Leo Trotskij

Ett brev till Joseph Hansen

29 februari 1939


Originalets titel: A Letter to Joseph Hansen
Översättning: Se startsida för "Till marxismens försvar"
HTML: Martin Fahlgren

Ingår i samlingen "Till marxismens försvar".



29 februari, 1940

Min käre Joe,

Om Shachtman försäkrar att det brev jag citerat om Spanien[64] inte bara undertecknades av honom utan också av Cannon och Carter, så misstar han sig fullständigt. Jag skulle naturligtvis inte ha hemlighållit de andra signaturerna; de fanns bara inte. Som du kommer att märka av fotografierna, så undertecknades brevet bara av Max Shachtman.

I min artikel medgav jag att majoritetens kamrater i olika frågor kunde ha delat Shachtmans misstag men de gjorde aldrig ett system av dem, de omvandlade dem aldrig till en fraktionsplattform. Och det är det hela frågan gäller.

Abern och Burnham är förnärmade över att jag citerar deras muntliga uttalanden utan föregående ”verifiering”. De menar uppenbarligen att istället för att publicera dessa anförda uttalanden och ge dem båda full möjlighet att bekräfta eller förneka dem, så borde jag skicka en undersökningskommitté härifrån med 5 eller 7 opartiska personer och några stenografer. Och varför detta fruktansvärda oväsen? Burnham har åtskilliga gånger satt likhetstecken mellan dialektik och religion. Ja, det är ett faktum. Men vid detta speciella tillfälle uttalade han inte den mening jag citerar (som den rapporterats till mig). O, fasa! O, bolsjevikiska cynism, etc!

Sak samma med Abern.[65] I sitt brev till mig visar han klart att han förbereder en splittring. Men ni förstår, han uttalade aldrig meningen om splittring till Goldman. Det är skvaller! Ett oärligt påhitt! En smädelse, etc!

Så vitt jag kan påminna mig, börjar min artikel om moral med en anmärkning om den vilsne småborgarens moraliska utsöndringar. Samma fenomen gör nu ett nytt framträdande inom vårt eget parti.

Jag hörde att de nya moralisterna anför mitt fruktansvärda brott angående Eastman och Lenins testamente.[66] Vilka usla hycklare! Eastman publicerade dokumentet på eget initiativ i ett ögonblick när vår fraktion beslutat att avbryta all offentlig aktivitet för att undvika en alltför tidig splittring. Glöm inte att det var före den berömda anglo-ryska fackföreningskommittén och före den kinesiska revolutionen, t.o.m. före Zinovjev-oppositionens framträdande. Vi tvingades manövrera för att vinna tid. Trojkan[67] ville tvärtom utnyttja Eastmans publicering för att framkalla en slags oppositionsabort. De framlade ett ultimatum: Antingen måste jag underteckna det uttalande som skrivits av trojkan i mitt namn eller så kommer de omedelbart att ta upp en strid i frågan. Oppositionscentrum beslutade enhälligt att denna fråga vid detta ögonblick tedde sig absolut ogynnsam, att jag måste acceptera ultimatumet och sätta mitt namn under ett uttalande som skrivits av politbyrån. Omvandlingen av denna politiska nödvändighet till en abstrakt moralfråga är bara möjlig för småborgerliga bedragare som står beredda att proklamera: Pereat mundus, fiat justicia! (må världen förgå, länge leve rättvisan!), men som har en långt mer överseende bokhållning för sina egna dagliga göromål. Och dessa människor inbillar sig att de är revolutionärer! Våra gamla mensjeviker var verkliga hjältar i jämförelse med dem.

W. RORK (Leo Trotskij)
Coyoacán, D.F.



Noter:

[64] Brevet citeras i Från en rispa… ovan

[65] Se Trotskijs brev till Abern, 29 februari 1940 ovan

[66] 1925 gav Max Eastman (se not 2) ut sin bok Since Lenin Died (Efter Lenins död), i vilken han behandlar den fraktionsstrid som bröt ut inom Bolsjevikpartiet och skildrar innehållet i Lenins testamente. Denna bok kom ut utan att Trotskij visste om det. Stalin utnyttjade detta faktum och hotade att bryta det stillestånd som rådde mellan majoriteten i ledningen och oppositionen 1923. Han anklagade Trotskij för att ha spridit ett hemligt partidokument och insisterade på att denne förnekade Eastman. Han hotade Trotskij med disciplinära åtgärder om han vägrade att göra det.

Oppositionens ledare ansåg att det skulle vara mycket negativt för gruppen att välja dessa frågor för att återuppta striden, och de bad Trotskij att acceptera Stalins diktat. I vilket fall som helst så var politbyrån inte nöjd med den deklarationen, utan fordrade att Trotskij, apropå testamentet, skulle förneka riktigheten i Eastmans deklaration. Man gick så långt som att själv förbereda den text som Trotskij skulle skriva under. Ännu en gång begärde oppositionens ledning att deras ledare skulle ge efter, och Trotskij skrev under deklarationen, som publicerades den 1 september 1925 i Bolsjevik. Den trycktes också i alla andra kommunisttidningar över hela världen. Senare, vid Deweykommissionens förhör, förklarade Trotskij varför han hade skrivit under deklarationen (Se The Case of Leon Trotsky, Merit Publishers New York 1968 sid 429).

[67] Så kallades den fraktion som bildades inom Ryska kommunistpartiets politbyrå i slutet av 1922. Trojkan bestod av Stalin, Zinovjev och Kamenev.