Ur Fjärde Internationalen 3/1996
Världssvält har blivit en alldaglig företeelse under detta sena 1900-tal. Livsmedelsbrist och hunger drabbar allt fler världsdelar. Och det sker alltmer samtidigt. Svälten har redan slagit till i Afrika söder om Sahara, nordöstra Brasilien, Sydasien, på den andinska högplatån i Latinamerika, i före detta Sovjetunionen och på än fler platser. Förut bröt den afrikanska svälten ut endast på de torra savannerna i Saharas utkanter, nu har den krupit in i Afrikas hjärta. I det tropiska Afrika befinner sig i dag 18 miljoner människor, varav z miljoner flyktingar, i ”svältzoner” och i ett tiotal länder står ytterligare 130 miljoner inför hotet om svält.[1]
Torka är sällsynt i länder som Indien och Bangladesh men även här lever miljoner i svältzoner[2] och stora delar av befolkningen i de folkrika Kina, Indien och Indonesien har drivits till svält.[3]
Men hungern och utslagningen begränsas inte längre till tredje världen. Den ekonomiska krisen har fört oss till en ”världsfattigdom”. Med arbetslöshet, hemlöshet, låglönegetton i innerstäder och förortskåkar, konkurser för familjejordbruken i Nordamerika och Europa och med skräpmat och näringsbrist ringas allt fler in i fattigdom i de rika länderna. Enligt en nyligen offentliggjord utredning klassas över 30 miljoner människor i USA som ”ständigt hungriga”.[4]
Vad kan orsakerna vara? Offren i inbördeskrigen, lidandena från torkan och översvämningarna zoomas in åt oss på de globala tevenäten. Och hungersnöden sägs — om den så äger rum i Somalia eller Moçambique — alltid bero på politiska händelser i ”närområdet” eller på klimatet på grund av ”uteblivet regn och oregelbundenheter i lufttrycket”. Det är på detta sätt den reellt existerande historien förvrids när endast händelserna på ytan presenteras. Somalia var, för att ta exempel, självförsörjande på livsmedel fram till 70-talet. Vad drev detta samhälle — och dess medborgare — till dagens anarki? Hur kunde jordbruket och betesnäringen som försett landet med föda försvinna?[5]
Det har inträffat omfattande och långtgående förändringar i världsekonomin sedan 80-talets början. Villkoren för industrin och jordbruksnäringen är drastiskt omkastade.[6] Familjejordbruken går i konkurs och bönderna härskar inte mer över den jord de brukar. I u-länderna har de förvandlats till en jordlös lantarbetararmé med endast tillfälliga säsongsarbeten på plantagerna. Inkomst av jordbruk har pressats ner i rika och fattiga länder — och det har skett via en handfull agroindustriella världsföretag, som också behärskar spannmåls-, utsädes och insatsvarumarknaden liksom livsmedelsindustrin.
Ett exempel är Cargill Inc. från USA. Ett jätteföretag med mer än 140 dotterföretag och filialer runt om i världen. Företaget kontrollerar en stor andel av den internationella spannmålshandeln. Cargill Inc. har sedan 50-talet innehaft kontrakten på det mesta av USA:s offentliga livsmedelshjälp. Och företagens inflytande bara ökar. Med ett lagtillägg 1968 — USA:s uhjälp regleras av lag 480 från 1954 — gavs företagen rätt att använda vinsterna från u-hjälpen till att finansiera egna dotterföretag i u-länderna. Företag som är verksamma inom livsmedel, boskap, fjäderfä och export av grödor.[7]
1993 församlade sig so 000 jordbrukare från hela Indien framför den historiskt ryktbara Röda borgen i New Delhi. Det var småbönder från byarna som protesterade mot att Cargill Seeds India Ltd of Bangalore och andra multinationella företag hade tagit över frö- och utsädesodlingen[8], på grund av de ändringar som gjordes i det internationella handelsavtalet Gatt 1993 och som sedan gett livsmedelsjättarna obegränsad frihet på u-ländernas frö- och utsädesmarknader. Dessutom garanterar Gatt ”rätten till plantan”, egendomsrätten till förädlade växter. En rätt som i praktiken har tillfallit stora agroindustriella kretsar. I u-länderna sker jordbruksnäringens utveckling i dag på böndernas bekostnad på den biologiska mångfalden.[9]
För första gången i mänsklighetens historia kan världens jordbruk försörja hela jordklotet. Men det nuvarande marknadssystemet förhindrar det. Trots att försörjningskapaciteten är i det närmaste outnyttjad förblir livsmedelskonsumtionen extremt låg, helt enkelt därför att stora delar av världens befolkning lever i djup fattigdom och är socialt utslagen.
Det är jordbrukets ”modernisering”, den gröna revolutionen medräknad, som har gjort jordbrukare jordlösa och som lett till miljöförstöringen. Med andra ord, de som uppmanar till ökad livsmedelsproduktion är i realiteten de som åstadkommit en sänkt levnadsstandard och följaktligen minskad efterfrågan på livsmedel.
Det är uppenbart G7-ländernas regeringar som tillsammans med de internationella finansinstitutionerna i Washington är faddrar till jordbruksomstruktureringen. För när utbudet och efterfrågan med deras hjälp kanaliserades i nya fåror försvagades de enskilda ländernas jordbruksnäring liksom de självägande böndernas ställning. Och efter skuldkrisen stagnerade produktionen av stapelgrödor medan högvärdiga icke-stapelvaror och förädlade livsmedelsprodukter, vilka är avsedda för privilegierade höginkomstgrupper om 15-20 procent av världsbefolkningen, ökade.[10]
Självförsörjningen i tredje världen har slagits sönder med följd att den inhemska spannmålsmarknaden alltmer försvunnit, spannmålspriserna anpassats strikt till världsmarknadspriset och jordbruksnäringen underordnats världsmonopolens krav. Även småhandelsmän och kreditgivare på plats knyts allt fastare till livsmedelsmonopolens intressesfär. Så får till exempel det statliga ”Utvecklingsorganet för majs” (MDA) i den indiska delstaten Karnataka finansiellt stöd från Cargill Inc. för att utveckla nya sorters majs, vilka sedan används för att konkurrera ut traktens grödor och bönder.[11]
Livsmedelsjättarna omsätter inte endast den amerikanska livsmedelshjälpen, de har i enlighet med lag 480 blivit delägare i en lång rad agroindustriella projekt med direkta intressen i tredje världen. Därmed utövar USA:s jordbruksdepartement och de rika ländernas regeringar med sina direkta kontakter till Världsbanken en dominerande roll i de skuldsatta ländernas jordbrukspolitik.
Världssvälten i detta sena 1900-tal beror inte på brist på föda. Tvärtom har svältkatastroferna utlösts av överskottet på spannmålsprodukter. USA:s spannmålsöverskott används, sedan spannmålsmarknaderna avreglerades, för att konkurrera ut självägande bönder och det används med större målmedvetenhet än tidigare för att undergräva enskilda länders självförsörjning och inhemska marknad. Det är därför som det inhemska jordbruket i Afrika har blivit allt sårbarare för torka och miljöförstöring. EU-subventionerat kött och mejeriprodukter importeras nu på likartat ”amerikanskt sätt” tullfritt till Afrika. Köttimporten från Europa till västra Afrika har ökat sjufalt sedan 1984. EU-köttets låga kvalitet gör att det kan säljas till halva priset mot traktens kött. Boskapsuppfödare i bältet kring Sahara har inga kvar som köper deras djur.[12] Det är denna import som tagit död på den afrikanska djurhushållningen inom betesnäringen.
Världsbanken introducerade sina avregleringar under den afrikanska högtorkan 1983-84. Betesnäringen som tuaregerna bedrivit i norra Mali i Saharas gränsområde, där de köpt spannmål av ortsbefolkningen i utbyte mot boskap, raderades ut. Spannmålsmarknaden blev efter torkan och avregleringen en del av prisspekulationerna i Gao och Timbuktu-området och i stället för att stabiliseras förstärktes den sociala konflikt som torkan hade skapat.
Men jordbruksnäringens nedgång och allt svagare ställning i Afrika söder om Sahara tog sin början före Internationella valutafondens chockbehandling. Den är i mycket ett arv från kolonialtiden. Odling för export har, sedan kolonialeran, bedrivits på de bästa jordarna, medan jordbruksnäringens bevattningsanläggningar, upphandlingstjänster och kreditgivning alltid styrts till att stödja exporten har den traditionella grödan, millet och sorghum, alltmer förskjutits till utmarkerna, till Saharabältets så kallade ofruktbara gråmarker.[13]
1980-talets skuldkris blev en vändpunkt också i Afrika. Ekonomier som i likhet med kolonialtiden bedrevs som ett kontant penninghushåll utan krediter gick snabbt i depression. Den magra kontantinkomst som bönderna fick från kaffe- och kakaoexporten torkade bokstavligen ihop på grund av det internationella varuprisfallet, och bönderna hade inget att falla tillbaka på eftersom den traditionella självförsörjningen var borta. Det är ekonomier som dessa, uppbyggda på kontantinkomster från exportgrödor och rovavverkning av skogar, som resulterar i allt allvarligare miljöskador och jorderosioner. Därför blev svältkatastroferna i Afrika mer förödande på 80- och 90-talen än på 70-talet.
Städerna och den omgivande landsbygden spelade en viktig roll i hur tredje världens jordbrukskris uppstod. Den bristande självförsörjningen och landsbygdens åtföljande fattigdom tvingade fram flykten till städerna. Detta ledde till enorma reservarméer av rotlösa och arbetslösa arbetare. Den exportindustri som lever på denna billiga arbetskraft expanderade alltså på grund av en orationaliserad och stagnerad ekonomi.
Världsbanken drog igång omstruktureringen av u-ländernas jordbruk på allvar i början av 80-talet. Trots mycket olika förutsättningar i världens olika jordbruksområden iscensattes samma slags ekonomiska politik i alla skuldsatta länder. Tullar och övriga handelsbarriärer togs bort för spannmål, mejeriprodukter och kött från de rika länderna.
Samtidigt försvann stödet och förmånliga banklån för u-ländernas jordbrukare. Världsbanken befrämjade också ett jordskifte som koncentrerade såväl arrendejord som egnahemman till stora jordegendomar. Av sedvänja givna bruksrättigheter utplånades och allmänningarna privatiserades. Allt till förfång för de små jordbruken.
Medan ”alternativa” exportgrödor befrämjades förhindrade Världsbanksreformerna bönderna från att återgå till att odla för hemmamarknaden. Världsbanken befrämjade på likartat sätt att livsmedelsproduktionen kommersialiserades och att affärskretsar i städerna tog över.
Världsbankens råd till u-länderna var att odla för export. Så ändrades exempelvis vinstgivande frukt- och grönsaksodlingar i Senegal och Mali till vegetabilieodling. I Bangladesh satt man igång räkodlingar i byarna, vilket knäckte risodlingen och gav bestående miljöskador. Denna Världsbankssatsning på otraditionella exportprodukter kunde emellertid inte fortgå eftersom samma ”högvärdesprodukter” odlades i ett flertal länder och till slut kollapsade priserna.
Jordbrukets ”stegvisa anpassning” som leds av Bretton Woods-institutionerna leder till att självförsörjningen kollapsar överallt i tredje världen. Världsmarknadsberoendet förstärks. ”Hjälpen” till Afrika söder om Sahara har ökat mer än sju gånger sedan 1974 och importen av spannmål har mer än fyrdubblats.[14] ”Hjälpen” till länderna kring Sahara är inte längre öronmärkt för torkdrabbade trakter utan den styrs även till länder som tills nu varit mer eller mindre självförsörjande.
Zimbabwe, förut Afrikas brödkorg, drabbades av torkan och svälten som svepte över Afrika 199z. Landets majsskörd som mestadels odlats på magra jordar minskade med 90 procent. Ironiskt nog utföll under denna värsta torka den högsta tobaksskörden någonsin. Men så har också den exportinriktade tobaksodlingen den modernaste bevattningen, kreditgivningen och forskningen till sin hjälp. Medan svältkatastroferna tvingar befolkningen att äta termiter går tobaksskördens exportinkomster mestadels åt för utlandsskulden.[15]
Åtstramningsåtgärderna som de internationella organen påtvingade Afrika föranledde regeringarna att gå fram med machetes i de offentliga utgifterna, vilket ledde till att landsbygdens infrastruktur kollapsade. Ett exempel är vattnet. Det skulle enligt Världsbanksprogrammet bli en vara som skulle säljas till ett pris som täckte kostnaderna. Om än till bönder som blivit fattigare. På grund av de minskade offentliga medlen fick regeringarna släppa den offentliga tillsynen och underhållet av vattentillgångarna. Oaser och källor torkade ut, eller så tvångsprivatiserades de av traktens handelsmän och välbärgade bönder. Grödorna torkade ut i dessa halvtorra trakter och svälten tog över på grund av kommersialiseringen.[16]
I Östafrika drogs byalagstraditionen — på swahili undugu — in i Världsbankens strukturanpassning. Man gav stöd till så kallad samhällsanpassad självhjälp. Det var åtgärder som erfordrade ett minimum av offentliga bidrag. På landsbygden skulle sjukvård och utbildning självfinansieras. När höga egenavgifter påtvingades fattiga bybor slogs så primärvården ut. Skolorna skulle bli mer resultatinriktade och kostnadseffektiva när elevantalet per klass ökades.
Dessa åtgärdspaket utifrån principen om ”hjälp till självhjälp” hjälpte till att offentliga tillgångar lättare överfördes till utlandsskuldbetalningarna. Krediter till reella j ordbruksutvecklingsprogram drogs däremot in.[17] I stället introducerades ett nytt slags lån. Lån för att ”anpassa sig”. Dessa världsbankslån innehåller hårda villkor. Lånemedlen ges endast om regeringen genomför anpassningsåtgärder och noga följer tidsplaner. Givna lån kan stoppas. Hotet är att den internationella ”hjälpsamordningsgruppen” kan svartlista landet för både mellanstatliga och internationella lån.[18]
Det är en märklig låneverksamhet som träder fram i dagsljuset. Lånemedel till jordbrukets ”anpassning” används inte i realiteten till investeringar. Lånen spenderas helt fritt på konsumtionsvaror, inklusive varaktiga konsumtionsvaror, det vill säga lyxartiklar.[19] Eftersom en stor del av lånen intecknats av tidigare krediter har lånen blivit ”nya lån till gamla skulder”.
Det är självklart att med ett sådant lånesystem kollapsar jordbruket eftersom inget investeras. Men målsättningen är också ny. Anpassningslånen tvingar resurserna från den inhemska ekonomin och i stället uppmuntras u-länderna till att importera stora mängder konsumtionsvaror inklusive stapelgrödor från rikemansländerna. Resultatet är stagnation för det inhemska näringslivet, en försämring av valutabalansen och en skuldtillväxt.
Medan ”yttre variabler” såsom klimatet kan släppa lös svält och öka torkans sociala effekter, är svälten själv gjord av människor – under denna globala tidsålder. Svält är i dag inte ett resultat av ”knapphet på föda” utan tvärtom orsakad av överflödet på världsmarknaden, vilket i sin tur bryter sönder ländernas självförsörjning och jordbruksnäringen själv. Överskottet står under strikt kontroll av och regleras av internationella affärskretsar.
Dagens tillstånd leder obönhörligen till att både produktion och konsumtion av stapelvaror går tillbaka och att jordens bönder blir fattigare. I denna globala tid är det den Internationella valutafonden och världsbanken som med sina anpassningsprogram har det direkta ansvaret för svälten, eftersom de systematiskt undergräver all ekonomisk verksamhet – på landsbygden som i städerna – som inte gynnar världsmarknadssystemet. Näringsverksamhet som inriktas på den inhemska konsumtionen och hemmamarknaden pressas till konkurs med att tullar tas bort och att köpkraften minskar med åtstramningarna. I tredje världen går småvaruproduktionen alltmer i stå. Jordbruket för landets föda har överallt drivits bort till förmån för jordbruk för export.
Den internationella åtstramningen krymper statsmakten, medborgarrätten kollapsar och staten-nationen sönderfaller i politiska småkretsar.
Översättning: Per-Erik Wentus
Först publicerad i Le Monde Diplomatique, september 1993
[1] Se Food Supply Situation and Crop Prospects in SubSaharan Africa. Special Report no 1. Rom: United Nations Food and Agriculture Organisation, april 1993. Även om inga siffror ges för regioner kan det räknas fram ur nationsmaterialet att åtminstone en fjärdedel av befolkningen söder om Sahara befinner sig i fara för svält. I nordöstra Brasilien i Sertåo lider tio miljoner bönder hungersnöd och saknar vatten, enligt officiell statistik. Se ”Dix millions de paysans on famine et soil” i Le Devoir, 930416, Montreal. Se också artiklar av Claire Brisset, ”Risques de famine sans precedent en Afrique”, i Le Monde Diplomatique (LMD), juni 1992 och ”Famines et guerres en Afrique subsaharienne” i LMD juni 1991.
[2] Reformerna påbörjades i Indien 1991 under Världsbankens och Internationella valutafondens överinseende och har påverkat hundra miljoner människors liv. Om svältzoner se ”Starvations deaths in Andra Pradesh” i Frontline, Bombay, 911206.
[3] I Kina utgör överskottet på arbetskraft enligt nyligen gjorda beräkningar omkring 25-30 procent av landsbygdsbefolkningen, 175-200 miljoner människor. De arbetslösa beräknas bli fem miljoner fler per år. En fullständig avreglering, enligt Internationella valutafondens instruktioner, av inrikes- och utrikeshandeln och en nedskrivning av valutan skulle medföra massfattigdom
[4] Enligt beräkningar som gjorts av ”Tuft University Center on Hunger, Poverty and Nutrition Policy” i International Herald Tribune 920911.
[5] Se Michel Chossudovsky ”Dépendance alimentaire, 'ingérence humanitaire' en Somalie” i LMD juli 1993.
[6] Se Michel Chossudovsky ”Les fements corrosits de la recession mondiale” i LMD april 1993.
[7] Se Roger Burbach & Patricia Flynn Agrobusiness in the Americas New York 1980.
[8] Se Farmers against dunkel, New Delhi 1993.
[9] Se Vandana Shiva ”violatin people's rights, protecting corporate rights” i Third World Resurgence nr 34 juni 1993 och Vandana Shiva Monocultures of the Mind. Perspective on Biodiversity and Biotechnology, Penang 1993.
[10] Se Michel Chossudovsky ”Comment éviter la mondialation de la pauvreté?” i LMD oktober 1991.
[11] Se Farmers against...
[12] Leslie Crawford ”West Africans hurt by EC policy” i Financial Times 930521. Se också Jean Samiguet ”La viande del la CEE å des prix de dumping: fatale concurrence pour les éleveurs africains” i LMD januari 1991.
[13] Se not 12.
[14] Spannmålsimporten växte för u-länderna från 150 meterton år 1974 till 223 meterton år 1990. Afrika söder om Sahara som 1974 importerade 3,7 miljoner ton spannmål importerade så mycket som 8,4 miljoner ton år 1993. Livsmedelshjälpen var 1974 0,9 miljoner ton och växte till 6,6 miljoner ton år 1993. Se också Food supply... a.a.
[15] Se Unhcr:s skrift Afrique Australe. La Secheresse du siecle, Genève 1992. Tillståndet är likartat i Malawi, majsskörden minskade med 40 procent 1992 medan tobaksskörden fördubblades från 1986 till 1993. 150 000 hektar av den bästa jorden har förts över till tobaksodling.
[16] Se Food Supply... a.a.
[17] Världsbankens nettoutlägg fiskalåret 1992 (ej medräknade är lån givna av Internationella utvecklingsassociationer och avräknat är skuldländernas avbetalningar) var 164 miljarder US dollar. Bankens anpassningslån var under denna tid 55,8 miljarder US dollar, det vill säga omkring 35 procent av nettoutlägget; se World Bank 1992 Annual Report, 1993.
[18] Lånen debiteras normalt som ??? Varje avbetalning på installments beror av föregående år ??? har genomförts.
[19] Dessa lån är vad som kallas ”betalningshjälpbalans”.