Med begreppet real ekonomi försöker Lars Ingelstam i sina undersökningar att fånga det som är utanför den formella ekonomin men, som är av betydelse för samhällets försörjning och reproduktion. Han gör således en metodisk åtskillnad mellan real och formell ekonomi. Jämförelser dem emellan blir tiden eller rättare sagt tidsanvändningen. Exempelvis, studerar man, säger Ingelstam, hur människorna använder sin tid för att återskapa sig själva och samhället då ser verklighetens ekonomi annorlunda ut än vad nationalekonomins läroböcker föreskriver. Och han påvisar bland annat att den informella ekonomin omfattar en arbetstid som är större än den totala förvärvsarbetstiden i Sverige.
För att få fram denna realitet, delar Ingelstam in ekonomin i ett antal sektorer. Det privata näringslivet tillförs den gula sektorn, den offentliga sektorn hänförs till den blå sektorn och den informella ekonomin, det vill säga hushållen, grannhjälp, folkrörelsearbete etc förs till den vita. Och det finns en svart sektor för brottsligheten. Ingelstam hävdar att det produceras i alla sektorerna, inte endast i det gula privata näringslivet. Den offentliga blå sektorn producerar nyttiga tjänster, den är allt annat än tärande. Inte heller det som definitionsmässigt framställs som konsumtion är något annat än producerande. Vare sig det är matlagning eller att träna ett knattelag.
Anledning till att ifrågasätta det traditionella sättet att se på vad som är produktivt finns mer än nog. Ser vi på fördelningen mellan de tre huvudsakliga näringsgrenarna så har jordbrukets andel sjunkit från cirka 80 procent 1810 till omkring 3 procent 1980. Tjänsterna har under samma tid ökat från 20 procent till 60 procent och industrin ökade från 5 procent 1810 till 45 procent 1960 för att därefter sjunka till omkring 30 procent 1980. Och tendensen håller i sig och förstärks. Sysselsättningen i industrin har på bara åtta år minskat med en miljon; från 1976 med 1,17 miljoner anställda till 1983 med i miljon anställda. Detsamma visar sig för åren 1980 till 1995, antalet anställda i industrin sjönk ytterligare, från 1,05 miljoner till o,85 miljoner. Utvecklingen är likartad i alla gamla industriländer och en av de internationella kontroverserna har just varit frågan om vi går mot ett tjänstesamhälle.
Ingelstam förnekar att vi är på väg mot ett tjänstesamhälle. Det kunde verka så till en bra bit in på 80-talet. Sedan 1965 har i miljon människor vandrat från det privata näringslivet till tjänster inom den offentliga sektorn. Nu är den dörren stängd och i stället ökar arbetslösheten.
Ingelstam hävdar att balanserade statsfinanser och/eller en ny tillväxt inte hjälper oss. För majoriteten av dem som utestängs från varuproduktionen, som fortsätter sin rationalisering och automatisering, öppnar sig varken en ny expanderande privat eller offentlig tjänstesektor. Föreställningen att vi är på väg mot ett tjänstesamhälle bygger på ett antal synvillor och felslut enligt Ingelstam. För att få syn på dessa är det nödvändigt att ställa frågan om vad som egentligen menas med en tjänst.
Ingelstam skiljer på producent-och konsumenttjänster. De förra servar varuproduktionen, de senare vänder sig direkt till konsumenten. Mycket av producenttjänsterna kan rationaliseras på motsvarande sätt som den direkta materiella produktionen, de är tekniskt progressiva. Av konsumenttjänsterna är de flesta tekniskt stagnerande, det vill säga de går inte att rationalisera i samma grad. Dit hör humana tjänster i vård och omsorg. Den påstådda kostnadssjukan i den offentliga tjänsteproduktionen är således i grunden ett tekniskt och därmed förutsägbart problem.
Vi står alltså inför ett trefaldigt problem vad gäller sysselsättningen.
* Behovet av mänsklig arbetsinsats i den materiella produktionen minskar.
* Vissa tjänster rationaliseras i samma takt som industriarbetet.
* Övriga tjänster framstår som allt dyrare, särskilt sådana sociala och mänskliga tjänster som kräver mänsklig närvaro. Om dessa tjänster tillhandahålls av marknaden tenderar de att trängas ut från den på grund av fördyringen.. De nya jobben kommer därför inte att återfinnas i någon kraftigt expanderande privat tjänstesektor. Om de å andra sidan ska tillhandahållas som rättigheter i ett välfärdssamhälle, visar sig fördyringen som en press mot en ständigt höjd skattekvot. I Sverige har den offentliga tjänsteproduktionen gått från trettio år av tillväxt till tagnation. De skattehöjningar som skulle krävas för att bryta stagnationen tror Ingelstam är politiskt omöjliga.
Det postindustriella dilemmat, det vill säga hindren för en evolutionär övergång från industrisamhället till något annat kan beskrivas så här:
Vid övergången från jordbruks-till industrisamhället gjorde samhället så kallade överföringsvinster.
Människorna gick från en lågproduktiv sektor till en högproduktiv. Så länge sysselsättningen ökar i tekniskt progressiva delar av ekonomin får vi en ekonomisk tillväxt såsom den mäts i bruttonationalbegreppet.
Vid övergången från industrisamhället till dagens får vi i stället så kallade överföringsförluster, eftersom sysselsättningen ökar i tekniskt stagnerande sektorer. Skillnaden mellan produktivitetshöjningen i industriproduktionen och den i tjänsteproduktionen försvårar, när industrisektorn minskar och tjänstesektorn ökar, en fortsatt ökning av den totala produktivitet. Den ekonomiska tillväxten avtar eller uteblir helt.
Industrisamhället är alltså inte på väg att ersättas av ett tjänstesamhälle. Det postindustriella dilemmat står i vägen. Vi går i stället mot ett självbetjäningssamhälle. Med hjälp av industrivaror producerar vi i växande grad själva de tjänster som tidigare köptes på marknaden. I stället för att låta en firma tapetsera medan vi går på konsert, gör vi det själva samtidigt som vi lyssnar på CD. Drivkraften är den gula sektorns fördyrade tjänster och storindustrins behov av nya marknader. Genom de statliga och kommunala nedskärningarna försvinner också tjänster från den offentliga blå sektorn. De drivs in i den vita informella sektorn, ibland efter ett kortare besök i den gula tjänstesektorn, till exempel dagis.
Enligt Ingelstam förnekar statistik och empiriska data att ekonomin skulle röra sig mot ett ökat inlag av tjänster. Det totala utbudetet har inte ökat. Vore det så att tjänstesamhället var på väg skulle det kapitalistiska industrisamhället självt flytta över arbetskraften och andra resurser till tjänstesektorn. Vi skulle inte behöva oroa oss för arbetslöshet eller att marknaden inte skulle tillgodose de behov som avlöser de materiella. Men inget av detta sker.
När tjänster trängs ut från den formella ekonomin till den informella vita sektorn innebär det ökad press och otrygghet för människor. Men detta kan enligt Ingelstam bli en grundval för ökad självtillit och nya kollektiva lösningar. Och han skissar en ny svensk modell.
Eftersom vi inte kan vända trenden mot minskad industrisysselsättning eller lösa obalansen mellan tjänsternas och varuproduktionens produktivitetsökning måste det post-industriella dilemmat bli utgångspunkten för politiken. Ingelstam föreslår två grundläggande åtgärder:
• Vinsterna från produktivitetsökningar i de tekniskt progressiva delarna av ekonomin måste fördelas över hela samhället. Det är ett i grunden penningadministrativt problem enligt Ingelstam.
• Förvärvsarbetstiden måste förkortas och fördelas jämnare inom befolkningen.
I framtiden kommer kapitalismen och marknadsekonomin att spela en viktig roll i alla industrisamhällen. Men den gula sektorn, det vill säga det privata näringslivet, måste befrias från kravet att rädda sysselsättningen, vi ska acceptera fortgående minskning av sysselsättningen i industrin. Och Ingelstam säger att det privata näringslivets principer, konkurrens, hög produktivitet och egenintresse inte får tillåtas dominera samhället. Dess företrädare måste visa kulturell återhållsamhet.
Likaså måste vi acceptera stagnationen av offentliga tjänster. Men Ingelstam vill av främst två skäl att en rad sociala, pedagogiska och kulturella tjänster ska tillhandahållas via den blå sektorn. Det krävs nämligen en viss storlek för att tjänsterna ska bli rationella och billiga och det finns demokratiska skäl för medborgerlig insyn. Men samhällets svagas ska heller inte behöva hamna i beroendeställning utan ha sociala rättigheter.
För den vita informella sektorn lyfter Ingelstam fram folkrörelsetraditionen och visar på ett antal konkreta projekt som redan spirar i samhället. Kollektiva bostadsformer, grannhjälp i bostadområden, lokal produktion och distribution av livsmedel med halvindustriell närproduktion och fritidsodling, inköpsföreningar för baslivsmedel etc.
Därför är det nödvändigt att uppfattningen om arbetet förändras. Liksom det är nödvändigt med kortare arbetstid och garanterad försörjning för att skiftet till en större vit sektor ska bli möjlig. Ingelstam hävdar att denna nya modell springer ur den gamla svenska modellen med förhandlingslösningar.
Ingelstams första bok Arbetets värde och tidens bruk var i mycket en debattbok om hur framtiden ska formas. Den andra boken, Ekonomi för en ny tid, är en vidareutveckling av hans tankar, men den har styrkan av att den tar upp vad som hänt under de senaste 15 åren. Europeisk och svensk massarbetslöshet, ökad internationalisering och förbättrad svensk och internationell forskning och framför allt statistik. Den är, som han säger, en lärobok om industrisamhällets framtid. Och jag vill oförbehållsamt understryka att den har en stor pedagogisk klarhet. Kanske för att Ingelstam, som nu är professor vid Linköpings universitet, började sin bana som matematiker och civilingenjör. Eftersom många skulle skriva under på Ing-elstams framtidssamhälle, är det av intresse att lyfta fram vad som i detta samhället talar för eller verkar mot hans nya svenska modell.
Ingelstam säger att vi även i framtiden ska ha en vital gul sektor, det vill säga ett privat näringsliv för att förse oss med lagom många och rimligt billiga produkter och ge tillräckliga exportinkomster. Här skall de kapitalistiska dygderna om konkurrens få råda på en marknadsekono mi. Det betyder att det är produktion för vinst och kapitalackumulationen som är motorn. Då gäller också det som gällt hittills, att varje gång en kapitalistisk ekonomi rört sig från kris till att åter fungera så har det tvingats att öka både de relativa och absoluta vinsterna. Det senare har bara varit möjligt om antalet arbetstimmar ökat, oavsett automatiseringar och produktivitetshöjningar.
Då blir det svårt att se hur en krympande gul sektor ska kunna vara vital eller hur en överföring av produktivitetsvinster från den gula ekonomin till resten av ekonomin ska ske. Det torde vara lite mer komplicerat än bara ett penningadministrativt problem.
Ingelstam hävdar att den gula sektorn måste visa kulturell återhållsamhet. Han vädjar till förnuftet och hans diskussion om hur det ska gå till är också tämligen vag. När nu den gula sektorn inte har tillräckliga vinster från industriproduktionen och brottas med stora svårigheter, blir det så kallade penningadministrativa problemet än större.
Vilka krafter kan verkningsfullt mana de gula till återhållsamhet? Konkret, kan det finnas en stark arbetarrörelse i Ingelstams nya svenska samhälle? Hur kan man förhindra att fackföreningar inom det privata näringslivet reduceras till att försvara sina intressen gentemot resten av samhället? Kommer fackföreningarna inom den offentliga sektorn att försvagas av nedskärningarna där och tvingas i konfrontation mot överföringar av arbetsuppgifter från den blå sektorn till den informella vita sektorn?
För arbetarrörelsen är det naturligtvis en överlevnadsfråga att motsättningarna mellan offentligfacken och de inom det privata näringslivet inte växer. Här finns, menar jag, ett problem med att Ingelstam inte klarare försvarar den offentliga sektorn i sin modell. Han hävdar att skat tekvoten inte kan ökas nämnvärt, vilket vore en förutsättning för detta. Men rent tekniskt kan skattekvoten vara både 70 och 80 procent. Det vore inte heller någon orimlighet i ett högteknologiskt samhälle. Förutsättningarna avgörs av människors inställning och av styrkeförhållandet mellan samhällets sociala krafter. De politiska svårigheterna med att förmå den gula sektorn att visa återhållsamhet är knappast mindre än svårigheterna att skapa förutsättningar för att höja skattekvoten. Bägge uppgifterna hänger dessutom intimt samman. Samma krafter behöver vara starka för att någon av åtgärderna ska kunna genomföras.
Ingelstams böcker är av två skäl viktiga för arbetarrörelsen. Först för att han klargör vad som gäller i verkligheten Tör industriproduktion, tjänster och vad vi redan kan se som morgondagens realitet. För det andra för att han är så oklar om vilka konsekvenser detta får för fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen, kort sagt för löntagarna.
Hans böcker ska inte förbigås utan tvärtom studeras. De tvingar oss att formulera oss själva nu när han väl hjälpt till att skingra dimmorna.
Lars Holmgren
Den som vill göra en snabb bekantskap med Ingelstams tankar kan med fördel läsa Lars Ingelstam. ”Arbete och arbetslöshet: det långa perspektivet” i: Arbetarhistoria. Meddelande från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek. Nr. 71-72. Årg. 18. (3-4/1994). (med temat ”Rätten till arbete”)
Lars Ingelstam, Arbetets värde och tidens bruk. En framtidsstudie, en rapport inom projektet ”Prognoser och politisk framtidsplanering” Stockholm: LiberFörlag & Sekretariatet för framtidsstudier, 1980.
Lars Ingelstam, Ekonomi för en ny tid. Lärobok om industrisamhället och framtiden. Stockholm: Carlssons, 1995
Franska Grece och deras ledare Alain de Benoist har haft ganska stora framgångar inom den politiska vänstern de senaste åren. Bland annat har deras tidskrift Krisis ett utbyte med skribenter från det italienska före detta kommunistpartiets tidning l'Unitá. Men förförelsen har inte passerat utan reaktioner. För två och ett halvt år sedan, den 13 juli 1993, publicerade den ansedda franska dagstidningen Le Monde en ”Uppmaning till vaksamhet”, undertecknad av fyrtio vänsterintellektuella (Bourdieu, Farge, Derrida med flera) — som ett år senare hade följts av mer än tusen underskrifter till.
Uppropet publicerades för ett tag sedan på engelska i den usanska anti-stalinistiska tidskriften Telos (nummer 98-99). Publiceringen var en viktig insats — den gjorde för första gången en omfattande fransk-italiensk debatt tillgänglig på engelska — men den skedde i ett mindre lustigt sammanhang.
Telos sammansättning bekräftar den linje den intagit på senare tid, med ett allt större intresse för den radikalkonservative juristen Carl Schmitt och för italienska Lega Nord med mera. Anhängarna till den ungerske marxisten Georg Lukács på Telos har under nittiotalet valt samma väg som de serbiska kamraterna på Praxis International, in i etnonationalistisk mystik (av Telos redaktör Paul Piccone, i en artikel i nr 101, som redogör för redaktörernas intellektuella utveckling, kallad federalistisk populism).
Telos urartning är dock bara ett av flera exempel på vänsterns mottaglighet för den nya kulturrasismen och nyauktoritära ideologier. Denna trend har att göra med att Grece vid slutet av 1970-talet övergav sin tidigare biologiskt härledda rasism och klassism (vilket ledde till en mindre utbrytning i form av Club de l'Horloge, som i dag står nära den moderata falangen i Front Natio nal). I stället började den använda vänsterns paroller, som solidaritet med Tredje världen (eller snarare dess reellt existerande, helst nationalistiska regimer), anti-konsumism (översatt till antiamerikanism, det vill säga euronationalism) och radikal demokrati (i deras tolkning snarare populism än rådsvälde, men gemensamt med vänstern har de föraktet för det liberala etablissemanget).
Det borde dock inte vara så svårt att skilja det budskapet från vad vänstern traditionellt brukat hävda. Greces målsättning är inte socialism, inte ens en socialdemokratisk välfärdsstat, utan att en gång för alla göra upp med upplysningsarvet. Gruppen önskar sig ett etniskt uppdelat och regionaliserat Europa ”de tusen flaggornas” — som kan stå emot det, som de menar, alltför likriktande amerikanska inflytandet. Till skillnad från traditionell höger söker sig de Benoist tillbaka till den förkristna tiden och ett enligt hans mening gemensamt europeiskt, i den klassiskt grekiska och germanska traditionen ”hedniskt”, kulturarv. Ett arv som, menar de, riskerar att förödas av den från början asiatiska judisk-kristna kulturen, och av dess sekulära variant liberalismen. Universalism och ”myten om de mänskliga rättigheterna” avfärdas som totalitärt assimileringstvång. De Benoist använder till och med ordet etnocide, folkmord.
Gruppen företräder i övrigt traditionellt extremreaktionära värderingar — varje region bör ha sin naturgivna etniska särart och sociala hierarki, regionerna ska i sin tur förenas i ett auktoritärt styrt ”imperium” efter modell av artonhundratalets turkisk-ottomanska och österrikisk-ungerska välden.
Ett ordnat politiskt liv — ”organisk demokrati” — är bara möjligt, menar de, i enheter med gemensamma värderingar och ett gemensamt kulturarv. Det är föreställningar de menar sig ha gemensamt med liberala så kallade ”kommunitarister” eller ”gemenskapare” som Rawls och Waltzer, eller postmarxistiska radikaldemokrater, som Mouffe och Laclau. Även om Grece inte (längre) säger det rent ut, är slutsatsen av denna ”etnopluralism” att det multikulturella samhället inte är möjligt, och att de politiska krafter som bekämpar det har rätt.
Den franske fascismforskaren Pierre-André Taguieff hävdar (samtidigt som han betonar att det är viktigt att uppmärksamma de nyanser som finns inom det högerextremistiska intellektuella fältet) att vi här har att göra med två former av rasism, varav de Benoist bara erkänner den ena. Dels universalismens, som utvecklats ur upplysningsarvet, och som föreställer sig en skala på vilken man kan mäta rasernas värden, efter det ena eller andra kriteriet, och där en grundläggande ojämlikhet är problemet. En del är bättre än andra. Dels kommunitarismens, som försöker göra skillnaderna mellan grupper absoluta, och där det avgörande inte är en grundläggande ojämlikhet i förmåga, utan en övergripande oförmåga att kommunicera och förstå.
Gemensamt för dessa båda, förklarar Taguieff, är emellertid rädslan att blanda, må det vara kroppar, idéer eller kulturer. Denna mixofobi, rasimens kärna, kan alltså ha formen både av undertryckande och av hyllande och strävan att bevara skillnader (i verkliga livet förekommer de naturligtvis samtidigt och i olika kombinationer).
I det första fallet är rasismen ett sätt att vidmakthålla maktförhållanden, i det andra klär de utsatta skott för moderniseringsprocessens ständiga omskapande av levnadsförhållandena. Varje förändring identifieras med kulturblandning, den är de andras ”fel”. Detta, är enligt Taguieff, anti-rasister alltför dåligt medvetna om, och det har konsekvenser för hur ett antirasistiskt arbete bör bedrivas. Gentemot assimileringen måste kulturella val försvaras, men rätten till skillnad är i själva verket alltid en andrarangsfråga, säger Taguieff, underordnad varje individs oavvisliga dignitet. Lika stor vaksamhet måste dock riktas mot uppfattningen att tvärkulturell kommunikation är omöjlig, att kulturella uttryck inte går att översätta.
Uppropet mot de Benoist publicerades i ett skede när han är svagare än på länge, menar Taguieff, beskylld som han är från vänster för kryptofascism och bland sin traditionella publik för kryptokommunism.
Nyhögerns inflytande är dock, som framgär av Rapport 1995, Panorama des actes racistes et de l'extremisme de droite en Europe, fortfarande mycket stort och på sikt kanske avgörande för högerextremismens framtid i Europa.
Denna 250-sidiga bok är en studie, land för land, av allsköns högerextremism, fascism, rasism och antisemitism i Europa, inräknat även ex-Sovjets europeiska del och ex-Jugoslavien. Den ges ut av CRIDA (Centre de recherche d'information et de documentation antiraciste) som också ger ut den franska antifascisttidningen REFLEXes och i samarbete med aktiva anti-fascister i hela Europa, som danska Demos, norska Antirasistisk Senter, engelska Searchlight och tyska Antifa Infoblatt (bidraget om Sverige har skrivits av journalisten Stieg Larsson). Boken, som nu föreligger i en franskspråkig provupplaga, ska i fortsättningen komma ut årligen (Rapport 1996 utkom strax före jul).
Den innehåller även en temadel, den här gången ägnad högerextremistiska nätverk. Ett par av dessa nätverk tillhör den kulturrasistiska ”nyhögern” (boken tar också upp skinnbollarnas anti-antifakampanj och högerextremisterna i Europaparlamentet). Delar av Nouvelle Droite har de senaste åren haft en ganska omfattande verksamhet i Front National och har bland annat där lyckats få dess teoretiska tidskrift Identité att frångå sin tidigare eurocentrism, med ett nummer våren 1994 ägnat den kulturella globaliseringens hot mot Tredje världen. Identité har också bland annat försvarat muslimska skolflickors rätt att bära slöja i franska skolor. Även här märks i trikontismen# den differentialistiska, den skillnadssökande rasismens vaktslående om föregivet orubbliga kulturella särdrag.
Journalisten René Monzat, som skrivit bidraget om Nouvelle Droite, hävdar att detta sker i samband med att de franska högerextremisterna försöker bygga upp en egen intellektuell plattform, för att kunna konkurrera med de alltmer öppet rasistiska konservativa partierna. Redan tidigare har ju Le Pen framgångsrikt kunnat exploatera den från Grece hämtade kulturrasimen.
Samtidigt ökar samarbetet med kommunistiska intellektuella, till den grad att man börjar tala om en ”rödbrun front” efter rysk modell.
de Benoist och hans belgiske kollega och rival Robert Steuckers har för övrigt själva försökt att etablera sin riktning hos den ryske högerextremisten Alexander Dugin, ledare för den marginella National-bolsjevikiska fronten. Dugin ger ut flera tidskrifter, bland annat en variant av de Benoists Elemente, kallad Elementy. Ett år efter besöket hos Dugin, som ägde rum i mars 1992, var dock de Benoist angelägen om att ta avstånd från Dugin, som visat sig bara alltför angelägen om att synas bland allsköns anti-semiter och nazister (och därmed hotar de Benoists flört med fransk vänster). Dugin har också nära kontakter med serbiska Nase Ideje, Våra idéer, utgiven av den De vita örnarna-milisen närstående Drago Kalajic.
Den första icke-franska nyhöger-grupperingen var annars den italienska, som inledde sin verksamhet redan på sjuttiotalet. I centrum står här statsvetaren Marco Tarchi, tidigare styrelsemedlem i MSI, som på senare tid tycks ”göra en de Benoist” och bland annat har släppts in till före detta kommunistpartiets Unitá-festival. Utgivningen av hans tidskrift Elementi går dock trögt. Än sämre går det bland de konservativa revolutionärerna i Tyskland runt Thuleseminariet, som hellre verkar vilja ägna sig åt partiarbete (i Republikanerna eller Deutsche Liga för Volk und Heimat).
Vidare har en mer folkligt tillvänd gruppering runt belgaren Steuckers, Synergies européennes, avsöndrats. Dessa kritiserar framförallt Greces hedendom och de Benoists ständiga dementier av allsköns kontakter med nazister och anti-semiter; han är enligt deras mening ”rädd för sin egen skugga”. Icke desto mindre är flera viktiga personer aktiva i båda grupperingarna, så splittringen kan vara fabricerad.
Synergies är i sin tur närstående de nationella bolsjevikerna i Front Européen de Libération (FEL), Europiska befrielsefronten, skapad av belgaren Jean Thiriart (död 1992). Liksom Nouvelle Droite motsätter de sig utländskt inflytande, men tänker sig till skillnad från ”nyhögerns” ”hundra flaggor” en enhetlig europeisk nationalstat. De har framför allt ägnat sig åt att försöka infiltrera radikala ungdomsrörelser — gröna, anarkister, anti-imperialister — fast än så länge med begränsad framgång.
Även FEL har försökt etablera sig i Ryssland och under våren 1994 fördes, på plats i Teheran, förhandlingar med den iranska regimen. Om Ryssland skulle utgöra ett brohuvud — ett Piemonte, efter förebild från Italiens enande — skulle Iran, och andra, ska vi kalla dem i sin totalitära konservatism i dessa kretsar ”kulturellt korrekta” länder, utgöra en ”yttre lunga” inför det förestående befrielsekriget mot amerikanismen.
Dessa grupperingar innefattar ett ytterst litet antal människor omkring 500 personer brukar varje år bevista Greces sommarseminarier. Deras ideologiska betydelse är dock betydligt större. De närmaste motsvarigheterna i Sverige är gruppen kring Fri information och Ingrid Björkman, som inspirerats av Den danske forening, en högerextremistisk gruppering vilken bland annat lyckats infiltrera de danska liberalerna Venstre. Fri informations utgivare är medlem i moderata samlingspartiet.
Björkman har tillsammans med Jan Elfverson och socialdemokraten Åke Wedin under det senaste året byggt upp ett nätverk som försökt påverka regeringens invandrar- och flyktingpolitiska kommittéer. Grundtanken är att minskad asylinvandring ska kombineras med ökade bidrag via UNHCR till flyktingläger långt från Sverige. Som frilansskribenten Torfi Magnusson förtjänstfullt visade i Arbetaren 1-2 1995 finns otvetydiga kopplingar mellan dessa personer och uttalade högerextremister.
En vänstervariant med kopplingar till både socialdemokratin och miljöpartiet, är föreningen och tidskriften Blå-Gula frågor, som fryshuschefen Anders Carlberg gjort reklam för bland socialdemokratiskt partifolk. Liknande åsikter framfördes även av miljöförbundaren Jan Wiklund i tidskriften Clarté 3/1995.
MEN DETTA OM extremisterna. Det verkligt allvarliga är att dessa tänkesätt sedan socialdemokraterna kom till makten etablerats i statsapparaten och kommer att prägla vårens invandrarpolitiska proposition.
Medan den universalistiska rasismen legitimerade imperialism, kolonialism och slaveri, legitimerar den differentialistiska rasismen nedmonterandet av av den internationella solidariteten. Minskande bistånd till hårt drabbade länder i Tredje världen kan motiveras med respekt för egenvalda utvecklingsvägar.
Statlig diskriminering av invandrare med kulturell autonomi och stängda gränser för flyktingar med anpassningssvårigheter. På så vis får de båda rasismerna också i mycket samma följder. Till sina konsekvenser finns det ingen skillnad mellan yttranden som detta:
”Blandning mellan rasbiologiskt högt stående folk (som de skandinaviska) och sämre kvalificerade folkelement, t ex zigenare, galizier, vissa ryska folkslag o.d., är avgjort förkastlig.” (Herman Lundborg, Rasbiologi och rashygien, 1922., s 40)
och detta:
”För många flyktingar, som saknar utbildnings- och erfarenhetsmässiga förutsättningar för ett liv långt borta från hemlandet och dess kultur, är det bättre att få hjälp på närmare håll.” (Aftonbladets ledare 1 juli 1995)
Mats Deland
Rapport 1995 kan beställas för 49 francs, den nyutkomna Rapport 1996 för 75 francs hos CRIDA, 21ter rue Voltaire, F-75011 Paris. Vaksamhetsuppropet kan man nå via ”Appel de la vigilance”, 54 Blvd Raspail, F75006 Paris.
[ Denna artikel var av tekniska skäl ofullständig i nr 1-2/96, vilket redaktionen beklagar. ]
Ett gigantiskt vakuum har uppstått, ett vakuum där den nyliberala marknadslösningen gått fram som en ångvält över hela jordklotet.
Här i Sverige kan — vid en ytlig blick — skenet bedra. Vänsterpartiets opinionsmässiga framgångar kan få oss att tro att formerade vänsterkrafter är på frammarsch. I svallvågorna efter Östeuropas fall har emellertid Vänsterpartiet inte bara kastat ut det stalinistiska badvattnet utan även det socialistiska barnet.
Vid ett flertal tillfällen har Gudrun Schyman bedyrat att partiet inte längre ställer sig den långsiktiga uppgiften att förändra egendomsförhållandena i grunden. Volvo och andra storföretag ska enligt Schyman förbli i privat ägo. När partiet betonar fackets vikt vill det främst komma på talefot med LO:s ledning. Här handlar det inte om att föra en politik som utmanar fackbyråkratin med kämpande demokratiska fackföreningar som perspektiv.
I riksdagen har man efter valet 1994 gjort upp med socialdemokratin om de största budgetbesparingarna (113 miljarder) i modern tid. Vänsterpartiet har i dag mer eller mindre övergivit sin roll som social förändringskraft. Vänsterflanken i svensk politik gapar — ideologiskt och organisatoriskt — tämligen tom. Det är i detta sammanhang som föreningen Thélème — med Göran Greider i spetsen — under senare år givit ut tidskriften TLM.
Få har på ett så lidelsefullt och kunnigt sätt som TLM försvarat den sociala välfärden — ”Ett försvar av sysselsättningen”, ”Ett försvar av sjukförsäkringen”, ”Tjänarsamhälle aldrig” — är några av de föregående numrens titlar. Nummer 3/4-1995, ”Vänstern och framtiden”, är även i en annan vidare bemärkelse en positiv överraskning. Tidigare har det funnits en underton hos TLM att det skulle vara relativt oproblematiskt att gå tillbaka till gammal ”hederlig” välfärdspolitik av märket Erlander och Palme, utan att genomföra grundläggande förändringar i ekonomiska förhållanden. Analyser av orsaken till socialdemokratins politiska omkast har i stort lyst med sin frånvaro. Förklaringar rotade i det kapitalistiska produktionssättet självt har inte varit TLM:s starka sida.
I Vänstern och framtiden har det dock tillkommit ett nytt element. I förordet framhålls — med sunda och förnuftiga argument — vikten av ekonomisk demokrati. Både rent statliga företag och olika former av fondsystem tas upp som möjliga vägar framåt.
Temat tillbaka till grunderna både i frågan om ideologi och om hur det samhälle vi lever i de facto ser ut — löper överhuvudtaget som en röd tråd genom numret. Främst vill jag framhålla Peter Antman och Klas Åmarks artiklar.
Antman påvisar — med hjälp av SCB:s stora undersökning från 1993 — att det inte ägt rum någon förskjutning högerut i opinionens syn på välfärdsstaten. Privata lösningar och skattesänkningar har inte vunnit ökad respons. Tesen att det uppstått en stark generationsklyfta, där dagens ungdomar i förhållande till den äldre generationen mer står för så kallade ”post-materialistiska” värderingar, punkteras.
Huvudpoängen med Åmarks arbete är att han framvisar och diskuterar en del av de förändringar som ägt rum i den svenska ekonomiska strukturen under de senaste decennierna — ökad andel utlandsägande, pensions- och aktiefonders ökade vikt, tjänstemannagruppers tillväxt på arbetsmarknaden etc. Det är inlägg av den här sorten som bör bilda relief till det offentliga samtalet om den skarpa kursändringen i den socialdemokratiska politiken under 1980-talet. Det är en spännande utveckling att ett sådant inlägg nu dyker upp i ett TLM-nummer.
De internationellt kända kultur- och samhällsdebattörerna Norbert Bobbio, Noam Chomsky och Gerald Allen Cohen får sedan i sina texter mer stå för det ideologiska ”fotarbetet” i detta nummer.
Numret innehåller slutligen också tre intervjuer med ledande företrädare inom arbetarrörelsen: Vänsterpartiets ordförande Gudrun Schyman, kulturminister Marita Ulvskog och LO:s andre ordförande Wanja Lundby-Wedin. Det mest slående med dessa intervjuer är dessa företrädares totala handfallenhet inför frågeställningar om statligt ägande, fonder och ekonomisk demokrati.
Schyman undviker frågan om stora privata företags status och understryker att Vänsterpartiet inte längre driver frågan om bankförstatliganden. Ulvskog säger rent ut att hon har väldigt svårt att tro att ekonomiska beslut som gäller investeringar och liknande skulle kunna fattas i demokratiska former. Lundby-Wedin ser inte mycket av dessa ideér längre och på frågan om ekonomisk demokrati tillägger hon bara — lite goddag yxskaft — ”Ja, det är klart att ekonomin är oerhört viktig”.
Dessa svar tror jag ger en talande bild av hur det är ställt med visioner om socialism och ekonomisk demokrati inom socialdemokratin, Vänsterpartiet och LO:s ledning. Hade det inte här kanske varit på sin plats att ta med en lite mer frisk fläkt som kontrasterande motvikt? Jag tänker då exempelvis på fackordföranden på Skogaholmsbageriet i Stockholm, Frances Tuuluskorpi. Frances har på ett framgångsrikt sätt ställt sig i spetsen för kampen mot avskedanden på sin arbetsplats. Hon har — i motsats till de intervjuade — en vision om en kämpande demokratisk fackföreningsrörelse, ett perspektiv som annars helt saknas i detta nummer.
Sammanfattningsvis fyller TLM en viktig roll som radikal ankarkätting i den svenska samhällsdebatten. Mot bakgrund av den orientering mot egendomsförhållanden som finns i detta nummer skulle jag vilja utbrista: Göran Greider välkommen till socialismen!
Anders Karlsson
Tidskriften TLM ges ut av föreningen Thélème. Den utkommer med fyra nummer om året. Prenumeration kostar 150 kronor för privatperson. Postgiro: 462 74 19 – 7.