Leo Trotskij

1930

Ryska revolutionens historia I

Originalets titel: The History of the Russian Revolution
Översättning: Jan-Christer Hamberg och Per-Olof Mattsson (© Bokförlaget Röda Rummet 1988)
Redigering: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
Annan version: Finns i pdf-format på marxistarkiv.se – direktlänk

Innehållsförteckning

Första delen

Störtandet av tsarismen

Förord

Under de första två månaderna 1917 var Ryssland fortfarande en monarki under ätten Romanov. Åtta månader senare stod bolsjevikerna vid makten. Det var ingen som visste särskilt mycket om dem vid årets början, och deras ledare stod ännu under åtal för lands­förräderi när de kom till makten. Man lär inte finna någon liknande historisk helomvändning, i synnerhet inte om man betänker att den omfattar en nation med 150 miljoner invånare. Det står klart att händelserna 1917 förtjänar att studeras, vad man nu än anser om dem.

Denna revolutions historia bör, liksom varje annan historia, först av allt berätta vad som hände och hur. Och detta är likväl otillräckligt, ty genom själva berättandet borde det stå klart varför det hände på just det här sättet och inte på något annat. Händelser bör varken betraktas som en serie äventyr eller utstakade enligt ett förutbestämt mönster. De måste lyda sina egna lagar. Att upptäcka dessa lagar blir författarens uppgift.

Det mest otvivelaktiga kännetecknet för en revolution är massornas direkta ingripande i historiska händelser. I vanliga fall höjer sig staten, vare sig den är monarkisk eller demokratisk, över nationen, och historien görs av specialister i branschen – kungar, ministrar, byråkrater, parlamentariker och journalister. Men vid de avgörande skeden då massorna inte längre kan uthärda den gamla ordningen, bryter de ned de barriärer som avstänger dem från den politiska arenan, sveper bort sina traditionella representanter och skapar genom sitt eget ingripande den första grundvalen för en ny regim. Huruvida detta är bra eller dåligt överlämnar vi åt moralisterna att bedöma. Själva tar vi fakta som de uppstår ur den objektiva händelseutvecklingen. För oss är revolutionens historia först och främst historien om massornas våldsamma inträde på den scen där de själva avgör sina öden.

I ett samhälle som gripits av revolution befinner sig klasserna i konflikt. Ändå står det helt klart, att de förändringar som mellan revolutionens början och slut inträffar i samhällets ekonomiska grundvalar och sociala klasskiktning inte är tillräckliga för att förklara själva revolutionens förlopp, vilket på kort tid kan stjälpa urgamla institutioner över ända, skapa nya och störta dem igen. De revolutionära händelsernas dynamik avgörs omedelbart av hastiga, intensiva och lidelsefulla förändringar i psykologin hos de klasser som redan utformat sig själva före revolutionen.

Vad som är avgörande är att samhället inte byter ut sina institutioner när behov uppstår, som en mekaniker växlar mellan sina verktyg. Tvärtom, samhället uppfattar faktiskt sina institutioner som en gång för alla givna. I årtionden är den oppositionella kritiken ingenting annat än en säkerhetsventil för massornas missnöje, ett villkor för samhällsstrukturens stabilitet. Sådan var till exempel i princip innebörden av den socialdemokratiska kritiken. Det krävs mycket speciella omständigheter, oberoende av personers eller partiers vilja, för att slita missnöjet ur konservatismens fjättrar och föra massorna till uppror.

De snabba växlingarna i stämningar och åsikter bland massorna i revolutionstider härrör därför inte från det mänskliga medvetandets föränderlighet och rörlighet, utan från just det motsatta, från dess djupa konservatism. Det är idéernas och förhållandenas kroniska eftersläpning i förhållande till de nya objektiva villkoren – ända fram till den punkt då de senare faller över folk i form av katastrofer – som under en revolutionär period skapar den framrusande våg av tankar och känslor som i polisens huvud bara är resultatet av ”demagogernas” verksamhet.

Massorna slår inte in på revolutionens väg med en utarbetad plan för samhällets återuppbyggnad, utan med en stark känsla av att inte längre kunna uthärda den gamla regimen. Endast en klass ledande skikt har ett politiskt program, och även detta kräver fortfarande händelsernas prövning och massornas godkännande. Den grundläggande politiska processen i en revolution består i att en klass gradvis blir medveten om de problem som uppstår ur samhällets kris – att massorna aktivt försöker finna en väg framåt genom att fortlöpande närma sig problemen. De olika stadierna i en revolutionär process markeras av att extrema partier alltid undantränger de mindre extrema och uttrycker massornas utveckling mot vänster – så länge rörelsen inte stöter på objektiva hinder. Men när den gör det, inträder en reaktion; besvikelse inom den revolutionära klassens olika skikt, växande likgiltighet och i och med det ett förstärkande av de kontrarevolutionära krafternas ställning. Sådana är åtminstone de gamla revolutionernas allmänna huvuddrag.

Bara på grundval av en studie av de politiska processerna bland massorna kan vi förstå partiernas och ledarnas roll – vilken vi minst av allt är benägna att bortse ifrån. De utgör inte ett självständigt, men dock ett mycket viktigt element i processen. Utan en organisation som ger vägledning skulle massornas energi upplösas likt ånga som inte inneslutits i en cylinder. Men icke desto mindre är det varken kolven eller cylindern, utan ångan, som åstadkommer rörelsen.

Svårigheterna med att studera hur massornas medvetande förändras under en revolutionär epok är alldeles uppenbara. De förtryckta klasserna gör historia i fabrikerna, i kasernerna, i byarna och på städernas gator. För övrigt är de minst av allt vana att skriva ned saker och ting. Perioder av hög spänning i de sociala lidelserna lämnar föga plats för begrundan och eftertanke. I tider av revolution har alla mulor, trots sin kraftiga konstitution även journalistikens plebejiska, svårt att hänga med. Ändå är historikerns situation på inget vis hopplös. De skriftliga vittnesbörden är ofullständiga och slumpmässigt utspridda. Men i ljuset av själva händelserna tillåter dessa fragment ofta en gissning om riktningen och rytmen i den dolda processen. Ett revolutionärt parti grundar – på vinst och förlust – sin taktik på en uppskattning av förändringarna i massornas medvetande. Bolsjevismens historiska kurs visar att en sådan uppskattning kan göras, åtminstone i grova drag. Om den kan göras av en revolutionär ledare i kampens strömvirvel, varför då också inte av historikern i efterhand?

De processer som pågår i massornas medvetande är emellertid inte självständiga och utan sammanhang. Idealister och eklektiker må rasa, men likafullt bestäms medvetandet av villkoren. I de historiska förhållanden som format Ryssland, dess ekonomi, dess klasser, dess stat, andra staters inverkan på landet, bör vi kunna finna förutsättningarna både för februarirevolutionen, och oktoberrevolutionen som efterträdde den. Eftersom den största gåtan är det faktum att ett efterblivet land var det första att placera proletariatet vid makten, måste vi söka lösningen av gåtan i särdragen hos detta efterblivna land, dvs. i det som skiljer det från andra länder.

Rysslands historiska egenheter och deras relativa betydelse kommer vi att karaktärisera i de närmast följande kapitlen i denna bok, vilka ger en kort översikt av utvecklingen i det ryska samhället och dess inre krafter. Vår förhoppning är att det oundvikligen schematiska i dessa kapitel inte kommer att avskräcka läsaren. I bokens fortsättning kommer han att möta just dessa krafter i full verksamhet.

Detta arbete kommer inte att i någon som helst utsträckning vila på personliga hågkomster. Den omständigheten att författaren deltog i händelserna befriar honom inte från plikten att basera framställningen på noggrant verifierade dokument. Författaren talar om sig själv, i den utsträckning händelsernas förlopp kräver det, i tredje person. Och detta är inte blott och bart en litterär form: Den subjektiva tonen – oundviklig i självbiografier och memoarer – kan inte tillåtas i ett historiskt verk.

Att författaren deltog i kampen underlättar naturligt nog hans förståelse, inte bara av psykologin hos de individuella och kollektiva krafter som var i verksamhet, utan också av händelsernas inre samband. Denna fördel kommer att ge positiva resultat endast på ett villkor: Att han inte förlitar sig på det egna minnets vittnesbörd, vare sig det gäller triviala detaljer eller viktigare ting, vare sig i fråga om fakta eller i fråga om motiv och stämningar. Författaren tror att vad på honom ankommer, har han uppfyllt detta villkor.

Kvarstår så frågan om författarens politiska inställning, då han som historiker intar samma ståndpunkt som han en gång gjorde som deltagare i händelserna. Läsaren är naturligtvis inte tvungen att dela författarens politiska åsikter, vilka han å sin sida inte har någon anledning att dölja. Men läsaren har verkligen rätt att kräva att ett historiskt verk inte ska vara ett försvar för en politisk inställning, utan en i sig själv välgrundad skildring av revolutionens faktiska förlopp. Ett historiskt verk fyller bara sin uppgift fullt ut när händelser utvecklar sig på dess sidor i deras helt naturliga nödvändighet.

Är det därför tvunget att vara i besittning av historikerns så kallade ”opartiskhet”? Ingen har ännu på ett klargörande sätt talat om vad denna opartiskhet består i. De ofta citerade orden av Clemenceau, att det är nödvändigt att fatta revolutionen en bloc, som en helhet, är i bästa fall en fyndig undanflykt. Hur kan man fatta något som helhet vars väsen består av splittring? Clemenceaus aforism dikterades delvis av skamkänslor inför hans alltför beslutsamma förfäder, delvis av förlägenhet inför deras skuggor.

En av de reaktionära och därmed omhuldade historikerna i dagens Frankrike, L. Madelin, ägnar sig åt salongsskvaller om den stora revolutionen – dvs. hans egen nations födelse – och hävdar att ”historikern borde stå på murarna kring en hotad stad och samtidigt skåda över både belägrarna och de belägrade”: endast på detta sätt, tycks det, kan han uppnå en ”försonande rättvisa”. Emellertid vittnar Madelins egna ord om, att ifall han klättrar upp på den mur som skiljer de två lägren åt, är det bara i egenskap av spanare för reaktionen. Det är bra att han bara håller sig till krigsläger i det förflutna: i en tid av revolutioner är det förenat med stora risker att stå på muren. I oroliga tider finner man för övrigt vanligen predikarna av ”försonande rättvisa” sittande mellan fyra väggar i väntan på att se vilken sida som kommer att vinna.

Den allvarligt syftande och kritiske läsaren önskar ingen bedräglig opartiskhet, vilken erbjuder honom en skål försoning med ett välplacerat gift av reaktionärt hat på botten, utan en vetenskaplig samvetsgrannhet, som för sina sympatier och antipatier – öppna och osminkade – söker stöd i ett ärligt studium av fakta, en bestämning av deras verkliga samband och ett blottläggande av orsakslagarna i deras rörelse. Detta är den enda möjliga historiska objektivismen, och den är dessutom mer än tillräcklig, då den verifieras och bekräftas inte av historikerns goda intentioner, vilka bara han kan intyga, utan av de naturlagar som den historiska processen själv uppenbarar för honom.

Källorna till denna bok är ett oräkneligt antal tidskrifter, dagstidningar och andra tidningar, memoarer, rapporter och annat material, delvis i manuskript, men till större delen publicerat av Institutet för revolutionens historia i Moskva och Leningrad. Vi har ansett det överflödigt att i texten göra hänvisningar till särskilda publikationer, eftersom det bara skulle besvära läsaren. Av de böcker som har karaktären av kollektiva historiska verk har vi särskilt använt Essäer om oktoberrevolutionens historia (Moskva/Leningrad 1927) i två volymer. I och med att boken är skriven av olika författare är delarna av varierande värde, men de innehåller i alla händelser rikligt med faktamaterial.

Tidsangivelserna i vår bok är överallt utförda i enlighet med den gamla stilen – dvs. alla datum är tretton dagar efter den internationella och den nuvarande sovjetiska kalendern. Författaren har känt sig tvingad att använda den kalender som var i bruk under revolutionen. Naturligtvis hade det inte krävt någon möda att överföra alla datum till den nya stilen. Men arbetet med att avlägsna en svårighet skulle bara skapa andra och betydelsefullare problem. Monarkins störtande har gått till historien som februarirevolutionen: enligt den västerländska tideräkningen ägde den rum i mars. Den väpnade demonstrationen mot den provisoriska regeringens imperialistiska politik har gått till historien under namnet ”aprildagarna”, medan den enligt den västerländska tideräkningen ägde rum i maj. Utan att nämna andra mellanliggande händelser och datum, påpekar vi bara att oktoberrevolutionen enligt europeisk tideräkning inträffade i november. Kalendern själv är som vi ser färgad av händelserna, och historikern kan inte handskas med revolutionär kronologi enbart med hjälp av aritmetik. Vi ber läsaren ha vänligheten att hålla i minnet, att innan revolutionen kullkastade den bysantinska kalendern var den tvungen att störta de institutioner som höll fast vid dem.

L. Trotskij

Prinkipo

14 november 1930

Kapitel I: Särdrag i Rysslands utveckling

Det grundläggande och mest stabila inslaget i Rysslands historia är den långsamma utvecklingstakten, med ekonomisk efterblivenhet, samhällsformernas primitivitet och låg kulturell nivå som följd.

Befolkningen på denna jättelika och karga slätt, öppen för ostliga vindar och asiatiska folkvandringar, dömdes av naturen själv till en långvarig efterblivenhet. Kampen mot nomaderna varade nästan till slutet av 1600-talet; kampen mot vindarna, som för med sig vinterkyla och sommartorka, pågår ännu. Jordbruket, grundvalen för hela utvecklingen, framskred med extensiva metoder. I norr högg man ner och brände upp skogarna, i söder plundrade man de orörda stäpperna. Erövringen av naturen blev vittomfattande men inte djupgående.

Medan västerns barbarer bosatte sig bland ruinerna av den romerska kulturen, där otaliga gamla stenar redan låg färdiga som byggmaterial, fann slaverna i öster inget arv på sina öde slätter; deras föregångare hade befunnit sig på en ännu lägre kulturell nivå än de själva. De västeuropeiska folken, som snart fann sina naturliga gränser, skapade handelsstäderna, dessa ekonomiska och kulturella anhopningar. Vid de första tecknen på överbefolkning vandrade befolkningen på den östra slätten djupare in i skogarna eller spred ut sig över stäppen. De mer aggressiva och företagsamma elementen inom bondebefolkningen i väster blev borgare, hantverkare och handelsmän. Vissa av de mer aktiva och djärva i öster blev handelsmän, men de flesta blev kosacker, pionjärer och nybyggare. Den sociala differentieringen, som var intensiv i väster, fördröjdes och dämpades i öster av expansionsprocessen. ”Moskoviternas tsar regerar, trots att han är kristen, ett trögtänkt folk”, skrev Vico, samtida med Peter I. Denna ”tröghet” hos moskoviterna var en återspegling av den ekonomiska utvecklingens låga tempo, klassförhållandenas formlöshet och den inhemska historiens fattigdom.

De gamla civilisationerna i Egypten, Indien och Kina var nog så självtillräckliga och hade, trots sina outvecklade produktivkrafter, tillräckligt med tid till sitt förfogande för att nära nog fullända sina sociala relationer, nästan i lika detaljerad grad som deras hantverkare bedrev sitt hantverk. Ryssland befann sig inte bara geografiskt, utan också socialt och historiskt, mellan Europa och Asien. Landet skilde sig från den europeiska västern, men också från den asiatiska östern, och närmade sig vid olika perioder och i olika gestalter än den ena än den andra. Östern bidrog med tataroket, vilket trädde in som en viktig beståndsdel i den ryska statens struktur. Västern var en än mer hotande fiende – men på samma gång en lärare. Ryssland var oförmöget att överta österns former, därför att det hela tiden var tvunget att anpassa sig till det ekonomiska och militära trycket från väst. Förekomsten av feodala förhållanden i Ryssland, vilken förnekades av tidigare historiker, får obetingat anses bekräftad genom senare undersökningar. Till yttermera visso var de grundläggande elementen i den ryska feodalismen desamma som i väst. Men enbart det faktum att förekomsten av en feodal epok måste fastställas med hjälp av omfattande vetenskapliga argument, visar tillräckligt väl den ryska feodalismens ofullständighet, dess formlöshet och dess fattigdom på kulturella monument.

Ett efterblivet land assimilerar de materiella och intellektuella framsteg som gjorts av de utvecklade länderna. Men detta betyder inte att det skulle följa dem slaviskt, att det skulle upprepa alla steg i deras utveckling. Teorin om de historiska cyklernas upprepning – som framställts av Vico och hans efterföljare – vilar på en iakttagelse av de förkapitalistiska kulturernas kretsbana, och delvis på de första försöken till kapitalistisk utveckling. En viss upprepning av de kulturella framstegen i ständigt nya bosättningsområden var i själva verket nära förbunden med hela processens provinsiella och episodiska karaktär. Kapitalismen innebär emellertid att dessa förhållanden övervinns. Den förbereder och förverkligar i viss mening allmängiltigheten och varaktigheten i människans utveckling. Därigenom förhindras olika nationers upprepande av utvecklingens former. Trots att det måste följa efter de utvecklade länderna, behöver ett efterblivet land inte ta saker och ting i samma ordning. Den historiska efterblivenhetens privilegium – och ett sådant privilegium existerar – tillåter, eller snarare tvingar, landet att anta det som finns tillgängligt vid en viss tidpunkt och därigenom hoppa över en hel serie av mellanliggande stadier. Vildarna slänger omedelbart bort sina bågar och pilar och använder istället gevär, utan att för den skull behöva tillryggalägga den väg som låg mellan dessa vapen i det förflutna. De europeiska kolonisatörerna i Amerika började inte om historien igen ända från början. Det faktum att Tyskland och USA nu ekonomiskt överträffat England möjliggjordes genom själva efterblivenheten i deras kapitalistiska utveckling. Å andra sidan är den konservativa anarki som råder inom den brittiska kolindustrin – liksom i huvudena på Ramsay MacDonald och hans vänner – betalning för det förflutna, då England alltför länge spelade rollen av kapitalistisk pionjär. De historiskt efterblivna nationernas utveckling leder av nödvändighet till en märklig kombination av olika stadier i den historiska processen. I sin helhet får deras utveckling en planlös, komplicerad och sammansatt karaktär.

Möjligheten att hoppa över mellanliggande steg är naturligtvis inte på något sätt absolut. Hur stor den möjligheten är bestäms i det långa loppet av landets ekonomiska och kulturella kapacitet. Dessutom försämrar den efterblivna nationen inte sällan de framsteg som lånats utifrån i sina försök att anpassa dem till sin egen, mer primitiva kultur. På detta sätt får själva assimileringsprocessen en motsägelsefull karaktär. Sålunda ledde införandet av vissa element av västerländsk teknik och utbildning, framför allt militär och industriell, under Peter I (1672–1725), till att livegenskapen stärktes som den grundläggande formen för arbetets organisering. Europeiska rustningar och europeiska lån – båda tveklösa produkter av en högre kultur – ledde till ett förstärkande av tsarismen, vilket i sin tur försenade landets utveckling.

Historiens lagar har ingenting gemensamt med pedantisk schematism. Ojämnheten, den historiska processens mest allmängiltiga lag, uppenbarar sig i sin skarpaste och mest invecklade form i de efterblivna ländernas öden. Under den yttre nödvändighetens piska tvingas den efterblivna kulturen att göra språng. Ur ojämnhetens universella lag härrör sålunda en annan lag, som vi i brist på bättre kan kalla för lagen om den sammansatta utvecklingen – med vilket vi avser sammanträngningen av olika stadier, en kombination av olika steg, en blandning av föråldrade och mer samtida former. Utan denna lag, som naturligtvis måste ses i hela sitt materiella sammanhang, är det omöjligt att förstå Rysslands historia, ja, vilket land som helst med en kultur av andra, tredje eller tionde klassen.

Under trycket från det rikare Europa svalde den ryska staten relativt sett en långt större andel av folkets rikedomar än i väst, och dömde därigenom inte bara folket till en dubbel fattigdom, utan försvagade också grundvalarna för de besuttna klasserna. Eftersom staten samtidigt behövde stöd från de senare, tvingade den fram och reglerade deras tillväxt, vilket resulterade i att de byråkratiserade, privilegierade klasserna aldrig nådde sin fulla mognad. På så sätt närmade sig den ryska staten ännu mer en asiatisk despotism. Det bysantinska enväldet, som officiellt infördes av de moskovitiska tsarerna vid början av 1500-talet, underkuvade de feodala bojarerna med hjälp av adeln, och vann sedan adelns underdånighet genom att göra bondebefolkningen till deras livegna och skapade på denna grundval det petersburgska väldets absolutism. Efterblivenheten i hela förloppet antyds nog så klart av det faktum att livegenskapen, som föddes i slutet av 1500-talet, tog form under 1600-talet och blomstrade under 1700-talet, upphävdes juridiskt först 1861.

Prästerskapet spelade, i adelns efterföljd, ingen liten roll, även om den var underdånig, vid bildandet av det tsaristiska enväldet. Kyrkan i Ryssland nådde aldrig de höjder varifrån den kunde styra, som den gjorde i det katolska västerlandet; den nöjde sig med rollen som andlig tjänare åt enväldet, och betraktade detta som kompensation för sin ödmjukhet. Biskoparna och metropoliterna åtnjöt auktoritet endast som representanter för den världsliga makten. Patriarkerna byttes ut samtidigt med tsarerna. Under Petersburgsperioden blev kyrkans beroende av staten ännu mer servilt. Tvåhundratusen präster och munkar var i allt väsentligt en del av byråkratin, en form av evangelisk polis. I gengäld försvarades det ortodoxa prästerskapets monopol i fråga om tro, jord och inkomster av en mer reguljär polis.

Slavofilismen, efterblivenhetens messianism, har grundat sin filosofi på antagandet att det ryska folket och dess kyrka är alltigenom demokratiska, medan det officiella Ryssland är en tysk byråkrati som påtvingats dem av Peter den store. Marx anmärkte om detta ämne: ”På samma sätt skyllde de tyska dumhuvudena Fredrik den andres despotism på fransmännen, som om inte efterblivna slavar alltid behövde civiliserade slavar för att läras upp”. Denna korta kommentar tar fullständigt död, inte bara på den gamla slavofila filosofin, utan också på ”rasisternas” senaste uppenbarelser.

Inte bara den ryska feodalismens utan hela den gamla ryska historiens fattigdom finner sitt mest nedslående uttryck i frånvaron av verkliga medeltida städer som centra för handel och hantverk. Hantverket lyckades i Ryssland inte skilja sig från jordbruket utan bevarade sin karaktär av hemindustri. De gamla ryska städerna var affärs-, administrations-, militär- och herrgårdscentra för konsumtion, och följaktligen inte för produktion. Till och med Novgorod, som liknade Hansan, och inte underkuvades av tatarerna, var endast en affärs- och inte en industristad. Visserligen skapade bondeindustrierna, som var utspridda över olika distrikt, ett behov av handelskontakter i stor skala. Men nomadhandlarna kunde omöjligen fylla den samhälleliga roll som i väst tillkom hantverksgillena och små- och mellanbourgeoisien inom handel och industri, vilka var oskiljaktigt knutna till sin bondeomgivning. Dessutom korsade den ryska handelns huvudvägar gränsen, och den hade således sedan urminnes tider överlämnat ledarskapet till utländskt handelskapital, och därmed givit hela processen en halvkolonial karaktär, där den ryske handelsmannen var förmedlare mellan städerna i väst och de ryska byarna. Detta slags ekonomiska förbindelse utvecklades ytterligare under den ryska kapitalismens epok och fann sitt mest extrema uttryck i det imperialistiska kriget.

De ryska städernas obetydlighet, som mer än något annat gynnade utvecklingen av en asiatisk stat, omöjliggjorde också en reformation – dvs. ett utbyte av den feodala, byråkratiska ortodoxin mot någon moderniserad form av kristendom, som var anpassad efter det borgerliga samhällets behov. Kampen mot statskyrkan gick inte längre än till skapandet av bondesekter, där de ”gammaltroendes” fraktion var den mäktigaste.

Femton år före den stora franska revolutionen utvecklades i Ryssland en rörelse bland kosacker, bönder och livegna arbetare från Ural, känd som Pugatjevupproret. Vad saknades i denna hotfulla folkresning för att den skulle ha kunnat förvandlas till en revolution? Ett tredje stånd. Utan städernas industriella demokrati kunde ett bondekrig inte utvecklas till en revolution, på samma sätt som bondesekterna inte kunde uppnå en reformation. Resultatet av Pugatjevupproret blev just det motsatta – stärkandet av den byråkratiska absolutismen som skydd för adelns intressen, ett skydd som åter rättfärdigat sig självt i farans stund.

Landets europeisering, formellt påbörjad under Peter den store, blev under det följande århundradet alltmer ett krav från den härskande klassen själv, adeln. 1825 gick den aristokratiska intelligentsian, genom att generalisera detta krav politiskt, ända till en militärkonspiration för att begränsa enväldets makt. Under trycket från den europeiska bourgeoisiens utveckling försökte den progressiva adeln alltså ersätta det tredje stånd som inte fanns. Men ändå ville de kombinera sin liberala regim med garantier för deras eget kastherravälde, och de fruktade därför mest av allt att väcka bönderna. Därför är det inte förvånande, att konspirationen inte blev mer än ett halvdant försök av en talangfull men isolerad officerskast, som gav upp nästan utan kamp. Sådan var dekabristupprorets betydelse.

De jordägare som ägde fabriker var de första inom sin kast som förespråkade ett ersättande av livegenskap med lönearbete. Den växande exporten av rysk säd gav en impuls i samma riktning. 1861 kunde adelsbyråkratin, med stöd av de liberala godsägarna, genomföra sin bondereform. Den kraftlösa liberala bourgeoisien spelade under denna operation rollen av en ödmjuk kör. Det behöver inte påpekas att tsarismen löste Rysslands fundamentala problem, jordproblemet, på ett betydligt mer girigt och tjuvaktigt sätt än det som den preussiska monarkin ett decennium senare använde för att lösa Tysklands mest fundamentala problem – den nationella konsolideringen. Att en klass löser en annan klass problem är en av dessa sammansatta metoder som är naturliga för efterblivna länder.

Lagen om den sammansatta utvecklingen framträder emellertid utan tvivel bäst i den ryska industrins historia och karaktär. Den ryska industrin uppkom sent och upprepade inte de avancerade ländernas utveckling utan anpassade sig själv till den och upptog dess senaste framsteg till sin egen efterblivenhet. På samma sätt som Rysslands ekonomiska utveckling i sin helhet hoppade över hantverksskråens och manufakturernas epok, hoppade också olika enskilda industribranscher över en rad nivåer i den tekniska produktionsutvecklingen som det tagit Europa århundraden att tillryggalägga. Tack vare detta kunde rysk industri under vissa perioder utvecklas med osedvanlig hastighet. Mellan den första revolutionen (1905) och kriget fördubblades i stort sett den ryska produktionen. Detta uppfattade vissa ryska historiker som tillräcklig grund för att dra slutsatsen, att ”vi måste överge legenden om efterblivenhet och långsam tillväxt.”[1] I verkligheten bestämdes möjligheten för denna plötsliga tillväxt av just den kraftiga efterblivenhet som inte bara levde vidare till det ögonblick då det gamla Ryssland likviderades, utan som än idag finns kvar som ett arv.

Det grundläggande kriteriet för ett lands ekonomiska nivå är arbetsproduktiviteten, vilken i sin tur beror på industrins relativa tyngd i landets totala ekonomi. Vid krigsutbrottet, när det tsaristiska Ryssland hade nått höjdpunkten av sin rikedom, var nationalinkomsten per capita 8 till 10 gånger lägre än i Förenta staterna – ett faktum som inte förvånar om man betänker att 4/5 av Rysslands självförsörjande befolkning arbetade inom jordbruket, medan det i Förenta staterna för varje anställd inom jordbruket fanns 2 1/2 anställd i industrin. Vi måste tillägga att för varje hundratal kvadratkilometer hade Ryssland vid krigsutbrottet 0,4 kilometer järnväg, Tyskland 11,7 och Österrike-Ungern 7. Andra jämförbara koefficienter pekar i samma riktning.

Men det är just inom den ekonomiska sfären, vilket vi tidigare påpekat, som lagen om den sammansatta utvecklingen framträder allra kraftfullast. Under samma tid som jordbruks­metoderna som helhet, ända fram till revolutionen, stannade kvar på 1600-talets nivå, befann sig den ryska industrins tekniska och kapitalistiska struktur på samma nivå som de utvecklade ländernas och överträffade dem till och med i vissa avseenden. Små företag, med mindre än hundra arbetare, sysselsatte 1914 i Förenta staterna 35 procent av det totala antalet industri­arbetare, i Ryssland endast 17,8 procent. De två länderna hade, relativt sett, ett i det närmaste identiskt antal företag som sysselsatte mellan hundra och tusen arbetare. Men de stora företagen, med över tusen arbetare var, sysselsatte i Förenta staterna 17,8 procent av arbetarna och i Ryssland 41,4 procent! För de mest betydelsefulla industridistrikten är den senare procentsiffran högre: För Petrograddistriktet 44,4 procent, för Moskvadistriktet hela 57,3 procent. Vi får ett liknande resultat om vi jämför den ryska industrin med brittisk eller tysk. Detta faktum – som för första gången fastslogs av författaren 1908 – går knappast ihop med den banala idén om Rysslands ekonomiska efterblivenhet. Men det vederlägger inte heller denna efterblivenhet, utan kompletterar den dialektiskt.

Industrikapitalets sammanflätning med bankkapitalet genomfördes också mer fullständigt i Ryssland än i något annat land. Men industriernas underkastelse under bankerna innebar av samma skäl också deras underkastelse under Västeuropas penningmarknad. Den tunga industrin (metall, kol, olja) kontrollerades nästan helt av utländskt finanskapital, som för egen del hade byggt upp ett system av samarbetande och förmedlande banker i Ryssland. Den lätta industrin följde samma väg. Utlänningar ägde i allmänhet omkring 40 procent av allt aktiekapital i Ryssland, men i de ledande branscherna inom industrin var procentsiffran ännu högre. Vi kan utan överdrift säga att de kontrollerande aktieposterna i de ryska bankerna, maskinanläggningarna och fabrikerna stod att finna utomlands, och den mängd som hörde hemma i England, Frankrike och Belgien var i det närmaste den dubbla mot den i Tyskland.

Den ryska bourgeoisiens sociala karaktär och dess politiska fysionomi bestämdes av den ryska industrins ursprungsvillkor och struktur. Redan industrins extrema koncentration innebar, bara den, att det mellan de kapitalistiska ledarna och folkmassorna inte fanns ett hierarkiskt system av övergångsskikt. Till detta måste vi lägga att ägarna till de viktigaste industri-, bank- och transportföretagen var utlänningar, som genom sina investeringar inte bara fick profiter från Ryssland utan också ett politiskt inflytande i utländska parlament, där man inte bara underlät att stödja kampen för rysk parlamentarism, utan ofta motarbetade den: det räcker med att erinra sig den skamliga roll som det officiella Frankrike spelade. Sådana är de grundläggande och ofrånkomliga orsakerna till den ryska bourgeoisiens politiska isolering och antifolkliga karaktär. Medan den i början av sin egen historia var för omogen att genomföra en reformation, var den övermogen när tiden kom för att leda en revolution.

I korrespondens med denna allmänna utvecklingsgång i landet var den reservoar ur vilken den ryska arbetarklassen formade sig inte hantverksgillena utan jordbruket, inte staden utan landsbygden. Dessutom utvecklades proletariatet i Ryssland inte gradvis under århundraden, bärande med sig det förflutnas börda som i England, utan i språng med täta byten av miljö, förhållanden, band och ett tvärt brott med det förflutna. Det är just detta faktum – i kombination med tsarismens koncentrerade förtryck – som gjorde de ryska arbetarna mottagliga för den revolutionära tankens djärvaste slutsatser – på samma sätt som de efterblivna industrierna var mottagliga för det senaste i kapitalistisk organisation.

Det ryska proletariatet upprepade ständigt sitt ursprungs korta historia. Medan det inom metallindustrin, speciellt i Petrograd, utkristalliserades ett skikt av proletärer i andra generationen, vilka helt och hållet brutit med landsbygden, var den förhärskande typen i Ural till hälften industriarbetare, till hälften bonde. Ett årligt tillflöde av ny arbetskraft från landsbygden i alla industridistrikt förnyade hela tiden proletariatets band med dess ursprungliga sociala reservoar.

Bourgeoisiens oförmåga till politisk handling orsakades direkt av dess relationer till proletariatet och bönderna. Den kunde inte dra med sig och leda arbetare som i sitt dagliga liv ställde sig fientliga och som så tidigt lärt sig att generalisera sina problem. På samma sätt var den oförmögen att leda bönderna, eftersom den var insnärjd i ett nätverk av gemensamma intressen med godsägarna och fruktade varje form av omskakning i egendomsförhållandena. Den ryska revolutionens försening var alltså inte bara en fråga om kronologi, utan också om nationens sociala struktur.

England genomförde sin puritanska revolution när befolkningen inte uppgick till mer än 5,5 miljoner människor, av vilka en halv miljon återfanns i London. Under den franska revolutionen hade även Paris bara en halv miljon av Frankrikes 25 miljoner invånare. Ryssland hade i början av 1900-talet en folkmängd på ungefär 150 miljoner, varav mer än tre miljoner fanns i Petrograd och Moskva. Bakom dessa jämförande siffror döljer sig enorma sociala skillnader. Inte bara 1600-talets England, utan också 1700-talets Frankrike saknade ett proletariat i modern mening. I Ryssland däremot fanns det en arbetarklass både på landet och i städerna, som 1905 räknade inte mindre än 10 miljoner, vilka tillsammans med sina familjer uppgår till mer än 25 miljoner – dvs. lika mycket som hela Frankrikes folkmängd under den stora revolutionens epok. Med utgångspunkt från Cromwells armé av beslutsamma hant­verkare och oberoende bönder – via Paris sansculotter – till Sankt Petersburgs industri­proletärer, hade revolutionen på djupet förändrat sin sociala mekanism, sina metoder och därmed också sina mål.

1905 års händelser var en prolog till två revolutioner, den i februari och den i oktober. I prologen inrymdes dramats alla element utan att komma till uppförande. Det rysk-japanska kriget hade fått tsarismen att vackla. Mot bakgrund av en massrörelse hade den liberala bourgeoisien skrämt monarkin med sin opposition. Arbetarna hade organiserat sig oberoende av bourgeoisien, och i opposition till den, i sovjeter, en organisationsform som då uppstod för första gången. Bondeuppror för övertagande av jorden ägde rum över hela landet. Inte bara bönderna, utan också revolutionära delar av armén, närmade sig sovjeterna, som i den mest spända situationen öppet ifrågasatte monarkins makt. Men samtliga revolutionära krafter gick då till handling för första gången och saknade erfarenhet och självförtroende. Liberalerna drog sig demonstrativt ifrån revolutionen precis i det ögonblick när det stod klart att det inte räckte med att skaka om tsarismen, utan att den måste kastas över ända. Den tvära brytningen med folket, i vilken bourgeoisien drog med sig betydande kretsar av den demokratiska intelligentsian, gjorde det lättare för monarkin att splittra upp armén, skilja ut de lojala enheterna och få till stånd en blodig uppgörelse med arbetarna och bönderna. Trots några brutna revben undslapp tsarismen 1905 års erfarenhet med livet i behåll och gott om krafter.

Vilka förändringar i styrkeförhållandena tillfördes under de elva år av historisk utveckling som skilde prologen från dramat? Tsarismen kom under denna period i ännu skarpare konflikt med den historiska utvecklingens krav. Bourgeoisien blev ekonomiskt mäktigare, men som vi sett vilade dess makt på en högre koncentration av industrin och en ökad dominans för utländskt kapital. Påverkad av läxan från 1905 hade bourgeoisien blivit mer konservativ och misstänksam. Små- och mellanbourgeoisiens relativa vikt, som redan tidigare var obetydlig, minskade ännu mer. Den demokratiska intelligentsian hade, generellt sett, inget som helst fast socialt stöd. Den kunde utöva ett tillfälligt politiskt inflytande, men kunde inte spela någon självständig roll: dess beroende av den borgerliga liberalismen hade vuxit kolossalt. Under dessa omständigheter var det bara det ungdomliga proletariatet som kunde ge bönderna ett program, en fana och ett ledarskap. De gigantiska uppgifter som därmed förelades proletariatet gav upphov till den brådskande nödvändigheten av en särskild revolutionär organisation, som snabbt kunde gripa tag i folkmassorna och göra dem redo för revolutionär handling under arbetarnas ledarskap. På så sätt utvecklades sovjeterna från 1905 på ett storartat sätt 1917. Att sovjeterna, vilket vi bör påpeka här, inte bara är barn av Rysslands historiska efterblivenhet, utan en produkt av dess sammansatta utveckling, antyds av det faktum att proletariatet i det mest industrialiserade landet, Tyskland, under sin revolutionära höjdpunkt – 1918 till 1919 – inte kunde finna någon annan organisationsform.

Revolutionen 1917 hade fortfarande som sin omedelbaraste uppgift störtandet av den byråkratiska monarkin, men till skillnad från de gamla borgerliga revolutionerna var den avgörande kraften nu en ny klass som formerats på grundval av en koncentrerad industri, och beväpnad med nya organisationer och nya kampmetoder. Lagen om den sammansatta utvecklingen framträder här i sin mest extrema uttrycksform: utgående från störtandet av en medeltida struktur placerade revolutionen inom loppet av några få månader proletariatet och kommunistpartiet vid makten.

I sin inledande uppgift var den ryska revolutionen alltså en demokratisk revolution. Men den ställde frågan om politisk demokrati på ett nytt sätt. Medan arbetarna täckte hela landet med sovjeter, drog in soldater och en del av bönderna i dem, fortsatte bourgeoisien att schackra – ska vi eller ska vi inte sammankalla en konstituerande församling? I vår framställning kommer denna fråga att framträda i sin helhet. Här vill vi endast märka ut sovjeternas plats i de revolutionära idéernas och formernas historiska successionsordning.

I mitten av 1600-talet utvecklades den borgerliga revolutionen i England i den religiösa reformationens dräkt. En kamp för rätten att be efter sin egen bönbok identifierades med kampen mot kungen, aristokratin, kyrkans furstar och Rom. Presbyterianerna och puritanerna var djupt övertygade om att de ställde sina jordiska intressen under den gudomliga försynens orubbliga beskydd. De mål för vilka de nya klasserna kämpade blandades oskiljaktigt samman i deras medvetande med texter från Bibeln och kyrkliga ritualer. Emigranter förde med sig denna i blod präglade tradition över Atlanten. Därur kom den utomordentliga kraften i den anglosaxiska tolkningen av kristendomen. Vi ser till och med idag hur ”ministersocialister” i Storbritannien försvarar sin feghet med samma magiska texter som folket på 1600-talet använde för att rättfärdiga sitt mod.

I Frankrike, som hoppade över reformationen, överlevde den katolska kyrkan som stats­institution ända fram till revolutionen, som fann sitt uttryck och rättfärdigande i det borgerliga samhällets uppgifter, inte i Bibelns texter, utan i demokratins abstraktioner. Oavsett det hat som Frankrikes nuvarande härskare hyser mot jakobinismen, är det endast tack vare Robespierres stränga arbete som de kan dölja sitt konservativa styre bakom de paroller med vars hjälp det gamla samhället sprängdes.

Var och en av de stora revolutionerna markerade ett nytt stadium i det borgerliga samhället och nya former av medvetande för dess klasser. Liksom Frankrike hoppade över reformationen, hoppade Ryssland över den formella demokratin. Det ryska revolutionära partiet, som kom att sätta sin prägel på en hel epok, sökte inte uttryck för revolutionens uppgifter vare sig i Bibeln, eller i vad den sekulariserade kristendomen kallade ”ren” demokrati, utan i samhällsklassernas materiella förhållanden. Sovjetsystemet gav åt dessa förhållanden det enklaste, mest ohöljda och uppenbara uttrycket. De arbetandes regim har för första gången förverkligats i sovjetsystemet, vilket – oavsett dess omedelbara historiska skiftningar – oemotståndligt trängt in i massornas medvetande, liksom på sin tid reformationens system eller den rena demokratin.

Kapitel II: Tsarryssland i kriget

Rysslands deltagande i kriget var motsägelsefullt till både motiv och mål. Den blodiga kampen fördes i huvudsak om världsherravälde. I den meningen gick det utöver Rysslands räckvidd. Rysslands egna krigsmål (de turkiska sunden, Galizien, Armenien) var provinsiella till karaktären, och kom bara att avgöras i förbifarten i den mån som de motsvarade intressena hos de stridande huvudparterna.

Samtidigt kunde inte Ryssland, som en av stormakterna, undgå att delta i de utvecklade kapitalistländernas vilda trätor, liksom det i den föregående epoken inte kunnat undvika införandet av verkstäder, fabriker, järnvägar, automatgevär och flygplan. De inte ovanliga dispyterna bland ryska historiker av den senaste skolan om i vilken utsträckning Ryssland var moget för nutidens imperialistiska politik förfaller ofta till ren skolastik, eftersom de betraktar Ryssland som en isolerad enhet, en självständig faktor på den internationella arenan, medan det i själva verket bara var en länk i ett system.

Indien deltog i kriget både faktiskt och formellt som en koloni till England. Kinas deltagande var formellt sett ”frivilligt” men i själva verket slavens ingripande i kampen mellan hans herrar. Rysslands deltagande placerar sig någonstans halvvägs mellan Frankrikes och Kinas deltagande. Ryssland betalade på så vis för sin rätt att vara bundsförvant till utvecklade länder, att importera kapital och betala ränta på det – dvs. väsentligen för sin rätt att vara en privilegierad koloni till sina allierade – men på samma gång för sin rätt att förtrycka och råna Turkiet, Persien, Galizien och i allmänhet de länder som var svagare och mer efterblivna än själva Ryssland. Den ryska bourgeoisiens dubbla imperialism hade i grunden karaktären av en agentur åt andra mäktigare världsmakter.

De kinesiska kompradorerna är den klassiska typen av nationell bourgeoisie, ett slags förmedlande agentur mellan utländskt finanskapital och det egna landets ekonomi. Inom världens makthierarki intog Ryssland före kriget en betydligt högre ställning än Kina. Vilken ställning det skulle ha intagit efter kriget, om det inte ägt rum någon revolution, är en annan fråga. Men det ryska enväldet å ena sidan, och den ryska bourgeoisien å den andra, företedde kompradordrag som allt tydligare kom till uttryck. De levde av och närde sig på sina förbindelser med utländsk imperialism, som den tjänade, och kunde inte ha överlevt utan dess stöd. Förvisso överlevde den i det långa loppet inte ens med dess stöd. Rysslands kompradorliknande bourgeoisie hade världsimperialistiska intressen i samma mening som en agent vilken betalas i procent av sin uppdragsgivares räntor.

Krigets verktyg är armén. Eftersom varje armé i den nationella mytologin anses oövervinnelig, såg de härskande klasserna i Ryssland ingen anledning att göra något undantag för tsarens armé. I verkligheten var dock denna armé bara en verklig styrka i förhållande till halvbarbariska folkslag, små grannar och sönderfallande stater; på den europeiska arenan kunde den bara fungera som koalitionspartner; vad gäller försvaret kunde den bara fullgöra sin uppgift med hjälp av landets väldighet, befolkningens gleshet och vägarnas oframkomlighet. Virtuosen i denna armé av livegna hade varit Suvorov. Genom att slå in portarna till det nya samhället och den nya militärkonsten hade den franska revolutionen uttalat en dödsdom över en armé av Suvorovs typ. Det halva upphävandet av livegenskapen och införandet av allmän värnplikt moderniserade armén endast så långt som landet i sin helhet – dvs. den införde i armén alla de motsättningar som hör till ett land som fortfarande har att genomföra sin borgerliga revolution. Det är sant att tsarens armé byggdes upp och beväpnades efter västerländska förebilder, men detta var mer till form än innehåll. Det fanns ingen korrespondens mellan bondesoldatens kulturella nivå och modern militär teknik. Inom befälskåren fann de härskande klassernas ignorans, lättsinnighet och tjuvaktighet sitt uttryck. Industri och transportväsende avslöjade ständigt sin oförmåga att möta de samlade kraven i krigstid. Även om de på krigets första dag var, som det föreföll, välbeväpnade, visade sig trupperna snart ha varken vapen eller ens skor. I det rysk-japanska kriget hade den tsaristiska armén visat vad den gick för. Under kontrarevolutionens epok hade monarkin, med hjälp av duman, fyllt militärförråden och lappat ihop armén, särskilt dess rykte om oövervinnelighet. 1914 kom en ny och mycket svårare prövning.

Beträffande militära förnödenheter och finanser, fann sig Ryssland i krig plötsligt i ett slaviskt beroende av sina allierade. Detta är endast ett militärt uttryck för landets allmänna beroende av de utvecklade kapitalistiska länderna. Men hjälp från de allierade räddar inte situationen. Bristen på ammunition, det ringa antalet fabriker för dess framställning och knappheten på järnvägslinjer för deras transport översatte snart Rysslands efterblivenhet till nederlagets mer hemvana språk – en påminnelse för de ryska nationalliberalerna om att deras förfäder inte genomfört den borgerliga revolutionen, och att ättlingarna därför stod i skuld till historien.

Krigets första dagar var vanärans första dagar. Efter en rad av partiella katastrofer kom den allmänna reträtten våren 1915. Generalerna lät sin egen oförmåga gå ut över den fredliga befolkningen. Enorma landområden blev våldsamt ödelagda. Moln av mänskliga gräshoppssvärmar drevs bakåt med piskor. Den vilda yttre flykten kompletterades med en inre.

Som svar på bestörta frågor från hans kolleger om situationen vid fronten, svarade krigsministern Polivanov vid ett sammanträde den 4 augusti 1915 med dessa ord: ”Jag sätter min tillit till de ogenomträngliga vidderna, den oframkomliga gyttjan och barmhärtigheten hos Sankt Nikolaus Mirlikiskij, det heliga Rysslands beskyddare”. En vecka senare bekände general Ruszkij för samma ministrar: ”Dagens militärtekniska krav överstiger våra krafter. I varje fall kan vi inte hålla jämna steg med tyskarna.” Detta var inte en tillfällig stämning. Officeren Stankevitj rapporterar ett yttrande från en ingenjör vid kåren: ”Det är hopplöst att kämpa med tyskarna, för vi är inte i stånd att göra någonting; även de nya stridsmetoderna blir orsaker till vårt misslyckande.” Det finns en uppsjö av liknande vittnesmål. Det enda de ryska generalerna gjorde med finess var att släpa ut mänskliga kroppar ur landet. Fläsk och nötkött handhas betydligt sparsammare. Färglösa stabsnollor som Janusjkevitj under Nikolaj Nikolajevitj, och Alexejev under tsaren, täppte till alla sprickor med nya mobiliseringar, och vederkvickte sig själva och de allierade med sifferkolonner när kolonner av soldater behövdes. Omkring femton miljoner män mobiliserades och fyllde depåer, kaserner och knutpunkter till brädden, trängdes, stampade, trampade varandra på fötterna, plågades och svor ve och förbannelse. Om dessa människomassor var en inbillad storhet vid fronten, så var de en katastrof för eftertruppen. Omkring fem och en halv miljon räknades som döda, sårade och tillfångatagna. Antalet desertörer fortsatte att stiga. Redan i juli 1915 mässade ministrarna: ”Stackars Ryssland! Till och med dess armé, som i forna dagar lät dånet från sina segrar ljuda över världen… Till och med dess armé visar sig bestå av enbart ynkryggar och desertörer.”

Ministrarna själva, med sin galghumor om generalernas ”tapperhet vid reträtt”, ödslade själva under dessa dagar timmar på att diskutera sådana problem som att flytta eller inte flytta helgonens ben från Kiev. Tsaren framhöll att det inte var nödvändigt, eftersom ”tyskarna inte skulle våga röra dem, och om de rörde dem, så mycket värre för tyskarna.” Men synoden hade redan börjat flytta dem. ”När vi ger oss av”, sade dem, ”kommer vi att ta med oss det värdefullaste.” Detta hände inte under korstågens tid, utan i det tjugonde århundradet när nyheterna om de ryska nederlagen kom via radion.

De ryska framgångarna mot Österrike-Ungern hade snarare sina orsaker i Österrike-Ungern än i Ryssland. Den sönderfallande habsburgska monarkin hade sedan länge annonserat efter en begravningsentreprenör, utan krav på några högre kvalifikationer. Ryssland hade i det förflutna varit framgångsrikt mot inifrån söndervittrande stater som Turkiet, Polen och Persien. Den ryska arméns sydvästfront, som var vänd mot Österrike, firade enorma segrar, vilket gjorde den mycket olik de andra fronterna. Här trädde några generaler fram vilka sannerligen inte uppvisade någon militär begåvning, men som åtminstone i grunden genomsyrades av fatalismen hos befälhavare som oavbrutet besegrats. Det var följaktligen ur denna miljö som flera av inbördeskrigets vita ”hjältar” senare steg fram.

Alla sökte efter någon som de kunde lägga skulden på. De anklagade utan åtskillnad judarna för spionage. De gav sig på folk med tyska namn. Storhertig Nikolaj Nikolajevitjs stab gav order om att skjuta en gendarmöverste, Mjasojedov, som tysk spion, vilket han uppenbarligen inte var. De arresterade Suchomlinov, krigsministern, en intetsägande och slarvig karl, och anklagade honom – förmodligen inte utan grund – för förräderi. Den brittiske utrikesministern Grey sade till presidenten för den ryska parlamentsdelegationen: Er regering är mycket djärv om den i krigstider vågar åtala sin krigsminister för förräderi. Staben och duman anklagade hovet för tyskvänlighet. Alla såg de tillsammans med avund på de allierade och hatade dem. Det franska kommandot sparade sin armé genom att sätta in ryska soldater. England värmde sakta upp sig. I Petrograds salonger och vid frontens högkvarter skämtade man försiktigt: ”England har svurit att kämpa till sista blodsdroppen… från den ryske soldaten.” Dessa skämt sipprade ner och nådde skyttegravarna. ”Allt för kriget”, sade ministrarna, deputeradena, generalerna och journalisterna. ”Ja”, började soldaten tänka i skyttegravarna, ”de är alla redo att kämpa till sista droppen… av mitt blod.”

Den ryska armén förlorade under hela kriget mer än någon annan armé som någonsin deltagit i ett nationskrig – uppskattningsvis två och en halv miljon döda, eller 40 procent av hela ententens förluster. Under de första månaderna föll soldaterna obetänksamt eller helt besinningslöst för granaterna, men dag för dag samlade de erfarenheter – bitter erfarenhet hos det lägre manskapet som kommenderas okunnigt. De mätte generalernas förvirring genom antalet meningslösa manövrer i sullösa skor, i antalet oätna måltider. Ur den blodiga röran av människor och föremål uppstod ett sammanfattande uttryck: ”sörjan”, vilket i soldatjargongen ersattes med en ännu saftigare benämning.

De snabbaste av alla att upplösas var bondeinfanteriet. Artilleriet är som en allmän regel, med dess högre andel industriarbetare, ojämförligt mer mottagligt för revolutionära idéer: detta var alldeles uppenbart 1905. Om artilleriet 1917 tvärtom visade mer konservatism än infanteriet ligger orsaken i att det genom infanteridivisionerna, som genom ett såll, passerade nya och åter nya, sämre och sämre utbildade människomassor. Artilleriet, som dessutom led så mycket färre förluster, bevarade sin ursprungliga kader. Samma sak observerades i andra specialiserade trupper. Men i längden gav också artilleriet vika. Under reträtten från Galizien utfärdade överbefälhavaren en hemlig order: prygla soldaterna för desertering och andra brott. Soldaten Pireiko berättar: ”De började prygla soldater för de mest oskyldiga överträdelser; till exempel för några timmars olovlig frånvaro. Och ibland pryglade man dem för att väcka deras stridsvilja.” Så tidigt som den 17 september 1915 skrev Kuropatkin, och citerade Gutjkov: ”Manskapet började kriget med entusiasm; men nu är de utmattade och har genom de ständiga reträtterna förlorat tron på seger.” Vid ungefär samma tid talade inrikesministern om 30 000 sjukskrivna soldaters närvaro i Moskva: ”Det där är en vild hop vällustingar utan känsla för disciplin, dem är bråkiga, slåss med polisen (för inte länge sedan dödades en polis av soldater) och undsätter arresterade m.m. Om det blir oroligheter kommer utan tvivel hela denna hord att ta parti för mobben.” Samme soldat, Pireiko, skriver: ”Alla, till sista man, brydde sig inte om något annat än fred… Vem som skulle vinna och vilket slags fred det skulle bli var av ringa intresse för armén. Den ville ha fred till varje pris, för den var trött på krig.”

En uppmärksam kvinna, Feodortjenko, som tjänstgjorde som barmhärtighetssyster, lyssnade till soldaternas samtal, nästan till deras tankar, och skrev fyndigt nog ner dem på diverse pappersremsor. Den på så sätt tillkomna lilla boken Folket i krig tillåter oss att titta in i det laboratorium där bomber, taggtrådsstängsel, kvävande gaser och de makthavandes uselhet under långa månader format medvetandet hos flera miljoner ryska bönder, och där vid sidan av människoben urgamla fördomar knäcktes. I många av soldaternas hemgjorda aforismer uppträder redan det kommande inbördeskrigets slagord.

General Ruszkij klagade i december 1916 över att Riga var den norra frontens olycka. Det här är ett ”propagandanäste, liksom Dvinsk”. General Brusilov bekräftade detta: Från Rigadistriktet anländer soldaterna demoraliserade; soldater vägrar att gå till anfall. De lyfte upp en kompanichef på sina bajonetter. Det var nödvändigt att skjuta flera män, och så vidare. ”Grunden för arméns slutgiltiga upplösning förbereddes före revolutionen”, medger Rodzianko, som stod i nära förbindelse med officerarna och besökte fronten.

De revolutionära elementen, till en början utspridda, drunknade nästan spårlöst i armén, men när det allmänna missnöjet steg flöt de upp till ytan. Utskickandet av strejkande arbetare till fronten som straff ökade agitatorernas antal, och reträtten gav dem vänligt stämda åhörare. ”Armén i förläggningarna och speciellt vid fronten”, rapporterar en agent för den hemliga polisen, ”är full av element av vilka några är kapabla att bli aktiva krafter i ett uppror, och andra kan helt enkelt vägra att delta i bestraffningsaktioner.” Gendarmadministrationen i Petrogradprovinsen förklarar i oktober 1916, utifrån en rapport gjord av en representant från Landsbygdsföreningen, att ”stämningen i armén är alarmerande, förhållandet mellan officerare och soldater är ytterst spänt, till och med blodiga skärmytslingar äger rum. Desertörer kan överallt påträffas i tusental. Var och en som kommer i närheten av armén måste få ett fullständigt och övertygande intryck av den totala moraliska upplösning som pågår bland trupperna.” Av försiktighet tillade rapporten att även om mycket i dessa meddelanden knappast verkade sannolikt, måste det ändå anses trovärdigt eftersom många läkare vilka återvänt från den aktiva armén har avgivit rapporter i samma anda. Stämningen bland eftertrupperna motsvarade den vid fronten. Vid en konferens med kadetpartiet i oktober 1916 anmärkte en majoritet av delegaterna på apatin och bristen på tillit till krigets segerrika utgång ”i alla befolkningslager, men särskilt i byarna och bland städernas fattiga.” Den 30 oktober 1916 skrev chefen för polisdepartementet, i ett sammandrag av sin rapport, om ”krigströttheten som kunde iakttas överallt, och längtan efter en snabb fred, oavsett de villkor den sluts under.” Inom några månader kommer alla dessa herrar – deputerade, poliser, generaler och jordägare, läkare och före detta gendarmer – ändå hävda att det var revolutionen som tog död på patriotismen i armén, och att bolsjevikerna slet en säker seger ur händerna på dem.

*

Koryféernas plats i den militära patriotismens kör tillhörde de konstitutionella demokraterna (kadeterna). Efter att redan 1905 ha brutit sina tvivelaktiga band med revolutionen, hade liberalismen vid den kontrarevolutionära periodens början höjt imperialismens fana. Det ena gav det andra: När det väl visat sig omöjligt att rensa landet från det feodala avskrädet för att tillförsäkra bourgeoisien en dominerande ställning, återstod att bilda ett förbund med monarkin och adeln för att tillförsäkra kapitalet den bästa positionen på världsmarknaden. Om det är sant att världskatastrofen förbereddes på olika håll, så att den i viss utsträckning kom oväntat även för dess mest ansvariga organisatörer, är det lika otvivelaktigt att den ryska liberalismen, som inspiratör för monarkins utrikespolitik, inte intog den sista platsen vid dess förberedande. Kriget 1914 hälsades med rätta av den ryska bourgeoisiens ledare som deras krig. Vid ett högtidligt sammanträde i riksduman den 26 juli 1914 tillkännagav ordföranden för kadetfraktionen: ”Vi ställer inga villkor eller krav. Vi kommer helt enkelt att i vågskålen lägga vår fasta beslutsamhet att besegra fienden.” Också i Ryssland blev nationell enhet den officiella doktrinen. Under en patriotisk manifestation i Moskva utropade ceremonimästaren greve Benkendorff till diplomaterna: ”Se! Där är den revolution man förutsade i Berlin!” ”Liknande tankegångar”, förklarade den franske ministern Paléologue, ”fanns uppenbarligen i allas medvetande”. Folk tog det som sin plikt att nära och sprida illusioner i en situation som, föreföll det, absolut förbjöd illusioner.

De behövde inte vänta länge på tillnyktrande läxor. Strax efter krigets inledning utropade en av de mer öppenhjärtiga kadeterna, en advokat och godsägare, Roditjev, vid ett sammanträde med sitt partis centralkommitté: ”Tror ni verkligen att vi kan segra med dessa fårskallar?” Händelsernas gång visade att det inte var möjligt att segra med fårskallar. Liberalismen, som till mer än hälften förlorat tron på segern, försökte utnyttja krigets inneboende kraft för att rensa ut kamarillan och tvinga monarkin till en kompromiss. Det huvudsakliga verktyget för detta mål var att anklaga hovet för tyskvänlighet och att förbereda en separat fred.

På våren 1915, medan de vapenlösa soldaterna retirerade längs hela fronten, beslöts det i regeringskretsar, inte utan påtryckningar från de allierade, att anlita privatindustrins initiativ för verksamhet för arméns räkning. Den särskilda konferens som sammankallades i detta syfte inkluderade, tillsammans med byråkraterna, de mer inflytelserika industrimännen. De lands- och stadsföreningar som uppkommit vid krigets början, och de militära industrikommittéerna som skapats våren 1915, blev bourgeoisiens stödpunkter i kampen för seger och för makt. Riksduman, understödd av dessa organisationer, förmåddes att med större tillförsikt medla mellan bourgeoisien och monarkin.

Dessa breda politiska perspektiv avledde emellertid inte uppmärksamheten från de viktiga problemen för dagen. Från den särskilda konferensen flödade via olika kanaler som från en damm tiotals, hundratals miljoner, vilka tornade upp sig till miljarder, och de bevattnade rikligt industrin och tillfredsställde i förbifarten oräkneliga begär. I riksduman och i pressen publicerades en del av krigsprofiterna från 1914 och 1915. Rjabusjinskijs textilbolag i Moskva uppvisade en nettovinst på 75 procent, Tverbolaget 111 procent och Koltjugins kopparverk inbringade i netto över 12 miljoner på ett baskapital av 10 miljoner. Inom denna sektor belönades patriotisk dygd rikligt, och därtill omedelbart.

Spekulation i alla former och hasardspel på marknaden nådde paroxysmiska höjder. Enorma förmögenheter uppstod ur den blodiga fradgan. Bristen på bröd och bränsle i huvudstaden hindrade inte hovjuveleraren Fabergé att skryta med att han aldrig förut gjort sådana strålande affärer. Hovdamen Virubova säger att aldrig under tidigare säsonger sågs sådana klädedräkter som vintern 1915–1916, och aldrig har så många diamanter köpts. Nattklubbarna var till brädden fyllda av eftertruppens hjältar, legala desertörer, och vanligt respektabelt folk som var för gamla för fronten men tillräckligt unga för livets glädjeämnen. Storhertigarna var inte de sista att ta del i denna fest i hemsökelsens tid. Ingen var rädd för att spendera för mycket. Ett oupphörligt regn av guld föll från ovan. Societeten höll fram sina händer och fickor, aristokratiska damer höll upp sina kjolar, alla plaskade omkring i den blodiga gyttjan – bankirer, kommissariatets toppar, industrimän, tsarens ballerinor och storhertigarna, ortodoxa prelater, hovdamer, liberala deputerade, generaler vid och bakom fronten, radikala advokater, lysande mandariner av båda könen, oräkneliga brorsöner och alldeles särskilt systerdöttrar. Alla kom rännande för att roffa åt sig och glufsa i sig, i skräck för att det välsignade regnet skulle upphöra. Och alla förkastade indignerat den skamliga idén om en för tidig fred.

Gemensamma förtjänster, yttre nederlag och inre faror, förde samman de härskande klassernas partier. Duman, som vid krigets utbrott var splittrad, uppnådde 1915 sin patriotiska oppositionsmajoritet som fick namnet “Progressiva blocket”. Det officiella målet för detta block deklarerades givetvis vara ”tillfredställande av de behov som kriget skapat.” Från vänsterns sida gick inte socialdemokraterna och trudovikerna in i blocket; från höger inte heller de ökända svarta hundradena. Alla andra fraktioner i duman – kadeterna, de progressiva, tre oktobristgrupper, centern och en del av nationalisterna, inträdde i blocket eller understödde det – liksom också de nationella grupperna: polacker, litauer, muselmaner, judar m.fl. För att inte skrämma tsaren med formeln ansvarig regering, krävde blocket ”en samlingsregering bestående av män som åtnjuter landets förtroende.” Inrikesministern, prins Sjerbatov, karaktäriserade vid denna tid blocket som en temporär ”förening framkallad av faran för social revolution.” Det behövdes inget större skarpsinne för att inse detta. Miljukov, kadeternas ledare, och därmed också oppositionsblockets, sade vid en av sitt partis konferenser: ”Vi trampar på en vulkan… Spänningen har nått sin yttersta gräns… En oförsiktigt tappad tändsticka kommer att vara nog för att tända en fruktansvärd brand… Hur regeringen än blir – bra eller dålig – en stark regering behövs nu mer än någonsin tidigare.”

Förhoppningarna om att tsaren under nederlagets börda skulle gå med på eftergifter var så stor att det i augusti dök upp en lista i den liberala pressen med föreslag på ett ”förtroende­kabinett” med dumans president Rodzianko som premiärminister (enligt en annan version var prins Lvov, ordförande för Landsföreningen, avsedd för detta ämbete), Gutjkov som inrikesminister, Miljukov utrikesminister m.m. Huvuddelen av dessa män som här nominerade sig själva till en allians med tsaren mot revolutionen dök upp ett år senare som medlemmar av den ”revolutionära regeringen”. Historien har mer än en gång tillåtit sig sådana upptåg. Denna gång var skämtet åtminstone kortvarigt.

En majoritet av ministrarna i Goremykins kabinett var inte mindre skrämda än kadeterna av den vändning saker och ting började ta och var därför benägna att göra en överenskommelse med Progressiva blocket. ”En regering som bakom sig varken har den enväldige härskarens förtroende, eller armén, eller städerna, eller zemstvoförsamlingarna, eller adeln, eller affärsmännen, eller arbetarna, är inte bara oförmögen att fungera, den kan inte ens existera – det hela är uppenbarligen absurt.” Med dessa ord värderade prins Sjerbatov i augusti 1915 den regering i vilken han själv var inrikesminister. ”Om ni bara arrangerar scenen på rätt sätt och erbjuder ett kryphål”, sade utrikesministern Satsonov, ”kommer kadeterna att vara de första att erbjuda en kompromiss. Miljukov är borgare ut i fingerspetsarna och fruktar en social revolution mer än allt annat. För övrigt är en majoritet av kadeterna ängsliga för sitt eget kapital.” Miljukov ansåg å sin sida att Progressiva blocket ”måste ge efter en smula”. Båda sidor var redo att köpslå, och allt verkade väl förberett. Men den 29 augusti reste premiär­ministern, Goremykin, en byråkrat nedtyngd av år och ära, en gammal cyniker som förströdde sig med politik mellan några omgångar grand-patience, och värjde sig själv mot alla klagomål med kommentaren att kriget ”är inte min sak”, ut till tsaren vid högkvarteret och återvände med informationen att var och en skulle stanna på sin post, utom den kringirrande duman, som skulle upplösas den tredje september. Uppläsningen av tsarens order om dumans upplösning åhördes utan ett ord av protest: de deputerade hurrade för tsaren, och skingrades.

Hur kunde tsarens regering, som enligt sin egen bekännelse inte stöddes av någon, överleva mer än ett och ett halvt år efter detta? En tillfällig framgång för de ryska trupperna fick otvivelaktigt en viss betydelse och det förstärktes av det välsignade guldregnet. Framgångarna vid fronten upphörde naturligtvis snart, men profiterna bakom fronten återstod. Men den viktigaste orsaken till det lyckosamma försöket att stötta upp monarkin i tolv månader innan dess fall stod att finna i den svåra splittringen inom det folkliga missnöjet. Chefen för underrättelsetjänsten i Moskva rapporterade en högervridning inom bourgeoisien under inflytande av ”en rädsla för tänkbara revolutionära excesser efter kriget.” Vi bör här lägga märke till att man fortfarande under kriget ansåg en revolution omöjlig. Industrimännen var över allt annat bestörta över ”ett koketterande från vissa av den militära industrikommitténs ledare med proletariatet.” Den allmänna slutsats som denne gendarmöverste, Martynov – hos vilken det yrkesmässiga läsandet av marxistisk litteratur satt vissa spår – drog var att orsaken till en viss förbättring av den politiska situationen var ”en ständigt växande differentiering av samhällsklasserna, vilken döljer en skarp motsättning mellan deras intressen, en motsättning som känns särskilt skarp i de tider vi nu genomlever.”

Upplösandet av duman i september 1915 var en direkt utmaning mot bourgeoisien, inte mot arbetarna. Men medan liberalerna skingrades med hurrarop – väl att märka inte alltför entusiastiska rop – svarade arbetarna i Petrograd och Moskva med proteststrejker. Detta kylde ned liberalerna än mer. De fruktade mest av allt inblandning från en objuden tredje part i sitt familjegräl med monarkin. Men vilket ytterligare steg borde tas? Ackompanjerad av ett lätt knorrande från den egna vänsterflygeln lade liberalismen sin röst för ett välbeprövat recept: att uteslutande stå på legal grund och att framställa byråkratin som ”så att säga obehövlig”, medan vi under tiden helt enkelt fullgör våra patriotiska uppgifter. Ministerlistan skulle i varje fall läggas åt sidan för en tid.

Läget under dessa dagar försämrades automatiskt. I maj 1916 sammankallades åter duman, men ingen visste exakt för vad. Duman hade i vilket fall som helst inte för avsikt att samman­kalla en revolution, och frånsett detta fanns det inget för den att säga. ”Vid detta samman­träde” – minns Rodzianko – ”var förhandlingarna tröga; de deputerades närvaro var oregel­bunden… Den fortsatta striden tycktes fruktlös, regeringen skulle inte lyssna till någonting, oegentligheterna ökade och landet var på väg mot ruinens brant.” I bourgeoisiens rädsla för revolution fann monarkin under 1916 en skenbild av samhälleligt stöd.

Till hösten var läget än värre. Krigets hopplöshet hade blivit uppenbar för alla. Folkmassornas indignation hotade vilken stund som helst att svämma över brädden. Medan man som förut attackerade hovet för tyskvänlighet, bedömde liberalerna det nu som nödvändigt att själva undersöka möjligheterna till fred, och förberedde därmed sin egen framtid. Bara på så sätt kan man förklara varför en av Progressiva blockets ledare, deputerade Protopopov, hösten 1916 underhandlade med den tyske diplomaten Warburg i Stockholm. Dumadelegationen avlade vänskapliga visiter hos fransmännen och engelsmännen och kunde i Paris och London lätt övertyga sig själv om att de kära allierade under krigets gång ämnade krama ur Ryssland hennes livskraft, för att efter segern göra detta efterblivna land till huvudområdet för deras ekonomiska utsugning. Ett besegrat Ryssland på släp efter en segerrik entente skulle ha inneburit ett kolonialt Ryssland. Rysslands besuttna klasser hade inget annat val än att försöka frigöra sig själva från ententens alltför närgångna omfamningar och finna en självständig väg till fred, genom att utnyttja antagonismen mellan de två mäktigare lägren. Mötet mellan dumadeputeraden och den tyske diplomaten var, som ett första steg på denna väg, både ett hot riktat mot de allierade med avsikt att vinna eftergifter, och ett sätt att utröna de faktiska möjligheterna av ett närmande till Tyskland. Protopopov agerade inte bara i samförstånd med de tsaristiska diplomaterna – mötet ägde rum i närvaro av den ryske ambassadören i Sverige – utan också med samtycke från hela riksdumans delegation. I förbigående fullföljde liberalerna genom detta rekognoscerande ett inte oviktigt inrikespolitiskt mål. ”Lita på oss” – lät de antyda till tsaren – ”och vi kommer att ordna en separat fred åt er, bättre och pålitligare än vad Stürmer kan.” Enligt Protopopovs plan – dvs. hans uppbackares plan – skulle den ryska regeringen underrätta de allierade ”flera månader i förväg” om att den skulle bli tvungen att avsluta kriget, och att om de allierade vägrade att sätta igång fredsförhandlingar skulle Ryssland tvingas sluta en separat fred med Tyskland. I sin bekännelse skriven efter revolutionen, talar Protopopov som vore det självklart om det faktum att ”alla förnuftiga människor i Ryssland, bland dem troligen alla ledarna i partiet ‘Folkets frihet’ (kadeterna) var övertygade om att Ryssland var oförmöget att fortsätta kriget.”

Tsaren, till vilken Protopopov vid sin hemkomst rapporterade om sin resa och förhand­lingarna, behandlade idén om en separat fred med fullständig förståelse. Han såg bara inte nödvändigheten av att dra in liberalerna i saken. Det faktum att Protopopov, efter att ha brutit med Progressiva blocket, själv i förbifarten ingick i hovkamarillans stab förklaras av denne sprätthöks personliga egenskaper; han hade, enligt egen utsago, gripits av kärlek till tsaren och tsarinnan – och på samma gång, bör vi tillfoga, en väntad portfölj som inrikesminister. Men denna episod med Protopopovs förräderi mot liberalismen ändrar inte det allmänna innehållet i den liberala utrikespolitiken – en blandning av glupskhet, feghet och svek.

Duman samlades åter den 1 november. Spänningen i landet hade blivit outhärdlig. Duman förväntades ta avgörande steg. Det var nödvändigt att göra någonting, eller att åtminstone säga någonting. Progressiva blocket fann sig självt tvingat att tillgripa parlamentariska avslöjanden. Efter att från talarstolen ha räknat upp de viktigaste åtgärder som regeringen vidtagit, frågade Miljukov efter vart och ett: ”Var detta dumhet eller förräderi?” Brösttoner hördes också från andra deputerade. Regeringen var nästan helt utan försvarare. Den svarade på sitt vanliga sätt: talen i duman förbjöds för publicering. Talen cirkulerade därför i miljoner exemplar. Det fanns inte en enda avdelning inom regeringsmaskineriet, vare sig bakom eller vid fronten, där inte de förbjudna talen skrivits av – ofta med tillägg alltefter avskrivarens temperament. Genljudet från debatten den 1 november var sådant att fasan grep de som själva författat anklagelserna.

En grupp extrema högermän, bestående av ihärdiga byråkrater, inspirerade av Durnovo som hade krossat revolutionen 1905, tog tillfället i akt att förelägga tsaren ett programförslag. Dessa erfarna ämbetsmän, som tränats i en riktig polisskola, såg inte illa och tämligen långt, och om deras recept inte var så lyckat, beror det bara på att ingen medicin existerade för den gamla regimens sjukdom. Författarna till programmet talar emot varje tänkbar eftergift åt den borgerliga oppositionen, inte för att liberalerna ville gå för långt, som de vulgära svarta hundradena trodde – vilka dessa reaktionärer i ämbetet betraktar med ett visst förakt – nej, problemet var att liberalerna var ”så svaga, så oeniga och, ärligt talat, så mediokra, att deras triumf skulle bli lika kortvarig som osäker.” Svagheten hos det viktigaste oppositionspartiet, de ”konstitutionella demokraterna” (kadeterna), antyds av själva namnet. Det kallades demokratiskt, när det till sitt väsen var borgerligt. Fastän det i betydande omfattning var ett parti av liberala storgodsägare, hade det undertecknat ett program för tvångsinlösning av jord. ”Utan dessa trumfkort ur en annans kortlek” – skriver dessa hemliga rådgivare, med användning av bilder från en verksamhet de känner till – ”är kadeterna ingenting annat än ett manstarkt sällskap liberala advokater, professorer och ämbetsmän från olika departement – inget annat.” En revolutionär, påpekar de, är en helt annan sak. De ackompanjerar erkännandet av de revolutionära partiernas betydelse med tandagnisslan: ”Faran och styrkan i dessa partier ligger i det faktum att de har en idé, de har pengar (!), de har folk som är redo och som är välorganiserade.” De revolutionära partierna ”kan påräkna sympati från en överväldigande majoritet av bönderna, vilka kommer att följa proletariatet i det ögonblick de revolutionära ledarna visar vägen till andra människors jord”. Vad skulle en ansvarig ministär göra för eftergifter under dessa omständigheter? ”Ett fullständigt och slutgiltigt förintande av högerpartierna, ett gradvis uppslukande av mellanpartierna – centern, de liberalkonservativa, oktobristerna och de progressiva i kadetpartiet – vilket till en början skulle ha en avgörande betydelse. Men samma öde skulle hota kadeterna… och därefter skulle den revolutionära pöbeln komma, kommunen, dynastins störtande, pogromer mot de besuttna, och slutligen bondestråtrövaren.” Det ska inte förnekas att polisens vrede här höjde sig till att bli smått historiskt visionär.

Den positiva delen i deras program var inte ny men konsekvent: en regering av skoningslösa anhängare av enväldet, upphävande av duman, undantagstillstånd i både Moskva och Sankt Petersburg och förberedande av styrkor för att slå ner ett uppror. I sina huvuddrag blev detta program grundvalen för regeringspolitiken under månaderna före revolutionen. Men dess framgång förutsatte en makt som Durnovo haft i sina händer vintern 1905, men som inte längre existerade hösten 1917. Monarkin försökte därför att smygande och bitvis kväva landet. Ministrarna byttes därför ut enligt principen ”vårt folk” – vilket avsåg de som var obetingat hängivna tsaren och tsarinnan. Men detta ”vårt folk” – särskilt renegaten Protopopov – var obetydligt och ömkansvärt. Duman avskaffades inte, utan upplöstes igen. Utfärdandet av undantagstillståndet i Petrograd sparades till det ögonblick då revolutionen redan segrat. Och de militära styrkor som förberetts för att krossa revolten skakades själva av uppror. Allt detta blev uppenbart efter två eller tre månader.

Liberalismen gjorde under dessa dagar sina sista försök att rädda situationen. Alla organisationer inom den röstberättigade bourgeoisien understödde dumaoppositionens novembertal med en rad nya deklarationer. Den oförskämdaste av dessa var stadsföreningens resolution från den 9 december: ”Oansvariga kriminella, fanatiker förbereder Rysslands nederlag, skam och slaveri.” Riksduman uppmanades ”att inte upplösa sig förrän det skapats en ansvarig regering”. Även riksrådet, organ för byråkratin och de stora egendomarna, uttalade sig för att kalla de människor till makten som åtnjöt landets förtroende. En liknande utläggning gjordes vid ett sammanträde med den samlade adeln: Till och med de mossbelupna stenarna hävde upp sin röst. Men inget förändrades. Monarkin tänkte inte låta den minsta tillstymmelse av makt glida den ur händerna.

Den sista dumans sista sammanträde inkallades efter tvehågsenhet och fördröjningar den 14 februari 1917. Endast två veckor återstod till revolutionens början. Demonstrationer väntades. I kadetorganet Retj trycktes, bredvid ett tillkännagivande av chefen för Petrograds militär­distrikt, general Chabalov, som förbjöd demonstrationer, ett brev från Miljukov, som varnade arbetarna för ”farliga och dåliga råd” vilka härrörde ur ”tvivelaktiga källor”. Trots strejker var dumans öppnande nog så fredligt. Duman låtsades att frågan om makten inte längre intresserade den och ägnade sig åt en kritisk men ändå strikt affärsmässig fråga: livsmedels­försörjningen. Stämningen var matt, som Rodzianko efteråt minns: ”Vi kände dumans kraftlöshet, utmattningen efter en fruktlös kamp.” Miljukov fortsatte att upprepa att Progressiva blocket ”kommer att handla med ord och endast med ord”. Sådan var den duma som tog steget in i februarirevolutionens stormvirvel.

Kapitel III: Proletariatet och bönderna

Det ryska proletariatet tog sina första steg under de politiska villkor som den despotiska staten skapat. Strejker förbjudna i lag, underjordiska cirklar, illegala upprop, gatudemonstrationer, sammandrabbningar med polis och trupper – sådan var den skola som skapats genom kombinationen av en kapitalism i snabb utveckling och en absolutism som sakta övergav sina ställningar. Koncentrationen av arbetare i enorma företag, intensiteten i regeringens förföljelser och slutligen impulsiviteten hos ett ungt och oanfrätt proletariat, medförde att den politiska strejken, så sällsynt i Europa, blev den grundläggande kampmetoden i Ryssland. Antalet strejker från det nuvarande seklets början utgör en högst imponerande förteckning över Rysslands politiska historia. Utan minsta önskan att tynga vår text med siffror, kan vi ändå inte avhålla oss från att presentera en tabell över de politiska strejkerna i Ryssland under perioden 1903 till 1917. Siffrorna, reducerade till sitt enklaste uttryck, gäller bara för företag som genomgått fabriksinspektion. Järnvägar, gruvindustrier, mekaniska och små företag i allmänhet, för att inte tala om jordbruk, kommer av olika anledningar inte med i summan. Men förändringarna i strejkkurvan under de olika perioderna framträder för den skull inte mindre tydligt.

Vi har framför oss en kurva – den enda i sitt slag – som visar den politiska temperaturen i en nation som går havande med en mäktig revolution. I ett efterblivet land med ett litet proletariat – i alla de företag som genomgick fabriksinspektion fanns bara omkring 1,5 miljoner arbetare 1905, omkring 2 miljoner 1917 – uppnår strejkrörelsen sådana dimensioner som världen aldrig förr skådat. Genom den småborgerliga demokratins svaghet, uppsplitt­ringen och den politiska blindheten i bonderörelsen, blir arbetarnas revolutionära strejk den murbräcka som den uppvaknande nationen riktar mot absolutismens murar. Deltagarna i politiska strejker 1905 uppgår till 1 843 000 – arbetare som deltar i flera strejker räknas här givetvis flera gånger – bara den siffran skulle göra det möjligt för oss att sätta fingret på det revolutionära året i vår tabell, även om vi inte visste något annat om den ryska politiska kalendern.

Siffrorna anger deltagare i
politiska strejker i tusental.
År  
1903 87*
1904 25*
1905 1 843
1906 651
1907 540
1908 93
1909 8
1910 4
1911 8
1912 550
1913 502
1914 (första hälften)1 059
1915 156
1916 310
1917 (januari-februari)575

* Siffrorna för 1903 och 1904 gäller alla strejker och de ekonomiska dominerar utan tvivel.

För 1904, det rysk-japanska krigets första år, anger fabriksinspektionen sammanlagt endast 25 000 strejkande. 1905 omfattade politiska och ekonomiska strejker tillsammans 2 863 000 personer – 115 gånger fler än föregående år. Detta anmärkningsvärda faktum manar i sig fram tanken att ett proletariat, drivet av händelsernas gång att improvisera fram sådana oerhörda revolutionära aktiviteter, till varje pris måste frambringa en organisation ur sina djup som svarar mot kampens och den enorma uppgiftens dimensioner. Denna organisation var sovjeterna – framfödda ur den första revolutionen, och använda som instrumentet för generalstrejken och kampen om makten.

Proletariatet, som besegrats i decemberupproret 1905, gör under de följande två åren heroiska ansträngningar att försvara en del av de erövrade positionerna. Dessa år tillhör, som våra strejksiffror visar, ännu direkt revolutionen, men de är dess ebb. De följande fyra åren (1908–11) framstår i vår spegel av strejkstatistik som den segerrika kontrarevolutionens år. En industriell kris som sammanfaller med detta mattar än mer ut det proletariat som redan så när förblött. Nedgångens djup är symmetriskt med uppgångens höjd. Nationens konvulsioner återspeglas i dessa enkla siffror.

Den industriella uppgång som började 1910 ställde proletariatet på fötter och gav en ny impuls åt dess energi. Siffrorna för 1912–14 är nästan en upprepning av 1905–07, men i omvänd ordning: inte uppifrån och ned, utan nedifrån och upp. På ett nytt och högre historiskt plan – det finns fler arbetare nu, och de har mer erfarenhet – börjar en ny revolutionär offensiv. Det första halvåret 1914 närmar sig antalet politiska strejker tydligt kulminations­punkten under den första revolutionens år. Men kriget bryter ut och avbryter tvärt denna process. Krigets första månader utmärks av politisk tröghet inom arbetarklassen, men redan våren 1915 börjar stelheten släppa. En ny cykel av politiska strejker startar, en cykel som i februari 1917 kommer att kulminera i soldaternas och arbetarnas uppror.

Masskampens häftiga ebb och flod hade efter några år förvandlat det ryska proletariatet nästan till oigenkännlighet. I fabriker där man för två eller tre år sedan enhälligt skulle ha strejkat med anledning av något enstaka godtyckligt polisingripande, har idag helt förlorat sin revolutionära kulör, och godtar utan motstånd de mest monstruösa brott från myndigheternas sida. Stora nederlag tar modet ur folk för lång tid. De medvetet revolutionära elementen förlorar sin makt över massorna. Fördomar och vidskeplighet som ännu inte förlorat sin kraft väcks åter till liv. Oerfarna nykomlingar från landsbygden späder vid den här tiden ut arbetarleden. Skeptiker ruskar ironiskt på huvudet. Så var det åren 1907–11. Men molekylära processer bland massorna läker nederlagets psykologiska sår. Händelser som tar en ny vändning, eller en underliggande ekonomisk impuls, öppnar en ny politisk cykel. De revolutionära elementen finner återigen sin publik. Kampen inleds igen på en högre nivå.

För att förstå de två viktigaste tendenserna inom den ryska arbetarklassen, är det viktigt att komma ihåg att mensjevismen tog form under åren av ebb och reaktion. Den litade huvudsakligen till ett tunt skikt av arbetare som brutit med revolutionen, medan bolsjevismen, som så grymt splittrades upp under perioden av reaktion, snabbt började resa sig på toppen av en ny revolutionär våg under åren före kriget. ”De mest energiska och djärva elementen, beredda till oförtröttlig kamp, för motstånd och kontinuerlig organisering, är de element, de organisationer och de människor som är koncentrerade kring Lenin.” Med dessa ord bedömde polisdepartementet bolsjevikernas arbete under de år som föregick kriget.

Medan diplomaterna i juli 1914 slog den sista spiken i det kors som utformats för Europas korsfästelse, kokade Petrograd som en revolutionär kittel. Den franska republikens president, Poincaré, måste lägga sin krans på Alexander III:s grav mitt under det sista ekot från en gatustrid och det begynnande sorlet från en patriotisk demonstration.

Kunde massornas offensiv 1912–14 direkt ha lett till störtandet av tsaren om inte kriget brutit ut? Det är knappast möjligt att med bestämdhet besvara den frågan. Processen skulle obevek­ligen ha lett till en revolution, men vilka etapper skulle revolutionen under dessa förhållanden ha tvingats genomgå? Skulle den inte ha fått uppleva ännu ett nederlag? Hur lång tid skulle arbetarna ha behövt för att väcka bönderna och vinna armén? Endast gissningar är möjliga i dessa sammanhang. Kriget gav, i alla händelser, till en början processen en knuff bakåt, bara för att i nästa skede allt kraftfullare accelerera den och garantera dess överväldigande seger.

Vid det första trumslaget föll den revolutionära rörelsen ihop. De mer aktiva skikten bland arbetarna mobiliserades. De revolutionära elementen kastades från fabrikerna till fronten. Stränga straff utmättes för strejkande. Arbetarpressen sveptes undan. Fackföreningarna ströps. Hundratusentals kvinnor, pojkar och bönder strömmade in i verkstäderna. Kriget förvirrade – i kombination med Internationalens sammanbrott – i hög grad arbetarna politiskt, och gjorde det möjligt för företagsledningarna, som passade på att sticka upp huvudet, att tala patriotiskt i företagens namn och dra med sig en ansenlig del av arbetarna, och tvingade de mer djärva och resoluta att hålla sig stilla och avvaktande. De revolutionära idéerna hölls nätt och jämt glödande inom små och nedtystade grupper. Vid den här tiden vågade ingen i fabrikerna kalla sig själv ”bolsjevik”, inte bara av rädsla för att bli arresterad, utan också av rädsla för att få stryk av de politiskt efterblivna arbetarna.

Bolsjevikfraktionen i duman, som var numerärt svag, visade sig vid krigets utbrott inte vuxen sina uppgifter. Tillsammans med de mensjevikdeputerade lade den fram en deklaration i vilken den lovade att ”försvara folkets kulturella välfärd mot alla attacker från vilket håll det vara månde.” Duman underströk med applåder detta uppgivande av en tidigare position. Inte en enda av de ryska organisationerna eller grupperingarna inom partiet intog den öppet defaitistiska inställning som Lenin förespråkade från utlandet. Andelen patrioter bland bolsjevikerna var dock obetydlig. I kontrast till narodnikerna och mensjevikerna började bolsjevikerna 1914 bland massorna bedriva en skriftlig och muntlig agitation mot kriget. De deputerade i duman återfick snart balansen och återupptog sitt revolutionära arbete – med vilket myndigheterna var nära förtroget tack vare ett högt utvecklat provokatörssystem. Det räcker med att påpeka att av sju medlemmar i partiets Petrogradkommitté, var tre vid krigets inledning i säkerhetstjänstens sold. På så sätt lekte tsarismen blindbock med revolutionen. I november arresterades bolsjevikernas deputerade. Ett allmänt försök att krossa partiet inleddes över hela landet. I februari 1915 behandlades dumafraktionens fall i domstolarna. De deputerade uppförde sig med försiktighet. Kamenev, fraktionens teoretiske tillskyndare, omfattade inte Lenins defaitistiska position; det gjorde inte heller Petrovskij, den nuvarande ordföranden i centralkommittén i Ukraina. Polisdepartementet noterade med tillfredställelse att de stränga straff som utdömdes till de deputerade inte gav upphov till någon proteströrelse bland arbetarna.

Det tycktes som om kriget frambringat en ny arbetarklass. I betydande utsträckning var detta ett faktum: i Petrograd hade arbetarkåren förnyats till nästan fyrtio procent. Den revolutionära arvföljden hade tvärt avbrutits. Allt som existerade före kriget, inberäknat bolsjevikernas dumafraktion, hade plötsligt försvunnit i bakgrunden och nästan sjunkit i glömska. Men under denna yta av stillhet och patriotism – och i viss utsträckning även monarkism – ackumulerades gradvis stämningarna för en ny explosion.

I augusti 1915 sade de tsaristiska ministrarna varandra att arbetarna ”överallt spårat upp förräderi, svek och sabotage för tyskarnas räkning, och att de entusiastiskt söker efter de skyldiga till våra bakslag vid fronten.” Det är sant att den uppvaknande masskritiken under denna period – delvis uppriktigt och delvis av hänsyn till försvarsvänligheten – ofta tog ställning för ”fosterlandets försvar”. Men denna idé var bara en utgångspunkt. Arbetarnas missnöje grävde en allt djupare fåra, tystade herremännen, svarta hundradenas arbetare och administrationens tjänare, vilket tillät arbetarbolsjevikerna att räta på ryggen.

Från kritik övergår massorna till handling. Deras indignation tar sig först av allt uttryck i hungeroroligheter, vilka ibland växte till lokala upplopp. Kvinnor, gamla män och pojkar, på marknaden eller öppna torget, känner sig djärvare och mer självständiga än arbetarna i militärtjänst i fabrikerna. I maj i Moskva övergick rörelsen till en pogrom mot tyskar, även om deltagarna i denna företrädesvis bestod av stadens avskum som beväpnats under polisbeskydd. Icke desto mindre bevisar själva möjligheten av en sådan pogrom i det industriella Moskva att arbetarna ännu inte var tillräckligt medvetna för att påtvinga det upprörda småfolket i staden sina paroller och sin disciplin. Dessa oroligheter, som spred sig över hela landet, bröt krigshypnosen och beredde vägen för strejker.

Inflödet av oerfaren arbetskraft till fabrikerna och den giriga rusningen efter krigsprofiter, medförde överallt en försämring av arbetarnas förhållanden och gav upphov till de grövsta utsugningsmetoder. Höjningen av levnadsomkostnaderna sänkte automatiskt lönerna. Ekonomiska strejker blev det ofrånkomliga svaret från massorna – försenade och därför desto stormigare. Strejkerna åtföljdes av möten, antagandet av politiska resolutioner och slagsmål med polisen, inte sällan med skottlossning och sårade.

Kampen uppstod i huvudsak i det centrala textildistriktet. Den 5 juni avlossar polisen en salva mot vävarna i Kostroma: 4 dödade, 9 sårade. Den 10 augusti skjuter trupperna mot arbetarna i Ivanovo-Voznesensk: 16 döda, 30 sårade. I textilarbetarnas aktioner är några soldater ur en lokal bataljon inblandade. Proteststrejker i olika delar av landet ger svar på skotten i Ivanovo-Voznesensk. Parallellt med detta pågår den ekonomiska kampen. Textilarbetarna marscherar ofta i främsta ledet.

I jämförelse med det första halvåret 1914 representerar denna rörelse, vad gäller styrkan i motståndet och klarheten i parollerna, ett stort steg tillbaka. Detta är inte förvånande, eftersom oerfarna arbetarmassor i stor utsträckning dras in i kampen, och fullständig upplösning har inträtt bland arbetarnas ledarskikt. Icke desto mindre kan man även i dessa krigets första strejker höra de stora striderna nalkas. Justitieministern Chvostov sade den 16 augusti: ”Om arbetarna för närvarande inte genomför några väpnade demonstrationer, beror det bara på att de än så länge inte har någon organisation.” Goremykin uttryckte sig mer koncist: ”Problemet bland arbetarledarna är att de inte har någon organisation, eftersom den bröts upp genom arresteringen av de fem medlemmarna i duman.” Inrikesministern tillade: ”Vi får inte bevilja amnesti åt dumans bolsjevikmedlemmar – de utgör rörelsens organiserande centrum i dess farligaste form.” Dessa människor bedrog sig åtminstone inte när det gällde vem som var den verkliga fienden.

Medan ministären, även när den var som mest förskräckt och redo till liberala eftergifter, bedömde det som nödvändigt att liksom tidigare slå mot arbetarnas revolution – dvs. mot bolsjevikerna – försökte storbourgeoisien att få till stånd samarbete med mensjevikerna. Skrämda av strejkrörelsens omfattning, gjorde de liberala industrimännen ett försök att påtvinga arbetarna patriotisk disciplin genom att ta med deras valda representanter i de militärindustriella kommittéernas stab. Industriministern klagade över att det var mycket svårt att motsätta sig detta schema, vars upphovsman var Gutjkov. ”Hela företaget”, sade han, ”genomförs under patriotisk flagg och i försvarets intresse.” Vi måste emellertid anmärka att även polisen undvek att arrestera socialpatrioterna, eftersom man i dem såg en kompanjon i kampen mot strejker och revolutionära ”övergrepp”. Det var verkligen på sin alltför starka tilltro till den patriotiska socialismens styrka som säkerhetstjänsten grundade sin övertygelse att inget uppror skulle äga rum så länge kriget varade.

I valen till de militärindustriella kommittéerna visade sig försvarsvännerna, ledda av en energisk metallarbetare, Gvosdev – vi ska senare möta honom som arbetsminister i revolutionens koalitionsregering, vara en minoritet. De åtnjöt emellertid inte bara stöd från den liberala bourgeoisien, utan även från byråkratin, när det gällde att besegra dem som, ledda av bolsjevikerna, ville bojkotta kommittéerna. De lyckades påtvinga Petersburgsproletariatet representation i dessa organ för industripatriotism. Mensjevikernas inställning uttrycktes klart i ett tal som en av deras representanter senare höll för industrimännen i kommittén: ”Ni borde kräva att den rådande byråkratiska makten drar sig tillbaka från scenen, överlåter sin plats till er såsom den nuvarande samhällsstrukturens arvtagare.” Denna unga politiska vänskap växte med stormsteg. Efter revolutionen kommer den att frambära sin mogna frukt.

Kriget åstadkom en fruktansvärd förödelse i den underjordiska rörelsen. Efter arresteringen av dumafraktionen hade bolsjevikerna ingen centraliserad partiorganisation överhuvudtaget. De lokala kommittéerna existerade från och till och hade ofta inga förbindelser med arbetar­distrikten. Endast spridda grupper, cirklar och isolerade individer gjorde någonting. Den strejkrörelse som fått nytt liv ingöt emellertid lite mod och styrka i dem i fabrikerna. De började gradvis att finna varandra och bygga upp distriktsförbindelserna. Det underjordiska arbetet återupplivades. I polisdepartementet skrev de senare: ”Ända sedan krigets början har leninisterna, vilka i Ryssland har en överväldigande majoritet av de underjordiska social­demokratiska organisationerna bakom sig, i sina större centra (såsom Petrograd, Moskva, Charkov, Kiev, Tula, Kostroma, Vladimirprovinsen, Samara) utgivit ett ansenligt antal revolutionära appeller med krav på att stoppa kriget, störta den rådande regeringen och grunda en republik. Och detta arbete har fått ett påtagligt resultat i arbetarstrejker och oroligheter.”

Den traditionella årsdagen av arbetarnas marsch till Vinterpalatset, som året innan passerat nästan obemärkt, framkallar en omfattande strejk den 9 januari 1916. Strejkrörelsen fördubblas under detta år. Sammandrabbningar med polisen åtföljer varje stor och utdragen strejk. I kontakt med trupperna vinnlägger sig arbetarna om en demonstrativ vänskaplighet, och säkerhetspolisen lägger vid mer än ett tillfälle märke till detta alarmerande faktum.

Krigsindustrierna svällde ut, tömde alla tillgängliga resurser och undergrävde sin egen grundval. Fredstidsbranscherna inom produktionen började dö ut. Trots all planering blev det inget resultat av regleringen av industrin. Byråkratin, som var oförmögen att gripa tag i denna verksamhet mot de mäktiga militärindustriella kommittéernas vilja, vägrade på samma gång att överlämna den reglerande rollen till bourgeoisien. Ett tilltagande kaos. Utbildade arbetare ersattes med outbildade. Kolgruvorna, verkstäderna och fabrikerna i Polen förlorades snart. Under krigets första år blev en femtedel av landets industriella styrka avskuren. Så mycket som 50 procent av produktionen gick till att täcka arméns och krigets behov – inberäknat omkring 75 procent av landets textilproduktion. Det överbelastade transportnätet visade sig oförmöget att förse fabrikerna med den nödvändiga kvantiteten bränsle och råvaror. Kriget svalde inte bara hela den tillgängliga nationalinkomsten, utan började på allvar skära i landets grundkapital.

Industriidkarna blev mindre och mindre villiga att bevilja arbetarna någonting, och regeringen besvarade som vanligt varje strejk med våldsamt förtryck. Allt detta drog arbetarnas sinnen från det enskilda till det allmänna, från ekonomi till politik: ”Vi måste alla genast gå i strejk.” På så sätt väcktes idén om generalstrejken. Massornas radikaliseringsprocess återspeglas övertygande i strejkstatistiken. 1915 deltog två och en halv gånger färre arbetare i politiska strejker än i ekonomiska konflikter, 1916 två gånger färre. Under de första månaderna 1917, omfattade politiska strejker 6 gånger så många arbetare som de ekonomiska. Petrograds roll avbildas i en enda siffra: 72 procent av de politiskt strejkande under krigsåren föll på dess lott!

Många gamla föreställningar blev till aska i flammorna från denna kamp. Säkerhetstjänsten rapporterar, ”med smärta”, att om de skulle reagera i enlighet med lagens föreskrifter på ”vart fall av oförskämdhet mot eller öppet skymfande av Hans majestät, skulle antalet åtal under artikel 103 nå en oerhörd siffra.” Men massornas medvetenhet släpar ändå långt efter deras handlingar. Krigets fruktansvärda tryck och den nationella undergången accelererar kampens förlopp i sådan grad att breda lager bland arbetarna ända fram till själva revolutionen fortfarande inte lyckats frigöra sig från många av de uppfattningar och fördomar som åtföljt dem från byn eller från den småborgerliga familjekretsen i staden. Detta faktum kommer att sätta sin prägel på februarirevolutionens första stadium.

Mot slutet av 1916 stiger priserna med stormsteg. Till inflationen och transporternas samman­brott läggs en faktisk varubrist. Befolkningens krav har vid det här laget skurits ned till hälften. Arbetarrörelsens kurva skjuter tvärt i höjden. I oktober når kampen sin avgörande fas och förenar alla former av missnöje till en enda. Petrograd tar sats för februarisprånget. En våg av möten drar genom fabrikerna. Diskussionsämnena är: livsmedelsförsörjningen, höga levnadsomkostnader, kriget och regeringen. Bolsjevikflygblad sprids, politiska strejker inleds, improviserade demonstrationer äger rum vid fabriksportarna, fall av fraternisering mellan vissa fabriker och soldater observeras och en häftig proteststrejk flammar upp mot rätte­gången mot de revolutionära sjömännen i Östersjöflottan. Den franske ambassadören påkallar premiärminister Stürmers uppmärksamhet på det faktum, som blivit honom bekant, att några soldater skjutit mot polisen. Stürmer lugnar ambassadören: ”Repressalierna kommer att bli skoningslösa.” I november avlägsnas en ganska stor grupp arbetare i militärtjänst från Petrograds fabriker och sänds till fronten. Året slutar i storm och åska. När han jämför situationen med den 1905, drar chefen för polisdepartementet Vasiljev en mycket obehaglig slutsats: ”Stämningarna av opposition har nått mycket långt – mycket längre än man kunde se bland de breda massorna under den ovan nämnda perioden av oro.” Vasiljev sätter inget hopp till garnisonen; inte ens polisofficerarna är helt pålitliga. Underrättelseavdelningen rapporterar ett återupplivande av parollen om generalstrejk och faran för terrorns återuppståndelse. Soldater och officerare som kommer tillbaka från fronten säger om det rådande läget: ”Vad finns det att vänta på? – Varför tar ni inte och knäpper den och den skurken? Om vi vore här, skulle vi inte slösa bort mycket tid på funderingar”, m.m. Sjljapnikov, medlem av bolsjevikernas centralkommitté, själv före detta metallarbetare, beskriver hur nervösa arbetarna var under dessa dagar: ”Ibland var en vissling tillräcklig, eller vilket buller som helst – arbetarna tog det som en signal att stoppa fabriken.” Denna detalj är lika anmärkningsvärd både som politiskt symptom och som psykologiskt faktum: revolutionen finns där i nerverna innan den kommer ut på gatan.

Provinserna genomgår samma stadier, bara långsammare. Tillväxten i rörelsens tyngd och kampglöd förde över gravitationens centrum från textil- till metallarbetarna, från ekonomiska strejker till politiska, från provinserna till Petrograd. De första två månaderna 1917 uppvisar 575 000 politiskt strejkande, merparten av dem i huvudstaden. Trots nya räder som genomförs av polisen precis före den 9 januari, gick 150 000 arbetare i strejk i huvudstaden denna blodiga årsdag. Stämningen var mycket spänd. Metallarbetarna stod i spetsen. Arbetarna kände alla att ingen återvändo fanns. I varje fabrik bildades en aktiv kärna, oftast kring bolsjevikerna. Strejker och möten fortsatte oavbrutet under de två första veckorna i februari. Den 8 februari fick polisen vid Putilovverken ta emot ”en skur av slagg och gammalt järn.” Den 14 februari, den dag duman öppnades, befann sig omkring 90 000 i strejk i Petrograd. Åtskilliga företag stannade även i Moskva. Den 16 februari beslöt myndigheterna att införa brödkort i Petrograd. Denna nymodighet rev och slet i nerverna. Den 19 februari samlades en massa människor runt livsmedelsbutikerna, särskilt kvinnor, alla med krav på bröd. En dag senare plundrades bagerier i flera delar av staden. Detta var blixtar från en revolution som skulle komma några dagar senare.

Det ryska proletariatet fann sin revolutionära djärvhet inte enbart hos sig självt. Själva dess ställning som minoritet i nationen antyder att det inte kunde ha givit dess kamp tillräcklig omfattning – säkert inte tillräckligt för att inta platsen i statens ledning – om det inte funnit ett mäktigt stöd i folkets djup. Ett sådant stöd blev det garanterat genom jordfrågan.

Böndernas försenade och ofullständiga frigörelse 1861 fann jordbruksindustrin på nästan samma nivå som två hundra år tidigare. Bevarandet av den gamla gemensamma jordarealen – som i viss mån bestals under reformen – tillsammans med de urmodiga jordbruksmetoderna, skärpte automatiskt en kris som orsakats av den lantliga överbefolkningen, vilken på samma gång var en kris i trefältssystemet. Bönderna kände sig än mer fångade i en fälla eftersom processen inte ägde rum på sextonhundra- utan på 1800-talet – dvs. under en avancerad penningekonomis förhållanden, som ställde krav på träplogen som bara kunde uppfyllas av en traktor. Vi ser också här en sammandragning av skilda stadier i den historiska processen, och som resultat en extrem tillspetsning av motsättningar. De lärda agronomerna och ekonomerna hade predikat att den gamla arealen skulle vara fullt tillräcklig med rationella odlingsmetoder – dvs. de föreslog bonden att hoppa till en högre nivå av teknik och odling utan att störa godsägaren, fogden eller tsaren. Men ingen ekonomisk regim, minst av allt en jordbruksregim, den mest senfärdiga av alla, har någonsin försvunnit innan den uttömt alla sina möjligheter. Innan bonden kände sig tvingad att övergå till en mer intensiv ekonomisk odling, måste han göra ett sista försök att utvidga sina tre fält. Detta kunde uppenbarligen bara genomföras på bekostnad av jord som inte tillhörde bönderna. Nästan kvävd av sin jordlotts knapphet, utsatt för skatternas och marknadens svidande piska, var musjiken ofrånkomligen tvingad att försöka göra sig av med godsägaren en gång för alla.

Vid tiden för den första revolutionen uppskattades den totala ytan odlingsbar jord inom det europeiska Rysslands gränser till 280 miljoner desjatiner. Byalagens andel utgjorde omkring 140 miljoner, kronjorden över 5 miljoner och kyrko- och klosterjord omkring 2,5 miljoner. Av den privatägda jorden tillhörde 70 miljoner desjatiner de 30 000 stora godsägarna, av vilka var och en ägde över 500 desjatiner. Dessa 70 miljoner var ungefär vad som borde ha tillhört 10 miljoner bondefamiljer. Denna jordstatistik utgör det färdiga programmet för ett bondekrig.

Man gjorde inte upp med godsägarna i den första revolutionen. Inte alla bönder reste sig. Rörelsen på landsbygden sammanföll inte med den i städerna. Bondearmén vacklade och tillhandahöll slutligen de trupper som behövdes för att slå ner arbetarna. Så snart Semenovskijs gardesregemente gjort upp räkningen med Moskvaupproret, övergav monarkin alla tankar på att skära ned jordegendomarna, liksom sina egna enväldiga rättigheter.

Den besegrade revolutionen passerade emellertid inte utan att lämna spår i bysamhället. Regeringen avskaffade betalningen för friköp av jord och öppnade vägen för en mer omfattande kolonisering av Sibirien. De uppskrämda godsägarna gjorde inte bara avsevärda eftergifter vad gällde arrenden, utan började också att i stor skala sälja sina jordegendomar. Dessa revolutionens frukter njöts av de mer välsituerade bönderna, som hade möjlighet att arrendera och köpa godsägarnas jord.

De bredaste portarna öppnades emellertid för kapitalistiska jordbrukare ur bondeklassen genom lagen från den 9 november 1906, den viktigaste reform som genomfördes av den segrande kontrarevolutionen. Genom att ge till och med en liten minoritet av bönderna i vilket byalag som helst rätten att, mot majoritetens vilja, avskilja en del av den gemensamma marken för enskilt ägande, kom lagen från den 9 november att utgöra en explosiv kapitalistisk granat riktad mot byalagen. Presidenten i ministerrådet, Stolypin, beskrev huvudinnehållet i denna regeringspolitik mot bönderna som ”att satsa på de starka”. Detta innebar: Uppmuntra böndernas övre skikt att lägga beslag på gemensam mark genom att köpa upp dessa ”befriade” delar, och omvandla dessa nya kapitalistiska jordbrukare till ett stöd för den sittande regimen. Det var emellertid lättare att föreslå en sådan sak än att genomföra den. I detta försök att ersätta bondeproblemet med ett kulakproblem var kontrarevolutionen förutbestämd att bryta nacken av sig.

Fram till den 1 januari 1916 hade 2,5 miljoner småbrukare försäkrat sig om personlig besittning av 17 miljoner desjatiner. Ytterligare två miljoner småbrukare begärde att de skulle tilldelas 14 miljoner desjatiner. Detta såg ut som en kolossal framgång för reformen. Men majoriteten av småbruken var fullständigt oförmögna att hålla sig vid liv, och kom bara att bli material för det naturliga urvalet. Vid den här tiden när de mer efterblivna godsägarna och småbönderna sålde i stor skala – de förra sina gods, de senare sina jordlotter – växte en ny bondebourgeoisie fram som den största uppköparen. Jordbruket trädde in i ett tillstånd av otvetydig högkonjunktur. Exporten av jordbruksprodukter från Ryssland steg mellan 1908 och 1912 från 1 miljard till 1,5 miljard rubel. Detta innebar att breda massor bland bönderna hade proletariserats och att de övre skikten i byn lämpade av mer och mer spannmål på marknaden.

För att ersätta böndernas gemensamma tvångsband utvecklades mycket snabbt en frivillig kooperation, som på några få år lyckades tränga ganska djupt ner i bondemassorna och omedelbart blev föremål för liberal och demokratisk idealisering. Den verkliga makten i kooperativen tillkom emellertid bara de rika bönderna, vilkas intressen de i sista hand tjänade. Narodnikintelligentsian lyckades slutligen, genom att koncentrera sin huvudstyrka i bondekooperationen, styra in sin kärlek till folket i solida borgerliga spår. På detta sätt förbereddes, åtminstone delvis, det politiska blocket mellan socialistrevolutionärernas ”antikapitalistiska” parti och kadeterna, det kapitalistiska partiet par excellence.

Fastän liberalismen upprätthöll skenet av opposition mot reaktionens jordbrukspolitik, såg den icke desto mindre med stora förhoppningar på detta kapitalistiska krossande av byalagen. ”På landsbygden växer det upp en mycket mäktig småbourgeoisie”, skrev den liberale prinsen Trubetskoj, ”som till hela sin läggning och sitt väsen är främmande för såväl den samlade adelns ideal som de socialistiska drömmarna”.

Men denna skinande medalj hade sin baksida. Ur de krossade byalagen växte inte bara en ”mycket mäktig bourgeoisie”, utan också dess antites. Antalet bönder som sålt jordlotter, vilka de inte kunde leva på, hade vid krigets början stigit till en miljon, varigenom den proletära befolkningen ökades med inte mindre än fem miljoner själar. Ett tillräckligt explosivt material tillhandahölls också genom de miljoner fattigbönder för vilka intet annat återstod än att klamra sig fast vid sina karga jordlotter. Dessa motsättningar fortsatte som en följd därav att reproduceras bland bönderna – motsättningar som så tidigt hade undergrävt det borgerliga samhällets utveckling som helhet i Ryssland. Den nya landsbygdsbourgeoisien, som skulle komma att bli ett stöd för de gamla och mäktigare egendomsägarna, visade sig vara lika fientligt inställd till bondemassorna som de gamla egendomsägarna hade varit till folket som helhet. Innan den kunde bli ett stöd för den rådande ordningen, behövde denna bondebourgeoisie något slag av egen ordning, varmed den kunde hålla sig kvar vid sina erövrade ställningar. Under sådana förhållanden är det inte att undra på att det agrara problemet fortsatte att vara ett knivigt ärende för varje riksduma. Alla kände att det sista ordet ännu inte blivit sagt. Bondedeputeraden Petritjenko deklarerade en gång från talarstolen i duman: ”Hur länge ni än debatterar skapar ni ändå ingen ny planet – det betyder att ni måste ge oss jorden.” Denne bonde var varken bolsjevik eller socialistrevolutionär. Tvärtom, han var en högerdeputerad, en monarkist.

Agrarrörelsen, som liksom arbetarnas strejkrörelse hade avtynat mot slutet av 1907, återupplivas delvis 1908 och växer sig starkare under de följande åren. Kampen förs naturligtvis i betydande utsträckning inom byn: det är precis vad reaktionen politiskt hade räknat med. Inte så få väpnade konflikter inträffade bland bönderna under uppdelningen av den gemensamma marken. Men kampen mot godsägaren försvinner inte heller. Bönderna sätter allt oftare eld på godsägarnas herrgårdar, skördar och höstackar. I samma svep tog man också de enskilda områden som styckats av mot byalagsböndernas vilja.

Sådan var böndernas situation när kriget kom. Regeringen drog bort omkring 10 miljoner arbetare och omkring 2 miljoner hästar från landet. De svaga småbruken blev ännu svagare. Antalet bönder som inte kunde så sina åkrar ökade. Men under krigets andra år började även de medelstora bönderna duka under. Böndernas fientlighet mot kriget skärptes från månad till månad. I oktober 1916 rapporterade Petrograds gendarmadministration att man i byarna redan upphört att tro på framgång i kriget – en rapport som grundades på vad försäkringsagenter, lärare, köpmän med flera berättat. ”Alla väntar och kräver otåligt: När ska detta förbannade krig äntligen ta slut?” Och det är inte allt: ”Man diskuterar politiska frågor överallt och man antar resolutioner riktade mot godsägare och köpmän. Kärnor till olika organisationer skapas… Än så länge finns inget enande centrum, men det finns skäl att anta, att bönderna kommer att förena sig genom kooperativen, vilka dagligen växer över hela Ryssland.” Häri ligger en viss överdrift. I vissa avseenden har gendarmeriet gått händelserna lite i förväg, men i allt väsentligt är det utan tvivel korrekt.

De besuttna klasserna kunde inte undgå att se att bysamhället gjorde sig redo för att presentera sin räkning. Men de drev bort dessa dystra tankar och hoppades kunna slingra sig ur det på något sätt. Kring detta tema förde under krigets dagar den vetgirige franske ambassadören Paléologue ett samtal med förre jordbruksministern Krivosjein, förre premiärministern Kokovtsev, storgodsägaren greve Bobrinskij, presidenten i riksduman Rodzianko, industri­magnaten Putilov, och andra framstående personer. Här är vad som avslöjades för honom i denna konversation: För att kunna genomföra en radikal jordreform skulle det krävas en stående armé på 300 000 lantmätare under inte mindre än femton år; men under denna tid skulle antalet småbruk öka till 30 miljoner, och följaktligen skulle alla dessa preliminära beräkningar när de väl utfördes visa sig värdelösa. Att genomföra en jordreform tycktes därmed i dessa godsägares, ämbetsmäns och bankirers ögon vara ungefär som att kvadratera cirkeln. Det behöver knappast påpekas att en sådan matematisk samvetsgrannhet var full­ständigt främmande för bonden. Han tyckte att det först av allt gällde att röka ut godsägaren, och sedan se vad som hände.

Om byn icke desto mindre förhöll sig jämförelsevis lugn under kriget, så berodde det på att dess aktiva krafter var vid fronten. Soldaterna glömde inte bort jorden – åtminstone inte när de tänkte på annat än döden – och i skyttegravarna blev musjikens tankar om framtiden inpyrda med krutlukten. Men likafullt hade bönderna aldrig, ens efter det de lärt sig hantera skjutvapen, av egen kraft kunnat genomföra den demokratiska agrarrevolutionen – dvs. sin egen revolution. De måste få ledarskap. För första gången i världshistorien var det bondens öde att finna en ledare i arbetarens gestalt. Däri ligger den grundläggande – och man kan säga hela – skillnaden mellan den ryska revolutionen och alla de revolutioner som föregick den.

I England hade livegenskapen i praktiken försvunnit vid 1300-talets slut – dvs. två århundraden innan den uppstod i Ryssland, och fyra och ett halvt århundrade innan den upphävdes. I England pågick exproprieringen av böndernas jordegendom genom en reformation och två revolutioner ända till 1800-talet. Den kapitalistiska utvecklingen, som inte påtvingats utifrån, hade därmed tid nog att likvidera den självständige bonden långt innan proletariatet vaknade till liv politiskt.

I Frankrike tvingade kampen mot kunglig absolutism, aristokrati och kyrkans furstar bourgeoisien att i vissa av sina skikt, och i ett antal småportioner, genomföra en agrarrevolution vid 1700-talets början. För lång tid framåt utgjorde självständiga bönder ett stöd för den borgerliga ordningen, och 1871 hjälpte de bourgeoisien att slå ned Pariskommunen.

I Tyskland visade sig bourgeoisien oförmögen till en revolutionär lösning av agrarproblemet och förrådde 1848 bönderna till godsägarna, liksom Luther tre århundraden tidigare i bonde­krigen hade förrått dem till furstarna. Å den andra sidan var det tyska proletariatet ännu vid 1800-talets mitt alltför svagt för att ta ledningen över bönderna. Den kapitalistiska utveck­lingen i Tyskland fick som ett resultat därav tillräckligt med tid, förvisso inte en så lång period som i England, för att underordna jordbruket, sådant det framträdde efter den ofullbordade borgerliga revolutionen, under sina egna intressen.

Bondereformen 1861 genomfördes i Ryssland av en aristokratisk och byråkratisk monarki under trycket från ett borgerligt samhälles krav, men med bourgeoisien politiskt fullständigt maktlös. Denna bondefrigörelse var till karaktären sådan, att den framtvingade kapitalistiska omvandlingen av landet ofrånkomligen förvandlade agrarproblemet till ett revolutionärt problem. Den ryske borgaren drömde om en agrarrevolution efter fransk modell, eller dansk, eller amerikansk – vad som helst, bara inte rysk. Han underlät emellertid att i rätt tid förse sig med en fransk historia eller en amerikansk samhällsstruktur. Den demokratiska intelligentsian tog, trots sitt revolutionära förflutna, i den avgörande stunden ställning för den liberala bourgeoisien och godsägaren, inte för det revolutionära bysamhället. Under dessa omständigheter kunde endast arbetarklassen stå i spetsen för bonderevolutionen.

Lagen om den sammansatta utvecklingen i efterblivna länder – i betydelsen av en säregen blandning av efterblivna element med de allra modernaste faktorer – träder här fram i sin mest fulländade form och erbjuder oss en nyckel till den ryska revolutionens grundläggande gåta. Om agrarproblemet, som ett arv från den gamla ryska historiens barbari, hade lösts av bourgeoisien, om det hade kunnat lösas av den, hade det ryska proletariatet omöjligen kunnat komma till makten 1917. För att förverkliga sovjetstaten krävdes det att två faktorer som tillhör fullständigt skilda historiska arter sammanfördes och ömsesidigt genomträngde varandra: ett bondekrig – dvs. en rörelse karaktäristisk för den borgerliga utvecklingens gryning – och ett proletärt uppror, den rörelse som signalerar dess nedgång. Detta är huvudinnehållet i 1917.

Kapitel IV: Tsaren och tsarinnan

Denna bok kommer minst av allt att hänge sig åt den ovidkommande psykologiska forskning som nuförtiden så ofta ersätter social och historisk analys. Främst i vårt synfält står historiens stora drivkrafter, vilka befinner sig över de enskilda människorna. Monarkin är en av dem. Men alla dessa krafter verkar genom människor. Och monarkin är till själva sin princip nära förbunden med individen. Detta berättigar i sig ett intresse för personligheten hos den monark som den samhälleliga utvecklingsprocessen ställde öga mot öga med en revolution. Vi hoppas vidare att i fortsättningen, åtminstone delvis, kunna visa just var det i sträng mening personliga slutar – ofta mycket tidigare än man tror – och hur en persons ”särdrag” ofta bara är individuella pennstreck som åstadkommits av en högre lag i utvecklingen.

Nikolaus II ärvde inte bara ett gigantiskt imperium från sina förfäder, utan också en revolution. Och de testamenterade inte en enda egenskap som skulle ha gjort honom kapabel att styra ett imperium eller ens en provins eller ett grevskap. På den historiska flod som rullade sina vågor allt närmare portarna i hans palats, svarade den siste romanoven bara med en dum likgiltighet. Det tycktes som om det fanns en genomskinlig men fullständigt ogenomtränglig hinna mellan hans medvetande och hans tidsepok.

Folk kring tsaren erinrade sig efter revolutionen ofta att under hans väldes mest tragiska ögonblick – när Port Arthur kapitulerade och flottan vid Tsu-shima sänktes, och tio år senare vid tiden för de ryska truppernas reträtt från Galizien, och sedan ytterligare två år senare under de dagar som föregick hans abdikation, när alla omkring honom var deprimerade, förskräckta och skakade – bevarade Nikolaus ensam sitt lugn. Han gjorde sig som vanligt underrättad om hur många verst han avverkat under sin resa runt Ryssland, erinrade sig episoder från jaktexpeditioner i det förgångna, anekdoter från officiella möten, intresserade sig i allmänhet för små struntsaker i de dagliga göromålen, medan åskan mullrade ovanför honom och blixtar slog ned. ”Vad är detta?” frågade en av de generaler som beledsagade honom, ”en väldig, nästan otrolig självbehärskning, resultatet av en god uppfostran, av en tilltro till skeendets gudomliga förutbestämmelse? Eller är det en otillräcklig medvetenhet?” Svaret är mer än halvvägs inbakat i frågan. Tsarens så kallade ”goda uppfostran”, hans förmåga att behärska sig under de mest extraordinära omständigheter, kan inte förklaras av ett inlärt beteende rätt och slätt; dess kärna var en inre likgiltighet, en brist på mentala krafter, en försvagning av viljeimpulserna. Denna likgiltighetens mask, som kallades god uppfostran i vissa kretsar, var en naturlig egenskap hos Nikolaus redan vid födseln.

Tsarens dagbok är det bästa av alla vittnesmål. Från dag till dag och från år till år släpar sig mödosamt den beklämmande vittnesbörden om andlig tomhet fram över dess sidor. ”Gick länge och dödade två kråkor. Drack té när det började dagas.” Promenader till fots och turer i en båt. Och återigen kråkor, och så té. Allt på själva gränsen till fysiologin. Hågkomster av kyrkliga ceremonier nedkastade i samma tonläge som en fyllefest.

Under de dagar som föregick öppnandet av riksduman, när hela landet skakade av konvulsioner, skrev Nikolaus: ”14 april. Tog en promenad i tunn skjorta och började sen paddla igen. Drack té på balkongen. Stana åt middag och gjorde en ridtur med oss. Läste.” Inte ett ord om vad han läste för någonting. Någon sentimental engelsk roman? Eller en rapport från polisdepartementet? ”15 april. Accepterade Wittes avgång. Marie och Dmitrij på middag. Körde hem dem till palatset.”

Den dag det beslöts att upplösa duman, när hovet såväl som de liberala kretsarna genomled alla fruktans kval, skrev tsaren i sin dagbok: ”7 juli. Fredag. Mycket upptagen hela morgonen. En halvtimme för sen till frukosten med officerarna… Det blåste upp till storm och det blev mycket kvavt. Vi promenerade tillsammans. Mottog Goremykin. Undertecknade ett dekret om dumans upplösning! Åt middag med Olga och Petia. Läste hela kvällen.” Utropstecknet efter den förestående upplösningen av duman är det högsta uttrycket för hans känslor. Den skingrade dumans deputerade uppmanade folket att vägra betala skatt. En serie militäruppror följde: på Sveaborg, Kronstadt, på fartyg och inom arméenheter. Den revolutionära terrorn mot höga ämbetsmän återupptogs i en tidigare okänd omfattning. Tsaren skriver: ”9 juli. Söndag. Det har hänt! Duman stängdes idag. Vid frukosten efter mässan kunde man märka många långa ansikten… Vädret var fint. På vår promenad mötte vi farbror Misja som kom hit igår från Gatjina. Kunde arbeta i fred tills middagen och hela kvällen. Gick och paddlade kanot.” Det var i kanot han paddlade – sägs det. Men med vad han var upptagen hela kvällen antyds inte. Så var det alltid.

Och vidare under dessa ödesdigra dagar: ”14 juli. Klädde på mig och cyklade till badstranden och badade, skönt i havet.” ”15 juli. Badade två gånger. Det var mycket varmt. Bara vi två till middagen. En storm drog förbi.” ”19 juli. Badade på morgonen. Hade mottagning på lantstället. Farbror Vladimir och Tjagin åt lunch med oss.” Ett uppror och dynamitexplosioner berörs nätt och jämt med en enda mening. ”Här går det snyggt till!” – förbluffande genom sin orubbliga likgiltighet, som aldrig steg till medveten cynism.

”9.30 på morgonen red vi ut till Kaspiska regementet… promenerade länge. Vädret var under­bart. Badade i havet. Mottog efter téet Lvov och Gutjkov.” Inte ett ord om det faktum att detta oväntade mottagande av de två liberalerna föranleddes av Stolypins försök att få med oppositionsledarna i sin ministär. Prins Lvov, den kommande ledaren för den provisoriska regeringen, sade om mottagningen den gången: ”Jag hade väntat mig att se härskaren utom sig av sorg, men istället för detta möttes jag av en uppspelt och livad karl i hallonfärgad skjorta.” Tsarens perspektiv var inte vidare än ett lägre polisbefäls – med den skillnaden att den senare skulle ha haft bättre kunskap om verkligheten och varit mindre tyngd av vidskepelser. Den enda tidning Nikolaus läste, och från vilken han hämtade sina idéer, var i åratal en vecko­tidning utgiven på statens bekostnad av prins Mesjtjerskij, en usel mutkolv till journalist ur den reaktionära, byråkratiska klicken, som var avskydd till och med inom sina egna kretsar. Tsaren behöll sitt synsätt intakt genom två krig och två revolutioner. Mellan hans medvetande och skeendena fanns alltid denna ogenomträngliga hinna – likgiltigheten. Nikolaus kallades, inte utan grund, fatalist. Det är bara nödvändigt att tillfoga att denna fatalism var den direkta motsatsen till en aktiv tro på den egna ”lyckans stjärna”. Nikolaus ansåg sig verkligen ha otur. Hans fatalism var bara en form av passivt självförsvar mot historiskt framåtskridande och gick hand i hand med en egenmäktighet, som var trivial i sin psykologiska motivation men monstruös i sina konsekvenser.

”Jag önskar det och så får det bli – ”, skriver greve Witte. ”Detta motto gick igen i alla denne svage härskares aktiviteter, som bara genom sin svaghet åstadkom alla de saker som karaktäriserade hans regeringstid – ett utgjutande, utan åtskillnad, av mer eller mindre oskyldigt blod, för det mesta helt utan anledning.”

Nikolaus jämförs ibland med sin halvtokige farfars farfar Paul, strypt av en kamarilla som handlade i samförstånd med hans egen son, Alexander ”den helige”. Dessa två romanovar var faktiskt lika i sin misstro mot alla och envar, vilken berodde på en misstro mot dem själva, i sin snarstuckenhet i rollen som allsmäktiga nollor, i sin känsla av försakelse, i sitt medvetande, skulle man kunna säga, av att vara krönta parias. Men Paul var ojämförligt mer färgstark; det fanns ett element av fantasi i hans svulstigheter, hur oansvariga de än var. Hos hans ättling var allt ett enda töcken; där fanns inte ett enda skarpt markerat drag.

Nikolaus var inte bara ombytlig, utan också förrädisk. Smickrare kallade honom charmör, tjusare, på grund av hans behagfulla sätt gentemot hovfolket. Men tsaren reserverade sina speciella omfamningar åt just de ämbetsmän som han beslutat avskeda. Omåttligt charmad vid en mottagning gick ministern hem och fann ett brev som begärde hans avgång. Det var för tsarens del ett slags hämnd för hans egen obetydlighet.

Nikolaus skyggade i fientlighet inför allt begåvat och betydelsefullt. Han kände sig väl till mods enbart bland fullständigt mediokra och enfaldiga människor, helgonlika humbugar, heliga män, till vilka han inte behövde se upp. Han hade sin amour propre – den var sannerligen ganska stark. Men den var inte aktiv, inte besatt av ett uns initiativkraft, utan avundsjukt defensiv. Han valde ut sina ministrar utifrån principen om fortskridande urartning. Intelligenta och karaktärsfasta män inkallade han bara i extrema situationer, när det inte fanns någon annan utväg, liksom vi kallar på en kirurg för att rädda våra liv. Så var det med Witte och därefter med Stolypin. Tsaren behandlade båda med illa dold fientlighet, Så snart krisen gått över, skyndade han sig att bli av med dessa rådgivare som var honom huvudet högre. Denna urvalsmetod fungerade så systematiskt att presidenten i den sista duman, Rodzianko, den 7 januari 1917, med revolutionen redan bankande på dörren, dristade sig att säga till tsaren: ”Ers majestät, det finns inte en enda pålitlig eller hederlig man kvar i er omgivning; de bästa har alla avlägsnats eller dragit sig tillbaka. Kvar finns bara de med dåligt anseende.”

Alla den liberala bourgeoisiens ansträngningar att finna ett gemensamt språk med hovet gick om intet. Den oförtröttlige och högröstade Rodzianko försökte skaka om tsaren med sina rapporter, men förgäves. Den senare svarade på varken argument eller oförskämdheter, utan gjorde sig lugnt beredd att upplösa duman. Storhertigen Dmitrij, en av tsarens tidigare favoriter, och senare medbrottsling i mordet på Rasputin, beklagade sig inför sin kollega, prins Jusupov, att tsaren för varje dag vid högkvarteret blev alltmer likgiltig inför allt omkring honom. Enligt Dmitrijs uppfattning försågs tsaren med något slags narkotiskt medel som hade en förlamande inverkan på hans själsliga förmågor. ”Rykten gick”, skriver den liberale historikern Miljukov, ”att detta tillstånd av mental och moralisk apati hos tsaren vidmakthölls av ett tilltagande bruk av alkohol.” Allt detta var inbillning eller överdrift. Tsaren hade inget behov av bedövningsmedel: det ödesdigra ”bedövningsmedlet” fanns i hans blod. Dess symptom blev bara särskilt iögonenfallande mot bakgrund av stora händelser som krig och inrikespolitiska kriser, vilka ledde fram till revolutionen. Rasputin, som var psykolog, sade kärnfullt att tsaren ”har ingenting där innanför”.

Denne omtöcknade, alltigenom fyrkantige och ”väluppfostrade” man var grym – han hade inte den aktiva grymheten hos Ivan den förskräcklige eller Peter den store, i strävandet efter historiska mål – vad hade Nikolaus den andre gemensamt med dem? – utan han hade den räddhågade grymheten hos den senfödde, som var förskräckt av sin egen lott. Alldeles i början av sin regeringstid lovordade Nikolaus Fanagoritsiregementet som ”duktiga gossar” för att ha skjutit ned arbetare. Han ”läste med tillfredsställelse” hur man med piskor pryglade flickstudenter med polkahår eller slog in skallarna på försvarslösa människor under pogromer på judar. Detta krönta svarta får drogs med hela sin själ till samhällets verkliga drägg, huliganerna, de svarta hundradena. Han betalade dem inte bara generöst ur statskassan, utan älskade att samspråka med dem om deras bragder, och förlät dem när de händelsevis blev inblandade i mordet på en deputerad ur oppositionen. Witte stod i spetsen för regeringen under nedslåendet av den första revolutionen och skrev i sina memoarer: ”När nyheter om de meningslösa grymma upptågen från anförarna av dessa trupper nådde härskaren, möttes de av hans gillande, eller i varje fall hans försvar.” Som svar på en begäran från generalguvernören för de baltiska staterna att han måtte sätta stopp för en viss kapten Richter, som ”på eget bevåg och utan rättegång avrättade människor som inte satt sig till motvärn”, skrev tsaren på rapporten: ”Åh, vilken duktig gosse!” Sådana uppmuntranden finns det ett otal av. Denne ”charmör” utan vilja, utan mål, utan fantasi, var mer avskyvärd än alla tyranner i antik och modern historia.

Tsaren stod under kraftigt inflytande från tsarinnan, ett inflytande som ökade med åren och svårigheterna. Tillsammans utgjorde de en slags enhet – och denna kombination visar redan i vilken utsträckning gruppen, under omständigheternas tryck, kan komplettera det personliga. Men först måste vi tala om tsarinnan själv.

Maurice Paléologue, den franske ambassadören i Petrograd under kriget, en raffinerad psykolog för franska akademiker och lakejer, tillhandahåller ett i detalj fångat porträtt av den sista tsarinnan: ”Moralisk rastlöshet, ett kroniskt vemod, oändlig längtan, ständiga upp- och nedgångar i sina krafter, kvalfulla tankar om den osynliga andra världen, vidskepelser – är icke alla dessa kännetecken, som så klart framträder i kejsarinnans personlighet, de karaktäristiska dragen hos det ryska folket?” Det kan tyckas förunderligt, men i denna sockrade lögn finns faktiskt ett korn av sanning. Den ryske satirikern Saltykov kallade med visst fog ministrarna och guvernörerna bland de baltiska baronerna ’tyskar med en rysk själ’. Det är otvivelaktigt så att främlingar, som på inget sätt var förbundna med folket, utvecklade den renaste formen av den ”genuint ryske” administratören.

Men varför återgäldade folket med så öppet hat en tsarinna som, enligt Paléologues ord, så fullständigt assimilerat deras själ? Svaret är enkelt. För att rättfärdiga sin nya situation, anammade denna tyska kvinna med ett slags kyligt raseri alla traditioner och nyanser i den ryska medeltidsandan, den mest torftiga och råa av alla medeltider, just under den tidsperiod när folket gjorde väldiga ansträngningar att befria sig från den. Denna hessiska prinsessa var bokstavligt talat besatt av självhärskardömets onda ande. När hon väl nått den bysantinska despotismens höjder från sin lantliga avkrok, var hon för allt i världen inte beredd att ta ett steg nedåt. I den ortodoxa religionen fann hon en mystik och en magi anpassad till hennes nya lott. Ju mer orubbligt hon trodde på sin kallelse, desto naknare framstod den gamla regimens gemenhet. Med en stark karaktär och en fallenhet för rena och häftiga hänförelser, kompletterade tsarinnan den viljesvage tsaren och härskade över honom.

Den 17 mars 1916, ett år före revolutionen, när det torterade landet redan vred sig i neder­lagets och ruinens grepp, skrev tsarinnan till sin man vid det militära högkvarteret: ”Du får inte göra eftergifter, en ansvarig ministär, m. m… eller något dem vill ha. Detta måste vara ditt krig och din fred, och äran din och vårt fosterlands, och inte på några villkor dumans. De har inte rätt att säga ett enda ord i dessa frågor.” Detta var i varje fall ett konsekvent program. Och det var just därför hon alltid hade övertaget över den ständigt vacklande tsaren.

Efter Nikolaus avresa till armén i egenskap av formell överbefälhavare, började tsarinnan öppet att ta hand om inrikespolitiska angelägenheter. Ministrarna kom till henne med rapporter som till en regent. Hon deltog i en konspiration med en liten kamarilla mot duman, mot ministrarna, mot stabsgeneralerna, mot hela världen – i viss utsträckning rent av mot själve tsaren. Den 6 december 1916, skrev tsarinnan till tsaren: ”När du nu en gång sagt att du vill behålla Protopopov, på vilket sätt går han (premiärminister Trepov) emot dig? Slå näven i bordet. Ge inte efter. Visa var skåpet skall stå. Lyd din orubbliga lilla fru och vår vän. Tro på oss.” Än en gång, tre dagar senare: ”Du vet att du har rätt. Håll huvudet högt. Befall Trepov att arbeta med honom… Slå näven i bordet.” Dessa fraser låter som om de vore påhittade, men de är hämtade ur autentiska brev. Man kan förresten inte hitta på sådana saker.

Den 13 december föreslår tsarinnan tsaren: ”Vad som helst utom denna ansvariga ministär som alla blivit som galna efter. Allt blir lugnare och bättre, men folk vill känna din hand. Hur länge har man inte i åratal sagt mig samma sak: ‘Ryssland älskar att känna piskan’. Dem är sådana.” Den ortodoxa hessiskan med Windsoruppfostran och bysantinsk krona på huvudet ”inkarnerar” inte bara den ryska själen, utan föraktar den också rent organiskt. Dem är sådana att piskan ska till skriver den ryska tsarinnan till den ryske tsaren om det ryska folket, bara två och en halv månad innan monarkin störtar ner i avgrunden.

I motsats till hennes karaktärsstyrka, är tsarinnans intellektuella krafter inte större, utan snarare mindre än hennes makes. Än mer än han har hon behov av stollarnas sällskap. Tsarens och tsarinnans nära och långvariga vänskap med hovdamen Virubova ger ett mått på den intellektuella kalibern hos detta självhärskarpar. Virubova har beskrivit sig själv som en dumbom, och det är inget utslag av blygsamhet. Witte, som man inte kan förneka hade en säker blick, karaktäriserade henne som ”en helt alldaglig, dum ung Petersburgsdam, oansenlig som en bubbla i en skorpdeg.” I sällskap med denna person, med vilken äldre tjänstemän, ambassadörer och finansmän flirtade inställsamt, och som hade precis så mycket förstånd att hon inte glömde var hon hade sina egna fickor, skulle tsaren och tsarinnan fördriva många timmar, konsultera henne om affärer, brevväxla med henne och om henne. Hon hade mer inflytande än riksduman och till och med ministären.

Men Virubova själv var bara ett instrument för ”vännen”, vars auktoritet överträffade alla tre. ”Detta är min privata uppfattning”, skriver tsarinnan till tsaren, ”jag ska ta reda på vad vår Vän anser.” ”Vännens” uppfattning är inte privat, den avgör. ”Jag är orubblig”, betonar tsarinnan några veckor senare, ”men hör på mig, dvs. jag menar vår Vän, och lita på oss i allt… Jag lider med dig som ett ädelt, godhjärtat barn – som behöver vägledning, men lyssnar till dåliga rådgivare, medan en av Gud utsänd talar om för honom vad han borde göra.”

Den vän som sänts av Gud var Grigorij Rasputin.

”Vår Väns böner och hjälp – sedan blir allt bra.”

”Om vi inte hade Honom, skulle allt ha varit över för länge sedan. Jag är fullständigt övertygad om det.”

Under hela Nikolaus och Alexandras välde importerades spåmän och hysteriker till hovet inte bara från hela Ryssland, utan också från andra länder. Särskilda officiella leverantörer kom att samlas kring det kortlivade oraklet och bildade ett mäktigt överhus kring monarken. Det var ingen brist på bigotta gamla fruntimmer med grevinnetitlar, inte heller på funktionärer utleda på att ingenting göra, eller på finansmän som hade hela ministerier i sin sold. Med ett svart­sjukt öga på den ohämmade konkurrensen från mesmerister och svartkonstnärer, skulle den ortodoxa kyrkans höga prästerskap skyndsamt snoka sig fram till intrigens heligaste heliga. Witte kallade denna styrande krets, mot vilken han själv två gånger stukat tån, ”den spetälska hovkamarillan”.

Ju mer isolerad dynastin blev, och ju mer oskyddad självhärskaren kände sig, desto mer behövde han lite hjälp från den andra världen. Vissa vildar låter en klappersten snurra runt i luften på en tråd för att åstadkomma bra väder. Tsaren och tsarinnan använde klapperstenar för de mest skilda ändamål. I tsarens tåg fanns ett helt kapell fullt av stora och små avbilder, och alla slags fetischer, som först sattes in mot japanerna, sedan mot det tyska artilleriet.

Nivån på hovkretsen hade verkligen inte förändrats mycket från generation till generation. Under Alexander II, kallad ”befriaren”, hade storhertigarna på fullt allvar trott på husandar och häxor. Under Alexander III var det inte mycket bättre, bara lugnare. Den ”spetälska kamarillan” hade alltid funnits, den hade bara ändrat sin sammansättning och sina metoder. Nikolaus II skapade inte denna hovatmosfär av våldsam medeltidsanda, utan ärvde den från sina förfäder. Men landet hade förändrats under just dessa årtionden. Dess problem blev mer komplexa, dess kultur steg till en allt högre nivå. Hovkretsen hamnade därmed långt bakefter.

Fastän monarkin tvingades göra eftergifter till de nya krafterna, misslyckades den icke desto mindre fullständigt med att modernisera sig invärtes. Tvärtom slöt den sig inom sitt skal. Dess medeltidsanda mörknade under trycket av fientlighet och rädsla, tills den fick karaktären av en avskyvärd mardröm som svävade över landet.

Fram emot november 1905 – dvs. under den första revolutionens mest kritiska ögonblick – skriver tsaren i sin dagbok: ”Vi blev bekanta med en gudsman, Grigorij, från Tobolskprovinsen.” Det var Rasputin – en sibirisk bonde med ett tydligt ärr på skallen, resultatet av prygel för häststöld. Denne ”gudsman” kom fram i ett lämpligt ögonblick och fann snart officiella medhjälpare – eller snarare fann de honom – och därmed formades en ny styrande krets som fick ett fast grepp om tsarinnan, och genom henne om tsaren.

Från och med vintern 1913–14 sades det öppet i Petersburgssocieteten att alla höga utnäm­ningar, poster och kontrakt var beroende av Rasputinklicken. Den ”gamle” själv övergick gradvis till att bli en statsinstitution. Han bevakades omsorgsfullt och blev inte mindre omsorgsfullt eftersökt av de konkurrerande ministrarna. Spioner från polisdepartementet förde dagbok om hans liv timme för timme och försummade inte att rapportera om hur han under ett besök i sin hemby i Pokrovskij hamnat i ett blodigt fylleslagsmål med sin egen far på öppen gata. Samma dag som detta inträffade – den 9 september 1915 – sände Rasputin två vänliga telegram, ett till tsarinnan på Tsarskoje Selo, det andra till tsaren vid högkvarteret. På ett episkt språk registrerade polisspionerna dag för dag Vännens rumlande. ”Idag återvände han fullständigt berusad klockan 5 på morgonen.” ”Natten den 25–26 tillbringade aktrisen V. tillsammans med Rasputin.” ”Han anlände med prinsessan D. (hustrun till en herre i tsarhovets sängkammare) till hotell Astoria.” … Och mitt i detta: ”Kom hem från Tsarskoje Selo omkring klockan 11 på kvällen.” ”Rasputin kom hem med prinsessan Sj. – mycket berusad och de gick omedelbart ut tillsammans.” På morgonen eller kvällen följande dag en tripp till Tsarskoje Selo. På en vänlig fråga från spionen om anledningen till ’den gamles’ tankfullhet, kom svaret: ”Kan inte besluta mig för att inkalla duman eller inte.” Och så återigen: ”Han kom hem klockan 5 på morgonen tämligen berusad.” Så spelades under månader                      och år melodin i tre tonarter: ”Tämligen berusad”, ”Mycket berusad” och ”Fullständigt berusad”. Dessa för staten så betydelsefulla meddelanden samlades ihop och kontrasignerades av gendarmgeneralen Gorbatjov.

Blomstringstiden för Rasputins inflytande varade i sex år, monarkins sista år. ”Hans liv i Petrograd”, säger prins Jusupov, som i viss utsträckning tog del i detta liv och sedan tog livet av Rasputin, ”blev ett ständigt rumlande, en fyllorgie av en galärslav vars lycka kommit oväntat.” ”Jag hade till mitt förfogande”, skrev presidenten i duman Rodzianko, ”en hel hög brev från mödrar vars döttrar vanärats av denne oförskämde rucklare.” Icke desto mindre hade metropoliten i Petrograd, Pitirim, Rasputin att tacka för sin ställning, liksom den närapå illitterate ärkebiskopen Varnava. Heliga synodens prokurator Sabler understöddes länge av Rasputin, och premiärminister Kokovtsev avlägsnades i enlighet med hans önskan för att ha vägrat ta emot ’den gamle’. Rasputin utnämnde Stürmer till ordförande för ministerrådet, Protopopov till inrikesminister, den nye prokuratorn för synoden Rajv och många andra. Den franska republikens ambassadör, Paléologue, sökte Rasputin för en intervju, omfamnade honom och utropade, ”Voilà, un véritable illuminé!” (”Se, en verkligt upplyst man!”), och hoppades på detta sätt vinna tsarinnans hjärta för Frankrikes sak. Juden Simanovitj, finans­agent för ’den gamle’, som själv stod under uppsikt av säkerhetspolisen som nattklubbsspelare och ockrare – introducerade genom Rasputin det fullständigt ohederliga kreaturet Dobrovolskij i justitieministeriet.

”Håll reda på den lilla listan”, skriver tsarinnan till tsaren med syftning på nya utnämningar. ”Vår vän har begärt att du går igenom allt detta med Protopopov.” Två dagar senare: ”Vår vän säger att Stürmer kan kvarstå ännu ett par dagar som ordförande för ministerrådet.” Och återigen: ”Protopopov högaktar vår vän och kommer att välsignas.”

En av dessa dagar när polisspionerna räknade antalet buteljer och kvinnor, beklagade sig tsarinnan i ett brev till tsaren: ”De anklagar Rasputin för att kyssa kvinnor, m.m. Läs apostlarna; de kysste alla som ett slags hälsning.” Denna hänvisning till apostlarna kunde knappast övertyga polisspionerna. I ett annat brev går tsarinnan ännu längre. ”Under aftonbönen tänkte jag så mycket på vår vän”, skriver hon, ”på hur de skriftlärda och fariséerna anklagar Kristus och utger sig för att vara så perfekta… ja sannerligen, ingen man är profet i sitt eget land.”

Jämförelsen mellan Rasputin och Kristus var vanlig inom denna krets och på inget vis en tillfällighet. Kejsarparets oro inför historiens hotfulla krafter var alltför häftig för att låta sig nöja med en opersonlig Gud och den fåfänga skuggan av en biblisk Kristus. De behövde en andra nedkomst för ”människosonen”. I Rasputin fann den försmådda och kvalfyllda monarkin en Kristus som sin egen avbild.

”Om det inte funnits någon Rasputin”, sade senator Tagantsev, en man ur den gamla regimen, ”hade det varit nödvändigt att uppfinna en”. Det ligger betydligt mer i dessa ord än vad deras författare föreställde sig. Om vi med ordet huliganism menar det extrema uttrycket för de antisociala, parasitära elementen på samhällets botten, kan vi definiera rasputinismen som en krönt huliganism på själva samhällets topp.

Kapitel V: Idén om en palatsrevolution

Varför försökte inte de härskande klasserna, som ville rädda sig undan en revolution, göra sig kvitt tsaren och kretsen kring honom? De ville, men de vågade inte. De saknade både beslut­samhet och tro på sin sak. Tanken på en palatsrevolution låg i luften, intill det ögonblick den kom att uppslukas av en statsrevolution. Vi ska uppehålla oss vid detta för att få en klarare uppfattning om de inbördes förhållandena, alldeles innan explosionen, mellan monarkin, de övre kretsarna inom adeln, byråkratin och bourgeoisien.

De besuttna klasserna var helt och hållet monarkistiska genom sina intressen, sina vanor och sin feghet. Men de ville ha en monarki utan Rasputin. Monarkin svarade dem: ta mig som jag är. Som svar på kraven på en anständig ministär, sände tsarinnan ett äpple ur Rasputins hand till tsaren vid högkvarteret, och uppmanade honom att äta det för att stärka sin vilja. ”Kom ihåg”, besvor hon, ”att även monsieur Philippe (en fransk charlatanhypnotisör) sade att du inte fick bevilja en konstitution, eftersom detta skulle innebära ruin för dig och Ryssland…”. ”Var Peter den store, Ivan den förskräcklige, kejsar Paul – krossa allesammans under foten!”

Vilket avskyvärt hopkok av rädsla, vidskepelse och illvilligt främlingskap inför landet! Det kan naturligtvis tyckas som om tsarfamiljen på sin höjdpunkt inte kunde stå helt ensam. Rasputin var faktiskt alltid omgiven av en lysande samling förnäma damer, och överhuvudtaget frodades schamanismen inom aristokratin. Men denna rädslans mystik förenar inte människor, den skiljer dem åt. Var och en räddar sig på sitt sätt. Många aristokrathus har sina konkurrerande helgon. Även under Petrogradsocietetens storhetstid omgavs tsarfamiljen, som om den vore pestsmittad, med en karantän av misstro och fiendskap. Hovdamen Virubova minns: ”Jag märkte och kände djupt hos alla runt om oss ett agg mot dem jag vördade, och jag kände att detta agg skulle anta fruktansvärda dimensioner.”

Mot den purpurfärgade bakgrunden av kriget, med dånet från avgrundsskalven tydligt hörbara, avstod inte de privilegierade för ett ögonblick från livets glädjeämnen; de slukade dem tvärtom glupskt. Ändå framträdde oftare och oftare ett benrangel på deras banketter och skramlade varnande med sina fingrar. Det började gå upp för dem att allt deras elände berodde på ”Alix” vämjeliga karaktär, på tsarens förrädiska svaghet, på den giriga tokan Virubova och på den sibiriske Kristus med ett ärr på sin skalle. Vågor av outhärdliga föraningar svepte över den härskande klassen, drog den samman i spasmer från periferin till centrum, och isolerade mer och mer den hatade övre kretsen i Tsarskoje Selo. Virubova har uttryckt stämningarna inom den övre kretsen vid den tiden tämligen klart i sina på det hela taget mycket lögnaktiga minnesbilder: ”För hundrade gången frågade jag mig vad som hänt Petrogradsocieteten. Är alla sjuka till sinnet, eller har de ådragit sig någon farsot som härjar i krigstid? Det är svårt att förstå, men faktum är att alla befann sig i ett abnormt upphetsat tillstånd.” Till dem som var utom sina sinnen hörde hela den månghövdade Romanovfamiljen, hela det glupska, förmätna och universellt hatade packet av storhertigar och storhertiginnor. Dödsförskräckta försökte de slingra sig ur den snara som drogs åt runt dem. De kröp inför den kritiska aristokratin, skvallrade om det kejserliga paret och eggade upp både varandra och alla omkring dem. De vördnadsvärda farbröderna riktade brev till tsaren med goda råd. Mellan de respektfyllda raderna kunde man höra morrningar och tandagnisslan.

En tid efter oktoberrevolutionen karaktäriserade Protopopov målande, om än inte så insiktsfullt, stämningen inom de övre kretsarna: ”Till och med de allra högsta klasserna blev frondeurs innan revolutionen; i förnäma salonger och klubbar fick regeringens politik utstå frän och fientlig kritik. De relationer som uppstått inom tsarfamiljen analyserades och diskuterades. Små historier cirkulerade om statsöverhuvudet. Verser komponerades. Många storhertigar närvarade öppet vid dessa möten, och deras närvaro gav en speciell auktoritet i offentlighetens ögon åt historier som var karikatyrer och åt illvilliga överdrifter. Någon aning om faran i denna lek väcktes inte förrän i sista ögonblicket.”

Dessa rykten om hovkamarillan tillspetsades särskilt genom anklagelserna för tyskvänlighet och till och med för direkta förbindelser med fienden. Den högröstade och inte särdeles djupsinnige Rodzianko slog definitivt fast: ”Sambandet och likheten mellan deras strävanden är, logiskt sett, så uppenbara att åtminstone jag inte hyser några tvivel om samarbetet mellan den tyska staben och Rasputinkretsen: Ingen kan betvivla det.” Själva hänvisningen till något ”logiskt” försvagar uppenbart den kategoriska tonen i det här vittnesmålet. Inget bevis för ett samband mellan rasputinisterna och den tyska staben kunde upptäckas efter revolutionen. Det var annorlunda med den så kallade ”tyskvänligheten”. Här var det naturligtvis inte fråga om nationella sympatier eller antipatier hos den tyska tsarinnan, premiärminister Stürmer, grevinnan Kleinmichel, hovministern greve Frederiks och andra herremän med tyska namn. Den gamla intriganten Kleinmichels cyniska memoarer visar med anmärkningsvärd tydlighet hur de aristokratiska topparna i alla Europas länder förenades över nationsgränserna, sammanbundna som de var av börd, arv, förakt för alla under dem och, sist men inte minst, av kosmopolitiska äktenskapsbrott i urgamla slott, vid fashionabla brunnsorter och vid Europas hov. Avsevärt mer äkta var hovhushållets inneboende antipati mot den franska republikens inställsamma advokater, och den sympati reaktionärerna – oavsett om de bar germanskt eller slaviskt familjenamn – kände för den genuina ryska själen i den Berlinregim som så ofta gjort intryck på dem med sina vaxade mustascher, fanjunkarmanér och självbelåtna dumhet.

Men det var inte den avgörande faktorn. Faran härrörde från själva logiken i situationen, ty hovet kunde inte annat än söka räddning i en separat fred, och detta allt enträgnare ju farligare situationen blev. Liberalismen försökte, som vi ska få se, personifierad i sina ledare, förbehålla sig att på egen hand sluta en separat fred i samband med att den själv försökte ta makten. Men av just denna anledning drev de en ursinnigt chauvinistisk agitation, svek därmed folket och jagade skräck i hovet. Kamarillan vågade inte visa sitt rätta ansikte alltför tidigt i en så kinkig fråga, och den blev även tvingad att efterapa den allmänt patriotiska kören, samtidigt som den sonderade terrängen för en separat fred.

General Kurlov, en före detta polischef som tillhörde Rasputinkamarillan, förnekar naturligtvis i sina hågkomster att hans beskyddare skulle ha haft kontakter eller sympatier med Tyskland, men tillägger omedelbart: ”Vi kan inte klandra Stürmer för hans uppfattning att kriget med Tyskland var den största tänkbara olyckan för Ryssland och att det politiskt sett inte hade något egentligt berättigande.” Det är knappast möjligt att bortse från att samtidigt som Stürmer hade denna intressanta uppfattning, var han regeringschef i det land som förde krig mot Tyskland. Den siste tsaristiske inrikesministern, Protopopov, hade strax innan han inträdde i regeringen fört förhandlingar i Stockholm med den tyske diplomaten Warburg och rapporterat om dessa till tsaren. Rasputin själv ”betraktade”, enligt samme Kurlov, ”kriget mot Tyskland som en kolossal olycka för Ryssland.” Och slutligen skrev kejsarinnan till tsaren den 5 april 1916: ”De vågar inte säga att Han skulle ha någonting gemensamt med tyskarna. Han är god och storsint mot alla, som Kristus. Oavsett vilken religion en människa tillhör: Det är så en god kristen borde vara.” Visst kan denne gode kristne, som nästan alltid var berusad, mycket väl ha gottgjorts, inte bara av svindlare, ockrare och aristokratiska kopplerskor, utan av verkliga spioner från fienden. ”Samband” av det slaget är inte otänkbara. Men de oppositionella patrioterna framställde saken mer direkt och omfattande: De anklagade direkt tsarinnan för förräderi. I sina memoarer, som skrevs betydligt senare, vittnar general Denikin: ”Inom armén talades det vitt och brett, ohämmat både vad gäller tid och plats, om kejsarinnans enträgna krav på en separat fred, om hennes svek i fråga om fältmarskalk Kitchener, om vars resa hon antas ha meddelat tyskarna… Denna omständighet spelade en kolossal roll för avgörandet av arméns attityd till dynastin och revolutionen.” Samme Denikin berättar hur general Alexejev efter revolutionen på en direkt fråga om kejsarinnans förräderi svarade, ”vagt och motvilligt”, att man vid genomgången av papperen funnit en karta i tsarinnans ägo som detaljerat angav trupperna längs hela fronten, och att detta hade haft en deprimerande effekt på honom, Alexejev. ”Inte ett ord mer”, tillägger Denikin menande. ”Han bytte ämne.” Vare sig tsarinnan hade del i den mystiska kartan eller inte, så var de oturs­förföljda generalerna inte ovilliga att lämpa över ansvaret för sitt eget nederlag på hennes axlar. Anklagelsen mot hovet för förräderi spred sig otvivelaktigt genom armén huvudsak­ligen uppifrån och ner – med början i den odugliga staben.

Men om tsarinnan själv, för vilken tsaren gav efter i allt, förrådde militärhemligheter och till och med de allierade ledarnas huvuden till Wilhelm, vad annat återstod än att göra slut på kejsarparet? Och eftersom ledaren för armén och för det antityska partiet var storhertigen Nikolaj Nikolajevitj, var han då inte av ren pliktskyldighet utvald till rollen som den högste beskyddaren av en palatsrevolution? Det var anledningen till att tsaren, på Rasputins och tsarinnans anmodan, avlägsnade storhertigen och tog det högsta befälet i egna händer. Men tsarinnan var till och med rädd för ett möte mellan brorsonen och farbrodern när kommandot lämnades över. ”Käraste, var försiktig”, skriver hon till tsaren i högkvarteret, ”och låt inte Nikolasja snärja dig i någon slags kompromiss eller något annat – kom ihåg att Grigorij räddade dig från honom och hans dåliga folk… minns i Rysslands namn vad de ville göra, driva bort dig (detta är inte skvaller – Orloff hade alla papper klara), och sätta mig i kloster.”

Tsarens bror Michail sade till Rodzianko: ”Hela familjen vet hur fördärvlig Alexandra Fjodorovna är. Bara förrädare omger henne och min bror. Alla ärliga människor har gett sig av. Men vad bör göras i ett sådant läge?” Det är exakt vad saken gällde: vad bör göras?

Storhertiginnan Maria Pavlovna insisterade i sina söners närvaro på att Rodzianko skulle ta initiativ till att ”avlägsna tsarinnan”. Rodzianko föreslog att man skulle betrakta samtalet som om det aldrig hade ägt rum, eftersom troheten till hans ed annars skulle tvinga honom att rapportera till tsaren att storhertiginnan hade föreslagit dumans president att han skulle krossa tsarinnan. På så vis reducerade denne kvicktänkte överhovmarskalk frågan om att mörda tsarinnan till ett salongsskämt.

Emellanåt hamnade ministären själv i skarp motsättning till tsaren. Så tidigt som 1915, ett och ett halvt år före revolutionen, talades det vid regimens sammanträden öppet om sådant som även nu tycks otroligt. Krigsministern Polivanov: ”Bara en politik av försoning gentemot samhället kan rädda situationen. De nuvarande svaga fördämningarna kan inte förhindra en katastrof.” Marinminister Grigorovitj: ”Det är ingen hemlighet att armén inte litar på oss och väntar på en förändring.” Utrikesminister Satsonov: ”Tsarens popularitet och auktoritet i de breda massornas ögon har skakats i betydande utsträckning.” Inrikesminister prins Sjerbatov: ”Vi är alla odugliga att styra Ryssland i den situation som börjar ta form… Vi måste antingen ha en diktatur eller en försoningspolitik”. (Sammanträdet den 21 augusti 1915). Ingen av dessa åtgärder kunde nu vara till någon hjälp – ingen av dem var heller möjlig. Tsaren kunde inte bestämma sig för en diktatur; han förkastade en försoningspolitik och accepterade inte att de ministrar som betraktade sig som odugliga avgick. Den höge ämbetsman som förde protokollen gör en kort kommentar till dessa ministertal: Tydligen är det meningen att vi ska dingla från en lyktstolpe.

I och med att sådana känslor tar överhanden är det inte att undra på att man till och med inom byråkratiska kretsar talade om nödvändigheten av ett palatsuppror som det enda medlet att förhindra den framryckande revolutionen. ”Om jag hade slutit mina ögon”, minns en av deltagarna i dessa samtal, ”skulle jag ha kunnat tro att jag befann mig i sällskap med desperata revolutionärer.”

En gendarmöverste som gjorde en särskild undersökning av armén i södra Ryssland målade upp en mörk bild i sin rapport: Tack vare propaganda som i huvudsak rör tsarinnans och tsarens tyskvänlighet, är armén förberedd för tanken på en palatsrevolution. ”Samtal med den innebörden förs öppet på officersmöten och har inte mött det nödvändiga motståndet från överkommandot.” Protopopov intygar för sin del att ”ett betydande antal av stabsfolket vid överkommandot sympatiserade med tanken på en statskupp: vissa individer var i kontakt med och under inflytande av huvudmännen i det så kallade Progressiva blocket.”

Den senare så ökände amiral Koltjak vittnade inför den sovjetiska undersöknings­kommissionen, sedan hans trupper jagats på flykten av Röda armén, att han haft förbindelser med många av dumans oppositionella medlemmar vars tal han välkomnade, eftersom ”hans inställning till den makt som fanns före revolutionen var negativ.” Vad gäller planen på en palatsrevolution var Koltjak emellertid inte informerad.

Efter mordet på Rasputin och den därpå följande förvisningen av storhertigarna, talade societeten ännu högre om nödvändigheten av en palatsrevolution. Prins Jusupov berättar om att när storhertigen Dmitrij arresterades vid palatset kom officerare från flera regementen och föreslog planer för beslutsamma handlingar, ”till vilka han, naturligtvis, inte kunde ge sitt medgivande.”

De allierade diplomaterna – i varje fall den brittiske ambassadören – betraktades som medbrottslingar till komplotten. Denne gjorde 1917, utan tvivel på initiativ från de ryska liberalerna, ett försök att påverka Nikolaus, efter att ha försäkrat sig om sin regerings preliminära godkännande. Nikolaus lyssnade uppmärksamt och artigt på ambassadören, tackade honom, och – talade om andra frågor. Protopopov rapporterade till Nikolaus om förbindelserna mellan Buchanan och huvudmännen i Progressiva blocket och föreslog att den brittiske ambassadören skulle ställas under bevakning. Nikolaus tycktes inte gilla förslaget, då han fann övervakning av en ambassadör ”oförenlig med internationell tradition.” Samtidigt fastslår Kurlov utan tvekan att ”säkerhetstjänsten dagligen noterar förbindelserna mellan kadetpartiets ledare Miljukov och den brittiske ambassadören”. Internationella traditioner hade således inte alls stått i vägen. Men det hjälpte föga att överträda dem: Någon palatskonspiration upptäcktes ändå aldrig.

Fanns den i verkligheten? Det finns ingenting som bevisar det. Denna ”konspiration” var lite för vidsträckt. Den omfattade alltför många och alltför skilda kretsar för att vara en konspiration. Den hängde rätt och slätt i luften, som en stämning bland de övre kretsarna i Petrogradsocieteten, som en förvirrad idé om räddning eller en desperationens paroll. Men den kom inte att tätna till den grad att den blev en praktisk plan.

1700-talets högadel hade vid mer än ett tillfälle genomfört praktiska korrigeringar i tronföljden genom att fängsla eller strypa obekväma kejsare: Den operationen genomfördes för sista gången med Paul 1801. Man kan därför omöjligen säga att en palatsrevolution skulle ha trampat på den ryska monarkins traditioner. Den hade tvärtom varit ett beständigt element i dessa traditioner. Men aristokratin hade sedan länge upphört att känna sig stark till kropp och själ. Den överlämnade äran av att strypa tsaren och tsarinnan till bourgeoisien. Men dess ledare visade föga mer beslutsamhet.

Efter revolutionen har det mer än en gång hänvisats till de liberala kapitalisterna Gutjkov och Teresjtjenko, och till general Krimov som stod dem nära, som kärnan bland konspiratörerna. Gutjkov och Teresjtjenko har själva bekräftat detta, om än svävande. Den före detta frivillige i boerarmén mot England duellanten Gutjkov, en liberal med sporrar, måste av ”samhälls­opinionen” allmänt sett ha betraktats som den lämpligaste konspiratören. Säkert inte den talträngde professor Miljukov! Gutjkov tänkte nog mer än en gång på det korta och raska slag som behövdes för att ett gardesregemente skulle ersätta och förekomma revolutionen. Witte hade i sina memoarer redan skvallrat om Gutjkov, vilken han hatade, som en beundrare av ungturkarnas metoder för att göra sig av med en obekväm sultan. Men Gutjkov, som i sin ungdom aldrig lyckats visa sin ungturkiska djärvhet, hade haft tid att bli mycket äldre. Denne Stolypins hejduk kunde bara inte, vilket var ännu viktigare, undgå att se skillnaderna mellan ryska förhållanden och de gamla turkiska förhållandena, kunde inte undgå att fråga sig: Kommer inte palatsrevolutionen att visa sig bli den sista stöten som sätter igång lavinen, istället för att bli det medel som förhindrar en verklig revolution? Kan inte kuren visa sig bli mer förödande än sjukdomen?

I litteraturen om februarirevolutionen talas det om planerna på en palatsrevolution som ett välbekant faktum. Miljukov framställde det så här: ”Den höll på att förverkligas redan i februari.” Denikin flyttar genomförandet till mars. Båda nämner de en ”plan” att stoppa tsarens tåg under resan, kräva en abdikation och, för den händelse han vägrade, vilket ansågs oundvikligt, genomföra ett ”fysiskt avlägsnande” av tsaren. Miljukov tillägger att Progressiva blockets ledare, som inte tog del i komplotten, och som inte var ”riktigt” informerade om dess förberedande, förutspådde en möjlig revolution och diskuterade inom en trängre krets hur man bäst skulle kunna utnyttja en framgångsrik statskupp. Av detta exempel kan vi lära hur lätt och handfast legender erövrar en plats i historievetenskapen.

Som främsta bevis för komplotten för man inte sällan fram en viss färgstark berättelse av Rodzianko, som i själva verket visade att det inte fanns någon komplott. I januari 1917 anlände general Krimov från fronten och klagade inför medlemmar av duman, att som det nu förhöll sig kunde det inte fortsätta: ”Om ni fattar beslut om denna ytterlighetsåtgärd (ersättande av tsaren) kommer vi att stödja er.” Om ni beslutar! Oktobristen Sjidlovskij utropade förargat: ”Det finns ingen anledning att ömka eller förskona honom när han ödelägger Ryssland.” Från det högröstade meningsutbytet rapporteras också dessa verkliga eller inbillade ord av Brusilov: ”Om det blir nödvändigt att välja mellan tsaren och Ryssland, ställer jag mig på Rysslands sida!” Om det blir nödvändigt! Den unge miljonären Terestjenko talade som en obeveklig tsarmördare. Kadeten Sjingarev talade: ”Generalen har rätt, en omvälvning är nödvändig… men vem kommer att besluta om det?” Det är just frågan: Vem kommer att besluta om det? Det är kärnan i Rodziankos vittnesmål, som själv talade mot en omvälvning. Under de närmast följande veckorna rörde sig planen uppenbarligen inte framåt en tum. De konverserade om att stoppa tsarens tåg, men det är fullständigt okänt vem som skulle genomföra denna operation.

Den ryska liberalismen hade i sin ungdom understött de revolutionära terroristerna med pengar och sympati utifrån förhoppningen att de med bombernas hjälp skulle driva monarkin i dess händer. Ingen av dessa respektabla herrar hade för vana att riskera sitt eget huvud. Men huvudrollen spelades ändå inte av den personliga rädslan utan av klassrädslan: Det är dåliga tider nu – resonerade man – men de kan bli värre. Om Gutjkov, Teresjtjenko och Krimov på allvar rört sig i riktning mot en statskupp – dvs. i praktiken förberett den och mobiliserat de nödvändiga styrkorna och medlen – skulle det ha gått att fastställa definitivt och med exakthet efter revolutionen. Deltagarna, särskilt alla de aktiva unga män som hade behövts, skulle då inte ha haft någon anledning att hålla tyst om det ”nästan” utförda dådet. Efter februari skulle detta bara ha garanterat dem en karriär. Några avslöjanden kom emellertid aldrig. Det är helt klart att affären aldrig gick längre med Krimov och Gutjkov än till patriotiska suckar över vin och cigarrer. Aristokratins lättsinniga frondörer hade, lika lite som tungviktiga oppositionsmakare från plutokratin, hjärta att i handling ändra i en oblid försyns gång.

På en privat konferens i den duma som revolutionen kommer att svepa bort tillsammans med monarkin, kommer i maj 1917 en av de mest vältaliga liberalerna, Maklakov, att utbrista: ”Om eftervärlden förbannar denna revolution kommer den att förbanna oss för att vi varit oförmögna att i tid förhindra den med en revolution ovanifrån!” Ännu senare kommer Kerenskij, när han redan befinner sig i exil, att i Maklakovs efterföljd beskärma sig: ”Ja, det befriade Ryssland var alltför senfärdigt med sin statskupp uppifrån (om vilken man talade så mycket, och för vilken man gjorde så många förberedelser[?]) – landet var alltför senfärdigt för att kunna förekomma statens spontana explosion.”

De båda utropen gör bilden fullständig av hur lärda dumhuvuden, även sedan revolutionens obändiga krafter släppts lösa, fortsatte att tro att de kunde ha förekommits genom ett ”lägligt” byte av galjonsfigurer inom dynastin.

*

Beslutsamheten saknades för en ”stor” palatsrevolution, men ur den uppstod en plan på en liten palatsrevolution. De liberala konspiratörerna vågade inte avlägsna monarkins huvudaktör, men storhertigarna beslutade att avlägsna sufflören. I mordet på Rasputin såg de den sista utvägen att rädda dynastin.

Prins Jusupov, som var gift med en Romanov, drog in storhertigen Dmitrij Pavlovitj och den monarkistiske deputeraden Purisjkevitj i affären. De försökte också, uppenbarligen för att ge mordet en ”allnationell” karaktär, att dra in liberalen Maklakov. Den ryktbare advokaten avböjde klokt nog, men försåg konspiratörerna med gift – en tämligen stilistisk distinktion! Konspiratörerna gjorde, inte utan grund, bedömningen att en bil från huset Romanov skulle göra det lättare att avlägsna kroppen efter mordet. Den storhertigliga vapenrocken hade äntligen kommit till användning. Resten genomfördes efter ett filmmanuskript avsett för folk med dålig smak. Natten mellan 16 och 17 december mördades Rasputin, som lockats till en liten fest, i Jusupovs våning.

De härskande klasserna hälsade, med undantag för en mindre klick och de mystiska tillbedjarna, mordet på Rasputin som en frälsningsakt. Storhertigen – som försatts i husarrest, och vars händer, med tsarens ord, befläckats av blodet från en musjik – fastän en Kristus, likväl en musjik! – besöktes med sympati av alla medlemmar i det kejserliga hushållet som befann sig i Petersburg. Tsarinnans egen syster, änka efter storhertigen Sergej, telegraferade att hon bad för mördarna och nedkallade välsignelser över deras patriotiska handling. Tidningarna tryckte extatiska artiklar, tills de förbjöds att nämna Rasputin. På teatrarna försökte folk att demonstrera till mördarnas ära. Folk på gatan gratulerade varandra. ”I privata våningar, på officersträffar och på restauranger”, återger prins Jusupov, ”drack man för vår hälsa; arbetarna i fabrikerna hurrade för oss.” Vi kan gärna medge att arbetarna inte sörjde när de fick höra talas om mordet på Rasputin, men deras hurrarop hade ingenting gemensamt med hoppet om en pånyttfödelse av dynastin. Rasputinkamarillan försvann ur sikte och avvaktade. I hemlighet begravdes Rasputin av tsaren, tsarinnan, tsarens dotter och Virubova. Runt den ’heliga vännens’ kropp, den forne hästtjuven som mördats av storhertigar, måste tsarfamiljen själv ha uppfattat sig som utstött. Rasputin fann emellertid inte frid ens efter sin begravning. När Nikolaus och Alexandra Romanov senare befann sig i husarrest, grävde soldaterna från Tsarskoje Selo upp graven och öppnade kistan. Vid den mördade mannens huvud låg en ikon med underskrifterna: Alexandra, Olga, Tatjana, Maria, Anastasia, Anja. Den provisoriska regeringen skickade av någon anledning ett sändebud för att föra kroppen till Petrograd. En folkhop motsatte sig det och sändebudet tvingades bränna kroppen på platsen.

Efter mordet på sin ”vän” överlevde monarkin allt som allt i tio veckor. Men denna korta tidsrymd var ändå dess egen. Rasputin fanns inte längre, men hans skugga fortsatte att härska. Tvärtemot alla förväntningar från konspiratörernas sida, började det kejserliga paret att efter mordet med särskild beslutsamhet befordra de mest föraktade medlemmarna av Rasputinklicken. Som hämnd för Rasputin utnämndes en ökänd skurk till justitieminister. Ett antal storhertigar förvisades från huvudstaden. Det ryktades att Protopopov ägnade sig åt spiritism och åkallade Rasputins vålnad. Hopplöshetens snara drogs alltmer åt.

Mordet på Rasputin spelade en kolossal roll, men inte alls den som dess förövare och inspiratörer räknat med. Det försvagade inte krisen, utan skärpte den. Folk talade om mordet överallt: i palatsen, i staberna, i fabrikerna och i kojorna. Slutsatsen gav sig själv: Inte ens storhertigarna ser någon annan utväg mot den spetälska kamarillan än gift och revolver. Poeten Blok skrev om mordet på Rasputin: ”Den kula som dödade honom träffade den härskande dynastins hjärta.”

Robespierre påminde en gång den lagstiftande församlingen om att adelns opposition genom att försvaga monarkin därmed hade uppviglat bourgeoisien, och därefter massorna. Robespierre varnade vid samma tillfälle för att revolutionen i det övriga Europa inte kunde utvecklas så snabbt som i Frankrike, eftersom de privilegierade klasserna i andra länder, visa av den franska adelns erfarenheter, inte skulle ta några revolutionära initiativ. I denna beundransvärda analys misstog sig Robespierre endast i sitt påstående att den franska adeln med sin oppositionella våghalsighet en gång för alla givit alla andra länder en lärdom. Ryssland bevisade igen, både 1905 och ännu mer 1917, att en revolution som vänder sig mot en enväldig och halvfeodal regim, och följaktligen mot adeln, vid sina första steg får verklig assistans, visserligen osystematiskt och inkonsekvent men ändå reellt, inte bara av lågadeln, utan också av adelns mest privilegierade övre kretsar, inklusive medlemmar av dynastin. Detta anmärkningsvärda historiska fenomen kan tyckas motsäga den samhälleliga klassteorin, men i verkligheten motsäger det bara en vulgär tolkning av den.

En revolution utbryter när ett samhälles alla motsättningar nått det högsta spänningstill­ståndet. Men detta gör situationen outhärdlig även för det gamla samhällets klasser – dvs. de som är dömda att upplösas. Det är värt, utan att ge en biologisk jämförelse alltför stor vikt, att uppmärksamma att den naturliga födelseakten i ett visst ögonblick blir lika oundviklig för moderns kropp som för avkomman. De privilegierade klassernas opposition är ett uttryck för att deras traditionella samhällsställning inte längre går att förena med samhällets fortbestånd. Allt tycks glida den härskande byråkratin ur händerna. Aristokratin, som befinner sig i skottgluggen för en allmän fientlighet, lägger skulden på byråkratin. Denna skyller på aristokratin, och sedan riktar de, tillsammans eller var för sig, sitt missnöje mot den monarkiska toppen av deras makt.

Prins Sjerbatov, inkallad till ministären för en tid från sin tjänst i adelns nedärvda institutioner, sade: ”Både Samarin och jag är före detta ledare för adeln i våra provinser. Till dags dato har ingen betraktat oss som vänstermän och vi uppfattar oss inte själva som sådana. Men ingen av oss kan förstå situationen i en stat där monarken och hans regering i grunden är oense med alla förnuftiga delar av samhället (vi talar här inte om revolutionära intriger) – med adeln, köpmännen, städerna, zemstvoförsamlingarna, och även armén. Om de inte vill lyssna på vår uppfattning, är det vår plikt att dra oss tillbaka.”

Adeln ser orsaken till alla sina olyckor i att monarkin är blind eller har förlorat sitt förstånd. Den privilegierade kasten kan inte tänka sig en politik som försonar det gamla samhället med det nya. Adeln kan, med andra ord, inte acceptera sitt eget öde och förvandlar sin dödliga trötthet till en opposition mot den gamla regimens allra heligaste makt, dvs. monarkin. Den aristokratiska oppositionens skärpa och oansvarighet förklaras av att historien gjort adelns övre kretsar till bortskämda barn, och av deras outhärdliga fruktan inför revolutionen. Att adelns missnöje är så osystematiskt och inkonsekvent förklaras av att det är fråga om opposition från en klass utan framtid. Men liksom en lykta flammar upp med ett lysande men rökigt ljus innan den slocknar, avger adeln, innan den försvinner, en oppositionell blixt, till stor nytta för dess dödsfiende. Sådan är dialektiken i denna process, som inte bara överens­stämmer med teorin om samhällsklasserna, utan som bara kan förklaras med denna teori.

Kapitel VI: Monarkins dödskamp

Dynastin föll som rutten frukt av en skakning innan revolutionen ännu hunnit ta sig an sina första problem. Vårt porträtt av den gamla härskarklassen skulle bli ofullständigt om vi inte försökte visa hur monarkin gick sin ödestimme till mötes.

Tsaren befann sig vid högkvarteret vid Mogilev, han hade åkt dit, inte därför att han behövdes, utan på flykt från oroligheterna i Petrograd. Hovkrönikören, general Dubenskij, som var med tsaren vid högkvarteret, noterade i sin dagbok: ”Ett stillsamt liv börjar här. Allt kommer att förbli som förr. Hans (tsarens) närvaro betyder ingenting. Endast tillfälliga yttre angelägenheter kan förändra någonting…”. Den 24 februari skrev tsarinnan till Nikolaus vid högkvarteret, som alltid på engelska: ”Jag hoppas att dumamannen Kedrinskij (hon menar Kerenskij) kommer att hängas för sina ohyggliga tal – det är nödvändigt (krigslagar) och det kommer att tjäna som exempel. Alla törstar efter och bönfaller dig att visa fasthet.” Den 25 februari kom ett telegram från krigsministern att strejker förekom i huvudstaden, oroligheter började bland arbetarna, men att åtgärder hade vidtagits och att det inte var allvarligt. Med ett ord: ”Det är inte första gången, och det kommer inte att bli den sista!”

Tsarinnan hade alltid lärt tsaren att inte ge efter och försökte också här att förbli orubblig. Den 26 februari telegraferar hon till Nikolaus, med det tydliga syftet att hålla hans vacklande kurage uppe: ”Det är lugnt i staden.” Men i sitt aftontelegram måste hon medge: ”Läget är inte alls bra i staden.” I ett brev säger hon: ”Du måste säga till arbetarna att de inte får utlysa strejker, för om de gör det, så kommer de att skickas till fronten som straff. Det är inte alls nödvändigt att skjuta. Det är bara ordning som behövs och att inte låta dem gå över broarna.” Ja, det behövs bara en liten sak, bara ordning! Men huvudsaken är att arbetarna inte släpps in i staden – låt dem storkna i sina förstäders rasande kraftlöshet.

På morgonen den 27 februari förflyttar sig general Ivanov från fronten med Sankt Georg-bataljon, anförtrodd med diktatoriska maktbefogenheter – vilket han tänker offentliggöra först vid besättandet av Tsarskoje Selo. ”Man kan svårligen tänka sig en mer olämplig person”. General Denikin kommer senare att erinra sig, efter att själv ha försökt sig på militärdiktatur, ”en slapp gammal man, som knappt har ett hum om den politiska situationen, utan vare sig styrka, energi, vilja eller stramhet.” Valet föll på Ivanov tack vare minnena från den första revolutionen. Elva år tidigare hade han underkuvat Kronstadt. Men dessa år hade satt sina spår: underkuvarna hade blivit slappa, de underkuvade starka. De norra och västra fronterna beordrades göra trupper beredda för marschen mot Petrograd; tydligen trodde alla att man hade gott om tid på sig. Ivanov själv tog för givet att affären skulle vara överstökad både snabbt och framgångsrikt; han kom till och med ihåg att sända en adjutant för att köpa proviant i Mogilev åt sina vänner i Petrograd.

På morgonen den 27 februari skickade Rodzianko tsaren ett nytt telegram, som slutade med orden: ”Stunden har kommit då fäderneslandets och dynastins öde avgörs.” Tsaren sade till sin hovminister Frederiks: ”Än en gång har denne isterbuk Rodzianko skrivit en massa smörja till mig, som jag inte ens kommer att göra mig besväret att besvara.” Men ack, det var inte nonsens. Han kommer att bli tvungen att svara.

Omkring middagstid den 27 februari mottog högkvarteret en rapport från Chabalov om Pavlovskij-, Volinskij-, Litovskij- och Preobrazjenskijregementenas myteri och nödvändig­heten att sända pålitliga trupper från fronten. En timme senare kom ett mycket lugnande telegram från krigsministeriet: ”De oroligheter som började denna morgon i vissa militär­enheter har bestämt och eftertryckligt slagits ned av lojala kompanier och bataljoner… Jag är fast övertygad om att lugnet kommer att återställas med det snaraste.” Strax efter sju på kvällen rapporterade emellertid samme minister, Beljajev: ”Vi lyckas inte slå ned militär­upproret med de få truppstyrkor som förblir lojala”, – och begär en snabb överföring av verkligt pålitliga trupper – och detta också i tillräckligt antal ”för samtidig aktivitet i olika delar av staden”.

Ministerrådet bedömde detta som en lämplig dag för att göra sig av med den föregivna orsaken till alla olyckor – den smått rubbade inrikesministern Protopopov. På samma gång utfärdade general Chabalov ett påbud – som förberetts utan regeringens vetskap – som på Hans majestäts order förklarade Petrograd försatt i undantagstillstånd. Även här fanns alltså ett försök att blanda varmt och kallt – även om det knappast var avsiktligt och i varje fall inte till någon nytta. De lyckades inte ens klistra upp deklarationen om undantagstillståndet i staden: Borgmästaren Balka kunde varken finna klister eller borstar. Ingenting hängde längre ihop för dessa funktionärer; de tillhörde redan skuggornas rike.

Den mest framträdande skuggan i den sista tsaristiska ministären var den sjuttioårige prins Golytsin, som tidigare lett något slags välgörenhetsinstitut åt tsarinnan, och av henne upphöjts till posten som regeringsledare i denna tid av krig och revolution. När vänner frågade denne ”godmodige ryske godsägare, denne gamle vekling” – som liberalen baron Nolde beskriver honom – varför han accepterade en sådan besvärlig position, svarade Golytsin: ”För att få ännu ett behagligt minne.” Detta mål uppnådde han i alla händelser inte. Hur den sista tsaristiska regeringen kände sig under dessa timmar intygar Rodzianko i följande berättelse: Med de första nyheterna om att en folkmassa rörde sig mot Marinskijpalatset, där ministären satt i sammanträde, släcktes alla ljus i byggnaden omedelbart. (Regeringen önskade bara en sak – att revolutionen inte skulle ta notis om den.) Ryktet visade sig emellertid falskt: Attacken ägde inte rum och när ljuset vreds på fann man en av medlemmarna i den tsaristiska regeringen ”till hans egen förvåning” under bordet. Vad för slags minne han samlade där har inte kunnat fastställas.

Men Rodziankos egna känslor var uppenbarligen inte på höjdpunkten. Efter en lång men fåfäng jakt på regeringen per telefon, försöker dumans president återigen ringa upp prins Golytsin. Denne svarar honom: ”Jag ber dig att inte komma till mig med någonting i fortsättningen, jag har avgått.” Då han fick höra dessa nyheter sjönk Rodzianko, enligt hans lojale sekreterare, tungt ner i fåtöljen och gömde ansiktet i händerna: ”Min Gud, så ohyggligt!… Utan regering… Anarki… Blod…” och grät stilla. När den tsaristiska maktens senila vålnad gav upp sin sista suck kände sig Rodzianko olycklig, tröstlös och övergiven. Hur långt var han inte i det ögonblicket från tanken att han i morgon skulle behöva ”stå i spetsen” för en revolution!

Golytsins svar i telefonen förklaras av att ministerrådet på kvällen den 27 februari definitivt erkände sig oförmöget att handskas med situationen, och föreslog tsaren att placera en man som åtnjöt allmänt förtroende i spetsen för regeringen. Tsaren svarade Golytsin: ”Vad avser förändringar i personalstaben under nuvarande omständigheter, betraktar jag detta som otillåtligt. Nikolaus.” Exakt vilka omständigheter väntade han på? På samma gång krävde tsaren att man vidtog ”ytterst bestämda åtgärder” för att slå ned upproret. Det var lättare sagt än gjort.

Nästa dag, den 28 februari, tappar till och med den svårtämjda tsarinnan modet. ”Eftergifter är nödvändiga”, telegraferar hon till Nikolaus. ”Strejkerna fortsätter; många trupper har gått över till revolutionens sida. Alix.”

Det krävdes en resning från hela gardet, hela garnisonen, för att tvinga denna enväldets hessiska fanatiker att medge att ”eftergifter är nödvändiga”. Nu börjar också tsaren misstänka att ”isterbuken Rodzianko” inte telegraferat nonsens. Nikolaus beslutar att förena sig med familjen. Det är möjligt att stabens generaler, som inte heller de känner sig alldeles väl till mods, driver på honom lite.

Tsarens tåg färdades till en början utan missöden. Lokala chefer och guvernörer kom som vanligt ut för att möta honom. Långt från den revolutionära strömvirveln, i sin sedvanliga kejsarvagn, omgiven av sitt vanliga följe, tappade uppenbarligen tsaren åter medvetandet om den nära förestående krisen. Klockan tre den 28 februari, när händelserna redan avgjort hans öde, sände han ett telegram till tsarinnan från Vjazma: ”Underbart väder. Hoppas du är lugn och mår bra. Många trupper avsända från fronten. Kärleksfulla hälsningar. Niki.” Istället för de eftergifter, som till och med tsarinnan insisterade på, sänder den kärleksfulle tsaren trupper från fronten. Men trots detta ”underbara väder” kommer tsaren om bara några timmar att stå öga mot öga med den revolutionära stormen. Tåget gick så långt som till Visjerstationen. Järnvägsarbetarna ville inte låta det gå längre: ”Bron är skadad”. Troligen uppfanns denna förevändning av hovfolket själva för att mjuka upp läget. Nikolaus försökte ta sig fram, eller de försökte få honom igenom, via Bologoje på Nikolajevskbanan, men inte heller här ville arbetarna låta tåget passera. Detta var mycket mer handgripligt än alla telegrammen från Petrograd. Tsaren hade brutit upp från högkvarteret och kunde inte ta sig fram till huvudstaden. Med sin enkla ”järnvägsbonde” hade revolutionen försatt kungen i ”schack”!

Hovhistorikern Dubenskij, som följde med tsaren i hans tåg, skriver i sin dagbok: ”Alla inser att denna vändning vid midnatt i Visjer är en historisk natt… För mig står det fullständigt klart att frågan om konstitutionen har avgjorts; den kommer utan tvivel att införas… Alla säger att det nu bara är nödvändigt att träffa ett avtal med dem, med medlemmarna i den provisoriska regeringen.” Inför en sänkt semafor, bakom vilken dödsfaran tornar upp sig är alla, greve Frederiks, prins Dolgorukij, greve Leuchtenberg, alla dessa höga herremän, nu för en konstitution. De tänker inte längre på att kämpa. Det är nu bara nödvändigt att träffa ett avtal, dvs. att som 1905 försöka dra dem vid näsan igen.

Medan tåget irrade omkring utan att finna någon framkomlig väg, sände tsarinnan telegram efter telegram till tsaren och vädjade till honom att återvända så snart som möjligt. Men hennes telegram kom tillbaka till henne från kontoret med påskrift i blått: ”Adressatens uppehållsort okänd.” Telegraftjänstemännen var oförmögna att lokalisera den ryske tsaren.

Regementena marscherade med musik och standar till Tauriska palatset. Ett kompani ur livvakten marscherade under befäl av Cyril Vladimorovitj, som helt plötsligt, enligt grevinnan Kleinmichel, utvecklade en revolutionär ådra. Vaktposterna försvann. De närmaste vännerna övergav palatset. ”Alla som kunde räddade sig”, omtalar Virubova. Skaror av revolutionära soldater strövade omkring i palatset och tittade igenom allt med ivrig nyfikenhet. Innan de där uppe beslutat vad som skulle göras, hade manskapet omvandlat tsarens palats till ett museum.

Tsaren – vars vistelseort är okänd – vänder tillbaka till Pskov, till högkvarteret för den norra fronten, som står under befäl av den gamle generalen Ruszkij. I tsarens svit diskuteras det ena förslaget efter det andra. Tsaren förhalar. Han räknar fortfarande i dagar och veckor, medan revolutionen håller räkningen i minuter.

Poeten Blok beskrev tsaren under monarkins sista månader på följande sätt: ”Halsstarrig, men utan vilja, nervös, men okänslig för allt, misstänksam mot folk, spänd och försiktig i sitt tal, han var inte längre herre över sig själv. Han hade upphört att förstå läget, och tog inte ett enda klart medvetet steg utan överlämnade sig helt i händerna på dem han själv placerat vid makten.” Och hur mycket skulle inte dessa drag av överspändhet och brist på vilja, försiktighet och misstro öka under de sista dagarna i februari och de första dagarna i mars!

Nikolaus beslutade till sist att sända – men sände tydligen ändå inte – ett telegram till den hatade Rodzianko, för att förklara att han för att rädda fäderneslandet utsåg honom att bilda en ny ministär, men reserverade utrikes-, krigs- och marinministerierna åt sig själv. Tsaren hoppades fortfarande att kunna underhandla med ”dem”; när allt kom omkring var ju ”de många trupperna” på väg till Petrograd.

General Ivanov anlände faktiskt utan hinder till Tsarskoje Selo: tydligen ville inte järnvägsarbetarna komma i delo med Sankt Georg-bataljon. Generalen bekände senare att han tre eller fyra gånger under marschen hade funnit det nödvändigt att utöva ett faderligt inflytande på manskapet, som var oförskämt mot honom: Han befallde dem att falla ned på knä. Omedelbart efter ”diktatorns” ankomst till Tsarskoje Selo informerade de lokala myndigheterna honom om att en sammandrabbning mellan Sankt Georg-bataljon och trupperna skulle medföra fara för tsarfamiljen. De var helt enkelt rädda om sig själva, och rådde diktatorn att dra sig tillbaka utan truppavstigning.

General Ivanov telegraferade tio frågor till den andre ”diktatorn”, Chabalov, i Petrograd, och fick koncisa svar. Vi citerar dem i deras helhet, vilket de förtjänar:

Ivanovs frågor:

1. Hur många trupper håller sig i styr och hur många uppför sig illa?

Chabalovs svar:

1. Jag har till mitt förfogande i amiralitetsbyggnaden fyra kompanier från livvakten, fem skvadroner kavalleri och kosacker och två batterier, resten av trupperna har gått över till revolutionärerna, eller håller sig neutrala genom överenskommelse med dem. Soldater strövar omkring i staden ensamma eller i skaror och avväpnar officerare.

2. Vilka järnvägsstationer är bevakade?

2. Alla stationer är i händerna på revolutionärerna och strängt bevakade av dem.

3. I vilka delar av staden upprätthålls ordningen?

3. Hela staden är i händerna på revolutionärerna. Telefonen fungerar inte, det finns ingen förbindelse mellan olika delar av staden.

4. Vilka myndigheter styr de olika delarna av staden?

4. Jag kan inte besvara denna fråga.

5. Fungerar alla ministerier tillfredsställande?

5. Ministrarna har arresterats av revolutionärerna.

6. Vilka polisstyrkor står för ögonblicket till ert förfogande?

6. Inga alls.

7. Vilka av krigsdepartementets tekniska- och förnödenhetsinstitutioner står nu under er kontroll?

7. Jag har inga.

8. Hur stora kvantiteter proviant står till ert förfogande?

8. Det finns ingen proviant som står till mitt förfogande. Den 5 februari fanns i staden 5 600 000 pud siktmjöl i lager.

9. Hur många vapen, hur mycket artilleri och hur många militära förråd har fallit i händerna på myteristerna?

9. Alla artilleriställningar är i händerna på revolutionärerna.

10. Vilka militära styrkor och staber står under er kontroll?

10. Stabschefen i distriktet står under min personliga kontroll. Med de andra distriktsadministrationerna har jag inga förbindelser.

General Ivanov ”samtyckte”, efter att ha fått denna otvetydiga genomlysning av läget, till att utan avstigning vända sin echelong tillbaka till stationen ”Dno”[2]. General Lukomskij, en av stabens chefspersoner, drar slutsatsen: ”Alltså blev resultatet av general Ivanovs expedition med diktatorisk makt bara offentlig vanära.”

Den vanäran var inom parentes mycket diskret och sjönk obemärkt ner i de böljande händelserna. Vi kan anta att diktatorn levererade provianten till sina vänner i Petrograd och hade en lång pratstund med tsarinnan. Hon hänvisade till sitt självuppoffrande arbete på sjukhusen, och klagade över arméns och folkets otacksamhet.

Under den här tiden kom dystrare och dystrare nyheter till Pskov via Mogilev. Hans majestäts egen livvakt, i vilken varje soldat var känd till namnet och bortklemad av kungafamiljen, dök upp i riksduman och bad om tillstånd att få arrestera de officerare som hade vägrat delta i resningen. Viceamiral Kurovskij rapporterade att han fann det omöjligt att vidta några åtgärder för att slå ned resningen i Kronstadt, eftersom han inte kunde borga för en enda trupps lojalitet. Amiral Nepenin telegraferade att Östersjöflottan hade erkänt den provisoriska kommittén i riksduman. Överbefälhavaren i Moskva, Mrotsovskij, telegraferade: ”En majoritet av trupperna har gått över med artilleriet till revolutionärerna. Hela staden är därför i deras händer. Borgmästaren och hans hjälpreda har lämnat stadshuset.” Har lämnat innebär att de flydde.

Allt detta meddelades tsaren på kvällen den 1 mars. Långt inpå nattimmarna lirkade man och argumenterade om en ansvarig ministär. Tsaren gav klockan två på natten, slutligen, sitt medgivande, och runt honom drog man en suck av lättnad. Eftersom man tog för givet att detta skulle lösa problemet med revolutionen, utfärdades samtidigt en order att de trupper som sänts till Petrograd för att slå ned resningen skulle återvända till fronten. Ruszkij skyndade sig vid gryningen att överbringa de goda nyheterna till Rodzianko. Men tsarens klocka gick långt efter. Rodzianko befann sig i Tauriska palatset, och var redan begravd under en hög av demokrater, socialister, soldater och arbetardeputerade, när han svarade Ruszkij: ”Ert förslag är inte tillräckligt; det är nu fråga om själva dynastin… Överallt tar trupperna ställning för duman, och folket kräver en abdikation till förmån för tronarvingen med Michail Alexandrovitj som regent.” Naturligtvis hade trupperna ingen tanke på att kräva vare sig arvingen eller Michail Alexandrovitj. Rodzianko tillskrev helt enkelt trupperna och folket den paroll med vilken duman ännu hoppades kunna stoppa revolutionen. Men i vilket fall hade tsarens eftergift kommit alltför sent: ”Anarkin har nått sådana proportioner att jag (Rodzianko) i natt tvingades utnämna en provisorisk regering. Olyckligtvis har påbudet kommit alltför sent…”. Dessa majestätiska ord vittnar om att dumans president lyckats torka de tårar som spillts över Golytsin. Tsaren läste samtalet mellan Rodzianko och Ruszkij och tvekade, läste igenom det en gång till och beslöt att avvakta. Men nu hade militärcheferna börjat slå larm; saken berörde också dem en smula!

General Alexejev genomförde under den nattens timmar ett slags omröstning bland över­befälhavarna vid fronten. Det är en utmärkt sak att revolutioner nu för tiden verkställs med hjälp av telegrafen, så att makthavarnas allra första impulser och reaktioner med bandets hjälp kan bevaras åt historien. De tsaristiska fältmarskalkernas samtal natten den 1 till 2 mars är ett mänskligt dokument utan motsvarighet. Borde tsaren abdikera eller ej? Överbefälhavaren på den västra fronten, general Evert, gick med på att ge sin uppfattning först efter att generalerna Ruszkij och Brusilov uttalat sig. Överbefälhavaren på den rumänska fronten, general Sacharov, krävde att alla de andra överbefälhavarnas slutsatser skulle meddelas honom, innan han uttalade sig. Efter långa dröjsmål tillkännagav denne tappre hövding att hans varma kärlek till monarken inte tillät hans själ att förlika sig med att acceptera det ”simpla förslaget”; icke desto mindre rådde han tsaren, ”snyftande”, att abdikera för att undvika ”ännu avsky­värdare anspråk”. Generaladjutant Evert förklarade tämligen förnuftigt nödvändigheten av kapitulation: ”Vad gäller det rådande läget i huvudstaden vidtar jag alla åtgärder för att förhindra att information tränger in i armén, för att skydda den från oundvikliga störningar. Det finns inga medel för att slå ned revolutionen i huvudstäderna.” Storhertig Nikolaj Nikolajevitj på den kaukasiska fronten bönföll på knä tsaren att vidta den ”oerhörda åtgärden” och avsäga sig tronen. En liknande bön kom från generalerna Alexejev och Brusilov och amiral Nepenin. Ruszkij talade muntligen i samma anda. Generalen förärade respektfullt den avhållne monarkens tempel sju revolvercylindrar. Av rädsla för att låta möjligheten till försoning med den nya makten gå dem ur händerna, och inte minst av rädsla för sina egna trupper, gav dessa militära chefer, vana som de var att ge upp sina ställningar, tsaren och den högste överbefälhavaren ett någorlunda enhälligt råd: Avgå utan strid. Detta var inte längre det avlägsna Petrograd vilket man, som det tycktes, kunde skicka trupper mot; detta var den front från vilken trupperna måste lånas.

Efter att ha åhört denna suggestiva lägesrapport beslöt tsaren att abdikera från den tron han ej längre innehade. Ett för tillfället avpassat telegram till Rodzianko författades: ”Det finns ingen uppoffring som jag inte skulle kunna göra i namn av min egen moder Rysslands verkliga välgång och räddning. Jag är sålunda beredd att abdikera från tronen till förmån för min son, så att han må kvarstanna hos mig tills han uppnått åldersgränsen, under min bror, Michail Alexandrovitjs regentskap. Nikolaus.” Men inte heller detta telegram blev avsänt, eftersom det från huvudstaden kom nyheter om deputeradena Gutjkovs och Sjulgins avresa till Pskov. Detta gav en ny förevändning för att uppskjuta beslutet. Tsaren beordrade att telegrammet skulle återlämnas till honom. Han fruktade uppenbarligen för att sälja sig för billigt, och hoppades ännu på lugnande nyheter – eller rättare sagt, hoppades på ett underverk. Nikolaus mottog de två deputeradena klockan tolv natten till den 3 mars. Underverket kom inte, och det var omöjligt att längre slingra sig undan. Tsaren tillkännagav oväntat att han inte kunde skiljas från sin son – vilka vaga förhoppningar rörde sig då i hans huvud? – och under­tecknade en abdikation till förmån för sin broder. På samma gång undertecknades påbud till senaten vilka utnämnde prins Lvov till ordförande för ministerrådet och Nikolaj Nikolajevitj till högste överbefälhavare. Tsarinnans misstankar mot familjen tycktes bestyrkta: Den hatade ”Nikolasja” kom tillbaka till makten tillsammans med konspiratörerna. Gutjkov trodde tydligen på fullt allvar att revolutionen skulle acceptera ’den mest upphöjde’ krigshövdingen. Den senare accepterade också utnämningen i god tro. Under några dagar försökte han till och med att ge några slags order och utfärda appeller om fullgörande av patriotisk plikt. Han avlägsnades emellertid smärtfritt av revolutionen.

För att upprätthålla skenet av en fri handling, daterades abdikationen till klockan tre på eftermiddagen, under förespegling att tsarens ursprungliga beslut att abdikera hade ägt rum vid denna tidpunkt. Men faktum var att denna eftermiddags ”beslut”, som gav spiran till hans son och inte till hans broder, hade tagits tillbaka i hopp om en gynnsammare vändning. Om detta talade emellertid ingen högt. Tsaren gjorde en sista ansträngning att rädda sitt ansikte inför de hatade deputeradena, som för sin del tillät denna förfalskning av ett historiskt dokument – detta bedrägeri mot folket. Monarkin drog sig tillbaka från scenen med sin vanliga stil i behåll, och dess efterträdare förblev också sig själva. Sannolikt betraktade de till och med sin efterlåtenhet som segrarens storsinthet gentemot den besegrade.

Nikolaus skriver den 2 mars, och avviker en smula från dagbokens flegmatiska stil: ”Denna morgon kom Ruszkij och läste upp ett långt samtal för mig som han haft med Rodzianko per telefon. Enligt hans ord är situationen i Petrograd sådan att en ministär av riksdumans medlemmar inte kommer att ha makt att göra någonting, eftersom det socialdemokratiska partiet i skepnad av en arbetarkommitté motsätter sig den. Min abdikation är nödvändig. Ruszkij delgav detta samtal till Alexejev vid högkvarteret och till alla överbefälhavare. Svaren anlände 12.30. Jag beslöt att ta detta steg för att rädda Ryssland och hålla armén kvar vid fronten. Jag samtyckte, och från högkvarteret skickade man texten till en abdikation. På kvällen kom Gutjkov och Sjulgin från Petrograd. Jag talade igenom det hela med dem och gav dem sedan dokumentet rättat och undertecknat. Klockan ett på morgonen lämnade jag Pskov med en tryckande känsla: Omkring mig förräderi, feghet, svek.”

Nikolaus bitterhet var, det måste vi medge, inte utan grund. Det var inte längre tillbaka i tiden än den 28 februari som general Alexejev hade telegraferat till alla överbefälhavare vid fronten: ”På oss åligger en helig plikt att inför härskaren och fäderneslandet bevara lojalitet mot ed och plikt inom den stridande arméns trupper.” Två dagar senare uppmanade Alexejev just dessa överbefälhavare att göra våld på sin ”lojalitet mot ed och plikt”. I hela kommando­staben gick det inte att uppbringa en enda man som ville handla på sin tsars vägnar. Samtliga skyndade sig att flytta över till revolutionens skepp, övertygade om att finna bekväma hytter där. Generaler och amiraler avlägsnade allesamman det tsaristiska kantbandet och satte på det röda bandet. Senare spreds nyheten om en enda rättrogen själ, någon kårchef, som dog av hjärtslag när han svor den nya eden. Men det är inte fastställt huruvida detta hjärta stannade av sårade monarkistiska känslor eller av andra orsaker. De civila ämbetsmännen var givetvis inte tvungna att visa större mod än militären – var och en räddade sitt eget skinn så gott han kunde.

Men monarkins klocka gick avgjort inte i takt med de revolutionära klockorna. Vid gryningen den 3 mars kallades Ruszkij återigen till direktledningen från huvudstaden: Rodzianko och prins Lvov begärde att han skulle stoppa tsarens abdikation, som återigen visat sig komma för sent. De nya myndigheterna förklarade undvikande att insättandet av Alexej kanske kunde accepteras – av vem? – medan insättandet av Michail var fullständigt oacceptabelt. Ruszkij uttryckte med viss giftighet sitt beklagande över att de deputerade från duman, som anlänt natten innan, inte informerats tillräckligt om målet och syftet med sin resa. Men också här kunde de deputerade förklara sig. ”Helt oväntat för oss alla bröt det ut ett soldatuppror, som jag aldrig sett maken till”, förklarade hovmarskalken inför Ruszkij, som om han aldrig gjort annat i hela sitt liv än att titta på soldatuppror. ”Att utropa Michail till kejsare skulle bara gjuta olja på elden och ett skoningslöst förintande av allt som kan förintas skulle börja.” Hur det snurrar runt dem och skakar och förvrider dem alla!

Generalerna svalde tigande detta nya ”avskyvärda krav” från revolutionen. Endast Alexejev gav luft åt sina känslor i en telegrafisk bulletin till överbefälhavarna: ”Vänsterpartierna och de arbetardeputerade utövar ett mäktigt tryck på dumans president, och det finns ingen öppenhjärtighet och uppriktighet i Rodziankos meddelanden.” Den enda sak som fattades generalerna under dessa timmar var uppriktighet!

Men vid den tidpunkten ändrade sig tsaren återigen. När han anlände till Mogilev från Pskov, överlämnade han till sin forne stabschef Alexejev, för vidarebefordran till Petrograd, ett papper med sitt medgivande att spiran skulle överlämnas till hans son. Tydligen fann han denna kombination mer lovande i det långa loppet. Alexejev gick, enligt Denikins berättelse, iväg med telegrammet och… skickade inte iväg det. Han tyckte att de två manifest som redan publicerats till armén och landet var tillräckliga. Oenigheten uppstod ur det faktum att inte bara tsaren och hans rådgivare, utan också dumaliberalerna, tänkte långsammare än revolutionen.

Före sin slutgiltiga avfärd från Mogilev den 8 mars, skrev tsaren, som redan stod under formell arrest, en appell till trupperna som slutade med orden: ”Var och en som nu tänker på fred, var och en som önskar det, denne är en förrädare mot fäderneslandet, dess förrådare.” Detta var ett drivet försök att beröva liberalerna anklagelsen om tyskvänlighet. Försöket gav inget resultat: man vågade inte ens publicera appellen.

Därmed ändade ett välde som varit en sammanhängande kedja av olyckor, misslyckanden, missöden och illgärningar, från Chodinkakatastrofen under kröningen, till skjutandet av strejkande och revolterande bönder, det rysk-japanska kriget, det fruktansvärda kuvandet av revolutionen 1905, de oräkneliga avrättningarna, straffexpeditionerna och nationella pogromerna – och som slutade med Rysslands vanvettiga och föraktliga deltagande i det vanvettiga och föraktliga världskriget.

När tsaren anlände till Tsarskoje Selo, där han och hans familj stängdes in i palatset, sade han enligt Virubova lågmält: ”Det finns ingen rättvisa bland människor.” Men just dessa ord vittnar ovedersägligt om att den historiska rättvisan existerar, även om den kommer sent.

*

Det sista Romanovparets likhet med det franska kungaparet från den stora revolutionens epok är mycket uppenbar. Det har redan uppmärksammats i litteraturen, men endast i förbigående och utan att några slutsatser dragits. Men likheten är inte alls någon tillfällighet, som det kan tyckas vid första påseende, utan erbjuder värdefullt material för en slutsats.

Fastän ett och ett kvarts sekel skilde dem åt var tsaren och kungen i vissa ögonblick som två aktörer vilka spelar samma roll. Ett passivt, tålmodigt, men hämndlystet svek var det utmärkande draget hos båda – med den skillnaden att det doldes av en tvetydig vänlighet hos Ludvig och hos Nikolaus av artighet. De gör båda intryck av att vara nedtyngda av sin uppgift, men på samma gång ovilliga att ge upp om det så vore bara en del av de rättigheter som de är oförmögna att använda. Bådas dagböcker, som är lika till stil eller brist på stil, avslöjar samma deprimerande andliga tomhet.

Den österrikiska kvinnan och den hessiska tyskan bildar också en iögonenfallande symmetri. Båda drottningarna står över sina kungar, inte bara i fysiskt utan också i moraliskt hänseende. Marie Antoinette var mindre gudfruktig än Alexandra Fjodorovna och var till skillnad från den senare passionerat förtjust i nöjen. Men båda föraktade i samma utsträckning folket, kunde inte uthärda tanken på eftergifter, misstrodde i samma utsträckning sina mäns mod och såg ned på dem – Antoinette med en aning förakt, Alexandra med medlidande.

När memoarförfattarna tar upp sin tids Petersburgshov, försäkrar de oss att om Nikolaus II varit en privatperson, skulle han ha lämnat ett gott minne efter sig. Men då återger de blott de gamla stereotypa yttrandena om Ludvig XVI, och berikar inte det minsta vår kunskap om vare sig historien eller den mänskliga naturen.

Vi har redan sett hur prins Lvov blev upprörd när han mitt under den första revolutionens tragiska händelser istället för en nedslagen tsar fann en ”uppspelt och livad liten karl i hallonfärgad skjorta.” Utan att veta det, upprepade prinsen bara den kommentar guvernör Morris skrev om Ludvig i Washington 1790: ”Vad kan man begära av en varelse som, i den belägenhet han är, äter och dricker och sover gott och skrattar och beter sig som den gladaste lärka?”

När Alexandra Fjodorovna tre månader innan monarkins fall profeterar: ”Allt kommer att ske till det bästa, vår väns drömmar betyder så mycket!” upprepar hon blott Marie Antoinette, som en månad innan störtandet av den kungliga makten skrev: ”Jag känner mig upprymd till sinnet, och något säger mig att vi snart ska vara lyckliga och säkra.” De drömmer båda i regnbågens färger när de drunknar.

Vissa likheter är naturligtvis tillfälligheter och har intresse enbart som historiska anekdoter. Oändligt mycket viktigare är de karaktärsdrag som inympats, eller mer direkt påtvingats, en person av omständigheternas mäktiga krafter, och som kastar ett starkt ljus över det inbördes förhållandet mellan personlighet och historiens objektiva faktorer.

”Han visste inte hur han ville ha det: Det var hans främsta karaktärsdrag”, säger en reaktionär fransk historiker om Ludvig. Dessa ord kunde ha skrivits om Nikolaus: ingendera av dem visste hur de ville ha det, men båda visste hur de inte ville ha det. Men vad kunde egentligen de sista representanterna för en hopplöst förlorad historisk sak ”vilja ha”? ”Vanligen lyssnade han, log, och beslutade sällan någonting. Hans första ord var vanligen Nej.” Vem skrevs det om? Återigen om Capet. Men om det förhåller sig så var Nikolaus manér ett absolut plagiat. De går båda mot avgrunden ”med kronan neddragen över ögonen”. Men skulle det vara lättare, när allt kommer omkring, att gå mot den avgrund man ändå inte undgår med öppna ögon? Vad skulle det egentligen ha gjort för skillnad om de skjutit tillbaka sin krona på skallen?

Någon professionell psykolog borde utarbeta en antologi över yttranden som fällts parallellt av Nikolaus och Ludvig, Alexandra och Antoinette och deras hovmän. Någon brist på material är det inte tal om, och resultatet skulle bli ett mycket lärorikt historiskt vittnesmål till förmån för den materialistiska psykologin. Liknande (naturligtvis inte alls identiska) retningar under liknande betingelser framkallar liknande reflexer; ju kraftigare retning, desto tidigare övervinner den personliga särdrag. Folk reagerar olika på en kittling, men likadant på ett glödande järn. Liksom en ånghammare omvandlar en sfär och en kub till metallplåt, krossas motstånd och förloras ”individualitetens” gränser under slagen från alltför stora och obevekliga händelser.

Ludvig och Nikolaus var de sistfödda i en dynasti som levt ett kaotiskt liv. De bådas välkänt jämna sinnelag, deras lugn och ”munterhet” i svåra ögonblick, var det belevade uttrycket för en knapphet på inre krafter, mental svaghet och torftighet vad gäller andliga resurser. De saknade som moralkastrater helt fantasi och skaparkraft. De hade bara förstånd nog att känna sin egen obetydlighet, och de hyste en avundsjuk fientlighet mot allt begåvat och betydelse­fullt. Det föll på dem båda att styra ett land under djupa inre kriser och folkligt revolutionärt uppvaknande. De slogs båda mot nya idéer och vågen av fientliga krafter. Villrådighet, hyckleri och lögnaktighet var i båda fallen inte så mycket uttryck för personlig svaghet, som för den fullständiga omöjligheten att hålla fast vid nedärvda ställningar.

Och hur var det med deras hustrur? Alexandra nådde, än mer än Antoinette, så högt en prinsessa kunde drömma om – speciellt en hessisk landsortsprinsessa – genom sitt giftermål med den oinskränkte despoten i ett mäktigt land. De var båda fyllda till brädden av insikt om sitt höga uppdrag: Antoinette mer lättsinnigt, Alexandra i en anda av protestantiskt bigotteri som översatts till den ryska kyrkans slaviska språkdräkt. Ett olycksbringande välde och ett växande missnöje bland folket förstörde brutalt den fantastiska värld som dessa båda företagsamma men icke desto mindre hönsliknande hjärnor hade byggt åt sig. Därur följer den växande förbittringen, den gnagande fientligheten mot ett främmande folk som inte vill böja sig för dem och hatet mot ministrar som ville ta det allra minsta hänsyn till denna fientliga värld, till landet. Härav följer deras främlingskap till och med inför det egna hovet, och deras oavbrutna irritation mot en make som inte uppfyllt de förväntningar som han väckt till liv som brudgum.

Historiker och biografer av den psykologiska sorten söker och finner inte sällan något rent personligt och tillfälligt där stora historiska krafter bryts genom en personlighet. Det är samma synfel som hos de hovmän vilka menade att den siste ryske tsaren fötts med ”otur”. Han själv trodde sig vara född under en olycklig stjärna. I verkligheten härrörde hans otur från motsättningarna mellan de gamla mål som han ärvt från sina förfäder och de nya historiska förhållanden han befann sig i. När antikens folk sade att Jupiter först gör dem galna som han önskar förgöra, sammanfattade de i vidskeplig form en djupsinnig historisk iakttagelse. I Goethes ordspråk om förnuftet som blir nonsens – ”Vernunft wird Unsinn” – uttrycks samma tanke om den historiska dialektikens opersonlige Jupiter, som drar tillbaka ”förnuftet” från historiska institutioner som överlevt sig själva och dömer försvararna av dem till miss­lyckande. Manuskripten för Romanovs och Capets roller föreskrevs av det historiska dramats allmänna utveckling: På aktörernas lott föll endast nyanser i tolkningen. Nikolaus dåliga tur, liksom Ludvigs, hade inte sina rötter i ett personligt horoskop, utan i det historiska horoskopet för monarkins byråkratkast. De var båda, huvudsakligen och framförallt, absolutismens sistfödda avkomma. Deras moraliska obetydlighet, som härrörde ur deras dynastiska efter­apande, gav den senare en särskilt ondskefull karaktär.

Kanske invänder ni: Om Alexander III hade druckit mindre kunde han ha levt betydligt längre, revolutionen skulle ha stött på en mycket annorlunda tsar och ingen parallell med Ludvig XVI skulle ha varit möjlig. En sådan invändning motsäger emellertid inte på det minsta vis vad som sagts ovan. Vi gör inte alls anspråk på att förneka betydelsen av det personliga i den historiska processen eller tillfälligheternas betydelse i det personliga. Vi begär bara att en historisk personlighet, med alla dess egenheter, inte ska uppfattas som bara en lista av psykologiska egenskaper, utan som en levande realitet vilken härrör ur bestämda sociala förhållanden och som reagerar på dem. Lika lite som en ros förlorar sin vällukt bara för att en vetenskapsman påtalar vilka beståndsdelar i jorden och luften den livnär sig av, avlägsnar ett blottläggande av en personlighets sociala rötter dess vällukt eller vidriga stank.

Den synpunkt som fördes fram ovan om möjligheten av ett längre liv för Alexander III kan belysa just detta problem från en annan sida. Låt oss anta att denne Alexander III inte blivit inblandad i ett krig med Japan 1904. Det skulle ha försenat den första revolutionen. För hur lång tid? Det är möjligt att ”revolutionen 1905” – dvs. den första kraftmätningen, det första brottet i absolutismens system – bara skulle ha blivit en inledning till den andra, republi­kanska, och den tredje, proletära revolutionen. Kring denna fråga kan man göra mer eller mindre intressanta gissningar. Men det står i varje fall utom varje tvivel att revolutionen inte var ett resultat av Nikolaus II:s karaktär, och att Alexander III inte skulle ha löst dess problem. Det räcker med att komma ihåg att aldrig och ingenstans har övergången från feodal till borgerlig regim skett utan våldsamma störningar. Vi såg det senast igår i Kina; idag ser vi det återigen i Indien. Vad vi kan säga är att den eller den politiken från monarkin, den eller den personligheten hos monarken, kunde ha påskyndat eller uppskjutit revolutionen och satt en viss prägel på dess yttre förlopp.

Med vilken ilsken och kraftlös halsstarrighet försökte inte tsarismen försvara sig under dessa sista månader, veckor och dagar, när spelet var hopplöst förlorat! Om Nikolaus själv saknade vilja, kompenserade tsarinnan denna brist. Rasputin var ett verktyg för en klick som ursinnigt kämpade för att överleva. Även i den här lilla skalan sammansmälter tsarens personlighet med en grupp som representerar en förstelning av det förflutna och dess sista konvulsion. Den ”politik” som bedrevs av de övre kretsarna i Tsarskoje Selo, ansikte mot ansikte med revolutionen, var inte annat än ett förgiftat och svagt rovdjurs reflexer. Om man jagar en varg över stäppen med bil, ger besten slutligen upp och lägger sig ned utpumpad. Men försök sätta ett halsband på honom, och han försöker slita dig i stycken, eller åtminstone såra dig. Och vad kan han annat göra under sådana omständigheter?

Liberalerna inbillade sig att det fanns något annat han kunde göra. Liberalerna anklagade den siste tsaren för att han inte sökte nå en överenskommelse med den röstberättigade bourgeoisien i god tid, och därmed förhindrade revolutionen. Istället drog sig Nikolaus hårdnackat för eftergifter och fortsatte ännu, även när ödets svärd under de sista dagarna hängde över honom, när varje minut räknades, att förhala tiden, underhandla med ödet, och lät de sista möjligheterna gå sig ur händerna. Allt detta låter övertygande. Men vilken olycka att liberalismen, som så väl visste hur monarkin skulle räddas, inte visste hur den skulle rädda sig själv!

Det vore absurt att påstå att tsarismen aldrig under några som helst omständigheter gjorde eftergifter. Den gav efter när det krävdes av ren självbevarelsedrift. Efter nederlaget på Krim genomförde Alexander III en befrielse till hälften av bönderna och en rad liberala reformer bland annat på jordadministrationens, hovets, pressens och undervisningsinstitutionernas områden. Tsaren själv uttryckte huvudtanken i denna reformation: att befria bönderna ovanifrån av fruktan för att de skulle befria sig underifrån. Under trycket från den första revolutionen gick Nikolaus II med på en halv konstitution. Stolypin förstörde bonde­kommunerna för att bana väg för de kapitalistiska krafterna. För tsarismen hade emellertid alla dessa reformer betydelse bara i den mån den partiella eftergiften bevarade helheten – dvs. grundvalarna för kastsamhället och monarkin själv. När reformens konsekvenser började överskrida skrankorna slog monarkin ofrånkomligen till reträtt. Under den andra halvan av sitt regentskap stal Alexander II tillbaka reformerna från den första halvan. Alexander III gick ännu längre på motreformens väg. Nikolaus II slog till reträtt inför revolutionen i oktober 1905, och upplöste därefter de dumor som skapats av den. Och så snart revolutionen försvagats genomförde han sin statskupp. Under trekvarts sekel utvecklades, med början i Alexander II:s reform, en kamp mellan historiska krafter – som ibland fördes underjordiskt, ibland öppet – för att överskrida de olika tsarernas personliga kvaliteter, och genomföra monarkins störtande. Det är bara inom de historiska ramarna för denna process som det finns plats för enskilda tsarer, deras karaktärer och deras ”biografier”.

Inte ens den mest despotiske envåldshärskare har mer än en avlägsen likhet med den ”fria” personlighet som sätter sin godtyckliga stämpel på händelserna. Han är alltid den krönte agenten för de privilegierade klasser som formar samhället till sin avbild. När dessa klasser ännu inte fullföljt sin mission är monarkin stark och full av självförtroende. Då har den i sina händer en pålitlig maktapparat och ett obegränsat urval verkställande myndigheter – ty de mer begåvade människorna har ännu inte gått över till fiendelägret. Då kan monarken, antingen personligen, eller genom en mäktig gunstlings förmedling, bli verktyget för en stor och progressiv historisk uppgift. Helt annorlunda är det när det gamla samhällets sol för sista gången går ned i väster. De privilegierade klasserna övergår nu från att organisera nationens liv till att bli en parasitär svulst; efter att ha förlorat sin ledande funktion förlorar de medvetandet om sin uppgift och all tilltro till sina krafter. Deras missnöje med sig själva blir till ett missnöje med monarkin, dynastin blir isolerad, kretsen av folk som är lojala intill döden blir trängre, deras nivå sjunker, samtidigt växer farorna, nya krafter skjuter fram, monarkin tappar sin förmåga till varje slags skapande initiativ, den försvarar sig, den slår tillbaka, den retirerar och dess handlingar blir rent automatiska reflexer. Romanovs halvasiatiska despotism undgick inte detta öde.

Om man betraktar tsarismen i dess dödskamp, så att säga i vertikal genomskärning, är Nikolaus axeln för en klick som har sina rötter i ett hopplöst utdömt förflutet. I en horisontal genomskärning av den historiska monarkin blir Nikolaus den sista länken i en dynastisk kedja. Hans närmaste förfäder, vilka också på sin tid uppgick i ett familje-, kast- och byråkratkollektiv – bara ett mer vidsträckt sådant – provade olika regeringsåtgärder och metoder för att skydda den gamla samhällsregimen mot det öde som väntade den. Men ändå överlät de till Nikolaus ett kaotiskt imperium, som redan bar den fullmogna revolutionen i sitt sköte. Om han ännu hade något val var det bara mellan olika vägar till undergången.

Liberalismen drömde om en monarki efter brittisk modell. Men föddes parlamentarismen vid Themsen genom en fredlig utveckling? Var den frukten av en enda monarks ”fria” förutseende? Nej, den uppkom som resultat av en kamp som varade i generationer, och i vilken en av kungarna lämnade sitt huvud vid skiljevägen.

Den historisk-psykologiska kontrasten mellan huset Romanov och huset Capet, som vi nämnt ovan, kan förresten mycket väl utsträckas till det brittiska kungaparet från den första revolutionens epok. Karl I visade i grunden samma kombination av egenskaper som biografiförfattare och historiker begåvat Ludvig XVI och Nikolaus II med. ”Karl förblev därför passiv”, skriver Montague, ”gav efter där han inte kunde göra motstånd, röjde hur motvilligt han gjorde det och skördade ingen popularitet, inget förtroende.” ”Han var ingen dum karl”, säger en annan historiker om Karl Stuart, ”men han saknade fasthet i karaktären… Hans olycksöde var hans maka, Henrietta, en fransyska, syster till Ludvig XIII, än mer genomdränkt än Karl av absolutismens idé.” Vi ska inte i detalj redogöra för egenskaperna hos detta tredje – kronologiskt sett första – kungapar som kom att krossas av en nationell revolution. Vi ska blott lägga märke till att i England koncentrerades hatet framför allt mot drottningen, som fransyska och papist anklagades hon för att smida ränker med Rom, för hemliga förbindelser med irländska rebeller och intriger med franska hovet.

Men England hade i varje fall generationer till sitt förfogande. Nationen var den borgerliga civilisationens pionjär; den tyngdes inte under oket från andra nationer utan höll dessa tvärtom mer och mer under sitt ok. England exploaterade hela världen. Detta mildrade de inre motsättningarna, ökade konservatismen, gynnade ett rikligt och stabilt fettlager i form av en parasitär kast, i form av en godsägararistokrati, en monarki, överhus och statskyrkan. Tack vare detta exklusiva historiska privilegium i utvecklingen för det borgerliga England, övergick konservatismen i kombination med tänjbarhet hos dess institutioner till att bli en del av dess moraliska väsen. Olika kontinentala brackor, som den ryske professorn Miljukov, eller austromarxisten Otto Bauer, har till dags dato inte upphört att falla i hänryckning över detta faktum. Men just idag, när England starkt pressas över hela världen och slösar bort de sista fördelarna av sin tidigare privilegierade ställning, förlorar dess konservatism sin tänjbarhet och blir även i labouranhängarnas gestalt ren reaktion. När ”socialisten” MacDonald ställs inför den indiska revolutionen, kommer han inte att upptäcka några andra metoder än dem Nikolaus II använde mot den ryska revolutionen. Bara en blind kan undgå att se att Storbritannien kommer att drabbas av gigantiska revolutionära jordskalv, i vilka de sista fragmenten av landets konservatism, världsherravälde och nuvarande statsapparat, spårlöst försvinner. MacDonald förbereder dessa lika framgångsrikt som Nikolaus II gjorde på sin tid, och lika blint. Även här har vi som synes ingen dålig illustration av problemet med den ”fria” personlighetens roll i historien.

Men hur skulle Ryssland med sin försenade utveckling, i de europeiska nationernas bakvatten, med sin torftiga ekonomiska grundval, ha kunnat utveckla en ”tänjbar konservatism” i samhällsformerna – och utveckla den särskilt till nytta för professorsliberalismen och dess vänsterskugga, den reformistiska socialismen? Ryssland var alltför långt efter. Och när världsimperialismen en gång fångat henne i sitt grepp, måste hon genomgå sin politiska historia på alltför kort tid. Om Nikolaus hade gått liberalismen tillmötes och ersatt Stürmer med Miljukov, hade händelseutvecklingen avvikit en smula till formen, men inte till innehållet. Det var just på det sättet som Ludvig uppförde sig under revolutionens andra stadium när han kallade Gironden till makten; detta räddade inte Ludvig själv undan giljotinen, och inte heller Gironden efter honom. De ackumulerande sociala motsättningarna måste nödvändigtvis bryta sig igenom till ytan, och bryta sig igenom för att genomföra sitt reningsbad. Inför trycket från massorna, som till sist öppet förde fram sina olyckor, sin smärta, sin upprördhet, sina känslor, sina förhoppningar, sina illusioner och sin strävan, fick monarkins högtflygande förbindelser med liberalismen bara en tillfällig betydelse. De kunde naturligtvis utöva inflytande på händelsernas ordningsföljd, kanske på antalet aktioner, men inte alls på dramats utveckling eller dess betydelsefulla klimax.

Kapitel VII: Fem dagar

(23–27 februari 1917)

Den 23 februari var internationella kvinnodagen. De socialdemokratiska kretsarna hade haft för avsikt att uppmärksamma den här dagen på vanligt sätt: genom möten, tal och flygblad. Det hade inte fallit någon in att det skulle kunna bli revolutionens första dag. Inte en enda organisation uppmanade till strejk denna dag. Vad mer är, även en så militant bolsjevik­organisation som Viborgs distriktskommitté, uteslutande sammansatt av arbetare, motsatte sig strejker. Stämningen bland massorna var enligt Kajurov, en av ledarna i arbetardistriktet, mycket spänd; varje strejk skulle hota att övergå i öppen strid. Men eftersom kommittén inte ansåg tiden mogen för militant handling – partiet var inte starkt nog och arbetarna hade alltför få kontakter med soldaterna – beslöt man att inte uppmana till strejker, utan att förbereda revolutionära aktioner vid någon obestämd tidpunkt i framtiden. Sådan var den kurs kommittén följde inför 23 februari, och alla tycktes acceptera den. Följande morgon började emellertid, trots alla direktiv, de kvinnliga textilarbetarna i flera fabriker att strejka, och de sände delegater till metallarbetarna med en vädjan om stöd. ”Motvilligt gick bolsjevikerna med på detta”, skriver Kajurov, ”och andra arbetare följde efter – mensjeviker och socialist­revolutionärer. Men när en masstrejk väl brutit ut måste man kalla ut alla på gatorna och ta ledningen.” Det var Kajurovs beslut, och Viborgkommittén var tvungen att instämma. ”Tanken att gå ut på gatorna hade länge legat och grott bland arbetarna; det var bara det att just i det ögonblicket kunde ingen föreställa sig vart det skulle leda.” Låt oss hålla detta vittnesmål från en deltagare i minnet, eftersom det är viktigt för att förstå mekaniken i händelserna.

Det togs för givet att vid en demonstration skulle soldaterna kallas ut på gatorna mot arbetarna. Vad skulle det leda till? Det var krigstid; myndigheterna var inte upplagda för skämt. Å andra sidan är en ”reservsoldat” i krigstid ingenting emot en gammal soldat i den reguljära armén. Är han verkligen så skräckinjagande? Inom de revolutionära kretsarna hade man diskuterat detta mycket, men tämligen abstrakt. Alla uppgifter visar att ingen, absolut ingen – trodde att den 23 februari skulle markera början till en avgörande offensiv mot absolutismen. Det man talade om var en demonstration med obestämda, men i varje fall begränsade, perspektiv.

Således började februarirevolutionen underifrån och övervann motståndet från sina egna revolutionära organisationer. Initiativet togs självmant av den mest förtryckta och förtrampade delen av proletariatet – de kvinnliga textilarbetarna, varav många utan tvekan var soldathustrur. De svällande brödköerna blev den sista droppen. Omkring 90 000 arbetare, män och kvinnor, strejkade denna dag. Kampviljan uttryckte sig i demonstrationer, möten och sammanstötningar med polisen. Aktionerna började i Viborgdistriktet med dess stora industrianläggningar; därefter övergick de till Petersburgssidan. Inga strejker eller demonstrationer ägde rum någon annanstans, enligt den hemliga polisens uppgifter. Samma dag inkallades trupper – men tydligen inte så många – för att bistå polisen, men inga sammanstötningar ägde rum med dem. Ett stort antal kvinnor, varav alla inte var arbetare, samlades vid stadsduman och krävde bröd. Det var som att kräva mjölk av en getabock. Röda fanor dök upp i olika delar av staden, och parollerna på dem visade att arbetarna ville ha bröd, men inte envälde eller krig. Kvinnodagen avlöpte framgångsrikt, med entusiasm och utan offer. Men vad den dolde inom sig hade ingen kunnat gissa ens vid nattens inbrott.

Följande dag vägrar rörelsen att upplösas, istället fördubblas den. Omkring hälften av Petrograds industriarbetare befinner sig i strejk den 24 februari. Arbetarna kommer till fabrikerna på morgonen. Istället för att börja arbeta håller de möten; sedan startas demonstrationståg mot centrum. Nya distrikt och nya befolkningsgrupper dras in i rörelsen. Kravet på bröd trängs undan eller överröstas av mer högljudda paroller: ”Ned med enväldet!”, ”Ned med kriget!” Fortsatta demonstrationer på Nevskij Prospekt – först kompakta massor av arbetare som sjunger revolutionära sånger, senare en brokig skara stadsinvånare med studenternas blåa mössor inströdda. ”Den promenerande folksamlingen var välvilligt inställd till oss, och soldaterna i några av krigssjukhusen hälsade oss genom att vinka med vad de hade till hands”. Hur många insåg klart vad som förebådades genom dessa sjuka soldaters välvilliga viftningar till demonstrerande arbetare? Men kosackerna gjorde hela tiden nya chocker mot mängden, även om det skedde utan grymhet. Deras hästar var täckta av fradga. Massan av demonstranter delade på sig för att släppa igenom dem, och slöt sig därefter igen. Det fanns ingen rädsla i mängden. ”Kosackerna lovar att inte skjuta”, gick det från mun till mun. Uppenbarligen hade några av arbetarna samtalat med enskilda kosacker. Senare uppträdde emellertid svärande, halvfulla dragoner på scenen. De störtade in i folksamlingen och började slå mot huvudena med sina lansar. Demonstranterna uppbjöd all sin styrka och stod stadigt kvar. ”De kommer inte att skjuta.” Och det gjorde de faktiskt inte heller.

En liberal senator tittade på de stillastående spårvagnarna – eller var det dagen efter och minnet svek honom? Vissa hade krossade fönster, några låg välta över ända på spåren. Han mindes julidagarna vid krigsutbrottet 1914. ”Det verkade som om det gamla försöket hade återupptagits.” Senatorns ögon svek honom inte; kontinuiteten är klar. Historien plockade upp ändarna på de revolutionära trådar som kriget slitit av och knöt ihop dem.

Under hela dagen strömmade skaror av människor från den ena delen av staden till den andra. De skingrades oupphörligen av polisen, stoppades och pressades tillbaka av kavalleritrupper och emellanåt av infanteri. Vid sidan av rop som ”Ned med polisen!” hördes oftare och oftare ett ”Hurra” riktat till kosackerna. Detta var betecknande. Gentemot polisen visade folkhopen ett vildsint hat. De jagade den ridande polisen på flykten med visslingar, stenar och isbitar. Arbetarna närmade sig soldaterna på ett helt annat sätt. Runt kasernerna, vaktposterna, patrullerna och leden av soldater stod grupper av arbetare – män och kvinnor – och småpratade i all vänskaplighet med männen i armén. Detta var ett nytt stadium, som hade sin grund i strejken och arbetarens personliga möte med armén. Ett sådant stadium är oundvikligt i varje revolution. Men det förefaller alltid nytt, och det tar sig faktiskt olika gestalt varje gång: De som har läst och skrivit om det känner inte igen saken när de ser den.

I riksduman den dagen talade man om hur en enorm folkmassa hade översvämmat Znamenskijtorget och hela Nevskij Prospekt samt de angränsande gatorna, och att man kunde iaktta ett fenomen utan motstycke: Kosackerna och regementena med musikkårer hälsades av revolutionära och inte patriotiska skaror med ”Hurra!” På frågan ”Vad betyder allt detta?”, svarade den förste i folksamlingen som tilltalades av en deputerad: ”En polis slog en kvinna med en knutpiska; kosackerna klev fram och drog iväg med polisen.” Om det verkligen gick till så, eller på något annat sätt, kommer aldrig att kunna verifieras. Men folksamlingen trodde att det förhöll sig så, att detta var möjligt. Den tron föll inte från himlen; den uppstod ur tidigare erfarenheter, och skulle därför bli ett förebud om seger.

Tvåtusen femhundra arbetare från Eriksson, en av de största fabrikerna i Viborgdistriktet, gick efter sitt morgonmöte ut på Sampsonjevskij Prospekt, och stötte på ett trångt ställe ihop med kosackerna. Officerarna banade väg med hästarnas bringor och stormade först genom folksamlingen. Bakom dem galopperade kosackerna och fyllde hela avenyn till bredden. Avgörandets stund! Men ryttarna red försiktigt i en lång rad genom den korridor som officerarna just gjort. ”Några av dem log”, erinrar sig Kajurov, ”och en av dem blinkade vänligt till arbetarna.” Denna blinkning var inte utan innebörd. Arbetarna ingavs mod av en vänlig men inte fientlig självtillit, och förde den delvis vidare till kosackerna. Den som blinkade fann efterföljare. Trots förnyade ansträngningar från officerarna misslyckades kosackerna, utan att öppet göra avkall på disciplinen, med att tvinga folksamlingen att upplösas och flöt i stället igenom den i strömmar. Detta upprepades tre eller fyra gånger och förde de två sidorna ännu närmare varandra. Enskilda kosacker började besvara arbetarnas frågor och även inlåta sig i korta samtal med dem. Av disciplinen återstod bara ett tunt genomskinligt skal, som när som helst hotade att brista. Officerarna skyndade sig att skilja sin patrull från arbetarna men gav upp idén att skingra dem, och lät ställa kosackerna på led tvärs över gatan som en barriär för att hindra arbetarna från att nå centrum. Men inte heller detta hjälpte: Kosackerna stod orörliga, i perfekt disciplin, men hindrade inte arbetarna från att ”dyka” under deras hästar. Revolutionen väljer inte sina vägar: Den tog sina första steg mot seger under magen på en kosackhäst. En anmärkningsvärd tilldragelse! Och det var också anmärkningsvärt att den som skildrade scenen hade en så skarp blick för varje vändning i processen. Det är inte att undra på, eftersom berättaren var en ledare; han stod i spetsen för över två tusen män. Ögonen på en befälhavare som håller utkik efter fiendens piskor och kulor ser skarpt.

Det tycks som om sprickan inom armén först uppträdde bland kosackerna, dessa urgamla förtryckare och bestraffare. Detta betyder dock inte att kosackerna var mer revolutionära än andra. Tvärtom, dessa solida egendomsägare, som red på sina egna hästar och som högt värderade sina kosackegenheter, föraktade de enkla bönderna, misstrodde arbetarna och hade många element av konservatism. Men just av den anledningen kom krigets förändringar till skarpare uttryck hos dem. Dessutom föstes de alltid omkring, sändes överallt, drevs mot folket, hölls i ovisshet – och de var de första att sättas på prov. De var utleda på det och ville åka hem. Därför blinkade de: ”Gör det pojkar, om ni vet hur – vi ska inte besvära er!” Alla dessa saker var emellertid enbart mycket betydelsefulla symptom. Armén var fortfarande armén, den bands ihop av disciplin, och trådarna låg i monarkins händer. Arbetarmassan var obeväpnad. Ledarna hade ännu inte haft någon tanke på den avgörande krisen.

På ministerrådets dagordning den dagen stod bland annat frågan om oroligheterna i huvudstaden. Strejker? Demonstrationer? Det är inte första gången. Allt är ombesörjt. Direktiv har utdelats. Återgå till dagordningen.

Och vilka var direktiven? Trots det faktum att tjugoåtta poliser klåddes upp den 23 och 24 – en övertygande exakthet vad gäller antalet! – beordrade inte distriktets befälhavare general Chabalov, som närapå var diktator, någon skottlossning. Inte för att han var godhjärtad: Allt hade ombesörjts och antecknats i förväg, till och med tiden för skottlossningen.

Revolutionen tog dem på sängen bara med avseende på den exakta tidpunkten. Allmänt sett förberedde både den revolutionära och den regerande sidan revolutionen noggrant, de hade förberett den i åratal, hade alltid förberett den. Vad gäller bolsjevikerna var hela deras aktivitet alltsedan 1905 ingenting annat än en förberedelse för en andra revolution. Och en överväldigande del av regeringens aktiviteter var förberedelser för att slå ned den nya revolutionen. Mot slutet av 1916 hade denna del av regeringens arbete tagit formen av en särdeles noggrann planering. En kommission under Chabalovs ordförandeskap hade vid mitten av januari 1917 färdigställt en mycket exakt plan för att krossa en ny resning. Staden uppdelades i sex polisdistrikt, vilka i sin tur delades i räjonger. Befälhavaren för reservgardesenheterna general Tjebikin ställdes i ledningen för alla väpnade styrkor. Regementen tilldelades olika räjonger. I vart och ett av de sex polisdistrikten sammanfördes polisen, gendarmerna och trupperna under befäl av speciella stabsofficerare. Kosack­kavalleriet stod till Tjebikins eget förfogande för operationer i större skala. Aktionsordningen planerades på följande vis: Först agerar polisen ensam, sedan framträder kosackerna på scenen med piskor, och endast om det verkligen behövs skrider trupper till handling med gevär och kulsprutor. Det var just denna plan, som utvecklats ur erfarenheterna från 1905, som sattes i verket under februaridagarna. Svårigheten låg inte i brist på förutseende, inte heller i brister i själva planen, utan i det mänskliga materialet. På den punkten hotade hela planen att gå i stöpet.

Formellt baserades planen på hela garnisonen med 150 000 soldater, men i verkligheten kunde man bara räkna på något tiotusental. Förutom poliserna, som uppgick till tre och ett halvt tusen, knöts starka förhoppningar till militärskolorna. Detta förklarades av ommöb­leringen i Petrogradgarnisonen som vid den tiden bestod nästan uteslutande av reservenheter, i huvudsak av de fjorton reservbataljoner som var knutna till gardesregementena. Därtill omfattade garnisonen ett reservinfanteriregemente, en reservcykelbataljon, en reservpansar­bilsdivision, små enheter av ingenjörssoldater, artillerister och två regementen Donkosacker. Det var en hel del – det var alltför många. De svällande reservenheterna bestod av människor som antingen nästan helt och hållet undgått utbildning, eller lyckats befria sig från den. Men samma sak gällde i allt väsentligt hela armén.

Chabalov höll sig noggrant till den plan han utarbetat. Den första dagen, den 23, opererade polisen ensam. Den 24 februari leddes först och främst kavalleriet ut på gatorna, men bara för att arbeta med piska och lans. Användningen av infanteri och skjutvapen skulle vara avhängigt händelsernas vidare utveckling. Men händelserna kom slag i slag.

Den 25 februari spred sig strejken vidare. Enligt regeringens siffror deltog 240 000 arbetare den dagen. De mest efterblivna skikten följer i förtruppens kölvatten. I ett betydande antal småföretag är det strejk. Spårvagnarna står stilla. Affärsinrättningar är stängda. Under dagens lopp ansluter sig studenterna från högskolorna till strejken. Vid middagstid strömmar tiotusentals människor till Kazankatedralen och de omgivande gatorna. Försök görs att organisera gatumöten; en serie väpnade sammandrabbningar med polisen äger rum. Talare vänder sig till folksamlingarna runt Alexander III:s monument. Den ridande polisen öppnar eld. En talare faller ned sårad. Skott från folkmassan dödar en polisinspektör, sårar polischefen och flera andra polismän. Flaskor, sprängminor och handgranater kastas mot gendarmerna. Den konsten har kriget lärt ut. Soldaterna visar likgiltighet, ibland fientlighet, mot polisen. I folkmassan berättas det upphetsat att när polisen öppnade eld vid Alexander III:s monument, lät kosackerna avlossa en salva mot de beridna ”faraonerna” (det var öknamnet på polisen) och de senare tvingades att galoppera iväg. Det var uppenbarligen ingen legend som cirkulerade för självuppmuntran, åtskilliga källor bekräftar incidenten, om än i olika versioner.

En arbetarbolsjevik, Kajurov, en av de verkliga ledarna under de här dagarna, omtalar hur demonstranterna på ett ställe skingrades av den ridande polisens piskor, inom synhåll för en trupp kosacker. Kajurov, och åtskilliga arbetare med honom, följde inte med i flykten utan tog av sina mössor och närmade sig kosackerna med orden: ”Bröder – kosacker, hjälp arbetarna i kampen för deras fredliga krav; ni ser hur faraonerna behandlar oss hungriga arbetare. Hjälp oss!” Detta medvetet ödmjuka sätt, med mössan i handen – vilken exakt psykologisk beräkning! Vilken oefterhärmlig gest! Hela historien av gatustrider och revolutionära segrar myllrar av sådana improvisationer. Men de drunknar spårlöst i de stora händelsernas avgrundsdjup – för historikern återstår bara skalet, generaliseringen. ”Kosackerna tittade på varandra på ett speciellt sätt”, fortsätter Kajurov, ”och vi hann knappt ur vägen förrän de rusade in i striden.” Och några minuter senare, nära stationsgrinden, bar folkmassan en kosack på sina armar som i deras åsyn huggit ned en polisinspektör med sin sabel.

Snart försvinner polisen helt och hållet – dvs. börjar agera i hemlighet. Sedan kommer soldaterna fram – med bajonetterna sänkta. Ängsligt frågar arbetarna dem: ”Kamrater, ni har väl inte kommit för att hjälpa polisen?” Ett bistert ”Rör på er!” till svar. Ett annat försök slutar på samma sätt. Soldaterna är vresiga. Något gnager i dem, och de står inte ut med frågor som träffar själva smärtpunkten.

Under tiden får kravet på avväpning av faraonerna allmänt stöd. Polisen är vildsint, obeveklig, hatad och hatar sina fiender. Att vinna över dem kommer inte på fråga. Klå upp dem och slå ihjäl dem. Med soldaterna är det annorlunda: folksamlingen gör alla ansträngningar för att undvika fientliga sammanstötningar med dem. Tvärtom söker man vägar för att beveka dem till sin förmån, övertyga, attrahera, fraternisera, låta dem uppgå i folkmassan. Trots de hoppfulla, kanske lätt överdrivna ryktena om kosackerna, förblir folkmassans attityd till de ridande männen avvaktande. En ryttare sitter högt ovan mängden; hans själ åtskiljs från demonstrantens själ genom djurets fyra ben. En gestalt som man måste betrakta underifrån verkar alltid mer betydande, mer hotfull. Infanteriet står vid sidan om en på trottoaren – närmare, mer tillgängligt. Massorna försöker komma dem nära, se in i deras ögon, omge dem med sin varma andedräkt. I förhållandet mellan arbetare och soldater spelar kvinnliga arbetare en viktig roll. De går djärvare än männen fram till bevakningskedjan, fattar tag i gevären, bönfaller, nästan kommenderar: ”Lägg ifrån er bajonetterna – kom med oss.” Soldaterna är spända, skamsna, utbyter ängsliga blickar, vacklar; någon beslutar sig först, och bajonetterna reser sig skuldmedvetet ovan den framryckande massans skuldror. Barriären har öppnats, ett lyckligt och tacksamt ”Hurra!” skakar luften. Soldaterna är omringade. Överallt hörs argument, förebråelser, vädjanden – revolutionen tar ännu ett steg framåt.

Från högkvarteret sände Nikolaus en telegrafisk befallning till Chabalov att sätta stopp för oroligheterna ”i morgon”. Tsarens vilja sammanföll med nästa steg i Chabalovs ”plan”, och telegrammet tjänade bara som en extra stimulans. I morgon kommer trupperna att säga sin mening. Är det inte för sent? Det kan man inte säga ännu. Frågan har ställts, men långt ifrån besvarats. Kosackernas eftergivenhet, vissa infanterilinjers vacklan – det är bara löftesrika episoder som upprepats av den känsliga gatans mångstämmiga eko. Tillräckligt för att inspirera den revolutionära folkmassan, men för lite för seger. Särskilt som det finns episoder av motsatt slag. På eftermiddagen öppnar en trupp dragoner först eld mot demonstranterna nära Gostinnij Dvor, med förevändningen att de svarar på revolverskott från folksamlingen. Enligt Chabalovs rapport till högkvarteret dödades tre och sårades tio. En allvarlig varning! På samma gång hotade Chabalov att alla arbetare som fanns inskrivna i rullorna skulle skickas till fronten om de inte gick tillbaka till arbetet före den 28 februari. Generalen utfärdade ett tredagars ultimatum – dvs. han gav revolutionen mer tid än den behövde för att störta Chabalov och dessutom monarkin på köpet. Men det kommer man att förstå först efter segern. På kvällen den 25 februari kunde ingen gissa vad nästa dag bar i sitt sköte.

Låt oss försöka få en klarare uppfattning om rörelsens inre logik. Den 23 februari, under ”kvinnodagens” fana, började Petrogradarbetarnas sedan länge mogna och tillbakahållna uppror. Resningens första steg var strejken. Under loppet av tre dagar vidgades den och blev praktiskt taget allmän. Enbart detta gav massorna tillförsikt och bar dem framåt. Strejken blev mer och mer aggressiv och flöt ihop med demonstrationerna, vilka ställde massorna ansikte mot ansikte med trupperna. Detta förde hela problemet till den högre nivå där saker och ting får sin lösning genom vapenmakt. De första dagarna medförde ett antal enskilda framgångar, men dessa var mer symptomatiska än verkliga.

Ett revolutionärt uppror som sprider sig under ett antal dagar kan bara utvecklas segerrikt ifall det höjer sig steg för steg, och vinner framgång efter framgång. En paus i dess tillväxt är farlig: En utdragen stiltje är ödesdiger. Men inte ens framgångar är i sig själva tillräckliga; massorna måste få veta om dem i tid, och ha tid att förstå deras värde. Det är möjligt att låta en seger gå en ur händerna i just det ögonblick när den befinner sig på armlängds avstånd. Detta har inträffat i historien.

Under de tre första dagarna stegrades oavbrutet stridens omfattning och häftighet. Men just därför hade rörelsen kommit till en nivå där enbart symptomatiska framgångar inte var tillräckliga. Hela den aktiva delen av folket hade gått ut på gatorna. Med framgång och lätthet gjorde den upp räkningen med polisen. Under de två senaste dagarna hade trupperna dragits in i händelserna – på den andra dagen kavalleriet, på den tredje också infanteriet. De spärrade vägen, sköt tillbaka och pressade ihop massorna, såg ibland genom fingrarna och tillgrep nästan aldrig skjutvapen. De som förde befäl var sena att ändra sin plan, delvis därför att de underskattade vad som hände – reaktionen hade lika bristfällig synförmåga som revolutions­ledarna – delvis därför att de saknade förtroende för trupperna. Men exakt på den tredje dagen tvingade kampens intensitet, liksom tsarens order, regeringen att på dödligt allvar sätta in trupperna. Arbetarna, särskilt de mest medvetna bland dem, förstod detta; dragonerna hade redan skjutit sporadiskt dagen innan. Båda sidor ställdes nu lika otvetydigt inför problemet.

Natten den 26 februari arresterades ett hundratal människor i olika delar av staden – folk som tillhörde olika revolutionära organisationer, och bland dem fem medlemmar av bolsjevikernas Petrogradkommitté. Detta betydde också att regeringen gick till offensiv. Vad kommer att hända idag? På vilket humör kommer arbetarna att vakna upp efter gårdagens skjutande? Och viktigast: Vad kommer trupperna att säga? Solen den 26 februari steg upp i en dimma av osäkerhet och akut oro.

På grund av Petrogradkommitténs arrestering hamnade ledningen för hela verksamheten i staden i Viborgräjongens händer. Kanske var det lika bra. Den högsta ledningen i partiet var hopplöst senfärdig. Först morgonen den 25 februari beslutade byrån i bolsjevikernas central­kommitté att äntligen utge ett flygblad som manade till en allrysk generalstrejk. När det skulle ges ut, om det nu verkligen gavs ut, stod generalstrejken i Petrograd inför ett väpnat uppror. Ledarna betraktade rörelsen från ovan; de tvekade, de drog benen efter sig – med andra ord, de ledde inte. De släpade efter rörelsen.

Ju närmare man kommer fabrikerna, desto större är beslutsamheten. Idag, den 26 februari, är det emellertid oroligt även i räjongerna. Hungriga, trötta, frusna, med ett mäktigt historiskt ansvar vilande på sina skuldror, samlar sig Viborgledarna utanför stadsgränsen, mitt bland köksträdgårdarna, för att delge varandra sina intryck av dagen och planera inriktningen… för vad? För en ny demonstration? Men vad kommer en obeväpnad demonstration att leda till när nu regeringen beslutat att ta steget fullt ut? Frågan borrar sig in i deras huvuden. ”En sak förefaller uppenbar: Upproret håller på att upplösas.” Här känner vi igen Kajurovs röst, som vi redan är bekanta med, och till en början liknar det inte alls hans röst. En barometer faller så lågt före stormen.

Under de timmar när tveksamheten till och med grep tag i de revolutionärer som stod massorna närmast, hade rörelsen själv gått mycket längre än dess deltagare insett. Redan dagen innan, mot kvällen den 25 februari, var Viborgsidan helt i händerna på upproret. Polisstationerna var ödelagda, enskilda officerare hade dödats och majoriteten hade flytt. Högkvarteret i staden hade helt förlorat kontakten med större delen av huvudstaden. På morgonen den 26 februari blev det uppenbart att inte bara Viborgsidan, utan också Peskij nästan ända fram till Litejnij Prospekt, stod under upprorets kontroll. Åtminstone definierade polisrapporterna situationen så. Och det var sant i viss mening, även om revolutionärerna knappast kunde inse det: Polisen övergav i många fall sina tillhåll innan det förelåg något hot från arbetarna. Men även bortsett från detta, kunde det inte vara av avgörande betydelse för arbetarna att befria fabriksdistrikten från polisen; trupperna hade ännu inte sagt sitt sista ord. Upproret ”håller på att upplösas”, tänkte den djärvaste av de djärvaste. Under tiden höll det bara på att utvecklas.

Den 26 februari inföll på en söndag; fabrikerna var stängda, och detta gjorde att styrkan i massornas tryck inte kunde mätas genom strejkens omfattning. Dessutom kunde arbetarna inte samlas i fabrikerna, som de gjort de föregående dagarna, och detta hindrade demonstrationerna. På morgonen låg Nevskij stilla. Under dessa timmar telegraferade tsarinnan till tsaren: ”Staden är lugn.”

Men detta lugn varar inte länge. Arbetarna samlas gradvis och rör sig från alla förstäder mot centrum. De stoppas på broarna. De beger sig i skaror över isen: Det är bara februari och Neva är en enda solid bro av is. Salvorna mot skarorna på isen räcker inte för att stoppa dem. De finner staden förvandlad. Överallt polisstyrkor, bevakningskedjor och hästpatruller. Tillfartsvägarna mot Nevskij är särskilt välbevakade. Då och då smäller skott ur bakhåll. Antalet döda och sårade växer. Ambulanser ilar fram här och var. Man kan inte alltid avgöra vem som skjuter och varifrån skotten kommer. En sak är säker: Efter sin grymma läxa har polisen beslutat att inte exponera sig igen. De skjuter från fönster, genom balkongdörrar, bakifrån pelare, från vindsrum. Antaganden sprids och blir lätt till legender. För att injaga fruktan i demonstranterna säger man att många soldater klätt ut sig i polisuniformer. Man säger att Protopopov placerat talrika kulsprutenästen i husens vindskupor. En kommission som tillsattes efter revolutionen upptäckte inga sådana nästen, men det betyder inte att dem inte fanns. Men polisen intar denna dag en underordnad ställning. Trupperna spelar en avgörande roll. De får strikta order att skjuta, och soldaterna, som till större delen är aspiranttrupper – dvs. underofficerare från regementsskolor – skjuter. Enligt de officiella siffrorna dödas omkring fyrtio och lika många såras, oräknat dem som letts eller burits iväg av folkmassan. Kampen når ett avgörande skede. Kommer massan att rygga tillbaka inför kulorna och strömma tillbaka till förstäderna? Nej, den ryggar inte tillbaka. Den är tvungen att få sin vilja fram.

Det byråkratiska, borgerliga och liberala Petrograd var skräckslaget. Den dagen begärde Rodzianko, riksdumans president, att pålitliga trupper skulle sändas från fronten. Senare ”tog han det under förnyad prövning” och rekommenderade krigsminister Beljajev att folk­samlingarna skulle skingras, inte med kulor utan med kallt vatten från en vattenspruta. Efter att ha rådfrågat general Chabalov, svarade Beljajev att en dos kallt vatten skulle få exakt den motsatta effekten, ”eftersom det piggar upp”. I de liberala och byråkratiska övre kretsarna diskuterade man alltså de relativa fördelarna med heta och kalla duschar för det revolterande folket. Polisrapporterna den dagen vittnar om att vattensprutan var otillräcklig. ”Under oroligheterna kunde man allmänt iaktta hur den upproriska mobben visade extremt trots mot militärpatrullerna. När de ombads skingra sig, kastade de stenar och isklumpar, som grävts upp ur gatan, på militärpatrullerna. När varningsskotten avlossades i luften, underlät inte hopen bara att skingra sig utan besvarade dessa salvor med skratt. Först när kulor avfyrades in i folksamlingen var det möjligt att skingra mobben, som emellertid till största delen kom att gömma sig på gårdsplanerna till de intilliggande husen, och som så snart beskjutningen upphört åter kom ut på gatan.” Denna polisrapport visar att temperaturen bland massorna hade stigit mycket. Det är naturligtvis knappast troligt att folksamlingen utan vidare skulle ha börjat bombardera trupperna – inte ens aspirantskvadronerna – med stenar och is: Det skulle alltför mycket motsäga de upproriska massornas psykologi och den kloka strategi de visat gentemot armén. Med hänsyn till nödvändigheten att rättfärdiga massmorden är färgerna i rapporten inte precis vad de var och är inte pålagda på det sätt som de var i verkligheten. De stämmer inte med verkligheten. Men det väsentliga rapporteras samvetsgrant och med anmärkningsvärd livlighet: massorna slår ej längre till reträtt, de gör motstånd med optimistisk briljans, de stannar kvar på gatorna även efter mördande skottsalvor, de håller sig fast, inte vid sina liv, utan vid trottoaren, vid stenar, vid isbitar. Folkmassan är inte bara bitter, utan oförvägen. Det beror på att den trots skjutandet sätter sin tillit till armén. Den räknar med seger och har för avsikt att vinna den till varje pris.

Arbetarnas tryck på armén ökar – som motdrag mot trycket från myndigheternas sida. Petrogradgarnisonen hamnar i händelsernas centrum. Den nästan tre dagar långa väntetiden, då det varit möjligt för större delen av garnisonen att upprätthålla en vänskaplig neutralitet gentemot upproret, har nått sitt slut. ”Skjut fienden!” befaller monarkin. ”Skjut inte dina bröder och systrar!” ropar arbetarna. Och inte bara det: ”Kom med oss!” På gator och torg, över broar, vid kaserngrindar förs en oupphörlig kamp – än dramatisk, än obemärkt – men alltid en desperat kamp för att vinna soldatens hjärta. I denna kamp, i dessa häftiga kontakter mellan arbetande män och kvinnor och soldaterna, under ständiga knallar från gevär och kulsprutor, avgörs regeringens, krigets och landets öde.

Nedskjutandet av demonstranter ökade osäkerheten bland ledarna. Själva rörelsens omfattning började se farlig ut. Till och med på Viborgkommitténs möte kvällen den 26 februari – dvs. tolv timmar före segern – uppstod det diskussioner om huruvida tiden var inne eller ej för att avsluta strejken. Detta kan tyckas förbluffande. Men kom ihåg att det är betydligt lättare att känna igen segern dagen efter än dagen före. Därtill kommer att stämningar växlar snabbt under intryck av händelserna och nyheterna om dem. Modlösheten lämnar snabbt plats för en ström av entusiasm. Män som Kajurov och Tjugurin har gott om personligt mod, men i vissa ögonblick griper en känsla av ansvar för massorna tag i dem. Bland arbetare i gemen förekom det färre svängningar. Rapporter om stämningarna bland dem lämnades till myndigheterna av en välinformerad agent i bolsjevikorganisationen, Sjurkanov. ”Eftersom arméenheterna inte gått emot folkmassan”, skrev denne provokatör, ”och i enskilda fall till och med vidtagit åtgärder som lamslagit polismännens initiativ, har massorna fått en känsla av osårbarhet, och nu, efter två dagar av ostört kringdrivande på gatorna, när de revolutionära kretsarna fört fram parollerna ”Ned med kriget” och ”Ned med enväldet”, har folket blivit övertygat om att revolutionen börjat, att massorna har framgång, att myndigheterna står utan makt att undertrycka rörelsen eftersom trupperna är med den, att en avgörande seger är nära eftersom trupperna snart öppet kommer att ställa sig på de revolutionära krafternas sida, att den rörelse som börjat inte kommer att falla undan, utan kommer att växa utan uppehåll till en fullständig seger och en statsrevolution.” En karaktäristik som är anmärkningsvärd för sin fyllighet och klarhet! Rapporten är ett mycket värdefullt historiskt dokument. Detta hindrade naturligtvis inte de segerrika arbetarna från att avrätta författaren.

Dessa provokatörer, vars antal var mycket stort, speciellt i Petrograd, fruktade mer än några andra revolutionens seger. De följde sin egen politik: på bolsjevikkonferenserna försvarade Sjurkanov de mest extrema aktioner; i sina rapporter till den hemliga polisen tog han upp nödvändigheten av att beslutsamt tillgripa skjutvapen. Det är möjligt att Sjurkanov med denna målsättning till och med försökte överdriva arbetarnas aggressiva självförtroende. Men i huvudsak hade han rätt: Händelserna skulle snart bekräfta hans bedömning.

Ledarna i båda lägren gissade och vacklade, inte en enda av dem kunde på förhand bedöma styrkeförhållandena. Yttre tecken upphörde helt att tjäna som måttstock. Ett av huvuddragen i den revolutionära krisen består just i denna skarpa motsättning mellan den rådande med­vetenheten och de sociala förhållandenas gamla former. Ett nytt styrkeförhållande inpräntades på ett mystiskt sätt i arbetarnas och soldaternas medvetenhet. Det var just regeringens offensiv, framkallad av den tidigare offensiven från de revolutionära massorna, som omvandlade det nya styrkeförhållandet från ett potentiellt till ett aktivt tillstånd. Arbetarna tittade törstande och befallande in i soldatens ögon, och soldaten tittade ängsligt och osäkert bort. Detta betydde på sätt och vis att soldaten inte längre kunde svara för sig själv. Arbetaren närmade sig soldaten framfusigt. Soldaten vägrade buttert, men utan fientlighet – snarare skuldmedvetet – att svara. Eller ibland – allt oftare nu – svarade han med låtsad vresighet för att dölja hur ängsligt hans hjärta bultade i bröstet. Så kom förändringen till stånd. Soldaten skakade helt tydligt av sig sin militära tillhörighet. När detta skedde kunde han inte omedelbart känna igen sig själv. Myndigheterna sade att revolutionen berusat soldaten. På soldaten verkade det tvärtom som om han nyktrade till från kasernens opium. Så förbereddes den avgörande dagen – den 27 februari.

Dagen innan inträffade emellertid en incident som trots sin tillfälliga karaktär återger alla händelserna den 26 februari i nya färger. Fram emot kvällen gjorde fjärde kompaniet i Imperiegardets Pavlovskijregemente myteri. I en polisinspektörs skriftliga rapport slås orsaken till myteriet kategoriskt fast: ”Upprördheten över aspirantskvadronen i samma regemente som skjutit mot folkmassan under tjänstgöring på Nevskij.” Vem informerade fjärde kompaniet om detta? Av en händelse har en rapport bevarats. Omkring klockan två på eftermiddagen begav sig en handfull arbetare till Pavlovskijregementets kaserner. Man talade i mun på varandra om en skottlossning på Nevskij. ”Tala om för era kamrater att också Pavlovskijsoldater skjuter på oss – vi såg soldater i er uniform på Nevskij.” Det var en svidande förebråelse, en flammande appell. ”Alla såg betryckta och bleka ut.” Sädeskornen föll inte på hälleberget. Klockan sex hade fjärde kompaniet lämnat kasernen utan tillstånd under befäl av en underofficer – Vem var han? Hans namn har för alltid drunknat bland hundratals och tusentals lika heroiska namn – och marscherade till Nevskij för att kalla tillbaka sin aspirantskvadron. Detta var inte bara ett soldatmyteri mot otjänlig föda; det var en handling präglad av verkligt revolutionärt initiativ. På tillbakavägen stötte kompaniet ihop med en trupp ridande poliser. Soldaterna öppnade eld. En polis och en häst dödades; ytterligare en polis och en häst sårades. Vilken väg myteristerna sedan tog ur gatuvirveln är obekant. Kompaniet återvände till kasernen och fick hela regementet på fötter. Men deras vapen hade gömts undan. Enligt vissa källor fick man ändå tag i trettio gevär. De omringades snart av Preobrazjenskijregementet. Nitton Pavlovskijsoldater arresterades och spärrades in i fästningen; de övriga gav upp. Enligt annan information fann officerarna den kvällen att tjugoen soldater med gevär saknades. En farlig läcka! Dessa tjugoen skulle söka allierade och beskyddare under hela natten. Endast revolutionens seger kunde rädda dem. Arbetarna skulle säkert få höra från dem vad som hänt. Detta var inget dåligt omen för morgondagens strider.

Nabokov, en av de mest framträdande liberala ledarna, vars sanningsenliga memoarer stundtals tycks vara själva hans partis och klass dagbok, återvände hem från ett besök klockan ett på morgonen längs mörka och vaksamma gator. Han var ”oroad och fylld av onda aningar”. Det är möjligt att han i en av gatukorsningarna stötte på en förrymd Pavlovskijsoldat. Båda skyndade vidare: de hade inget att säga varandra. I arbetarkvarteren och kasernerna höll någon utkik eller konfererade, andra sov bivackens halvsömn eller drömde feberaktigt om morgondagen. Här fann den förrymde Pavlovskijsoldaten skydd.

*

Hur knapphändig är inte dokumentationen av masstriderna under februaridagarna – till och med i jämförelse med den magra dokumentationen från oktoberstriderna. I oktober ledde partiet upproret från dag till dag; i dess artiklar, proklamationer och rapporter finns åtminstone kampens yttre kontinuitet dokumenterad. Så icke i februari. Massorna hade nästan ingen ledning uppifrån. Tidningarna tystades av strejken. Massorna skapade sin egen historia utan tillbakablickar. Att rekonstruera en levande bild av det som hände på gatorna är nästan otänkbart. Det vore gott nog om vi kunde återskapa åtminstone den allmänna kontinuiteten och inre ordningen i händelserna.

Regeringen hade ännu inte förlorat greppet om maktmaskineriet, men observerade på det hela taget händelserna mindre skickligt än vänsterpartierna, vilka, som vi vet, var långt ifrån glänsande i det avseendet. Efter den ”lyckosamma” skottlossningen den 26 februari repade ministrarna för ett ögonblick mod. I gryningen den 27 februari rapporterade Protopopov lugnande, att enligt den information han fått ”tänker en del av arbetarna gå tillbaka till arbetet”. Men arbetarna hade inte en tanke på att gå tillbaka till verkstäderna. Gårdagens skjutande och misslyckanden hade inte avskräckt massorna. Hur ska detta förklaras? Uppenbarligen uppvägdes förlusterna av vissa framgångar. Den upproriska massan strömmar genom gatorna, kolliderar med fienden, rycker i soldaternas armar, kryper under hästarnas bukar, attackerar, sprider ut sig, lämnar kvar kroppar vid gatukorsningarna, grabbar tag i några skjutvapen, sprider nyheter, griper efter rykten – så blir den ett kollektivt väsen med oräkneliga ögon, öron och antenner. På natten när den återvänder från stridsplatsen till arbetarkvarteren, går den igenom intrycken från dagen, sållar bort det som är obetydligt och tillfälligt och gör sitt eget eftertänksamma bokslut. På natten den 27 februari var detta bokslut i praktiken identiskt med den rapport som provokatören Sjurkanov skrev till myndigheterna.

På morgonen strömmade arbetarna åter till fabrikerna och beslöt på allmänna möten att fortsätta kampen. Allra bestämdast var som vanligt de från Viborg. Men också i andra distrikt var mötena entusiastiska denna morgon. Att fortsätta kampen! Men vad skulle det innebära idag? Generalstrejken hade resulterat i revolutionära demonstrationer med ofantliga folkmassor, och demonstrationerna hade lett till sammanstötning med trupperna. Att fortsätta kampen idag skulle innebära att uppmana till väpnad resning. Men ingen hade formulerat denna uppmaning. Den hade på ett oemotståndligt sätt vuxit fram ur händelserna, men den ställdes aldrig på dagordningen av ett revolutionärt parti.

Det revolutionära ledarskapets konst i de mest kritiska ögonblicken består till nio tiondelar av att veta hur man upptäcker stämningen bland massorna – precis som Kajurov upptäckte hur kosackens ögonbryn rörde sig, fast i större skala. En oöverträffad förmåga att pejla in stämningen bland massorna var Lenins stora styrka. Men Lenin befann sig inte i Petrograd. De legala och halvlegala ”socialistiska” staberna, Kerenskij, Tjcheidze, Skobelev och alla som kretsade runt dem, utdelade varningar och motsatte sig rörelsen. Men till och med den centrala bolsjevikstaben, sammansatt av Sjljapnikov, Zalutskij och Molotov, förbluffade genom sin hjälplöshet och brist på initiativ. Faktum var att distrikten och kasernerna lämnades åt sig själva. Den första proklamationen till armén gavs ut först den 26 februari av en av de socialdemokratiska organisationer som stod bolsjevikerna nära. Denna ganska tvehågsna proklamation – den innehöll inte ens en uppmaning att komma över till folket – spriddes i alla distrikt i staden på morgonen den 27 februari. ”Emellertid var tempot i de revolutionära händelserna sådant att våra paroller redan var långt efter”, intygar Jurenev, ledaren för denna organisation. ”När flygbladen väl trängt in bland trupperna hade de redan gått över.” Vad gäller bolsjevikernas centrum skrev slutligen Sjljapnikov – på begäran av Tjugurin, som var en av de bästa arbetarledarna under februaridagarna – en appell till soldaterna på morgonen den 27 februari. Blev den någonsin publicerad? Den kom på sin höjd ut i slutskedet. Den kan omöjligt ha påverkat händelserna den 27 februari. Vi kan som en allmän regel för dessa dagar slå fast att ju högre ledare, desto mer släpade de efter.

Men upproret, som ännu ingen kallade uppror, försåg sig självt med en plats på dagordningen. Alla tankar hos arbetarna koncentrerades på armén. ”Tror ni inte vi kan få igång dem?” Ingen agitation på måfå skulle längre duga något till. Viborgsektionen arrangerade ett möte nära Moskvaregementets kaserner. Företaget visade sig bli ett misslyckande. Är det svårt för en officer eller fanjunkare att handskas med en kulspruta? Arbetarna skingrades av en förödande salva. Ett liknande försök gjordes vid ett reservregementes kaserner. Samma sak där: Officerare med kulsprutor kom emellan arbetarna och soldaterna. Arbetarledarna var ilskna, letade efter skjutvapen, begärde dem från partiet. Och svaret blev: ”Soldaterna har skjutvapen, gå och hämta dem.” Det visste de själva. Men hur få tag i dem? Kommer inte allt att falla ihop på en gång idag? Sålunda var den kritiska punkten i striden nådd. Antingen kommer kul­sprutorna att sopa bort upproret, eller så kommer upproret att erövra kulsprutorna.

Huvudgestalten i bolsjevikernas Petrogradcentrum, Sjljapnikov, omtalar i sina minnen hur han motsatte sig arbetarnas krav på skjutvapen – eller ens revolvrar – och sände dem till barackerna för att skaffa vapen. Han önskade på så sätt undvika blodiga sammandrabbningar mellan arbetare och soldater, och satte allt hopp till agitation – dvs. att vinna soldater genom arbete och exempel. Vi känner inte till något annat vittnesmål som bekräftar eller förnekar detta uttalande av en framträdande ledare under dessa dagar – ett uttalande som vittnar om undanflykter snarare än förutseende. Det vore enklare att erkänna att ledarna inte hade några skjutvapen.

Det råder inga tvivel om att varje revolutions öde vid en viss tidpunkt avgörs genom en förändring av stämningarna i armén. Mot en disciplinerad, välbeväpnad och skickligt ledd militärstyrka, kan inte en obeväpnad eller i det närmaste obeväpnad folkmassa rimligtvis vinna en seger. Men ingen djupgående nationell kris kan undgå att påverka armén i viss utsträckning. Med de betingelser som råder under en verkligt folklig revolution utvecklas därmed en möjlighet – naturligtvis inte en garanti – för seger. Armén går givetvis inte över till resningen av sig själv, inte heller rätt och slätt som ett resultat av agitation. Armén är heterogen, och dess antagonistiska element hålls samman genom disciplinens terror. Vid själva inledningen till den avgörande stunden vet de revolutionära soldaterna inte hur mycket makt de besitter, eller vilket inflytande de kan utöva. Arbetarmassorna är naturligtvis också heterogena. Men de har ojämförligt fler tillfällen att sätta sina led på prov i förberedelse­processen för den avgörande drabbningen. Strejker, möten, demonstrationer är inte bara handlingar i kampen, utan också mått på dess styrka. Hela massan deltar inte i strejken. Inte alla strejkande är beredda att kämpa. I de mest kritiska ögonblicken framträder de djärvaste på gatorna. De tvehågsna, de trötta, de konservativa, sitter hemma. Här äger ett spontant revolutionärt urval rum; människor silas genom händelsernas såll. Med armén är det annorlunda. De revolutionära soldaterna – sympatiska, vacklande eller antagonistiska – alla är de sammanbundna av en påtvingad disciplin vars trådar, intill sista ögonblicket, befinner sig i officerens näve. Soldaterna indelas dagligen i första och andra ledet, men hur ska man dela upp dem i upproriska och lydiga?

Det psykologiska ögonblick då soldaterna går över till revolutionen förbereds genom en lång molekylär process, vilken, liksom andra naturprocesser, har sin höjdpunkt. Men hur fastställa denna punkt? En militär enhet kan vara helt beredd att förena sig med folket, men får kanske inte den stimulans som behövs. Det revolutionära ledarskapet tror ännu inte på möjligheten att få över armén på sin sida, och låter segern gå sig ur händerna. Efter detta mognande men oförverkligade myteri kan en reaktion gripa armén. Soldaterna förlorar det hopp som flammade i deras bröst; de böjer åter sina nackar för disciplinens ok, och i en ny sammanstötning med arbetarna, speciellt på avstånd, kommer de att motsätta sig upproret. I denna process finns det många element som är omöjliga eller svåra att avväga, många motstridiga strömmar, kollektiva suggestioner och självsuggestioner. Men ur denna komplicerade väv av materiella och fysiska krafter framträder en slutsats med ovedersäglig klarhet: ju mer massan av soldater övertygas om att de upproriska verkligen gör uppror – att detta inte är en demonstration efter vilken de måste återvända och inställa sig vid kasernerna, att detta är en strid på liv och död, att folket kan vinna om de förenar sig med det, och att denna seger inte bara kommer att skydda dem för straff, utan lindra allas lott – ju mer de inser detta, desto villigare blir de att vända bajonetterna åt sidan, eller gå över med dem till folket. Revolutionärerna kan med andra ord åstadkomma en förändring av soldaternas sinnesstämning bara om de själva verkligen är beredda att till varje pris vinna segern, även till priset av blod. Och denna den högsta beslutsamheten kan aldrig, eller kommer aldrig att förbli obeväpnad.

Den kritiska timmen av kontakt mellan den framträngande folkmassan och soldaterna som spärrar deras väg har sin kritiska minut. Det är när den grå barriären ännu inte givit efter, ännu håller samman skuldra vid skuldra men redan sviktar, och officeren, som samlar sig till en sista viljeansträngning, befaller: ”Eld!” Folkmassans skrik, skräckslagna och hotfulla vrål, dränker befallningen, men inte helt. Gevären darrar. Folkmassan trycker på. Så riktar officeren pipan på sin revolver mot den mest misstänksamme soldaten. Av den avgörande minuten återstår nu den avgörande sekunden. Den djärvaste soldaten, den soldat som de andra ofrivilligt sökt vägledning hos, dör. Ett skott in i massan från den döde mannens gevär, som en korpral tagit upp, och barriären sluter sig, gevären avfyras av sig själva och skingrar folkmassan in i gränder och ut på bakgårdar. Men hur många gånger sedan 1905 har det inte skett annorlunda! I det kritiska ögonblicket, när officeren är beredd att trycka av avtryckaren, förekoms han av ett skott från folkmassan – som har sina Kajurovs och Tjugurins. Detta avgör inte bara utgången av skärmytslingen på gatan, utan kanske för hela dagen, eller av hela upproret.

Den uppgift Sjljapnikov föresatt sig, att skydda arbetarna från fientliga sammanstötningar med trupperna genom att inte ge skjutvapen till de upproriska, kunde i varje fall inte genomföras. Innan det kom till dessa konfrontationer med trupperna hade oräkneliga drabbningar med polisen ägt rum. Gatustriden började med att de hatade faraonerna avväpnades och deras revolvrar övergick i rebellernas händer. Revolvern i sig är ett svagt vapen, nästan ett leksaksvapen mot de musköter, gevär, kulsprutor och kanoner som fienden har. Men är dessa vapen verkligen i fiendens händer? För att avgöra denna fråga krävde arbetarna vapen. Det var en psykologisk fråga. Men även under ett uppror är psykiska processer oskiljbara från materiella. Vägen till soldatens gevär går via den revolver som tagits från faraonen.

Soldaternas känslor under dessa timmar var mindre häftiga än arbetarnas, men inte mindre djupa. Låt oss än en gång påminna om att garnisonen i huvudsak bestod av reservbataljoner med tusentals män, som var ämnade att fylla ut leden vid fronten. Dessa män, varav de flesta var familjefäder, stod inför utsikten att hamna i skyttegravar när kriget var förlorat och landet förött. De önskade inte krig; de ville åka hem till sina gårdar. De visste mycket väl vad som försiggick vid hovet, och hade inte den minsta känsla av tillgivenhet för monarkin. De ville inte slåss med tyskarna, och än mindre med arbetarna i Petrograd. De hatade den härskande klassen i huvudstaden, som hade goda dagar under kriget. Bland dem fanns arbetare med ett revolutionärt förflutet, som visste hur man skulle ge ett generaliserat uttryck för alla dessa stämningar.

Att föra soldaterna från ett djupt men än så länge dolt revolutionärt missnöje över till öppen upprorisk handling – eller åtminstone först till en upprorisk vägran att handla – det var uppgiften. På stridens tredje dag förmådde soldaterna inte alls bevara en välvilligt neutral attityd gentemot upproret. Bara slumpmässiga fragment av vad som hände under dessa timmar längs kontaktlinjen mellan arbetare och soldater har nått oss. Vi hörde hur arbetarna dagen innan lidelsefullt klagade inför Pavlovskijregementet om dess aspirantskvadrons uppförande. Scener av det slaget, samtal, förebråelser, vädjanden, ägde rum i alla vrår av staden. Soldaterna hade inte tid längre för tvekan. De hade varit tvingade att skjuta dagen innan och skulle bli det idag igen. Arbetarna kommer inte att ge upp eller retirera; under beskjutning håller de fortfarande stånd. Och med dem är deras kvinnor – hustrur, mödrar, systrar, fästmör. Ja, och detta är själva den stund de så ofta viskat om: ”Om vi bara alla kunde gå samman…”. Och i den oerhörda våndan, i den outhärdliga fruktan för den kommande dagen, i det undertryckta hatet mot dem som påtvingat dem bödelns roll, ljuder i kasernrummen de första stämmorna av öppet missnöje, och i dessa stämmor – för alltid namnlösa – känner hela armén med lättnad och hänförelse igen sig själv. Så grydde dagen för Romanovmonarkins tillintetgörelse.

Vid en morgonkonferens hemma hos den oförtröttlige Kajurov, där över fyrtio verkstads- och fabriksrepresentanter hade samlats, talade en majoritet för att fortsätta rörelsen. En majoritet, men inte alla. Det är synd att vi inte kan fastställa hur stor majoritet, men under de här timmarna fanns ingen tid för protokoll. Beslutet blev, hur som helst, försenat. Mötet avbröts av de berusande nyheterna om soldaternas uppror och öppnandet av fängelserna. Sjurkanov kysste alla närvarande. En judaskyss, men tursamt nog inte följd av någon korsfästelse.

Från tidigt på morgonen gjorde reservgardesbataljonerna, den ena efter den andra, myteri innan de fördes ur kasernerna, som en fortsättning på vad Pavlovskijregementets fjärde kompani hade påbörjat dagen innan. I dokument, protokoll, minnen, har denna storartade händelse i mänsklighetens historia bara lämnat ett blekt och dunkelt avtryck. Även när de når den skapande handlingens allra högsta toppar, berättar de förtryckta massorna föga om sig själva och skriver än mindre. Och den överväldigande hänryckning segern medför raderar senare ut minnets arbete. Låt oss se på de vittnesbörd som finns.

Volinskijregementets soldater var de första som revolterade. Så tidigt som klockan sju på morgonen störde ett bataljonsbefäl Chabalov med ett telefonsamtal och dessa hotfulla nyheter: aspirantskvadronen – dvs. den enhet som man framför allt litade till för att kunna slå ner upproret – hade vägrat att marschera ut, dess befälhavare hade dödats eller skjutit sig inför trupperna. Den senare versionen kom förresten snart att förnekas. Efter att ha bränt broarna bakom sig skyndade sig Volinskijsoldaterna att vidga upprorets bas. Däri låg deras enda räddning. De gav sig iväg till de närliggande kasernerna vid Litovskij- och Preobrazjenskijregementena och ”kallade ut” soldaterna, liksom strejkande går från fabrik till fabrik och kallar ut arbetarna. Någon tid därefter mottog Chabalov en rapport om att Volinskijregementet inte bara vägrat att överlämna sina vapen när generalen beordrat dem, utan att de tillsammans med Litovskij- och Preobrazjenskijregementena – och vad som är mer alarmerande, ”efter att ha förenat sig med arbetarna” – ödelagt den politiska polisens kaserner. Detta innebar att gårdagens experiment från Pavlovskijsoldaternas sida inte varit förgäves: Upproret hade funnit ledare och på samma gång en aktionsplan.

Under de tidiga morgontimmarna den 27 februari trodde arbetarna att lösningen på upprorets problem var oändligt mycket längre bort än det egentligen var. Det vore mer med sanningen överensstämmande att säga att de såg problemet som om det till största delen låg framför dem, när det egentligen till nio tiondelar låg bakom dem. Arbetarnas revolutionära tryck på kasernerna sammanföll med soldaternas redan inledda revolutionära rörelse ut mot gatorna. Under dagen förenade sig dessa mäktiga strömmar för att tvätta rent och bryta ner väggar, tak och senare hela grunden på den gamla strukturen.

Tjugurin var bland de första att visa sig i bolsjevikhögkvarteret, med ett gevär i händerna, ett patronbälte över axeln, ”helt nedstänkt, men strålande och triumferande.” Varför skulle han inte stråla? Soldater med gevär i händerna kommer över till oss! På några ställen hade arbetarna lyckats förena sig med soldaterna, trängt in i kasernerna och tagit emot gevär och patroner. Viborgarbetarna drog, tillsammans med de djärvaste soldaterna, upp riktlinjerna för en aktionsplan: erövra polisstationerna där de beväpnade poliserna förskansat sig, avväpna alla polismän, befria de arbetare som hålls inspärrade på polisstationerna och de politiska fångarna i fängelserna, jaga regeringstrupperna i den egentliga staden på flykten och förena sig med de fortfarande inaktiva trupperna och med arbetarna i andra distrikt.

Moskvaregementet anslöt sig inte utan inre stridigheter till rörelsen. Det var märkligt att det blev så lite stridigheter bland regementena. Det monarkistiska befälet vek kraftlöst undan för soldatmassorna och gömde sig antingen i all hast eller skyndade sig att byta färg. ”Klockan två, när Moskvaregementet marscherade ut, beväpnade vi oss…”, erinrar sig Korolev, en arbetare från ”Arsenalfabriken”. ”Vi tog en revolver och ett gevär per man, valde ut en grupp soldater som kom fram (några av dem bad oss ta befälet och säga vad de skulle göra), och begav oss till Tichvinskajagatan för att skjuta sönder polisstationen.” Det verkar som om arbetarna inte för ett ögonblick hade några som helst besvär med att tala om för soldaterna ”vad de skulle göra”.

En efter en kom de glädjande rapporterna om segrar. Våra egna pansarbilar har dykt upp! Med fladdrande röda fanor sprider de skräck i stadsdelarna bland alla som ännu inte gett vika. Nu är det inte längre tvunget att krypa under buken på en kosackhäst. Revolutionen står upp i hela sin längd.

Mot kvällen blev Petrograd åter scenen för militära aktioner; gevär och kulsprutor smattrade överallt. Det var inte lätt att säga vem som sköt eller var man sköt. En sak stod klar: det var det förflutna och framtiden som utväxlade skott. En hel del skottlossning skedde planlöst; unga pojkar avfyrade revolvrar som man kommit över av en tillfällighet. Vapenarsenalen hade skövlats. ”Man säger att tiotusentals browningar bara fördes iväg.” Från distriktsdomstolens brinnande byggnader och polisstationerna ringlade rökpelare mot skyn. På vissa ställen tätnade sammanstötningarna och skärmytslingarna till verkliga bataljer. På Sampsonjevskijboulevarden kom arbetarna fram till en kasern som intagits av cykelsoldaterna, av vilka några samlades vid grindarna. ”Varför rör ni inte på er, kamrater?” Soldaterna log – ”inget vänligt leende”, intygar en av deltagarna – och förblev tysta, medan officerarna bistert befallde arbetarna att fortsätta vidare. Cykelsoldaterna, vid sidan av kavalleriet, visade sig vara den mest konservativa delen av armén under februari, liksom i oktoberrevolutionen. En skara arbetare och revolutionära soldater samlades snart kring stängslet. ”Vi måste dra med oss den där tvivlande bataljonen!” Någon rapporterade att man skickat efter pansarbilar; kanske fanns det inget annat sätt att få med dessa cykelsoldater som monterat upp kulsprutor. Men det är svårt för en folkmassa att vänta; den är ängsligt otålig och har helt rätt i sin otålighet. Skott knallade från båda sidor. Men brädplanket stod i vägen och skilde soldaterna från revolutionen. De attackerande beslöt att riva ner planket. De rev ned delar av det och tände eld på resten. Omkring tjugo kaserner blev synliga. Cykelsoldaterna fanns samlade i två eller tre av dem. De tomma kasernerna sattes genast i brand. Sex år senare skulle Kajurov erinra sig: ”De flammande kasernerna och förstörelsen av planket kring dem, elden från kulsprutor och gevär, belägrarnas upphetsade ansikten, en lastbil full med beväpnade revolutionärer i full fart framåt, och slutligen en pansarbil som anlände med glimmande gevärsmynningar, utgjorde en minnesvärd och magnifik anblick.” Detta var tsarernas, feodalismens, prästernas och polisens gamla Ryssland som brann ner, kaserner och plank och allt försvann i eld och rök, utspyende sin egen själ i kulsprutesalvornas hickande. Inte att undra på att Kajurov och tiotals, hundratals, tusentals Kajurovs gladde sig däråt! Den pansarbil som anlände avfyrade flera granater mot de kaserner där cykelsoldaterna och officerarna barrikaderat sig. Befälhavaren dödades. Officerarna rev bort sina epåletter och andra insignier och flydde genom de trädgårdsland som gränsade till kasernerna; resten gav upp. Detta var antagligen den dagens mest omfattande sammanstötning.

Militärrevolten hade under tiden antagit epidemiska former. De enda som inte gjorde myteri var de som aldrig kom i kontakt med den. Mot kvällen anslöt sig Semenovskijregementet, ett regemente ökänt för sitt brutala krossande av Moskvaupproret 1905. Elva år hade inte passerat förgäves. Tillsammans med jägarna ”kallade” Semenovskijsoldaterna sent på natten ut Izmailovtsisoldaterna, vilka kommandot höll inlåsta i sina kaserner. Detta regemente, vilket den 3 december 1905 omringat och arresterat den första Petrogradsovjeten, betraktades även nu som ett av de mest efterblivna.

Huvudstadens tsaristgarnison, som räknade 150 000 soldater, krympte ihop, smälte, försvann. Mot natten existerade den inte längre.

Efter morgonens nyheter om regementenas revolt försökte Chabalov fortfarande att bjuda motstånd och skickade ett blandat regemente på omkring tusen man mot revolutionen med de mest drastiska order. Men detta regementes öde har blivit något av ett mysterium. ”Någonting omöjligt börjar hända denna dag”, omtalar den oförliknelige Chabalov efter revolutionen, ”regementen sätter igång, sätter igång under en modig och resolut officer (han syftar på överste Kutjepov), men… inga resultat.” Kompanier som sändes efter detta regemente försvann också utan att lämna några spår. Generalen började dra ihop reserver på Palatstorget, ”men inga patroner fanns och gick inte att uppbringa någonstans”. Detta är hämtat ur Chabalovs autentiska vittnesmål inför den provisoriska regeringens undersökningskommission. Vad blev det av bestraffningsregementena? Det är inte svårt att gissa sig till att dem så snart de marscherat ut drunknade i upproret. Arbetare, kvinnor, ungdomar och rebelliska soldater svärmade runt Chabalovs trupper från alla håll, betraktade antingen regementet som sitt eget eller försökte göra det till sitt, och lät dem inte röra sig annat än tillsammans med massan. Att kämpa med denna tätt virvlande, oförtröttliga, allt genomträngande massa, som nu inte fruktade någonting, var lika enkelt som att fäktas i deg.

Samtidigt med rapporter om fler och fler militärrevolter kom krav på pålitliga trupper för att slå ner rebellerna, för att försvara telefonbyggnaden, Litovskijslottet, Marinskijpalatset och andra ännu heligare platser. Chabalov krävde per telefon att lojala trupper skulle sändas från Kronstadt, men kommendanten svarade att han själv var orolig för fästningen. Chabalov visste ännu inte att upproret hade spridit sig till de angränsande garnisonerna. Generalen försökte, eller låtsades försöka, omvandla Vinterpalatset till en fästning, men planen övergavs omedelbart såsom ogenomförbar, och en sista handfull ”lojala” trupper överfördes till amiralitetet. Här kom slutligen diktatorn att ge sig i kast med en ytterst viktig och brådskande affär. Han lät trycka de två sista regeringsdekreten för publicering: Protopopovs avsked ”på grund av sjukdom”, och ett om undantagstillståndet i Petrograd. Med det senare måste han verkligen skynda sig, för flera timmar senare upphävde Chabalovs armé belägringen och övergav amiralitetet för att åka hem. Det berodde på ren okunnighet att revolutionen inte redan på kvällen den 27 februari arresterat denne fruktansvärt mäktige men inte alls skräckinjagande general. Detta gjordes nästa dag utan några komplikationer.

Kan det vara så att detta var hela det motstånd som det fruktade ryska imperiet bjöd inför dödsfaran? Ja, det var så gott som allt – trots dess stora erfarenhet av att krossa folket och dess noggrant utarbetade planer. När monarkisterna senare sansat sig, förklarade de februarirevolutionens lätthet med Petrogradgarnisonens säregna karaktär. Men revolutionens hela vidare utveckling vederlägger denna förklaring. Det är sant att kamarillan vid det fatala årets början redan föreslagit tsaren att förnya garnisonen. Tsaren hade lättvindigt låtit sig övertygas om att gardets kavalleri, som ansågs särskilt lojalt, ”hade varit i elden länge nog” och hade förtjänat att vila ut i sina Petrogradbaracker. Efter respektfulla framställningar från fronten gick tsaren emellertid med på att fyra regementen i kavallerigardet skulle ersättas av tre besättningar ur maringardet. Enligt Protopopovs version genomfördes detta byte av kommandot, utan tsarens medgivande, och med förrädiska avsikter: ”Matroserna rekryteras bland arbetarna och utgör den mest revolutionära delen av styrkorna.” Men detta är rent nonsens. De högsta officerarna i gardet, och speciellt kavalleriet, höll helt enkelt på att skapa sig en alltför fin karriär vid fronten för att vilja komma tillbaka. För övrigt måste de med viss bävan ha tänkt på de bestraffningsuppgifter som man skulle tilldela dem. I dessa skulle de ställas i ledningen för trupper som efter sina upplevelser vid fronten helt förändrats från tiden vid huvudstadens exercisfält. Som händelserna vid fronten snart visade, skilde sig hästgardet vid den här tidpunkten inte längre från resten av kavalleriet, och maringardet, som förflyttats till huvudstaden, spelade ingen aktiv roll i februarirevolutionen. Hela sanningen är att regimens byggnad helt hade murknat sönder; inte en enda planka höll längre ihop.

Under den 27 februari befriade folkmassan utan blodsutgjutelser alla politiska fångar från huvudstadens många fängelser – bland dem militärindustriella kommitténs patriotiska grupp, som arresterats den 26 januari, och medlemmarna i bolsjevikernas Petrogradkommitté, vilka gripits av Chabalov fyrtio timmar tidigare. En politisk uppdelning inträffade omedelbart utanför fängelseportarna. Mensjevikpatrioterna styrde kosan mot duman, där poster och platser skulle utses; bolsjevikerna marscherade till distrikten, till arbetarna och soldaterna, för att tillsammans med dem avsluta erövringen av huvudstaden. Fienden skulle inte få något andrum. En revolution måste, mer än något annat företag, genomföras ända till slutet.

Det är omöjligt att säga vem som kom på tanken att leda de upproriska trupperna till Tauriska palatset. Denna politiska marschriktning dikterades av hela situationen. På ett naturligt sätt drogs alla radikala element som inte var förbundna med massorna mot Tauriska palatset, som ett centrum för oppositionell information. Troligtvis blev dessa element, som den 27 februari fick en plötslig injektion av vitalitet, dem som kom att vägleda de upproriska soldaterna. Detta var en ärofull roll och vid det här laget knappast längre farofylld. Med tanke på dess läge var Potemkins palats väl lämpat som centrum för revolutionen. En enda gata skiljer Tauriska parken från hela militärsamhället, som omfattar gardets kaserner och en rad militärinstitutioner. Det är sant att denna del av staden under många år av både regeringen och revolutionärerna betraktades som monarkins militärfäste. Och så var det. Men nu hade allting förändrats. Soldatupproret hade börjat i gardets sektor. De upproriska trupperna behövde bara gå tvärs över gatan för att nå Tauriska palatsets park, vilken i sin tur bara låg ett kvarter från floden Neva. Och bortom Neva ligger Viborgdistriktet, revolutionens själva smältdegel. Arbetarna behöver bara gå över Alexanderbron, eller om den är uppfälld, gå över isen på floden, för att nå gardets kaserner eller Tauriska palatset. Sålunda blev den heterogena, och till sitt ursprung motsägelsefulla, nordöstra triangeln av Petrograd – med gardena, Potemkins palats och de jättestora fabrikerna nära varandra – revolutionens slagfält.

I Tauriska palatset har diverse centra redan skapats eller åtminstone skisserats fram – bland dem upprorets fältstab. Den har ingen särskilt seriös prägel. De revolutionära officerarna – dvs. de officerare som på ett eller annat sätt, till och med av misstag, tidigare kommit att knytas till revolutionen, men som tryggt sovit sig igenom upproret – skyndar sig efter segern att dra uppmärksamheten till sig, eller anländer på andras uppmaningar för att ”tjäna revolutionen”. De skärskådar situationen djupsinnigt och skakar pessimistiskt på huvudet. Dessa bråkiga soldathopar, ofta obeväpnade, är totalt odugliga för strid. Inget artilleri, inga kulsprutor, inga kommunikationer, inga befälhavare. Ett enda starkt regemente är allt fienden behöver! Just nu förhindrar de revolutionära massorna utan tvivel varje planerad manöver på gatorna. Men arbetarna kommer att gå hem för natten, invånarna kommer att tystna, staden kommer att tömmas. Om Chabalov skulle slå till med ett starkt regemente mot kasernerna, kunde han bli situationens herre. Denna idé kommer vi förresten att möta i många versioner under revolutionens alla stadier. ”Ge mig ett starkt regemente”, kommer tappra överstar att vid mer än ett tillfälle utbrista till sina vänner, ”och på två sekunder ska jag rensa upp i den här röran!” Och några av dem kommer, som vi ska se, att göra ett försök. Men alla kommer de att tvingas upprepa Chabalovs ord: ”Regementet sätter sig i rörelse under en modig officer, men… inga resultat.”

Ja, och hur kunde man vänta sig resultat? De pålitligaste av alla tillgängliga styrkor hade varit polisen och gendarmerna och vissa regementens aspirantskvadroner. Men de visade sig vara lika ömkansvärda inför anfallet mot de verkliga massornas anstormning som Sankt Georg­bataljonerna och officerarnas utbildningsanstalter skulle visa sig vara åtta månader senare i oktober. Var kunde monarkin hitta detta räddande regemente, som var redo och förmöget att inlåta sig på en utdragen och desperat duell med en stad på två miljoner? Revolutionen tycks försvarslös mot dessa verbalt så företagsamma överstar, eftersom den fortfarande är så fruktansvärt kaotisk. överallt planlösa rörelser, motsatta strömmar, strömvirvlar av folk, individer slagna med häpnad som om de plötsligt blivit dövstumma, uppknäppta soldatrockar, gestikulerande studenter, soldater utan gevär, gevär utan soldater, pojkar som skjuter i luften, ett tusenhövdat tumult, stormar av vilda rykten, falska alarm, falska jubel. Det skulle räcka, kunde man tycka, att höja ett svärd över hela detta kaos, och det skulle skingras åt alla håll och aldrig lämna ett spår. Men det vore en grov synvilla. Det är bara ett skenbart kaos. Under ytan fortgår en oemotståndlig kristalliseringsprocess bland massorna runt nya axlar. Dessa oräkneliga folkmassor har ännu inte klart uttalat vad de önskar, men de är genomsyrade av ett bittert hat mot vad de ”inte önskar”. Bakom dem finns en ofrånkomlig historisk lavin. Ingen återvändo finns. Även om det funnes någon som kunde skingra dem, skulle de åter samlas inom en timme, och den andra flodvågen skulle bli ännu mer rasande och blodigare än den första. Efter februaridagarna blir atmosfären i Petrograd så rödglödgat het, att varje fientlig militär truppstyrka, som anländer till denna väldiga smedja, eller ens kommer den nära, blir svedd av dess andedräkt, förvandlas, tappar fattningen, blir paralyserad, och överlämnar sig på nåd och onåd till segraren utan kamp. I morgon kommer general Ivanov, som skickats av tsaren från fronten med en bataljon av Sankt Georgriddare, att inse detta. Om fem månader kommer samma öde att drabba general Kornilov, och om åtta månader kommer Kerenskij att utsättas för det.

På gatorna hade kosackerna under de föregående dagarna förefallit mest öppna för övertalning; det berodde på att de hade skymfats mest. Men när det kom till det verkliga upproret, motsvarade kavalleriet än en gång sitt konservativa rykte och hamnade på efterkälken bakom infanteriet. Den 27 februari upprätthöll det ännu skenet av en vaksam neutralitet. Fastän Chabalov inte längre litade på det, fruktade revolutionen fortfarande kavalleriet.

Peterpaulsfästningen, som står på en ö i Neva mittemot Vinterpalatset och storhertigarnas palats, var fortfarande ett huvudbry. Bakom dess murar utgjorde fästningens garnison, eller tycktes i alla fall utgöra, en liten värld för sig, fullständigt avskuren från påverkan utifrån. Fästningen hade inget permanent artilleri – förutom den föråldrade kanon som dagligen tillkännagav tolvslaget i Petrograd. Men denna dag sätts fältkanonerna upp på murarna och riktas mot bron. Vad gör de sig redo för? Staben i Tauriska palatset har hela natten oroat sig för vad man ska göra åt fästningen, och i fästningen oroar man sig – vad kommer revolutionen att göra med oss? Mot morgonsidan har problemet lösts: ”På villkor att officerare förblir okränkbara” kommer fästningen att överlämna sig till Tauriska palatset. Efter att ha analyserat situationen – en sak som inte var så svår att göra – skyndade sig fästningens officerare att förekomma händelsernas obönhörliga gång.

Mot kvällen den 27 februari flöt en ström av soldater, arbetare, studenter och en brokig skara människor mot Tauriska palatset. Här hoppas man finna dem som känner till allt – för att få information och instruktioner. Från alla håll bärs hela fång av ammunition in i palatset och lagras i ett rum som omvandlats till en vapenarsenal. Vid nattens inbrott sätter sig den revolutionära staben ned för att arbeta. Den sänder ut trupper för att vakta järnvägsstationerna, och skickar iväg spaningspatruller varhelst en fara lurar. Soldaterna utför de nya myndigheternas order ivrigt och utan knot, om än mycket osystematiskt. Men de begär alltid en skriftlig order. Initiativet till detta kom troligen från de spillror av militärstaben som stannat kvar hos trupperna, eller från militärt kontorsfolk. Men de gjorde rätt; det är nödvändigt att omedelbart bringa ordning i allt kaos. Staben har, liksom den nyfödda sovjeten, än så länge inga sigill. Revolutionen måste fortfarande utrusta sig med den byråkratiska förvaltningens attiraljer. Med tiden kommer detta att göras – tyvärr alltför väl.

Revolutionen inleder en jakt på fiender. Arresteringar görs över hela staden – ”godtyckligt”, som liberalerna senare förebrående säger. Men hela revolutionen är godtycklig. Strömmar av folk förs in i Tauriska palatset under arrest – sådana som ordföranden i riksrådet, ministrar, polismän, hemliga underrättelsetjänstens män, den ”protyska” grevinnan och hela skockar av gendarmofficerare. Flera statsmän, såsom Protopopov, kommer av fri vilja för att bli arresterade: Det är säkrare så. ”Kammarens väggar, som genljudit av hymner till absolutismens lov, kunde nu bara lyssna till snyftningar och suckar”, kommer grevinnan att berätta senare. ”En arresterad general sjönk utmattad ihop på en stol bredvid. Flera medlemmar av duman erbjöd mig vänligt en kopp té. Djupt skakad in i själen sade generalen upprört: ‘Grevinna, vi bevittnar ett stort lands död.’”

Det stora landet, som inte hade för avsikt att dö, marscherade under tiden förbi dessa människor ur det förgångna, trampade med sina stövlar, skramlade med sina gevärskolvar, klöv luften med sina skrik och klev med sina fötter överallt. En revolution utmärks alltid av ohövlighet, troligtvis därför att de härskande klasserna inte i god tid gjorde sig besvär med att lära folket gott uppförande.

Tauriska palatset blev tillfälligt fälthögkvarter, regeringscentrum, vapenarsenal och fängelseborg för revolutionen, som ännu inte torkat blodet och svetten ur ansiktet. Till denna strömvirvel banade sig också några företagsamma fiender väg. En förklädd gendarmkapten sågs av en händelse göra anteckningar i ett hörn – inte för historiens räkning, utan för krigsrätterna. Soldaterna och arbetarna ville göra slut på honom på stället. Men folk från ”staben” trädde emellan och ledde med lätthet bort gendarmen ur folkmassan. Revolutionen var då ännu välvillig, förtröstansfull och godhjärtad. Den blir skoningslös först efter en lång rad av förräderier, svek och blodiga prövningar.

Den triumferande revolutionens första natt var fylld av larmsignaler. De improviserade kommissarierna för järnvägsterminalerna och andra stödjepunkter, de flesta på måfå utvalda ur intelligentsian genom personliga förbindelser, uppkomlingar och tillfälliga bekantskaper för revolutionen – underofficerare, särskilt av arbetarursprung, skulle ha varit mer användbara – de blev nu nervösa, såg faror från alla håll, gnatade på soldaterna och ringde oupphörligen till Tauriska palatset och begärde förstärkningar. Men i Tauriska palatset var man också nervös. Man ringde. Man skickade iväg förstärkningar som för det mesta aldrig kom fram. ”De som får order”, sade en medlem i nattstaben i Tauriska palatset, ”utför dem inte; de som handlar, handlar utan order.”

Arbetardistrikten handlar utan order. De revolutionära ledarna, som gått i spetsen för sina fabriker, intagit polisstationerna, ”kallat ut” soldaterna och ödelagt kontrarevolutionens fästen, skyndar sig inte till Tauriska palatset, till staberna, till administrativa centra. De nickar tvärtom med huvudet i den riktningen med ironi och misstro: ”De där tappra gossarna kom hastigt igång med att dela på det byte de inte dödat – innan det ens har dödats.” Arbetarbolsjeviker tillbringar, liksom de bästa arbetarna i de andra vänsterpartierna, dagarna på gatorna och nätterna i distriktshögkvarteren, de håller sig i närheten av kasernerna och förbereder morgondagens arbete. Under segerns första natt fortsätter de och utökar samma arbete som de hållit på med i fem hela dagar och nätter. De är revolutionens unga ben, ännu mjuka, som alla revolutioner är under de första dagarna.

Den 27 februari gick Nabokov, som vi redan känner som medlem av kadeternas centrum, och som vid den här tiden arbetade som legal desertör – vid allmänna högkvarteret, till sitt kontor som vanligt och stannade där till klockan tre, utan att känna till vad som hade hänt. Mot kvällen hördes skott på Morskaja. Nabokov lyssnade på dem från sin våning. Pansarbilar rusade fram, enskilda soldater och matroser sprang förbi utmed väggarna. Den respekterade liberalen iakttog dem från sidofönstren i sin vestibul. ”Telefonen fortsatte att fungera, och jag minns att mina vänner höll mig underrättad om vad som pågick under dagen. Vi gick till sängs i vanlig tid.” Denne man kommer snart att bli en av inspiratörerna till den revolutionära (!) provisoriska regeringen, och besätta posten som huvudadministratör. I morgon kommer en okänd gammal man – en bokhållare kanske, eller en lärare – att närma sig honom på gatan, bocka sig djupt, ta av hatten och säga: ”Tack för allt ni har gjort för folket.” Nabokov kommer själv att berätta händelsen med anspråkslös stolthet.

Kapitel VIII: Vem ledde februariupproret?

Jurister och advokater från de klasser som drabbats ödslade senare en hel del bläck på att försöka bevisa att vad som hände i februari i grunden var ett fruntimmersuppror, som i efterhand understöddes av ett soldatmyteri och utgavs för att vara en revolution. Ludvig XVI försökte också på sin tid inbilla sig att Bastiljens stormning var ett uppror, men man förklarade vördsamt för honom att det var en revolution. De som förlorar på en revolution är sällan benägna att nämna den vid dess rätta namn. Ty trots reaktionärernas hätska ansträngningar är detta namn i mänsklighetens historiska minne omgivet av en gloria av befrielse från alla fjättrar och alla fördomar. Varje tidsålders privilegierade klasser har, liksom sina lakejer, alltid försökt förklara att den revolution som störtat dem, i motsats till tidigare revolutioner, varit ett myteri, ett upplopp, slöddrets revolt. Klasser som överlevt sig själva utmärks inte av någon originalitet.

Efter den 27 februari gjordes snart också försök att likna revolutionen vid ungturkarnas militärkupp, vilken man, som vi vet, inte så lite hade drömt om inom den ryska bourgeoisiens övre kretsar. Denna jämförelse var emellertid så hopplös att man på allvar opponerade mot den i en av de borgerliga tidningarna. Till och med Tugan-Baranovskij, en ekonom som i sin ungdom studerat Marx, och en rysk variant av Sombart, skrev den 10 mars i Birzjevoje Vedomosti:

”Den turkiska revolutionen bestod av ett segerrikt uppror av armén, förberett och genomfört av arméns ledare: Soldaterna var bara lydiga verkställare av sina officerares planer. Men gardesregementena som den 27 februari störtade den ryska tronen kom utan sina officerare… Det var inte armén utan arbetarna som började resningen; det var inte generalerna utan soldaterna som kom till riksduman. Soldaterna stödde arbetarna inte därför att de lydigt följde sina officerares befallningar, utan därför… att de kände sig som blodsbröder med arbetarna, en klass sammansatt av arbetsträlar som de själva. Bönderna och arbetarna – dessa är de två samhällsklasser som gjorde den ryska revolutionen.”

Dessa ord kräver varken rättelser eller tillägg. Revolutionens vidare utveckling bekräftade och förstärkte deras innebörd. I Petrograd var februaris sista dag den första dagen efter segern: en dag av hänryckning, omfamningar, glädjetårar, mångordiga utgjutelser; men på samma gång en dag av slutgiltiga slag mot fienden. Skott small fortfarande på gatorna. Det sades att Protopopovs faraoner, som inte informerats om folkets seger, fortfarande sköt från taken. Nedifrån sköt man mot vindskupor, blindfönster och klocktorn där tsarismens väpnade vålnader ännu kunde ligga på lur. Omkring klockan fyra ockuperades amiralitetet där de sista resterna av vad som tidigare varit statsmakten tagit sin tillflykt. Revolutionära organisationer och improviserade grupper företog arresteringar över hela staden. Schlüsselburgfängelset intogs utan ett enda skott. Fler och fler regementen anslöt sig till revolutionen, både i huvudstaden och i omgivningarna.

Omvälvningen i Moskva var bara ett eko av upproret i Petrograd. Samma stämningar rådde bland arbetarna och soldaterna, men de var mindre klart uttryckta. Vänstertendensen inom bourgeoisien var något större. De revolutionära organisationerna var ännu svagare än i Petrograd. När händelserna började på Neva kallade Moskvas radikala intelligentsia till konferens kring frågan om vad som borde göras, och kom inte till någon slutsats. Först den 27 februari började strejker i verkstäderna och fabrikerna i Moskva, och därefter demonstrationer. Officerarna talade om för soldaterna i kasernerna att pöbeln gjorde upplopp på gatorna och att det måste slås ned. ”Men vid det laget”, berättar soldaten Sjisjilin, ”förstod soldaterna ordet pöbel i den omvända betydelsen.” Framemot klockan två anlände många soldater ur olika regementen till riksdumans byggnad och hörde sig för hur de kunde förena sig med revolutionen. Nästa dag tilltog strejkerna. Folkskaror strömmade mot duman med fanor. En soldat från ett bilkompani, Muralov, som var gammal bolsjevik, jordbrukstekniker, en godmodig och orädd jätte, förde den första kompletta och disciplinerade militära truppstyrkan till duman. Den ockuperade telegrafstationen och andra stödjepunkter. Åtta månader senare kommer Muralov att föra befälet över trupperna i Moskvas militärdistrikt.

Fängelserna öppnades. Samme Muralov körde en lastbil fylld av befriade politiska fångar: En polisofficer med handen vid mösskärmen frågade revolutionären om det var rådligt att också släppa ut judarna. Dzerzjinskij, som just befriats ur straffarbete och ännu var iklädd sina fängelsekläder, talade i dumabyggnaden där en sovjet av deputerade redan skapats. Artilleristen Dorofejev berättar hur arbetare från Sious karamellfabrik kom med fanor till en artilleribrigads kaserner den 1 mars för att fraternisera med soldaterna och hur många inte kunde dölja sin glädje utan grät. Det förekom fall av krypskytte i staden, men i allmänhet varken väpnade sammanstötningar eller förluster i döda och sårade: Petrograd svarade för Moskva.

I en rad provinsstäder började rörelsen först den 1 mars, efter det att revolutionen genomförts även i Moskva. I Tver gick arbetarna från arbetet till kasernerna i procession och efter att ha blandat sig med soldaterna marscherade man genom stadens gator. Vid den tiden sjöng man ännu Marseljäsen, inte Internationalen. I Nizjnij-Novgorod samlades tusentals arbetare runt stadsdumans byggnad, vilken i flertalet städer kom att spela Tauriska palatsets roll. Efter ett tal av borgmästaren marscherade arbetarna iväg med röda fanor för att befria de politiska fångarna ur fängelserna. Mot kvällen hade arton av de tjugoen militärdivisionerna i garnisonen frivilligt kommit över på revolutionens sida. I Samara och Saratov hölls möten och sovjeter av arbetardeputerade organiserades. I Charkov stod polischefen, som åkt till järnvägsstationen och fått höra nyheterna om revolutionen, upp i sin kärra inför en upphetsad folkmassa, lyfte på hatten och ropade med full hals: ”Länge leve revolutionen. Hurra!” Nyheterna kom till Jekaterinoslav från Charkov. I demonstrationens ledning gick den biträdande polischefen med långa steg och bar en lång sabel i handen som under de stora paraderna på helgondagarna. När det blev slutgiltigt klart att monarkin inte kunde resa sig igen, började man varsamt avlägsna tsarens porträtt från regeringsinstitutionerna och gömma undan dem i skrymslen på vindarna. Både verkliga och påhittade anekdoter om detta cirkulerade i stor utsträckning i liberala kretsar, där man ännu inte tappat sinnet för munterhet när det gällde revolutionen. Arbetarna fattade, liksom soldatkasernerna, händelserna på ett mycket annorlunda sätt. Vad en serie andra provinsstäder beträffar (Pskov, Orel, Rybinsk, Pentsa, Kazan, Tsaritsyn och andra) anmärker Krönikan under datumet 2 mars: ”Nyheter kom om upproret och befolkningen slöt upp i revolutionen.” Bortsett från sin summariska karaktär säger denna beskrivning i grunden sanningen om vad som hände.

Nyheter om revolutionen sipprade in i byarna från närbelägna städer, delvis genom myndigheterna, men i huvudsak genom marknaderna och arbetare och soldater på permission. Byarna accepterade revolutionen långsammare och mindre entusiastiskt än städerna, men berördes inte mindre djupt av den. För dem var den förbunden med frågan om krig och jord.

Det vore ingen överdrift att säga att Petrograd genomförde februarirevolutionen. Landet i övrigt anslöt sig till den. Det förekom ingen kamp någonstans utom i Petrograd. Ingenstans i landet fanns det några grupper ur befolkningen, några partier, institutioner eller militära enheter som var beredda att gå i strid för den gamla regimen. Detta visar hur ogrundat reaktionärernas tal senare var, att om det hade funnits ett kavalleri i Petersburgsgamisonens garde, eller om Ivanov hade fört med sig en pålitlig brigad från fronten, skulle monarkins öde ha blivit annorlunda. Varken vid fronten eller bland eftertrupperna fanns en brigad eller ett regemente som var berett att kämpa för Nikolaus II.

Revolutionen genomfördes med initiativet och styrkan hos en enda stad som uppskattningsvis utgjorde 1/75 del av landets befolkning. Man kan, om man så vill, säga att denna gigantiska demokratiska handling utfördes på ett utomordentligt odemokratiskt sätt. Hela landet ställdes inför ett fait accompli. Det faktum att en konstituerande församling var inom synhåll ändrar inte det hela, eftersom datum och metoder för att inkalla denna nationella representation bestämdes av institutioner som uppstod ur Petrograds segerrika uppror. Detta kastar ett skarpt ljus över frågan om demokratiska formers funktion i allmänhet, och i synnerhet under en revolutionär epok. Revolutioner har alltid utdelat sådana slag mot folkviljans juridiska fetischism. Och ju mer djupgående, djärva och demokratiska revolutionerna varit, desto brutalare har slagen blivit.

Det sägs ofta, speciellt med hänvisning till den stora franska revolutionen, att en extremt centraliserad monarki senare gör det möjligt för den revolutionära huvudstaden att tänka och handla för hela landets räkning. Den förklaringen är ytlig. Om revolutioner visar en tendens till centralisering, är det inte för att efterapa störtade monarkier, utan som en konsekvens av oemotståndliga krav från det nya samhället som inte kan förlika sig med uppsplittrande tendenser. Om huvudstaden spelar en lika dominerande roll i en revolution som om den i sig hade koncentrerat nationens vilja, är det helt enkelt därför att huvudstaden klarast och grundligast uttrycker grundtendenserna i det nya samhället. Provinserna godtar de steg huvudstaden tagit som sina egna, redan förverkligade avsikter. Att dessa centra spelar en viktig roll i inledningsskedet innebär inget våldförande på demokratin, utan snarare ett dynamiskt förverkligande av den. Men under stora revolutioner har rytmen i denna dynamik aldrig sammanfallit med rytmen i den formella, representativa demokratin. Provinserna ansluter sig till centrums verksamhet, om än försenat. Med den snabba händelseutveckling som är karaktäristisk för en revolution, medför detta skarpa kriser i den revolutionära parlamentarismen som inte kan lösas genom demokratins metoder. I alla verkliga revolutioner har den nationella representationen utan undantag hamnat i motsättning till den dynamiska kraften i revolutionen, vars centrum har varit i huvudstaden. Så var det i 1600-talets England, i 1700-talets Frankrike och i 1900-talets Ryssland. Huvudstadens roll bestäms inte av den byråkratiska centralismens tradition, utan av den ledande revolutionära klassens situation. Dess förtrupper koncentreras naturligt nog i den viktigaste staden; detta gäller lika mycket för bourgeoisien som för proletariatet.

När segern i februari bekräftats till fullo, började man räkna offren. I Petrograd räknade man till 1 443 i döda och sårade, 869 av dem soldater, och 60 av dessa officerare. Vid en jämförelse med offren i vilket slag som helst under den stora slakten är dessa siffror betecknande låga. Den liberala pressen kallade februarirevolutionen oblodig. I tider av allmän välmåga och ömsesidig tillgift mellan de patriotiska partierna, gjorde sig ingen besvär med att fastställa sanningen. Albert Thomas, en vän till allt segerrikt, till och med en segerrik resning, skrev vid den här tiden om den ”soligaste, mest helgdagslika, mest oblodiga ryska revolutionen”. Han hyste utan tvivel hopp om att denna revolution skulle stå till den franska börsens förfogande. Men när allt kommer omkring uppfann inte Thomas denna vana. Den 27 juni 1789 utropade Mirabeau: ”Hur lyckosamt att denna stora revolution kommer att segra utan missdåd och tårar!… Historien har alltför länge bara berättat för oss om rovdjurs dåd… Vi kan tillåta oss att hoppas att vi inleder människans historia.” När alla tre stånden förenats i nationalförsamlingen skrev Albert Thomas föregångare: ”Revolutionen har slutförts. Den har inte kostat en enda droppe blod.” Vi måste emellertid medge att vid den tiden hade blod verkligen ännu inte flutit. Så var det inte under februaridagarna. Men icke desto mindre fortlevde hårdnackat legenden om en oblodig revolution, som svarade mot den liberale borgarens behov av att få det hela att se ut som om makten självmant hade kommit till honom.

Även om februarirevolutionen var långt ifrån oblodig kan man ändå inte annat än förvånas över det obetydliga antalet offer, inte bara under själva revolutionsögonblicket, utan ännu mer under den första perioden därefter. Vi bör komma ihåg att denna revolution var en avbetalning för förtryck, förföljelser, hån och hemska olyckor som de ryska folkmassorna utstått under århundraden! Matroserna och soldaterna tog på vissa platser utan tvivel en summarisk hämnd på de mest avskyvärda plågoandarna bland officerarna, men antalet uppgörelser av det slaget var till en början obetydligt i jämförelse med antalet blodiga skymfer i det förgångna. Massorna skakade först av sig sin godmodighet bra mycket senare, när de blev övertygade om att de härskande klasserna ville vrida hjulet tillbaka och tillägna sig själva en revolution som de inte genomfört, liksom de alltid tillskansat sig det livets goda som de själva inte frambringat

*

Tugan-Baranovskij har rätt när han säger att februarirevolutionen genomfördes av arbetare och bönder – de senare i soldatgestalt. Men den stora frågan återstår ännu: Vilka ledde revolutionen? Vilka fick arbetarna på fötter? Vilka drog med soldaterna ut på gatorna? Efter segern blev dessa frågor föremål för partistrider. De löstes i all enkelhet genom den universella formeln: Ingen ledde revolutionen, den ägde rum av sig själv. Teorin om ”spontaniteten” sammanföll inte bara lägligt med åsikterna hos de herrar som dagen innan i lugn och ro regerat, dömt, bestraffat, försvarat, kohandlat eller befallt, och som nu skyndade sig att ställa sig in hos revolutionen, den sammanföll också med sinnesstämningen hos många yrkespolitiker och före detta revolutionärer, vilka efter att ha sovit sig igenom revolutionen gärna ville tro att alla andra gjort detsamma.

I sin kuriösa Den ryska oredans historia säger general Denikin, före detta befälhavare för den vita armén, om den 27 februari: ”Denna avgörande dag fanns inga ledare, där fanns bara elementen. I deras hotfulla ström syntes vid det tillfället varken mål, planer eller paroller.” Den lärde historikern Miljukov gräver inte djupare än denne vittre general. Före revolutionen hade den liberale ledaren avfärdat varje tanke på revolution som ett förslag från den tyska staben. Men situationen var mer komplicerad efter en revolution som fört liberalerna till makten. Miljukovs uppgift var nu inte att ta äran av revolutionen genom att pådyvla den ett hohenzollernskt ursprung, utan tvärtom att beröva revolutionärerna äran av att ha inlett den. Liberalismen har framträtt som upphovsman till teorin om en spontan och opersonlig revolution. Miljukov citerar med sympati den halvliberale, halvsocialistiske Stankevitj, en universitetslärare som blev politisk kommissarie vid överkommandots högkvarter: ”Massorna kom i rörelse av sig själva, lydande någon oförklarlig inre maning…”, skriver Stankevitj om februaridagarna. ”Med vilka paroller gick soldaterna ut? Vilka ledde dem när de erövrade Petrograd, när de brände ner distriktsdomstolen? Inte en politisk idé, inte en revolutionär paroll, inte en konspiration, och inte en revolt, utan en spontan rörelse som plötsligt gjorde slut på hela den gamla maktens kvarlevor.” Spontaniteten får här en närmast mystisk karaktär.

Samme Stankevitj ger oss ett i högsta grad värdefullt vittnesbörd: ”Mot slutet av januari råkade jag stöta på Kerenskij i en mycket förtrolig krets… Angående möjligheten av ett folkligt uppror intog samtliga en bestämt negativ hållning, av fruktan för att en massrörelse, som när den väl väckts till liv, kunde hamna i en extrem vänsterfåra och därmed skapa stora svårigheter för krigföringen.” Åsikterna inom Kerenskijs krets skiljer sig i grunden inte alls från kadeternas. Initiativet kom sannerligen inte från det hållet.

”Revolutionen föll som blixten ur skyn”, säger ordföranden i det socialistrevolutionära partiet, Zentsinov. ”Låt oss vara uppriktiga: Den kom som en glad överraskning också för oss, revolutionärer som arbetat för den under långa år och alltid väntat på den.”

Det var inte mycket bättre med mensjevikerna. En av journalisterna ur den borgerliga emigrationen berättar hur han träffade Skobelev, en blivande minister i den revolutionära regeringen, på en spårvagn den 21 februari: ”Denne socialdemokrat, en av rörelsens ledare, talade om för mig att oroligheterna hade karaktären av plundring och att det nu var nödvändigt att slå ned dessa. Detta hindrade inte Skobelev från att en månad senare hävda att det var han och hans vänner som gjort revolutionen.” Här läggs färgerna på lite väl tjockt, men i grunden förmedlas de legala socialdemokraternas, mensjevikernas, ståndpunkt nog så riktigt.

En av de nyaste ledarna inom socialistrevolutionärernas vänsterflygel, Mstislavskij, som senare gick över till bolsjevikerna, säger slutligen om februariupproret: ”Revolutionen fann oss, den tidens partifolk, sovande som de fåvitska jungfrurna i Bibeln.” Det spelar ingen roll i vilken utsträckning de liknade jungfrur, men det är sant att de sov tungt.

Hur var det med bolsjevikerna? Det har vi delvis redan sett. De främsta ledarna för den under­jordiska bolsjevikorganisationen var vid den här tiden tre: de före detta arbetarna Sjljapnikov och Zalutskij, och den före detta studenten Molotov. Sjljapnikov, som under en tid hade levt utomlands och arbetat i nära förbindelse med Lenin, var den politiskt mest mogne och aktive av dessa tre män som utgjorde centralkommitténs byrå. Emellertid bekräftar Sjljapnikovs egna memoarer bäst av allt att händelserna blev för mycket för trion. In i det sista trodde dessa ledare att det var fråga om en revolutionär manifestation, en bland många, och inte alls en väpnad resning. Vår vän Kajurov, en av ledarna för Viborgsektionen, försäkrar kategoriskt: ”Inte det minsta vägledande initiativ från partiets centrum kunde märkas… Petrograd­kommittén hade arresterats och representanten för centralkommittén, kamrat Sjljapnikov, var oförmögen att ge några direktiv för den kommande dagen.”

De underjordiska organisationernas svaghet var ett direkt resultat av polisräder, som hade fått allvarliga effekter under de patriotiska stämningarna vid krigets början. Varje organisation, inberäknat de revolutionära, har en tendens att hamna i kölvattnet efter sin sociala bas. Bolsjevikernas underjordiska organisation hade vid början av 1917 ännu inte återhämtat sig från sitt nedtryckta och skingrade tillstånd, medan den patriotiska hysterin bland massorna hastigt ersatts av revolutionär indignation.

För att få en klar uppfattning om situationen i den revolutionära ledarsfären, är det nödvändigt att komma ihåg att de mest auktoritativa revolutionärerna, ledarna för vänsterpartierna, befann sig utomlands, och att några av dem befann sig i fängelser och förvisning. Ju farligare ett parti var för den gamla regimen, desto mer halshugget stod det i revolutionsögonblicket. Narodnikerna hade en dumafraktion som leddes av den partilöse radikalen Kerenskij. Socialistrevolutionärernas officielle ledare, Tjernov, var utomlands. Mensjevikerna hade en partifraktion i duman ledd av Tjcheidze och Skobelev, Martov var utomlands och Dan och Tsereteli i förvisning. Ett betydande antal socialistiska intellektuella med revolutionärt förflutet hade samlats runt dessa vänsterfraktioner – narodnikerna och mensjevikerna. Detta kom att bli ett slags politisk stab, men en stab som var kapabel att framträda först efter segern. Bolsjevikerna hade ingen dumafraktion: Deras fem arbetardeputerade, som av tsarregeringen setts som revolutionens organisatoriska centrum, hade arresterats under krigets fem första månader. Lenin var utomlands och Zinovjev med honom; Kamenev var förvisad. I förvisningen var också de då föga kända praktiska ledarna: Sverdlov, Rykov, Stalin. Den polske socialdemokraten Dzerzjinskij, som ännu inte tillhörde bolsjevikerna, var satt på straffarbete. De ledare som tillfälligtvis fanns tillhands, betraktade inte sig själva och betraktades inte av andra som kapabla att spela en ledande roll under revolutionära händelser av just det skälet att de vant sig vid att handla under obetingat auktoritativa övervakare.

Men om bolsjevikpartiet inte kunde garantera upproret ett auktoritativt ledarskap, är det meningslöst att tala om andra organisationer. Detta faktum har stärkt den gängse övertygelsen om februarirevolutionens spontana karaktär. Övertygelsen är icke desto mindre ett grovt misstag, eller åtminstone meningslös.

Kampen i huvudstaden varade inte en timme, eller två timmar, utan fem dagar. Ledarna försökte hålla den tillbaka; massorna svarade med ökat tryck och marscherade framåt. Mot sig hade de den gamla staten, bakom vars traditionella fasad en väldig makt ännu antogs existera: den liberala bourgeoisien med riksduman, land- och stadsföreningarna, de militärindustriella organisationerna, akademierna, universiteten, en högt utvecklad press och slutligen de två starka socialistpartierna som gjorde patriotiskt motstånd mot angreppet underifrån. Bolsjevikernas parti stod resningen närmast, men det var en organisation utan ledning, med en skingrad stab och med en svag illegal kärna. Trots detta började revolutionen, vilket ingen då väntade sig, och just när det ovanifrån tycktes som om rörelsen redan höll på att tackla av vann den segern genom ett häftigt återuppvaknande.

Varifrån kom denna exempellösa styrka av aggression och självbehärskning? Det duger inte att bara hänvisa till bittra känslor. Enbart bitterhet betyder föga. Hur uttunnade med mänskligt råmaterial arbetarna i Petersburg än blev under krigsåren, hade de en omfattande revolutionär erfarenhet i det förflutna. I sin aggression och självbehärskning, i frånvaron av ett ledarskap och inför motståndet uppifrån, röjde de en utomordentligt välgrundad, om än inte alltid så tydlig, uppskattning av styrkeförhållandena och en egen strategisk bedömning.

Strax innan kriget hade de revolutionära skikten bland arbetarna följt bolsjevikerna och dragit massorna med sig. Med krigets början hade situationen tvärt förändrats: Konservativa grupper stack upp sina huvuden och drog med sig en betydande del av klassen. De revolutionära elementen fann sig isolerade och tystnade. Under krigets gång började situationen förändras, långsamt till en början, men efter nederlagen snabbare och radikalare. Ett aktivt missnöje grep hela arbetarklassen. Säkert var det i viss utsträckning patriotiskt färgat, men det hade inget gemensamt med den beräknande och fega patriotismen hos de besuttna klasserna, vilka uppsköt alla inrikespolitiska frågor till efter segern. Själva kriget, dess offer, dess fasor, dess skam, ställde inte bara gamla, utan också nya skikt av arbetare i motsättning till den tsaristiska regimen. Det gjorde det med ny skärpa och ledde dem till slutsatsen: Vi härdar inte ut längre. Slutsatsen var allmängiltig; den svetsade samman massorna och gav dem en väldig dynamisk kraft.

Armén hade svällt ut och dragit till sig miljoner arbetare och bönder. Var och en hade anhöriga bland trupperna: en son, en make, en bror, en släkting. Armén var inte längre, som före kriget, isolerad från folket. Nu träffade man allt oftare soldater, tog adjö av dem när de åkte till fronten, bodde ihop med dem när de kom hem på permission, pratade med dem om fronten på gatorna och på spårvagnarna, besökte dem på sjukhusen. Arbetardistrikten, kasernerna, fronten, och i viss utsträckning också byarna, blev kommunicerande kärl. Arbetarna visste vad soldaterna tänkte och kände. Man hade oräkneliga samtal om kriget, om de människor som blev rika på kriget, om generalerna, regeringen, tsaren och tsarinnan. Soldaten sade om kriget: Åt helvete med det! Och arbetaren svarade om regeringen: Åt helvete med den! Soldaten sade: Varför sitter ni stilla här i centrum? Arbetaren svarade: Vi kan inte uträtta någonting med bara händerna; vi fick stryk av armén 1905. Soldaten reflekterade: Hur skulle det vara om vi satte igång alla på en gång! Arbetaren: Där har vi det, alla på en gång! Före kriget fördes samtal av det här slaget konspirativt mellan fyra ögon; nu pågick de överallt, vid varje tillfälle, och nästan öppet, åtminstone i arbetardistrikten.

Tsarens underrättelsetjänst lyckades emellanåt väl med sina sonderingar. Två veckor före revolutionen rapporterade en spion, som använde sig av namnet Krestjaninov, om ett samtal på en spårvagn i en arbetarförort. En soldat talade om hur åtta män vid hans regemente befann sig på straffarbete eftersom de förra hösten vägrat skjuta på arbetarna i Nobelfabriken och istället hade skjutit på polisen. Samtalet pågick helt öppet, eftersom polisen och spionerna föredrog att inte ge sig till känna i arbetardistrikten. ”Vi kommer att bli kvitt”, slutade soldaten. Rapporten säger vidare: ”En yrkesarbetare svarade honom: ‘För det är det nödvändigt att organisera så att alla blir som en’. Soldaten svarade: ‘Bekymra dig inte, vi har varit organiserade sedan lång tid… De har druckit nog med blod. Män plågas i skyttegravarna och här äter dom sig feta!’… Inget särskilt inträffade. 10 februari 1917. Krestjaninov”. Oförlikneliga spionepos. ”Inget särskilt inträffade.” Det kommer att inträffa och det snart: Denna spårvagnskonversation signalerar att händelserna obevekligt närmar sig.

Upprorets spontanitet illustrerar Mstislavskij med ett kuriöst exempel: När ”Officersföreningen 27 februari”, som bildats efter revolutionen, genom en utfrågning försökte fastställa vem som först ledde ut Volinskijregementet, fick de sju svar som utpekade sju initiativtagare till denna avgörande händelse. Det är mycket troligt, kan vi tillägga, att en del av initiativet faktiskt tillkom flera. Inte heller är det otroligt att den verklige initiativtagaren föll i gatustriderna och bar med sig sitt namn in i glömskan. Men detta förringar inte den historiska betydelsen av hans namnlösa initiativ. Ännu viktigare är en annan sida av saken som för oss bortom kasernrummets väggar. Gardesbataljonernas uppror, vilket blossade upp som en fullständig överraskning för de liberala och legala socialistkretsarna, var alls ingen överraskning för arbetarna. Utan arbetarnas uppror skulle Volinskijregementet aldrig ha gått ut på gatan. Det sammanträffande mellan arbetare och kosacker som en advokat iakttog från sitt fönster, och som han meddelade per telefon till deputeraden, var för dem båda en episod i en opersonlig process: En gräshoppa från fabriken stötte emot en gräshoppa från kasernerna. Men så var det inte för den kosack som vågat blinka till arbetaren, och inte heller för den arbetare som omedelbart bestämde sig för att kosacken hade ”blinkat på ett vänligt sätt”. Arméns och folkets molekylära förening pågick utan avbrott. Arbetarna iakttog temperaturen i armén och uppfattade ögonblickligen när den närmade sig den kritiska punkten. Det var just detta som gav en sådan oövervinnelig kraft åt de segervissa massornas anstormning.

Här måste vi introducera ett träffande yttrande av en liberal ämbetsman, som försöker sammanfatta sina iakttagelser i februari: ”Man har för vana att säga att rörelsen började spontant, att soldaterna själva gick ut på gatorna. Jag kan inte alls hålla med om det. Vad innebär när allt kommer omkring ordet ‘spontant’? … Ett spontant ursprung är ännu mer malplacerat i sociologin än i naturvetenskapen. Att ingen av de mer namnkunniga revolutionära ledarna kunde sätta sin prägel på rörelsen gör den inte opersonlig utan bara namnlös.” Denna formulering av frågan, som är ojämförligt mer seriös än Miljukovs hänvisningar till tyska agenter och rysk spontanitet, kommer från en före detta prokurator som var tsaristisk senator vid tiden för revolutionen. Det är mycket möjligt att Zavadskijs erfarenheter från domstolarna gjorde det möjligt för honom att inse att en revolutionär resning varken kan uppstå på utländska agenters befallning, eller som ett opersonligt naturfenomen.

Samme författare återger två incidenter som lät honom som genom ett nyckelhål se in i den revolutionära processens laboratorium. På fredagen den 24 februari, när ingen i de övre kretsarna väntade sig en revolution under den närmaste framtiden, åkte senatorn i en spårvagn som helt oväntat svängde av från Litejnij in på en sidogata med ett sådant skrammel att vindrutorna skallrade och en gick sönder. Vagnen stannade där och konduktören uppmanade alla att stiga av: ”Vagnen går inte längre.” Passagerarna protesterade och skällde, men steg av. ”Jag kan ännu se ansiktet på denne moltigande konduktör: vresig och beslutsam, med att slags vargblick.” Spårvagnarna stannade överallt så långt ögat kunde se. Denne beslutsamme konduktör, hos vilken den liberale ämbetsmannen redan kunde se en glimt av ”vargblicken”, måste ha varit behärskad av en stark pliktkänsla för att på egen hand stanna en vagn med ämbetsmän på det kejserliga Petersburgs gator i krigstid. Det var just sådana konduktörer som stoppade monarkins vagn med praktiskt taget samma ord – den här vagnen går inte längre! – och som körde ut byråkratin, utan att i förbifarten göra skillnad på en gendarmgeneral och en liberal senator. Konduktören på Litejnijboulevarden var en medveten faktor i historien. Det hade varit nödvändigt att skola honom i förväg.

När distriktsdomstolen brändes ned började en liberal jurist ur samma krets som senatorn att ute på gatan beklaga sig över att ett helt rum med juridiska domslut och notariearkiv gick förlorat. En äldre man med dyster uppsyn, i arbetarkläder, invände argsint: ”Vi kommer att kunna dela upp husen och jorden själva, och utan era arkiv.” Antagligen har episoden slipats av litterärt. Men i folkmassan fanns gott om sådana äldre arbetare som kunde ge svar på tal. Själva hade de ingenting med nedbrännandet av distriktsdomstolen att göra: Varför bränna den? Men man kunde inte avskräcka dem med ”övergrepp” av det slaget. De beväpnade massorna med de nödvändiga idéerna inte bara mot tsarens polis, utan också mot liberala jurister som mest av allt fruktade att de juridiska egendomshandlingarna skulle brinna upp i revolutionens eld. Dessa namnlösa stränga statsmän från fabrikerna eller gatan föll inte från skyn: De hade blivit skolade.

När säkerhetstjänsten registrerade händelserna under de sista dagarna i februari anmärkte den också att rörelsen var ”spontan”, dvs. inte hade någon planerad ledning ovanifrån; men de tillade omedelbart: ”sammantaget med proletariatets allmänt sett propagandagenomdränkta tillstånd.” Denna bedömning träffar mitt i prick: Innan yrkesmännen i kampen mot revolutionen steg in i de celler revolutionärerna lämnat, tog de sig en mycket ordentligare titt på vad som hände än vad liberalismens ledare gjorde.

Den mystiska doktrinen om spontaniteten förklarar ingenting. För att rätt uppskatta läget och bestämma ögonblicket att slå till mot fienden, var det nödvändigt för massorna eller deras ledande skikt att göra sin genomgång av historiska händelser och skaffa sig kriterier för att värdera dem. Det var, med andra ord, nödvändigt att det inte var fråga om massor i abstrakt mening, utan massor av Petrogradarbetare och ryska arbetare i allmänhet, som genomgått revolutionen 1905, upproret i Moskva i december 1905 och skingrats av gardets Semenovskijregemente. Det var nödvändigt att det överallt i denna massa fanns utspridda arbetare som tänkt över erfarenheten från 1905, kritiserat liberalernas och mensjevikernas konstitutionella illusioner, anammat revolutionens perspektiv, hundratals gånger tänkt över frågan om armén och uppmärksamt betraktat vad som pågick mitt ibland dem – arbetare som kunde dra revolutionära slutsatser av vad de observerade och meddela dessa till andra. Och slutligen var det nödvändigt att det inom själva garnisonens trupper fanns framstegsvänliga soldater som tidigare fångats, eller åtminstone lätt berörts, av revolutionär propaganda.

I varje fabrik, i varje skrå, i varje sällskap, på varje krog, på militärsjukhus, vid transport­stationerna, till och med i de avfolkade byarna, var den revolutionära tankens molekylära arbete under utveckling. Överallt fanns det dem som tolkade händelserna, i huvudsak bland arbetarna. Det var dem man frågade: ”Vad nytt?” och det var av dem man väntade sig de nödvändiga orden. Dessa ledare hade ofta lämnats åt sig själva, hade närt sig på fragment av revolutionära generaliseringar som hamnat i deras händer på olika sätt och hade mellan raderna i den liberala pressen själva utläst vad de behövde. Deras klassinstinkt förfinades genom ett politiskt kriterium, och fastän de inte tänkte igenom alla sina idéer till slutet, arbetade sig deras tankar oupphörligt och hårdnackat i en enda riktning. Element av erfarenhet, kritik, initiativ och självuppoffring, sipprade ner genom massan och åstadkom en inre mekanik i den revolutionära rörelsens medvetna process, som vid en hastig blick var osynlig men inte mindre avgörande för det. För liberalismens och den tämjda socialismens trångsynta politiker framstår allt som händer inom massan vanligen som en instinktiv process, vare sig de har att göra med en myrstack eller en bikupa. I verkligheten var den tanke som höll på att genomborra arbetarmassan mycket djärvare, mer djupgående, mer medveten, än de små idéer som de bildade klasserna lever på. Dessutom var denna tanke mer vetenskaplig, inte bara därför att den i betydande utsträckning befruktades av marxismens metoder, utan än mer därför att den ständigt närde sig på den levande erfarenheten bland de massor som snart stod redo att inta sin plats på den revolutionära arenan. Tankar är vetenskapliga om de svarar mot en objektiv process och gör det möjligt att påverka denna process och leda den. Fanns dessa egenskaper överhuvudtaget i föreställningarna hos de regeringskretsar som inspirerades av apokalypsen och trodde på Rasputins drömmar? Eller var kanske liberalernas idéer vetenskapligt grundade, vilka hoppades att ett efterblivet Ryssland som slutit upp i de kapitalistiska jättarnas slagsmål på en och samma gång kunde uppnå seger och parlamentarism? Eller kanske var det intellektuella livet bland de kretsar inom intelligentsian, som slaviskt anpassade sig till denna liberalism, som var senil redan i barndomen, medan de under tiden skyddade sin inbillade självständighet vetenskapligt med utdöda metaforer? Här fanns i sanning ett kungarike av andlig tröghet, gengångare, vidskepelse och inbillningar, ett konungarike, om ni så vill, av ”spontanitet”.

Men har vi inte i så fall rätt att vända den liberala filosofin om februarirevolutionen rätt upp och ned? Ja, vi har rätt att säga: På samma gång som det officiella samhället, hela den sägenomspunna överbyggnaden av härskande klasser, skikt, grupper, partier och klickar, från dag till dag levde på slöhet och ren automatik, närde sig på reliker av förbrukade idéer, döva inför utvecklingens obevekliga krav, muntrade upp sig med hjärnspöken utan att kunna förutse någonting – på samma gång började en självständig och djupgående tillväxtprocess äga rum inom de arbetande massorna, inte bara närd av hat mot härskarna, utan av en kritisk förståelse för deras svaghet, en ackumulering av erfarenheter och en skapande medvetenhet som det revolutionära upproret kom att fullborda.

Till frågan – Vem ledde februarirevolutionen? – kan vi därför svara nog så definitivt: medvetna och härdade arbetare som till största delen skolats av Lenins parti. Men här måste vi omedelbart tillägga: Detta ledarskap visade sig vara tillräckligt för att garantera upprorets seger, men det var inte vuxet att omedelbart föra över ledarskapet för revolutionen i den proletära förtruppens händer.

Kapitel IX: Februarirevolutionens paradox

Upproret segrade. Men åt vilka överlämnades den makt som ryckts från monarkin? Här kommer vi till februarirevolutionens centrala problem: Varför och hur hamnade makten i den liberala bourgeoisiens händer?

Inom dumakretsarna och i den borgerliga ”societeten” tillerkände man inte den agitation som inleddes den 23 februari någon betydelse. De liberala deputeradena och de patriotiska journalisterna samlades liksom förut i salongerna, och talade om Trieste- och Fiumefrågorna och slog åter fast Rysslands behov av Dardanellerna. När dekretet om dumans upplösning redan hade undertecknats höll en dumakommission brådstörtat på att behandla frågan om att överföra livsmedelsproblemet till stadsadministrationen. Mindre än 12 timmar före gardesbataljonernas resning lyssnade Sällskapet för slaviskt utbyte fridfullt till sin årsberättelse. ”Först när jag återvänt hem till fots från detta möte”, minns en av de deputerade, ”slogs jag av ett slags skräckinjagande tystnad och tomhet på de i vanliga fall så livfulla gatorna”. Denna skräckinjagande tomhet tornade upp sig runt de gamla härskande klasserna och tryckte redan deras framtida arvingars sinnen.

Den 26 februari hade allvaret i rörelsen blivit klart för både regeringen och liberalerna. Den dagen pågick förhandlingar om en kompromiss mellan tsarens ministrar och medlemmar av duman, förhandlingar till vilka man inte ens senare kom att lyfta på förlåten. Protopopov uppger i sitt vittnesmål att ledarna för dumablocket liksom tidigare begärde att nya ministrar skulle utnämnas bland folk som åtnjöt samhälleligt förtroende: ”Kanske kommer denna åtgärd att lugna folket.” Men den 26 februari medförde, som vi vet, ett visst stillestånd i revolutionens utveckling, och för ett kort ögonblick kände sig regeringen säkrare. När Rodzianko kallade till sig Golytsin för att övertala honom att avgå, pekade premiärministern till svar på en portfölj på sitt skrivbord, vilken innehöll ett färdigskrivet påbud om dumans upplösning med Nikolaus underskrift, men utan datum. Golytsin fyllde i datum. Hur kunde regeringen besluta om ett sådant steg i ett ögonblick av växande tryck från revolutionen? I den frågan hade de härskande byråkraterna sedan lång tid tillbaka kommit till en fast övertygelse. ”Vare sig vi har ett block eller inte, så är det sak samma för arbetarrörelsen. Vi kan handskas med den rörelsen med andra medel, och till dags dato har inrikesministeriet lyckats ta hand om den.” På det sättet hade Goremykin talat i augusti 1915. Å andra sidan trodde byråkratin att duman inte skulle inlåta sig på några djärvare mått och steg. När man i augusti 1915 diskuterade möjligheten att upplösa en missnöjd duma hade inrikesministern, prins Sjerbatov, sagt: ”Duman kommer knappast att inlåta sig på någon direkt olydnad. Den stora majoriteten är trots allt ynkryggar och rädda om sitt skinn.” Prinsen uttryckte sig inte alltför finkänsligt, men korrekt i det stora hela. I sin kamp mot den liberala oppositionen tyckte sig byråkratin sålunda ha gott om fast mark under fötterna.

På morgonen den 27 februari samlade sig de deputerade, som skrämts av de upptornande händelserna, till ett reguljärt sammanträde. Majoriteten fick först här vetskap om att duman upplösts. Nyheterna verkade så mycket mer överraskande som man bara dagen innan hade fört fredsförhandlingar med ministrarna. ”Och icke desto mindre”, skriver Rodzianko med stolthet, ”så underkastade sig duman lagen, i hopp om att fortfarande finna en utväg ur den tilltrasslade situationen. Och den antog ingen resolution om att den inte skulle upplösas, eller att den skulle fortsätta sina sammanträden illegalt.” Deputeradena samlades till en privatkonferens och bekände sin vanmakt inför varandra. Den moderate liberalen Sjidlovskij erinrade sig efteråt, inte utan skadeglädje, ett förslag från den extreme vänsterkadeten Nekrasov, en framtida kollega till Kerenskij, om ”att upprätta en militärdiktatur, och överlämna hela makten till en populär general”. Vid samma tid gjordes ett praktiskt räddningsförsök av ledarna för Progressiva blocket, vilka inte var närvarande vid denna privata dumakonferens. Efter att ha inkallat storhertig Michail till Petrograd, föreslog man honom att ta på sig diktaturen, att ”påverka” regeringsmedlemmarna att avgå och per telefon begära av tsaren att denne skulle ”bevilja” en ansvarig ministär. Under dessa timmar, när de första gardesregementenas uppror tog sin början, gjorde den liberala bourgeoisien ett sista försök att slå ned upproret med hjälp av en dynastisk diktator och på samma gång ingå en överenskommelse med monarkin på revolutionens bekostnad. ”Storhertigens tvekan”, beklagar sig Rodzianko, ”bidrog till att det gynnsamma tillfallet gick oss ur händerna.”

Hur lätt en radikal intelligentsia kan förmås att tro vad den vill tro intygas av en partilös socialist, Suchanov, som under den här perioden börjar spela en viss politisk roll i Tauriska palatset. ”Man berättade för mig om de viktigaste politiska nyheterna från den här oför­glömliga dagens morgontimmar”, berättar han i sina omfångsrika memoarer: ”Dekretet om dumans upplösning hade utfärdats, och duman hade svarat med att vägra upplösa sig och valt en provisorisk kommitté”. Detta skrivs av en man som knappast någonsin lämnade Tauriska palatset, där han ständigt pladdrade med sina deputeradevänner. Miljukov deklarerar kategoriskt, i Kerenskijs efterföljd, i sin revolutionshistoria: ”Efter en serie eldfängda tal antogs en resolution om att inte lämna Petrograd, men ingen resolution om att riksduman som institution ‘inte’ skulle ‘skingras’, som legenden säger.” ”Att inte skingras” skulle ha inneburit att, om än något försenat, åta sig ett visst initiativ. ”Att inte lämna Petrograd” innebar att två sina händer från saken och vänta och se vilken vändning händelserna skulle ta. Suchanovs godtrogenhet har förmildrande omständigheter. Rykten om att duman hade antagit en revolutionär resolution att inte underkasta sig tsarens dekret hade i all hast smugglats in av dumajournalisterna i deras informationsbulletin, den enda tidning som på grund av general­strejken gavs ut vid den tiden. Eftersom upproret segrade samma dag hade de deputerade ingen brådska att rätta till misstaget, och var angelägna att vidmakthålla sina ”vänstervänners” illusioner. Faktum är att de inte tog sig för att fastställa fakta i saken förrän de var ute ur landet. Episoden kan tyckas ovidkommande, men den är betydelsefull. Dumans revolutionära roll den 27 februari var en fullständig myt, en frukt av den politiska godtrogenheten hos den radikala intelligentsian som tjusats och skrämts av revolutionen, som misstrodde massornas förmåga att slutföra det hela och som var ivrig att så snart som möjligt få stödja sig på den röstberättigade bourgeoisien.

I memoarer av de deputerade från dumamajoriteten finns tursamt nog en historia bevarad om hur duman gick revolutionen till mötes. Enligt en beräkning av prins Mansyrev, en av högerkadeterna, fanns bland de deputerade som samlades i stora skaror på morgonen den 27 februari inga medlemmar av presidiet, inga partiledare eller ledargestalter i Progressiva blocket: De kände redan till upplösningen och upproret och hade föredragit att så länge som möjligt avhålla sig från att sticka upp huvudet. För övrigt tycks det som om de vid just den tidpunkten förhandlade med Michail om diktaturen. ”Allmän bestörtning och förvirring rådde i duman”, säger Mansyrev. ”Även de mest livfulla samtal upphörde och istället kunde man höra suckar och korthuggna utrop som ’Det har kommit’, eller verkligt uppriktiga uttryck för att man var livrädd.” Så talar en mycket moderat deputerad som suckade högst av alla.

Klockan två på eftermiddagen, när ledarna sett sig tvingade att framträda i duman, kom presidiets sekreterare med de glädjande men ogrundade nyheterna: ”Oroligheterna kommer snart att slås ner, ty åtgärder har vidtagits.” Det är möjligt att man med ”åtgärder” menade förhandlingarna om en diktatur, men duman var nedslagen och väntade på ett förlösande ord från Progressiva blockets ledare. ”Vi kan inte ta något beslut för närvarande”, tillkännagav Miljukov, ”eftersom vi inte känner omfattningen av oroligheterna; inte heller vet vi på vilken sida majoriteten av de lokala trupperna, arbetarna och samhällsorganisationerna kommer att ställa sig. Det är nödvändigt att skaffa fram exakt information om detta, och först därefter är det tid att bedöma situationen. För närvarande är det alltför tidigt.” Klockan två på efter­middagen den 27 februari är det ännu ”alltför tidigt” för liberalismen! ’Skaffa fram information’ betyder att två sina egna händer och avvakta stridens utgång. Men Miljukov hann inte avsluta sitt tal – vilket han förresten började i avsikt att det skulle sluta i intet – förrän Kerenskij upphetsad kom inspringande i hallen: En enorm folkmassa och soldater är på väg till Tauriska palatset, meddelar han, och tänker kräva av duman att den tar makten i sina egna händer! Den radikale deputeraden vet mycket väl vad den enorma folkmassan kommer att kräva. I verkligheten är det Kerenskij själv som först kräver att makten skall tas av den duma som fortfarande innerligen hoppas på att upproret ännu kan slås ned. Kerenskijs meddelande möts av ”allmän förvirring och förfärade uppsyner”. Men han hinner inte sluta tala förrän en förskrämd dumadeltagare rusar in och avbryter honom: De främre soldatav­delningarna har redan nått fram till palatset, en vaktstyrka har stoppat dem vid ingången och det verkar som om vaktchefen blivit svårt skadad. En minut senare sipprar det ut att soldaterna trängt in i palatset. Senare kommer man i tal och artiklar deklarera att soldaterna kom för att hylla duman och svära den sin trohet, men just nu är allt i dödlig panik. Vattnet når dem upp till hakan. Ledarna viskar sinsemellan. Vi måste få en andningspaus. Rodzianko lägger i all hast fram ett förslag, som någon föreslagit honom, att man skall bilda en provisorisk kommitté. Instämmande skrik. Men alla vill de komma ut därifrån så snabbt som möjligt. Ingen tid för omröstning. Presidenten, som inte är mindre uppskrämd än de andra, föreslår att man lämnar över bildandet av kommittén till de äldres råd. Åter instämmande skrik från det fåtal som ännu finns kvar i salen. Majoriteten har redan försvunnit. Sådan var den första reaktionen på upprorets seger från den av tsaren upplösta duman.

I samma byggnad, bara i en mindre prålig del av den, skapade revolutionen samtidigt en annan institution. De revolutionära ledarna behövde inte uppfinna den; erfarenheten av sovjeterna från 1905 hade en gång för alla präglats in i arbetarnas medvetande. Vid varje stegring av rörelsen, till och med i krigstid, återföddes nästan automatiskt sovjetidén. Och fastän bedömningen av sovjeternas roll var olika bland bolsjeviker och mensjeviker – socialistrevolutionärerna hade i allmänhet inga beständiga värderingar – stod själva organisationsformen i sig utom diskussion. De mensjeviker som befriats ur fängelse, som var medlemmar av den militärindustriella kommittén, sammanträffade i Tauriska palatset med ledare från fackföreningarna och de kooperativa rörelserna, också dem tillhörande högerflygeln. De bildade omedelbart, tillsammans med de mensjevikiska deputeradena från duman, Tjcheidze och Skobelev, en ”Provisorisk exekutivkommitté för arbetardeputerades sovjet”, vilken under dagens lopp huvudsakligen kom att fyllas med före detta revolutionärer som förlorat anknytningen till massorna men ännu hade sina ”namn” i behåll. Denna exekutivkommitté vars stab också omfattade bolsjeviker uppmanade arbetarna att genast välja delegater. Det första sammanträdet utlystes redan till samma kväll i Tauriska palatset. Det kom faktiskt till stånd klockan nio och ratificerade exekutivkommitténs stab och kompletterade den med officiella representanter för alla socialistpartier. Men häri låg inte betydelsen av detta första möte med representanterna för huvudstadens proletariat. Delegater från de regementen som begått myteri höll hälsningsanföranden på mötet. Bland dem fanns fullständigt vanliga soldater som på sätt och vis var granatchockade av upproret, och ännu knappt kunde styra sina tungor. Men det var just dem som fann de ord ingen vältalare kunde finna. Detta var en av de mest rörande scenerna i den revolution som först nu kände sin styrka, som kände de oräkneliga massor den väckt, som kände de kolossala uppgifterna, stoltheten över framgången, glädjestynget i hjärtat vid tanken på den morgondag som kommer att bli ännu skönare än idag. Revolutionen har ännu inte någon ritual, gatorna är insvepta i rök och massorna har ännu inte lärt sig de nya sångerna. Mötet böljar vidare i oordning, utan fasta gränser, som en flod vid högvatten. Sovjeten storknar av sin egen entusiasm. Revolutionen är väldig men fortfarande naiv, med ett barns naivitet.

Vid det första sammanträdet beslöts att förena garnisonen med arbetarna i en allmän sovjet av arbetar- och soldatdeputerade. Vem som först föreslog denna lösning? Antagligen härrörde den från olika eller snarare alla håll, som ett eko av den fraternisering mellan arbetare och soldater som den dagen avgjorde revolutionens öde. Från och med själva skapelseögonblicket börjar sovjeten, i sin exekutivkommittés gestalt, att fungera som suverän. Den väljer en temporär livsmedelskommission och anförtror den åt myteristerna och garnisonen i allmänhet. Parallellt med sig själv organiserar den en provisorisk revolutionär stab – allting kallades provisoriskt under de här dagarna – som vi redan nämnt. För att avlägsna ekonomiska resurser från den gamla maktens ämbetsmän beslutar sovjeten att besätta riksbanken, skatteverket och myntverket med en revolutionär vaktstyrka. Sovjetens uppgifter och funktioner växer utan uppehåll under massornas tryck. Revolutionen finner här sitt otvivelaktiga centrum. Arbetarna, soldaterna och snart också bönderna kommer från och med nu att enbart vända sig till sovjeten. I deras ögon blir sovjeten brännpunkten för allt hopp och all auktoritet, en inkarnation av själva revolutionen. Men representanter för de besuttna klasserna kommer också, sin tandagnisslan till trots, att söka skydd och råd hos sovjeten när det gäller att lösa motsättningar.

Men till och med under segerns allra första dagar, när revolutionens nya makt höll på att formas i makalös takt och med obetvinglig styrka, höll de socialister, som stod i sovjetens ledning, redan på att ängsligt se sig om efter en verklig ”chef”. De tog för givet att makten borde övergå till bourgeoisien. Här knyts den nya regimens politiska huvudknut: En av dess tåtar leder till arbetarnas och soldaternas exekutivkommittés kontor, den andra till de borgerliga partiernas centralhögkvarter.

Klockan tre på eftermiddagen, när segern redan till fullo hade säkrats i huvudstaden, valde de äldres råd en ”provisorisk kommitté av dumamedlemmar” med folk från partierna i Progressiva blocket plus Tjcheidze och Kerenskij. Tjcheidze avböjde, Kerenskij vacklade hit och dit. Utnämningen antydde förtänksamt att det inte var fråga om en officiell kommitté från riksduman, utan en privat kommitté från en konferens av dumamedlemmar. Progressiva blockets ledare hade tänkt ut allt så när som på en sak: Hur de skulle undvika ansvar och inte bakbinda sina händer. Kommitténs uppgift definierades med skrupulös tvetydighet: ”Återställa ordningen och föra förhandlingar med institutioner och personer.” Inte ett ord om vad slags ordning dessa herrar avsåg att återställa, inte heller vilka institutioner de avsåg att förhandla med. Än så länge sträckte de inte alltför öppet ut händerna mot björnens gömställe: tänk om han inte har dött utan bara är svårt sårad? Först klockan elva på kvällen den 27 februari när, som Miljukov erkände, ”hela den revolutionära rörelsens vidd hade blivit klar, beslöt den provisoriska kommittén att gå ytterligare ett steg och ta den makt som fallit ur regeringens händer i sina egna händer.” Omärkligt omvandlades den nya institutionen från en kommitté bestående av dumamedlemmar till en kommitté för själva duman. Det finns inget bättre sätt att bevara statens juridiska arvsrätt än förfalskning. Men Miljukov håller tyst om det som är huvudsaken: Ledarna för sovjetens exekutivkommitté, som bildats under dagen, hade redan framträtt inför den provisoriska kommittén och enträget begärt att den skulle ta makten i sina händer. Denna vänliga påtryckning fick effekt. Miljukov förklarade senare dumakommitténs beslut med att säga att regeringen förmodades skicka lojala trupper mot upprorsmännen, ”och att det på huvudstadens gator hotade att bli verkliga sammanstötningar”. I verkligheten var regeringen redan utan trupper, revolutionen var redan en del av det förflutna. Rodzianko skrev senare att ifall de hade undanbett sig makten ”skulle duman ha arresterats och dödats intill sista man av myteristtrupperna, och makten skulle omedelbart ha övergått till bolsjevikerna”. Detta är naturligtvis en befängd överdrift, helt i linje med denne respektable hovmarskalks karaktär. Men den återspeglar omisskännligt känslorna hos den duma som betraktade maktens överförande till sig själv som en politisk våldtäkt.

Med sådana känslor var det inte lätt att komma till beslut. Särskilt Rodzianko rasade och vacklade och ställde en fråga till de andra: ”Vad kommer det att bli av det här? Är det ett uppror eller inte?” Den monarkistiske deputeraden Sjulgin svarade honom, enligt sin egen rapport: ”Här finns inte ett spår av uppror; ta makten som lojal undersåte… Om ministrarna flytt måste någon inta deras plats… Det kan få två följder: Allting lugnar ner sig – härskaren utnämner en ny regering, vi överför makten till honom. Eller det lugnar inte ner sig. I så fall, om inte vi tar makten kommer andra att ta den, de som redan valt några slags skurkar i fabrikerna…”. Vi behöver inte bli illa berörda av den ynkliga skymf som den här reaktionäre herren riktar mot arbetarna: Revolutionen hade just på ett eftertryckligt sätt råkat trampa alla dessa herrar på tårna. Moralen är klar: Om monarkin vinner är vi med den. Om revolutionen vinner, så ska vi försöka plundra den.

Konferensen varade länge. De demokratiska ledarna väntade ängsligt på ett beslut. Slutligen kom Miljukov ut från Rodziankos ämbetsrum. Det fanns ett högtidligt uttryck i hans ansikte. Han gick fram till sovjetdelegationen och tillkännagav: ”Beslutet har fattats, vi ska ta makten…”. ”Jag tog inte reda på vilka han menade med vi”, omtalar Suchanov förtjust, ”jag frågade ingenting mer, men jag upplevde av hela min själ, som man säger, att en ny situation uppstått. Jag kände att revolutionens skepp, som under de här stormtimmarna kastats av och an av de totalt nyckfulla elementen, hade hissat segel, återfått stabiliteten och regelbundenheten i sina rörelser, mitt under den fruktansvärda stormen och sjögången.” Vilket högtravande sätt att formulera det nyktra erkännandet av den småborgerliga demokratins slaviska beroende av den kapitalistiska liberalismen! Och vilket dödligt misstag i det politiska perspektivet. Att makten överförs till liberalerna kommer inte att ge stabilitet åt statsskeppet, utan tvärtom från samma ögonblick bidra till att revolutionen står utan ledning. Det kommer att leda till enormt kaos, förbittring bland massorna, sammanbrott vid fronten och i framtiden till inbördeskrigets enorma hätskhet.

Om man bara ser bakåt, till gångna tider, tycks överförandet av makten till bourgeoisien nog så lagbundet: De som kämpade på barrikaderna under alla tidigare revolutioner var arbetare, lärlingar, till en del studenter, och soldaterna kom över på deras sida. Men efter att i all försiktighet ha iakttagit barrikaderna från sina fönster, samlade den gedigna bourgeoisien i efterhand ihop makten. Men februarirevolutionen 1917 skilde sig från tidigare revolutioner genom att den revolutionära klassen hade en så mycket starkare social karaktär och så mycket högre politisk nivå. Den skilde sig genom upprorsmännens fientliga misstro mot den liberala bourgeoisien, och genom att det följriktigt, i själva segerögonblicket, skapades ett nytt organ för revolutionär makt, sovjeten, som baserades på massornas väpnade styrka. Att makten under dessa förhållanden kom att överföras till en politiskt isolerad och obeväpnad bourgeoisie kräver sin förklaring.

Först av allt måste vi närmare undersöka de styrkeförhållanden som blev resultatet av revolutionen. Tvingade inte den objektiva situationen sovjetdemokratin att avstå från makten till storbourgeoisiens förmån? Storbourgeoisien själv ansåg inte det. Vi har redan sett att det inte bara var så att den inte förväntade sig makten från revolutionen, utan tvärtom såg den som en dödsfara för hela sin samhällsställning. ”För de moderata partierna var inte bara revolutionen oönskad”, skriver Rodzianko, ”utan de var helt enkelt rädda för den. Särskilt Folkets frihetsparti, ”kadeterna”, som var ett parti inom den moderata gruppens vänsterflygel, och som därför mer än de övriga hade en kontaktpunkt med landets revolutionära partier, var mer oroat av den annalkande katastrofen än alla de övriga.” 1905 års erfarenhet hade givit liberalerna en alltför tydlig vink om att en seger för arbetarna och bönderna inte skulle visa sig vara mindre farlig för bourgeoisien än för monarkin. Det kunde tyckas att februariupprorets förlopp bara bekräftade detta förutseende. Hur formlösa de revolutionära massornas politiska idéer under dessa dagar i många avseenden än kan ha varit, drogs åtminstone skiljelinjen mellan den arbetande befolkningen och bourgeoisien på ett oförsonligt sätt.

Instruktören Stankevitj stod liberala kretsar nära – som en vän, inte en fiende till Progressiva blocket – och beskriver på följande sätt stämningen i dessa kretsar, den andra dagen efter den omstörtning man inte lyckats förhindra: ”Officiellt hyllade och lovprisade man revolutionen, ropade ‘Hurra!’ för frihetskämparna, iklädde sig röda bindlar och marscherade under röda fanor… Men i sina hjärtan, i sina samtal téte-à-téte, var man vettskrämd, man rös och man kände sig fången i händerna på fientliga element ute på okända vägar. Oförglömlig är Rodziankos gestalt, denne ståtlige herre och vördnadsbjudande personlighet, som med en majestätisk värdighet, fast med ett uttryck av djupaste förtvivlan stelnat i sitt bleka ansikte, banade sig väg genom en hop rufsiga soldater i Tauriska palatsets korridor. Officiellt uppgavs det: Soldaterna har kommit för att ge duman sitt stöd i dess kamp mot regeringen. Men i verkligheten hade duman avskaffats från allra första dagen. Och samma uttryck fanns i ansiktena på alla medlemmar i dumans provisoriska kommitté och i de kretsar som omgav den. Det sägs att representanterna för Progressiva blocket grät av vanmäktig förtvivlan i sina hem.”

Detta levande vittnesmål är mycket värdefullare än vilken som helst sociologisk forskning kring styrkeförhållandena. Enligt sin egen berättelse skakade Rodzianko av kraftlös indignation när han såg okända soldater – ”på vems order kan inte beläggas” – arrestera den gamla regimens ämbetsmän och föra dem till duman. Denne hovmarskalk fann att han blivit ett slags fångvaktare för människor som han säkert var oense med, men som ändå tillhörde hans egna kretsar. Rodzianko bjöd, chockad av denna ”egenmäktiga” handling, in den arresterade ministern Sjeglovitov till sitt ämbetsrum, men soldaterna vägrade bryskt att överlämna den hatade ämbetsmannen till honom. ”När jag försökte visa min auktoritet”, berättar Rodzianko, ”omringade soldaterna sin fånge och pekade med en mycket utmanande och oförskämd min på sina gevär, varefter de utan vidare ledde iväg Sjeglovitov, jag vet inte vart.” Kan man på ett mer definitivt sätt bekräfta Stankevitjs påstående att de regementen som antogs komma för att ge duman sitt stöd, i verkligheten avskaffade den?

Att makten från allra första stund befann sig i sovjetens händer – om den frågan kunde dumamedlemmarna mindre än någon annan nära illusioner. Oktobristdeputeraden Sjidlovskij, en av ledarna för Progressiva blocket, berättar hur ”sovjeten besatte alla post- och telegrafstationer, radion, alla järnvägsstationer i Petrograd, alla tryckerier, så att det utan dess tillåtelse var omöjligt att skicka ett telegram, lämna Petrograd, eller trycka en appell.” I denna otvetydiga karaktäristik av styrkeförhållandena är det nödvändigt att göra en smärre korrigering: sovjetens besättande av telegraf, järnvägsstationer, tryckerier m.m. innebar endast att arbetarna och kontoristerna i dessa företag vägrade att underkasta sig någon annan än sovjeten.

Sjidlovskijs klagan åskådliggörs på ett beundransvärt sätt av en incident som inträffade under själva höjdpunkten på förhandlingarna om makten mellan sovjetens ledare och duman. Deras gemensamma sammanträde avbröts av ett brådskande meddelande från Pskov, där tsaren nu efter sina irrfärder med järnväg stannat. Man förklarade att man ville ha Rodzianko till telefonen. Den allsmäktige dumapresidenten förklarade att han inte ville gå till telegraf­kontoret ensam. ”Låt några av dessa herrar soldat- och arbetardeputerade ge mig en livvakt eller själva följa med mig, annars kommer jag att bli arresterad där på telegrafkontoret. Hör på, ni har makten”, fortsatte han upphetsat, ”ni kan naturligtvis arrestera mig… kanske ni tänker arrestera oss allihop, vad vet vi?” Detta hände den 1 mars, mindre än tjugofyra timmar efter att makten ”övertagits” av den provisoriska kommittén med Rodzianko i spetsen.

Hur kom det sig då att liberalerna i ett sådant läge kom att inneha makten? Hur och av vem blev de bemyndigade att bilda en regering som var resultatet av en revolution de fruktat, som de motsatt sig, som de försökt slå ner, som genomförts av massor som var helt fientliga mot dem och som genomförts med sådan oförvägenhet och beslutsamhet att arbetar- och soldatsovjeten, som växte fram ur upproret, blev den naturliga, och av alla otvetydigt erkända herren över situationen?

Låt oss nu lyssna till den andra sidan, till dem som lämnade ifrån sig makten. ”Folket drogs inte till riksduman”, skriver Suchanov om februaridagarna, ”de var inte intresserade av den, och hade aldrig en tanke på att vare sig politiskt eller tekniskt göra den till rörelsens centrum.” Detta tillkännagivande är desto mer anmärkningsvärt som dess författare snart kommer att ägna all sin kraft åt att få makten överlämnad till en kommitté från riksduman. ”Miljukov förstod helt och fullt”, säger Suchanov vidare, på tal om förhandlingarna den 1 mars, ”att exekutivkommittén helt och fullt kunde avgöra om den skulle ge makten till den borgerliga regeringen eller ej.” Kan det uttryckas mer kategoriskt? Kan en politisk situation bli klarare? Och icke desto mindre tillägger Suchanov omedelbart, och motsäger direkt sig själv: ”Den makt som är avsedd att ersätta tsarismen kan bara vara en borgerlig makt… vi måste staka ut vår kurs enligt denna princip. Annars kommer upproret inte att lyckas och revolutionen kommer att kollapsa.” Revolutionen skulle kollapsa utan Rodzianko!

Det levande förhållandet mellan sociala krafter ersätts här med ett på förhand uppgjort schema och en konventionell terminologi: Och det här är själva essensen i intelligentsians doktrinarism. Men vi ska senare se att denna doktrinarism på inget vis var platonsk: den fullgjorde en mycket reell politisk funktion, fast med förbundna ögon.

Vi har citerat Suchanov av ett skäl. Under denna första period var exekutivkommitténs inspiratör inte dess president Tjcheidze, en ärlig och inskränkt provinsbo, utan just denne Suchanov, en man som allmänt sett var totalt olämplig som revolutionär ledare. Som halvnarodnik, halvmarxist, samvetsgrann iakttagare snarare än statsman, journalist snarare än revolutionär, bortförklarare snarare än journalist – var han förmögen att hålla sig till en revolutionär uppfattning blott till dess det blev nödvändigt att omsätta den i praktiken. Under kriget var han passiv internationalist men redan från första revolutionsdagen beslöt han att det var nödvändigt att så snabbt som möjligt frånhända sig makten och kriget till bourgeoisien. Han stod om teoretiker – dvs. åtminstone i sin känsla för behovet av att resonera igenom saker och ting, om än inte i sin förmåga att genomföra det – över alla dåvarande medlemmar i exekutivkommittén. Men hans huvudsakliga styrka låg i förmågan att till ett doktrinärt språk översätta hela detta mångfärgade men ändå homogena broderskaps organiska karaktärsdrag: misstro till de egna krafterna, fruktan för massorna och en ur hjärtat respektfull inställning till bourgeoisien. Lenin beskrev Suchanov som en av de bästa representanterna för småbourgeoisien, och det är det mest smickrande man kan säga om honom.

I det här sammanhanget får man inte glömma bort att det här är fråga om en ny kapitalistisk typ av småbourgeoisie, som består av industri-, handels- och banktjänstemän, funktionärer åt kapitalet å ena sidan och arbetarbyråkratin å den andra – dvs. om den nya medelkast i vars namn den välkände tyske socialdemokraten Eduard Bernstein vid slutet av förra århundradet utförde en revision av Marx revolutionära uppfattningar. För att besvara frågan om hur en revolution av arbetare och bönder kom att överlämna makten till bourgeoisien är det nödvändigt att föra in en mellanliggande länk i den politiska kedjan: de småborgerliga demokraterna och socialisterna av Suchanovs typ, journalister och politiker ur den nya medelklassen, vilka lärt massorna att bourgeoisien är en fiende, men själva mer än allt annat fruktade att frigöra massorna från denna fiendes grepp. Motsättningen mellan revolutionens karaktär och karaktären på den makt som härrörde från den, förklaras av den motsägelsefulla prägeln av denna nya småborgerliga skiljevägg mellan de revolutionära massorna och den kapitalistiska bourgeoisien. Under händelsernas fortsatta gång kommer den politiska roll som denna småborgerliga demokrati av ny typ spelar att till fullo uppenbara sig för oss. Tills vidare ska vi inskränka oss till några få ord.

En minoritet av den revolutionära klassen deltar i praktiken i upproret, men denna minoritets styrka ligger i stödet, eller åtminstone sympatin, från majoriteten. Under eldgivningen från fienden skjuter den aktiva och militanta minoriteten med naturnödvändighet fram sina mest revolutionära och självuppoffrande element. Det är därför naturligt att arbetarbolsjevikerna intog den ledande platsen under februaristriderna. Men läget förändras i samma ögonblick som segern är vunnen och dess politiska befästande börjar. Valen till den segerrika revolutionens organ och institutioner drar till sig och utmanar oändligt större massor än de som slogs med vapen i hand. Detta gäller inte bara demokratiska institutioner i allmänhet som stadsdumor och zemtsvoförsamlingar, eller senare den konstituerande församlingen, utan också klassinstitutioner, som arbetardeputerades sovjet. En överväldigande majoritet av arbetare, mensjeviker, socialistrevolutionärer och partilösa, stödde bolsjevikerna när stunden för direkt närkamp med tsarismen var inne. Men bara en liten minoritet av arbetarna förstod att bolsjevikerna var annorlunda än andra socialistiska partier. På samma gång drog dock alla arbetare en skarp gräns mellan sig själva och bourgeoisien. Detta faktum bestämde den politiska situationen efter segern. Arbetarna valde socialister, dvs. de som inte bara var mot monarkin utan också mot bourgeoisien. Men de gjorde nästan ingen åtskillnad mellan de tre socialistpartierna. Och eftersom mensjevikerna och socialistrevolutionärerna hade en oändligt mycket större kader ur intelligentsian, vilka strömmade till från alla håll, fick de därmed omedelbart en oräknelig stab av agitatorer och valen, även i verkstäder och fabriker, gav dem en enorm majoritet. En puff i samma riktning, fastän ojämförligt starkare, kom från den uppvaknande armén. På upprorets femte dag följde Petrogradgarnisonen arbetarna. Efter segern fann den sig kallad att hålla val till sovjeten. Soldaterna valde förtröstansfullt dem som varit för revolutionen mot de monarkistiska officerarna, och som visste att säga detta så att det hördes: dessa var volontärer, kontorister, biträden, unga reservofficerare ur intelligentsian, lägre militärtjänstemän – dvs. de lägsta skikten inom den nya medelkasten. Nästan alla av dem skrev från början av mars in sig i socialistrevolutionärernas parti, vilket med sin intellektuella formlöshet perfekt uttryckte deras mellanliggande sociala situation och deras begränsade politiska synfält.

Garnisonens representation visade sig sålunda bli enormt mycket försiktigare och borgerligare än soldatmassorna. Men de senare var inte medvetna om denna skillnad: Det skulle först komma att uppenbaras för dem genom de kommande månadernas erfarenheter. Arbetarna, å sin sida, försökte hålla sig så nära soldaterna som möjligt, för att stärka sin med blod uppnådda förening och mer stadigvarande beväpna revolutionen. Och eftersom arméns tales­män företrädesvis var halvbakade socialistrevolutionärer kunde detta faktum inte undgå att höja detta partis och deras allierade, mensjevikernas auktoritet i arbetarnas ögon. Därur uppstod de två kompromisspartiernas övervikt i sovjeterna. Det räcker med att notera att även i Viborgdistriktets sovjet spelade arbetarmensjevikerna en ledande roll under den här första tiden. Bolsjevismen var vid den här tiden ännu bara en underström i revolutionsdjupen. De officiella bolsjevikerna representerade, till och med i Petrogradsovjeten, bara en obetydlig minoritet, som till yttermera visso inte alltför klart definierat sina uppgifter.

Så uppstod februarirevolutionens paradox. Makten låg i händerna på de demokratiska socialisterna. De hade inte tagit den slumpmässigt genom en blanquistisk kupp; nej, den överlämnades helt öppet till dem av de segerrika folkmassorna. Dessa massor inte bara misstrodde eller underlät att stödja bourgeoisien, de gjorde inte ens åtskillnad mellan den och adeln och byråkratin. De ställde bara sina vapen till sovjetens förfogande. Under tiden var socialisterna, efter att så lätt ha nått sovjetens ledning, bekymrade om en enda sak: kommer den politiskt isolerade bourgeoisien, som hatas av massorna och är helt igenom fientlig till revolutionen, att gå med på att ta emot makten ur våra händer? Man måste till varje pris få dess medgivande. Och eftersom bourgeoisien uppenbarligen inte kan ge upp sitt borgerliga program, så måste vi, ”socialisterna”, ge upp vårt: Vi måste hålla oss lugna i fråga om monarkin, kriget, jorden, om bara bourgeoisien accepterar makten. Men samtidigt som de genomförde denna operation fortsatte ”socialisterna”, som om de ville göra sig själva till åtlöje, att beteckna bourgeoisien som ingenting mindre än sin klassfiende. I deras ceremoniella vördnad infördes därmed ett ärkehädiskt drag. En klasskamp som förs till sin slutpunkt är en kamp om statsmakten. En revolutions fundamentala karaktär ligger i att den för klasskampen till dess slutpunkt. En revolution är en direkt kamp för makten. Men trots att klassfienden inte har makten, och inte av egna krafter kan ta den, försöker inte våra ”socialister” roffa åt sig makten, utan gör precis tvärtom, och försöker påtvinga klassfienden denna makt till varje pris. Är inte det en verklig paradox? Det är så mycket mer frapperande som det var före erfarenheten av den tyska revolutionen 1918; mänskligheten hade ännu inte fått bevittna en omfattande och ännu framgångsrikare operation av samma slag, som genomfördes av den ”nya medelkasten” under ledning av den tyska socialdemokratin.

Hur förklarade kompromissmakarna sitt beteende? En förklaring var av doktrinärt slag: Efter­som revolutionen är borgerlig får inte socialisterna kompromettera sig med makten – låt bourgeoisien svara för sig själv. Detta lät mycket oförsonligt. I verkligheten dolde emellertid småbourgeoisien med denna falska oförsonlighet sin slaviska underdånighet inför rike­domens, bildningens och det röstberättigade medborgarskapets makt. Storbourgeoisiens rätt till makt erkände småborgarna, oberoende av styrkeförhållandena, som en förstfödslorätt. I grunden var det här fråga om nästan samma instinktiva rörelse som får den lille köpmannen eller läraren att på stationer eller teatrar respektfullt stiga åt sidan för att låta en Rotschild passera. Doktrinära argument tjänade som kompensation för medvetenheten om den person­liga obetydligheten. Inom bara två månader, när det stod klart att bourgeoisien var totalt oförmögen att av egen kraft behålla den makt den fått, hade kompromissmakarna inga svårig­heter att skaka av sig sina ”socialistiska” fördomar och träda in i en koalitionsministär – inte för att tränga ut bourgeoisien, utan tvärtom för att rädda den – inte mot dess vilja, utan på dess inbjudan, som nästan lät som en befallning. Om demokraterna vägrade, hotade bourgeoisien faktiskt att låta makten slå ned på deras huvuden.

Det andra argumentet för att vägra ta makten var i grund och botten inte mer allvarligt menat, men det hade en mer praktisk framtoning. Vår vän Suchanov gjorde det mesta av det demokratiska Rysslands ”uppsplittring”: ”Demokraterna hade vid den tiden inga stabila eller inflytelserika organisationer, inget parti, professionellt eller municipalt.” Detta låter nästan som ett skämt! Inte ett enda ord om de arbetar- och soldatdeputerades sovjeter från denne socialist som agerar i sovjeternas namn. Faktum är att sovjeterna, tack vare traditionen från 1905, sköt upp som svampar ur jorden och omedelbart blev långt mäktigare än alla de andra organisationer som senare försökte konkurrera med dem (kommunstyrelserna, kooperativen och delvis fackföreningarna). Vad gäller bondeklassen, en klass som av naturliga skäl är utspridd, så blev den tack vare krig och revolution just vid den här tiden organiserad som aldrig förr. Kriget hade samlat bönderna till en armé, och revolutionen hade givit armén en politisk prägel! Inte mindre än åtta miljoner bönder förenades i kompanier och skvadroner, vilka omedelbart skapat en revolutionär representation och som genom denna när som helst kunde ställas på fötter genom ett telefonsamtal. Kan detta kallas ”uppsplittring”?

Man kan förvisso invända att när stunden var inne att avgöra maktfrågan, visste demokratin inte vilken inställning armén vid fronten kunde tänkas ha. Vi ska inte resa frågan huruvida det fanns den minsta grund för att frukta eller hoppas att soldater vid fronten, som var utmattade av kriget, skulle vilja stödja den imperialistiska bourgeoisien. Det räcker med påpekandet att den här frågan till fullo avgjordes under de följande två eller tre dagarna, vilka kompromissmakarna ägnade åt att bakom kulisserna förbereda en borgerlig regering. ”Den 3 mars hade revolutionen genomförts med framgång”, medger Suchanov. Trots att hela armén anslutit sig till sovjeterna, fortsatte ledarna att av all kraft skjuta ifrån sig makten: De fruktade den mer ju fullständigare den kom att koncentreras i deras händer.

Men varför? Hur kunde dessa demokrater, ”socialister”, med direkt stöd av sådana människo­massor som ingen demokrati i historien någonsin haft bakom sig – massor som dessutom hade ansenliga erfarenheter, som var disciplinerade och beväpnade och organiserade i sovjeter – hur kunde denna allsmäktiga och synbarligen oövervinneliga demokrati frukta makten? Denna till synes intrikata gåta förklaras av det faktum att demokratin inte litade till sitt eget stöd, fruktade just dessa massor, inte trodde på beständigheten i deras förtroende för den och främst av allt fasade för det man kallade ”anarki”, dvs. att demokratin efter att ha tagit makten blott skulle visa sig vara en leksak i händerna på de så kallade tygellösa elementen. Demo­kratin kände sig, med andra ord, inte kallad att bli ledare för folket när det gjorde revolu­tionärt uppror, utan ville bli den borgerliga ordningens vänsterflygel, dess känselspröt utsträckta mot massorna. Den kallade sig och till och med ansåg sig vara ”socialistisk”, inte bara för att dölja sin faktiska roll inför massorna, utan också för sig själv; utan att avtrubba sig själv på det viset kunde den inte fullfölja sin roll. Detta är lösningen på februarirevolutionens paradox.

På kvällen den 1 mars framträdde representanter för exekutivkommittén, Tjcheidze, Steklov, Suchanov och andra, på ett dumakommittémöte, för att diskutera på vilka villkor sovjeten skulle stödja den nya regeringen. Demokraternas program tog inte alls upp frågorna om krig, republik, jord, åttatimmarsdag och begränsade sig till ett enda krav: att ge vänsterpartierna frihet att agitera. Vilket exempel på osjälviskhet för alla människor i alla åldrar! De socialister som hade all makt i sina händer, och på vilka det berodde huruvida agitationsfrihet skulle ges eller inte ges till andra, överlämnade makten till sin ”klassfiende” på villkor att den senare lovade dem… frihet att agitera! Rodzianko var rädd för att gå till telegrafkontoret och sade till Tjcheidze och Suchanov: ”Ni har makten, ni kan arrestera oss allihopa.” Tjcheidze och Suchanov svarade honom: ”Ta makten, men arrestera oss inte för propaganda.” När man studerar kompromissmakarnas förhandlingar med liberalerna, och alla andra episoder under de här dagarna i växelspelet mellan vänster- och högerflyglarna i Tauriska palatset, tycks det som om en grupp landsortsaktörer, som begagnade sig av ett ledigt hörn och en paus, höll på att spela upp en billig revyakt på den jättelika scen där ett folks historiska drama utvecklas.

Bourgeoisiens ledare hade aldrig – vi måste göra dem rättvisa – väntat sig något ditåt. De skulle säkert ha fasat mindre för revolutionen om de hade räknat med detta slags politik från dess ledare. De skulle ha tagit miste även då, men åtminstone i sällskap med revolutionens ledare. Men av fruktan för att bourgeoisien inte skulle tänkas gå med på att ta makten på de villkor man föreslagit, utfärdade Suchanov ett hotfullt ultimatum: ”Antingen kan vi, eller så kan ingen kontrollera elementen… det finns bara en utväg – gå med på våra villkor.” Med andra ord: acceptera programmet, vilket är ert program; i gengäld lovar vi att åt er underkuva de massor som gav oss makten. Stackars kuvare av elementen!

Miljukov var förbluffad. ”Han försökte inte dölja”, minns Suchanov, ”sin tillfredställelse och sin älskvärda häpenhet.” När sovjetdelegaterna tillade att deras villkor var ”slutgiltiga”, för att få det att låta mer betydelsefullt, blev Miljukov till och med öppenhjärtig och klappade dem på huvudet med påpekandet: ”Ja, jag lyssnade och jag tänkte hur långt vår arbetarrörelse har nått sedan 1905…”. Med samma godmodiga krokodilton konverserade den hohenzollerske diplomaten med den ukrainska radans delegater i Brest-Litovsk, berömde dem för deras statsmannamässiga mogenhet, strax innan han skulle sluka dem. Om sovjetdemokratin inte uppslukades av bourgeoisien, var det inte Miljukovs fel, och det var inte tack vare Suchanov. Bourgeoisien tog emot makten bakom folkets rygg. Den åtnjöt inget stöd bland de arbetande klasserna. Men jämte makten mottog den ett föregivet stöd i andra hand. Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, som lyfts upp av massorna, gav som om det vore från dem själva ett intyg på sitt förtroende för bourgeoisien. Om man betraktar den här formella demokratins verksamhet i genomskärning, får man bilden av ett val i två steg, i vilket mensjevikerna och socialistrevolutionärerna spelar den tekniska rollen av mellanlänk, dvs. som kadetelektorer. Om man ser frågan politiskt måste man tillstå att kompromissmakarna svek massornas förtroende genom att inkalla dem till makten som de själva hade valts i motsättning till. Och utifrån en djupare, mer samhällelig utgångspunkt, slutligen, ställs frågan sålunda: Så snart de småborgerliga partierna, vilka till vardags visat sig vara utomordentligt anspråksfulla och tillfredställda med sig själva, rests till maktens höjder av revolutionen, skrämdes de av sin egen otillräcklighet och skyndade sig att lämna över rodret till kapitalets representanter. I denna förnedringsakt röjer den nya medelkasten omedelbart sin ohyggliga vacklan och sitt förödmjukande beroende av storbourgeoisien. När de insåg eller bara kände att makten hur som helst inte skulle vara så länge i deras händer, att de snart skulle tvingas överlämna den antingen till höger eller till vänster, beslöt demokraterna att det var bättre att ge den till de pålitliga liberalerna i dag än till proletariatets ytterlighetsrepresentanter i morgon. Men även utifrån denna synvinkel är kompromissmakarnas roll, trots att den var socialt betingad, ett förräderi mot massorna.

Genom att ge socialisterna sitt förtroende fann arbetarna och soldaterna sig själva, helt oväntat, politiskt exproprierade. De var förbryllade, oroade, men kunde för ögonblicket inte finna någon utväg. Deras egna förrädare överröstade dem ovanifrån med argument på vilka de inte hade några färdiga svar, men vilka stod i motsättning till alla deras känslor och avsikter. Massornas revolutionära strävanden sammanföll inte ens under februarirevolutionen på något sätt med de småborgerliga partiernas kompromissträvanden. Proletariatet och bönderna röstade på mensjevikerna och socialistrevolutionärerna inte som kompromissmakare, utan för att de var motståndare till tsaren, kapitalisterna och godsägarna. Men genom att rösta på dem skapade proletariatet och bönderna en skiljevägg mellan sig själva och sina egna mål. Nu kunde de inte längre rycka fram utan att stöta emot och rasera den mur som de själva rest. Sådan var den slående quid pro quo som inrymdes i klassförhållandena när februari­revolutionen blottlade dem.

*

Denna fundamentala paradox kompletterades omedelbart med ännu en. Liberalerna gick med på att ta emot makten ur socialisternas händer bara på villkor att monarkin i sin tur skulle gå med på att ta den ur deras händer. Medan Gutjkov, tillsammans med monarkisten Sjulgin, som vi redan känner, var på väg till Pskov för att rädda dynastin, stod problemet med en konstitutionell monarki i centrum för förhandlingarna mellan de två kommittéerna i Tauriska palatset. Miljukov försökte övertyga demokraterna, som överlämnade makten till honom, att Romanovarna inte längre kunde anses farliga, att Nikolaus till fullo skulle kunna garantera landets välfärd: ”Den ene är ett sjukt barn, den andre en enastående dumskalle.” Vi vill också lägga till en karaktäristik som den liberale monarkisten Sjidlovskij gjorde av tsarkandidaten: ”Michail Alexandrovitj har på alla tänkbara sätt försökt undvika att blanda sig i några statsangelägenheter, och istället helhjärtat ägnat sig åt hästkapplöpning.” En gripande rekommendation, särskilt om den skulle upprepas inför massorna. Efter Ludvig XVI:s flykt till Varennes förkunnade Danton i jakobinerklubben, att så snart en man är svagsint kan han inte längre vara kung. De ryska liberalerna ansåg tvärtom att en monarks svagsinthet skulle tjäna som bästa tänkbara dekoration för en konstitutionell regim. Det här var emellertid argument som man tog till för att påverka ”vänsterstollarnas” inställning – men det var lite för svårsmält även för dem. Det antyddes för breda kretsar bland de liberala kälkborgarna att Michail hade ”anglomani” – utan att klargöra huruvida det gällde hästkapplöpning eller parlamentarism. Men huvudargumentet var att de behövde en ”hävdvunnen maktsymbol”. Annars skulle folket inbilla sig att anarkin hade kommit.

Demokraterna lyssnade, blev artigt förvånade och försökte övertala dem att… utropa en republik? Nej, bara att inte avgöra frågan i förtid. Den tredje punkten i exekutivkommitténs villkor lydde: ”Den provisoriska regeringen skall inte vidta några mått som är ägnade att i förväg fastställa den framtida regeringsformen.” Av monarkifrågan gjorde Miljukov ett ultimatum. Demokraterna misströstade. Men här kom massorna till deras hjälp. På mötena i Tauriska palatset ville absolut inte en enda person, inte bara bland arbetarna, utan också bland soldaterna, ha en tsar, och det fanns inga medel att påtvinga dem en. Men Miljukov försökte inte desto mindre att simma mot strömmen och rädda tronen och dynastin över huvudet på sina vänsterallierade. I sin revolutionshistoria påpekar han försiktigt att mot slutet av den 2 mars hade den uppståndelse som hans tillkännagivande om Michails regentskap medfört ”ökat betydligt”. Rodzianko tecknar mycket färgstarkare den effekt som denna liberalernas monarkistiska manöver hade på massorna. När Gutjkov kom tillbaka från Pskov med tsarens abdikation till förmån för Michail, och på arbetarnas begäran åkte från stationen till järnvägsverkstäderna för att tala om vad som hänt, slutade han, efter att ha läst upp abdikationshandlingen, med: ”Länge leve kejsar Michail!” Resultatet blev inte det väntade. Talaren blev, enligt Rodzianko, omedelbart arresterad av arbetarna och uppenbarligen också hotad med avrättning. ”Han befriades under stora svårigheter, med hjälp av ett vaktkompani från närmaste regemente.” Som vanligt överdriver Rodzianko en smula, men själva sakinnehållet är riktigt återgivet. Landet hade så grundligt utspytt monarkin att ingen någonsin mer skulle kunna trycka den i halsen på folket. De revolutionära massorna tillät inte ens tanken på en ny tsar.

I den situationen bröt en efter en av den provisoriska kommitténs medlemmar med Michail – inte för gott utan ”tills den konstituerande församlingen”, och sedan får vi se. Endast Miljukov och Gutjkov ställde upp på monarkins sida till slutet, och fortsatte att göra den till ett villkor för inträde i kabinettet. Vad göra? Demokraterna trodde att det var omöjligt att skapa en borgerlig regering utan Miljukov, och att endast en borgerlig regering kunde rädda revolutionen. Munhuggningen och övertalningsförsöken pågick utan ände. På en morgon­konferens den 3 mars tycktes en övertygelse om nödvändigheten av att ”övertala storhertigen att abdikera” – de betraktade honom som tsar ändå, när allt kommer omkring! – fullständigt ta överhanden inom den provisoriska kommittén. Vänsterkadeten Nekrasov upprättade till och med en abdikationstext. Men eftersom Miljukov envist vägrade att ge efter, togs slutligen ett beslut efter fortsatta passionerade gräl: ”Båda sidor skall inför storhertigen framlägga sina uppfattningar och utan vidare argumentering lämna avgörandet åt storhertigen själv.” På detta sätt blev en ”enastående dumskalle” – vars avsatte äldre bror, i strid med till och med dynastins konstitution, hade försökt smyga till honom tronen – oväntat överdomare i frågan om det revolutionära landets statsstruktur. Hur otroligt det än kan låta, hade det uppstått vadhållning kring statens öde. För att beveka hertigen att slita sig från stallarna och i stället inta tronen, försäkrade Miljukov honom att det förelåg en utmärkt möjlighet att samla ihop en militärstyrka utanför Petrograd för att försvara hans rättigheter. Knappt hade Miljukov, med andra ord, mottagit makten ur socialisternas händer, förrän han skisserade upp en plan för en monarkistisk statskupp. Efter alla tal för och emot, och de var inte så få, begärde storhertigen tid för övervägande. Efter att ha bett Rodzianko komma in i ett annat rum, frågade Michail honom rent ut: Skulle de nya myndigheterna garantera honom kronan enbart, eller också hans huvud? Den oförliknelige hovmarskalken svarade att han bara kunde lova monarken att dö med honom om det blev nödvändigt. Detta tillfredställde inte alls kandidaten.

Efter att ha kommit ut till deputeradena, sedan han omfamnat Rodzianko, deklarerade Michail Romanov ”rätt bestämt” att han skulle avstå från den upphöjda, men riskfyllda ställning som man erbjöd honom. Kerenskij, som i dessa förhandlingar personifierade demokratins samvete, hoppade här hänfört upp från sin stol med orden: ”Ers höghet, ni är en ädel människa!” – och svor att han från detta nu och framöver skulle kungöra detta överallt. ”Kerenskijs högtravande språk”, kommenterar Miljukov torrt, ”rimmade illa med prosan i det beslut som just fattats.” Det kan man omöjligt vara oense om. Texten i detta mellanspel lämnade verkligen ingen plats för patos. Till vår jämförelse med en revy spelad i hörnet på en gammal amfiteater, är det nödvändigt att tillägga att scenen med hjälp av skärmar delades upp i två halvor: På den ena bönade revolutionärerna liberalerna om att rädda revolutionen, på den andra bad liberalerna monarkin att rädda liberalismen.

Exekutivkommitténs representanter befann sig i verkligt bryderi om varför en sådan kultiverad och framsynt karl som Miljukov skulle sätta sig på tvären i fråga om en gammal monarki, och till och med vara beredd att ge upp makten om han inte fick kasta in en Romanov. Miljukovs monarkism var emellertid varken doktrinär eller romantisk; den var tvärtom resultatet av ren och skär beräkning från de skrämda egendomsägarnas sida. I dess nakenhet låg verkligen dess hopplösa svaghet. Historikern Miljukov kan förvisso åberopa Mirabeau, ledaren för den revolutionära franska bourgeoisien, vilken också på sin tid strävade efter att förlika revolutionen med kungen. Också där fanns i botten egendomsägarnas fruktan för sin egendom: Den mest förtänksamma politiken var att maskera den med monarkin, precis som monarkin hade maskerat sig med kyrkan. Men 1789 åtnjöt traditionen av kungamakt i Frankrike ännu ett allmänt folkligt erkännande, för att nu inte nämna det faktum att hela det omgivande Europa var monarkistiskt. I sin uppslutning kring kungen stod den franska bourgeoisien på samma grund som folket – åtminstone i den meningen att de mot folket gjorde bruk av dess egna fördomar. Läget var ett helt annat i Ryssland 1917. Bortsett från den monarkistiska regimens skeppsbrott i en rad andra länder i världen, hade den ryska monarkin själv redan 1905 blivit ohjälpligt skadad. Efter den 9 januari hade fader Gapon förbannat tsaren och hans ”huggormars avföda”. De arbetardeputerades sovjet hade 1905 öppet företrätt republik. De monarkistiska stämningarna bland bönderna, med vilka monarkin själv länge hade räknat, och vilka bourgeoisien hade hänvisat till för att kamouflera sin egen monarkism, existerade helt enkelt inte. Den militanta kontrarevolution som växte fram senare, med Kornilov som främste företrädare, ville på ett hycklande men demonstrativt sätt inte ha med den tsaristiska makten att göra – så lite fanns det kvar av de monarkistiska rötterna bland folket. Men just den revolution som 1905 dödligt sårade monarkin hade för all framtid undergrävt den ”framskridna” bourgeoisiens instabila republikanska tendenser. Genom att motsäga varandra, kompletterade dessa två processer samtidigt varandra. När bourgeoisien upptäckte att den under februarirevolutionens första timmar höll på att drunkna, grep den efter ett halmstrå. Den behövde monarkin, inte för att det var en övertygelse som den hade gemensam med folket; bourgeoisien hade tvärtom ingenting annat att sätta emot folkets övertygelse än en krönt vålnad.

Rysslands ”bildade” klasser trädde in på revolutionens arena, inte som tillkännagivare av en rationell stat utan som försvarare av medeltida institutioner. Utan stöd hos vare sig folket eller sig själva, sökte de detta ovanför sig själva. Archimedes åtog sig att flytta på jorden om man kunde ge honom en stödjepunkt. Miljukov letade efter en stödjepunkt för att förhindra beslagtagandet av godsägarnas jord. Han kände sig i det här avseendet mycket mer befryndad med de förhärdade ryska generalerna och den ortodoxa kyrkans överhuvud än med dessa tama demokrater som inte brydde sig om någonting annat än liberalernas godkännande. När Miljukov inte var i den ställningen att han kunde bryta ner revolutionen, bestämde han sig orubbligt för att överlista den. Han var redo att svälja en hel del: medborgerliga rättigheter för soldaterna, demokratiska kommunstyrelser, konstituerande församling, men på ett villkor – att man skulle ge honom en archimedisk punkt i form av en monarki. Han hade för avsikt att gradvis och steg för steg göra monarkin till axeln för en grupp generaler, en hoplappad byråkrati, kyrkans prinsar, egendomsägare, alla dem som var missnöjda med revolutionen, och med utgångspunkt från en ”symbol” gradvis sätta ett verkligt monarkistiskt betsel på massorna så snart dessa började tröttna på revolutionen. Om han bara kunde vinna tid. En annan ledare för kadetpartiet, Nabokov, förklarade senare vilket ypperligt övertag man skulle ha fått om Michail hade gått med på att inta tronen: ”Den ödesdigra frågan om att samman­kalla en konstituerande församling i krigstid skulle ha undanröjts.” Vi bör lägga dessa ord på minnet. Konflikten om tidpunkten för den konstituerande församlingen upptog stor plats mellan februari och oktober. Under den tiden förnekade kadeterna kategoriskt att de ville uppskjuta sammankallandet av folkets representanter, medan de i praktiken bedrev en ihärdig förhalningspolitik. Men ack, de hade bara sig själva att lita till i dessa ansträngningar: Det monarkistiska kamouflaget fick de aldrig. Efter Michails desertering hade Miljukov inte ens ett halmstrå att gripa efter.

Kapitel X: Den nya makten

Den senfödda ryska bourgeoisien, som var avskild från folket, och mycket närmare förbunden med utländskt finanskapital än med sina egna arbetande massor, och som var fientlig till den revolution som triumferat, kunde inte i eget namn hitta ett enda rättfärdigande för sina maktanspråk. Och ändå var någon form av rättfärdigande nödvändigt, ty revolutionen underkastade inte bara nedärvda rättigheter utan också nya anspråk en skoningslös prövning. Den som minst av allt var förmögen att lägga fram övertygande argument inför massorna var presidenten för den provisoriska kommittén, Rodzianko, som hamnade i spetsen för den revolutionära nationen under upprorets första dagar.

Som page vid Alexander II:s hov, officer vid ryttargardet, överhuvud för adeln i sin provins, hovmarskalk under Nikolaus II, monarkist till kropp och själ, rik godsägare och jordbruks­administratör, medlem i oktobristpartiet och deputerad i riksduman, valdes Rodzianko slutligen till dess president. Detta hände efter att Gutjkov, som i egenskap av ”ungturk” avskyddes av hovet, hade avsagt sig uppdraget. Duman hoppades att den genom hovmar­skalkens förmedling lättare skulle vinna tillträde till monarkens hjärta. Rodzianko gjorde vad han kunde: Nog så uppriktig betygade han tsaren sin lojalitet gentemot dynastin, bad om äran att få bli presenterad inför arvingen och introducerade sig inför den senare som ”den störste och fetaste mannen i Ryssland”. Trots alla sina bysantinska pajaskonster vann inte hovmar­skalken tsaren för konstitutionen, och i sina brev kallade tsarinnan kortfattat Rodzianko för en skurk. Under kriget gav dumans president otvivelaktigt tsaren inte så få otrevliga stunder, gjorde honom förlägen när han gav personliga rapporter och tutade i honom långrandiga förmaningar, patriotisk kritik och dystra förutsägelser. Rasputin betraktade Rodzianko som en personlig fiende. Kurlov, som stod hovgänget nära, talar om Rodziankos ”ohövlighet kombinerad med uppenbara begränsningar”. Witte talade något fördelaktigare, om än nedlåtande, om dumans president: ”Ingen dum karl, ganska förståndig; men ändå ligger Rodziankos främsta gåva inte i hans tankeförmåga utan i hans röst – han har en utmärkt bas.” Till en början försökte Rodzianko slå ned revolutionen med hjälp av brandsprutan; han grät när han kom underfund med att greve Golytsins regering hade övergivit sin post. Han undanbad sig förfärat makten som socialisterna erbjöd honom, men beslöt sig senare att ta den, men bara som lojal undersåte, för att till monarken så snart som möjligt återställa den förlorade egendomen. Det var inte Rodziankos fel att det tillfället aldrig kom. Men med socialisternas hjälp gav revolutionen hovmarskalken ett storartat tillfälle att göra bruk av sin mullrande bas inför de revolterande trupperna. Så tidigt som den 27 februari sade denne pensionerade gardeskapten till ett kavalleriregemente som kommit till Tauriska palatset: ”Kristna kämpar, lyssna till mitt råd. Jag är en gammal man; jag ska inte lura er – lyd era officerare – de kommer inte att lära er något ont och kommer att handla i full överensstämmelse med riksduman. Länge leve det heliga Ryssland!” En revolution av det slaget skulle nog ha varit i gardesofficerarnas smak, men soldaterna kunde bara inte undgå att undra över meningen med att göra en sådan revolution. Rodzianko fruktade soldaterna, fruktade arbetarna och betraktade Tjcheidze och andra vänsterdeputerade som tyska agenter, och fastän han stod i revolutionens ledning såg han sig omkring var och varannan minut för att se om sovjeten tänkte arrestera honom.

Rodzianko som gestalt var lite lustig, men på inget sätt tillfällig. Denne förste kammarherre med utsökt bas personifierar föreningen mellan Rysslands två härskande klasser, godsägarna och bourgeoisien, med det vidhängande framstegsvänliga prästerskapet. Rodzianko själv var mycket gudfruktig och expert på att sjunga hymner – och den liberala bourgeoisien, vilken attityd den än hade till grekisk ortodoxi, ansåg en union med kyrkan vara lika nödvändig för lag och ordning som en union med monarkin. Den ärevördige monarkisten bar, efter att ha mottagit makten ur händerna på konspiratörer, rebeller och tyrannmördare, ett plågat ansiktsuttryck de här dagarna. Och de andra medlemmarna i den provisoriska kommittén kände sig inte mycket bättre. Några av dem framträdde överhuvudtaget aldrig i Tauriska palatset, utan ansåg att läget ännu inte hade klarnat tillräckligt. De klokaste av dem smög sig på tå runt revolutionens eldslågor, storknade av röken och sade till varandra: Låt det brinna ner till glöd, sedan ska vi försöka koka ihop någonting. Fastän kommittén gick med på att acceptera makten, beslöt den inte att omedelbart bilda en ministär. ”I väntan på det rätta ögonblicket för bildandet av en regering” – som Miljukov uttrycker det – begränsade sig kommittén till utnämnandet av kommissarier för viktigare regeringsdepartement bland dumans medlemmar. Detta gav dem möjligheten till reträtt.

Till inrikesministeriet delegerade man deputeraden Karaulov, en obetydlig men något mindre feg figur än de övriga, och han utfärdade den 1 mars en order om arrestering av alla polis­tjänstemän: vanliga, hemliga och politiska. Denna vildsinta revolutionära gest var rent platonsk till sin karaktär, eftersom polisen redan hade börjat arresteras och fängelserna var deras enda tillflykt undan massaker. Det var någon tid senare som reaktionen började betrakta denna demonstrativa handling av Karaulov som början till alla sina bekymmer.

Till befälhavare för Petrograd utnämnde man överste Engelhardt, officer vid ryttargardet, ägare till ett stuteri för tävlingshästar och stora jordegendomar. Istället för att arrestera ”diktatorn” Ivanov, som sänts från fronten för att lugna huvudstaden, ställde Engelhardt en reaktionär officer i egenskap av stabschef till dennes förfogande. Det hela var en sak vänner emellan.

Till justitieministeriet delegerade man ett klart skinande ljus ur Moskvas liberala advokatkår, den vältalige och uppblåste Maklakov, vilken började med att låta de reaktionära byråkraterna förstå att han inte ville acceptera ministeriet som en ynnest från revolutionen, och som ”med en hastig blick på telegrambudet som just kom in”, sade på franska: ”Le danger est a gauche.” Arbetarna och soldaterna behövde inte förstå franska för att i dessa herrar känna igen sina dödsfiender.

Genljudet från Rodzianko i kommitténs ledning varade inte särskilt länge. Hans kandidatur till revolutionens presidentämbete självdog. Medlaren mellan monarkin och egendomsägarna var alltför uppenbart värdelös som medlare mellan egendomsägarna och revolutionen. Men han försvann inte från scenen. Han försökte envist att återuppliva duman som motvikt till sovjeten och uppträdde undantagslöst i centrum för alla försök att stärka kapitalisternas och godsägarnas kontrarevolution. Vi kommer att få höra talas om honom igen.

Den 1 mars tog den provisoriska kommittén itu med bildandet av en ministär och utnämnde till denna de män som duman 1915 rekommenderat tsaren såsom åtnjutande landets förtroende. De var storgodsägare och företagare, oppositionsdeputerade i duman och ledare för Progressiva blocket. Faktum är att den revolution som genomförts av arbetare och soldater, med ett enda undantag, inte fick någon återspegling i den revolutionära regeringens stab. Undantaget var Kerenskij. Avståndet från Rodzianko till Kerenskij tycktes officiellt representera hela februarirevolutionens spännvidd.

Kerenskij trädde in i regeringen som något av en ambassadör med oinskränkta fullmakter. Hans förbindelse med revolutionen var emellertid en landsortsadvokats som försvarat politiskt åtalade. Kerenskij var ingen revolutionär: han höll till i revolutionens utkanter. Invald i den fjärde duman tack vare sin juridiska ställning blev Kerenskij ordförande i en färglös och karaktärslös fraktion, trudovikerna, den bleksiktiga frukten av en korsning mellan liberalism och narodnikism. Han hade ingen teoretisk utrustning, ingen politisk skolning, ingen förmåga att tänka, ingen politisk vilja. Platsen för dessa egenskaper upptogs av en vaken känslighet, ett eldfängt temperament och den slags vältalighet som varken verkar på tanke eller vilja, utan på nervsystemet. Hans tal i duman, avfattade i en anda av deklamatorisk radikalism som inte sällan lät sig höras, gav Kerenskij, om inte popularitet så åtminstone en viss ryktbarhet. Under kriget hade Kerenskij, såsom patriot, tillsammans med liberalerna betraktat själva idén om en revolution som fördärvlig. Han erkände revolutionen först efter det att den kommit och genom hans pseudopopularitet fångat upp honom och lyft honom till skyarna. Revolutionen blev för honom på ett naturligt sätt identisk med den nya makten. Exekutivkommittén beslöt emeller­tid att det var en borgerlig revolution och att makten skulle tillhöra bourgeoisien. Denna formel tycktes Kerenskij falsk, om så bara för att den slog igen ministärens dörrar i ansiktet på honom. Kerenskij var med rätta övertygad om att hans socialism inte skulle vara den borgerliga revolutionen till besvär, liksom den borgerliga revolutionen inte heller skulle tillfoga hans socialism någon skada. Dumans provisoriska kommitté beslöt att försöka dra bort denne radikale deputerade från sovjeten och genomförde detta utan svårighet genom att erbjuda honom justitieportföljen, vilken Maklakov redan hade avvisat. Kerenskij hejdade sina vänner i couloirs och frågade: Ska jag ta den eller inte? Hans vänner hyste inga som helst tvivel huruvida han skulle ta den. Suchanov, som var mycket vänlig mot Kerenskij vid den här tiden, tillskriver honom senare i sina memoarer ”en övertygelse om någon egen mission… och en enorm irritation över dem som ännu inte kommit underfund med denna mission.” I det långa loppet rådde hans vänner Kerenskij, och med dem Suchanov, att ta portföljen: Vi kommer att vara säkrare på det här sättet – vi kommer att ha vår egen man som talar om för oss vad som pågår bland de där rävaktiga liberalerna. Men medan man föste Kerenskij sub rosa mot den synd han trängtade till av hela sitt hjärta, förvägrade exekutivkommitténs ledare honom sin officiella sanktion.

Exekutivkommittén hade, som Suchanov påminde Kerenskij, redan uttalat sig mot att dess medlemmar gick in i regeringen, och att resa frågan igen i sovjeten vore ”inte helt ofarligt”, eftersom sovjeten helt enkelt kunde svara: ”Makten borde tillhöra sovjetdemokratin.” Detta är Suchanovs egna ord, ett otroligt hopkok av naivitet och cynism. Inspiratören till hela denna regeringsmystifikation tillkännager sålunda öppet att Petrogradsovjeten, så tidigt som den 2 mars var i stämning för det formella gripandet av den makt som faktiskt tillhörde den sedan den 27 februari – att endast bakom ryggen på arbetarna och soldaterna, utan deras vetskap och mot deras faktiska vilja, hade de socialistiska ledarna kunnat expropriera denna makt till förmån för bourgeoisien. I Suchanovs redovisning visar denna uppgörelse mellan demokraterna och liberalerna alla nödvändiga juridiska kännetecken på ett brott mot revolutionen, en sannskyldig hemlig konspiration mot folkets suveränitet och rättigheter.

I en diskussion om Kerenskijs otålighet viskade exekutivkommitténs ledare att det skulle vara generande för socialisterna att ta tillbaka en bit av makten från dumans medlemmar, när de just hade överlämnat den i sin helhet till dem. Det vore bättre att låta Kerenskij göra det på eget ansvar. Dessa herrar hade sannerligen en osviklig instinkt för att i varje situation finna den allra falskaste och mest tilltrasslade lösning som tänkas kunde. Men Kerenskij ville inte träda in i regeringen i en radikal deputerads kostym; han ville bära den segerrika revolutionens sändebudskappa. För att inte bli hindrad vädjade han varken om sanktion från det parti han uppgav sig vara medlem i, eller från den exekutivkommitté i vilken han var en av viceordförandena. Utan att förvarna ledarna framträdde han på ett plenarsammanträde i sovjeten – det var kaotiska möten under dessa dagar – och begärde ordet för ett speciellt tillkännagivande. I detta tal, som några beskrev som osammanhängande, andra som hysteriskt – däri ligger förvisso ingen motsättning – begärde han de deputerades personliga förtroende, och talade om sin allmänna beredvillighet att dö för revolutionen, och sin omedelbara beredskap för att överta portföljen som justitieminister. Han behövde bara nämna nödvändigheten av fullständig politisk amnesti och åtal mot tsarens ämbetsmän för att vinna ovationsartade applåder från denna oerfarna och ledarlösa församling. ”Denna fars”, erinrar sig Sjljapnikov, ”fyllde många med indignation och avsky inför Kerenskij.” Men ingen sade emot honom. Efter att ha överlämnat makten till bourgeoisien ville socialisterna, som vi hört, undvika att resa frågan inför massorna. Ingen omröstning förekom. Kerenskij beslöt att tolka applåden som en förtroenderöst. På ett sätt hade han rätt. Sovjeten var utan tvivel gynnsamt inställd till att socialister ingick i ministären, och såg däri ett steg mot likvideringen av den borgerliga regering med vilken den inte för ett ögonblick försonat sig. Hur som helst accepterade Kerenskij, och hånade därmed den officiella suveränitetsdoktrinen, den 2 mars posten som justitieminister. ”Han var i högsta grad nöjd med sin utnämning”, berättar oktobristen Sjidlovskij, ”och jag kommer tydligt ihåg hur han, liggande i en fåtölj i den provisoriska kommitténs rum, på ett animerat sätt talade om för oss på vilken ouppnåeligt hög piedestal han tänkte sätta rättvisan i Ryssland.” Han demonstrerade detta när han några månader senare åtalade bolsjevikerna.

Mensjeviken Tjcheidze, på vilken liberalerna – ledda av en lite för enkel beräkning och en internationell tradition – i en svår stund ville lasta av arbetsministeriet, vägrade kategoriskt och förblev sovjetens ordförande. Även om Tjcheidze var mindre briljant än Kerenskij, var han av mer seriöst material.

Den provisoriska regeringens axel, men formellt inte dess ledare, var Miljukov, kadetpartiets obestridde ledare. ”Miljukov var ojämförligt överlägsen sina kolleger i kabinettet”, skrev kadeten Nabokov, efter att han brutit med Miljukov, ”som intellektuell kraft, som en man med enorm, nästan outtömlig kunskap och stor intelligens”. Medan han klandrade Miljukov personligen för den ryska liberalismens skeppsbrott, skrev Suchanov trots detta: ”Miljukov var då den centrala gestalten, alla borgerligt politiska kretsars själ och hjärna… Utan honom hade det inte funnits någon borgerlig politik under revolutionens första period.” Trots en lätt exalterad ton, påvisar dessa rapporter med rätta Miljukovs överlägsenhet gentemot andra politiskt verksamma ur den ryska bourgeoisien. Hans styrka, men också hans svaghet, låg i detta: Han uttryckte mer fullständigt och elegantare än andra på politikens språk den ryska bourgeoisiens öde – det faktum att den historiskt sett fångats i en återvändsgränd. Mensjevikerna grät därför att Miljukov ödelade liberalismen, men det vore riktigare att säga att liberalismen ödelade Miljukov.

Trots sin nyslavism, som värmts upp för imperialistiska syften, förblev Miljukov alltid en borgerlig ”västerlänning”. Hans partis målsättning var alltid den europeiska civilisationens seger i Ryssland. Men ju längre han gick, desto mer fruktade han de revolutionära vägar som västerlandets folk färdades på. Hans ”västerländskhet” reducerade därför sig själv till en kraftlös avund gentemot väst.

Den engelska och franska bourgeoisien skapade ett nytt samhälle till sin egen avbild. Tyskarna kom senare, och de tvingades under en längre tid leva på filosofins vattvälling. Tyskarna uppfann frasen ”tankevärlden”, som inte finns i engelskan eller franskan. Medan dessa nationer skapade en ny värld tänkte tyskarna ihop en. Men den tyska bourgeoisien, skral vad gäller politisk aktivitet, skapade dock den klassiska filosofin, och det är ingen obetydlig bedrift. Ryssland kom mycket senare. Det översatte förvisso den tyska frasen ”tankevärld” till ryska, och detta med flera variationer, men det blottade bara än klarare både dess politiska kraftlöshet och dödliga filosofiska fattigdom. Ryssland importerade idéer likaväl som maskiner, upprättade höga tariffer för de senare och för de förra en karantän av fruktan. Åt dessa kännetecken för sin klass blev Miljukov kallad att ge ett politiskt uttryck

Som före detta historieprofessor i Moskva, författare till betydande lärda verk, grundare av kadetpartiet – en förening av de liberala jordägarna och vänsterintelligentsian – var Miljukov fullständigt fri från den odrägliga halvaristokratiska och halvintellektuella politiska dilettantism som präglade majoriteten av de ryska liberala politikerna. Miljukov tog sitt yrke på fullaste allvar och enbart det skiljde honom från mängden.

Före 1905 var de ryska liberalerna vanligen generade över att vara liberala. En anstrykning narodnikism och senare marxism tjänade länge som kamouflagefärg. Denna ganska ytliga och försagda kapitulation inför socialismen inom breda borgerliga kretsar, bland dem ett antal unga företagare, uttryckte avsaknaden av självförtroende hos en klass som framträdde tidigt nog för att koncentrera miljoner i sina händer men alltför sent för att kunna stå i nationens ledning. De skäggiga fäderna, förmögna bönder och butiksägare, hade lagt sina pengar på hög, utan att tänka på sin roll i samhället. Deras söner utexaminerades från universiteten under en period av förrevolutionär intellektuell jäsning, och när de försökte finna sin plats i samhället, gjorde de sig ingen brådska att ta upp liberalismens hoplappade och urblekta fana, som redan nötts ut i avancerade länder. Under en tidsperiod gav de en del av sina själar, och till och med en del av sina inkomster, till revolutionärerna. Detta gäller särskilt represen­tanterna för de fria yrkena. Ett ansenligt antal av dem passerade genom ett stadium av socialistiska sympatier i sin ungdom. Professor Miljukov fick aldrig den här barnsjukdomen. Han var organiskt borgerlig och skämdes inte för det.

Det är sant att Miljukov i samband med den första revolutionen inte helt avvisade idén om att använda de revolutionära massorna – med hjälp av tämjda och välutbildade socialistpartier. Witte berättar, att när han höll på att bilda sitt konstitutionella kabinett i oktober 1905, och vädjade till kadeterna att ”hugga av sin revolutionära svans”, blev svaret att de lika lite kunde fortsätta utan revolutionens väpnade styrkor som Witte utan armén. I allt väsentligt var det en bluff redan då: för att höja sitt eget pris försökte kadeterna att skrämma Witte med de massor som de själva fruktade. Det var just erfarenheten av 1905 som övertygade Miljukov om att revolutionens verkliga krafter, massorna, hur starka de liberala sympatierna bland intelli­gentsians socialistgrupper än kunde vara, aldrig skulle ge upp sina vapen till bourgeoisien, och att de var farligare ju bättre beväpnade de var. När han öppet förklarade att den röda fanan bara var en röd tygtrasa, avslutade Miljukov till allas lättnad en romans som ingen egentligen på allvar hade inlett. Den så kallade intelligentsians isolering från folket har varit ett av den ryska journalistikens traditionella ämnen – och med ”intelligentsia” menar liberalerna, i motsats till socialisterna, alla de ”bildade”, dvs. besuttna klasserna. Ända sedan det visade sig att denna isolering var till sådan olycka för liberalerna under den första revolutionen, har de ”bildade” klassernas ideologer levt i en slags oupphörlig väntan på domedagen. En av de liberala skribenterna, en filosof som inte låtit sig tyglas av politikens nödlägen, har uttryckt denna fruktan för massorna med en exstatisk kraft som påminner om Dostojevskijs epileptiska reaktion: ”Vad vi än står för, får vi inte drömma om att förena oss med folket – vi måste frukta det mer än alla förföljelser från regeringen, och vi måste ge vårt tack till den regering som med sina fängelser och bajonetter ensam beskyddar oss mot folkets vildsinthet.” Kunde liberalerna med sådana politiska känslor rimligen drömma om att leda en revolutionär nation? Hela Miljukovs politik bär hopplöshetens prägel. I den nationella krisens ögonblick överväger hans parti att smita undan motgången, inte ta itu med den.

Som författare är Miljukov tung, långrandig och tröttsam. Han har samma egenskaper som talare. Utsmyckning är något onaturligt för honom. Detta kunde ha varit en fördel om Miljukovs småsnåla politik inte så uppenbart hade behövt en förklädnad – eller om den åtminstone hade haft en objektiv förklädnad i form av en stor tradition. Det fanns inte ens en liten tradition. Den officiella politiken i Frankrike – kvintessensen av borgerlig trolöshet och självförhävelse – har två mäktiga allierade: tradition och retorik. Samtidigt som de främjar varandra omger de varje borgerlig politiker med ett skyddsräcke, till och med en sådan prosaisk kanslist för de besuttna som Poincaré. Det är inte Miljukovs fel att han inte hade några lysande föregångare, och att han var tvungen att föra en politik av borgerlig självförhävelse vid Europas och Asiens gränser.

”Vid sidan av sympati för Kerenskij”, läser vi i socialistrevolutionären Sokolovs memoarer, ”kände man från början en mäktig och öppen, och ändå ganska underlig, antipati för Miljukov. Jag förstod inte då, och gör det fortfarande inte, varför denne respektable samhällsreformator var så impopulär.” Om kälkborgarna hade förstått orsaken till sin beundran för Kerenskij och sin avsky för Miljukov, skulle de inte längre ha varit kälkborgare. Borgaren i gemen tyckte inte om Miljukov, eftersom Miljukov alltför prosaiskt och nyktert, utan omsvep, gav uttryck för den ryska bourgeoisiens politiska väsen. Borgaren såg, när han betraktade sig själv i Miljukovs spegel, att han var menlös, egenkär och feg; och han blev, som så ofta händer, förnärmad på spegeln.

Med en blick på den liberale borgarens misslynta grimaser, anmärkte Miljukov å sin sida, lugnt och förtröstansfullt: ”Människan i gemen är en tok.” Han uttalade dessa ord utan irritation, nästan smeksamt, som om han ville säga: Idag förstår han mig inte, men för all del, han kommer att förstå senare. Miljukov var förvissad om att bourgeoisien inte skulle svika honom, att den skulle lyda situationens logik och följa honom, ty det fanns ingen annan väg för den att gå. Och efter februarirevolutionen följde verkligen alla borgerliga partier honom, kadetledaren, även de på högerkanten, medan de okvädade och till och med förbannade honom.

Med de demokratiska politikerna av socialistisk kulör, män av Suchanovs typ, var det helt annorlunda. Denne var ingen vanlig kälkborgare, utan tvärtom en yrkespolitiker, en expert i sin lilla bransch. Han kunde verka intelligent, eftersom man alltför tydligt kunde se den ständiga kontrasten mellan vad han ville och vad han uppnådde. Men han intellektualiserade och stövlade på och tråkade ut. För att kunna leda honom bakom sig var det nödvändigt att bedra honom genom att erkänna hans verkliga självständighet, till och med anklaga honom för att vara självsvåldig, och synnerligen begiven på att ge order. Detta smickrade honom och förlikade honom med rollen som hjälpreda. Det var under samtal med just sådana socialistiska intelligensaristokrater som Miljukov kastade ur sig frasen: ”Människan i gemen är en tok.” Detta var ett utsökt smicker: ”Bara du och jag är intelligenta.” Faktum är att Miljukov i just det här ögonblicket hakade fast en ring i nosen på sina demokratiska vänner. Genom denna nosring blev de senare ledda ur vägen.

Miljukovs personliga impopularitet hindrade honom från att stå i regeringens ledning. Han tog utrikesministeriet, vilket hade varit hans specialitet i duman.

Revolutionens krigsminister var den store Moskvaföretagaren Gutjkov, som vi redan är bekanta med – i sin ungdom liberal med ett äventyrligt temperament, men som efteråt, samtidigt med den första revolutionens nederlag, blev storbourgeoisiens betrodde man under Stolypin. Upplösandet av de två första dumorna, dominerade av kadeterna, ledde till regeringsskiftet den 3 juni 1907, som förändrade vallagarna till förmån för Gutjkovs parti. Det blev det ledande i de två följande dumorna och fortsatte att så vara ända fram till revolutionen. Vid avtäckningen av ett monument över Stolypin, i Kiev 1911, som dödats av en terrorist, böjde sig Gutjkov tyst ner mot marken, samtidigt som han lade ner en krans: Det var en gest i namn av hans egen klass. I duman ägnade sig Gutjkov i huvudsak åt frågan om ”militärmakt” och gick vad krigsförberedelserna anbelangar hand i hand med Miljukov. I ställningen som ordförande för den centrala militärindustriella kommittén förenade Gutjkov företagarna under en patriotisk oppositionsfana – utan att för den skull hindra ledarna för Progressiva blocket, Rodzianko inräknad, från att skaffa sig provision på militärkontrakt. Myten om palats­revolutionen gav Gutjkovs namn en revolutionär klang. En före detta polischef försäkrade därtill att Gutjkov ”hade tillåtit sig att i privata samtal om monarken göra bruk av i högsta grad förolämpande tillmälen.” Detta kunde mycket väl vara sant, men i det avseendet var Gutjkov inget undantag. Den gudfruktiga tsarinnan hatade Gutjkov, var frikostig med råa skymford om honom i sina brev och uttryckte förhoppningen att han skulle hänga ”från ett högt träd”. Men tsarinnan hade många andra i åtanke för samma upphöjda ställning. Nåväl, denne man som böjde sig mot jorden för att hedra den första revolutionens bödel blev i alla fall krigsminister i den andra.

Jordbruksminister var kadeten Sjingarev, en provinsläkare som senare blev deputerad i duman. Hans nära bundsförvanter i partiet betraktade honom som en ärlig medelmåtta, eller, som Nabokov uttryckte det, ”en rysk landsortsintellektuell, utformad i småstads- eller länsformat, snarare än efter en nationell skala.” Hans obestämda radikalism från tidigare år hade för länge sedan sköljts bort, och Sjingarevs huvudbekymmer var nu att visa upp sin statsmannamässiga mognad inför de besuttna klasserna. Fastän det gamla kadetprogrammet talade om ”konfiskering av jordegendomar med skälig gottgörelse”, tog ingen av egendomsägarna detta program på allvar – särskilt inte nu under krigsinflationens år. Och Sjingarev gjorde till sin huvuduppgift att försena besluten angående jordbruksproblemet, genom att lura bönderna med förespeglingar om den konstituerande församling som kadeterna inte ville sammankalla. Februarirevolutionen var förutbestämd att bryta nacken av sig på jordfrågan och krigsfrågan. Sjingarev hjälpte till så gott han kunde.

Finansportföljen gavs åt en ung man vid namn Teresjtjenko. ”Var fick man tag i honom?”, frågade alla häpet varandra i Tauriska palatset. De välinformerade förklarade att denne var ägare till sockerfabriker, jordegendomar, skogar och andra oräkneliga egendomar, värda ett åttiotal miljoner rubel i guld, att han var ordförande i militärindustriella kommittén i Kiev, i besittning av ett gott franskt uttal, och dessutom balettkännare. Och man tillade – vilket var ännu viktigare – att Teresjtjenko som Gutjkovs favorit, nästan hade tagit del i den stora sammansvärjning som skulle störta Nikolaus II. Den revolution som satte stopp för sammansvärjningen var till stor hjälp för Teresjtjenko.

Under loppet av dessa fem februaridagar som den revolutionära striden varade på huvud­stadens kalla gator, svävade framför oss vid ett flertal tillfällen, liksom en skugga, gestalten av en liberal ur adlig familj, sonen till en gammal tsarminister, Nabokov – nästan symbolisk i sin självbelåtna oklanderlighet och torra självförhävelse. Nabokov tillbringade resningens av­görande dagar inom sitt kanslis fyra väggar, eller i sitt hem, ”i enformig och orolig väntan.” Han blev nu allmän administratör för den provisoriska regeringen, i praktiken minister utan portfölj. Från sin Berlinexil, där han till slut dödades av en förlupen kula från en vitgardist, lämnade han efter sig minnen om den provisoriska regeringen som inte är utan intresse. Låt oss räkna honom detta till godo.

Men vi har glömt att nämna premiärministern furst Lvov – honom glömde förresten alla bort under de allvarligaste ögonblicken under hans korta ämbetsperiod. När Miljukov den 2 mars föreslog den nya regeringen ett möte i Tauriska palatset, beskrev han furst Lvov som ”inkarnationen av det ryska samhällsmedvetande som tsarregimen förföljt så.” Senare, i sin revolutionshistoria, anmärker Miljukov försiktigt att i ledningen för regeringen sattes furst Lvov, ”personligen föga känd av majoriteten inom den provisoriska kommittén”. Historikern försöker här befria politikern från ansvaret för detta val. Faktum är att fursten sedan länge hade varit medlem i kadetpartiet och tillhörde dess högerflygel. Efter den första dumans upplösning, vid det berömda mötet med deputerade i Viborg, vilka riktade sig till folket i enlighet med den förorättade liberalismens ritual: ”Vägra betala skatt!” var furst Lvov närvarande men undertecknade inte appellen. Nabokov berättar att fursten omedelbart vid sin ankomst till Viborg kände sig illamående, och hans illamående ”tillskrevs det känslomässiga tillstånd i vilket han befann sig”. Fursten var uppenbarligen inte skapt för revolutionär upphetsning. Denne moderate furste tolererade i de organisationer som han administrerade, på grund av en politisk likgiltighet som såg ut som vidsynthet, ett stort antal vänsterintellektuella, före detta revolutionärer, socialistiska patrioter och värnpliktsvägrare. De arbetade lika bra som byråkraterna, utnyttjade inte sin ställning ohederligt, och skapade dessutom en skenbar popularitet för fursten. Furste, rik och liberal – detta gjorde stort intryck på genomsnittsborgaren. Av den anledningen var furst Lvov till och med under tsaren inbokad på premiärministerposten. För att summera det hela i ett enda uttryck: februarirevolutionens regeringsöverhuvud var kort sagt en lysande, men erkänt tom fläck. Rodzianko skulle åtminstone ha varit färgstarkare.

Enligt legenden börjar den ryska statens historia med en berättelse i Nestorskrönikan om att delegater från de slaviska stammarna gick till de skandinaviska furstarna med denna begäran: ”Kom och härska och var våra furstar.” De ömkliga representanterna för socialdemokratin omvandlade denna historiska legend till ett faktum – inte i det nionde utan i det tjugonde århundradet, och med den skillnaden att de inte vände sig till furstar på andra sidan havet utan till sina egna furstar hemma. Som ett resultat av arbetarnas och soldaternas segerrika uppror framträdde sålunda vid regeringsrodret en handfull av de allra rikaste godsägarna och företagarna, beaktansvärda för mindre än ingenting, politiska dilettanter utan program – och i ledningen för dem en furste med en stark motvilja mot upphetsning.

Den nya regeringens sammansättning hälsades med tillfredställelse på de allierades ambassader, i de borgerliga och byråkratiska salongerna och inom vida kretsar av mellanbourgeoisien och en del av småbourgeoisien. Furst Lvov, oktobristen Gutjkov, kadeten Miljukov – dessa namn lät förtroendeingivande. Kerenskijs namn kanske fick några ögonbryn att höjas bland de allierade, men de blev inte särskilt uppskrämda. De mer framsynta förstod: Trots allt pågår det en revolution i landet; med en sådan stadig draghäst som Miljukov kan en yster parkamrat bara vara till hjälp. Så måste den franske ambassadören Paléologue, en stor älskare av ryska metaforer, ha uttryckt det.

Bland arbetarna och soldaterna skapade regeringens sammansättning en omedelbar känsla av fientlighet, eller i bästa fall en tystlåten häpnad. Namn som Miljukov eller Gutjkov lockade inte fram några välkomsthälsningar i vare sig fabrik eller kasern. Det existerar inte så få vittnesmål om detta. Officeren Mstislavskij rapporterar om sina soldaters trumpna bestörtning över att makten hade övergått från en tsar till en furste: Är detta värt att spilla blod för? Stankevitj, en man i Kerenskijs intimare krets, gjorde sina inspektionsronder i sin ingenjörsbataljon, kompani för kompani, och förordade den nya regeringen, som han själv betraktade som den bästa möjliga och om vilken han talade med stor entusiasm: ”Men jag kände en kyla bland åhörarna.” Först när officeren nämnde Kerenskij fick han soldaterna att ”lysa upp av verklig belåtenhet”. Vid det laget hade den borgerliga samhällsopinionen redan förvandlat Kerenskij till revolutionens centrala huvudhjälte. Soldaterna önskade, i större utsträckning än arbetarna, att i Kerenskij se en motvikt till den borgerliga regeringen, och undrade bara varför han var där ensam. Kerenskij var emellertid ingen motvikt, utan en polerad yta, en dekoration. Han försvarade samma intressen som Miljukov, fast med magnesiumblixtar.

Vilken var landets verkliga författning sedan den nya makten införts?

Den monarkistiska reaktionen lurade i vassen. När flodvågen började ebba ut, samlade sig egendomsägare av alla slag och riktningar omedelbart runt kadetpartiet, vilket plötsligt hade blivit det extrema högerpartiet – på den öppna arenan.

Massorna gick i allt större utsträckning över till socialisterna, vilka de identifierade med sovjeten. Inte bara arbetarna och soldaterna i de enorma garnisonerna bakom fronten, utan också städernas småfolk – reparatörer, torghandlare, lägre tjänstemän, droskförare, portvakter och tjänstefolk av alla slag – som kände sig främmande inför den provisoriska regeringen och dess ämbetsverk, sökte en mer näraliggande och mer tillgänglig myndighet. I ständigt ökande antal syntes bondedelegater i Tauriska palatset. Massorna vällde in i sovjeten som genom revolutionens triumfportar. Allt som blev kvar utanför sovjetens gränser tycktes falla utanför revolutionen och tycktes på något sätt tillhöra en annan värld. Och så var det i verkligheten. Bortom sovjetens skrankor fanns nu bara egendomsägarnas värld, i vilken alla färger nu blandades ihop till en grårosa skyddsfärg.

Inte alla arbetande massor valde sovjeten; alla vaknade inte på samma gång; alla skikt bland de förtryckta vågade inte ögonblickligen tro att revolutionen angick dem. I mångas medvetande rörde sig bara ett obestämt hopp. Men alla de aktiva elementen bland massorna strömmade in i sovjeten, och aktivitet tar överhanden i revolutionstider. Eftersom massaktiviteten växte från dag till dag breddades sovjetens bas dessutom kontinuerligt. Den var revolutionens enda verkliga grundval.

I Tauriska palatset fanns två halvor; duman och sovjeten. Exekutivkommittén trängdes först ihop i några trånga sekreterarrum, genom vilka en mänsklig flod oavbrutet flöt. Dumans deputerade försökte känna sig som ägare i sina överdådiga rum. Men barriärerna sveptes snart iväg av revolutionens flodvåg. Trots ledarnas obeslutsamhet, bredde sovjeten oemotståndligt ut sig och duman trängdes ihop på bakgården. De nya styrkeförhållandena banade sig väg överallt.

Deputerade i Tauriska palatset, officerare på sina regementen, befälhavare i staberna, direktörer och chefer på fabriker, vid järnvägarna, på telegrafkontoren, jordägare och förvaltare av egendomar – alla kände de sig under dessa första revolutionsdagar utsatta för massornas misstänksamma och oförtröttliga granskning. I dessa massors ögon var sovjeten ett organiserat uttryck för deras misstro mot alla som hade förtryckt dem. Sättarna följde misstroget texten på de artiklar de satte, järnvägsarbetare bevakade ivrigt och vaksamt militärtågen, telegrafisterna gick helt upp i omläsning av telegramtexter, soldater tittade sig misstänksamt omkring varje gång deras officer gjorde en rörelse, arbetarna avlägsnade från fabriken en förman tillhörande svarta hundradena och tog under observation in en liberal chef. Duman blev, från och med revolutionens första timme, och den provisoriska regeringen från och med sina första dagar, reservoarer till vilka en oavbruten ström av klagomål och protester strömmade från samhällets övre skikt: protester mot ”övergrepp”, bedrövade kommentarer och dystra förutsägelser.

”Utan bourgeoisien kan vi inte sköta regeringsapparaten”, resonerade den socialistiska småbourgeoisien med en försynt blick upp på de ämbetsbyggnader där den gamla regeringens skelett blickade ut med tomma ögonhålor. Problemet löstes genom att sätta något slags liberalt huvud på den institution som revolutionen halshuggit. De nya ministrarna gick in på de tsaristiska ämbetsverken, tog i besittning hela apparaten av skrivmaskiner, telefoner, telegrambud, stenografer och kontorister, och blev från dag till dag varse att maskineriet gick på tomgång.

Kerenskij berättade senare hur den provisoriska regeringen ”på den tredje dagen av allrysk anarki tog makten i sina händer, när det över hela det ryska riket inte bara saknades regeringsmakt utan bokstavligt talat inte fanns en enda polis.” Arbetar- och soldatdeputerades sovjet, som stod i ledningen för miljontals människor, räknades inte; den var naturligtvis bara en del av anarkin. Landets föräldralösa tillstånd sammanfattas för Kerenskijs del i polisernas försvinnande. Denna trosbekännelse av den minister som stod längst till vänster ger oss nyckeln till hela regeringens politik.

Provinsguvernörernas plats upptogs, på furst Lvovs order, av ordförandena i provinsernas zemstvoförsamlingar, vilka föga skilde sig från sina företrädare. Allt som oftast var de feodala godsägare som betraktade till och med guvernörerna som jakobiner. I länens ledning stod ordförandena för länens zemstvoförsamlingar. Befolkningen kände under det nya namnet ”kommissarier” igen sina gamla fiender. ”Ny presbyter är blott gammal präst i större format”, som Milton en gång sade om den fega presbyterianska reformationen. Provins- och distriktskommissarierna tog skrivmaskinerna, korrespondensen och kontoristerna i besittning från guvernörerna och polischeferna, bara för att komma underfund med att de inte ärvt någon verklig makt. Det verkliga livet både i provinserna och i länen koncentrerades till sovjeten. Ett dubbelmaktssystem härskade sålunda nerifrån och upp. Men i provinserna var sovjetledarna, just dessa socialistrevolutionärer och mensjeviker, av lite enklare slag och nekade inte överallt att ta den makt som hela situationen tvingade på dem. Som ett resultat av detta kom provinskommissariernas aktivitet att huvudsakligen bestå i att inlägga besvär över det fullständigt omöjliga i att fullgöra sina ämbetsplikter.

Två dagar efter bildandet av den liberala ministären kände bourgeoisien att den inte förvärvat makten, utan förlorat den. Trots Rasputinklickens alla fantastiska infall före revolutionen, hade dess makt varit begränsad. Bourgeoisiens inflytande på regeringen hade varit enormt. Rysslands själva deltagande i kriget var mer ett verk av bourgeoisien än av monarkin. Men huvudsaken var att tsarregeringen hade garanterat de besuttna deras fabriker, jord, banker, hus och tidningar; den var följaktligen i de allra viktigaste frågorna deras regering. Februari­revolutionen förändrade situationen i två motsatta riktningar: Den överlämnade högtidligt maktens yttre attribut till bourgeoisien, men på samma gång tog den ifrån bourgeoisien den andel i det faktiska styret som den åtnjutit före revolutionen. Tidigare anställda i zemstvo­församlingarna där furst Lvov var chef, och i den militärindustriella kommittén där Gutjkov förde befälet, blev idag, under beteckningen socialistrevolutionärer och mensjeviker, herrar över situationen i landet och vid fronten, i staden och i byn. De utnämnde Lvov och Gutjkov till ministären, och slog fast villkoren för deras arbete som om de anställde uppassare.

Efter att ha skapat en borgerlig regering kunde exekutivkommittén å den andra sidan inte bestämma sig, som Bibelns Gud, för att kalla skapelsen god. Tvärtom, den gjorde sig stor brådska att öka avståndet mellan sig själv och sina händers verk och tillkännagav att den avsåg att ge den nya makten sitt stöd bara i den utsträckning som den uppriktigt tjänade den demokratiska revolutionen. Den provisoriska regeringen visste mycket väl att den inte kunde överleva en enda timme utan den officiella demokratins stöd. Men detta stöd utlovades bara som belöning för gott uppförande – dvs. för fullgörandet av uppgifter som var den främmande, och vilka demokratin själv betackat sig för att fullgöra. Regeringen visste aldrig inom vilka gränser den skulle våga visa sin halvt insmugglade suveränitet. Exekutivkommitténs ledare kunde inte alltid ge den råd, eftersom det var svårt för dem att gissa exakt var missnöje skulle bryta ut inom deras egna led, som ett uttryck för massornas missnöje. Bourgeoisien låtsades att socialisterna svek dem. Socialisterna i sin tur var rädda att liberalerna, med sina förhastade krav, skulle sätta massorna i rörelse och komplicera en situation som var svår nog ändå. ”I den utsträckning som” – denna tvetydiga formel satte sin prägel på hela perioden före oktober. Den blev den juridiska formeln för den inre lögn som var inbyggd i februarirevolutionens blandregim.

För att sätta press på regeringen valde exekutivkommittén en särskild kommission som den artigt men löjligt nog kallade ”kontaktkommissionen”. Den revolutionära maktens organisation grundades sålunda på principen om ömsesidig övertalning. Den mystiske författaren Merezkovskij kunde bara i Gamla testamentet hitta en föregångare till en sådan regim: Israels kungar hade sina profeter. Men Bibelns profeter, liksom den siste Romanovs profeter, brukade åtminstone ta emot förslag direkt från himlen, och kungarna vågade inte motsätta sig dessa. På så sätt säkrades en överhöghet. Med sovjetens profeter var det helt annorlunda: De sporrades enbart av det egna begränsade förståndet. De liberala ministrarna trodde för övrigt att inget gott kunde komma från sovjeten. Tjcheidze, Skobelev, Suchanov och andra sprang till regeringen och försökte pratsjukt övertala den att göra någon eftergift; ministrarna satte sig på tvären, delegaterna skulle återvända till exekutivkommittén, försöka påverka den med regeringens auktoritet, återigen sätta sig i förbindelse med ministrarna och så börja om igen från början. Det här invecklade kvarnhjulet dög aldrig att mala med.

Inom kontaktkommissionen klagade alla. Gutjkov fällde särskilt tårar över den oreda i armén som sovjeternas efterlåtenhet förorsakat. Emellanåt ”spillde” revolutionens krigsminister ”i ordets egentliga bemärkelse… tårar, eller åtminstone torkade han ivrigt sina ögon med näsduken”. Han hade helt rätt i tanken att det ingår i profetens sysslor att torka den smordes tårar.

Den 9 mars telegraferade stabschefen, general Alexejev, till krigsministern: ”Det tyska oket är nära enbart om vi ger efter för sovjeten.” Gutjkov svarade honom tårfyllt: ”Ack, regeringen har ingen verklig makt; trupperna, järnvägarna, posten och telegrafen är i sovjetens händer. Det är helt enkelt så att den provisoriska regeringen bara existerar så länge sovjeten tillåter det.”

Vecka lades till vecka, men läget förbättrades inte det minsta. Tidigt i april, när den provisoriska regeringen sände dumadeputerade till fronten, gav man dem direktiv, med gnisslande tänder, att inte röja några meningsskiljaktigheter med sovjetdelegaterna. Under hela resan kände sig de liberala deputeradena som om de befann sig i en konvoj, men de visste också att de utan denna, trots sina högtidliga rekommendationsbrev, inte bara kunde närma sig soldaterna, utan inte ens kunde få några sittplatser på tågen. Denna prosaiska detalj i prins Mansyrevs memoarer kompletterar på ett utmärkt sätt Gutjkovs brevväxling med staben om februarikonstitutionens innersta natur. Ett av de reaktionära kvickhuvudena karaktäriserade situationen tämligen väl: ”Den gamla regeringen är i fängelse och den nya i husarrest.”

Men hade den provisoriska regeringen inget annat stöd än det tvivelaktiga från sovjetledarna? Vad hade det blivit av de besuttna klasserna? Det här är en grundläggande fråga. Försenad genom sitt förflutna med monarkin, hade de besuttna klasserna skyndat sig att fylkas kring en ny axel efter revolutionen. Handels- och industrirådet, som representerade hela landets förenade kapital, hyllade den 2 mars riksdumans handling och förklarade sig stå ”helt och hållet till förfogande” för dess kommitté.

Zemstvoförsamlingarna och stadsdumorna slog in på samma kurs. Den 10 mars uppmanade till och med den förenade adelns råd, tronens grundval, hela Rysslands folk på den vältaliga feghetens språk ”att sluta upp kring den provisoriska regeringen såsom varande den enda lagliga makten i Ryssland”. Nästan samtidigt började de besuttna klassernas institutioner och organ att brännmärka dubbelmakten och lägga skulden för oredan på sovjeten – till en början försiktigt men sedan allt djärvare och djärvare. Företagarna följdes snart av tjänstemännen, de samlade fria yrkena och de statligt anställda. Den förenade liberala pressen startade en kampanj ”för en enda högsta makt”, vilken under de följande månaderna blev till en eldstorm runt sovjetens ledning. Alla dessa saker tillsammans såg synnerligen imponerande ut. Det enorma antalet institutioner, välkända namn, resolutioner, artiklar, det beslutsamma tonfallet – allt detta fick en ofrånkomlig effekt på kommitténs lättpåverkade ledare. Och ändå fanns det ingen verklig kraft bakom denna hotfulla parad av de besuttna klasserna. Vad sägs om egendomens kraft?, sade de småborgerliga socialisterna som svar till bolsjevikerna. Egendom är en relation människor emellan. Den representerar en enorm makt så länge den är allmänt erkänd och understödd av det tvångssystem som kallas lag och stat. Men det säregna i den föreliggande situationen var att massorna hade ifrågasatt hela det gamla systemet av rättigheter. I fabrikerna betraktade arbetarna mer och mer sig själva som ägarna och cheferna som objudna gäster. Ännu otryggare kände sig godsägarna i provinserna, öga mot öga med de vresigt hämndlystna musjikerna, och långt ifrån den regeringsmakt på vars existens man, tack vare avståndet till huvudstaden, ett tag litade. Egendomsägarna som berövats möjligheten att använda sin egendom eller skydda den, upphörde att vara riktiga fastighetsägare och blev förskrämda kälkborgare som inte förmådde ge något stöd åt regeringen av det enkla skälet att de själva behövde stöd. De började snart förbanna regeringen för dess svaghet, men de förbannade därmed bara sitt eget öde.

Under de här dagarna tycktes exekutivkommitténs och ministeriets gemensamma aktivitet ha som mål att demonstrera att regeringskonsten i revolutionstider består i att prata bort tiden. För liberalernas del var detta en medvetet uppgjord plan. Det var deras fasta övertygelse att alla åtgärder utom en måste uppskjutas: lojalitetseden till ententen.

Miljukov gjorde sina kolleger förtrogna med de hemliga fördragen. Kerenskij lät dem passera genom det ena örat och ut genom det andra. Uppenbarligen blev bara prokuratorn för Heliga synoden, en viss Lvov, en överraskningarnas man, namne till premiärministern men ingen furste, fruktansvärt indignerad och kallade till och med fördragen ”stråtröveri och svindleri” – vilket nog tveklöst framkallade ett nedlåtande leende från Miljukov (”Människan i gemen är en tok”) och ett fridsamt förslag om att återgå till dagordningen. Regeringens officiella deklaration lovade att sammankalla en konstituerande församling snarast möjligt – datumet för detta fastslogs emellertid avsiktligt inte. Ingenting sades om regeringsformen: De hoppades fortfarande kunna återvända till monarkins svunna paradis. Men deklarationens verkliga kärnpunkt bestod i dess löfte att föra kriget vidare till seger, och ”utan att vika genomföra de överenskommelser som gjorts med våra allierade”. Vad de mest hotande problemen i folkets levnadsvillkor anbelangar hade revolutionen tydligen genomförts bara för att tillkännage: Allt förblir som förr. Eftersom demokraterna gav en nästan mystisk betydelse åt erkännandet av ententen – en liten köpman är ingenting att räkna med förrän banken ger honom kredit – svalde exekutivkommittén i tysthet den imperialistiska deklarationen från den 6 mars.

”Inte ett enda av demokratins officiella organ”, klagar Suchanov ett år senare, ”reagerade offentligt på den provisoriska regeringens deklaration, vilken fick vår revolution att misskrediteras inför det demokratiska Europa i själva födelseögonblicket.”

Den 8 mars utfärdades slutligen ett amnestidekret från ministerlaboratoriet. Vid det laget hade fängelseportarna öppnats av folket över hela landet, politiska flyktingar återvände i en massiv ström med möten, hurrarop, militära tal och blommor. Dekretet lät som ett försenat eko från regeringsbyggnaderna. Den tolfte tillkännagav man dödsstraffets upphävande. Fyra månader senare återinfördes det i armén. Kerenskij lovade att lyfta rättvisan till oerhörda höjder. I stundens hetta verkställde han faktiskt en resolution från exekutivkommittén om att representanter för arbetarna och soldaterna skulle introduceras som medlemmar i domstolarna. Detta var den enda åtgärd i vilken man kunde känna revolutionens hjärta slå, och det fick håret att resa sig på rättvisans eunucker. Men det stannade också vid detta. Advokaten Demjanov, en viktig ämbetsman i Kerenskijs ministerium, också han ”socialist”, beslutade att anamma principen om att låta alla tidigare ämbetsmän kvarstå på sina poster. För att citera hans egna ord: ”En revolutionär regeringspolitik bör aldrig förolämpa någon i onödan.” Detta var i grund och botten den vägledande principen för hela den provisoriska regeringen, vilken mest av allt fruktade att förolämpa någon ur de besuttna klassernas kretsar eller den tsaristiska byråkratin. Inte enbart domarna, utan till och med den tsaristiska regimens åklagare, förblev på sina poster. Massorna kunde förvisso bli förolämpade. Men det var sovjetens sak; massorna hamnade aldrig inom regeringens synfält.

Den enda sak som kunde föra tanken till en frisk bris togs upp av den ovan nämnda temperamentsfulle prokuratorn, Lvov, som avlade en officiell rapport om de ”idioter och skurkar” som satt i Heliga synoden. Ministrarna lyssnade till hans saftiga karaktäriseringar med en viss bävan, men synoden fortfor att vara en statlig institution och den grekiska ortodoxin statsreligion. Till och med synodens sammansättning förblev oförändrad. En revolution bör inte gräla på någon!

Riksrådets medlemmar – trogna tjänare åt två eller tre kejsare – satt kvar, eller fortsatte åtminstone att lyfta sina löner. Och detta faktum fick snart symbolisk betydelse. I fabriker och kaserner protesterade man högljutt. Exekutivkommittén var bekymrad. Regeringen ägnade två sammanträden åt att debattera frågan om framtiden för riksrådets medlemmar och deras löner, och kunde inte komma fram till något beslut. Varför störa dessa respektabla människor, bland vilka vi förresten har många goda vänner?

Rasputinministrarna befann sig fortfarande i fängelse, men den provisoriska regeringen skyndade sig att rösta igenom en pension åt dem. Detta lät som rena hånet, eller en röst från en annan värld. Men regeringen ville inte förolämpa sina företrädare, även om de satt bakom lås och bom.

Senatorerna fortsatte att dåsa i sina broderade jackor, och när en vänstersenator, Sokolov, som nyss utnämnts av Kerenskij, vågade uppträda i svart bonjour, avlägsnade man honom stillsamt från hallen. Dessa tsaristiska lagstiftare var inte rädda för att förolämpa februarirevolutionen, när de väl övertygats om att dess regering var tandlös.

Karl Marx ansåg att marsrevolutionen i Tyskland misslyckades på grund av att den ”bara reformerade de allra högsta politiska kretsarna och lämnade alla skikt därunder orörda – den gamla byråkratin, den gamla armén och de gamla domarna, vilka fötts och växt upp och åldrats i absolutismens tjänst.” Socialister av Kerenskijs typ sökte räddningen exakt där Marx såg orsaken till misslyckandet. Och de mensjevikiska marxisterna stod på Kerenskijs sida, inte på Marx.

Det enda område inom vilket regeringen visade initiativförmåga och revolutionärt tempo var lagstiftning om aktieinnehav. Här utfärdades reformdekretet den 17 mars. Nationella och religiösa begränsningar upphävdes bara två dagar senare. Det fanns en hel del folk i regeringsstaben, förstår ni, som hade lidit under den gamla regimen, om så bara av brist på aktieaffärer.

Arbetarna begärde otåligt åtta timmars arbetsdag. Regeringen låtsades vara döv på båda öronen. Dessutom är det krigstid, och alla borde offra sig för fosterlandet. För övrigt är det sovjetens sak: Låt den lugna ned arbetarna.

Ännu mer hotfull var jordfrågan. Här var det verkligen nödvändigt att göra någonting. Sporrad av profeterna beordrade jordbruksministern Sjingarev att lokala jordkommittéer skulle bildas, men var dock förståndig nog att avstå ifrån att definiera deras uppgifter och funktioner. Bönderna hade fått för sig att dessa kommittéer borde ge dem jord, Jordägarna ansåg att dessa kommittéer borde skydda deras egendom. Från allra första början drogs musjikens snara, som var mer obarmhärtig än andras, åt runt februariregimens hals.

I enlighet med den officiella doktrinen hänsköts alla de problem som förorsakat revolutionen till den konstituerande församlingen. Hur kunde man vänta sig att dessa oförvitliga demokrater skulle föregå den nationella viljan, när de inte ens lyckats sätta Michail Romanov gränsle över den? Förberedelsen för en nationell representation gjordes med sådan byråkratisk tungroddhet och avsiktlig förhalning att den konstituerande församlingen själv blev till en hägring. Först den 25 mars, nästan en månad efter resningen – en månad av revolution! – beslöt regeringen att sammankalla en otymplig specialkonferens i syfte att utarbeta en vallag. Men konferensen blev aldrig av. I sin Revolutionens historia – vilken är lögnaktig från början till slut – fastslår Miljukov förvirrat att ”specialkonferensens arbete”, som resultat av diverse svårigheter, ”aldrig kom igång under den första regeringen”. Svårigheterna fanns inbyggda i konferensens konstitution och i dess funktion. Hela tanken var att skjuta upp den konstituerande församlingen till bättre tider; till segern, till freden eller till Kornilovs första dag.

Den ryska bourgeoisien, som kom alltför sent till världen, var in i döden hatisk till revolutionen. Men dess hat hade ingen styrka. Den var tvungen att bida sin tid och manövrera. Eftersom den var oförmögen att störta och strypa revolutionen, räknade bourgeoisien med att svälta ut den.

Kapitel XI: Dubbelmakt

Vad konstituerar kärnan i en dubbelmakt? Vi måste dröja vid den här frågan eftersom den aldrig blivit tillräckligt belyst i den historiska litteraturen. Och likväl är denna dubbelmakt ett distinkt tillstånd i samhällskriser och på inget vis något säreget för den ryska revolutionen 1917, även om den tydligast gav sig till känna däri.

Antagonistiska klasser finns i alla samhällen och en klass som saknar makt försöker ofrån­komligen att i viss utsträckning vrida regeringens inriktning till sin fördel. Men detta innebär ändå inte att två eller flera makter härskar i samhället. En politisk strukturs egenart bestäms direkt av de förtryckta klassernas förhållande till den härskande klassen. En enda regering, det nödvändiga villkoret för varje regims stabilitet, bibehålls så länge som den härskande klassen lyckas överföra sina ekonomiska och politiska former på samhället som helhet och få dem att bli de enda möjliga formerna.

De tyska junkrarnas samtidiga herravälde med bourgeoisien – vare sig det är i den hohenzollernska formen eller i republikens – är inget dubbelstyre hur skarpa konflikterna mellan de berörda makterna tidvis än må vara. De har en gemensam social bas, därför hotar deras sammandrabbningar inte att splittra statsapparaten. En dubbelmaktsregim uppstår endast ur oförsonliga klasskonflikter, och är därför bara möjlig i en revolutionär epok och utgör en av dess fundamentala beståndsdelar.

Revolutionens politiska mekanism består i att makten överförs från en klass till en annan. Den våldsamma omstörtningen genomförs vanligen under en kort tidsperiod. Men ingen historisk klass lyfter sig själv från positionen som subjekt till en härskarposition över en natt, om det så är en revolutionsnatt. Den måste redan i revolutionens inledningsskede ha intagit en mycket självständig attityd gentemot den officiella härskande klassen; den måste, än mer, på sig själv ha fokuserat förhoppningarna hos mellanliggande skikt och klasser, som är missnöjda med det rådande tillståndet men inte kapabla att spela en självständig roll. De historiska förberedelserna för en revolution framkallar under den förrevolutionära perioden en situation i vilken den klass som har till uppgift att förverkliga det nya samhällssystemet, men ännu inte behärskar landet, verkligen har samlat en betydande del av statsmakten i sina händer, medan regeringens officiella apparat ännu befinner sig i de gamla herrarnas händer. Detta är den inledande dubbelmakten i varje revolution.

Men detta är inte dess enda form. Om den nya klassen, som ställts vid makten genom en revolution den aldrig önskat, i grunden redan är en föråldrad, historiskt förbrukad klass; om den redan tjänat ut innan den officiellt krönts; om den redan vid sitt makttillträde stöter på en motståndare som är tillräckligt mogen och som sträcker ut sin hand mot statens ledning; istället för en instabil jämvikt mellan två makter, framkallar den politiska revolutionen då en annan, ännu mindre stabil jämvikt. Att övervinna detta dubbla väldes ”anarki” blir för varje nytt steg revolutionens uppgift – eller kontrarevolutionens.

Detta dubbelvälde förutsätter inte – allmänt sett utesluter det rent av – möjligheten av maktens uppdelning i två likvärdiga halvor, eller rent av någon formell jämvikt av krafter överhuvud. Detta är inte ett konstitutionellt utan ett revolutionärt faktum. Det betyder att förintandet av den sociala jämvikten redan splittrat statens överbyggnad. Det uppstår där de antagonistiska klasserna var för sig redan förlitar sig på i grunden oförenliga regeringsorganisationer – den ena utlevad, den andra i vardande – som törnar emot varandra vid varje steg inom regerandets sfär. Den grad av makt som var och en av dessa kämpande klasser kan uppvisa i ett sådant läge bestäms av styrkeförhållandena under kampens gång.

På grund av själva sin natur kan ett sådant sakernas tillstånd inte vara stabilt. Samhället behöver en koncentration av makt, och strävar i den härskande klassens skepnad – eller i den situation vi diskuterar, de till hälften härskande klassernas – oemotståndligt efter att få denna. Den högsta maktens splittring förebådar inget annat än ett inbördeskrig. Men innan de konkurrerande klasserna och partierna går till denna ytterlighet – särskilt om de fruktar att en tredje kraft ska blanda sig i – kan de för en tämligen lång tid framåt tvingas stå ut med och till och med ge sitt bifall till ett dubbelmaktssystem. Men ändå kommer detta system oundvik­ligen att explodera. Inbördeskriget ger detta dubbelvälde dess mest visuella uttryck, eftersom det är territoriellt. Efter att ha skapat en egen befäst exercisplats kämpar var och en av makterna om det övriga landområdet, vilket ofta får utstå dubbelväldet genom på varandra följande invasioner från de två kämpande makterna, tills en av dem på ett avgörande sätt installerar sig.

Den engelska revolutionen under 1600-talet utgör ett tydligt exempel på denna växlande dubbelmakt med skarpa övergångar i form av inbördeskrig, just därför att den var en stor revolution som bröt ner nationen i grunden.

Den kungliga makten, som vilar på de privilegierade klasserna eller de övre skikten bland dessa klasser – aristokraterna och biskoparna – motarbetas till en början av bourgeoisien och de skikt bland lantadeln som står den nära. Bourgeoisiens regering är det presbyterianska parlamentet som stöds av staden London. Den utdragna konflikten mellan dessa två regimer avgörs slutligen i ett öppet inbördeskrig. Två regeringscentra, London och Oxford, skapar sina egna arméer. Dubbelmakten antar här en territoriell form, även om, som alltid i ett inbördes­krig, gränslinjerna skiftar en hel del. Parlamentet segrar. Kungen tas till fånga och inväntar sitt öde.

Det kan tyckas att förutsättningarna nu skapats för den presbyterianska bourgeoisiens envälde. Men innan den kungliga makten kan brytas har parlamentets armé förvandlat sig själv till en oberoende politisk kraft. Den har i sina led samlat de oberoende (Independents), den gudfruktiga och resoluta småbourgeoisien, hantverkare och bönder. Denna armé ingriper kraftfullt i samhällslivet, inte som väpnad styrka i första hand, utan som ett pretorianskt garde och som den politiska representanten för en ny klass som står i motsättning till den välmående och rika bourgeoisien. På motsvarande sätt skapar armén ett nytt statsorgan som höjer sig över det militära kommandot: ett råd av soldat- och officersdeputerade (”agitatorer”). Därmed har en ny period av dubbelvälde inletts: dels det presbyterianska parlamentet, dels de oberoendes armé. Detta leder till öppna konflikter. Bourgeoisien blir oförmögen att med sin egen armé värna sig mot Cromwells ”mönsterarmé” – dvs. de beväpnade plebejerna. Konflikten avslutas genom en utrensning i det presbyterianska parlamentet genom de oberoendes svärd. Kvar finns bara ett rumphugget parlament; Cromwells diktatur upprättas. De lägre skikten inom armén, under Lewellers ledning – revolutionens extrema vänsterflygel – försöker att mot de övre militärskiktens styre, arméns patricier, ställa sin egen sant plebejiska regim. Men detta nya dubbelmaktssystem utvecklas aldrig: Lewellers, småbourgeoisiens bottenskikt, har ännu inte, och kan inte heller ha, en egen historisk väg att gå. Cromwell gör snart upp räkningen med sina fiender. Ett nytt politiskt jämviktsläge, som ännu på inget vis är stabilt, etableras för åratal framöver.

Den konstituerande församlingen, vars ryggrad var de högre skikten inom det tredje ståndet, koncentrerade makten i sina händer under den stora franska revolutionen – utan att emellertid helt upphäva kungens privilegier. Den konstituerande församlingens tid är en klart avgränsad period av dubbelmakt, som avslutas med kungens flykt till Varennes och likvideras formellt genom republikens grundande.

Den första franska konstitutionen (1791), baserad på fiktionen om de lagstiftande och verk­ställande makternas fullständiga oberoende, dolde, eller försökte dölja, ett dubbelvälde inför folket: dels bourgeoisiens, grundligt förankrat i nationalförsamlingen efter folkets erövring av Bastiljen, dels den gamla monarkins, som fortfarande förlitade sig på de högre kretsarna inom prästerskapet, byråkratin och militären, för att inte tala om deras förhoppningar om en utländsk intervention. Inom denna självmotsägande regim låg embryot till dess ofrånkomliga sammanbrott. En utväg kunde bara finnas i ett upphävande av den borgerliga representationen genom den europeiska reaktionens krafter, eller i giljotinen för kungen och monarkin. Paris och Koblenz måste mäta sina krafter.

Men innan det kommer till krig och giljotiner beträder kommunen Paris scenen – stödd av de lägsta skikten av stadens tredje stånd – och kämpar med allt större djärvhet om makten med den nationella bourgeoisiens officiella representanter. Ett nytt dubbelvälde avtäcks därmed, vars första yttring man kan iaktta så tidigt som 1790, när stor- och mellanbourgeoisien ännu är fast förankrad i administrationen och i kommunerna. Hur anslående är inte bilden – och hur har den inte smutskastats! – av de plebejiska skiktens ansträngningar att lyfta sig själva ur sociala källarvalv och katakomber och ställa sig på den förbjudna arena där människor i peruker och silkesbyxor gör upp om nationens öde. Det tycktes som om själva den samhälleliga grundvalen, som den kultiverade bourgeoisien trampat under fötterna, väckts upp och kommit till liv. Människohuvuden sköt upp ovan den solida massan, beniga händer sträcktes till väders, skrovliga men modiga röster ropade! Paris’ stadsdelar, revolutionens bastarder, började leva ett eget liv. De kändes igen – det var omöjligt att inte känna igen dem! – och omformades till sektioner. Men ständigt bröt man legalitetens band och mottog en ström av färskt blod underifrån. Man öppnade sina led, trots den lag som gällde för dem som inga rättigheter hade, för de utblottade sansculotterna. På samma gång blev landsbygdssamhällena skådeplatserna för ett bondeuppror mot den borgerliga legalitet som försvarade det feodala egendomssystemet. Ur den andra nationen reser sig därmed en tredje.

Parissektionerna stod till en början i motsättning till kommunen, som ännu dominerades av den respektabla bourgeoisien. Genom den djärva resningen den 10 augusti 1792 vann sektionerna kontroll över kommunen. Från och med nu motsatte sig den revolutionära kommunen den lagstiftande församlingen och därmed konventet, vilket inte lyckats hålla jämna steg med revolutionens problem och tillväxt – det registrerade vad som tilldrog sig men gjorde inget – därför att det inte hade energin, djärvheten och samstämmigheten hos den nya klassen som dragit upp sig själv ur Pariskvarterens djup och funnit stöd i de mest efterblivna byarna. Liksom sektionerna vann kontroll över kommunen, vann kommunen, genom ett nytt uppror, kontrollen över konventet. Varje steg utmärktes av ett skarpt markerat dubbelvälde där båda sidor försökte upprätta en enda och stark regering – högern genom en defensiv kamp, vänstern genom en offensiv. Det som därför utmärker både revolutioner och kontra­revolutioner är att kravet på diktatur uppstår ur dubbelväldets outhärdliga motsättningar. Övergången från en av dess former till en annan sker genom inbördeskrig. Revolutionens stora faser, dvs. när makten överförs till nya klasser eller skikt, sammanfaller i denna process på inget vis med de representativa institutionernas successionsordning, vilka likt skuggor svansar efter revolutionens dynamik. I det långa loppet förenar sig förvisso sansculotternas revolutionära diktatur med konventets diktatur. Men med vilket konvent? Ett konvent som rensats från girondisterna, som igår styrde med hjälp av terrorn – ett konvent som inskränkts och anpassats till nya samhällskrafters herravälde. Därmed når den franska revolutionen via dubbelmaktens avsatser sin kulmen under loppet av fyra år. Efter den 9 thermidor börjar den – återigen längs dubbelmaktens avsatser – att tyna bort. Och återigen föregår inbördeskriget varje steg nedåt liksom den förut följt varje steg uppåt. Det nya samhället söker på detta sätt en ny jämvikt mellan krafterna.

Den ryska bourgeoisien, som kämpat och samarbetat med Rasputinbyråkratin, hade stärkt sin politiska ställning enormt under kriget. Genom att utnyttja tsarismens nederlag hade den via lands- och stadsföreningarna och de militärindustriella kommittéerna samlat en enastående makt i sina händer. Den kunde självständigt förfoga över enorma statsresurser och var till sitt väsen en parallell regering. Under kriget klagade tsarens ministrar över att furst Lvov försåg armén med förnödenheter, livnärde den, gav den läkemedel och till och med ordnade rak­stugor åt soldaterna. ”Antingen måste vi sätta stopp för det här, eller lägga hela makten i hans händer”, sade minister Krivosjein 1915. Han anade aldrig att Lvov halvtannat år efteråt skulle motta ”hela makten” – men inte från tsaren, utan från Kerenskij, Tjcheidze och Suchanov. Men när han väl mottagit den inleddes dagen därpå ett nytt dubbelvälde: Vid sidan om gårdagens liberala halvregering – idag formellt legaliserad – uppstod en inofficiell men så mycket mer verklig regering ur de arbetande massorna i form av sovjeter. Från detta ögonblick började den ryska revolutionen att växa till en händelse av världshistorisk betydelse.

Vad är då det säregna med denna dubbelmakt som den framträdde i februarirevolutionen? Vad gäller det sjuttonde och adertonde århundradet var dubbelmakten i varje enskilt fall ett naturligt stadium i kampen som påtvingats deltagarna av tillfälliga styrkeförhållanden, där båda sidor strävade efter att ersätta dubbelmakten med sin egen makt. I 1917 års revolution kan vi se hur den officiella demokratin medvetet och avsiktligt skapar ett dubbelmaktssystem, där den med all möda manövrerar för att överföra makten i sina egna händer. Dubbelväldet tycks vid ett första påseende inte uppstå som ett resultat av klassernas kamp om makten, utan som ett resultat av att den ena makten frivilligt ”ger upp” makten till den andra. I den utsträckning som den ryska ”demokratin” sökte en utväg ur dubbelmaktsregimen, kunde den bara finna en i sitt eget avlägsnande från makten. Det är just detta vi har kallat februarirevolutionens paradox.

Man kan finna en viss analogi i 1848, i den tyska bourgeoisiens beteende i förhållande till monarkin. Men analogin är inte fullständig. Den tyska bourgeoisien gjorde verkligen ett uppriktigt försök att dela makten med monarkin på grundval av en överenskommelse. Men bourgeoisien hade varken hela makten i sina händer, eller överlät den på något vis helt och hållet till monarkin. ”Den preussiska bourgeoisien hade formellt makten, den tvivlade inte för ett ögonblick på att den gamla regeringens krafter oreserverat skulle ställa sig till dess förfogande och förvandla sig till anhängare av sin egen allsmäktighet.” (Marx och Engels).

Efter att i själva upprorets ögonblick ha tagit makten försökte den ryska demokratin av år 1917 inte bara att dela den med bourgeoisien, utan också att helt och hållet överlämna staten till bourgeoisien. Detta innebär, om ni tillåter, att det under det tjugonde århundradets första fjärdedel hade lyckats den officiella ryska demokratin att politiskt förfalla ännu fullständigare än det nittonde århundradets tyska liberala bourgeoisie. Och detta är helt i enlighet med historiens lagar, ty det är i huvudsak den omvända aspekten av proletariatets framväxt under samma sekel, det proletariat som nu efterträdde Cromwells hantverkare och Robespierres sansculotter.

Om man ser djupare var den provisoriska regeringens och exekutivkommitténs dubbla styre till sin karaktär en ren återspegling. Endast proletariatet kunde göra anspråk på den nya makten. Kompromissmakarna stödde sig misstroget på arbetarna och soldaterna och tvingades att fortsätta den dubbla bokföringen – av kungarna och profeterna. Den tvåfaldiga regeringen av liberaler och demokrater återspeglade bara bourgeoisiens och proletariatets ännu dolda dubbelvälde. När bolsjevikerna ersätter kompromissmakarna i sovjetens ledning – och detta händer inom några månader – då tränger detta dolda dubbelvälde upp till ytan och därmed börjar det dagas för oktoberrevolutionen. Fram till det ögonblicket lever revolutionen i en värld av politiska spegelbilder. Dubbelväldet, vars ljus brutits genom den socialistiska intelligentsians rationaliseringar, övergår från att vara ett stadium i klasskampen till att bli en reglerande princip. Det var just av denna anledning som den blev medelpunkten för alla teoretiska diskussioner. Allt kommer till användning: Det spegellika i februaris dubbel­regering har givit oss större möjligheter att förstå de epoker i historien där samma fenomen framträder som en fullblodig händelse i en kamp mellan två regimer. Månens dunkla och återkastade ljus möjliggör viktiga slutsatser om solljuset.

Den grundläggande säregenheten i den ryska revolutionen ligger i det ryska proletariatets ojämförligt större mognad i jämförelse med städernas massor i de gamla revolutionerna. Detta ledde först till paradoxen med en halvt spöklik dubbelregering, och hindrade i efterhand den verkliga från att upplösas till bourgeoisiens förmån. Ty frågan var: Antingen kommer bourgeoisien i praktiken att behärska den gamla statsapparaten, ändra den en smula i enlighet med sina syften, varigenom sovjeterna skulle reduceras till intet, eller så kommer sovjeterna att bilda grundvalen för en ny stat och likvidera inte bara den gamla regeringsapparaten, utan också herraväldet för de klasser den tjänat. Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna tog sikte på den första lösningen, bolsjevikerna på den andra. De förtryckta klasserna, vilket Marat lade märke till, som i gångna tider varken hade kunskap, skicklighet eller ledare att fullfölja vad de påbörjat, var i det tjugonde århundradets ryska revolution beväpnade med alla dessa tre vapen. Bolsjevikerna var segerrika.

Ett år efter deras seger upprepades samma situation i Tyskland med andra styrkeförhållanden. Socialdemokratin hade ställt in sig på upprättandet av en bourgeoisiens demokratiska regering och likviderandet av sovjeterna. Luxemburg och Liebknecht siktade mot sovjeternas diktatur. Socialdemokraterna vann. Hilferding och Kautsky i Tyskland och Max Adler i Österrike, föreslog att man skulle ”kombinera” demokrati med sovjetsystemet och inkludera arbetarnas sovjeter i konstitutionen. Detta skulle ha inneburit att göra det potentiella eller öppna inbördeskriget till en beståndsdel i statsstyret. Det är svårt att föreställa sig ett märkligare utopia. Dess enda rättfärdigande på tysk jord är kanske en gammal tradition: 1848 års Würtembergdemokrater ville ha en republik med en hertig i spetsen.

Motsäger det här fenomenet med dubbelmakt – som man inte insett vidden av ännu – den marxistiska teorin om staten, som betraktar regeringen som den härskande klassens exekutivkommitté. Det är som att fråga: Motsäger prisernas upp- och nedgångar under påverkan av tillgång och efterfrågan arbetsvärdeläran? Motsäger en kvinnas självuppoffrande beskydd av sin avkomma teorin om kampen för tillvaron? Nej, i dessa fenomen har vi en mer komplicerad kombination av samma lagar. Om staten är en organisation för klassvälde, och en revolution är störtandet av den härskande klassen, då måste nödvändigtvis överförandet av makten från den ena klassen till den andra skapa motsägelsefulla tillstånd inom staten, och först av allt i dubbelmaktens form. Förhållandet mellan klasskrafterna är inte en matematisk kvantitet som tillåter ett överslag a priori. När den gamla regimen slungats ur ett jämviktstillstånd kan ett nytt styrkeförhållande bara etableras som resultat av ett avgörande genom strid.

Det kan tyckas som om denna teoretiska undersökning lett oss bort från 1917 års händelser. I verkligheten leder den rätt in i deras kärna. Det var just kring detta problem med dubbelmakt som partiernas och klassernas dramatiska kamp rörde sig. Bara från teorins höjd är det möjligt att fullständigt observera och förstå den på rätt sätt.

Kapitel XII: Exekutivkommittén

Den organisation som skapas den 27 februari i Tauriska palatset och kallas ”Exekutivkommittén för de arbetardeputerades sovjet” hade i verkligheten föga gemensamt med sitt namn. De arbetardeputerades sovjet 1905, den som blev upphov till systemet, upp­kom ur en generalstrejk. Den representerade direkt massorna i kamp. Strejkledarna blev de deputerade i sovjeten; urvalet av dess medlemmar skedde under skottlossning; dess exekutiv­kommitté valdes av sovjeten för att fullfölja kampen. Det var denna exekutivkommitté som ställde den väpnade resningen på dagordningen.

Februarirevolutionen avgick, tack vare truppernas revolt, med seger innan arbetarna skapat en sovjet. Exekutivkommittén var självutnämnd, föregick sovjeten och stod självständig från fabrikerna och regementena efter revolutionens seger.

Här ser vi radikalernas klassiska initiativ – uppradade vid sidan av den revolutionära kampen, men redo att skörda dess frukter. Arbetarnas verkliga ledare hade ännu inte lämnat gatorna. De avväpnade somliga, beväpnade andra och säkerställde segern. De mer framsynta av dem oroades av nyheterna om att någon slags sovjet av arbetardeputerade blivit till i Tauriska palatset. Liksom den liberala bourgeoisien under hösten 1916, i väntan på en palatsrevolution som man antog att någon skulle genomföra, hade iordningställt ett reservregemente som man skulle påtvinga den nye tsaren för den händelse den skulle lyckas, hade den radikala intelligentsian iordningställt sin reservregering i segerns stund i februari. Eftersom de varit, åtminstone i det förflutna, anhängare av arbetarrörelsen och benägna att ikläda sig dess tradition, benämnde de nu sin avkomma sovjetens exekutivkommitté. Detta var en av de halvt avsiktliga förfalskningar som all historia är fylld av, särskilt revolutionernas historia. När händelserna tar en revolutionär vändning, som medför ett avbrott i ordningsföljden, grabbar de ”bildade” klasserna, vilka nu måste lära sig att utöva makten, gladeligen tag i varje namn och symbol som har anknytning till massornas heroiska minnen. Och ord döljer inte sällan saker och tings innehåll – speciellt när detta krävs av de intressen som vissa inflytelserika grupper har. Exekutivkommitténs ofantliga auktoritet från första dagen av dess tillkomst vilade på att den till synes var en fortsättning på sovjeten 1905. Denna kommitté, som ratificerades av sovjetens första kaotiska möte, utövade därefter ett avgörande inflytande både på sovjetens medlemmar och på dess politik. Detta inflytande var så mycket mer konservativt som det naturliga urvalet av revolutionära representanter, som garanteras av kampens glödheta atmosfär, inte längre förelåg. Resningen tillhörde redan det förgångna. Alla var segerrusiga, planerade hur man skulle göra det bekvämt för sig på den nya grundvalen och lät själen få ro och delvis också förståndet. Det krävdes månader av nya konflikter och strider under nya betingelser och i enlighet med det omkastningar bland medlemmarna för att sovjeterna skulle bli organ för kamp och förberedelser för en ny resning istället för att som förut bara förhärliga segern. Vi betonar denna aspekt av saken, eftersom den till dags dato helt och hållet har hamnat i skymundan.

Men inte enbart de förhållanden under vilka exekutivkommittén och sovjeten uppstod bestämde deras moderata och eftergivna karaktär. Djupare och mer varaktiga orsaker verkade i samma riktning.

Det fanns över 150 000 soldater i Petrograd. Det fanns åtminstone fyra gånger så många arbetande män och kvinnor av alla kategorier. På två arbetardelegater i sovjeten gick icke desto mindre fem soldater. Reglerna för representationen var ytterst tänjbara och de utsträcktes alltid till soldaternas fördel. Medan arbetarna bara valde en delegat för varje tusental, kunde allt som ofta den allra minsta militärenhet sända två. Det grå armétyget blev den allmänna grundnyansen i sovjeten.

Men inte ens alla civila valdes av arbetarna. Ett inte så ringa antal människor kom in i sovjeten genom personlig inbjudan, genom påtryckningar, eller helt enkelt tack vare sin egen förmåga att armbåga sig fram. Radikala advokater, läkare, studenter och journalister, som representerade allehanda tvivelaktiga grupper – eller ofta representerade sina egna ambitioner. Denna uppenbart förvrängda karaktär på sovjeten välkomnades till och med av ledarna, vilka inte var ett dugg ledsna över att behöva späda ut den alltför koncentrerade essensen av fabriker och kaserner med den kultiverade kälkborgarens ljumma vatten. Många av dessa objudna gäster, äventyrare, självutnämnda Messiasfigurer och professionella fripassagerare, trängde under en längre tid ut de tysta arbetarna och obeslutsamma soldaterna med sina auktoritativa armbågar.

Och om det var på det här viset i Petrograd är det inte svårt att föreställa sig hur det såg ut i provinserna, där segern kom helt och hållet utan strid. Hela landet svärmade av soldater. Garnisonerna i Kiev, Helsingfors och Tiflis var lika talrika som i Petrograd; i Saratov, Samara, Tambov, Omsk fanns 70 000 till 80 000 soldater; i Jaroslav, Jekaterinoslav, Jekaterinburg 60 000; i en hel rad andra städer 50 000, 40 000, 30 000. Sovjetrepresentationen hade organiserats olika på olika ställen, men överallt sattes trupperna i en privilegierad ställning. Politiskt orsakades detta av arbetarna själva som ville gå soldaterna så långt som möjligt till mötes. Sovjetledarna var lika angelägna att gå officerarna till mötes. Frånsett det ansenliga antal löjtnanter och fänrikar som till en början valdes av soldaterna själva gavs ofta en särskild representation, speciellt i provinserna, till befälskåren. Som resultat fick militären i många sovjeter en överväldigande majoritet. Soldatmassorna hade ännu inte haft tid att skaffa sig en politisk fysionomi, men bestämde icke desto mindre genom sina representanter sovjeternas fysionomi.

I varje representativt system finns en viss brist på överensstämmelse. Den var speciellt stor på revolutionens andra dag. De deputerade för de politiskt hjälplösa soldaterna visade sig under dessa första dagar ofta vara människor som var soldaterna och revolutionen fullständigt främmande – alla slags intellektuella och halvintellektuella som legat och tryckt i kasernerna bakom fronten och följaktligen kom ut som extrema patrioter. På så vis uppkom en skillnad mellan stämningen i kasernen och stämningen i sovjeten. Officeren Stankevitj, vilken soldaterna i hans bataljon fått tillbaka surmulen och klentrogen efter revolutionen, höll ett lyckat tal i soldatsektionen i den delikata disciplinfrågan. Varför, frågade han, är stämningen i sovjeten mildare och behagligare än i bataljonerna? Denna naiva förvirring vittnar än en gång om hur svårt det är för manskapets verkliga känslor att leta sig upp till toppen.

Men så tidigt som den 3 mars började ändå soldat- och arbetarmöten att kräva att sovjeten skyndsamt skulle avsätta den liberala bourgeoisiens provisoriska regering och ta makten i egna händer. Här tillkom än en gång initiativet Viborgdistriktet. Och kunde det verkligen finnas ett krav som var mer begripligt och låg massorna varmare om hjärtat? Men denna agitation avbröts snart, inte bara därför att försvarsvännerna med skärpa motsatte sig den; majoritetsledningen hade, vilket var ännu värre, redan under den första halvan av mars i realiteten böjt sig för dubbelmaktsregimen. Och förresten fanns det ingen, bortsett från bolsjevikerna, som rakt på sak kunde ta upp frågan om makten. Viborgledarna måste ge vika. Petrogradarbetarna gav emellertid inte för ett ögonblick den nya regeringen sitt förtroende eller betraktade den som sin egen. Men de lyssnade ivrigt till soldaterna och försökte inte opponera sig alltför häftigt. Soldaterna var just i färd med att lära sig det politiska livets första stavelser och litade å andra sidan i egenskap av finurliga bönder inte på första bästa herreman, vilka i sin tur lånade ett respektfullt öra åt exekutivkommitténs auktoritativa ledare; och de senare gjorde ingenting annat än att ängsligt lyssna till den liberala bourgoisiens puls. På detta system av universellt lyssnande från botten till toppen vilade allting – tills vidare.

Men stämningarna underifrån skulle komma att bryta igenom ytan. Maktfrågan, som på ett konstgjort sätt skjutits åt sidan, fortsatte att dyka upp på nytt, om än i förtäckt form. ”Soldaterna vet inte vem de skall lyssna på”, klagade distrikten och provinserna, och uttryckte på så sätt inför exekutivkommittén sitt missnöje med den tudelade högsta makten. Delega­tionen för Östersjö- och Svartahavsflottorna tillkännagav den 16 mars att de var beredda att erkänna den provisoriska regeringen så länge den gick hand i hand med exekutivkommittén; de hade, med andra ord, ingen tanke på att överhuvudtaget erkänna den. Efterhand ljuder den här tonen högre och högre. ”Armén och befolkningen bör enbart underställa sig sovjetens direktiv”, förklarar 172. reservregementet, och formulerar sedan omedelbart det motsatta teoremet: ”De direktiv från den provisoriska regeringen som står i motsättning till sovjetens direktiv ska inte åtlydas.” Med blandad känsla av tillfredsställelse och oro sanktionerade exekutivkommittén denna situation; med tandagnisslan fick regeringen utstå det. Ingendera av dem kunde göra något annat.

Redan i början av mars föddes sovjeter i alla viktigare städer och industricentra. Från dessa spred de sig under de närmaste veckorna över hela landet. De började nå fram till byarna först i april och maj; till en början var det praktiskt taget armén ensam som talade i böndernas namn.

Petrogradsovjetens exekutivkommitté uppnådde i verkligheten betydelsen av en stat. De andra sovjeterna rättade sig efter huvudstaden, och den ena efter den andra antog resolutioner om villkorligt stöd till den provisoriska regeringen. Fastän förhållandet mellan Petrogradsovjeten och provinssovjeterna under de första månaderna utvecklade sig obehindrat och utan kon­flikter eller allvarliga meningsskiljaktigheter, blev likväl nödvändigheten av en statsorganisa­tion ofrånkomlig i situationen som helhet. En månad efter enväldets störtande samman­kallades en första sovjetkonferens – ofullständig och ensidig till sin sammansättning. Fastän två tredjedelar av de 185 organisationer som fanns representerade var sovjeter, var dessa till största del soldatsovjeter. Tillsammans med representanterna för frontorganisationerna var dessa militärdelegater – till största del officerare – i överväldigande majoritet. Tal genljöd om krig till fullständig seger, och av utfall mot bolsjevikerna, trots deras mer än moderata uppträdande. Konferensen fyllde på Petrograds exekutivkommitté med sexton konservativa provinsbor, och legitimerade på så sätt dess statskaraktär.

Detta stärkte högerflygeln ännu mer. Från och med nu skrämde man de missnöjda genom att anspela på provinserna. Resolutionen om att reglera Petrogradsovjetens sammansättning – antagen den 14 mars – genomfördes knappast alls. Det är inte den lokala sovjeten som beslutar, utan den allryska exekutivkommittén. De officiella ledarna innehade sålunda en nästan oantastbar ställning. De viktigaste besluten togs av exekutivkommittén, eller snarare av dess styrande kärna, efter en preliminär överenskommelse med den ledande gruppen i regeringen. Sovjeten stannade kvar på en sida. Man behandlade den som ett möte: ”Icke där, icke på allmänna möten utarbetas politiken; alla dessa ’plenarsammanträden’ hade avgjort ingen praktisk betydelse” (Suchanov). Dessa självbelåtna härskare över ödet ansåg att sovjeterna, genom att anförtro dem själva ledarskapet, i grunden hade fullgjort sin uppgift. Framtiden kommer snart att visa dem att så inte är fallet. Massorna är tålmodiga, men de är ingen lera som man kan forma vad man vill av. Därtill lär de sig snabbt i en revolutionär epok. Däri ligger en revolutions styrka.

För att bättre förstå den fortsatta händelseutvecklingen, är det nödvändigt att dröja vid egenskaperna hos de två partier som från allra första början bildade ett fast politiskt block som kom att dominera i sovjeterna, i de demokratiska kommunstyrelserna, vid den så kallade revolutionära demokratins kongresser, och till och med förde med sig sin stadigt krympande majoritet till den konstituerande församlingen, vilken blev den sista återspeglingen av deras forna makt, likt glöden på en bergstopp belyst av en redan nedgången sol.

Om den ryska bourgeoisien framträdde alltför sent i världen för att vara demokratisk, så ville den ryska demokratin av samma anledning betrakta sig själv som socialistisk. Den demokratiska ideologin hade oåterkalleligen spelat ut sin roll under 1800-talet. En radikal intelligentsia, stående vid randen till det tjugonde århundradet var, om den ville finna vägen till massorna, i behov av socialistisk kulör. Detta är den allmänna historiska orsak som gav upphov till dessa två mellanpartier: mensjevikerna och socialistrevolutionärerna. Var och en av dem hade emellertid sin egen stamtavla och sin egen ideologi.

Mensjevikernas åsikter byggde på marxistisk grund. I enlighet med just denna historiska försening för Rysslands vidkommande, blev marxismen där till en början inte så mycket en kritik av det kapitalistiska samhället som ett argument för det ofrånkomliga i landets borgerliga utveckling. Historien gjorde på ett intelligent sätt bruk av den stympade teorin om proletär revolution för att med dess hjälp, i borgerlig mening, europeisera vida kretsar av den unkna ”narodnikintelligentsian”. I den här processen tillföll en mycket viktig roll mensje­vikerna. Såsom den borgerliga intelligentsians vänsterflygel satte de bourgeoisien i för­bindelse med arbetarnas mer moderata övre skikt, de som tenderade till legal aktivitet kring duman och i fackföreningarna.

Socialistrevolutionärerna däremot kämpade teoretiskt mot marxismen – även om de ibland kapitulerade inför den. De betraktade sig själva som ett parti som förverkligade unionen mellan intelligentsian, arbetarna och bönderna – under ledning av, det säger sig självt, det ”kritiska förnuftet”. På det ekonomiska området var deras idéer en osmältbar röra av diverse föråldrat hoprafs som återspeglade böndernas motsägelsefulla levnadsvillkor i ett land som snabbt höll på att bli kapitalistiskt. Den kommande revolutionen föreställde sig socialistrevolutionärerna som varken borgerlig eller socialistisk, utan som ”demokratisk”: De ersatte ett socialt innehåll med en politisk formel. De utstakade därmed för sig själva en kurs halvvägs mellan bourgeoisien och proletariatet, och följaktligen ställningen som medlare dem emellan. Efter februari kan det tyckas som om socialistrevolutionärerna faktiskt närmade sig den ställningen.

Från tiden för den första revolutionen hade de sina rötter bland bönderna. Under de första månaderna 1917 gjorde hela landsbygdsintelligentsian narodnikernas traditionella formel ”Jord och frihet” till sin egen. I motsats till mensjevikerna, som alltid förblev ett städernas parti, tycktes det som om socialistrevolutionärerna hade funnit ett häpnadsväckande mäktigt stöd på landsbygden. Och mer än så, de dominerade till och med i städerna: i sovjeterna genom soldatsektionerna och i de första demokratiska kommunstyrelserna där de hade en absolut majoritet av rösterna. Det här partiets makt verkade obegränsad. I verkligheten var det en politisk villfarelse. Ett parti som alla röstar på utom den minoritet som vet vad de röstar på, är inte mer ett parti än det tungomål som världens alla spädbarn jollrar är ett nationellt språk. Det socialistrevolutionära partiet framträdde som en högtidlig beteckning på allt i februari­revolutionen som var omoget, outsagt och förvirrat. Alla som inte från förrevolutionär tid ärvt tillräckliga skäl för att rösta på kadeterna eller bolsjevikerna röstade på socialist­revolutionärerna. Men kadeterna befann sig inom en sluten krets av egendomsägare; och bolsjevikerna var ännu fåtaliga, missförstådda och rent av skräckinjagande. Att rösta på socialistrevolutionärerna innebar att rösta på revolutionen i allmänhet och förde inte med sig några ytterligare förpliktelser. I staden innebar det soldaternas önskan att ansluta sig till ett parti som tog sig an bönderna, en önskan hos de omedvetna skikten bland arbetarna att stå soldaterna nära och en önskan hos småfolket i städerna att inte avskilja sig från soldaterna och bönderna. Vid den här tiden var det socialistrevolutionära medlemskortet en tillfällig inträdes­biljett till revolutionens institutioner, och denna biljett var giltig tills den ersattes av ett annat kort av seriösare slag. Det har sanningsenligt sagts om detta stora parti, som tog in alla och en var, att det bara var ett storslaget skal.

Från tiden för den första revolutionen hade mensjevikerna dragit slutsatsen, utifrån revolutionens borgerliga karaktär, att det var nödvändigt med ett förbund med liberalerna. Och de värdesatte detta förbund högre än samarbete med bönderna, vilka de betraktade som en osäker bundsförvant. Bolsjevikerna hade tvärtom grundat sin uppfattning om revolutionen på proletariatets förbund med bönderna mot den liberala bourgeoisien. I själva verket kan vi iaktta en motsatt gruppering i februarirevolutionen – mensjevikerna och socialistrevolutionärerna framträder i nära förening, som fulländades genom deras gemensamma block med den liberala bourgeoisien. Bolsjevikerna är fullständigt isolerade på det officiella politiska fältet.

Detta till synes oförklarliga faktum står i verkligheten helt i överensstämmelse med tingens ordning. Socialistrevolutionärerna var på intet vis ett bondeparti, trots den allomfattande sympatin för deras paroller ute i byarna. Partiets centrala kärna – som i verkligheten hade lagt fast dess politik och skapade ministrar och byråkrater ur den egna kretsen – var vida mer förbundna med stadens liberala och radikala kretsar än med de revolterande bondemassorna. Denna styrande kärna, som svällt ut ofantligt genom marsskördens streberflöde av socialistrevolutionärer, blev dödsförskräckt av bonderörelsens spridning under socialistrevolutionära paroller. Dessa nybakade ”narodniker” ville, naturligtvis, bönderna allt väl men ville inte höra den röda hanen gala. Och socialistrevolutionärernas fasa inför bonderevolten hade sin motsvarighet i mensjevikernas fasa inför proletariatets stormangrepp. I sin helhet var denna demokratiska rädsla en återspegling av den mycket verkliga faran för de besuttna klasserna som förorsakats av de förtrycktas rörelse, en fara som förenade dem till ett enda läger, borgar- och godsägarreaktionen. Socialistrevolutionärernas block med godsägaren Lvovs regering tillkännagav brytningen med agrarrevolutionen, precis som mensjevikernas block med företagare och bankirer av typen Gutjkov, Teresjtjenko och Konovalov innebar deras brytning med den proletära rörelsen. Under dessa omständigheter innebar föreningen mellan mensjeviker och socialistrevolutionärer inte ett samarbete mellan proletariat och bönder utan en koalition mellan dessa partier, som på var sitt håll brutit med proletariatet och bönderna till förmån för ett block med de besuttna klasserna.

Det står klart av vad som sagts att de två demokratiska partiernas socialism var en fiktion. Men det betyder långt ifrån att deras demokratism var verklig. Det är en sorts blodlös demokratism som kräver en socialistisk förklädnad. Det ryska proletariatet hade fört sin kamp för demokrati i oförsonlig motsättning till den liberala bourgeoisien. Genom att ingå ett block med den liberala bourgeoisien måste de demokratiska partierna därför obevekligen hamna i konflikt med proletariatet. Sådana var de sociala rötterna till den grymma kamp som skulle komma mellan kompromissmakarna och bolsjevikerna.

Om man reducerar de processer vi här skisserat till deras ohöljda klassmekanism – om vilken naturligtvis deltagarna, och till och med ledarna, för de två kompromisspartierna inte var helt igenom medvetna – får man på ett ungefär följande fördelning av historiska funktioner: Den liberala bourgeoisien var redan oförmögen att vinna massorna. Därför fruktade den en revolution. Men en revolution var nödvändig för den borgerliga utvecklingen. Från den röstberättigade bourgeoisien avsplittrades två grupper bestående av söner och yngre bröder. En av dessa grupper gick till arbetarna, den andra till bönderna. De försökte dra till sig dessa arbetare och bönder, och demonstrerade uppriktigt och ivrigt att de var socialister och fiender till bourgeoisien. På så sätt fick de faktiskt ett avsevärt inflytande över folket. Men mycket snart lämnade effekten av deras idéer den ursprungliga avsikten långt bakom sig. Bourgeoisien anade en dödsfara och slog larm. Båda de grupper som splittrats av från den, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, svarade ivrigt på familjeöverhuvudets uppmaningar. Medan man i all hast lappade ihop sina meningsskiljaktigheter, stod man mangrant skuldra vid skuldra, övergav massorna och rusade till det borgerliga samhällets räddning.

Socialistrevolutionärerna gjorde till och med i jämförelse med mensjevikerna ett kraftlöst och matt intryck. För bolsjevikerna framstod de vid alla viktigare tillfällen som blott och bart tredje klassens kadeter. För kadeterna framstod de som tredje klassens bolsjeviker. (Ställningen som andra klass upptogs i båda fallen av mensjevikerna.) Deras instabila stöd och formlösheten i deras ideologi återspeglades i deras personliga sammansättning: Alla de socialistrevolutionära ledarna präglades av något ofullgånget och av ytlighet och känslosam opålitlighet. Vi kan utan överdrift påstå att en ordinär bolsjevik uppvisade större politiskt skarpsinne, större förståelse för förhållandena mellan klasserna, än de mest lovprisade socialistrevolutionära ledarna.

I avsaknad av fasta kriterier visade socialistrevolutionärerna en tendens att använda moraliska imperativ. Man behöver knappast tillägga att dessa moraliska pretentioner inte på något sätt hindrade dem från att på storpolitikens område tillgripa det småskojeri som är så utmärkande för mellanpartier som saknar ett fast stöd, en klar lära och en verklig moralisk stomme.

I det mensjevik-socialistrevolutionära blocket tillkom den dominerande platsen mensje­vikerna, trots socialistrevolutionärernas numerära tyngd. I den här fördelningen av styrkor uttrycktes på sätt och vis stadens hegemoni över landsbygden, dominansen för städernas småbourgeoisie över landsbygdens och slutligen en ”marxistisk” intelligentsias intellektuella överlägsenhet över en intelligentsia som var förankrad i den ryska sociologin och som var stolt över den gamla ryska historiens torftighet.

Under de första veckorna efter revolutionen hade, som vi vet, inte ett enda av vänsterpartierna sitt verkliga högkvarter i huvudstaden. Socialistpartiernas allmänt erkända ledare befann sig utomlands. Andra rangens ledare var på väg till centrum från Fjärran östern. Detta skapade en stämning av försiktighet och vaksam väntan bland de tillfälliga ledarna, vilket knöt dem närmare varandra. Inte en enda av de ledande grupperna tänkte under de här veckorna igenom någonting till fullo. Kampen mellan partierna i sovjeten var synnerligen fridfull till sin karaktär. Det var nästan enbart fråga om nyanser inom en och samma ”revolutionära demokrati”. Det är sant att sovjetens ledarskap i samband med Tseretelis ankomst från exilen (19 mars) gjorde en tämligen häftig sväng åt höger – mot direkt ansvar för regeringen och kriget. Men mot mitten av mars, under inflytande från Kamenev och Stalin som anlänt från exilen, svängde också bolsjevikerna häftigt åt höger, så att avståndet mellan sovjetmajoriteten och dess vänsteropposition i början av april hade blivit till och med mindre än det var i början av mars. Den verkliga differentieringen började lite senare. Det är möjligt att sätta ett exakt datum: 4 april, dagen efter Lenins ankomst till Petrograd.

Mensjevikpartiet hade ett antal framstående gestalter i ledningen för sina olika tendenser, men inte en enda revolutionär ledare. Dess extrema högerflygel, ledd av den ryska social­demo­kratins gamla lärare – Plechanov, Zasulitj, Deutsch – hade intagit en patriotisk ståndpunkt till och med under enväldet. Plechanov, som på ett så ömkligt sätt överlevt sig själv, skrev på själva tröskeln till februarirevolutionen i en amerikansk tidning att strejker och andra former av arbetarkamp i Ryssland nu skulle vara ett brott. De vidare kretsarna av gamla mensjeviker – som bland andra räknade sådana gestalter som Martov, Dan och Tsereteli – hade skrivit in sig i Zimmerwaldlägret och vägrat ta ansvar för kriget. Men denna internationalism från vänstermensjevikernas sida, liksom också från vänstersocialistrevolutionärernas, dolde i de flesta fall en rent demokratisk oppositionslusta. Februarirevolutionen förlikade en majoritet av dessa zimmerwaldister med kriget, vilket de från och med nu upptäckte vara en kamp till revolutionens försvar. Den som var mest bestämd i det här avseendet var Tsereteli, som drog Dan och andra med sig. Martov, som kriget återfann i Frankrike, och som kom hem från utlandet först den 9 maj, kunde bara inte undgå att se att hans forna partivänner efter februarirevolutionen hade kommit fram till samma ståndpunkt som Guesde, Sembat och andra i början av 1914, när dessa påtog sig försvaret av en borgerlig republik mot den tyska absolutismen. I ledningen för mensjevikernas vänsterflygel, vilken aldrig lyckades resa sig till någon egentlig roll i revolutionen, förblev Martov i opposition till Tseretelis och Dans politik – på samma gång som han motsatte sig ett närmande mellan vänstermensjevikerna och bolsjevikerna. Tsereteli talade i den officiella mensjevismens namn och hade en otvetydig majoritet bakom sig – förrevolutionära patrioter som funnit det lätt att gå samman med dessa patrioter ur februariskörden. Plechanov hade emellertid sin egen grupp, som var fullkomligt chauvinistisk och stod utanför partiet och sovjeten. Martovs fraktion, som inte lämnade partiet, hade ingen egen tidning och ingen egen politik. Som alltid i tider av stora historiska skeenden sprattlade Martov förtvivlat hängande i luften. 1917, liksom 1905, lade revolutionen knappt märke till denne osedvanligt duglige man.

Ordföranden i dumans mensjevikfraktion, Tjcheidze, blev nästan automatiskt Petrogradsovjetens ordförande, och senare i dess exekutivkommitté. Han försökte ägna hela sin samvetsgrannhet åt ämbetsplikterna och dölja sin ständiga brist på självförtroende under en medfödd munterhet. Han bar sin provins outrotliga prägel. Det bergiga Georgien, solens, vingårdarnas, böndernas och småfurstarnas land, med en ringa procent arbetare, frambringade ett mycket omfattande skikt av vänsterintellektuella, rörliga och temperamentsfulla, men den stora majoriteten av dem höjde sig aldrig över den småborgerliga åskådningen. Georgien sände mensjeviker som deputerade till alla de fyra dumorna, och i samtliga fyra fraktioner spelade dess deputerade ledarroller. Georgien blev den ryska revolutionens Gironde. Men medan 1700-talets girondister anklagades för federalism slutade Georgiens girondister som separatister, fast de till en början försvarade ett enat och odelbart Ryssland.

Den mest framstående gestalt som frambringades av den georgiska gironden var otvivelaktigt den forne deputeraden i den andra duman, Tsereteli, vilken omedelbart vid sin ankomst från exilen tog ledningen, inte bara för mensjevikerna, utan för hela sovjetmajoriteten. Inte någon teoretiker, eller ens någon journalist, utan som framstående talare framstod Tsereteli som en radikal av den sydfranska typen. I förhållanden av vanlig parlamentarisk rutinverksamhet skulle han ha varit som fisken i vattnet. Men han föddes i en revolutionär epok och hade i ungdomen förgiftat sig själv med en dos marxism. I alla händelser var det Tsereteli av alla mensjeviker som under revolutionens händelser ådagalade det vidaste perspektivet och en strävan att föra en konsekvent politik. Av det skälet hjälpte han, mer än någon annan, till med att förstöra februariregimen. Tjcheidze underkastade sig helt Tsereteli, även om han emellanåt skrämdes av den doktrinära rättframhet som fick den revolutionäre straffarbetsfången från igår att förena sig med bourgeoisiens konservativa representanter.

Mensjeviken Skobelev, vars nya popularitet kunde skyllas på hans ställning som deputerad i den sista duman, gav intrycket – och inte bara på grund av sin ungdomliga uppenbarelse – av en student som spelade rollen av statsman på en hemmagjord scen. Skobelev specialiserade sig på att slå ned på ”övergrepp”, lugna ner lokala konflikter och i allmänhet spackla igen sprickorna i dubbelmaktsregimen – tills han i den olyckliga rollen som arbetsminister i maj togs med i koalitionsregeringen.

En mycket inflytelserik gestalt bland mensjevikerna var Dan, en gammal partiarbetare, alltid betraktad som andre man efter Martov. Om mensjevismen i allmänhet närde sig av den tyska socialdemokratins kött, blod, tradition och anda under nedgångsperioden, verkade faktiskt Dan vara medlem av den tyska partiadministrationen – en Ebert i mindre skala. Ebert, den tyske Dan, genomförde ett år senare i Tyskland på ett framgångsrikt sätt den politik som Dan, den ryske Ebert, hade misslyckats med att genomföra i Ryssland. Orsaken till skillnaden låg dock inte hos dessa män, utan i förutsättningarna.

Om Tsereteli spelade första fiolen i sovjetmajoritetens orkester, spelades den genomträngande klarinetten av Lieber – med sina lungors fulla kraft och med blodsprängda ögon. Denne var mensjevik från Judiska arbetarföreningen (Bund), med ett långt revolutionärt förflutet, mycket uppriktig, mycket temperamentsfull, mycket vältalig, mycket inskränkt och hänfört angelägen om att visa sig vara en orubblig patriot och järnhård statsman. Lieber var, bokstavligt talat, utom sig av hat mot bolsjeviker.

Vi kan avsluta uppställningen av mensjevikledare med den förre ultravänsterbolsjeviken Vojtinskij, en prominent deltagare i den första revolutionen, som hade avtjänat straffarbete och av patriotiska skäl i mars brutit med sitt parti. Efter att ha förenat sig med mensjevikerna blev Vojtinskij, som man kunde vänta, en professionell bolsjevikätare. Han saknade bara Liebers temperament för att kunna mäta sig med denne i hetsen mot sina forna partikamrater.

Narodnikernas generalstab var lika heterogen, men långt mindre betydande och klipsk. De så kallade folkliga socialisterna, den extrema högerflygeln, leddes av den gamle emigranten Tjajkovskij, som var Plechanovs jämlike i militärchauvinism men saknade dennes talang och förflutna. Bredvid honom stod den gamla kvinnan Bresjko-Bresjkovskaja, av socialist­revolutionärerna kallad ”den ryska revolutionens mormor”, men som nitiskt tvingade sig på som gudmor för den ryska kontrarevolutionen. Den avdankade anarkisten Kropotkin, som ända sedan sin ungdom varit svag för narodnikerna, använde sig av kriget för att förneka allt han lärt ut under nästan ett halvt århundrade. Denne förkastare av staten stödde ententen, och om han förkastade dubbelmakten i Ryssland var det inte i anarkins namn, utan i namn av bourgeoisiens envälde. Men de här gamla människorna spelade dock för det mesta en dekorativ roll – även om Tjajkovskij senare i kriget mot bolsjevikerna ledde en av de vita regeringar som finansierades av Churchill.

Främsta platsen bland socialistrevolutionärerna – långt före de andra, dock inte i partiet utan ovan det – upptogs av Kerenskij, en man utan något partiförflutet överhuvudtaget. Vi kommer ofta att möta denne av försynen skickade figur, vars styrka under dubbelmaktsperioden låg i hans förmåga att kombinera liberalismens svagheter med demokratins. Kerenskijs formella inträde i det socialistrevolutionära partiet tog inte död på hans föraktfulla inställning till partier i allmänhet: Han betraktade sig som nationens direkt utvalde. Men när allt kommer omkring hade det socialistrevolutionära partiet vid det laget upphört att vara ett parti och blivit ett storartat och i sanning nationellt noll och intet. I Kerenskij fann detta parti en passande ledare.

Den blivande jordbruksministern och senare presidenten för den konstituerande församlingen Tjernov var utan tvivel den mest representative gestalten i det gamla socialistrevolutionära partiet, och det var ingen tillfällighet att han betraktades som dess inspiratör, teoretiker och ledare. En beläst, snarare än bildad man, med ett ansenligt men ofullständigt vetande, hade Tjernov alltid ett obegränsat sortiment av lämpliga citat tillhands, vilka för en längre tid fångade den ryska ungdomens fantasi utan att för den skull bibringa dem någon lärdom. Det fanns bara en enda fråga som denne mångordige ledare inte kunde besvara: Vilka ledde han och varthän? Tjernovs eklektiska formler, utsmyckade med moraliteter och verser, förenade ett tag en synnerligen brokig publik som i alla kritiska ögonblick drog åt motsatta håll. Inte att undra på att Tjernov förnöjt kontrasterade sina metoder att bilda ett parti med Lenins ”sekterism”.

Tjernov anlände från utlandet fem dagar efter Lenin: England hade efter viss tvekan vidarebefordrat honom. På sovjetens mångfaldiga hälsningar svarade ledaren för dess största parti med dess längsta tal – ett tal som Suchanov, själv till hälften socialistrevolutionär, kommenterade så här: ”Inte bara jag, utan även många andra socialistrevolutionära partipatrioter, rynkade på pannan och skakade på huvudet, eftersom han mässade så obehagligt och talade så tillgjort och rullade med ögonen – ja, och talade i evighet utan vare sig mål eller syfte.” All fortsatt aktivitet från Tjernovs sida i revolutionen utvecklades i linje med detta första tal. Efter några försök att opponera sig mot Kerenskij och Tsereteli från vänster gav Tjernov upp utan strid, när han upptäckte att han var pressad från alla håll, rentvådde sig från sin zimmerwaldism i emigrationen och tog säte i kontaktkommissionen och senare också i koalitionsregeringen. Allt han gjorde var malplacerat. Han beslöt därför att undvika alla frågor. Att avstå från att rösta blev en slags politisk tillvaro för honom. Hans auktoritet smalt ihop från april till oktober, till och med snabbare än leden i hans parti. Med alla de skillnader som fanns mellan Tjernov och Kerenskij, som hatade varandra, så var de båda fullkomligt fast rotade i ett förrevolutionärt förflutet – i det gamla lösliga ryska samhället, i den blodlösa och pretentiösa intelligentsian, brinnande av iver att få lära folkmassorna, att få vara deras beskyddare och välgörare, men komplett oförmögna att lyssna på dem, förstå dem och lära av dem. Och utan att lära sig av massorna kan det aldrig bli tal om revolutionärt statsmannaskap.

Avksentiev, som av sitt parti upphöjdes till de högsta revolutionära posterna – ordförande för de bondedeputerades exekutivkommitté, inrikesminister och ordförande i förparlamentet – var en fullständig karikatyr på en statsman. En charmig språklärare på en flickskola i Orel – det är faktiskt allt man kan säga om honom, även om hans politiska aktivitet sannerligen visade sig vara mer fördärvlig än hans personlighet.

I den socialistrevolutionära fraktionen och i sovjetens styrande kärna spelades en stor roll – för det mesta dock bakom kulisserna – av Gotz. Denne var en terrorist ur en välkänd revolutionär familj och var mindre anspråksfull och mer affärssinnad än sina närmaste politiska vänner. Men i sin egenskap av så kallad ”praktiker” begränsade han sig till små köksgöromål, och lämnade de stora frågorna åt andra. Det är nödvändigt att tillägga att han varken var talare eller skribent, och att hans förnämsta tillgång var en personlig auktoritet som han köpt till priset av mångårigt straffarbete.

Vi har i huvudsak nämnt alla som kan nämnas inom narodnikernas styrande krets. Under dessa finns rena bifigurer som Filipovskij, vars ankomst till februariolympens höjd ingen någonsin kunde förklara: Den avgörande faktorn tycks ha varit hans marinofficersuniform.

Vid sidan av de officiella ledarna för de två regerande partierna i exekutivkommittén, fanns det en hel del ”vildar”, solitärer, sådana som deltagit i den gamla rörelsen under olika skeden, människor som dragit sig undan striden långt innan upproret och som nu, efter att hastigt ha återvänt under den segerrika revolutionens fana, inte hade någon brådska att ta på sig något partiok. I alla grundläggande frågor följde ”vildarna” sovjetmajoritetens linje. Under de allra första dagarna spelade de till och med en ledande roll, men i den utsträckning som de officiella ledarna började anlända från exil och från utlandet drog sig dessa partilösa tillbaka till en underordnad ställning. Politiken började ta form och partilojaliteten gjorde sitt inträde.

Fiender till exekutivkommittén från det reaktionära lägret gjorde stor affär av ”övervikten” för icke-ryssar i denna: judar, georgier, letter, polacker och så vidare. Fastän de icke-ryska elementen i jämförelse med exekutivkommitténs hela medlemsantal inte var särskilt talrika, är det ändå riktigt att de upptog en mycket framträdande plats i presidiet, i de olika kommitté­erna, bland talarna, m.m. Eftersom intelligentsian bland de förtryckta nationaliteterna – koncentrerade till största delen i städer som de var – i makalös omfattning hade strömmat till de revolutionära leden, förvånar det inte att antalet icke-ryssar bland den gamla generationen revolutionärer var särskilt stort. Deras erfarenhet, även om den inte alltid var av så god kvalitet, gjorde dem oersättliga när det gällde införandet av nya samhällsformer. Men försöket att förklara sovjeternas politik, och hela revolutionens förlopp, utifrån en föregiven ”övervikt” av icke-ryssar är rent nonsens. I det här fallet avslöjar åter nationalismen sitt förakt för den verkliga nationen – dvs. folket – och framställer folket under dess stora nationella uppvaknande som ett träblock rätt och slätt, i främmande och tillfälliga händer. Men varför och hur fick icke-ryssarna en sådan undergörande makt över de infödda miljonerna? Faktum är att den stora massan i en nation vid tiden för en djupgående historisk förändring alltid tvingar de element som igår tillhörde de mest förtryckta att tjäna den, och därför är det dessa element som är mest beredda att ge uttryck åt de nya uppgifterna. Det är inte fråga om att främlingar skulle leda revolutionen, utan att revolutionen gör bruk av främlingarna. Så har det även varit under stora reformer som introducerats ovanifrån. Peter I:s politik upphörde inte att vara nationell när den steg ur de gamla spåren och med våld värvade icke-ryssar och utlänningar till sina tjänster. Herren över någon tysk förstad, eller någon holländsk skeppare, kunde vid den här tiden ge bättre uttryck för den nationella utvecklingens krav i Ryssland än ryska präster som för länge sedan släpats in av grekerna, eller Moskvas bojarer som också klagade över utländsk dominans fastän man själva härstammade från de främmande stammar som skapade den ryska staten. I varje fall var den icke-ryska intelligentsian utspridd inom samma partier som de hundraprocentiga ryssarna, den led av samma ofullkomligheter och gjorde samma misstag – och icke-ryssarna bland mensjevikerna och socialistrevolutionärerna visade därtill en mycket speciell nit vad gällde Rysslands enhet och försvar.

Sådan var exekutivkommittén, demokratins högsta organ. Två partier som förlorat sina illusioner men bevarat sina förutfattade meningar, med en uppsättning ledare som ej förmådde omsätta ord i handling, hamnade i ledningen för en revolution som kallats att kapa ett århundrades fjättrar och lägga grunden till ett nytt samhälle. Kompromissmakarnas hela verksamhet blev en enda lång kedja av plågsamma motsägelser, en utmattning av massorna som ledde till inbördeskrigets konvulsioner.

Arbetarna, soldaterna och bönderna tog händelserna på allvar. De ansåg att de sovjeter de skapat genast borde ta itu med att avlägsna det onda som förorsakat revolutionen. Allesammans rusade de till sovjeten. Dit tog alla med sig sina lidanden. Och vem led inte? Man krävde beslut, hoppades på hjälp, väntade sig rättvisa, yrkade på gottgörelse. Juridiska ombud, klaganden, käranden, framläggare, alla kom de och förutsatte att de äntligen ersatt en fientlig makt med sin egen. Folket tror på sovjeten, folket är beväpnat, sovjeten är därför den högsta makten. Det var så de uppfattade det. Och nog hade de väl rätt? En ändlös flod av soldater, arbetare, soldathustrur, småhandlare, kontorsfolk, mödrar och fäder öppnade och stängde dörrarna, sökte, frågade, grät, krävde, tvingade fram handling – visade ibland till och med på vilken slags handling – och omvandlade i sanning sovjeten till en revolutionär regering. ”Detta låg inte alls i sovjetens intresse, eller ingick åtminstone inte i själva sovjetens planer”, beklagar sig vår vän Suchanov, som naturligtvis kämpade av all sin kraft mot den här processen. Med vilken framgång kämpade han? Ack, snart tvingas han tillkännage att ”sovjetapparaten började ofrivilligt, automatiskt, mot sin egen vilja, att tränga ut den officiella regeringsmaskinen, som alltmer kom att mala på tomgång.” Vad gjorde kapitulationens principryttare – maskinskötarna i detta malande på tomgång? ”Det blev nödvändigt att ta sig samman och ta itu med administrationens olika funktioner”, erkänner den olycklige Suchanov, ”på samma gång som man uppehöll fiktionen att Marinskijpalatset fullgjorde dem!” Detta är vad som sysselsatte de här människorna i ett splittrat land som fångats i flammorna av krig och revolution – att med maskeradliknande åtgärder skydda prestigen för en regering som folket organiskt förkastat. Må revolutionen dö, men länge leve fiktionen! Och hela tiden fortsatte den makt som de kört på porten att ta sig in fönstervägen, tog dem varje gång oförberedda och fick dem att se billiga eller löjliga ut.

Natten den 28 februari stängde exekutivkommittén den monarkistiska pressen och införde ett tillståndssystem för tidningar. Protester kunde höras och de som vant sig vid att täppa till munnen på andra skrek högst. Efter ett par dagar tvingades exekutivkommittén åter att ta upp frågan om en fri press: Att tillåta eller inte tillåta utgivningen av reaktionära tidningar? Meningsskiljaktigheter uppkom. Doktrinärer av Suchanovs typ stod för total frihet för pressen. Tjcheidze höll till en början inte med om detta: Hur kan vi låta våra dödsfiender förfoga över vapen som inte vi kan kontrollera? Det föll, i förbigående sagt, ingen in att överlämna hela frågan till regeringens avgörande. Det skulle i vilket fall som helst ha varit meningslöst: Typograferna tog bara order av sovjeten. Den 5 mars bekräftade exekutiv­kommittén detta faktum så här: ”Högerpressen har stoppats och utgivningen av nya tidningar blir beroende av vad sovjeten beslutar.” Men redan den 10 mars upphävdes resolutionen under trycket från borgerliga kretsar. ”Det tog dem bara tre dagar att komma till sans”, jublar Suchanov. Ogrundat jubel! Pressen står inte ovanför samhället: Betingelserna för dess existens under en revolution återspeglar själva revolutionens framåtskridande. När den senare antar, eller kan anta, karaktären av inbördeskrig, kommer ingendera av de stridande lägren att tillåta existensen av en fientlig press inom sin egen inflytelsesfär – inte mer än de kommer att låta vapenlager, järnvägar eller tryckerier undgå deras kontroll. I en revolutionär kamp är pressen bara ett slags vapen. Rätten att tala är minsann inte större än rätten att leva. En revolution tar också den senare i sina händer. Utifrån det här kan vi formulera en lag: Revolutionära regeringar är liberalare, tolerantare och ”storsintare” mot reaktionen ju kortsiktigare deras program är, ju mer de är förbundna med det förflutna och ju konservativare roll de spelar. Och omvänt: Ju mer jättelika deras uppgifter är och ju fler hävdvunna rättigheter och intressen de ska förstöra, desto mer koncentrerad blir den revolutionära makten, desto naknare blir dess diktatur. Vare sig det här är bra eller dåligt, är det på dessa vägar som mänskligheten till dags dato har färdats framåt. Sovjeten hade rätt när den ville bevara kontrollen över pressen. Varför gav den upp detta så lätt? Därför att den i allmänhet vägrade att på allvar ta strid. Den förblev tyst beträffande freden, jorden och till och med om republiken. Efter att ha överlämnat makten till den konservativa bourgeoisien hade den varken något skäl att frukta högerpressen eller någon möjlighet att kämpa emot den. Regeringen började å andra sidan efter några månader att med sovjetens hjälp brutalt undertrycka vänsterpressen. Bolsjeviktidningarna slogs igen, den ena efter den andra.

Den 7 mars dundrade Kerenskij i Moskva: ”Nikolaus II är i mina händer. Jag kommer aldrig att bli den ryska revolutionens Marat. Nikolaus II kommer att åka till England under mitt personliga överinseende…”. Damer kastade blommor; studenter applåderade. Men i folkdjupet började det röra på sig. Inte en enda verklig revolution hade ännu – inte en som hade någonting att förlora – låtit den avsatte monarken fly över gränsen. Från arbetarna och soldaterna kom ständiga krav: arrestera romanovarna. Exekutivkommittén kände att det inte fanns utrymme för skämt. Det beslutades att sovjeten måste ta frågan om romanovarna i sina egna händer: Regeringen förklarades därmed öppet som ovärdig förtroende. Exekutivkommittén gav order till alla järnvägar att inte släppa fram Romanov. Det var därför tsarens tåg villade bort sig. En av medlemmarna i exekutivkommittén, arbetaren Gvosdev, en högermensjevik, utsågs att arrestera Nikolaus. Kerenskij desavuerades – och med honom regeringen. Men istället för att avgå gav den efter i all tysthet. Den 9 mars rapporterade Tjcheidze till exekutivkommittén att regeringen ”givit upp” tanken på att sända Nikolaus till England. Tsarfamiljen sattes i arrest i Vinterpalatset.

På så vis smög exekutivkommittén åt sig den makt som fanns under den egna huvudkudden. Men från fronten blev kravet mer och mer enträget: Flytta över den forne tsaren till Peterpaulsfästningen.

Revolutioner har alltid medfört en omfördelning av egendom, inte bara på laglig väg utan också genom massövertaganden. Ingen agrarrevolution i historien har någonsin agerat annor­lunda: Legala reformer följer alltid i den röda hanens släptåg. I städerna har tvångsmässiga övertaganden alltid spelat en mindre roll: Borgerliga revolutioner har inte haft till uppgift att rycka upp borgerliga egendomsförhållanden med rötterna. Men det verkar som om det aldrig har funnits någon revolution i vilken massorna inte för samhälleliga ändamål har tillskansat sig de byggnader som tidigare tillhörde folkets fiender. Omedelbart efter februarirevolutionen kom partierna upp från underjorden, fackföreningarna växte fram, regelbundna möten hölls och sovjeter fanns i vartenda distrikt; för allt detta behövdes husrum. Organisationer intog de tsaristiska ministrarnas obebodda sommarbostäder eller tsarballerinornas tomma palats. Offren klagade, eller så ingrep regeringen på eget bevåg. Men eftersom expropriatörerna verkligen var i besittning av den högsta makten – den officiella makten var en vålnad – blev det nödvändigt för den allmänne åklagaren att i det långa loppet vädja till samma exekutiv­kommitté att återupprätta rättigheterna för en viss ballerina, vars inte alltför komplicerade funktioner dynastins medlemmar hade betalat på bekostnad av folkets välfärd. Kontakt­kommissionen sattes naturligtvis i verksamhet, ministrarna sammanträdde, exekutiv­kommitténs byrå konfererade, delegationer sändes iväg till expropriatörerna – och affären drog ut på tiden i månader.

Suchanov berättar om att han som ”vänsterman” inte hade någonting emot de mest radikala lagliga intrång på egendomsrätten, men att han å andra sidan var en ”bitter motståndare till alla våldsamma övertaganden”. Med finter av det här slaget har de olycksaliga ”vänstermännen” alltid skylt över sin bankrutt. En verkligt revolutionär regering skulle ofrånkomligen ha kunnat reducera dessa kaotiska övertaganden till ett minimum genom ett dekret i god tid om rekvisition av husrum. Men kompromissmakarnas vänster hade lämnat över makten till egendomsfanatikerna, för att därefter – under bar himmel – försiktigt förkunna respekt för revolutionär legalitet bland massorna. Klimatet i Petrograd är inte gynnsamt för platonism.

Brödköerna gav revolutionen den avgörande stimulansen. Det visade sig också vara det första hotet mot den nya regimen. På sovjetens allra första sammanträde hade en livsmedelskommission skapats. Regeringen bekymrade sig föga om att föda huvudstaden. Den skulle inte ha haft något emot att hålla den nere med hunger. Uppgiften låg på sovjeten. Den hade till sitt förfogande ekonomer och statistiker med viss praktisk erfarenhet, folk som tidigare tjänstgjort i bourgeoisiens ekonomiska och administrativa organ. De var mestadels mensjeviker på högerkanten, som Grohman och Tjernevanin, eller före detta bolsjeviker som Batsarov och Avilov, vilka rört sig långt åt höger. Men knappt hade de tagit sig an problemet med att föda huvudstaden förrän de genom situationen i sin helhet fann sig tvingade att vidta synnerligen radikala åtgärder för att få bukt med spekulationen och organisera en marknad. Under en serie sammanträden i sovjeten antogs ett helt system av ”militärt socialistiska” åtgärder, inberäknat en förklaring av alla spannmålslager såsom allmän egendom, fastställandet av ett fast pris på bröd som skulle stämma överens med jämförbara priser på industriprodukter, statskontroll över industrin, ett reglerat utbyte av varor med bönderna. Exekutivkommitténs ledare såg ängsligt på varandra utan att veta vad man skulle föreslå i stället. Man stödde emellertid dessa radikala resolutioner. Kontaktkommissionens medlemmar meddelade senare, med viss förlägenhet, regeringen. Regeringen lovade undersöka dem. Men furst Lvov och Gutjkov och Konovalov hade inte den minsta lust att kontrollera, beslagta, eller på annat sätt göra inskränkningar mot sig själva eller sina vänner. Sovjetens alla ekonomiska åtgärder slogs i bitar mot statsapparatens passiva motstånd – utom i den utsträckning lokala sovjeter självständigt utförde dem. Den enda praktiska åtgärd som genomfördes av Petrogradsovjeten i fråga om livsmedelsförsörjningen var att utfärda begränsandet av konsumtionen till en strikt ranson: Trekvarts kilo bröd åt folk med fysiskt arbete, ett halvkilo åt resten. Denna begränsning medförde knappast någon förändring i den normala livsmedelsbudgeten för huvudstadens befolkning: Man kan leva på ett halvkilo, eller ett trekvarts kilo. Den dagliga undernäringens elände hörde ännu framtiden till. Under åratal framöver – inte månader, utan år – kommer revolutionen att tvingas dra åt svångremmen mer och mer runt en knorrande mage. Den kommer att genomgå skärselden.

Det som för ögonblicket bekymrar den är inte hunger, utan tvivel, tvehågsenhet och osäkerhet inför morgondagen. Ekonomiska svårigheter som mångfaldigats av trettiotvå månaders krig knackar på den nya regimens dörrar och fönster. Transportväsendets sammanbrott, bristen på olika slags råvaror, förslitningen av en betydande del av maskinutrustningen, oroväckande inflation, handelns utspridning, alla dessa saker kräver djärva och omedelbara åtgärder. Men medan man tog sig an de här problemen ekonomiskt, gjorde kompromissmakarna lösningen av dem politiskt omöjlig. Varje ekonomiskt problem de stötte på blev till en förkastelsedom över dubbelmakten: Varje beslut de måste underteckna svedde outhärdligt deras fingrar.

Åttatimmarsdagen var det stora provet på styrka och sammanhållning. Upproret hade segrat men generalstrejken fortsatte. Arbetarna förutsatte på allvar att en förändring av regimen borde medföra förändringar i deras liv. Detta orsakade omedelbar oro bland de nya härskarna, både liberaler och socialister. De patriotiska partierna och tidningarna tjöt: ”Soldater till kasernerna, arbetare till