Ur Fjärde Internationalen 3/1996

Erik Toussaint och Denise Comanne

Globalisering & skuldbörda

Japan i augusti 1995: Det avslöjas att banker och kreditinstitut har osäkra fordringar till ett värde av 500 miljarder US-dollar.[1]

500 miljarder dollar — i skulder mellan japanska företag — är liktydigt med över en fjärdedel av tredje världens och det forna Sovjetblockets totala skuld. Det är resultatet av 15 år av vanvettig spekulation från de japanska kapitalister som ända tills nyligen framställdes som sinnebilden själv av ansvarsfullt företagande. Den nakna sanningens avslöjande borde föranleda två reflektioner.

För det första att avsikten med allt tal om det japanska undret var att övertyga arbetarna i övriga världen om att de inte skulle strejka, ta ut färre ledighetsdagar, sluta upp bakom företagens intressen och till varje pris sträva efter stärkt konkurrenskraft. Verkligheten bakom det japanska undret var dock en annan än vad många trodde. Japanska kapitalister var inte så ansvarsfulla och långsiktiga som det sades. De spekulativa finansaffärernas andel av den japanska ekonomin har ökat betydligt. För att förhindra banksystemets kollaps har japanska myndigheter gått in för att täcka förluster med samhälleliga medel (precis som de amerikanska bankerna gjorde under 1980-talet för att rädda många banker som var på randen till bankrutt). Många svåra skuldsättningar har således blivit sanerade på skattebetalarnas bekostnad.

För det andra häftar länder i tredje världen och — till en mindre grad — länder från det forna Sovjetblocket i skuld med omkring 90 miljarder dollar till Japan.[2] Det är inte mycket i förhållande till de 500 miljarder dollar i osäkra fordringar på den egna hemmamarknaden.

Inte heller är dessa 90 miljarder dollar ”osäkra” med tanke på att de skuldsatta länderna gör sina avbetalningar på ett disciplinerat sätt. Inom G7- och Parisklubben tillhör den japanska regeringen de mest benhårda i frågan om att påtvinga de skuldsatta länderna strukturanpassningsplaner och de mest motsträviga till tanken om delvis avskrivning av tredje världens skulder. Vi kan förvänta oss att Japan delvis vill finansiera riskplanerna för sitt eget finanssystem med pengar som kommer från tredje världen och det forna Sovjetblockets skuldavbetalningar. 1990-92. mottog Japan 15,3 miljarder dollar från de skuldsatta länderna. Det är en hög avkastning på en total utlåning uppgående till 90 miljarder dollar.

Japanska myndigheter tätar hålen i sitt eget spekulativa finansiella system genom att pådyvla den inhemska befolkningen åtstramningsplaner och genom skuldåterbetalningar från tredje världen.

De stora internationella institutionerna är inte bättre. Ta exempelvis Banken för internationella överenskommelser (BIS), som sammanbinder centralbankerna i de stora kapitalistiska länderna. I slutsatserna i den omfångsrika årsrapport som publicerades i juni 1995, uppmanar banken Japan att till varje pris fortsätta med sina avregleringar. De japanska myndigheterna behöver inte läsa rapporten som utarbetats av deras vänner i Basel. De har mer eller mindre redan avreglerat allting för att ge spekulationen fritt spelrum. Den stora krisen i början av augusti 1995 uttrycker denna inriktnings inneboende risker. Knappt hade BIS rapport publicerats innan den vederlades av verkligheten. Följande beskrivning från 1987 hjälper till att kasta ljus över situationen:

”Japan var, på papperet, den stora segraren i den globala kampen om marknadsandelar... På blott två år hade de japanska bankerna tagit majoriteten av platserna bland de tio största i världen. Japan verkade ha inrättat ett samhälle som utifrån den härskande klassens utgångspunkt var idealt, det famösa 'duala samhället' med en splittrad arbetarklass... En stor del av vinsterna kanaliserades i spekulationsobjekt... Vi vet vad som hände sedan.”[3]

Sedan mitten av 1970-talet har världsekonomin befunnit sig i en lång period av svag tillväxt (en nedåtgående lång våg med korta perioder av ren tillbakagång). Denna långa våg satte punkt för trettio år av snabb ekonomisk expansion. Sedan krisen inleddes på 1970-talet har det ägt rum stora förändringar i världen, vilket fortskridande sänkt levnadsstandarden för en majoritet av befolkningen. Massarbetslösheten har kommit för att stanna; inkomstklyftorna har vidgats betydligt och arbetarklassens och andra fattiga skikts inkomster har reducerats påtagligt.

I de industrialiserade kapitalistiska länderna, de länder som är medlemmar i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD), är officiellt 35 miljoner människor arbetslösa, tre gånger fler än under det tidiga 1970-talet, samtidigt som tillväxten per capita varit praktiskt taget lika med noll.[4] xxx

Antalet arbetslösa ökade med 10 miljoner 1990-94, och faktiskt är siffran 35 miljoner klart i underkant, för där utelämnas flera kategorier av de facto arbetslösa. Den verkliga arbetslösheten inom OECD rör sig otvivelaktigt mellan 60 och 70 miljoner. I den ekonomiska omstrukturering som nu är i antågande kan 25 miljoner arbeten komma att gå förlorade enbart i USA. Det betyder ett årligt bortfall på 1-2 miljoner arbeten de närmaste 15-20 åren. Som en direktör för en konsultfirma sa: ”Vi vet mycket väl varför arbeten kommer att försvinna, men vi kan inte säga var nya arbeten kan komma att skapas.”[5]

I det tidigare östblocket har arbetslösheten ökat våldsamt sedan i början av 1990-talet. Företrädare för Världsbanken kalkylerar cyniskt med att arbetslösheten måste öka till 20 procent i dessa länder. På ett seminarium om strukturanpassning i Östeuropa — i Turin i april 1992 — var andemeningen i ett uttalande från en av dess två representanter följande: Borde vi inte mäta vår framgång i frågan om strukturanpassningen i Central- och Östeuropa utifrån hur mycket arbetslösheten ökar, snarare än vår förmåga att begränsa den?[6]

I Ryssland uppgick det officiella antalet registrerade arbetslösa i slutet av 1994 och i början av 1995 688 000 — men den siffran stämmer inte. Jean-Marie Chauvier har utifrån skilda källor (tidningar och fackföreningar) — uppskattat att nära i 2 miljoner varit helt eller delvis arbetslösa under denna period. Det är liktydigt med 15,4 procent av arbetsstyrkan. Risken är stor att de förväntningar som Världsbankens representanter har blir uppfyllda.

I tredje världen, där statistiken konsekvent undervärderar arbetslöshetens storlek, kan vi slå fast att åtminstone en miljard nya arbeten krävs för att garantera alla ett reguljärt jobb. Genomförandet av strukturanpassningsplanerna har av flera skäl lett till en kraftig ökning av arbetslösheten. Antalet arbetstillfällen i den offentliga sektorn har drastiskt skurits ner. (exempelvis avskedade regeringen i Zaire — på Världsbankens inrådan — 30 000 offentliga tjänstemän under maj-juni 1995). Inhemsk tillbakagång har orsakat många konkurser (exempelvis förlorades 250 000 arbeten i Mexico under perioden december 1994—mars 1995). Den så kallade ”allt för export politiken” inom jordbruket slår ut odlingen av basgrödor och påskyndar de arbetslösas massflykt från landsbygden.

Den ojämna inkomstfördelningen har drastiskt förvärrats. Lönearbetare, självägande småbönder och arbetslösa har fått vidkännas ett markant inkomstbortfall. De som lever på kapitalavkastning har däremot fått en ökad andel av välståndet.

Inkomstklyftorna i världsmåttstock har fördubblats på trettio år (1960-1990). De rikaste 20 procenten erhåller åtminstone 150 gånger mer än de fattigaste 20 procenten. Den stora majoriteten av världens befolkning — 3,5 miljarder människor — delar på 5,6 procent av världens inkomster.[7]

Enligt Världsbanken lever 1,3 miljarder människor i tredje världen på mindre än en dollar om dagen. (80 cent för att vara exakt), vilket placerar dem under den absoluta fattigdomsgränsen. Vad skulle hända om Världsbanken, i stället för att godtyckligt fastställa fattigdomsgränsen till 80 cent om dagen, skulle höja gränsen för att spegla de verkliga levnadsomkostnaderna (det vill säga den faktiska överlevnadskostnaden). Om exempelvis tröskeln sattes vid 2 eller 3 dollar om dagen, skulle vi säkerligen komma närmare sanningen; och människor skulle få upp ögonen för att majoriteten av världens befolkning lever i ett tillstånd av allmän otrygghet och nöd. Men det är just det som Världsbanken försöker dölja.

Med tanke på de stigande priserna på basvaror och service i tredje världen är inte heller z eller 3 dollar tillräckligt för att äta anständigt och bo i hyggliga bostäder — för att inte tala om tillgång till undervisning, hälsovård och kultur. Genom att sätta fattigdomsgränsen vid 80 cent om dagen underskattar Världsbanken avsiktligt det reella antalet människor som lever i absolut fattigdom.[8] Syftet är att framställa fattigdomen i tredje världen som ett marginellt fenomen. Därmed kan man förneka att den strukturanpassningspolitik som genomdrivits av IMF och Världsbanken — uppenbarligen misslyckats. Det tillåter dem också att förneka det trängande behovet av grundläggande förändringar, som skulle möjliggöra en mer jämlik fördelning av välståndet, vilket är den basala förutsättningen för verklig utveckling.

I Ryssland uppskattades de anställdas inkomster till 70 procent av 1991 års nivå. Inkomstskillnaderna ökar snabbt. År 1993 var inkomsterna för de 15 miljoner med de högsta inkomsterna nio gånger högre än för de 15 miljoner med de lägsta inkomsterna. Ett år senare var de 16 gånger högre. Enligt officiella källor har 2.3 procent av den ryska befolkningen inte råd med ett minimum av basala hushållsvaror, vilka beräknats att kosta 33 dollar per månad. Med tanke på att den officiella minimiinkomsten per månad ligger på 5 dollar är detta knappast överraskande. Människor som befinner sig på minimiinkomstnivån måste följaktligen arbeta i sex månader för att intjäna de absolut basala hushållsvarorna under en månad.[9]

Man kan inte heller förneka att majoriteten av befolkningen i de mest industrialiserade länderna fått sänkta inkomster. Siffrorna från USA är slående. Samtidigt som alla hushållsinkomster ökade 19501978, förändrades situationen drastiskt under perioden 1978-1993. Den stora majoriteten amerikaner såg sina inkomster falla, medan de rikaste kunde inkassera ytterligare en ökning (se tabell 1).

Tabell 1. Förändringar i realinkomsten för amerikanska hushåll (i %)

  1950-78   1978-93
De 20% fattigaste   + 140 - 19
Nästa 20% + 98 - 8
Nästa 20% + 105 - 4
Nästa 20% + 110 + 5
De 20% rikaste + 99 + 18

Under Reagan ökade medelinkomsten för den rikaste procenten av familjerna med nästan 50 procent,[10] medan fattigdomen förvärrades. Det är nu 100 miljoner människor som lever under fattigdomsnivån i de industrialiserade länderna. I EU, såväl som i USA, lever nästan 15 procent av befolkningen under fattigdomsnivån. Detta förhållande varierar med etniskt ursprung. I Tyskland exempelvis beräknas 2.4 procent av invandrarna vara fattiga, i jämförelse med 11 procent av befolkningen i sin helhet[11]

Den allmänna opinionen verkar övertygad om att det äger rum en nettoöverföring av ekonomiska medel från Nord till Syd. Katastrofhjälp, som rapporteras med stora rubriker i media, förstärker det intrycket.

Inte desto mindre, som Francois Mitterand påpekade under de sju mest industrialiserade ländernas möte i Neapel i juli 1994: ”Trots den ansenliga mängd av pengar som läggs ut på bilateralt och multilateralt bistånd, är flödet av kapital från Afrika till i-länderna större än flödet av kapital från i-länderna till u-länderna.”[12]

Mitterand sa bara sanningen. Det äger rum en massiv överföring av rikedomar från människorna i Syd, även från de fattigaste av dem, till den rika eliten i-länderna och dess ”partners” i Syd. Denna överföring är ingen slump. Det är konsekvensen av en rad sammanhängande beslut och en del av ett system av globala relationer. Man kan sätta lite olika etiketter på systemet: nykolonialism, imperialism, nyliberalism den nya världsordningen etc. Men den verklighet som uttrycken beskriver är densamma: en hänsynslös utsugning av människan och naturresurser.

Överföring av rikedomarna äger rum genom flera olika kanaler, vilka alla går i samma riktning.[13]

1. Återbetalning av skulder

Återbetalning av skulder har utvecklats till ett permanent verktyg för att överföra välstånd från folken i Syd till de dominerande klasserna i Nord och de lokala eliterna i Syd. Den senaste statistiken styrker detta påstående.

Enligt FN-statistik var u-ländernas totala utlandsskuld 567 miljarder dollar 1980, 1 086 miljarder dollar 1986 och 1 419 miljarder dollar 1992. Den totala skuldbördan ökade således med 250 procent under tolv år. Under samma period uppgick räntebetalningarna till 771 miljarder dollar och amorteringarna på skulden till 891 miljarder dollar. Den totala betalningen från tredje världen under dessa år uppgick till ett värde av 1 662 miljarder dollar: tre gånger så mycket som dessa länders skuldbörda 1980. Efter att ha betalat tre gånger om vad de häftade i skuld 1980, till en kostnad av obeskrivligt lidande, är skulden i dag 250 procent större! Det är ett uppenbart misslyckande för de ekonomiska experterna.

För att kunna återbetala skulder, till räntor som under större delen av 1980-talet gått upp, har tredje världens länder varit tvungna att ta nya lån. Tredje världen har fastnat i en skuldfälla. Många människor känner helt enkelt inte till att tredje världen återbetalat nästan 1 000 miljarder dollar i amorteringar (förutom 771 miljarder dollar i räntor). Det är inte bara vanliga medborgare utan även journalister, lärare och människor aktiva i solidaritetsrörelsen som ofta är okunniga om dessa fakta. Det står därför klart att tredje världen betalat tillbaka den skuld som den häftade i från början, ett faktum som inte betonats tillräckligt. Folken har betalat mer än nog.

Hur kan egentligen skuldamorteringarna (891 miljarder dollar) vara större än ursprungsskulden 1980 (567 miljarder dollar)? Det handlar om den av Nords banker (inklusive IVF och Världsbanken, som ofta själva tar in mer pengar än vad de lånat ut) dikterade överföringsmekanismen.[14] De väljer att finansiera ränte- och skuldåterbetalningarna med nya lån, vilket förklarar varför skulden var 250 procent högre 1992 än 1980. Under tiden har priserna på Syds exportprodukter sjunkit drastiskt i förhållande till dess import. Följaktligen fick handelsunderskotten till effekt att Nords lån till Syd omedelbart kanaliserades tillbaka till Nord, emedan eliterna i Syd tog ut sina ”vinstandelar” längs med vägen.

För tredje världens länder som helhet var skuldens andel av BNP 37,5 procent 1982, 5r ,o procent 1987 och 38,o procent 1992. Situationen är värst för de länder i Afrika som ligger söder om Sahara. Här var skuldens andel av BNP 51,5 procent 1982, 91,0 procent 1987 och 100,0 procent 1992. Utlandsskuldens andel av den totala exporten ökade från 192,o procent 1982 till 290,0 procent 1992.

På det här sättet dräneras tredje världen årligen på 160 miljarder dollar, varav 70 miljarder dollar består av amorteringar.[15] Enbart detta uttag är två och en halv gånger större än den totala utvecklingshjälp som dessa länder årligen mottar.[16] Och det är bara en del av sanningen.

2. Försämrade bytesförhållanden

Världsmarknaden kännetecknas av att de flesta länderna i Syd är — och förblir — exportörer av råvaror och importörer av industriprodukter. Vad människor är mindre medvetna om är att de också är nettoimportörer av jordbruksprodukter för att föda sin egen befolkning och boskap (kött som i sista rummet i hög grad exporteras till Nord).[17]

Enligt FN har relationen mellan tredje världens export- och importpriser fallit från 100 år 1980 till 48 år 1992. Det betyder att om 100 enheter från Syd kunde bytas mot 100 från Nord 1980, får Syd bara 48 enheter av Nords industriprodukter för samma 100 enheter 1992. Med andra ord, Syd har förlorat 52 procent av sina exportinkomster inom loppet av tolv år.

De oljeexporterade länderna (OPEC) har fått vidkännas en ännu värre försämring av sin terms of trade [tullar, och andra handelsvillkor]. Det verkliga priset på råolja var 1992. endast en tredjedel av 1991 års pris.

I Afrika söder om Sahara innebar de försämrade terms of trade mellan 1986 och 1989 ett inkomstbortfall på 55,9 miljarder dollar. För de femton värst skuldsatta länderna på medelinkomstnivå (Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Colombia, Ecuador, Elfenbenskusten, Filippinerna, Jugoslavien, Marocko, Mexiko, Nigeria, Peru, Uruguay och Venezuela), uppgick den totala förlusten 1981-89 på grund av försämrade terms of trade till 247,9 miljarder dollar.

Enligt Augustin Papic, tidigare medlem av Nord-Syd-kommissionen, kan den osynliga överföringen av från Nord till Syd på grund av försämrade terms of trade uppgå till wo miljarder dollar årligen.

3. Nords transnationella bolags kontroll av världshandeln

De i i-länderna baserade transnationella bolagen kontrollerar globala transporter, handel och distribution. Dessa bolag tar hand om en stor del av de inkomster som kommer från varuutbytet medan tredje världens länder är tvungna att betala orimliga avgifter för frakt, försäkring, förpackning och marknadsföring för både deras export och import. Rederierna i i-länderna är väl organiserade i karteller och framtvingar mycket höga priser för transportservice. År 1979 kontrollerade dessa bolag 74 procent av världshandeln till havs. medan u-länder kontrollerade 9 procent (resten kontrollerades av östblocket).

Många undersökningar har visat att tredje världen i genomsnitt endast erhåller 10-15 procent av det detaljpris som konsumenterna i Nord betalar.

4. Vinsthemtagningar

Åren 1980-1992. uppgick de transnationella bolagens nettohemtagning av vinster till 122 miljarder dollar. Det är svårt att uppskatta nettovärdet av dessa överföringar på grund av skattetekniska manövrer mellan enheterna inom företagen. Det finns en mångfald av bokföringstricks för att ansamla så mycket vinster som möjligt i en speciell del av produktionen eller försäljningen, enligt olika bedömningsgrunder. Skattetrycket är här bara en av flera bestämmande faktorer. Behovet av att återföra vinster till moderbolaget en annan. Ett enskilt bolag kan använda sig av en metod vid en tid och plats och en annan metod vid senare på en annan plats, allt beroende av vilka möjligheter som verkar bäst.

En populär metod är att ett transnationellt moderbolag säljer varor eller tjänster till ett dotterbolag i tredje världen till priser klart över världsmarknadens. Den marxistiske ekonomen Ernest Mandel noterade 1972 (flera år innan skuldkrisen slog igenom) att: ”En del av de värden som statistiken i de imperialistiska länderna framvisar som vinster från de råvaruproducerande bolagen på hemmamarknaden är sålunda överskottsvärden skapade av producenter i de halvkoloniala länderna.” Han hävdade att överfaktureringen var 40 procent i gummiindustrin och 258-1 100 procent inom den elektroniska industrin.[18] Auguste Papic uppskattar att de transnationella läkemedelsbolagen påtvingar sina latinamerikanska dotterbolag internpris som är 33-314 procent över världsmarknadsnivån.

Under de senaste femton åren har utvecklingen av ”frizoner” i många tredje världenländer, Kina och det forna östblocket avsevärt förenklat de transnationellas strategi för vinsthemtagning.

5. Bistånd och teknisk rådgivning

Världens fattigaste länder erhåller endast 46 procent av utvecklingsbiståndet och bara 38 procent av det tekniska stödet, enligt FN:s Utvecklingsprogram. Än mer absurt är att av de 12 miljarder dollar som årligen läggs ut på teknisk rådgivning, går 90 procent till betalning av utländska experter.[19] Vi kan utan överdrift uppskatta att dessa experter har 10-40 gånger högre lön än en lokal expert. Tydligt är att återflödet av pengar till Nord tar sig unikt utstuderade former.

Flykten av högutbildade från Syd till Nord åskådliggör att de västerländska ”experterna” utgör en källa till dubbel förlust för Syd. De investeringar som tredje världen gör i utbildning av tekniker och experter går förlorade, tillsammans med det eventuella värdet av deras kommande arbeten. De 11 236 immigranter som kom till USA 1970, som en del av denna flykt, bidrog faktiskt till en teknologiöverföring värd 3,7 miljarder dollar enbart under detta år. Enligt Unctad (FN:s Konferens för handel och utveckling) tjänade i-länderna 1961-1972 51 miljarder dollar i humankapital på denna immigration. Under samma tid uppgick det totala utvecklingsbiståndet från USA, Kanada och Storbritannien till ett värde av 46 miljarder dollar. Enbart Kanada inkasserade sjufalt mer på denna form av humankapital än vad de givit i utvecklingsbistånd.

Hur mycket kostar det att avskaffa fattigdomen i världen?

Vi har nu officiella dokument tillgängliga (Från Unicef, FN:s Utvecklingsprogram och även Världsbanken), som ger en någorlunda klar bild av vad det skulle kosta att tillgodose grundläggande mänskliga behov i tredje världen, något som skulle fungera likt en oerhörd katalysator för en hållbar utveckling.

Kostnaden för att under de närmaste tio åren:

* Ge grundläggande hälsovård till alla, vaccinera alla barn, utrota de allvarliga formerna och reducera de mindre allvarliga formerna av undernäring och minska spädbarnsdödligheten med hälften: 5-7 miljarder dollar per år

* Garantera alla tillgång till rent vatten. 10-15 miljarder dollar per år

* Halvera vuxenanalfabetismen, ge alla tillgång till grundläggande utbildning och minska den kvinnliga analfabetismen till samma nivå som den manliga: 5,6 miljarder dollar per år

* Ge alla som behöver tillgång till familjeplanering, för att inte världens befolkning skall fortsätta att öka efter år 2015: 10-12 miljarder dollar per år

* Totalt, under de närmaste tio åren, skulle det kosta 30-40 miljarder dollar per år — samtidigt som skuldåterbetalningarna uppgår till 170 miljarder dollar per år

* Vi har just konstaterat att folken i Syd går miste om miljarder och åter miljarder varje år till eliterna i Nord: miljarder som inte är tillgängliga för utveckling av grundläggande basbehov.

* Skulle en reducering av skuldbetalningarna med 30-40 miljarder per år, för att kunna finansiera grundläggande utveckling i tredje världen, destabilisera banksystemet, det finansiella systemet och det ekonomiska systemet och leda till en global kris av aldrig tidigare skådat slag, som vissa människor hävdar?

* Betänk att börskraschen 1987, som uppenbarligen inte ens framkallade en krusning på den kapitalistiska vattenytan, men som förde med sig en värdeminskning på tillgångar uppgående till 2 000 miljarder dollar.

* Betänk att den skatt på valutahandel, som föreslagits av nobelpristagaren i ekonomi James Tobin skulle inbringa 1 500 miljarder dollar årligen.

6. Patent och royalties

En annan nettoöverföring från Syd till Nord tar sitt ursprung i det faktum att Syd måste betala för att få använda teknik som ägs av bolag i Nord. Tekniska kontrakt upprättas såväl inom de transnationella bolagen som på den öppna marknaden. På så vis blir dotterbolag i Syd skuldsatta av sina moderbolag. Det senaste GATT-avtalet om ”intellektuell egendomsrätt” kommer att förvärra detta fenomen än mer.[20]

7. Kapitalflykt

IVF uppskattar att enbart under 1988 försvann 180 miljarder dollar i kapitalflykt från de tretton värst skuldsatta länderna, vid sidan om de reguljära skuldåterbetalningarna.

8. Förluster härstammande från valutakursförändringar

Valutakursförändringar har direkta återverkningar på kapitalflödet. Devalveringen med 50 procent CFA-francen i Senegal och det tidigare Franska västafrika fördubblade utlandsskulden över en natt, eftersom skuldsatta länder vanligtvis är tvungna att betala i hårdvaluta i stället för den egna lokala valutan. Devalveringen var en av de åtgärder som IVF och Världsbanken pådyvlade som ett villkor för att inte strypa kreditflödet. Samma sorts politik har redan genomförts i Rwanda 1990.[21]

Stora förändringar har ägt rum i världsekonomiska strukturen under den långa våg av svag ekonomisk tillväxt som började 1974-75. Dessa förändringar har fått många ekonomer att tala om ”globalisering”.

Transnationella bolag har stärkt sin överhöghet både i produktions- och distributionsledet. I dag kontrollerar de över 70 procent av världshandeln och 75 procent av de direkta utlandsinvesteringarna. De 200 största bolagen har tillsammans en årlig omsättning lika med 25 procent av den totala globala BNP:n. De största bolagen har en omsättning som är större än många länders BNP (se tabell 2).[22]

Tabell 2. Bruttovinst/BNP i miljarder USD (1992)

General Motors 132,4
Indonesien 126,4
Danmark 123,5
Exxon 115,7
Norge 112,9
Exxon 115,7
Norge 112,9
Sydafrika 103,6
Ford 100,1
Turkiet            99 7
Shell 96,6
Polen 83,8
Toyota 81,3
Portugal 79 5
IBM 64 5
Venezuela 61 1
Malaysia 57 6
Unilever 43 7
Pakistan 419
Nestle 38,4
Sony 34,4
Egypten 33,5
Nigeria 29 6
De fem största bolagen 526,1
Mellersta östern och Nordafrika    454,5
Sydasien 297,4
Afrika söder om Sahara 269,9

Globaliseringen och bolagens ökade makt är en utvecklingsprocess som inte på ett enkelt sätt kan reduceras till den ekonomiska sfären. Den politiska faktorn är också betydelsefull. ”Utan en aktiv intervention från Thatchers och Reagans regeringar, och i slutändan av alla andra regeringar som följde i deras fotspår, skulle inte bolagen så snabbt och genomgripande kunnat undanröja de hinder som tidigare inskränkt deras frihet att exploatera mänskliga resurser och naturresurser var som helst och hur som helst.”[23]

Denna politiska intervention har genomförts i namn av fyra huvudbegrepp:

* liberalisering (fria kapitalrörelser, öppning av nationella marknader för internationell konkurrens);

* privatisering (av offentliga företag och tjänster);

* avreglering (av arbetsrätt, anställningsskydd och underminering av sociala trygghetsanordningar);

* konkurrenskraft (som förmodligen bara kan bevaras eller förbättras om de tre första målen är uppfyllda eller på väg att uppfyllas).

”Emedan dessa påtryckningar äger rum inom de flesta områden av det ekonomiska livet och, för första gången, i nästan alla länder”, påpekar Lissabongruppen att: ”den praktiskt taget universella segern för det konkurrenskapitalistiska konceptet inte är överraskande.”[24]

Officiella tal försöker att dölja ett annat slag som fortfarande utkämpas: arbetsgivare sätter igång upprepade offensiver för att skära ner reallöner och sociala förmåner och göra arbetet mer ”flexibelt” för att kunna intensifiera produktionsapparatens effektiva utnyttjande. Trots arbetarnas motstånd har arbetsgivarnas offensiv givit resultat. Massarbetslöshet har drivits fram och utnyttjats av den härskande klassen för att på alla fronter pressa tillbaka sociala landvinningar. Men tvärtemot officiella löften att uppoffringar i dag skulle leda till jobb och välstånd i morgon, har det inte uppstått någon god cirkel av ökad omsättning och vinster.

”Förutsättningar för höga vinstnivåer har återställts investeringsmöjligheter har återskapats, men samtidigt är tillväxttakten fortsatt låg och massarbetslösheten består.”[25]

Nedgången 1974-75 (som markerade början av vår tids massarbetslöshet) orsakades inte, tvärtemot en bestående populär förklaring, av oljeprisökningar. Som vanligt behövdes en syndabock för att förklara den kris som bröt ut i de utvecklade kapitalistiska ekonomierna. De oljeproducerande länderna, förenade i OPEC och då speciellt arabländerna, passade in som en enkel förklaring som vände bort uppmärksamheten från strukturella orsaker.

Vad hände egentligen? De oljeproducerande länderna i tredje världen, som med hjälp av de höjda oljepriserna mer än fördubblade sina intäkter, plöjde ner det mesta av dessa pengar i de utvecklade kapitalistiska ländernas ekonomier. Detta massdollarflöde, som kom till förfogande för banksystemet i Nord, lånades återigen ut till Syd (och Sovjetblocket) för att finansiera en ökad efterfrågan på Nords produkter. Syftet med dessa pengar var följaktligen att återigen få fart på ekonomierna i Nord. Delar av Syd (OPEC-länderna) placerade pengar i Nords banker, som lånades ut till andra delar av Syd så att marknaden för Nords exportprodukter skulle stimuleras.[26]

Det var ursprunget till tredje världens ”outhärdliga börda” av skuld. ”För de länder, vars regeringar och härskande klasser först hamnade i skuldfällan, har det varit ett tungt pris att betala. Som alltid är det främst de förtryckta klasserna som får bära bördorna.”[27]

I början av 1980-talet ströps lånen till tredje världen och Östeuropa. Ändå har skuldåterbetalningarna därefter fungerat som en permanent mekanism för att överföra rikedomar från Syd och Öst till bankerna i Nord. De lån som tagits sedan dess har väsentligen gått åt för att upprätthålla skuldåterbetalningar från tredje världen. Tredje världens länder har varit tvungna att använda stora delar av sina exportinkomster, såväl som de nya lånen, till detta ändamål. En evig skuld har upprättats, vilket säkrar en väldigt hög utlåningsränta för Nords kapitalister. Eliterna i Syd kammar in sin del av profitkakan längs med vägen. Systemet är orättfärdigt men det fungerar, åtminstone för tillfället.

Begreppet ”globalisering” bidrar till att dölja det faktum att största delen av vår jord inte är inbegripen i denna process. De som talar för framväxandet av en ”global by” bidrar till att rättfärdiga globaliseringsprocessen så som den nu de facto fungerar.

Diagram 1. Fördelning av utländska direktinvesteringar. Källa: USA:s handelsdepartement

Ökningen av utländska direktinvesteringar bidrar till att marginalisera tredje världens länder. Diagram 1 visar tydligt hur dess andel av investeringsflödet drastiskt minskat. Nedgången är än mer dramatisk om vi ser till vilka länder inom denna grupp (ungefär 140 av världens i 80 länder) som mottagit dessa investeringar. Till tio av dessa, mestadels belägna i Sydostasien (inklusive Kina) har lejonparten av investeringarna kanaliserats i början av 1990-talet.

Diagram 2 och 3, vilka inte riktigt gestaltar samma fenomen som diagram 1, visar klart hur marginaliserade världens minst utvecklade länder är. Andelen av offentliga- och privata investeringar samt lån som gick till världens fattigaste länder 1986-91 uppgick till 3 procent av den totala globala mängden.[28]

Diagram 2. Det cirkulerande kapitalets nationella ursprung (i % av världens totala). Källa: IMF, Balance of Payment, Statistics Yearbook, Washington D.C. 1991.

Diagram 3 visar att strömmen av kapital i ökande grad ägt rum mellan aktörerna i den så kallade triaden: USA, EU och Japan. De transnationella bolagen har ökat sina investeringsflöden från en triad-aktör till en annan. Om vi ser till andelen av den internationella handeln för olika delar av världen, kan vi iakttaga samma utveckling med en stadigt större andel för triaden och en marginalisering av tredje världen. Tabell 3 ger en otvetydig bild av en allmän trend.[29]

Tabell 3. Relativ andel av världsmarknaden för industriprodukter (i %)

  Export   Import
  1980   1990    1980    1990
I-länder (24 st) 62,9 72,4 67,9 72,1
(Triad-länder) 54,8 64,0 59,5 63,8)
Övriga världen 37,1 27,6 32,1 27,9
(De 102 fattigaste länderna)   7,9 1,4 9,0 4,9)

Diagram 3. Det cirkulerande kapitalets destination (i % av världen). Källa: IMF, Balance of Payment, Statistics Yearbook, Washington D.C. 1991.

Inom tredje världen är det bara ett fåtal länder som lyckats övervinna fattigdomen. Det handlar i första hand om Sydkorea och Taiwan.[30] Hong Kong och Singapore, två stadsstater som främst spelar rollen av finansiella centra, kan också medräknas. Dessa fyra länder svarade 1991 för 6i procent av tredje världens industriproduktexport.[31] Andra tredje världenländer som verkade att ha börjat sin ”take of' — såsom exempelvis Mexiko, av IMF och Världsbanken framhållet som ett föredöme — har drastiskt pressats tillbaka, först av skuldkrisen i början av 1980-talet, sedan av de nya investeringarnas lättrörlighet och kortsiktighet som de ”drog fördel av” i början av 1990-talet.[32]

Den nuvarande trenden kan dock — naturligtvis inte — framvisas som en mekanisk enkelspårig process. Triaden har inte övergivet hela tredje världen. Flera av dessa länder har en relativ solid industriell grund som inte kommer att raderas ut över en natt. Men det manöverutrymme som de transnationella bolagen tillskansat sig i dessa länder — genom privatiseringar och andra nyliberala åtgärder — saknar motstycke. Sektorer som är ekonomiskt strategiska för dessa länders utveckling har blivit ”utbjudna” till de transnationella bolagen. Utvecklingen har faktiskt vridits tillbaka. Länder i tredje världen såsom Mexiko, Indien, Algeriet och Brasilien, som hade försökt och till viss del lyckats att inleda en självständig utvecklingsprocess, faller nu tillbaka till sina tidigare positioner av beroende och underordning.

Den ekonomiska tillväxten i länder som Malaysia, Indonesien, Thailand och Filippinerna, som ofta beskrivs som de nya asiatiska ”drakarna”, är i själva verket helt beroende av de transnationella bolagen i allmänhet och den japanska grenen av triaden i synnerhet. Dessa länder spelar väsentligen rollen som tillhandahållare av billig arbetskraft. De utvecklas inte i riktning mot den självständiga status som Sydkorea uppnått. Liksom för största delen av Afrika, Centralamerika och Karibien och stora delar av Sydamerika och Sydasien, är deras marginalisering uppenbar.

Skuldsättningen ökade snabbt över hela världen under 1980-talet och första delen av 1990-talet. Tredje världens (och det forna Sovjetblockets) andel av den totala globala skulden minskar nu. Men vad som inte minskats är de bördor som påtvingas folken i tredje världen för att garantera att skuldåtaganden uppfylls. Vad som är nytt under senare år är att även människor i i-världen blivit måltavlor för åtstramningsåtgärder, med nödvändigheten att reducera dessa länders offentliga skulder som förevändning

Låt oss gå till de statistiska källorna! Tredje världen och det forna Sovjetblockets skuld uppgick till omkring 1 900 miljarder dollar år 1994 (utslaget på ungefär 85 procent av världens befolkning). År 1993 uppgick den offentliga skulden för de dåvarande tolv medlemsstaterna i EU till 4 000 miljarder dollar brutto. I USA femdubblades den offentliga skulden under Reagan och Bush och uppgår i dag till omkring 4 900 miljarder dollar. År 1994 lade tredje världen 203 miljarder dollar på skuldbetalningar; 1993 spenderade EU-länderna omkring 350 miljarder dollar i betalning på sina offentliga skulder.[33]

Naturligtvis går det inte att jämföra tredje världens och det forna Sovjetblockets problem med utlandsskulden å ena sidan och de mest industrialiserade ländernas problem med sin offentliga skuldsättning å den andra. Men alla regeringar svarar med att kräva rader av uppoffringar från de egna befolkningarna, uppoffringar som är lika oacceptabla som de är ineffektiva. Skulderna fortsätter att växa. Trots att åtstramningsåtgärderna som framtvingas i Nord inte får lika tragiska konsekvenser som i Syd och Öst, är resultaten inte desto mindre destruktiva.

Folkliga rörelser över hela världen måste finna gemensamma svar mot detta gemensamma hot. Det är en lång väg att vandra men det finns ingen annan väg. Slutdeklarationen från konferensen i Bryssel i mars 1995, Klotets andra röst (återgiven i detta nummer av fjärde internationalen), leder oss i rätt riktning.

Skiljelinjen i dag går givetvis där den alltid gått: mellan exploatörer och exploaterade. Vi måste organisera oss själva i världsmåttstock med denna klara identifikation som grund för att bekämpa ekonomiska och sociala orättvisor, som vidmakthålls av dem som helt oförblommerat borde kallas ”Bretton Woods asgamar”.

Progressiva krafter måste enas mot asgamarna, mot de transnationella bolagen, mot G7-regeringarna och deras verktyg i en gemensam kamp för gemensamma mål. I frågan om tredje världens och det forna Sovjetblockets skuld måste vi framför allt kräva:

1. Avskrivning av skulden, som ett första steg för att kunna bygga jämlika relationer mellan olika delar av världen. Det skulle eliminera ett av de verktyg, med vars hjälp välståndet överförs till de rika i Nord. För att uppnå det målet krävs det bättre styrkeförhållanden, som också skulle ifrågasätta de andra — lika orättvisa — överföringarna av rikedomar.

2. Expropriering av rikedomar som placerats i Nord av diktatorer och korrupta regimer och att dessa tillgångar ges tillbaka till folken i Syd. Dessa banktillgångar, aktieportföljer och reella materiella tillgångar är väsentligen en frukt av stöld. När folken i Syd kämpar för att störta diktaturer har de ett behov av att bli försäkrade om att de kommer att kunna återställa dessa rikedomar för att kunna garantera social jämlikhet och en ekologisk hållbar utveckling.

3. Profitörernas återbetalning av deras skulder till folken, baserat på en granskning av deras ansvar för sina länders utlandsskuld. Skulden skall betalas till en nationell utvecklingsfond, kontrollerad av folkliga rörelser. Avskrivandet av utlandsskulden betyder inte att lokala eliter undkommer att ställas till svars. Återbetalningarna bör genomföras genom beslagtagande av profitörernas tillgångar utomlands (punkt 2) såväl som deras lokala tillgångar, så att deras totala delaktighet i skulden täcks.

De två sista kraven kommer att möjliggöra en omfördelning av de dominerande klassernas rikedomar, vilket är en oundgänglig betingelse för ett socialt utvecklingssprång och en politik som skyddar miljön värt namnet. När det gäller frågan om den offentliga skulden, i Nord såväl som i Syd, föreslår vi en drastisk minskning i varje land. (För att hålla småsparare skadeslösa, kommer även i fortsättningen insättningar upp till ett visst tak att gottgöras.) De resurser som frigörs genom dessa åtgärder borde användas för att tillfredsställa väsentliga sociala behov: hälsa, utbildning, bostäder, en mycket kortare arbetsvecka och jordreformer.

Översättning: Anders Karlsson


Noter

[1] Se Le Soir, 950802.

[2] Japans viktigaste låntagare är: Indonesien (18 procent), Filippinerna (to %), Indien (7 %), Mexiko och Kina (6 % var), Thailand (5 %), Sydkorea, Egypten och Bangladesh (4 % var). Japan är den viktigaste långivaren för många skuldsatta länder: För 26 länder står Japan för mer än 33 procent av den totala bilaterala skulden; för 16 av dem mer än hälften (Bangladesh, ex-Tjeckoslovakien, Ungern, Indonesien, Malawi, Mexico, Myanmar [Burma], Nepal, Papua-Nya Guinea, Paraguay, Filippinerna, Sydkorea, Thailand, Uruguay och Venezuela). Källa: World Credit Tables, Eurodad 1994-95, sid. 140.

[3] Ernest Mandel, Le Krach, 11 Questions, 11 Responses, Paris 1987, sid. 14.

[4] Medlemmar i OECD är de mest industrialiserade kapitalistiska länderna: de femton medlemsstaterna i den Europeiska unionen plus Schweiz, Norge, Island, USA, Kanada, Japan, Australien och Nya Zeeland. Två tredje världenländer har medgivits inträde sedan 1994: Turkiet, som även kandiderar för medlemskap i EU, och Mexiko, som tillsammans med sina två nordliga grannar har bildat North American Free Trade Agreement (NAFTA). Turkiet och Mexiko är inte inkluderade i OECD:s siffror i den här artikeln.

[5] Wall Street Journal Europe, 930319.

[6] Se Susan George och Fabrizio Sabelli, Faith and Credit: The World Bank's Secular Empire, London 1994.

[7] FN:s Utvecklingsprogram, Report on Human Development, 1992, sid. 3.

[8] Fattigdomsgränsen har satts högre för Nord: människor definieras att leva under den absoluta fattigdomsgränsen, om de har en genomsnittlig årsinkomst som är mindre än 5 000 dollar, det betyder 14 dollar om dagen.

[9] Denna statistik kommer från en opublicerad text av Jean-Marie Chauvier.

[10] US News and World Report, 950206.

[11] FN:s Utvecklingsprogram, 1994 Rapport, sid 27 och 76. Uppgifterna om fattigdomen i världen är sammanställda av Världsbanken.

[12] Le Monde, 940710-11.

[13] Beskrivningen nedan bygger på ett flertal färska studier, speciellt Martin Khors utmärkta analys, ”South-North resource flows and their implications for sustainable development”, Third World Resurgence juni 1994.

[14] FN:s Utvecklingsprogram, Rapport 1994, sid. 68.

[15] Se Jacques Bournays artikel i detta nummer av fi.

[16] FN:s Utvecklingsprogram, Rapport 1994, sid. 67.

[17] Se A. Durning och H. Broughs intressanta analyser i Lester Brown ed., L'Etat de la Planète, Paris 1992. ”1981 uppskattade FAO att 75 procent av tredje världens import av majs, havre, råg, och sorghum var ämnat till djuruppfödning.” (sid i i i) Länder i tredje världen importerar spannmål för djuruppfödning som i slutändan exporteras tillbaka till de industrialiserade länderna, under det att undernäring och svält sprider sig.

[18] Ernest Mandel, Late Capitalism, London 1978 sid. 349. (Finns på svenska som Senkapitalismen, Kristianstad 1974.

[19] FN:s Utvecklingsprogram, Rapport 1994, sid. 81.

[20] Se artikeln av Vandana Shiva i detta nummer av fi.

[21] Se Michel Chossudovskys kommentarer om Rwanda: detta nummer av fi.

[22] FN:s Forskningsinstitut för social utveckling, Stares Disarray, Genève, 1995, citerat av Susan George i Le Monde Diplomatique, juli 1995.

[23] Francois Chesnais, Alternatives Economiques nr 23, 1995.

[24] Lissabongruppen, Limites à la Compétitivité, Laborl La Découverte, 1995, sid 77-78.

[25] Maxime Durand, ”Face à la Mondialisation capitaliste”, La Gauche nr. 14/1995.

[26] Se speciellt Ernest Mandel, ”La hausse du prix du pétrole n'a pas provoqué la 20e crise de surproduction depuis la formation du marché mordial du capitalisme industriel”, i La Crise 74-78, Paris 1978.

[27] Francois Chesnais, La Mondialisation du Capital, Paris 1994, sid. 187.

[28] Lissabongruppen a.a. sid 68.

[29] Denna tabell är tagen från Uguur Muldur, Les Formes et les Indicateurs de la Globalisation, Bryssel 1993, åberopat av Lissabongruppen a.a. sid 135.

[30] Dessa två nationer har inträtt i den exklusiva klubben av utvecklingsländer med metoder som inte har något att göra med IMF:s och Världsbankens föreskrifter. För en uttömmande översikt av den sydkoreanska utvecklingsstrategin och omöjligheten att kopiera den, se Michel Husson och Thomas Coutrot, Les Destins du Tiers Monde, Paris 1993. sid. 125-130.

[31] Statistik från Världsbanken redovisad i Alternative Economiques nr. 23.

[32] Se artikeln av James Petras, Henry Veltmeyer och Michel Husson i detta nummer av fi.

[33] Jesus Albarracin, Inprecor Para America Latina, juni-juli 1995; Michel Chossudovsky, Le Monde Diplomatique, juli 1995.