Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
H. Braverman: ARBETE OCH MONOPOLKAPITAL; Tema Nova 1977.
C. Edquist: TEKNIK, SAMHÄLLE OCH ENERGI; Zenit/Cavefors 1977.
J. H. Mendner: TEKNOLOGISK UTVECKLING I DEN KAPITALISTISKA ARBETSPROCESSEN; Röda Bokförlaget 1977.
Under de senaste åren har man kunnat iaktta ett stigande intresse för teknologi och miljöproblem, inte enbart inom vänstern, utan även inom den borgerliga vetenskapen. Efter femtio- och sextiotalens optimism kring teknologin och den tekniska utvecklingen, då tekniken sågs som mänsklighetens räddning och lösningen på de flesta problemen, så är situationen under sjuttiotalet nästan den rakt motsatta. Kritiken av den tekniska utvecklingen har blivit allt intensivare. Men denna kritik riktar sig i första hand mot effekterna och tillväxten som sådan. Den har i mindre utsträckning riktat intresset mot de problemställningar som måste uppkomma när frågorna knyts till betingelserna för och drivkrafterna bakom den tekniska utvecklingen.
Inom vänstern har vi sida vid sida två till synes motsatta uppfattningar: Å ena sidan finns de socialdemokratiska och kommunistiska internationalernas med deras i huvudsak oförbehållsamma hyllande av produktivkraftsutvecklingen under kapitalismen, som den historiska förutsättningen för socialismen. Å andra sidan börjar allt större delar av vänstern slå över till rena teknologinegativismen: man målar visioner av ett samhälle med nolltillväxt och återgång till arbetskraftsintensiv industri. I botten på bägge dessa ytterst ofruktbara och skrämmande perspektiv ligger samma brist på begrepp och förståelse för sambandet mellan teknologi och kapitalism. På sina håll spirar emellertid även ett växande intresse kring orsakerna till den tekniska utvecklingen, och härunder sambandet mellan de lagmässigheter som gäller för den kapitalistiska utvecklingen och dess genomslag i form av en viss teknik.
De obesvarade frågorna kring tillväxtproblematiken, miljöproblemen, o.s.v., reser alltså som sin förlängda konsekvens kravet om en mer vetenskaplig analys av relationerna mellan teknologi och kapitalistiska produktionsförhållande. En analys som måste ha en kapitalkritisk utgångspunkt för att komma utöver det rent beskrivande planet, samt för att inte, som sin andra konsekvens, sluta i idealistiska föreställningar om kapitalismen som ett decentraliserat samhälle utan tillväxt och med harmoni mellan klasserna, med andra ord kapitalism utan kapitalismens konsekvenser.
Inom den marxistiska traditionen har det utvecklats en rad teser kring teknologi. Marx själv, tar endast sporadiskt upp teknologifrågan som t.ex. i fjärde avdelningen av kapitalets första band, som behandlar "Produktionen av det relativa mervärdet", där han illustrerar denna kategori med en historisk beskrivning av produktionsteknologins utveckling. Vidare tar han upp problematiken i "Den omedelbara produktionsprocessens resultat"[1] i samband med utvecklandet av begreppen formell och reell subsumtion (underordning) av arbetet under kapitalet.
Denna frånvaro av en egentlig explicit teknologibehandling i Marx' verk lämnar naturligtvis större spelrum för tolkningar, som kan sägas vara hållna inom marxismens ram, då förstådd i en bred mening. I detta recensionsavsnitt ämnar vi behandla ett svenskt originalbidrag, C. Edquist "Teknik, samhälle och energi" och två översättningar till svenska, H. Braverman "Arbete och monopolkapital" och J. H. Mendner "Teknologisk utveckling i den kapitalistiska arbetsprocessen", som alla har det gemensamma att de behandlar aspekter kring teknik/teknologi och att de har förankring i, eller använder sig av delar av, den begreppsapparat som Marx utvecklade.
Beträffande de två förstnämnda titlarna, så kommer endast en relativt kortfattad översiktsbild att ges över analysresultat och innehåll eftersom detta torde vara allmänt bekant bland Teklas läsare, genom bl.a. de talrika recensioner som, ofta deskriptivt, presenterat dem. Då detta inte har giltighet för Mendners arbete, ges hans framställning något större utrymme. Tyngdpunkten i recensionen kommer emellertid att förläggas kring hur böckerna förhåller sig till två skilda problemkomplex. Där det första komplexet utgörs av relationerna mellan kapitalistisk produktion och arbetsorganisation, medan den andra problematiken består av författarnas behandling av och koppling till den historiska materialismen.
Det andra problemkomplexet kräver faktiskt några inledande kommentarer, för att förtydliga vad som därmed åsyftas. I takt med att marxismen utvecklades till att det fanns marxister och marxister, som blott ett gemensamt hade - beteckningen marxister - så har samma öde vederfarits den historiska materialismen eller den materialistiska historieuppfattningen. Bakom tolkningarnas kalejdoskopiska mångfald finns inte ens en minsta gemensam nämnare annat än själva beteckningen.
Den historiska materialismen kan ingå i den dialektiska materialismens lagmässiga allsmäktighet, vilken omfattar "hela verklighetens, både naturens, samhällets och tänkandets rörelse- och utvecklingslagar"[2], som Bo Gustavsson formulerade det för ett decennium sedan, eller dess status kan sammanfattas av en annan förtolkare, med att den blott är "ett samhällsvetenskapligt synsätt och metod"[3].
Denna mångfaldighet har delvis sin grund i den utveckling som Marx själv genomlöper i sitt författarskap. Hans teoretiska objekt är inte detsamma på 1840-talet som 20 år senare[4].
Med den historiska materialismen menas här dock de varianter som med hjälp av begreppsparen produktivkrafter/produktionsförhållande - bas/överbyggnad
a) uppställer historiska lagbundenheter, där produktivkrafterna är det över tiden framåtskridande momentet
b) uppställer ontologiserade begreppsapparater som täcker den mänskliga utvecklingen[5].
Om man något förenklat[6] utgår från att det existerar en typ av teori kring begreppet produktionssätt som bär Marx' prägel, blir å ena sidan den historiska materialismen, såsom varande teorin om de mänskliga samhällenas utvecklingsfaser i skilda produktionssätt, den överordnade teorin. Samtidigt inrangeras å andra sidan då ekonomikritiken, såsom varande ett specialfall av den överordnade teorin, som behandlar just det kapitalistiska produktionssättet. Visserligen ses ekonomikritiken som mer utarbetad, men dock likafullt en del av den övergripande teorin[7].
Denna modell stöter dock på vissa ganska betydande motsägelser, som huvudsakligen hänför sig till historiematerialismens begreppsinvarians, formbestämningsproblematiken och i-sista-instans-begreppet.[8]
Med den historiska materialismens ahistoriska karaktär följer t.ex. ett neutralt produktivkraftsbegrepp, som tar sin utgångspunkt i själva arbetsprocessen som något grundläggande.
Genom tillskrivandet av den materiellt-konkreta arbetsprocessen, som varande samfällighetens grundval och dess invarians, kommer produktivkrafterna att uppfattas som kvalitativt lika under olika produktionssätt, där det enda som skiljer dem åt är deras kvantitativa utveckling. Den samhälleliga sidans påverkan av produktivkrafternas specifika utveckling kommer därför att inskränka sig till produktionsförhållandenas antingen hämmande eller stimulerande effekt på produktivkrafternas kvantitativa utveckling. Vad som til syvende og sidst verkligen bestämmer produktivkraftutvecklingen kommer med amputerandet av den samhälleliga bestämningen att förbli höljt i dunkel. Produktivkrafterna kommer att få en egen motorik, en motorik som hämmas eller utvecklas med produktionsförhållandenas utveckling. För att komma ur detta dilemma tvingas teorin därför att inlemma teoriexterna element av t.ex. socialpsykologisk karaktär, som de mänskliga eller den härskande klassens behov för att förklara de autonomt tillväxande produktivkrafterna och deras utveckling.
Huvudsyftet med Edquists bok "Teknik samhälle och energi" är enligt författaren själv
"att i någon mån försöka öka förståelsen av den dynamiska process där växelverkan mellan natur, teknik och social organisation är det primära. Jag kommer att behandla de ömsesidiga relationerna mellan teknik och sociala förhållanden på den grundval som naturbetingelserna utgör. Detta görs till stor del med inriktning på energiproblematiken och på arbetets organisering." (s. 8)
Boken är mycket lättläst, framför allt genom sin klara struktur och många historiska exempel. Vad man emellertid speciellt saknar är en närmare koppling mellan teori och empiri. Detta särskilt, då bokens intressanta ämne, teknikens utveckling under skilda produktionssätt inbjuder till en sådan diskussion. Nu blir det snarare så, att teorin diskuteras i första delen medan empirin fylls på lite lösligt i de senare delarna. Detta hänger också delvis samman med Edquists svårigheter att använda sin teori på en konkret analys, något som författaren själv är medveten om. (s. 36-37)
En av bokens viktigaste utsagor är att drivkrafterna bakom teknisk förändring inte lyder evigt giltiga lagar. Edquist kritiserar därför med rätta teknologiteoretiker som Schmookler och Rosenberg för att deras teorier är ahistoriska, i den betydelsen att teknisk förändring här inte relateras till någon form av social organisation. Den tekniska omvandlingen bestäms istället av marknadens efterfrågan eller vetenskapens 'utbud'. Han menar vidare att om man försökte skapa en sådan ahistorisk teori om teknisk utveckling, som gällde för alla slag av samhällen skulle den med nödvändighet bli så abstrakt att den skulle tendera att bli innehållslös. Det är just de olika sociala organisationsformernas effekter på den tekniska utvecklingen som intresserar Edquist. (s. 66) I detta resonemang kan man inte annat än instämma.
Vilken teori står då till buds om man vill undvika en ahistorisk förklaringsmodell. Edquist menar här att den historiska materialismen är den mest adekvata teorin, eftersom den behandlar olika produktionssätt "utifrån ett strukturellt, historiskt och dynamiskt perspektiv". (s. 80) Edquist tillerkänner denna teori inte enbart förmågan att förklara förändringar inom ett produktionssätt utan också övergångar mellan samhällen av kvalitativt olika karaktär, (s. 12) Edquist vidareutvecklar sedan den traditionella historiematerialismen på ett althusserianskt vis, då innefattande olika nivåer och strukturer.
Därutöver sammanlänkar han den historiska materialismen med en elsteriansk förklaringsmodell. Enligt denna modell kan de olika elementen i en helhet antingen vara funktionella eller innebära motsättningar. Elster menar att om ett element är funktionellt bidrar det till helhetens fortbestånd. Ett funktionellt element kan därför inte förklara ett systems förändringar. För att få förändringar måste det därför finnas inbyggt motsättningar i modellen, vilka kan bidra till att bryta ner eller förändra helheten. Problemet blir således att, i modellen, förena funktionella och dysfunktionella aspekter, att begreppsmässigt fånga hur olika element ömsesidigt betingar och förstärker varandra, samtidigt som det finns motsättningar mellan dessa, vilka skapar förändring. Man måste sålunda kunna visa att samma förhållanden samtidigt kan vara funktionella och karakteriseras av motsättningar, d.v.s. att ett och samma fenomen på kort sikt kan uppfattas som systemets lösning på ett specifikt problem, men att det på längre sikt leder till systemets upplösning. Detta kallar Elster för den genetiska förklaringstypen. (s. 35-36)
Men är dessa förklaringsmodeller, som Edquist refererar till, historiskt sensitiva? Det är helt klart att de är ahistoriska, i den meningen att de åsyftas vara förklaringsmodeller för skilda produktionssätt. Det historiskt sensitiva skulle i så fall vara att de tillerkänner skilda produktionssätt olika rörelselagar. Problemet är att en sådan insikt endast finns för det kapitalistiska produktionssättet i och med Marx' utvecklande av "Kritiken av den politiska ekonomin".[9] För att skapa en teori om teknisk förändring under förkapitalistiska produktionssätt krävs alltså en kunskap om dessas rörelselagar, ett problem som för övrigt även Edquist erkänner. (s. 67) Dessutom kan det ifrågasättas om det överhuvud existerar några rörelselagar av t.ex. den tvingande typ som råder under kapitalistiska produktionsförhållanden och här åsyftas värdelagen. I brist på rörelselagar av denna karaktär brukar historiematerialister därför som vi tidigare visat förklara utvecklingen under tidigare produktionssätt med hjälp av neodarwinistiska teorier. Den historiska materialismens förklaringsvärde blir med dessa påpekande (påpekanden som Edquist själv synes skriva under på) något tunt. Den historiska materialismen reduceras till att endast omfatta kapitalismen, då det är det enda produktionssätt vars rörelselagar är kända.
Som vi tidigare påpekat förmår inte den historiska materialismen att påvisa den skilda karaktär som produktivkrafterna får under skilda produktionssätt. Det rör sig om kvalitativt olika produktivkrafter, vilket försvårar studier av Edquists typ. Samma sak gäller relationerna mellan människa och natur, där historiematerialismen uppfattar detta förhållande som ahistoriskt. Detta återspeglas också i Edquists naturbegrepp. Edquist ser naturen i allmänhet som en grundval. Denna bestämning är nog så riktig för att spegla naturens roll under kapitalismen, men under de föregående produktionssätten var naturen inte bara en grundval för den mänskliga verksamheten utan i hög grad också 'begrundelsesammanhanget' för verksamhet överhuvudtaget. Det är alltså först under kapitalismen som naturen får denna begränsade betydelse, att enbart vara grundval, något som Edquist missat att påpeka.
Edquist har också försökt att sofistikera den historiematerialistiska teorin på traditionellt althusserianskt vis genom att föra in olika strukturer i analysen bl.a. en politisk eller ideologisk nivå, i ett komplicerat system av bestämningar. Denna analytiska struktur snarare försvårar än underlättar förståelsen av den politiska utvecklingens samband med utvecklingen i det kapitalistiska produktionssättet. Den politiska nivån ses ofta som lösriven från den s.k. ekonomiska basen även om författaren betonar att den ekonomiska basen är bestämmande i sista instans. Problemen som uppkommer med denna lösrivelse skall visas längre fram i samband med diskussionen om möjligheterna att häva arbetsdelningen. Det kan räcka med att här nämna kärnkraften som exempel på, hur Edquist inte förmår att länka politiska målsättningar med utvecklingen i det kapitalistiska produktionssättet. Så menar han att drivkrafterna bakom den tekniska utvecklingen måste modifieras under kapitalismen utveckling bl.a. genom att dra in politiska målsättningar, sådana var inte lika viktiga under den 'privatkapitalistiska' perioden. (s. 70) Men varför har de politiska målsättningarna ökat i samband med kapitalismens utveckling och hur är dessas relationer till de ekonomiska målsättningarna. Har de första fått ersätta de sistnämnda? Detta blir oklart genom Edquists metodologiska tillvägagångssätt. Att de politiska målsättningarna fått ersätta de ekonomiska kan dock inte vara fallet. Snarare är det så att genom det kapitalistiska produktionssättets utveckling tenderar allt fler ekonomiska målsättningar att framträda som politiska. Genom det ökande församhälligandet och därmed statens ökande ansvar för det kapitalistiska produktionssättets reproduktion kommer allt fler ekonomiska målsättningar ta formen av politiska beslut. Det är således inte så att målsättningarna är mer politiska nu, utan med det ökade församhälleligandet flyttas allt fler ekonomiska beslut (eller om man så vill politiska beslut, eftersom ekonomiska beslut också är politiska) till samhälleliga nivåer. Genom åtskiljandet av ekonomi och politik förmår inte althusserianismen att se detta samband.
Även Edquists uppdelning i teknik, som inskränks till materiell produktionsteknik, och teknologi, som uttrycker enheten av teknik och arbetsorganisation, kan nog tillskrivas hans althusserianska arvegods. Där tekniken i denna teori nog mer skall svara mot den s.k. materiella basen. Denna uppdelning i teknik och teknologi synes dock något konstlad och leder dessutom till en lösrivelse av arbetsorganisationen från de materiella produktivkrafterna. Både de materiella produktivkrafterna och arbetsorganisationen måste ingå som lika viktiga element när man ser på produktionsteknikens utveckling. Genom detta synsätt tenderar man också till att övervärdera de materiella produktivkrafterna. Istället bör teknologin, som Edquist helt riktigt definierar som enheten av materiella produktivkrafter och arbetsorganisation, ses i ljuset av kapitalets underordnande av arbetsprocessen under sig. Genom detta underordnande fråntas de omedelbara producenterna det reella inflytandet över teknikens utveckling, där de omedelbara producenterna tidigare genom sin erfarenhet i produktionsprocessen utvecklade tekniken, utvecklas denna under kapitalistiska produktionsförhållanden utanför själva den omedelbara produktionsprocessen med hjälp av vetenskapen i speciella institutioner och blir till teknologi. Teknologin, som innefattar både de materiella produktivkrafterna och arbetsorganisationen, kan därför ses som ett konkret uttryck för kapitalets underordnande av arbetsprocessen under sig, där det blir kapitalet, som genom teknologin utvecklar tekniken efter sina krav.
Edquist betonar upprepade gånger vikten av en samhällelig bestämning av tekniken. Det är därför synd att han i en sådan liten utsträckning uppehåller sig vid denna aspekt. Istället för att visa hur tekniken och därmed klasskampen är bestämd av de samhälleliga lagar som råder under kapitalismen, koncentrerar sig Edquist mera på att visa hur tekniken påverkar den samhälleliga utvecklingen. Därmed blir det en uppenbar risk att man ger tekniken en egenlogik. Edquist tar upp klasskampen för att visa hur just samhälleliga förhållanden påverkar tekniken. Men inte heller här blir man så mycket klokare, eftersom han hävdar att även tekniken påverkar klasskampen. För att åskådliggöra relationen mellan teknik och klasskamp hade författaren kunnat ta upp ett av de exempel han själv nämner i ett annat sammanhang i boken, nämligen övergången från kapitalets formella till reella underordnande av arbetsprocessen. Här kan man visa, hur kapitalet inte längre förmår att ackumulera på det gamla sättet, som karakteriseras av övervägande absolut mervärdeproduktion, utan tvingas att utveckla en ny teknik och därmed övergå till övervägande relativ mervärdeproduktion. Men denna övergång sker inte automatiskt. Den förmedlas genom klasskampen där arbetskraften gör allt starkare motstånd mot en teknik som är baserad på absolut mervärdeproduktion och på detta sätt tvingar kapitalet att ackumulera genom att utveckla en ny teknik baserad på relativ mervärdeproduktion. Detta är ett exempel som klart och pedagogiskt visar på relationen mellan ekonomi, klasskamp och teknisk förändring. En relation som althusserianismen inte förmår att greppa med sin ofruktbara växelverkan mellan olika nivåer.
Bravermans bok "Arbete och monopolkapital" är en verklig 'tegelsten' vad detta innebär på både gott och ont. Bravermans ursprungliga intention när han började sitt arbete var att undersöka de yrkesmässiga förändringarna i USA och då framför allt arbetskraftens struktur och på vilket sätt den hade förvandlats. Men problemområdet utvidgades snart till att omfatta även själva arbetsprocessens utveckling inom de olika sysselsättningarna.
Huvudsyftet kom att bli att forska efter orsakerna till förändringarna i arbetsprocesserna och sysselsättningsstrukturen, d.v.s. att forska efter "själva dynamiken som ligger bakom den oupphörliga omvandlingen av arbetet i vår moderna tid" (s. 14). För att kunna göra detta såg sig Braverman nödsakad att dra in den teknologiska såväl som den organisatoriska utvecklingen liksom även utvecklingen i det "sociala livet". Med det senare åsyftar Braverman antagligen utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet.
Braverman såg sitt arbete som snarast ett "pionjärarbete", då ingen av Marx' efterföljare lämnat något tillskott till analysen av utvecklingen i produktionsprocessen och arbetskraftens struktur. Med Sweezys ord i inledningen kan boken beskrivas som "ett försök att systematiskt undersöka vilka konsekvenser olika slag av teknologiska förändringar under den monopolkapitalistiska perioden haft för arbetets natur och sammansättningen och differentieringen av arbetarklassen". Det rör sig som synes om ett brett översiktsverk över den teknologiska utvecklingen. Detta ger också boken en kraftig empirisk slagsida, som många gånger gör boken svårgenomtränglig för personer, som inte från början har ett alldeles speciellt intresse för denna problematik. En liknelse som ofta passar in på boken är att 'man ser inte skogen för bara träd'. Detta intryck förstärks dessutom av de mycket sparsamma teoretiska reflektionerna kring den problematik som förs fram i boken. Detta är speciellt förvånande, då boken säger sig behandla en "ny period" i kapitalismens utveckling, nämligen monopolkapitalismen. Detta borde i så fall implicera en vidareutveckling av den teoretiska apparat som Marx använder i sin analys av produktionsprocessen. Något teoretiskt nytt bjuder därför inte boken på och inte heller något konsekvent försök att applicera de begrepp som Marx själv utvecklat i sin analys av det kapitalistiska produktionssättet.
En av Bravermans målsättningar med boken är att avvisa den ofta förekommande tesen att arbetskraften skulle bli mer yrkesskicklig i takt med den tekniska utvecklingen. Istället lanserar han tesen att utvecklingen snarare leder till att allt fler sysselsättningar utarmas på allt innehåll. Endast ett fåtal specialistjobb växer fram. Huvuddelen av arbetena förvandlas till rutinarbete i industrin, servicenäringarna och med datorer nu även på kontoren.
För att stödja sin tes mobiliserar Braverman en imponerande mängd material som visar hur tayloriseringen griper allt vidare kring sig. Man märker att författaren verkligen har en ingående kunskap om många olika arbetsprocesser. Även taylorismens utveckling ges en detaljerad beskrivning. Boken är således en djup empirisk källa att ösa ur. Men empiri i all ära. Man kan inte leva av empiri allena. Vad har då Braverman för teoretisk utgångspunkt? Som tidigare nämnts redovisar han inte explicit för sina teoretiska utgångspunkter, men i bakgrunden torde ligga ett historiematerialistiskt synsätt. Detta är heller inget som förvånar då bokens ämne just kretsar kring arbetsprocessens utveckling. Ett ämne som ligger centralt innanför den historiematerialistiska teorin. Det spännande med boken är snarare de element som bryter med den traditionella teoriuttolkningen. Centralt är här att Braverman inte som annars är utmärkande för historiematerialister, arbetar med ett neutralt produktivkraftsbegrepp. En problematik som han dock inte närmare utvecklar. Istället vill Braverman med sin bok visa hur produktivkrafterna och därmed arbetsprocessen formbestäms (även om inte Braverman själv använder detta begrepp) under de specifika produktionsförhållanden som råder under kapitalismen. En sådan syn får också viktiga politiska implikationer. Med en förståelse av produktivkrafternas formbestämning under kapitalismen följer också synen att socialismen utvecklas i det närmaste automatiskt i takt med utvecklingen av produktivkrafterna avvisas, något som ofta ligger nära till hands i den historiska materialismen med dess centrala tes om motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden som historiens motor. Utifrån denna sin syn på produktivkrafterna betonar Braverman därför också vikten av att under socialismen bryta med den arbetsprocess som formbestämts under kapitalistiska produktionsförhållanden. Så kritiserar han också Lenin för hans intresse av att införa den tayloristiska arbetsorganisationen i Sovjetunionen använd i "arbetarklassens intresse", något som enligt Braverman bara lett till att arbetarklassen i Sovjet har samma utmärkande drag som i de kapitalistiska länderna (s. 21).
Ett annat område där man kan se tendenser till att Braverman avviker från den traditionella historiematerialistiska teorin, gäller människans ställning i produktionsprocessen. Centralt i denna teori är uppfattningen om människan som det aktiva subjektet i den historiska utvecklingen. Men som vi tidigare påpekat tenderar kapitalismens utveckling att leda till att tekniken rycks bort från de omedelbara producenternas inflytande och istället utvecklas med hjälp av teknologi, utvecklad i speciella institutioner i överensstämmelse med kapitalbegreppets krav på ständig värdeförmering. Braverman visar också med konkreta exempel hur denna utveckling försiggår, där arbetskraften från att ha varit subjekt nu reduceras till objekt för kapitalet, som inträder som nytt subjekt. Arbetskraften blir likställd med maskiner och arbetsföremål. Detta är något som klart framgår av Bravermans många exempel men som han inte själv gör några reflektioner över.
Bravermans syn på produktivkrafterna förblir luddig, framför allt då genom den nästan totala frånvaron av värdesidan. Läsaren hänvisas i stället till andra böcker, bl.a. då Baran/Sweezys arbeten som varit viktiga teoretiska inspirationskällor. Braverman verkar närmast se sin bok som ett komplement till deras "Monopolkapitalet". Vad den är i förhållande till de ekonomiska processerna, är Bravermans analys i förhållande till arbetsprocessen.
Men det är problematiskt att på detta sätt splittra upp analysen av den kapitalistiska produktionsprocessen i två separata analyser. Detta visar sig bl.a. genom att det som Braverman vill visa, nämligen dynamiken i den kapitalistiska produktionsprocessen, tenderar att försvinna i bakgrunden. Han nämner t.ex. bara att arbetsprocessen blir inriktad på att frambringa profit. Även om detta naturligtvis är ett riktigt påstående, så är det alldeles för allmänt för att kunna utgöra en verklig grundval för en förståelse av värdeförmeringens underläggelse av arbetsprocessen. Så framkommer t.ex. inte den specifika formbestämningen som avhänger av om kapitalackumulationen försiggår extensivt eller intensivt. Arbetsprocessens utformning blir i stället bara en oreflekterad funktion av kapitalisternas vinstintresse och själva den specifika relationen mellan värdeförmeringsprocess och arbetsprocess höljs i dunkel.
Braverman negligerar även värdesidan när han diskuterar övergången till ett "monopolistiskt" stadium. I stället för att ta utgångspunkt i lagarna för kapitalets reproduktion och huruvida de förändrats som skulle motivera en ny period i kapitalismen, utgår han helt från det kapitalistiska produktionssättets framträdelseformer. För att påvisa monopolkapitalismens existens nämner därför Braverman faktorer som företagens storlek, förändringar i företagsledningen, marknadens utveckling o.s.v. Men den fokuseringen på kapitalismens framträdelseformer är i och för sig ett naturligt resultat av ett historiematerialistiskt synsätt med dess koncentration på arbetsprocessen och dess ignorerande av värdesidan.
Det är mot bakgrund av ovanstående som man därför kan säga att utgivningen av Jürgen H. Mendners bok, som på svenska fått titeln "Teknologisk utveckling i den kapitalistiska arbetsprocessen" (Röda Bokför laget/Kurasje i nordisk samproduktion), kan sägas fylla ett stort tomrum i den svenska teknologilitteraturen. Bokens främsta uppgift kan nämligen just sägas vara att förklara den teknologiska utvecklingen under kapitalismen utifrån den kapitalistiska produktionsprocessens dubbelkaraktär av både arbetsprocess och värdeförmeringsprocess.
Mendner visar i sin bok på ett pedagogiskt sätt hur arbetsprocessen under kapitalistiska produktionsförhållanden underordnas och omformas under de lagbundenheter och motsättningar som är förhärskande under detta specifika produktionssätt. Boken är uppdelad i två delar, där den första delen tar upp en begreppslig härledning av teknologi och hur den teknologiska utvecklingen kommer till uttryck under kapitalistiska produktionsförhållanden. I detta sammanhang går Mendner igenom de grundläggande begreppen i Marx "kritik av den politiska ekonomin", vilka är nödvändiga för en förståelse av den teknologiska utvecklingen under kapitalismen. Den andra delen är däremot en konkret genomgång av arbetsprocessens förändring från mekaniserings- till automationsfasen. Denna uppdelning gör det möjligt för de läsare, som finner det alltför tungt att plöja igenom själva begreppshärledningen av teknologi, att hoppa över den första delen och gå direkt på den konkreta genomgången av den teknologiska utvecklingen, även om det inte är direkt rekommendabelt då just det fina i Mendners bok därmed går förlorat. Nämligen, förståelsen av den teknologiska utvecklingen, som uttryck för kapitalets värdeförmeringstvång och dennas konkreta framträdelse i arbetsprocessen.
Även om Mendner i sin analys utgår från de begrepp som Marx utvecklat i "kritiken av den politiska ekonomin", innebär inte detta att han avvisar den historiska materialismen. Tvärtom är Mendners arbete helt i överensstämmelse med den traditionella synen, där kritiken av den politiska ekonomin ses som en underavdelning till den historiska materialismen. Detta är också den grundläggande svagheten i bokens teoretiska hållning. Men då Mendner bara uppehåller sig vid den kapitalistiska produktionen och här enbart begagnar sig av begreppsapparaten i kritiken av den politiska ekonomin påverkas inte den konkreta analysen av författarens historiematerialistiska synsätt.
Den historiska materialismen, med dess grundbegrepp produktivkrafter, produktionsförhållanden och produktionssätt, som författaren redogör för i sin inledning, blir till en överordnad teori utan reellt innehåll, och därmed betydelselös för hans konkreta undersökning. Men relationen mellan historiematerialismen och "kritiken av den politiska ekonomin" tycks Mendner som så många andra ta för given utan att reflektera över den. Men här kunde viktiga frågor tas upp som skulle kunna ställa den teknologiska utvecklingen under kapitalistiska produktionsförhållanden i relief till utvecklingen under t.ex. tidigare produktionssätt. Kan man t.ex. allmängöra begreppen på det sätt som görs i den historiska materialismen, utan att teorin förlorar sin dechiffreringskraft. Är begreppen verkligen innehållsmässigt desamma under skilda produktionsförhållanden? Är t.ex. produktivkraftsbegreppet detsamma i den historiska materialismen som i "kritiken av den politiska ekonomin"? På detta svarar inte Mendner. Men svaret på frågan skulle kunna ge viktiga bidrag till diskussionen om den tekniska utvecklingens karaktär under skilda produktionssätt.
Denna frånvaro av precisering av de bägge teoriernas teoretiska status och därmed deras relation till varandra, blir som tidigare nämnts, inte till en hämsko för Mendners analys av den teknologiska utvecklingen under kapitalismen då han här tar sin utgångspunkt i "kritiken av den politiska ekonomin" som en specialvetenskap för kapitalismen. Boken kan snarare ses som det första konsekvent genomförda försöket på svenska, att förklara den teknologiska utvecklingen under kapitalismen, med hjälp av de kategorier som Marx utvecklade i sin ekonomikritik. Verket kan därför ses som en introduktions- eller grundbok i teknologisk utveckling under kapitalismen, något som för övrigt också är bokens uttalade syfte.
Mendner börjar från början och visar hur den kapitalistiska produktionsprocessens dubbelkaraktär av både värdeförmerings- och arbetsprocess leder till en underordning av den senare under de krav, som den förra ställer. Denna subsumtions- eller underordningsproblematik, som i "kritiken av den politiska ekonomin" är grundläggande för den begreppsliga härledningen av teknologi, saknas därför av naturliga skäl i de historiematerialistiska teorierna med dess fixering vid arbetsprocessen och därmed också i denna teoritraditions teknologiförståelse. Mendner gör i detta sammanhang också upp med de fyrkantiga analyser som tidigare har fått dominera, d.v.s. att reell subsumtion direkt identifieras med införandet av maskiner. Men även om arbetsprocessen först med maskineriets införande uppnår den adekvata formen för värdeförmeringsprocessen, så börjar kapitalet, menar Mendner, att revolutionera arbetsprocessen redan i den förindustriella fasen genom förändringar i arbetets organisering genom t.ex. kooperation och arbetsdelning. Denna mendnerska syn får till följd att arbetets reella subsumtion under kapitalet egentligen tog sin början redan i kapitalismens genesis. Med detta menar Mendner att man inte får förkorta analysen av kapitalets formbestämning av arbetsprocessen till att enbart gälla metoderna för produktivitetsstegring, d.v.s. införandet av maskiner, utan att i denna formbestämning bör också ingå metoderna för arbetsintensifiering. Redan i bokens början tar således Mendner upp det som kommer att vara en röd tråd genom framställningen nämligen, att teknologi inte kan reduceras till maskinernas eller naturvetenskapernas utveckling utan att begreppet också inbegriper förändringar i arbetskraftens roll i arbetsprocessen.
Denna syn på teknologisk utveckling förklarar därför också det stora utrymme som Mendner, i senare avsnitt, ger utvecklingen i den kapitalistiska arbetsorganiseringen, där han bl.a. går igenom det tayloristiska systemet och dess vidareutvecklade former som t.ex. MTM-systemet.
Efter att på detta sätt ha härlett den teknologiska utvecklingen som ett moment i totalkapitalets rörelse, går Mendner vidare och visar hur detta reellt kommer till uttryck först i konkurrensen mellan de enskilda kapitalen, där dessa i kampen om extraprofiterna innanför respektive bransch hela tiden tvingas att utveckla sin teknologi för att inte obönhörligen slås ut av mera produktiva kapital. Mendner visar här hur det arbetskraftsbesparande tekniska framsteget genom en större användning av konstant kapital, under kapitalismen kommer att bli det förhärskande. Men han visar även, att det tekniska framsteget under kapitalismen inte har till syfte att inbespara arbete överhuvud utan endast betalt arbete. Detta därför att kapitalisten inte utgår från varornas totalvärde utan endast från kostnaderna att producera den. Detta får till följd att gränserna för införandet av ny teknik blir mera begränsade under kapitalismen än under socialismen, då det under socialismen räcker med att den nya tekniken minskar den använda arbetstiden.
Mendner ger sig i detta sammanhang också in på monopolens betydelse för den teknologiska utvecklingen. Detta är ett område där det av tradition härskat en stor förvirring i det s.k. marxistiska lägret. Här har olika teorier lanserats, alltifrån Lenins tes om monopolens aktiva roll i "produktivkrafternas förruttnelseprocess" till STAMOKAP-teoretikernas teser om den "teknisk-vetenskapliga revolutionen", som de menar äger rum under statsmonopolistiska produktionsförhållanden. Detta är således ett område där behovet av begreppspreciseringar är stort. För utan begreppspreciseringar kan det i det kapitalistiska produktionssättets framträdelseformer synas, som om bägge teorierna hade rätt. Man kan finna exempel på monopolens såväl hämmande som främjande av produktivkraftutvecklingen. För att kunna diskutera denna problematik måste man först bestämma vad monopol egentligen är och på vilket sätt dessa är underlagda det kapitalistiska produktionssättets lagbundenheter och motsättningar.
Då Bravermans bok t.ex., som dess titel indikerar, sysslar med arbetsprocessens utveckling under monopolkapitalismen, skulle man därför kunna förvänta att han tog upp "monopolkapitalets" inflytande på den teknologiska utvecklingen. Men tyvärr blir man inte klokare av att läsa Bravermans bok. Där finns ingen monopolbestämning, trots begreppets centrala plats i framställningen. Vad beträffar monopolens effekt på produktivkrafterna synes han följa Baran/Sweezy-traditionen, som han direkt åberopar, där monopolen på ett vagt vis anses hämma utvecklandet av de produktiva potentialerna under monopolkapitalismen.
Mendner däremot utvecklar en mer nyanserad syn än vad som är vanligt. Genom bestämningar av begrepp som monopol och monopolpris undviker han att komma i en antingen/eller position. Systematiskt går Mendner igenom de olika fall då man kan förvänta sig att monopolen satsar på produktivitetsfrämjande teknologi, bl.a. nämner han då kostnadsprissänkande innovationer som inte äventyrar det rådande monopolpriset, något som i regel gäller vid rationaliseringsinvesteringar utan kapacitetshöjande effekt. I de övriga fallen, d.v.s. kapacitetsutvidgande investeringar, redogör han för de betingelser som måste vara uppfyllda för att monopolet skall realisera den produktivitetsfrämjande teknologin.
Med hjälp av den förståelse av den kapitalistiska produktionsprocessens lagbundenheter och motsättningar, som bokens första del bidragit med, behandlar Mendner arbetsprocessens konkreta utveckling från mekaniserings- till automations fasen. Här grundar han framför allt sin framställning på de borgerliga industrisociologerna Kern och Schumanns arbete "Industriearbeit und Arbeiterbewusstsein" och speciellt då på deras arbetsfunktionsbegrepp. Mendner talar om fyra arbetsfunktioner:
1) Huvudfunktioner, d.v.s. kopplings- och styrarbeten i relation till maskinen.
2) Sidofunktioner, som omfattar transport och handhavande av arbetsprodukten.
3) Förberedelsefunktioner.
4) Planerings-, kontroll- och korrigeringsfunktioner.
Det intressanta med Mendners framställning är inte dessa funktioner i sig, utan det sätt han använder dem på. Mendner menar nämligen att han med hjälp av dessa funktioner skall kunna ange brottställen i den teknologiska utvecklingen, och då speciellt övergången från mekanisering till automation, d.v.s. ange när brottet sker i arbetsfunktionerna som avspegling av förändringar i produktionsteknologin. Det är emellertid mycket tvivelaktigt om man på detta sätt kan analysera alla de olika arbetsprocesser som existerar. Mendner nämner inte explicit vilka specifika arbetsprocesser som hans analys omfattar. Mot slutet av boken avgränsar han dock analysen till att gälla materialomformningsindustrin och inte t.ex. materialomvandlingsindustrin. Men huruvida denna avgränsning gäller för hela boken och därmed också för t.ex. arbetsfunktionsanalysen förblir höljt i dunkel. Det är dock svårt att se hur dessa begrepp skulle kunna användas på t.ex. materialomvandlingsindustri (processindustri). I dessa är ju huvudfunktionerna, som försiggår kemiskt per definition automatiserad. Det verkar också, även om Mendner inte nämner det, som om han sysslade med en enskild arbetsprocess, där arbetaren står vid en maskin och objektet för analysen blir att visa vilka av arbetarens uppgifter som överförs till maskinen. Detta är också följdriktigt mot bakgrund av att Mendner hämtat sina analysinstrument från Kern/Schumann, vars målsättning just var att visa arbetarens förändrade ställning i industriproduktionen. Men många produktionsprocesser är kombinationer av flera olika arbetsprocesser, ex.vis malm- och stålproduktion. När skall man med Mendners begreppsapparat fastslå att en sådan produktion är automatiserad?
Intressant hade varit om Mendner försökt att diskutera vilka förutsättningar det finns att göra sådana här allmänna arbetsfunktionsbeskrivningar. Krävs det t.ex. inte en allmän teknologiteori för att sådana skall kunna göras? Finns det då en sådan för kapitalismen? I bokens första del kan vi hitta element till en sådan, t.ex. i kapitalets tendens att ersätta levande arbete med dött. Men är de begrepp vi kan finna i kritiken av den politiska ekonomin tillräckliga för en kapitalistisk teknologiteori?
Förutom målsättningen att kunna bestämma brottställen i den teknologiska utvecklingen tar Mendner också upp förfrämligandeproblematiken och då speciellt i relation till övergången från mekanisering till automation.
Han argumenterar bl.a. mot den amerikanska sociologen Blauner, som hävdar att "alienationen" når sin högsta nivå under mekaniseringsfasen för att under automationen åter minska. Mendner hävdar å sin sida att förfrämligandet i och för sig kan minska under automationen, särskilt då för reperations- och kontrollpersonal, men att detta endast är en temporär företeelse. När kapitalet väl har reellt subsumerat dessa arbetsfunktioner t.ex. genom införandet av utbytbara modulsystem som reducerar reperationsarbetet till några enkla handgrepp, menar Mendner att förfrämligandet ytterligare har utvecklats i relation till mekaniseringsfasen. Talet om teknologin som en frihetsskapande potens under kapitalismen avfärdar således Mendner.
Utmärkande för alla tre böckerna är deras betoning av arbetsorganiseringen. Edquist definierar t.o.m. teknologi som enheten av teknik (materiell produktionsteknik) och arbetsorganisering.
Större delen av Bravermans bok ägnas åt arbetsorganiseringen. Till skillnad från bl.a. Edquist inkluderar inte Braverman arbetsorganiseringen i teknologibegreppet, som hos honom har en materiell betydelse. Braverman delar upp arbetsorganiseringen i arbetsfördelning och arbetsdelning. Han definierar arbetsfördelning som ett under alla samhällsformationer förekommande fenomen. Arbetsfördelningen är en delning av de i samhället förekommande arbetsfunktionerna. Det är således något som har existerat innan kapitalismen etablerade sig som samhällssystem. Arbetsdelningen som hos Braverman definieras som en uppsplittring av arbetsprocessen är ett fenomen som först uppkommer i och med kapitalismen.
Arbetsfördelningen i det kapitalistiska samhället framställs av Braverman som anarkistisk. Han förstår inte att denna arbetsfördelning är en produkt av kapitalets lagbundenheter, som slår igenom i form av konkurrensen. Konkurrensen är hos Braverman anarki och inte det som det egentligen är fråga om, nämligen lagbundenheternas konkreta genomslag som tar sig uttryck i en samhällelig arbetsfördelning, ja inte bara detta utan även i en internationell arbetsfördelning.
Hans brist på förståelse av detta förhållande för fram till att när det härskar anarki i arbetsfördelningen, så måste företagen själva företaga samordningen. Han skriver:
"Eftersom det kapitalistiska samhället motsätter sig och i verkligheten inte har möjlighet att utveckla en övergripande planeringsmekanism för en sådan samordning, blir mycket av denna i grunden offentliga funktion en inre angelägenhet för företagen." (Arbete och monopolkapital, sid. 233)
Detta är något som möjliggjorts genom "de moderna företagens väldiga storlek". Sammanfattningsvis kan man sålunda konkludera att han inte förmår att sammankoppla analysen av de lagbundenheter som utvecklas i det kapitalistiska produktionssystemet, och som ju Braverman faktiskt är medveten om, med en förståelse av hur dessa konkret slår igenom både som samhällelig arbetsfördelning och arbetsdelning i det enskilda företaget. Detta är väl i och för sig en frukt av den tidigare nämnda ensidiga koncentrationen på själva den konkreta arbetsprocessen och därmed bortseendet från den värdemässiga sidan, som oftast reduceras till kapitalets profitsträvanden. Som kontrast till denna bristande analytiska förmåga står hans detaljerade och intressanta beskrivning av taylorismens principer och dessas etablering och utbredning inom det amerikanska näringslivet. Detta är också en av bokens större behållningar. Boken ger här liksom på övriga områden, av arbetsprocessen, läsaren ett rikhaltigt empiriskt material, något som Mendner tyvärr varit mer knapphändig med.
Centralt i Edquists framställning om arbetsdelningen är hans uppdelning av denna i en socialt betingad och en tekniskt betingad arbetsdelning. Författaren förklarar denna uppdelning på följande sätt:
"Att arbetsdelningen är tekniskt betingad innebär att den är nödvändig på grund av teknikens eller de materiella produktivkrafternas karaktär. Tekniskt betingad arbetsdelning svarar alltså mot materiella produktivkrafter medan socialt betingad svarar mot produktionsförhållanden." (s. 189)
Som exempel på socialt betingad arbetsdelning nämner Edquist manufakturen. Manufakturens arbetsdelning var enligt Edquist socialt betingad, då den bestämdes av sociala förhållanden och inte av tekniken som i stort sett var densamma som under tidigare former av produktion. Mot detta ställer han det löpande bandet, som han menar leder till en tekniskt betingad arbetsdelning. Med att den är tekniskt betingad menar han att det "ur kapitalistens synvinkel vore barockt att tänka sig att en direkt producent följde med bandet och utförde alla moment" (s. 189), medan det under manufakturen synbarligen inte är lika tokigt att upplösa arbetsdelningen och återgå till förkapitalistiska produktionsformer.
Edquist erkänner, att det existerar problem i samband med hans uppdelning och då framför allt genom att tekniken också är ekonomiskt bestämd. Han menar dock ändå, utan att vidare begrunda det, att en distinktion av den av honom gjorda typen har analytiskt värde (s. 190).
Förutom att den avspeglar den althusserianska traditionen med dess betoning av bas/överbyggnadsproblematiken, sammanhänger den av Edquist gjorda distinktionen också med hans teknikbegrepp. Som bekant definierar han teknik med materiella produktivkrafter. Detta teknikbegrepp ger honom möjlighet att skapa ett kvalitativt brott mellan manufakturproduktion och storindustri, där storindustrin är uttryck för den tekniskt betingade arbetsdelningen. I manufakturen ändras inte arbetsprocessen och arbetskraften är bara formellt underordnad kapitalet, medan arbetsprocessen under storindustrin förändras och arbetskraften reellt underordnas kapitalet. Allt enligt Edquist (s. 190). Detta schematiska synsätt har som vi tidigare påpekat Mendner kritiserat och det ligger i och för sig också nära till hands att tolka Marx på denna punkt något oklara framställning på det sätt som Edquist gör (se Marx: Den omedelbara produktionens resultat i Marx/Engels: Skrifter i urval - Ekonomiska skrifter, s. 622). Men saken är snarare den, att arbetsprocessen även under manufakturen förändrades och då framför allt arbetsorganiseringen och därmed också arbetskraften. Genom att bortse från arbetskraften och arbetets organisering, får man det att framstå som om ingen utveckling hade skett i arbetsprocessen och att arbetskraften bara var formellt subsumerad. Nu var det nog snarare så, att arbetsprocessen sedd som helhet ännu bara var formellt subsumerad. Men arbetsprocessen började under denna period successivt att reellt subsumeras, bl.a. då genom att den del som var lättast att underordna, d.v.s. arbetskraften, under denna period subsumerades under kapitalet. Den reella subsumtionen kom således inte i ett slag. Nog är det också frågan om en reell underordning av arbetskraften, när kapitalisten i manufakturen bl.a. bestämmer vilken del av arbetsprocessen den enskilde arbetaren skall utföra.
I bägge produktionsformerna är det således fråga om en teknisk arbetsdelning, då det i bägge fallen är fråga om en förändring av själva arbetsprocessen, även om förändringen under storindustrin gått längre genom att även produktionsmedlen här blivit reellt subsumerade under kapitalet.
Men Edquists "analytiska distinktion" bidrar också på ett annat sätt till att analysen snarare försvåras än underlättas. Med Edquists uppdelning framkommer det inte att det i bägge fallen är fråga om en "socialt betingad arbetsdelning". Genom att reducera arbetsdelningen under löpande bandet till tekniskt betingad arbetsdelning, framgår det inte att denna arbetsdelning har samma kvalitativa bestämning som den under manufakturen, nämligen att den är orsakad av kapitalets strävan att öka profiten, med den enda skillnaden att det under storindustrin är fråga om att öka profiten genom att reellt subsumera även produktionsmedlen. Det är således lika osannolikt och därmed lika barockt att tänka sig en upphävning av arbetsdelningen under manufakturen som under det löpande bandet, då det i bägge fallen är fråga om en arbetsdelning som bestäms av kapitalets värdeförmeringskrav, även om arbetsdelningen får olika konkreta uttryck beroende på vilken fas i kapitalreproduktionen det är fråga om.
Edquists strukturalistiska uppdelning blockerar således för en förståelse av de kapitalistiska lagbundenheternas genomslag i arbetsprocessen. Därför riskerar han lätt att utformningen av arbetsprocessen endast framstår som tekniskt betingad.
Edquist diskuterar liksom Mendner, som vi senare skall se, möjligheterna av ett upphävande av arbetsdelningen. Edquist anger fyra möjligheter att upphäva arbetsdelningen (s. 206-207). Den första innebär att man avstår från produkter som tillverkas med en viss teknik, medan den andra innebär att man övergår till äldre teknik där arbetsdelningen inte var så utvecklad. Dessa två möjligheter diskuterar emellertid inte Edquist, då inte låter sig realiseras varken under kapitalismen eller socialismen p.g.a. effektivitetsskäl. Den tredje möjligheten kallar han arbetsrotation med bibehållen teknik, något som han också kallar "formellt upphävande av arbetsdelningen". Detta är intressantare, då det är något som också kapitalet gått in för. Edquist diskuterar här möjligheterna för ett sådant "formellt upphävande av arbetsdelningen" och kommer naturligt nog fram till, att ett sådant upphävande lättare låter sig göras när arbetsdelningen är funktionell och inte personlig, d.v.s. arbetsfunktionernas utförande är inte beroende av en specifik persons kunskap. Detta innebär också att den vertikala arbetsrotationen är svårare att genomföra än den horisontella, som t.ex. kan innebära att arbetarna byter plats vid det löpande bandet.
Den fjärde möjligheten kallar Edquist för ett "reellt upphävande av arbetsdelningen", vilket innebär "en teknisk utveckling vars resultat blir ett överskridande av den tekniskt betingade arbetsdelningen". Vad Edquist här har i tankarna är de s.k. självstyrande grupperna och automationen. Detta reella upphävande innebär att arbetsfunktionerna kommer att integreras. Edquist menar, att det är svårt att tänka sig tekniker som leder till eller möjliggör ett sådant överskridande och därmed också ett "reellt upphävande av den vertikala och horisontella arbetsdelningen". Detta förklaras med de få exemplen på en sådan produktion som förefunnits och den ringa diskussionen som förekommit om problemet (s. 209-210). Så enkelt är det emellertid knappast. Varför har diskussionen inte utvecklats och varför har vi så få exempel på t.ex. självstyrande grupper. För att förstå detta måste vi diskutera den alternativa arbetsorganisationen i relation till de krav som det kapitalistiska produktionssättet ställer. Är den förenlig med effektivast möjliga mervärdeutpressning. Det är detta som i sista hand kommer att bestämma om vi skall finna några exempel på eller en diskussion av ett "reellt upphävande av arbetsdelningen" under kapitalismen. Denna problematik är tyvärr något som saknas i Edquists framställning.
Istället diskuterar Edquist upphävandeproblematiken i relation till klasskampen och till något han kallar "produktionsparlamentarism", där han menar att detta upphävande kan påskyndas genom att arbetarna i klasskampen kan driva fram en minskad arbetsdelning. Att arbetarna i klasskampen åtminstone temporärt kan minska arbetsdelningen är väl de flesta överens om. Intressantare hade emellertid varit, att analysera vilka gränser det kapitalistiska produktionssättet sätter för sådana typer av krav som reses i klasskampen. Detta är något som Edquist med sin analytiska infallsvinkel inte kommer in på. Genom sin uppdelning i bas och överbyggnad relaterar aldrig Edquist klasskampen till utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet och risken för reformistiska illusioner typ "produktionsparlamentarism" blir uppenbara.
Vad som intresserar Mendner är emellertid just relationen mellan kapitalistisk produktion och möjligheten till ett verkligt överskridande av arbetsdelningen. Mendner tar i detta sammanhang bl.a. upp den s.k. "arbetshumaniseringen" och analyserar dess uppkomst och utvecklingsbetingelser under kapitalistisk produktion. Mendner börjar med att visa hur taylorismen, genom sin sönderdelning av arbetsprocessen utgör den adekvata formbestämningen av arbetsprocessen under kapitalismen. Dess syfte är att ekonomisera med arbetskraften genom intensifiering av arbetsprocessen, något som kan ske genom specialisering till följd av arbetsprocessens sönderdelning, tidsstudier och en systematisk organisering av det tidsmässiga och rumsliga arbetsförloppet. Men detta är något som står i strid med arbetarklassens omedelbara intressen. Det är därför i detta sammanhang, man måste se utvecklingen av olika former för prestationslöner, där man försöker att skapa en skenbar intresseharmoni, genom att förena kapitalets intresse av en ökad arbetsintensitet med arbetarens intresse av en högre lön. Detta är en intresseharmoni, så länge bägge parters intressen kan tillgodoses, men harmonin bryts så snart arbetskraftens ökande prestationer inte tar sig uttryck i en tillsvarande ökning av lönen. Här har vi också taylorismens kris och det är i detta sammanhang som man, enligt Mendner, måste analysera den s.k. "arbetshumaniseringen". "Arbetshumaniseringens" utveckling ser han bl.a. som orsakad av det ökande motstånd, speciellt bland löpande-band arbetare, mot den rovdrift som taylorismen innebär. Men han analyserar också "arbetshumaniseringens" möjligheter under kapitalistiska produktionsförhållanden och bidrar därmed till att avslöja de illusioner, som på senare tid vuxit fram på detta område. Boken får här en speciell anknytning till Sverige, då han bl.a. nämner försöket på VOLVO-verken i Kalmar. Mendner inskränker analysen till det s.k. arbetsberikandet, d.v.s. sammanförandet av tidigare isolerade arbetsuppgifter till en arbetsplats och utvecklingen av självstyrande grupper, vilka bägge karakteriseras av en hög beslutsautonomi vad beträffar utförande och arbetsorganisation. Han utelämnar därför medvetet arbetsrotationen, arbetsutvidgningen (d.v.s. reduktion av den extrema arbetsdelningen genom att åter sammanföra vissa arbetsuppgifter) och bildandet av avdelningar vid de löpande banden, då dessa inte bryter med taylorismens principer om arbetsspaltning, normvärdebestämning genom tids- och rörelseanalyser, prestationslöner och åtskiljandet av planerande och verkställande, funktioner. Frågan blir då om de icke-tayloriserade organisationsformerna, som t.ex. de självstyrande grupperna är förenliga med kapitalistisk produktion? Mendner menar, att de på längre sikt inte kan vara det. Det är tvivelaktigt, om en ökad arbetsmotivation kan kompensera för de förluster som bevisligen följer av lämnandet av arbetsdelningen. Dessutom tillkommer ökade investeringar i utrymme och lager till följd av den nya organiseringen. Men framför allt, menar Mendner, att den nya organiseringen är ett hot mot kapitalets makt genom att arbetaren nu med sin större kunskap om arbetsprocessen hotar kapitalets ledningsduglighet att organisera arbetsprocessen som en värdeförmeringsprocess. Det finns således principiella gränser för "arbetets humanisering" som är bundna till räntabiliteten och den framgångsrika integreringen av arbetskraften i utsugningsprocessen.
Detta innebär, att kapitalet kommer att utnyttja sådana organisationsmetoder som inte bryter med taylorismen, men som är "humana" i så måtto att de lindrar taylorismens värsta följder. Ett exempel på detta är just arbetsrotationen. Genom att ta sin utgångspunkt i det utmärkande för det kapitalistiska produktionssättet, förmår Mendner därför till skillnad från Edquist, att koppla utvecklingen i klasskampen, och därmed de konkreta kraven som är ett uttryck för denna, med kapitalets förändrade reproduktionsbetingelser. Så ser t.ex. Mendner automationen i samband med de gränser som finns för arbetets intensifiering genom arbetarklassens motstånd, som gör att kapitalet allt mer måste övergå till produktivitetsstegrande metoder, något som automationen just är ett uttryck för. "Arbetets humanisering" kan just ses som en övergångsperiod, där man inte kunnat utveckla arbetsproduktiviteten genom automation, samtidigt som man mött allt större motstånd vad gäller möjligheten att utveckla arbetsintensiteten. Men Mendner menar inte, till skillnad från Edquist, att arbetsdelningen skulle försvinna genom automationen, utan snarare att den tar andra former. I och för sig kan det ske en ökad integrering av funktioner och därmed ett ökat dispositionsrum för egna beslut i automationens inledningsfas. Mendner menar dock, att kapitalets värdeförmerings- och maktkrav kommer tvinga kapitalet till rationalisering och taylorisering även av automationsarbetena, bl.a. genom åtskiljandet av övervakningsarbetet från tillsynen och underhållet samt rationaliseringen av själva underhållsarbetet.
Med denna recension har vi pekat på några problem i samband med teknik och teknologianalys. Även om de i denna recension upptagna böckerna knappast har förmått att lösa dem, menar vi dock att de har bidragit till utvecklingen av teknik-/teknologidiskussionen framför allt genom att de både explicit och implicit förmått att resa dessa frågor av teoretisk och metodologisk art.
Povl A. Hansen
Inga-Britt Karlsson
Anders Ramsay
Göran Serin
Åke Olsson: Anpassning eller förnyelse?
[1] Finns på svenska i Marx/Engels: Ekonomiska skrifter, Cavefors 1975.
[2] Bo Gustavsson: Efter trettio år, efterskrift till J. Stalin: "Den dialektiska och historiska materialismens grunder", pamflett från KFML, stencil, Göteborg 1969.
[3] J. Witt-Hansen: "Historisk materialisme", Köpenhamn 1973, s. 40.
[4] De källor som vanligen brukar åberopas, hos Marx och Engels, när det gäller den historiska materialismen, är; Marx/Engels: Den tyska ideologin, från 1845-6; Det kommunistiska partiets manifest, från 1848; Marx: Förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin, från 1859 samt Engels s.k. ålderdomsbrev, d.v.s. huvudsakligen breven till Bloch 21/9 1890, till Schmidt 27/10 1890 och till Starkenburg 25/1 1894. Detta betyder inte att det saknas passager på andra ställen som berör denna tematik. De är tvärtom många; se ex.vis Engels: Anti-Dühring och Naturens dialektik. Däremot råder det större tveksamhet om, var man skall hänföra Marx' skrifter om utvecklingen i Frankrike och Engels: Familjen, privategendomens och statens ursprung. Som synes saknas dock en sammanhängande och övergripande framställning. För vem utvecklar väl teorier i brev och pamfletter.
[5] Inom grupp a) återfinnes en samling teoretiker som varit förankrade i komintern-traditionen - inte bara partimässigt - från Bucharin över Stalin fram till ex.vis Bo Gustavsson. Samtidigt finns det dock inom denna tradition, de som hävdar att klasskampen är det drivande momentet i historien. Med grupp b) åsyftas naturligtvis olika strukturalistiska förtolkningar, där Balibar/Althusser varit de mest inflytelserika. Inom denna grupp ses inte formulerande av bestämmande historiska utvecklingslagar som det centrala, utan snarare ges prioritet till utarbetandet av en begreppsapparat som kan ahistoriceras, medan däremot varje produktionssätt kan styras av sina egna lagar, dock inom en enhetlig begreppsapparat och där övergångarna mellan olika produktionssätt inte vetenskapligt kan formuleras Även inom denna grupp återfinns ibland klasskampen som historiens drivkraft, se ex.vis Bernild/Jensen: "Den feudale produktionsmådes historie i Danmark", bind I, Roskilde 1978, s. 17. Gruppernas skilda analysresultat kan framkomma vid en jämförelse mellan ovannämnda titel och B. Scocozza: "Klassekampen i Danmarks historie, feudalismen", Köpenhamn 1976, eftersom de behandlar samma ämnesfält.
[6] Denna förenkling har alltsedan Lenin varit vanligt förekommande och relativt lättfattlig i dess enkelhet. När Lenin själv skall tillämpa den historiska materialismen i "The development of capitalism in Russia", Moskva 1974, går han dock helt annorlunda tillväga.
[7] Det motsatta försöket att uppdela historiematerialismen och ekonomikritiken i två skilda teorier, finner visst stöd hos Marx - även om Till kritiken av den politiska ekonomin därmed kommer att innehålla båda teorierna - så kan denna uppdelning inte enbart värderas från källkritisk ståndpunkt, utan framför allt från teoripotentiell synpunkt.
[8] En av dem som påpekat inkonsekvenserna mellan historiematerialismen och ekonomikritiken är Schanz, se ex.vis "Til rekonstruktionen...", "Anti-kritik" och hans artiklar i Historievidenskab 5/6/7 och Bidrag 3/4. Schanz ståndpunkt i denna fråga kan närmast sammanfattas i att han ser de frågor som historiematerialismen reser som intressanta och att de samtidigt motsägs av ekonomikritikens teoriutveckling, vilket i all korthet innebär att den historiska materialismens frågeställningar bör lösas efter det att ekonomikritiken färdigutvecklats. En snarast motsatt ställning intar Ib Tiersen, som a priori hävdar att "den historia, som inte faller in under betingelserna för den historiska realiseringen av kapitalismens utvecklingshistoria, har självfallet existens, men den kan inte göras till föremål för en vetenskaplig behandling" eftersom den saknar "någon form av nödvändighet", vilken skapats av värdelagen; se "Introduktion til historieteori", Köpenhamn 1976, s. 115. Jmf även med Minssen/Sauerborns framställning om denna problematik i föreliggande nummer.
[9] [Noten saknas i vårt nummer - MIA.]
Last updated on: 3.24.2011