Ur Fjärde Internationalen 3/1996

Christian Ferrié

Världsbanken, demokrati & ekologi

Efter att ha upptäckt hur vissa av Världsbankens projekt förstörde Amazonas ekosystem och slog sönder folkgrupper uppstod under 1980-talet ett tryck från den allmänna opinionen och fristående organisationer (Non Governmental Organizations). Den amerikanska kongressen ålade då Världsbanken att genomföra en första ”reformvåg”.[1] Världsbanken skulle, liksom andra utvecklingsbanker, skapa sig en ”grönare” profil, åtminstone på ytan, från och med 1987.

I maj 1987 tillkännagav dåvarande Världsbankpresidenten Barber Conable, tre beslut:

* Ett organ för miljö och vetenskap grundades. De fick 28 anställda (utav totalt 6 000) och inga egentliga ekonomiska medel.[2]

* Specifika projekt skulle finansieras, till exempel en handlingsplan för den tropiska regnskogen. Planen ledde i praktiken till att skogsavverkningen ökade.[3]

* Conable tillät också att fristående organisationer fick delta, inte i beslutsfattandet, men i beredningen av de (ofta katastrofala) projekten.

Sedan dess har flera rapporter skrivits. När man analyserar dem uppstår frågan om vilka effekter de nya reformerna egentligen haft.

Den första rapporten publicerades i juni 1992. Den hade skrivits av en oberoende kommission på Världsbankens uppdrag. Rapporten handlade om ekologiska och mänskliga konsekvenser av ett stort dammbygge på Narvadafloden i Indien. Rapportens rekommendation var att det ekonomiska stödet från Världsbanken skulle dras in. Det blev i stället den indiska regeringen som själv avsade sig lånen från Värdsbanken. På så sätt slapp Världsbanken erkänna att den begått något misstag. Dammbygget kan samtidigt fortsätta, och Världsbanken reagerar knappt.

En annan rapport fick inte heller någon större betydelse. Den var beställd av Världsbankens vicepresident Willi Wapenhans i februari 1992, och ställde frågor om de ständiga försämringar som noterats av bankens utvärderingsavdelning. I detta konfidentiella dokument som var klart i juli 1992 studerades närmare 1 300 pågående projekt i 113 länder. De representerade investeringar på 360 miljarder dollar, och inkluderade 133 projekt som helt finansierats av Världsbanken. Slutsatsen är alarmerande: Endast 22 procent av projekten nådde upp till den nivå som Världsbanken dikterat.

Dessutom tog rapporten upp det faktum att utvärderingsprocessen upphör samtidigt som projekten. ”Mycket lite uppmärksamhet ägnas de verkliga resultat som följer i Världsbanksprojektens spår.”

Institutionens egen ”kultur” ifrågasätts också i rapporten. Den ”bankirmässiga” (ekonomiska) logiken blir rådande på bekostnad av andra hänsyn. Detta blir än mer tydligt eftersom låntagarländer inte tillåts delta i de beslut som rör dem. Internationella konsulter, som inte vet något om grundförutsättningarna i de olika länderna får desto mer utrymme.

Wapenhansrapporten lämnar flera rekommendationer, varav en del redan tidigare lämnats av USA:s kongress 1984: ”Adekvat deltagande av både låntagare och de tänkta finansiärerna i identifierandet, förberedandet och genomförandet av projekten.” Hjälp hellre än kontroll från Världsbanken. Utvärderingsavdelningen bör ges en större roll.[4] Dessa rekommendationer säger mycket om Världsbankens egen expertis och dess rykte: i praktiken spelar endast ekonomiska och finansiella kriterier någon roll.

Rapporten säger hur som helst inget om nyckelfrågan: Motsättningen mellan den finansiella organisation som Världsbanken egentligen är och det utvecklingsorgan som den säger sig vara.[5] En bank drivs av egna ekonomiska hänsyn. Ett utvecklingsorgan ska inte skapa egen vinst genom att överföra resurser till sig själv. Den ”lättnad” som skapats för att komma ifrån detta dilemma (väldigt låg ränta på vissa lån, strukturanpassade lån, hantering av tilläggsfinansiering) har i praktiken haft följande effekt:

Världsbanken försöker dölja de vinster den gör på att överföra resurser från Syd (17 miljarder USD 1992) genom att hela tiden låna ut mer pengar. På så sätt hjälper man till att göra de låntagande ländernas bördor än tyngre och plundra deras tillgångar.[6]

Wapenhans hade gjort en ärlig, om än begränsad observation. Världsbanken reagerade mycket oroligt på hans rapport.

Den första reaktionen kom i januari 1993 i form av ett viktigt, om än föga uppmärksammat, förslag. Världsbankens direktiv i sociala frågor och miljöfrågor skulle ”förenklas”. Bakgrunden var klagomål från tjänstemannahåll. Tjänstemännen ansåg att det skedde ett återkommande inkräktande på deras arbetsuppgifter, och att detta hängde samman med de överdrivet komplexa direktiv de skulle följa. Komplexiteten ansågs hänga samman med att program med miljö-, kvinno- och fattigdomsbekämpande perspektiv introducerats allt för snabbt. Perspektiven hade införts under trycket från NGO:s och för att tillfredsställa den amerikanska kongressen.

I mars 1993 antog Världsbanken januariförslaget och tog därigenom ett stort steg tillbaka i ekologiska och sociala frågor.

I april samma år kom ännu ett svar på Wapenhans rapport genom en text skriven av Världsbankens vice president Visvanatha Rajagapalan. Texten eliminerade effektivt alla positiva förslag som gjorts i Wapenhans tidigare dokument. Naturligtvis utan att nämna den grundläggande frågan om ”tvånget att låna”.

När det gäller frågan om berörda låntagares deltagande i projekten så vattnades förslaget ur. I Rajagapalans text sägs endast att man ska ha ”förståelse för lån tagarnas problem, behov och intressen”.

Wapenhansrapporten avslogs så totalt i texten att Världsbankens styrelse 8 juli 1993 ansåg sig tvungen att åter ta upp några av Wapenhans idéer.

Vad skulle det då innebära om utvärderingsavdelningen fick något att säga till om, om än bara på papperet? Utvärderingsavdelningen är en skärseld för oppositionella, vars oberoende går hand i hand med ineffektiviteten. Dess kritik har ignorerats i åratal.

Tett annat svar på Wapenhans rapport antog styrelsen nya direktiv om informationsspridningen och i oktober 1993 etablerades en besvärsinstans [appeals comission]. Besluten hängde samman med de hårda förhandlingar som fördes då International Development Association (IDA) för en ny treårsperiod skulle få ekonomiskt stöd. IDA är en sidoorganisation till Världsbanken som ger räntefria lån. Organisationens resultat när det gäller en hållbar utveckling är katastrofalt. Vissa länder som Kanada och Finland har till och med dragit in bidragen till IDA.

Enligt uppgift har ett offentligt centrum skapats i Washington, med förgreningar i London, Paris och Tokyo. Varje projekt ska där presenteras i en rapport. Detta gäller dock endast under förutsättning att det låntagande landet accepterar det och att det slutgiltiga beslutet tagits. I slutänden innebär detta att det, rent hypotetiskt, blir möjligt att kritisera något som redan är ett faktum. Allt som har att göra med strukturanpassningsprogram kommer dock hur som helst att förbli hemligt. Uppenbarligen kommer befolkningen att hållas långt borta från utformandet av projekten.

NGO:s ville att den kommission som inrättats skulle permanentas som besvärsinstans för befolkningen att vända sig till. Här lades dock effektivt locket på all kritik genom diverse procedurer. Kommissionen beviljades en löjligt låg budget och endast folk som lämnat Världsbanken minst två år tidigare kan ingå i kommissionen. Under tiden kommer fattiga folk och miljön att fortsätta bära bördorna av Världsbankens oförändrade policy. Detta visar bland annat diskussionerna om påtvingade folkomflyttningar.

Den 8 april 1994 publicerade Världsbanken en rapport om de 192 finansieringspaket som inneburit ”ofrivilliga förflyttningar” för 2,5 miljoner människor (2/3 av dem i Asien). Därutöver kommer åtminstone ytterligare en miljon människor att tvångsförflyttas på grund av projekt som Världsbanken kommer att godkänna under 1995-96.

Sedan 1980 har det funnits ett direktiv hos Världsbanken som uppmanat regeringarna att undvika ”ofrivilliga” folkomflyttningar, eller åtminstone att mildra effekten genom att underlätta nya bosättningar. Detta direktiv har dock nonchalerats eller överträtts upprepade gånger sedan det utfärdades. Tvångsförflyttandet av människor fördömdes också 10 mars 1993 av FN:s kommission för mänskliga rättigheter.

Planerandet och genomförandet av folkomflyttningarna ligger naturligtvis på de enskilda ländernas ansvar, men det gör inte Världsbankens negligerande av problemet mindre viktigt. Endast hälften av tvångsförflyttningsprojekten har inkluderat hjälp till befolkningen med ny bosättning. Två tredjedelar av dem har inneburit enbart ekonomisk kompensation. I mer än hälften av fallen har information om befolkningens ekonomiska förhållanden aldrig samlats in. Det gjorde det omöjligt att återskapa den tidigare levnadsstandarden, vilket teoretiskt var tänkt att genomföras.

3 maj 1994 antog Världsbankens styrelse vissa, otillräckliga uppföljande rekommendationer.

Rapporten från Världsbanken ifrågasätter egentligen en hel utvecklingsmodell. En modell som uppmuntrar utplåningen av de sista fickorna av självständig ekonomi, för att integrera alla i den nationella och internationella marknaden. Enbart i Indien har 20 miljoner människor förflyttats sedan självständigheten, (14 miljoner av dem på grund av dammbyggen). De nya bosättningarna har oftast blivit enbart en anhalt på väg till storstädernas ghetton.

Slutligen kommer vi till miljöfrågan. Under Rio-konferensen i juni 1992 inordnades de globala miljöaspekterna (GEF) under Världsbanken. De negativa effekterna av detta är redan tydliga enligt en preliminär utvärdering av de tre första åren, som presenterades vid decembermötet 1993 i Cartagena i Colombia. Enligt detta dokument har GEF bristande stöd på södra halvklotet, och existerar som ”en verksamhet styrd och dominerad av den långivande parten. Många förslag som lagts av regeringar och lokala organisationer i tredje världen har avvisats”.

Det har också sagts att GEF-projekten inte passar in i en gemensam strategi. Det finns inget ”vetenskapligt eller tekniskt skäl” till GEF:s utvalda verksamhetsfält. Det finns heller inga skäl till att 90 procent av det ekonomiska stödet beviljas till två av de områden som uppmärksammats i Rio — biologisk mångfald och klimatförändringar — på bekostnad av att skydda ozonlagret och territoriella vatten. Bruntlandkommissionen hade faktiskt, liksom Riomötet, redan betonat vikten av att integrera miljöprogrammen i de ekonomiska och sociala projekten.

En sådan integration skulle ifrågasätta utvecklingsmodellen, därför avvisades den av de långivande parterna.

Politiken ledde till motsägelsefulla och osammanhängande situationer som följande exempel från Indien: GEF har startat ett projekt för att minska användandet av förorenande icke-förnybara energikällor och satsa på förnyelsebara energikällor samtidigt som Världsbanken lånat Indien 400 miljoner USD för att bygga ett kolkraftverk. Åter har Världsbanken visat hur lite den bryr sig om att spara på energiresurserna och miljön, samt hur inriktad den är på tunga investeringar i kraftverk och stora dammbyggen.

Samma iakttagelse kan göras om bortslösandet av de magra summor som tagits fram genom GEF för att skydda biologisk mångfald och de enorma lån som beviljats för att öka den kommersiella exploateringen av regnskogen. Under dessa omständigheter är det lätt att förstå varför rapporten om GEF efterfrågar ett oberoende sekretariat som inte längre styrs av ledningen för Världsbankens avdelning för miljö- och vetenskapliga frågor.

Idén togs faktiskt upp, men GEF:s oberoende i förhållande till de tre organisationer som startade det, det vill säga Världsbanken, UNEP (FN:s miljöprogram) och UNDP (FN:s utvecklingsprogram), förblir begränsat. Dessa tre ”huvudmän” fortsätter att bestämma vilka organisationer som tillåts genomföra projekt.

Förslaget att ansluta projekten till en kontinuerlig utvärderingsprocess och kontroll, antogs inte — inte heller förslaget att involvera NGO:s på alla stadier.

Sammanfattningsvis: Det finns en lång rad rapporter som antingen kvävts eller styrts bort från sina ursprungliga intentioner. Allt kan inte skyllas på Världsbanken. Dess manipulationer har också skylts över av representanter från de olika medlemsstaterna som vägrar överge den utvecklingslogik som eliterna i Syd också stöder.

50-årsjubileet av Bretton Woods är ett perfekt tillfälle att kräva en detaljerad balansräkning över vad Världsbanken har utfört.[7]

Översättning från engelska: Liz Engberg.

Artikeln publicerades ursprungligen i Le Monde Diplomatique i juni 1994 under titeln: ”Est-il possible de réformer la Banque mondiale?”


Noter

[1] Denis Ruellan, ”Le projet de Grands Carajas au Brésil”, Le Monde Diplomatique (LMD) september 1989; Luc Vidal ”Le programme Grands Carajas et la question indienne”, Ethnies no 11-12 (våren 1990).

[2] Bruce Rich, ”The 'greening' of the development banks: rhetoric and reality”, The Ecologist juli 1989; Edward Goldsmith ”Open letter to Mr Conable, president of World Bank”, The Ecologist nr 2 (1987).

[3] Se Bruce Rich, Mortgaging the earth, Boston 1994.

[4] Se Christian Ferrié ”Grands barrages, grands désastres”, LMD, dec 1993.

[5] Se Ibrahim Warde: ”Fastueuses banques dévelopement”, LMD, dec 1993. I syfte att bättra på sin image hade Världsbanken signerat ett 200 000 USD-kontrakt med PR-experten Herbert Scmertz, förre talesmannen för Mobil Oil (Business Week, 940214).

[6] Till exempel övertalade Världsbanken Elfenbenskusten att acceptera ett katastrofalt lån på 80 miljoner USD i syfte att undvika ett underskott på 60 miljoner USD 1991, trots att det i praktiken fanns ett nettotillflöde på 618 miljoner dollar till banken 1989-93. Detta lån gjorde det möjligt att kommersiellt avverka 200 000 hektar skog, vilket krävde att 200 000 människor förflyttades utan att erbjudas några nya bostäder (se Bruce Rich, not ovan).

[7] En informationskampanj inför 50-årsdagen lanserades i Frankrike av Ecoropa, ett europeiskt nätverk som starkt motsätter sig GATT-avtalet, samt Food First Information and Action Network (FIAN), som arbetar för att garantera den mänskliga rättigheten att få mat för dagen.