Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
60-talet var det årtionde då den statliga kulturpolitiken slog igenom på allvar. Tidigare var det kulturen i Sverige, liksom i alla andra kapitalistiska länder, underordnad en marknadsekonomi, med allt vad det innebär av konkurrens, hets, beroende av ”publiksmaken” etc. De krafter som motverkade denna konkurrens - otyglad skulle den snart ha lett till att all avancerad kultur slagits ut av ”masskulturen” - var olika former av stipendier och ett relativt utbrett system av mecenatskap. Detta säkrade en viss estetisk kvalitet, och hindrade samtidigt revolutionära tendenser inom kulturen att bli alltför utbredda.
Det systemet fungerade allt sämre. Ju mer monopolkapitalismen bredde ut sig desto mindre intresse har borgerlighetens ledande fraktioner visat för att stödja kulturen. För att säkerställa det borgerliga samhällets intellektuella aktiviteter, tvingades staten därför alltmer överta ansvaret Detta är en parallell till statlig ekonomisk politik i allmänhet. Staten har övertagit ”olönsamma”, men för övrig industri livsviktiga näringsgrenar. På samma sätt siktar den stat liga kulturpolitiken till att stötta upp en för borgerskapet ”olönsam” kulturell aktivitet.
Men varför är då kulturen i kapitalismen ”olönsam”? I alla klassamhällen arbetar den härskande klassen med två former av kultur: Den ena är reserverad för den härskande klassen själv, och den tillåts därför stor frihet för att formulera en avancerad estetik och en ideologi på hög nivå; den skall ge den härskande klassens medlemmar en känsla av samhörighet och ett historiskt perspektiv; den skall vara ett instrument för intellektuell och emotionell stimulans och ett forum för självkritik och korrigering. I samhällen med stor arbetsfördelning och alienation fungerar kulturen också som ett instrument för att ge en totalitet som ingen annan kunskapsgren längre förmår ge. Konstverket inbegriper olika former av kunskap (filosofi, politisk teori, etc.) och ideologi (religiös etc.) och engagerar hela personligheten (intellektuellt, emotionellt etc)
Den andra formen av kultur i ett klassamhälle är ”masskulturen”, som ges till de exploaterade Klasserna och vars främsta funktion är att bevara förtrycket. Det sker genom att denna kultur är instrument för ohöljd indoktrinering, genom att dess brist på all estetisk kvalitet passiviserar individen och genom att den avleder all kamplust i våldsromantik eller sentimentalitet. Denna kultur är naturligtvis inte på något sätt folklig även om massorna är dess publik. Den är en kultur i den härskande klassens tjänst. Den är ett verkligt opium för folket.
I det kapitalistiska samhället utvecklas dessa två kulturer - och klyftan mellan dem - mer än i något tidigare samhälle. Men det skapas ock så en konkurrens mellan dem, där kommersialiseringen drar åt snaran kring den avancerade kulturen (”högkulturen”) och tvingar den att bli alltmer avskild. Kulturen tenderar att råka in i periodiskt återkommande kriser av ungefär samma slag som de ekonomiska kriserna, även om dessa har andra orsaker. Bakom de kulturella kriserna ligger ett viktigt samspel mellan olika faktorer: Det gäller frågor om klasskampens läge, den politiska situationen, de intellektuellas och kulturarbetarnas ställning i klasskampen, den ideologiska miljön etc.
Under hela 60-talet har vi haft en sådan kulturell kris. Denna är av sådan omfattning att man kan säga att det inte längre produceras en borgerlig ”högkultur”: Alla betydande författare och konstnärer befinner sig i dag i bitter konflikt med sin borgerliga publik, och de söker sig nu nya uttrycksmedel, ett nytt innehåll för sin konst, en ny publik. Kulturkrisen har också påverkats av radikaliseringen bland studenter och akademiker - den främsta rekryteringsbasen i dag för kulturarbetare. Liksom på Lenins tid kan man i dag säga att flera av dem som skulle ha blivit det nya decenniets ledande författare och kritiker sitter i de revolutionära smågruppernas centralkommittéer. Ytterst är kulturkrisen en del av borgerlighetens ideologiska och politiska kris Vem kan i dag skriva eller läsa en dikt om träd utan att tänka på hormoslyr?
Å andra sidan har också masskulturen drabbats av en kris - något som är fullständigt unikt för dagens situation. Medvetenheten om indoktrineringen i de ”demokratiska” staterna har gjort att masskulturen förlorat en viktig del av sin funktion. En central del av masskulturen - popmusiken - har i en viss omfattning också brutit sig loss och blivit ett revolutionärt instrument. (Hur detta kunnat ske, skall vi analysera vid ett annat tillfälle).
Den statliga kulturpolitiken har varit ett försök att möta och lösa denna kris. Även om denna politik har gjort en del för att uppamma ett skikt av kulturbyråkrater, har den i stort varit ett misslyckande.
Varför har den misslyckats? Varför måste den misslyckas? Vi skall söka ett svar på de frågorna genom att analysera ett representativt uttryck för denna kulturpolitik - nämligen den utredning som lades fram till LO-kongressen i höstas, och som nu också kommit i bokform, ”Fackföreningsrörelsen och kulturen” (Prisma, pris ca 15 kr)
Den lösning LO tänker sig på högkulturens kris är att det sociala underlaget skall breddas. Arbetarklassen - eller åtminstone delar av arbetarklassen - skall få hjälp med att nå fram till högkulturen och njuta av dess rikedomar. Är denna gamla folkbildningsvision möjlig att förverkliga?
Varje samhälle skapar sin egen form av kultur. Liksom klassamhället arbetar med två kultursätt, ett för utsugarna och ett för de utsugna, på samma sätt måste ett klasslöst samhälle sträva efter en ny form av kultur, ett enhetligt kultursätt. Också högkulturen - som har ett visst mått av frihet - är en effekt av ett klassamhälle och en arbetsfördelning, som skapar estetisk känslighet hos ett fåtal och förkväver den hos andra. Marx-Engels var vid några tillfällen inne på dessa frågeställningar. ”Den konst närliga begåvningens koncentration hos den enskilde uteslutande och dess därmed sammanhängande förkvävning hos den stora massan är en följd av arbetsfördelningen”, förklarar de. I det kommunistiska samhället måste denna arbetsfördelning brytas ner för att kunna skapa människor som är aktiva producenter när det gäller både materiella och andliga ting, och därigenom upphäva individens förkrympning i det borgerliga samhället. ”I ett kommunistiskt samhälle finns det inga målare utan på sin höjd människor, som bland annat också målar.” (Marx-Engels: Den tyska ideologin)
En kulturpolitik som siktar till att göra arbetarklassen till aktiva inom kulturens område, måste också sikta till ett samhälle som inte i varje sekund försöker reducera människan till en kugge i maskineriet. Det är ett perspektiv som naturligtvis är LO fullständigt främmande. Detta kommer ex.vis fram då man i LO-utredningen refererar en debatt från 1952 mellan författaren Folke Fridell och LO:s Torvald Karlbom. Fridell hävdade där att endast införandet av ett socialistiskt system kan göra arbetarna fria och skapa förutsättningarna för kulturell jämlikhet. Karlbom gick omedelbart i försvarsposition och ”påpekade, att man inte kan förändra arbetes monotoni genom att förändra äganderättsförhållandena. – Genom anslag i varje fabrikslokal borde man påminna om att människan är förmer än maskinen.”(s 61) Utredningen tycker att Karlbom i detta inlägg ”skisserade ett vidare perspektiv på kulturbegreppet”.
De ”vidare perspektiven” letar man förgäves efter. Däremot kan man finna en LO-byråkrats syn på begreppet ”socialism”. För honom blir socialism en rent formell fråga: Fabrikernas äganderätt skrivs över på arbetarklassen, i övrigt blir allt som förut Men detta är ju inte alls socialism. Socialism är något annat.
Den innebär att upphäva marknadsekonomin och ett system som enbart producerar för profit och lönsamhet, inte efter produkternas nytta. Ekonomiskt innebär det också att penningekonomin successivt försvinner (”åt var och en efter förmåga, till var och en efter behov”). Socialismen betyder också att alla arbetare engageras direkt i samhällets skötsel på alla nivåer (på arbetsplatsen genom fabrikskommittéer i bostadskvarteren genom kvartersgrupper, kommunalt genom statssovjeter, på riksplanet genom sovjetkongresser, allmänna val och cirkulerande representationssystem etc.). Avstressningen av arbetsmiljön, den intellektuella stimulansen, den rikare fritiden, rätten att bestämma över eget liv utan att förvandlas till ett objekt, en vara: Allt detta kommer att lösa själva knutpunkten när det gäller arbetarklassens förhållande till kulturen. Vidare innebär det att kulturskapandet som ett separat yrke försvinner och ersätts med utvecklandet av allsidiga människor som både kroppsarbetar och gör insatser på det intellektuella och konstnärliga planet. Mot denna socialism har Karlbom och LO ingenting annat att ställa än pseudo-lösningar om att gladare tapeter på arbetsplatserna skapar trivsel Det är deras ”vidare perspektiv”.
Vad LO tvingas till genom själva sin funktion som en del av den borgerliga staten, är ett på stället marsch i kulturpolitiken. Det märks kanske allra tydligast då LO-utredningen ska definiera sina egna förslag till kulturella insatser. För att knyta kulturarbetarna närmare till LO föreslår man ”korttidsanställning inom de fack liga organisationerna” (avtalsreglerad lön betonas!). På så sätt skall kulturarbetaren nämligen få kontakt med ”arbetslivet”. Men avsikten är tydligen enbart att få kulturarbetarna att identifiera sig med fackföreningstoppen genom att ge dem möjlighet att själva vara byråkrater ett tag. Åt samma håll siktar några andra förslag från LO: Kulturarbetarna skall få chansen att gratis ”bo på fackföreningsrörelsens skolor och arbetarrörelsens kursgårdar”. – ”Därmed skapas förutsättningar för en nära kontakt mellan exempelvis (?) LO:s medlemmar (!) och företrädare för skilda grupper av kulturarbetare”. (s.123)
Vid sidan av dessa förslag som går ut på att knyta kulturarbetarna närmare till LO, har man också förslag om att öka LO:s kulturkonsumtion. Det viktigaste av dessa går ut på att i ökad utsträckning använda sig av kulturella inslag ”vid kongresser och andra större arrangemang.” (s.124) Utredningen har något tidigare redogjort för hur LO:s magra anslag för kulturen fördelas. Det visar sig då att en mycket stor post utgörs just av ”kulturinslag vid kongresser” (120 000 kr av sammanlagt 530 000: De övriga större posterna i denna budget är kulturstipendier och inköp av konst till lokaler). Den kulturella jämlikhet LO talar om siktar tydligen i första hand till att göra LO-byråkraterna delaktiga i kulturen! De vanliga medlemmarna berörs ju väldigt lite av förslag av den här typen. De kontakter kulturarbetarna skall knyta är med fackföreningstoppen: De skall få se hur byråkraterna arbetar, hur de utbildas och hur de förnöjs vid kongresserna.
Den tredje punkt där LO-utredningen tänker sig ett kulturellt ingripande är i den statliga och kommunala kulturpolitiken. Här går förslaget ut på att LO skall resa krav på att vara representerad i kommunala och statliga kulturnämnder, i stipendienämnder, i Svenska institutet etc. Här bör LO få möjlighet att ”beställa kulturutbud i olika former” (s. 127) LO bör kunna ”framställa önskemål om tjänster av lokala kulturinstitutioner, riksproducerande organ och andra”. Och det är här medlemmarnas ”kulturkonsumtion” kommer in. Den kultur som LO bör få beställa via kulturnämnderna skall gå vidare till de vanliga medlemmarna. Detta kallas för ”uppsökande verksamhet” och går ut på att ex. vis mindre teatergrupper skall ut på arbetsplatserna och spela upp special beställda pjäser. Kulturen blir här för LO ett indoktrineringsorgan för att stärka sin makt över medlemmarna. Den verksamheten har redan börjat. I Göteborg har ex.vis en grupp på ”Folkteatern” fått öva in en pjäs, ”Medlem driver på”, för att spela upp den på arbetsplatserna under lunchpauser och raster.
Det är lätt att se varför LO väljer en sådan taktik. Den växande ”förtroendeklyftan” mellan byråkratin och medlemmarna, den ökade ”oron på arbetsplatserna”, de första trevande kontakterna mellan de revolutionära grupperna och arbetarna, de märkliga framgångarna för pjäserna om Norrbotten, NJA och Volvo (uppkomsten av en revolutionär kultur i Sverige) har skapat en reaktion inom LO. Det är ett tecken på LO:s fantasilöshet att man här söker kopiera sina motståndare. Dessa motståndare som LO-utredningen föredrar att analysera på följande sätt: ”De i regel mycket små men högljudda och ofta militanta grupper som de senaste åren gått till angrepp mot det ’etablerade’ samhället” och som påstås vara ett sjukdomssymptom, men samtidigt är ”elitgrupper” (!) och främjar ”gruppegoistiska (!) intressen och bypolitik”. (s. 19-20)
Naturligtvis kommer LO att misslyckas i sin kulturpolitik. Medan den gryende revolutionära kultur som i dag finns, siktar till att bryta sönder etablerade tankemönster, uppmana till handling och upphäva passiviteten i kampen för ett nytt samhälle, siktar LO:s kulturpolitik på det rakt motsatta: Att få fast locket på tunnan igen.
K.Å.A.
Det var i mars 1971 som dir. Eskilsson på Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) författade sin PM om en kampanj mot vänstern i Sverige. Mullvaden har grävt fram detta skumma dokument och visat fram det för allmän beskådan. (Kan beställas från Mullvadens redaktion. Pris 1:-). Det är ett intressant aktstycke. Där kan vi läsa om att de senaste årens vänsterströmningar ”har spritt en tendens till resignation och tvivel långt in i företagsledningarna.” Vad SAF här vill beskriva är den borgerliga ideologins kris, vilken skapat svårigheter för näringslivet och den statliga byråkratin. Det sägs ju ibland att vänstervågen ”ebbat ut”. SAF har allt för stora intressen i samhället för att låta lura sig av så ytliga generaliseringar. Så här heter det i stället i SAF-dokumentet: ”Vänstervågen har under det senaste året kommit in i en andra fas. Skummet ryker inte så uppseendeväckande högt som i den närmast föregående perioden, men dyningen har en desto farligare styrka': Det är nog en riktigare värdering. Det är för att möta denna ”desto farligare styrka” som SAF nu söker rusta upp, vilket inte bara innebär att man skall återge direktörerna självförtroendet och övervinna självmordsepidemin. Det gäller även att övervaka skolorna, kontrollera TV och andra massmedia (”intensifierad bevakning av radio och TV”) och att ordna mutmiddagar för ”väsentliga målgrupper ----bland annat journalister, riksdagspolitiker, student- och ungdomspolitiker...”
Inte minst är det viktigt för SAF att strypa den politiska debatten i landet. ”Det gäller att åstadkomma en mot vikt till det stora flödet av vänster litteratur i form av debattböcker och tidskriftsartiklar.” Men: ”Detta är en svår uppgift främst till följd av knappheten på lämpliga författare.” Inga av de böcker som SAF lyckats prångla ut ”under rätt stor diskretion” jävar påståendet att borgerligheten har en akut ”brist på lämpliga författare”. Björn Ahlander har från sin utsiktspost i Moskva sett sin chans, kastat av sig Sveriges Radios sig på Handelstidningens chefsstol i Göteborg. Han har redan utvecklat ambitioner att göra den konkursfärdiga Handelstidningen till borgerlighetens ideologiska organ.
Man kan möta de märkligaste paradoxer i boken. Ena stunden gäller det att visa att Marx & C:o hade fel från början till slut, vid ett annat tillfälle att Marx hade rätt och Lenin ”inte har någonting gemensamt med Marx”, en tredje gång att Marx-Lenin hade rätt, men att deras moderna efterföljare inte förstått ett ord av deras läror. Låt oss se närmare på Björn Ahlanders argumentation genom att studera en bukett uttalanden i samma fråga. Vi väljer teorin om den permanenta revolutionen dvs teorin att underutvecklade länder som kontrolleras av imperialismen, kan genomföra en proletär revolution utan en kapitalistisk utveckling och t.o.m. innan revolutionen genomförts i de industrialiserade länderna. Hur presenterar Björn Ahlander denna fråga? Redan i förordet tas den upp: Här heter det att Marx ansåg att Ryssland ”skulle kunna utvecklas till socialism utan att ta omvägen via industrialisering (!), kapitalism, klasskamp och revolution (!)”. Men längre fram får den förvånade läsaren veta att Lenin övergav Marx” ”tro på historiens och utvecklingens ödesbestämda lagbundenhet”. (s.39) Nu får det argumentet överväga ett tag: ”Ett revolutionärt partis ledare måste därför i varje givet ögonblick veta om tiden är ”mogen” – dvs om kapitalismen har uttömt sina 'utvecklingsmöjligheter” eller inte”. (s.41) – ”Den första socialistiska revolutionen ägde rum i ett ekonomiskt och socialt efterblivet land, - inte som Marx hade förutsagt i ett högt industrialiserat samhälle”. (s.48) Men så är det dags att byta argument igen: ”Även Marx var under någon tid inne på tanken att den uråldriga ryska bondekommunen – miren – skulle kunna utvecklas till kommunism, utan att ta omvägen via industrialisering (!), kapitalism, klasskamp (!) och en revolution (!) i marxistisk (!) mening.” (s.94)
”Revolutionens anatomi” är ett försök att dödförklara och obducera marxismen. Det lyckas knappast. Borgerlighetens ”knapphet på lämpliga författare” är fortfarande lika svår. Men för den skull skall man inte tro att SAF:s kampanj nödvändigtvis kommer att bli ett misslyckande. Ty det är inte fråga om en idékamp, där de bästa debattörerna vinner. Snarare innebär SAF:s oförmåga till ”kvalificerad debatt --- på en hög teoretisk nivå” att man snart tillgriper andra metoder. Man kommer att gå över till allt mer direkta repressiva medel. De kommissioner SAF tillsatt för att bevaka radio/TV, och kurslitteraturen på universitetet och i skolor pekar i den riktningen. LO-männen springer redan som skottspolar mellan rummen på Radiohuset och kräver, mot alla lagar och förordningar, att få förhandscensurera vissa program, såsom TRU-serien om Arbetare -71. Varje kontroversiellt program kommer att granskas sönder av SAF:s och LO:s kommittéer av radiochefen och av radionämnden, följas av ”tillrättalägganden” och partiskt sammanställda ”debatter”. Producenterna skall skrämmas till tystnad och försiktighet. Samma gäller för lärarna i skolan. I den nuvarande förlagskrisen kommer naturligtvis SAF:s ”diskreta” ekonomiska stöd att betyda en del för att stoppa utgivningen av radikal litteratur. T.o.m. kultursidorna kommer att stängas för debatt och de fasta medarbetarna att drivas in i den liberala ”öppna” fållan.
Kommer SAF:s kampanj att lyckas? Det beror på den sociala och politiska utvecklingen i stort. Den nuvarande situationen med en borgerlig ideologisk kris och ett bristande grepp över ideologin, kan inte bestå länge. Inte heller situationen med ett revolutionärt medvetande utan starkare social förankring inom arbetarklassen Och till sist gäller kampen detta: Kommer borgerligheten att utrota det revolutionära medvetandet eller kommer de revolutionära grupperna att vinna social förankring för att radera ut borgerligheten?
K.Å.A.
Det andra riksdagsvalet inom mindre än två år hölls i Finland den 2-3 januari. Den formella anledningen till detta extra val var konflikten mellan SDP (socialdemokraterna) och KePu (centerpartiet) om lantbruksproducenternas inkomster.
I motsats till förra valet i mars 1970 blev förändringarna i styrkeförhållandena nu tämligen små. Den allmänna inriktningen i valet blev en viss dragning åt vänster; de traditionella arbetarpartierna, SDP och SKDL (valorganisationen för Finlands Kommunistparti) förbättrade sina positioner och de borgerliga partierna förlorade med undantag för Kristliga förbundet stöd. Den kanske viktigaste orsaken till detta resultat var den ovannämnda konflikten om lantbruksinkomsten. SDP motsatte sig mycket kraftigt den ”inkomstkompensation” som producenternas förbund krävde
och påtog sig rollen som ”den enda försvararen av konsumenternas levnads standard”. Partiet byggde hela sin kampanj på tanken att konflikten mellan ”konsumenterna” i städerna och ”producenterna” på landsbygden var huvudmotsättningen i det finska samhället. Denna taktik lyckades så bra, att SDP trots sina många prishöjningsbeslut i förra regeringen, fick mycket starkt stöd från stadsbefolkningen och blev valets segerherre.
SKDL vann ett mandat. Det som var märkligt i detta var att den nedåtgående tendens som SKDL har upplevt under de tre senaste valen nu tycktes vara över. ”Valsegern” var också överraskande, eftersom de interna motsättningarna inom kommunistpartiet under den senaste tiden har blivit allt större. I oktober uteslöt ledningen för SKDL även distriktsorganisationen för norra Tavastland från förbundet. Man kan nu efter valet se, att den ”modernistiska” tendensen förbättrat sina positioner litet på den ”gammalstalinistiska” falangens bekostnad, vilket förebådar hårda tider för den senare.
Omedelbart efter valet började man förhandlingar om den nya regeringen. När detta skrivs, är det troligt, att en ny ”folkfrontsregering” kommer till stånd. Dvs. en koalition, som skulle innehålla de båda ”vänsterpartierna” SDP och SKDL, samt tre borgerliga centerpartier. Det skulle innebära att SKDL efter mindre än ett år i opposition kommer tillbaka i regeringen och det skulle tvinga SDP och KePu att sluta sitt krig och börja regera tillsammans igen. För SKDLs del skulle återmarschen till regering en innebära att majoritetsfalangen tvingades söka en definitiv lösning på kommunistpartiets interna strid. Det vore alltså inte förvånande, om den ”gammalstalinistiska” falangen skulle tvingas bryta sig ut definitivt efter partiets konferens i vår.
Priset för återgången till ”folkfrontsregeringen” skulle alltså vara mycket högt för de deltagande partierna, men de problem som regeringen tvingas söka lösa, är inte heller så obetydliga. Den allmänna krisen för den kapitalistiska världen har nämligen drabbat den delvis underutvecklade finska kapitalismen hårt. Trots ett högt utvandringsantal går arbetslöshetssiffrorna mot nya rekordhöjder och fabriksnedläggningarna blir allt vanligare. Också det nuvarande inkomstpolitiska avtalet, det s.k. UKK-avtalet, slutar i mars och i diskussionerna mellan staten, arbetsköparna och fackföreningsbyråkratin har planer framförts om 2-3-åriga avtal med lönehöjningar, som ”motsvarar höjningar i produktiviteten”. Det finns också nya pris- och hyreshöjningar och antifackliga lagar under utarbetande och det finska monopolkapitalet är också mycket ivrigt att få association till EEC. Sådana problem kan endast lösas av en regering, där alla ”ansvarsmedvetna” arbetarpartier är representerade och där de naturligtvis gör sitt bästa för att få sina anhängare att också bete sig ”ansvarsmedvetet”.
Den enda möjligheten för revolutionära marxister är naturligtvis att bekämpa en sådan regering med alla medel. På grund av mycket efterblivna subjektiva förutsättningar är en sådan kamp ytterst svår i Finland. De första stegen till en riktig målsättning har dock redan tagits av de arbetare i Simpele, som några dagar efter valet svarade arbetsköparnas hot att skära ned pappersmaskinens produktion, med att först ockupera maskinen och sedan lägga ned arbetet i hela fabriken.
P.H. 12.1.72
Metallstrejken -45 markerade en gräns i den svenska arbetarrörelsens utveckling. Den var efterkrigstidens stora uppgörelse mellan SKP och SAP om inflytandet över arbetarklassen. Socialdemokraterna segrade och lyckades isolera kommunisterna inom fackföreningsrörelsen. Alltsedan dess har reformisterna haft ett obrutet grepp om fackföreningarna. Detta tillsammans med att den långa uppåtgående efterkrigskonjunkturen vidmakthöll de liberala myterna om den krisfria kapitalismen, välfärdsstaten och den nöjda, passiviserade och avpolitiserade arbetarklassen. Gruvstrejken 70/71 slog ned likt ett blixtnedslag och skingrade dessa myters dunkel. Fram stod tydligt det svenska klassamhället. Gruvstrejken markerar en ny period i efterkrigstiden, med hårdnande klasstrider.
Strejken utlöstes av ett upplagrat missnöje över det dåliga avtal som socialdemokraterna i den ”solidariska lönepolitikens” namn tvingat på den svenska arbetarklassen 1968. Gruvarbetarna upplevde de försämrade lönerna, en miljö som blev allt värre efter dieseldriftens införande under jord, samt ett alltmer brutalt godtycke från LKAB:s sida med ackord, tidsstudier och omplacering (”rundtursbiljett”). Strejken bröt ut med en kraft som överraskade alla. Inom några dagar var 5 000 gruvarbetare i strejk med fixerade krav och valda strejkkommittéer. Det fanns inte ett spår av oenighet eller tveksamhet hos gruvarbetarna. Arbetarna mobiliserade sig på klassiskt vis genom stormöten och strejkkommittéer.
Gruvarbetarna gjorde det som alla arbetare kände var nödvändigt för att korrigera 1968 års dåliga avtal. Arbetarnas spontana insamlingar i Sverige, Finland, Danmark och Norge gav gruvarbetarna deras strejkkassa. Under denna första tid av strejken fanns också möjligheterna att stänga hamnen i Narvik genom en sympatistrejk där. Det fanns också möjligheter för solidaritetsstrejker vid många stora svenska företag, vilket kunde ha utvecklats till Sveriges mot motsvarighet till maj-68 i Frankrike. De strejker som kom senare (t.ex. Volvostrejken) hade inte karaktären av en gemensam strejkvåg, men de, tillsammans med hårda strejker vid bl.a. de belgiska kolgruvorna gav en aning om hur en arbetarmibilisering som spränger både fackbyråkratins och den borgerliga nationens gränser kan te sig. Gruvstrejken visade också hur gränsen mellan ekonomi och politik är eliminerad under den monopolistiska dominans som den svenska kapitalismen befinner sig i. Varje större strejk får genast politiska återverkningar som hotar hela systemets jämvikt.
Strejken överraskade både regeringen Palme och Geijer och Nordgren i LO. I flera veckor var socialdemokraterna helt förlamade och deras ”radikalism” bleknade snabbt. Inför arbetarnas enighet och beslutsamhet krympte dessa ”arbetsledare” ihop till de ynkliga figurer de är. Geijer vågade inte ställa upp i telefonväktardebatt med Elof Luspa och Olof Palme vågade inte åka upp till Malmfälten trots att arbetarna omgående bjöd upp honom. Palme vågade inte åka förrän efter flera månader och då tuggade han frenetiskt snus för att verka folklig.
Kapitalisterna, borgarna, som har makten i detta samhälle var förstås också uppskrämda. Hela deras kontroll över den svenska arbetarklassen skulle hotas om socialdemokraternas totala dominans inom fackföreningsrörelsen underminerades. Det är på denna länk det svenska samhällets skenbara stabilitet vilar. Därför satte borgarna nu allt sitt tryck mot regering och LO-topp och varnade dem för att ge efter inför arbetarna. I strejkens slutskede, när de ”vilda” strejkerna började gripa omkring sig gick de offentligt ut och krävde hårdare tag från LO som krypande svarade med att gå ut med flygblad i Metalls namn mot strejkerna samtidigt som Åke Nilsson sade att det var utlänningarnas fel.. Men SAF nöjde sig inte med påtryckningar mot LO och regering utan de gick till självständig aktion i den borgerliga klassolidaritetens namn. De gjorde varje företag skadelöst mot eventuella strejker samtidigt som de förbjöd sina medlemsföretag att göra upp direkt med de strejkande.
De strejkande hade sagt sitt och var fast beslutna att återgå till arbetet bara om kraven var uppfyllda. Det var detta som LO och regering inte kunde acceptera. Konflikten kring detta var en maktkonflikt, det gällde inte enbart kronor och ören utan det gällde om arbetarna skulle kunna segra i en konflikt direkt med arbetsköparna, utan några förmedlande byråkratiska och dämpande apparater. Regeringen och LO var fast beslutna att värna om ”arbetsmarknadens spelregler”, det vill säga villkoren för arbetarklassens fortsatta nedtryckande. Här stod arbetarmakten med sina stormöten och strejkkommittéer mot borgarmakten och socialdemokratin som nu satsade allt på att knäcka arbetarna.
I en strejk blir trycket oerhört på strejkledningen och om där finns svaga kort så finns det risk att arbetarfronten rämnar uppifrån. Det var detta som småningom hände i Malmfälten. Den tidigare positiva rapporteringen började ersättas av attacker mot de radikala delarna av strejkkommittén. Samtidigt hårdnade censuren på Sveriges Radio/TV (under starka påtryckningar från LO) och i slutfasen av strejken fick enbart samarbetsmännen komma till tals. Så småningom lyckades denna gruppering, med hjälp av VPK, få fram en förhandlingsdelegation där fackföreningen var representerad och efter senare direkta socialdemokratiska hot om strejkbryteri återgick arbetarna till arbetet - utan avtal. LO, SAP och SAF hade segrat. I själva maktfrågan hade de satt arbetarna på plats. Men deras seger hade samtidigt gett dem förluster som de aldrig kommer att kunna hämta igen - socialdemokratin blir aldrig densamma efter gruvarbetarstrejken. De har stått avslöjade inför hela den svenska arbetarklassen och det kommer inte att glömmas.
Nu, år 1972, ser allt lugnt ut på ytan. LKAB har utsett den trogne Poromaa(s) från gruv-12:an till arbetarrepresentant i LKAB:s styrelse. I gruv-12 och gruv-4 står striden som vanligt mellan VPK och SAP om hur platserna skall fördelas. Men i djupet är allt förändrat. Gruvarbetarna har en gemensam erfarenhet som inga byråkrater kan ta ifrån dem. De har känt sin kollektiva styrka och de har sett makthavarna darra. Även om neder laget har demoraliserat några och avpolitiserat andra så finns denna erfarenhet kvar - och den kan snabbt växa åter till öppen kamp.
I en intervju i Aftonbladet nyligen sade LKAB:s chef i Kiruna, Göransson, att det nya samverkanssystemet var de det bästa som hänt efter strejken. LKAB har också satsat hårt på detta, med ett samverkanssystem som år uppbyggt på arbetsplatsträffar där arbetare, förmän och ingenjörer i ”positiv anda” skall diskutera ”gemensamma mål”. Det hela går ut på att skapa ett effektivare ledningssystem för LKAB där företagets planer skall göras till arbetarnas ”mål” genom en skendemokratisk förpackning. Samverkanssystemet är också ett försök från LKAB:s sida att gå förbi förhandlingar med fackföreningen, som LKAB inte längre ser som ett fungerande instrument för LKAB:s rationaliseringsplaner.
Hur har man då agerat? Jo, på en gemensam konferens för fackföreningarna i Kiruna, Svappavaara och Malmberget beslöts att samverkanssystemet skulle avvisas och att frågan skulle diskuteras bland arbetarna. Men trots detta(!) går gruvtolvans Hilding Lindström upp på ett fackföreningsmöte efteråt och säger att nu skall vi satsa på samverkanssystemet, ja, nu skall vi få riktig medbestämmanderätt. Men trots Göranssons och Lindströms försök att hålla samverkanssystemet under armarna så håller det på att ramla ihop. Arbetarna kommer inte på arbetsplatsträffarna - de har genomskådat bluffen. Snart återgår nog LKAB till sin auktoritära ledning, ökänd från de 31 teserna. Det finns redan tecken på detta; LKAB har påbörjat omplaceringar av bl.a. de viktiga frontarbetarna.
Formellt har SAP och deras skyddsling Ture Rantatalo(vpk) nu greppet över gruvtolvan men i realiteten saknar de kontroll över arbetarna, vars förtroende de inte har. Gruvtolvans ödsliga fackmöten ekar av misstroende. Arbetarna vet vilka de litar på. Det är män som Olle Hultin och Elof Luspa som aldrig ett ögonblick sviktade i strejkledningen och som med sin hederlighet och envishet visat ett annat slags ledarskap än fixarnas pajaskonster.
En av de viktigaste sakerna som hänt i Kiruna efter strejken är startandet av tidningen Gruvfront, där en kollektiv redaktion (Martin Gustavsson, Hubert Hjärtström, Sven-Erik Lampinen Stig Wallström och Nils Erik Wickberg) har påbörjat ett fackoppositionellt arbete som kan bryta passiviteten efter strejken. Redan nu har tana byråkratin gjort ett halvhjärtat försök att utesluta(!) redaktionen ur fackföreningen. Vi är övertygade om att satsningen på Gruvfront är riktig - det visas bl.a. av det arbetarunderstöd de fick när uteslutningshotet blev känt.
I Malmberget blev aldrig demoraliseringen efter nederlaget i strejken lika stor som i Kiruna utan där har mobiliseringen från strejken fortsatt i en fackopposition som samlar 3-400 arbetare på gruvfyrans möten. Denna fackopposition, där bland andra Verner Fredriksson, Harry Isaksson och Hadar Sandberg är drivande, bärs upp av arbetarnas fortsatta kamp för lägre pensionsålder, bättre miljö och vägran att underkasta sig LKAB:s diktat. Ständigt framhäver denna fackopposition det viktiga faktum att det endast är arbetarnas egen kampberedskap som ger resultat. Hittills har fackoppositionen lyckats mobilisera medlemmarna inom facket utan att för den skull bli uppbundna och avväpnade i den fackliga byråkratins vindlande korridorer. Ett exempel på denna fackoppositions förmåga är det stöd som den lyckats utverka från gruvfyran till de strejkande Grängesbergs-arbetarna. Gruvfyrans solidaritetsuttalande då, visar på början till en nationell hopknytning av kampen i gruvorna.
LKAB bygger nu upp stora lager och förbereder hårdare aktioner mot arbetarna. En ny konfrontation kan komma fortare än någon anar och den växande fackoppositionen visar att även gruvarbetarnas kampberedskap ökar.
Gruvstrejken var, genom handling, ett sätt att sabotera den borgerliga klasslagstiftningen som förbjuder spontana strejker och gör fackstyrelsen till en polis som vakar över lagarnas efterlevnad. Genom sin kraft satte gruvarbetarna klasslagarna åt sidan och den borgerliga staten vågade inte utmana arbetarklassen med att kalla arbetarna inför arbetsdomstolen. I detta läge, då klasslagarna i realiteten var satta ur spel, fortsatte naturligtvis socialdemokraterna i fackstyrelserna, men även VPK:are att respektera dessa antifackliga lagar genom att fortsätta arbetet. Detta motiverar de med att fackföreningen annars skulle bli skadeståndsskyldig. Men om fackstyret skulle gjort gemensam sak med arbetarna (de kunde till exempel ha avsagt sig sina fackliga uppdrag) skulle aldrig LKAB(regeringen) vågat göra fackföreningarna skadeståndsskyldiga. Inte under de styrkeförhållanden som rådde under gruvstrejken (däremot kan det vara äventyrspolitik att i sämre styrkeförhållanden riskera stämning av fackföreningen). När arbetarnas styrka brutit sönder den legalism som alltid respektfullt håller arbetarkampen inom borgerliga klasslagarnas råmärken fortsatte VPK att respektera legalismen. Härigenom försvagade de gruvarbetarnas strejkfront.
En helt avgörande fråga för att bedöma VPK:s roll i strejken är att se hur partiet agerade i socialdemokraternas systematiska undermineringsarbete i strejkens slutskede. Tyvärr kan man inte säga någonting annat än att VPK spelade med i dessa och inte på något sätt tog upp kamp mot social demokraternas intriger för att avslöja och bekämpa dem. Ivar Hermansson agerade för ”Dahlströms” förslag(regeringens) och Ture Rantatalo och Ivar Hermansson såg till att den s.k. 12-12 omröstningen uppmanade arbetarna att återgå till arbetet, i strid med arbetarnas majoritet.
Socialdemokratin med sina byråkratiserade funktionärer i fackföreningarna var gruvstrejkens stora förlorare därför att de avslöjades inför de kämpande arbetarna. Det är här VPK:s mest förrädiska spel kommer in. När socialdemokraterna gjort bort sig helt kommer VPK för att återupprätta de byråkratiserade fackföreningarnas anseende. Ture Rantatalo blir ombudsman i 12:an i Kiruna och Ivar Hermansson, ordförande i gruv-4:an i Malmberget talar vitt och brett om att göra facket starkt igen. Det är hos dessa herrar inte frågan om att aktivera arbetarna. VPK:arna försöker återupprätta respekten och tilltron till den fackliga byråkratin. Det är inte för VPK:s ledning frågan om att systematiskt bygga en opposition mot samarbetsmän och diktatoriska regler och stadgar. Det är i denna funktion, som den socialdemokratiska fackliga byråkratins räddare i nöden, som VPK:s stora svek mot arbetarna ligger Erfarenheterna från VPK:s agerande i Grängesberg och Bofors 1971 har till fullo bekräftat erfarenheterna från Malmfälten.
Men gruvstrejken avslöjade inte bara bristerna hos VPK. Den visade tyvärr också på de nya revolutionära smågruppernas oförmåga att gripa in och utveckla skeendet. En oförmåga som gällde både solidaritetsarbetet och strejkens förlopp. Varje smågrupp hade sin egen bössinsamling och det fanns inget försök att bilda stödkommittéer på aktionsenhetens grund (Lund var här ett undantag)! Men det avgörande misstaget var att FNL-grupperna inte mobiliserades till stöd för strejken! Härigenom missades möjligheten av ett starkt stöd åt gruvarbetarna. Ett stöd som samtidigt skulle gett den anti-imperialistiska rörelsen en ovärderlig förankring i radikaliserade arbetargrupper!
Den 18 december organiserades en vietnamdemonstration i Göteborg. DFFG:s agerande samt AT:s (organ för VPK) kommentarer kräver en del påpekanden.
I god tid före demonstrationen hade RMF:s avdelningsledning i Göteborg tillställt DFFG en erbjudan om att delta i förberedelsearbetet för demonstrationen. DFFG svarade inte med ett ord! Något som kanske kan förklaras av att de inte ens hade ork att vidta några egna förberedelser för demonstrationen. Vi hade alltså inte givits några möjligheter att diskutera vare sig paroller eller att skriva under en mötesresolution med kravet USA UT UR INDOKINA! Ett krav som vi stöder med reservationen att detta krav är otillräckligt om det förs fram isolerat. Sedan kan ju AT domdera om att vi inte anslutit oss till denna resolution hur mycket som helst.
Strax före det möte som föregick demonstrationen kom en ensam AMF-kamrat med en bil fylld med demonstrationsmaterial. När han dumt nog gick bort en stund från bilen för att vänta in några kamrater så utnyttjade DFFG:s heroiska anti-imperialister detta till att slå sönder ett tjugotal plakat. På plakaten fanns parollerna: Seger åt de indokinesiska befrielserörelserna, För ett enat socialistiskt Vietnam, samt Nej till stormaktskompromisser! Att de nordvietnamesiska kamraterna nyligen varnat för stormaktskompromisser i sitt officiella organ bekymrar inte DFFG (denna varning har dessutom censurerats både i Vietnambulletinen samt FNL i Sverige). Inte heller bryr sig DFFG om att FNL själva säger sig kämpa för ett enat Vietnam. Och vi hoppas verkligen att DFFG inte tror att de med enat menar ett enat Vietnam under Saigonjuntans ledning! Efter denna storstilade solidaritetshandling beslutar sig DFFG för ännu en storbröstad och militant aktion. Ett tjugotal ordningsvakter blockerar en smal grind för att på så sätt avvisa fem RMF:are från både möte och demonstration. Men detta gick inte lika bra som att bryta sönder plakat i smyg.
En hänförd KFML:are lyckades dock slita sönder en röd fana! Ett beteende som verkar synnerligen förvirrat. När USA intervenerade i Kambodja anordnade DFFG i Göteborg en demonstration som fick en enorm uppslutning. I denna demonstration fanns även en röd fanborg som uppenbart var godkänd av demonstrationsledningen. Inte heller störde dessa fanor de tusentals människor som slöt upp i demonstrationen DFFG:s desperata beteende skapade även ett visst misstroende bland de egna medlemmarna. Ett tiotal gick över till vår del av demonstrationen. En liten magistertyp från DFFG gick spejande utmed demonstrationsleden och antecknade de fallna!
AT talar om att ”demonstrationsledningen avvisade snyltgästerna som fick traska efteråt i en liten patrull för sig till kvällsflanerande göteborgares oförställda förvåning”. Det var faktiskt inte särskilt svårt att avvisa oss eftersom vi t.o.m. i ett eget flygblad uttryckt vår avsikt ”att ställa upp som separat del vid DFFG:s demonstration”. Vi gläder oss vidare åt att AT:s anonyme reporter valde att gå med i vår demonstrations del - för hur hade han annars möjlighet att uppmärksamma ”kvällsflanörernas oförställda förvåning”!
AT:s artikel har som rubrik Ökad bredd motväger splittring i Göteborgs Vietnamarbete. Tidningen konstaterar förtjust att hela 350 personer slöt upp i demonstrationen som hade stöd av 19 organisationer. Verkligen en ökad bredd! Framförallt om man betänker att en fjärdedel av demonstrationen gick under vår del som alltså endast hade stöd av en(!) organisation. VPK tror tydligen att det räcker med att skriva under en resolution för att mobilisera en demonstration.
Till sist en fråga till AT. Håller VPK med DFFG om att Sovjetunionen är socialimperialistiskt samt alla folks fiende? Om inte så tycker vi att AT kunde påpeka detta i sina spalter samt också tala om att DFFG:s syn på Sovjetunionen utgör ett av skälen till att denna organisation vägrar oss medlemskap!