Då de härskande, sovjetpartierna efter det korniloffska äventyret ville gentemot den kontrarevolutionära bourgeoisien gottgöra sin oförsiktighet, fordrade de ett skyndsamt sammanträdande av den konstituerande församlingen. Kerenski tvingades härvid att göra vissa medgivanden åt sovjets, ty dessa hade ju räddat honom ur förbundsbrodern Korniloffs alltför innerliga omfamning. Det fastställdes, att den konstituerande församlingen skulle sammankallas i slutet av november. Men förhållandena gestaltade sig så, att man inga garantier hade för att konstituanten i själva verket komme att sammankallas. Vid fronten pågick en djupgående upplösningsprocess, deserteringarna tilltog dag för dag, soldatmassorna hotade regementsvis och kårvis att lämna skyttegravarna och draga hemåt förhärjande allt på sin väg. Expropriationen av jord och gods försiggick på landsbygden med elementär kraft. Några områden hade förklarats i krigstillstånd. Tyskarna fortsatte sin offensiv. Riga var redan intaget och Petrograd hotat. Bourgeoisiens högra flygel dolde icke sin skadeglädje över att den revolutionära huvudstaden befann sig i fara. Man utrymde regeringsverken i Petrograd, och Kerenskis regering gjorde anstalter att flytta över till Moskva. Allt detta ställde konstituantens öde i osäker dager, dess sammanträde blev icke blott problematiskt, utan tämligen osannolikt. Sett från denna synpunkt betydde oktoberrevolutionen icke blott revolutionens räddning, utan ock konstituantens. Och när vi sade, att ingången till den konstituerande församlingen icke gick genom Tseretellis förparlament, utan via sovjets övertagande av makten, var vi fullkomligt uppriktiga.
Men det ändlösa uppskovet med konstituantens sammankallande hade icke gått denna spårlöst förbi. Förberedd under revolutionens första dagar kom den först efter en åtta till nio månaders lång och förbittrad kamp mellan klasser och partier till världen. Den kom för sent för att mera kunna uppbära en produktiv roll. Dess inre otillräcklighet bestämdes av ett faktum, vilket vid första påseendet kunde tyckas nog så obetydligt, men på längden skulle fått en nog så stor betydelse för konstituantens eget öde.
Under revolutionens första fas var det numeriskt mest betydande partiet socialrevolutionärernas. Vi har redan uttalat oss om dettas formlöshet och brokiga sociala sammansättning. Revolutionen ledde ovillkorligen till en inre sammankoppling av alla de element inom socialrevolutionärernas läger, som trädde in under Narodnikis baner. Allt mer och mer avskiljde sig den vänstra flygeln, som ledde en del av arbetarna och de fattigare böndernas väldiga massor. Denna flygel råkade i oförsonlig opposition mot de småborgerliga medelklasspetsarna inom socialrevolutionärernas parti. Den oundvikliga splittringen fördröjdes allenast genom partiorganisationens tröghet och av partitraditionerna. Det proportionella valsystemet beror, som bekant, helt och hållet av partilistorna. Då dessa listor uppgjordes två till tre månader före oktoberrevolutionen, och sedan dess icke underkastats revidering, så figurerade vänster- och högersocialrevolutionärer i broderlig omväxling under samma partibenämning. På detta sätt hade vid tiden för oktoberomvälvningen, det vill säga i en tid, då högersocialrevolutionärerna lät häkta vänstermännen inom partiet, och vänstern anslöt sig till bolsjevikerna för att störta socialrevolutionären Kerenski – i denna tid hade de gamla listorna ännu ägt full giltighet, och bondemassorna varit tvungna att vid valen till konstituanten rösta enligt listor, som i främsta rummet bar Kerenskis namn åtföljt av namn på vänstersocialrevolutionärer, som tagit del i sammansvärjningen mot Kerenski.
Om de månader, som föregick oktoberresningen, kännetecknats av att massorna orienterat sig i vänsterriktning, och således arbetare, soldater och -bönder strömmat till bolsjevikerna, så vann denna nyorientering sitt uttryck inom det socialrevolutionära partiet genom att dettas vänstra flygel vann i styrka på den högras bekostnad. Men allt fort dominerade på partilistorna inom socialrevolutionära partiet till tre fjärdedelar högernamn – blotta namn, som under tiden för koalitionen med den liberala bourgeoisien fullständigt givit sin revolutionära prestige till spillo.
Härtill kom ännu en omständighet, att valen ägde rum under första veckorna strax efter oktoberomvälvningen. Underrättelsen om den förändring, som inträtt, utbreddes förhållandevis långsamt, i koncentriska kretsar, utgående från huvudstaden till landsorten, och från städerna ut till byarna. Bondemassorna på flera orter hade föga reda på, vad som faktiskt försiggick i Moskva och Petrograd. De röstade för ”jord och frihet”, och för sina representanter i jordkommittéerna, som mestadels stod under ”narodnikis” ledning, men därigenom gav de sina röster åt Kerenski och Avxentjeff, som låtit upplösa dessa agrarkommittéer och häkta dess medlemmar. Som slutresultat stod den sannolika och behagliga politiska paradoxen, att den ena av de två partier, som lät upplösa konstituanten, nämligen vänstersocialrevolutionärerna – på grund av de gemensamma listorna – hade passerat sida vid sida med det parti, som skulle gett konstituanten dess majoritet. Detta förhållande ger faktiskt en tydlig föreställning om, i vilken grad konstituanten blivit efter i utvecklingen. Både den politiska kampen hade rasat den förbi, liksom partiernas grupperingar redan var andra än dess.
Återstår blott att diskutera frågans principiella sida.