Ur Fjärde Internationalen 3/1996
Folkmordet i Rwanda har i västliga media utförligt skildrats, med allt det lidande och alla grymheter det innebar, men samtidigt har man nogsamt undvikit att förklara de bakomliggande sociala och ekonomiska orsakerna. I själva verket markerades krisen i Rwanda av en kontinuerlig serie av konferenser med bistånds- och långivare (hållna i Paris), överenskommelser om vapenvilor och fredsamtal. De olika initiativen övervakades och samordnades noggrant av de internationella långivarna genom en räcka krav och villkor. Den brutala utarmningen av befolkningen — en följd av både Internationella valutafondens (IVF) och Världsbankens diktat — samt kriget omöjliggjorde en verklig demokratiseringsprocess.
Rwanda ansågs tidigare vara en i vissa avseenden framgångsrik modell för en integrerad landsbygdsutveckling. Men upphävandet av regeringens politik för lokal självförsörjning och en fast statlig inköpskvot av livsmedel (beordrat av IVF och Världsbanken) jämte fallande kaffepriser på världsmarknaden 1989 ledde till en massiv utarmning av småbönderna. Dessa försvårade ekonomiska förutsättningar, i kombination med de svepande reformer av makroekonomiskt slag som IVF och Världsbanken krävde, ökade de underliggande etniska spänningarna och påskyndade det politiska sammanbrottet.
Den av IVF krävda devalveringen av den rwandiska francen genomfördes sex veckor efter inbördeskrigets utbrott i oktober 1990. Inför allmänheten beskrevs åtgärden som ett sätt att ställa en krigshärjad ekonomi på fötter. Det är knappast förvånande att resultatet blev det motsatta; kriget följder blev ännu värre. Från en situation av relativ prisstabilitet bidrog den rwandiska francens hejdlösa fall till de kraftiga prishöjningar som ekonomin anfrättes av. Betalningsbalansen försämrades drastiskt och utlandsskulden ökade med 34 procent mellan 1989 och 1992. Den statliga administrationen hamnade i kaos, statsföretagen gick ett efter ett i konkurs och den sociala servicen bröt samman. Hälsovård och utbildningsväsendet kvävdes under IVF:s våldsamma åtstramning av ekonomin.
Tidigt i oktober 1990, just när striderna började, strömmade miljontals dollar i så kallat "betalningsbalansstöd" (från multi- och bilaterala källor) in i centralbankens kassa. Pengar som öronmärkts för varuimport. Men det är troligt att en inte liten del användes av regeringen och dess olika fraktioner till vapen och militär utrustning från Sydafrika, Egypten och Östeuropa.[1]
Den ekonomiska krisen nådde sin kulmen 1992 när desperata rwandiska bönder förstörde 300 000 kaffebuskar.[2] Trots att det inhemska kaffepriset stigit kraftigt hade regeringen, i enlighet med sin överenskommelse med IVF och Världsbanken, fryst uppköpspriset från producenterna på 1989-års nivå (125 franc per kilo). Krisen i kaffeekonomin drabbade produktionen av traditionella livsmedel, med en betydande minskning av produktionen av kassava, bönor och sorghum som följd. Det kooperativa system som bistod småbönder med krediter föll också sönder. Dessutom flödade billiga importerade livsmedel (producerade med statliga subventioner i västvärlden) och humanitärt bistånd i form av mat in i landet, som en följd av att spannmålsmarknaden avreglerats och tullsatserna sänkts, åtgärder som rekommenderats av IVF och Världsbanken. Effekten blev att de lokala marknaderna råkade i obalans.
I det system med "fria marknadskrafter", som påtvingades Rwanda alldeles i början av den politiska krisen, var varken odling för den lokala marknaden eller världsmarknaden lönsamt. Hela jordbrukssektorn drevs in i en kris; dels på grund av inbördeskriget, men också på grund av åtstramningarna och sjunkande löner för de statsanställda.
Trots att det internationella biståndssamfundet inte kan hållas direkt ansvarigt för det rwandiska inbördeskrigets tragiska konsekvenser, så bidrog åtstramningen av ekonomin och den hänsynslösa, IVF-beordrade devalveringen i november 1990 till att utblotta Rwandas folk mitt under en akut politisk och social kris. Avsiktlig manipulering av marknadskrafterna raserade den ekonomiska aktiviteten i landet, fråntog människorna deras levebröd och skapade en situation av utbredd svält, arbetslöshet och social desperation.
Översättning: Peter Belfrage
[1] Pressuppgifterna att betalningsbalansstöd användes till militärutgifter har inte officiellt bekräftats. Enligt den i Washington stationerade Human Rights Watch så kom Egypten överens med regeringen i Rwanda om att leverera militärutrustning till ett värde av 6 miljoner dollar. Affären med Sydafrika var på 5,9 miljoner dollar. Se Marchés Tropicaux, 940128, sid. 173.
[2] Siffran är en försiktig uppskattning. Economist Intelligence Unit, Country Profile Rwanda-Burundi 1993-94, London, 1994, sid. 10.