Vid sidan av organisationsarbetet pågick en stormig agitation. Det var en tid av oavbrutna möten i fabrikerna, i cirkus ”Moderne” och ”Ciniselli”, i klubbar och kaserner. Atmosfären på alla dessa möten var laddad med elektricitet. Varje antydan om upproret mottogs med en storm av applåder och gillande utrop. Den borgerliga pressen bidrog åtskilligt till att stegra den allmänna känslan av oro. Den av mig undertecknade ordern till ammunitionsfabriken i Systerbäck, att utleverera 5,000 gevär åt röda gardet, åstadkom en obeskrivlig panik i det borgerliga lägret. Detta hindrade naturligtvis inte arbetarna vid sagda fabrik att utge de äskade vapnen åt rödgardisterna. Ju ivrigare den borgerliga pressen drev hetsen och förtalet mot oss, desto mer glödande svarade massorna på vår appell. För vardera parten blev det allt klarare, att krisen inom de närmaste dagarna måste finna sin lösning. Socialrevolutionärernas och mensjevikernas press slog allarm: ”Revolutionen svävar i högsta fara!” – ”Man förbereder en upprepning av julidagarna, men på bredare bas och således ock med vida värre konsekvenser.” – Gorki profeterade dag ut och dag in i sin ”Novaja Sjisn” om hela kulturens nära förestående undergång. Den borgerliga intelligensen förlorade överhuvudtaget tämligen hastigt sin socialistiska färg, så snart arbetardiktaturens stränga regim närmade sig. Men däremot hälsade till och med de mest efterblivna regementen den revolutionära militärkommitténs kommissarier med begeistring. Till och med från kosackkontingenten och från fänrikarnas socialistiska minoritet anlände delegerade till oss. I händelse av en öppen sammanstötning ställde de i utsikt – i sämsta fall – sina kontingenters neutralitet. Kerenskis regering hängde uppenbarligen i tomma luften.
Rayonstaben öppnade underhandlingar med oss och föreslog en kompromiss. För att mäta fiendens motståndskraft inlät vi oss i underhandlingar. Men generalstaben var nervös, än sökte den lugna och förmana, än hotade den och förklarade till och med våra kommissarier för betydelselösa, vilket för övrigt inte bekom deras verksamhet ett dugg. Den centrala exekutivkommittén utnämnde i samråd med generalstaben stabskapten Maleffski till huvudkommissarie i Petrograds militärdistrikt, och gav ädelmodigt uttryck åt sin beredvillighet att erkänna våra kommissarier – under förbehåll, att de underkastade sig denna överkommissarie. Vi avböjde detta förslag, och därmed strandade alla vidare underhandlingar. Ansedda mensjeviker och socialrevolutionärer uppsökte oss för att medla, sökte övertala oss, hotade och siade om vår undergång liksom om hela revolutionens sammanstörtande.