Marxists Internet Archive

Tekla
nr 7

dec 1979


Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.


Innehåll:


Socialpolitik och socialism

av Peter Bundesen och Filip Kruse

I en artikel i nr 58 av tidskriften Zenit, "Socialpolitiken, marknaden och marxismen", vill G. Persson göra upp med vänsterns "dogmatiska ståndpunkt" med avseende på dess syn på socialpolitiken. I stället för att uppfatta socialpolitiken som en del av reproduktionen av det borgerliga samhället så vill Persson visa att socialpolitiken står i ett motsättningsfyllt förhållande till den kapitalistiska ekonomin. En sådan uppfattning inbjuder till att ge socialpolitiken en helt annan strategisk betydelse än den som varit gängse inom vänstern. Vi skall i det följande undersöka Perssons argumentation i Zenit-artikeln för att se om den kan skaka den angripna "dogmatismen".

 

"Politisk lön" - teoretiska rötter och politiska implikationer

Perssons utgångspunkt är att socialpolitiken i de moderna blandekonomierna intar en väsentlig roll i inskränkningen av den marknadsbestämda fördelningen av konsumtionsmöjligheter (inkomstöverföringar, offentliga tjänster etc.). Det får som en viktig konsekvens att arbetarklassens reproduktionsbetingelser på en rad områden inte längre är underställda de marknadsbestämda förhållandena, utan i stället viljebestämda politiska förhållanden. Följaktligen står socialpolitiken i ett motsättningsfyllt förhållande till den kapitalistiska ekonomin - ett motsättningsförhållande som vänstern ännu inte fått upp ögonen för - vilket blir speciellt viktigt eftersom det partiella förstatligandet av produktionen och fördelningen, som socialpolitiken är ett element i, är uttryck för en "socialistisk potential" på kapitalismens nuvarande utvecklingsnivå. Det finns således i blandkapitalismen drag av en fördelning efter omedelbara behov och en medveten styrning av de samhälleliga resurserna.

Dessa teoretiska uppfattningar och deras politiska konsekvenser är varken nya eller originella. Uppfattningen att arbetarklassens livsbetingelser bestäms av den politik som staten driver formulerades första gången i en sammanhängande teoretisk form som teorin om den politiska lönen av R. Hilferding i Kiel-talet, "Socialdemokratins uppgifter i republiken" 1927. Det heter här programmatiskt:

"Vi måste hamra in i varje arbetarhjärna att veckolönen är en politisk lön, att det är avhängigt styrkan av arbetarklassens parlamentariska representation, av styrkan av dess organisation och av sociala maktförhållanden utanför parlamentet hur lönen utvecklar sig vid veckans slut. Det måste speciellt sägas till arbetarhustrurna: när ni går till val bestämmer ni samtidigt över bröd och kött och lönens storlek."[1]

Hur uppfattas nu de sociala förhållandena ekonomi och politik inom en kapitalismförståelse där arbetslönen ingår som en oberoende variabel och hur hänger de olika förhållandena samman.

För Hilferding är kapitalismen ett produktionssystem som är beroende av ett på anarkisk konkurrens baserat distributionssystem. Bland de nya drag han ser i kapitalismens utveckling är ersättandet av egennyttans konkurrensprincip med den vetenskapliga produktionsplaneringen. Detta är ett viktigt kännetecken för den "organiserade kapitalismen". "Denna planerade medvetet styrda ekonomi är i mycket högre grad underlagd möjligheten för samhällets medvetna inflytande, detta betyder inget annat än inflytande genom den enda medvetna och med våldsmakt utrustade samhällsorganisationen, inflytande genom staten. När detta är tillfället, då träder den kapitalistiska organiseringen av ekonomin på ena sidan fram mot statens organisation på den andra sidan och problemet är hur vi genomför deras ömsesidiga sammanflätning"[2]. Detta problem återfann vi hos Persson i form av de redan förstatligade och därmed potentiellt församhälleligade sektorerna i blandekonomin.

Vi ser att i denna uppfattning av vad "ekonomin" är, kan produktionsprocessen inte vara den kapitalistiskt bestämda dubbelheten hos arbets- och värdeförmeringsprocess; den är överhuvud inte bestämd socialt och historiskt genom sin karaktär av mervärdeutpressningsprocess. Detta sken frambringar kapitalet självt. Den kapitalistiska produktionsprocessen framträder som enbart arbetsprocess, i vilken ingår produktionsfaktorer vilkas skillnad endast är av materiell natur, levande kontra objektiverat arbete[3].

Kapitalet blir en produktionsprocess, som relaterar sig till sig själv, eftersom dess förutsättningar, de materiellt skilda varorna, också är dess egna produkter; den frie lönearbetaren och de privata produktionsmedlen. Den politiska konsekvens som utgår från detta har Hilferding formulerat. Arbetarklassens krav kan endast gälla äganderätten till produktionsmedlen, ledningsformer etc., och inte lönearbetets avskaffande.

Socialismens problem blir en fråga om äganderätt och organisation; att stärka planeringen under kapitalismen och få del av statens makt är det samma som att främja övergången till socialismen.

Själva tesen om "den politiska lönen" kommer från Hilferdings uppfattning av att genom den statliga regleringen av utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden genom arbetslöshetsförsäkringen och det arbetsrättsliga systemet, så är fastställandet av lönen och arbetsförhållandena politiskt bestämda, d.v.s. bestämda av staten. När således staten låter sig användas i arbetarklassens syfte, när den tillräckliga politiska styrkan finns för handen, är det klart att det inte finns några strukturella gränser för statens ingreppsmöjligheter. Ty staten är inget annat än den regering, det förvaltningsmaskineri och de medborgare som utgör staten - politiskt sett.

Det betyder i ett annat sammanhang att det väsentligaste elementet i varje modern stat är partierna "(...) eftersom partiernas kamp inte återspeglar något annat än klassernas kamp mot varandra (är) partiernas kamp alltså (...) uttryck för klassmotsättningarna"[4].

Arbetslönen är ett politiskt fenomen; arbetarklassen bestämmer genom sina representanter över lönens storlek. Arbetslönen är inte längre ett begrepp för arbetskraftens kapitalistiska reproduktionskostnader, utan arbetarklassens medvetna viljeansträngning, alltså ett politiskt begrepp. Därför varslar den politiska lönen om socialismen, som det samhällssystem där medveten planering och styrning härskar. I det bestående samhället innebär denna uppfattning av lönen, att svängningarna i denna "inte sker kring ett bestämt centrum, utan bara ger uttryck för svängningarna i förhållandet mellan klasskrafterna. Således reduceras problemet kring fördelningen till problemet om klassförhållandena.

Formuleringen av lagen är utomordentligt enkel: den starkaste får mest! Slutsatsen är uppenbar: för arbetarklassen öppnar sig stora möjligheter till förbättring av dess situation inom det kapitalistiska samhället, ty det finns inga lagbundenheter kring fördelningen som härrör ur den kapitalistiska produktionens karaktär."[5]

Vi har nu sett hur det socialdemokratiska tankesättet, som det formuleras av Hilferding, bygger på en uppfattning av kapitalismen som bestående av ett socialt determinerat distributionssystem, ett naturligt och ahistoriskt produktionssystem och en stat, som är en institution för den samhälleliga makten på grundval av partiernas politiska styrkeförhållande. Bakgrunden till denna uppfattning av statens roll kräver ännu en fördjupning.

När arbetaren har uppnått medborgerliga rättigheter bortfaller det tidigare valrättsliga egendomsprivilegiet. Detta är dels ett historiskt faktum, som i Västeuropa generellt fullbordas innan det tjugonde århundradet, och dels en logisk politisk konsekvens av förallmänneligandet av lönearbetet, framväxten av en arbetarklass organiserad som en kapitalistisk arbetarrörelse. Genom spridningen av de medborgerliga rättigheterna till alla revenykälleägare, fullbordas likheten, friheten och den privata äganderätten mellan privatägarna genom den allmänna rösträtten till de lagstiftande organen. Hilferding kan således konstatera:

"Rent politiskt sett är äganderätten bruten. Arbetaren står inför motsägelsen: politiskt existerar egendomsprivilegiet inte mer, men det gör det ekonomiskt. Den motsättningen är således klar, att hela hans tänkande måste riktas mot att också få bort den ekonomiska egendomsrätten. Som medborgare har han makten att också lägga händerna på statens politiska hävstång och därmed också att få bort den ekonomiska egendomsrätten."[6]

Vilken är nu den objektiva grundvalen för dessa uppfattningar?

Den kapitalistiska staten är ett samhälleligt förhållande, som står utanför varubytet och med hjälp av tvång övervakar och reglerar detta. Att tvångsmakten är frigjord från varubytet, vilket är den gemensamma förbindelsen mellan alla individer i samhället, innebär att statens olika handlingar kommer att framträda som om de inte hade sitt ursprung i de ekonomiska förhållandena utan i en särskild statsvilja. Den fullt utvecklade förvrängda uppfattningen av detta går ut på att staten håller samman det borgerliga samhället - i motsättning till att den kapitalistiska produktionen är det borgerliga samhällets sammanhållande kraft och reella grundval, på vilken en kapitalistisk stat utvecklat sig. Dessutom uppfattas produktionsfaktorerna under kapitalismen som bara materiellt skilda åt och inte bestämda av det specifika samhälleliga sammanhang de ingår i. Det enda som är samhälleligt bestämt är vem som äger dem. Orsaken till sociala olikheter, missförhållanden i fördelningen etc. Är den privata egendomsrätten, vilken säkrar den privata egennyttans fria konkurrens. Och just denna kan nu ersättas av organisering och vetenskaplig planläggning.

"Vår generation har ställts problemet, att med hjälp av staten, med hjälp av den medvetna regleringen förvandla den ekonomi som är organiserad och ledd av kapitalisterna, till en ekonomi som är ledd av den demokratiska staten."[7]

Vi har nu undersökt de framträdelseformer, som ligger till grund för Hilferdings teori om den politiska lönen, och satt in dem i ett politiskt och strategiskt sammanhang. I det följande för vi diskussionen vidare genom en analys av Perssons löneteori, för att därefter sätta denna i förhållande till den marxistiska löneteorin.

 

Perssons löneteori och samhällsuppfattning

Persson menar att i den tidiga, eller "rena" kapitalismen, så är arbetslönen först och främst en biologisk existensminimilön, vilken är en produkt av de spontana marknadskrafterna.

Föreställningar om en bestämning av ett sådant biologiskt existensminimum för arbetarklassen är strängt taget meningslöst, eftersom det i verkligheten inte finns någon grundval för att bestämma något sådant, då människor är fysiskt olika. Om man tar den starkaste arbetaren som grundval så är det biologiska existensminimumet specifikt gällande för honom.[8]

I den s.k. "blandkapitalismen" har detta blivit modifierat på så sätt att staten brutit den marknadsframtvingade, direkta avhängigheten mellan arbete och inkomst (eller konsumtionsmöjligheter).

Det finns således hos Persson två löneteorier, av vilka ingen har att göra med Marx. Den första är redan presenterad som teorin om lönen som biologiskt existensminimum. Den andra teorin om "den politiska lönen". Den mest kända företrädaren för den första teorin är Thomas Malthus, vars befolkningsteori innehöll att arbetarna alltid skulle föröka sig snabbare än mängden livsförnödenheter kunde växa.[9]

Den löneteori som har sitt ursprung i Malthus befolkningslag är, som Marx påpekar i "Kritiken av Gothaprogrammet", Lassalles "järnhårda lönelag".

Det politiska mål som Gothaprogrammet ställer upp, är "upphävandet av lönesystemet med den järnhårda lönelagen". "Upphäver jag lönearbetet så upphäver jag naturligtvis också dess lagar, de må sedan vara 'järnhårda' eller mjuka som svampar"[10].

Men om man tar Lassalle och Malthus på orden, och det verkligen finns en befolkningslag för mänskligheten som svarar mot lagarna "för växter och djur såvitt människorna inte historiskt griper in i dessa"[11], "så kan jag återigen inte upphäva lagen, även om jag hundra gånger om upphäver lönearbetet, eftersom den då behärskar inte bara lönearbetets system utan varje samhälleligt system"[12].

Den kapitalismuppfattning som finns hos Lassalle och som ligger bakom tesen om arbetslönen som existensminimumlön innefattar att arbetslönens storlek inte ses som ett resultat av klasskamp, utan som ett resultat av naturliga fördelingslagar. Därför heter det också i Gothaprogrammet:

"För att bana väg för lösandet av den sociala frågan kräver det tyska arbetarpartiet upprättandet av produktionskooperativ med statlig hjälp under det arbetande folkets demokratiska kontroll. Produktionskooperativen bör upprättas för industri och jordbruk i sådan omfattning, att ur dem totalarbetets socialistiska organisation uppstår."

Marx:

"I stället för den existerande klasskampen sätter man en journalistfras - 'den sociala frågan', för vars 'lösande' man 'banar väg'. I stället för ur samhällets revolutionära omvandlingsprocess 'uppstår' 'totalarbetets socialistiska organisation' ur den 'statliga hjälp' staten ger produktionskooperativen, vilka den, inte arbetarna, 'upprättar'. Det är Lassalles fantasi värdigt, att man med statliga lån likaväl kan bygga ett nytt samhälle som en ny järnväg!"[13]

Efter att ha påpekat, att när arbetslönen under den tidiga kapitalismen ligger på ett biologiskt existensminimum, finns det bara begränsade möjligheter för självhjälp inom klassen, t.ex. sparande, går Persson noggrannare in på arbetarklassens ställning gentemot kapitalet. Denna karakteriseras av två förhållande: för det första har arbetarklassen inga möjligheter att begränsa utbudet av arbetskraft som ett motdrag mot en vikande efterfrågan (frånvaron av en statlig försörjningspolitik). Det betyder att den relativa överbefolkningens tryck på de anställdas löne- och arbetsvillkor helt slår igenom. För det andra - och det är en konsekvens av det första - ger detta svårigheter att organisera arbetarklassen.

"Tvärtemot idén att fackligt organisationsbyggande är korrelerat med graden av otrygghet och fattigdom vill jag hävda att det krävs en elementär form av inkomstbortfallstrygghet, ställd av organisationen eller genom socialpolitiska åtgärder". (Zenit nr 58, s. 21-22)

Det första är ett elementärt cirkelbevis: Förutsättningen för en facklig organisering är existensen av en facklig organisering, som har drivit igenom socialpolitiska åtgärder. Det andra påståendet är betydligt mer intressant. Det gäller nämligen påståendet att den kapitalistiska staten genom etablerandet av socialpolitiska trygghetsåtgärder skapar grundvalen för arbetarnas fackliga organisering. Detta betyder alltså att förutsättningen för den kapitalistiska arbetarrörelsens uppkomst är existensen av en statlig socialpolitik. Tankegången bakom dessa åsikter innehåller, som en logisk förutsättning, att om inte staten gripit in så skulle arbetarklassen gått under i social nöd. Staten är således de samhälleliga intressenas visa advokat, eftersom den dels räddar arbetarklassens liv och dels som idealisk totalkapitalist sörjer för att en funktionsduglig arbetarklass finns till hands. Staten blir den samhälleliga sammanhållande faktorn och därför också subjektet för politik och förändring. Cirkeln till Hilferding är sluten. Den centrala konsekvens, som följer av denna uppfattning, är att klasskampen, subjektens medvetna handlande, är något som påverkar, "mer eller mindre", den av naturen givna ekonomin. Persson uppfattar både produktion och distribution, när de regleras av marknadskrafterna, som naturgivna. Endast själva egendomsförhållandet ses som ett socialt förhållande. Därför uppfattas inkomst - och konsumtionsfördelning såsom varande oavhängiga sociala förhållanden och storleksmässigt såsom varande icke socialt utan biologiskt bestämda. Persson kan därför reflektera de sociala förhållande mellan klasserna först genom de politiska relationerna, och därför bestäms klassernas inbördes styrkeförhållande genom de politiska förhållandena. Det blir därför endast genom politiken som man kan ändra på den naturgivna inkomst- och konsumtionsfördelning, vilken sker på grundval av marknadskrafterna. Arbetarklassens kamp uppfattas därför som en politisk kamp, vilken utvecklar ett politikens primat över de av naturen givna ekonomiska förhållandena på olika områden. Det ekonomiska förhållandet mellan lönearbete och kapital uppfattas således av Persson som ett naturförhållande, medan bara det politiska förhållande mellan dem begripes som socialt bestämt, och därför ses utvidgandet av det politiska området som identiskt med utvidgandet av områdena för klasskampen.

 

Den marxistiska löneteorin

Det grundläggande karakteristikat för det kapitalistiska lönearbetet är lönearbetarens "dubbla frihet". Dels tillhör han inte som slaven omedelbart produktionsmedlen, eftersom han för att kunna sälja sin arbetskraft som vara måste kunna råda fritt över denna: han måste alltså vara fri ägare av sin arbetsförmåga; och dels har han inga andra varor att sälja än sin arbetskraft; han måste vara fri från ägande av produktionsmedel, och därför är han för att upprätthålla livet tvungen att sälja sin arbetskraft, vars värde - liksom alla andra varor - är bestämt av den mängd livsförnödenheter vilken är samhälleligt nödvändig för att reproducera lönarbetaren.[14]

Lönearbetet innebär alltså att arbetaren säljer en tidsbestämd förbrukningsrätt till sin arbetsförmåga. I gengäld för detta betalar kapitalisten en lön för vilken arbetarna kan köpa livsförnödenheter. Härigenom tvingas lönearbetarna att kontinuerligt sälja sin arbetsförmåga till kapitalisterna. Lönearbetarklassen är inte bestämd som en summa enskilda arbetare,[15] utan som den samhälleliga totalitet som utgör den värdeskapande delen i produktionsprocessen. Därför reflekteras i begreppet om arbetskraftens värde klassens nödvändiga reproduktionskostnader på så sätt, att värdet är bestämt som de genomsnittliga reproduktionskostnaderna under de rådande samhälleliga förhållandena.

Arbetskraftens värde har därför ingenting att göra med ett biologiskt existensminimum, utan är bestämt som ett samhälleligt genomsnitt för de historiskt tillkämpade nödvändiga reproduktionskostnaderna.[16]

Kapitalistens syfte med köpet av arbetskraften är tillägnandet av förbrukningsrätten över arbetsförmågan i produktionsprocessen för att härigenom förmera sitt utlagda kapital. Möjligheten för kapitalistens utsugning av lönearbetaren ligger alltså i att det är arbetsförmågan, som avyttras arbetaren, medan det är förbrukningsrätten till denna som köps av kapitalisten. Bara så länge arbetet i dess användning i produktionen skapar ett större värde än arbetskraftens har det en mening för kapitalisten att köpa och förbruka arbetsförmågan. Om arbetets värdeskapande förmåga är mindre eller lika med arbetskraftens värde är detta byte meningslöst för kapitalisten. Utsugningen av arbetaren är således ett nödvändigt moment i det kapitalistiska produktionssättet. Endast bytet mellan arbetskraft och kapitalist kan ge en allmän grundval för utsugningen. Om det lyckas en enskild kapitalist att lura en annan kapitalist i deras inbördes byte, kommer det som blir en vinst för den ene att vara en förlust för den andre, och därför blir det för kapitalistklassen som sådan ingen vinst.

Kapitalets utökade tillägnelse av mervärde kan för det första ske som absolut mervärdetillägnelse: "arbetsdagen förlänges utöver den tidpunkt då arbetaren har frambragt ett värde som täcker värdet av hans egen arbetskraft"[17]. Därför är kapitalets utvidgning genom denna metod begränsad av arbetskraftens antal, dygnets längd, och av att mängden av arbetskraftens livsförnödenheter inte kan reduceras villkorligt. Den kapitalistiska produktionen övervinner dessa skrankor genom utvecklandet av det relativa mervärdets produktionsmetoder: "förkortar man den nödvändiga arbetstiden medelst metoder, som gör det möjligt att frambringa ett värde som täcker arbetslönen på kortare tid än förut".[18]

Förkortningen av den nödvändiga arbetstiden kan ske antingen genom en intensifiering av arbetet, vilket dock inte är obegränsat möjligt, eller genom en utveckling av produktivkrafterna. Vid utvidgning genom relativ mervärdeproduktion kan kapitalet övervinna de tidigare nämnda skrankorna, varför detta blir kapitalets egentliga produktionsform. Vi skall nu undersöka vilka betingelser som gäller för lönebildningen när ackumulationen sker genom respektive absolut och relativ mervärdeproduktion. Detta är naturligtvis bara en analytisk uppdelning, eftersom utvidgningen i varierande omfattning kan ske samtidigt både genom absolut och relativ mervärdeproduktion.

Som vi tidigare konstaterat medför arbetslönen genom sin karaktär alltid att arbetaren levererar en bestämd mängd obetalt arbete. Därför betyder en ökning av lönen vid utvidgning genom absolut mervärdeproduktion i bästa fall bara en kvantitativ minskning av det obetalda arbetet. Emellertid är denna minskning begränsad av kapitalackumulationen. Om denna avtar som en följd av lönestigningar kommer den morot som ligger i vinsten att försvinna:

"Ackumulationen avtar. Men samtidigt avlägsnas också orsaken till avtagandet, nämligen disproportionaliteten mellan kapital och exploaterbar arbetskraft, överflödet på kapital gentemot tillgången på arbetskraft. Den kapitalistiska produktionsprocessens egen mekanik avlägsnar alltså själv de hinder som den tillfälligtvis skapar. Arbetspriset sjunker åter till en nivå, som motsvarar kapitalets värdeökningsbehov, antingen nu denna nya lönenivå ligger under eller över eller är lika med den nivå, som före löneökningen gällde som normal. (...) ackumulationens storlek är den oberoende variabeln, lönens storlek den beroende, inte tvärtom."[19]

Genom reduktionen av den nödvändiga arbetstiden för reproduktionen av lönearbetaren genom den relativa mervärdeproduktionen ökas utsugningsgraden (förhållandet mellan mervärdets storlek och arbetskraftens värde) också. Det som lönearbetaren under relativ mervärdeproduktion kan uppnå genom lönekamp är endast att utsugningen inte stiger i samma takt som ökningen av produktiviteten. Om hela vinsten, som är förbunden med produktivitetsökningen, tillfaller arbetaren, kommer detta inte att sänka arbetskraftens värde utan hålla det konstant, och därför kommer sporren för kapitalisten till en utvidgning av mervärdeproduktionen genom denna metod att gå förlorad. Därför är löneutvecklingen också vid den relativa mervärdeproduktionen bestämd av ackumulationsbetingelserna. Detta utesluter inte att det kan ske en ökning i konsumtionsfonden samtidigt med en ökning i utsugnings- och mervärdekvoten.

Av det föregående framgår att det både vid en utvidgning av produktionen genom absolut och relativ mervärdeproduktion är ackumulationen, den oavhängiga variabeln, som bestämmer utvecklingsmöjligheterna för lönen, vilket innebär att den kapitalistiska ackumulationens karaktär utesluter varje reduktion i arbetets utsugningsgrad och varje ökning av lönen som skulle kunna innehålla en allvarlig fara för den fortsatta reproduktionen av kapitalförhållandet.

Vi kommer nu att närmare gå in på en undersökning av på vilket sätt - inom de av ackumulationen satta gränserna - lönebildningen går till. Den makt, som kapitalist och arbetare genom bytet ömsesidigt kan utöva mot varandra, är makten hos deras respektive vara. För att precisera vad det innebär att utöva sin varas makt, vill vi citera ett avsnitt där Marx använder begreppet. I undersökningen av om mervärdet kan uppkomma ur cirkulationen skriver han:

"(...) därför förutsätter vi, att de ting som bytes har olika värde. I varje fall står på varumarknaden endast varuägare mot varuägare, och den makt dessa personer har över varandra är endast den makt, som finns i deras varor. Den materiella olikheten mellan varorna är varuutbytets praktiska motiv och orsaken till varuägarnas ömsesidiga beroende av varandra, ty ingen av dem äger objektet för sitt eget behov, medan var och en av dem äger objektet för den andres behov. Förutom denna materiella olikhet mellan bruksvärdena finns det endast ytterligare en olikhet mellan varorna, skillnaden mellan deras naturalform och deras förvandlade form, mellan varor och pengar. Därför skiljer sig varuägarna endast från varandra som säljare och varuägare, och som köpare, penningägare."[20]

Till exempel kan en varuägare försöka utöva sin varas makt genom att neka att sälja den till dess värde, men detta är bara möjligt om en annan varuägare har behov av just denna vara och inte kan köpa den till sitt värde någon annanstans. Om man nu har en situation där utbudet av vissa varor är mindre än efterfrågan på dem, är det alltså möjligt att utöva sin varas makt till att höja priset. Omvänt kan köparen, penningägaren, utöva sin makt i en situation där utbudet är större än efterfrågan.

I undersökningen av de kapitalistiska mervärdeprodukionsmetoderna visade det sig att kapitalet genom den relativa mervärdeproduktionen kan överskrida de gränser som såväl arbetsdagens längd som arbetarantalet sätter. Grundvalen för kapitalistens makt i bytesförhållandet är alltså hans möjlighet att förändra efterfrågeförhållandena till nackdel för arbetarna. Arbetarna har inte motsvarande möjligheter att påverka utbuds förhållandena för varan arbetskraft.

Kapitalets efterfrågan på arbetskraft gynnas alltså av att kapitalet genom den relativa mervärdeproduktionen ständigt skapar en relativ överskottsbefolkning, som den allt efter sitt värdeökningsbehov åter kan suga upp i större eller mindre omfattning. Denna fördel för kapitalet verkar ständigt till nackdel för arbetarna, eftersom priset på deras arbetskraft fastställs mot bakgrund av utbuds- och efterfrågeförhållande som genomsnittligt innebär att utbudet av arbetskraft är för "stort". För varan arbetskraft gäller därför speciella utbuds- och efterfrågeförhållande. För alla andra varor innebär en minskad efterfrågan att utbudet minskas i motsvarande grad. Det normala för andra varor är därför att utbud och efterfrågan svänger på ett sådant sätt att varornas värde i genomsnitt realiseras.

Arbetarnas svar på detta olika utbuds- och efterfrågeförhållande är en förändring i utbuds förhållandena genom en monopolisering av försäljningen av "arbete" (genom löneformen är det till synes arbetet och inte arbetskraften som säljes) genom bildandet av fackföreningar[21], för att härigenom möta den dubbla konkurrens som överskottsbefolkningens existens påtvingar arbetarna.[22]

Det är således på grundval av den organisatoriska sammanslutningen i fackföreningar som arbetskraftens värde bildas. Arbetskraftens värde bestäms därför bara som ett genomsnitt av resultaten av arbetarnas dagliga reproduktionskamp, och grundvalen för denna är utvecklingen i ackumulationsbetingelserna.

I motsats till Perssons uppfattning av de ekonomiska förhållandena som naturgivna vill vi därför hävda, att samtliga kategorier i kritiken av den politiska ekonomin - samtliga värdeformer - är kategorier för samhälleliga förhållanden, d.v.s. kategorier som uttrycker människans medvetna intentionella handlingar. Att dessa handlingars kapitalistiska form framträder för människorna som lösryckta från deras aktivitet är just kapitalismens speciella kännetecken. Pengar blir ett ting med samhälleliga naturegenskaper, och därför framträder förhållandet mellan arbetsprodukterna i bytet som "sakliga relationer mellan personer och sociala relationer mellan tingen".[23] För att inte själv underkastas denna dualisering är det därför ett krav på den marxistiska analysen att den ser klassernas politiska och ekonomiska organisationer inte bara som medvetna viljeyttringar, utan som de olika former i vilket kapitalförhållandet existerar. I varje kategori för kapitalförhållandet är klasskampen således inskriven, inte som process utan som resultat.

 

Statens möjligheter att påverka inkomstbildningen

I de ovan anförda övervägandena har vi bortsett från eventuella statliga försök att påverka löne- och inkomstbildningen. Vi skall nu undersöka, vilka möjligheter staten har att påverka denna.

Den statliga aktiviteten i det borgerliga samhället kan uppdelas i två principiellt olika typer. Dels finns det de aktiviteter, som kan fastläggas utifrån bestämmandet av staten som garant för den privata äganderätten. Då dessa aktiviteter har till syfte att säkra de yttre betingelserna för varubytet, kan de själva inte materiellt ingå i detta, vilket innebär att deras form heller inte kan vara varuformen. Dessa statliga aktiviteter kan därför benämnas de immanenta statsaktiviteterna. Emellertid finns det i det borgerliga samhället i varierande utsträckning dessutom andra typer av statliga aktiviteter, som dels är riktade mot reproduktionen av det konstanta kapitalet (t.ex. infrastruktur) och dels mot reproduktionen av arbetskraften (kvalifikation, omsorg och hälsa). I motsättning till de immanenta statliga aktiviteterna ingår dessa aktiviteter materiellt i totalkapitalets reproduktion. Därför skulle dessa statliga aktiviteter i princip nog kunna ha antagit varuform, vilket innebär att de också i motsättning till de immanenta statliga aktiviteterna också kan tilläggas ett statligt bestämt pris.[24]

Förutom att säkra frambringandet av olika aktiviteter kan staten också direkt ställa kontanta bidrag till förfogande för bestämda grupper. Dessa kontantbidrag skiljer sig blott från den övriga av staten skapade konsumtionen genom att de inte implicerar konsumtion av bestämda nyttigheter, utan mottagaren av kontantbidraget kan själv välja den varusammansättning, som kan köpas för det emottagna beloppet.

Statens finansiering av dess aktiviteter kan antingen ske genom skatter eller genom ökning av penningmängden. Här skall vi enbart behandla skatterna. Oavsett om skatterna indrivs hos arbetarna eller hos kapitalisterna kommer de alltid att fungera som ett avdrag från mervärdet, då de alltid utgör en expropriation från det av värdelagen reglerade kapitalkretsloppet och fördelas efter kriterier, som är omedelbart politiskt bestämda. Det som skall undersökas här är vilket spelrum som eventuellt finns för en politiskt bestämd omfördelning. Men innan detta kan ske, måste vi först bestämma vilka beskattningsformer som finns. Om vi bortser från förmögenhetsbeskattningen, som generellt bara är av marginell betydelse, finns det två former av skatt: Varubeskattning och inkomstbeskattning (eller revenybeskattning).

Den genom värdelagen fördelade kapitalistiska varans värdestorlek kan uttryckas således: v + c + m, där v är kapitalistens utgift för variabelt kapital, c är utgiften för konstant kapital och m är det uppnådda mervärdet. Det som sker när man lägger på en varuskatt är, att en del av varuvärdet i penningform undandras varucirkulationen, varvid den samhälleliga värdemassan reduceras. Varubeskattningen kan bara ske genom avdrag från mervärdemassan, eftersom den inte ändrar på det förhållandet, att kapitalisten skall lägga ut kapital till v och c. Även om denna expropriation därför sker genom en reduktion i mervärdemassan, så uppträder den för den individuelle kapitalisten, när han köper beskattade varor, som en ökning av de individuella kostnadspriserna. Den exproprierade delen av mervärdet får alltså karaktär av "kostnadspris". Emellertid är det inte något nytt i detta i förhållande till jordräntan, som också för enskilda kapital uppträder som en del av kostnadspriset, även om den är bestämd som en del av mervärdet.

Den andra formen för skatt är inkomstbeskattning. Här blir "statsräntan" inte lagd på varupriserna utan på de personliga inkomsterna. Inkomstbeskattningen på arbetsinkomster, kapitalräntor och jordräntor verkar som en ränta på arbetet, kapitalavkastningen och jordräntan. Därför uppträder denna statsränta för de enskilda kapitalisterna som en förökning av "kostnadspriset" på "arbete", produktionsmedel och jordegendom. Men även om denna således ingår som "kostnadspriser" för de enskilda kapitalisterna, så utgör inkomstbeskattningen totalsamhälleligt ett avdrag från mervärdemassan, eftersom statsräntan betyder ett avdrag från den mervärdemassa, som står till förfogande för produktiv konsumtion i kapitalets vidare produktionsprocess, utan att det ändrar något på det förhållandet, att kapitalisten skall lägga ut kapital till köp av arbetskraft och produktionsmedel. På samma sätt som vid varubeskattningen ingår det här ett priselement i "kostnadspriset", som inte är uttryck för en samhällelig förbrukning av arbete till framställningen av den ifrågavarande arbetskraften eller de ifrågavarande produktionsmedlen.

Genom statsräntan, som uppstår vid varu- och inkomstbeskattning, kan staten utöva inflytande på värdelagens reglering som "blint verkande genomsnittslag". Vid en allmän och lika varubeskattning sker bara en reduktion i den del av det samhälleliga arbetet, som fördelas genom värdelagen, medan det vid en selektiv och ojämnt fördelad varubeskattning sker en statlig omprioritering i förhållande till den varusammansättning, som skulle blivit resultatet av värdelagens autonoma fördelning. Principiellt verkar inkomstbeskattningen neutralt på fördelningen mellan de tre olika inkomstkällorna (arbete, kapital och jordegendom), och därmed också neutralt på värdelagens fördelning på den reducerade mängden samhälleligt nödvändigt arbete, som regleras genom värdelagen.

Beaktandet av den statliga sektorn betyder att arbetarnas reproduktionsnivå inte längre kan behandlas som identisk med arbetskraftens värde, vilket är den reproduktionsfond, som utbetalas till arbetaren av kapitalisten som lön och som penningmässigt är identisk med utbetald lön minus inkomstskatt och varuskatt på hans konsumtion. När den statliga sektorn beaktas, ingår det i arbetarens reproduktionsnivå förutom värdet också de natura- och kontantbidrag, som staten ställer till hans förfogande. Statens grundval för detta är, som vi såg, expropriation av skatter från mervärdet. Emellertid implicerar detta förhållande, att skatterna dras från mervärdet, inte också att skatter nödvändigtvis innebär en omfördelning till förmån för lönearbetarna och till nackdel för kapitalisterna, när de statliga aktiviteterna också ställs till lönearbetarnas förfogande, eftersom statens aktivitet själv påverkar storleken av den mervärdemassa, ur vilken expropriationen sker.

Det arbetarna kämpar för i deras reproduktionskamp, är inte blott storleken på arbetskraftens värde, utan den samlade reproduktionsnivån. Under förutsättning att skatterna tas från och bidragen ges till samma grupp, ändrar beaktandet av den statliga sektorn inte nödvändigtvis storleken på det kapital, som kan användas till ökningen av ackumulationen.

Detta förhållande skall vi visa med ett enkelt exempel. Först bortser vi helt från den statliga sektorn. Det variabla kapitalets storlek utgör en ekvivalent till det arbetskraften konsumerar i sin reproduktion. Om vi antar att arbetarens (med arbetare menas här inte en enskild arbetare utan totalarbetaren) arbetsdag är 8 timmar, och att han använder 4 timmar till sin egen reproduktion, och om vi fastställer priset för en timmes samhälleligt arbete till 1, får vi fram, att kapitalets utlägg för variabelt kapital blir 4 och mervärdets prisuttryck blir 4. Om vi dessutom antar att arbetskraftens reproduktionskostnader utgörs av 3 till konsumtionsmedel och 1 till utbildningskostnader, kan vi med beaktande av den statliga sektorn anta, att denna sektor som sin enda funktion bestrider alla arbetskraftens utbildningskostnader, och att denna utgift täcks genom skatteuppbörd. Under förutsättning, att arbetarens faktiska reproduktionsbetingelser inte ändras genom införandet av den statliga sektorn, blir kapitalistens utlägg för variabelt kapital reducerat från 4 till 3, vilket innebär att mervärdets storlek stiger från 4 till 5, eftersom det av det levande arbetet satta värdet inte ändras, bara för att utlägget till variabelt kapital reduceras. När mervärdet har stigit från 4 till 5 är den del av mervärdet som kan ackumuleras fortfarande 4, eftersom ökningen i mervärdet på 1 indrivs som skatt för täckandet av de statliga utgifterna.

Centralt i det ovanstående är påvisandet av den "primära" inkomstfördelningen inte är oavhängig av den "sekundära" fördelningen, som uppkommer vid den statliga omfördelningen, utan att den "primära" fördelningen själv är bestämd av den "sekundära". Om staten skulle kunna göra en ny sekundär fördelning utan att påverka den primära, måste detta förutsätta ett antagande om, att staten besitter en självständig makt utöver de i samhället existerande klasskrafterna.

- Eller som hos Persson en föreställning om, att den primära fördelningen är bestämd oavhängigt av klassförhållandena.

På grundval av det ovanför anförda skall vi se på vilka möjligheter staten har att företa en omfördelning av de samhälleliga inkomsterna. Här skall vi dels se på möjligheterna att omfördela inom den enskilda klassen (här ser vi på lönearbetarklassen) och mellan klasserna, mellan lön och profit.

 

Omfördelning inom lönearbetarklassen

Innan man kan värdera eventuella effekter av de statliga initiativen i relation till inkomstfördelningen bland lönearbetarna, måste man först undersöka grundvalen för lönedifferentiering bland dessa.

Arbetskraftens värde bestäms av de samhälleligt nödvändiga reproduktionskostnaderna, som går åt till att framställa den ifrågavarande arbetskraften. Om det vid utförandet av ett bestämt arbete krävs speciella kvalifikationer och om förvärvandet av dessa är förenat med speciella kostnader för de ifrågavarande arbetarna, kommer detta att föröka deras arbetskrafts värde och härmed resultera i lönedifferentiering.

Lönedifferentieringen skapas också av efterfråge- och utbudsförhållanden för olika typer av arbetskraft. Brist på en bestämd typ av arbetskraft kommer att höja priset, medan överskott kommer att sänka det. Det är genom sådana differentieringar, som det skapas rörelse mellan olika arbetsmarknader. Om det råder brist på en bestämd slags arbetskraft, kommer priset på denna att stiga och därmed medföra att större utbud av denna typ av arbetskraft, vilket innebär att denna återigen kommer att fall. Denna lönedifferentiering är således inte permanent, utan den växlar mer eller mindre, allt efter rörligheten på arbetsmarknaden.

Den tredje anledningen till lönedifferentiering, som skall tas upp här, är egentligen bara en utvidgning av den precis anförda. Lönedifferentieringen motiveras i detta fall av att marknadsanpassningen ofta kan vara mycket trög, varför en lönedifferentiering, som tidigare var orsakad av övergenomsnittliga reproduktionskostnader eller av över- eller underskott på den ifrågavarande arbetskraften, också efter att dessa förhållanden har upphört kan fasthållas mera permanent. Lönedifferentieringen motiveras således här av en slags "eftersläpning" orsakad av marknadsförhållandenas tröghet.

För det fjärde existerar det också inom de enskilda arbetsformerna systematiska lönedifferentieringar bl.a. genom ackordsarbete, där lönedifferentieringen motiveras av olika arbetsintensitet.

Staten kan genom sina intäkter och aktiviteter försöka att påverka lönedifferentieringen på två olika sätt, dels genom att med förmåner och bidrag försöka omfördela resultaten av lönedifferentieringen, och dels genom att begränsa själva grunden för lönedifferentieringen. Försöken att utjämna lönedifferentieringen kan antingen ske genom en progressiv beskattning eller/och genom inkomst- och förmånsöverföringar från de högre till de lägre inkomsterna. Men i den omfattning lönedifferentieringen bestäms av olika nödvändiga reproduktionskostnader och av marknadsförhållanden (lönedifferentieringsgrund 1 och 2) kommer sådana reglerings försök att vara ineffektiva, eftersom de inte påverkar grundvalen för lönedifferentieringen, varför de statliga överföringarna kommer att bemötas av förändringar i den primära inkomstbildningen. Därför kommer sådana försök att ändra den sekundära inkomstfördelningen, i första hand blott att förorsaka motsvarande konträra rörelser i den primära inkomstfördelningen.

Det andra sättet att begränsa lönedifferentieringen är, att staten påtar sig utgifterna för arbetare som har särskilt höga reproduktionskostnader (lönedifferentieringsgrund 1) och genom att man ökar arbetskraftens geografiska och kvalifikationsmässiga rörlighet (lönedifferentieringsgrund 1 och 2). Härmed ändras själva marknadsförhållandena, varigenom lönedifferentieringen på detta sätt kan påverkas.

Emellertid är den mest utbredda formen för statlig omfördelning mellan lönearbetare inte omfördelning från större till mindre löneintäkter, utan en omfördelning till fördel för den del av lönearbetarklassen, som har speciellt höga nödvändiga reproduktionskostnader till följd av övergenomsnittliga försörjningsplikter, primärt gentemot barn. Dessa övergenomsnittliga reproduktionskostnader kan inte innefattas i själva löneformen. Detta betyder också, att denna omfördelning inte kan räknas in i lönen för de grupper som utgör mottagarparten. Därför kan denna omfördelning inte påverka den primära inkomstfördelningen, vilket gör den effektiv. Men denna är bara primärt "horisontell", d.v.s. en omfördelning inom ett livsförlopp från perioder med lägre nödvändiga reproduktionskostnader till perioder med högre.

 

Omfördelning mellan klasserna

När man talar om omfördelning mellan klasserna diskuteras detta gärna på grundval av förhållandet mellan lön och profit. Inom en marxistisk begreppsvärld är detta egentligen inte helt korrekt, eftersom företagarvinst här är bestämd som en del av profiten, medan den i den borgerliga ekonomiska teorin beräknas som en del av lönesumman. Vi skall dock i det följande, där vi diskuterar förhållandet mellan lön och profit, bortse från företagarvinsten vid behandlingen av profiten.

Statens medel för omfördelning mellan lön och profit är dels den sekundära transfereringen av bidrag och förmåner, och/eller en specifik beskattning av den ena av faktorerna, och dels ingrepp i själva den primära inkomstbildningen (inkomstpolitik).

Möjligheterna för omfördelning kan bara bestämmas i förhållande till ackumulationsbetingelserna som samtidigt anger klassernas inbördes förhållande. Som vi tidigare såg, är förhållandet mellan ackumulation och lön bestämt av ackumulationen som den oavhängiga variabeln och lönen som den avhängiga. Motsvarande är profitutvecklingen också bestämd som avhängig av ackumulationsbetingelserna genom förändringar i den organiska sammansättningen och mervärdekvoten. Lön och profitutveckling sker alltså inom de ramar, som ackumulationsbetingelserna avgränsar. De statliga omfördelningsförsöken är också underlagda dessa ramar, eftersom ingreppen annars skulle hejda den fortsatta ackumulationen. Vidare gäller det också här, att den statliga sekundära inkomstfördelningen påverkar den primära, eftersom fördelningskampen generellt rör de samlade reproduktions förhållandena och inte speciellt arbetskraftens värde. Emellertid kommer hastigheten i denna återverkan att vara bestämd av marknadsstrukturen, varför dessa ingrepp kan ha en mer kortvarig effekt. Vidare är det på det sättet, att den aktuella styrkan i denna återverkan också är avhängig de givna konjunkturförhållandena. En situation med en generellt bristande efterfrågan på arbetskraft kommer att försvåra arbetarnas möjligheter att tillkämpa sig lönekompensation gentemot försämringar i förmåner, bidrag och ökade skatter. Motsvarande gäller för kapitalisterna i en situation med brist på arbetskraft. Därför kan sådana ingrepp ha viss effekt i den konkreta konjunktursituationen, medan de på längre sikt måste anses vara ineffektiva vad gäller fördelningen mellan lön och profit.

Statens andra regleringsmöjlighet består i att direkt påverka löne- och profitstorleken vid den primära inkomstbildningen. För att ett sådant statligt lönefastsättande - vilket gärna sker i samband med ingåendet av avtal mellan arbetsmarknadens parter - skall kunna bli effektivt, måste staten kunna kontrollera lönebildningen som sådan. Om detta inte är fallet, kommer det att finnas en tendens till, att de grupper som står starkast vid försäljningen av sin arbetskraft, trots inkomstpolitiken ändå kan uppnå löneförbättringar genom olika former för lokal löneglidning. Om staten också skall bemöta detta, måste den kunna gripa in i lönebildningen på de olika företagen, vilket måste betyda en konflikt med arbetarnas generellt tillkämpade fackföreningsmässiga rättigheter, när det gäller fastställandet av försäljningbetingelserna för deras arbetskraft. Om en sådan statlig lönepolitik skall vara effektiv, implicerar den därför en avgörande repression av arbetarnas rättigheter att genom sina sammanslutningar reglera försäljningen av sin arbetskraft.

 

Perssons statsförståelse

Den kritiska utgångspunkten för Perssons framställning av sin syn på socialpolitiken, är vänsterns "dogmatiska ståndpunkt", exemplifierad genom Kurt Sjöström. Persson påvisar omsorgsfullt att Sjöströms syn på socialpolitiken teoretiskt baserar sig på en funktionalism, som i det närmaste är identisk med den teoretiska grundvalen hos Pivens och Cloward i boken "Regulating the Poor". Emellertid negligerar Persson i sina strävanden att kritisera Sjöström det som är kunskapsledande för dennes syn på socialpolitiken och som han förgäves försöker att fånga in genom den använda funktionalistiska metoden: nämligen att förstå den borgerliga staten som en klasstat och därmed bestämma socialpolitiken som en del av det borgerliga samhällets reproduktion. (Kurt Sjöström, Socialpolitiken i det kapitalistiska samhället, Göteborg 1975, andra upplagan, speciellt s. 18-19, 57-66 och 77-78.) Detta är däremot inte Perssons kunskapsmässiga utgångspunkt. Han hävdar däremot:

"att socialpolitiska praktiker (...) i viktiga avseenden modifierar den på kapitalistiska 'lagar' eller principer baserade marknadsekonomin."(Persson G: a.a. s. 18)

Och då det kapitalistiska herradömet hos Persson skenbart uppfattas som identiskt med marknadsmekanismernas herradöme, uppfattas den skedda ökningen i den statliga sfären som ett uttryck för att samhället i ökande utsträckning regleras genom de politiska processerna. Därför skulle inkomstfördelningen nu kunna styras politiskt, och i vilket omfång detta sker och till fördel för vilka grupper avhänger av de politiska konjunkturerna, d.v.s. av klasskrafternas relativa styrka. (Persson G: a.a. s. 22) Härmed abstraherar Persson helt bort ackumulationsbetingelserna för att istället sätta klasskrafterna som den oavhängiga variabeln. Därför kan man - om blott viljan finns - införa socialismen genom politiska beslut. Persson autonomiserar således helt de politiska förhållandena från de existerande ackumulationsbetingelserna, varför staten ses som en neutral institution som kan ges vilket innehåll som helst om blott den politiska viljan finns. Persson bestämmer således inte staten som en del av det borgerliga samhällets reproduktion, varför statens klasskaraktär hos honom inte kan vara en strukturell bestämning. Avgörandet, om staten är en klasstat eller ej, kan hos Persson bara påvisas utifrån de gällande politiska positionerna inom statsapparaten och dennas sammansättning. Detta framgår t.ex. av hans uppdelning av statsapparaten i olika delar, som antas att vara rätt så autonoma inbördes:

"Det är i detta perspektiv en grotesk villfarelse att se den offentliga tjänsteproduktionen som den repressiva statsapparatens förlängda arm." (Persson G: a.a. s. 19)

På grundval av denna autonomisering och hans konstaterande av att tillväxten i statsapparaten inte primärt sker i den repressiva apparaten utan i andra delar, menar Persson sig kunna bestämma, att möjligheterna för att demokratisera staten - öka det folkliga inflytandet - automatiskt ökar. (Persson G: a.a. s. 20)

Perssons autonomisering av staten och de olika statsapparaterna inbördes betyder, att socialpolitiken inte uppfattas som en del av det borgerliga samhällets reproduktion, utan den - allt efter konjunkturernas karaktär - kan överskrida denna. Därför kan Persson inte heller beakta den övergripande logiken som gäller för socialpolitiken i det borgerliga samhället, nämligen att den inte får angripa lönearbetarnas tvång att försöka sälja sin arbetskraft som lönearbetare till kapitalisterna. Tvärtemot kan han påstå, att socialpolitiken upphäver arbetstvånget för de egendomslösa. (Persson G: a.a. s. 27) Socialpolitiken får inte antasta lönearbetarnas "dubbla frihet", varför den aldrig kan komma att fungera som ett fritt alternativ till det kapitalistiska lönearbetartvånget. Detta tvång visar sig i socialpolitiken genom att det gäller som generell betingelse för att kunna motta sociala bidrag, vilka kompenserar för förlusten i inkomst, att man ställer sin arbetskraft till förfogande på arbetsmarknaden eller att den har förklarats som oanvändbar för kapitalet. Därför finns det också ett inre sammanhang i den statliga politiken gentemot arbetskraften, eftersom de sociala bidragen används som det omedelbara medlet för att befästa lönearbetarförhållandet, medan den direkta statliga repressionen först sättes in, när detta omedelbara medel fungerar otillräckligt för att befästa lönearbetartvånget. Således: oavsett hur mycket de sociala bidragen kvantitativt förbättras, ändrar inte detta på deras grundläggande klasskaraktär, nämligen att de aldrig kan fungera som ett fritt valt alternativ till lönearbetet, utan alltid måste implicera tvånget att försöka sälja sin arbetskraft, när detta är möjligt. Därför måste socialpolitiken också ses som en del av reproduktionen av det borgerliga samhällets klassförhållande. Som Persson påvisar är Sjöströms funktionalism inte speciellt lämpad för detta. Däremot måste den socialpolitiska utvecklingen undersökas utifrån förallmänneligandet av lönearbetet i det borgerliga samhället och den härav följande dominansen av lönearbetarrepresentanter på den politiska scenen.

Persson kritiserar Sjöström och vänstern för att inte kunna se de dynamiska utvecklingsperspektiven i kapitalismen, eftersom "blandkapitalismen" blott uppfattas som identisk med "den gamla vanliga kapitalismen". Gentemot detta menar Persson, att det med utvecklingen från en "ren" kapitalistisk ekonomi till den som vi själva känner idag har skett avgörande förskjutningar till arbetarklassens "förmån". Enligt Persson skulle denna utveckling primärt innebära, att löneinkomsterna inte längre ligger på ett biologiskt existensminimum, utan att inkomstfördelningen mellan och inom klasserna nu bestäms av den politiska konjunkturen. Denna förändring har sin grund i utvecklingen av det statliga politiska fältet som förutom utvecklingen av den socialpolitiska garantin också har skapat betingelserna för en kollektiv organisering av lönearbetarna i fackföreningar. Socialismperspektivet hos Persson är därför en ständig ökning av den statliga politiska regleringen, och detta inte minst med avseende på regleringen av de ekonomiska investeringarna, genom statliga fonder (in casu ATP) som:

"utgör en latent struktur för folkligt inflytande över resursanvändningen i en för arbetarklassen bättre politisk konjunktur." (Persson G: a.a. s. 24-25)

Även vid det mest ytliga betraktande av det borgerliga samhällets utveckling kan det självfallet konstateras, att det har skett förändringar av detta. Men detta ger inte belägg för tesen, att det har ägt rum en utveckling från "ren" kapitalism till "blandkapitalism". Bara om man identifierar utvecklingen av den borgerliga statens regleringar med socialism (eller latent socialism) kan man tolka den utveckling som ägt rum på det sätt som Persson gör.

I Perssons samhällsförståelse blir den revolutionära förändringen av samhället därför identisk med en ständig ökning av den statliga regleringen till arbetarnas fördel. Hans socialismperspektiv är därför inte upphävandet av kapitalismen, och dess stat till fördel för en kooperation av fria producenter, utan däremot en statskapitalism, där fördelningen av den samhälleliga produkten nu tillvaratas av statsbyråkraterna. Inte heller här förnekar Perssons socialdemokratiska samhällssyn sig. Allt som allt finns det därför inte något i hans kritik av vänsterns "dogmatism", som inte har utvecklats som allmängods i socialdemokratins historia sedan Lassalle.

 


Noter:

[1] R. Hilferding: "Finanskapitalen", Köpenhamn 1976, s. 67.

[2] ibid., s. 65.

[3] "Kapitalets produktionsprocess framstår (...) inte som kapitalets produktionsprocess utan som en produktionsprocess rätt och slätt, och till skillnad från arbetet framstår kapitalet bara i den innehållsliga bestämningen som råvara och arbetsinstrument." (K. Marx: Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, i urval av S-E Liedman, Halmstad 1971, s. 98.)

[4] R. Hilferding: a.a., s. 68.

[5] M. M. Kriwizki: Die Lohntheorie der deutschen Sozialdemokratie, i "Unter dem Banner der Marxismus", vol. 3 1928-29, s. 386.

[6] R. Hilferding: a.a., s. 69.

[7] Denna uppfattning av det juridiska fenomenet privategendomsrätt till produktionsmedlen som orsak till sociala skillnader (d.v.s. fördelningsmässiga missförhållanden) - i motsättning till produktionsmedlens kapitalfunktioner är allmängods i den socialdemokratiska teorin. Den finns emellertid också i en speciell ren form i den klassiska socialpolitiska teorin, vars socialreformatoriska målsättning inte är mindre uttalad än socialdemokratins. Således betonar A. Wagner 1891: "missförhållandena i fördelningsprocessen" har sina rötter i "de individuella och klassmässiga egendomsförhållandena". Speciellt är motsättningen mellan "ägande av jord och kapital och icke-ägande; mellan att äga mycket eller litet, mellan avkastning på ägandet (jordränta, ränta, del av företagarvinst) och utsugning av arbete". De är således i sista instans konsekvenser av ekonomins privata och individualistiska organisation och följaktligen också av rättsinstitutionen privatäganderätt till de materiella produktionsmedlen som behärskar denna organisation". (A. Wagner: "Über soziale Finanz- und Steurerpolitik", Archiv für soziale Gesetzgebung und Statistik, Berlin 1891.) Om detta se också T. Rasmussen och F. Kruse: "Statsinterventionisme og socialpolitik", stencil Odense 1978, s. 222-236.

[8] Jmfr. också Kriwizki a.a., s. 383.

[9] Om Malthus säger Marx i detta sammanhang: "Den apan förutsätter därmed att människans förökning är blott och bart en naturprocess som behöver yttre gränser, hinder för att inte utvecklas i geometrisk serie. Denna geometriska fortplantning är människans naturliga fortplantningsprocess. (...) De inre, historiskt skiftande gränserna för den mänskliga fortplantningsprocessen förvandlar han till yttre hinder, och naturreproduktionens yttre hinder förvandlar han till inre gränser eller naturlager för fortplantningen." (K. Marx: a.a., s. 171-172)

[10] K. Marx: Kritik av Gothaprogrammet, Stockholm 1975, s. 34.

[11] K. Marx: Kapitalet I, Uddevalla 1970, s. 558.

[12] K. Marx: Kritiken av Gothaprogrammet, Stockholm 1975, s. 34.

[13] ibid., s. 36-37.

[14] K. Marx: Kapitalet I, Uddevalla 1970, s. 147.

[15] Så länge produktion och fördelning regleras "rent" genom marknadsmekanismerna uppfattar Persson lönearbetarna som blott en summa av enskilda arbetare. Dessa kan först organiseras som klass genom statens intervention vid utvecklingen av blandekonomin. Persson ser alltså inte utvecklingen av arbetarklassen "för sig" som bestämt av det direkta förhållandet till kapitalet, utan som betingat av statens understödsåtgärder.

[16] "Själva de naturliga behoven, såsom näring, kläder, värme, bostad o.s.v. är olika alltefter landets klimatiska och andra speciella förhållanden. Å andra sidan är omfattningen av de s.k. nödvändiga behoven, liksom det sätt varpå de tillfredsställes, resultatet av en historisk utveckling och betingas därför till stor del av ett lands kulturnivå, ävensom i väsentlig grad av de förhållanden, under vilka den fria arbetarklassen har uppstått, och därför också av dess vanor och krav på livet." (ibid., s. 147-148) Arbetaren reproduceras alltså som socialt bestämd individ, som har bestämda krav på tillvaron. Att göra som Persson, d.v.s. begrunda hur arbetarens konsumtionsbehov "i stigande grad" bestäms inte bara av biologiska, utan också av "sociala och kulturella faktorer" är meningslöst. Konsekvenserna blir, att arbetaren i den tidiga kapitalismen inte hade flera sociala och kulturella behov än en rödbeta.

[17] ibid., s. 444.

[18] ibid., s. 444.

[19] ibid., s. 547.

[20] ibid., s. 138-139.

[21] Denna argumentation för fackföreningarnas nödvändighet härstammar från T. Rasmussen och F. Kruse: "Statsinterventionisme og socialpolitik", stencil Odense 1978, s. 141-147.

[22] Vidare medför närvaron av en överskottsbefolkning ett försörjningsbehov för den del av arbetarklassen som befinner sig i denna, vilket innebär att den fackliga organiseringen också måste garantera försörjningsmöjligheter för denna grupp av lönearbetarna.

Därför är det heller inte, som Persson tror, först med utvecklingen av "blandkapitalismen" som sammanhanget mellan arbete och inkomst bryts för de enskilda individerna. (Persson: a.a., s. 22.) Redan den blotta existensen av lönarbetet som reproduktionsform och den härav följande uppkomsten av en överskottsbefolkning nödvändiggör en försörjning av den icke sysselsatta delen av arbetarbefolkningen. Det "nya" med den statliga "omfördelningen" från sysselsatta till icke sysselsatta, är blott att denna garanti nu övergår från att ha varit en privat kollektiv garanti inom klassen till att bli en statligt organiserad garanti.

[23] K. Marx: Kapitalet I, Uddevalla 1970, s. 64-65.

[24] I de följande övervägandena kommer vi för enkelhetens skull dock att förutsätta att detta inte är fallet. För en behandling av denna fråga se: P. Bundesen: "Til kritikken af statsinterventionismens politiske økonomi" i Bidrag nr 6 1977, s. 59-75.

 


Last updated on: 4.6.2011