Leo Trotskij

1930

Ryska revolutionens historia III

Originalets titel: The History of the Russian Revolution
Översättning: Jan-Christer Hamberg och Per-Olof Mattsson (© Bokförlaget Röda Rummet 1991)
Redigering: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
Annan version: Finns i pdf-format på marxistarkiv.se – direktlänk

Innehållsförteckning

Anmärkning: I slutet av första och tredje delen ingick tidigare en kronologi, samt kortfattade beskrivningar av personer, politiska partier m m. Dessa delar ingår nu enbart i del 1. – Red

Tredje delen

Sovjeternas triumf

Kapitel I: Bönderna före oktober

Civilisationen har gjort bönderna till sin packåsna. Bourgeoisien har i det långa loppet bara ändrat bördans form. Bonden tolereras med nöd och näppe på tröskeln till det nationella livet och står i grund och botten utanför vetenskapens tröskel. Historikern är vanligtvis lika lite intresserad av honom som teaterkritikern är av de gråa figurer som sköter scenbytena, bär himlen och jorden på sina ryggar och skurar skådespelarnas omklädningsloger. Den roll som spelats av bönderna i tidigare revolutioner har ännu knappast klargjorts.

”Den franska bourgeoisien började med att befria bönderna”, skrev Marx 1848. ”Med böndernas hjälp erövrade den Europa. Den preussiska bourgeoisien var så förblindad av sina egna inskränkta och näraliggande intressen att den förlorade även denna bundsförvant, och förvandlade den till ett vapen i händerna på den feodala kontrarevolutionen.” Det som hänför sig till den tyska bourgeoisien i denna kontrast är sant; men påståendet att ”den franska bourgeoisien började med att befria bönderna” är ett eko av den officiella legend som på sin tid även utövade inflytande på Marx. I verkligheten motsatte sig bourgeoisien bonderevolutionen, i termens strikta betydelse, med all makt som den förfogade över. Det tredje ståndets lokala ledare kastade till och med ut de viktigaste och djärvaste kraven ur 1789 års föreskrifter för landsbygden under förevändning av en redigering. Det berömda beslutet från den 4 augusti, som antogs av nationalförsamlingen mitt i glöden av omfattande landsbygdsbränder, förblev länge en patetisk formel utan innehåll. De bönder som inte ville förlika sig med detta bedrägeri uppmanades av den konstituerande församlingen att ”återvända till uppfyllandet av sina plikter och ha den vederbörliga respekten för [feodal!] egendom”. Civilgardet försökte mer än en gång slå ner landets bönder, men stadens arbetare tog parti för de revolterande och mötte de borgerliga straffexpeditionerna med stenar och trasiga tegelpannor.

Under fem år reste sig de franska bönderna vid varje kritiskt ögonblick i revolutionen och förhindrade en uppgörelse mellan feodala och borgerliga egenomsinnehavare. De parisiska sansculotterna utgöt sitt blod för republiken och befriade bonden från hans feodala bojor. Den franska republiken 1792 markerade en ny social regim – till skillnad från den tyska republiken 1918 eller den spanska republiken 1931, som bara innebar den gamla regimen minus dynastin. I botten på denna skillnad är det inte svårt att hitta den agrara frågan.

Den franske bonden tänkte inte omedelbart på en republik; han ville kasta av sig godsägaren. De parisiska republikanerna glömde vanligtvis landsbygden helt och hållet, men det var bara bondetrycket mot godsägaren som garanterade skapandet av en republik och röjde undan de feodala hindren på vägen. En republik med en adel är inte en republik. Detta förstod den gamle Machiavelli alldeles utmärkt när han i sin florentinska exil, 400 år före Eberts presi­dentperiod, mellan fågeljakt och brädspel med slaktaren generaliserade erfarenheten av demokratiska revolutioner. ”Den som vill grunda en republik i ett land där det finns många adelsmän, kan endast göra det om han inledningsvis utrotar dem alla.” De ryska musjikerna hade i grund och botten samma uppfattning och erkände det öppet utan någon ”machiavellism”.

Medan Petrograd och Moskva spelade huvudrollen i arbetarnas och böndernas rörelse, måste den främsta platsen i bonderörelsen tilldelas det efterblivna storryska jordbrukscentrat och Volgas mittenregion. Här hade livegenskapens kvarlevor särskilt djupa rötter, adelsmännens äganderätt till marken var ytterst parasitär till karaktären, differentieringen av bönderna låg långt efter och byarnas fattigdom var därför mer uppenbar och naken. Rörelsen i denna region bröt ut så tidigt som i mars och hade omedelbart utsmyckats med terrorhandlingar. Genom de dominerande partiernas ansträngningar överfördes den emellertid snart till kompromiss­politikens kanaler.

I det industriellt efterblivna Ukraina hade jordbruket, som bedrevs för export, förvärvat en betydligt mer progressiv natur och i konsekvens därmed uppnått en mer kapitalistisk karaktär. Här hade stratifieringen av bönderna gått avsevärt längre än i Storryssland. Kampen för nationell frigörelse försenade dessutom oundvikligen, åtminstone för tillfället, andra former av social kamp, men variationen i regionala och till och med nationella förhållanden tog sig i det långa loppet endast uttryck i skillnader vad angår datum. Till hösten hade bondekampens territorium blivit lika med nästan hela landet. Av de 624 grevskap som utgjorde det gamla Ryssland var 482 eller 77 procent indragna i rörelsen. Undantaget gränsområdena, som utmärktes genom speciella jordbruksförhållanden – de norra distrikten, Transkaukasien, stäppregionen och Sibirien – var 439 eller 91 procent av 481 grevskap indragna i bonderevolten.

Kampmetoderna skiftar i enlighet med om det är fråga om uppodlad jord, skog, betesmark, arrendatorer eller anställd arbetskraft. Kampen förändrade också sina former och metoder under olika stadier av revolutionen, men i allmänhet genomgick rörelsen i byarna samma två huvudstadier som rörelsen i städerna även om det var med oundvikliga förseningar. I det första stadiet anpassade sig bönderna fortfarande till den nya regimen och försökte lösa sina problem med hjälp av de nya institutionerna, men även i det här fallet var det snarare fråga om formen än innehållet. Den liberala tidningen i Moskva – före revolutionen anstruken med en nyans av narodnikernas tankar – uttryckte med beundransvärd omedelbarhet sinnes­stämningen inom godsägarkretsar under sommaren 1917. ”Musjiken tittar sig omkring, han gör inget ännu, men titta i hans ögon – hans ögon kommer att säga dig, att all jord som ligger runt honom är hans.” En perfekt nyckel till böndernas ”fredliga” politik är ett telegram skickat i april från en av Tombovbyarna till den provisoriska regeringen: ”Vi önskar hålla fred på grund av den vunna friheten, men förbjud av den orsaken försäljning av all godsägarjord fram till den konstituerande församlingen. Om inte kommer vi att gjuta blod, men vi kommer inte att låta någon annan plöja jorden.”

Musjiken fann det lätt att behålla en ton av respektfullt hot, eftersom han inte alls behövde komma i direkt konflikt med staten för att låta sina påtryckningar mot historiska rättigheter bli påtagliga. Organ för regeringsmakten saknades i byarna. Bykommittéerna kontrollerade milisen, domstolarna var desorganiserade och de lokala kommissarierna var maktlösa. ”Vi valde er”, röt bönderna åt dem, ”och vi kommer att sparka ut er.”

Under sommaren kom bönderna, genom att utveckla de föregående månadernas kamp, närmare och närmare inbördeskrig och deras vänsterflygel klev till och med över dess tröskel. Enligt en rapport från jordägarna i Taganrogdistriktet lade bönderna beslag på höskörden, tog jorden i besittning, hindrade plöjningen, satte godtyckliga arrenden och förflyttade jordägare och uppsyningsmän. Enligt en rapport från Nisjegorodkommissarien mångdubblades våldshandlingar och jord- och skogsbeslag i hans provins. Grevskapskommissarierna var rädda för att inför bönderna framstå som storgodsägarnas försvarare. Landsbygdsmilisen gick inte att lita på. ”Det har förekommit fall där officerare i milisen deltog i våldshandlingar tillsammans med mobben.” I grevskapet Schlüsselburg förhindrade en lokal kommitté godsägarna från att hugga ner sin egen skog. Böndernas tanke var enkel: Ingen konstituerande församling kan återuppliva de träd som huggs ner. Kommissarien för hovministeriet klagar över tillgreppen av hö: Vi har varit tvungna att köpa hö till hovets hästar! I Kurskprovinsen delade bönderna upp Teresjtjenkos gödslade trädesåker mellan sig. Ägaren var utrikes­minister. Bönderna förklarade för hästuppfödaren Schneider i Orlovprovinsen att de inte bara skulle slå klöver på hans gods, utan kanske också ”skicka [honom] till armén”. Bykommittén befallde uppsyningsmannen på Rodziankos gods att överlämna höet till bönderna: ”Om du inte lyssnar till denna jordkommitté, kommer du att behandlas annorlunda, du kommer att arresteras … ”. Signerat och förseglat.

Från alla hörn av landet strömmade klagomål och jämmer in – från offer, lokala myndigheter och finkänsliga observatörer. Jordägarnas telegram utgör den mest glansfulla dementi av klasskampens grova teori. Dessa adelsmän med titlar, ägare till storgods, andliga och världs­liga härskare, oroar sig enbart för den allmänna välfärden. Deras fiender är inte bönderna utan bolsjevikerna – ibland anarkisterna. Deras egen egendom väcker godsägarnas intresse uteslutande ur aspekten av fosterlandets välgång. Trehundra medlemmar av kadetpartiet i Tjernigovprovinsen förklarar att bönderna, som uppviglats av bolsjevikerna, förflyttar krigsfångar från arbetet och skördar själva på eget bevåg. Som ett resultat, klagar de, hotas vi av ”oförmåga att betala skatterna”. Själva meningen med tillvaron låg för dessa liberala godsägare i att understödja den nationella kassan. Riksbankens lokalkontor i Podolsk klagar över godtyckliga handlingar från bykommittéerna, ”vars ordförande ofta är österrikiska fångar”. Här är det den sårade patriotismen som talar. I Vladimirprovinsen släpade bönderna på registratorn Odintsovs herrgård bort byggnadsmaterial, som hade ”gjorts i ordning åt filantropiska institutioner”. Offentliga tjänstemän lever bara för sin människokärlek! En biskop från Podolsk rapporterar det godtyckliga beslagtagandet av en skog som tillhörde ärkebiskopens hus. Prokuratorn klagar över tillgreppet av ängsmark från Alexander Nevskij­klostret. Abbedissan vid Kisljarskklostret nedkallar eld och lågor över medlemmarna i den lokala kommittén: De blandar sig i klostrets angelägenheter, konfiskerar arrenden för eget bruk och ”uppviglar nunnorna mot deras överordnade”. Greve Tolstoj, en av Leo Tolstojs söner, rapporterar, i namn av jordbrukarförbundet i Ufimskprovinsen, att överförandet av jord till de lokala kommittéerna, ”utan att invänta beslut av den konstituerande församlingen … förorsakar ett utbrott av otillfredsställelse … bland de självägande bönderna, av vilka det finns mer än 200 000 i provinsen.” Godsägaren som ärvt sina egendomar oroar sig ute­slutande för sina mindre bröder. Senator Belgardt, jordägare i Tverprovinsen, är beredd att försona sig med uthuggningar i skogen men är bedrövad och sårad över att bönderna ”inte vill underkasta sig den borgerliga regeringen”. Godsägaren Veljaminov i Tombov kräver räddandet av två gods som ”tillgodoser arméns behov”. Av en händelse råkade de två godsen tillhöra honom själv. För idealismens filosofi är dessa godsägartelegram från 1917 sanner­ligen en skatt. En materialist vill snarare se en uppvisning av egoismens olika varianter. Han kanske vill tillägga att stora revolutioner till och med berövar egendomsägarna den upphöjda skenhelighetens privilegium.

Offrens vädjanden till grevskaps- och provinsmyndigheterna, inrikesministern eller ord­föranden i ministerrådet gav i allmänhet inget resultat. Från vem skall vi då begära hjälp? Från ordföranden i riksduman, Rodzianko! Mellan julidagarna och Kornilovresningen kände sig kammarherren åter som en inflytelserik gestalt: En hel del utfördes med hjälp av en signal från hans telefon.

Inrikesministeriets funktionärer skickar ut cirkulär till orterna om att ställa de skyldiga inför rätta. De burdusa godsägarna i Samara telegraferar till svar: ”Cirkulär utan den socialistiske ministerns signatur har ingen verkan.” Socialismens funktion avslöjas på så sätt. Tsereteli tvingas komma över sin försagdhet. Den 18 juli skickar han ut en långrandig instruktion om att vidta ”snabba och bestämda åtgärder”. I likhet med godsägarna själva oroar sig Tsereteli uteslutande för armén och staten. Det förefaller emellertid bönderna som om Tsereteli skyddar godsägarna.

Det inträdde en plötslig förändring i regeringens metoder för att lugna bönderna. Fram till juli hade den övervägande metoden varit att prata dem tillrätta. Även om militärenheter också skickades ut till orterna var det bara i egenskap av vaktstyrka åt regeringstalaren. Efter segern över Petrogradarbetarna och -soldaterna ställde sig emellertid kavalleritrupper – nu utan övertalare – direkt till godsägarnas disposition. I Kasanprovinsen, som var en av de mest tumultartade, lyckades de – för att citera den unge historikern Jugov – ”bara med hjälp av arresteringar, genom att skicka in beväpnade trupper i byarna och till och med återuppliva användningen av prygel… för att tvinga bönderna till underkastelse.” Även på andra platser var dessa repressiva åtgärder inte utan effekt. Antalet skadade godsägaregendomar föll något i juli: från 516 till 503. I augusti nådde regeringen ännu fler framgångar: Antalet otill­fredsställande grevskap föll från 325 till 288 – dvs. 11 procent; antalet egendomar som var indragna i rörelsen minskade till och med 33 procent.

Vissa distrikt, som förut varit de mest rastlösa, lugnar nu ner sig och drar sig tillbaka till andra plats. Å andra sidan kommer nu distrikt som igår var pålitliga in i kampen. Bara en månad tidigare målade Pentsakommissarien upp en lugnande bild: ”Landet är upptaget med att bärga skörden… Förberedelser är på gång för valen till byarnas zemstvoförsamlingar. Perioden för regeringskrisen passerade i tysthet. Bildandet av den nya regeringen hälsades med stor tillfredställelse.” I augusti finns inte ett spår kvar av denna idyll. ”Massplundringar av fruktträdgårdar och nedhuggning av skogar … För att kväsa oroligheterna har vi varit tvungna att tillgripa vapenmakt!”

Till sin allmänna karaktär hör denna sommarrörelse fortfarande till den ”fredliga” perioden. Symptom på radikalisering kan emellertid redan omisskännligt observeras, även om de verkligen är svaga. Medan fall av direkta anfall på godsägarnas herrgårdar minskade under de fyra första månaderna, börjar de åter öka från juli. Forskare har upprättat följande allmänna klassificering av julikonflikterna, arrangerade i fallande skala och börjande med de talrikaste: tillgrepp av ängsmark, skördar, livsmedel och foder, plöjda fält, redskap, konflikter om anställningsförhållanden och förstörelse av herrgårdar. I augusti är ordningen följande: tillgrepp av skördar, reservproviant och foder, ängar och hö, jord och skog och jordterror.

I början av september utfärdade Kerenskij, i egenskap av överbefälhavare, en särskild order, som upprepade argument och hot från hans föregångare Kornilov, mot ”våldshandlingar” från böndernas sida. Några dagar senare skrev Lenin: ”Antingen… all jord till bönderna omedel­bart… eller också kommer godsägarna och kapitalisterna… föra saker och ting till punkten för en ändlöst våldsam bonderevolt.” Under de följande månaderna blev detta ett faktum.

Antalet egendomar som berördes av jordkonflikter steg i september med 30 procent jämfört med augusti; i oktober 43 procent över antalet i september. I september och de tre första veckorna i oktober ägde det rum mer än en tredjedel så många jordkonflikter som alla de som registrerats sedan mars. Deras beslutsamhet tilltog emellertid ojämförligt fortare än deras antal. Under de första månaderna antog till och med direkta tillgrepp av olika tillhörigheter karaktären av köpslagan, som mildrades och kamouflerades av kompromissinstitutionerna. Nu faller den legala masken av. Varje avdelning av rörelsen antar en djärvare karaktär. Bönderna övergår nu från olika former och grader av påtryckningar till våldsamma tillgrepp av olika delar av godsägarens verksamhet, utrotande av adelns nästen, nedbrännande av herrgårdar och till och med mördande av jordägare och uppsyningsmän.

Kampen för en förändring i arrendeförhållandena, som i juni översteg den destruktiva rörelsen i antal, faller i oktober till en fyrtiondedel. Dessutom ändrar arrenderörelsen själv karaktär och blir endast ytterligare ett sätt att driva ut godsägaren. Vetot mot köp och försäljning av jord och skog ger plats åt direkta tillgrepp. Vedhuggning och bete i massomfattning antar karaktären av avsiktlig förstörelse av godsägarens ägodelar. I september registreras 279 fall av öppen förstörelse av egendom; de utgör nu mer än en åttondel av alla konflikter. Över 42 procent av alla fall av förstörelse som registrerats av milisen mellan februari- och oktoberrevolutionen ägde rum i oktober månad.

Kampen om skogarna var särskilt bitter. Hela byar brändes ofta ned till grunden. Timret vaktades noga och betingade ett högt pris; musjiken var utsvulten på timmer; dessutom hade tiden kommit för att stapla ved inför vintern. Klagomål kom från Moskva-, Nisjegorod-, Petrograd-, Orel- och Volynprovinserna – från alla hörn av landet – om förstörelse av skogar och tillgrepp av reserverna med staplad och huggen ved. ”Bönderna hugger egenmäktigt och skoningslöst ned skogen. Två hundra desjatiner av godsägarnas skog har bränts av bönderna.” ”Bönderna i grevskapen Klimovitjeskij och Tjerikovskij förstör skogarna och ödelägger vintervetet…”. Skogvaktarna är på flykt, godsägarnas skogar jämrar sig, flisor och spån flyger ut över hela landet. Hela den hösten markerade musjikens yxa feberaktigt revolutionens tideräkning.

I de distrikt som importerade säd försämrades livsmedelssituationen i byarna snabbare än i städerna. Inte bara mat saknades utan också utsäde. I exportregionerna var situationen bara något bättre, i enlighet med en fördubblad utpumpning av livsmedelsresurser. Höjningen av det fasta sädpriset slog mot de fattiga. I ett antal provinser ägde det rum hungerupplopp, plundring av spannmålsmagasin och angrepp på livsmedelsadministrationens institutioner. Befolkningen tillgrep substitut för bröd. Rapporter inkom om fall av skörbjugg, tyfus och självmord av förtvivlan. Hunger och dess annalkande skugga gjorde grannskapet med överflöd och lyx särskilt outhärdligt. De mer utblottade skikten i byarna förflyttade sig till kampens främsta led.

Dessa vågor av bittra känslor förde upp inte så lite gyttja från botten. I Kostromaprovinsen ”observeras antijudisk agitation av de svarta hundradenas typ. Kriminaliteten är i till­tagande… Ett minskande intresse för landets politiska liv är märkbart.” Den senare frasen i kommissariens rapport betyder: De bildade klasserna vänder ryggen åt revolutionen. Svarthundramonarkism ljuder plötsligt i Podolskprovinsen: kommittén i byn Demidovka erkänner inte den provisoriska regeringen och anser att tsar Nikolaj Aleksandrovitj är ”den mest lojale ledaren för det ryska folket. Om den provisoriska regeringen inte drar sig tillbaka kommer vi att ansluta oss till tyskarna.” Sådana djärva erkännanden är emellertid unika. Monarkisterna bland bönderna har för länge sedan ändrat färg och följt godsägarnas exempel. På några platser – exempelvis i samma Podolskprovins – invaderar militära enheter vinkällarna tillsammans med bönderna. Kommissarien rapporterar om anarki. ”Byarna och folket förgås; revolutionen förgås.” Nej, revolutionen är långt ifrån att förgås. Den gräver sig en djupare kanal. Det rasande vattnet är nära deras munnar.

En natt kring den 8 september gick bönderna i byn Sytjevka i Tombovprovinsen från dörr till dörr, beväpnade med klubbor och högafflar och kallade ut alla, små som stora, för att plundra godsägaren Romanov. På ett bymöte föreslog en grupp att man skulle ta godset på ett ordnat sätt, dela upp egendomen bland befolkningen och behålla byggnaden för kulturella ändamål. De fattiga krävde att man skulle bränna godset och inte lämna sten på sten. De fattiga var i majoritet. Den natten svalde en ocean av eld hela områdets gods. Allt brännbart brändes, till och med experimentfälten. Avelsboskapen slaktades. ”De var druckna till vansinne.” Flammorna hoppade från område till område. De lantliga krigarna var nu inte längre nöjda med den patriarkala lien och högaffeln. En provinskommissarie telegraferade: ”Bönder och okända personer beväpnade med revolvrar och handgranater plundrar herrgårdarna i grevskapen Ranenburg och Rjasjskij.” Det var kriget som introducerade denna avancerade teknik i bonderevolten. Jordägarförbundet rapporterade att 24 gods brändes på tre dagar. ”De lokala myndigheterna var utan makt att återställa ordningen.” Efter en viss försening anlände trupper som skickats av distriktsbefälhavaren. Undantagstillstånd deklarerades, möten förbjöds och anstiftarna arresterades. Raviner var fyllda av godsägarnas ägodelar och en stor del av bytet sänktes i floden.

Pentsabonden Begisjev berättar: ”I september red alla ut för att plundra Logvin [han plundrades 1905 också]. En trupp med hästspann och vagnar strömmade ut till hans gods och tillbaka, hundratals musjiker och pigor började driva bort hans boskap, förde bort hans säd etc.” En truppstyrka som kallats ut av jordadministrationen försökte få tillbaka en del av bytet, men musjikerna och pigorna samlades 500 stycken i byn och styrkan skingrades. Soldaterna var uppenbarligen inte alls angelägna att upprätta godsägarens nedtrampade rättigheter. I Tauridprovinsen började bönderna, med början de sista dagarna i september, enligt bonden Gaponenkos minnesbilder, ”plundra byggnaderna, driva ut uppsyningsmännen, ta arbets­djuren, maskiner och säden från spannmålslagren… De slet till och med av rullgardinerna från fönstren, dörrarna från deras karmar, golven ur rummen och zinktaken och bar bort dem… ”. ”Till att börja med kom de bara till fots, tog vad de kunde och släpade bort det”, meddelar Minskbonden Grunko, ”men efteråt drog de upp hästarna, vem som än hade några, och förde bort hela vagnslaster med saker. Det fanns inget utrymme kvar för att passera. De bara släpade och bar bort saker med början klockan tolv på dagen under två dagar och nätter utan uppehåll. Under dessa fyrtioåtta timmar gjorde de rent hus.” Tillgreppen av egendom rättfärdigades enligt Moskvabonden Kuzmitjev på följande sätt: ”Godsägaren var vår, vi arbetade för honom och den egendom han hade borde tillhöra enbart oss.” En gång i tiden brukade godsägaren säga till den livegne: ‘”Du är min och det som är ditt är mitt.” Nu gav bönderna sitt svar: ”Han var vår herre och alla hans ägodelar är våra.”

”På flera platser började de klå upp godsägarna under natten”, minns Novikov, en annan Minskbonde. ”Allt oftare brände de godsägarens herrgård.” Turen kom till storhertigen och förre överbefälhavaren Nikolaj Nikolajevitjs gods. ”När de hade tagit bort allt de kunde få tag i, började de bryta upp kakelugnarna, ta bort rökkanalsluckorna, riva upp golv och brädor och släpa hem alltihop… ”.

Bakom dessa destruktiva handlingar stod den sekelgamla, tusenåriga strategin för alla bondekrig: att jämna fiendens befästa positioner med marken. Lämna honom ingenstans att ta skydd. ”De mer förnuftiga”, minns Kurskbonden Tzygankov, ”sade ‘Vi ska inte bränna ner byggnaderna – vi kommer att ha användning för dem som skolor och sjukhus’, men majoriteten var av det slaget som skriker ‘Vi måste förstöra allting, så vår fiende inte har någonstans att gömma sig i fall något händer’.” ”Bönderna lade beslag på hela godsägarens egendom”, meddelar Orelbonden Savtjenko, ”drev ut godsägarna från godsen, krossade fönster, dörrar, innertak och golv i godsägarnas hus… Soldaterna sade ‘om ni förstör vargarnas tillhåll måste ni också strypa vargarna’. Under sådana hot gömde sig de största och betydelsefullaste godsägarna och av den anledningen ägde inga mord rum på godsägare.”

I byn Zalesje i Vitebskprovinsen brände de lador fulla med säd och hö på det gods som tillhörde fransmannen Barnard. Eftersom många av godsägarna i hast hade fört över sin jord på privilegierade utlänningar var musjikerna ännu mindre benägna att undersöka frågor om nationalitet. ”Den franska ambassaden kräver att åtgärder vidtas… ”. I frontregionerna var det vid mitten av oktober svårt att vidta ”åtgärder”, till och med för den franska ambassadens räkning.

Förstörelsen av de stora godsen nära Rjasan fortsatte i fyra dagar. ”Till och med barn tog del i plundringen.” Förbundet för jordägare gjorde ministrarna uppmärksamma på att ”lynchnings­lagar, svält och inbördeskrig kommer att bryta ut” om inte åtgärder vidtas. Det är svårt att förstå varför godsägarna fortfarande talade om inbördeskrig i framtida tidsform. Vid en kongress med kooperativen i början av september sade Berkenheim, en av ledarna för de starka bönder som bedrev handel: ”Jag är övertygad om att inte hela Ryssland ännu har blivit ett dårhus och att det än så länge till största delen är befolkningen i storstäderna som har blivit galen.” Denna självbelåtna röst från den solida och konservativa delen av bönderna var hopplöst efter. Det var just under denna månad som byarna fullständigt bröt sig loss från förnuftets alla band och våldsamheten i deras kamp lämnade städernas ”dårhus” långt efter sig.

I april hade Lenin fortfarande ansett det möjligt att de patriotiska kooperatörerna och kulaker­na skulle dra böndernas huvudmassa efter sig längs vägen mot kompromiss med bourgeoisien och godsägaren. Av den anledningen insisterade han så oförtröttligt på bildandet av särskilda sovjeter för lantarbetardeputerade och självständiga organisationer för de fattigaste bönderna. Månad för månad blev det emellertid tydligt att denna del av bolsjevikpolitiken inte skulle slå rot. Med undantag för Baltikum fanns det inga lantarbetarsovjeter. Fattigbönderna miss­lyckades också med att finna självständiga organisationsformer. Att förklara detta huvudsak­ligen med efterblivenheten bland lantarbetarna och byarnas fattigaste skikt skulle vara att förbigå sakens kärna. Huvudorsaken låg i själva den historiska uppgiftens innehåll – en demokratisk jordrevolution.

På grundval av de två huvudfrågorna, arrende och hyrd arbetskraft, framstår det med över­tygande tydlighet hur de allmänna intressena i en kamp mot livegenskapens kvarlevor skar av vägen till en självständig politik inte bara för de fattigaste bönderna, utan också för lant­arbetarna. Bönderna arrenderade 27 miljoner desjatiner från godsägarna i det europeiska Ryssland – omkring 60 procent av all privatägd jord – och de betalade en årlig tribut på 400 miljoner rubel. Kampen mot svåra arrendeförhållanden blev bonderörelsens huvudelement efter februarirevolutionen. En mindre, men ändå mycket viktig plats upptogs av löne­arbetarnas kamp på landsbygden, som inte bara satte dem i motsättning till godsägaren utan också till utsugarna bland bönderna. Arrendatorn kämpade för lindring av arrendevillkoren och arbetaren för förbättringar av arbetsvillkoren. Båda två började var och en på sitt sätt med att igenkänna godsägaren som egendomsinnehavare och herre, men så snart möjligheten öppnade sig att föra saken till sitt slut – dvs. ta jorden och inneha den själv – slutade de fattiga bönderna att vara intresserade av frågor om arrendet och fackföreningen började förlora sin dragningskraft på lantarbetaren. Det var dessa lantarbetare och fattigarrendatorer som genom sin anslutning till den allmänna rörelsen gav bondekriget dess slutgiltiga bestämning och gjorde det oåterkalleligt.

Kampanjen mot godsägaren drog dock inte helt och hållet in byns motsatta pol. Så länge det inte kom till öppen revolt spelade böndernas övre skikt en framträdande roll i rörelsen, ibland en ledande roll. Under höstperioden betraktade de välbeställda musjikerna emellertid bonde­krigets spridning med ständigt ökande misstro. De visste inte hur detta skulle sluta, de hade något att förlora, de stod vid sidan, men de lyckades inte hålla sig undan helt och hållet: byn skulle inte tillåta det.

De små jordägare som stod utanför kommunen var mer reserverade och fientliga än ”våra egna” kommunala kulaker. I hela landet fanns det 600 000 bondgårdar med bönder som ägde jordplättar på upp till 50 desjatiner. På många platser utgjorde de kooperativens ryggrad och rörde sig särskilt i söder mot den konservativa bondeföreningen, som blivit en bro till kadeterna. ”Utbrytarna[1] och rika bönder stödde”, enligt Minskbonden Gulis, ”godsägarna och försökte lugna bönderna med argument.” På några platser antog kampen bland bönderna, under inflytande av lokala förhållanden, en våldsam karaktär till och med före oktober­revolutionen. Utbrytarna led grymmast i denna kamp. ”Nästan alla deras gårdsbyggnader brändes”, säger Nisjegorodbonden Kuzmitjev. ”Deras egendom utplånades delvis och beslagtogs delvis av bönderna.” Utbrytaren var ”godsägarens tjänare och betrodd med flera av godsägarens skogsområden; han var polisens, gendarmeriets och de härskandes favorit”. De rikaste bönderna och köpmännen i flera byar i grevskapet Nisjegorod försvann under hösten och återvände först efter två eller tre år till sina hemtrakter.

I de flesta delar av landet var dock det inbördes förhållandet mellan bönderna långt ifrån att nå en sådan bitterhet. Kulakerna uppförde sig diplomatiskt, slog till bromsarna och gjorde motstånd, men försökte att inte ställa sig för skarpt mot ”miren”[2]. Den vanlige bybon vaktade för sin del svartsjukt kulakerna och tillät dem inte att förena sig med godsägarna. Kampen mellan adeln och bönderna om inflytandet över kulaken fortsatte under hela år 1917 i diverse olika former, från ”vänskapliga” påtryckningar till våldsam terrorism.

Medan herrarna över storgodsen inställsamt slog upp huvudingången till adelns församlingar för storbönderna, drog sig småbönderna demonstrativt från adeln för att inte gå under tillsammans med den. Inom politiken fann detta sitt uttryck i det faktum att godsägarna, som före revolutionen hade tillhört det extrema högerpartiet, nu klädde om sig i liberalismens färger och plockade upp dem ur minnet som en skyddsfärg, medan storbönderna, som ofta i det förgångna stött kadeterna, nu vände sig åt vänster.

En kongress för småbönder i Permprovinsen hölls i september och skilde sig med eftertryck från Moskvakongressen för jordägare i vars spets stod ”grevar, hertigar och baroner”. En ägare till 50 desjatiner sade: ”Kadeterna bar aldrig armjaki och lapti [3] och kommer därför aldrig att försvara våra intressen.” Den arbetande bonden rörde sig bort från liberalerna och såg sig om efter sådana ”socialister” som företrädde rätten till egendom. En av delegaterna uppträdde för socialdemokratin. ”Arbetaren?” sade han. ”Ge honom jord och han kommer att komma till byn och sluta spotta blod. Socialdemokraterna kommer inte att ta ifrån oss jorden.” Han talade naturligtvis om mensjevikerna. ”Vi kommer inte att ge bort vår jord till någon. De som fick jorden lättvindigt kommer att skiljas från den lättvindigt, till exempel godsägaren, men bonden hade svårt att skaffa sig jorden.”

Under den här höstperioden kämpade byarna med kulakerna och körde inte bort dem, utan tvingade dem att ansluta sig till den allmänna rörelsen och försvara den mot angrepp från höger. Det förekom även fall där vägran att delta i plundring straffades med den skyldiges död. Kulaken manövrerade så länge han kunde, men i sista stund spände han, kliande sig i bakhuvudet, än en gång de välnärda hästarna för den järnskodda vagnen och gav sig ut efter sin andel. Det var ofta lejonparten. ”De välbärgade fick ut det mesta av det”, säger Pentsa­bonden Begisjev, ”de som hade hästar och anställda.” Savtjenko från Orel uttryckte sig med nästan samma ord: ”Kulakerna fick det bästa utav det, eftersom de var välnärda och hade något att dra virket i.”

Enligt Vermenitjevs beräkningar var det förutom 4 954 jordkonflikter med godsägare mellan februari och oktober 324 konflikter med bondebourgeoisien. Ett extraordinärt tydligt samband! Detta ensamt fastställer i grunden det faktum att bonderörelsen 1917 i sina sociala grundvalar inte riktade sig mot kapitalismen utan mot livegenskapens kvarlevor. Kampen mot storbondeväldet utvecklades senare 1918 efter det slutliga likviderandet av godsägaren.

Denna bonderörelses rent demokratiska karaktär skulle, förefaller det, ha givit den officiella demokratin en oövervinnelig makt men avslöjade faktiskt fullständigt dess ruttenhet. Om vi betraktar saken ovanifrån leddes bönderna helt och hållet av socialistrevolutionärerna, valde dem, följde dem och sammansmälte nästan med dem. I valen till exekutivkommittén vid bondesovjeternas majkongress erhöll Tjernov 810 röster, Kerenskij 804 medan Lenin allt som allt fick 20 röster. Det var inte för inte som Tjernov dubbade sig själv till landsbygdsminister! Det var dock inte heller för inte som byarnas strategi bryskt avvek från Tjernovs. Isoleringen i deras arbete gör bönderna, som är så målmedvetna i kampen mot en konkret godsägare, kraftlösa inför den allmänne godsägare som staten inkarnerar. Därur följer musjikernas organiska behov att förlita sig på någon stat ur legenderna gentemot den verkliga staten. I äldre tider skapade de tronpretendenter, enades kring ett imaginärt gyllene påbud från tsaren eller legenden om en rättfärdig värld. Efter februarirevolutionen enades de kring den socialistrevolutionära fanan med ”Jord och frihet” och sökte hjälp däri mot den liberale godsägaren, som hade blivit regeringskommissarie. Narodnikprogrammet hade samma förhållande till Kerenskijs regering som tsarens imaginära påbud till den verklige envåldshärskaren.

I socialistrevolutionärernas program fanns det alltid mycket som var utopiskt. De hoppades kunna skapa socialism på grundval av en ekonomi bestående av småhandel, men grundvalen för deras program var revolutionärt demokratisk: att ta jorden från godsägaren. När partiet konfronterades med nödvändigheten att genomföra sitt program trasslade det in sig i en koalition. Inte bara godsägarna reste sig mot konfiskeringen av jorden, utan också kadet­bankirerna. Bankerna hade lånat ut fyra miljarder rubel mot den fasta egendomen som säkerhet. Socialistrevolutionärerna avsåg att schackra med godsägarna i den konstituerande församlingen beträffande priserna men avsluta saker och ting på ett vänskapligt sätt och höll fanatiskt musjiken borta från jorden. De föll därför inte sönder på grund av den utopiska karaktären av sin socialism, utan på grund av sin demokratiska inkonsekvens. Det skulle kanske ha tagit åratal att genom erfarenheter pröva deras utopism. Deras förräderi mot jorddemokratin stod klart efter ett par månader. Under en regering av socialistrevolutionärer blev bönderna tvungna att välja upprorets väg för att genomföra det socialistrevolutionära programmet.

När regeringen i juli slog ned på byarna med repressiva åtgärder, sprang bönderna i häftig brådska till samma socialistrevolutionärer för försvar. De appellerade till Pilatus den äldre mot Pontius den yngre. Månaden för den största försvagningen av bolsjevikerna i städerna var också månaden för socialistrevolutionärernas expansion i landet. Den organisatoriska omfattningens maximum sammanföll, vilket är särskilt vanligt i en revolutionär epok, med inledningen till en politisk nedgång. Bönderna tog skydd bakom socialistrevolutionärer mot slag från en socialistrevolutionär regering och förlorade stadigt förtroende både för regeringen och för partiet. Således blev uppsvällningen av de socialistrevolutionära organisationerna i byarna ödesdiger för det allomfattande partiet, som i botten gjorde revolt men i toppen återställde ordningen.

Vid ett möte med militärorganisationen i Moskva den 30 juli sade en delegat från fronten, som själv var socialistrevolutionär: Även om bönderna fortfarande anser sig vara socialist­revolutionärer, har en klyfta uppstått mellan dem och partiet. Soldaterna bekräftade detta: Under inflytande av socialistrevolutionär agitation är bönderna fortfarande fientliga till bolsjevikerna, men i praktiken avgör de frågorna om jord och makt på ett bolsjevikiskt sätt. Bolsjeviken Povolzjskij arbetade i Volgaregionen och vittnar om att de mest respekterade socialistrevolutionärerna, de som tagit del i rörelsen 1905, mer och mer kände sig åsidosatta: ”Musjikerna kallade dem ‘gamlingar’ och underkastade sig till det yttre, men röstade på sitt eget sätt.” Det var arbetarna och soldaterna som hade lärt byarna att rösta och handla ”på sitt eget sätt”. Det är omöjligt att uppskatta de revolutionära arbetarnas inflytande på bönderna. Det var fortlöpande, molekylärt, trängde in överallt och är därför inte möjligt att mäta. Ett ömsesidigt genomträngande underlättades av det faktum att ett betydande antal industri­anläggningar var belägna i landsbygdsdistrikt, men till och med arbetarna i Petrograd, den mest europeiska staden, upprätthöll nära förbindelser med sina hembyar. Arbetslösheten ökade under sommarmånaderna och företagarnas lockouter kastade tillbaka många arbetare till byarna. En majoritet av dem blev agitatorer och ledare.

Från maj till juni bildades det i Petrograd hembygdsklubbar som motsvarade olika provinser, grevskap och till och med byar. Hela spalter i arbetarpressen ägnades åt tillkännagivanden av möten med hembygdsklubbar, där rapporter om resor till byarna kunde höras, instruktioner dras upp för delegater och pengar insamlas för agitation. Inte långt före resningen förenades dessa klubbar kring en särskild centralbyrå under bolsjevikernas ledning. Denna rörelse med hembygdsklubbar spred sig snart till Moskva, Tver och antagligen till ytterligare ett antal industristäder.

Soldaterna var emellertid ännu viktigare när det gäller direkt inflytande över byarna. Det var endast under frontens eller stadsbarackens artificiella förhållanden som de unga bönderna till viss del övervann sin isolering och ställdes ansikte mot ansikte med problem av nationell omfattning. Även här var emellertid deras politiska beroende kännbart. Medan bönderna ständigt föll under ledning av patriotiska och konservativa intellektuella och sedan strävade efter att frigöra sig från dem, försökte de inom armén organisera sig åtskilt från andra sociala grupper. Myndigheterna såg med ovilja på denna benägenhet, krigsministeriet motsatte sig och socialistrevolutionärerna välkomnade det inte. Bondedeputerades sovjeter slog bara svaga rötter i armén. Även under de mest fördelaktiga omständigheter är bonden oförmögen att omvandla sin överväldigande kvantitet till en politisk kvalitet! Endast i de stora revolutions­centrumen lyckades bondesoldaternas sovjeter, under arbetarnas direkta inflytande, utveckla något betydelsefullt arbete. På så sätt skickade bondesovjeten i Petrograd mellan april 1917 och den 1 januari 1918 1 395 agitatorer med särskilda mandat till byarna; och ungefär samma antal gav sig iväg utan mandat. Dessa delegater täckte 65 provinser. I Kronstadt bildades efter arbetarnas exempel hembygdsklubbar bland matroserna och soldaterna som försåg sina delegater med rekommendationsbrev som gav dem ”rätten” till fri resa på järnvägar och ångbåtar. De privata linjerna accepterade dessa papper utan ett ljud. Konflikter uppstod däremot på regeringslinjerna.

Dessa officiella organisationsdelegater var emellertid bara droppar i bondeoceanen. Ett oändligt större arbete utfördes av dessa hundratusentals och miljoner soldater som på eget bevåg lämnade fronten och garnisonerna bakom fronten med de starka parollerna från massmötenas tal ringande i öronen. De som hade suttit tysta vid fronten blev talträngda hemma i byarna. De fann ingen brist på giriga lyssnare. ”Bland bönderna kring Moskva”, säger Moskvabolsjeviken Muralov, ”ägde det rum en oerhörd vändning till vänster… Byarna och städerna i Moskvaprovinsen svärmade av desertörer från fronten. De fick också besök av stadsproletärer som ännu inte hade klippt av förbindelserna med landsbygden.” De drömska och efterblivna byarna i Kalugaprovinsen väcktes, enligt bonden Naumtjenkov, ”av soldater som av olika anledningar kom hem från fronten under juni och juli”. Nisjegorodkommissarien rapporterar, att ”allt lagbryteri och all laglöshet är förknippad med uppträdandet inom provin­sens gränser av desertörer, soldater på permission eller delegater från regementskommittéer.” Uppsyningsmannen för prinsessan Barjatinskijs egendomar i grevskapet Zolotonojzkij klagar i augusti över godtyckligt handlande från jordkommittén, vars ordförande är Kronstadt­matrosen Gatran. ”Soldater och matroser på permission”, rapporterar kommissarien i grevskapet Bugulminsk, ”bedriver agitation med avsikt att skapa anarki och pogrom­stämningar.” ”I grevskapet Mglinsk, i byn Bielogosj, förbjöd en anländande matros på eget bevåg iordningställandet och exporten av ved och järnvägsslipers från skogen.” När det inte var soldaterna som började kampen, var det dem som slutförde den. I grevskapet Nisjegorod plundrade musjikerna ett kloster, slog ängsgräset, bröt ner staketen och störde nunnorna. Abbedissan vägrade ge efter och milisen förde bort musjikerna och straffade dem. ”Så fortsatte det”, skriver bonden Arbekov, ”tills soldaterna anlände. Pojkarna tog omedelbart tjuren vid hornen… ”. Klostret rensades. I Moghilijevprovinsen var, enligt bonden Bobkov, ”hernkomna soldater från fronten de första ledarna i kommittén och regisserade utkastandet av godsägarna.”

Männen från fronten förde in den starka målmedvetenheten hos människor som var vana att handskas med sina medmänniskor med hjälp av gevär och bajonett. Även soldathustrurna greps av sina mäns kampanda. Pentsabonden Begisjev säger: ”I september fanns det en stark rörelse av soldathustrur som på möten talade till förmån för plundringsräder.” Samma sak observerades i andra provinser. Också i städerna var soldathustrurna ofta jästen i degen.

De fall i vilka soldater tog ledningen i bondeoroligheter utgjorde i mars, enligt Vermenitjevs beräkningar, l procent, i april 8, i september 12 och i oktober 17 procent. Dessa siffror kan inte göra anspråk på att vara korrekta, men de visar omisskännligt den allmänna tendensen. Den döende ledningen av socialistrevolutionära lärare, tjänstemän och funktionärer gav plats åt en ledning bestående av soldater som inte ryggade tillbaka för någonting.

Den på sin tid framstående marxiserande tyske författaren Parvus, som under kriget lyckades förvärva rikedom och förlora både principer och djup, har jämfört de ryska soldaterna med medeltidens legosoldater, rövare och rånare. För att göra det är det nödvändigt att blunda inför det faktum att de ryska soldaterna i all sin laglöshet bara förblev det verkställande organet för historiens största agrarrevolution.

Så länge rörelsen inte hade brutit med legaliteten bevarade utskickandet av trupper till byarna en symbolisk karaktär. I praktiken var det nästan enbart kosackerna som kunde användas som bestraffningstrupper. ”Fyrahundra kosacker skickades till grevskapet Serdobskij… denna åtgärd hade en lugnande effekt; bönderna förklarade att de skulle invänta den konstituerande församlingen”, säger den liberala tidningen Russkoje Selo den 11 oktober. Fyrahundra kosacker är säkerligen ett argument för den konstituerande församlingen, men det fanns inte tillräckligt många kosacker och dessutom var även dem osäkra. Under tiden var regeringen allt oftare tvungen att ”vidta bestämda åtgärder”. Under revolutionens fyra första månader räknar Vermenitjev till 17 fall i vilka väpnade styrkor skickades mot bönderna, i juli och augusti 39 fall och i september och oktober 105 fall.

Att slå ner bönderna med vapenmakt var bara att gjuta olja på elden. I majoriteten av fall gick soldaterna över till bönderna. En grevskapskommissarie i Podolskprovinsen rapporterar: ”Arméorganisationerna och till och med enstaka enheter avgör sociala och ekonomiska frågor, tvingar [?] bönderna att genomföra tillgrepp och hugga ned skogen och stundtals tar de själva i vissa områden del i plundringen. De lokala militärenheterna vägrar att delta i nedslåendet av våldshandlingar… ”. Således lossade landsbygdsrevolten de sista bultarna i armén. Det fanns inte den ringaste möjlighet att armén under ett bondekrigs förhållanden, anfört av bönderna, skulle låta sig kastas in mot upproret i städerna.

Från arbetarna och soldaterna lärde sig bönderna för första gången något nytt – och något annat än vad socialistrevolutionärerna hade sagt dem – om bolsjevikerna. Lenins paroller och namn trängde in i byarna. De ständigt ökande klagomålen mot bolsjeviker var emellertid i många fall påhittade eller överdrivna. Godsägarna hoppades att på det sättet försäkra sig om att få hjälp. ”I Ostrovskijgrevskapet härskar fullständig anarki, en konsekvens av bolsjevik­propaganda.” Från Ufaprovinsen kommer nyheterna: ”En medlem av en bondekommitté, Vasilijev, distribuerar bolsjevikernas propaganda och förklarar öppet att godsägarna bör hängas.” När han söker ”skydd mot rån”, glömmer inte Novgorodgodsägaren Polonnik att tillägga: ”Exekutivkommittéerna är bräddfulla med bolsjeviker.” Det betyder att de är ofördel­aktiga för godsägaren. ”I augusti började arbetaren”, minns Simbirskbonden Sumorin, ”åka runt i byarna, agitera för bolsjevikpartiet och berätta om dess program.” En undersökare av grevskapet Sebesj berättar om ankomsten från Petrograd av väverskan Tatjana Michajlova, 26 år gammal, som ”uppmanade invånarna i sin by att störta den provisoriska regeringen och prisade Lenins taktik”. ”Vi började”, enligt vad bonden Kotov berättar om Smolensk­provinsen mot slutet av augusti, ”intressera oss för Lenin och började lyssna till hans röst… ”. I byns zemstvoförsamling valde de emellertid fortfarande en överväldigande majoritet av socialistrevolutionärer.

Bolsjevikpartiet försökte komma närmare bonden. Den 10 september krävde Nevskij att Petrogradkommittén skulle ta itu med utgivningen av en bondetidning. ”Vi måste ordna saker och ting för att vi inte skall få dela den franska kommunens erfarenhet, där bonden inte för­stod Paris och Paris inte bonden.” Tidningen Bjednota kom snart ut, men ändå förblev det rena partiarbetet obetydligt bland bönderna. Bolsjevikpartiets styrka låg inte i tekniska resurser eller maskiner utan i en korrekt politik. Liksom luftströmmar bär frön, spred revolutionens stormvindar Lenins idéer.

”I september började inte bara soldaterna”, minns Tverbonden Vorobjev, ”utan fattigbönderna själva oftare och bestämdare att modigt uppträda till bolsjevikernas försvar på möten… ”. Det bekräftas av Simbirskbonden Sumorin: ”Bland de fattiga och en del av mellanbönderna var Lenins namn på allas läppar; man pratade bara om Lenin.” Novgorodbonden Grigorjev berättar hur en socialistrevolutionär i byn kallade bolsjevikerna ”usurpatorer” och ”förrädare” och hur bönderna dundrade: ”Ner med den hunden! Stena honom! Berätta inga mer sagor för oss. Var är jorden? Vi vill inte höra mer från dig! Ge oss bolsjevikerna!” Det är förresten möjligt att denna episod – och det fanns många liknande – härrör från perioden efter oktober­revolutionen. Fakta är starka i en bondes minne, men hans kronologi är svag.

Soldaten Tjinenov kom tillbaka till sitt hem i Orelprovinsen med kofferten full av bolsjevik­litteratur och välkomnades inte i hembyn. Det är antagligen tyskt guld, sade man, men i oktober har ”bycellen 700 medlemmar och många gevär och kommer alltid ut till sovjet­maktens försvar”. Bolsjeviken Vratjev berättar om hur bönderna i den rent agrara provinsen Voronesj ”vaknade upp från effekterna av de socialistrevolutionära utdunstningarna och började intressera sig för vårt parti. Tack vare detta hade vi redan ett antal by- och områdes­avdelningar och prenumeranter på våra tidningar och mottog många bra pojkar i vår kommittés lilla högkvarter.” I Smolenskprovinsen var, enligt Ivanovs minnesanteckningar, ”bolsjeviker mycket sällsynta i byarna. Det fanns mycket få av dem i grevskapen. Det fanns inga bolsjeviktidningar. Flygblad utgavs mycket sällan … och ändå svängde byarna alltmer över till bolsjevikerna ju närmare oktoberrevolutionen kom.”

”I de grevskap där det fanns ett bolsjevikinflytande i sovjeten före oktoberrevolutionen”, skriver återigen Ivanov, ”uppträdde antingen inte alls inslaget med räder mot godsägarens gods eller bara i mycket liten utsträckning.” I detta avseende var det emellertid inte likadant överallt. ”Bolsjevikkravet på överförande av jorden till bönderna”, säger till exempel Tadeusj, ”togs upp med extraordinär snabbhet av böndernas massa i grevskapet Moghilijev och godsen ödelades och i vissa fall brände man dem och beslagtog skördarna och skogen.” Egentligen finns det ingen motsättning mellan dessa två vittnesmål. Bolsjevikernas allmänna agitation närde otvetydigt inbördeskriget på landsbygden, men överallt där bolsjevikerna hade lyckats slå ordentliga rötter försökte de naturligtvis reglera formerna och graden av förstörelse i böndernas angrepp, utan att försvaga dem.

Jordfrågan stod inte för sig själv. Bonden led både som säljare och köpare, särskilt under den sista perioden av kriget. Säd togs ifrån honom till ett fastställt pris och industrins produkter blev mer och mer oanskaffbara. Problemet med den ekonomiska samordningen mellan lands­bygden och staden, bestämd att senare under beteckningen ”saxen” bli sovjetekonomins centrala problem, visade redan sitt hotfulla ansikte. Bolsjevikerna sade till bönderna: Sovjeterna måste ta makten, ge er jorden, avsluta kriget, upprätta arbetarkontroll över produktionen och reglera prisförhållandena mellan industriella och agrara produkter. Hur summariskt det svaret än kan ha varit, antydde det vägen. ”Skiljemuren mellan oss och bönderna”, sade Trotskij den 10 oktober på en konferens med fabrikskommittéer, ”är Avksentievs små rådgivare. Vi måste bryta igenom den muren. Vi måste förklara för byn att alla arbetarens försök att hjälpa bonden genom att förse byn med jordbruksredskap inte kommer att ge något resultat innan arbetarkontroll över den organiserade produktionen är upprättad.” Konferensen utsände ett manifest till bönderna i den andan.

Petrogradarbetarna skapade under dessa dagar särskilda kommissioner vid fabrikerna, vilka skulle samla ihop metaller, skadade delar och fragment för användning vid ett speciellt centrum, benämnt ”Arbetare till bonde”. Det här järnskrotet användes för att tillverka de enklaste jordbruksredskap och reservdelar. Arbetarnas första planerade inträde i produk­tionsprocessen – fortfarande litet till omfattningen och med agitatoriska mål dominerande över ekonomiska – öppnade ändå en utsikt för den närmaste framtiden. Böndernas exekutiv­kommitté blev uppskrämd av bolsjevikernas inträde i byns förbjudna sfär och gjorde ett försök att lägga beslag på det nya företaget, men de skröpliga kompromissmakarna var inte alls längre i stånd att konkurrera med bolsjevikerna på stadsarenan när marken i byarna redan gled iväg under deras fötter.

Bolsjevikagitationens ekon ”reste fattigbönderna så till den grad”, skriver Tverbonden Vorobjev, ”att vi definitivt kan säga: Om oktoberrevolutionen inte hade kommit i oktober skulle den ha kommit i november”. Den här färgrika beskrivningen av bolsjevikernas politiska styrka motsäger inte dess faktiska organisatoriska svaghet. Bara genom sådana slående disproportioner bryter sig en revolution väg. Det är, för att tala sanning, av denna anledning som dess rörelse inte kan tvingas in i den formella demokratins ramar. För att uppnå jordrevolutionen, vare sig i oktober eller i november, hade bönderna ingen annan väg än att använda sig av den upprepade väven från samma socialistrevolutionära parti. Dess vänsterelement bildade hastigt och osystematiskt en grupp under bonderevoltens tryck – följde bolsjevikerna och konkurrerade med dem. Under de kommande månaderna kommer böndernas politiska omslag huvudsakligen äga rum under vänstersocialistrevolutionärernas glänsande banér. Detta kortlivade parti kommer att bli en återspegling och en ostadig form av landsbygdsbolsjevism, en temporär brygga från bondekriget till den proletära revolutionen.

Jordrevolutionen var tvungen att ha sina egna lokala institutioner. Hur såg de ut? Det existerade flera slags organisationer i byn: statliga institutioner, som distriktets exekutiv­kommitté och jord- och livsmedelskommittéerna, sociala institutioner, som sovjeterna, rent politiska institutioner, som partierna, och slutligen organ för självstyre, exemplifierade av städernas zemstvoförsamlingar. Bondesovjeterna hade ännu bara utvecklats i provins- och i viss utsträckning grevskapsskala. Det fanns få stadssovjeter. Städernas zemstvoförsamlingar hade varit långsamma med att slå rot. Jord- och exekutivkommittéerna blev å andra sidan, även om de var statsorgan till utformningen – hur underligt det än kan tyckas vid första ögonkastet, bonderevolutionens organ.

Huvudjordkommittén bestod av regeringsfunktionärer, godsägare, professorer, vetenskapliga jordbrukare, socialistrevolutionära politiker och en tillsats av tvivelaktiga bönder och blev i allt väsentligt jordrevolutionens huvudbroms. Provinskommissarierna upphörde aldrig med att vara regeringspolitikens transmissionsremmar. Grevskapskommissarierna pendlade mellan bönderna och männen högre upp. Stadskommittéerna som var valda av bönderna och verksamma mitt inför ögonen på byn blev emellertid den agrara rörelsens instrument. Omständligheten att medlemmarna i dessa kommittéer vanligen registrerade sig som socialistrevolutionärer gjorde ingen skillnad. De höll jämna steg med böndernas kojor och inte med godsägarnas herrgårdar. Bönderna värdesatte särskilt statskaraktären på sina jordkommittéer och såg i detta ett slags patenträtt för inbördeskrig.

”Bönderna säger att de inte erkänner något förutom distriktskommittén”, klagar en av cheferna för milisen i grevskapet Saranskij så tidigt som i maj. ”Alla grevskaps- och storstadskommittéer, säger de, arbetar för godsägarna.” Enligt en Nisjegorodkommissarie ”slutar vissa distriktskommittéers försök att motsätta sig böndernas självständiga handlande nästan alltid i misslyckande och medför en förändring av medlemmarna i kommittén”. Enligt Pskovbonden Denisov ”var kommittéerna alltid på bonderörelsens sida gentemot godsägaren, därför att den mest revolutionära delen av bönderna och soldater från fronten valdes till dem”.

Grevskaps- och alldeles särskilt provinskommittéerna leddes av ”funktionärsintelligentsian”, som försökte upprätthålla fredliga förbindelser med godsägaren. ”Bönderna såg”, skriver Moskvabonden Jurkov, ”att detta var samma rock, bara vänd ut och in, samma makt men med ett annat namn.” ”En ansträngning är på gång”, rapporterar Kurskkommissarien, ”för att få till stånd nya val till grevskapskommittéerna, som överallt utför den provisoriska regeringens direktiv.” Det var emellertid mycket svårt för bönderna att komma in i grevskaps­kommittéerna. Socialistrevolutionärerna höll fast i de politiska banden mellan byarna och distrikten och bönderna var på så sätt tvungna att handla genom ett parti vars huvuduppgift bestod i att vända den gamla rocken ut och in.

Böndernas kallsinnighet gentemot februarisovjeterna, som vid första ögonkastet kan tyckas förvånande, hade faktiskt mycket djupa orsaker. Sovjeten var inte en särskild organisation i likhet med jordkommittén, utan ett universellt organ för revolutionen. Inom den allmänna politikens sfär kan inte bonden ta något steg utan ledning. Den enda frågan är var det skall komma ifrån. Bondesovjeterna i provinserna och grevskapen skapades på initiativ av och i betydande utsträckning på bekostnad av kooperativen, men inte som organ för en bonde­revolution utan som organ för en konservativ vakthållning över bönderna. Byborna tolererade dessa högersocialistrevolutionära sovjeter, som stod över dem som ett skydd mot myndig­heterna, men hemma för sig själva föredrog de jordkommittéerna.

För att hindra byn från att stänga in sig i en cirkel av ”rena bondeintressen” skyndade sig regeringen att skapa demokratiska zemstvoförsamlingar. Enbart detta var nog för att musjiken skulle vara på sin vakt. Det var ofta nödvändigt att framtvinga val. ”Det förekom fall av laglöshet”, rapporterar Pentsakommissarien, ”som resulterade i avbrytande av valen.” I Minskprovinsen arresterade bönderna ordföranden i stadens valkommitté prins Drutskoj-Ljubetskoj och beskyllde honom för att fiffla med listorna. Det var inte lätt för musjikerna att komma överens med honom om den demokratiska lösningen på deras urgamla träta. Grev­skapskommissarien i Bugulminsk rapporterade: ”Valen till distriktens zemstvoförsamlingar i grevskapet har inte ägt rum riktigt enligt planerna… Valmanskåren består uteslutande av bönder. Det finns ett påtagligt främlingskap gentemot den lokala intelligentsian och särskilt jordägarna.” I den här formen var zemstvoförsamlingen inte mycket annorlunda än kommittén. ”Bondemassornas inställning till intelligentsian och särskilt jordägarna är fientlig”, klagar kommissarien i grevskapet Minsk. I en Moghilijevtidning läser vi den 23 september: ”Kulturellt arbete i grevskapet är förknippat med en viss risk, om man inte kategoriskt lovar att medverka i det omedelbara överförandet av all jord till bönderna.” Där överenskommelser och till och med beblandning mellan befolkningens grundläggande klasser blir omöjligt försvinner grunden för demokratiska institutioner. Att distriktens zemstvo­församlingar var dödfödda förutspådde omisskännligt den konstituerande församlingens sammanbrott.

”De lokala bönderna”, rapporterar Nisjegorodkommissarien, ”har fått en orubblig uppfattning att alla civila lagar har förlorat sin kraft och att alla juridiska förhållanden nu borde regleras av bondeorganisationerna.” I vissa områden fick distriktskommittéerna kontroll över milisen och stiftade lokala lagar, fastställde arrenden, reglerade löner, satte dit sina egna uppsynings­män på gods, tog över jorden, skördarna, timret, skogarna, verktygen, tog ifrån godsägarna deras maskiner och genomförde husundersökningar och arresteringar. Århundradenas röst och revolutionens färska erfarenhet sade båda till musjiken att jordfrågan är en maktfråga. Agrarrevolutionen behövde en bondediktaturs organ. Musjiken kände ännu inte till det latinska ordet, men visste vad han ville. Den ”anarki” som godsägarna, de liberala kommissarierna och kompromisspolitikerna klagade över var i verkligheten den revolutionära diktaturens första stadium i byn.

Nödvändigheten att skapa särskilda och rena bondeorgan för jordrevolutionen på lokal nivå hade försvarats av Lenin under händelserna 1905–06. ”De revolutionära bondekommittéerna erbjuder”, hävdade han vid partikongressen i Stockholm, ”den enda väg längs vilken bonde­rörelsen kan färdas.” Musjikerna hade inte läst Lenin, men Lenin visste hur man läser musjikernas tankar.

Byarna ändrade sin inställning till sovjeterna först under hösten, när sovjeterna själva ändrade sin politiska kurs. De bolsjevikiska och vänstersocialistrevolutionära sovjeterna i grevskaps- eller provinsstäderna höll nu inte längre tillbaka bönderna, utan knuffade dem tvärtom framåt. Medan byarna under de första månaderna hade sett kompromissovjeterna som ett legalt skydd, för att senare komma i fientlig konflikt med dem, började de först nu finna en verklig ledning i de revolutionära sovjeterna. Saratovbönderna skrev i september: ”All makt över hela Ryssland borde övergå… till arbetar-, bonde- och soldatdeputerades sovjeter. Det blir säkrare.” Först under hösten började bönderna koppla ihop sitt jordprogram med parollen om makten till sovjeterna, men inte heller här visste de av vem eller hur dessa sovjeter borde ledas.

Agrara oroligheter i Ryssland hade sina stora ärofulla traditioner, sitt enkla men tydliga program och sina lokala martyrer och hjältar. De kolossala erfarenheterna från 1905 hade inte obemärkt gått förbi byarna och till detta måste vi lägga verkan av de sekteristiska[4] idéer som hade gripit miljoner bönder. ”Jag kände många bönder”, skriver en välinformerad författare, ”vilka accepterade… oktoberrevolutionen som det omedelbara förverkligandet av deras religiösa förhoppningar.” Av alla i historien kända bonderevolter var de ryska böndernas rörelse 1917 otvivelaktigt den som var mest närd av politiska idéer. Om de ändå visade sig oförmögna att skapa en självständig ledning och ta makten i sina egna händer kan orsakerna återfinnas i den organiska karaktären hos en isolerad, småskalig och rutinmässig verksamhet. Medan den sög all must ur musjiken, gav hans ekonomiska ställning i gengäld inte förmågan att generalisera.

En bondes politiska frihet betyder i praktiken möjligheten att välja mellan olika stadspartier, men inte ens det valet görs a priori. Bönderna knuffade bolsjevikerna mot makten med sin revolt, men bara efter att ha erövrat makten kunde bolsjevikerna vinna över bönderna och omvandla deras jordrevolution till en arbetarstats lagar.

En grupp forskare under ledning av Jakovlev har gjort en extremt värdefull klassificering av materialet och karaktäriserat jordrörelsens utveckling från februari till oktober. Under förut­sättning att antalet oorganiserade aktioner var 100 varje månad, har dessa forskare beräknat att det ägde rum 33 organiserade konflikter i april, 86 i juni och 120 i juli. Juli var tidpunkten för de socialistrevolutionära organisationernas största framgångar i landet. I augusti var det 62 organiserade på 100 oorganiserade och i oktober 14. Ur dessa siffror – underbart instruktiva, även om de är av begränsad betydelse – drar Jakovlev en fullständigt oväntad slutsats: ”Medan rörelsen fram till augusti”, säger han, ”ständigt hade blivit mer organiserad; antog den under hösten en alltmer ‘spontan’[5] karaktär.” En annan forskare, Vermenitjev, kommer fram till samma formel: ”Minskningen av siffran för organiserade rörelser under perioden för vågorna innan oktoberrevolutionen vittnar om spontaniteten i rörelsen under dessa månader.” Om det spontana kontrasteras mot det medvetna, som blindhet mot syn – och det är den enda vetenskapliga kontrasten så måste vi komma till slutsatsen att bonderörelsens medvetenhet ökade fram till augusti och sedan började minska så snabbt att den fullständigt försvann vid tidpunkten för oktoberupproret, men det ville våra forskare uppenbarligen inte säga. Genom att inta en något reflekterande attityd till frågan är det inte svårt att exempelvis förstå att bondevalen till den konstituerande församlingen, trots sin till det yttre ”organiserade” karak­tär, var ojämförligt mer ”spontana” – dvs. tanklösa, fåraktiga, blinda – än de ”organiserade” bondekampanjer mot godsägaren där varje bonde mycket väl visste vad han ville.

Under höstkrisen övergav inte bönderna medveten handling för spontanitet, utan övergav kompromissmakarnas ledning för inbördeskriget. Nedgången i organiseringen var verkligen ett ytfenomen: kompromissorganisationerna föll bort, men det som lämnades kvar var långt ifrån ett tomrum. Bönderna gav sig ut längs den nya vägen under direkt ledning av de mest revolutionära elementen: soldaterna, matroserna och arbetarna. När de gav sig in i avgörande handlingar sammankallade bönderna ganska ofta ett massmöte och gjorde sig till och med besvär med att den resolution som antagits skulle signeras av alla som bodde i samma by. ”Under bonderörelsens höstperiod, med dess plundringsformer”, skriver en tredje forskare, Sjestakov, ”är det den ‘gamla bondeförsamlingen’ som oftast uppträder på scenen… Genom församlingen delar bönderna de tillgripna varorna, för förhandlingar med godsägaren, uppsyningsmännen, grevskapskommissarier och straffexpeditioner av alla slag.”

Frågan om varför stadskommittéerna, som lett bönderna ända fram till inbördeskriget, nu försvinner från scenen finner inget direkt svar i detta material, men förklaringen ger sig själv. En revolution sliter mycket snabbt ut sina organ och verktyg. Tack vare det faktum att jord­kommittéerna hade utfört halvt fredliga aktiviteter, var de med nödvändighet till liten användning vid direkta angrepp och denna allmänna orsak är tillfogad av särskilda orsaker av inte mindre vikt. Genom att välja det öppna krigets väg mot godsägaren visste bönderna mer än väl vad som väntade dem i fall av nederlag. Dessutom var ett antal jordkommittéer under Kerenskijs lås och bom. Att sprida ansvaret blev ett taktiskt behov. ”Miren” erbjöd den mest lämpliga formen för detta. Det vanemässiga och ömsesidiga misstroendet bönderna emellan verkade otvivelaktigt i samma riktning. Det var nu fråga om det direkta beslagtagandet och uppdelandet av godsägarnas tillhörigheter; var och en ville själv ta del i detta och inte anförtro sin rätt till någon. På så sätt ledde kampens högsta spänning till ett temporärt tillbakadragande av de representativa organen till förmån för en primitiv bondedemokrati i form av församlingen och det kommunala dekretet.

Detta grova misstag i definierandet av bonderörelsens karaktär kan tyckas särskilt förvånande ur bolsjevikiska forskares pennor, men vi får inte glömma att detta är bolsjeviker av det nya slaget. Tankens byråkratisering har oundvikligen lett till ett övervärderande av de organisationsformer som tvingades på bönderna ovanifrån och ett undervärderande av de som bönderna själva tog i anspråk. Den bildade funktionären ser i den liberale professorns efterföljd på sociala processer ur administrationens synvinkel. I sin ställning som folkkommissarie för jordbruket visade Jakovlev senare samma byråkratiska attityd till bönderna men inom en oändligt bredare och mer ansvarsfull sfär – nämligen sfären för införandet av ”fullständig kollektivisering”. Teoretisk ytlighet tar en grym hämnd när det kommer till praktisk handling i stor skala!

Vi befinner oss dock fortfarande gott och väl tretton år före den fullständiga kollektivi­seringens misstag. Det är nu endast fråga om exproprieringen av jordgodsen. Hundra­trettiofyra tusen godsägare darrar fortfarande för sina 18 miljoner desjatiner. Mest hotfull är situationen för dem som befinner sig i toppen, det gamla Rysslands 30 000 herrar, som äger 70 miljoner desjatiner – över 2 000 i genomsnitt per person. Herremannen Boborykin skriver till kanslern Rodzianko: ”Jag är godsägare och på något sätt går det inte in i mitt huvud att jag skall berövas min jord och detta för ett ytterst osannolikt syfte – ett experimentellt prövande av socialistiska läror”, men det är revolutionens uppgift att uppnå just de saker som inte vill gå in i den härskande klassens huvuden.

De mer förutseende godsägarna kan emellertid inte låta bli att inse att de inte kommer att kunna behålla sina gods. De försöker inte ens längre. Ju förr vi blir av med vår jord, säger de, desto bättre. Den konstituerande församlingen framträder primärt för dem som en stor avräkningsanstalt, där staten inte bara kommer att kompensera dem för jorden utan också för deras bekymmer.

De jordägande bönderna anslöt sig från vänster till detta program. De var inte ovilliga att få ett slut på den parasitära adeln men var rädda för att rubba begreppet jordegendom. Staten är tillräckligt rik, förklarade de på sina möten, för att betala godsägarna si så där 12 miljarder rubel. I egenskap av ”bönder” räknade de med att kunna använda sig av dessa adelsgods på fördelaktiga villkor, när de väl hade betalats av folket.

Egendomsägarna förstod att graden av gottgörelse var en politisk storhet, som avgjordes av styrkeförhållandet vid betalningsögonblicket. Fram till slutet av augusti återstod hoppet att den konstituerande församlingen, sammankallad à la Kornilov, skulle följa en linje för jordreformen som låg mitt emellan Rodzianko och Miljukov. Kornilovs sammanbrott innebar att de besuttna klasserna hade förlorat spelet.

Under september och oktober inväntade de besuttna klasserna utgången som en hopplöst sjuk inväntar döden. För musjikerna är hösten tiden för politik. Fälten är slagna, illusioner skingrade och tålamodet uttömt. Tid för att slutföra saker och ting! Rörelsen svämmar nu över sina bräddar, invaderar alla distrikt, utplånar lokala särdrag, drar in alla byns skikt, sköljer bort alla överväganden om lagar och försiktighet, blir aggressiv, obändig, rasande, en natur­kraft, beväpnar sig med stål och eld, revolver och handgranater, river ned och bränner upp godsens bostäder, driver ut godsägaren, sopar jorden ren och vattnar den med blod på en del platser.

Borta är de adelsbon som lovsjungits av Pusjkin, Turgenjev och Tolstoj. Det gamla Ryssland har gått upp i rök. Den liberala pressen är en samling av stön och utrop över utplånandet av engelska trädgårdar, målningar av livegnas penslar, ärvda bibliotek, Tombovs tempel, rid­hästarna, de forntida inskriptionerna och avelstjurarna. Borgerliga historiker har försökt lägga ansvaret på bolsjevikerna för ”vandalismen” i böndernas sätt att göra upp räkningen med sina herrars ”kultur”. I verkligheten fullföljde den ryske musjiken en verksamhet som inletts många århundraden innan bolsjevikerna uppträdde. Han fullföljde sin progressiva historiska uppgift med de enda medel som stod till hans förfogande. Med revolutionärt barbari utplånade han medeltidens barbari. Dessutom upplevde vare sig han själv, hans farfar eller farfars far före honom någon nåd eller skonsamhet!

När de feodala godsägarna fick känna på den röda hanen fyra och ett halvt århundrade före befrielsen av de franska bönderna, skrev en from munk i sin krönika: ”De gjorde landet så mycket ont att engelsmännens ankomst inte behövdes för att utplåna kungadömet; de kunde aldrig ha åstadkommit det som Frankrikes adelsmän åstadkom.” Endast bourgeoisien visade sig – i maj 1871 – förmögen att överträffa de franska adelsmännen i grymhet. De ryska bönderna undvek – tack vare arbetarnas ledning – och de ryska arbetarna tack vare böndernas stöd – att lära sig denna tvåfaldiga läxa av kulturens och mänsklighetens försvarare.

Det inbördes förhållandet mellan Rysslands grundläggande klasser reproducerades i stort sett i byn. Liksom arbetarna och soldaterna gav sig in i en strid med monarkin, helt i motsättning till bourgeoisiens planer, reste sig fattigbönderna modigast av alla mot godsägaren och brydde sig inte om kulakens varningar. Liksom kompromissmakarna trodde att revolutionen skulle stå säker på benen enbart från det ögonblick när den erkändes av Miljukov, föreställde sig mellanbönderna, som sneglade till höger och vänster, att kulakens signatur skulle legitimera tillgreppen och slutligen på ett liknande sätt som bourgeoisien, även om den var fientlig till revolutionen, inte tvekade att tillskansa sig makten, vägrade inte kulakerna, efter att ha motsatt sig plundringarna, att njuta dess frukter. Makten förblev inte länge i bourgeoisiens händer och inte heller godsägarens boskap i kulakernas händer – av liknande orsaker.

Styrkan i den agrardemokratiska och väsentligen borgerliga revolutionen manifesterades i det faktum att den för en tid överbryggade byns klassmotsättningar: lantarbetaren hjälpte kulaken i plundrandet av godsägaren. Den ryska historiens 1600-, 1700- och 1800-tal klev upp på 1900-talets skuldror och böjde det till marken. Svagheten i den försenade borgerliga revolutionen manifesterades i det faktum att bondekriget inte manade de borgerliga revolutionärerna framåt, utan slutgiltigt kastade dem tillbaka in i reaktionens läger. Gårdagens straffarbetsfånge Tsereteli försvarade godsägarnas gods mot anarki! Bonderevolutionen, som således avvisats av bourgeoisien, gjorde gemensam sak med industriproletariatet. På det här viset gick inte bara 1900-talet fritt från de gångna århundradena, som hängde över det, utan klättrade på deras skuldror till en ny historisk nivå. För att bonden skulle kunna röja och inhägna sin jord måste arbetaren stå i ledningen för staten: det är den enklaste formeln för oktoberrevolutionen.

Kapitel II: Nationalitetsproblemet

Språket är det viktigaste instrumentet för mänsklig kommunikation och följaktligen för industrin. Det blir nationellt tillsammans med segern för det varuutbyte som integrerar nationer. På denna grundval reses nationalstaten som den mest lämpliga, profitabla och normala arenan för de kapitalistiska förhållandenas spel. I Västeuropa inleddes epoken med bildandet av borgerliga nationer, om vi utelämnar Nederländernas kamp för självständighet och öriket Englands öde, med den stora franska revolutionen och var i allt väsentligt fullbordad ungefär hundra år senare i och med bildandet av det tyska riket.

Under den period när nationalstaten i Europa inte längre kunde inrymma produktivkrafterna och växte över i den imperialistiska staten, hade dock de nationaldemokratiska revolu­tionernas era i Östern – i Persien, på Balkanhalvön, i Kina och i Indien – bara börjat efter impulserna från den ryska revolutionen 1905. Balkankriget 1912 markerade fullbordandet av nationalstaternas bildande i sydöstra Europa. Det därpå följande imperialistiska kriget fullbordade i förbigående de nationella revolutionernas oavslutade arbete i Europa och ledde till sönderslitandet av Österrike-Ungern, upprättandet av ett självständigt Polen och självständiga randstater som avstyckats från tsarernas imperium.

Ryssland bildades inte som en nationalstat, utan som en stat bestående av nationaliteter. Detta överensstämde med dess försenade karaktär. Handelskapitalet utvecklades på djupet på grundval av extensivt jordbruk och hemindustri, inte genom att omvandla produktionen utan på bredden genom att öka radien för sin verksamhet. Handelsmannen, godsägaren och regeringstjänstemannen avancerade från centrum mot periferin och följde nybyggarbönderna, som i sökandet efter obruten mark och frihet från plundring penetrerade nya territorier som beboddes av ännu mer efterblivna stammar. Statens expansion var i grunden en expansion av jordbruket, som med all sin primitivitet uppvisade en viss överlägsenhet gentemot nomaderna i söder och öster. Den byråkratiska kaststat som utformades på denna enorma och ständigt utvidgade grund blev tillräckligt stark för att underkuva vissa nationer i väster, som besatt en högre kultur men tack vare sin lilla befolkning eller förhållanden av inre kris var oförmögna att försvara sin självständighet (Polen, Litauen, de baltiska staterna och Finland).

Till de sjuttio miljonerna storryssar, som utgjorde den stora massan i landet, tillfogades gradvis omkring nittio miljoner ”utlänningar” som var skarpt uppdelade i två grupper: de västra folken, som överträffade Ryssland med sin kultur, och de östra, som stod på en lägre nivå. På så sätt skapades ett imperium vars härskande nationalitet bara utgjorde 43 procent av befolkningen. De återstående 57 procenten var nationaliteter av varierande kulturnivå och underkastelse och inkluderade 17 procent ukrainare, 6 procent polacker och 4,5 procent vitryssar.

Statens glupska krav och knappheten i de härskande klassernas bondegrund gav upphov till de bittraste former av utsugning. Nationellt förtryck i Ryssland var ojämförligt råare än i grann­staterna, inte bara vid den västra utan till och med vid den östra gränsen. Det stora antalet av dessa nationaliteter som berövats sina rättigheter, och hårdheten i berövandet, gav det nationella problemet i Tsarryssland en oerhört explosiv kraft.

Medan de borgerliga revolutionerna i nationellt homogena stater utvecklade kraftfulla centripetala tendenser, och som i Frankrike anslöt sig till idén om att övervinna särdrag, eller som i Italien och Tyskland övervinna nationell splittring – frigjorde den försenade borgerliga revolutionen i nationellt heterogena stater som Turkiet, Ryssland och Österrike-Ungern tvärtom centrifugala krafter. Trots den uppenbara motsatsen i dessa processer när de uttrycks i mekaniska termer var deras historiska funktion densamma. I båda fallen var det fråga om att använda den nationella enheten som en grundläggande industriell reservoar. Tyskland måste av det skälet förenas och Österrike-Ungern delas.

Lenin lärde sig tidigt oundvikligheten i utvecklingen av centrifugala nationella rörelser i Ryssland och kämpade hårdnackat under många år alldeles särskilt mot Rosa Luxemburg – för den berömda nionde paragrafen i det gamla partiprogrammet, som formulerade nationernas rätt till självbestämmande – dvs. fullständigt avskiljande som stater. Därmed gick inte bolsjevikpartiet i borgen för avskiljandets evangelium. Det åtog sig enbart att oförsonligt kämpa mot varje form av nationellt förtryck, inklusive kvarhållandet med våld av den ena eller andra nationaliteten inom statens gränser. Bara på detta sätt kunde det ryska proletariatet vinna de förtryckta nationaliteternas förtroende.

Det var dock bara den ena sidan av saken. Bolsjevismens politik på det nationella området hade också en annan sida som till synes stod i motsättning till den första, men som i verklig­heten kompletterade den. Inom partiets och arbetarorganisationernas ramar insisterade bolsjevismen på en sträng centralism och förde oförsonligt krig mot varje stänk av nationalism, som skulle kunna ställa arbetarna mot varandra, eller splittra dem. Medan bolsjevismen helt och hållet förvägrade de borgerliga staterna rätten att påtvinga en nationell minoritet obligatoriskt medborgarskap, eller till och med ett statsspråk, gjorde den samtidigt det närmast möjliga förenandet av arbetarna av olika nationaliteter med hjälp av frivillig klassdisciplin till en verkligt helig uppgift. Därför avvisade bolsjevismen den nationellt federala principen i byggandet av partiet. En revolutionär organisation är inte prototypen för den framtida staten, utan bara instrumentet för dess skapande. Ett instrument bör vara anpassat till att utforma produkten; det bör inte innefatta produkten. Således kan en centraliserad organisation garantera framgång för en revolutionär kamp – till och med där uppgiften består i att krossa det centraliserade förtrycket av nationaliteterna.

För Rysslands förtryckta nationer betydde monarkins störtande oundvikligen också deras egen nationella revolution. I det här avseendet observerar vi emellertid samma sak som i februari­regimens alla andra avdelningar: Den officiella demokratin hölls i koppel av sitt politiska beroende av den imperialistiska bourgeoisien och var fullständigt oförmögen att bryta de gamla bojorna. Den uppfattade sin rätt att avgöra alla andra nationers öde som okränkbar och fortsatte svartsjukt att vakta de källor till välstånd, makt och inflytande som hade givit den storryska bourgeoisien dess dominerande ställning. Kompromissdemokratin översatte bara den tsaristiska nationalitetspolitikens traditioner till den frihetliga retorikens språk: Det är nu fråga om att försvara revolutionens enhet, men den styrande koalitionen hade också ett annat och skarpare argument – krigstidens läglighet. Det innebar att enskilda nationaliteters strävanden mot frihet måste framställas som det österrikisk-tyska högkvarterets verk. Även här spelade kadeterna första- och kompromissmakarna andrafiolen.

Den nya regeringen kunde naturligtvis inte helt och hållet lämna det avskyvärda legala trasslet, utlänningars komplicerade medeltida vrångbild, orört. Men den hoppades och ansträngde sig att stanna vid enbart annullerandet av de exceptionella lagarna mot enskilda nationer – dvs. att upprätta en renodlad jämlikhet inför den storryska statsbyråkratin för befolkningens alla delar.

Denna formella jämlikhet gav judarna mest av alla, eftersom lagarna som begränsade deras rättigheter hade nått antalet 650. Dessutom kunde inte judarna, som var stadsinvånare och den mest utspridda av alla nationaliteterna, göra anspråk på vare sig statlig självständighet eller ens territoriell autonomi. Vad gäller projektet med så kallad ”nationellt kulturell autonomi”, som skulle förena judarna över hela landet kring skolor och andra institutioner, smalt denna reaktionära utopi, som lånats från den österrikiske teoretikern Otto Bauer av vissa judiska grupper, under dessa första dagar av frihet som vax under solens strålar.

En revolution är dock en revolution av den anledningen att den inte är tillfredsställd med understöd eller uppskjutna betalningar. Avskaffandet av de mest skamliga nationella inskränkningarna upprättade en formell jämlikhet mellan medborgare oavsett deras nationalitet, men avslöjade bara desto skarpare nationaliteternas ojämlika ställning som sådan och lämnade huvuddelen av dem i ställningen som den storryska statens styv- eller fosterbarn.

Proklamerandet av lika rättigheter betydde särskilt för finnarna ingenting, eftersom de inte åtrådde jämlikhet med ryssarna utan självständighet från Ryssland. Det gav inte ukrainarna någonting, eftersom deras rättigheter hade varit jämlika innan på grund av tvångsprokla­merandet av att de var ryssar. Det förändrade ingenting i letternas eller esternas situation som förtryckta av den tyske godsägarens herrgård och den rysk-tyska staden. Det gjorde inte alls ödet lättare för Centralasiens efterblivna folk och stammar, som inte hade tryckts ned av juridiska begränsningar utan av ekonomiska och kulturella klot och kedjor. Alla dessa frågor vägrade liberalernas och kompromissmakarnas koalition att ens ta upp. Den demokratiska staten förblev den storryske funktionärens samma gamla stat och han tänkte inte ge upp sin plats åt någon annan.

Ju djupare revolutionen trängde ned i gränsområdenas massor, desto klarare framstod det att det ryska statsspråket här var de besuttna klassernas språk. Den formella demokratins regim med sin press- och församlingsfrihet gjorde bara de efterblivna och förtryckta nationaliteterna desto mer smärtsamt medvetna om i vilken utsträckning de var berövade den kulturella utvecklingens mest elementära medel: egna skolor, domstolar och tjänstemän. Hänvisningar till en framtida konstituerande församling irriterade dem bara. De visste mer än väl att samma parti som hade skapat den provisoriska regeringen också skulle dominera denna församling, och det fortsatte att försvara russifieringens traditioner och klargjorde med svartsjuk snikenhet den punkt utöver vilken de härskande klasserna inte tänkte gå.

Finland blev från första början en nagel i ögat på februariregimen. Tack vare jordfrågans bitterhet, i Finland en fråga om ”torpare” – dvs. små förslavade arrendatorer, drog industri­arbetarna, även om de bara utgjorde 14 procent av befolkningen, med sig landsbygds­befolkningen. Den finska sejmen var det enda parlamentet i världen där socialdemokraterna fick majoritet: 103 platser utav 200. Efter att ha förklarat sejmen för en suverän makt, förutom i krig och utrikespolitik, genom sin lag den 5 juni vädjade de finska socialdemokraterna ”till broderpartiet i Ryssland” om stöd, men deras vädjan skickades, som det visade sig, till alldeles fel adress. Den provisoriska regeringen steg först åt sidan och lät ”broderpartiet” handla. En rådgivande delegation under Tjcheidzes ledning åkte till Helsingfors och återvände tomhänt. De socialistiska ministrarna i Petrograd – Kerenskij, Tjernov, Skobelev och Tsereteli beslutade sig då för att med våld upplösa den socialistiska regeringen i Helsingfors. Befäl­havaren över högkvartersstaben, monarkisten Lukomskij, varnade de civila myndigheterna och befolkningen i Finland för att ”deras städer och först och främst Helsingfors skulle ödeläggas” i fall åtgärder riktades mot den ryska armén. Efter denna förberedelse utsände regeringen ett högtidligt manifest – ett plagiat från monarkin även i sin litterära stil – som upplöste sejmen. Under offensivens första dag placerades ryska soldater, som dragits tillbaka från fronten, vid ingångarna till det finska parlamentet. Därigenom fick Rysslands revolu­tionära massor – på sin väg mot oktoberrevolutionen – en god läxa i den privilegierade plats som demokratins principer intog i kampen mellan klasskrafter.

Inför denna ohämmade nationalism hos de härskande klasserna intog de revolutionära trupperna i Finland en värdig inställning. En regional sovjetkongress som hölls i Helsingfors tidigt i september tillkännagav: ”Om den finska demokratin finner det tillrådligt att återuppta sejmens sammanträden kommer varje försök att förhindra detta av sovjetkongressen att betraktas som en kontrarevolutionär handling.” Det var ett direkt erbjudande om militär hjälp, men den finska demokratin, i vilken kompromisstendenser övervägde, var inte redo att slå in på upprorets väg. Nya val hölls under hotet av ny upplösning och gav en majoritet på 108 utav 200 till de borgerliga partier med vars samförstånd regeringen hade upplöst sejmen.

Här kom dock inhemska frågor i förgrunden, frågor som i detta Nordens Schweiz, ett land med granitberg och giriga egendomsägare, oundvikligen skulle leda till inbördeskrig. Den finska bourgeoisien förberedde halvt öppet sina militära kadrer. Hemliga kärnor av röda garden bildades samtidigt. Bourgeoisien vände sig till Sverige och Tyskland för vapen och instruktörer. Arbetarna fann stöd hos de ryska trupperna. Under tiden utvecklades i borgerliga kretsar – som igår fortfarande var benägna att hålla med Petrograd – en rörelse för fullständigt avskiljande från Ryssland. Deras ledande tidning Hufvudstadsbladet skrev: ”Det ryska folket är besatt av ett anarkistiskt vansinne… Borde vi inte under dessa omständigheter… avskilja oss så långt som möjligt från detta kaos?” Den provisoriska regeringen fann sig tvingad att göra eftergifter utan att invänta den konstituerande församlingen. Den 23 oktober antogs ett dekret som ”i princip” erkände Finlands självständighet, med undantag för frågor som rörde militära och utrikes affärer. ”Självständighet” ur Kerenskijs hand var dock inte mycket värd: Det vår nu bara två dagar kvar till hans fall.

En andra och mycket större nagel i ögat var Ukraina. Tidigt i juli förbjöd Kerenskij en soldatkongress som sammankallats av radan. Ukrainarna gav inte efter. För att rädda sin regerings ansikte legaliserade Kerenskij kongressen ex post facto och skickade ett deklamatoriskt telegram, som de församlade deputeradena hälsade med respektlöst skratt. Denna bittra läxa hindrade inte Kerenskij från att tre veckor senare förbjuda en muslimsk militärkongress i Moskva. Den demokratiska regeringen verkade angelägen att klargöra för de missnöjda nationerna: Ni kommer bara att få det som ni själva tar.

I sin första ”universal”, som utfärdades den 10 juni, anklagade radan Petrograd för att motsätta sig nationell självständighet och förklarade: ”Hädanefter kommer vi att bygga vårt eget liv.” Kadeterna fördömde de ukrainska ledarna som tyska agenter, kompromissmakarna vände sig till dem med sentimentala tillrättavisningar och den provisoriska regeringen skickade en delegation till Kiev. I den upphettade atmosfären i Ukraina kände sig Kerenskij, Tsereteli och Teresjtjenko tvungna att gå radan till mötes några steg. Efter juliräderna mot arbetarna och soldaterna girade dock regeringen till höger också i den ukrainska frågan. Den 5 augusti anklagade radan med överväldigande majoritet regeringen för att, ”besjälad av den ryska bourgeoisiens imperialistiska tendenser”, ha brutit överenskommelsen från den 3 juli. ”När tiden kom för regeringen att inlösa sin förbindelse”, förklarade den ukrainska regeringens överhuvud Vinnitjenko, ”visade det sig att den provisoriska regeringen… är en småbedragare, som hoppas bli av med ett stort historiskt problem genom svindleri.” Detta otvetydiga språk förmedlar en adekvat idé om regeringens auktoritet, till och med i kretsar som politiskt borde stå den ganska nära. I det långa loppet skilde sig den ukrainske kompromissmakaren Vinnitjenko från Kerenskij bara som en medioker romanförfattare från en medioker advokat.

Det är sant att regeringen i september slutligen utgav ett dekret som erkände ”rätten till självbestämmande” – inom ramar som skulle avgöras av den konstituerande församlingen – för alla Rysslands nationaliteter. Det fullständigt garantilösa och självmotsägande löftet inför framtiden – som var extremt vagt i allt utom sina inskränkningar – ingav dock inget förtroende hos någon. Den provisoriska regeringens handlingar stod redan i alltför bjärt kontrast till dekretet.

Den 2 september beslutade senaten – samma organ som vägrade släppa in nya medlemmar utan den gamla uniformen – att vägra publicera instruktioner som formulerats för det ukrainska generalsekretariatet – dvs. för regeringskabinettet i Kiev – och som bekräftats av regeringen. Anledningen: Ingen lag tillåter detta sekretariat och det är omöjligt att utge instruktioner för en illegal institution. De upphöjda juristerna dolde inte heller det faktum att själva den överenskommelse som ingåtts mellan regeringen och radan gjorde våld på den konstituerande församlingens rättigheter – dessa tsaristiska senatorer hade nu blivit den rena demokratins mest orubbliga anhängare. I denna uppvisning av mod riskerade dessa oppositionella från höger ingenting: De visste att deras opposition stod i överensstämmelse med de härskande klassernas hjärtan. Även om den ryska bourgeoisien hade svalt ett visst mått av självständighet för Finland – förenat med Ryssland som det var med svaga ekonomiska band – kunde den inte gärna gå med på ”autonomi” för den ukrainska säden, Donetskolet och Krivorogs malm.

Den 19 oktober skickade Kerenskij en telegrafisk order till Ukrainas generalsekreterare ”att skyndsamt bege sig till Petrograd för personliga förklaringar” beträffande kriminell agitation som satts igång till förmån för en ukrainsk konstituerande församling. Samtidigt instruerades distriktsåklagaren i Kiev att inleda en undersökning av radan, men dessa hot skrämde Ukraina lika lite som benådningar hade berett Finland någon glädje.

De ukrainska kompromissmakarna kände sig vid den här tiden oändligt säkrare än sina äldre kusiner i Petrograd. Bortsett från den optimistiska atmosfär som omgav deras kamp för nationella rättigheter, hade de jämförelsevis stabila småborgerliga partierna i Ukraina – liksom i en del andra förtryckta nationer – ekonomiska och sociala rötter som kan beskrivas med det enda ordet efterblivenhet. Trots den snabba industriella utvecklingen i Donets- och Krivorogbassängerna fortsatte Ukraina som helhet att sacka efter Storryssland. Det ukrainska proletariatet var mindre homogent och mindre härdat. Bolsjevikpartiet var svagt både till antal och till kvalitet. De var långsamma i att bryta med mensjevikerna och drogs med stora brister i den politiska och särskilt nationella situationen. Till och med i de industriella östra delarna av Ukraina uppvisade en regional sovjetkongress så sent som i mitten av oktober en knapp kompromissmajoritet!

Den ukrainska bourgeoisien var fortfarande jämförelsevis svag. En av anledningarna till den ryska bourgeoisiens sociala instabilitet som helhet var, som vi minns, det faktum att dess mäktigaste del bestod av utlänningar som inte ens var bosatta i Ryssland. I gränsområdena kompletterades detta faktum av ett annat inte mindre betydelsefullt faktum: Deras egen inhemska bourgeoisie tillhörde inte samma nation som huvuddelen av folket.

Befolkningen i dessa randområdens städer var fullständigt annorlunda i sina nationella beståndsdelar än befolkningen i det övriga landet. I Ukraina och Vitryssland var godsägaren, kapitalisten, advokaten och journalisten storryss, polack, jude, utlänning; hela landsbygds­befolkningen var ukrainsk och vitrysk. I de baltiska staterna var städerna tillflyktsorter för den tyska, ryska och judiska bourgeoisien; landet i övrigt var helt och hållet lettiskt respektive estniskt. I Georgiens städer övervägde den ryska och armeniska befolkningen, liksom i det turkiska Azerbajdzjan, och var inte bara åtskild från folkets grundläggande massa genom nivån på sitt liv och sin kultur utan också, som engelsmännen i Indien, genom språket. Genom att stå i skuld till det byråkratiska maskineriet för beskyddet av sina ägodelar och inkomster, och nära bundna till de härskande klasserna i alla andra länder, samlade godsägarna, före­tagarna och köpmännen i dessa gränsområden en snäv krets av ryska funktionärer, tjänstemän, lärare, läkare, advokater, journalister och i viss utsträckning arbetare kring sig och omvand­lade städerna till centrum för russifiering och kolonisering.

Det var möjligt att ignorera byarna så länge som de förblev tysta. När de allt otåligare började höja sina röster, gjorde städerna emellertid motstånd och fortsatte hårdnackat att motsätta sig och försvarade sin privilegierade ställning. Funktionären, köpmannen och advokaten lärde sig snart att förklä sin kamp för att behålla sina höga positioner inom industri och kultur i form av högdragna fördömanden av den tilltagande ”chauvinismen”. En härskande nations önskan att behålla status quo draperar sig ofta i överlägsenhet gentemot ”nationalism”, liksom segrarnationens önskan att behålla sitt byte lätt tar formen av pacifism. Således känner sig MacDonald inför Gandhi som om han var internationalist. På samma sätt förefaller det Poincaré som om österrikarnas vändning mot Tyskland var en förolämpning mot den franska pacifismen.

”Människor som lever i Ukrainas städer” – så skrev en delegation från radan till den provisoriska regeringen i maj – ”ser framför sig dessa städers russifierade gator… och glömmer fullständigt att de här städerna bara är små öar i det ukrainska folkhavet.” När Rosa Luxemburg i sin postuma polemik mot oktoberrevolutionens program påstod att den ukrainska nationalismen på konstgjord väg hade rests av jästen i den bolsjevikiska formeln om självbestämmande, efter att tidigare enbart ha varit ett nöje för den slätstrukna småborgerliga intelligentsian, begick hon trots sin lysande hjärna ett mycket allvarligt historiskt fel. De ukrainska bönderna hade i det förgångna inte rest nationella krav på grund av att de i allmänhet inte hade höjt sig till politiska varelser. Februarirevolutionens största förtjänst – kanske dess enda förtjänst, men den var tillräckligt omfattande – låg just i att den äntligen gav Rysslands förtryckta klasser och nationer ett tillfälle att höja sina röster. Böndernas politiska uppvaknande kunde emellertid inte ha ägt rum på något annat sätt än genom deras eget inhemska språk – med alla tillhörande konsekvenser beträffande skolor, domstolar och egen administration. Att motsätta sig detta skulle ha varit att försöka driva bönderna tillbaka till icke-existensen.

Skillnaden i nationalitet mellan städerna och byarna var smärtsamt kännbar även i sovjeterna, vilka till övervägande del var stadsorganisationer. Under kompromisspartiernas ledning ignorerade sovjeterna ofta urbefolkningens nationella intressen. Det var en orsak till sovjeternas svaghet i Ukraina. Sovjeterna i Riga och Reval glömde bort letternas och esternas intressen. Kompromissovjeten i Baku föraktade den turkomanska urbefolkningen. Under en falsk internationalistisk fana förde sovjeterna ofta kamp mot ukrainarnas eller muslimernas defensiva nationalism och tillhandahöll en projektion av städernas förtryckande russifierings­rörelse. En kort tid därefter började sovjeterna i dessa gränsområden, under bolsjevikernas ledning, tala byarnas språk.

De avlägsna sibirierna tilläts inte av sin allmänna ekonomiska och kulturella primitivitet – nedtryckta av både naturen och utsugningen att ens resa sig till den nivå där nationella strävanden börjar. Vodka, skatter och påtvingad ortodoxi var här från urminnes tider stats­maktens huvudsakliga instrument. Den sjukdom som italienarna kallar den franska sjukan och fransmännen den neapolitanska, kallades av de sibiriska folken för den ”ryska”. Det visar ur vilken källa civilisationens frön kom. Februarirevolutionen nådde inte så långt. Polar­viddernas jägare och renskötare måste fortfarande vänta länge på sin gryning.

Folken och stammarna längs Volga, i norra Kaukasien och i Centralasien, som för första gången väckts ur sin förhistoriska existens av februarirevolutionen, hade ännu inte vare sig en nationell bourgeoisie eller ett nationellt proletariat. Över massan av bönder och herdar hade ett tunt lager avskilt sig från dess översta skikt och utgjorde en intelligentsia. Här hade kampen ännu inte nått programmet för nationell självadministration och rörde sig kring saker som rätten att ha sitt eget alfabet, egna lärare och ibland till och med egna präster. På det här viset tvingades de mest förtryckta att lära sig av bitter erfarenhet att statens bildade herrar inte frivilligt skulle tillåta dem att resa sig. De mest efterblivna bland de efterblivna tvingades således söka den mest revolutionära klassen som sin allierade. Genom sina vänsterelement i den unga intelligentsian började votjakerna, tjuvasjerna, syrianer och stammarna i Dagestan och Turkestan finna vägen till bolsjevikerna.

De koloniala besittningarnas öde, särskilt i Centralasien, förändrades tillsammans med centrats industriella utveckling och övergick från direkt och öppet röveri, inberäknat handelsröveri, till de mer beslöjade metoder som omvandlade de asiatiska bönderna till leverantörer av industriella råvaror, huvudsakligen bomull. En hierarkiskt organiserad utsugning, som kombinerade kapitalismens barbari med det patriarkala livets barbari, höll framgångsrikt de asiatiska folken nere i nationell förnedring, och här lämnade februariregimen allt som det var.

Den bästa jorden hade erövrats från basjkirerna, burjaterna, kirgiserna och andra nomad­stammar under tsarismen och fortsatte att tillhöra godsägarna och välbärgade ryska bönder, vilka var utspridda bland den inhemska befolkningen i koloniseringsoaser. Den nationella självständighetsandans uppvaknande innebar här först av allt kamp mot dessa kolonisatörer, som hade skapat ett konstgjort, randigt system för jordägande och dömt nomaderna till hunger och gradvis utplåning. Kolonisatörerna försvarade å sin sida ursinnigt Rysslands enhet – dvs. okränkbarheten för deras rofferi – mot asiaternas ”separatism”. Kolonisatörernas hat mot de inhemska rörelserna antog djuriska former i Transbajkal. Pogromer mot burjaterna var i full gång under ledning av socialistrevolutionärer från mars, vilka rekryterats bland bytjänstemän och underbefäl som återvände från fronten.

I sin iver att bevara den gamla ordningen så länge som möjligt, åberopade alla utsugare och inkräktare i de koloniserade regionerna hädanefter den konstituerande församlingens suveräna rättigheter. Denna fraseologi försågs de med av den provisoriska regeringen, som här hade funnit sitt säkraste bålverk. Å andra sidan åkallade de förtryckta folkens privilegierade övre kretsar allt oftare den konstituerande församlingens namn. Till och med det muslimska prästerskapet, som höjde den muslimska gröna fanan över de uppvaknande bergsfolken och stammarna i norra Kaukasien, sköt nu upp frågan ”till den konstituerande församlingen” så fort trycket underifrån gjorde deras ställning besvärlig. Det blev konservatismens, reaktionens, särintressenas och privilegiernas paroll över hela landet. Att hänvisa till den konstituerande församlingen innebar att skjuta upp och vinna tid. Att skjuta upp betydde: Samla era krafter och stryp revolutionen.

Ledningen föll emellertid till att börja med bara bland de efterblivna folken i händerna på prästerskapet eller feodalherrarna – och nästan enbart bland muslimerna. I allmänhet leddes den nationella rörelsen i byarna på ett självklart sätt av landsbygdslärare, bytjänstemän, funktionärer och underofficerare och i viss utsträckning köpmän. Vid sidan av den ryska eller russifierade intelligentsian, som bestod av de mer respektabla och välsituerade elementen, bildades i gränsområdenas städer ett annat och yngre skikt som var nära sammanbundet med sitt byursprung och saknade tillträde till kapitalets bankett och detta skikt tog naturligt på sig uppgiften att politiskt representera de stora bondemassornas nationella och sociala intressen.

Även om de var fientligt inställda till de ryska kompromissmakarna på grund av dessa nationella strävanden, tillhörde gränsområdenas kompromissmakare samma grundtyp och uppträdde för det mesta under samma namn. De ukrainska socialistrevolutionärerna och socialdemokraterna, de georgiska och lettiska mensjevikerna och de litauiska ”trudovikerna” försökte liksom sina storryska motsvarigheter begränsa revolutionen inom den borgerliga regimens ramar. Den inhemska bourgeoisiens extrema svaghet tvingade dock mensjevikerna och socialistrevolutionärerna att ta statsmakten i egna händer. Dessa gränsområdenas kompromissmakare tvingades gå längre i jordbruks- och arbetarfrågor än den centrala regeringen och hade också den stora fördelen att kunna uppträda som opponenter till den provisoriska koalitionsregeringen inför armén och landet. Allt detta var inte tillräckligt för att skapa olika öden för kompromissmakarna i Ryssland och gränsområdena, men det kunde åtminstone ge deras uppgång och fall olika tempo.

De georgiska socialdemokraterna hade inte bara Georgiens fattigbönder bakom sig, utan gjorde också anspråk – och inte utan framgång – på att leda den ”revolutionära demokratins” rörelse i hela Ryssland. Under revolutionens första månader betraktade inte den georgiska intelligentsians ledare Georgien som ett nationellt fosterland utan som en Gironde – en välsignad provins som var kallad att förse hela landet med ledare. Vid rikskonferensen i Moskva skröt den prominente georgiske mensjeviken Tjenkeli om att georgierna alltid och även under tsarismen i vått och torrt hade sagt: ”Ryssland, det enda fosterlandet”. ”Vad skall vi säga om den georgiska nationen?” skrek samme Tjenkeli en månad senare vid den demokratiska konferensen. ”Den står helt i den storryska revolutionens tjänst.” Det är också verkligen sant att de georgiska kompromissmakarna, liksom de judiska, alltid stod i den storryska byråkratins ”tjänst” när det var nödvändigt att lugna ner eller slå till bromsarna på enskilda regioners nationella anspråk.

Det fortsatte emellertid bara så länge som de georgiska socialdemokraterna fortfarande hoppades på att inskränka revolutionen till den borgerliga demokratins ramar. I proportion till att faran för massornas seger under bolsjevikernas ledning uppträdde, lossade de georgiska socialdemokraterna på sina band med de ryska kompromissmakarna och förenade sig nära med Georgiens egna reaktionära element. I det ögonblick när sovjeterna var segerrika blev dessa georgiska anhängare av ett enda Ryssland avskiljandets trumpetare och visade Transkaukasiens andra folk den egna chauvinismens gula huggtänder.

Det här oundvikliga nationella beslöjandet av sociala motsättningar – i regel mindre utvecklat i gränsområdena – förklarar på ett adekvat sätt varför oktoberrevolutionen var destinerad att möta mer opposition i de flesta förtryckta nationer än i centrala Ryssland. Men å andra sidan skakade nationalitetskonflikterna genom själva sin karaktär februariregimen och skapade tillräckligt gynnsamma omgivningar för revolutionen i centrum.

Under dessa förhållanden blev de nationella motsättningarna särskilt heta så snart de samman­föll med klassmotsättningarna. Den urgamla fiendskapen mellan de lettiska bönderna och de tyska baronerna drev många tusen arbetande letter att bli frivilliga vid krigsutbrottet. De skarpskjutande regementena med lettiska lantarbetare och bönder tillhörde de bästa trupperna vid fronten. Så tidigt som i maj hade de emellertid redan kommit ut för en sovjetregering. Deras nationalism var bara det yttre skalet på en omogen bolsjevism. En liknande process ägde rum i Estland.

I Vitryssland, med dess polska eller förpolskade godsägare, sin judiska befolkning i stora och små städer och sina ryska tjänstemän, hade de två- och trefaldigt förtryckta bönderna, under inflytande av den närliggande fronten, en tid innan oktoberrevolutionen styrt in sitt nationella och sociala missnöje i bolsjevismens fåra. I valen till den konstituerande församlingen skulle den överväldigande massan av vitryssar lägga sin röst för bolsjevikerna.

Alla dessa processer genom vilka en uppvaknande nationell stolthet sammanlänkades med socialt missnöje, och som omväxlande höll den tillbaka eller knuffade den framåt, tog sig extremt skarpa uttryck i armén. Här fanns en veritabel feber att skapa nationella regementen och dessa omväxlande beskyddades, tolererades eller bestraffades av centralregeringen, alltefter deras inställning till kriget och bolsjevikerna. Men i allmänhet blev de alltmer fientliga till Petrograd.

Lenin höll en fast hand på revolutionens ”nationella” puls. I den berömda artikeln ”Krisen har mognat”, som skrevs mot slutet av september, påpekade han enträget att den nationella kurian vid den demokratiska konferensen ”står på andra plats i fråga om radikalism: procentuellt i fråga om de röster, som avgavs mot koalitionen (40 av 55), står den ‘nationella’ gruppen endast efter fackföreningarna och överträffar den grupp som representerar arbetar- och soldatdeputerades sovjeter.” Det innebar att de förtryckta folken inte längre hoppades på några eftergifter från den storryska bourgeoisien. De försökte i ökad utsträckning få sina rättigheter genom självständig handling och en munsbit i taget i form av revolutionära erövringar.

På en oktoberkongress för burjater i det fjärran Verchnejudinsk förklarade en talare att ”februarirevolutionen införde inget nytt” i de fjärran folkens ställning. Hans summering av situationen fick det att se ut som om det ännu inte var nödvändigt att ta bolsjevikernas sida, men att åtminstone iaktta en inställning av allt vänligare neutralitet gentemot dem.

En allukrainsk soldatkongress sammanträdde under själva dagarna för Petrogradupproret och antog en resolution om att kämpa mot överförandet av makten till den ukrainska sovjeten, men den vägrade samtidigt att betrakta de storryska bolsjevikernas uppror som en ”antidemokratisk handling” och lovade vidta alla åtgärder för att hindra att soldaterna skickades för att slå ner upproret. Denna tvetydighet som utmärkt karaktäriserar den nationella kampens småborgerliga stadium, underlättade den proletariatets revolution som hade för avsikt att göra slut på alla tvetydigheter.

Å andra sidan gav sig nu de borgerliga kretsarna i gränsområdena, som hittills alltid och utan undantag hade graviterat mot centralmakten, in i en separatism som i många fall inte hade ett uns nationell grund. Den baltiska bourgeoisien hade så sent som igår följt de tyska baronerna, romanovarnas främsta bålverk, och intog i ett tillstånd av hurrapatriotism sin plats i kampen mot det bolsjevikiska Ryssland och sina egna massor under separatismens fana. Ännu underligare fenomen uppträdde längs den här vägen. Den 20 oktober lades grunden till den nya statsbildningen ”Sydöstra unionen för kosacktrupper, kaukasiska bergsbor och stäppernas fria folk”. Här förvandlades ledarna för kosackerna i Don, Kuban, Tjer och Astrachan, huvudbålverket för imperiets centralism, under loppet av några få månader till passionerade försvarare av den federala principen och förenade sig på denna grund med ledarna för de muslimska bergsborna och stäppinvånarna. Den federativa strukturens gränser skulle tjäna som barriär mot bolsjevikfaran från norr. Innan denna kontrarevolutionära separatism skapade det huvudsakliga övningsfältet för inbördeskriget mot bolsjevikerna, gick den direkt mot den styrande koalitionen och demoraliserade och försvagade den.

Således uppvisade det nationella problemet, tillsammans med alla andra, ett Medusahuvud mot den provisoriska regeringen på vilket varje hårstrå med förhoppningar från mars och april hade förvandlats till en orm av hat och missnöje.

Ytterligare not om nationalitetsproblemet

Bolsjevikpartiet antog inte på något vis den inställning i den nationella frågan som i det långa loppet garanterade dess seger omedelbart efter februarirevolutionen. Detta var sant inte bara i randländerna med deras svaga och oerfarna partiorganisationer utan också i centrat i Petrograd. Under kriget hade partiet försvagats och den teoretiska och politiska nivån hos dess kadrer hade sjunkit, så att dess officiella ledare även i den nationella frågan intog en extremt förvirrad och halvgången inställning fram till Lenins ankomst.

I enlighet med sina traditioner försvarade bolsjevikerna visserligen nationernas rätt till självbestämmande, men mensjevikerna anslöt sig också i ord till den formeln. De två programmens texter förblev identiska. Det var frågan om makten som var avgörande och partiets tillfälliga ledare visade sig helt oförmögna att förstå den oförsonliga motsättningen mellan bolsjevikparollerna i den nationella frågan liksom jordfrågan och bevarandet av en borgerligt imperialistisk regim, även om den var beslöjad i demokratiska former.

Den demokratiska ståndpunkten fick sitt krassaste uttryck av Stalins penna. Den 25 mars försökte Stalin i en artikel, som behandlade ett regeringsdekret om avskaffandet av nationella begränsningar, formulera den nationella frågan i historisk skala. ”Den sociala grunden för nationellt förtryck”, skriver han, ”och den makt som inspirerar den är en jordaristokrati i förfall”. Det faktum att nationellt förtryck utvecklades utan motstycke under kapitalismens epok förefaller gå utöver den demokratiske författarens horisont. ”I England”, fortsätter han, ”där jordägararistokratin delar makten med bourgeoisien och där denna aristokratis obegränsade makt för länge sedan upphörde att existera, är det nationella förtrycket mildare och mindre omänskligt – naturligtvis bortsett från den omständigheten att det nationella förtrycket under krigets gång, när makten hade övergått i godsägarnas [?] händer stärktes betydligt (undertryckande av Irland och Indien)”. De som är skyldiga till förtrycket av Irland och Indien är godsägarna som – uppenbarligen i Lloyd Georges person – har erövrat makten tack vare kriget. ”I Schweiz och Nordamerika”, fortsätter Stalin, ”där det inte finns och aldrig har funnits [?] något godsägarvälde, och där makten odelat ligger i bourgeoisiens händer, har nationaliteterna utvecklats fritt. Nationellt förtryck finner allmänt talat ingen plats… ”. Författaren glömmer fullständigt neger-, indian-, immigrant- och kolonialproblemen i Förenta staterna.

Ur denna hopplöst provinsiella analys, som bara kommer fram till ett förvirrat kontrasterande av feodalism mot demokrati, dras rent liberala politiska slutsatser. ”Att avföra feodal­aristokratin från den politiska scenen och rycka makten från den – det är precis samma sak som att göra slut på nationellt förtryck och skapa de verkliga och nödvändiga förutsätt­ningarna för nationell frihet. I den utsträckning som den ryska revolutionen har segrat”, skriver Stalin, ”har den verkligen skapat dessa förutsättningar… ”. Vi har här kanske en mer principiell apologi för den imperialistiska ”demokratin” än allt som mensjevikerna har skrivit i detta ämne. Liksom Stalin tillsammans med Kamenev i utrikespolitiken hoppades uppnå en demokratisk fred med hjälp av en arbetsfördelning med den provisoriska regeringen, fann han i inrikespolitiken de ”verkliga förutsättningarna” för nationell frihet i prins Lvovs demokrati.

Det var faktiskt först monarkins fall som helt avslöjade det faktum att inte bara de reaktionära godsägarna utan också hela den liberala bourgeoisien, och i dess efterföljd hela den små­borgerliga demokratin tillsammans med arbetarklassens övre patriotiska skikt, var oförsonligt fientlig till en genuin jämlikhet i nationella rättigheter – dvs. ett avskaffande av den dominerande nationens privilegier. Hela deras program visade sig bara handla om att mildra, stryka på kulturell fernissa och demokratiskt beslöja det storryska herraväldet.

På aprilkonferensen utgår Stalin, i sitt försvar av Lenins resolution om den nationella frågan, formellt från tesen att ”nationellt förtryck är det system… de åtgärder som antas av de imperialistiska kretsarna”. Men han viker med detsamma och oundvikligen av från detta spår och går tillbaka till sin ståndpunkt i mars. ”Ju mer demokratiskt ett land är, desto svagare är dess nationella förtryck och vice versa.” Sådan är talarens egen summering och inte den som han lånade från Lenin. Det faktum att det demokratiska England förtrycker det feodala och av kastsystemet plågade Indien försvinner liksom tidigare ur hans begränsade blickfält. Till skillnad från Ryssland, där ”en gammal jordaristokrati” har dominerat – fortsätter Stalin – ”har det nationella förtrycket i England och Österrike-Ungern aldrig antagit formen av pogromer”. Som om en jordaristokrati ”aldrig” dominerade i England och som om den till denna dag inte dominerade i Ungern! Den historiska utvecklingens sammansatta karaktär, som förenar ”demokrati” med strypandet av svaga nationer, hade förblivit en förseglad bok för Stalin.

Att Ryssland tog form som en stat bestående av nationaliteter är resultatet av landets historiska försening. Men försening är ett komplext begrepp, som oundvikligen är mot­sägelsefullt. Det efterblivna landet följer inte i det framskridnas spår och tillryggalägger inte samma avstånd. I en epok med en världsomspännande ekonomi hoppar de efterblivna nationerna över hela rader med mellanliggande stadier efter att ha dragits in i den allmänna utvecklingskedjan under trycket från de framskridna. Dessutom gör frånvaron av fast upprättade sociala former och traditioner det efterblivna landet – åtminstone inom vissa gränser – extremt gästfritt för det senaste inom internationell teknik och internationellt tänkande. Efterblivenhet upphör emellertid av denna anledning inte att vara efterblivenhet. Hela utvecklingen får en motsägelsefull och sammansatt karaktär. En övervikt för historiska extremer hör till en försenad nations sociala struktur – övervikt för de efterblivna bönderna och de framskridna arbetarna gentemot bourgeoisiens mellanliggande formationer. En klass uppgifter lämpas över på en annan. Även inom den nationella sfären faller lotten att rycka upp medeltida kvarlevor på proletariatet.

Ingenting karaktäriserar så tydligt den historiska förseningen i Ryssland uppfattat som ett europeiskt land som det faktum att landet under 1900-talet var tvunget att likvidera tvångs­jordräntan och inhägnaden – dessa tvillingbarbarier, träldomen och ghettot. När Ryssland utförde dessa uppgifter använde det sig dock, just på grund av sin försenade utveckling, av nya och ytterst moderna klasser, partier och program. För att göra slut på Rasputins idéer och metoder behövde det Marx idéer och metoder.

Den politiska praktiken förblev naturligtvis betydligt primitivare än den politiska teorin, eftersom ting är svårare att förändra än idéer. Teorin förde dock ändå bara den praktiska handlingens krav till sin slutpunkt. För att uppnå frigörelse och kulturell resning tvingades de förtryckta nationerna att sammanlänka sitt öde med arbetarklassens, och därför måste de frigöra sig från de egna borgerliga och småborgerliga partiernas ledning – de måste göra en lång rusning framåt, dvs. på den historiska utvecklingens väg.

Underordnandet av de nationella rörelserna under revolutionens grundläggande process, proletariatets kamp för makten, uppnåddes inte med en gång, utan i flera stadier – och dessutom på olika sätt i olika regioner. De ukrainska, vitryska och tartariska arbetare, bönder och soldater som var fientliga till Kerenskij, kriget och russifieringen blev därigenom, trots sin kompromissledning, allierade till det proletära upproret. Från att vara ett objektivt stöd till bolsjevikerna blev de i ett senare skede förpliktigade att också medvetet gå över till den bolsjevikiska vägen. I Finland, Litauen och Estland och i mindre utsträckning i Ukraina hade den nationella rörelsens differentiering antagit så skarpa former i oktober att endast främmande truppers inblandning kunde hindra den proletära revolutionens framgång. I den asiatiska Östern, där det nationella uppvaknandet ägde rum i mer primitiva former, kunde det endast gradvis och med betydande eftersläpning komma under proletariatets ledning – faktiskt endast efter det att proletariatet hade erövrat makten. Om man tar denna komplicerade och motsägelsefulla process i sin helhet är slutsatsen uppenbar: Den nationella strömmen var liksom den agrara på väg in i oktoberrevolutionens fåra.

Massornas oåterkalleliga och oemotståndliga övergång från de mest rudimentära frågorna om politisk, agrar och nationell frigörelse och avskaffande av träldomen till parollen om proletärt styre var inte resultatet av ”demagogisk” agitation, i förväg uppställda scheman eller teorin om den permanenta revolutionen, som liberalerna och kompromissmakarna tänkte, utan Rysslands sociala struktur och världssituationens villkor. Teorin om den permanenta revolutionen formulerade bara den sammansatta utvecklingen i denna process.

Det är här inte bara fråga om enbart Ryssland. Detta underordnande av försenade nationella revolutioner under proletariatets revolution följer en lag som är giltig världen över. Medan krigens och revolutionernas grundläggande problem under 1800-talet fortfarande var att garantera en nationell marknad för produktivkrafterna, är vårt århundrades problem att befria dem från de nationella gränser som har blivit deras bojor. I bred historisk bemärkelse är Österns nationella revolutioner bara stadier i proletariatets världsrevolution, på samma sätt som Rysslands nationella rörelser blev språngbrädor till sovjetdiktaturen.

Lenin uppfattade med beundransvärt djupsinne den inneboende revolutionära kraften i de förtryckta nationaliteternas utveckling, både i Ryssland och i resten av världen. Den hycklande ”pacifism” som på samma sätt ”fördömer” Japans krig mot Kina med avsikt att förslava det och Kinas krig mot Japan för sin egen befrielse bemöttes av inget annat än förakt från Lenin. För honom var ett nationellt befrielsekrig, i kontrast till krig för imperialistiskt förtryck, bara en annan form av den nationella revolution som i sin tur inträder som en nödvändig länk i den internationella arbetarklassens frigörelsekamp.

Denna bedömning av nationella krig och revolutioner medför emellertid inte på något vis att bourgeoisien i de koloniala och halvkoloniala nationerna har en revolutionär uppgift. Tvärtom växer denna bourgeoisie i efterblivna länder från späd ålder upp som en agentur för utländskt kapital och har trots sitt avundsjuka hat mot utländskt kapital alltid hamnat och kommer alltid i varje avgörande situation att hamna i samma läger. Den kinesiska kompradorbourgeoisien är den koloniala bourgeoisiens klassiska form och Kuomintang dess klassiska parti. Små­bourgeoisiens övre kretsar, inklusive intelligentsian, kan ta aktiv och ibland mycket högröstad del i den nationella kampen, men de är fullständigt oförmögna att spela en självständig roll. Endast arbetarklassen i spetsen för nationen kan föra antingen en nationell eller agrar revolution till slutet.

Epigonernas och framför allt Stalins ödesdigra misstag ligger i att de ur Lenins lära om den progressivt historiska betydelsen av de förtryckta nationernas kamp har dragit slutsatsen att bourgeoisien i de koloniala länderna har en revolutionär uppgift. Misslyckandet med att förstå revolutionens permanenta karaktär i en imperialistisk epok, en pedantisk schematisering av utvecklingens gång, uppstyckandet av den levande och sammansatta processen i döda stadier, som med nödvändighet föreställs vara åtskilda i tiden – alla dessa misstag har fört Stalin till en vulgär idealisering av demokratin eller en ”demokratisk diktatur”, något som i verkligheten inte kan vara något annat än antingen en imperialistisk eller proletär diktatur. Steg för steg har Stalins grupper fortskridit längs denna väg till en fullständig brytning med Lenins ståndpunkt i den nationella frågan och deras katastrofala politik i Kina.

I augusti 1927 sade Stalin, i konflikt med oppositionen (Trotskij, Rakovskij och andra), vid ett plenarsammanträde med bolsjevikernas centralkommitté: ”En revolution i de imperialistiska länderna är en sak, där är bourgeoisien… kontrarevolutionär vid varje stadie av revolutionen… En revolution i koloniala och beroende länder är något annat… där kan den nationella bourgeoisien vid ett givet stadium och datum stödja sitt lands revolutionära rörelse mot imperialismen.”

Med sidokommentarer och nedtoningar, som bara beror på hans brist på självförtroende, överför Stalin till den koloniala bourgeoisien samma drag som han utsmyckade den ryska bourgeoisien med i mars. Genom att följa sin djupt organiska natur finner Stalins opportunism vägen genom vilka som helst kanaler och alltid i samma riktning, som om den tvingades av någon gravitationslag. Valet av teoretiska argument blir här en ren tillfällighet.

Ur denna överföring av sin marsbedömning av den provisoriska regeringen till Kinas ”nationella” regering uppstod Stalins treåriga samarbete med Kuomintang. En politik som ledde fram till ett av den moderna historiens mest upprörande fakta. I egenskap av lojal vapendragare åtföljde epigonernas bolsjevism den kinesiska bourgeoisien ända fram till den 11 april 1927, dagen för dess blodiga massaker på Shanghaiproletariatet. ”Oppositionens grundläggande misstag” – så försökte Stalin rättfärdiga sitt vapenbrödraskap med Chiang Kai-shek – ”ligger i det faktum att den identifierar revolutionen i Ryssland 1905 – i ett imperialistiskt land som förtyckte andra folk – med revolutionen i Kina, ett förtryckt land”. Det är förvånande, till och med hos Stalin, att han aldrig har kommit på tanken att betrakta revolutionen i Ryssland, inte från utgångspunkten av nationen som ”förtrycker andra folk”, utan från utgångspunkten av erfarenheterna från dessa ”andra folk” i Ryssland, som inte har lidit av mindre förtryck än det kinesiska folket.

I det gigantiska erfarenhetsområde som representeras av Ryssland under dess tre revolutioner kan man finna varje variant av nationell kamp och klasskamp utom en: Den i vilken bourgeoisien i någon förtryckt nation spelade en befriande roll i förhållande till sitt eget folk. Vid varje stadium av sin utveckling var varje gränsområdes bourgeoisie, oberoende av i vilka färger den uppträdde, oundvikligen beroende av de centrala bankerna, trusterna och kommersiella institutionerna, som i allt väsentligt var agenter för hela det ryska kapitalet. Dessa underkastade bourgeoisien russifieringsrörelsen och underkastade breda kretsar av den liberala och demokratiska intelligentsian bourgeoisien. Ju ”mognare” en bourgeoisie i gränsområdena var, desto närmare var den bunden till det allmänna statsmaskineriet. Tagen som helhet spelade bourgeoisien i den förtryckta nationen samma roll i förhållande till den härskande bourgeoisien som den senare spelade i förhållande till det internationella finanskapitalet. Den komplexa hierarkin med motsättningar och beroendeförhållanden tog inte under en enda dag bort de tres grundläggande solidaritet i kampen mot de upproriska massorna.

Under kontrarevolutionens period (1907–17), när ledningen för de nationella rörelserna var i händerna på den inhemska bourgeoisien, var de till och med ännu mer frispråkiga än de ryska liberalerna i att söka överenskommelser med den ryska monarkin. Den polska, baltiska, tartariska, ukrainska och judiska bourgeoisien tävlade med varandra i att uppvisa imperia­listisk patriotism. Efter februarirevolutionen gömde de sig bakom ryggen på kadeterna – eller i likhet med kadeterna bakom ryggen på sina egna nationella kompromissmakare. Bour­geoisien i randnationerna slog in på separatismens väg under hösten 1917, inte i kamp mot nationellt förtryck utan i kamp mot den framskridande proletära revolutionen. I slut­summeringen manifesterade de förtryckta nationernas bourgeoisie inte mindre fientlighet gentemot revolutionen än den storryska bourgeoisien.

Denna gigantiska historiska lärdom från tre revolutioner har emellertid inte lämnat ett spår i medvetandet hos många av dem som tog del i händelserna – framför allt inte i Stalins med­vetande. Kompromissmakarnas – dvs. den småborgerliga – uppfattning av sambandet mellan klasserna i koloniala nationer, den uppfattning som tog livet av den kinesiska revolutionen 1925–27, har av epigonerna till och med förts in i Kommunistiska Internationalens program och omvandlat denna del av programmet till enbart en fälla för Österns förtryckta folk.

För att förstå den verkliga karaktären av Lenins politik i den nationella frågan är det en god idé – i enlighet med kontrasternas metod – att jämföra den med de österrikiska social­demokraternas politik. Bolsjevismen baserade sig på antagandet om ett utbrott av nationella revolutioner som skulle fortsätta under decennier och skolade de avancerade arbetarna i denna anda. Den österrikiska socialdemokratin anpassade sig tvärtom underdånigt till de härskande klassernas politik; den försvarade det tvångsmässiga samexisterandet av tio nationer i den österrikisk-ungerska monarkin och stängde samtidigt in dem med vertikala uppdelningar i partiet och fackföreningarna, och var fullständigt oförmögen att uppnå en revolutionär enhet mellan de olika nationaliteternas arbetare. Karl Renner var en bildad Habsburgsfunktionär, som aldrig förtröttades i att tränga ned i austromarxismens bläckhorn i sökandet efter något sätt att föryngra habsburgarnas välde – tills han en dag fann sig själv som den österrikisk-ungerska monarkins ende teoretiker. När de två centrala imperierna var krossade försökte Habsburgsdynastin åter resa fanan för en federation med autonoma nationer under dess spira. Den österrikiska socialdemokratins officiella program var grundat på antagandet om en fredlig utveckling inom monarkins ramar och blev nu på ett ögonblick monarkins eget program, insvept i den blodiga smutsen från dess fyra krigsår. Det rostiga rullband som hade sammanbundit tio nationer flög i bitar. Österrike-Ungern föll sönder som resultatet av inre centrifugala tendenser, vilka förstärktes av Versailles kirurgi. Nya stater bildades och gamla återuppbyggdes. De österrikiska tyskarna hängde över en avgrund. Deras problem var inte längre att bevara sin dominans över andra nationer, utan undvika att själva falla under ett främmande ok. Otto Bauer representerade ”vänsterflygeln” inom den österrikiska socialdemokratin och ansåg detta vara ett lämpligt ögonblick att föra fram formeln om nationellt självbestämmande. Det program som skulle ha inspirerat proletariatets kamp mot habsburgarna och den härskande bourgeoisien under de föregående decennierna fördes nu fram som ett instrument för den nations självbevarande som hade dominerat igår, men som idag befann sig i fara från de befriade slaviska folkens sida. På samma sätt som den österrikiska socialdemokratins reformistiska program på ett ögonblick hade blivit det strå som den drunknande monarkin försökte gripa tag i, skulle nu självbestämmandets formel, som stympats av dessa austromarxister, bli räddningsplankan för den tysk-österrikiska bourgeoisien.

Den 3 oktober 1918, när saken inte längre på minsta sätt var beroende av dem, ”erkände” de socialdemokratiska deputeradena i riksrådet storsint rätten till självbestämmande för folken i det tidigare imperiet. Den 4 oktober antog också de borgerliga partierna självbestämmandets program. Efter att på detta sätt ha överträffat de tysk-österrikiska imperialisterna med en dag återtog socialdemokraterna omedelbart sin avvaktande politik, eftersom det fortfarande var osäkert vilken vändning saker och ting skulle ta och vad Wilson skulle säga. Först den 13 oktober, när arméns och monarkins slutgiltiga sammanbrott hade skapat – med Otto Bauers ord – ”den revolutionära situation för vilken vårt nationella program var utformat”, reste austromarxisterna frågan om självbestämmande i praktisk form. De hade nu sannerligen inget att förlora. ”Med sammanbrottet för dess härskande över andra nationer”, förklarar Bauer helt öppet, ”ansåg den tyska nationella bourgeoisien att dess historiska uppdrag var slutfört, för vars skull de frivilligt hade genomlidit separationen från det tyska fosterlandet”. Således sattes nu det nya programmet i omlopp, eftersom det hade upphört att vara farligt för förtryckarna och inte för att det var behövligt för de förtryckta. De besuttna klasserna hade historiskt sett drivits in i ett hörn och fann sig förpliktade att juridiskt erkänna den nationella revolutionen, och austromarxisterna fann det vara ett passande tillfälle att legitimera den teoretiskt. Det här var en mogen revolution, sade dem, läglig och historiskt förberedd – hur som helst är allt redan över. Socialdemokratins själ ligger här framför oss, som om den vore en öppen hand!

Det var helt annorlunda med den sociala revolutionen, som inte kunde hoppas på något erkännande från de besuttna klasserna. Den måste uppskjutas, schackras med och berövas all glans. Eftersom imperiet hade splittrats upp längs de svagaste, dvs. de nationella sömmarna, drog Otto Bauer följande slutsats om revolutionens karaktär: ”Det var inte alls någon social utan en nationell revolution.” I verkligheten hade rörelsen från allra första början haft ett djupt socialrevolutionärt innehåll. Dess ”rent nationella” karaktär illustreras tämligen väl av det faktum att Österrikes besuttna klasser öppet inbjöd ententen att ta hela armén som fångar. Den tyska bourgeoisien bönföll den italienske generalen att erövra Wien med italienska trupper!

Detta vulgära och pedantiska åtskiljande av den nationella formen från det sociala innehållet i den revolutionära processen, som om de utgjorde två självständiga historiska stadier – vi ser här hur nära Stalin Otto Bauer hamnar! – hade ett extremt nyttigt ändamål. Dess syfte var att rättfärdiga socialdemokratins samarbete med bourgeoisien i dess kamp mot faran för en social revolution.

Om man använder Marx formel om att revolutionen är historiens lokomotiv, intar austro­marxismen ställningen som broms. Till och med efter monarkins faktiska sammanbrott var socialdemokratin, som kallats att delta i regeringen, fortfarande oförmögen att besluta sig för ett brott med den gamla Habsburgsministären. Den ”nationella revolutionen” begränsade sig till att förstärka de gamla ministrarna med statssekreterare. Först efter den 9 oktober, då den tyska revolutionen hade kastat ut hohenzollrarna, föreslog de österrikiska socialdemokraterna riksrådet att utropa en republik och skrämde in sina borgerliga bundsförvanter i beslutet med massornas rörelse, inför vilken de själva redan skälvde in i märgen. ”De kristna socialisterna”, säger Otto Bauer med fräck ironi, ”som den 9 och 10 november fortfarande stod på monarkins sida, bestämde sig den 11 november för att upphöra med sitt motstånd… ”. Under två hela dagar befann sig socialdemokratin framför svarthundramonarkins parti! Alla mänsklighetens heroiska legender bleknar inför denna revolutionära djärvhet.

Mot sin vilja intog den österrikiska socialdemokratin automatiskt från revolutionens början sin plats i spetsen för staten, liksom de ryska mensjevikerna och socialistrevolutionärerna hade gjort. I likhet med dem fruktade den över allt annat sin egen makt. I koalitionsregeringen försökte socialdemokraterna uppta en så liten plats som möjligt. Otto Bauer förklarar det på följande sätt: ”Det faktum att socialdemokraterna i början bara krävde ett blygsamt deltagande i regeringen korresponderade främst med revolutionens rent nationella karaktär.” Dessa människor avgjorde inte frågan om makten på grundval av det verkliga styrkeförhållandet, de revolutionära rörelsernas styrka, de härskande klassernas bankrutt och partiets politiska inflytande, utan genom en pedantisk liten etikett med ”rent nationell revolution”, som några snusförnuftiga knappologer klistrat på de faktiska händelserna.

Karl Renner väntade ut stormen i ställningen som riksrådets förste sekreterare. De andra socialdemokratiska ledarna omvandlade sig till assistenter åt de borgerliga ministrarna. Med andra ord gömde sig socialdemokraterna under skrivborden. Massorna var emellertid inte tillfredsställda med att föda sig med det nationella skalet på den nöt vars sociala kött austro­marxisterna räddade undan åt bourgeoisien. Arbetarna och soldaterna knuffade ut de borgerliga ministrarna och tvingade socialdemokraterna att komma fram ur sina gömställen. Den oersättlige teoretikern Otto Bauer förklarar också detta: ”Enbart de följande dagarnas händelser, som drev över den nationella revolutionen till den sociala revolutionens sida, ökade vår tyngd i regeringen.” Översatt till ett begripligt språk: Under massornas anstormning tvingades socialdemokraterna att krypa fram under skrivborden.

Detta förändrade dock inte för ett ögonblick deras funktion. De tog makten men bara för att inleda ett krig mot romantik och äventyrligheter, med vilka benämningar dessa sykofanter nu betecknade samma sociala revolution som hade ”ökat deras tyngd i regeringen”. Om dessa austromarxister 1918 framgångsrikt uppfyllde sin historiska mission, som änglavakter för att skydda Wiens Kreditanstalt från proletariatets revolutionära romantik, är det endast därför att de inte mötte något hinder från ett verkligt revolutionärt parti.

De två stater som var sammansatta av nationaliteter, Ryssland och Österrike-Ungern, har med sina allra senaste öden förseglat skillnaderna mellan bolsjevism och austromarxism. Under ett och ett halvt decennium predikade Lenin, i oförsonlig konflikt med alla schatteringar av stor­rysk chauvinism, rätten för alla förtryckta nationer att avskilja sig från tsarernas imperium. Bolsjevikerna beskylldes för att eftersträva Rysslands upplösning, men denna djärvt revolu­tionära formulering av det nationella problemet vann åt bolsjevikpartiet det oförstörbara förtroendet från de små och förtryckta folken i Tsarryssland. I april 1917 sade Lenin: ”Om ukrainarna ser att vi har en sovjetrepublik kommer de inte att avskilja sig, men om vi har en Miljukovrepublik kommer de att göra det.” I detta fick han rätt. Historien har tillhandahållit en ojämförlig undersökning av de två politiska ståndpunkterna i den nationella frågan. Medan Österrike-Ungern, vars proletariat var skolat i andan av en feg halvgången politik, helt gick i bitar under en formidabel omskakning, och dessutom togs initiativet i den här processen huvudsakligen av det socialdemokratiska partiets nationella avdelningar, bildades i Ryssland på tsarismens ruiner en ny stat bestående av nationaliteter, som av bolsjevikpartiet har sammansvetsats både ekonomiskt och politiskt.

Vad som än blir Sovjetunionens vidare öden – och den är fortfarande långt ifrån en lugn hamn – kommer Lenins nationella politik att finna sin plats bland mänsklighetens eviga skatter.

Kapitel III: Tillbakadragande från förparlamentet och kampen för sovjetkongressen

Varje ytterligare dag med krig upplöste fronten, försvagade regeringen och skadade landets internationella ställning. I början av oktober igångsatte den tyska marinen och flyget aktiva operationer i Finska viken. De baltiska matroserna kämpade modigt för att försöka skydda vägen till Petrograd. Men de förstod tydligare och grundligare än någon annan frontenhet den djupa motsättningen i deras ställning som förtrupper i en revolution och ofrivilliga deltagare i ett imperialistiskt krig och de sände via radiostationerna på sina skepp ut ett rop på internationell revolutionär hjälp till alla fyra väderstrecken. ”Angripna av överlägsna tyska styrkor kommer vår flotta att gå under i ojämn kamp. Inget av våra skepp kommer att dra sig ur striden. Den förtalade och baktalade flottan kommer att göra sin plikt… men inte på order av en ynklig rysk Bonaparte, som styr genom revolutionens tålmodiga uthärdande… inte i namn av våra härskares fördrag med de allierade, som lägger bojor på den ryska frihetens händer…”. Nej, men i namn av försvaret av inloppen till revolutionens eldhärd Petrograd. ”I den stund när Östersjöns vågor färgas av våra bröders blod, medan vattnet sluter sig kring deras kroppar, höjer vi vår röst: Förtryckta folk över hela världen! Res revoltens fana!”

Dessa ord om strider och offer var inte tomma. Eskadern hade förlorat skeppet Slava och retirerade efter striden. Tyskarna hade intagit Moonsundsarkipelagen. Ännu ett blad i krigets bok hade vänts. Regeringen beslutade sig för att använda det nya militära nederlaget som förevändning att flytta huvudstaden. Denna gamla idé dök upp vid varje lämpligt tillfälle. Det var inte för att de härskande kretsarna hyste någon särskild tillgivenhet för Moskva, men de hatade Petrograd. Den monarkistiska reaktionen, liberalerna och demokratin – alla strävade i tur och ordning efter att degradera huvudstaden, få den på knä och slå ner den. De mest extrema patrioterna hatade nu Petrograd med ett mycket bittrare hat än vad de kände för Berlin.

Frågan om att evakuera huvudstaden togs upp som något som måste genomföras med extra­ordinär brådska. Bara två veckor avsattes för överförandet av regeringen, tillsammans med förparlamentet. Det beslutades också att under kortast möjliga tid evakuera de fabriker som arbetade för försvaret. Den centrala exekutivkommittén skulle som ”privatinstitution” få reda sig bäst den kunde.

Planens anstiftare bland kadeterna förstod att bara en förflyttning av regeringen inte skulle lösa deras problem, men de räknade med att efteråt inta den revolutionära smittans säte med hunger, sjukdom och utmattning. En inre blockad av Petrograd var redan i full gång. Fabrikerna berövades beställningar, bränsletillförseln hade skurits ned med tre fjärdedelar, livsmedelsministeriet hejdade boskap som var på väg till huvudstaden och frakter hade stoppats längs Marinskijbanan.

Den stridslystne Rodzianko, som var ordförande i den riksduma som slutligen hade upplösts av regeringen i början av oktober, talade helt öppet i den liberala Moskvatidningen Utro Rossij om den militära fara som hotade huvudstaden. ”Jag säger till mig själv, Gud hjälpe henne, Gud hjälpe Petrograd… En farhåga uttrycktes i Petersburg för att de centrala institutionerna [dvs. sovjeterna etc.] skulle krossas. På det svarade jag att det skulle glädja mig mycket om dessa institutioner krossades, eftersom de inte har fört något annat än ont med sig för Ryssland.” Visserligen skulle också den baltiska flottan krossas genom intagandet av Petrograd, men Rodzianko hade inget att anföra mot det heller: ”Skeppen där är fullständigt fördärvade.” Tack vare att kammarherren inte kunde hålla tunga för tand fick folket denna chans att få reda på det ädla och borgerliga Rysslands innersta tankar.

Rysslands charge d’affaires rapporterade från London att det brittiska marinhögkvarteret, trots alla uppmaningar, inte ansåg det möjligt att underlätta situationen för sin allierade i Östersjön. Det var inte bara bolsjevikerna som tolkade detta svar som att de allierade, tillsammans med de patriotiska övre kretsarna i själva Ryssland, bara såg fördelar för den gemensamma saken i ett tyskt slag mot Petrograd. Arbetarna och soldaterna betvivlade inte – särskilt inte efter Rodziankos bekännelse – att regeringen medvetet förberedde sig för att skicka dem till Ludendorff och Hoffmann för att lära sig en läxa.

Den 6 oktober antog soldatsektionen, med en dittills inte skådad enhällighet, den resolution som framlagts av Trotskij: ”Om den provisoriska regeringen är oförmögen att försvara Petrograd, måste den antingen mäkla fred eller ge plats åt en annan regering.” Arbetarna var inte mindre oförsonliga. De betraktade Petrograd som sin fästning. Deras revolutionära förhoppningar var sammanbundna med staden. De hade inte för avsikt att ge upp Petrograd. Kompromissmakarna var å sin sida skrämda av den militära faran, evakueringen, soldaternas och arbetarnas missnöje och hela befolkningens upphetsning och blåste till alarm: Vi får inte överlämna Petrograd åt ödets nycker. Regeringen började dra sig tillbaka, övertygad om att ett försök till evakuering skulle möta motstånd från alla håll: Vi var inte så oroade, förstår ni, för vår egen säkerhet som över frågan om en mötesplats för den framtida konstituerande för­samlingen. Inte heller denna ståndpunkt kunde de behålla. Inom loppet av mindre än en vecka tvingades regeringen tillkännage att den själv inte bara avsåg att stanna i Vinterpalatset, utan som tidigare föreslog att sammankalla den konstituerande församlingen i Tauriska palatset. Detta tillkännagivande förändrade inget i den militära och politiska situationen, men det avslöjade ännu en gång den politiska makten hos Petrograd, som ansåg sig kallat att göra slut på Kerenskijs regering och inte skulle låta denna regering fly utanför dess murar. Det var endast bolsjevikerna som senare vågade överföra huvudstaden till Moskva. De genomförde det utan minsta svårighet därför att det för dem verkligen var en strategisk förflyttning. De kunde inte ha något politiskt skäl att fly från Petrograd.

Den ångerfulla deklarationen om huvudstadens försvar gjordes av regeringen efter krav från kompromissmajoriteten i en kommission inom ryska republikens råd eller ”förparlamentet”. Denna underbara institution hade lyckats bli född. Plechanov, som älskade skämt och visste hur man skämtade, kallade detta kraftlösa och kortlivade republikens råd för ”det lilla huset på kycklingfötter”.[6] Politiskt är denna definition inte alls felaktig. Det är bara nödvändigt att tillägga att förparlamentet, för att vara ett litet hus, försåg sig med en ganska bra framsida: Det magnifika Marinskijpalatset, som tidigare hade skyddat rikets ministerråd, ställdes till dess förfogande. Kontrasten mellan detta eleganta palats och Smolnijinstitutet, som var nedgånget och genompyrt av soldatdunster, gjorde ett stort intryck på Suchanov: ”Mitt ibland detta magnifika”, bekänner han, ”ville man vila, glömma arbete och strid, hunger och krig, ruin och anarki, landet och revolutionen”. Det fanns dock mycket lite tid kvar för vila och glömska.

Den så kallade ”demokratiska” majoriteten i förparlamentet bestod av 308 män: 120 socialist­revolutionärer, bland dem ungefär 20 vänstersocialistrevolutionärer, 60 mensjeviker av olika schatteringar och 66 bolsjeviker; därefter kom kooperatörerna, delegaterna från böndernas exekutivkommitté etc. De besuttna klasserna tilldelades 156 platser, av vilka kadeterna besatte nästan hälften. Tillsammans med kooperatörerna, kosackerna och de tämligen konservativa medlemmarna i Kerenskijs exekutivkommitté, kom högerflygeln nära att bli en majoritet i ett antal frågor. Fördelningen av platser i det lilla bekväma huset på kycklingben stod således i flagrant motsättning till alla de avgörande uttryck för folkets vilja som hade förekommit i städerna eller på landsbygden. Dessutom samlade Marinskijpalatset, i mot­sättning till den tråkiga och gråa representation som återfanns i sovjeterna och på andra håll, ”nationens blomma” inom sina väggar. I den utsträckning som förparlamentets medlemmar inte var beroende av valkonkurrensens tillfälligheter, lokala inflytanden och provinsiella preferenser, hade varje socialgrupp och parti skickat sina mest framstående ledare. Den personliga sammansättningen var, för att citera Suchanov, ”utomordentligt briljant”. När förparlamentet samlades till sin första session lyftes en tyngd, säger Miljukov, från många skeptikers hjärtan: ”Det skulle vara bra om den konstituerande församlingen inte var sämre än så här.” Nationens blomma såg på sig själv i palatsspeglarna med stor tillfredställelse och försummade att lägga märke till att den var oförmögen att bära frukt.

När Kerenskij öppnade detta republikens råd den 7 oktober förbigick han inte tillfället att påpeka, att även om regeringen besatt ”den fullständiga makten”, var den inte desto mindre beredd att lyssna på ”varje verkligt värdefullt råd”. Det betydde att även om regeringen var absolut, hade den inte upphört att vara kultiverad. I presidiet, som bestod av fem medlemmar med Avksentiev som ordförande, erbjöds en plats åt bolsjevikerna: Den förblev obesatt. Regissörerna för denna ömkliga och olyckliga komedi var hjärtängsliga. Hela intresset under dess trista öppnande, en grå och regnig dag, koncentrerades till bolsjevikernas kommande handlingar. I Marinskijpalatsets korridorer var, enligt Suchanov, ett ”sensationellt rykte” i luften: ”Trotskij har vunnit med en majoritet på två eller tre röster… och bolsjevikerna kommer med en gång att dra sig tillbaka från förparlamentet.” I verkligheten antogs beslutet om att demonstrativt dra sig tillbaka från Marinskijpalatset den 5 oktober vid ett möte med bolsjevikfraktionen med alla röster utom en. Så stor hade vändningen till vänster varit under de föregående två veckorna! Enbart Kamenev förblev trogen sin ursprungliga ståndpunkt – eller snarare han ensam vågade försvara den. I en särskild deklaration, adresserad till centralkommittén, beskrev Kamenev öppet den kurs som antagits som ”mycket farlig för partiet”. Osäkerheten om bolsjevikernas avsikter orsakade en viss oro i förparlamentet. Det var inte så mycket ett sammanbrott för regimen man befarade utan en ”skandal” inför ögonen på de allierade diplomaterna, som majoriteten just hade hälsat med ett lämpligt smatter av patriotiska applåder. Suchanov återger hur man skickade iväg en officiell person – Avksentiev själv – till bolsjevikerna för att i förväg ta reda på: Vad kommer att hända? ”Knappast någonting”, svarade Trotskij, ”knappast någonting, bara ett litet skott från en pistol”. Efter sammanträdets öppnande erbjöds Trotskij, på grundval av stadgar som övertagits från riksduman, tio minuter för ett särskilt tillkännagivande i bolsjevikfraktionens namn. En spänd tystnad rådde i salen. Deklarationen började med att fastslå att regeringen för närvarande var lika lite legitim som den hade varit före den demokratiska konferensen, som hade förutsatts vara sammankallad för att tygla Kerenskij, och att representanterna för de besuttna klasserna var närvarande i detta provisoriska råd till ett antal som de inte hade någon som helst rätt till. Om bourgeoisien verkligen förberedde för att en konstituerande församling skulle mötas om en och en halv månad, skulle deras ledare för närvarande inte ha någon anledning att så vildsint försvara regeringens brist på legitimitet även inför denna förfalskade representation. ”Kärnan i det hela är att de borgerliga klasserna har beslutat sig för att annullera den konstituerande församlingen.” Slaget var välriktat och högerflygeln protesterade desto högljuddare. Utan att avvika från deklarationens text fördömde talaren industri-, jordbruks- och livsmedelspolitiken. Det skulle vara omöjligt att anta någon annan politik, även om man medvetet föresatte sig som mål att driva massorna till uppror. ”Idén om att uppge den revolutionära huvudstaden till de tyska trupperna… accepterar vi som en naturlig länk i en allmän politik, som är utformad för att främja… en kontrarevolutionär sammansvärjning.” Här övergick protesten i en storm. Rop om Berlin, tyskt guld och det förseglade tåget – och mot denna allmänna bakgrund, som bitar av en trasig flaska i gyttjan, förolämpningar i form av svordomar. Något liknande hördes aldrig under de mest passionerade konflikterna i Smolnij, trots att det var smutsigt, nedgånget och överallt nedspottat av soldater. ”Vi behöver bara ge oss in bland det fina sällskapet i Marinskijpalaset”, skriver Suchanov, ”för att med en gång återuppliva den atmosfär av tredje klassens krog som övervägde i riksduman med dess inskränkta medborgarskap”.

Efter att ha funnit sin väg genom dessa explosioner av hat, som växlade med stunder av tystnad, avslutade talaren: ”Nej, bolsjevikfraktionen tillkännager att vi har ingenting alls gemensamt med denna mot folket förrädiska regering och detta råd för tyst medgivande åt kontrarevolutionen… När vi drar oss tillbaka från detta provisoriska råd, manar vi arbetarna, soldaterna och bönderna i hela Ryssland att vara på sin vakt och förbli modiga. Petrograd är i fara! Revolutionen är i fara! Folket är i fara!… Vi vänder oss till folket. All makt till sovjeterna!” När talaren steg ned från tribunen lämnade de få grupperna av bolsjeviker hallen ackompanjerade av förbannelser. Efter en upprörd stund drog majoriteten en suck av lättnad. Bara bolsjevikerna gick ut. Nationens blomma förblev på sina poster. Kompromissmakarnas vänster hukade sig lite under ett slag som inte tycktes vara riktat mot dem själva. ”Vi, bolsjevikernas närmaste grannar”, bekänner Suchanov, ”satt där fullständigt förskräckta av allt som hade hänt”. Dessa obefläckade riddare av ordet kände att ordens tid hade passerat.

Utrikesministern Teresjtjenko informerade i ett hemligt telegram de ryska ambassadörerna om öppnandet av förparlamentet: ”Det första sammanträdet förgick händelselöst med undantag för en skandal som skapades av bolsjevikerna.” Den historiska brytningen mellan proletariatet och bourgeoisiens statsmekanism uppfattades av dessa människor enbart som en ”skandal”. Den borgerliga pressen missade inte tillfället att sporra regeringen genom hänvisningar till bolsjevikernas beslutsamhet: De vördnadsvärda ministrarna kommer bara att kunna leda landet ut ur anarkin, när de ”förvärvar så mycket beslutsamhet och handlingsvilja som återfinns hos kamrat Trotskij”. Som om det vore en fråga om enskilda människors beslutsamhet och vilja och inte klassers historiska öden! Som om utsållandet av människor och karaktärer försiggår oberoende av historiska uppgifter. ”De talade och handlade”, skrev Miljukov om bolsjevikernas tillbakadragande från förparlamentet, ”som människor vilka kände en makt bakom sig och visste att morgondagen tillhörde dem”.

Förlusten av Moonsundsöarna, den växande faran för Petrograd och bolsjevikernas tillbaka­dragande från förparlamentet och ut till gatan, tvingade kompromissmakarna att tänka efter beträffande krigets fortsatta utveckling. Efter tre dagars diskussion, där krigs- och marin­ministern och arméorganisationens kommissarier och delegater deltog, kom den centrala exekutivkommittén slutligen till ett räddande beslut: ”Att insistera på att representanter för den ryska demokratin tillåts närvara vid dem allierades Pariskonferens.” Efter förnyade ansträngningar utsåg man Skobelev till delegat. Detaljerade instruktioner drogs upp: Fred utan annektioner eller skadestånd, neutralisering av sund och kanaler, inklusive Suez- och Panama­kanalerna – geografiskt hade kompromissmakarna en vidare utblick än politiskt, avskaffande av hemlig diplomati och gradvis nedrustning. Den centrala exekutivkommittén förklarade att syftet med dess delegat till Pariskonferensen var ”att utöva tryck på de allierade”. Tryck från Skobelev på Frankrike, Storbritannien och Förenta Staterna! Kadettidningen ställde en förgiftad fråga: ”Vad kommer Skobelev att göra om de allierade utan vidare ceremonier avvisar hans villkor? Kommer han att hota dem med ännu en appell till hela världens folk?” Kompromissmakarna hade länge rodnat över den där gamla appellen.

Medan den centrala exekutivkommittén hade för avsikt att påtvinga Förenta Staterna neutralisering av Panamakanalen, visade den sig i verkligheten till och med vara oförmögen att utöva tryck på Vinterpalatset. Den 12 oktober skickade Kerenskij ett utförligt brev till Lloyd George, vilket var fullt av vänliga förebråelser, sorgesamma klagomål och glödande löften. Fronten är, sade han, ”i ett bättre tillstånd än den var förra våren”. Naturligtvis har den defaitistiska propagandan – på detta sätt klagar den ryske premiärministern inför en britt gentemot de ryska bolsjevikerna – förhindrat utförandet av alla uppgjorda planer, men det kan inte vara tal om fred. Regeringen känner bara till en fråga: ”Hur ska kriget fortsättas!” Det behöver inte tilläggas att som handpenning för sin patriotism bad Kerenskij om krediter.

Efter att förparlamentet hade blivit av med bolsjevikerna förlorade de inte heller någon tid för att återuppta kriget. Den 10 oktober öppnades debatten om hur man skulle förbättra arméns stridsförmåga. Dialogen upptog tre modlösa sammanträden och utvecklades enligt ett variationslöst schema. Vi måste övertyga armén om att den kämpar för fred och demokrati, sade vänstern. Vi måste inte övertyga utan tvinga, sade högern. Ni har inget att tvinga med; för att kunna tvinga måste ni först åtminstone delvis övertyga, svarade kompromissmakarna. I fråga om att övertyga är bolsjevikerna starkare än ni, svarade kadeterna. Båda sidor hade rätt, men en drunknande man har också rätt när han ger ifrån sig ett skrik innan han sjunker.

Den 18 oktober kom den avgörande stund som enligt sakernas natur inget i världen kunde ändra. Socialistrevolutionärernas formulering fick 95 röster mot 127, med 50 nedlagda. Högerns formulering fick 135 röster mot 139. Förvåning! Det fanns ingen majoritet! I hela hallen rådde, enligt tidningsredogörelserna, allmän rörelse och förvirring. Trots sin enighet kring målet visade sig nationens blomma vara oförmögen att till och med fatta ett platonskt beslut om den mest brådskande frågan för det nationella livet. Det var ingen tillfällighet. Samma sak upprepades dag för dag i kommissionerna och plenarsammanträdena kring alla andra frågor. Åsiktsfragmenten kunde fogas samman. Alla grupperna levde på bedrägliga skuggbilder av politiska tankar: själva tänkandet var frånvarande. Kanske hade det följt med bolsjevikerna ut på gatan?… Förparlamentets återvändsgränd var hela regimens återvändsgränd.

Att åter övertyga armén var svårt, men att tvinga den var också omöjligt. Efter ett nytt utfall från Kerenskij mot Östersjöflottan, som just hade gått igenom en strid och gjort förluster, skickade en matroskongress ett krav till den centrala exekutivkommittén att de skulle avlägsna ”en person som vanärar och förstör den stora revolutionen med sitt skamlösa politiska mässande” från den provisoriska regeringens stab. Det var första gången som Kerenskij hade hört ett sådant språk från matroserna. Regionalkommittén för armén, flottan och ryska arbetare i Finland fungerade som en suverän makt och försenade regeringens godstransporter. Kerenskij hotade sovjetkommissarierna med arrestering. Svaret blev: Regionalkommittén antar lugnt den provisoriska regeringens utmaning. Kerenskij svarade inte. Egentligen befann sig Östersjöflottan redan i ett tillstånd av uppror. På fronten till lands hade saker och ting ännu inte gått så långt, men de rörde sig i samma riktning. Livsmedels­situationen försämrades snabbt under oktober. Befälhavaren för den norra fronten rappor­terade att hunger ”är huvudorsaken till arméns moraliska upplösning”. Samtidigt som kompromissmakarnas övre kretsar fortsatte att försäkra – nu visserligen bara bakom ryggen på soldaterna – att arméns stridsförmåga förbättrades, förde de lägre skikten, regemente för regemente, fram krav på publicering av de hemliga fördragen och ett omedelbart freds­erbjudande. Kommissarien för den västra fronten, Zjdanov, rapporterade under de första dagarna i oktober: ”Stämningen är extremt alarmerande, med tanke på det kommande kalla vädret och försämringen av livsmedlen… Bolsjevikerna noterar definitivt framgångar.”

Regeringsinstitutionerna vid fronten hängde i luften. Kommissarien för den andra armén rapporterade att militärdomstolarna inte fungerade därför att soldatvittnena vägrade att framträda och vittna. ”De ömsesidiga förbindelserna mellan befälsstaben och soldaterna är förbittrade. Officerarna beskylls för att dra ut på kriget.” Soldaternas fientlighet gentemot regeringen och befälsstaben hade för länge sedan utsträckts också till armékommittéerna, som inte hade förnyats sedan revolutionens början. Över huvudet på kommittéerna skickade regementena delegater till Petrograd, till sovjeten, för att klaga över den ohållbara situationen i skyttegravarna, där de levde utan bröd, kläder och tro på kriget. Vid den rumänska fronten, där bolsjevikerna var mycket svaga, vägrade hela regementen att skjuta. ”Inom två eller tre veckor kommer soldaterna själva att deklarera vapenvila och lägga ned sina vapen.” Delegaterna från en av divisionerna rapporterade: ”Soldaterna har beslutat sig för att bege sig hem med den första snön.” Delegaterna för den 133 armékåren framförde följande hot vid ett plenarsammanträde med Petrogradsovjeten: ”Om det inte blir någon verklig kamp för fred kommer soldaterna själva att ta makten och deklarera vapenvila.” Kommissarien för den andra armén rapporterade till krigsministern: ”Det är inte så lite tal om att de i och med det kalla vädrets ankomst kommer att överge sina ställningar.”

Fraterniseringen, som i det närmaste hade upphört efter julidagarna, började åter och ökade snabbt. Inte bara tillfällen när soldaterna arresterade officerare utan också mördandet av de mer hatade började mångdubblas. Detta utfördes nästan offentligt inför ögonen på soldaterna. Ingen ingrep: majoriteten ville inte och den lilla minoriteten vågade inte. Mördaren lyckades alltid gömma sig: Han drunknade och försvann i soldatmassan. En av generalerna skrev: ”Vi griper krampaktigt efter det ena eller det andra, ber om något slags mirakel, men majoriteten av oss förstår att det redan är ute med allt hopp om räddning.”

Genom att blanda slughet med dumhet fortsatte de patriotiska tidningarna att skriva om ett fortsättande av kriget, en offensiv och seger. Generalerna skakade sina huvuden; några av dem stämde tvetydigt in. ”Bara fullständigt galna människor”, skrev baron Budberg, befälhavare för en kår nära Dvinsk, den 7 oktober, ”kan för närvarande drömma om en offensiv”. Redan nästa dag tvingades han skriva i samma dagbok: ”Häpen och förskräckt över att motta order om en offensiv inte senare än den 20 oktober.” Högkvarteret trodde inte på något och ryckte på axlarna åt allt, men gjorde upp planer för en ny operation. Det fanns inte så få generaler som såg det sista hoppet om räddning i en upprepning i stor skala av Kornilovs experiment med Riga: Dra in armén i strid och försök nedbringa ett nederlag i huvudet på revolutionen.

På initiativ av krigsministern Verchovskij beslutades att överföra de äldsta årsklasserna till reserven. Järnvägarna kved under bördan av dessa återvändande soldater. I de överfulla vagnarna brast fjädrarna och golven föll igenom. Det förbättrade inte stämningen bland dem som lämnats kvar. ”Skyttegravarna bryter samman”, skriver Budberg, ”kommunikationsskyttegravarna är översvämmade; det är avfall och exkrement överallt… Soldaterna vägrar rätt och slätt att arbeta med att städa skyttegravarna… Det är avskyvärt att tänka på vart detta kommer att leda när våren kommer och allt börjar ruttna och upplösas.” I ett tillstånd av förbittrad overksamhet vägrade soldaterna i klungor till och med att genomgå preventiv vaccinering. Även det blev ett slags kamp mot kriget.

Efter fåfänga försök att höja arméns stridsförmåga genom att minska dess numerär, kom Verchovskij plötsligt till slutsatsen att enbart fred kunde rädda landet. Vid en privat konferens med kadetledarna, vilka denne unge och naive minister föreställde sig kunna få över på sin sida, tecknade Verchovskij en bild av arméns materiella och andliga sammanbrott: ”Varje försök att förlänga kriget kan bara medföra en katastrof”. Kadeterna kunde inte förstå det, men medan de andra förblev tysta ryckte Miljukov föraktfullt på axlarna: ”Rysslands ära”, ”lojalitet mot de allierade”… Bourgeoisiens ledare, som inte trodde på ett enda av dessa ord, strävade envist efter att begrava revolutionen under de ruiner och likstaplar som kriget skulle efterlämna. Verchovskij avslöjade ett visst mått av politisk djärvhet. Utan att informera eller varna regeringen framträdde han den 20 oktober inför förparlamentets kommission och tillkännagav nödvändigheten av en omedelbar fred, med eller utan de allierades medgivande. Han angreps vid privata samtal ursinnigt av alla de som var oense med honom. Den patriotiska pressen skrev att krigsministern ”hade hoppat upp på fotsteget till kamrat Trotskijs vagn”. Burtsev antydde förekomsten av tyskt guld. Verchovskij skickades iväg på semester. Vid öppenhjärtiga samtal sade patrioterna: Egentligen har han rätt. Budberg var tvungen att även tala försiktigt i sin dagbok: ”Ur aspekten att hålla vårt ord”, skrev han, ”är förslaget naturligtvis besvärligt, men utifrån Rysslands egoistiska intressen är det kanske det enda som erbjuder ett hopp om en räddande utväg”. I förbifarten bekände baronen sin avund inför de tyska generalerna, som ”ödet har givit den stora turen att bli upphovsmän till segrar”. Han förutsåg inte att det skulle bli de tyska generalernas tur nästa gång. Inte ens de skickligaste bland dessa människor förutsåg något. Bolsjevikerna förutsåg mycket och detta var deras styrka.

Tillbakadragandet från förparlamentet brände i folkets ögon de sista broar som förband upprorets parti med det officiella samhället. Med förnyad energi – målets närhet fördubblar styrkan – bedrev bolsjevikerna sin agitation, en agitation som kallades demagogi av fienden därför att den förde ut det som de själva gömde i kanslierna och privatkontoren i det fria. Övertygelseförmågan i detta oförtröttliga evangelium växte fram ur det faktum att bolsjevikerna förstod den objektiva utvecklingens gång, underordnade sin politik under den, inte var rädda för massorna och obetingat trodde på sin egen sanning och seger. Folket tröttnade aldrig på att höra dem. Massorna kände ett behov av att stå nära tillsammans. Var och en ville pröva sig själv genom andra och alla fortsatte att spänt och uppmärksamt iaktta hur en och samma tanke kunde utvecklas i deras skiftande medvetanden, med sina olika nyanser och särdrag. Otaliga folksamlingar stod kring cirkusar och andra stora byggnader, där de mer populära bolsjevikerna vände sig till dem med de senaste argumenten och uppmaningarna.

Antalet ledande agitatorer hade minskat kraftigt i oktober. Först och främst saknades Lenin – både som agitator och ännu mer som omedelbar daglig inspiration. Hans enkla och djupa generaliseringar, som så varaktigt infogades i massornas medvetande, hans tydliga sätt att tala, som uppsnappats från folket och sedan återfördes, saknades sorgligt nog. Den först­klassige agitatorn Zinovjev saknades. Efter att ha hållit sig undan från straff för åtal om ”uppror” i juli, vände han sig bestämt mot oktoberupproret och drog sig följaktligen tillbaka från de praktiska handlingarna under hela den kritiska perioden. Den oersättlige propagandisten Kamenev, partiets erfarne politiske instruktör, fördömde upprorspolitiken, trodde inte på seger, såg katastrofer framför sig och drog sig dystert tillbaka in i skuggorna. Sverdlov var av naturen organisatör snarare än agitator och uppträdde ofta på massmöten, där hans jämna, kraftiga och oförtröttliga basröst ingöt lugnt förtroende. Stalin var varken agitator eller talare. Han uppträdde aldrig som talesman vid partikonferenser, men uppträdde han så mycket som en enda gång vid revolutionens massmöten? I dokumenten och memoarerna har inget vittnesbörd bevarats.

En lysande agitation utfördes av Volodarskij, Lasjevitj, Kollontaj, Tjudnovskij och efter dem av tjogtals agitatorer av lägre kaliber. Människor lyssnade med intresse och sympati – och de mogna också men med en viss nedlåtenhet – till Lunatjarskij, en skicklig talare som visste hur man framställer fakta och generaliseringar, patos och skämt, men som inte gjorde anspråk på att leda någon. Han behövde själv ledas. Allt eftersom revolutionen närmade sig bleknade Lunatjarskij snabbt och förlorade sina färgrika effekter.

Suchanov säger om Petrogradsovjetens president[7]: ”Slitande sig från arbetet i det revolu­tionära högkvarteret for han från Obuchovskijfabriken till Trubotjenij, från Putilovverken till Östersjövarven, från ridakademien till kasernerna och tycktes tala samtidigt på alla platser. Varje Petrogradarbetare och -soldat kände till honom och hörde honom personligen. Hans inflytande – både bland massorna och vid högkvarteret var överväldigande. Han var centralgestalten under dessa dagar och huvudhjälten i detta remarkabla blad i historien.”

Ojämförligt mer effektiv under den här sista perioden före upproret var dock den molekylära agitation som bedrevs av namnlösa arbetare, matroser och soldater, som vann anhängare en efter en, bröt ned de sista tvivlen och övervann de sista tvekandena. Dessa månader med feberaktigt politiskt liv hade skapat otaliga kadrer i de lägre skikten och skolat hundra- och tusentals oslipade diamanter som var vana att betrakta politiken under- och inte ovanifrån och av just denna anledning bedömde fakta och människor med en skärpa som inte alltid var tillgänglig för talare av den akademiska typen. Petersburgsarbetarna stod i främsta ledet – födda proletärer som hade producerat en typ av agitatorer och organisatörer med extraordinärt revolutionärt lynne och en hög politisk kultur, självständiga i tänkande, ord och handling. Snickare, montörer, smeder, fackföreningarnas och fabrikernas lärare, hade redan kring sig sin skola och sina elever, de framtida uppbyggarna av sovjetrepubliken. Östersjömatroserna, nära stridskamrater till Petersburgsarbetarna – som i betydande utsträckning utgick ur deras mitt – förde fram en brigad av agitatorer som med storm tog de efterblivna regementena, grevskapsstäderna och musjikernas byar. En generaliserande formel som kastats ut i Cirque Moderne av någon av de revolutionära ledarna antog kött och blod i hundratals tänkande huvuden och fördes på så sätt runt hela landet.

Massan kunde inte längre tåla de vacklande, tvivelaktiga och neutrala i sin mitt. Den strävade efter att få tag på alla för att attrahera, övertyga och erövra. Fabrikerna slog sig ihop med regementena för att skicka delegater till fronten. Kasernerna kom i förbindelse med arbetarna och bönderna i omgivningen. I städerna längs fronten förekom en ändlös rad av möten, konferenser och konsultationer, vid vilka soldaterna och matroserna förde sina aktiviteter i samklang med arbetarnas och böndernas. Det var på detta sätt som den efterblivna vitryska fronten vanns över till bolsjevismen.

På platser där den lokala partiledningen var obeslutsam och benägen att vänta, som exempelvis i Kiev, Voronesj och vid många andra punkter, föll massorna inte sällan in i ett passivt tillstånd. För att rättfärdiga sin politik pekade ledarna på den depressiva stämning som de själva hade skapat. Å andra sidan: ”Ju mer bestämda och modiga hans maningar till uppror var”, skriver Povolzjskij, en av Kasanagitatorerna, ”desto mer förtroendefull och hjärtlig blev soldatmassans inställning till talaren”.

Petrograds och Moskvas fabriker och regementen knackade nu mer enträget på byarnas trä­portar. Arbetarna slog sig samman för att skicka delegater till sina hemprovinser. Regemen­tena antog resolutioner som manade bönderna att stödja bolsjevikerna. Arbetarna vid fabriker inne i staden företog pilgrimsfärder till de omgivande byarna, distribuerade tidningar och lade grunden till bolsjevikceller. Från dessa rundturer återkom de med en återspegling av bonde­krigets flammor i sina ögon.

Bolsjevismen tog landet i besittning. Bolsjevikerna blev en obetvinglig kraft. Folket var med dem. Stadsdumorna i Kronstadt, Tsaritsyn, Kostroma och Sjuja, som valts med allmän rösträtt, var helt i händerna på bolsjevikerna. Bolsjevikerna erhöll 52 procent av rösterna vid ett val till Moskvas distriktsdumor. I det fjärran och stillsamma Tomsk, liksom i det helt industrilösa Samara, dominerade bolsjevikerna i duman. Av fyra medlemmar i grevskapet Schlüsselburgs zemstvoförsamling var tre bolsjeviker. I zemstvoförsamlingen i grevskapet Ligovskij fick bolsjevikerna 50 procent av rösterna. Det var inte lika gynnsamt överallt, men på alla håll förändrades det i samma riktning. Bolsjevikpartiets relativa vikt var i snabb tillväxt.

Massornas bolsjevisering visade sig emellertid bra mycket tydligare i klassorganisationerna. Fackföreningarna i huvudstaden omfattade över en halv miljon arbetare. Mensjevikerna kände själva att de var en kvarleva från flydda dagar, även om de fortfarande innehade administrationen av vissa fackföreningar. Oavsett vilka delar av proletariatet som bildar en organisation och oavsett vilka dess omedelbara syften var kom den oundvikligen fram till bolsjevikiska slutsatser. Det var ingen tillfållighet: Fackföreningarna, fabrikskommittéerna, arbetarklassens ekonomiska och kulturella föreningar, både permanenta och tillfälliga, tvingades av hela situationen och vid varje individuellt problem som uppstod att resa en och samma fråga: Vem är herre i huset?

Arbetarna i artillerifabrikerna, som sammankallats till konferens för att reglera sina förbindelser med administrationen, beslutade att de bäst kunde reglera dem genom en sovjetregering. Det var inte längre bara en formel utan ett program för ekonomisk räddning. När de nalkades makten, nalkades arbetarna också allt konkretare industrins problem. Artillerikonferensen upprättade även ett centrum för studiet av metoder för övergång från ammunitionsfabriker till fredlig produktion.

Moskvakonferensen för fabriks- och verkstadskommittéer förklarade att den lokala sovjeten i framtiden skulle avgöra alla strejkkonflikter genom dekret, med sin egen auktoritet öppna de anläggningar som stängts av lockouterna och genom att sända sina egna delegater till Sibirien och Donetsbäckenet garantera kol och säd till fabrikerna. Petrogradkonferensen för fabriks- och verkstadskommittéer ägnade sin uppmärksamhet åt jordfrågan och drog efter en rapport av Trotskij upp ett manifest till bönderna: Proletariatet känner sig inte bara vara en särskild klass, utan också som folkets ledare.

Den allryska konferensen för fabriks- och verkstadskommittéer, som möttes under andra hälften av oktober, reste frågan om arbetarkontroll som ett nationellt problem: ”Arbetarna är mer intresserade än ägarna av anläggningarnas korrekta och oavbrutna verksamhet.” Arbetarkontroll ”är i hela landets intresse och bör stödjas av de revolutionära bönderna och den revolutionära armén”. Denna resolution, som öppnade dörren till en ny ekonomisk ordning, antogs av representanter för alla industriföretag i Ryssland, med bara fem röster mot och nio nedlagda. De få individer som avstod var gamla mensjeviker som inte längre var förmögna att följa sitt eget parti, men ännu saknade mod att öppet resa sina händer för den bolsjevikiska revolutionen. I morgon kommer de att göra det.

De demokratiska kommunstyrelserna, som nyligen skapats, dog bort tillsammans med regeringsmaktens organ. De viktigaste uppgifterna, som att garantera vatten, ljus, bränsle och livsmedel till städerna, föll alltmer på sovjeterna och andra arbetarorganisationer. Fabrikskommittén vid elverket i Petrograd rusade runt staden och omgivningarna för att ena gången jaga fram kol och den andra olja till turbinerna och fick fram detta genom kommittéer vid andra anläggningar som handlade i motsättning till ägare och administration.

Nej, sovjeternas regering var inte en chimär, en godtycklig konstruktion eller ett påhitt av partiteoretiker. Den växte oemotståndligt fram underifrån ur industrins sönderfall, ägarnas oförmåga och massornas behov. Sovjeterna hade i verkligheten blivit en regering. För arbetarna, soldaterna och bönderna fanns ingen annan väg. Det fanns ingen tid kvar för att argumentera och spekulera om en sovjetregering: den måste förverkligas.

Vid den första sovjetkongressen i juni hade det beslutats att sammankalla kongressen var tredje månad. Den centrala exekutivkommittén hade emellertid inte bara misslyckats med att sammankalla den andra konferensen i tid, utan hade visat en benägenhet att inte alls sammankalla den för att undvika att konfronteras med en fientlig majoritet. Den demokratiska konferensens huvuduppgift hade varit att tränga ut sovjeterna och ersätta dem med organ för ”demokratin”. Detta hade dock inte varit så enkelt. Sovjeterna hade inte för avsikt att bereda plats för någon.

Den 21 september, vid den demokratiska konferensens avslutning, höjde Petrogradsovjeten sin röst för det skyndsamma sammankallandet av en sovjetkongress. En resolution i denna anda antogs efter rapport av Trotskij och en gäst från Moskva, Bucharin, formellt grundad på nödvändigheten att göra sig beredd för ”en ny våg av kontrarevolution”. Deras plan för en defensiv, som skulle staka ut vägen för den kommande offensiven, litade till sovjeterna som de enda organisationer som var förmögna att föra kampen. Resolutionen krävde att sovjeterna skulle stärka sin ställning bland massorna. Där makten de facto redan är i deras händer, ska de inte i något fall låta den glida iväg. De revolutionära kommittéer som skapades under Kornilovdagarna måste förbli beredda till handling. ”För att förena och samordna alla sovjeters handlingar i deras kamp mot den framskridande faran och avgöra den revolutionära maktens organisationsproblem är det omedelbara sammankallandet av en sovjetkongress nödvändigt.” Således för oss en resolution om självförsvar direkt till nödvändigheten att störta regeringen. Agitationen kommer från och med nu och ända fram till upprorets ögonblick att bedrivas kring denna politiska grundtanke.

Delegaterna från sovjeterna till den demokratiska konferensen reste nästa dag frågan om en sovjetkongress inför den centrala exekutivkommittén. Bolsjevikerna krävde att kongressen skulle sammankallas inom två veckor och föreslog, eller snarare hotade, att för detta ändamål skapa ett särskilt organ som vilade på Petersburgs- och Moskvasovjeterna. Egentligen föredrog de att kongressen sammankallades av den gamla centrala exekutivkommittén. Det skulle undanröja bråk om kongressens legitimitet och göra det möjligt att störta kompromiss­makarna med deras egen medverkan. Bolsjevikernas halvt kamouflerade hot var verknings­fullt. Ledarna för den centrala exekutivkommittén ville ännu inte riskera att bryta med sovjetlegaliteten, utan förklarade att de inte skulle anförtro någon att uppfylla deras plikter. Kongressen sammankallades till den 20 oktober – inom mindre än en månad.

Provinsdelegaterna hade emellertid inte mer än avrest förrän ledarna för den centrala exekutivkommittén plötsligt fick upp ögonen för det faktum att kongressen skulle vara oläglig – den skulle dra bort lokala partiarbetare från valkampanjen och därmed skada den konstituerande församlingen. Deras verkliga rädsla var att kongressen skulle visa sig som en mäktig maktpretendent, men de bevarade en diplomatisk tystnad om detta. Den 26 september skyndade sig Dan att framlägga ett förslag om att uppskjuta kongressen till den centrala exekutivkommitténs byrå, utan att bekymra sig om de nödvändiga förberedelserna.

Dessa patentdemokrater var minst av allt bekymrade över demokratins elementära principer. De hade precis lyckats annullera resolutionen från en demokratisk konferens, vilken de själva hade förordat, som avvisade en koalition med kadeterna. Nu visade de upp sitt suveräna förakt för sovjeterna med början i Petrogradsovjeten, på vars skuldror de hade lyfts upp till sina taburetter. Hur skulle de, när allt kom omkring, utan att överge sitt förbund med bourgeoisien, kunna ta någon notis om förhoppningarna och kraven från de tiotals miljoner arbetare, soldater och bönder som tog parti för sovjeterna?

Trotskij besvarade Dans förslag genom att fastslå att kongressen skulle sammankallas ändå, om inte med stadgeenliga så med revolutionära medel. Den vanligtvis så underdåniga byrån vägrade den här gången att följa med längs vägen till en statskupp i sovjeterna, men detta lilla nederlag tvingade långt ifrån konspiratörerna att lägga ned sina vapen. Tvärtom tycktes det driva dem vidare. Dan fann ett inflytelserikt stöd i den centrala exekutivkommitténs militärsektion, som beslutade att ”tillfråga” organisationerna vid fronten om huruvida en kongress skulle sammankallas eller ej – dvs. huruvida de skulle genomföra ett beslut som två gånger antagits av det högsta sovjetorganet. Under tiden öppnade kompromissmakarnas press en kampanj mot kongressen. I detta var socialistrevolutionärerna särskilt ursinniga. ”Skall en kongress inkallas eller inte?” skrev Djelo Naroda. ”Den kan inte ha något att säga om lösningen av maktfrågan… Kerenskijs regering kommer hur som helt inte att underkasta sig.” Vad kommer den inte att underkasta sig? frågade Lenin. ”Sovjeternas makt, arbetarnas och böndernas makt, som Djelo Naroda, för att hålla jämna steg med progrommakarna och antisemiterna, monarkisterna och kadeterna, kallar Trotskijs och Lenins makt.”

Böndernas exekutivkommitté förklarade å sin sida att sammankallandet av kongressen var ”farligt och icke önskvärt”. En förvirring grundad på illvilja övervägde således i sovjeternas övre kretsar. Delegater från kompromisspartierna reste runt i landet och mobiliserade de lokala organisationerna mot en kongress som officiellt hade sammankallats av det högsta sovjetorganet. Den centrala exekutivkommitténs officiella organ tryckte dag efter dag resolutioner mot kongressen som antagits på befallning av de ledande kompromissmakarna – som visserligen bar mycket imponerande namn men som var helt och hållet inspirerade av det gamla februarispöket. Izvestija begravde sovjeterna i en ledarartikel och förklarade att de var temporära barrikader, som borde förflyttas så snart den konstituerande församlingen kröner ”den nya strukturens byggnad”.

Bolsjevikerna togs minst av alla på sängen av denna agitation mot kongressen. Den 24 september hade partiets centralkommitté beslutat, utan att förlita sig på något handlande från den centrala exekutivkommittén, att sätta igång en kampanj för kongressen underifrån genom de lokala sovjeterna och frontorganisationerna. Bolsjevikerna delegerade Sverdlov till att sitta i den centrala exekutivkommitténs officiella kommission om sammankallandet – eller snarare sabotaget – av kongressen. Under hans ledning mobiliserades partiets lokalorganisationer och genom dem också sovjeterna. Den 27 september krävde alla revolutionära institutioner i Reval att förparlamentet omedelbart skulle upplösas och en sovjetkonferens omedelbart sammankallas för bildandet av en regering; de lovade dessutom högtidligt att stödja den ”med alla styrkor och all materiel som återfinns i fästningen”. Många lokala sovjeter, med början i Moskvadistrikten, föreslog att uppgiften att sammankalla kongressen skulle dras tillbaka ur den centrala exekutivkommitténs händer. Gentemot resolutionerna från de armékommittéer som motsatte sig kongressen flöt krav på dess inkallande in från bataljoner, regementen, kårer och lokala garnisoner. ”Sovjetkongressen måste gripa makten och inte väja för något”, säger ett massmöte med soldater i Kysjtin i Ural. Soldaterna i Novgorodprovinsen uppmanade bönderna att ta del i kongressen och inte bry sig om resolutionen från böndernas exekutivkommitté. Provinssovjeter, grevskapssovjeter – även de i de mest avlägsna hörn av landet – fabriker, gruvor, regementen, slagskepp, jagare, krigssjukhus, möten, en bilavdelning i Petrograd, en ambulanspatrull i Moskva – alla krävde de regeringens avgång och maktens överförande till sovjeterna.

Bolsjevikerna nöjde sig inte med denna agitationskampanj, utan skapade en viktig organisatorisk grund genom att sammankalla en kongress för sovjeterna i den norra regionen, bestående av 150 delegater från 23 platser. Det var ett välberäknat slag! Den centrala exekutivkommittén förklarade under ledning av sina stora mästare i småaffärer denna norra kongress för en privatkonferens. En handfull mensjevikiska delegater vägrade att delta i kongressens arbete och stannade enbart ”för informationssyfte”. Som om det med en bråkdel kunde förminska betydelsen av en kongress vid vilken sovjeterna i Petrograd och dess förstäder, Moskva, Kronstadt, Helsingfors och Reval var representerade – dvs. båda huvudstäderna, marinbefästningarna, Östersjöflottan och de garnisoner som omgav Petrograd. Kongressen – vilken avsiktligt gavs en militär anstrykning – öppnades av Antonov och ägde rum under ordförandeskap av fänrik Krylenko, partiets bäste agitator vid fronten och den framtida bolsjevikiske överbefälhavaren. I centrum för den av Trotskij avgivna politiska rapporten stod frågan om regeringens nya försök att förflytta de revolutionära regementena från Petrograd: Kongressen kommer inte att tillåta ”Petrograds avväpning och strypandet av sovjeten”. Frågan om Petrogradgarnisonen är ett element i den grundläggande frågan om makten. ”Hela folket röstar för bolsjevikerna; folket litar på oss och ger oss tillstånd att gripa makten.” Den resolution som föreslogs av Trotskij löd: ”Stunden har kommit när frågan om centralregeringen… enbart kan avgöras av ett beslutsamt och enhälligt uppträdande av alla sovjeter.” Denna nära på osminkade uppmaning till uppror antogs med alla röster och tre nedlagda.

Lasjevitj manade de andra sovjeterna att följa Petrograds exempel och skaffa sig kontroll över lokalgarnisonerna. Den lettiske delegaten Peterson utlovade fyrtiotusen lettiska skarpskyttar för försvaret av sovjeternas kongress. Detta tillkännagivande av Peterson, som hälsades med hänförelse, var ingen tom fras. Bara några dagar senare tillkännagav de lettiska regementenas sovjet: ”Endast ett folkligt uppror… kan möjliggöra överförandet av makten till sovjeterna.” Den 13 oktober utsände krigsskeppens radiostationer över hela landet maningen från den norra kongressen att förbereda en allrysk sovjetkongress. ”Soldater, matroser, bönder, arbetare! Det är er plikt att övervinna alla hinder… ”.

Partiets centralkommitté föreslog bolsjevikdelegaterna till den norra kongressen, att de med hänsyn till den stundande sovjetkongressen inte skulle lämna Petrograd. Enskilda delegater begav sig, efter direktiv från en byrå som valts av kongressen, till arméorganisationerna och lokalsovjeterna för att avlägga rapport – med andra ord förbereda provinserna för uppror. Den centrala exekutivkommittén såg en mäktig apparat växa upp bredvid sig som vilade på Petro­grad och Moskva och samtalade med landet genom slagskeppens radiostationer och som var redo att i varje ögonblick ersätta det skröpliga högsta sovjetorganet i fråga om samman­kallandet av kongressen. Småaktiga organisatoriska knep kunde här inte vara kompromiss­makarna till någon hjälp.

Denna kamp för och emot kongressen gav i många områden den sista impulsen till sovjeter­nas bolsjevisering. I en rad efterblivna provinser, exempelvis Smolensk, fick bolsjevikerna, antingen ensamma eller tillsammans med vänstersocialistrevolutionärerna, sin första majoritet först under den här kampanjen för kongressen eller vid valen av delegater. Till och med vid den sibiriska sovjetkongressen lyckades bolsjevikerna i mitten av oktober att med vänster­socialistrevolutionärerna skapa en permanent majoritet, som med lätthet satte sin prägel på de lokala sovjeterna. Den 15 oktober erkände Kievsovjeten, med 159 röster mot 28, med 3 nedlagda, den kommande sovjetkongressen som ”det suveräna maktorganet”. Den 16 oktober förklarade sovjetkongressen för den nordvästra regionen i Minsk – dvs. vid västfrontens centrum – sammankallandet av kongressen som omöjligt att uppskjuta. Den 18 oktober höll Petrogradsovjeten val till den kommande kongressen: 443 röster avgavs för bolsjeviklistan (Trotskij, Kamenev, Volodarskij, Jurenev och Lasjevitj), för socialistrevolutionärerna 162 – alla vänstersocialistrevolutionärer, som lutade åt bolsjevikerna, och för mensjevikerna 44. Under Krestinskijs ordförandeskap krävde en sovjetkongress i Ural, där 80 av 110 delegater var bolsjeviker, i 223 900 organiserade arbetares namn att sovjetkongressen skulle samman­kallas på utsatt datum. Samma dag, den 19 oktober, kom en allrysk konferens för fabriks- och verkstadskommittéer, den mest direkta och otvivelaktiga representationen för hela landets proletariat, ut för ett omedelbart överförande av makten till sovjeterna. Den 20 oktober förklarade Ivanovo-Voznesensk att alla sovjeter i provinsen befann sig ”i ett tillstånd av öppen och skoningslös kamp mot den provisoriska regeringen” och manade dem att själv­ständigt lösa sina områdens industriella och administrativa problem. Bara en röst höjdes mot denna resolution, som innebar störtandet av de lokala myndigheterna, med en nedlagd. Den 22 oktober publicerade bolsjevikpressen en ny lista med 56 organisationer som krävde ett överförande av makten till sovjeterna. De bestod alla av folkets genuina massor, i betydande utsträckning beväpnade massor.

Denna allsmäktiga bemanningslista över den kommande revolutionens avdelningar hindrade inte Dan från att rapportera till den centrala exekutivkommitténs byrå, att utav 917 existerande sovjetorganisationer hade bara 50 gått med på att skicka delegater och de hade gjort det ”utan någon entusiasm”. Det är lätt att förstå att de få sovjeter som fortfarande ansåg det nödvändigt att rapportera sina känslor till den centrala exekutivkommittén betraktade kongressen utan entusiasm. En överväldigande majoritet av de lokala sovjeterna och armékommittéerna hade helt enkelt struntat i den centrala exekutivkommittén.

Även om kompromissmakarna hade avslöjats och komprometterat sig med dessa försök att sabotera kongressen, vågade de inte slutföra arbetet. När det stod fullständigt klart att de inte kunde undvika en kongress, gjorde de en abrupt helomvändning och manade alla lokal­organisationer att välja delegater till kongressen för att inte ge bolsjevikerna en majoritet. Den centrala exekutivkommittén hade emellertid vaknat upp för sent och fann sig själv tvingad att endast två eller tre dagar före utsatt datum uppskjuta kongressen till den 25 oktober.

Tack vare denna sista manöver från kompromissmakarna erhöll februariregimen och det borgerliga samhället en oväntad period av nåd – vilken de emellertid inte längre var kapabla att utvinna några betydelsefulla fördelar av. Dessa ytterligare fem dagar blev till stor nytta för bolsjevikerna. Fienden erkände detta senare. ”Uppskjutandet av framträdandet”, säger Miljukov, ”togs till vara av bolsjevikerna, först och främst till att förstärka deras ställning bland Petersburgsarbetarna och -soldaterna. Trotskij uppträdde vid möten i Petrograd­garnisonens olika enheter. Den stämning som skapades av honom exemplifieras av det faktum att de medlemmar i exekutivkommittén, Skobelev och Gotz, som framträdde efter honom i Semenovskijregementet inte tilläts tala.”

Denna vändning i Semenovskijregementet, vars namn hade skrivits med illavarslande bok­stäver i revolutionens historia, hade ett slags symbolisk innebörd. I december 1905 var det semenovtsij som utförde huvudarbetet med att slå ned upproret i Moskva. Regementets befälhavare general Min gav ordern: ”Tag inga fångar.” Vid järnvägssektionen Moskva-Golutvino sköt semenovtsij 150 arbetare och tjänstemän. General Min smickrades av tsaren för sin heroiska gärning och dödades under hösten 1906 av den socialistrevolutionära kvinnan Konopliannikova. Insnärjda i dessa gamla traditioner hade Semenovskijregementet hållit stånd längre än majoriteten av gardets enheter. Dess rykte om ”pålitlighet” var så starkt att regeringen, trots Skobelevs och Gotz sorgliga misslyckande, envist fortsatte att räkna med semenovtsij ända fram till dagen för upproret och till och med efteråt.

Frågan om sovjetkongressen förblev den centrala politiska frågan under de fem veckor som åtskilde den demokratiska konferensen från oktoberupproret. Vid själva konferensen hade bolsjevikernas deklaration proklamerat den kommande sovjetkongressen som landets högsta organ. ”Endast sådana beslut och förslag från den nuvarande kongressen… kan finna vägen till att förverkligas, som ratificeras av den allryska kongressen för arbetar-, bonde- och soldatdeputerade.” Den resolution som förordade en bojkott av förparlamentet, vilken stöddes av den ena hälften av medlemmarna i centralkommittén mot den andra hälften, förklarade: ”Vi gör frågan om vårt partis deltagande i förparlamentet direkt avhängigt de åtgärder som den allryska sovjetkongressen kommer att vidta för att skapa en revolutionär regering.” Detta åberopande av sovjetkongressen genomströmmar nästan utan undantag alla bolsjevik­dokument under den här perioden.

Med bondekrigets uppblossande, de allt bittrare nationella rörelserna, det allt djupare samman­brottet, fronten i sönderfall och regeringen i upplösning, var sovjeterna på väg att bli de skapande krafternas enda stöd. Varje fråga förvandlades till en fråga om makten och maktproblemet ledde direkt till sovjetkongressen. Denna kongress måste ge svar på alla frågor och bland dem frågan om den konstituerande församlingen.

Inte ett enda parti hade dragit tillbaka parollen om den konstituerande församlingen och detta innefattar också bolsjevikerna. Nästan omärkligt under revolutionens gång hade denna demokratiska huvudparoll, som under ett och ett halvt årtionde hade givit färg åt massornas hjältemodiga kamp, blivit blek och vissnad, på något sätt malts mellan kvarnstenar, blivit ett tomt skal, en naken form utan innehåll, en tradition och inte en framtidsutsikt. Det fanns inget mystiskt i denna process. Revolutionens utveckling hade nått punkten för en direkt strid mellan bourgeoisien och proletariatet, de två grundläggande klasserna i samhället. En konstituerande församling kunde inte ge vare sig den ena eller andra något. Småbourgeoisien i städerna och på landet kunde bara spela en understödjande och sekundär roll i denna konflikt. De var hur som helst oförmögna att själva gripa makten. Om de föregående månaderna hade bevisat något var det detta. Ändå kunde småbourgeoisien fortfarande vinna majoritet i en konstituerande församling – och de vann faktiskt en majoritet, som det visade sig. Till vilket syfte? Endast för syftet att inte veta vad de skulle göra med den. Det avslöjar den formella demokratins bankrutt under en djup historisk kris. Det visar emellertid traditionernas styrka; till och med på tröskeln till den sista striden hade inget av lägren ännu avsvurit sig den konstituerande församlingen. Bourgeoisien hade i verkligheten appellerat till Kornilov från den konstituerande församlingen och bolsjevikerna till sovjetkongressen.

Det kan med säkerhet antas att tämligen breda sektorer av folket och även ett tunt skikt av bolsjevikpartiet närde vissa egna konstitutionella illusioner beträffande sovjetkongressen – dvs. de förknippade därmed idén om ett automatiskt och smärtfritt överförande av makten ur koalitionens händer till sovjeten. I verkligheten skulle det bli nödvändigt att ta makten med våld; det var omöjligt att göra det genom röstning. Enbart ett väpnat uppror kunde avgöra frågan.

Av alla de illusioner som åtföljer stora folkliga rörelser, även de mest realistiska, som en oundviklig förutsättning, var denna illusion om ”sovjetparlamentarism” i alla samverkande omständigheter den minst farliga. Sovjeterna kämpade i realiteten för makten, de litade i allt högre grad till väpnat våld, de var på väg att bli regeringar i olika områden och de var på väg att vinna sin egen kongress genom en strid. Således återstod det litet plats för konstitutionella illusioner och de få som överlevde sköljdes bort i stridens process.

I samordnandet av arbetarnas och soldaternas revolutionära ansträngningar i hela landet, att ge dem ett enda mål, enhetlighet i syfte och ett datum för handling, gjorde parollen om sovjetkongressen det samtidigt möjligt att framställa det halvkonspirativa och halvoffentliga förberedandet av ett uppror med upprepade appeller till arbetarnas, soldaternas och böndernas legala representation. Efter att på detta sätt ha främjat samlandet av revolutionens krafter, skulle sovjetkongressen efteråt sanktionera dess resultat och ge den nya regeringen en form som var oantastlig i folkets ögon.

Kapitel IV: Den revolutionära militärkommittén

Trots den förändring i stämningarna som ägde rum mot slutet av juli dominerade socialist­revolutionärerna och mensjevikerna den reorganiserade Petrogradgarnisonen under hela augusti. Proletariatet var avväpnat; det röda gardet hade endast behållit några tusen gevär. Under dessa omständigheter, och oavsett det faktum att massorna åter var på väg över till bolsjevikerna, kunde ett uppror sluta i ett grymt nederlag.

Situationen förändrades emellertid hela tiden under september. Efter generalernas revolt förlorade kompromissmakarna snabbt sitt inflytande i garnisonen. Misstro mot bolsjevikerna ersattes av sympati eller i värsta fall vaksam neutralitet. Sympatin var dock inte aktiv. Garnisonen förblev i politisk bemärkelse ytterst vacklande och – som musjikerna – miss­tänksam. Kommer inte bolsjevikerna att lura oss? Kommer de verkligen att ge oss fred och jord? Majoriteten av soldaterna hade ännu inte någon idé om att kämpa för dessa mål under bolsjevikernas fana och eftersom det återstod en nästan fullständigt oassimilerad minoritet, som var fientlig till bolsjevikerna inom garnisonen – fem eller sex tusen junkrar, tre kosack­regementen, en cykelbataljon och en pansarbilsdivision – föreföll utgången av en konflikt i september tveksam. För att hjälpa saker och ting på traven förde händelseutvecklingen med sig ännu en avsiktlig lärdom, genom vilken Petrogradsoldaternas öde visade sig vara oskilj­aktigt förbundet med revolutionens och bolsjevikernas öde.

Rätten att kontrollera grupper av beväpnade män är en av statsmaktens grundläggande rättig­heter. Den första provisoriska regeringen, som lurades på folket av exekutivkommittén, gav ett löfte att inte avväpna och inte förflytta de militära enheter som hade deltagit i februari­omvälvningen från Petrograd. Det var inledningen till en militär dualism, som till sin kärna var oskiljaktig från den dubbla högsta makten. De huvudsakliga politiska störningarna under de följande månaderna – aprildemonstrationen, julidagarna, Kornilovupprorets förberedelse och likvidering – konfronterades alla oundvikligen med frågan om Petrogradgarnisonens underkastelse. Konflikter mellan regeringen och kompromissmakarna kring detta ämne var dock, när allt kom omkring, en familjeangelägenhet och upphörde i all vänskap. I och med garnisonens bolsjevisering tog saker och ting en annan vändning. Soldaterna började nu själva återkalla det löfte som givits exekutivkommittén av regeringen i mars och som den förrädiskt brutit. Den 8 september framförde sovjetens soldatsektion ett krav på att de regementen som överförts till fronten i samband med julihändelserna skulle återföras till Petrograd. Detta ägde rum samtidigt som koalitionsmedlemmarna slet sitt hår över hur man skulle bli av med de återstående regementena.

I ett antal provinsstäder stod saker och ting på samma sätt som i huvudstaden. Under juli och augusti genomgick de lokala garnisonerna en patriotisk rekonstruktion; under augusti och september genomgick de rekonstruerade garnisonerna en bolsjeviseringsprocess. Det var då nödvändigt att börja från början – dvs. än en gång ta itu med förflyttningar och rekonstruk­tioner. När regeringen förberedde sitt slag mot Petrograd började den med provinserna. Dess politiska motiv var omsorgsfullt dolda under strategiska förevändningar. Den 27 september antog ett gemensamt sammanträde med Revals sovjeter – den i staden och den i fästningen – följande resolution i fråga om förflyttningar: Att betrakta en omgruppering av styrkor som tillåtlig enbart när den i förväg godkänts av respektive sovjeter. Ledarna för Vladimirsovjeten frågade Moskva huruvida de skulle åtlyda en order från Kerenskij om att förflytta hela garnisonen. Bolsjevikernas regionala byrå i Moskva noterade att ”order av detta slag håller på att bli systematiska i förhållande till de revolutionärt sinnade garnisonerna”. Innan den provisoriska regeringen gav upp alla sina rättigheter, försökte den få grepp om varje regerings grundläggande rättighet – rätten att fritt disponera beväpnade grupper av män.

Reorganiseringen av Petrogradgarnisonen var på väg att bli desto mer brådskande, eftersom den kommande sovjetkongressen var förutbestämd att på ett eller annat sätt föra frågan om kampen om makten till ett beslut. Den borgerliga pressen, anförd av kadetorganet Retj, hävdade varje morgon att vi inte får ”låta bolsjevikerna välja ögonblicket för att förklara inbördeskrig”. Det innebar: Vi måste slå till i tid mot bolsjevikerna. Försöket att preliminärt förändra styrkeförhållandena i garnisonen följde oundvikligen ur denna premiss. Argument utifrån strategiska överväganden föreföll tillräckligt imponerande efter Rigas fall och förlusten av Moonsundsöarna. Distriktshögkvarteret utfärdade en order om reorganisering av Petrogradenheterna som förberedelse för en offensiv. Samtidigt togs saken på kompromissmakarnas initiativ upp i sovjetens soldatsektion. Här var fiendens plan inte så illa: Framställa ett avgörande strategiskt krav till sovjeten, dra undan bolsjevikernas militära stöd under deras fötter, eller, i fall sovjeten gjorde motstånd, provocera fram en skarp konflikt mellan Petrogradgarnisonen och fronten, som var i behov av förstärkningar och ersättningar.

Sovjetens ledare, väl medvetna om den fälla som gillrats för dem, beslutade sig för att var­samt utforska terrängen innan de tog något oåterkalleligt steg. En blank vägran att uppfylla ordern var bara möjlig om de var säkra på att motivet till vägran skulle uppfattas på rätt sätt av fronten. I annat fall skulle det kunna vara mer fördelaktigt att genom en överenskommelse med kasernerna genomföra ett ersättande av vissa enheter inom garnisonen med revolutionära enheter från fronten, som var i behov av vila. Det var i den senare riktningen som Revalsovjeten, vilket vi har visat ovan, redan hade talat.

Soldaterna närmade sig frågan på ett bryskare sätt. Ta till offensiv vid fronten nu, mitt under hösten? Förlika sig med en ny vinterkampanj? Nej, de hade helt enkelt ingen plats i sina huvuden för den idén. Den patriotiska pressen öppnade omedelbart eld mot garnisonen: Petrogradregementena, som blivit tjocka av sysslolöshet, förråder fronten. Arbetarna tog soldaternas parti. Putilovmännen var de första att protestera mot förflyttningen av regementena. Från och med då var frågan aldrig frånvarande från dagordningen, vare sig i kasern eller i fabrik. Detta drog samman sovjetens två sektioner. Regementena började helhjärtat stöda kravet på att arbetarna skulle beväpnas.

För att försöka underblåsa massornas patriotism, och hota med förlusten av Petrograd, lade kompromissmakarna fram en motion i sovjeten den 9 oktober om att bilda en ”revolutionär försvarskommitté”, vars uppgift skulle vara att med arbetarnas aktiva medverkan delta i försvaret av huvudstaden. Medan man vägrade ta ansvar för ”den provisoriska regeringens så kallade strategi och särskilt förflyttningen av trupper från Petrograd”, hade sovjeten ändå inte gjort sig någon brådska med att uttala sig om innehållet i den order som förflyttade soldaterna, men den hade ändå beslutat att pröva dess motiv och de fakta på vilka den var grundad. Mensjevikerna hade protesterat: Det är inte tillåtet att blanda sig i befälsstabens operativa order. Men det var bara en och en halv månad sedan de hade talat på samma vis om Kornilovs konspiratoriska order, och de blev påminda om detta. För att kunna avgöra frågan om huruvida förflyttningen av trupperna dikterades av militära eller politiska överväganden krävdes ett kompetent organ. Till kompromissmakarnas utomordentliga förvåning godtog bolsjevikerna idén om en ”försvarskommitté”. Denna kommitté skulle samla in alla data som hade med huvudstadens försvar att göra. Detta var ett betydelsefullt steg. Efter att ha ryckt åt sig detta farliga vapen ur fiendens händer förblev sovjeten i en position att vända beslutet om att förflytta trupperna åt det ena eller andra hållet beroende på omständigheterna – men hur som helst gentemot regeringen och kompromissmakarna.

Bolsjevikerna grep helt naturligt tag i detta mensjevikiska projekt med en militärkommitté eftersom det hade förekommit samtal ofta nog i deras egna led om nödvändigheten att i god tid bilda en auktoritativ sovjetkommitté för att leda det kommande upproret. I partiets militärorganisation hade man till och med gjort upp planer för ett sådant organ. Den enda svårighet som de ännu inte hade övervunnit var att förlika ett instrument för uppror med en vald och öppet fungerande sovjet, på vars bänkar dessutom satt representanter för de fientliga partierna. Mensjevikernas patriotiska förslag kom därför ytterst lägligt och precis i tid för att medverka i bildandet av ett revolutionärt högkvarter – ett organ som snart omdöptes till ”revolutionära militärkommittén” och som skulle bli revolutionens huvudsakliga hävstång.

Två år efter de händelser som beskrivits ovan skrev författaren till denna bok, i en artikel tillägnad oktoberrevolutionen: ”Så snart ordern för truppernas förflyttning överlämnades från högkvarteret till Petrogradsovjetens exekutivkommitté… stod det klart att denna fråga i sin fortsatta utveckling skulle få avgörande politisk betydelse.” Idén om ett uppror började från denna stund ta form. Det var inte längre nödvändigt att hitta på ett sovjetorgan. Den framtida kommitténs verkliga mål uttalades otvetydigt när Trotskij under samma sammanträde avslutade sin rapport om bolsjevikernas tillbakadragande från förparlamentet med utropet: ”Länge leve den direkta och öppna kampen för en revolutionär makt över hela landet!” Det var en översättning till sovjetlegalitetens språk av parollen: ”Länge leve det väpnade upproret!”

Redan nästa dag, den 10 oktober, antog bolsjevikernas centralkommitté Lenins resolution vid ett hemligt sammanträde, vilken framställde väpnat uppror som de kommande dagarnas prak­tiska uppgift. Från detta ögonblick antog partiet en tydlig och imponerande stridsformering. Försvarskommittén inkluderades i dess planer för en direkt kamp för makten.

Regeringen och dess allierade ringade in garnisonen med koncentriska cirklar. Den 11 oktober rapporterade befälhavaren för den norra fronten, general Tjeremisov, en begäran från armékommittéerna till krigsministeriet om att uttröttade frontenheter skulle ersättas av Petersburgsenheter ur eftertruppen. I detta yrkande var högkvarteret bara en överförings­mekanism mellan kompromissmakarna i armékommittéerna och deras Petrogradledare, som strävade efter att skapa ett brett skydd för Kerenskijs planer. Koalitionspressen ackompan­jerade denna inringningsoperation med en symfoni av patriotiska fraser. Dagliga möten med regementena och fabrikerna demonstrerade emellertid att denna de härskande sfärernas musik inte gjorde något som helst intryck på de lägre skikten. Den 12 oktober lämnade ett massmöte med arbetarna i en av huvudstadens mest revolutionära fabriker (Gamla Parviainen) följande svar på bourgeoisiens angrepp: ”Vi förklarar att vi kommer att gå ut på gatorna när vi anser det tillrådligt. Vi är inte rädda för den annalkande kampen och tror med tillförsikt att vi kommer att gå segrande ur den.”

När Petrogradsovjetens exekutivkommitté bildade en kommission för att dra upp stadgar för ”försvarskommittén” angav den för det framtida militärorganet sådana uppgifter som: komma i kontakt med den norra fronten och Petrograddistriktets högkvarter, Centrobalt och regionalsovjeten i Finland för att försäkra sig om den militära situationen och vidta de nödvändiga åtgärderna, göra en rundfråga om den personliga sammansättningen i garnisonen i Petrograd och dess omgivningar och även ammunitions- och militärförråd, vidta åtgärder för bevarandet av disciplinen bland soldat- och arbetarmassorna. Formeln inneslöt allt och var samtidigt tvetydig: de balanserade alla på den tunna linjen mellan försvar av huvudstaden och väpnat uppror. Dessa två uppgifter, som tidigare uteslöt varandra, var nu emellertid på väg att växa ihop till en. Efter att ha erövrat makten skulle sovjeten bli tvingad att ta itu med det militära försvaret av Petrograd. Inslaget av försvarskamouflage drogs därför inte in på något våldsamt sätt, utan följde i viss utsträckning ur de förhållanden som föregick upproret.

Med samma kamouflagesyfte sattes en socialistrevolutionär och inte en bolsjevik i spetsen för kommissionen för ”försvarskommittén”. Det var en ung och blygsam intendent, Latsimir, en av dessa vänstersocialistrevolutionärer som följde bolsjevikerna redan innan upproret – även om han visserligen inte alltid förutsåg vart kursen skulle leda. Latsimirs preliminära råutkast redigerades av Trotskij i två riktningar: De praktiska planer som hängde samman med garnisonens erövring definierades skarpare och det allmänna revolutionära målet fick ännu mer glasyr över sig. Utkastet som godkändes av exekutivkommittén, gentemot protester från två mensjeviker, inkluderade i den revolutionära militärkommitténs stab presidierna i sovjeten och soldatsektionen, representanter för flottan, regionalkommittén i Finland, järnvägsfack­föreningarna, fabrikskommittéerna, fackföreningarna, partiernas militärorganisationer, det röda gardet etc. Den organisatoriska grunden var densamma som i många andra fall, men kommitténs personliga sammansättning bestämdes av dess nya uppgifter. Det förutsattes att organisationerna skulle skicka representanter som var bekanta med militära angelägenheter eller stod garnisonen nära. Karaktären på ett organ bör bestämmas av dess funktion.

En annan ny formering under denna period var inte mindre viktig. Under ledning av den revolutionära militärkommittén bildades en permanent konferens för garnisonen. Soldatsektionen representerade garnisonen politiskt och deputeradena valdes under partisymbolerna. Garnisonskonferensen skulle emellertid bestå av de regementskommittéer som vägledde sina enheters dagliga liv och således utgjorde en mer direkt och praktisk ”skrårepresentation”. Analogin mellan regements- och fabrikskommittéerna är uppenbar. Genom förmedling av sovjetens arbetarsektion var bolsjevikerna förmögna att i stora politiska frågor med förtroende lita på arbetarna. Men för att kunna bli herrar i fabrikerna hade det varit nödvändigt att upprätthålla fabriks- och verkstadskommittéerna. Soldatsektionens sammansättning garanterade bolsjevikerna den politiska sympatin från garnisonens majoritet. Men för att kunna disponera militärenheterna praktiskt var det nödvändigt att direkt lita till regementskommittéerna. Detta förklarar varför garnisonskonferensen under den period som föregick upproret naturligt trängde ut soldatsektionen och klev fram på scenens mitt. De mer framstående deputeradena i sektionen var också, i förbigående sagt, medlemmar av konferensen.

I en artikel skriven inte långt före dessa dagar – ”Krisen har mognat” – hade Lenin före­brående frågat: ”Vad har partiet gjort för att studera truppernas placering, osv.?” Trots militärorganisationens hängivna arbete var Lenins förebråelse rättvis. En strikt militär undersökning av styrkorna och materielen var svår att genomföra för partiet: vanan och metoden saknades. Denna situation förändrades i det ögonblick som garnisonskonferensen uppträdde på scenen. Hädanefter passerade ett levande panorama av garnisonen – inte bara i huvudstaden utan också i den militärring som omgav den – inför ledarnas ögon.

Den 12 oktober behandlade exekutivkommittén de föreskrifter som framarbetats av Latsimirs kommission. Trots att sammanträdena var hemliga fördes debatten i viss utsträckning med ett tvetydigt språk. ”Här sade de en sak och avsåg en annan”, skriver Suchanov inte utan orsak. Föreskrifterna gav utrymme för upprättandet under kommittén av avdelningar för försvar, underhåll, kommunikationer, underrättelseverksamhet, etc. detta var ett högkvarter eller motkvarter. De förklarade det som konferensens mål att höja garnisonens stridsförmåga; detta var helt sant, men stridsförmåga kan användas på olika sätt. Mensjevikerna iakttog med hjälplös indignation hur en idé som framförts av dem, för patriotiska syften, omvandlades till ett skydd för förberedandet av ett uppror. Kamouflaget var inte på något sätt ogenomträngligt – alla förstod vad talet handlade om – men samtidigt kunde det inte genombrytas. Hade inte kompromissmakarna själva betett sig på precis samma vis i det förflutna: grupperat garnisonen kring sig vid kritiska ögonblick och bildat suveräna organ som var parallella med regeringens? Bolsjevikerna följde bara, så att säga, dubbelmaktens traditioner. Men de förde in ett nytt innehåll i dessa gamla former. Vad som tidigare hade tjänat kompromissandets syften ledde nu till inbördeskrig. Mensjevikerna krävde att det skulle tas till protokollet att de var emot företaget i sin helhet. Denna platonska begäran beviljades.

Nästa dag behandlades frågan om den revolutionära militärkommittén och garnisons­konferensen av soldatsektionen, som inte långt tidigare hade utgjort kompromissmakarnas livgarde. Huvudrollen vid detta mycket betydelsefulla sammanträde upptogs med rätta av Centrobalts ordförande matrosen Dybenko, en svartskäggig jätte, en man som aldrig behövde leta efter orden. Helsingforsgästens tal slog ned i garnisonens stagnerande atmosfär som en vass och frisk havsvind. Dybenko talade om flottans slutgiltiga brytning med regeringen och deras nya inställning till befälet. Innan de senaste flottoperationerna inleddes, sade han, riktade amiralen en fråga till den matroskongress som sammanträdde: Kommer ni att utföra militära order? Vi svarade: ”Det kommer vi att göra – under överinseende från vår sida. Men… om vi ser att flottan hotas av utplåning, kommer befälsstaben bli de första att hänga från masttopparna.” För Petrogradgarnisonen var detta ett nytt språk. Även i flottan hade det börjat användas först under de allra senaste dagarna. Det var upprorets språk. Den lilla gruppen mensjeviker muttrade förvirrat i ett hörn. Presidiet tittade med en viss upprördhet ut på denna kompakta massa av gråa soldatkappor. Inte en enda protesterande röst från deras led! Ögonen brände som kol i deras upphetsade ansikten. En anda av trots låg i luften.

Sammanfattningsvis utropade Dybenko, stimulerad av den allmänna sympatin, självsäkert: ”De talar om behovet att föra ut Petrogradgarnisonen för försvaret av tillfartsvägarna till Petrograd och särskilt Reval. Tro inte ett ord av detta. Vi kommer att försvara Reval själva. Stanna här och försvara revolutionens intressen … När vi behöver ert stöd kommer vi själva att säga det, och jag är övertygad om att ni kommer att stödja oss.” Denna utmaning, som precis passade soldaternas stämning, framkallade en veritabel stormvirvel av ärlig entusiasm, i vilken protesterna från några få individuella mensjeviker fullständigt dränktes. Frågan om att förflytta regementena var från denna stund avgjord.

Föreskrifterna som föreslagits av Latsimir antogs med en majoritet på 283 röster mot 1, med 23 nedlagda. Dessa siffror, oväntade även för bolsjevikerna, gav ett mått på de revolutionära massornas tryck. Omröstningen innebar att soldatsektionen öppet och officiellt hade överfört garnisonens administration från högkvarteret till den revolutionära militärkommittén. De kommande dagarna skulle visa att detta inte var någon tom gest.

Samma dag offentliggjorde Petrogradsovjetens exekutivkommitté bildandet av en speciell avdelning inom det röda gardet under dess överinseende. Beväpnandet av arbetarna, som försummats under kompromissmakarna och till och med motarbetats av dem, hade blivit en av bolsjeviksovjetens viktigaste uppgifter. Soldaternas misstänksamma inställning till det röda gardet tillhörde redan det förflutna. Tvärtom innehöll nästan alla regementens resolutioner kravet på arbetarnas beväpning. Från och med nu står det röda gardet och garnisonen sida vid sida. Snart kommer de att bli ännu närmare förenade genom att gemensamt underordna sig den revolutionära militärkommittén.

Regeringen var bekymrad. På morgonen den 14 oktober godkände en konferens på Kerenskijs ämbetsrum med ministrarna de åtgärder som vidtagits av högkvarteret gentemot den ”väpnade demonstration” som var under förberedande. De styrande försökte gissa: Kommer det den här gången att stanna vid en väpnad demonstration eller kommer det att gå till punkten för ett uppror? Distriktets befälhavare sade till pressens representanter: ”I varje fall är vi beredda.” De som är dömda till döden erfar inte sällan ett tillflöde av livskraft precis innan slutet.

Vid ett gemensamt sammanträde med exekutivkommittéerna krävde Dan, som imiterade junitonfallet hos Tsereteli, som nu hade tagit sin tillflykt till Kaukasus, ett svar av bolsje­vikerna på frågan: Har de för avsikt att göra en väpnad demonstration, och i sådana fall, när? Ur Rjazanovs svar drog mensjeviken Bogdanov den inte oberättigade slutsatsen att bolsje­vikerna förberedde ett uppror och skulle stå i spetsen för det. Mensjeviktidningen skrev: ”Bolsjevikerna förlitar sig uppenbarligen i sina planer för ett kommande ‘maktövertagande’ på att garnisonen stannar här.” Men i denna kommentar befann sig frasen ”maktövertagande” inom citationstecken. Kompromissmakarna trodde ännu inte riktigt på faran. De fruktade inte bolsjevikernas seger så mycket som kontrarevolutionens triumf som ett resultat av nya inbördes konflikter.

Efter att ha påtagit sig att beväpna arbetarna måste sovjeten finna vägen till vapnen. Det skedde inte med en gång. Även här föreslogs varje praktiskt steg framåt av massorna. Det var bara nödvändigt att lyssna uppmärksamt på deras förslag. Fyra år efter händelsen berättade Trotskij, vid en afton som ägnades åt minnesbilder av oktoberrevolutionen, följande historia: ”När en delegation kom till mig från arbetarna och sade att de behövde vapen, svarade jag: ‘Men arsenalerna, förstår ni, är inte i våra händer.’ De svarade: ‘Vi har varit till Sestroretsks vapenfabrik.’ ‘Jaha, och vad hände?’ ‘De sade att om sovjeten beordrade skulle de leverera.’ Jag gav en order på fem tusen gevär, och de fick dem samma dag. Det var ett inledande experiment.” Den fientliga pressen höjde genast ett skrik mot levererandet av vapen från en regeringsfabrik efter en order från en person som var anklagad för högförräderi och endast frigiven ur fängelset mot borgen. Regeringen förblev orörlig, men demokratins högsta organ framträdde med en strikt befallning. Vapen skulle inte ges till någon utan dess tillåtelse – dvs. tillåtelse från sovjeternas centrala exekutivkommitté. Det kan tyckas som om Dan och Gotz i fråga om vapenleveranser var lika lite i position att förbjuda som Trotskij att tillåta eller ge order. Fabrikerna och arsenalerna skulle stå under regeringens administration. Men ignorerandet av de officiella myndigheterna i varje allvarlig stund hade blivit en tradition för den centrala exekutivkommittén och hade, i enlighet med sakernas tillstånd, blivit en permanent del av regeringens egna vanor. Brytandet av traditioner och vanor kom emellertid från en annan riktning. Efter att ha upphört med att skilja mellan dundrandet från den centrala exekutivkommittén och Kerenskijs blixtar fäste arbetarna och soldaterna inget avseende vid någon av dem.

Det var bekvämare att kräva överförandet av Petrogradregementena i frontens namn än i namn av eftertruppens kanslier. Av den anledningen underställde Kerenskij Petrograd­garnisonen den norra frontens befälhavare Tjeremisov. Medan Kerenskij uteslöt huvudstaden i militärt avseende från sin egen administration som regeringsöverhuvud, tröstade han sig med tanken att han skulle underställa den sig själv som arméns överbefälhavare. För sin del sökte general Tjeremisov, som skulle få en mycket hård nöt att knäcka, hjälp från kommissarierna och kommittémännen. Med gemensamma ansträngningar drogs en plan upp för framtida aktiviteter. Den 17 oktober skulle fronthögkvarteret, tillsammans med arméorganisationerna, sammankalla representanter för Petrogradsovjeten till Pskov för att i skyttegravarnas närvaro förelägga dem ett bryskt krav.

Det fanns inget annat för Petrogradsovjeten att göra än att anta utmaningen. En delegation bestående av ett tjugotal, som utsetts vid sammanträdet den 16 oktober – varav omkring hälften var medlemmar av sovjeten och hälften representanter för regementena – leddes av ordföranden i arbetarsektionen Feodorov och ledare för soldatsektionen och bolsjevikernas militärorganisation – Lasjevitj, Sadovskij, Mechonosjin, Dasjkevitj och andra. Några få vänstersocialistrevolutionärer och mensjevikinternationalister, som ingick i delegationen, lovade att försvara sovjetens politik. Vid en konferens med delegaterna, som hölls före deras avresa, antogs utkastet till en deklaration som föreslagits av Sverdlov.

Samma sammanträde med sovjeten behandlade den revolutionära militärkommitténs stadgar. Denna institution hade knappt börjat existera, när den i fiendens ögon antog former som för varje dag blev alltmer förhatliga. ”Bolsjevikerna svarar inte”, utbrast en av oppositionens talare, ”på den direkta frågan: Förbereder de ett angrepp? Detta är antingen feghet eller brist på förtroende för deras styrkor.” Mötet hälsade denna anmärkning med hjärtligt skratt: Representanten för regeringspartiet krävde att upprorets parti skulle öppna sitt hjärtas hemlig­heter för honom. Den nya kommittén, fortsatte talaren, är inget annat än ”ett revolutionärt högkvarter för gripandet av makten”. De, mensjevikerna, skulle inte ingå i den. ”Hur många finns det av er?”, utbrast en röst från bänkarna: Det fanns verkligen bara några få mensjeviker i sovjeten, femtio allt som allt. Men ändå tycktes det som om de från auktoritativt håll visste att ”massorna inte är för att gå ut”. I sitt svar förnekade inte Trotskij att bolsjevikerna förberedde ett gripande av makten: ”Vi gör ingen hemlighet av det.” Men för närvarande, sade han, är det inte det som är frågan nu. Regeringen har begärt förflyttning av de revolutionära trupperna från Petrograd och till det ”måste vi svara ja eller nej”. De stadgar som utarbetats av Latsimir antogs med en överväldigande majoritet. Ordföranden föreslog den revolutionära militärkommittén att börja arbeta följande dag. Således togs ännu ett steg framåt.

Distriktets befälhavare, Polkovnikov, hade den dagen ännu en gång rapporterat till regeringen att bolsjevikerna förberedde en aktion. Rapporten var avfattad på ett djärvt språk: Garnisonen som helhet befinner sig på regeringens sida och officersskolorna har mottagit en order om att vara beredda. I ett upprop till befolkningen lovade Polkovnikov att vidta ”de mest extrema åtgärder” om det blev nödvändigt. Borgmästaren Schreider, socialistrevolutionär, tillfogade för sin del en bön att ”inga oroligheter skall anstiftas så att vi kan undvika verklig svält i huvudstaden”. Hotande och besvärjande, ömsom djärv och ömsom blygsam, höjde sig pressen under tiden till en allt högre ton.

För att imponera på delegater från Petrogradsovjeten arrangerades en militärteateruppsättning för mottagandet i Pskov. I högkvarterets kontor, kring bord täckta med imponerande kartor, stod framstående generaler, höga kommissarier, med Vojtinskij i spetsen, och representanter för armékommittéerna. Departementscheferna läste rapporter om den militära situationen till lands och sjöss. Alla rapporter kom till en och samma slutsats: Det är nödvändigt att kalla ut Petrogradgarnisonen omedelbart för försvaret av huvudstadens tillfarter. Kommissarierna och kommittémännen tillbakavisade indignerat alla misstankar om dolda politiska motiv: Hela operationen, förklarade de, har dikterats av strategiska behov. Delegaterna hade inga direkta bevis på motsatsen: i detta slags affärer växer inte bevis på varje träd. Men hela situationen var ett tillbakavisande. Fronten hade ingen brist på män. Vad den saknade var stridsvilja. Stämningarna i Petrogradgarnisonen var knappast sådana att de skulle förstärka en så skakad front. Dessutom fanns lärdomarna av Kornilovdagarna fortfarande i allas minne. Delegationen motstod, helt och hållet övertygad om deras riktighet, med lätthet högkvarterets anslag och återvände till Petrograd mer enhällig än när de hade givit sig iväg.

Dessa direkta bevis, som deltagarna saknade vid den tiden, står nu till historikernas för­fogande. Den hemliga militärkorrespondensen visar att det inte var fronten som begärt Petrogradregementena, utan att Kerenskij hade påtvingat fronten dem. Befälhavaren för den norra fronten svarade på ett telegram från sin krigsminister via direktlinjen: ”Hemligt. 17 X. Initiativet till att skicka Petrogradgarnisonens trupper till fronten var ert och inte mitt… När det stod klart att Petrogradgarnisonens trupper inte ville bege sig till fronten, dvs. att de inte är förmögna att strida, sade jag i ett privat samtal med er officersrepresentant att… vi har redan fullt upp med sådana trupper vid fronten; men med tanke på det önskemål som ni uttryckt att skicka dem till fronten avvisade jag dem inte och jag avvisar dem inte heller nu, om ni, liksom tidigare, anser deras förflyttning från Petrograd nödvändig.” Den halvt stridslystna tonen i detta telegram förklaras av det faktum att Tjeremisov, en general med smak för högre politik, som hade betraktats som ”röd” i tsarens armé, och efter att senare ha blivit, enligt Miljukovs uttryck, ”den revolutionära demokratins favorit”, uppenbarligen hade kommit till slutsatsen att det skulle vara bättre att dra sig undan i god tid från regeringen och dess konflikt med bolsjevikerna. Tjeremisovs uppträdande under revolutionsdagarna bekräftar till fullo detta antagande.

Kampen om garnisonen sammanflätades med kampen om sovjetkongressen. Endast fyra eller fem dagar återstod till det datum som ursprungligen fastställts. En ”väpnad demonstration” väntades i samband med kongressen. Det antogs att rörelsen liksom under julidagarna skulle utvecklas på grundval av samma slags massdemonstration och gatustrider. Högermensjeviken Potresov, som uppenbarligen förlitade sig på fakta som tillhandahållits av underrättelse­tjänsten, eller av den franska krigsbeskickningen – alltid djärv i framställandet av förfalskade dokument – utvecklade i den borgerliga pressen planen för en bolsjevikaktion som skulle äga rum natten den 17 oktober. De sinnrika författarna till planen glömde inte att förutsäga att bolsjevikerna skulle plocka upp ”skumma element” vid en av stadsportarna. Soldaterna i gardesregementena var lika bra på att skratta som Homeros gudar. Smolnijs vita pelare och ljuskronor skakade av bullrande salvor när Potresovs artikel lästes vid ett möte med sovjeten. Men den allvisa regeringen, som alltid var oförmögen att se vad som ägde rum inför ögonen på den, blev allvarligt uppskrämd av denna pinsamma förfalskning och samlades i all hast klockan två på morgonen för att hålla dessa ”skumma element” ifrån sig. Efter förnyade konferenser mellan Kerenskij och militärmyndigheterna vidtogs de nödvändiga åtgärderna. Vinterpalatsets och riksbankens vakter förstärktes, två militärskolor kallades in från Oranien­baum och till och med ett pansartåg från den rumänska fronten. ”I sista stund”, skriver Miljukov, ”återkallade bolsjevikerna sina förberedelser. Varför de gjorde detta är inte klart.” Även flera år efter händelsen föredrar den lärde historikern fortfarande att tro på ett påhitt som innehöll sitt eget förnekande.

Myndigheterna beordrade milisen att undersöka stadens omgivningar för att se om de kunde finna tecken på några förberedelser för en väpnad demonstration. Milisens rapporter var en kombination av levande observationer och polisdumhet. I Alexander Nevskijområdet, som innehåller ett antal stora fabriker, fann undersökarna fullständigt lugn. I Viborgdistriktet predikades nödvändigheten att störta regeringen öppet, men ”utåt sett” var allt tyst. I Vasilij Ostrovdistriktet var stämningen hög, men inte heller här kunde ”yttre” tecken på en aktion iakttas. På Narvasidan pågick en fördubblad agitation till förmån för en aktion, men det var omöjligt att få ett svar från någon på frågan om när. Antingen hölls dagen och timmen strikt hemliga eller också var de verkligen okända för alla. Beslut: förstärk patrullerna i förstäderna och se till att milisens kommissarier inspekterar vaktposterna oftare.

En del korrespondenser till den liberala Moskvapressen är inga dåliga tillägg till milisens rapporter: ”I förstäderna, vid Petersburgsfabrikerna, Nevskij, Obuchovskij och Putilov, är bolsjevikagitation till förmån för en väpnad demonstration överallt under utveckling. Arbetarna är beredda att börja röra sig vilket ögonblick som helst. Under de senaste dagarna har det i Petrograd observerats ett inflöde utan motstycke av desertörer… Vid Warszawa­stationen kan man inte ta sig igenom för alla soldater med deras misstänksamma uppsyn, deras brinnande ögon i upphetsade ansikten… Det finns information om närvaron i Petrograd av hela gäng med tjuvar som har fått vittring på sitt byte. De mörka krafterna organiseras och tillhåll och lunchserveringar är bräddfulla av dem… ”. Kälkborgerlig rädsla och polisrykten sammanvävs här med ett visst mått av kärva fakta. Den revolutionära krisen rörde, när den närmade sig klimax, upp de sociala djupen ända från botten. Desertörer, rövarband och ogärningarnas nästen flöt verkligen alla upp med mullret från den annalkande jordbävningen. Samhällets ledare stirrade med fysisk skräck på den egna regimens lössläppta krafter, dess skamfläckar och laster. Revolutionen hade inte skapat utan bara avtäckt dem.

Vid högkvarteret för en kår i Dvinsk skrev under dessa dagar baron Budberg, en man som vi redan känner till, en argsint reaktionär, men som inte saknade iakttagelseförmåga och ett eget slags djup: ”Kadeterna, kadetoiderna, oktobristerna och de mångskiftande revolutionärerna från gamla tider och marsformationen, känner att deras slut närmar sig och kvittrar och pladdrar på alla håll, och påminner en om muslimen som försökte stoppa en månförmörkelse med en skallra.”

Garnisonskonferensen sammankallades först den 18 oktober. Det telefonmeddelande som skickades till militärenheterna uppmanade dem att avstå från aktioner på eget initiativ och bara uppfylla de order från högkvarteret som kontrasignerades av soldatsektionen. På det sättet gjorde sovjeten ett avgörande och öppet försök att ta kontroll över garnisonen. Telefonmeddelandet var till sitt väsen inget annat än en uppmaning att störta de existerande myndigheterna. Men det kunde tolkas, om man så önskade, som en fredlig handling för att ersätta kompromissmakarna med bolsjeviker i dubbelmaktens mekanism. Praktiskt sett blev det samma resultat, men den flexiblare tolkningen lämnade utrymme för illusioner. Den centrala exekutivkommitténs presidium, som ansåg sig vara herre över Smolnij, gjorde ett försök att stoppa utsändandet av telefonmeddelandet. Den komprometterade bara sig själv ännu en gång. Samlingen av representanter för regements- och kompanikommittéerna i Petrograd och omgivningarna ägde rum på det utsatta klockslaget och visade sig vara utomordentligt stor.

Tack vare den atmosfär som skapats av fienden koncentrerades automatiskt rapporterna från deltagarna i garnisonskonferensen till frågan om den förväntade ”väpnade demonstrationen”. Det ägde rum en betydelsefull mönstring av styrkorna som ledarna på eget initiativ själva knappast skulle ha vågat sig på. De som var emot aktionen var militärskolorna i Peterhof och det nionde kavalleriregementet. Gardeskavalleriets skvadroner var benägna till neutralitet. Militärskolan i Oranienbaum skulle bara underkasta sig den centrala exekutivkommitténs befäl. Detta uttömde de fientliga eller neutrala rösterna. De regementen som förklarade sin beredskap att komma ut efter ett ord från Petrogradsovjeten var följande: Jegerskij, Moskva, Volijnskij, Pavlovskij, Keksgolmskij, Semenovskij, Izmajlovskij, första skarpskytte- och tredje reservregementet, den andra Östersjöbesättningen, den elektrotekniska bataljonen och gardets artilleridivision; grenadjärregementet skulle bara gå ut på uppmaning av sovjet­kongressen. Det var tillräckligt. De mindre viktiga enheterna följde majoritetens ledning. Representanterna för den centrala exekutivkommittén, som för inte så länge sedan med rätta hade betraktat Petrogradgarnisonen som källan till sin makt, förvägrades nu nästan enhälligt ordet. I ett tillstånd av kraftlös förbittring lämnade de den ”oauktoriserade” församlingen, som omedelbart därefter på ordförandens förslag förklarade: Ingen order är giltig utan sovjetens kontrasignatur.

Det som hade förberetts i garnisonens medvetande under de sista månaderna, och särskilt veckorna, utkristalliserades nu. Regeringen visade sig vara mer betydelselös än vad som hade varit möjligt att föreställa sig. Medan staden surrade av rykten om en väpnad demonstration och blodiga strider gjorde regementskommittéernas konferens, som uppvisade en över­väldigande övervikt av bolsjeviker, både demonstrationer och masstrider i grunden onödiga. Garnisonen skred självsäkert framåt mot revolutionen, såg den inte som ett uppror, utan som ett förverkligande av sovjetens oavvisliga rätt att avgöra landets öde. Denna rörelse besatt en ojämförlig makt men samtidigt en viss klumpighet. Partiet var tvunget att anpassa sin aktivitet till regementenas politiska kliv, bland vilka en majoritet inväntade en maning från Petrograd­sovjeten och några från sovjetkongressen.

För att avvärja till och med en temporär inblandning i offensivens utveckling var det nöd­vändigt att besvara en fråga som störde inte bara fiender utan också vänner: Kommer inte ett uppror att bryta ut spontant vilken dag som helst? På spårvagnarna, på gatorna och i affärerna talades inte om något annat än en förväntat väpnad demonstration. På Palatstorget, framför Vinterpalatset och generalstaben, erbjöd långa köer av officerare regeringen sina tjänster och erhöll revolvrar i utbyte: I farans stund skulle varken revolvrarna eller deras ägare visa sig för en enda sekund. Ledarartiklarna i alla tidningar ägnades åt frågan om upproret. Gorkij krävde av bolsjevikerna att såvida de inte var ”hjälplösa leksaker för den rasande folkmassan”, skulle de dementera dessa rykten. Detta ovisshetens alarm trängde till och med in i arbetardistrikten och ännu mer i regementena. För dem började det också tyckas som om en väpnad demonstra­tion förbereddes utan dem. Av vem? Varför var Smolnij tyst? Sovjetens självmotsägande ställning som ett offentligt parlament och samtidigt revolutionärt högkvarter skapade stora svårigheter under dessa sista stunder. Det blev omöjligt att längre förbli tyst.

”Under de sista dagarna”, förklarade Trotskij mot slutet av ett kvällssammanträde i sovjeten, ”har pressen varit full av meddelanden, rykten och artiklar om en överhängande aktion… Petrogradsovjetens beslut offentliggörs och görs kända för alla. Sovjeten är en vald institution, och… kan inte fatta ett beslut som inte skulle bli känt för arbetarna och soldaterna… Jag förklarar i sovjetens namn att ingen väpnad aktion har beslutats av oss, men om sovjeten under händelsernas gång skulle tvingas att fastställa datum för en väpnad demonstration, skulle arbetarna och soldaterna till sista man gå ut på dess uppmaning. De säger att jag undertecknade en order om fem tusen gevär … Ja, jag signerade den… Sovjeten kommer att fortsätta att organisera och beväpna arbetarnas garde.” Delegaterna förstod: striden var nära, men utan dem och över deras huvuden skulle signalen inte ges.

Vid sidan av en lugnande förklaring måste massorna ha ett klart revolutionärt perspektiv. För detta syfte förenade talaren de två frågorna: garnisonens förflyttning och den kommande sovjetkongressen. ”Vi befinner oss i konflikt med regeringen i en fråga som kan komma att bli utomordentligt skarp… Vi kommer inte att tillåta dem… att beröva Petrograd dess revolutionära garnison.” Denna konflikt är i sin tur underordnad en annan, som närmar sig. ”Det är känt för bourgeoisien att Petrogradsovjeten kommer att föreslå sovjetkongressen att den griper makten… De borgerliga klasserna försöker, förutseende en oundviklig strid, avväpna Petrograd.” Revolutionens politiska hållning gavs först i detta tal sin fullständiga definition: Vi förväntar oss att gripa makten, vi behöver garnisonen och vi kommer inte att ge upp den. ”Vid det första försöket från kontrarevolutionen att bryta upp kongressen, kommer vi att svara med en motoffensiv som kommer att vara skoningslös, och som vi kommer att föra till slutet.” Även här tillkännagavs en avgörande politisk offensiv under formeln för militärt försvar.

Suchanov visade sig på detta möte med en hopplös plan om att dra in sovjeten i firandet av Gorkijs femtioårsdag, men gjorde senare en lämplig kommentar om den revolutionära knut som här knöts. För Smolnij, sade han, är frågan om garnisonen en fråga om uppror; för soldaterna är det en fråga om deras eget öde. ”Det skulle vara svårt att tänka sig en mer lyckosam startpunkt för politiken under dessa dagar.” Detta hindrade inte Suchanov från att betrakta bolsjevikernas politik i dess helhet som förödande. Tillsammans med Gorkij och tusentals radikala intellektuella fruktade han över allt annat den så kallade ”rasande folkmassan”, som med beundransvärd behärskning dag för dag utvecklade sin offensiv.

Sovjeten var tillräckligt mäktig för att öppet tillkännage sitt program för statsrevolution och även fastställa datum. Samtidigt – ända fram till det datum som den själv fastställt för den fullständiga segern – var sovjeten maktlös i tusentals stora och små frågor. Kerenskij, som politiskt redan var reducerad till noll, utfärdade fortfarande dekret i Vinterpalatset. Lenin, inspiratören till massornas ojämförliga rörelse, höll sig gömd och justitieministern Maljan­tovitj hade vid denna tid förnyat sina instruktioner till distriktsåklagaren att få till stånd Lenins arrestering. Till och med i Smolnij, på dess eget territorium, tycktes den allsmäktiga Petro­gradsovjeten leva på myndigheternas nåd. Administrationen av byggnaden, kassaskrinet, depeschrummet, bilarna och telefonerna – allt var ännu i händerna på den centrala exekutivkommittén, som själv bara hängde kvar med den tunna tråden av en abstrakt successionsrätt.

Suchanov berättar hur han efter mötet kom ut på Smolnijtorget i nattens tjocka, i svart mörker med skyfall. Hela gruppen med delegater vankade hopplöst kring ett par rykande och stinkande bilar, som hade tilldelats bolsjeviksovjeten ur den centrala exekutivkommitténs överflödande garage. ”Ordföranden, Trotskij, skulle också gå fram till bilen”, återger denna allestädes närvarande observatör. ”Men efter att ha stannat och betraktat det hela under en minut, skrockade han och försvann i mörkret, plaskande genom vattenpölarna.” På spårvagnens plattform sprang Suchanov på en okänd kortvuxen karl med blygsamt yttre och svart pipskägg. Den okände försökte trösta Suchanov under den långa resans obekvämligheter. Vem är det?, frågade Suchanov sin bolsjevikiske följeslagare. ”En gammal partiarbetare, Sverdlov.” Inom mindre än två veckor kommer denne lille man med det lilla svarta pipskägget att vara ordförande i den centrala exekutivkommittén, sovjetrepublikens högsta regeringsmakt. Det kan vara så att Sverdlov tröstade sin reskamrat utifrån en känsla av tacksamhet: Åtta dagar tidigare hade i Suchanovs lägenhet – visserligen utan hans vetskap – det möte med den bolsjevikiska centralkommittén ägt rum som ställde det väpnade upproret på dagordningen.

Följande morgon gjorde den centrala exekutivkommittén ett försök att rulla händelserna bakåt. Presidiet sammankallade en ”laglig” sammankomst med garnisonen och drog också in de efterblivna kommittéer som för länge sedan skulle ha omvalts, och som inte hade varit närvarande dagen innan. Denna ytterligare prövning av garnisonen bekräftade, även om den gav en del nytt, på ett tydligare sätt gårdagens bild. Den här gången var de som motsatte sig den väpnade demonstrationen: en majoritet av kommittéerna för de trupper som var inkvarterade i Peter Paulfästningen och pansarbilsdivisionernas kommittéer. De tillkännagav båda sin underkastelse under den centrala exekutivkommittén. Denna information kunde inte ignoreras.

Belägen på en ö som sköljdes av Neva och dess kanal, mellan stadens centrum och två utan­förliggande distrikt, dominerar denna fästning de närliggande broarna och skyddar – eller, om ni så vill, blottlägger från flodsidan tillfartsvägarna till Vinterpalatset där regeringen har sitt säte. Även om den är berövad militär betydelse i storskaliga operationer, kan fästningen göra sig hörd med kraftfulla ord i en gatustrid. Dessutom – och det är kanske betydelsefullare – gränsar fästningen till den välförsedda Kronverkskijarsenalen. Arbetarna var i behov av gevär – ja, och de mest revolutionära regementena var nästan avväpnade. Betydelsen av pansarbilar i en gatustrid kräver ingen förklaring. På regeringssidan skulle de kunna orsaka många fruktlösa offer; på upprorsmännens sida skulle de förkorta vägen till segern. Under de dagar som närmar sig skulle bolsjevikerna bli tvingade att visa fästningen och pansarbilsdivisionen särskild uppmärksamhet. För de övriga visade sig styrkeförhållandet vid denna nya konferens vara detsamma som föregående dag. Den centrala exekutivkommitténs försök att få igenom sin egen mycket försiktiga resolution tillbakavisades kyligt av en överväldigande majoritet. Eftersom den inte hade sammankallats av Petrogradsovjeten, noterades det, ansåg sig inte konferensen vara befullmäktigad att fatta beslut. Kompromissledarna hade själva bett om detta ytterligare slag i ansiktet.

Efter att ha funnit ingångarna till regementena barrikaderade nedtill försökte den centrala exekutivkommittén få grepp om garnisonen ovanifrån. Genom en överenskommelse med staben, utsåg de kapten Malevskij, socialistrevolutionär, huvudkommissarie för hela distriktet, och tillkännagav sin villighet att erkänna sovjetens kommissarier på villkor att de underkastade sig huvudkommissarien. Detta försök att gränsla bolsjevikgarnisonen med hjälp av en kapten som var okänd för alla var uppenbart hopplöst. Efter att ha avvisat det, avbröt sovjeten förhandlingarna.

Det uppror som avslöjats av Potresov hade inte inträffat. Fienden pekade nu självsäkert ut ett annat datum: den 20 oktober. Den dagen skulle, som vi vet, sovjetkongressen ursprungligen ha öppnats, och upproret följde denna kongress som dess egen skugga. Visserligen hade kongressen redan uppskjutit sitt öppnande fem dagar. Strunt i det: objektet hade flyttat på sig, men skuggan fanns kvar. Även denna gång vidtogs alla nödvändiga åtgärder av regeringen för att hindra en ”väpnad demonstration”. Förstärkta vaktposter placerades i förstäderna, kosack­patruller red genom arbetardistrikten natten lång, kavallerireserver doldes på olika punkter i staden, milisen gjordes beredd till handling och hälften av dess medlemmar gjorde kontinuer­lig tjänst i kommissariaten. Pansarbilar, lätt artilleri och maskingevär sattes upp nära Vinter­palatset. Tillfartsvägarna till palatset vaktades av patruller.

Ännu en gång ägde inte det uppror som ingen förberedde, och ingen hade uppmanat till, rum. Dagen förgick fredligare än många andra; arbetet i verkstäder och fabriker upphörde aldrig. Izvestija, som redigerades av Dan, jublade över denna seger över bolsjevikerna: ”Deras äventyrligheter med väpnade demonstrationer i Petrograd är nu nära på slut.” Bolsjevikerna har krossats av blotta indignationen från den förenade demokratin: ”De kapitulerar redan.” Man kan bokstavligen tro att fienden hade tappat huvudet och med avsikt försökte, med oläglig fruktan och ännu mindre lägliga trumpetanden om seger, vilseleda den ”allmänna opinionen” och dölja bolsjevikernas verkliga planer.

Beslutet att skapa en militärrevolutionär kommitté, som först framförts den 9 oktober, röstades igenom vid ett plenarsammanträde med sovjeten endast en vecka senare. Sovjeten är inte ett parti, dess maskineri är tungrott. Fyra dagar till krävdes för att bilda kommittén. Dessa tio dagar förgick emellertid inte spårlöst: Erövrandet av garnisonen var i full gång, kon­ferensen med regementskommittéerna hade demonstrerat dess livsduglighet och beväpnandet av arbetarna framskred. Således fann den revolutionära militärkommittén, även om den började arbeta först den 20 oktober, fem dagar innan upproret, en tillräckligt välorganiserad makt i sina händer. Eftersom kommittén bojkottades av kompromissmakarna, innehöll dess stab enbart bolsjeviker och vänstersocialistrevolutionärer: det underlättade och förenklade uppgiften. Av socialistrevolutionärerna utförde bara Latsimir något arbete, och han sattes till och med i spetsen för byrån för att betona det faktum att kommittén var en sovjet- och inte en partiinstitution. I allt väsentligt förlitade sig kommittén, vars ordförande var Trotskij, och dess viktigaste medlemmar Podvojskij, Antonov-Ovsejenko, Lasjevitj, Sadovskij och Mechono­sjin, emellertid uteslutande på bolsjeviker. Kommittén samlades knappast en enda gång till plenarsammanträde med delegater närvarande från alla de institutioner som fanns upptagna i dess stadgar. Arbetet utfördes genom byrån under ledning av ordföranden, med Sverdlov inkallad i alla viktiga frågor. Detta var upprorets generalstab.

Kommitténs bulletin registrerar blygsamt dess första steg: Kommissarier tillsattes i garnisonens stridande enheter och i vissa institutioner och förråd ”för observation och ledning”. Detta innebar att sovjeten, efter att ha vunnit garnisonen politiskt, nu började få organisatorisk kontroll över den. Den dominerande rollen i urvalet av dessa kommissarier spelades av bolsjevikernas militärorganisation. Bland dess Petrogradmedlemmar, omkring ett tusental, fanns det ett inte så litet antal beslutsamma soldater och unga officerare som var revolutionen ytterst hängivna och som sedan julidagarna hade härdats i Kerenskijs fängelser. De kommissarier som rekryterades ur deras mitt fann i garnisonens trupper en väl bearbetad jord. Garnisonen betraktade dem som sina egna och underkastade sig deras order med fullständig beredvillighet.

Initiativet i övertagandet av institutioner kom i de flesta fall underifrån. Arbetarna och de kontorsanställda i den arsenal som gränsade till Peter Paulfästningen reste själva frågan om nödvändigheten att upprätta kontroll över utdelningen av vapen. En kommissarie som skickats dit lyckades stoppa ett ytterligare beväpnande av junkrarna, drog tillbaka 10 000 gevär på deras väg till Donregionen och mindre tilldelningar till ett antal misstänkta organisationer och personer. Denna kontroll utsträcktes snart till andra arsenaler och även till privata vapen­handlare. Det behövdes bara en vädjan till soldaternas, arbetarnas eller de kontorsanställdas kommitté vid den givna institutionen eller förrådet och administrationens motstånd bröts omedelbart. Vapen delades hädanefter bara ut på order av kommissarierna.

Typograferna riktade, genom sin fackförening, kommitténs uppmärksamhet på en ökning av flygblad och broschyrer från svarta hundradena. Det beslutades att typografernas fackförening i alla misstänkta fall skulle vända sig till den revolutionära militärkommittén för instruktioner. Denna kontroll genom typograferna var den mest effektiva av alla former av kontroll över kontrarevolutionens tryckta propaganda.

Sovjeten var inte tillfredsställd med sitt formella förnekande av ryktet om ett uppror och fastställde öppet söndagen den 22 oktober som dagen för en fredlig mönstring av sina styrkor – emellertid inte i form av gatuprocessioner, utan genom möten i fabrikerna, kasernerna och alla Petrograds större institutioner. Med det uppenbara målet att provocera fram blodiga störningar fastställde några mystiska tillbedjare samma dag för en kyrkoprocession genom huvudstadens gator. Deras uppmaning, utfärdad i någon okänd kosacks namn, inbjöd medborgarna att ta del i en religiös procession ”till minne av Moskvas räddning undan fienden 1812”. Denna historiska förevändning var inte alltför genuin, men bortsett från detta föreslog organisationerna den allsmäktige att nedbringa en välsignelse över de kosackvapen som ”står på vakt mot den ryska jordens fiender”, ett förslag som tydligt anknöt till året 1917.

Det fanns ingen anledning att befara någon allvarlig kontrarevolutionär manifestation. Prästerskapet hade ingen makt bland Petrogradmassorna; de kunde under kyrkofanor bara resa ynkliga rester av svarthundragängen mot sovjeten. Men med hjälp från de erfarna provokatörerna i underrättelsetjänsten och kosackofficerare var blodiga sammanstötningar inte uteslutna. Som en preventiv åtgärd företog sig den revolutionära militärkommittén att i första hand stärka sitt inflytande över kosackregementena; en striktare regim infördes också i den byggnad som innehades av den revolutionära staben. ”Det var inte längre lätt att komma in” i Smolnij, skriver John Reed. ”Pass utdelades och passystemet ändrades flera gånger om dagen eftersom det vimlade av spioner.” Vid ett möte med garnisonskonferensen den 21 oktober, som ägnades åt en diskussion om den ”sovjetdag” som skulle följa, föreslog talesmannen en rad åtgärder för förhindrandet av tänkbara gatusammandrabbningar. Det fjärde kosackregementet, som stod längst till vänster, tillkännagav genom sina delegater att det inte skulle delta i den religiösa processionen. Det fjortonde kosackregementet tillkännagav att det med all kraft skulle kämpa mot kontrarevolutionens försök, men att det samtidigt betraktade en väpnad demonstration för maktövertagandet som ”oläglig”. Av de tre kosack­regementena var bara ett frånvarande – Uralskij – det mest efterblivna regementet, som förts till Petrograd i juli för krossandet av bolsjevikerna.

På Trotskijs förslag antog konferensen tre korta resolutioner: (1) ”Garnisonen för Petrograd och dess omgivningar lovar den revolutionära militärkommittén fullt stöd vid alla dess steg…”. (2) Den 22 oktober skall bli en dag som ägnas åt en fredlig mönstring av styrkorna… Garnisonen vädjar till kosackerna: ”Vi inbjuder er till våra möten i morgon. Ni är välkomna, kosackbröder!” (3) ”Den allryska sovjetkongressen måste ta makten i sina händer och garan­tera folket fred, jord och bröd.” Garnisonen lovar högtidligt att ställa alla sina krafter till sovjetkongressens förfogande. ”Lita på oss, befullmäktigade representanter för soldaterna, arbetarna och bönderna. Vi står alla på våra poster beredda att segra eller dö.” Hundratals händer höjdes för denna resolution, som förseglade upprorets program. Femtiosju man avstod. Detta var de ”neutrala” – dvs. den vacklande fienden. Inte en hand höjdes mot resolutionen. Snaran kring februariregimens hals drogs åt med en pålitlig knut.

Under dagens lopp blev det känt att de mystiska initiativtagarna till den religiösa processionen hade givit upp sin demonstration ”på inrådan av distriktets överbefälhavare”. Denna viktiga moraliska framgång, ett utmärkt mått på garnisonskonferensens sociala tryck, tillät en själv­säker förutsägelse om att fienden följande dag, allmänt sett, inte skulle våga sticka ut sina huvuden på gatorna.

Den revolutionära militärkommittén utsåg tre kommissarier till distriktshögkvarteret – Sadovskij, Mechonosjin och Latsimir. Order från befälhavaren skulle vara giltiga enbart om de kontrasignerats av en av dessa tre. Efter en telefonpåringning från Smolnij skickade staben en bil för delegationen – dubbelmaktens vanor var fortfarande i funktion – men tvärtemot förväntningarna antydde inte denna extrema artighet från staben en beredvillighet att göra eftergifter.

Efter att ha lyssnat till Sadovskijs deklaration förklarade Polkovnikov att han inte erkände några kommissarier och inte hade behov av någon vägledning. På en antydan från delegationen att högkvarteret längs denna väg kunde möta motstånd från truppernas sida, svarade Polkovnikov torrt att garnisonen var i hans händer och att dess underkastelse var säkrad. ”Hans försäkran var ärlig”, skriver Mechonosjin i sina memoarer. ”Vi lade inte märke till någon tillgjordhet i det.” För tillbakaresan till Smolnij erhöll inte delegaterna någon officiell bil.

Ett särskilt sammanträde på konferensen, till vilket Trotskij och Sverdlov kallades, antog ett beslut: Att betrakta brytningen med högkvarteret som ett faktum, och göra det till utgångspunkten för en vidare offensiv. Den första förutsättningen för framgång: Distrikten måste hållas i förbindelse med kampens alla stadier och episoder. Fienden får inte tillåtas att överraska massorna. Genom distriktssovjeterna och partikommittéerna skickades information till alla delar av staden. Regementena informerades omedelbart om vad som hade hänt. Instruktionerna bekräftades: Utför bara de order som är kontrasignerade av kommissarierna. Det föreslogs att man bara skulle skicka ut de pålitligaste soldaterna på patrulltjänst.

Men högkvarteret beslutade sig också för att vidta åtgärder. Polkovnikov sammankallade, uppenbarligen sporrad av sina kompromissallierade, klockan ett på eftermiddagen sin egen garnisonskonferens, med representanter för den centrala exekutivkommittén närvarande. Den revolutionära militärkommittén, som förutsåg detta drag från fienden, sammankallade en brådskande konferens med regementskommittéerna klockan elva, och här beslutades att formulera brytningen med högkvarteret. Den appell till trupperna i Petrograd och omgiv­ningarna som drogs upp på detta möte talar krigsförklaringens språk. ”Efter att ha brutit med huvudstadens organiserade garnison, är högkvarteret ett direkt verktyg för de kontra­revolutionära krafterna.” Den revolutionära militärkommittén avsvär sig allt ansvar för högkvarterets aktiviteter och tar själv, i spetsen för garnisonen, på sig ”försvaret av den revolutionära ordningen gentemot kontrarevolutionära försök”.

Detta var ett avgörande steg på vägen mot upproret. Eller var det kanske bara nästa konflikt i den dubbelmaktsmekanism som är så full av konflikter? Högkvarteret försökte åtminstone, för att trösta sig själv, tolka det så – efter att ha konfererat med representanterna för de enheter som inte i god tid hade erhållit den revolutionära militärkommitténs maning. En delegation som skickats från Smolnij, under ledning av bolsjevikfänriken Dasjkevitj, redogjorde kortfattat inför högkvarteret för garnisonskonferensens resolutioner. De få närvarande representanterna för trupperna återbekräftade sin lojalitet med sovjeten, men de vägrade att fatta ett beslut och skingrades. ”Efter ett utdraget meningsbyte” – pressen citerade hög­kvarterets ord på detta sätt – ”fattades inget definitivt beslut; det ansågs nödvändigt att invänta en lösning på konflikten mellan den centrala exekutivkommittén och Petrogradsovjeten.” Högkvarteret föreställde sig sitt eget fall som ett gräl mellan två sovjetinstitutioner om vilken som skulle kontrollera dess verksamhet. Denna politik med frivillig blindhet hade den fördelen att den befriade dem från nödvändigheten att förklara krig mot Smolnij, för vilket de härskande saknade tillräckliga styrkor. Således inneslöts den revolutionära konflikten, som redan var på väg att bryta ut, ännu en gång, med regeringsorganens hjälp, inom dubbel­maktens legala ramar. I högkvarteret var man rädd för att se verkligheten i ögonen, men man medverkade desto mer lojalt i att kamouflera upproret. Men var inte detta lättsinniga uppträdande från de styrande bara ett kamouflage för deras egna verkliga syften? Hade inte högkvarteret för avsikt att, under skydd av denna byråkratiska naivitet utdela ett oväntat slag mot den revolutionära militärkommittén? Ett sådant försök från den provisoriska regeringens förvirrade och demoraliserade organ ansågs högst osannolikt i Smolnij. Den revolutionära militärkommittén vidtog emellertid de enklaste försiktighetsåtgärder: I de intilliggande kasernerna hölls kompanier under vapen natt och dag, beredda att vid första signalen komma till Smolnijs hjälp.

Trots inställandet av den religiösa processionen förutspådde den borgerliga pressen på söndagen blodsutgjutelser. Kompromisstidningarna tillkännagav i sina morgonupplagor: ”Idag väntar sig myndigheterna, med större sannolikhet än den 20, en väpnad demonstration.” Således hade denna olydiga pojke för tredje gången under en vecka – den 17, den 20 och den 22 – bedragit folket med ett falskt skrik om att ”vargen kommer!” Den fjärde gången, om vi ska tro den gamla fabeln, kommer pojken att falla i vargens käftar. Bolsjevikpressen talade, när den manade massorna att besöka mötena, om en fredlig uppskattning av revolutionära styrkor på tröskeln till sovjetkongressen. Detta sammanföll helt med den revolutionära militärkommitténs plan: att genomföra en gigantisk mönstring utan sammandrabbningar, utan att använda vapen och till och med utan att visa dem. De ville visa massorna deras eget antal, deras egen styrka och beslutsamhet. De ville med enhetlighet och antal tvinga fienden att gömma sig, hålla sig ur sikte och stanna inomhus. Genom att avslöja bourgeoisiens kraftlöshet bredvid sina egna massor ville de ur massornas medvetande sudda ut de sista hindrande hågkomsterna av julidagarna – för att se till att massorna, efter att ha skådat sig själva, skulle säga: Inget och ingen kan längre motsätta sig oss.

”Den skrämda befolkningen”, skrev Miljukov fem år senare, ”stannade hemma eller stod vid sidan av.” Det var bourgeoisien som stannade hemma och de hade verkligen skrämts av sin egen press. Hela den övriga befolkningen myllrade ut till möten från tidigt på morgonen till natten – unga och gamla, män och kvinnor, pojkar och flickor och mödrar med barn i sina armar. Inga möten av detta slag hade skådats tidigare under revolutionen. Hela Petrograd, med undantag för dess övre skikt, var ett enda massivt möte. I dessa ständigt fullsatta auditorier förnyades åhörarna helt och hållet under loppet av några få timmar. Nya och ständigt nya vågor av arbetare, soldater och matroser vällde fram mot byggnaderna och fyllde dem till bristningsgränsen. Stadens småbourgeoisie började också röra på sig, uppväckt av dessa vågor och de varningar som antogs skulle skrämma dem. Tiotusentals översvämmade den ofantliga byggnad som är känd som Folkets hus. De fyllde alla teatrarna, teatrarnas auditorier, rökrum, byfféer och foajéer – fyllde dem med en massiv och upphetsad och på samma gång disciplinerad massa. Från järnkolonner och övervåningsfönster hängde mänskliga huvuden, ben och armar i girlander och klasar. Det fanns den där elektriska spänningen i luften som förebådar ett kommande utbrott. Ned med Kerenskij! Ned med kriget! Makten åt sovjeterna! Ingen av kompromissmakarna vågade längre uppträda inför dessa glödheta folksamlingar med argument eller varningar. Bolsjevikerna hade ordet. Alla partiets talarkrafter, inklusive delegater till kongressen, som började anlända från provinserna, sattes in. Tillfälligtvis talade vänstersocialistrevolutionärer – på några platser anarkister – men de försökte båda så lite som möjligt att skilja sig från bolsjevikerna.

Folket i slummen, från vindar och källare, stod stilla i timmar i luggslitna rockar eller gråa uniformer, fortfarande med mössor eller stora sjalar på sina huvuden, med skorna genomdränkta av gatans smuts och en hösthosta som gripit dem i strupen. De stod där skuldra vid skuldra och trängdes samman ännu mer för att göra plats åt fler, göra plats för alla, lyssnande oförtröttligt, hungrigt, lidelsefullt, krävande och rädda för att missa ett ord av det som är nödvändigt att förstå, assimilera och utföra. Det hade förefallit som om allt hade sagts under de gångna månaderna, veckorna – åtminstone under de allra sista dagarna. Men nej! Åtminstone idag har dessa ord en annan klang. Massorna upplever dem på ett nytt sätt, inte som ett evangelium utan som en förpliktelse att handla. Erfarenheterna av revolutionen, kriget och en hel livstids tunga kamp reste sig ur minnets djup hos var och en av dessa män och kvinnor som drivits till fattigdom, och uttryckte sig i enkla och tvingande tankar: Längs den här vägen kan vi inte komma längre, vi måste bryta en väg in i framtiden.

Var och en som deltog i de händelser som här beskrivits har senare blickat tillbaka på denna enkla och underbara dag, som så klart lyser mot revolutionens bakgrund – livfull även därförutan. Bilden av denna inspirerade mänskliga flod – inspirerad och ändå behärskad i sin oövervinneliga makt – graverades för alltid in i minnet på dem som såg den. ”Petrograd­sovjetens dag”, skriver vänstersocialistrevolutionären Mstislavskij, ”firades på otaliga möten med enorm entusiasm.” Bolsjeviken Testkovskij, som talade på två fabriker i Vasilij-Ostrovdistriktet, säger: ”Vi talade rakt på sak till massorna om vårt kommande makt­övertagande, och hörde ingenting annat än uppmuntrande ord.” ”Kring mig”, säger Suchanov, när han beskriver ett möte i Folkets hus, ”fanns en stämning som var nära extas … Trotskij hade formulerat någon kortfattad allmän resolution … De som är för… Tusen och åter tusen höjde som en man sina händer. Jag betraktade de höjda händerna och brinnande ögonen hos män, kvinnor, pojkar, arbetare, soldater, bönder och även typiskt småborgerliga karaktärer… Trotskij fortsatte att tala. Massan fortsatte att hålla sina händer i luften. Trotskij mejslade ut vartenda ord: Låt denna er röst bli er ed… Massan höll sina händer högt. De instämde. De ingick eden.” Bolsjeviken Popov berättar om en hänförd ed som svurits av massorna: ”Att skynda sig ut vid första ord från sovjeten.” Mstislavskij berättar om en elektrifierad folk­samling som ingick en lojalitetsed till sovjeten. Samma scen kunde observeras i mindre skala i alla delar av staden, från centrum till förstäderna. Hundratusentals människor höjde, vid en och samma tidpunkt, sina händer och gav ett löfte att föra kampen till slutet. Sovjetens, soldatsektionens, garnisonskonferensens och fabriks- och verkstads­kommittéernas dagliga möten hade ingivit en stor grupp ledare en inre solidaritet, separata massmöten hade förenat fabrikerna och regementena, men denna dag, den 22 oktober, sammansvetsades de verkliga folkmassorna till en enda gigantisk kittel och under hög temperatur. Massorna såg sig själva och sina ledare; ledarna såg och lyssnade till massorna. Båda sidor var nöjda med varandra. Ledarna var övertygade: Vi kan inte dröja längre! Massorna sade till sig själva: Den här gången kommer det att genomföras!

Framgången för denna söndagens styrkemönstring av bolsjevikerna slog sönder Polkovnikovs och hans överbefäls självförtroende. Efter en överenskommelse med regeringen och den centrala exekutivkommittén gjorde högkvarteret ett försök att komma överens med Smolnij. Varför inte när allt kommer omkring återupprätta de vänskapliga kontakt- och kompromiss­förbindelserna? Den revolutionära militärkommittén vägrade inte att skicka emissarier för ett meningsutbyte: ett bättre tillfälle för rekognoscering kunde knappast önskas. ”Förhandlingar­na var korta”, minns Sadovskij. ”Högkvarterets representanter gick i förväg med på alla villkor som framställdes av sovjeten… i utbyte skulle den revolutionära militärkommitténs order från den 22 oktober annulleras.” Detta refererade till det dokument som förklarade högkvarteret vara ett verktyg för kontrarevolutionära krafter. Samma emissarier, som Polkovnikov så ohövligt hade skickat hem för två dagar sedan, krävde nu och erhöll för sin rapport till Smolnij utkastet till en överenskommelse som undertecknats av högkvarteret. På söndagen skulle dessa villkor för en halvt ärofull kapitulation ha accepterats. Idag, på måndagen, var det redan för sent. Högkvarteret väntade på ett svar som aldrig kom.

Den revolutionära militärkommittén vände sig med ett upprop till Petrograds befolkning och förklarade utnämningen av kommissarier i militärenheterna och de viktigaste punkterna i huvudstaden och dess omgivningar. ”Kommissarierna är som representanter för sovjeten oantastliga. Motstånd mot kommissarierna är motstånd mot arbetar- och soldatdeputerades sovjet.” Medborgarna uppmanades att i fall av anstiftan till oro vädja till närmaste kommissarie att kalla ut väpnade styrkor. Detta var regerandets språk. Men fortfarande gav inte kommittén signalen till öppet uppror. Suchanov frågar: ”Uppträder Smolnij idiotiskt, eller leker det med Vinterpalatset som en katt med musen och försöker framprovocera ett angrepp?” Varken det ena eller det andra. Kommittén tränger ut regeringen med massornas tryck, med garnisonens tyngd. Den tar allt vad den kan utan strid. Den flyttar fram sina ställningar utan att öppna eld och integrerar och förstärker armén längs vägen. Den mäter sitt eget tryck mot fiendens motståndsförmåga, utan att för en enda sekund ta ögonen från honom. Varje nytt steg framåt förändrar styrkeförhållandena till Smolnijs fördel. Arbetarna och garnisonen mognar för upproret. Vem som kommer att bli först med att kalla till vapen kommer att bli känt under denna offensiv, detta utträngande. Det är nu bara en fråga om timmar. Om regeringen i sista stund finner modet, eller förtvivlan, att ge signal till striden, kommer ansvaret för detta att ligga på Vinterpalatset. Men initiativet kommer likväl att ha tagits av Smolnij. Dess förklaring från den 23 oktober hade inneburit maktens störtande innan regeringen själv störtades. Den revolutionära militärkommittén bakband fienderegimens armar och ben, innan den slog honom i huvudet. Det var möjligt att tillämpa denna taktik med ”fredligt inträngande”, att legalt bryta fiendens ben och hypnotiskt förlama återstoden av hans vilja, enbart på grund av en otvetydig överlägsenhet i styrka från kommitténs sida och därför att denna ökade för varje timme.

Kommittén hade dag för dag studerat med garnisonens karta uppslagen framför sig. Den visste temperaturen i varje regemente och följde varje skiftning i kasernernas åsikter och sympatier. En överraskning från detta håll var omöjlig. Det återstod emellertid några mörka skuggor på kartan. Ett försök måste göras att utrota, eller åtminstone minska, dem. Det hade stått klart den 19 oktober att majoriteten av kommittéerna i Peterpaulfästningen var ogynn­samt eller åtminstone tveksamt inställda. Nu när hela garnisonen är för kommittén och fästningen är fångad i en ring, åtminstone politiskt, är det tid att vidta avgörande åtgärder för dess erövring. Korpral Blagonravov, den kommissarie som utsetts för fästningen, hade stött på motstånd. Fästningens regeringskommendant hade vägrat att erkänna denna bolsjevikiska övervakning; det fanns även rykten om att han skröt med att han skulle arrestera den unge övervakaren. Det var nödvändigt att göra något och göra det snabbt. Antonov erbjöd sig att ta in en pålitlig bataljon ur Pavlovskijregementet i fästningen och avväpna de fientliga en­heterna. Men det var en alltför drastisk åtgärd som skulle kunna användas av officerarna för att ställa till blodsutgjutelse och bryta garnisonens enhet. Var det verkligen nödvändigt att ta till sådana extrema åtgärder? Antonov säger i sina memoarer: ”Trotskij kallades in för att bedöma denna fråga… Trotskij spelade då den avgörande rollen. Det råd han gav oss var en produkt av hans revolutionära intuition: att vi erövrar fästningen inifrån. ‘Det kan inte vara så att trupperna där inte är sympatiskt inställda’, sade han. Han hade rätt. Trotskij och Lasjevitj begav sig till ett möte i fästningen.” Resultatet av detta företag, som föreföll riskabelt, inväntades med största upphetsning i Smolnij. Trotskij skrev senare: ”Den 23 begav jag mig till fästningen omkring klockan två på eftermiddagen. Ett möte pågick på gården. Höger­flygelns talare var i högsta grad försiktiga och undvikande… Soldaterna lyssnade på oss och de kom till oss.” På tredje våningen i Smolnij drog man ett djupt andetag när telefonen förmedlade denna glädjande nyhet: Peterpauls garnison har högtidligt lovat att hädanefter bara ta order från den revolutionära militärkommittén.

Denna förändring i fästningstruppernas stämning var naturligtvis inte resultatet av ett eller annat tal. Det hade tidigare förberetts väl. Soldaterna visade sig stå långt till vänster om sina kommittéer. Det var bara den gamla disciplinens spräckta skal som höll ut lite längre bakom fästningsmurarna än i stadskasernerna. En knackning var tillräckligt för att bryta sönder det.

Blagonravov kunde nu med självförtroende installera sig själv i fästningen, organisera sitt lilla högkvarter och sätta upp förbindelser med det intilliggande distriktets bolsjeviksovjet och de närmaste kasernernas kommittéer. Under tiden anlände delegationer från fabrikerna och militärenheter för att se vad de kunde göra beträffande anskaffning av vapen. En obeskrivlig livlighet övervägde nu i fästningen. ”Telefonen ringde oupphörligt och förmedlade nyheter om våra nya framgångar vid samlingar och massmöten.” Tillfälligtvis tillkännagav en obekant röst ankomsten av bestraffningsavdelningar från fronten till någon järnvägsstation. Omedel­bara undersökningar avslöjade att detta var ett påhitt som satts i cirkulation av fienden.

Denna dag utmärkte sig sovjetens eftermiddagssammanträde genom det ovanliga antal som var närvarande och den exalterade stämningen. Ockupationen av Peterpaulfästningen och erövringen av Kronverkskijarsenalen, som innehöll 100 000 gevär – detta var ingen liten garanti för framgång. Den revolutionära militärkommitténs talesman var Antonov. Han målade upp en bild av regeringsorganens utträngande steg för steg av den revolutionära militärkommitténs ombud. Dessa ombud, sade han, bemöts överallt som naturliga auktoriteter; de åtlyds inte av rädsla utan av princip. ”Från alla sidor kommer krav på utnämning av kommissarier.” De efterblivna enheterna skyndar sig att hinna ikapp de framskridna. Preobrazjenskijregementet, som i juli hade varit det första att falla för förtalet om tyskt guld, hade nu genom sin kommissarie Tjudnovskij utfärdat en våldsam protest mot ryktet att Preobrazjentsimännen är för regeringen. Blotta idén betraktas som en elak skymf!… Visserligen utförs fortfarande den sedvanliga patrulleringstjänsten, berättar Antonov, men detta görs med kommitténs medgivande. Order från högkvarteret om leveranser av vapen och bilar utförs inte. Högkvarteret hade således rikliga tillfällen att ta reda på vem som är huvudstadens herre.

På frågan: ”Känner kommittén till flyttningen av regeringstrupper från fronten och de omgivande distrikten, och vilka åtgärder har vidtagits gentemot detta?”, svarade talesmannen: ”Kavallerienheter skickades från den rumänska fronten, men de har stoppats vid Pskov; den 17 infanteridivisionen, som på vägen fick reda på var och varför de hade skickats, vägrade att röra sig; vid Venden motsatte sig två regementen framgångsrikt försöket att skicka dem gentemot Petrograd; vi har ännu inga nyheter om de kosacker och junkrar som påstås ha skickats från Kiev, eller de chocktrupper som kallats från Tsarskoje Selo. De vågar inte och de kommer inte att våga röra den revolutionära militärkommittén.” Dessa ord lät riktigt bra i Smolnijs vita sal. När Antonov läste sin rapport, fick man intrycket att upprorets högkvarter arbetade med vidöppna dörrar. Smolnij hade faktiskt nästan inget att dölja. Revolutionens politiska uppställning var så fördelaktig att uppriktighet i sig själv blev ett slags kamouflage: Det är väl inte så här man gör uppror? Detta ord, ”uppror”, uttalades emellertid inte av någon av ledarna. Det var inte helt och hållet en formell försiktighetsåtgärd, eftersom termen inte passade den verkliga situationen. Det överlämnades, skulle man kunna säga, åt Kerenskijs regering att göra uppror. I redogörelsen i Izvestija sägs det verkligen att Trotskij vid samman­trädet den 23 oktober först tillkännagav att den revolutionära militärkommitténs mål var ett maktövertagande. Det är obestridligt sant att den ursprungliga inställningen, när kommitténs uppgift hade förklarats vara ett prövande av Tjeremisovs strategiska argument, för länge sedan hade övergivits. Förflyttningen av regementena var sannerligen allt annat än glömd. Men den 23 oktober talades det ännu inte om uppror, utan om ”försvaret” av den kommande sovjetkongressen – om nödvändigt med väpnade styrkor. Det var fortfarande i den andan som resolutionen om Antonovs rapport antogs.

Hur bedömdes dessa händelser i de övre regeringskretsarna? När Kerenskij, natten till den 22 oktober, till chefen för stabshögkvarteret Duchonin meddelade nyheten om den revolutionära militärkommitténs försök att dra bort regementena från befälet, tillade han: ”Jag tror att vi lätt kan klara av detta.” Hans egen avfärd till högkvarteret fördröjdes, sade han, inte alls av något slags rädsla för uppror: ”Den saken skulle kunna regleras utan mig, eftersom allt är organiserat.” Till sina oroliga ministrar förklarade Kerenskij lugnande att han personligen, till skillnad från dem, var mycket glad över den kommande attacken eftersom det skulle ge honom tillfälle att ”en gång för alla göra upp med bolsjevikerna”. ”Jag skulle vara beredd att offra en bön”, säger regeringens överhuvud till kadeten Nabokov, en ofta sedd gäst i Vinterpalatset, ”om att en sådan attack skall inträffa.” ”Men är ni säker på att ni kommer att kunna klara av dem?” ”Jag har mer krafter än vad jag behöver. De kommer att krossas för gott.”

I sitt senare förlöjligande av Kerenskijs optimistiska lättsinnighet, har kadeterna uppenbar­ligen varit något glömska. I verkligheten såg Kerenskij på dessa händelser genom deras egna ögon. Den 21 oktober skrev Miljukovs tidning, att om bolsjevikerna, sönderfrätta som de är av en djupgående inre kris, vågar komma fram, kommer de omedelbart och utan svårigheter att slås ned. En annan kadettidning tillade: ”En storm kommer, men den kommer kanske att rensa luften.” Dan vittnar om att kadeterna, och de som grupperats kring dem, i förparla­mentets korridorer talade högt om sin önskan att bolsjevikerna skulle komma fram så fort som möjligt: ”I en öppen strid kommer de att besegras till sista man.” Prominenta kadeter sade till John Reed: Efter att ha besegrats i ett uppror, kommer inte bolsjevikerna att våga lyfta sina huvuden i den konstituerande församlingen.

Under den 22 och 23 oktober höll Kerenskij rådplägning, än med den centrala exekutiv­kommitténs ledare, än med högkvarteret. Skulle det inte vara tillrådligt att arrestera den revolutionära militärkommittén? Kompromissmakarna förordade det inte: de skulle själva försöka reglera frågan om kommissarier. Polkovnikov ansåg också att det knappast skulle vara värt att skynda på med arresteringarna: De militära styrkorna är ”mer än tillräckliga” om behov uppstår. Kerenskij lyssnade på Polkovnikov, men ännu mer på sina vänner kompro­missmakarna. Han räknade självsäkert med att i fall av fara skulle den centrala exekutiv­kommittén, trots alla missförstånd inom familjen, i tid komma till hans hjälp. Det var så i juli och i augusti. Varför skulle det inte fortsätta att vara så?

Men nu är det inte längre juli och inte längre augusti. Det är oktober. Kalla och råa Östersjö­vindar blåser i riktning från Kronstadt över torgen och längs kajerna i Petrograd. Junkrar i långa rockar som räcker ända ned till hälarna patrullerar gatorna och dränker sin oro i triumfsånger. Den beridna polisen rider fram och tillbaka, kråmar sig, med sina revolvrar i splitternya hölster. Nej. Makten ser fortfarande nog så imponerande ut! Eller är detta kanske en optisk illusion? I ett hörn av Nevskij köper John Reed, en amerikan med naiva och intelligenta ögon, en broschyr av Lenin med titeln Kommer bolsjevikerna att kunna behålla statsmakten? och betalar för den med ett av dessa frimärken som nu cirkulerar i stället för pengar.

Kapitel V: Lenin manar till uppror

Vid sidan av fabrikerna, kasernerna, byarna, fronten och sovjeterna hade revolutionen ytterligare ett laboratorium: Lenins hjärna. Eftersom Lenin hade drivits under jorden, var han tvungen att under hundraelva dagar – från den 6 juli till den 25 oktober – inskränka sina möten med medlemmarna i centralkommittén. Utan något direkt samröre med massorna, och berövad kontakter med varje organisation, koncentrerade han sina tankar desto mer beslutsamt på revolutionens grundläggande problem och reducerade dem – vilket var hans vana och nödvändigt för hans karaktär – till marxismens nyckelproblem.

Huvudargumentet från demokraterna, även de som stod längst till vänster, mot att gripa makten, var att de arbetande var oförmögna att behärska statsmaskineriet. Även opportu­nistiska element inom bolsjevikpartiet hyste samma farhågor. ”Statsmaskineriet!” Varje småborgare uppfostras till att avguda denna mystiska princip, som upphöjts över människor och klasser, och den bildade filistern har ända in i benmärgen samma respektfulla fruktan som hans fader, farbror, affärsinnehavaren, den välbeställde bonden hade inför dessa allsmäktiga institutioner där frågor om krig och fred avgörs, kommersiella patent utfärdas, varifrån skatternas piska utgår, där de bestraffar och ibland även benådar, legitimerar äktenskap och födslar och där döden själv respektfullt måste stå i kö för att invänta erkännande. Stats­maskineriet! Småborgaren tar i fantasin inte bara av sig hatten utan också skorna och kommer gående på tå i strumplästen in i avgudens tempel – det spelar ingen roll vad han heter, Kerenskij, Laval, MacDonald eller Hilferding – det är på detta sätt han anländer när personlig tur eller omständigheterna gör honom till minister. En sådan barmhärtig nedlåtenhet kan han bara besvara med en ödmjuk underkastelse inför ”statsmaskineriet”. Den ryska radikala intelligentsian, som aldrig hade vågat krypa upp på maktens säte ens under revolutionen, förutom bakom ryggen på godsägare med titlar och stora affärsmän, sneglade med fruktan och indignation på bolsjevikerna. Dessa gatuagitatorer, dessa demagoger, tror att de kan behärska statsmaskineriet!

Efter det att sovjeten, konfronterad med den officiella demokratins ryggradslösa kraftlöshet, hade räddat revolutionen i kampen mot Kornilov, skrev Lenin: ”Låt de klentrogna lära av detta exempel. Skam över dem som säger, ‘Vi har inget maskineri att ersätta det gamla med, som obevekligt lutar åt bourgeoisiens försvar.’ För vi har ett maskineri och det är sovjeterna. Frukta inte massornas initiativ och självständighet. Förlita er på massornas revolutionära organisationer och ni kommer att se samma makt inom alla statslivets områden, arbetarnas och böndernas majestät och obetvingliga vilja, vilken de har visat i sin solidaritet och entusiasm gentemot kornilovismen.”

Under de första månaderna av sitt underjordiska liv skrev Lenin boken Staten och revolutionen, till vilken han hade samlat huvudmaterialet utomlands under kriget. Med samma noggranna omsorg som han ägnade åt att tänka ut de praktiska problemen för dagen, undersöker han här statens teoretiska problem. Han kan inte göra annorlunda: för honom är teorin i verkligheten en vägledning till handling. I detta arbete har inte Lenin för en enda minut föreslagit att införa något nytt i den politiska teorin. Tvärtom ger han sitt arbete en utomordentligt blygsam utformning och understryker sin ställning som lärjunge. Hans uppgift, säger han, är att återuppliva marxismens verkliga ”lära om staten”.

Med sitt skrupulöst noggranna urval av citat och sina detaljerade polemiska tolkningar kan boken tyckas pedantisk – för verkliga pedanter som är oförmögna att under textens analys känna hjärnans och viljans mäktiga pulserande. Enbart genom ett återställande av klassteorin om staten på en ny och högre historisk grund ger Lenin ny konkretion och därmed ny betydelse åt Marx idéer. Detta arbete om staten erhåller sin omätliga betydelse framför allt ur det faktum att det utgjorde den vetenskapliga inledningen till historiens största revolution. Denne ”kommentator” till Marx förberedde sitt parti för det revolutionära erövrandet av en sjättedel av jordens beboeliga yta.

Om staten helt enkelt kunde anpassa sig till kraven från en ny historisk regim skulle revolutioner aldrig uppstå. Bourgeoisien själv har emellertid ännu aldrig kommit till makten annat än genom revolution. Nu är det arbetarnas tur. Även i den här frågan återupprättade Lenin marxismens betydelse som den proletära revolutionens teoretiska vapen. Ni säger att arbetarna inte kan behärska statsmaskineriet? Det är dock inte fråga om – undervisar Lenin – att ta det gamla maskineriet i besittning och använda det för nya mål: det är en reaktionär utopi. Urvalet av människor i det gamla maskineriet, deras utbildning och ömsesidiga förbindelser, står alla i konflikt med proletariatets historiska uppgifter. Vår uppgift efter att ha erövrat makten är inte att omskola det gamla maskineriet, utan att slå sönder det i småbitar. Vad skall det då ersättas med? Med sovjeterna. Från att vara de revolutionära massornas ledare, verktyg för undervisning, kommer sovjeterna att bli organ för den nya statsordningen.

I revolutionens strömvirvlar kommer detta arbete att finna få läsare; det kommer också att publiceras först efter erövrandet av makten. Lenin arbetar sig igenom statens problem först och främst för sitt eget inre självförtroendes och framtidens skull. Ett av hans ständiga bekymmer var bevarandet av idéernas succession. I juli skriver han till Kamenev: ”Entre nous. Om de knuffar av mig, ber jag dig att publicera min lilla anteckningsbok Marxismen om staten (strandsatt i Stockholm). Bunden i ett blått omslag. Alla citaten är samlade från Marx och Engels, likaså från Kautsky gentemot Pannekoek. Det finns en hel rad med noter och kommentarer. Formulera det. Jag tror att du kan publicera den efter en veckas arbete. Jag anser att det är betydelsefullt, för det är inte bara Plechanov och Kautsky som har kommit på villovägar. Mina villkor: allt detta skall vara fullständigt entre nous.” Den revolutionäre ledaren, som är förföljd som agent för en fientlig stat, och som spekulerar om möjligheten av mordförsök från fienden, bekymrar sig över publiceringen av en ”blå” anteckningsbok med citat från Marx och Engels. Det skulle bli hans hemliga sista vilja och testamente. Frasen ”knuffar av mig”[8] skulle tjänstgöra som ett motgift mot det patos som han hatade, eftersom uppdraget är patetiskt till sin kärna.

Men medan Lenin inväntade detta slag bakifrån, gjorde han sig själv redo att utdela ett slag framifrån. Medan han gjorde i ordning sin dyrbara anteckningsbok – äntligen anländ från Stockholm – samtidigt som han läste tidningarna och skrev instruktionsbrev, stod inte livet stilla. Timmen närmade sig när frågan om staten skulle avgöras i praktisk handling.

Medan han ännu var kvar i Schweiz, omedelbart efter monarkins störtande, skrev Lenin: ”Vi är inte blanquister, inte förespråkare för maktens erövrande genom en minoritet… ”. Samma tanke utvecklade han vid sin ankomst till Ryssland: ”Vi är nu i minoritet – massorna litar ännu inte på oss. Vi vet hur man väntar… De kommer att svänga över till vår sida och efter att ha förklarat styrkeförhållandena, kommer vi då att säga till dem: Vår dag har kommit.” Frågan om makterövrandet framställdes under dessa första månader som en fråga om att vinna majoritet i sovjeterna.

Efter juliräderna förklarade Lenin: ”Makten kan hädanefter bara erövras genom ett väpnat uppror; vi måste i denna operation uppenbart inte lita till sovjeterna, som demoraliserats av kompromissmakarna, utan till fabrikskommittéerna; sovjeterna som maktorgan måste skapas på nytt efter segern.” Bara två månader efter detta hade bolsjevikerna faktiskt vunnit över sovjeterna från kompromissmakarna. Karaktären av Lenins misstag i denna fråga är i hög grad karaktäristiskt för hans strategiska geni: För de djärvaste planer grundade han sina kalkyler på de minst fördelaktiga förutsättningarna. När han anlände till Ryssland genom Tyskland i april, räknade han således med att gå raka vägen till fängelset från stationen. Den 5 juli sade han således: ”De kommer antagligen att skjuta oss allihop.” Nu räknade han ut: Kompromissmakarna kommer inte att låta oss få majoritet i sovjeterna.

”Det finns ingen mer räddhågad man än jag, när jag utarbetar en militär plan”, skrev Napoleon till general Berthier. ”Jag överdriver alla faror och alla möjliga olyckor… När mitt beslut är fattat glöms allt bort förutom det som kan försäkra dess framgång.” Förutom det poserande som ingår i det olämpliga ordet räddhågad, gäller det väsentligaste i denna tanke helt och fullt för Lenin. När han skulle besluta om ett strategiskt problem, började han med att förse fienden med sin egen beslutsamhet och sitt eget förutseende. Lenins taktiska misstag var till största delen biprodukter av hans strategiska styrka. I det aktuella tillfället är det knappast möjligt att använda ordet misstag. När en diagnostiker kommer fram till definitionen av en sjukdom genom en metod med successiva uteslutningar, är hans hypotetiska antaganden, med början i de värsta tänkbara, inte misstag utan metoder för analys. Så snart bolsjevikerna hade fått kontroll över sovjeterna i de två huvudstäderna, sade Lenin: ”Vår stund har kommit.” I april och juli hade han slagit till bromsarna, i augusti förberedde han teoretiskt det nya steget, från mitten av september skyndade han på och manade framåt med all sin kraft. Faran låg nu inte i att handla för tidigt, utan i att släntra efter. ”I denna sak är det nu omöjligt att vara för tidig.”

I sina artiklar och brev riktade till centralkommittén analyserade Lenin situationen och betonade alltid främst av allt de internationella förhållandena. Det uppvaknande europeiska proletariatet som symptom och faktum är för honom, mot bakgrund av kriget, obestridliga bevis för att det direkta hotet mot den ryska revolutionen från den utländska imperialismens sida gradvis kommer att minska. Arresterandet av socialister i Italien, och ännu mer upproren i den tyska flottan, fick honom att tillkännage en övergripande förändring i hela världs­situationen: ”Vi befinner oss i förgården till den världsomfattande proletära revolutionen.”

Epigonhistorikerna har föredragit att tysta ned denna utgångspunkt för Lenins tankegång – både därför att Lenins kalkyl har tillbakavisats av händelserna och därför att den ryska revolutionen enligt de allra senaste teorierna under alla förhållanden bör vara sig själv nog. Lenins bedömning av den internationella situationen var faktiskt allt annat än illusorisk. De symptom som han iakttog i alla länder genom militärcensurens avskärmning förebådade verkligen annalkandet av en revolutionär storm. Inom ett år skakade den de centraleuropeiska imperiernas gamla byggnad i själva dess grundvalar. Men även i segrarländerna, England och Frankrike för att inte tala om Italien – berövade den länge de härskande klasserna deras handlingsfrihet. Den proletära revolutionen i Ryssland, isolerad och ännu inte befäst, kunde inte ha hållit ut ens under några månader mot ett starkt, konservativt och självsäkert kapitalistiskt Europa. Men detta Europa existerade inte längre. Revolutionen i väst placerade visserligen inte proletariatet vid makten – reformisterna lyckades rädda den borgerliga regimen – men ändå visade den sig mäktig nog för att försvara sovjetrepubliken under den första och mest farofyllda perioden i dess liv.

Lenins djupa internationalism kom inte bara till uttryck i det faktum att han i sin bedömning alltid gav främsta platsen åt den internationella situationen. Han betraktade primärt själva makterövrandet i Ryssland som impulsen till en europeisk revolution, något som, vilket han ofta upprepade, skulle komma att få ojämförligt större betydelse för mänsklighetens öde än revolutionen i det efterblivna Ryssland. Med vilken sarkasm han läxade upp de bolsjeviker som inte förstod sin internationella plikt. ”Låt oss anta en sympatiresolution för de tyska upprorsmännen”, hånar han, ”och avvisa upproret i Ryssland. Det skulle vara en verkligt rimlig internationalism!”

Under den demokratiska konferensens dagar skrev Lenin till centralkommittén: ”Efter att ha fått majoritet i sovjeterna i båda huvudstäderna kan och bör bolsjevikerna gripa statsmakten i sina händer… ”. Det faktum att en majoritet av bondedelegaterna till den överfulla demo­kratiska konferensen röstade mot en koalition med kadeterna, hade för honom en avgörande betydelse: För den musjik som inte vill ha en förening med bourgeoisien återstår inget annat än att stödja bolsjevikerna. ”Folket är trötta på mensjevikernas och socialistrevolutionärernas vacklan. Endast vår seger i huvudstäderna kommer att föra över bönderna till oss.” Partiets uppgift är: ”Att sätta väpnat uppror i Petersburg och Moskva, maktens erövrande, regeringens störtande… på dagordningen.” Innan dess hade ingen ställt upprorets uppgift så oförsonligt och naket.

Lenin följde mycket flitigt alla val och omröstningar i landet och samlade noggrant ihop de siffror som skulle kasta ljus över det aktuella styrkeförhållandet. Den halvanarkistiska likgiltigheten inför valstatistik fick inget annat än förakt från honom. Samtidigt identifierade aldrig Lenin parlamentarismens index med de verkliga styrkeförhållandena. Han införde alltid en korrigering till förmån för direkt handling. ”Styrkan hos ett revolutionärt proletariat”, förklarade han, ”är, ur aspekten av dess påverkan på massorna och att dra in dessa i kampen, oändligt större i en utomparlamentarisk än i en parlamentarisk strid. Detta är en mycket viktig iakttagelse när det kommer till frågan om inbördeskrig.”

Lenin var med sitt skarpa öga den förste att notera att den agrara rörelsen hade gått in i en avgörande fas, och han drog omedelbart alla slutsatser. Musjiken, liksom soldaten, vill inte vänta längre. ”Med ett sådant faktum som bondeupproret för ögonen”, skriver Lenin i slutet av september, ”skulle alla övriga politiska symptom, även om de stod i motsättning till den mognande, allmänt nationella krisen, inte ha den allra ringaste betydelse.” Den agrara frågan är revolutionens grundval. En seger för regeringen över bonderevolten skulle vara ”revolutionens slutgiltiga begravning”. Vi kan inte hoppas på fördelaktigare förhållanden. Handlingens timme är kommen. ”Krisen har mognat… Hela framtiden för den internationella arbetarrevolutionen för socialismen står på spel. Krisen har mognat… ”.

Lenin manar till uppror. I varje enkel, prosaisk och ibland kantig rad känner man lidelsens högsta spänning. ”Det är slut med revolutionen”, skriver han tidigt i oktober till parti­konferensen i Petrograd, ”om Kerenskijs regering inte störtas av proletärer och soldater i den närmaste framtiden… Vi måste mobilisera alla krafter för att pränta in i arbetarna och soldaterna den ovillkorliga nödvändigheten av en desperat, sista och bestämd kamp för att störta Kerenskijs regering.”

Lenin hade mer än en gång sagt att massorna står till vänster om partiet. Han visste att partiet stod till vänster om sitt eget övre skikt av ”gammelbolsjeviker”. Han var alltför välbekant med de inre grupperingarna och stämningarna i centralkommittén för att därifrån hoppas på något riskfyllt steg över huvud taget. Å andra sidan var han ytterst rädd för överdriven försiktighet, fabianism, att låta en av dessa historiska situationer, som det tar årtionden att förbereda, glida ur händerna. Lenin litade inte på centralkommittén – utan Lenin. Däri ligger nyckeln till hans brev från underjorden. Lenin hade inte heller så fel i sitt misstroende.

Lenin tvingades att i flertalet fall uttrycka sig efter det att beslut redan hade fattats i Petrograd och kritiserade oupphörligt centralkommitténs politik från vänster. Hans opposition ut­vecklades med frågan om upproret som bakgrund. Men det var inte begränsat till detta. Lenin trodde att centralkommittén ägnade för mycket uppmärksamhet åt den kompromissvilliga exekutivkommittén, den demokratiska konferensen och parlamentariska angelägenheter i allmänhet i de övre sovjetkretsarna. Han motsatte sig skarpt bolsjevikernas förslag om ett koalitionspresidium i Petrogradsovjeten. Han brännmärkte beslutet att delta i förparlamentet som ”skamligt”. Han var upprörd över listan med bolsjevikkandidater till den konstituerande församlingen, vilken publicerades i slutet av september. För många intellektuella och inte tillräckligt många arbetare. ”Att proppa konstituerande församlingen med talare och litteratörer innebär att färdas längs opportunismens och chauvinismens utslitna väg. Detta är ovärdigt den tredje internationalen.” Dessutom är det för många nya namn bland kandi­daterna, medlemmar av partiet som inte prövats i kampen! Här anser Lenin det nödvändigt att göra ett undantag: ”Det behöver inte påpekas att… ingen kommer att bråka om en sådan kandidatur som till exempel L. D. Trotskijs, därför att Trotskij för det första intog en internationalistisk ståndpunkt omedelbart efter sin ankomst; för det andra, kämpade han bland mezjrajontsij för sammanslagning; för det tredje, under de svåra julidagarna stod han på höjdpunkten av uppgiften och visade sig som en hängiven förkämpe för det revolutionära proletariatets parti. Det står klart att detta inte kan sägas om majoriteten av gårdagens partimedlemmar som har förts in på denna lista… ”.

Det kan tyckas som om aprildagarna hade återkommit – Lenin återigen i opposition till centralkommittén. Frågorna står annorlunda, men den allmänna andan i hans opposition är densamma: Centralkommittén är alltför passiv, alltför känslig för den sociala opinionen i de intellektuella kretsarna, alltför kompromissvillig i sin inställning till kompromissmakarna och framför allt alltför ointresserad, fatalistisk och angriper inte det väpnade upprorets problem på ett bolsjevikiskt sätt.

Det är tid att övergå från ord till handling: ”Vårt parti har nu på den demokratiska kon­ferensen praktiskt taget sin egen kongress, och den kongressen måste (vare sig den vill eller inte) besluta revolutionens öde.” Endast ett beslut är tänkbart: väpnat störtande. I detta första brev om uppror gör Lenin ytterligare ett undantag: ”Det är inte fråga om ‘dagen’ för upproret, inte heller ‘ögonblicket’ i snävare bemärkelse. Det kan bara avgöras av den allmänna rösten hos dem som står i kontakt med arbetarna och soldaterna, med massorna.” Men endast två eller tre dagar senare (brev var under dessa dagar vanligtvis inte daterade – av konspirativa skäl och inte av glömska) insisterar Lenin, uppenbart imponerad av den demokratiska konferensens sönderfall, på direkt handling och för omedelbart fram en praktisk plan.

”Vi bör på en gång stärka bolsjevikfraktionen på konferensen, inte sträva efter antal… Vi måste avfatta en kort deklaration av bolsjevikerna… skicka ut hela vår fraktion till fabrikerna och kasernerna… måste vi samtidigt, utan att förlora en minut, organisera en stab för upprorstrupperna, fördela styrkorna, placera pålitliga regementen på de viktigaste punkterna, omringa Alexandrateatern [den teater där den demokratiska konferensen sammanträdde], besätta Peterpaulfästningen, häkta generalstaben och regeringen samt mot officersaspiranterna skicka sådana trupper, som är beredda att offra livet hellre än att låta fienden tränga in i stadens centra; vi måste mobilisera de väpnade arbetarna, kalla dem till den sista förtvivlade striden; vi måste genast besätta telegrafen och telefonen, placera vår upprorsstab vid den centrala telefonstationen och sätta alla fabriker, alla regementen, alla punkter där väpnad kamp pågår osv. i telefonförbindelse med den.” Frågan om datum är inte längre avhängig den ”allmänna rösten hos dem som står i kontakt med massorna”. Lenin föreslog en omedelbar handling: Att lämna Alexandrinskijteatem med ett ultimatum och återvända dit i spetsen för de beväpnade massorna. Ett förödande slag ska utdelas inte bara mot regeringen, utan samtidigt också mot kompromissmakarnas högsta organ.

”Lenin som i privata brev krävde arrestering av den demokratiska konferensen” – sådan är Suchanovs anklagelse – ”föreslog, som vi vet, i pressen en ‘kompromiss’: Låt mensjevikerna och socialistrevolutionärerna överta hela makten och sedan invänta vad sovjetkongressen säger… Samma idé försvarades envist av Trotskij på och kring den demokratiska konferensen.” Suchanov ser dubbelspel där det inte fanns den minsta antydan till detta. Lenin föreslog kompromissmakarna en överenskommelse omedelbart efter segern över Kornilov – under de första dagarna i september. Kompromissmakarna avvisade det med en axelryckning. De var sysselsatta med att omvandla den demokratiska konferensen till ett kamouflage för en ny koalition med kadeterna gentemot bolsjevikerna. Därmed bortföll fullständigt möjligheten till en överenskommelse. Maktfrågan kunde hädanefter avgöras enbart i öppen kamp. Suchanov blandar ihop två stadier, varav ett föregick det andra med två veckor och politiskt bestämde detta.

Men även om upproret obevekligt följde av den nya koalitionen, tog ändå det tvära i Lenins frontförändring till och med ledarna i hans eget parti med överraskning. Att ena bolsjevikfraktionen vid konferensen på grundval av hans brev var, även om man ”strävade efter antal”, klart omöjligt. Stämningarna i fraktionen var sådana att den med sjuttio röster mot femtio avvisade förslaget att bojkotta förparlamentet – dvs. det första steget på vägen till upproret. I själva centralkommittén fann Lenins plan inget som helst stöd. Bucharin gav fyra år senare vid en kväll med minnesbilder, med karaktäristiska överdrifter och vitsigheter, en sann redogörelse för denna episod. ”Brevet [Lenins] skrevs med utomordentlig kraft och hotade oss med alla slags straff. Vi kippade alla efter andan. Ingen hade ännu ställt frågan så oförmedlat… Först blev alla förbryllade. Efteråt, efter att ha pratat igenom det, fattade vi ett beslut. Kanske var det det enda fallet i vårt partis historia när centralkommittén enhälligt beslutade att bränna ett brev från Lenin… Även om vi villkorslöst trodde att vi skulle lyckas gripa makten i Petersburg och Moskva, antog vi att vi ännu inte kunde hålla stånd i provinserna, att vi efter att ha gripit makten och upplöst den demokratiska konferensen inte kunde befästa oss själva i resten av Ryssland.”

Brännandet av flera kopior av detta farliga brev, utifrån konspirativa hänsyn, beslutades emellertid inte enhälligt, utan med sex röster mot fyra och med sex nedlagda. En kopia bevarades, till lycka för historien. Men det är sant, som Bucharin berättar, att alla central­kommitténs medlemmar, även om det var av olika anledningar, avvisade förslaget. Några motsatte sig upproret i allmänhet, andra trodde att ögonblicket för konferensen var det minst fördelaktiga av alla och andra vacklade helt enkelt och intog en avvaktande attityd.

Efter att ha stött på detta direkta motstånd ingick Lenin ett slags konspiration med Smilga, som också var i Finland och som höll en aktningsvärd mängd verklig makt i sina händer som ordförande i sovjeternas regionalkommitté. Smilga befann sig 1917 i partiets extrema vänsterflygel och hade redan i juli varit böjd att föra kampen till slutet. Vid vändpunkter i sin politik fann Lenin alltid någon att lita till. Den 27 september skrev Lenin ett omfångsrikt brev till Smilga: ”Vad håller vi på med? Bara antar resolutioner? Vi förlorar tid, vi fastställer ‘datum’ (20 oktober – sovjetkongressen – Är det inte löjligt att uppskjuta på det här sättet?). Bolsjevikerna utför inte ett systematiskt arbete för att förbereda sina väpnade styrkor för störtandet av Kerenskij… Vi måste agitera inom partiet för en seriös inställning till väpnat uppror… Vidare, vad beträffar din roll…: Att bilda en hemlig kommitté med de mest lojala militärmännen, tala igenom saken från alla håll med dem, samla (och själv bekräfta) den mest exakta information om sammansättningen och positionen för trupperna i och kring Petrograd, om transporterandet av trupper från Finland till Petrograd, om flottans rörelser, etc.” Lenin krävde ”en systematisk propaganda bland kosackerna som är förlagda här i Finland… Vi måste studera all information om kosackernas inställning och organisera ett utsändande av agitatoriska avdelningar från våra bästa matros- och soldatstyrkor i Finland.” Slutligen: ”För ett riktigt förberedande av medvetandet måste vi omedelbart börja cirkulera en paroll av det här slaget: Makten måste omedelbart övergå till Petrogradsovjeten, som kommer att överlämna den till sovjetkongressen. Varför ska vi uthärda tre veckor till med krig och kornilovistiska förberedelser från Kerenskij?”

I detta brev har vi en ny upprorsplan: En hemlig kommitté med de betydelsefulla militärerna i Helsingfors som kampstab och de ryska trupperna som är förlagda i Finland som strids­styrkor. ”Det tycks som om de enda som vi helt kan kontrollera och som kommer att spela en verkligt militär roll är trupperna i Finland och Östersjöflottan.” Således ser vi att Lenin räknade med att utdela huvudslaget mot regeringen utanför Petrograd. Samtidigt är ”riktigt förberedande av medvetandet” nödvändigt, så att ett störtande av regeringen med militära styrkor från Finland inte oväntat ska falla på Petrogradsovjeten, som fram till sovjet­kongressen skulle bli innehavare av makten.

Detta nya utkast till en plan, liksom den föregående, förverkligades inte. Men den gick inte förbi utan effekt. Agitationen bland kosackdivisionerna gav snart resultat: vi har hört om detta från Dybenko. Östersjömatrosernas deltagande i huvudslaget mot regeringen ingick också i den plan som senare antogs. Men detta var inte huvudsaken: Med sitt extremt skarpa sätt att ställa frågan tillät inte Lenin någon att vika undan eller manövrera. Vad som föreföll olämpligt som ett direkt taktiskt förslag blev passande som ett prov på attityder inom centralkommittén, ett stöd till de beslutsamma mot de vacklande, en kompletterande knuff åt vänster.

Med alla de medel som stod honom till buds, i underjordisk isolering, försökte Lenin få partiets kadrer att känna situationens allvar och styrkan i trycket från massorna. Han kallade individuella bolsjeviker till sitt gömställe, lät dem genomgå ensidiga korsförhör, prövade ledarnas ord och handlingar, använde indirekta vägar för att få in sina paroller i partiet – djupt in i det – för att tvinga centralkommittén att handla inför nödvändigheten och genomföra det hela.

En dag efter sitt brev till Smilga, skrev Lenin det ovan citerade dokumentet Krisen har mognat, och avslutade det med något som liknade en krigsförklaring mot centralkommittén. ”Man måste… erkänna sanningen, att det i vår CK och bland partiledarna finns en strömning eller en mening, som är för att man bör invänta sovjetkongressen, som är mot ett omedelbart maktövertagande, mot ett omedelbart uppror.” Denna tendens måste vi övervinna till varje pris. ”Slå först ned Kerenskij och kalla sedan in kongressen.” Att förlora tid med att vänta på sovjetkongressen är ”fulländad idioti och ett fulländat förräderi.” Det återstår mer än tolv dagar till kongressen, som fastställts till den 20: ”nu är det veckor och t.o.m. dagar som avgör allt.” Att uppskjuta avgörandet innebär att fegt avsäga sig upproret, eftersom ett makt­över­tagande under kongressen kommer att bli omöjligt: ”kosacker kommer att mobiliseras till den enfaldigt ‘fastställda’ dagen för upproret.”

Enbart tonen i brevet visar hur ödesdiger Petrogradledningens passivitet tycktes Lenin. Men denna gång är han inte nöjd med ursinnig kritik; som en protest avgår han ur central­kommittén. Han ger sina skäl: Centralkommittén har inte givit något svar sedan konferensens början på hans insisterande när det gäller maktövertagandet, partiorganets redaktion (Stalin) trycker hans artiklar med avsiktliga förseningar, utesluter ur dem hans antydningar om sådana ”himmelsskriande fel av bolsjevikerna, som det skamliga beslutet att delta i förparlamentet” etc. Detta förfarande anser inte Lenin möjligt att dölja för partiet: ”Jag ser mig tvungen att anhålla om utträde ur CK, vilket jag härmed gör, samt förbehålla mig friheten att agitera bland gemene man i partiet och på partikongressen.”

Dokumenten visar inte vilka vidare formella åtgärder som vidtogs i denna sak. Lenin drog sig i varje fall inte tillbaka från centralkommittén. Genom att tillkännage sin avgång, en handling som för honom omöjligt kunde vara frukten av stundens irritation, ville Lenin uppenbarligen göra det möjligt att om nödvändigt frigöra sig från centralkommitténs disciplin. Han kunde vara alldeles säker på att en direkt appell till de lägre skikten, liksom i april, skulle försäkra honom segern. Men det öppna myteriets väg mot centralkommittén krävde förberedandet av ett speciellt sammanträde; det krävde tid, och tid var precis vad som saknades. Genom att hålla detta tillkännagivande om sin avgång i reserv, utan att helt och hållet dra sig ur partilegalitetens ramar, fortsatte nu Lenin med större frihet att utveckla sin offensiv längs interna linjer. Brevet till centralkommittén skickade han inte bara till Petrograd- och Moskvakommittéerna, utan han såg också till att kopior föll i händerna på de mer pålitliga partiarbetarna i distriktsavdelningarna. Tidigt i oktober – och nu över huvudet på centralkommittén – skrev Lenin direkt till Petrograd- och Moskvakommittéerna: ”Bolsjevikerna har ingen rätt att vänta på sovjetkongressen, de måste ta makten genast… Att dröja är en förbrytelse. Att vänta på sovjetkongressen är en barnslig lek med formaliteter, en skamlig lek med formaliteter och ett förräderi mot revolutionen.” Från utgångspunkten med hierarkiska attityder till handling var Lenin inte på något sätt klanderfri, men här var det fråga om något större än överväganden om formell disciplin.

En av medlemmarna i Viborgs distriktskommitté, Svesjnikov, minns: ”Iljitj skrev och skrev oförtröttligt från underjorden, och Nadesjda Konstantinovna [Krupskaja] läste ofta dessa manuskript för oss i distriktskommittén… Jag minns, som om det var i går, Nadesjda Konstantinovnas böjda gestalt i ett av distriktsadministrationens rum, där maskin­skriver­skorna arbetade, noggrant jämförande kopian med originalet, och vid sidan stod Onkel och Gene och krävde varsin kopia.” ”Onkel” och ”Gene” var gamla konspirativa pseudonymer för två av distriktets ledare. ‘”För inte så länge sedan”, berättar distriktsarbetaren Naumov, ”fick vi ett brev från Iljitj för vidarebefordran till centralkommittén… Vi läste brevet och drog efter andan. Det tycks som om Lenin för länge sedan hade ställt frågan om upproret inför centralkommittén. Vi ställde till bråk. Vi började sätta press på dem.” Det var just detta som behövdes.

Under de första dagarna i oktober vädjade Lenin till en partikonferens i Petrograd att säga ett bestämt ord till förmån för ett uppror. På hans initiativ ”begär” konferensen ”enträget att centralkommittén vidtar alla åtgärder för ledningen av arbetarnas, soldaternas och böndernas oundvikliga uppror.” I enbart denna fras finns det två slags kamouflage, juridiskt och diplomatiskt: Det talar om ledningen av ett ”oundvikligt uppror” i stället för det direkta förberedandet av upproret, för att inte sätta trumfkort i händerna på distriktsåklagaren, och det ”begär att centralkommittén” – det kräver inte, och det protesterar inte – detta är en uppenbar underkastelse under prestigen hos partiets högsta institution. Men i en annan resolution, också skriven av Lenin, talas det mer rakt på sak: ”I de övre kretsarna inom partiet kan ett visst vacklande observeras, ett slags skräck inför kampen för makten och en benägenhet att ersätta denna kamp med resolutioner, protester och konferenser.” Detta är redan nästan ett direkt uppviglande av partiet mot centralkommittén. Lenin fattade inte lätt beslut om sådana steg. Men det var fråga om revolutionens öde, och då bortföll alla andra hänsynstaganden.

Den 8 oktober vände sig Lenin till bolsjevikdelegaterna till den kommande norra regionskongressen: ”Man får ej vänta på den allryska sovjetkongressen, som centrala exekutivkommittén kan förhala ända till november, man får ej dröja och ge Kerenskij tid att föra fram mera kornilovtrupper.” Denna regionala kongress, vid vilken Finland, flottan och Reval var representerade, kan ”genast… marschera till Petrograd”. Den direkta uppmaningen till omedelbart uppror riktades denna gång till representanterna för tjogtals sovjeter. Uppmaningen kom från Lenin personligen. Det fanns inget partibeslut; partiets högre instanser hade ännu inte uttalat sig.

Det fordrades ett mäktigt förtroende för proletariatet, för partiet, men också en mycket allvarlig misstro mot centralkommittén, för att över dess huvud, på sitt personliga ansvar, från illegaliteten och med hjälp av några små tättskrivna blad med anteckningspapper, sätta igång en agitation för en väpnad revolution, för ett väpnat störtande av regeringen. Hur kan det komma sig att Lenin, som vi i början av april fann isolerad bland sitt eget partis ledare, åter fann sig ensam inom samma grupp i september och början av oktober? Detta kan inte förstås om man tror på de obegåvade legender, som framställer bolsjevismens historia som ett utflöde av den rena revolutionära idén. I verkligheten utvecklades bolsjevismen i en bestämd social miljö och genomgick dess heterogena inflytanden, och bland dem inflytandet från en småborgerlig omgivning och kulturell efterblivenhet. Partiet anpassade sig till varje ny situation enbart genom en inre kris.

För att den skarpa kampen inom de övre bolsjevikkretsarna före oktober skall framstå för oss i ett riktigt ljus, är det än en gång nödvändigt att blicka tillbaka på de processer inom partiet som vi talade om i den första volymen. Detta är desto mer nödvändigt som Stalins fraktion för närvarande gör ansträngningar utan motstycke, och det också i internationell skala, för att ur det historiska minnet utplåna varje hågkomst om hur oktoberrevolutionen i verkligheten förbereddes och genomfördes.

Under åren före kriget hade bolsjevikerna beskrivit sig själva i den legala pressen som ”konsekventa demokrater”. Denna pseudonym valdes inte av en tillfällighet. Bara bolsjevismen ensam förde den revolutionära demokratins paroller till deras logiska slutsatser. Men i sin prognos för revolutionen gick den inte utöver detta. Kriget knöt oskiljaktigt samman de borgerliga demokraterna med imperialismen och visade slutgiltigt att den ”konsekventa demokratins” program inte kunde genomföras på något annat sätt än genom en proletär revolution. Varje bolsjevik, som inte kriget gjorde detta klart för, var oundvikligen förutbestämd att överrumplas av revolutionen, och förvandlas till en vänstermedlöpare åt den borgerliga demokratin.

En noggrann studie av det material som karaktäriserar partilivet under kriget och revolutionens början, trots detta materials extrema och exempellösa knapphet – och sedan, med början 1923, deras tilltagande falskhet – avslöjar emellertid för varje dag den oerhörda intellektuella tillbakagången inom bolsjevikernas övre skikt under kriget, när partiets egentliga liv praktiskt taget upphörde. Orsaken till denna tillbakagång är tvåfaldig: isolering från massorna och isolering från dem som var utomlands – dvs. främst från Lenin. Resultatet var ett drunknande i isolering och provinsialism.

Inte en enda av de gamla bolsjevikerna i Ryssland, var och en lämnad åt sig själv, formulerade genom hela kriget ett dokument som skulle kunna betraktas som ens det svagaste fyrsken på vägen från den andra till den tredje internationalen. ”Fredens problem, den kommande revolutionens karaktär, partiets roll i en framtida provisorisk regering etc.” – så skriver en av de gamla partimedlemmarna, Antonov-Saratovskij, för några år sedan – ”uppfattades mycket vagt av oss, eller kom över huvud taget inte alls i vårt blickfält”. Fram tills nu har inte en enda artikel publicerats, inte en sida ur en dagbok, inte ett brev, i vilket Stalin, Molotov eller någon annan av de nuvarande ledarna, ens indirekt, till och med i förbifarten, formulerade sina åsikter om krigets och revolutionens perspektiv. Detta innebär naturligtvis inte att ”gammelbolsjevikerna” inte skrev någonting om dessa frågor under åren för kriget, socialdemokratins sammanbrott och förberedandet av den ryska revolutionen. Dessa historiska händelser krävde alltför enträget ett svar; fängelse och exil gav dessutom ordentligt med ledig tid för begrundan och korrespondens. Men bland allt det som skrevs om dessa ämnen har inte ens något framkommit som skulle kunna tänjas till att tolkas som ett närmande till oktoberrevolutionens idéer. Det räcker med att komma ihåg att institutet för partiets historia har förbjudits att trycka en enda rad från Stalins penna från åren 1914–17 och har tvingats att noggrant gömma undan de viktigaste dokumenten från mars 1917. I de officiella politiska biografierna över det nuvarande härskande skiktet upptar krigsåren ett tomrum. Detta är den osminkade sanningen.

En av de senaste unga historikerna, Bajevskij, särskilt utsedd till att uppvisa hur partiets övre kretsar utvecklades i riktning mot den proletära revolutionen under kriget, var oförmögen, trots sitt påtagligt flexibla vetenskapliga samvete, att krama ur materialet något annat än följande magra uttalande: ”Det är omöjligt att följa gången i denna process, men vissa dokument och memoarer visar otvetydigt att det i partimedvetandet förekom underjordiska strävanden i riktning mot Lenins aprilteser… ”. Som om det vore fråga om underjordiska strävanden och inte vetenskapliga bedömningar och politiska prognoser!

Det var möjligt att a priori komma fram till oktoberrevolutionens idéer, inte i Sibirien, inte i Moskva, och inte ens i Petrograd, utan endast där världshistoriens vägar korsar varandra. En försenad borgerlig revolutions uppgifter måste ses som samverkande med perspektiven för en världsomfattande proletär revolution, innan det kunde förefalla möjligt att föra fram ett program för proletariatets diktatur i Ryssland. En högre utsiktsplats var nödvändig – inte en nationell utan en internationell horisont – för att inte nämna en mer seriös beväpning än vad som innehades av de så kallade ryska ”praktikerna” i partiet.

I deras ögon skulle monarkins störtande öppna det ”fria” republikanska Rysslands tidsålder, i vilken de hade för avsikt, genom att följa västländernas exempel, att börja striden för socialismen. Tre gamla bolsjeviker, Rykov, Skvortsov och Vegman, skickade, ”på uppdrag av socialdemokraterna i Narymdistriktet, som befriats av revolutionen”, ett telegram i mars från Tomsk: ”Vi skickar en hälsning till den återuppståndna Pravda, som så framgångsrikt har förberett de revolutionära kadrerna för den politiska frihetens erövrande. Vi uttrycker vår djupa övertygelse att den kommer att lyckas förena alla kring sin fana för den vidare kampen i den nationella revolutionens namn.” En hel världsåskådning framträder ur detta kollektiva telegram. En avgrund skiljer detta från Lenins aprilteser. Februarirevolutionen omvandlade omgående partiets ledande skikt, med Kamenev, Rykov och Stalin i spetsen, till demokratiska försvarsvänner – som dessutom rörde sig åt höger, i riktning mot ett närmande till mensje­vikerna. Partiets framtida historiker, Jaroslavskij, den framtida chefen för den centrala kontrollkommissionen, Ordzjonikidze, och den framtida ordföranden i den ukrainska centrala exekutivkommittén, Petrovskij, publicerade i mars i Jakutsk, i nära förening med mensje­vikerna, en tidning som kallades Socialdemokrat, som befann sig i gränslandet mellan patriotisk reformism och liberalism. På senare år har denna publikations utgåvor noggrant samlats in och förstörts.

Pravda i Petersburg försökte i revolutionens början inta en internationalistisk ståndpunkt – förvisso en mycket motsägelsefull sådan, eftersom den inte överskred den borgerliga demokratins ramar. De auktoritativa bolsjeviker som anlände från exilen förlänade omgående centralorganet en demokratiskt patriotisk politik. Kalinin återkallade, när han försvarade sig själv den 30 maj mot en anklagelse för opportunism, detta faktum: ”Ta till exempel Pravda. I början hade Pravda en politik. Så kom Stalin, Muranov och Kamenev och vände Pravdas roder åt andra hållet.”

”Vi måste öppenhjärtigt erkänna”, skrev Angarskij, en medlem av detta skikt, när det fort­farande var tillåtet att skriva sådana saker, ”att ett mycket stort antal av de gamla bolsje­vikerna höll, fram till partikonferensen i april, fast vid de gamla bolsjevikåsikterna från 1905 om karaktären av revolutionen 1917, och att deras övervinnande inte uppnåddes alltför lätt.” Det bör tilläggas att dessa idéer från 1905, som hade överlevt sig själva, 1917 hade upphört att vara ”gamla bolsjevikåsikter” och blivit den patriotiska reformismens idéer.

”Lenins aprilteser”, säger en officiell historisk publikation, ”hade just inte någon lycka med sig i Petrogradkommittén. Bara två gentemot tretton röstade för dessa teser, som var epok­görande, och en avstod från att rösta.” ”Lenins argument tycktes alltför djärva, även för hans mest hänförda anhängare”, skriver Podvojskij. Lenins tal – enligt Petrogradkommitténs och militärorganisationens åsikt – ”isolerade bolsjevikernas parti, och skadade följaktligen, vilket inte behöver sägas, till det yttersta proletariatets och partiets ställning”.

”Vi måste öppenhjärtigt säga”, skrev Molotov för några år sedan: ”Partiet saknade den klarhet och beslutsamhet som det revolutionära ögonblicket krävde … Agitationen och hela det revolutionära partiarbetet i allmänhet hade ingen fast grundval, eftersom våra tankar ännu inte hade nått fram till den djärva slutsatsen beträffande nödvändigheten av en omedelbar kamp för socialismen och den socialistiska revolutionen.” Brytningen ägde rum först under revolutionens andra månad. ”Från tidpunkten för Lenins ankomst till Ryssland i april 1917” – på detta sätt vittnar Molotov – ”kände vårt parti fast mark under sina fötter… Fram till detta ögonblick fann partiet bara bräckligt och utan självtillit sin väg.”

Stalin hade mot slutet av mars talat till förmån för militärt försvar, villkorligt stöd till den provisoriska regeringen och Suchanovs pacifistiska manifest och samgående med Tseretelis parti. ”Denna felaktiga ståndpunkt”, erkände Stalin själv i efterhand, ”delade jag då med andra partikamrater, och jag avvisade den helt först mot mitten av april när jag anslöt mig till Lenins teser. En ny inriktning var nödvändig. Lenin gav partiet denna nya inriktning i sina hyllade aprilteser.”

Till och med i slutet av april stod Kalinin för ett röstblock med mensjevikerna. Vid partiets stadskonferens i Petrograd sade Lenin: ”Jag motsätter mig skarpt Kalinin, eftersom ett block med… chauvinister är otänkbart… Det är förräderi mot socialismen.” Kalinins inställning var även i Petrograd inget undantag. Det sades vid konferensen: ”Under Lenins inflytande skingras sammansmältningens rök.”

I provinserna varade motståndet mot Lenins teser betydligt längre – i ett antal provinser nästan till oktober. Enligt Kievarbetaren Sivtsov, ”Accepterades inte de idéer som fram­ställdes i teserna [Lenins] omedelbart av hela bolsjevikorganisationen i Kiev. Ett antal kamrater, inklusive G. Pjatakov, var oense med teserna… ”. En järnvägsarbetare i Charkov, Morgunov, säger: ”De gamla bolsjevikerna åtnjöt stort inflytande bland alla järnvägs­arbetarna… Många av de gamla bolsjevikerna förblev utanför vår fraktion. Efter februari­revolutionen registrerade sig ett antal av dem av misstag som mensjeviker, något som de själva efteråt skrattade åt, undrande hur det kunde ha hänt.” Det finns ingen brist på sådana och liknande vittnesmål.

Trots allt detta betraktas enbart omnämnandet av en upprustning av partiet, som genomfördes av Lenin i april, som blasfemi av de nuvarande officiella historikerna. Dessa de allra senaste historikerna har ersatt det historiska kriteriet med kriteriet hela partiets ära. I detta ämne är de till och med berövade rätten att citera Stalin själv, som var tvungen att erkänna april­förändringens stora djup. ”Lenins berömda aprilteser var nödvändiga”, skriver han, ”för att partiet med ett djärvt steg skulle kunna komma ut på en ny väg.” ”En ny inriktning”, ”en ny väg” – det innebär upprustning av partiet. Sex år senare fördömdes Jaroslavskij, som i sin egenskap av historiker vågade återkalla det faktum att Stalin i början av revolutionen hade intagit ”en felaktig ståndpunkt i grundläggande frågor”, rasande från alla håll. Prestigens avgud är det glupskaste av alla monster!

Partiets revolutionära tradition, arbetarnas tryck underifrån och Lenins kritik ovanifrån, tvingade under månaderna april och maj – för att använda Stalins ord – det övre skiktet ”att komma ut på en ny väg”. Men man skulle behöva vara helt okunnig om politisk fysiologi för att föreställa sig att blotta röstandet på Lenins teser innebar ett verkligt och fullständigt avstående från ”den felaktiga ståndpunkten i grundläggande frågor”. I verkligheten anpassade sig dessa grovt demokratiska åsikter bara till det nya programmet och förblev i tyst opposition.

Den 6 augusti talade Kamenev, tvärt emot beslutet från bolsjevikernas aprilkonferens, i exekutivkommittén till förmån för att delta i socialpatrioternas Stockholmskonferens, som då förbereddes. Kamenevs tal mötte inget motstånd från partiets centralorgan: Lenin skrev en skoningslös artikel, som emellertid trycktes först tio dagar efter Kamenevs tal. Det beslut­samma insisterandet från Lenin själv och andra medlemmar i centralkommittén krävdes för att förmå redaktionen, med Stalin i spetsen, att publicera den protesterande artikeln.

Konvulsioner av tvivel gick genom partiet efter julidagarna. Det proletära avantgardets isolering skrämde många ledare, särskilt i provinserna. Under Kornilovdagarna försökte dessa uppskrämda ledare komma i kontakt med kompromissmakarna, vilket återigen framkallade ett varningsskrik från Lenin.

Den 20 augusti tryckte Stalin, som redaktör för Pravda, utan kommentar en artikel av Zinovjev med titeln ”Vad som inte bör göras”, en artikel riktad mot förberedandet av ett uppror. ”Vi måste se sanningen i ansiktet: I Petrograd finns nu åtskilliga förhållanden som är gynnsamma för utbrottet av ett uppror av samma slag som Pariskommunen 1871…”. Den 3 september – i ett annat sammanhang och utdelande ett indirekt slag mot Zinovjev, utan att namnge honom – skrev Lenin: ”Hänvisningen till Kommunen är mycket ytlig och rent av dum. Ty för det första har bolsjevikerna likväl lärt en del sedan 1871, de skulle inte ha underlåtit att ta hand om bankerna, de skulle inte ha avstått från offensiven mot Versailles, och under sådana omständigheter hade t.o.m. Kommunen kunnat segra. Dessutom kunde inte Kommunen genast bjuda folket det, som bolsjevikerna kan bjuda, om de kommer till makten, nämligen: jorden åt bönderna, omedelbart förslag om fred… ”. Detta var en namnlös men otvetydig varning inte bara till Zinovjev, utan också till redaktören för Pravda, Stalin.

Frågan om förparlamentet splittrade centralkommittén mitt itu. Beslutet från konferensens bolsjevikfraktion för deltagande i förparlamentet undertecknades om inte av majoriteten så av många lokalkommittéer. Så var det exempelvis i Kiev. ”I fråga om… att ingå i för­parla­mentet”, säger J. Bosh i sina memoarer, ”röstade majoriteten av kommittén för deltagande och valde Pjatakov som sin delegat.” I många fall – exempelvis Kamenev, Rykov, Pjatakov och andra – är det möjligt att spåra en rad av vacklanden: mot Lenins teser i april, mot bojkotten av förparlamentet i september och mot upproret i oktober. Å andra sidan accepterade det näst högsta skiktet bland bolsjevikerna, som stod närmare massorna och som var mer friska politiskt, med lätthet parollen om bojkott och tvingade kommittéerna, inklusive central­kommittén själv, att göra en helomvändning. Under inflytande av brev från Lenin röstade stadskonferensen i Kiev med en överväldigande majoritet mot sin kommitté. På ett liknande sätt förlitade sig Lenin vid nästan alla skarpa politiska vändpunkter på partimaskineriets lägre skikt mot det högre, eller på partimassan mot maskineriet som helhet.

Under dessa omständigheter kunde vacklanden före oktober minst av allt överraska Lenin. Han var i förväg beväpnad med en skarpögd misstänksamhet, höll utkik efter alarmerande symptom och gjorde de värsta tänkbara antaganden; och han betraktade det som ändamåls­enligare att utöva överdrivet tryck än att vara eftergiven.

Det var otvivelaktigt på Lenins förslag som Moskvas regionala byrå i slutet av september antog en bitter resolution mot centralkommittén, beskyllde den för obeslutsamhet, vacklan och för att införa förvirring i partiets led, och krävde att den ”slår in på en klar och bestämd kurs mot uppror”. I Moskvabyråns namn rapporterade Lomov den 3 oktober detta beslut till centralkommittén. Protokollet anmärker: ”Det beslutades att inte diskutera frågan.” Central­kommittén fortsatte ännu att undvika frågan om vad som borde göras. Men Lenins tryck, utövat genom Moskva, fick resultat: Efter två dagar beslutade centralkommittén att dra sig ur förparlamentet.

Att detta steg innebar att slå in på vägen till uppror stod klart för fiender och motståndare. ”Trotskij styrde, när han ledde sin armé ut ur förparlamentet”, skriver Suchanov, ”definitivt in på en kurs mot våldsam revolution.” Petrogradsovjetens rapport om tillbakadragande från förparlamentet slutade med utbrottet: ”Länge leve den direkta och öppna kampen för revolutionär makt i landet!” Detta var den 9 oktober.

Följande dag ägde, på Lenins begäran, det berömda sammanträdet med centralkommittén rum där frågan om uppror ställdes direkt. Lenin gjorde från början av detta sammanträde sin vidare politik avhängig utgången: antingen genom centralkommittén eller mot den. ”O nya gyckel från historiens glada musa!”, skriver Suchanov. ”Detta betydelsefulla och avgörande sammanträde hölls i min lägenhet, fortfarande på samma Karpovkagatan (32, lägenhet 31). Men allt detta ägde rum utan min vetskap.” Mensjeviken Suchanovs hustru var bolsjevik. ”Den gången vidtogs särskilda åtgärder för att garantera att jag sov utanför huset: Åtminstone min fru försäkrade sig nogsamt om mina avsikter, och gav mig vänskapliga och opartiska råd – att inte trötta ut mig efter mitt arbete med den långa resan hem. I varje fall var denna upphöjda församling fullständigt säker för något som helst intrång från mig.” Den visade sig, vilket var betydelsefullare, säker för invasioner från Kerenskijs polis.

Tolv av de tjugoen medlemmarna i centralkommittén var närvarande. Lenin kom i peruk och glasögon och utan skägg. Sammanträdet varade ungefär tio timmar – långt in på natten. I pauserna fanns det te med bröd och korv som förstärkning. Förstärkning behövdes: det var fråga om att gripa makten i tsarernas forna imperium. Sammanträdet började, som alltid, med en organisatorisk rapport av Sverdlov. Denna gång var hans meddelande ägnat åt fronten – och uppenbarligen efter föregående överenskommelse med Lenin, för att ge honom stöd för de nödvändiga slutsatserna. Detta var helt i enlighet med Lenins metoder. Representanter för den norra frontens armé varnade genom Sverdlov för det kontrarevolutionära befälets förberedelser för något slags ”skum sammansvärjning, som inkluderar ett tillbakadragande av trupper inåt landet”; från Minsk, den västra frontens högkvarter, rapporterades det att ett nytt Kornilovuppror var under förberedelse; med tanke på den lokala garnisonens revolutionära karaktär, hade högkvarteret omringat staden med kosacktrupper. ”Något slags förhandlingar av tvivelaktig karaktär pågår mellan högkvarteret och generalstaben”; det är helt möjligt att erövra högkvarteret i Minsk: den lokala garnisonen är beredd att avväpna kosackringen; de är också i position att skicka en revolutionär kår från Minsk till Petrograd; stämningen vid fronten är för bolsjevikerna; de kommer att gå mot Kerenskij. – Sådan var Sverdlovs rapport. Den var inte i varje del tillräckligt definitiv, men den var helt och hållet uppmuntrande till sin karaktär.

Lenin tog omedelbart till offensiven: ”från början av september har en viss likgiltighet förmärkts till frågan om upproret”. Hänvisningar görs till massornas kallsinnighet och besvikelse. Inte undra på. Massorna har blivit ”uttröttade av ord och resolutioner”. Vi måste ta situationen som helhet. Händelserna i staden äger nu rum mot bakgrund av en gigantisk bonderörelse. Regeringen skulle behöva enorma styrkor för att kuva agrarupproret. ”Det politiska läget är sålunda förberett. Man måste tala om den tekniska aspekten. Det är stötestenen. Icke desto mindre är vi, liksom försvarsvännerna, böjda för att betrakta den systematiska förberedelsen av ett uppror som något slags politisk synd.” Talaren behärskade sig uppenbarligen: Han hade alltför många känslor samlade inom sig. ”Områdeskongressen (den norra) och förslaget från Minsk måste användas för inledningen av beslutsamma aktioner.”

Den norra kongressen öppnades samma dag som detta sammanträde i centralkommittén och skulle avslutas efter två eller tre dagar. Lenin framställde inledandet av ”beslutsamma aktioner” som uppgiften för de följande dagarna. Vi får inte vänta. Vi får inte skjuta upp. Vid fronten förbereder de – som vi har hört från Sverdlov – en omvälvning. Kommer sovjet­kongressen någonsin att hållas? Vi vet inte. Vi måste gripa makten omedelbart och inte vänta på någon kongress. ”Den allmänna andan i dessa spända, lidelsefulla och oförberedda tal”, skrev Trotskij flera år senare, ”som aldrig skulle meddelas eller återges, genomsyrades av en önskan att bibringa de som hade invändningar, de vacklande, de tvivlande, hans egen tanke, vilja, självförtroende, mod… ”.

Lenin väntade sig starkt motstånd, men hans farhågor skingrades snart. Den enhällighet med vilken centralkommittén hade avvisat förslaget om omedelbart uppror i september hade varit episodisk. Vänsterflygeln hade av tillfälliga orsaker varit mot ”omringandet av Alexandra­teatern”, högern av allmänna strategiska skäl, trots att dessa ännu inte var ordentligt genomtänkta. Under de tre följande veckorna hade det ägt rum en betydande svängning åt vänster i centralkommittén. Tio mot två röstade för upproret. Det var en stor seger!

Kort tid efter revolutionen, vid ett nytt stadium i den inre partikampen, återkallade Lenin, under en debatt i Petrogradkommittén, hur han fram till detta sammanträde med central­kommittén, ”hade farhågor om opportunism från internationalisternas [mezjrajontsij] sida, men de skingrades. I vårt parti instämde emellertid inte vissa medlemmar (i central­kommittén). Detta smärtade mig djupt.” Bortsett från Trotskij, som Lenin knappast kunde ha i åtanke, var de enda ”internationalisterna” i centralkommittén Joffe, den framtida ambassa­dören i Berlin, Uritskij, den framtida chefen för tjekan i Petrograd, och Sokolnikov, den framtida uppfinnaren av tjervonetsen.[9] Alla tre tog Lenins parti. Lenins motståndare var två gamla bolsjeviker, som i sitt tidigare arbete hade stått honom närmast: Zinovjev och Kamenev. Det var till dem han hänvisat när han sade, ”detta smärtade mig djupt”. Detta sammanträde den 10 oktober reducerades nästan helt och hållet till en lidelsefull polemik mot Zinovjev och Kamenev. Lenin ledde angreppet, och de övriga anslöt sig den ena efter den andra.

Resolutionen skrevs i all hast av Lenin med den avgnagda änden av en penna på ett blad ur ett barns rutade anteckningsbok och var mycket osymmetrisk till sin uppbyggnad, men gav ändå grundligt stöd till kursen mot uppror. ”Centralkommittén anser, att såväl den ryska revolutionens internationella läge (upproret i den tyska flottan som den högsta yttringen av den i hela Europa framväxande socialistiska världsrevolutionen, dessutom hotet om att imperialisterna skall ingå fred för att kväva revolutionen i Ryssland) som det militära läget (det otvivelaktiga beslutet av den ryska bourgeoisien jämte Kerenskij & Co. att utlämna Petrograd åt tyskarna)… – allt detta i samband med bondeupproret och att folkets förtroende svängt om till vårt parti (valen i Moskva) och slutligen det öppna förberedandet av en andra korniloviad (bortdragandet av trupper från Petrograd, dirigeringen av kosacker till Petrograd, Minsks omringande med kosacker osv.) – allt detta ställer det väpnade upproret på dag­ordningen. I det centralkommittén sålunda anser, att det väpnade upproret är oundvikligt och har fullständigt mognat, föreslår den alla partiorganisationer att låta sig ledas härav och ur denna synpunkt behandla och avgöra alla praktiska frågor (Norra områdets sovjetkongress, truppernas bortdragande från Petrograd, moskvabornas och minskbornas aktioner osv.).”

En sak som är anmärkningsvärd här, vilket både karaktäriserar ögonblicket och författaren, är själva den ordning i vilka upprorets förhållanden räknas upp. Först kommer världs­revolutionens mognande; upproret i Ryssland betraktas bara som länken i en allmän kedja. Detta var Lenins ständiga utgångspunkt, hans huvudsakliga premiss: han kunde inte resonera annorlunda. Upprorets uppgift framställde han direkt som partiets uppgift. Den svåra frågan om att föra dess förberedande i samklang med sovjeterna berörs inte ännu. Den allryska sovjetkongressen får inte ett enda ord. Till den norra regionskongressen och ”moskvabornas och minskbornas aktioner”, som stödpunkter för upproret, tillfogades på Trotskijs begäran, ”bortdragandet av trupper från Petrograd”. Detta var den enda antydningen om den upprorsplan som sedan dikterades av händelsernas gång i huvudstaden. Ingen föreslog några taktiska tillägg till resolutionen, som bara definierade den strategiska startpunkten för upproret, mot Zinovjev och Kamenev, som avvisade själva nödvändigheten av upproret.

Försöket från officiella historiker på senare tid att framställa denna sak som om hela det ledande skiktet i partiet, förutom Zinovjev och Kamenev, stod för upproret, faller i bitar när det konfronteras med fakta och dokument. Bortsett från det faktum att de som röstade för uppror en stor del av tiden var benägna att skjuta på det till en obestämd framtid, var de öppna fienderna till upproret, Zinovjev och Kamenev, inte ens ensamma i centralkommittén. Rykov och Nogin, som var frånvarande vid sammanträdet den 10 oktober, stod helt på deras sida, och Miljutin stod dem nära. ”I partiets övre kretsar kan en vacklan iakttas, ett slags leda vid kampen för makten” – sådant är Lenins eget vittnesmål. Enligt Antonov-Saratovskij ”berättade” Miljutin, när han anlände till Saratov efter den 10 oktober, ”om Iljitjs brev som krävde att vi skulle ‘börja’, centralkommitténs vacklan, det inledande misslyckandet för Lenins förslag, hans eget missnöje och slutligen hur kursen vändes mot uppror.” Bolsjeviken Sadovskij skrev senare om ”en viss vaghet och avsaknad av förtroende som övervägde vid den tiden. Till och med inom vår centralkommitté ägde det, vilket är välkänt, under dessa dagar rum debatter och konflikter om hur vi skulle börja och om vi över huvud taget skulle börja.”

Sadovskij var själv under denna period en av ledarna för sovjetens militärsektion och bolsje­vikernas militärorganisation. Men det var precis dessa medlemmar i militär­organisationen – vilket framgår av talrika memoarer – som i oktober var alldeles utom­ordentligt ogynnsamt inställda mot upprorsidén. Organisationens specifika karaktär gjorde dess ledare benägna att undervärdera de politiska förutsättningarna och övervärdera de tekniska. Den 16 oktober rapporterade Krylenko: ”Större delen av byrån [militärorganisationen] anser att vi ska forcera frågan praktiskt, men minoriteten anser att vi kan ta initiativet.” Den 18 oktober sade Lasjevitj, en annan framträdande medlem av militärorganisationen: ”Bör vi inte gripa makten omedelbart? Jag anser inte att vi bör skynda på händelsernas gång… Det finns ingen garanti för att vi kommer att lyckas behålla makten… Den strategiska plan som föreslogs av Lenin haltar på alla fyra ben.” Antonov-Ovsejenko berättar om ett möte mellan de viktigaste militärarbetarna och Lenin: ”Podvojskij gav uttryck för tvivel, Nevskij sekunderade honom först, men föll sedan in i Iljitjs självsäkra ton. Jag beskrev situationen i Finland… Lenins självsäkerhet och fasthet hade en uppmuntrande effekt på mig och muntrade upp Nevskij, men Podvojskij förblev hårdnackat tvivlande.” Vi får inte glömma att i alla hågkomster av detta slag är tvivlen imålade med vattenfärger och självsäkerheten med tjock olja.

Tjudnovskij talade bestämt mot upproret. Den skeptiske Manuilskij försäkrade varnande att ”fronten är inte med oss”. Tomskij var emot upproret. Volodarskij stödde Zinovjev och Kamenev. Dessutom talade långt ifrån alla motståndarna till upproret öppet. Vid ett sammanträde med Petrogradkommittén den 15 sade Kalinin: ”Centralkommitténs resolution var en av de bästa resolutioner som någonsin antagits av centralkommittén… Vi närmar oss praktiskt det väpnade upproret. Men när det kommer att bli möjligt – kanske ett år från nu – är okänt.” Detta slags ”instämmande” med centralkommittén var, även om det är helt och hållet karaktäristiskt för Kalinin, inte säreget för honom. Många anslöt sig till resolutionen för att på det sättet försäkra sin kamp mot upproret.

I Moskva var det minst av allt enhällighet bland ledarna. Regionalbyrån stödde Lenin. I Moskvakommittén fanns det en mycket betydande tveksamhet; den övervägande stämningen var för dröjsmål. Provinskommittén intog en obestämd ståndpunkt, men i regionalbyrån trodde de, enligt Jakovleva, att provinskommittén i den avgörande stunden skulle svänga över till upprorets motståndare.

Lebedev från Saratov berättar hur han vid ett besök i Moskva inte långt före revolutionen tog en promenad med Rykov, och hur den senare, pekande mot stenhusen, de rikliga förråden och den affärsliknande upphetsningen kring dem, klagade över svårigheterna med den kommande uppgiften. ”Här i själva centrum för det borgerliga Moskva förefaller vi verkligen vara pygméer, som tror sig kunna förflytta ett berg.”

I varje partiorganisation och i varenda provinskommitté fanns det människor med samma stämning som Zinovjev och Kamenev. I många kommittéer utgjorde de majoriteten. Till och med i det proletära Ivanovo-Voznesensk, där bolsjevikerna styrde ensamma, antog oenigheten inom de styrande kretsarna en utomordentligt skarp form. En gammal arbetarbolsjevik, Kiselev, skrev 1925, när memoarer redan hade anpassat sig till den nya kursens krav: ”Arbetardelen av partiet, med undantag för vissa individer, gick med Lenin. Mot Lenin stod emellertid en liten grupp partiintellektuella och ensamma arbetare.” I offentliga diskussioner upprepade upprorets motståndare samma argument som Zinovjev och Kamenev. ”Men i privata samtal”, skriver Kiselev, ”antog polemiken en mer akut och frispråkig form, och här gick de så långt som att säga att ‘Lenin är en galen man, han knuffar arbetarklassen mot säker ruin. Av detta väpnade uppror kommer vi inte att få någonting, de kommer att skingra oss, utrota partiet och arbetarklassen och det kommer att skjuta upp revolutionen i åratal etc.’”, Sådan var inställningen särskilt hos Frunze, en man med stort personligt mod men inte kännetecknad av någon vidsyn.

Inte ens upprorets seger i Petrograd kunde överallt bryta den avvaktande politikens tröghet och högerflygelns direkta motstånd. Ledarnas vacklan ledde sedan nästan till skeppsbrott för upproret i Moskva. I Kiev, den kommitté som leddes av Pjatakov, som hade bedrivit en rent defensiv politik, överlämnade i det långa loppet initiativet – och efteråt också makten – till radan. ”Vår partiorganisation i Voronesj”, säger Vratjev, ”vacklade betydligt. Den verkliga omvälvningen i Voronesj… genomfördes inte av en partikommitté, utan av dess aktiva minoritet med Mojsejev i spetsen.” I en hel rad provinsstäder bildade bolsjevikerna i oktober ett block med kompromissmakarna ”mot kontrarevolutionen”. Som om kompromissmakarna inte vid denna tidpunkt var ett av dess viktigaste stöd! Nästan överallt krävdes en knuff både ovan- och underifrån för att skingra den lokala kommitténs sista obeslutsamhet, och tvinga den att bryta med kompromissmakarna och leda rörelsen. ”Slutet av oktober och början av november var sannerligen ‘den stora oredans’ dagar i våra partikretsar. Många gav snabbt efter för stämningar.” Så rapporterar Sjljapnikov, som själv inte lämnade så få bidrag till denna vacklan.

Alla de element som, i likhet med Charkovbolsjevikerna, hade funnit sig själva i mensjevik­lägret vid revolutionens början och själva efteråt undrade ”hur det kunde ha gått till”, fann i allmänhet ingen plats alls åt sig själva under oktoberdagarna, utan bara vacklade och väntade. Dessa människor har nu desto mer självsäkert framfört sina anspråk som ”gamla bolsjeviker” under den intellektuella reaktionsperioden. Trots det omfattande arbete som har utförts på senare år för att dölja dessa fakta, och även utan de hemliga arkiv som nu är oåtkomliga för forskaren, har en hel del vittnesmål bevarats i tidningar, memoarer och historiska tidskrifter från denna tid, för att bevisa att till och med detta ytterst revolutionära partis officiella maskineri gjorde stort motstånd på tröskeln till omvälvningen. Konservatismen hittar oundvikligen sina säten i en byråkrati. Maskineriet kan uppfylla en revolutionär funktion enbart så länge som det förblir ett instrument i partiets tjänst, så länge som det förblir underordnat en idé och kontrolleras av massan.

Resolutionen från den 10 oktober blev ofantligt betydelsefull. Det placerade de verkliga förespråkarna för uppror ordentligt på partilegalitetens fasta mark. I alla partiorganisationerna, i alla deras kärnor, började de mest beslutsamma elementen föras fram till ansvariga poster. Partiorganisationerna, med början i Petrograd, tog sig samman, gjorde en inventering av sina styrkor och materiella resurser, stärkte sina kommunikationer och gav en mer samlad karaktär åt kampanjen för omvälvningen.

Men resolutionen satte inte stopp för oenigheten inom centralkommittén. Tvärtemot formulerade den dem bara och förde upp dem till ytan. Zinovjev och Kamenev, som så sent som igår hade känt sig omringade av en atmosfär med sympati från en viss del av de ledande kretsarna, iakttog med skräck hur snabbt saker och ting svängde till vänster. De bestämde sig för att inte förlora mer tid och distribuerade redan nästa dag ett utförligt upprop till parti­medlemmarna. ”Inför historien, inför det internationella proletariatet, inför den ryska revolutionen och den ryska arbetarklassen”, skrev de, ”har vi ingen rätt att i det nuvarande ögonblicket sätta hela framtiden på det väpnade upprorets kort.”

Deras plan var att som ett starkt oppositionsparti inträda i den konstituerande församlingen, som ”i sitt revolutionära arbete enbart kan förlita sig på sovjeterna.” Därav deras formel: ”konstituerande församling och sovjeter – det är den kombinerade typ av statsinstitution mot vilken vi rör oss.” Den konstituerande församlingen, där bolsjevikerna, antogs det, skulle vara en minoritet, och sovjeterna, där bolsjevikerna skulle vara en majoritet – dvs. bourgeoisiens och proletariatets organ – skulle ”kombineras” i ett fredligt dubbelmaktssystem. Det hade inte ens lyckats under kompromissmakarnas ledning. Hur skulle det kunna lyckas när sovjeterna var bolsjevikiska?

”Det är ett grundläggande historiskt fel”, avslutade Zinovjev och Kamenev, ”att ställa frågan om maktens överförande till det proletära partiet – vare sig nu eller någonsin. Nej, prole­tariatets parti kommer att växa, dess program kommer att bli tydligare för allt bredare massor.”

Detta hopp om en vidare och oavbruten tillväxt av bolsjevismen oberoende av klass­konflikternas verkliga gång, stötte direkt samman med Lenins ledmotiv under dessa dagar: ”Den ryska revolutionens och världsrevolutionens framgång är avhängiga två eller tre dagars kamp.”

Det är knappast nödvändigt att förklara att sanningen i denna dramatiska dialog var helt och hållet på Lenins sida. En revolutionär situation kan inte bevaras med vilja. Om bolsjevikerna inte hade gripit makten i oktober och november, skulle de troligtvis inte alls ha gripit den. Istället för fast ledning skulle massorna bland bolsjevikerna ha funnit samma åtskillnad mellan ord och handling som de redan var utleda på, och de skulle ha dragit sig tillbaka under loppet av två eller tre månader från detta parti som hade svikit deras förhoppningar, precis som de nyligen hade dragit sig tillbaka från socialistrevolutionärerna och mensjevikerna. En del av arbetarna skulle ha fallit ned i likgiltighet, en annan del skulle ha bränt sina krafter i konvulsiviska rörelser, anarkistiska uppflammanden, gerillaskärmytslingar och i en terror som dikterats av hämnd och förtvivlan. Det andrum som på så sätt skulle ha erbjudits, skulle ha använts av bourgeoisien för att sluta separatfred med Hohenzollern och krossa de revolutionära organisationerna. Ryssland skulle åter ha inkluderats i de kapitalistiska staternas krets, som ett halvimperialistiskt och halvkolonialt land. Den proletära revolutionen skulle ha uppskjutits till en obestämd framtid. Det var Lenins genomträngande förståelse av dessa framtidsutsikter som inspirerade honom till detta varningsskri: ”Den ryska revolutionens och världsrevolutionens framgång är avhängiga två eller tre dagars kamp.”

Men nu, sedan den 10 i månaden, hade situationen i partiet förändrats radikalt. Lenin var inte längre en isolerad ”oppositionell”, vars förslag åsidosattes av centralkommittén. Det var högerflygeln som var isolerad. Lenin behövde inte längre tillkämpa sig rätten till fri agitation till priset av att avgå ur centralkommittén. Partilegaliteten var på hans sida. Zinovjev och Kamenev, å sin sida, som cirkulerade sitt dokument, som angrep ett beslut fattat av central­kommitténs majoritet, var nu de som bröt mot disciplinen. Lenin lämnade heller aldrig i en strid fiendens förbiseenden obestraffade – även betydligt mindre förbiseenden än detta!

Vid sammanträdet den 10 oktober valdes, på Dzerzjinskijs förslag, en politisk byrå på sju personer: Lenin, Trotskij, Zinovjev, Kamenev, Stalin, Sokolnikov och Bubnov. Denna nya institution visade sig emellertid vara fullständigt opraktisk. Lenin och Zinovjev höll sig ännu gömda; Zinovjev fortsatte dessutom att föra kamp mot upproret, liksom Kamenev. Den politiska byrån med sina oktobermedlemmar samlades inte en enda gång och den glömdes snart helt enkelt bort – liksom andra organisationer som skapats ad hoc i händelsernas stormvind.

Ingen praktisk upprorsplan, inte ens preliminär, skisserades vid sammanträdet den 10 oktober. Men utan att föra in detta faktum i resolutionen var det överenskommet att upproret skulle föregå sovjetkongressen och om möjligt inte börja senare än den 15 oktober. Inte alla instämde med iver i detta datum. Det var uppenbart alldeles för kort tid för den planerade starten i Petrograd. Men att insistera på ett uppskov skulle ha varit ett stöd till högerflygeln och skulle ha blandat bort korten. Dessutom är det aldrig för sent att skjuta upp!

Det faktum att datumet preliminärt fastställdes till den 15 oktober offentliggjordes först 1924, sju år efter händelsen, i Trotskijs minnen av Lenin. Uttalandet ifrågasattes snart av Stalin och frågan har blivit en akut fråga i den ryska historiska litteraturen. Upproret inträffade i verklig­heten inte, som bekant är, förrän den 25 oktober och följaktligen höll man sig inte till det datum som ursprungligen fastställts. Epigonhistorikerna betraktar det som omöjligt att det skulle ha funnits ett misstag i centralkommitténs politik, eller ens en försening i fråga om ett datum. ”Därur skulle följa”, skriver Stalin om detta ämne, ”att centralkommittén fastställde upprorets datum till den 15 oktober och efteråt själv bröt [!] mot denna resolution, uppsköt upprorsdatumet till den 25 oktober. Är detta sant? Nej, det är inte sant.” Stalin kommer till slutsatsen att ”Trotskijs minne har svikit honom”. För att bevisa detta citerar han resolutionen från den 10 oktober som inte fastställde något datum.

Denna omdebatterade fråga om upprorets kronologi är mycket betydelsefull för att förstå händelsernas rytm och kräver ett klargörande. Att resolutionen från den 10 oktober inte innehöll något datum är alldeles riktigt. Men denna allmänna resolution behandlade ett uppror över hela landet och var avsedd för hundra- och tusentals ledande partiarbetare. Att i den inkludera det konspirativa datumet för ett uppror som skulle genomföras under de närmaste dagarna i Petrograd, skulle ha varit utomordentligt oförsvarligt. Vi måste komma ihåg att Lenin av försiktighet under dessa dagar inte ens satte ut datum på sina brev. I det givna fallet var det fråga om ett så betydelsefullt beslut, och tillika enkelt, att ingen av deltagarna skulle ha haft någon som helst svårighet att komma ihåg det – särskilt som det var fråga om några dagar. Stalins hänvisning till resolutionens text uppvisar således ett fullständigt misslyckande med att förstå detta.

Vi är emellertid beredda att medge att en av deltagarnas hänvisning till sitt eget minne, speciellt när hans uttalande bestrids av en annan deltagare, inte är tillräckligt för den historiske forskaren. Lyckligtvis avgörs frågan utom allt rimligt tvivel på en annan nivå – en analys av förhållanden och dokument.

Sovjetkongressen skulle öppnas den 20 oktober. Mellan centralkommitténs sammanträde och datumet för kongressen, återstod en intervall på tio dagar. Kongressen skulle inte agitera till förmån för makten till sovjeterna, utan gripa den. Några hundra delegater var emellertid i sig själva maktlösa att erövra makten; det var nödvändigt att gripa den åt kongressen och innan kongressen. ”Slå först ned Kerenskij och inkalla sedan kongressen” – denna tanke hade stått i centrum för hela Lenins agitation sedan mitten av september. Alla de som stod för gripandet av makten i allmänhet instämde i princip med den. Följaktligen kunde inte centralkommittén undvika att föresätta sig uppgiften att försöka genomföra ett uppror mellan den 10 och den 20 oktober. Eftersom det var omöjligt att förutse hur många dagar kampen skulle vara, fast­ställdes upprorets inledning till den 15 oktober. ”Kring det faktiska datumet”, skrev Trotskij i sina minnen av Lenin, ”förekom det, som jag minns det, knappast någon debatt. Alla förstod att datumet var ungefärligt och fastställt, skulle man kunna säga, huvudsakligen för oriente­ringssyften, och att det kunde flyttas framåt eller bakåt i enlighet med händelserna. Men detta kunde bara vara en fråga om dagar och inte mer. Nödvändigheten av ett datum, och därtill ett näraliggande, var alldeles uppenbar.”

Den politiska logikens vittnesmål uttömmer i allt väsentligt frågan. Men det råder ingen brist på ytterligare bevis. Lenin föreslog enträget och ofta att partiet skulle utnyttja den norra regionens sovjetkongress för inledandet av militära aktiviteter. Centralkommitténs resolution antog denna idé. Men regionskongressen, som hade öppnats den 10 oktober, skulle avslutas precis innan den 15 oktober.

Vid konferensen den 16 oktober ställde Zinovjev, samtidigt som han insisterade på åter­kallande av den resolution som antagits sex dagar tidigare, detta krav: ”Vi måste öppet säga till oss själva att under de närmaste fem dagarna kommer vi inte att göra uppror.” Han refererade till de fem dagar som ännu återstod innan sovjetkongressen. Kamenev, som vid samma konferens hävdade att ”fastställandet av ett uppror är äventyrligheter”, påminde konferensen om att ”det sades innan att aktionen borde komma före den 21”. Ingen invände mot detta uttalande och ingen kunde invända. Det var själva förseningen av upproret som Kamenev tolkade som ett misslyckande för Lenins resolution. Enligt hans ord ”har inget gjorts under denna vecka” i riktning mot uppror. Detta är uppenbart en överdrift. Fast­ställandet av datumet hade tvingat alla att göra sina planer striktare och påskynda tempot i sitt arbete. Men det är otvivelaktigt att den intervall på fem dagar som antytts vid sammanträdet den 10 oktober hade visat sig vara för kort. Uppskjutandet var redan ett faktum. Det var först den 17 oktober som den centrala exekutivkommittén förflyttade sovjetkongressens öppnande till den 25 oktober. Denna försening var så läglig som något kunde vara.

I Lenins isolering framträdde dessa inre hinder och friktioner oundvikligt i överdriven form, förseningen oroade honom och han insisterade på sammankallandet av ett nytt central­kommittémöte med representanter för de viktigaste avdelningarna inom partiarbetet i huvud­staden. Det var på denna konferens, som hölls den 16 oktober i utkanterna av staden, i Lesnoj, som Zinovjev och Kamenev framförde argumenten, som citerats ovan, för återtagande av det gamla datumet och mot att ange ett nytt.

Debatten öppnades åter med mångdubblad kraft. Miljutins uppfattning var: ”Vi är inte redo att utdela det första slaget… En annan framtidsutsikt öppnar sig: Väpnad konflikt… Den växer och dess möjlighet närmar sig. Vi borde vara beredda på denna konflikt. Men denna framtids­utsikt är något annat än uppror.” Miljutin intog den defensiva ståndpunkt som mer bestämt försvarades av Zinovjev och Kamenev. Schotman, en gammal Petrogradarbetare som genom­levde partiets hela historia, har försäkrat att vid denna stadskonferens var stämningen, både i partikommittén och i den revolutionära militärkommittén, betydligt mindre militant än i centralkommittén. ”Vi kan inte gå ut men vi borde göra oss beredda.” Lenin angrep Miljutin och Schotman för deras pessimistiska uppskattningar av styrkeförhållandena: ”det [är] inte… en fråga om väpnade styrkor, att det inte är en fråga om strid mot trupperna utan om en del truppers strid mot en annan… Fakta bevisar att vi har övervikt gentemot fienden. Varför kan inte centralkommittén börja?”

Trotskij var inte närvarande vid detta möte. Under precis dessa timmar fick han igenom resolutionen om den revolutionära militärkommittén i sovjeten. Men den synpunkt som orubbligt hade utkristalliserats i Smolnij under de senaste dagarna försvarades av Krylenko, som hand i hand med Trotskij och Antonov-Ovsejenko hade lett den norra regionens sovjetkongress. Krylenko hyste inget tvivel om att ”vattnet kokar tillräckligt hårt”. Att ta tillbaka resolutionen till förmån för uppror ”vore det största tänkbara misstaget”. Han var emellertid oense med Lenin ”i frågan om vem som skall inleda det och hur det skall börja?” Att definitivt fastställa upprorets datum nu är ännu olämpligt. ”Men frågan om truppernas förflyttning är precis den stridsfråga som kampen äger rum kring… Angreppet mot oss är således redan ett faktum och detta kan vi använda oss av… Det är inte nödvändigt att bekymra sig för vem som skall börja, därför att det hela har redan börjat.” Krylenko utvecklade och försvarade den politik som fastslagits av den revolutionära militärkommittén och garnisonskonferensen. Det var längs denna väg som upproret fortsatte att utvecklas.

Lenin svarade inte på Krylenkos ord. Den levande bilden av de senaste sex dagarna i Petrograd hade inte passerat inför hans ögon. Lenin fruktade försening. Hans uppmärksamhet var fixerad på upprorets uttalade motståndare. Alla sidoanmärkningar, villkorliga formu­leringar och otillräckligt kategoriska svar var han benägen att tolka som ett indirekt stöd till Zinovjev och Kamenev, som motsatte sig honom med beslutsamheten hos människor som har bränt broarna bakom sig. ”Veckans resultat”, hävdade Kamenev, ”vittnar om att datumet för ett uppror nu saknas. Vi har inget maskineri för uppror. Fiendens maskineri är för starkt och har antagligen vuxit ytterligare under denna vecka… Två taktiska inriktningar befinner sig här i konflikt: konspirationens taktik och taktiken med tilltro till den ryska revolutionens drivkrafter.” Opportunister tror alltid på dessa drivkrafter närhelst det blir nödvändigt att kämpa.

Lenin svarade: ”Om man säger att upproret har mognat, så passar det inte att tala om sammansvärjningar. Om upproret är politiskt oundvikligt, måste man förhålla sig till upproret som till en konst.” Det var längs den här linjen som den grundläggande och verkligt princi­piella debatten i partiet ägde rum – debatten på vars beslut, och avgörande i den ena eller andra riktningen, revolutionens öde berodde. Inom de allmänna ramarna för Lenins formel, som förenade majoriteten av centralkommittén, uppstod det emellertid underordnade men mycket viktiga frågor: Hur ska vi på grundval av den mognande politiska situationen närma oss upproret? Hur ska vi finna en bro från politiken till revolutionens teknik? Hur ska vi sedan leda massorna över denna bro?

Joffe, som tillhörde vänsterflygeln, hade stött resolutionen från den 10 oktober. Men han motsatte sig Lenin på en punkt: ”Det är inte sant att frågan nu är rent teknisk. Nu måste även tidpunkten för upproret betraktas ur politisk synvinkel?” Den sista veckan har visat att upproret ännu inte har blivit blott en fråga om teknik för partiet, sovjeten och massorna. Av den anledningen misslyckades vi att hålla det fastställda datumet den 10 oktober.

Lenins nya resolution, som manade ”alla organisationer, alla arbetare och soldater att göra allsidiga och energiska förberedelser för ett väpnat uppror”, antogs av 20 röster mot 2, Zinovjev och Kamenev, med 3 nedlagda. De officiella historikerna citerar dessa siffror som bevis på oppositionens fullständiga obetydlighet. Men de förenklar saken. Svängningen till vänster i partiets djup var redan så stark att motståndarna till uppror, som inte vågade komma ut öppet, kände det vara i sitt intresse att förflytta varje principiellt hinder mellan de två lägren. Om omvälvningen, trots det datum som tidigare fastställts, inte har förverkligats den 16 oktober, kan vi kanske också i framtiden se till att det hela kommer att inskränkas till en platonsk ”kurs mot uppror”? Att Kalinin inte var så helt ensam avslöjades mycket tydligt under samma sammanträde. Zinovjevs resolution, med den verkan att ”varje aktion före en konferens med bolsjeviksektionen i sovjetkongressen är otillåten”, avvisades med 15 röster mot 6, med 3 nedlagda. Det är här man finner det verkliga provet på åsikter. Några av resolutionens ”försvarare” i centralkommittén ville verkligen skjuta upp beslutet till sovjet­kongressen och till en ny konferens med bolsjevikerna från provinserna, som till sin majoritet var mer moderata. Av dessa ”försvarare”, inberäknat också de som avstod, fanns det 9 av 24 – dvs. mer än en tredjedel. Detta är naturligtvis fortfarande en minoritet, men som högkvarter ett ganska viktigt sådant. Högkvarterets hopplösa svaghet låg i det faktum att det inte hade något stöd i partiets eller arbetarklassens lägre skikt.

Nästa dag gav Kamenev, i endräkt med Zinovjev, en förklaring till Gorkijs tidning, som angrep det beslut som antagits kvällen innan. ”Inte bara Zinovjev och jag, utan också ett antal praktiska kamrater” – så skrev Kamenev – ”anser att det är ett otillåtet steg i nuvarande ögonblick att ta initiativet till ett väpnat uppror, med de givna sociala styrkeförhållandena, oberoende av och flera dagar före sovjetkongressen, som skulle ruinera proletariatet och revolutionen… Att satsa allting… på upprorskortet under de kommande dagarna skulle vara en förtvivlad handling. Vårt parti är också alltför starkt, det har en alldeles för stor framtid framför sig, för att ta ett sådant steg… ”. Opportunister känner sig alltid ”för starka” för att ge sig in i en strid.

Kamenevs brev var en direkt krigsförklaring mot centralkommittén och detta också i en fråga som ingen skojade om. Situationen blev omedelbart utomordentligt akut. Den komplicerades av flera andra personliga episoder som har en gemensam politisk källa. Vid ett sammanträde med Petrogradsovjeten den 18 oktober förklarade Trotskij, som svar på en fråga som rests av fienden, att sovjeten inte hade fastställt datumet för ett uppror under de kommande dagarna, men att om det blev nödvändigt att fastställa ett, skulle arbetarna och soldaterna gå ut som en man. Kamenev, som satt bredvid Trotskij i presidiet, reste sig omedelbart för ett kort uttalande: Han ville med sitt namn skriva under på allt som Trotskij sagt. Det var en slug list. Medan Trotskij juridiskt skylde en angreppspolitik med en förskönad defensiv formel, försökte Kamenev använda sig av Trotskijs formel – som han var radikalt oenig med – för att skyla en direkt motsatt politik.

För att upphäva effekten av Kamenevs manöver, sade Trotskij samma dag i ett tal till den allryska konferensen med fabriks- och verkstadskommittéer: ”Ett inbördeskrig är oundvikligt. Vi måste bara organisera det så smärtfritt som möjligt. Vi kan inte uppnå detta genom vacklan och tvekan, utan bara genom en hårdnackad och modig kamp för makten.” Alla förstod att dessa ord om vacklan var riktade mot Zinovjev, Kamenev och deras kolleger.

Vid sidan av detta hänvisade Trotskij frågan om Kamenevs tal i sovjeten för undersökning till centralkommitténs nästa sammanträde. I intervallen avgick Kamenev ur centralkommittén för att kunna frigöra sina händer för agitation mot upproret. Frågan togs upp i hans frånvaro. Trotskij insisterade på att ”den situation som skapats är fullständigt outhärdlig” och föreslog att Kamenevs avskedsansökan skulle accepteras.[10]

Sverdlov, som stödde Trotskijs förslag, läste upp ett brev från Lenin som brännmärkte Zinovjev och Kamenev som strejkbrytare på grund av deras förklaring i Gorkijs tidning, och krävde deras uteslutning ur partiet. ”Kamenevs undanflykter på Petrogradsovjetens sammanträde”, skriver Lenin, ”är verkligen någonting simpelt, han är fullt ense med Trotskij, förstår ni. Men är det då svårt att inse att Trotskij inte kunde, inte hade rätt, inte fick säga mer inför fienderna än han sagt? Är det då svårt att inse att… beslut (om nödvändigheten av att gå till väpnat uppror, om att detta är fullt moget, om en allsidig förberedelse osv.… förpliktar partiet att i offentliga uttalanden inte endast vältra’ skulden’, utan även initiativet på motståndaren… Kamenevs undanflykt är helt enkelt en bluff.”

När Lenin skickade sin indignerade protest genom Sverdlov, kunde han ännu inte veta att Zinovjev, i ett brev till redaktörerna för centralorganet, hade tillkännagivit att hans åsikter ”är mycket långt ifrån de som Lenin bekämpar”, och att han ”skriver under på gårdagens deklaration från Trotskij i Petrogradsovjeten.” Lunatjarskij, en tredje motståndare till uppror, gick ut i pressen med samma verkan. För att fullständiga den elakartade förvirringen, åtföljdes ett brev från Zinovjev, som trycktes i centralorganet samma dag som centralkommitténs sammanträde, den 20 oktober, av en sympatisk anmärkning från redaktörerna: ”Vi för vår del uttrycker förhoppningen, att med den förklaring som gjorts av Zinovjev (och även Kamenevs förklaring i sovjeten) kan frågan betraktas som avgjord. Den skarpa tonen i Lenins artikel förändrar inte det faktum att vi i grunden förblir av samma uppfattning.” Detta var ett nytt slag i ryggen och dessutom från ett håll från vilket ingen väntade detta. Vid den tidpunkt när Zinovjev och Kamenev gick ut i den fientliga pressen med öppen agitation mot central­kommitténs beslut till förmån för uppror, fördömer partiets centralorgan Lenins ”skarpa ton” och registrerar sin solidaritet ”i grunden” med Zinovjev och Kamenev. Som om det i detta ögonblick kunde finnas någon mer grundläggande fråga än frågan om upproret! Enligt det kortfattade protokollet förklarade Trotskij vid centralkommitténs sammanträde: ”Zinovjevs och Lunatjarskijs brev till centralorganet och även redaktörernas anmärkning är oacceptabla.” Sverdlov stödde protesten.

Redaktörerna vid denna tidpunkt var Stalin och Sokolnikov. Protokollet lyder: ”Sokolnikov uttalar att han inte hade någon del i redaktörernas förklaring i fråga om Zinovjevs brev och anser denna förklaring vara ett misstag.” Det blev således känt att Stalin personligen och ensam mot den andre medlemmen i redaktionen och en majoritet av centralkommittén – stödde Kamenev och Zinovjev i det mest kritiska ögonblicket, fyra dagar innan upprorets början, med en sympatiskt inställd förklaring. Indignationen över detta var stor.

Stalin talade mot godkännande av Kamenevs utträde och hävdade att ”hela vår situation är självmotsägande”, dvs. han tog själv på sig försvaret av denna förvirring som de medlemmar som gått ut mot upproret hade infört i folks medvetande. Kamenevs utträde accepterades med fem röster mot tre. Med sex röster, återigen med Stalin mot, antogs ett beslut som förbjöd Kamenev och Zinovjev att föra kamp mot centralkommitténs politik. Protokollet lyder: ”Stalin tillkännager att han drar sig tillbaka från redaktionen.” Centralkommittén vägrade, för att inte ytterligare komplicera en redan besvärlig situation, att godkänna Stalins avgång.

Detta uppträdande från Stalins sida kan tyckas oförklarligt i ljuset av den legend som har skapats kring honom. I verkligheten överensstämmer det helt med hans andliga utformning och politiska metoder. Inför stora problem retirerar Stalin alltid – inte på grund av brist på karaktär, som i Kamenevs fall, utan på grund av sin smala horisont och brist på skapande föreställningsförmåga. Hans misstänksamma försiktighet tvingar honom nästan organiskt att i stunder av stora avgöranden och djupa meningsskiljaktigheter dra sig tillbaka in i skuggorna, vänta och om möjligt försäkra sig mot båda utgångarna. Stalin röstade med Lenin för upproret, Zinovjev och Kamenev kämpade öppet mot upproret. Men ändå – bortsett från ”den skarpa tonen” i Lenins kritik, ”förblir vi i grunden av samma åsikt”. Stalin gjorde inte på något sätt denna redaktionella kommentar av lättsinnighet. Tvärtom övervägde han noga omständigheterna och ordvalet. Men den 20 oktober ansåg han det inte vara tillrådligt att oåterkalleligt bränna sina broar till upprorsfiendernas läger.

Detta protokolls vittnesmål, som vi tvingas citera, inte ur originalet, utan från den officiella texten som den sammanställts av Stalins sekretariat, uppvisar inte bara de verkliga ståndpunkterna hos medlemmarna i den bolsjevikiska centralkommittén, utan utbreder också, trots dess knapphet och torrhet, ett autentiskt panorama över partiledningen som den existerade i verkligheten, med alla dess inre motsättningar och oundvikliga personliga vacklanden. Inte bara historien i sin helhet, utan också dess djärvaste vändningar, genomförs av människor för vilka inget mänskligt är främmande. Men förminskar detta, när allt kommer omkring, betydelsen av det som uppnås?

Om vi skulle förevisa Napoleons briljantaste segrar på en duk, skulle filmen, sida vid sida med genialitet, omfång, uppfinningsrikedom och heroism, även visa obeslutsamheten hos enskilda marskalkar, förvirringen hos generaler som är oförmögna att läsa kartan, officerares dumhet och hela avdelningars panik och ända ned till inälvor som slaknat av skräck. Detta realistiska dokument skulle endast vittna om att Napoleons armé inte bestod av legendens automater, utan av levande fransmän som fötts och vuxit upp i brytningen mellan två epoker. Bilden av mänskliga svagheter skulle endast framhäva storheten i det hela.

Det är lättare att teoretisera om en revolution efteråt än att absorbera den i sitt eget kött och blod innan den äger rum. Annalkandet av ett uppror har oundvikligen framkallat, och kommer alltid att framkalla, kriser i de upproriska partierna. Detta demonstreras av erfarenheterna från det mest härdade och revolutionära parti som historien fram tills nu har känt till. Det räcker med att Lenin några dagar innan striden fann sig tvingad att kräva uteslutning ur partiet av sina två närmaste och mest framstående lärjungar. De senaste försöken att reducera denna konflikt till ”olyckor” av personlig karaktär har dikterats av en rent religiös idealisering av partiets förflutna. Liksom Lenin fullständigare och mer resolut än andra under hösten 1917 uttryckte det objektiva behovet av ett uppror, och massornas vilja till revolution, för­kroppsligade Zinovjev och Kamenev mer öppenhjärtigt än andra partiets blockerande tendenser, obeslutsamhetens stämningar, inflytandet från småborgerliga förbindelser och trycket från de härskande klasserna.

Om bara alla de konferenser, debatter och personliga gräl som ägde rum i bolsjevikpartiets övre skikt under oktober hade nedtecknats av en stenograf, skulle eftervärlden kunna övertyga sig om vilken intensiv inre kamp som den för omvälvningen nödvändiga beslutsamheten utkristalliserade bland ledarna i partiet. Den stenografiska rapporten skulle på samma gång visa hur stort behov ett revolutionärt parti har av intern demokrati. Viljan att kämpa är inte upplagrad i förväg, och dirigeras inte ovanifrån – den måste vid varje tillfälle självständigt förnyas och härdas.

När han citerar påståendet av författaren till denna bok att ”partiet är den proletära revolutionens grundläggande verktyg”, frågade Stalin 1924: ”Hur kunde vår revolution segra om dess ‘grundläggande verktyg’ inte var bra?” Hans ironi dolde inte den primitiva falskheten i hans invändning. Mellan helgonen som kyrkan framställer dem och djävlarna som kandidaterna till heligheten avbildar dem, kan man finna levande människor. Det är dem som gör historien. Bolsjevikpartiets höga grad av härdning kom inte till uttryck i frånvaron av meningsskiljaktigheter, vacklan och till och med skälvningar, utan i det faktum att det i de svåraste omständigheter samlade sig i god tid genom inre kriser och tog tillvara tillfället att beslutsamt ingripa i händelsernas gång. Det innebär att partiet som helhet var ett helt adekvat instrument för revolutionen.

I praktiken betraktar ett reformistiskt parti grundvalarna till det som det avser att reformera som orubbliga. Det ger således oundvikligen efter för den härskande klassens idéer och moral. Efter att ha stigit upp på proletariatets rygg blev socialdemokraterna endast ett borgerligt parti av andra rangen. Bolsjevismen skapade det slags autentiska revolutionär som underordnar sin personliga tillvaro, sina idéer och sitt moraliska omdöme under historiska mål som är oförenliga med det nuvarande samhället. Det nödvändiga avståndet till den borgerliga ideologin upprätthölls i partiet genom en vaksam oförsonlighet, vars inspiratör var Lenin. Lenin förtröttades aldrig i arbetet med sin lansett och skar av de band som en småborgerlig omgivning skapar mellan partiet och den allmänna opinionen. Samtidigt lärde Lenin partiet att skapa sin egen opinion, som vilade på den uppåtstigande klassens tankar och känslor. Således skapade bolsjevikpartiet genom en urvals- och skolningsprocess, och i ständig kamp, inte bara ett eget politiskt utan också ett moraliskt medium, som var oberoende av den borgerliga opinionen och oförsonligt stod i motsättning till denna. Endast detta tillät bolsjevikerna att övervinna vacklandet i sina egna led och i handling uppvisa den modiga beslutsamhet utan vilken oktobersegern skulle ha varit omöjlig.

Kapitel VI: Upprorets konst

Människor är inte mer angelägna om att göra revolution än att föra krig. Det finns emellertid den skillnaden att tvång spelar en avgörande roll i krig och att det i revolutionen inte finns något annat tvång än omständigheterna. En revolution äger bara rum när det inte finns någon annan utväg och upproret, som reser sig över revolutionen som en topp i händelsernas bergskedja, kan lika lite som revolutionen i sin helhet framkallas med viljan. Massorna går framåt och slår till reträtt flera gånger innan de bestämmer sig för det avgörande angreppet.

Konspiration ställs vanligtvis i kontrast till uppror som minoritetens avsiktliga företag i förhållande till majoritetens spontana rörelse. Det är också sant att ett segerrikt uppror, som bara kan genomföras av en klass som är kallad att stå i nationens ledning, är vitt skilt både i metod och i historisk betydelse från en regeringsomvälvning genomförd av konspiratörer, som handlar i avskildhet från massorna.

I varje klassamhälle finns det tillräckligt med motsättningar för att en konspiration ska kunna slå rot i dess sprickor. Den historiska erfarenheten bevisar emellertid att en viss grad av sociala sjukdomar är nödvändiga – som till exempel i Spanien, Portugal eller Sydamerika – för att tillhandahålla kontinuerlig näring för en konspirationsregim. En ren konspiration kan, även om den är segerrik, bara ersätta en klick i samma härskande klass med en annan – eller ännu mindre, enbart ändra regeringsmedlemmarna. Enbart ett massuppror har någonsin medfört seger för en social regim över en annan. Periodiska konspirationer är vanligtvis uttryck för social stagnation och förfall, men folkliga uppror kommer tvärtemot vanligen som resultat av någon snabb tillväxt som har brutit ned nationens gamla jämvikt. De syd­amerikanska republikernas kroniska ”revolutioner” har ingenting gemensamt med den permanenta revolutionen; de är på sätt och vis raka motsatsen.

Det betyder emellertid inte att folkliga uppror och konspirationer under alla omständigheter ömsesidigt utesluter varandra. Ett element av konspiration inträder nästan alltid i någon mån i varje uppror. Ett massuppror bestäms historiskt av ett visst stadium i revolutionens framväxt och är aldrig rent spontant. Även när det flammar upp oväntat för en majoritet av sina deltagare, har det närts av de idéer i vilka upprorsmännen ser en utväg ur tillvarons svårig­heter. Ett massuppror kan dock förutses och förberedas. Det kan organiseras i förväg. I det fallet är konspirationen underordnad upproret, tjänar det, underlättar dess väg och påskyndar dess seger. Ju högre den politiska nivån är i en revolutionär rörelse och ju allvarligare dess ledning, desto större kommer den plats att bli som konspirationen upptar i ett folkligt uppror.

Det är alldeles nödvändigt att förstå förhållandet mellan uppror och konspiration, både hur de motsäger och kompletterar varandra. Det är särskilt nödvändigt eftersom användningen av uttrycket konspiration, också i marxistisk litteratur, innehåller en ytlig motsättning tack vare det faktum att den ibland inbegriper ett självständigt företag igångsatt av minoriteten, och vid andra tillfållen en förberedelse från minoritetens sida av ett majoritetsuppror.

Historien vittnar visserligen om att ett folkligt uppror under vissa förhållanden kan bli segerrikt även utan en konspiration. Ett uppror som uppstår ”spontant” ur det allmänna missnöjet, de utspridda protesterna, demonstrationerna, strejkerna och gatustriderna kan dra in en del av armén, paralysera fiendens styrkor och störta den gamla makten. I viss utsträckning är det vad som hände i Ryssland i februari 1917. Ungefär samma bild erbjuder utvecklingen av de tyska och österrikisk-ungerska revolutionerna under hösten 1918. Eftersom det i dessa händelser inte fanns något parti i spetsen för upprorsmännen, som helt igenom var genomsyrat av upprorets mål och intressen, måste dess seger oundvikligen överföra makten till de partier som fram till det sista ögonblicket hade motsatt sig upproret.

Att störta den gamla makten är en sak, att ta makten i egna händer är en annan. Bourgeoisien kan inte vinna makten i en revolution därför att den är revolutionär, utan därför att den är borgerlig. Den besitter egendom, bildning, pressen, ett nätverk av strategiska positioner och en hierarki av institutioner. Helt annorlunda är det med proletariatet. Ett upproriskt proletariat, som enligt sakernas natur är berövat alla sociala fördelar, kan bara räkna med sitt antal, sin solidaritet, sina kadrer och sin officiella stab.

På samma sätt som en smed inte kan gripa tag i det glödheta järnet med sin nakna hand, kan inte proletariatet gripa makten direkt; det måste ha en organisation som är anpassad till denna uppgift. Samordningen av massupproret med konspirationen, konspirationens underordnande under upproret och upprorets organisering genom konspirationen utgör den sammansatta och ansvarsfulla avdelning inom den revolutionära politiken som Marx och Engels kallade ”upprorets konst”. Det förutsätter en korrekt allmän ledning för massorna, en flexibel inriktning under föränderliga förhållanden, en uttänkt angreppsplan, försiktighet i de tekniska förberedelserna och ett djärvt slag.

Historiker och politiker ger vanligtvis namnet spontant uppror åt en rörelse bland massorna som förenas av gemensam fientlighet mot den gamla regimen men som ännu inte har ett klart mål, noga övervägda kampmetoder eller en ledning som medvetet visar vägen till seger. Detta spontana uppror erkänns nedlåtande av officiella historiker – åtminstone de med ett demo­kratiskt sinnelag – som ett nödvändigt ont och något som den gamla regimen bär ansvaret för. Den verkliga orsaken till deras generösa inställning är att ”spontana” uppror inte kan överskrida den borgerliga regimens ramar.

Socialdemokraterna intar en liknande ståndpunkt. De avvisar inte revolutionen helt och hållet, som en social katastrof, i större utsträckning än de avvisar jordbävningar, vulkanutbrott, solförmörkelser och pestepidemier. Vad de däremot avvisar – och kallar för ”blanquism”, eller ännu värre bolsjevism – är det medvetna förberedandet av en omvälvning, planen och konspirationen. Med andra ord är socialdemokraterna beredda att tillstyrka – och det enbart ex post facto – de omvälvningar som överlämnar makten till bourgeoisien, men de fördömer oförsonligt de metoder som skulle kunna ge proletariatet makten. Under denna låtsade objektivism döljer de en politik med försvar av det kapitalistiska samhället.

Ur sina observationer av och reflektioner över misslyckandet för alla de uppror som han bevittnade eller deltog i, härledde Auguste Blanqui ett antal taktiska regler som om man gjorde våld på dem kommer att göra segern utomordentligt svår, om inte omöjlig för varje uppror. Blanqui krävde följande: ett lägligt bildande av riktiga revolutionära avdelningar, deras centraliserade ledning och adekvata utrustning, en välkalkylerad utplacering av barrikader, deras beslutsamma resande och ett systematiskt, inte bara episodiskt, försvar av dem. Alla dessa regler, härledda ur upprorets militära problem, måste naturligtvis förändras med de sociala förhållandena och militärtekniken, men i sig själva är de inte på något vis ”blanquism” i den betydelse som närmar detta ord till det tyska ”putschism” eller revolutionär äventyrlighet.

Upproret är en konst och liksom all konst har den sina lagar. Blanquis regler var kraven från en militärrevolutionär realism. Blanquis misstag låg inte i hans direkta teorem utan i det omvända. Ur det faktum att taktiska svagheter dömer ett uppror till nederlag, drog Blanqui slutsatsen att ett iakttagande av reglerna för upprorstaktik i sig självt skulle garantera segern. Endast utifrån den punkten är det legitimt att kontrastera blanquismen med marxismen. Konspirationen tar inte upprorets plats. En aktiv minoritet av proletariatet, hur välorganiserad den än är, kan inte erövra makten oavsett de allmänna förhållandena i landet. På den punkten har historien dömt blanquismen. Men endast på denna punkt. Hans positiva teorem bevarar all sin kraft. För att erövra makten behöver proletariatet mer än ett spontant uppror. Det behöver en lämplig organisation, en plan och en konspiration. Sådan är den leninistiska åsikten i denna fråga.

Engels kritik av fetischdyrkandet av barrikaden grundades på den militära och allmänna teknikens utveckling. Blanquismens upprorstaktik korresponderade med det gamla Paris karaktär, det halvt hantverksmässiga proletariatet, de trånga gatorna och Louis Philippes militära system. Blanquis misstag var att i princip identifiera uppror med barrikaden. Den marxistiska kritiken har riktats mot båda dessa misstag. Även om han var helt ense med blanquismen i att betrakta upproret som en konst, upptäckte Engels inte bara den under­ordnade roll som upproret spelar i en revolution, utan också barrikadens minskande roll i ett uppror. Engels kritik hade inget gemensamt med att avsvära sig de revolutionära metoderna till förmån för ren parlamentarism, som den tyska socialdemokratins kälkborgare i samarbete med Hohenzollerncensuren på sin tid försökte påstå. För Engels förblev frågan om barrikader en fråga om ett av de tekniska inslagen i ett uppror. Reformisterna har försökt att härleda ett avvisande av revolutionärt våld i allmänhet ur hans avvisande av barrikadens avgörande be­tydelse. Det är ungefär samma sak som att härleda militarismens utplånande ur överväganden om den troliga minskningen av skyttegravarnas betydelse i framtida krigföring.

Sovjeterna är den organisation med vars hjälp proletariatet både kan störta den gamla makten och ersätta den. Efteråt blev detta en fråga om historisk erfarenhet, men fram till oktober­revolutionen var det en teoretisk prognos – som förvisso vilade på den preliminära erfaren­heten från 1905. Sovjeterna är organ för förberedandet av massorna för uppror, organ för uppror och efter segern organ för regerandet.

Sovjeterna i sig själva avgör emellertid inte frågan. De kan tjäna olika syften i enlighet med programmet och ledningen. Sovjeterna erhåller sitt program från partiet. Medan sovjeterna under revolutionära förhållanden – och avskilda från revolutionen är de omöjliga – omfattar hela klassen med undantag för dess helt efterblivna, tröga eller demoraliserade skikt, representerar det revolutionära partiet klassens hjärna. Problemet med erövringen av makten kan bara lösas genom en bestämd kombination av partiet med sovjeterna – eller med andra organisationer som är mer eller mindre likvärdiga med sovjeter.

När sovjeten har ett revolutionärt parti i sin spets, strävar den medvetet och i god tid mot ett makterövrande. Genom att anpassa sig till förändringar i den politiska situationen och massornas stämningar, gör den upprorets militära baser beredda, förenar chocktrupperna kring ett enda handlingsschema och utarbetar en plan för offensiven och det slutliga angreppet. Det innebär att föra in en organiserad konspiration i massupproret.

Bolsjevikerna tvingades mer än en gång, och långt innan oktoberrevolutionen, att tillbakavisa beskyllningar om konspiration och blanquism som riktades mot dem av deras fiender. Dessutom förde ingen en mer oförsonlig kamp mot systemet med rena konspirationer än Lenin. Den internationella socialdemokratins opportunister försvarade mer än en gång den gamla socialistrevolutionära taktiken med individuell terror riktad mot tsarismens agenter, när denna taktik kritiserades skoningslöst av bolsjevikerna med deras insisterande på massuppror i motsats till intelligentsians individuella äventyrligheter. Men i tillbakavisandet av alla varianter av blanquism och anarkism, böjde sig Lenin inte för ett ögonblick för någon ”helig” spontanitet hos massorna. Han tänkte före någon annan, och djupare, ut sambandet mellan de objektiva och subjektiva faktorerna i en revolution, den spontana rörelsen och partiets politik, de folkliga massorna och den progressiva klassen, proletariatet och dess avantgarde, sovjeterna och partiet och upproret och konspirationen.

Men om det är sant att ett uppror inte kan framkallas med vilja, och att det ändå måste organiseras i förväg för att vinna, ställs de revolutionära ledarna inför uppgiften med en korrekt diagnos. De måste i god tid känna det framväxande upproret och komplettera det med en konspiration. Barnmorskans ingripande under värkarna – hur missbrukad denna bild än har blivit – förblir den tydligaste illustrationen av detta medvetna inkräktande i en elementär process. Herzen anklagade en gång sin vän Bakunin för att alltid i sina revolutionära företag ta den andra månaden i havandeskapet för den nionde. Herzen var själv benägen att till och med i den nionde månaden förneka förekomsten av havandeskap. I februari uppstod knappast alls frågan om att bestämma dagen för födelsen eftersom upproret flammade upp oväntat utan centraliserad ledning. Men just av denna anledning gick inte makten till dem som hade genomfört upproret, utan till dem som hade slagit till bromsarna. Det var helt annorlunda med det andra upproret. Det förbereddes medvetet av bolsjevikpartiet. Problemet med att korrekt gripa ögonblicket för att ge signalen för angrepp lades således på bolsjevikstaben.

Ögonblicket bör här inte tas alltför bokstavligt i betydelsen en bestämd dag och timme. Fysiska födslar uppvisar också en avsevärd period med osäkerhet – deras begränsningar är inte bara av intresse för barnmorskans konst, utan också för arvsdomstolens sofismer. Mellan det ögonblick när ett försök att mana till uppror oundvikligen måste visa sig för tidigt och leda till ett revolutionärt missfall, och det ögonblick när en fördelaktig situation måste anses hopp­löst missat, existerar det en viss period – den kan mätas i veckor och ibland i några månader – under vars lopp ett uppror kan genomföras med mer eller mindre chans till framgång. Att välja ut denna jämförelsevis korta period och sedan avgöra det definitiva ögonblicket – nu mer exakt i betydelsen själva dagen och timmen för det sista slaget, utgör de revolutionära ledarnas mest ansvarsfulla uppgift. Det kan med full rättvisa kallas nyckelproblemet, därför att det förenar revolutionär politik med upprorets teknik – och det behöver inte tilläggas att uppror, liksom krig, är en fortsättning av politiken med andra medel.

Intuition och erfarenhet är nödvändiga för revolutionärt ledarskap, precis som för alla andra slag av skapande aktivitet. Men mycket mer än det behövs. Trollkarlens konst kan också förlita sig på intuition och erfarenheter. Politiskt trolleri är emellertid tillräckligt bara i epoker och perioder när rutinen överväger. En epok med kraftfulla historiska omvälvningar har ingen användning för häxdoktorer. Här är erfarenheter, till och med belysta av intuition, inte tillräckliga. Här måste man ha en syntetisk doktrin som omfattar samspelet mellan de historiska huvudkrafterna. Här måste man ha en materialistisk metod som tillåter en att upptäcka sociala krafters verkliga rörelser bakom programmens och parollernas rörliga skuggor.

En revolutions grundläggande premiss är att den existerande sociala strukturen har blivit oförmögen att lösa nationens brådskande utvecklingsproblem. En revolution blir emellertid möjlig enbart i fall samhället innesluter en ny klass, som är kapabel att ta ledningen i lösandet av de problem som historien framställer. Processen med att förbereda en revolution består i att se till att de objektiva problem som är involverade i industrins och klassernas motsättningar hittar vägen in i medvetandet hos levande mänskliga massor, förändra detta medvetande och skapa nya ömsesidiga förhållanden mellan mänskliga krafter.

De härskande klasserna förlorar, som ett resultat av sin praktiskt manifesterade oförmåga att leda landet ut ur dess återvändsgränd, tron på sig själva; de gamla partierna faller i bitar, en bitter kamp mellan grupper och klickar överväger och hopp sätts till mirakler eller mirakel­makare. Allt detta utgör en av de politiska förutsättningarna för en revolution, en mycket betydelsefull men passiv sådan.

En bitter fientlighet mot den rådande ordningen och en beredskap att inlåta sig på de mest heroiska ansträngningar och offer för att föra ut landet på en uppåtgående väg – detta är den revolutionära klassens nya politiska medvetande och utgör den viktigaste aktiva förutsättningen för en revolution.

Dessa två grundläggande läger – de stora egendomsinnehavarna och proletariatet – uttömmer emellertid inte ett lands befolkning. Mellan dem befinner sig breda lager av småbourgeoisien, som uppvisar den ekonomiska och politiska regnbågens alla färger. Missnöjet inom dessa mellanliggande lager, deras besvikelse med den härskande klassens politik, otålighet och indignation och beredvillighet att stödja ett djärvt revolutionärt initiativ från proletariatets sida, konstituerar den tredje politiska förutsättningen för en revolution. Den är delvis passiv – i det att den neutraliserar småbourgeoisiens övre skikt – men delvis också aktiv, därför att den direkt driver in de lägre skikten i kampen sida vid sida med arbetarna.

Att dessa förutsättningar betingar varandra är uppenbart. Ju mer beslutsamt och självsäkert proletariatet handlar, desto bättre kommer det att lyckas med att dra det mellanliggande skiktet efter sig, desto mer isolerad kommer den härskande klassen att bli och desto akutare dess demoralisering. Å andra sidan kommer demoraliseringen av härskarna att hälla vatten på den revolutionära klassens kvarn.

Proletariatet kan bara bli genomsyrat av det självförtroende som är nödvändigt för en regeringsomstörtning om ett klart perspektiv öppnar sig, bara om det har haft tillfälle att i handling pröva ett styrkeförhållande som förändras till dess fördel, bara om det ovanför sig känner ett förutseende, fast och självsäkert ledarskap. Detta för oss till den sista förutsätt­ningen – inte på något vis den sista i betydelse – för makterövrandet: det revolutionära partiet som klassens fast sammansvetsade och härdade avantgarde.

Tack vare en fördelaktig kombination av historiska förhållanden, både in- och utrikes, leddes det ryska proletariatet av ett parti med extraordinär politisk klarhet och ojämförlig revolu­tionär härdning. Endast detta tillät denna lilla och unga klass att genomföra en historisk uppgift av exempellösa proportioner. Det är verkligen historiens allmänna vittnesmål – Pariskommunen, de tyska och österrikiska revolutionerna 1918, rådsrevolutionerna i Ungern och Bayern, den italienska revolutionen 1919, den tyska krisen 1923, den kinesiska revolu­tionen 1925–27 och den spanska revolutionen 1931 – att fram till idag har den svagaste länken i kedjan av nödvändiga förutsättningar varit partiet. Det svåraste av allt för arbetar­klassen är att skapa en revolutionär organisation som är kapabel att höja sig i nivå med sin historiska uppgift. I de äldre och mer civiliserade länderna arbetar mäktiga krafter för att försvaga och demoralisera det revolutionära avantgardet. En viktig beståndsdel i detta arbete är socialdemokraternas kamp mot ”blanquism”, med vars namn de betecknar marxismens revolutionära kärna.

Trots antalet stora sociala och politiska kriser har än så länge ett sammanfallande av alla förhållanden som är nödvändiga för en segerrik och stabil proletär revolution uppträtt endast en gång i historien: i Ryssland i oktober 1917. En revolutionär situation är inte långlivad. Den minst stabila av förutsättningarna för en revolution är småbourgeoisiens stämning. Under en tid av nationell kris följer småbourgeoisien den klass som inger förtroende inte bara i ord utan i handling. Även om småbourgeoisien är förmögen till impulsiv entusiasm och till och med revolutionärt raseri, saknar den uthållighet, förlorar lätt modet under motgångar och övergår från upprymt hopp till modlöshet. Dessa skarpa och snabba förändringar i småbourgeoisiens stämningar förlänar varje revolutionär situation dess instabilitet. Om det proletära partiet inte är tillräckligt beslutsamt för att i god tid omvandla de folkliga massornas hopp och förväntningar till revolutionär handling, följs flodvågen snabbt av ebb: Det mellanliggande skiktet vänder sina ögon från revolutionen och söker en räddare i det motsatta lägret. Liksom proletariatet vid flod drar småbourgeoisien efter sig, drar småbourgeoisien vid ebb efter sig betydande skikt av proletariatet. Sådan är dialektiken i de kommunistiska och fascistiska vågor som kan observeras i Europas utveckling sedan kriget.

Genom att försöka basera sig på Marx påstående att ingen regim drar sig tillbaka från historiens scen innan den har uttömt alla sina möjligheter, förnekade mensjevikerna legitimiteten i en kamp för proletär diktatur i det efterblivna Ryssland där kapitalismen långt ifrån hade uttömt sina möjligheter. Detta argument innehöll två misstag, båda ödesdigra. Kapitalismen är inte ett nationellt utan ett världsomfattande system. Det imperialistiska kriget och dess konsekvenser demonstrerade att det kapitalistiska systemet hade uttömt sig i världsskala. Revolutionen i Ryssland bröt den svagaste länken i den världsomfattande kapitalismens system.

Men falskheten i denna mensjevikiska föreställning framträder också ur nationell synvinkel. Ur den ekonomiska abstraktionens ståndpunkt är det verkligen möjligt att bekräfta att kapitalismen i Ryssland inte har uttömt sina möjligheter. Men ekonomiska processer äger inte rum i luften, utan i ett konkret historiskt medium. Kapitalismen är inte en abstraktion utan ett levande system med klassförhållanden som framför allt kräver en statsmakt. Att monarkin, under vars beskydd den ryska kapitalismen utvecklades, hade uttömt sina möjligheter, förnekas inte ens av mensjevikerna. Februarirevolutionen försökte bygga upp en mellanliggande statsregim. Vi har följt dess historia: under loppet av åtta månader uttömde den sig fullständigt. Vilket slags statsordning kunde under dessa förhållanden garantera den ryska kapitalismens vidare utveckling?

”Den borgerliga republiken, enbart försvarad av moderata socialister, utan att längre kunna finna något stöd bland massorna… kunde inte bevara sig själv. Dess hela väsen hade dunstat bort. Det återstod bara ett yttre skal.” Denna exakta definition tillhör Miljukov. Detta bortdunstade systems öde var nödvändigtvis, enligt hans ord, samma som den tsaristiska monarkins: ”Båda förberedde marken för en revolution och på revolutionsdagen kunde ingen av dem finna en enda försvarare.”

Så tidigt som i juli och augusti hade Miljukov karaktäriserat situationen genom att uppställa ett val mellan två namn: Kornilov eller Lenin? Men Kornilov hade nu utfört sitt experiment och det hade slutat i ett bedrövligt misslyckande. För Kerenskijs regim återstod det sannerligen ingen plats. Med alla skiftningar i stämning, säger Suchanov, ”var hatet gentemot Kerenskijregimen det enda som förenade alla”. Precis som den tsaristiska monarkin mot slutet hade blivit omöjlig i ögonen på de övre adelskretsarna och till och med storhertigarna, så blev Kerenskijs regering motbjudande till och med för de direkta inspiratörerna till hans regim, ”storhertigarna” i kompromissmakarnas övre skikt. I denna universella otillfredsställelse, denna skarpa politiska nervspänning i alla klasser, har vi ett av symptomen på en mognad revolutionär situation. På samma sätt är varje muskel, nerv och fiber i en organism outhärdligt spänd precis innan en böld brister.

Resolutionen från bolsjevikernas julikongress hade, medan den varnade arbetarna för för tidiga sammandrabbningar, samtidigt utpekat att striden måste inledas ”när den allmänna nationella krisen och den djupa massentusiasmen har skapat förhållanden som är fördelaktiga för övergången av städernas och landsbygdens fattiga till arbetarnas sida.” Denna situation inträdde i september och oktober.

Upproret var hädanefter förmöget att tro på sin egen framgång eftersom det kunde förlita sig på en genuin majoritet av folket. Detta ska naturligtvis inte uppfattas på ett formellt sätt. Om en folkomröstning kunde ha ägt rum i frågan om upproret, skulle den ha givit extremt motsägelsefulla och osäkra resultat. En inre beredskap att stödja en revolution är långt ifrån identisk med förmågan att tydligt formulera dess nödvändighet. Dessutom skulle svaret i hög grad ha varit avhängigt det sätt på vilket frågan framställdes, den institution som utförde omröstningen – eller, för att uttrycka det enklare, vilken klass som innehade makten.

Det finns en begränsning för tillämpningen av demokratiska metoder. Man kan fråga alla passagerare om vilken typ av vagn de tycker om att åka i, men det är omöjligt att fråga dem om bromsarna ska slås till när tåget är i full fart och olyckor hotar. Om den räddande operationen utförs skickligt, och i tid, är emellertid passagerarnas instämmande garanterat i förväg.

Parlamentariska konsultationer av folket genomförs i ett enda ögonblick, medan de olika befolkningsskikten under en revolution når fram till samma slutsats det ena efter det andra och med oundvikliga intervaller, även om de ibland är korta. I den stund som de framskridna avdelningarna brinner av revolutionär otålighet, har de efterblivna skikten endast börjat röra sig. I Petrograd och Moskva befann sig alla massorganisationerna under bolsjevikernas ledning. I Tambovprovinsen, som har över tre miljoner i befolkning – dvs. något mindre än de båda huvudstäderna tillsammans – framträdde en bolsjevikfraktion i sovjeten först kort tid innan oktoberrevolutionen.

Den objektiva utvecklingens slutledningar är långt ifrån att sammanfalla – dag för dag – med slutledningarna i massornas tankeprocess. När ett stort praktiskt beslut blir omöjligt att uppskjuta under händelsernas gång, är det själva det ögonblick när en folkomröstning är omöjlig. Skillnaden i nivå och stämning inom olika folkskikt övervinns i handling. De framskridna folklagren drar med sig de osäkra och isolerar de som motsätter sig. Majoriteten räknas inte, utan vinns över. Upproret inträffar precis i det ögonblick när endast direkt handling erbjuder en utväg ur motsättningarna.

Även om de saknade kraften att själva dra de nödvändiga politiska slutledningarna av sitt krig mot godsägarna, hade bönderna genom det agrara upprorets själva faktum redan anslutit sig till städernas uppror, frammanat och krävt det. De uttryckte inte sin vilja genom den vita röstsedeln, utan med den röda hanen – en allvarligare omröstning. Inom de ramar där stödet från bönderna var nödvändigt för upprättandet av en sovjetdiktatur, var stödet redan för handen. ”Diktaturen” – som Lenin svarade tvivlarna – ”kommer att ge jord till bönderna och all makt till bondekommittéerna i varje område. Hur kan ni vid era sinnens fulla bruk tvivla på att bonden skulle stödja denna diktatur?” För att soldaterna, bönderna och de förtryckta nationaliteterna, plumsande omkring i snöstormen av valsedlar, skulle känna igen bolsjevikerna i handling, var det nödvändigt att bolsjevikerna grep makten.

Men vilka styrkeförhållanden var nödvändiga för att proletariatet skulle kunna gripa makten? ”Att i det avgörande ögonblicket, vid den avgörande punkten, ha en överväldigande överlägsenhet i styrka”, skrev Lenin senare, när han tolkade oktoberrevolutionen, ”– denna lag för militär framgång är också lagen för politisk framgång, särskilt i detta sjudande och bittra klasskrig som kallas revolution. Huvudstäderna, eller allmänt talat, de största centra för handel och industri… avgör i betydande utsträckning folkets politiska öde – naturligtvis under villkor att dessa centra understöds av tillräckliga lokala krafter på landsbygden, även om detta stöd inte behöver vara omedelbart.” Det var i denna dynamiska bemärkelse som Lenin talade om folkets majoritet, och det var den enda verkliga innebörden av begreppet majoritet.

De demokratiska fienderna tröstade sig själva med tanken att det folk som följde bolsjevikerna bara var råmaterial, bara historisk lera. Krukmakarna skulle fortfarande vara samma demokrater som handlade i samarbete med den bildade bourgeoisien. ”Kan inte dessa människor se”, frågade en mensjeviktidning, ”att proletariatet och garnisonen i Petrograd aldrig tidigare har varit så isolerade från alla andra sociala skikt?” Proletariatets och garnisonens olycka var att de var ”isolerade” från de klasser vilka de hade för avsikt att ta makten ifrån!

Men var det verkligen möjligt att förlita sig på sympatin och stödet från de mörka massorna i provinserna och vid fronten? ”Deras bolsjevism”, skrev Suchanov föraktfullt, ”var inget annat än hat gentemot koalitionen och längtan efter jord och fred.” Som om det vore så litet! Hat gentemot koalitionen innebar en önskan att ta makten från bourgeoisien. Längtan efter jord och fred var det oerhörda program som bonden och soldaten hade för avsikt att genomföra under arbetarnas ledning. Demokraternas obetydlighet, även de som stod längst till vänster, var ett resultat av denna misstro – ”bildade” skeptikers misstro – mot de mörka massor som fattar tag i ett fenomen i stor skala, utan att bekymra sig om detaljer och nyanser. Denna intellektuella, pseudoaristokratiska och överkänsliga inställning till folket var bolsjevismen främmande, fientlig till själva dess väsen. Bolsjevikerna var inte finlemmade, inga litterära folkvänner, inga pedanter. De var inte rädda för dessa efterblivna skikt, som nu för första gången lyfte sig själva ur dyn. Bolsjevikerna tog folket som den föregående historien hade format det och som det var när de kallades att genomföra revolutionen. Bolsjevikerna såg det som sin mission att stå i spetsen för detta folk. De som var emot upproret var ”alla” – förutom bolsjevikerna. Men bolsjevikerna var folket.

Oktoberrevolutionens grundläggande politiska kraft var proletariatet och den första platsen i dess led upptogs av arbetarna i Petrograd. I förtruppen bland dessa arbetare stod Viborgdistriktet. Upprorets plan valde detta på djupet proletära distrikt som utgångspunkten för sin offensiv.

Kompromissmakare av alla schatteringar, med början hos Martov, försökte efter revolutionen framställa bolsjevismen som en soldatrörelse. De europeiska socialdemokraterna snappade med förtjusning upp denna teori. Men grundläggande historiska fakta ignorerades: det faktum att proletariatet var de första att gå över till bolsjevikerna, att Petrogradarbetarna visade vägen för arbetarna i alla länder, att garnisonen och fronten mycket längre förblev ett bålverk för kompromissmakeriet, att socialistrevolutionärerna och mensjevikerna skapade alla slags privilegier för soldaten inom sovjetsystemet på arbetarens bekostnad, kämpade mot beväpningen av arbetarna och eggade soldaterna mot dem, att brottet bland trupperna enbart möjliggjordes av arbetarnas inflytande, att ledningen över soldaterna i det avgörande ögonblicket låg i händerna på arbetarna och slutligen att socialdemokraterna i Tyskland ett år senare följde sina ryska kollegers exempel och förlitade sig på soldaterna i sin kamp mot arbetarna.

Framåt hösten hade det till och med blivit omöjligt för högerkompromissmakarna att hålla tal i fabrikerna och kasernerna. Men de till vänster fortsatte att försöka övertyga massorna om upprorets galenskap. Martov, som i kampen mot den kontrarevolutionära offensiven i juli hade funnit en stig till massornas medvetande, tjänade nu åter en hopplös sak. ”Vi kan inte förvänta oss” – tillkännagav han själv den 14 oktober, vid ett möte med den centrala exekutivkommittén – ”Vi kan inte förvänta oss att bolsjevikerna skall lyssna till oss.” Ändå betraktade han det som sin plikt att ”varna massorna”. Massorna ville emellertid ha handling och inte moraliska förmaningar. Även när de tålmodigt lyssnade till sin välkände rådgivare, ”tänkte de sina egna tankar som förut”, som Mstislavskij erkänner. Suchanov berättar hur han gjorde ett försök i duggregnet att övertyga Putilovmännen om att de kunde ordna upp saker och ting utan ett uppror. Otåliga röster avbröt honom. De lyssnade två eller tre minuter och avbröt återigen. ”Efter några försök gav jag upp”, säger han. ”Det var ingen mening med det… och regnet föll allt tyngre över oss.” Under denna onådiga oktoberhimmel såg de stackars vänsterdemokraterna ut som våta hönor, som det till och med beskrivs i deras egna skrifter.

Det politiska favoritargumentet bland ”vänstermotståndarna” till revolutionen – och detta även bland bolsjevikerna – var en hänvisning till frånvaron av stridsentusiasm bland de lägre skikten. ”Stämningarna bland de arbetande och soldatmassorna”, skriver Zinovjev och Kamenev den 11 oktober, ”är långt ifrån jämförbar med de stämningar som fanns före den 3 juli.” Detta påstående var inte ogrundat: det fanns en viss nedstämdhet inom Petrograd­proletariatet, som ett resultat av för lång väntan. De började känna sig besvikna även på bolsjevikerna: Kan det vara så att de också kommer att lura oss? Den 16 oktober sade Rachia, en av de kämpande Petrogradbolsjevikerna, finne till födseln, vid en konferens med centralkommittén: ”Vår paroll håller uppenbarligen redan på att bli lite gammalmodig eftersom det finns tvivel om huruvida vi kommer att göra det till vilket vi uppmanar.” Men denna leda över att vänta, som såg ut som likgiltighet, varade bara fram till den första stridssignalen.

Varje upprors första uppgift är att få över trupperna på sin sida. Huvudmedlet för att uppnå detta är generalstrejken, massprocessioner, gatusammandrabbningar och barrikadstrider. Det unika med oktoberrevolutionen, något som aldrig tidigare observerats i så fullständig form, var att det proletära avantgardet, tack vare en lycklig kombination av omständigheter, hade vunnit över huvudstadens garnison innan ögonblicket för det öppna upproret. Det hade inte bara vunnit över dem, utan hade befäst denna erövring genom organiserandet av garnisonskonferensen. Det är omöjligt att förstå oktoberrevolutionens mekanik utan att till fullo inse att upprorets allra viktigaste uppgift, och den som var svårast att beräkna i förväg, var helt och fullt genomförd i Petrograd före den väpnade kampens inledning.

Detta innebär emellertid inte att upproret hade blivit överflödigt. Den överväldigande majoriteten av garnisonen befann sig visserligen på arbetarnas sida. Men en minoritet var emot arbetarna, revolutionen och bolsjevikerna. Denna lilla minoritet bestod av de bäst tränade delarna inom armén: officerarna, junkrarna, chockbataljonerna och kanske kosackerna. Det var omöjligt att politiskt vinna över dessa element; de måste besegras. Den sista delen av revolutionens uppgift, den som har gått till historien under oktoberrevolutionens namn, var därför rent militär till karaktären. I detta slutstadium skulle gevär, bajonetter, maskingevär och kanske kanoner avgöra. Bolsjevikernas parti tog ledningen längs denna väg.

Vilka var de militära styrkorna i den annalkande konflikten? Boris Sokolov, som ledde det socialistrevolutionära partiets militärarbete, säger att under den period som föregick omvälvningen ”hade alla partiorganisationer utom bolsjevikernas sönderfallit på regementena, och förhållandena var inte alls gynnsamma för organiserandet av nya. Stämningarna bland soldaterna tenderade avgjort mot bolsjevikerna. Men deras bolsjevism var passiv och de saknade varje som helst tendens till aktiva väpnade rörelser.” Sokolov underlåter inte att tillägga: ”Ett eller två helt lojala och stridskapabla regementen skulle ha varit nog för att hålla hela garnisonen i underkastelse.” Bokstavligen alla, från de monarkistiska generalerna till den ”socialistiska” intelligentsian, ville ha dessa ”ett eller två regementen” och de skulle ha slagit ner den proletära revolutionen! Men det är alldeles sant att garnisonen, även om den till övervägande del var djupt fientlig till regeringen, inte ens var förmögen att kämpa på bolsjevikernas sida. Orsaken till detta var det fientliga brottet mellan truppernas gamla militärstruktur och deras nya politiska struktur. Ryggraden i en stridsenhet är dess kommandostab. Kommandostaberna var emot bolsjevikerna. Truppernas politiska ryggrad bestod av bolsjeviker. De senare var emellertid inte bara okunniga om hur man kommenderar, utan visste i majoriteten av fall knappt hur man använder ett gevär. Soldatmassan var inte homogen. De aktiva stridselementen var, som alltid, i minoritet. Majoriteten av soldaterna sympatiserade med bolsjevikerna, röstade för dem, valde dem, men förväntade sig också att de skulle avgöra saker och ting. De element bland trupperna som var fientliga till bolsjevikerna var alltför obetydliga för att våga sig på något som helst initiativ. De politiska förhållandena i garnisonen var således utomordentligt fördelaktiga för ett uppror. Men dess tyngd i strid var inte stor – detta stod klart från början.

Det var emellertid inte nödvändigt att fullständigt utesluta garnisonen ur de militära beräkningarna. Tusen soldater som var beredda att kämpa på revolutionens sida var utspridda här och var inom den mer passiva massan och drog av den anledningen mer eller mindre massan efter sig. Vissa enskilda enheter, mer lyckosamt sammansatta, hade bevarat sin disciplin och stridsförmåga. Starka revolutionära kärnor kunde återfinnas även i de sönderfallande regementena. I den sjätte reservbataljonen, bestående av omkring 10 000 man, utmärkte sig det första av fem kompanier oföränderligt, var känt som bolsjevikiskt nästan från revolutionens början och steg mot höjderna under oktoberdagarna. De typiska regementena inom garnisonen existerade inte egentligen som regementen; deras administrativa mekanism hade brutit samman, de var oförmögna till utdragna militära ansträngningar, men de var ändå en hord beväpnade män av vilken en majoritet hade varit under eld. Alla enheter förenades av en enda stämning: störta Kerenskij så snart som möjligt, skingras och återvända hem och införa ett nytt jordsystem. Således skulle denna fullständigt demoraliserade garnison samlas ännu en gång under oktoberdagarna och suggestivt skramla med sina vapen, innan den fullständigt föll i bitar.

Vilken kraft erbjöd Petersburgsarbetarna ur militär synvinkel? Detta reser frågan om det röda gardet. Det är dags att tala om detta mer i detalj eftersom det röda gardet snart kommer att dyka upp på historiens stora scen.

Arbetargardet räknade sina traditioner från 1905, återföddes med februarirevolutionen och delade senare dess skiftande öden. Kornilov påstod, medan han var befälhavare för Petrograds militärdistrikt, att under de dagar när monarkin störtades försvann 30 000 revolvrar och 40 000 gevär ur militärförråden. Utöver detta kom en betydande kvantitet vapen i folkets besittning under avväpnandet av polisen och genom händerna på vänskapliga regementen. Ingen reagerade på kravet att återställa vapnen. En revolution lär en att värdera ett gevär. De organiserade arbetarna hade emellertid erhållit bara en liten del av denna välsignelse.

Under de fyra första månaderna konfronterades inte arbetarna på något vis med frågan om uppror. Dubbelmaktens demokratiska regim gav bolsjevikerna tillfälle att vinna en majoritet i sovjeterna. Beväpnade kompanier med arbetare utgjorde en beståndsdel i milisen. Detta var emellertid mer till formen än innehållet. Ett gevär i händerna på en arbetare inbegriper en helt annan historisk princip än samma gevär i händerna på en student.

Arbetarnas innehav av gevär upprörde från allra första början de besuttna klasserna, eftersom det skarpt förflyttade styrkeförhållandet till fabrikens fördel. I Petrograd, där statsapparaten understödd av den centrala exekutivkommittén till att börja med var en otvivelaktig makt, var arbetarmilisen inte mycket till hot. I de provinsiella industriregionerna skulle emellertid en förstärkning av arbetargardet inbegripa en fullständig förändring av alla förhållanden, inte bara inom den givna anläggningen utan överallt kring den. Beväpnade arbetare skulle avsätta direktörer och ingenjörer och till och med arrestera dem. Efter resolutioner som antagits av ett fabriksmöte skulle det röda gardet inte sällan erhålla betalning ur fabrikskassan. I Ural, med deras rika tradition av gerillakamp 1905, upprättade kompanier ur det röda gardet lag och ordning under ledning av de gamla veteranerna. Beväpnade arbetare upplöste nästan omärkligt den gamla regeringen och ersatte den med sovjetinstitutioner. Sabotage från egendoms­ägarnas och administratörernas sida förde över uppgiften att skydda anläggningarna till arbetarna – maskinerna, lagren och reserver av kol och råmaterial. Roller byttes: Arbetaren tog ett fast tag om sitt gevär till försvar för den fabrik i vilken han såg källan till sin makt. På detta sätt infördes element av en arbetardiktatur i fabrikerna och distrikten en tid innan proletariatet i sin helhet grep statsmakten.

Kompromissmakarna försökte med all makt, som alltid återspeglade egendomsägarnas rädsla, motsätta sig beväpnandet av Petrogradarbetarna eller reducera det till ett minimum. Enligt Minitjev utgjordes alla Narvadistriktets vapen av ”femton eller tjugo gevär och några få revolvrar”. Vid den tiden ökade rån och våldsdåd i huvudstaden. Alarmerande rykten spreds överallt som förkunnade nya oroligheter. På tröskeln till julidemonstrationen förväntades det allmänt att distriktet skulle stickas i brand. Arbetarna jagade efter vapen, knackade på alla dörrar och slog ibland in dem.

Putilovmännen förde med sig en trofé tillbaka från demonstrationen den 3 juli: ett maskingevär med fem lådor patronbälten. ”Vi var glada som barn”, säger Minitjev. Vissa enstaka fabriker var något bättre beväpnade. Enligt Litjkov hade arbetarna i hans fabrik 80 gevär och 20 stora revolvrar. Verkliga rikedomar! Genom det röda gardets högkvarter fick de två maskingevär. De placerade ett i matsalen och ett på vinden. ”Vår befälhavare”, säger Litjkov, ”var Kotjerovskij och hans förste assistent var Tomtjak, som dödades av vitgardister under oktoberdagarna nära Tsarskoje Selo, och Jefimov, som sköts av vita band nära Hamburg.” Dessa knappa ord tillåter oss att ta en titt på det fabrikslaboratorium där oktoberrevolutionens och den framtida röda arméns kadrer bildades, där alla Tomtjaks och Jefimovs valdes ut, härdades och lärde sig att föra befäl, och med dem dessa hundra- och tusentals namnlösa arbetare som vann makten, lojalt försvarade den mot dess fiender och senare föll på alla slagfälten.

Julidagarna införde en plötslig förändring i det röda gardets situation. Avväpnandet av arbetarna genomfördes nu helt öppet – inte genom tillrättavisningar utan med våld. Det som arbetarna gav upp som vapen var emellertid för det mesta gammalt skräp. Alla de värdefulla skjutvapnen var noggrant undangömda. Gevär distribuerades bland partiets pålitligaste medlemmar. Maskingevär insmorda med talg var nedgrävda i marken. Avdelningar av gardet stängde butiken och gick under jorden och slöt sig nära till bolsjevikerna.

Företaget med att beväpna arbetarna lades ursprungligen i händerna på partiets fabriks- och distriktskommittéer. Det var först efter återhämtningen från julidagarna som bolsjevikernas militärorganisation, vilken tidigare bara hade arbetat inom garnisonen och vid fronten, tog upp organiserandet av det röda gardet och försåg arbetarna med militärinstruktörer och i några fall med vapen. Det väpnade upprorets utsikter, som framfördes av partiet, förberedde gradvis de framskridna arbetarna för en ny uppfattning om Röda Arméns funktioner. Det var inte längre fabrikernas och arbetardistriktens milis, utan kadrerna till en framtida upprorsarmé.

Under augusti mångdubblades eldsvådor i verkstäderna och fabrikerna. Varje ny kris föregås av en konvulsion i det kollektiva medvetandet och skickar ut vågor av oro. Fabriks- och verkstadskommittéerna utvecklade ett intensivt arbete för att försvara anläggningarna från angrepp av detta slag. Undangömda gevär kom fram. Kornilovupproret legaliserade slutgiltigt det röda gardet. Omkring 25 000 arbetare skrevs in i kompanier och beväpnades – visserligen inte på något sätt fullständigt – med gevär och delvis med maskingevär. Arbetare från Schlüsselburgs krutfabrik levererade på Neva en pråmlast med handgranater och sprängämnen – mot Kornilov! Kompromissmakarnas centrala exekutivkommitté avböjde denna gåva! Rödgardisterna på Viborgsidan distribuerade gåvan i distriktet under natten.

”Träning i konsten att hantera ett gevär”, säger arbetaren Skorinko, som tidigare pågått i lägenheter och fastigheter, fördes nu ut i luften och ljuset, in i parkerna och ut på boule­varderna.” ”Verkstäderna förvandlades till läger”, säger Rakitov, en annan arbetare. ”Arbetaren stod vid sin bänk med en ryggsäck på ryggen och gevär bredvid sig.” Mycket snart skrevs alla de som arbetade i bombfabrikerna, förutom de gamla socialistrevolu­tionärerna och mensjevikerna, in i gardet. Efter fabriksvisslans signal drog sig alla ut på gården för att öva. ”Sida vid sida med en skäggig arbetare kunde man se en lärling och som båda två uppmärksamt lyssnade till instruktören… ”. Medan den gamla tsaristiska armén föll sönder lades grunden till en framtida röd armé i fabrikerna.

Så snart Kornilovfaran var över försökte kompromissmakarna slå av på takten i infriandet av sina löften. Till de 30 000 Putilovmännen delades exempelvis bara 500 gevär ut. Snart upp­hörde utdelningen av vapen helt och hållet. Faran kom nu inte från höger, utan från vänster; skydd måste sökas, inte bland proletärerna, utan bland junkrarna.

Frånvaron av omedelbara praktiska mål, kombinerat med bristen på vapen, förorsakade en nedgång i antalet arbetare i det röda gardet, men bara under en kort intervall. Grundstenarna hade lagts ordentligt i varje anläggning; fasta band hade upprättats mellan de olika kompa­nierna. Dessa kadrer visste nu av erfarenhet att de hade rejäla reserver, som kunde fås på fötter i fall av fara.

Sovjetens övergång till bolsjevikerna förändrade åter det röda gardets ställning. Det blev det nu, från att vara förföljt eller tolererat, ett officiellt verktyg för sovjeten, som redan sträckte sig efter makten. Arbetarna hittade nu ofta själva vägen till vapen och efterfrågade bara sovjetens godkännande. Från slutet av september, och alldeles särskilt från den 10 oktober, ställdes förberedandet av ett uppror öppet på dagordningen. Under en månad innan revolutionen i Petrograd var en intensiv militär aktivitet under utveckling i tjogtals verkstäder och fabriker – huvudsakligen övningar med gevär. Vid mitten av oktober hade intresset för vapen nått en ny höjdpunkt. I vissa fabriker skrevs så gott som varje man in i ett kompani.

Arbetarna krävde alltmer otåligt vapen från sovjeten, men vapnen var oändligt färre än de händer som sträcktes efter dem. ”Jag kom till Smolnij varje dag”, återger ingenjör Kozmin, ”och iakttog hur arbetare och matroser, både före och efter sovjetens sammanträden, kom fram till Trotskij, erbjöd och krävde vapen för beväpningen av arbetarna, avlade rapporter om hur och var dessa vapen distribuerades och framställde frågan: ‘Men när börjar det hela?’ Otåligheten var mycket stor… ”.

Formellt förblev det röda gardet obundet av partier. Men ju närmare den avgörande dagen kom, desto mer framträdande blev bolsjevikerna. De utgjorde kärnan i varje kompani; de kontrollerade befälsstaben och förbindelserna med andra fabriker och distrikt. De partilösa arbetarna och vänstersocialistrevolutionärerna följde bolsjevikernas ledning.

Men även nu, på tröskeln till upproret, var emellertid gardets led inte mångtaliga. Den 16 oktober uppskattade Uritskij, medlem i den bolsjevikiska centralkommittén, arbetarnas armé i Petrograd till 40 000 bajonetter. Siffran är troligen överdriven. Vapenresurserna förblev fortfarande mycket begränsade. Trots regeringens kraftlöshet var det omöjligt att inta arsenalerna utan att slå in på det öppna upprorets väg.

Den 22 oktober hölls en konferens för hela staden med det röda gardet, dess hundra delegater representerade omkring tjugotusen kämpar. Siffran skall inte tas alltför bokstavligt – inte alla de som hade registrerats hade visat något tecken till aktivitet. Men i alarmögonblicket skulle frivilliga i stort antal strömma in i kompanierna. Stadgar som antogs nästa dag av konferensen definierade de röda gardena som ”en organisation av proletariatets väpnade styrkor för kampen mot kontrarevolution och försvaret av revolutionens erövringar”. Observera detta: tjugofyra timmar före upproret definierades uppgiften fortfarande i defensiva termer och inte som angrepp.

Den grundläggande militärenheten var en grupp på tio; fyra grupper med tio var en skvadron, tre skvadroner ett kompani; tre kompanier en bataljon. Med sin befälsstab och sina special­enheter uppgick en bataljon till över 300 man. Bataljonerna i ett distrikt utgjorde en division.[11] Stora fabriker som Putilov hade sina egna divisioner. Särskilda tekniska kommandon – ingenjörssoldater, cyklister, telegrafister, maskingevärsskyttar och artillerister – rekryterades i motsvarande fabriker och knöts till gevärsskyttarna – eller uppträdde annars i enlighet med den givna uppgiftens natur. Hela befälsstaben var valbar. Det fanns ingen risk med detta: alla var frivilliga och kände varandra väl.

Arbetarkvinnorna bildade Röda Korsavdelningar. I de verkstäder som tillverkade kirurgiska tillbehör för armén tillkännagavs lektioner om vården av de skadade. ”I nästan alla fabriker”, skriver Tatjana Graff, ”tjänstgjorde arbetarkvinnorna redan regelbundet med de behövliga tillbehören för första hjälpen.” Organisationen var extremt fattig på pengar och teknisk utrustning. Gradvis skickade emellertid fabrikskommittéerna material till sjukhusbaser och ambulanser. Under revolutionens timmar utvecklades dessa svaga kärnor snabbt. En imponerande teknisk utrustning stod plötsligt till deras förfogande. Den 24 oktober utfärdade distriktssovjeten i Viborg följande order: ”Rekvirera omedelbart alla bilar… Inventera alla tillbehör för första hjälpen och ha sjuksystrar i tjänst vid alla kliniker.”

Ett växande antal partilösa arbetare begav sig nu till skjutövningar och manövrer. Antalet platser som krävde patrulltjänst var i tilltagande. I fabrikerna var vaktposter i tjänst natt och dag. Det röda gardets högkvarter flyttades till rymligare lokaler. Den 23 oktober genomförde de en inspektion av det röda gardet vid ett rörgjuteri. Ett försök av en mensjevik att tala mot upproret dränktes i en storm av missnöje: Det räcker, det räcker! Tiden för argumenterande är över! Rörelsen var oemotståndlig. Den grep till och med mensjevikerna. ”De skrev in sig i det röda gardet”, säger Tatjana Graff, ”deltog i alla uppdrag och tog även en del initiativ.” Skorinko berättar hur socialistrevolutionärer och mensjeviker, gamla och unga, den 23 oktober fraterniserade med bolsjevikerna och hur Skorinko själv med glädje omfamnade sin egen far, som var arbetare i samma fabrik. Arbetaren Peskovoj säger att det i hans väpnade avdelning ”fanns unga arbetare på sexton och gamla män på femtio.” Variationen i ålder gav ”gott humör och stridsmod”.

Viborgsidan var särskilt ivrig i stridsförberedelserna. Efter att ha stulit nycklarna till klaffbroarna, utforskat distriktets sårbara punkter och valt sin revolutionära militärkommitté, upprättade fabrikskommittéerna ständiga patruller. Kajurov skriver med berättigad stolthet om Viborgmännen: ”De var de första att ge sig i strid med självhärskardömet, de var de första att i sitt distrikt införa åttatimmarsdagen, de första att komma ut med en protest mot de tio kapitalistministrarna, de första att höja en protest den 7 juli gentemot förföljelser av vårt parti och de var inte de sista den avgörande dagen den 25 oktober.” Det som är sant är sant!

Det röda gardets historia är i betydande utsträckning dubbelmaktens historia. Med sina inre motsättningar och konflikter hjälpte dubbelmakten arbetarna att redan innan upproret skapa en betydande väpnad styrka. Att göra en allmän uppskattning av arbetaravdelningarna över hela landet vid tidpunkten för upproret är, åtminstone för närvarande, knappast möjligt. I vilket fall utgjorde tiotusentals och åter tiotusentals beväpnade arbetare upprorets kadrer. Reserverna var i det närmaste outtömliga.

Organiseringen av det röda gardet förblev naturligtvis mycket långt ifrån fullständig. Allt gjordes med brådska, grovt och inte alltid skickligt. Rödgardisterna var till sin majoritet föga tränade, kommunikationerna var dåligt organiserade, försörjningssystemet var haltande och sjukvårdskårerna blev efter. Men det röda gardet, som var rekryterat bland de mest själv­uppoffrande arbetarna, brann för att den här gången få genomföra jobbet till slutet. Det var det avgörande. Skillnaden mellan arbetardivisionerna och bonderegementena bestämdes inte bara av sociala ingredienser – många av dessa klumpiga soldater kommer, efter att ha återvänt till sina byar och delat upp godsägarens jord, att kämpa desperat mot de vita gardena, först i gerillaband och sedan i Röda Armén. Vid sidan av den sociala skillnaden fanns det en annan och mer omedelbar skillnad: Medan garnisonen representerade en tvångsmässig samling av gamla soldater, som försvarade sig själva mot kriget, var det röda gardets divisioner nyligen sammansatta genom individuellt urval på en ny grund och med nya mål.

Den revolutionära militärkommittén hade till sitt förfogande ett tredje slags väpnad styrka: matroserna i Östersjöflottan. Till sin sociala sammansättning står de bra mycket närmare arbetarna än vad infanteriet gör. Det finns åtskilliga Petrogradarbetare bland dem. Den politiska nivån bland matroserna är ojämförligt högre än bland soldaterna. Till skillnad från de inte alltför stridsberedda reserver som hade glömt allt om skjutvapen, hade dessa matroser aldrig upphört med verklig tjänstgöring.

För aktiva operationer var det möjligt att lita till de beväpnade bolsjevikerna, det röda gardets divisioner, matrosernas framskridna grupp och de bättre bibehållna regementena. De skilda elementen i denna kollektiva armé kompletterade varandra. De talrika garnisonerna saknade stridsvilja. Matrosenheterna led brist på antal. Det röda gardet saknade yrkesskicklighet. Arbetarna tillsammans med matroserna bidrog med energi, djärvhet och entusiasm. Garnisonens regementen utgjorde en ganska trög reserv, som var imponerande till antal och överväldigande till sin massa.

Eftersom bolsjevikerna dag för dag stod i kontakt med arbetare, soldater och matroser, var de medvetna om den djupa kvalitativa skillnaden mellan de olika delarna i denna armé, som de skulle leda i strid. Själva planen för upproret var i betydande utsträckning grundad på ett kalkylerande med dessa skillnader.

De besuttna klasserna utgjorde det andra lägrets sociala styrka. Det innebär att de var dess militära svaghet. Dessa kapitalets, pressens och katederns solida människor – var och när har de någonsin kämpat? De är vana vid att genom telegram eller telefon få reda på resultatet av de strider som avgör deras öde. Den yngre generationen, sönerna, studenterna? De var nästan alla fientliga till oktoberrevolutionen. Men även en majoritet av dem stod vid sidan av. De stod tillsammans med sina fäder och inväntade stridens utgång. Ett antal bland dem anslöt sig efteråt till officerarna och junkrarna – som redan till stor del rekryterats bland studenterna. Egendomsinnehavarna hade inga massor med sig. Arbetarna, soldaterna och bönderna hade vänt sig mot dem. Kompromisspartiernas sammanbrott innebar att de besuttna klasserna lämnades utan en armé.

I proportion till järnvägarnas betydelse i de moderna staternas liv, upptogs en stor plats i båda lägrens politiska kalkyler av frågan om järnvägsarbetarna. Här lämnar personalens hierarkiska uppdelning rum för en extraordinär politisk variation och skapar gynnsamma förhållanden för kompromissmakarnas diplomater. Det nyligen bildade Vikzjel hade behållit en solidare grund bland tjänstemännen och även bland arbetarna, än till exempel armékommittéerna vid fronten. Vid järnvägarna följde bara en minoritet bolsjevikerna, huvudsakligen arbetare på stationerna och bangårdarna. Enligt en rapport från Schmidt, en av bolsjevikledarna inom fackförenings­rörelsen, stod järnvägsarbetarna vid knutpunkterna i Petrograd och Moskva närmast partiet av alla.

Men även bland tjänstemännens och arbetarnas kompromissvänliga massa ägde en skarp vändning till vänster rum från datumet för järnvägsstrejken i slutet av september. Missnöje med Vikzjel, som hade komprometterat sig genom att prata och vackla, var allt uppenbarare bland de lägre skikten. Lenin anmärkte: ”Järnvägs- och posttjänstemännens armé fortsätter i ett tillstånd av skarp konflikt med regeringen.” Utifrån upprorets omedelbara uppgifter var detta nästan tillräckligt.

Saker och ting var mindre gynnsamma inom post- och telegrafväsendet. Enligt bolsjeviken Bokij ”är männen på post- och telegrafkontoren i de flesta fall kadeter”. Men även här hade den lägre personalen intagit en fientlig attityd till de överordnade. Det fanns en grupp brevbärare som vid ett kritiskt ögonblick var beredda att inta postkontoren.

Det skulle i varje fall ha varit hopplöst att försöka ändra järnvägsposttjänstemännens uppfattningar med ord. Om bolsjevikerna skulle visa sig obeslutsamma, skulle fördelen förbli hos kadeterna och kompromissmakarnas övre kretsar. Med en beslutsam revolutionär ledning måste de lägre skikten oundvikligen dra med sig de mellersta lagren och isolera Vikzjels övre kretsar. I revolutionära kalkyler är inte statistik tillräckligt; den levande handlingens koefficient är också väsentlig.

Fienderna till upproret inom bolsjevikpartiets egna led fann emellertid tillräckliga grunder för pessimistiska slutsatser. Zinovjev och Kamenev varnade för att undervärdera fiendens styrka. ”Petrograd kommer att avgöra och i Petrograd har fienden betydande styrkor: 5 000 junkrar, utomordentligt beväpnade och kunniga i hur de ska kämpa, och sedan arméhögkvarteret, och sedan chocktrupperna, och sedan kosackerna, och sedan en betydande del av garnisonen, och sedan en mycket betydande andel av artilleriet utspritt som en solfjäder kring Petrograd: Dessutom kommer fienden nästan säkert med den centrala exekutivkommitténs hjälp att försöka föra in trupper från fronten… ”. Förteckningen låter imponerande, men det är bara en förteckning. Om en armé i sin helhet är en kopia av samhället, är båda arméerna, när sam­hället öppet splittras, kopior av de två stridande lägren. De besuttnas armé var maskstungen av isolering och förfall.

Officerarna som trängdes på hotellen, restaurangerna och bordellerna hade varit fientliga till regeringen ända sedan brytningen mellan Kerenskij och Kornilov. Deras hat till bolsjevikerna var emellertid oändligt bittrare. Som en allmän regel var de monarkistiska officerarna mest aktiva på regeringens sida. ”Kära Kornilov och Krymov, i det som ni misslyckades med kommer vi med Guds hjälp kanske att lyckas… ”. Sådan var officeren Sinegubs bön, en av de tappraste försvararna av Vinterpalatset dagen för resningen. Men trots det stora antalet officerare var bara enstaka individer beredda att kämpa. Kornilovs sammansvärjning hade redan visat att dessa fullständigt demoraliserade officerare inte var en stridande kraft.

Junkrarna var inte homogena till sin sociala sammansättning och det fanns ingen enhällighet bland dem. Vid sidan av födda krigare, söner och barnbarn till officerare, fanns det många tillfälliga element som samlats under trycket av krigets krav till och med under monarkin. Chefen för en ingenjörsskola sade till en officer: ”Jag måste dö med er… Vi är adelsmän, du vet, och kan inte tänka annorlunda.” Dessa lyckliga gentlemän, som när allt kom omkring lyckades undvika en ädel död, talade om de demokratiska junkrarna som lågättade, som musjiker ”med grova, dumma ansikten”. Denna uppdelning i det blåblodiga och det svarta trängde djupt ner i junkerskolorna och det kan även här noteras att de som mest fanatiskt kom ut till försvar för den republikanska regeringen var de som mest sörjde förlusten av monarkin. De demokratiska junkrarna förklarade att de inte var för Kerenskij utan för den centrala exekutivkommittén. Revolutionen hade först öppnat junkerskolorna för judarna. För att hålla sig väl med de privilegierade övre kretsarna, blev den judiska bourgeoisiens söner utom­ordentligt krigiska mot bolsjevikerna. Men, ack, detta var inte tillräckligt för att rädda regimen – inte ens för att försvara Vinterpalatset. Dessa militärskolors heterogenitet och deras fullständiga isolering ifrån armén medförde att junkrarna började hålla möten under de mest kritiska timmarna. De började ställa frågor: Hur uppträder kosackerna? Går någon annan vid sidan av oss ut? Är det över huvud taget värt att försvara den provisoriska regeringen? Enligt en rapport av Podvojskij fanns det omkring 120 socialistiska junkrar i Petrograds militär­skolor i början av oktober och av dessa var 42 eller 43 bolsjeviker. ”Junkrarna säger att hela befälsstaben på skolorna är kontrarevolutionär. De förbereds avgjort för att slå ned upproret om något skulle hända… ”. Antalet socialister, och särskilt bolsjeviker, var helt och hållet obetydligt, men de möjliggjorde för Smolnij att veta allt av vikt som pågick bland junkrarna. Dessutom var militärskolornas lokalisering mycket ofördelaktig. Junkrarna var inklämda mellan kasernerna och även om de talade hånfullt om soldaterna, betraktade de dem med en stor portion fruktan.

Junkrarna hade många orsaker till försiktighet. Tusentals fientliga ögon iakttog dem från grannkasernerna och arbetardistrikten. Denna iakttagelse var desto mer effektiv eftersom varje skola hade sin soldatgrupp som var neutral i ord men i verkligheten lutade åt upproret. Skolförråden var i händerna på icke stridande soldater. ”Dessa skurkar”, skriver en officer vid ingenjörsskolan, ”var inte bara tillfredsställda med att tappa nyckeln till lagerrummet, så att jag var tvungen att ge order om att slå in dörren, de tog också bort slutstycken från maskin­gevären och gömde dem någonstans.” Under dessa omständigheter kunde man knappast förvänta sig heroiska underverk från junkrarna.

Men skulle inte ett Petrograduppror hotas utifrån, från de närliggande garnisonerna? Under de sista dagarna av sitt liv upphörde aldrig monarkin att sätta sitt hopp till denna lilla militärring som omger huvudstaden. Monarkin hade fel i sitt antagande, men hur skulle det gå den här gången? Att garantera förhållanden som uteslöt varje möjlig fara skulle ha varit att göra upproret onödigt. Dess mål var, när allt kommer omkring, att bryta ner de hinder som inte kunde undanröjas politiskt. Allt kunde inte räknas ut i förväg, men allt som gick att räkna blev medräknat.

Tidigt i oktober hölls en konferens i Kronstadt för sovjeterna i Petrogradprovinsen. Delegater från garnisonerna i huvudstadens omgivningar – Gatjina, Tsarskoje, Krasnoje, Oranienbaum och själva Kronstadt – anslog den högsta ton som angetts av Östersjömatrosernas stämgaffel. Deras resolution fick anslutning från de deputerade för Petrogradprovinsen. Musjikerna girade genom vänstersocialistrevolutionärerna starkt mot bolsjevikerna.

Vid en konferens med centralkommittén den 16 oktober drog en partiarbetare från provinsen, Stepanov, upp en något blandad bild av styrkeförhållandena, men ändå med en klar övervikt för bolsjevikfärgerna. I Sestroretsk och Kolpino stod arbetarna under vapen; deras stämning är militant. I Novij Peterhoff har arbetet på regementet fallit tillbaka; regementet är desorganiserat. I Krasnoje Selo är det 176 regementet bolsjevikiskt (samma regemente som patrullerade Tauriska palatset den 4 juli), det 172 står på bolsjevikernas sida, ”och, dessutom, finns det kavalleri där”. I Luga vacklar delvis garnisonen på 30 000 man, efter att ha svängt över till bolsjevikerna; sovjeten är fortfarande försvarsvänlig. I Gdov är regementet bolsjevikiskt. I Kronstadt har stämningen gått ned; garnisonen kokade över under de före­gående månaderna; den större delen av matroserna är i den aktiva flottan. I Schlüsselburg, 60 verst från Petrograd, blev sovjeten för länge sedan den enda makten; arbetarna vid krut­fabriken är beredda att i varje ögonblick stödja huvudstaden.

I kombination med resultaten av Kronstadtkonferensen med sovjeterna kan denna information om de första reservlinjerna helt och hållet anses uppmuntrande. Februariupprorets utstrålning hade varit tillräcklig för att upplösa disciplinen över ett vidsträckt område. Det var nu möjligt att med tillförsikt se på de närliggande garnisonerna, och deras tillstånd var tillräckligt känt i förväg.

Trupperna i Finland och vid den norra fronten tillhörde den andra reservlinjen. Här var för­hållandena mer gynnsamma. Smilgas, Antonovs och Dybenkos arbete hade givit ovärderliga resultat. Tillsammans med garnisonen i Helsingfors hade flottan blivit suverän på det finska territoriet. Regeringen hade inte längre någon makt där. De två kosackdivisionerna som var inkvarterade i Helsingfors – Kornilov hade avsett att använda dem för ett slag mot Petrograd – hade kommit i nära kontakt med matroserna och stödde bolsjevikerna eller vänstersocialist­revolutionärerna, som inom Östersjöflottan blev allt mindre urskiljbara från bolsjeviker.

Helsingfors sträckte ut sina händer till matroserna vid marinbasen i Reval, vars inställning fram till dess hade varit obestämd. Sovjetkongressen för den norra regionen, till vilken också Östersjöflottan uppenbarligen hade tagit initiativet, hade förenat sovjeterna i garnisonerna som omgav Petrograd i en sådan vid cirkel att den inbegrep Moskva å ena sidan och Archangelsk å den andra. ”På det sättet”, skriver Antonov, ”förverkligades idén om att beväpna revolutionens huvudstad mot möjliga attacker från Kerenskijs trupper.” Smilga återvände från kongressen till Helsingfors för att organisera ett särskilt detachement med matroser, infanteri och artilleri för att skickas till Petrograd vid första signalen. Petrograd­upprorets finländska flank var således helt och hållet skyddad. På den sidan kunde inget slag väntas, bara omfattande hjälp. Vid andra delar av fronten var saker och ting också helt gynnsamma – åtminstone bra mycket gynnsammare än vad den mest optimistiske bland bolsjevikerna föreställde sig. Under oktober hölls kommittéval inom hela armén och överallt visade de en skarp svängning till bolsjevikerna. I de kårer som inkvarterats nära Dvinsk blev ”de gamla resonabla soldaterna” fullständigt utträngda i valen till regements- och kompani­kommittéerna; deras platser togs av ”bleka, gråa varelser… med arga stickande ögon och vargnosar.” Samma sak hände inom andra sektorer. ”Kommittéval pågår överallt, och överallt väljs bara bolsjeviker och defaitister.” Regeringskommissarierna började undvika att göra resor till sina enheter. ”Deras situation är nu inte bättre än vår.” Vi citerar baron Budberg. Två kavalleriregementen i hans kår, husar- och uralkosacker, som längst av alla förblev under befälhavarens kontroll, hade inte vägrat att slå ned myteristenheter men ändrade plötsligt färg och krävde ”att de befriades från funktionen som bestraffningstrupper och gendarmer”. Den hotande innebörden i denna varning stod klar för baronen och för alla andra. ”Man kan inte föra befäl över en flock hyenor, schakaler och får genom att spela på en fiol”, skrev han. ”Den enda räddningen ligger i masstillämpning av det glödande järnet…”. Här följer den tragiska bekännelsen: ”något som vi inte har och som inte kan fås någonstans.”

Om vi inte citerar liknande vittnesbörd om andra kårer och divisioner, är det bara därför att deras chefer inte var så observanta som Budberg, eller också förde de inte dagbok, eller också har dessa dagböcker ännu inte kommit fram i ljuset. Men de kårer som stod nära Dvinsk skilde sig inte genom något annat än sin befälhavares kraftfulla stil från de andra kårerna i den 5 armén, som i sin tur bara befann sig något före de andra arméerna.

Kompromisskommittén i den 5 armén, som länge hade hängt i luften, fortsatte att skicka telegrafiska hot till Petrograd om att den skulle återställa ordningen bland eftertrupperna med bajonetten. ”Allt detta var bara skrävel och hetluft”, skriver Budberg. Kommittén genomlevde i verkligheten sina sista dagar. Den 23 oktober misslyckades den med att bli omvald. Ordföranden i den nya bolsjevikkommittén var doktor Skljanskij, en utomordentlig ung organisatör som snart utvecklade sin talang i stor skala i arbetet med att skapa Röda Armén, och som senare dog av en olyckshändelse när han paddlade kanot på en av de amerikanska sjöarna.

Assistenten till regeringskommissarien för den norra fronten rapporterar till krigsministern den 22 oktober att bolsjevismens idéer gör stora framsteg i armén, att massan vill ha fred och att även artilleriet, som har hållit ut till sista stund, har blivit ”mottagligt för defaitistisk propaganda”. Inte heller detta är något oviktigt symptom. ”Den provisoriska regeringen har ingen auktoritet” – rapporterar dess egen direkta agent tre dagar före revolutionen.

Visserligen kände inte den revolutionära militärkommittén då till dessa dokument. Men vad den visste var alldeles tillräckligt. Den 23 oktober passerade representanter för olika enheter vid fronten förbi Petrogradsovjeten och krävde fred. Annars, svarade de, skulle de marschera till eftertruppen och ”utplåna alla parasiter som vill fortsätta strida under tio år till”. Grip makten, sade frontmännen till sovjeten, ”skyttegravarna kommer att stödja er”.

Vid de mer avlägsna och efterblivna fronterna, den sydvästra och den rumänska, var bolsjevikerna ännu en sällsynt art, kuriositeter. Men soldaternas stämning var här densamma som på andra håll. Jevgenija Bosh berättar hur det i gardets andra kår, inkvarterad i Zjmerinkas omgivningar, fanns en ung kommunist och två sympatisörer bland 60 000 soldater. Detta hindrade inte kåren från att understödja upproret under oktoberdagarna.

Till den allra sista timmen hyste regeringskretsarna förhoppningar om kosackerna. Men de mindre blinda bland politikerna i högerlägret förstod att även här stod det mycket illa till. Kosackofficerarna var nästan samtliga kornilovister. De meniga lutade alltmer åt vänster. Inom regeringen förstod man inte detta, utan inbillade sig att kosackregementenas kyla gentemot Vinterpalatset orsakades av sårade känslor för Kaledin. I det långa loppet stod det emellertid klart även för justitieministern Maljantovitj, att ”bara kosackofficerarna” stödde Kaledin. De meniga kosackerna, liksom alla soldaterna, gick helt enkelt åt bolsjevikernas håll.

Av den front som under början av mars hade kysst liberala prästers händer och fötter, burit kadetministrar på sina axlar, blivit berusad av Kerenskijs tal och trott att bolsjevikerna var tyska agenter – av den fanns inget kvar. Dessa rosenröda illusioner hade dränkts i skytte­gravarnas lera, som soldaterna vägrade att fortsätta knåda med sina läckande stövlar. ”Upplösningen nalkas”, skrev Budberg samma dag som Petrogradupproret, ”och det kan inte finnas något tvivel om dess utgång. På vår front finns inte en enda enhet… som inte skulle vara under bolsjevikernas kontroll”.

Kapitel VII: Erövrandet av huvudstaden

Allt är förändrat och ändå förblir allt som förut. Revolutionen har skakat om landet, fördjupat splittringen, skrämt en del, förbittrat andra, men ännu inte utplånat något eller ersatt det. Det kejserliga S:t Petersburg tycks försjunket i en sömnig letargi, snarare än att vara dött. Revolutionen har stuckit ned små röda flaggor i händerna på monarkins gjutjärnsmonument. Stora röda banderoller hänger på framsidan av regeringsbyggnaderna. Palatsen, ministerierna och högkvarteren tycks leva ett liv helt och hållet avskilt från dessa röda fanor, dessutom uthärdligt blekta av höstregnen. De tvåhövdade örnarna med imperiets spira har slitits ned där det varit möjligt, men oftare draperats eller hastigt målats över. De tycks ligga på lur. Hela det gamla Ryssland ligger på lur, med käkarna låsta av ursinne.

Milismännens spensliga gestalter i gathörnen påminner om revolutionen som har utplånat de gamla ”faraonerna”, som brukade stå där likt levande monument. Dessutom har Ryssland nu kallats för republik under nästan två månader och tsarens familj är i Tobolsk. Ja, stormvinden i februari har lämnat sina spår, men tsaristgeneralerna förblir generaler, senatorerna senatorerar, rådsherrarna försvarar sin värdighet och företrädeslistan fungerar fortfarande. Färgade hattband och kokarder återkallar den byråkratiska hierarkin; gula knappar med örnar utmärker ännu studenten. Ännu viktigare – godsägarna är fortfarande godsägare, inget slut på kriget är i sikte och de allierade diplomaterna rycker oförskämt det offentliga Ryssland efter sig i ett snöre.

Allt förblir som förut och ändå känner ingen igen sig. De aristokratiska kvarteren känner det som om de hade flyttats ut på bakgården; den liberala bourgeoisiens kvarter har flyttat närmare aristokratin. Från att ha varit en patriotisk myt har det ryska folket blivit en avskyvärd realitet. Allting böljar och skakar under marken. Mystiken flammar upp med förstärkt kraft i de kretsar som för inte länge sedan drev med monarkins vidskeplighet.

Mäklare, advokater och ballerinor förbannar den kommande förmörkelsen av den offentliga moralen. Tron på den konstituerande församlingen avdunstar för varje dag. Gorkij förutspår i sin tidning kulturens annalkande undergång. Flykten från det rasande och hungriga Petrograd till en fredligare och mer välnärd provins, vilken ökat hela tiden sedan julidagarna, blir nu panisk flykt. Respektabla familjer, som inte har lyckats komma iväg från huvudstaden, försöker förgäves isolera sig från verkligheten bakom stenväggar och under järntak. Stormens eko tränger igenom på alla håll: genom marknaden, där allt blir sällsyntare och inget kan fås, genom den respektabla pressen, som förvandlas till ett enda skall av hat och fruktan, genom de sjudande gatorna, där från tid till annan skjutande kan höras under fönstren och slutligen genom den bakre ingången, genom tjänare, som inte längre är ödmjukt underdåniga. Det är här som revolutionen slår till på den känsligaste punkten. Denna hushållsslavarnas oregerlighet bryter helt och hållet ned familjeregimens stabilitet.

Ändå försvarar sig vardagsrutinen med all kraft. Skolpojkar studerar fortfarande de gamla läroböckerna, funktionärer linjerar samma värdelösa papper, poeter klottrar ned verser som ingen läser och nunnor berättar sagorna om Ivan Tsarevitj. Adelns och köpmännens döttrar, som kommer in från provinserna, studerar musik eller jagar makar. Samma gamla kanon på Peterpaulfästningens väggar fortsätter att tillkännage midnattstimmen. En ny ballett framförs på Marinskijteatern och utrikesministern Teresjtjenko, som är starkare i koreografi än diplomati, finner tid, kan vi anta, att beundra ballerinans ståltår och således visa upp regimens stabilitet.

Resterna av den gamla banketten är fortfarande ymniga och allt kan fås för stora pengar. Gardesofficerarna slår ännu korrekt ihop sina sporrar och beger sig på jakt efter äventyr. Vilda fester pågår i de privata matsalarna på dyra restauranger. Avstängningen av det elektriska ljuset vid midnatt förhindrar inte spelklubbarnas blomstring där champagnen gnistrar i ljuset från stearinljusen, berömda förskingrare svindlar inte mindre berömda tyska spioner, monarkistiska konspiratörer tar emot buden från judiska smugglare och insatsernas astronomiska summor antyder både utsvävningarnas och inflationens omfattning.

Kan det vara så att bara en spårvagn, nedsliten, smutsig, sölig och behängd med klasar av människor leder från detta S:t Petersburg i dess dödskamp, in i arbetarkvarteren, så lidelsefullt och spänt levande med ett nytt hopp? Smolnijklostrets blå- och guldfärgade kupol tillkännager från fjärran upprorets högkvarter. Det är i utkanten av staden där spårvägslinjen slutar och Neva beskriver en skarp vändning söderut och åtskiljer huvudstadens centrum från för­städerna. Den där långa och gråa trevåningsbyggnaden, en utbildningskasern för adelns döttrar, är nu sovjeternas fäste. Dess långa ekande korridorer tycks ha tillkommit för att lära ut perspektivets lagar. Över dörrarna på många av rummen längs korridoren är små emaljerade skyltar fortfarande bevarade: ”Lärarrum”, ”Tredje klass”, ”Fjärde klass”, ”Studierektor”. Men vid sidan av de gamla skyltarna, eller döljande dem, har pappersbitar satts upp, så gott man har kunnat, bärande revolutionens mystiska hieroglyfer: Ts-K P-S-R, S-D Mensjeviki, S-D Bolsjeviki, Vänster S-R, Anarko-kommunister, Depeschrum för Ts-I-K, etc., etc. Den observante John Reed noterar ett plakat på väggen: ”Kamrater, för er egen hälsas skull, iaktta renlighet”. Men, ingen iakttar renlighet, inte ens naturen. Petrograd i oktober lever under ett himlavalv av regn. Gatorna, länge osopade, är smutsiga. Kolossala vattenpölar befinner sig på Smolnijs gård. Leran förs in i korridorer och salar av soldatstövlarna. Men ingen tittar nu ner på golven. Alla tittar framåt.

Smolnij ger allt bestämdare och befallande kommandon eftersom massornas lidelsefulla sympati lyfter det framåt. Den centrala ledningen når emellertid bara direkt till de översta länkarna i det revolutionära system som i sin helhet är bestämt att genomföra förändringen. De betydelsefullaste processerna äger rum nertill och på något sätt av sig själva. Fabrikerna och kasernerna är historiens huvudsmedjor under dessa dagar och nätter. Liksom i februari fokuserar Viborgdistriktet revolutionens grundläggande krafter. Men det har idag något som det saknade i februari – sin egen mäktiga organisation, som är öppen och allmänt erkänd. Från bostadshusen, fabriksmatsalarna, klubbarna och kasernerna leder alla trådar till huset med nummer 33 på Samsonevskij Prospekt där bolsjevikernas distriktskommitté, Viborgsovjeten och det militära högkvarteret är lokaliserat. Distriktsmilisen slår sig samman med det röda gardet. Distriktet är helt och hållet under arbetarnas kontroll. Om regeringen skulle göra en räd mot Smolnij, skulle Viborgdistriktet ensamt kunna återupprätta ett centrum och garantera den vidare offensiven.

Upplösningen närmade sig, men de härskande kretsarna trodde, eller låtsades tro, att de inte hade någon särskild anledning till oro. Den brittiska ambassaden, som hade sina egna skäl till att följa händelserna i Petrograd med en del uppmärksamhet, erhöll, enligt den ryske ambassadören i London, pålitlig information om det kommande upproret. På Buchanans oroliga förfrågningar vid den oundvikliga diplomatiska lunchen svarade Teresjtjenko med varm tillförsikt: ”Inget alls i den vägen” är möjligt; regeringen har tyglarna fast i sina händer. Den ryska ambassaden i London fick reda på revolutionen i Petrograd i depescherna från en brittisk telegrambyrå.

Gruvägaren Auerbach avlade en visit under dessa dagar hos viceministern Paltjinskij och frågade i förbifarten – efter ett samtal om allvarligare ting – om de ”mörka molnen på den politiska horisonten”. Han erhöll ett försäkrande svar: Nästa storm i en rad och inget annat; den kommer att passera och allt kommer att vara klart – ”sov gott”. Paltjinskij skulle själv få genomgå en eller två sömnlösa nätter innan han arresterades.

Ju mer informellt Kerenskij behandlade kompromissledarna, desto mindre tvivlade han på att de i farans stund punktligt skulle komma till hans hjälp. Ju svagare kompromissmakarna blev, desto mer varsamt omgav de sig själva med en atmosfär av illusion. Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna skapade, när växlade ömsesidigt uppmuntrande ord mellan sina kanontorn i Petrograd och sina organisationer för de övre skikten i provinserna och vid fronten, en illusion av offentlig opinion, dolde sin egen kraftlöshet och lurade inte så mycket sina fiender som sig själva.

Den besvärliga och odugliga statsapparaten, som representerade en kombination av februarisocialist och tsaristbyråkrat, var perfekt anpassad till självbedrägeriets uppgift. Den halvbakade februarisocialisten avskydde att uppträda inför byråkraten som en inte helt mogen statsman. Byråkraten avskydde att inte visa en viss brist på respekt för de nya idéerna. Således skapades en väv av officiella lögner i vilka generaler, distriktsåklagare, tidningsmän, kommissarier och adjutanter ljög mer ju närmare maktens säte de befann sig. Kommendanten för Petrograds militärdistrikt avlade lugnande rapporter av den anledningen att Kerenskij, som stod inför en obehaglig verklighet, hade stort behov av dem.

Dubbelmaktens traditioner arbetade i samma riktning. Blev inte militärhögkvarterets nuvarande order, när de kontrasignerats av den revolutionära militärkommittén, obetingat åtlydda? Patrullerna runt om i staden bemannades av garnisonen på det vanliga sättet – och vi måste tillfoga att det var länge sedan trupperna hade fullgjort sin patrullskyldighet med sådan iver som nu. Missnöje bland massorna? Men ”slavar i revolt” är alltid missnöjda. Enbart garnisonens och arbetardistriktens avskum skulle delta i myteriförsök. Soldatsektionerna är mot högkvarteret? Men den centrala exekutivkommitténs militäravdelning är för Kerenskij. Hela den organiserade demokratin, med undantag för bolsjevikerna, stödjer regeringen. Således hade den rosiga februariglorian förvandlats till en grå dunst, som dolde tingens verkliga drag.

Det var först efter brytningen mellan Smolnij och högkvarteret som regeringen försökte inta en mer seriös inställning till situationen. Det finns naturligtvis ingen omedelbar fara, sade de, men den här gången måste vi nyttja tillfället för att göra slut på bolsjevikerna. Dessutom satte de borgerliga allierade in allt sitt tryck mot Vinterpalatset. Natten den 24 oktober samlade regeringen ihop allt sitt mod och röstade igenom en resolution: att inleda juridiska åtgärder mot den revolutionära militärkommittén, slå igen de bolsjeviktidningar som förespråkade uppror och dra samman pålitliga militära enheter från omgivningarna och fronten. Verkställandet av förslaget att arrestera den revolutionära militärkommittén som organ sköts upp, även om det var antaget i princip. För ett sådant stort företag, beslutade dem, var det nödvändigt att i förväg försäkra sig om förparlamentets stöd.

Ryktet om regeringens beslut spreds omedelbart i staden. I huvudhögkvarterets byggnad bredvid Vinterpalatset befann sig soldater från Pavlovskijregementet, en av den revolutionära militärkommitténs mest pålitliga enheter, på vaktuppdrag under natten den 24 oktober. Samtal pågick i deras närvaro om att kalla på junkrarna, öppna broarna och genomföra arresteringar. Allt som pavlovtsij lyckades höra och minnas förde de omedelbart vidare till Smolnij. I det revolutionära centrat visste man inte alltid hur meddelandena från denna självskapade underrättelsetjänst skulle användas. Men den fullgjorde en ovärderlig funktion. Arbetarna och soldaterna i hela staden gjordes medvetna om fiendens avsikter och stärktes i sin beredvillighet att göra motstånd.

Tidigt på morgonen inledde myndigheterna sina förberedelser för aggressiva handlingar. Huvudstadens militärskolor beordrades att göra sig beredda för strid. Kryssaren Aurora var förtöjd i Neva, dess besättning var vänligt inställd till bolsjevikerna, och beordrades att lägga ut och förena sig med den övriga flottan. Militärenheter kallades in från grannskapet: en bataljon chocktrupper från Tsarskoje Selo, junkrarna från Oranienbaum och artilleriet från Pavlovsk. Högkvarteret för den norra fronten ombads att omedelbart sända pålitliga trupper till huvudstaden. Beträffande direkta militära försiktighetsåtgärder gavs följande order: utöka vaktstyrkan vid Vinterpalatset, öppna broarna över Neva, låt junkrarna inspektera alla bilar och skär av Smolnij från telefonsystemet. Justitieministern Maljantovitj gav order om omedelbar arrestering av de bolsjeviker som frigivits mot borgen och som åter hade dragit uppmärksamheten till sig genom regeringsfientlig aktivitet. Detta slag var främst riktat mot Trotskij. Tidens ombytlighet illustreras väl av det faktum att Maljantovitj – liksom sin föregångare Zarudnij – hade varit Trotskijs försvarare i rättegången mot 1905 års S:t Petersburgssovjet. Då hade det också varit fråga om ledningen för sovjeten. Anklagelse­punkterna var identiska i de två fallen, förutom att de förra försvararna, när de blev anklagare, tillfogade den lilla punkten om tyskt guld.

Högkvarteret utvecklade en särskilt febrig aktivitet inom typografins område. Dokument följde på dokument. Inga väpnade demonstrationer kommer att tillåtas, de skyldiga kommer att hållas strikt ansvariga, enheter ur garnisonen får inte lämna sina kaserner utan order från högkvarteret, ”[a]lla kommissarier från Petrogradsovjeten ska förflyttas” och deras illegala aktiviteter skall undersökas ”med tanke på krigsrätt”. I dessa formidabla order antyddes det inte vem som skulle genomföra dem eller hur. Under hot om personligt ansvar krävde befälhavaren att ägare till bilar skulle ställa dessa till högkvarterets disposition ”med avsikt att förhindra olagliga tillgrepp”, men ingen rörde ett finger till svar.

Den centrala exekutivkommittén var också produktiv när det gäller varningar och förbud. Böndernas exekutivkommitté, stadsduman och mensjevikernas och socialistrevolutionärernas centralkommittéer följde den i spåren. Alla dessa institutioner var tillräckligt rika på litterära resurser. I de proklamationer som tapetserade väggarna och staketen talades det oavbrutet om en handfull galningar, faran för blodiga sammanstötningar och kontrarevolutionens oundviklighet.

Vid halv sex på morgonen visade sig en regeringskommissarie med en enhet junkrar vid det bolsjevikiska tryckeriet och presenterade, efter att ha bemannat utgångarna, en order från högkvarteret om det omedelbara undertryckandet av centralorganet och soldaternas tidning… – Vad? Högkvarteret? Finns det fortfarande kvar? Inga order erkänns här utan den revolutionära militärkommitténs sanktion. Men det hjälpte inte. Typerna slogs sönder och byggnaden förseglades. Regeringen hade nått sin första framgång.

En arbetare och en arbetarflicka från det bolsjevikiska tryckeriet sprang flämtande till Smolnij och fann där Podvojskij och Trotskij. Om kommittén kunde ge dem en vakt mot junkrarna, skulle arbetarna få ut tidningen. En form hittades snart för det första svaret på regerings­offensiven. En order utfärdades till Litovskijregementet att omedelbart sända ett kompani till försvar för arbetarnas press. Budbärarna från tryckeriet insisterade på att den sjätte sappör­bataljonen också beordrades ut: de var nära grannar och lojala vänner. Telefonogram skickades omedelbart till de två adressaterna. Litovtsij och sappörerna ryckte ut utan fördröjning. Sigillen revs av från byggnaden, gjutformarna gjöt igen och arbetet fortsatte. Med några timmars försening kom den tidning ut som regeringen undertryckt under beskydd av trupperna från en kommitté som själv riskerade att arresteras. Detta var uppror. Det var så det utvecklades.

Under samma tid hade kryssaren Aurora riktat en fråga till Smolnij: Ska vi gå till sjöss eller stanna kvar på Neva? Samma matroser som hade vaktat Vinterpalatset mot Kornilov i augusti brann nu av iver att göra upp räkningen med Kerenskij. Regeringsordern annullerades omedelbart av kommittén och besättningen mottog Order Nr 1218: ”I fall av attack mot Petrogradgarnisonen från kontrarevolutionära krafter, ska kryssaren Aurora skydda sig själv med bogserbåtar, ångbåtar och kuttrar.” Kryssaren utförde entusiastiskt denna order, som de bara hade väntat på.

Dessa två motståndshandlingar, som föreslagits av arbetare och matroser, och som genom­fördes, tack vare garnisonens sympati, fullständigt ostraffat, blev politiska händelser av största vikt. De sista återstoderna av myndighetsfetischism smulades sönder. ”Det framgick med en gång tydligt”, säger en av deltagarna, ”att jobbet var utfört!” Om det ännu inte var gjort, visade det sig åtminstone vara mycket enklare än någon hade föreställt sig igår.

Ett försök att undertrycka tidningarna, en resolution för att åtala den revolutionära militärkommittén, en order som förflyttade kommissarier och avskärandet av Smolnijs telefoner – dessa nålstick var alldeles tillräckligt för att göra regeringen skyldig till att förbereda en kontrarevolutionär coup d’état. Även om ett uppror kan segra bara när det går på offensiven, utvecklas det bättre ju mer det ser ut som självförsvar. En bit officiellt sigill vax på dörren till bolsjevikernas redaktionslokaler – som militär åtgärd är det inte mycket. Men vilken utmärkt signal till strid! Telegram till alla distrikt och garnisonens enheter tillkännagav händelsen: ”Folkets fiender inledde under natten en offensiv. Den revolutionära militärkommittén leder motståndet mot konspiratörernas anfall.” Konspiratörerna – det var den officiella regeringens institutioner. För att komma från de revolutionära konspiratörernas penna lät denna term överraskande, men den motsvarade fullständigt situationen och massornas känslor. Utträngd från alla sina ställningar, tvingad att företa ett försenat försvar, oförmögen att mobilisera de nödvändiga styrkorna, eller ens komma underfund med huruvida den hade sådana styrkor, hade regeringen utvecklat en utspridd, inte genomtänkt och inte samordnad aktion som i massornas ögon oundvikligen såg ut som ett illvilligt försök. Kommitténs telefonogram gav ordern: ”Gör regementet berett för strid och invänta vidare order.” Det var en suverän makts röst. Kommitténs kommissarier, som själva riskerade avsättning från regeringens sida, fortsatte med fördubblat självförtroende att avsätta de som de ansåg det nödvändigt att avsätta.

Aurora i Neva innebar inte bara en utmärkt stridsenhet i upprorets tjänst, utan en radiostation färdig för användning. En ovärderlig fördel! Matrosen Kurkov har erinrat sig: ”Vi fick meddelande från Trotskij att sända ut… att kontrarevolutionen hade gått till offensiv.” Även här dolde den defensiva formuleringen en maning till uppror, som riktades till hela landet. Garnisonerna som bevakade tillfarterna till Petrograd beordrades via radio från Aurora att hejda de kontrarevolutionära echelongerna och använda våld i fall tillrättavisningar inte var tillräckligt. Alla revolutionära organisationer underställdes skyldigheten att ”sammanträda oupphörligen, samla in all möjlig information om konspiratörernas planer och aktiviteter”. Det fanns inte heller, som synes, någon brist på proklamationer från kommittén. I dess proklamationer var emellertid inte ordet åtskilt från handlingen, utan var en kommentar.

Något försenat tog den revolutionära militärkommittén itu med ett mer seriöst befästande av Smolnij. När han lämnade byggnaden klockan tre på natten den 24 oktober, noterade John Reed maskingevär vid ingångarna och starka patruller som vaktade grindarna och gathörnen intill. Patrullerna hade förstärkts dagen innan med ett kompani från Litovskijregementet och ett kompani maskingevärsskyttar med tjugofyra maskingevär. Under dagen ökade vaktstyrkan oupphörligen. ”I Smolnijområdet”, skriver Sjljapnikov, ”såg jag en bekant bild, som påminde mig om de första dagarna av februarirevolutionen kring Tauriska palatset.” Samma mängd soldater, arbetare och vapen av alla slag. Otaliga famnar med ved hade staplats upp på gården – ett perfekt skydd mot gevärseld. Lastbilar anlände med livsmedel och ammunition. ”Hela Smolnij”, säger Raskolnikov, ”förvandlades till ett väpnat läger. Kanoner stod i ställning framför kolonnerna. Maskingevär vid sidan av dem… Nästan vid varje steg dessa ‘maximer’, som såg ut som leksakskanoner. Genom alla korridorerna… det snabba, högljudda och lyckliga trampandet av arbetare, soldater, matroser och agitatorer.” Suchanov anklagar upprorets organisatörer – inte utan grund – för otillräcklig militär försiktighet och skriver: ”Först nu, under eftermiddagen och kvällen den 24 oktober, började de föra fram beväpnade enheter med rödgardister och soldater till Smolnij för att försvara upprorets högkvarter… Fram mot kvällen den 24 oktober började försvaret av Smolnij likna något.”

Denna sak är inte utan betydelse. I Smolnij, varifrån kompromissmakarnas exekutivkommitté hade lyckats smita iväg till regeringsstabens högkvarter, fanns nu ledarna för alla revolutionära organisationer koncentrerade under bolsjevikernas ledning. Här samlades denna dag det ytterst viktiga mötet med bolsjevikernas centralkommitté för att fatta det slutliga beslutet innan slaget skulle utdelas. Elva medlemmar var närvarande. Lenin hade ännu inte återvänt från sin tillflykt i Viborgdistriktet. Zinovjev var också frånvarande från sammanträdet. Enligt Dzerzjinskijs temperamentsfulla uttryck ”gömde han sig och tog ingen del i partiarbetet”. Kamenev var å andra sidan, även om han delade Zinovjevs åsikter, mycket aktiv vid upprorets högkvarter. Stalin var inte närvarande vid sammanträdet. I allmänhet visade han sig inte i Smolnij, utan tillbringade sin tid på centralorganets redaktionskontor. Sammanträdet hölls, som alltid, under Sverdlovs ordförandeskap. Det officiella protokollet från sammanträdet är knapphändigt, men det indikerar allt väsentligt. För att karaktärisera de ledande deltagarna i revolutionen, och fördelningen av funktioner mellan dem, är de oersättliga.

Det var fråga om att ta hela Petrograd i besittning under de närmaste tjugofyra timmarna. Det innebar att erövra de politiska och tekniska institutioner som fortfarande fanns i regeringens händer. Sovjetkongressen måste hålla sitt sammanträde under sovjetmakten. De praktiska åtgärderna under det midnattliga anfallet hade utarbetats, eller höll på att utarbetas, av den revolutionära militärkommittén och bolsjevikernas militärorganisation. Centralkommittén skulle understryka de slutliga punkterna.

Först av allt antogs ett förslag av Kamenev: ”Idag kan ingen medlem av centralkommittén lämna Smolnij utan en speciell resolution.” Det beslutades utöver detta, att låta medlemmar i partiets Petrogradkommitté tjänstgöra här. Protokollet fortsätter: ”Trotskij föreslår att man ställer två medlemmar i centralkommittén till den revolutionära militärkommitténs förfogande för att upprätta kommunikationer med post- och telegrafarbetarna och järnvägsarbetarna; en tredje medlem för att hålla den provisoriska regeringen under uppsikt.” Det beslutades att delegera Dzerzjinskij till post- och telegrafarbetarna och Bubnov till järnvägsarbetarna. Först, och uppenbarligen på Sverdlovs förslag, föreslogs det att tilldela Podvojskij övervakandet av den provisoriska regeringen. Protokollet lyder: ”Invändningar mot Podvojskij; Sverdlov utses.” Miljutin, som togs för ekonom, utsågs till att organisera livsmedelsförsörjningen under upprorsperioden. Förhandlingar med vänstersocialistrevolutionärerna anförtroddes åt Kamenev, som hade anseende som en skicklig men alltför eftergiven parlamentariker. Naturligtvis bara ”eftergiven” utifrån ett bolsjevikiskt kriterium. ‘‘Trotskij föreslår” – läser vi vidare – ”att ett reservhögkvarter upprättas i Peterpaulfästningen, och att en medlem i centralkommittén skickas dit för detta syfte.” Det beslutades: ”Att utse Lasjevitj och Blagonravov till allmän observation; att uppdra åt Sverdlov att stå i ständig förbindelse med fästningen.” Vidare: ”att förse alla centralkommitténs medlemmar med pass till fästningen.”

Längs partilinjerna befann sig alla trådar i Sverdlovs händer, som kände partiets kadrer som ingen annan. Han höll Smolnij i förbindelse med partiapparaten, försåg den revolutionära militärkommittén med de behövliga medarbetarna och kallades till kommittén för rådplägning vid alla kritiska ögonblick. Eftersom kommittén hade en alltför bred, och i viss utsträckning flytande, sammansättning, genomfördes de mer konspirativa åtgärderna genom ledarna för bolsjevikernas militärorganisation, eller genom Sverdlov, som var den inofficielle men desto mer verklige ”generalsekreteraren” för oktoberupproret.

Bolsjevikdelegaterna som anlände till sovjetkongressen under dessa dagar kom först i Sverdlovs händer och lämnades inte för en enda onödig timme utan något att göra. Den 24 oktober fanns det redan två- eller trehundra provinsdelegater i Petrograd och majoriteten av dem var på ett eller annat vis indragna i upprorsmekanismen. Klockan två på eftermiddagen samlades de till fraktionsmöte i Smolnij för att höra en rapport från partiets centralkommitté. Det fanns vacklande bland dem, som i likhet med Zinovjev och Kamenev föredrog en avvaktande politik; det fanns också nykomlingar som helt enkelt inte var tillräckligt pålitliga. Det var inte tal om att för detta möte utveckla hela planen för upproret. Vad som än sägs vid ett stort möte kommer oundvikligen ut. Det var fortfarande omöjligt att låta angreppets defensiva hölje falla utan att skapa förvirring i vissa av garnisonens enheter. Men det var nödvändigt att få delegaterna att förstå att en avgörande strid redan hade inletts och att det bara återstod för kongressen att kröna den.

Med hänvisning till nyligen skrivna artiklar av Lenin, visade Trotskij att ”en konspiration inte motsäger marxismens principer” om objektiva förhållanden gör ett uppror möjligt och oundvikligt. ”Det fysiska hindret på vägen till makten måste överbryggas i ett slag… ”. Den revolutionära militärkommitténs politik har emellertid hittills inte gått utöver en politik av självförsvar. Givetvis måste detta självförsvar förstås i tillräckligt vid mening. Att garantera utgivningen av bolsjevikpressen med hjälp av väpnade styrkor, eller behålla Aurora i Nevas vatten – ”Kamrater, är inte det självförsvar? – Det är försvar!” Om regeringen tänker arrestera oss, har vi maskingevär på Smolnijs tak som förberedelse för en sådan händelse. ”Även det, kamrater, är en försvarsåtgärd.” Men vad händer med den provisoriska regeringen?, säger en av de skrivna frågorna. Men om Kerenskij försöker att inte underkasta sig sovjetkongressen? Talesmannen svarade: Om Kerenskij skulle försöka att inte underkasta sig sovjetkongressen, så kommer regeringens motstånd att ha skapat ”inte en politisk utan en polisfråga”. Det var i allt väsentligt nästan precis vad som hände.

I det ögonblicket kallades Trotskij ut för att överlägga med en deputation som just anlänt från stadsduman. I huvudstaden var det visserligen fortfarande lugnt, men alarmerande rykten var i svang. Borgmästaren ställde dessa frågor: Avser sovjeten att göra uppror, och hur går det med upprätthållandet av ordningen i staden? Vad kommer att hända med själva duman om den inte erkänner revolutionen? Dessa respekterade gentlemän ville veta för mycket. Svaret blev: Frågan om makten kommer att avgöras av sovjetkongressen. Huruvida detta kommer att leda till en väpnad kamp ”beror inte så mycket på sovjeterna, som på dem som, i strid med folkets enhälliga vilja, behåller statsmakten i sina händer.” Om kongressen avstår från makten, kommer Petrogradsovjeten att underkasta sig. Men regeringen söker själv uppenbarligen strid. Order har utfärdats om arrestering av den revolutionära militärkommittén. Arbetarna och soldaterna kan enbart svara med skoningslöst motstånd. Hur blir det med plundring och våld från kriminella gäng? En order från kommittén som utfärdats idag lyder: ”Vid första försök från kriminella element att sätta igång oroligheter, plundring, knivhot eller skjutande på Petrograds gator, kommer de kriminella att sopas bort från jordens yta.” Beträffande stadsduman kommer det i fall av konflikt vara möjligt att använda konstitutionella metoder – upplösning och nyval. Delegationen avlägsnade sig otillfredsställd. Men vad hade de egentligen väntat sig?

Denna officiella visit från stadens fäder till rebellernas läger var bara en alltför öppen demonstration av de härskande gruppernas kraftlöshet. ”Kom ihåg, kamrater”, sade Trotskij efter att ha återvänt till bolsjevikfraktionen, ”att för några veckor sedan, när vi vann majoriteten, var vi bara ett varumärke – utan tryckpress, kassa och departement – och nu skickar stadsduman en deputation till den arresterade revolutionära militärkommittén” för information om stadens och statens öde.

Peterpaulfästningen, som politiskt vunnits över först i går, är i dag helt i den revolutionära militärkommitténs händer. Maskingevärsservisen, den mest revolutionära enheten, görs stridsberedd. Ett omfattande arbete med att rengöra Coltmaskingevären är på gång – det finns åttio av dem. Maskingevär sätts upp på fästningsmurarna för att övervaka kajen och Troitskijbron. Vaktstyrkan vid grindarna förstärks. Patruller skickas ut i de omgivande distrikten. Men i dessa morgontimmars hetta blir det plötsligt känt att situationen inte är tryggad inom själva fästningen. Osäkerheten ligger i cykelbataljonen. Cykelmännen, som liksom kavalleriet, som kom från de mellanliggande stadsskikten, rekryterades från välbärgade och rika bönder, utgjorde en ytterst konservativ del av armén. Ett ämne för idealistiska psykologer: Låt en man återfinna sig själv, till skillnad från andra, ovanpå två hjul med en kedja – åtminstone i ett fattigt land som Ryssland – och hans fåfänga börjar svälla som hans däck. I Amerika krävs det en bil för att framkalla denna effekt.

Efter att ha förts in från fronten för att slå ned julirörelsen hade cykelbataljonen entusiastiskt stormat Krzesinskapalatset och installerades efteråt i Peterpaulfästningen, som en av de mest pålitliga enheterna. Det blev känt att vid gårdagens möte, som avgjorde fästningens öde, hade cykelmännen inte varit närvarande. Den gamla disciplinen bestod fortfarande i bataljonen till den grad att officerarna hade lyckats avhålla soldaterna från att bege sig ut på fästningens gård. Fästningskommendanten, som räknade med dessa cyklister, höll sin haka högt, var ofta i telefonförbindelse med Kerenskijs högkvarter, och försäkrade till och med att de skulle vara med och arrestera bolsjevikkommissarien. Situationen får inte lämnas obestämd en enda minut till. Efter en order från Smolnij konfronterar Blagonravov fienden: översten underkastas husarrest och telefonerna tas bort ur alla officerslägenheterna. Regeringsstaben ringer upphetsat för att få veta varför kommendanten är tyst och vad som i allmänhet pågår i fästningen. Blagonravov rapporterar respektfullt på telefon att fästningen hädanefter bara uppfyller order från den revolutionära militärkommittén, med vilken regeringen ombeds sätta sig i förbindelse i framtiden.

Alla trupperna i fästningsgarnisonen accepterade kommendantens arrestering med fullständig tillfredställelse, men cyklisterna förhöll sig undvikande. Vad låg dolt bakom deras trumpna tystnad: en undangömd fientlighet eller de sista vacklandena? ”Vi beslutade att hålla ett särskilt möte för cyklisterna”, skriver Blagonravov, ”och inbjuda våra bästa agitatoriska krafter och framför allt Trotskij, som hade enorm auktoritet och inflytande över soldat­massorna.” Klockan fyra på kvällen möttes hela bataljonen i Cirque Modernes intilliggande byggnad. Som motståndare från regeringssidan tog generalintendent Poradelov, som betraktades som socialistrevolutionär, ordet. Hans invändningar var så försiktiga att de tycktes tvetydiga; och desto mer utplånande var angreppet från kommitténs representanter. Denna oratoriska strid om Peterpaulfästningen slutade som man kunde ha förutsett: med alla röster förutom trettio stödde bataljonen Trotskijs resolution. Ytterligare en av de potentiellt blodiga konflikterna avgjordes innan striden och utan blodspillan. Detta var oktoberupproret. Sådan var dess stil.

Det var nu möjligt att med lugnt samvete förlita sig på fästningen. Vapen delades utan hinder ut från arsenalen. I Smolnij, i fabriks- och verkstadskommittérummet, stod delegater från industrierna på led för att få order för gevär. Huvudstaden hade sett många köer under krigsåren – nu bevittnade den för första gången köer för gevär. Lastbilar från alla stadens distrikt körde till arsenalen. ”Man skulle knappast inte ha känt igen Peterpaulfästningen”, skriver arbetaren Skorinko. ”Dess berömda tystnad bröts av de smällande bilarna, skrik och vagnarnas knakande. Det var en särskild brådska i lagerhusen… Här ledde de också de första fångarna, officerare och junkrar, förbi oss.”

Mötet i Cirque Moderne fick ytterligare ett resultat. De cykelsoldater som hade vaktat Vinterpalatset sedan juli drog sig tillbaka och tillkännagav att de inte längre gick med på att skydda regeringen. Det var ett hårt slag. Cykelsoldaterna måste ersättas av junkrar. Regeringens militära stöd reducerades alltmer till officersskolorna – något som inte bara i högsta grad förminskade stödet, utan också slutgiltigt avslöjade dess sociala sammansättning.

Arbetarna på Putilovs lastkaj – och inte bara dem – uppmanade envetet Smolnij att avväpna junkrarna. Om denna åtgärd hade vidtagits efter noggranna förberedelser, i samarbete med de icke stridande enheterna på skolorna, natten den 25 oktober hade intagandet av Vinterpalatset inte erbjudit några som helst svårigheter. Även om junkrarna hade avväpnats natten den 26 oktober, efter intagandet av Vinterpalatset, skulle det inte ha blivit något försök till motuppror den 29 oktober. Men ledarna uppenbarade fortfarande i många riktningar en ”storsint anda” – i verkligheten ett överdrivet optimistiskt självförtroende – och lyssnade inte alltid tillräckligt uppmärksamt till de lägre skiktens nyktra röst. Även i detta gjorde sig Lenins frånvaro kännbar. Massorna var tvungna att rätta till dessa förbiseenden och misstag, med onödiga förluster på båda sidor. I en allvarlig kamp finns det ingen värre grymhet än att vara storsint vid en olämplig tidpunkt.

Vid ett sammanträde på eftermiddagen med förparlamentet sjunger Kerenskij sin svanesång. Under de senaste dagarna, säger han, har befolkningen i Ryssland, och särskilt i huvudstaden, befunnit sig i ett ständigt alarmtillstånd. ”Uppmaningar till uppror uppträder dagligen i bolsjeviktidningarna.” Talaren citerar artiklar av den efterlyste statsbrottslingen Vladimir Uljanov Lenin. Citaten är briljanta och otvetydiga bevis på att den ovan nämnda individen eggar till uppror. När? I det ögonblick när regeringen precis behandlar frågan om överförande av jorden till bondekommittéerna och åtgärder för att föra kriget till ett slut. Myndigheterna har ännu så länge inte gjort sig någon brådska att slå ned konspiratörerna, eftersom den önskar ge dem tillfälle att korrigera sina egna misstag. ”Det är just det som är felet!”, kommer det från den sektion där Miljukov är ledare. Men Kerenskij är oförskräckt. ”Jag föredrar i allmänhet”, säger han, ”att en regering bör handla långsammare, och således korrektare, och i det avgörande ögonblicket mer beslutsamt.” Från dessa läppar får orden en märklig klang! Hur som helst: ”Alla dagar av nåd är nu förgångna”; bolsjevikerna har inte bara inte krupit till korset, utan de har kallat ut två kompanier och distribuerar på egen hand vapen och patronbälten. Den här gången har regeringen för avsikt att sätta stopp för slöddrets laglöshet. ”Jag valde mina ord avsiktligt: slödder.” Denna oförskämdhet mot folket hälsas från höger med högljudda applåder. Han, Kerenskij, har redan givit order, säger han, för de nödvändiga arresteringarna. ”Särskild uppmärksamhet måste riktas mot talen av Bronstein-Trotskij, sovjetens ordförande.” Låt det bli känt att regeringen har mer än erforderliga styrkor; telegram inkommer oupphörligen från fronten som kräver beslutsamma åtgärder mot bolsjevikerna. Vid denna punkt överlämnar Konovalov till talaren det telefonmeddelande från den revolutionära militärkommittén till garnisonens trupper som instruerar dem att ”göra regementet berett till strid och invänta vidare order.” Efter att ha läst dokumentet avslutar Kerenskij högtidligt: ”Med lagens och de juridiska myndigheternas språk kallas detta för ett upprors­tillstånd.” Miljukov vittnar: ”Kerenskij uttalade dessa ord med den självbelåtna tonen hos en advokat som till slut har lyckats få bevis mot sin motståndare.” ”Dessa grupper och partier som har vågat lyfta sin hand mot staten”, avslutar han, ”riskerar omedelbar, beslutsam och definitiv likvidering.” Hela salen, utom den extrema vänstern, applåderade demonstrativt. Talet slutade med ett krav: att det denna dag, på detta sammanträde, ges ett svar på frågan, ”Kan regeringen uppfylla sin plikt med förtroende för denna upphöjda församlings stöd?” Utan att invänta omröstningen, återvände Kerenskij till högkvarteret – med tillförsikt, enligt sin egen redogörelse, att inte en timme skulle förgå innan han skulle motta det behövliga beslutet. För vilket ändamål det var behövligt förblir dock okänt.

Det avlöpte emellertid på ett annat sätt. Från klockan två till sex var Marinskijpalatset sysselsatt med konferenser för fraktioner och delar av fraktioner som försökte utarbeta en formel. Konferensdeltagarna förstod inte att de utarbetade en formel för sin egen begravning. Inte en enda av kompromissmakarnas grupper hade modet att identifiera sig med regeringen. Dan sade: ”Vi mensjeviker är beredda att försvara den provisoriska regeringen med vår sista blodsdroppe, men låt regeringen göra det möjligt för demokratin att förenas kring den.” Fram emot kvällen förenades förparlamentets vänsterfraktion, som var utmattad av sökandet efter en lösning, kring en formel som Dan lånat från Martov, en formel som lade ansvaret för upproret inte bara på bolsjevikerna, utan också på regeringen, och krävde omedelbart överförande av jorden till jordkommittéerna och förespråkade fredsförhandlingar inför de allierade, etc. Således försökte moderationens apostlar i sista stund att efterapa de paroller som de så sent som i går hade fördömt som demagogi och äventyrlighet. Ovillkorligt stöd till regeringen utlovades av kadeterna och kosackerna – dvs. av de grupper som hade för avsikt att störta Kerenskij vid första tillfälle – men de var en minoritet. Förparlamentets stöd kunde inte ha tillfört regeringen mycket, men Miljukov har rätt: Denna vägran att stödja regeringen berövade den de sista återstoderna av sin auktoritet. Hade inte regeringen själv bara några veckor tidigare bestämt förparlamentets sammansättning?

Medan de sökte efter en räddningsformel i Marinskijpalatset, samlades Petrogradsovjeten i Smolnij för information. Ordföranden betraktade det som nödvändigt att påminna sovjeten om att den revolutionära militärkommittén hade uppstått, ”inte som ett verktyg för uppror, utan på grundval av revolutionärt självförsvar.” Kommittén hade inte tillåtit Kerenskij att förflytta de revolutionära trupperna från Petrograd, och den hade tagit arbetarnas press under sitt beskydd. ”Var detta uppror?” Aurora befinner sig i dag där hon var i går kväll. ”Är detta uppror?” Vi har i dag en halvregering som folket inte tror på, och som inte tror på sig själv, därför att den är invärtes död. Denna halvregering inväntar det viftande från den historiska sopkvasten som kommer att sopa rent för en verklig regering av det revolutionära folket. I morgon kommer sovjetkongressen att öppnas. Det är garnisonens och arbetarnas plikt att ställa alla sina krafter till kongressens förfogande. ”Om regeringen emellertid försöker utnyttja de tjugofyra timmar som återstår för den för att sticka en kniv i ryggen på revolutionen, förklarar vi än en gång: Revolutionens förtrupp kommer att besvara slag med slag och järn med stål.” Detta öppna hot var samtidigt ett politiskt skydd för den kommande nattliga attacken. Som avslutning infor­merade Trotskij mötet om att den vänstersocialistrevolutionära fraktionen i förparlamentet, efter dagens tal från Kerenskij och ett musrytande bland kompromissfraktionerna, hade skickat en delegation till Smolnij för att uttrycka sin villighet att officiellt ingå i den revolutionära militärkommitténs stab. I denna vändning från vänstersocialistrevolutionärerna hälsade sovjeten med glädje en återspegling av djupare processer: bondekrigets ökande omfattning och Petrogradupprorets framgångsrika utveckling.

När han kommenterar detta tal av ordföranden i Petrogradsovjeten, skriver Miljukov: ”Antagligen var detta Trotskijs ursprungliga plan att efter att ha förberett sig för strid konfrontera regeringen med ‘folkets enhälliga vilja’ som den uttryckts av sovjetkongressen och således ge den nya makten skenet av ett legalt ursprung. Men regeringen visade sig svagare än han väntat sig och makten föll i hans händer av sig själv innan kongressen hade haft tid att samla och uttrycka sig.” Vad som är sant är att regeringens svaghet överträffade alla förväntningar. Men planen hade från början varit att gripa makten innan kongressen öppnades. Miljukov erkänner detta, i förbigående, i ett annat sammanhang. ”De verkliga avsikterna hos revolutionens ledare”, säger han, ”gick mycket längre än Trotskijs officiella tillkännagivanden… Sovjetkongressen skulle ställas inför ett fullbordat faktum.”

Den rent militära planen bestod ursprungligen av att garantera en gemensam aktion av Östersjömatroserna och de beväpnade Viborgarbetarna. Matroserna skulle komma med järnväg och kliva av på Finlandsstationen, som ligger i Viborgdistriktet, och sedan skulle upproret från denna bas, genom ytterligare tillskott från det röda gardet och enheter i garnisonen, spridas till andra distrikt i staden och, efter att ha besatt broarna, rycka fram och in i centrum för det avgörande slaget. Detta schema – som naturligt framgick ur omständigheterna och som, tycks det, var formulerat av Antonov – uppgjordes på grundval av antagandet om att fienden skulle vara förmögen att göra ett betydande motstånd. Det var precis denna förutsättning som snart bortföll. Det var onödigt att utgå från en begränsad grund eftersom regeringen visade sig öppen för angrepp var upprorsmännen än fann det nödvändigt att utdela ett slag.

Den strategiska planen genomgick också förändringar beträffande datum och detta i två riktningar: upproret började tidigare och slutade senare än vad som hade beräknats. Regeringens morgonattacker framkallade i självförsvarets form ett omedelbart motstånd från den revolutionära militärkommittén. Myndigheternas kraftlöshet, som på så sätt avslöjats, tvingade samma dag Smolnij till offensiva handlingar – som visserligen bevarade en halvgången, halvt dold och förberedande karaktär. Liksom tidigare förbereddes huvudslaget under natten: i den bemärkelsen höll planen. Det överskreds emellertid under genomförandet – men nu i motsatt riktning. Det hade föreslagits att man under natten skulle ockupera alla kommandoinstitutioner och först av allt Vinterpalatset, dit centralmakten hade tagit sin tillflykt. Men tidsberäkningar är ännu svårare under ett uppror än i ett reguljärt krig. Ledarna låg många timmar efter med koncentrerandet av styrkorna och operationerna mot palatset, som inte ens påbörjades under natten, kom att utgöra ett särskilt kapitel i revolutionen, som slutade först natten den 26 oktober – dvs. hela tjugofyra timmar försenat. De mest lysande segrar uppnås inte utan blindgångare.

Efter Kerenskijs tal i förparlamentet försökte myndigheterna bredda sin offensiv. Järnvägs­stationerna ockuperades av junkeravdelningar. Vaktposter utplacerades i de stora gatu­korsningarna och beordrade rekvirerandet av de privatbilar som inte överlämnats till hög­kvarteret. Klockan tre på eftermiddagen öppnades broarna, förutom Dvortsovij som under tung bevakning förblev öppen för junkrarnas förflyttningar. Denna åtgärd, som tillgripits av monarkin vid alla kritiska ögonblick, och för sista gången under februaridagarna, dikterades av rädsla för arbetardistrikten. Öppnandet av broarna mottogs av befolkningen som ett officiellt tillkännagivande av upprorets början. Högkvarteren i de berörda distrikten besvarade omgående denna militära handling från regeringen på sitt eget sätt genom att skicka beväpnade avdelningar till broarna. Smolnij behövde bara utveckla deras initiativ. Denna kamp om broarna antog för båda sidor karaktären av ett prov. Grupper med beväpnade arbetare och soldater utövade påtryckningar mot junkrarna och kosackerna, än övertalande, än hotande. Vaktposterna gav slutligen efter utan att riskera en regelrätt strid. Några av broarna öppnades och stängdes flera gånger.

Aurora erhöll en direkt order från den revolutionära militärkommittén: ”Återställ Nikolajev­skijbron med alla medel som står till ert förfogande.” Kryssarens befälhavare vägrade först att utföra ordern, men efter en symbolisk arrestering av honom själv och alla hans officerare förde han lydigt skeppet till bron. Kedjor med matroser spred sig längs båda kajerna. När Aurora hade lagt ankar intill bron, berättar Korkov, hade spåren efter junkrarna redan kallnat. Matroserna stängde själva bron och satte ut vakter. Endast Dvortsovijbron förblev under flera timmar i regeringspatrullernas händer.

Trots det uppenbara misslyckandet för dess första experiment, försökte enskilda delar av regeringen utdela ytterligare slag. Ett detachement ur milisen anlände på kvällen till ett stort privat tryckeri för att undertrycka Petrogradsovjetens tidning Arbetare och soldat. Tolv timmar tidigare hade arbetarna vid bolsjevikpressen sprungit till Smolnij efter hjälp i ett liknande fall. Nu behövdes det inte. Typograferna, tillsammans med två matroser som råkade gå förbi, beslagtog omgående den bil som lastats med papper; ett antal ur milisen anslöt sig till dem direkt. Milisinspektören flydde. Det beslagtagna papperet levererades lyckosamt till Smolnij. Den revolutionära militärkommittén skickade två skvadroner ur Preobrasjenskij­regementet för att skydda utgivningen. Den uppskrämda administrationen överlämnade därefter ledningen av tryckeriet till arbetarnas och tillsyningsmännens sovjet.

De rättsliga myndigheterna tänkte inte ens på att tränga in i Smolnij för att utföra arresteringar: Det var alltför uppenbart att detta skulle bli signalen till ett inbördeskrig i vilket regeringens nederlag var garanterat i förväg. Det gjordes emellertid, som ett slags administrativ konvulsion, ett försök att arrestera Lenin i Viborgdistriktet där myndigheterna i allmänhet var rädda för att ens titta in. Sent på kvällen klev en viss överste med ett dussin junkrar av en händelse in i en arbetarklubb i stället för den bolsjevikiska redaktion som fanns i samma hus. De modiga pojkarna hade av någon anledning föreställt sig att Lenin skulle vänta på dem i redaktionsrummen. Klubben informerade omedelbart det röda gardets distrikts­högkvarter. Medan översten vandrade runt från den ena våningen till den andra, och en gång till och med hamnade hos mensjevikerna, arresterade ett detachement med rödgardister, som kom instormande, honom tillsammans med hans junkrar och förde dem till Viborgdistriktets högkvarter och därifrån vidare till Peterpaulfästningen. Således förvandlades den högljutt proklamerade kampanjen mot bolsjevikerna, som mötte oöverstigliga svårigheter vid varje steg, till osammanhängande ryckningar och små anekdoter och nådde inga som helst resultat.

Vid den här tiden arbetade den revolutionära militärkommittén dag och natt. Dess kommissarier var i ständig tjänst i militärenheterna. Befolkningen upplystes i särskilda proklamationer om var den skulle vända sig i fall av kontrarevolutionära försök eller pogromer: ”Hjälp kommer att ges omgående.” Ett tankeväckande besök till telefonstationen från kommissarien för Keksgolmskijregementet visade sig tillräckligt för att åter få Smolnij inkopplat i systemet. Telefonförbindelser, de snabbaste av alla, gav självförtroende och regelbundenhet åt de framväxande operationerna.

Genom att fortsätta att placera ut sina egna kommissarier i de institutioner som ännu inte hade kommit under dess kontroll, fortsatte den revolutionära militärkommittén att bredda och för­stärka sina grundvalar för den kommande offensiven. Den kvällen överlämnade Dzerzjinskij en bit papper till den gamle revolutionären Pestkovskij i form av kreditiv som utnämnde honom till kommissarie för den centrala telegrafstationen. Men hur skall jag komma i besittning av telegrafstationen?, frågade med viss förvåning den nye kommissarien. Keksgolmskijregementet förser den med vaktposter och det står på vår sida! Pestkovskij behövde inga fler upplysningar. Två Keksgolmskijsoldater, som stod vid strömbrytaren med gevär, visade sig tillräckligt för att uppnå en kompromiss med de fientliga telegraftjänste­männen, bland vilka det inte fanns någon bolsjevik.

Klockan nio på kvällen ockuperade en annan kommissarie från den revolutionära militärkommittén, Stark, med ett litet detachement matroser under befäl av den förre emigranten Savin, också han sjöman, regeringens nyhetsbyrå och avgjorde därmed inte bara denna institutions öde, utan också i viss utsträckning sitt eget öde: Stark blev den förste sovjetiske ledaren för byrån, innan han utsågs till sovjetisk ambassadör i Afghanistan.

Var dessa två blygsamma operationer upprorshandlingar, eller var de bara episoder i dubbel­maktssystemet – visserligen överförda från kompromissmakarnas till bolsjevikernas spår? Frågan kan kanske med fog betraktas som sofistisk, men för ändamålet att kamouflera ett uppror hade det en viss betydelse. Faktum är att till och med beväpnade matrosers in­trängande i nyhetsbyråns byggnad fortfarande hade ett slags halvgången karaktär: det var ännu inte fråga om att inta institutionen, utan bara att upprätta censur över nyhetstele­grammen. Således var ”legalitetens” navelsträng ända fram till kvällen den 24 oktober inte slutgiltigt avklippt. Rörelsen förklädde sig ännu med återstoden av dubbelmaktens tradition.

I utarbetandet av upprorsplanerna satte Smolnij stort hopp till Östersjömatroserna som stridande detachement, vilka kombinerade proletär beslutsamhet med strikt militär träning. Matrosernas ankomst till Petrograd hade i förväg fastställts för att sammanfalla med sovjet­kongressen. Att kalla in Östersjömatroserna tidigare skulle ha inneburit att öppet slå in på upprorets väg. Ur detta uppstod en svårighet som sedan vändes till ett dröjsmål.

Under kvällen den 24 anlände två delegater från Kronstadtsovjeten, bolsjeviken Flerovskij och anarkisten Jartjuk, som höll jämna steg med bolsjevikerna, till Smolnij för kongressen. I ett av Smolnijs rum sprang de på Tjudnovskij, som precis hade återvänt från fronten, och som, anspelande på soldaternas stämning, talade mot uppror under den närmaste framtiden. ”Mitt uppe i argumenterandet”, berättar Flerovskij, ”kom Trotskij in i rummet… Han kallade mig åt sidan och rådde mig att omgående återvända till Kronstadt: ‘Händelserna mognar så snabbt att alla måste vara på sida poster… ‘ I denna barska order kände jag med skärpa det fram­skridande upprorets disciplin.” Diskussionen avslutades. Den lättpåverkade och hetlevrade Tjudnovskij lade sina tvivel åt sidan för att ta del i utarbetandet av planerna för striden. I hälarna på Flerovskij och Jartjuk kom ett telefonmeddelande: ”Kronstadts väpnade styrkor skall i gryningen komma ut till försvar av sovjetkongressen.”

Genom Sverdlov skickade den revolutionära militärkommittén denna natt ett telegram till Helsingfors, till Smilga, ordföranden i sovjeternas regionkommitté: ”Skicka föreskrifter.” det betydde: Skicka omgående 1 500 utvalda Östersjömatroser, beväpnade till tänderna. Även om matroserna kunde nå Petrograd först nästa dag, fanns det ingen anledning att skjuta upp militära handlingar; de inre styrkorna var tillräckliga. Ja, och ett uppskjutande var omöjligt. Operationerna hade redan påbörjats. Om förstärkningar skulle komma från fronten för att hjälpa regeringen då skulle matroserna anlända i tid för att utdela ett slag mot dem från sidan eller mot eftertruppen.

De taktiska planerna för huvudstadens erövring utarbetades huvudsakligen av staben i bolsjevikernas militärorganisation. Officerare från generalstaben skulle ha hittat många fel i dem, men militärakademiker deltar vanligtvis inte i förberedandet av revolutionära uppror. Åtminstone det väsentliga åtgärdades. Staden delades in i militärdivisioner, var och en underordnad närmaste högkvarter. Vid de viktigaste punkterna koncentrerades kompanier ur det röda gardet i samordning med intilliggande militärenheter där tjänstgörande kompanier var vakna och beredda. Målet för varje enskild operation, och styrkorna för den, angavs i förväg. Alla de som deltog i upproret från toppen till botten – i detta låg dess makt och ibland dess akilleshäl – var genomsyrade av en absolut övertygelse att segern skulle vinnas utan förluster.

Huvudoperationen började klockan två på morgonen. Små militära grupper, vanligen med en kärna av beväpnade arbetare eller matroser under ledning av kommissarier, ockuperade samtidigt, eller i regelrätt ordning, järnvägar, elektricitetsverk, ammunitions- och livsmedels­förråd, vattenverk, Dvortsovijbron, telefonstationen, riksbanken och de stora tryckerierna. Telegrafstationen och postkontoret togs över helt. Pålitliga vakter placerades överallt.

Mager och färglös är förteckningen över denna oktobernatts händelser. Den är som en polis­rapport. Alla deltagare skakade av en nervös feber. Det fanns ingen tid att observera och notera och ingen fanns för att göra det. Den information som flöt in till högkvarteret anteck­nades inte alltid och i så fall gjordes det vårdslöst. Anteckningar gick förlorade. Senare håg­komster var torra och inte alltid riktiga, eftersom de till största delen kom från tillfälliga människor. De arbetare, matroser och soldater som verkligen inspirerade och ledde opera­tionen, tog snart efteråt sina platser i spetsen för Röda Arméns första avdelningar och majoriteten lade ned sina liv på inbördeskrigets olika skådeplatser. I försöket att avgöra skilda episoders följd stöter undersökaren på en omfattande förvirring, som ytterligare kompliceras av tidningarnas redogörelser. Ibland förefaller det som om det skulle vara lättare att erövra Petrograd under hösten 1917 än att återge processen fjorton år senare.

Till det första kompaniet i ingenjörsbataljonen, den starkaste och mest revolutionära, gavs uppgiften att erövra den närliggande Nikolajevskijbron. På mindre än en kvarts timme ockuperades stationen av starka vakter utan strid. Regeringsskvadronen avdunstade helt enkelt i mörkret. Den ordentligt kalla natten var full av mystiska rörelser och misstänkta ljud. Soldaterna skulle, genom att undertrycka ett skarpt larm i sina hjärtan, samvetsgrant hejda alla förbipasserande, till fots eller i fordon, och undersökte skrupulöst noggrant deras dokument. De visste inte alltid vad de skulle göra. De tvekade – lät dem oftast gå. Men självförtroendet ökade för varje timme. Omkring klockan sex på morgonen hejdade sappörerna två lastbilar med junkrar – omkring sextio man – avväpnade dem och skickade dem till Smolnij.

Samma ingenjörsbataljon beordrades att skicka femtio man för att vakta livsmedelsaffärerna, tjugoen för att vakta kraftstationen, etc. Order följde på order, än från Smolnij och än från distriktet. Ingen kom med några invändningar. Enligt kommissariens rapport utfördes orderna ”omgående och exakt”. Soldaternas rörelser antog en disciplin som inte setts på länge. Hur skröplig och sönderfallen denna garnison än var – användbar endast till järnskrot i militär bemärkelse – uppväcktes åter den gamla soldatdrillen och spände för en sista gång varje nerv och muskel i det nya målets tjänst.

Kommissarie Uralov mottog två bemyndiganden: den första, att ockupera tryckeriet hos den reaktionära tidningen Russkaja Volja, grundad av Protopopov kort tid innan han blev Nikolaus I1:s siste inrikesminister; den andra, att få tag på en soldattrupp från Semenovs gardesregemente, som regeringen för gamla tiders skull fortfarande betraktade som sitt eget. Semenovtsijsoldatema behövdes för ockupationen av ett tryckeri. Tryckeriet behövdes för att utge bolsjeviktidningen i större format och med en större spridning. Soldaterna hade redan lagt sig att sova. Kommissarien meddelade dem kort anledningen till hans besök. ”Jag hade inte slutat tala när ett skrik med ‘Hurra!’ steg upp från alla håll. Soldaterna hoppade upp ur sina britsar och trängdes kring mig i en tät cirkel.” En lastbil lastad med Semenovtsijsoldater närmade sig tryckeriet. Arbetarna på nattskiftet samlades snabbt i rotationspressrummet. Kommissarien förklarade varför han hade kommit. ”Här liksom i kasernerna svarade arbetarna med hurrarop. ‘Länge leve sovjeterna!’”, Uppdraget var utfört. På ett i stora drag liknande sätt erövrades de andra institutionerna. Det var inte nödvändigt att använda våld eftersom det inte fanns något motstånd. De upproriska massorna lyfte sina armbågar och knuffade ut gårdagens herrar.

Distriktets befälhavare rapporterade denna natt till generalhögkvarteret och högkvarteret för den norra fronten via den militära linjen: ”Situationen i Petrograd är skrämmande. Det finns inga gatudemonstrationer eller oroligheter, utan ett reglerat erövrande av institutioner, järn­vägsstationer, även arresteringar pågår… Junkrarnas patruller ger upp utan motstånd… Vi har inga garantier för att det inte kommer att göras försök att gripa den provisoriska regeringen.” Polkovnikov hade rätt: de hade inga garantier för detta.

I militärkretsar gick ryktet att agenter för den revolutionära militärkommittén hade stulit lösenordet för garnisonens vakter på Petrogradkommendantens skrivbord. Det var inte alls omöjligt. Upproret hade många vänner bland den lägre personalen i alla institutioner. Ändå är denna berättelse om stölden av lösenordet uppenbarligen en legend som uppstod i fiendelägret för att förklara den alltför förödmjukande lätthet med vilken de bolsjevikiska patrullerna tog staden i besittning.

En order sändes ut genom garnisonen från Smolnij under natten: Officerare som inte erkänner den revolutionära militärkommitténs auktoritet skall arresteras. Befälen för många rege­menten flydde på egen hand och genomgick några nervösa dagar i gömställen. I andra enheter för­flyttades eller arresterades officerarna. Överallt bildades speciella revolutionära kommittéer eller staber och fungerade hand i hand med kommissarierna. Att detta improvi­serade befäl inte stod särskilt högt militärt sett behöver inte påpekas. Ändå var det pålitligt och frågan avgjordes här främst i den politiska domstolen.

Det är emellertid nödvändigt att tillfoga att med all sin avsaknad av erfarenhet utvecklade staberna inom vissa enheter ett betydande militärt initiativ. Pavlovskijregementets kommitté skickade ut spejare till distriktshögkvarteret i Petrograd för att ta reda på vad som hände där. Den kemiska reservbataljonen höll noggrann uppsikt över sina rastlösa grannar, junkrarna vid Pavlovskij- och Vladimirskolorna och studenterna i kadettkårerna. Kemister avväpnade då och då junkrar på gatan och höll dem på så sätt uppskrämda. Genom att sätta sig i förbindelse med soldatpersonalen i Pavlovskijskolan såg den kemiska bataljonens stab till att nycklarna till vapnen fanns i soldaternas händer.

Det är svårt att avgöra antalet styrkor som var direkt engagerade i detta nattliga erövrande av huvudstaden – och detta inte bara därför att ingen räknade dem eller skrev ner dem, utan också på grund av operationernas karaktär. Reserver av andra och tredje graden samman­smälte nästan med garnisonen som helhet. Men det var endast tillfälligtvis nödvändigt att ha tillgång till reserverna. Några tusen rödgardister, två eller tre tusen matroser – i morgon med ankomsten från Kronstadt och Helsingfors kommer det att vara ungefär det tredubbla antalet – några tjog infanterikompanier: Sådana var de styrkor av första och andra ordningen med vars hjälp upprorsmännen ockuperade de viktigaste regeringsinstitutionerna i huvudstaden.

Klockan 03.20 på morgonen skickade chefen för krigsministeriets politiska administration, mensjeviken Sjer, följande information via direktlinje till Kaukasus: ”Ett möte med den centrala exekutivkommittén tillsammans med delegaterna till sovjetkongressen pågår med en överväldigande majoritet av bolsjeviker. Trotskij har erhållit en ovation. Han har tillkänna­givit att han hoppas på en oblodig seger för upproret, eftersom makten är i deras händer. Bolsjevikerna har inlett aktiva operationer. De har erövrat Nikolajevskijbron och posterat pansarbilar där. Pavlovskijregementet har posterat vakter på Miljonijgatan nära Vinter­palatset, stoppar alla, arresterar dem och skickar dem till Smolnijinstitutet. De har arresterat minister Kartasjev och den provisoriska regeringens överförvaltare Halperin. Den baltiska järnvägsstationen är redan i bolsjevikernas händer. Om fronten inte ingriper kommer regeringen att vara oförmögen att göra motstånd med de styrkor som finns till hands.”

Exekutivkommittéernas gemensamma sammanträde, som löjtnant Sjers meddelande talar om, öppnades i Smolnij efter midnatt under ovanliga omständigheter. Delegater till sovjet­kongressen översvämmade salen i egenskap av inbjudna gäster. Förstärkta vaktposter ockuperade ingångarna och korridorerna. Skyttegravsrockar, gevär och maskingevär fyllde fönstren. Exekutivkommittéernas medlemmar dränktes i denna månghövdade och fientliga massa av provinsbor. ”Demokratins” höga organ såg redan ut som upprorets fånge. Ord­förandens bekanta gestalt, Tjcheidze, var frånvarande. Den ständige talesmannen, Tsereteli, var frånvarande. Båda två hade, skrämda av händelsernas vändning, givit upp sina ansvars­fulla poster, övergivit Petrograd och avrest till sitt georgiska hemland. Dan stannade kvar som ledare för kompromissmakarnas block. Han saknade Tjcheidzes sluga och goda lynne och likaså Tseretelis rörande vältalighet. Men han överglänste dem båda i obstinat kortsynthet. Ensam i ordförandestolen öppnade socialistrevolutionären Gotz sammanträdet. Dan tog till orda mitt i en total tystnad, som tycktes Suchanov likgiltig – och som för John Reed var ”nästan hotfull”. Talesmannens nya hobby var en ny resolution från förparlamentet, som hade försökt motsätta sig upproret med det bortdöende ekot av dess egna paroller. ”Det kommer att vara för sent om ni inte tar detta beslut i beräkning”, skrek Dan, och försökte skrämma bolsjevikerna med massornas oundvikliga hunger och degenerering. ”Aldrig tidigare har kontrarevolutionen varit så stark som i detta ögonblick”, sade han – dvs. natten till den 25 oktober 1917. Den uppskrämde småborgaren som konfronteras med stora händelser ser inget annat än faror och hinder. Hans enda tillflykt är alarmets patos. ”I fabrikerna och kasernerna åtnjuter de svarta hundradenas press en mycket mer betydande framgång än den socialistiska pressen.” Galningar leder revolutionen till ruin precis som 1905, ”när samme Trotskij stod i spetsen för Petrogradsovjeten”. Men nej, utropade han, den centrala exekutivkommittén kommer inte att tillåta ett uppror. ”Endast över dess döda kropp kommer de fientliga lägren att korsa sina bajonetter.” Skrik från bänkarna: ”Ja, den har varit död länge!” Hela salen kände tillämpligheten i detta utrop. Över kompromissmakeriets lik hade redan bourgeoisiens och proletariatets bajonetter korsats. Talarens röst dränks i ett fientligt tumult, hans bankande i bordet är utsiktslöst, hans vädjanden berör ingen och hans hot skrämmer ingen. För sent! För sent!

Ja, det är ett uppror! Trotskij svarar i namn av den revolutionära militärkommittén, bolsjevik­partiet och Petrograds arbetare och soldater, och kastar nu av de sista begränsningarna. Ja, massorna är med oss och vi leder dem till angreppet! ”Om ni inte mattas av kommer det inte att bli något inbördeskrig, eftersom fienden redan kapitulerar och ni kan inta platsen som herrar över den ryska jorden, som rätteligen tillhör er.” De förstummade medlemmarna i den centrala exekutivkommittén hade inte ens kraft att protestera. Fram tills nu hade Smolnijs defensiva fraseologi trots alla fakta hållit hoppet, en glimrande gnista av hopp, uppe hos dem. Nu släcktes även detta. I dessa djupa nattimmar reste upproret sitt huvud högt.

Detta sammanträde, som var så rikt på episoder, avslutades klockan fyra på morgonen. De bolsjevikiska talarna uppträdde i talarstolen bara för att omedelbart återvända till den revolutionära militärkommittén, dit nyheter, som var enhälligt fördelaktiga, strömmade in från stadens alla hörn. Patrullerna på gatorna utförde sitt arbete, regeringsinstitutionerna ockuperades den ena efter den andra; fienden bjöd inget motstånd någonstans.

Det hade antagits att den centrala telefonväxeln skulle vara särskilt välbefäst, men vid sju på morgonen togs den utan strid av ett kompani från Keksgolmskijregementet. Upprorsmännen kunde nu inte bara andas ut beträffande sina egna kommunikationer, utan kontrollera fiendens telefonförbindelser. Vinterpalatsets och det centrala högkvarterets apparat skars omgående av.

Nästan samtidigt med erövrandet av telefonväxeln intog en matrosavdelning från maringardet, omkring fyrtio man stark, riksbankens byggnad vid Jekaterinskijkanalen. Banktjänstemannen Ralzevitj minns att matroserna ”arbetade snabbt” och omedelbart placerade vaktposter vid varje telefon för att skära av all hjälp från utsidan. Ockupationen av byggnaden genomfördes ”utan något motstånd, trots närvaron av en skvadron från Semenovskijregementet”. Intagandet av banken hade i viss utsträckning symbolisk betydelse. Partiets kadrer hade växt upp med den marxistiska kritiken av Pariskommunen 1871, vars ledare, vilket är välkänt, inte vågade lägga händerna på statsbanken. ”Nej, vi kommer inte att göra det misstaget”, hade många bolsjeviker sagt sig själva långt innan den 25 oktober. Nyheten om intagandet av den borgerliga statens heligaste institution spreds snabbt i distriktet och uppväckte en varm glädjevåg.

Under de tidiga morgontimmarna ockuperades Warszawastationen, det tryckeri som tillhörde Börsnytt och Dvortsovijbron under Kerenskijs egna fönster. En kommissarie från kommittén överlämnade till soldatpatrullen från Volinskijregementet i Krestijfängelset en resolution som krävde befriandet av ett antal fångar enligt sovjetens förteckningar. Fängelseadministrationen försökte förgäves få instruktioner från justititieministern: han var alltför upptagen. De befriade bolsjevikerna, bland dem den unge Kronstadtledaren Rosjal, erhöll omgående militära utnämningar.

På morgonen fördes en grupp junkrar, som hade lämnat Vinterpalatset på en lastbil för att leta efter proviant och stoppats av ingenjörerna vid Nikalojevskijstationen, till Smolnij. Podvojskij berättar följande: ”Trotskij sade dem att de var fria på villkor att de gav ett löfte att inte vidare motarbeta sovjetmakten och att de kunde bege sig tillbaka till sin skola och börja arbeta. De yngre, som hade väntat sig ett blodigt slut, var obeskrivligt överraskade av detta.” I vilken utsträckning som deras omedelbara frigivning var klok, är ännu tvivelaktigt. Segern var ännu inte slutligen uppnådd. Junkrarna var fiendens huvudstyrka. Å andra sidan var det, med de vacklande stämningarna i militärskolorna, viktigt att genom exempel bevisa att kapitulation inför segrarens nåd inte skulle hota junkrarna med bestraffning. Argumenten i båda riktningarna tycktes ungefär likvärdiga.

Från krigsministeriet, som ännu inte ockuperats av upprorsmännen, meddelade general Levitskij över direktledning till general Duchonin vid högkvarteret: ”Petrogradgarnisonens trupper… har gått över till bolsjevikerna. Matroserna och en lättbeväpnad kryssare har kommit från Kronstadt. De har sänkt de öppnade broarna. Hela staden är täckt med vaktposter från garnisonen. Men det har inte varit någon väpnad demonstration. [!] Telefonväxeln är i garnisonens händer. Trupperna i Vinterpalatset försvarar det bara i formell bemärkelse, eftersom de har beslutat att inte aktivt delta. Det allmänna intrycket är att den provisoriska regeringen befinner sig i en fientlig stats huvudstad som har avslutat mobiliseringen men ändå inte inlett aktiva operationer.” Vilka ovärderliga militära och politiska vittnesmål! Visserligen föregriper generalen händelserna när han säger att matroserna har anlänt från Kronstadt: de kommer att anlända några timmar senare. Bron sänktes verkligen av Auroras besättning. Den förhoppning som uttrycks mot slutet om att bolsjevikerna, ”som länge faktiskt har varit i ställning för att göra sig av med oss… inte kommer att våga komma i konflikt med den allmänna meningen i armén vid fronten”, är snarare naiv. Dessa illusioner om fronten var emellertid ungefär allt som eftertruppens generaler, eller för den delen eftertruppens demokrater, hade kvar. I varje fall kommer denna bild av den provisoriska regeringen, som befinner sig i en fientlig stats huvudstad, att gå till revolutionens historia som den bästa tänkbara förklaringen av oktoberhändelserna.

Möten pågick hela tiden i Smolnij. Agitatorer, organisatörer, ledare från fabriker, regementen och distrikt syntes till under en timme eller två, ibland under några få minuter, för att få nyheter, kontrollera sina egna aktiviteter och återvända till sin post. Utanför rum 18, tillhållet för sovjetens bolsjevikfraktion, var det en obeskrivlig stockning. De som anlände föll ofta dödströtta i sömn redan i samlingssalen, lutade sina obeskrivligt tunga huvuden mot en vit kolonn, eller mot väggarna i korridorerna, med båda armarna kring sina gevär – eller ibland sträckte de helt enkelt ut sig i högar på det smutsiga och våta golvet. Lasjevitj tog emot militärkommissarierna och gav dem de senaste instruktionerna. I den revolutionära militärkommitténs högkvarter på den tredje våningen omvandlades rapporter som kom in från alla håll till order. Här bultar upprorets hjärta.

Distriktscentrumen reproducerade bilden av Smolnij i mindre skala. I Viborgdistriktet, mitt emot det röda gardets högkvarter på Samsonevskij Prospekt, skapades ett helt läger: gatan var fullproppad med vagnar, personbilar och lastbilar. Distriktets institutioner vimlade av be­väpnade arbetare. Sovjeten, duman, fackföreningarna och fabriks- och verkstads­kommittéerna – allt i detta distrikt – tjänade upprorets sak. I fabrikerna och kasernerna och olika institu­tioner hände samma sak i mindre format, liksom i hela huvudstaden: de trängde ut några och valde andra, bröt de sista trådarna i de gamla banden och stärkte de nya. De efterblivna distrikten antog resolutioner om att underordna sig den revolutionära militärkommittén. Mensjevikerna och socialistrevolutionärerna ryggade tillbaka tillsammans med fabriks­administrationerna och truppernas befälsstab. Vid kontinuerliga möten gavs färsk information, stridsmodet hölls uppe och banden förstärktes. De mänskliga massorna utkristalliserades längs nya axlar; en revolution förverkligade sig själv.

Steg för steg har vi i denna bok försökt följa oktoberupprorets utveckling: arbetarmassornas växande missnöje, sovjeternas övergång till de bolsjevikiska fanorna, arméns missnöje, böndernas kampanj mot godsägarna, den nationella rörelsens flodvåg, de besuttna och härskande klassernas växande rädsla och söndring och slutligen kampen för upproret inom bolsjevikpartiet. Revolutionens slutakt tycks, efter allt detta, alltför kort, alltför torr, alltför prosaisk – på något sätt utan samband med händelsernas historiska omfattning: Läsaren känner ett slags besvikelse. Han är som en bergsbestigare, som, övertygad om att huvud­svårigheterna fortfarande återstår, plötsligt upptäcker att han redan är på toppen eller så gott som där. Var finns upproret? Det finns ingen bild av upproret. Händelserna formar sig inte till någon bild. En rad småoperationer, kalkylerade och förberedda i förväg, förblir åtskilda från varandra i tid och rum. En enhet i tanke och mål förenar dem, men de förenas inte i själva kampen. Det finns inget agerande av stora människomassor. Det förekommer inga dramatiska sammanstötningar med trupperna. Det finns inget av allt detta som en med historiska fakta uppfostrad fantasi förknippar med begreppet uppror.

Den allmänna karaktären av revolutionen i huvudstaden fick Masaryk, bland många andra, att senare skriva: ”Oktoberrevolutionen var… allt annat än en folklig massrörelse. Denna revolution var ett verk av ledare som arbetade ovanifrån och bakom kulisserna.” I själva verket var det fråga om det folkligaste massupproret i hela historien. Arbetarna behövde inte gå ut på torget för att sammansvetsas: politiskt och moraliskt utgjorde de utan detta redan ett enda helt. Soldaterna förbjöds till och med att utan tillåtelse lämna sina kaserner: på den punkten sammanföll den revolutionära militärkommitténs order med Polkovnikovs order. Men dessa osynliga massor marscherade mer än någonsin i takt med händelserna. Fabrikerna och kasernerna förlorade inte för en enda minut kontakten med distriktshögkvarteret och inte heller med Smolnij. Det röda gardets avdelningar kände fabrikernas stöd bakom sig. Den soldatskvadron som återvände till kasernerna fann de nya skiften beredda. Endast med tunga reserver bakom sig kunde revolutionära avdelningar ta itu med sitt arbete med ett sådant självförtroende. De skingrade regeringspatrullerna, som i förväg var övertygade om sin egen isolering, tillbakavisade själva idén om motstånd. De borgerliga klasserna hade väntat sig barrikader, flammande storbränder, plundring och floder av blod. I själva verket rådde en tystnad, som var mer förfärande än världens alla åsknedslag. Ljudlöst som en vridscen försköts den sociala grunden, förde fram folkets massor och förde bort gårdagens herrar till helvetets förgård.

Så tidigt som klockan tio på morgonen den 25 oktober bedömde Smolnij det som möjligt att utöver huvudstaden och hela landet sända ut ett segervisst tillkännagivande: ”Den provi­soriska regeringen är störtad. Statsmakten har övergått i den revolutionära militärkommitténs händer.” I viss bemärkelse var denna förklaring i högsta grad för tidig. Regeringen existerade fortfarande, åtminstone inom Vinterpalatsets territorium. Högkvarteret existerade, provinserna hade inte uttalat sig och sovjetkongressen hade ännu inte öppnats. Men ledarna för ett uppror är inte historiker; för att förbereda händelserna för historikerna måste de förutse dem. I huvudstaden var den revolutionära militärkommittén helt och hållet situationens herre. Det kunde inte finnas något tvivel om kongressens sanktion. Provinserna inväntade Petrograds initiativ. För att kunna komma i fullständig besittning av makten var det nödvändigt att handla som en makt. I en proklamation till militärorganisationerna vid fronten och därbakom uppmanade kommittén soldaterna att noggrant övervaka befälsstabens uppträdande, arrestera officerare som inte anslöt sig till revolutionen och inte dra sig för användning av våld i händelse av försök att kasta fientliga divisioner mot Petrograd.

Huvudkommissarien vid högkvarteret Stankevitj placerade sig själv, efter att natten innan ha anlänt från fronten och ovillig att förbli helt inaktiv, i spetsen för ett halvt kompani ingenjörs­studenter på morgonen och satte igång med att kasta ut bolsjevikerna från telefoncentralen. Det var på detta sätt som junkrarna först fick reda på vem som var i besittning av telefonför­bindelserna. ”Där har ni ett föredöme av energi”, utbrast officeren Sinegub, gnisslande med sina tänder. ”Men varifrån fick de en sådan ledning?” Matroserna som ockuperade telefon­byggnaden kunde med lätthet ha skjutit ned junkrarna genom fönstren. Men upprorsmännen försökte med alla medel att undvika blodsutgjutelser och Stankevit j hade givit strikta order om att inte öppna eld först, så att inte junkrarna skulle bli beskyllda för att skjuta mot folket. Den officer som förde befälet tänkte för sig själv: ”När ordningen väl är återupprättad, vem kommer då att pipa?” och avslutade sina meditationer med ett utrop: ”Förbannade clowner!” Detta är en bra formel för officerarnas inställning till regeringen. På sitt eget initiativ skickade Sinegub efter handgranater och tändhattar från Vinterpalatset. Under tiden kom en monarkistisk löjtnant i ordväxling med en bolsjevikisk fänrik vid grindarna till stationen. Liksom Homeros hjältar utväxlade de kraftfulla epitet innan striden. Telefonisterna fann sig själva mellan två eldar – ännu så länge bara av ord – och gav sina nerver fritt spelrum. Matroserna lät dem gå hem. ”Vad är detta? Kvinnor?… ”. De flydde med hysteriska skrik genom grindarna. ”Den övergivna Morskaja”, berättar Sinegub, ”livades plötsligt upp av springande och hoppande kjolar och hattar.” Matroserna lyckades på något sätt att handskas med telefonväxelns funktioner. En pansarbil från de röda körde snart in på telefonstationens gård utan att vålla de skrämda junkrarna någon skada. De lade å sin sida beslag på två lastbilar och barrikaderade telefonstationens grindar från utsidan. En andra pansarbil dök upp från Nevskijhållet och därefter en tredje. Allt gick ut på manövrer och försök att skrämma varandra. Kampen om telefonstationen avgjordes utan dynamit: Stankevitj upphävde belägringen efter att ha förhandlat fram fri passage för sina junkrar.

Vapen tjänstgör ännu bara som ett yttre tecken på makt: de används inte. På vägen till Vinterpalatset stöter ett halvt kompani junkrar ihop med en matrosbesättning med gevären säkrade. Fienderna mäter endast varandra med ögonen. Ingen sida vill strida: den ena utifrån medvetandet om sin styrka, den andra utav svaghet. Men där tillfälle erbjuds avväpnar upprorsmännen – särskilt arbetarna – prompt fienden. Ett andra halvkompani med samma ingenjörsjunkrar omringades av rödgardister och soldater, avväpnades av dem med hjälp av pansarbilar och togs till fånga. Men inte heller här blev det emellertid någon konflikt; junkrarna gjorde inget motstånd. ”Således slutade”, säger dess initiativtagare – ”det enda försöket, så vitt jag vet, till aktivt motstånd mot bolsjevikerna.” Stankevitj har naturligtvis operationer utanför Vinterpalatsets område i åtanke.

Vid mi