Originalets titel: For a Free Independent Soviet Ukraine
Översättning: P-O Eklund, Göran Källqvist, P-O Mattson
HTML: Martin Fahlgren
Detta är en översättning av en skrift som gavs ut i Kanada 1973. Här kompletterad med en bilaga med 2 ytterligare artiklar (skrivna efter de som ingick i originalskriften)
Man kan knappast förstå betydelsen av den revolutionära process som bröt ut över jorden från Ryssland i oktober 1917 och de utmaningar och problem som den senare utgjort för mänskligheten utan att ha studerat Leo Trotskijs Ryska Revolutionens historia och hans 20 år senare utvärdering av vad Sovjetunionen är och var den är på väg i Den förrådda revolutionen. Trotskij var trots allt inte bara i ledningen för revolutionen tillsammans med Lenin under de heroiska dagarna och den främsta motståndaren till revolutionens byråkratiska degenerering fram till hans död i händerna på en stalinistisk lönnmördare, utan en tänkare och författare av högsta rang.
Ur den veritabla störtflod av material som strömmade från hans penna om den ryska och världsomfattande socialistiska revolutionens problem finns de fyra artiklar som återges i denna pamflett.
Det första är ett brev med solidaritet till en grupp meningsfränder i Kanada när de lanserade en tidning på sitt ukrainska modersmål. Robitnitji Visti (Arbetarnyheter) gavs ut som månadstidning i Toronto från 1933 till 1938 och finns tillgänglig på mikrofilm från Central Toronto Public Library. Den andra skrevs av Trotskij som ett förord till en pamflett som skulle innehålla de sista två artiklarna som hans kanadensiska medarbetare tänkte ge ut. Tredje och fjärde artikeln skrevs av Trotskij på begäran av och i nära samråd med hans kanadensiska meningsfränder och publicerades först i Robitnitji Visti.
Denna pionjärgrupp av kanadensiska trotskister var allvarligt oroade över utvecklingen i Sovjetunionen och dess inverkan på de stora finska och ukrainska språkgrupperna i Kanada. Stalins massterror och skådeprocesser och de ökande kränkningarna av rättigheterna för de nationaliteter som utgör Sovjetunionen, provocerade fram en våg av förbittring och till och med förvirring bland ukrainska kanadensare, med tendenser som utvecklades åt höger, till och med i fascistisk riktning. Ukrainian Farmer Labour Temple Association hade genomgått ett antal splittringar med Alliance of Ukrainian Organizations (SUO), som utgjorde den mest lovande med utgångspunkt från en revolutionär socialistisk omgruppering.
Det var när han tog itu med dessa utmaningar som Trotskij lade fram begreppet revolutionär utbrytning av Ukraina från Sovjetunionen som utvecklades i dessa två essäer. Vi står i skuld till Pathfinder Press (NY) utgåva av Writings of Leon Trotsky för översättningen av dessa artiklar. Vi tillägnar denna pamflett kamraterna i Robitnitji Visti.
Ross Dawson
20 oktober 1934
Till redaktörerna för Robitnitji Visti
Kära vänner:
Det är med stort intresse och varma sympatier som jag följer era ansträngningar att utveckla de oförfalskade marxistiska (leninism) idéerna och metoderna bland de ukrainska proletärerna i Kanada.
Teorin och praktiken om ”socialism i ett land” står speciellt i skarp motsättning till det ukrainska proletariatets intressen. Den viktigaste faktorn som håller tillbaka utvecklingen för det högt begåvade folket i Ukraina är dess nationella splittring som åtföljts, och nu åtföljts, av grymt nationalistiskt förtryck i de kapitalistiska länderna. Oktoberrevolutionen gav utan tvivel en mäktig impuls till utvecklingen av den ukrainska kulturen. Men medan de arbetande massorna i hela Sovjetunionen lider av många förluster i sin utveckling under dagens sovjetbyråkrati lider de ukrainska arbetarna och bönderna dessutom av konsekvenserna av sin nationella splittring. Vilken magnifik prestation det vore om det ukrainska folket skulle kunna återförenas i ett sovjetiskt Ukraina! Vilken långtgående utveckling skulle vänta den ukrainska kulturen då!
Endast den europeiska och internationella revolutionen, med början i Polen, skulle kunna ge det ukrainska folket dess fullständiga nationella enande och befrielse.
Medvetna ukrainska arbetare har mindre orsak än några andra arbetare att tillfredsställas av teorin om ”socialism i ett land”. Denna konservativa teori öppnar inte ens det nationella perspektivet om nationell befrielse, vilket är en grundläggande förutsättning för det socialistiska samhället. Det är därför jag med stort nöje följer era ansträngningar att förklara för de ukrainska arbetarna att deras öde, såväl som ödet för hela det arbetande ukrainska folket, är intimt och oupplösligt sammanlänkat inte enbart med hela Sovjetunionens öde utan även den internationella proletära revolutionens öde.
Jag beklagar verkligen att jag inte kan skriva detta brev till er på ukrainska.[1] Fastän jag har kunnat det ukrainska språket sedan min barndom och har inspirerats av den store Sjevtjenko[2], lärt mig hans verser utantill, och fastän jag kan läsa er tidning, är mitt egen ukrainska ordförråd för litet för att kunna uttrycka mig skriftligt direkt på ukrainska. Men jag hoppas att dessa rader kommer att nå er i en kompetent ukrainsk översättning.
Broderliga hälsningar
L. Trotskij
6 september 1939
Våra ukrainska vänner föreslog att mina senaste artiklar om den ukrainska frågan bör publiceras som en separat pamflett. Givetvis gick jag med stort nöje med på detta förslag. Jag ber bara att de ukrainska läsarna kommer ihåg att de inte har en systematisk redogörelse för den ukrainska frågan i sin helhet framför sig, utan helt enkelt ett försök att på en fast grundval fastställa den centrala politiska uppgiften för stunden.
Dessa artiklar skrevs innan det tyska anfallet mot Polen. Men detta har inte gjort dem föråldrade enligt min mening. I viss mening är det tvärtom: Polens förvandling till en krigsskådeplats och Berlins närmande till Moskva har gjort den ukrainska frågan ytterst angelägen. Tyskvänligheten hos en del av den ukrainska opinionen kommer nu samtidigt avslöja både sin reaktionära karaktär och sin utopism. Endast den revolutionära riktningen återstår. Kriget kommer att sätta fart på utvecklingen. För att inte bli tagen på sängen är det nödvändigt att i god tid ta en klar ställning i den ukrainska frågan.
Not: Detta skrevs som ett förord till en pamflett med Trotskijs senaste artiklar om Ukraina, föreslagna av ukrainska vänner i Kanada.
22 april 1939
Ur Socialist Appeal, 9 maj 1939
Den ukrainska frågan, som många regeringar och ”socialister” och till och med ”kommunister” har försökt glömma eller förpassa till historiens djupa bankfack, har återigen hamnat på dagordningen och denna gång med fördubblad kraft. Det senaste förvärrandet av Ukrainafrågan är nära knutet till Sovjetunionens och Kominterns förfall, fascismens framgångar och att nästa imperialistiska krig närmar sig. Ukraina förföljs av fyra länder och har nu samma ställning i Europa som Polen en gång hade, med den skillnaden att förhållandena i världen nu är oändligt mycket mer spända och utvecklingstakten snabbare. Under den närmaste framtiden är den ukrainska frågan förutbestämd att spela en enorm roll i Europas liv. Det var inte för inte som Hitler så ljudligt ställde frågan om att skapa ett ”Storukraina”, och det var heller inte för inte som han släppte frågan så förstulet och så snabbt.
Andra internationalen uttrycker arbetarbyråkratins och de imperialistiska ländernas intressen, och den nonchalerade fullständigt den ukrainska frågan. Inte ens vänstern gav frågan tillräcklig uppmärksamhet. Det räcker att påminna om att Rosa Luxemburg, trots sitt lysande intellekt och verkligt revolutionära anda, ansåg sig kunna säga att Ukrainafrågan var en handfull intellektuellas påhitt. Denna uppfattning präglade också det polska kommunistpartiet djupt. De officiella ledarna för Kominterns polska sektion betraktade den ukrainska frågan som ett hinder snarare än en revolutionär fråga. Därav de ständiga opportunistiska försöken att undvika frågan, tysta ner den, förbigå den med tystnad eller skjuta upp den till en obestämd framtid.
Inte utan svårighet och bara gradvis och under ständigt tryck från Lenin lyckades bolsjevikpartiet utveckla ett riktigt sätt att närma sig den ukrainska frågan. Lenin erbjöd både polackerna och ukrainarna rätten till självbestämmande, det vill säga rätten att avskilja sig. Han erkände inte privilegierade länder. Han betraktade varje benägenhet att undvika eller skjuta upp en förtryckt nationalitets problem som en yttring av storrysk chauvinism.
Efter makterövringen ägde det rum en allvarlig strid i partiet om hur man skulle lösa de många nationella problem som ärvts från det gamla tsaristiska Ryssland. I egenskap av folkkommissarie för nationaliteterna företrädde Stalin alltid de mest centralistiska och byråkratiska strävandena. Det visade sig speciellt i frågan om Georgien och frågan om Ukraina. Än idag har brevväxlingen som handlade om dessa frågor inte publicerats. Vi hoppas kunna publicera en del av den – den mycket lilla del som står till vårt förfogande. Varenda rad i Lenins brev och förslag vibrerar av en stark önskan att så långt som möjligt biträda de tidigare förtryckta nationaliteterna. I Stalins förslag och uttalanden var tvärtom tendensen till byråkratisk centralism alltid uttalad. För att säkerställa de ”administrativa behoven”, det vill säga byråkratins intressen, förklarades de förtryckta nationaliteternas mest rättmätiga krav vara ett tecken på småborgerlig nationalism. Dessa symptom gick att se så tidigt som 1922-1923. Sedan dess har de utvecklats på ett fruktansvärt sätt, och har lett till att all sorts självständig nationell utveckling för Sovjetunionens folk fullständigt har kvävts.
Enligt det gamla bolsjevikpartiets uppfattning var Sovjetukraina förutbestämt att bli en mäktig axel kring vilken resten av det ukrainska folket skulle enas. Det står utom allt tvivel att Sovjetukraina under den första perioden av sin existens utövade en stark dragningskraft, även i nationellt avseende, och väckte arbetarna, bönderna och den revolutionära intelligentsian i det av Polen förslavade västra Ukraina till kamp. Men under den termidorianska reaktionen förändrades Sovjetukrainas ställning kraftigt och tillsammans med det hela sättet att ställa frågan om Ukraina. Ju mer förhoppningarna väcktes, desto bittrare blev besvikelsen. Byråkratin kvävde och plundrade även Storrysslands folk. Men i Ukraina komplicerades saker och ting ännu mer av att de nationella förhoppningarna krossades. Ingenstans antog begränsningarna, utrensningarna, förtrycket och överhuvudtaget alla sorters byråkratiska ligistfasoner en så dödlig omfattning som i Ukraina, under kampen mot de ukrainska massornas mäktiga, djupt rotade längtan efter mer frihet och självständighet. För den totalitära byråkratin blev Sovjetukraina en administrativ del av en ekonomisk enhet och en av Sovjetunionens militärbaser. Förvisso reser Stalins byråkrati statyer över Sjevtjenko,[3] men bara för att desto mer grundligt krossa det ukrainska folket under deras tyngd och tvinga det att sjunga lovsånger på Kobzars språk[4] till klicken av våldtäktsmän i Kreml.
Kremls inställning till de delar av Ukraina som ligger utanför dess gränser är idag densamma som mot alla förtryckta nationaliteter, kolonier och halvkolonier. Med andra ord betraktar de dem som småpengar i sina internationella förbindelser med de imperialistiska regeringarna. Vid ”kommunistpartiets” nyligen genomförda 18:e kongress förklarade Manuilskij, en av den ukrainska kommunismens mest motbjudande överlöpare, helt öppet att inte bara Sovjetunionen utan också Komintern (”bedrägeriförbundet” enligt Stalins formulering) vägrar kräva befrielse för förtryckta folk när förtryckarna inte är fiender till den härskande Moskvaklicken. Idag försvarar Stalin, Dimitrov och Manuilskij Indien mot – Japan, men inte mot England. De är beredda att för gott avstå västra Ukraina till Polen i utbyte mot en diplomatisk överenskommelse som idag verkar förmånlig för byråkraterna i Kreml. Det är långt från de dagar då de inte gick längre än till tillfälliga förbindelser i sin politik.
Inte ett spår finns kvar av de västukrainska massornas tidigare förtroende för och positiva inställning till Kreml. Sedan de senaste dödliga ”utrensningarna” i Ukraina vill ingen i västra Ukraina ansluta sig till Kremls diktatur, som fortfarande bär namnet Sovjetukraina. Arbetar- och bondemassorna i västra Ukraina, i Bukovina, i Karpato-Ukraina är förvirrade: vart ska de vända sig? Vad ska de kräva? Denna situation överlämnar naturligtvis ledningen åt de reaktionära ukrainska klickar som uttrycker sin ”nationalism” genom att försöka sälja det ukrainska folket till den ena eller andra imperialistiska staten i utbyte mot löften om en påhittad självständighet. Hitler grundar sin politik i den ukrainska frågan på denna tragiska förvirring. En gång sa vi: vore det inte för Stalin (det vill säga Kominterns ödesdigra politik i Tyskland) så skulle det inte finnas någon Hitler. Till det kan vi nu lägga: vore det inte för den stalinistiska byråkratins våldtäkt på Sovjetukraina så skulle inte Hitler ha någon politik för Ukraina.
Vi tänker inte stanna upp för att analysera de motiv som fick Hitler att, åtminstone för tillfället, överge parollen om ett Storukraina. Dessa motiv måste sökas å ena sidan i den tyska imperialismens bedrägliga allianser och å den andra i rädslan för att frammana en ond ande som det kan bli svårt att driva ut. Hitler gav Karpato-Ukraina som gåva till de ungerska slaktarna. Det gjordes, om inte med Moskvas öppna godkännande, så i alla fall med tillförsikt om att ett godkännande skulle komma. Det är som om Hitler sa till Stalin: ”Om jag förbereder mig för att angripa Sovjetukraina imorgon så skulle jag ha behållit Karpato-Ukraina.” Som svar försvarade Stalin under den 18:e partikongressen öppet Hitler mot ”västdemokratiernas” förtal. Tänker Hitler angripa Ukraina? Inte alls! Strida mot Hitler? Finns inte minsta anledning till det. Stalin tolkar uppenbarligen överlämnandet av Karpato-Ukraina till Ungern som en fredlig handling.[5]
Det innebär att delar av det ukrainska folket bara har blivit småpengar i Kremls internationella kalkyler. Fjärde internationalen måste klart inse den ukrainska frågans enorma betydelse, inte bara för sydöstra och östra Europa, utan för Europa i sin helhet. Det handlar om ett folk som har visat sin livskraft, som till antalet är lika stort som befolkningen i Frankrike och som bor på ett utomordentligt rikt landområde som dessutom är av allra största strategiska betydelse. Frågan om Ukrainas öde har ställts i all sin omfattning. Det krävs en klar och exakt paroll som motsvarar den nya situationen. Enligt min åsikt kan det för närvarande bara finnas en sådan paroll: Ett enat, fritt och självständigt arbetarnas och böndernas Sovjetukraina.
Detta program står först och främst i oförsonlig motsättning till de tre imperialistiska länderna Polens, Rumäniens och Ungerns intressen. Bara ohjälpliga pacifistiska dumhuvuden kan tro att Ukrainas befrielse och enande kan uppnås med diplomatiska medel, folkomröstningar, beslut i Nationernas förbund, etc. De ”nationalister” som föreslår att den ukrainska frågan ska lösas genom att träda i den ena eller andra imperialismens tjänst är naturligtvis inte på något sätt överlägsna pacifisterna. Hitler gav en ovärderlig läxa till dessa äventyrare genom att (för hur länge?) kasta Karpato-Ukraina till ungrarna, som omedelbart slaktade inte så få godtrogna ukrainare. I den mån frågan beror på de imperialistiska ländernas militära styrka, kan den ena eller andra grupperingens seger bara innebära en ny uppstyckning och ännu brutalare kuvande av det ukrainska folket. Under den imperialistiska epoken är ett program för Ukrainas självständighet direkt och olösligt knutet till den proletära revolutionens program. Det vore kriminellt att hysa några illusioner på denna punkt.
Men ett förenat Ukrainas självständighet skulle innebära att Sovjetukraina avskiljs från Sovjetunionen, kommer Kremls ”vänner” att utropa i kör. Vad är så hemskt med det? – svarar vi. Det är oss främmande att på ett glödande sätt dyrka statliga gränser. Vi hyser inte åsikten om en ”enad och odelad” helhet. Till och med Sovjetunionens konstitution erkänner ju trots allt rätten till självbestämmande för de ingående förenade folken, det vill säga rätten att avskilja sig. Inte ens den sittande oligarkin i Kreml vågar alltså förneka denna princip. Den finns förvisso bara på papper. Minsta försök att öppet ställa frågan om ett självständigt Ukraina skulle omedelbart leda till avrättning på grund av förräderi. Men det är just denna föraktliga tvetydighet, dessa skoningslösa förföljelser av allt fritt nationellt tänkande som har fått de arbetande massorna i Ukraina, i ännu större grad än massorna i Storryssland, att uppleva Kremls styre som fruktansvärt förtryckande. Inför en sådan inrikespolitisk situation går det naturligtvis inte ens att tala om att västra Ukraina frivilligt skulle ansluta sig till Sovjetunionen som det är inrättat idag. Ett enande av Ukraina förutsätter alltså att det så kallade Sovjetukraina befrias från den stalinistiska stöveln. Även i denna fråga kommer den bonapartistiska klicken att så vad den har skördat.
Men skulle inte det innebära en militär försvagning av Sovjetunionen – kommer Kremls ”vänner” att skrika av fasa. Vi svarar att försvagningen av Sovjetunionen beror på de hela tiden ökande centrifugala tendenser som den bonapartistiska diktaturen skapar. I händelse av krig kan massornas hat mot den härskande klicken leda till att alla oktoberrevolutionens sociala erövringar rasar samman. Källan till de defaitistiska stämningarna finns i Kreml. Om än bara i kraft av sina egna intressen skulle ett självständigt Sovjetukraina istället bli ett kraftfullt bålverk för Sovjetunionen i sydväst. Ju fortare den nuvarande bonapartistiska kasten undergrävs, stjälps omkull, krossas och sopas undan, desto orubbligare kommer Sovjetrepublikens försvar att bli och desto säkrare dess socialistiska framtid.
Givetvis kan ett självständigt arbetarnas och böndernas Ukraina sedan ansluta sig till den sovjetiska federationen, men frivilligt och på villkor som det själv anser vara godtagbara, något som i sin tur förutsätter en revolutionär pånyttfödelse av Sovjetunionen. En verklig befrielse av det ukrainska folket är otänkbar utan en revolution eller en rad revolutioner i väst, som till slut måste leda till skapandet av Europas förenta sovjetiska stater. Ett självständigt Ukraina kan och kommer otvivelaktigt att ansluta sig till denna federation som en jämbördig medlem. Den proletära revolutionen i Europa skulle i sin tur inte lämna kvar sten på sten av den stalinistiska bonapartismens motbjudande byggnad. I detta fall skulle det oundvikligen uppstå ett nära förbund mellan Europas förenta sovjetiska stater och ett pånyttfött Sovjetunionen. Det skulle innebära oändliga fördelar för Europa och Asien, inklusive för Ukraina. Men här övergår vi till frågor av andra och tredje rangen. Den viktigaste frågan är att på ett revolutionärt sätt säkerställa ett enat och självständigt arbetarnas och böndernas Ukraina under dess kamp mot imperialisterna å ena sidan och Moskvabonapartismen å den andra.
Ukraina har särskilt rika erfarenheter av falska vägar för kampen för nationell frigörelse. Här har allting provats: den småborgerliga Radan, Skoropadskij, Petljura, och en ”allians” med Hohenzollern och förbund med ententen. Efter alla dessa experiment kan bara politiska lik fortfarande sätta sitt hopp till att någon av den ukrainska borgarklassens fraktioner ska ta ledningen för den nationella befrielsekampen. Bara Ukrainas proletariat kan lösa denna uppgift – som till själva sitt väsen är revolutionär – och dessutom ta initiativet till att lösa den. Proletariatet och bara proletariatet kan samla bondemassorna och den verkligt revolutionära nationella intelligentsian kring sig.
Under början av det senaste imperialistiska kriget försökte ukrainarna, Melenevskij (”Basok”) och Skoropis-Jeltuchovskij, underställa den ukrainska befrielserörelsen under Hohenzollerns general, Ludendorff, alltmedan de dolde sig med vänsterfraser. Med en enda spark sparkade de revolutionära marxisterna ut dessa människor. Det är så revolutionärerna även fortsättningsvis måste uppträda. Det nära förestående kriget kommer att skapa en gynnsam atmosfär för alla möjliga äventyrare, jägare efter mirakel och sådana som söker efter det Gyllene skinnet.[6] Dessa herrar tycker speciellt om att värma sina händer nära den nationella frågan, och de får inte tillåtas komma i närheten av arbetarrörelsen. Inte den minsta kompromiss med imperialismen, varken den fascistiska eller demokratiska! Inte den minsta eftergift till de ukrainska nationalisterna, varken de prästerligt reaktionära eller de liberalt pacifistiska! Inga ”Folkfronter”! Det proletära partiets fullständiga oberoende som de arbetandes förtrupp!
Detta förefaller mig vara en korrekt politik i frågan om Ukraina. Här talar jag personligen och i mitt eget namn. Frågan måste öppnas för internationella diskussioner. Ukrainas revolutionära marxister måste få den främsta platsen under denna diskussion. Vi kommer med största uppmärksamhet att lyssna till vad de har att säga. Men de bör skynda sig. Det finns inte mycket tid för förberedelser!
Översättning från engelska, Göran Källqvist
30 juli 1939
Ur Socialist Appeal, 15 september 1939
[ I april 1939 skrev Trotskij Frågan om Ukraina (se ovan), där han förespråkade självbestämmande för Ukraina. Den föranledde kritik från en vänstersekterisk trotskistisk organisation, Revolutionary Workers League. Kritiken publicerades under titeln ”The Ukraine Problem – An Answer to Leon Trotsky and Others” i juli-numret av organisationens tidskrift The Marxist.[7] Föreliggande artikel är en polemik mot den artikeln. / MF ]
I en av de små sekteristiska tidningar som utges i Amerika, och som lever på smulor från den fjärde internationalens bord och betalar tillbaka med den svartaste otacksamhet, råkade jag hitta en artikel om det ukrainska problemet. Vilken förvirring! Den sekteristiske författaren är naturligtvis emot parollen om ett oberoende Sovjet-Ukraina. Han är för världsrevolutionen och för socialismen – ”fullt ut”. Han anklagar oss för att strunta i Sovjetunionens intressen och för att backa från idén om den permanenta revolutionen. Han kallar oss centrister. Kritiken är mycket sträng, närmast oförsonlig. Olyckligtvis förstår han alls ingenting (namnet på denna lilla publikation, The Marxist, klingar tämligen ironiskt). Men hans oförmåga att förstå är av en så genomarbetad, nästan klassisk form att den gör det möjligt för oss att klargöra frågan bättre än tidigare.
Vår kritiker utgår ifrån följande position; ”Om arbetarna i sovjetiska Ukraina krossar stalinismen och återupprättar en sann arbetarstat ska de då avskilja sig från resten av Sovjetunionen? Nej.” Och så vidare. ”Om arbetarna krossar stalinismen...” så kan vi mycket tydligare se vad som bör göras. Men först måste stalinismen krossas. För att lyckas med detta får man inte blunda för att separatistiska tendenser växer i styrka i Ukraina, utan istället ge dem ett korrekt politiskt uttryck.
”Vi ska inte vända ryggen åt Sovjetunionen” fortsätter författaren ”men dess återskapande och återupprättande som världsrevolutionens högborg – detta är den marxistiska vägen.” Den verkliga strömning som utvecklas bland massorna, i detta fall de nationellt förtryckta massorna, ersätts av vår vise man med spekulationer om vilken våg som är den bästa. Med samma metod, fast med mera logik skulle man kunna säga ”att försvara ett degenererat Sovjetunionen är inte vår uppgift, utan den segerrika världsrevolutionen som kommer att förvandla hela världen till ett världens Sovjetunion”, osv. Sådana aforismer kostar inget.
Vår kritiker upprepar flera gånger mitt uttalande som gick ut på att ett oberoende Ukrainas öde oupplösligen är förenat med den proletära världsrevolutionen. Utifrån detta allmänna perspektiv, ABC för en marxist, lyckas han emellertid skapa ett recept på opportunistisk passivitet och nationell nihilism. Den proletära revolutionens seger i världsskala är slutprodukten av en mängd rörelser, fälttåg och strider, och alls inte en i förväg säkrad förutsättning för att automatiskt lösa alla frågor. Endast genom att rakt och djärvt formulera den ukrainska frågan utifrån de i verkligheten givna omständigheterna kan vi underlätta de småborgerliga massornas anslutning till proletariatet, som i Ryssland 1917.
Det är sant nog att vår författare kan invända att det i Ryssland före oktober var den borgerliga revolutionen som utvecklades, medan vi idag redan har lagt den socialistiska revolutionen bakom oss. Ett krav som skulle ha kunnat vara mycket progressivt 1917 är nu reaktionärt. Ett sådant resonemang, helt i byråkratisk och sekteristisk anda, är felaktigt frän början till slut.
Rätten till nationellt självbestämmande är naturligtvis en demokratisk, inte en socialistisk princip. Men verkligt demokratiska principer stöds och förverkligas i vår tid bara av det revolutionära proletariatet; det år därför de flyter samman med socialistiska uppgifter. Bolsjevikpartiets målmedvetna kamp för de förtryckta nationaliteternas rätt till självbestämmande förenklade det proletära maktövertagandet alldeles oerhört. Det var som om den proletära revolutionen drog in i de demokratiska, framförallt land- och nationalitetsproblemen i sig, och därmed gav den Ryska revolutionen en sammansatt karaktär. Proletariatet var redan i färd med att fylla sina socialistiska uppgifter, men kunde inte omedelbart höja bondeklasserna och de förtryckta nationaliteterna (där bondeklassen dominerade), som var upptagna av att lösa de demokratiska uppgifterna, till samma nivå.
Ur detta föddes de historiskt sett oundvikliga kompromisserna såväl vad gäller jordbruket som den nationella frågan. Trots de ekonomiska fördelar storskaligt jordbruk kunde ge, tvingades Sovjetregeringen dela upp stora egendomar. Först flera år senare kunde regeringen gå över till kollektivjordbruk och då skyndade den genast för fort fram, och fann sig, bara några är senare, tvingad att göra eftergifter åt bönderna genom att tillåta privata jordlotter som på många håll hotar att sluka kollektiva jordbruken. Nästa steg i denna motsägelsefulla process är ännu inte avgjort.
Behovet av kompromisser, eller snarare ett antal kompromisser, visar sig på ett liknande sätt i frågan om de nationella problemen, vilkas vägar inte är mer rätlinjiga än jordbrukets. Sovjetrepublikens federala struktur representerar en kompromiss mellan planekonomins behov av centralism och de tidigare förtryckta nationernas behov av lokalstyre. Efter att ha skapat en arbetarstat utifrån den federala kompromissen skrev bolsjevikpartiet in nationernas rätt till totalt avskiljande i konstitutionen och visade därmed att partiet alls inte ansåg att den nationella frågan nu lösts en gång för alla.
Författaren till den kritiska artikeln säger att partiledningen hoppades ”övertyga massorna att förbli inom ramen för den förenade Sovjetrepubliken”. Det är riktigt, om ordet ”övertyga” inte uppfattas som en fråga om logisk argumentering, utan som erfarenheten av ekonomisk, politisk och kulturell samverkan. Abstrakt agitation för centralism väger inte särskilt tungt. Som redan sagts var federationen ett nödvändigt avsteg frän centralismen. Det måste också tilläggas att federationens sammansättning inte är given, vare sig i förväg eller en gång för alla. Beroende på objektiva villkor en federation utvecklas mot starkare centralmakt eller tvärtom mot större nationellt oberoende för delarna. Politiskt är det inte frågan om det ”generellt sett” är fördelaktigt för olika nationaliteter att leva samman inom ramen för en större stat, utan snarare om en viss nation utifrån sin egen erfarenhet har funnit det fördelaktigt att leva samman med en viss stat.
Med andra ord: Vilken kraft är starkare under vissa givna omständigheter: den centrifugala eller centripetala? Eller, för att uttrycka det mer konkret: Har Stalin och hans ukrainska satraper lyckats övertyga de ukrainska massorna om att Moskvas centralstyre är bättre än ukrainskt oberoende, eller har de misslyckats? Frågan är av avgörande betydelse. Ändå anar vår författare inte ens dess existens.
Önskar Ukrainas bredda massor ett avskiljande i från SSSR? Vid första påseendet kan det förefalla svårt att svara på den frågan eftersom det ukrainska folket i likhet med alla andra folk i SSSR, berövats alla möjligheter att uttrycka sin vilja. Men själva födelsen av den totalitära regimen och dess ständigt allt mer brutala intensifiering, särskilt i Ukraina, visar att de ukrainska massornas verkliga vilja är fientlig mot Sovjetbyråkratin. Det saknas inte bevis för att en av de viktigaste källorna till denna fientlighet är undertryckandet av ukrainskt oberoende. De nationalistiska tendenserna i Ukraina tog sig häftiga uttryck under 1917-19. Borotba-partiet var det vänsterparti som gav uttryck för dessa känslor.<[8] Det viktigaste tecknet på den leninistiska politikens framgångar i Ukraina var sammanslagningen av det ukrainska bolsjevikpartiet och Borotbisternas organisation.
Under nästa årtionde skedde däremot en brytning med Borotbagruppen, vars ledare utsattes för förföljelse. Den gamle bolsjeviken Strypnik, en helhjärtad stalinist, drevs till självmord 1933 för påstått beskydd av de nationalistiska tendenserna. Den som ”organiserade” detta självmord var det stalinistiska sändebudet Postysjev som sedan blev kvar i Ukraina som representant för den centralistiska politiken. Så småningom föll emellertid också Postysjev i onåd. Detta är ett utomordentligt viktigt symptom, för det avslöjar hur mycket kraft som ligger bakom den nationalistiska oppositionen mot byråkratin. Ingenstans antog utrensningarna och förtrycket sådan våldsam karaktär mot massan av folket som i Ukraina.
Att ukrainska demokratiska element utanför Sovjetunionen så tydligt vänder sig bort från Sovjetunionen är av stor betydelse. Då det ukrainska problemet tidigt i år förvärrades, hördes alls inga kommunistiska röster. Det ukrainska prästerskapets och de nationella socialisternas röster var däremot alldeles tillräckligt högljudda. Detta betyder att den proletära förtruppen har tappat greppet om den ukrainska nationella rörelsen, och att denna rörelse har gått långt längs separatismens väg. Sist men inte minst är stämningarna bland ukrainska emigranter i Nordamerika en tydlig indikation. Till exempel i Kanada, där ukrainarna utgör tyngdpunkten i Kommunistpartiet, började 1933, efter vad jag har fått mig berättat av en framstående deltagare i rörelsen, ett märkbart uttåg av ukrainska arbetare och bönder ur partiet och de utträdande föll antingen ner i passivitet eller alika schatteringar av nationalism. Sammantaget vittnar dessa fakta och symptom otvivelaktigt om de separatistiska tendensernas växande styrka bland de ukrainska massorna.
Detta är det grundläggande faktum som ligger bakom problemet. Det visar att trots det stora steg framåt som i och med oktoberrevolutionen togs på den nationella frågans område har den isolerade proletära revolutionen i ett efterblivet land visat sin oförmåga att lösa den nationella frågan, särskilt den ukrainska frågan, som ända in i kärnan, är internationell till sin karaktär. Termidorreaktionen, krönt av den bonapartistiska byråkratin har slungat de arbetande massorna långt tillbaka också på den nationella frågans område. Det ukrainska folkets breda massor är missnöjda med sitt nationella öde och önskar förändra det drastiskt. Det är detta den revolutionäre politikern, till skillnad frän byråkraten och sekteristen måste utgå ifrån.
Om vår kritiker hade förmågan att tänka kritiskt skulle han utan alltför stora svårigheter kunnat gissa sig till stalinisternas argument mot parollen om ett oberoende Ukraina: ”Det är oförenligt med inställningen att Sovjetunionen måste försvaras”, ”skadar enheten mellan de revolutionära massorna”, ”tjänar Inte revolutionens intressen utan imperialismen”. Med andra ord; stalinisterna skulle repetera alla de tre argument vår författare för fram. De kommer inte att underlåta att göra det följande dag.
Byråkratin i Kreml säger till kvinnan i Sovjet: ”Eftersom vi har socialism i vårt land är du tvungen att vara lycklig och ge upp rätten till abort (eller ta ditt straff)”. Till ukrainaren säger den: ”Eftersom den socialistiska revolutionen har löst den nationella frågan är det din plikt att vara nöjd med att tillhöra SSSR och frånsäga dig alla tankar på separation (eller möta exekutionspatrullen).
Vad säger en revolutionär till kvinnan? ”Det är du själv som ska bestämma om du vill ha barn. Jag är beredd att försvara din rätt till abort mot poliserna från Kreml. Till det ukrainska folket säger han: ”Vad som är av betydelse för mig är er inställning till ert nationella öde och inte Kremlpolisernas ”socialistiska” hårklyverier. Jag kommer att stödja er kamp för oberoende av all min kraft!”
Som så ofta annars upptäcker sekteristen att han hamnar på samma sida som polisen och får att dölja den verkliga situationen; alltså polisens våld, med ofruktbara spekulationer om hur mycket bättre det är om nationerna kommer samman i en socialistisk enhet än om de förblir uppdelade. Visserligen är ett avskiljande av Ukraina en nackdel jämfört med en frivillig och jämlik socialistisk federation, men det kommer otvivelaktigt att vara en fördel jämfört med byråkratins nu pågående kvävning av det ukrainska folket. För att komma närmare och mer helhjärtat samman är det ibland nödvändigt att separera. Lenin brukade ofta hänvisa till det faktum att förhållandet mellan de norska och svenska arbetarna förbättrades och stärktes efter upplösandet av den påtvingade unionen mellan Sverige och Norge.
Vi måste utgå från fakta – inte från tänkta rättesnören. Termidorreaktionen i SSSR, nederlaget för så många revolutioner, fascismens segrar (och fascismen skapar nu om Europas karta efter sina egna idéer) – måste betalas för med äkta mynt på alla områden, också i den ukrainska frågan. Om vi skulle ignorera den nya situation som skapats som ett resultat av nederlag, skulle vi låtsas som om inget särskilt hänt och skulle vi ställa välbekanta abstraktioner mot obehagliga fakta, då kan vi lika gärna överlämna våra återstående möjligheter till revansch i en mer eller mindre nära framtid till reaktionen.
Vår författare tolkar parollen om ett oberoende Ukraina på detta vis: ”Först måste Sovjet-Ukraina befrias från resten av sovjetunionen, sedan är det dags för den proletära revolutionen och enandet av resten av Ukraina.” Men hur skulle en separation kunna äga rum utan en revolution? Författaren har hamnat i en ond cirkel, och parollen om ett oberoende Ukraina är tillsammans med Trotskijs ”haltande logik” oåterkalleligen diskrediterad. I själva verket är denna underliga logik – ”först” och ”sedan” – bara ett slående exempel på skolmästaraktigt tänkande. Vår olycklige kritiker har ingen aning om att historiska processer istället för att uppträda ”först” och ”sedan” kan förekomma samtidigt, utvecklas parallellt, påverka varandra, bromsa eller påskynda varandra och att den revolutionäre politikerns uppgift är att hjälpa denna de progressiva processernas gemensamma händelser och effekter på traven. Den vassa spetsen i parollen om ett oberoende Ukraina riktas rakt mot byråkratin i Moskva och gör det möjligt for den proletära förtruppen att samla bondemassorna. Å andra sidan skapar samma paroll möjligheter för det proletära partiet att spela en ledande roll i den nationella ukrainska rörelsen i Polen, Rumänien och Ungern. Båda dessa processer kommer att föra den revolutionära rörelsen framåt och öka den proletära förtruppens specifika vikt.
Mitt uttalande, som gick ut på att arbetarna och bönderna i västra Ukraina (Polen) inte vill gå med Sovjetunionen, som den nu är, och att detta faktum är ytterligare ett argument för ett oberoende Ukraina, bemöts av vår vise man med försäkran att även om de ville förena sig med Sovjetunionen skulle de inte kunna göra det, eftersom det vore möjligt endast ”efter den proletära revolutionen i Västra Ukraina (tydligen Polen). Med andra ord: Idag är en ukrainsk separation omöjlig, och efter det att revolutionen triumferat skulle den vara reaktionär. En välbekant gammal refräng!
Luxemburg, Bucharin, Pjatakov och många andra har använt samma argument mot programmet för nationellt självbestämmande: under kapitalismen är det en utopi, under socialismen reaktionärt. Argumentet är helt och hållet felaktigt eftersom det ignorerar den sociala revolutionens epok och de uppgifter den ställer. Visserligen är under en dominerande imperialism ett verkligt stabilt och pålitligt oberoende för små mellanliggande stater en omöjlighet. Det är lika sant att i ett fullt utvecklat socialistiskt samhälle, alltså då staten börjat vittra bort, kommer frågan om nationella gränser att falla bort. Men mellan dessa ögonblick – den dag som i dag är och den fulländade socialismen – ligger de decennier under vilka vi förbereder om för att fullborda vårt program. Parollen om ett oberoende Sovjet-Ukraina är av största betydelse för att i övergångsperioden mobilisera och utveckla massorna.
Sekteristen ignorerar helt enkelt att den nationella kampen, en av klasskampens mest invecklade och komplexa, men också viktigaste former, inte kan uppskjutas bara med enkla hänvisningar till den framtida världsrevolutionen. Då de vänt sina ögon bort från SSSR, och heller inte får stöd och ledning från det internationella proletariatet, faller småbourgeoisien, men också de arbetande massorna i västra Ukraina offer för reaktionär demagogi. Liknande processer tar säkerligen plats också i det Sovjetiska Ukraina, men är där mycket svårare att påvisa. Parollen om ett oberoende Ukraina kommer, om den i tid förs fram av den proletära förtruppen, oundvikligen att leda till att småbourgeoisien splittras så att de lägre skikten lättare kan sluta sig till proletariatet. Bara på så vis är det möjligt att förbereda den proletära revolutionen.
”Om arbetarna genomför en framgångsrik revolution i Västra Ukraina …” framhärdar vår författare, ”skulle vår strategi då vara att kräva Sovjet-Ukrainas utträde ur SSSR för att förena sig med den västra sektionen? Tvärtom.” Detta påstående pejlar verkligen ”vår strategi” på djupet. Återigen hör vi samma toner. ”Om arbetarna genomför...” Sekteristen är nöjd med den logiska slutledningen ur den antaget redan uppnådda segerrika revolutionen. För revolutionären ligger haken i frågan just i hur man rensar vägen för revolutionen, hur man drar revolutionen närmare, hur man försäkrar sig om dess seger. ”Om arbetarna genomför...” en segerrik revolution blir naturligtvis allting bra. Men just nu har vi ingen segerrik revolution utan istället en segerrik reaktion.
Att finna bron från reaktion till revolution, det är uppgiften. Det är, förresten, meningen med hela vårt program av övergångskrav (Kapitalismens dödskamp och Fjärde internationalens uppgifter). Inte undra på att sekterister av olika nyanser inte lyckas förstå dess betydelse. De använder sig av abstraktioner – en abstraktion av kapitalism och en abstraktion av den socialistiska revolutionen. Frågan om övergången från verklig imperialism till verklig revolution, frågan om hur massorna i den givna historiska situationen kan mobiliseras för maktövertagandet förblir för dessa ofruktbara ljushuvuden, en bog som förseglats med sju insegel.
Vår kritiker travar den ena hemska anklagelsen på den andra, och deklarerar att parollen om ett oberoende Ukraina tjänar imperialismens (!) och stalinisternas (!!) intressen, eftersom den ”står i fullständig motsättning till försvaret av Sovjetunionen”. Det är omöjligt att förstå varför ”stalinisternas intressen” har dragits in. Men låt oss begränsa oss till frågan om försvaret av SSSR. Detta försvar skulle hotas av ett oberoende Ukraina bara om detta inte endast var fientligt till byråkratin, utan till SSSR. Hur som helst, men den förutsättningen (uppenbarligen felaktig); hur kan en socialist kräva att ett fientligt Ukraina ska hållas kvar inom Sovjetunionens ram? Eller berör frågan endast den nationella revolutionens period?
Ändå ser det ut som om vår kritiker har erkänt att den politiska revolutionen mot den bonapartistiska byråkratin är oundviklig. Men denna revolution kommer som varje revolution otvivelaktigt att medföra en viss fara i försvarshänseende. Vad ska vi göra åt det? Om vår kritiker verkligen tänkt över problemet skulle han svara att den faran är en sådan historisk risk som inte kan undvikas, eftersom SSSR under fortsatt bonapartistiskt syre är dödsdömt. Just samma resonemang kan lika väl tillämpas på det revolutionära nationella uppror som inte är något annat än en del av den politiska revolutionen.
Det är väl värt att lägga märke till att det allvarligaste argumentet mot oberoende inte ens föresvävar vår kritiker. Sovjet-Ukrainas ekonomi går helt in i denna plan. Om Ukraina går ur hotar detta att krossa planen och minska produktivkrafterna. Men inte heller detta argument är avgörande. En ekonomisk plan är inte det allra heligaste. Om nationella delar av federationen, trots den enade planen går åt olika håll betyder det att planen inte tillfredsställer dem. En plan är något människor har skapat. Den kan göras om så att den stämmer överens med nya gränser. Så länge planen är fördelaktig för det Sovjetiska Ukraina kommer nationen själv att eftersträva och kunna nå de nödvändiga ekonomiska överenskommelserna med Sovjetunionen, på samma sätt som landet måste kunna sluta den nödvändiga militära alliansen.
Dessutom är det otillåtligt att glömma att byråkratins plundringar och despotiska styre utgör en viktig del av den nuvarande ekonomiska planen, och utgör en tung belastning för Ukraina. Det är först och främst från denna ståndpunkt planen måste omarbetas kraftigt. Den utlevade härskande kasten fördärvar systematiskt landets ekonomi, armé och kultur; den förintar de bästa bland folket och bereder marken för en katastrof. Arvet från revolutionen kan räddas enbart av en omvälvning. Ju djärvare och mer beslutsam den proletära förtruppens politik är, i den nationella frågan lika väl som på andra områden, desto mer framgångsrik och mindre kostsam kommer den revolutionära omvälvningen att bli.
Parollen om ett oberoende Ukraina betyder inte att Ukraina för alltid ska förbli isolerat utan endast och enbart att hon återigen får använda sin fria vilja för att avgöra vilka relationer hon vill ha till andra delar av Sovjetunionen och till grannarna i väster. Låt oss tänka oss den ideala situation som vare mest fördelaktig för vår kritiker. Revolutionen äger rum samtidigt i alla delar av Sovjetunionen. Den byråkratiska hydran stryps och kastas åt sidan. Sovjeternas konstituerande kongress står på dagordningen. Ukraina ger uttryck för en önskan att ånyo ta ställning till sina relationer med SSSR. Vi får hoppas, att även vår kritiker vill ge henne den rätten. Men för att verkligen fritt kunna avgöra vilka relationer hon vill ha till andra sovjetrepubliker, för att kunna säga ja eller nej, måste Ukraina återta sin fullständiga handlingsfrihet åtminstone under denna konstituerande period. Det finns inget annat namn för detta än den nationella statens oberoende.
Låt oss nu också anta att revolutionen samtidigt omfattar också Polen, Rumänien och Ungern. Alla delar av det ukrainska folket blir fria och påbörjar förhandlingar för att förena sig med det sovjetiska Ukraina. Samtidigt uttrycker de alla en önskan att få säga sitt om förhållandet mellan ett enat Ukraina och Sovjetunionen, med Sovjetpolen o s v. Det är uppenbart att en konstituerande kongress för det enade Ukraina måste sammankallas för att alla dessa frågor ska kunna lösas. Men en ”konstituerande” kongress betyder just den kongress en oberoende stat håller då den förbereder sig för att återigen ta ställning både till sin inre regim och till sina internationella förhållanden.
Det finns all anledning att anta att med världsrevolutionens seger följer att tendenser till och rörelser för enighet kommer att vinna oerhört i styrka, och att alla Sovjetrepubliker kommer att finna passande former för sitt samarbete. Detta mål kommer att uppnås endast förutsatt att de gamla tvingande banden, och som en konsekvens av det, de gamla gränserna, slås sönder helt och hållet; bara om alla de inblandade parterna verkligen är oberoende. För att påskynda och förenkla denna process, möjliggöra ett sant folkens brödraskap i framtiden, måste de utvecklade arbetarna i Storryssland redan nu förstå orsakerna till den ukrainska separatismen, lika väl som den latenta kraften och historiska lagbundenheten bakom den. Och de måste, helt utan reservationer, förklara för det ukrainska folket att de är beredda att med kraft stödja parollen om ett oberoende Sovjet-Ukraina i en gemensam kamp mot den enväldiga byråkratin och mot imperialismen.
De småborgerliga ukrainska nationalisterna anser att parollen om ett oberoende Ukraina är riktig. Men de protesterar mot sambandet mellan denna paroll och den proletära revolutionen. De vill ha ett oberoende demokratiskt Ukraina och inte ett Sovjet-Ukraina. Det är inte nödvändigt att här gå in på en djupare analys av denna fråga, för den rör inte bara Ukraina utan snarare den allmänna bedömningen av vår epok, som vi analyserat många gånger. Vi skissar här bara upp de viktigaste sidorna.
Demokratin degenererar och faller sönder också i sina ursprungsländer, demokratins medelpunkter. Bara de viktigaste koloniala imperierna eller särskilt privilegierade borgerliga länder lyckas ännu upprätthålla en demokratisk regim, och också där är den tydligt på fallrepet. Det finns alls ingen grund för att hoppas att förhållandevis utarmade och underutvecklade Ukraina skulle kunna upprätta och upprätthålla en demokratisk regim. Tvärtom skulle just Ukrainas oberoende bli kortvarigt i en imperialistisk omgivning. Exemplet Tjeckoslovakien är nog vältaligt. Så länge imperialismens lagar härskar kommer små, mellanliggande nationers öde att förbli instabilt och osäkert. Imperialismen kan krossas enbart av den proletära revolutionen.
Större delen av den ukrainska nationen representeras av det nuvarande Sovjet-Ukraina. Där har ett mäktigt och rent ukrainskt proletariat skapats av industrins utveckling. Det är dess öde att leda det ukrainska folket i alla dess framtida strider. Det ukrainska proletariatet vill befria sig från byråkratins klor. Parollen om ett demokratiskt Ukraina är historiskt försenad, Det enda den kan duga till är kanske att trösta borgerliga intellektuella. Den kommer inte att ena massorna. Och utan massorna kan Ukraina omöjligen frigöras och enas.
Vår stränge kritiker kastar termen ”centrism” mot oss så snart han har tillfälle. Enligt honom skrevs hela artikeln för att avslöja det påfallande exemplet på vår ”centrism”. Men han gör inte ens ett enda försök att visa var ”centrismen” i vår paroll om ett oberoende Ukraina består. Det är ju heller ingen lätt uppgift.
Centrism är benämningen på den politik som är opportunistisk till sitt innehåll men försöker förefalla revolutionär till sin form. Opportunism består i en passiv anpassning till den härskande klassen och dess regim, till det som redan existerar, vilket naturligtvis också innefattar existerande statsgränser. Centrismen delar fullständigt detta opportunismens grundläggande drag, men skyler sig med radikala uttalanden för att anpassa sig också till de missnöjda arbetarna.
Om vi utgår ifrån denna vetenskapliga definition, framgår det att den position vår olycklige kritiker intagit till sina beståndsdelar och i sin helhet är centristisk. Han utgår från de givna (ur den rationella revolutionära politikens synvinkel slumpmässiga) gränser som delar nationer, som om dessa vore något oföränderligt. Världsrevolutionen som för honom inte är en verklighet utan en häxdoktors ramsa måste otvivelaktigt godta dessa gränser som sin utgångspunkt.
De centrifugalt verkande nationalistiska tendenserna som kan leda mot reaktion eller revolution rör honom alls inte. De våldför sig på hans lättjefulla administratörsritning som konstruerats utifrån modellen ”först” och ”sedan”. Han skyr kampen för nationellt oberoende mot byråkratisk kvävningsdöd och tar sin tillflykt till spekulationer om den socialistiska enighetens överlägsenhet. Med andra ord: hans politik – om skolmästaraktiga uttalanden om andra människors politik kan kallas politik – bär centrismens värsta drag.
Sekteristen är en opportunist som är rädd för sig själv. I sekterismen finns opportunismen (centrismen) outvecklad, som en utsökt knopp. Så utvecklar sig knoppen, till en tredjedel, till hälften, ibland mer. Då står vi inför den underliga kombinationen av sekterism och centrism (Vereecken); av sekterism och lågvärdig opportunism (Sneevliet). Ibland skrumpnar knoppen bort utan att blomma (Oehler). Om jag inte tar fel är Oehler utgivare för The Marxist.
För översättningen svarar Socialisten. Bearbetad av Martin F.
5 augusti 1939
Ur Socialist Appeal, 31 oktober 1939
[ Artikeln Frågan om Ukraina (se ovan) föranledde kritik från olika håll, bl a från Aleksandr Kerenskij, som var rysk regeringschef från juli 1917 fram till Oktoberrevolutionen. MF ]
I Kerenskijs tidskrift, Novaja Rossija den 12 juli 1939, underkastas min artikel om Ukrainas oberoende (Frågan om Ukraina, tryckt i Socialist Appeal, 9 maj 1939) ”kritik” av ett speciellt slag. Utifrån en socialistisk, vetenskaplig, litterär etc. utgångspunkt är Novaja Rossija helt ointressant. Men den har den förtjänsten att den gör det möjligt att titta in i huvudet på ryska medel- och småborgerliga demokrater. Skrapa tillräckligt hårt på vem som helst av dem så finner du en feodalist.
Tidskriften är upprörd över att jag helhjärtat och fullständigt stödjer det ukrainska folkets kamp för nationellt och statligt oberoende. ”Sovjet-Ukrainas avskiljande från Sovjetunionen besvärar inte L. Trotskij alls”. Helt riktigt! Vad gäller herrar demokrater besväras de inte alls, utan är djupt uppbragta av utsikterna för Ukrainas separation. Den demokratiska längtan hos en förtryckt nationalitet efter att vinna sitt fullständiga oberoende kan inte undgå att väcka feodalisters vrede. ”Frågan om hur denna revolution (den nationella ukrainska revolutionen) kommer att utnyttjas av Hitler för att förverkliga sina planer berörs inte av Trotskij”. Herrarna från Novaja Rossija anser att ”Ukrainas separation kommer att leda till Sovjetunionens militära försvagning” och de hamnar mycket nära slutsatsen att Trotskijs politik tjänar Hitler. Samma uppfattning har även Kreml. Stora tänkare känner igen varandra, lyder ett franskt ordspråk.
Låt oss anta att Ukrainas separation faktiskt försvagar SSSR. Vad ska vi då göra med den demokratiska principen om nationernas självbestämmande? Varje stat som med våld håller kvar någon annan nationalitet inom sina gränser anser att den senares utträde skulle försvaga staten på det ekonomiska och militära området. Hitler annekterade tjeckerna och halvt om halvt Slovakien just på grund av att detta leder till att Tyskland stärks militärt. Hur skiljer sig våra demokraters kriterier från Hitlers? Vad gäller nationen eller ukrainarna så är demokraterna i Novaja Rossija, som följer den inte okände demokraten Miljukov, kanske redo att besvara frågan om ukrainarna ”i det stora hela och i allmänhet” med största sannolikhet är en nation, men att det trots allt finns begränsningar. Med andra ord, om de är en nation är det en andra klassens sådan så till vida att Ukrainas öde måste avgöras av Rysslands intressen, det vill säga av den stora ryska majoriteten. Just detta är de chauvinistiska feodalisternas ståndpunkt.[9]
Under februarirevolutionens sorgliga och ledsamma dagar vägrade den provisoriska regeringen inte bara skamlöst att ge ukrainarna oberoende – ukrainarna krävde ännu inte detta vid den tiden – utan även ren autonomi. Herrar demokrater förhandlade om Ukrainas nationella rättigheter som hästhandlare. De utgick direkt och omedelbart från de gamla storryska ”härskarnas” intressen, av godsägarnas, borgerliga och demokratiska slag. Idag översätter de samma stora och ärorika tradition till emigranternas språk.
Från en mycket högre historisk synpunkt, nämligen från den socialistiska revolutionens, skulle det vara fullt möjligt att under en viss tid underordna Ukrainas nationella intressen det internationella proletariatets intressen om de kom i konflikt med varandra. Men det finns inte ens en tillstymmelse till en sådan konflikt. Ukraina håller på att strypas av samma bonapartistiska reaktion som stryper hela SSSR och underminerar dess självförsvarsförmåga. Den ukrainska revolutionära rörelsen riktar sig mot den bonapartistiska byråkratin, och är det internationella revolutionära proletariatets direkta allierade.
De framsynta demokratiska feodalisterna är mycket oroliga över att Hitler någon gång i framtiden kommer att utnyttja den nationella ukrainska revolutionen. De blundar inför det faktum att Hitler redan idag utnyttjar förtrycket och uppstyckningen av den ukrainska nationen.
I motsats till herrar demokrater av mensjevikiskt och narodniskt slag utgår vi inte alls från att det finns något djur som är mäktigare än katten. Hitlers styrka i allmänhet och speciellt i förhållande till Ukraina ligger inte hos honom själv utan i demokratins värdelöshet och ruttenhet, i andra och tredje internationalernas sönderfall, i den enorma vågen av desillusion, nedgång och apati bland massorna. En segrande revolutionär rörelse i något land kommer att innebära dödsstöten för Hitler. Den nationella revolutionära ukrainska rörelsen är en integrerad del av den mäktiga revolutionära våg som nu förbereds molekylärt under den triumferande reaktionens skorpa. Det är därför vi säger: Länge leve det oberoende sovjetiska Ukraina!
18 september 1939
Först publicerad (ofullständigt) i Socialist Appeal, 24 oktober 1939
[ Denna artikel kommenterar den sovjetiska ockupationen av östra Polen som påbörjades 17 september 1939, 2 veckor efter det tyska angreppet på Polen inletts. Detta skedde i samförstånd med Nazityskland i enlighet med det hemliga tilläggsprotokoll som ingick i den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten. En viktig anledning till att Trotskij tar upp det i anknytning till Ukraina är att de östra delarna av Polen historiskt utgjordes av västra Ukraina (östra Galizien) och befolkades till stor del av ukrainare (de delarna anslöts f ö till Ukraina efter världskriget). / MF ]
Krig, precis som revolution, utmärks av det faktum att det i ett slag krossar idiotiska formuleringar och avslöjar den nakna verkligheten bakom dem. ”Försvar av demokratin” är en tom fras. Invasionen av Polen är en blodig verklighet.
Idag står det klart att under samma år som Komintern drev sin högljudda kampanj för en allians med demokratierna mot fascismen, förberedde Kreml ett militärt samförstånd med Hitler mot de så kallade demokratierna. Till och med fullständiga idioter måste nu inse att Moskvarättegångarna, med vars hjälp det gamla bolsjevikiska gardet krossades under anklagelser om samarbete med nazisterna, inte var något annat än kamouflage för den stalinistiska alliansen med Hitler. Hemligheten är ute. Medan de brittiska och franska delegationerna diskuterade med Vorosjilov om problemet hur man bäst kunde försvara Polen, diskuterade samme Vorosjilov med representanter för den tyska generalstaben om hur man på bästa sätt kunde krossa och dela upp Polen. Kreml lurade inte enbart Chamberlain, Daladier och Back utan även, och systematiskt, de arbetande klasserna i Sovjetunionen och hela världen.
En del enfaldiga människor och snobbar anklagar mig för att jag drivs av att göra hemska förutsägelser på grund av ”hat” mot Stalin. Som om seriösa människor låter sig påverkas av personliga känslor i historiskt viktiga frågor. Obevekliga fakta bevisar att verkligheten är hemskare än alla förutsägelser jag gjort. När man gick in i Polen visste de sovjetiska arméerna på förhand vid vilken punkt de skulle möta – och som allierade, inte som fiender – Hitlers arméer. Operationen fastställdes i sina huvudpunkter av de hemliga klausulerna i den tysk-sovjetiska pakten; båda ländernas generalstaber samarbetade konstant; den stalinistiska invasionen är inget annat än ett symmetriskt tillägg till de hitleristiska operationerna. Detta är fakta.
Fram tills helt nyligen har Kreml, i ett försök att vinna Warszawas vänskap (i detta fall för att lura dem), deklarerat att parollen om självbestämmande för västra Ukraina (östra Galizien) var kriminell. Utrensningarna och avrättningarna i sovjetiska Ukraina framkallades främst i huvudsak av det faktum att de ukrainska revolutionärerna, mot Moskvas vilja, strävade efter att befria Galizien från det polska förtrycket. Nu döljer Kreml sin intervention i Polen med botfärdig oro för ”befrielsen” och ”enandet” av de ukrainska och vitryska folken. I verkligheten är Sovjet-Ukraina, mer än någon annan del av Sovjetunionen, fjättrat av Moskva-byråkratins grymma kedjor. Aspirationerna hos olika delar av den ukrainska nationen för sin befrielse och självständighet är helt legitima och har en mycket intensiv karaktär. Men dessa aspirationer är också riktade mot Kreml. Om invasionen når sitt mål kommer det ukrainska folket finna sig själva ”enat”, inte i en nationell frihet utan i byråkratiskt slaveri. Dessutom kan ingen ärlig människa godkänna ”befrielsen” av åtta miljoner ukrainare och vitryssar på bekostnad av förslavningen av 23 miljoner polacker! Inte ens om Kreml genomför en folkomröstning i det ockuperade Galizien likt Goebbels kommer det att lura någon. För detta är inte en fråga om befrielsen av ett förtryckt folk, utan snarare om att utvidga territoriet där byråkratiskt förtryck och parasitism kommer att praktiseras.
Hitlerpressen ger sitt absoluta godkännande till ”enandet” och ”befrielsen” av ukrainarna under Kremls klor. Därmed åstadkommer Hitler två saker: för det första drar han in Sovjetunionen i sin militära inflytelsesfär; för det andra tar han ytterligare ett förberedande steg på vägen mot lösningen av sitt program för ett ”Stor-Ukraina”. Hitlers politik är som följer: etablera en bestämd ordning för sina erövringar, den ena efter den andra och med varje ny erövring skapa ett nytt system av ”vänskap”. För tillfället ger Hitler Stor-Ukraina till sin vän Stalin som en tillfällig deposition. Under nästa steg kommer han ställa frågan om vem som är ägare till detta Ukraina: Stalin eller han, Hitler.[10]
Det finns människor som vågar jämföra alliansen Stalin-Hitler med Brest-Litovskfördraget. Vilken parodi! Förhandlingarna i Brest-Litovsk genomfördes öppet inför hela mänskligheten. I slutet av 1917 och början av 1918 hade den sovjetiska revolutionen inte en enda bataljon som kunde fortsätta strida. Hohenzollrarnas Tyskland anföll Ryssland och tog sovjetiska provinser och militära förnödenheter. Den unga regeringen hade inga andra fysiska möjligheter än att skriva under fredsfördraget. Denna fred definierades öppet av oss som en avväpnad revolutions kapitulation inför en mäktig fiende. Vi dyrkade inte Hohenzollern utan fördömde freden i Brest-Litovsk som utpressning och rån. Vi lurade inte arbetarna och bönderna. Dagens Stalin-Hitlerpakt slöts trots att det finns en armé på flera miljoner och den omedelbara uppgiften för pakten var att underlätta Hitlers krossande av Polen och dess uppdelning mellan Berlin och Moskva. Var finns analogin?
Molotovs ord om att Röda Armén skulle hölja sig själv med ”ära” i Polen är Kremls outplånliga skam. Röda Armén fick ordern att besegra dem i Polen som hade besegrats av Hitler. Detta är en skamlig och kriminell uppgift som Röda armén tilldelades av Kremls schakaler.
[1] Trotskij var själv född och uppvuxen i Ukraina.
[2] Taras Sjevtjenko (1814-1861), poet som blev känd som den ukrainska nationalistiska litteraturens fader.
[3] En ukrainsk nationalskald – öa.
[4] Kobzar var en poesisamling skriven av Sjevtjenko – öa.
[5] Stalin sade bl a följande i sin ”Verksamhetsberättelse på adertonde partikongressen om SUKP(b):s arbete” (Leninismens problem s 967):
”Karaktäristiskt är det gny, som den engelsk-franska och nordamerikanska pressen igångsatte med anledning av Sovjet-Ukraina. Ledarna för denna press skrek sig hesa i sina påståenden att tyskarna är på väg till Sovjet-Ukraina, att de nu har i sina händer det så kallade Karpato-Ukraina med en befolkning på c:a 700.000, att tyskarna senast i vår detta år kommer att ansluta Sovjet-Ukraina med över 30 miljoner invånare till det så kallade Karpato-Ukraina. Det förefaller som detta misstänkliga gny skulle ha till ändamål att framkalla förbittring i Sovjetunionen mot Tyskland, att förgifta atmosfären och provocera fram en konflikt med Tyskland utan några synliga grunder...”
[6] Det gyllene skinnet är ett värdefullt föremål i den grekiska mytologin. Om hjälten Janos hittade skinnet skulle han få överta tronen i staden Iolchos – öa.
[7] Artikelförfattaren är förmodligen Hugo Oehler. Artikeln finns i Marxist, Volume 5, No. 4, July, 1939
[8] Ukrainska Borotba-partiet (Kamp-partiet) var aktivt under åren 1918-20 när det förenades med det ukrainska kommunistpartiet. De förde en ukraniseringspolitik och utrensades av stalinisterna i slutet av 20-talet. De flesta borotbaisterna dödades under utrensningarna i slutet av 1930-talet.
[9] Det är i linje med hur Putin idag ser på Ukraina (att det saknar existensberättigande).
[10] Detta blev verklighet 22 juni 1941, då Nazi-Tyskland invaderade Sovjetunionen (Operation Barbarossa).