Marxists Internet Archive

Mullvaden

nr 23 (7/1973) i utdrag


Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.



Innehåll



Efter arbetarstrider i Spanien – ETA(VI) och trotskister går samman

I början på mars i år mördade Francos polis en byggnadsarbetare i Barcelona. Mordet kom att bli en signal för en av de mest omfattande mobiliseringarna av den spanska arbetarklassen som ägt rum sedan inbördeskriget.

Denna mobilisering kom att få sin fortsättning vid den totala strejk som lamslog staden Pamplona i början på juni. Den spanska fascismen börjar förkalkas, en ny generation proletärer har tagit upp striden mot det blodiga förtrycket

Efter tre decennier av fascism och militärdiktatur, under en regim som byggts på spillrorna av den krossade spanska revolutionen, har nu den spanska arbetarklassen åter börjat sätta sig i rörelse mot ett återupptagande av den revolutionära klasskampen. Alltsedan det massiva motståndet mot Burgosrättegångarna, vilket räddade livet på de baskiska nationalister, som stod anklagade för politiska aktiviteter, inför en militärtribunal, har den spanska regimen varit oförmögen att kväsa solidaritetsaktioner från de spanska arbetarna. Mest kända av dessa aktioner har kampen vid bilfabriken SEAT i Barcelona, i oktober -79, blivit samt varvsarbetarstrejken vid El Ferrol förra året.

Nya strejker

Solidaritetsstrejkerna i mars och april var alltså svar på mordet på byggnadsarbetaren Manuel Fernandez. Dessa strejker följde samma mönster som tidigare strejker: solidaritet mot förtrycket (som snabbt spred sig till andra städer), en utveckling av demokratiska organ (strejkkommittéer, arbetarkommissioner samt studentkommittéer som valde delegater till lokala råd i Barcelonaområdet) samt upprättandet av försvarsstyrkor vid demonstrationer.

Under dessa omfattande strider har det spanska kommunistpartiet fortsatt sitt arbete med att försöka upprätta en allians med den s.k. progressiva delen av bourgeoisin för att tillsammans med denna kunna upprätta en borgerlig demokrati i Spanien. Stalinisterna har försökt att kanalisera in arbetarnas aktivitet i de av staten upprättade fackföreningsapparaterna. Men kampen har hela tiden gått utanför dessa apparater och arbetarna har i stället försökt återupprätta Arbetarkommissionerna (vanligtvis ledda av Kommunistpartiet) till att bli levande klassorgan. Det var genom sådana strider inom Arbetarkommissionerna som t.ex. strejken vid El Ferrol utvecklades.

Ett nytt avantgarde

I spetsen för det nya revolutionära avantgarde som har vuxit fram under de senaste åren står Liga Comunista Revolucionaria (LCR, Fjärde Internationalens spanska broderorganisation) samt ETA VI. LCR grundades för två år sedan och har haft en mycket betydelsefull roll i kampen mot regeringen. ETA VI är den revolutionära flygeln av den baskiska nationaliströrelsen. ETA VI ser vägen till nationellt självbestämmande för baskerna genom en socialistisk revolution i Spanien i sin helhet. Det var t.ex. ETA VI som var drivande vid generalstrejken i Pamplona i juni, då organisationen gick ut med en agitation som manade arbetarna i stadens samtliga industrier till att gå ut i solidaritetsstrejk med en lokalt isolerad strejk. Uppslutningen blev total, samtliga arbetare, ja t.o.m. stadens småhandlare la ner allt arbete för att ”paralysera Pamplona”. Mobiliseringen var så omfattande att Franco fick sätta in stora arméenheter för att förhindra en fortsättning och en utvidgning.

14 maj i år togs ett betydelsefullt steg i uppbygget av ett revolutionärt parti i Spanien, när en gemensam deklaration av ETA VI och LCR publicerades. Deklarationen pekar framåt mot ett organisatoriskt samgående mellan dessa bägge grupper. I avgörande frågor har en politisk enhet redan uppnåtts. En sådan sammanslagning skulle ge Fjärde Internationalen betydligt större möjligheter att tillvarata den enormt omfattande mobilisering av arbetare som äger rum i Spanien just nu. Här har vi bara plats att publicera ett utdrag av deklarationen, men vi hoppas att kunna återge den i sin helhet i nr. 3 av tidskriften Internationalen i kamp:

Mobiliseringen mot mordet på Manuel Fernandez har demonstrerat bredden på det nya mass­avantgardet i fabrikerna och i Arbetarkommissionerna (AK). Den största svagheten är AK:s nuvarande karaktär och deras brist på förankring i fabrikerna, vilka gör dem till ett hinder för en fortsatt tillväxt och radikalisering av avantgardet. Deras tillväxt och ökande förmåga till att mobilisera till massaktioner, som går utanför kommunistpartiets klassamarbetspolitik, motsvaras inte av medvetenhet att det är nödvändigt att kämpa för proletär makt i motsättning till den klassamarbetspolitik som döljs i kommunistpartiets ”Förening för Frihet”. Men de strider som äger rum och den erfarenhet av självorganisering de ger tillsammans med krisen i kommunistpartiet, kritiken av ”föreningen för Frihet” och stärkandet av olika yttersta-vänster-grupper gör att möjligheterna för att komma över dessa svagheter ökar. Därmed ökar också möjligheterna för att en växande del av det nya avantgardet ska organisera sig i ett allvarligt revolutionärt alternativ.

Som ett svar på diktaturens ökande förtryck och de ekonomiska planerna från bourgeoisin måste massrörelsen enas och organiseras och en politisk förtrupp utvecklas för att leda den mot kullkastandet av diktaturen.

Inom AK och bland andra grupper av arbetaravantgarden, måste de kampberedda skolas i nödvändigheten av att kämpa för de mest nödvändiga och enande kraven samt för arbetarklassens självorganisering genom arbetarförsamlingar och valda kommittéer. Ställd inför Francos ”legalitet” så måste arbetarrörelsen vägra att ta något som helst ansvar för den kapitalistiska politiken med sina kollektivavtal, inte heller ska rörelsen använda ”fackföreningsdelegater” för förhandlingar med arbetsköparna: endast arbetarförsamlingarna ska bestämma, endast kampen lönar sig!

Exemplen från Burgos, SEAT, El Ferrol, Vigo och framförallt San Adrian har visat att skapandet av samordningskommittéer och organ som representerar alla sektorer i kamp (AK, valda kommittéer, fakultet och andra studentkommittéer, arbetarpartier osv) är nödvändiga för att ena och centralisera masshandling. Grunden måste läggas för en arbetarnas enhetsfront för att krossa diktaturen.

Ner med polisstaten!

Arbetarkommissionerna måste leda kampen för att organisera solidaritet och självförsvar! Frige Camacho och hans kamrater! Ner med förtrycket mot de baskiska nationalisterna! Ner med den blodiga diktaturen!
Länge leve arbetarklassens internationella solidaritet!



Till försvar för la Ligue Communiste

Torsdagen den 28 juni olagligförklarades Fjärde Internationalens franska sektion, Ligue Communiste (LC). Samtidigt förbjöds den fascistiska organisationen Ordre Nouveau (Ny Ordning). Genom dessa drag vill den franska regeringen framställa sig som den borgerliga demokratins försvarare. Orsaken till förbuden sägs vara att ”förhindra ytterligare gatustriden”.

De gatustrider, som den franska regeringen talar om ägde rum natten till den 21 juni i Paris. Denna kväll organiserade fascisterna ett offentligt möte som gick till angrepp mot de utländska arbetarna i Frankrike . Bakom sina nazistsymboler gick de ut med en rå antisemitisk propaganda.

Trots protester från alla arbetarorganisationer, samt den liberala borgerligheten, hade regeringen givit tillstånd till detta möte. Och inte nog med det! Som skydd för fascisternas agitation hade regeringen kommenderat ut en köttmur med halvmilitär kravallpolis. Hela dagen före mötet skyddade polisen fascisternas upprustning. Bil efter bil körde fram till möteslokalen med järnrör, spetsiga bambustörar, bomber och molotovcocktails.

Krossa fascismen

Där regeringen vägrade att förbjuda fascistmötet, där de traditionella arbetarorganisationerna nöjde sig med protester, där fick den revolutionära arbetarrörelsen också ta på sig de borgerligt demokratiska uppgifterna i sin kamp för ett klasslöst samhälle.

Som kommunister kan vi aldrig stå som åskådare inför det fascistiska stöveltramp som syftar till att marschera fram över ryggen på en knäckt arbetarklass. Detta vare sig i Frankrike eller i Sverige...

Detta synsätt var orsaken till att Fjärde Internationalens franska sektion organiserade en motdemonstration för att bryta upp fascistmötet. Bakom denna manifestation slöt så gott som hela den revolutionära vänstern upp, bakom fascisterna slöts leden av kravallpolis. En konfrontation var oundviklig! Kravallerna som följde slutade i ett nederlag för den borgerliga våldsapparaten, ett sjuttiotal poliser skadades.

Attacken mot Ligue Communiste

Ordningsmaktens nederlag togs som förevändning för en öppen attack mot LC. Tidigt på morgonen den 22 juni invaderade 700 poliser LC:s centrala lokaler i Paris. Polisen vägrade vittnen att följa husundersökningen (något som krävs enligt fransk borgerlig lag), i stället slog de sönder allt de såg. Sätterier, bibliotek och arkiv.

Under razzian hittade polisen en del molotovcocktails, hjälmar samt några gaspistoler. Dessutom två uråldriga gevär. Hjälmar och vapen är defensiva vapen, som varje politisk organisation har i Frankrike för att skydda sina lokaler. Gevären hade burits till lokalen av en okänd person några dagar tidigare. LC:s vaktstyrka hade inte vågat bära ut vapnen på gatan, då den misstänkte att det kunde vara fråga om en provokation. Vilket det förmodligen också var, fast provokatören hade räknat med en husundersökning...

Polisen arresterade 14 medlemmar i LC för ”vapeninnehav”. Dessa har sedan släppts tack vare den stora uppslutningen bakom LC. Men kamrat Pierre Rousset, medlem i LC:s politbyrå samt en av ledarna för FSI (den stora solidaritetsorganisationen med den indokinesiska revolutionen), hålls fortfarande kvar.

Ligue Communiste förbjuds

Polisens attack på LC bröt mot paragraf efter paragraf i den franska borgerlighetens egna lagar. Enligt Le Mondes förstaupplaga så framgick det också att de lokala polismyndigheterna inte visste vem som stod bakom razzian. I tidningens andralaga,hade detta tagits bort...

Nästa steg från den reaktionära inrikesministern Marcellin blev att upplösa LC. Organisationen förklarades olaglig. Den ”lagliga” grunden för att förhindra LC från all ytterligare politisk aktivitet sades vara en lag från 1936, införd av den dåvarande folkfronten, som ger regeringen rätt att upplösa ”kampgrupper och privat milis”. En paragraf som  regeringen aldrig funderat på att använda mot de fascistiska strejkbrytarbanden eller Gaullistpartiets milis!

Genom att jämställa LC med fascisterna hoppades regeringen att lugna oppositionen. Den hoppades att LC skulle vara en isolerad smågrupp, alltför svag för att kunna mobilisera till ett försvar för sin rätt till politisk existens.

Men regeringens kalkyler höll inte streck. LC var inte isolerat. En massiv proteststorm utvecklades mot olagligförklarandet. Marcellins försök att jämställa kommunism med fascism föll platt till marken. Det franska folket minns fortfarande nazistockupationen under andra världskriget.

Inte heller lyckades Marcellins försök att skylla olagligförklarandet av LC på de svårt skadade poliserna. När Marcellin gick upp till sjukhuset för att visa upp ”extremistvåldet” inför det franska folket, hade han oturen att träffa en polis som var vid fullt medvetande. Polisens kommentar till Marcellin var ”Här ligger ett offer för din politik”. Marcellin stod handfallen, för att sedan gå till angrepp på de tidningar som tryckte upp den beska kommentaren.

Opinionsstormen mot regeringen ledde också till att allt fler fakta kom fram som tyder på att kravallerna var en provokation. Kravallpolisen fick information om att ”det kom några hundra fredliga demonstranter”, när det i själva verket rörde sig om tusentals militanter. Polisen feldirigerades. Inga tårgasgevär lämnades ut, enskilda polisbilar dirigerades in på bakgator ensamma med demonstranterna osv. Mycket pekar på att polisledningen (och Marcellin) medvetet såg till att så många poliser som möjligt skulle bli skadade. Detta för att få en förevändning för olagligförklarandet av LC.

Uppslutningen bakom LC från det franska kommunistpartiet, socialistpartiet och de stora fackföreningarna kom som en överraskning för regeringen. Det var ju inte så länge sedan som det franska kommunistpartiet talade om ” fascismen till höger och vänster”....

Varför försvarar kommunistpartiet Ligue Communiste?

Varför försvarar då kommunistpartiet LC? Varför denna häftiga gir? Svaret på den frågan kan vi endast hitta i den franska klasskampen. Där vi också hittar den egentliga orsaken till att LC olagligförklarats.

Ty i de klasstrider, som i dag utkämpas på så gott som alla nivåer i det franska samhället, har LC alltmer kommit att framstå som en revolutionär förtrupp. Inte på så sätt att LC organisato­riskt kan beskrivas som ett parti med massinflytande i den franska arbetarklassen. Men på så sätt att dess revolutionära propaganda och agitation förmår vinna inflytande i de konkreta strider som utkämpas. LC:s agitation och propaganda för demokratiska strejkkommittéer har t.ex. bidragit till att utveckla detta slag av kämpande klassorgan vid flera betydelsefulla strejker. På CFDT:s kongress, Frankrikes näst största och ”oberoende” fackförening, kunde detta politiska inflytande markeras genom att en del av LC:s förslag fick upp till 24% av rösterna (förslag som gällde behovet av strejkkommittéer.)! Två veckor före förbudet mot organisationen samlade förbundet en kaderskola för sina arbetarmilitanter, skolan samlade ca: 800 arbetare. I Le Monde talas det om att det kanske mera var denna skola än motdemon­strationen som orsakat olagligförklarandet.

Det är LC:s inflytande i de franska klasstriderna som tvingat t.ex. kommunistpartiet att solidarisera sig med förbundet. Samtidigt som partiets förändrade inställning måste betraktas som mycket betydelsefull och nödvändig för den franska arbetarrörelsens möjligheter att stå emot det ökande förtrycket, så får vi inte bygga upp några illusioner om att kommunistpartiet medvetet skulle ha förstått behovet av ett enat försvar. Det har tvingats till det beroende på de konkreta styrkeförhållandena. Något som framstod som helt klart på det massmöte, som organiserades den 4 juli i Paris, mot beslutet att upplösa LC.

Bakom detta möte stod de stora franska arbetarorganisationerna. På detta möte förvägrades LC rätten att tala, något som utlöste en storm av burop, visslingar och krav.

Kampen fortsätter

När mötet var slut, talade kamrat Weber från LC:s politbyrå utanför det sportpalats där manifestationen ägt rum och där han förvägrats att tala.

Detta är inte första gången som trotskisterna olagligförklarats i Frankrike. Den senaste gången var maj -68. Regeringen tillät då LC, såväl som andra revolutionära grupper att återuppstå under nya namn osv. Denna gång verkar det som regeringen föresatt sig att gå hårdare fram. Den 29 juni sa Marcellin att förbudet inte hade samma karaktär som de som utfärdades efter maj-68, vidare: ”varje individ som försöker att reorganisera LC i en eller annan form kan vänta att bli arresterad omedelbart”. Den 30 juni upprepade han sin hotelse:”att rättvisan skulle komma att användas mot ledningen i LC, den blir hård och inte symbolisk, för att förhindra varje försök att återupprätta organisationen”.

Fortfarande sitter kamrat Pierre Rousset fängslad, likaså Alain Krivine. Några straff har ännu inte utdömts. Enligt fransk lag kan de dömas till ända upp till fem år.

Men dessa domar, liksom regeringens förmåga att förhindra en fortsatt trotskistisk aktivitet i Frankrike, avgörs inte genom vad som regeringen säger. De avgörs i den franska klasskampen. Och där kommer de tusentals franska trotskisterna att fortsätta att kämpa! Där inte borgare, vare sig de varit liberaler eller fascister, eller stalinister lyckats med att krossa trotskismen, där kommer inte heller Pompidou att lyckas.

Internationalen lever
Leve Internationalen

Ordre Nouveau – fascister

Ordre Nouveau (Ny Ordning) är en rent fascistisk organisation. Dess symbol har påtagliga likheter med hakkorset. och organisationen bedriver en rasistisk hetspropaganda mot in­vandrade arbetare. Så här ser den franska tidningen Le Monde den verkliga innebörden av Ordre Nouveaus symbol.

Dess föregångare Occident upplöstes efter maj 68. En del av medlemmarna har sitt ursprung i den franska terroristorganisationen OAS, som bekämpade den algeriska befrielsekampen.

Ordre Nouveau har under den senaste tiden attackerat flera arabcaféer i Paris. Dess stormtrupper har satts in mot strejkande arbetare, t ex vid Peugot. Flera revolutionärer, bl a från Ligue Communiste, har skadats allvarligt av dessa fascister vid attacker som de gjort vid kamraternas tidningsförsäljning.

Typiskt är också att regeringen i Frankrike inte arresterat några medlemmar från denna organisation efter olagligförklarandet. Inte heller har den reagerat på fascisternas öppna deklaration om att de tänker fortsätta sin verksamhet i broderpartiet Front National!

Ordre Nouveau har broderliga förhållanden med de italienska fascisterna i MSI, liksom med den svenska Nysvenska Rörelsen och dess führer, antisemiten Per Engdahl. Nysvenska Rörelsen liksom Ordre Nouveau representerar det mest öppna och råa borgerliga klassvåldet, Detta slag av organisationer kan vi aldrig tolerera. De ska slås sönder bit för bit.