Leo Trotskij

Tillbaka till partiet!

21 februari 1940


Originalets titel: Back to the Party
Översättning: Se startsida för "Till marxismens försvar"
HTML: Martin Fahlgren

Ingår i samlingen "Till marxismens försvar".



21 februari, 1940

Kära kamrater,

Minoritetens ledare har ännu inte besvarat några teoretiska eller politiska argument från vår sida. Inkonsekvensen i deras egna argument avslöjades i majoritetens skrivelser. Oppositionsledarna tycks nu ha övergått till gerillakrig: Så har det gått för många andra besegrade arméer. Kamrat A. Goldman karaktäriserade träffande oppositionens nya metod i sitt rundbrev från den 12 februari. Ett av de mest märkliga exemplen på denna nya krigföring är den mer tappra än förståndiga attacken från kamrat Macdonald[59] i samband med min LIBERTY-artikel. Ni förstår, han fann i denna artikel ingen analys av sovjetstatens motsägelsefyllda karaktär och Röda Arméns ”progressiva roll”. Med hjälp av samma logik som han visar i utgivningen av PARTISAN REVIEW, liksom i sin analys av Kronstadtupproret, upptäcker han att jag i ”verkligheten” är en minoritetsman, en shachtmanit, eller en macdonaldist, åtminstone när jag talar för den borgerliga pressen och att mina motsatta uttalandenkapitulationer inför stalinismenbara görs i interbulletinerna i syfte att hjälpa Cannon. Om vi skulle uttrycka MacDonalds upptäckt på ett mer artikulerat sätt, skulle det betyda: När Trotskij vill anpassa sig till den borgerliga allmänna opinionen, för att göra sig till behag inför LIBERTY’s läsekrets, skriver han som Shachtman, och nästan som MacDonald; men när han talar till partiet blir han fruktansvärt antiminoritetisk. PARTISAN REVIEW intresserar sig mycket för psykoanalys och jag tillåter mig att säga att redaktören för denna revy skulle, om han analyserade sig själv en smula, upptäcka att han blottat sitt eget undermedvetna.

Ingen begär av minoriteten att de i varje artikel och varje tal skulle analysera sovjetstatens motsägelsefulla natur och Röda Arméns motsägelsefulla roll. Vad vi begär av dem är att de förstår denna natur och denna roll och att de vid varje tillfälle tillämpar sin förståelse på ett lämpligt sätt. Min artikel ägnades åt Stalins politik och inte åt sovjetstatens natur. I den mexikanska borgarpressen publicerades ett anonymt uttalande, som försäkrade ”från källor som står Trotskij nära”, att jag ger mitt bifall åt Stalins internationella politik och att jag strävar efter försoning med Stalin. Jag vet inte huruvida sådana uttalanden också uppträdde i pressen i Förenta Staterna. Det är klart att den mexikanska pressen på sitt eget vis bara återgav den fruktansvärt allvarliga anklagelsen från Mac-Donald och kompani om min kapitulation inför stalinismen. För att förhindra ett sådant missbruk av den interna diskussionen av världens borgarpress, ägnade jag min artikel i LIBERTY åt ett avslöjande av Stalins roll i internationell politik och inte alls åt den sociologiska analysen av sovjetstatens natur. Jag skrev vad jag fann mest angeläget för stunden. Politik består inte i att vid varje tillfälle säga allt man vet, utan att just vid det givna tillfället säga det som är nödvändigt. Det är möjligt att det jag sa därmed sammanföll med några av oppositionens påståenden, men säkerligen var oppositionens motsvarande påståenden bara en upprepning av tankar som vi tusen gånger uttryckt innan MacDonald dök upp vid vår horisont.

Men vi ska övergå till mer seriösa ting. Kamrat Aberns brev till mig är ett absolut klart tillkännagivande om hans vilja till splittring. Det rättfärdigande han ger är på samma gång ynkligt och skandalöst: De är de mildaste två ord jag kan finna. Om ”Cannonklicken” skulle få majoritet på kongressen, så kommer det, förstår ni, att förvandla Abern och hans vänner till ”andra klassens” medborgare. Det är anledningen till att han, Abern, föredrar att få en egen stat och bli som Weisbord, Field, Oehler,[60] de främsta av första klassens medborgare. Vem kan besluta om olika ”medborgares” platser inom partiet? Partiet självt. Hur kan partiet komma till beslut? Genom fri diskussion. Vem tog initiativet i denna diskussion? Abern och hans vänner. Var eller är de begränsade i bruket av sin penna eller tunga? Inte alls. De lyckades inte, av Aberns brev att döma, övertyga partiet. Än värre: de misskrediterade sig själva en smula i partiets och Internationalens ögon. Detta är mycket beklagligt eftersom de är värdefulla människor. Nu kan de bara återställa sin auktoritet genom ett ihärdigt och seriöst arbete inom partiet. Detta kräver tid, tålamod och fasthet. Men det tycks som om Abern förlorat hoppet om att någonsin övertyga det parti som grundas på Fjärde Internationalens principer. Splittringstendensen är en slags desertering. Det är därför den är så ynklig.

Men den är också skandalös! Den underliggande tonen är de småborgerliga elementens förakt för den proletära majoriteten: Vi är sådana utomordentliga skribenter, talare, organisatörer, och de, det obildade folket, förmår inte uppskatta vårt rätta värde. Det är lika så gott att bygga vårt eget förbund av upphöjda själar!

Inom Tredje Internationalen envisades vi med all kraft att förbli en tendens eller en fraktion. De förföljde oss, de berövade oss alla möjligheter att uttrycka oss på legal väg, de uppfann det värsta förtal, i SSSR arresterade de och sköt våra kamrater – men trots detta ville vi inte avskilja oss från arbetarna. Vi betraktade oss som en fraktion så länge det var möjligt. Och allt detta – trots Tredje Internationalens korrumperade totalitära byråkrati. Fjärde Internationalen är den enda uppriktigt revolutionära organisationen i världen. Vi har ingen professionell byråkrati. Vår ”apparat” besitter inga tvångsmedel. Varje fråga beslutas och varje kamrat värdesätts genom den mest fullständiga partidemokratins metoder. Om majoriteten av partiets medlemmar begår misstag, så kan minoriteten vid tillfälle skola den. Om inte före nästa kongress, så efter den. Minoriteten kan dra in nya medlemmar till partiet och omvandla sig själv till majoritet. Det är bara nödvändigt att ha en smula förtroende för arbetarna och en smula hopp om att arbetarna kan inges förtroende för oppositionens ledare. Men dessa ledare skapade i sin egen miljö en atmosfär av hysterisk otålighet. De anpassar sig till den borgerliga allmänna opinionen, men de vill inte anpassa sig till Fjärde Internationalens utvecklingsrytm. Deras otålighet har klasskaraktär, den är baksidan av de småborgerliga intellektuellas förakt för arbetarna. Det är därför den splittringstendens, som Abern ger uttryck för, är så skandalös!

Kamrat Abern styrs i sin värdering, liksom i sitt perspektiv, av hat. Och personligt hat är en vederstygglig känsla i politik. Jag är säker på att Aberns attityd och hans splittringssyften bara stöter bort varje sund medlem av oppositionen. Tillbaka till partiet, kamrater! Aberns väg är en återvändsgränd. Det finns ingen annan utväg än Fjärde Internationalen.

LEO TROTSKIJ

Coyoacán, D.F.


Noter

[59] Dwight Macdonald: känd vänsterjournalist. Han märks än idag inom den nya vänstern. Medan han var med i den trotskistiska rörelsen skrev han några intressanta uppsatser, bl.a. förordet till Guerins bok Fascismen och storkapitalet. Han var med i redaktionen för den kulturella vänstertidskriften Partisan Review. Tidningens redaktörer uppskattade mycket Trotskijs bidrag. Den utkommer än idag, men har för länge sedan bytt ståndpunkt. Macdonald övergav Partisan Review för att starta en egen tidning, Politics, som dock inte hade någon framgång och lades ner.

[60] Hugo Oehler, mycket duktig agitator och fackföreningsman. 1934 började han en häftig fraktionskamp inom den trotskistiska rörelsen. Han motsatte sig den taktik, som gick ut på att trotskisterna skulle gå in i det socialistiska partiet (taktiken kallades den ”franska vändningen” därför att den för första gången tillämpades i Frankrike). Han bröt definitivt med sin egen organisation, då man beslöt att ansluta sig till Amerikanska socialistpartiet. Han hävdade att detta betydde likvidation av rörelsen, och att man avstod från att bilda ett oberoende parti.