[ Inre partidirektiv som utarbetades för Kinas kommunistiska partis Centralkommittés räkning. Det var ställt till Sydvästbyrån och Arbetskommittén i Tibet men meddelades också till Nordvästbyrån och underbyrån i Sinkiang. ]
Centralkommittén godkänner i huvudsak de instruktioner som Sydvästbyrån och Sydvästra militärområdet den 2 april telegraferat till Arbetskommittén och Militärområdet i Tibet. Den anser att den grundläggande politik och de olika åtgärder, som framläggs i telegrammet, (med undantag för punkten om att reorganisera de tibetanska trupperna) är riktiga. Endast genom att följa dessa kan vår armé skapa sig en osårbar position i Tibet.
Förhållandena i Tibet är annorlunda än de som råder i Sinkiang. Tibet står sig såväl politiskt som ekonomiskt dåligt i jämförelse med Sinkiang. Men även i Sinkiang var det första arméförbanden under Wang Chen gjorde, när de kom dit, att de ägnade den yttersta uppmärksamhet åt noggrann budgetering, självtillit och produktion för sitt eget behov. De har nu vunnit ett fast fotfäste och varmt stöd från de nationella minoriteterna. De genomför nedsättning av arrendeavgifter och räntor och övergår denna vinter till jordbruksreformen, och då kan vi vara säkra om ännu starkare stöd från massorna. Sinkiang är väl förbundet med landets centrala delar genom motorvägar och detta är av stor hjälp, då det gäller att förbättra de nationella minoriteternas materiella välfärd. Vad Tibet beträffar kan varken räntenedsättning eller jordreform inledas förrän om minst två eller tre år. Medan det i Sinkiang bor flera hundra tusen som tillhör Hanfolket, finns det knappast några sådana i Tibet, där vår armé befinner sig i ett helt annorlunda nationellt minoritetsområde. För att vinna över massorna och försätta oss själva i en osårbar ställning litar vi till uteslutande två grundläggande politiska riktlinjer. Den första är noggrann budgetering sammanlänkad med produktion för arméns egna behov, och att därigenom utöva inflytande på massorna. Detta är den viktigaste länken. Även då landsvägar byggs, kan vi inte räkna med att transportera stora mängder spannmål på dessa. Indien kommer troligen att gå med på att sända spannmål och andra varor till Tibet på utbytesbasis, men vår ståndpunkt måste vara att vår armé bör vara istånd att fortsätta, även om Indien en vacker dag slutar att sända något. Vi måste göra vårt bästa och vidta lämpliga åtgärder för att vinna över Dalai Lama och flertalet av hans toppfigurer och att isolera den handfull av dåliga element som finns, för att på ett antal år uppnå en gradvis, oblodig omvandling av det ekonomiska och politiska systemet i Tibet. Å andra sidan måste vi vara beredda på möjligheten att de dåliga elementen leder de tibetanska trupperna i revolt och angriper oss, så att vår armé, om något sådant inträffar, kan fortsätta sitt arbete och hålla ut i Tibet. Alltsammans beror på noggrann budgetering och produktion för arméns eget behov. Endast med denna grundläggande politik som hörnsten i vårt arbete kan vi uppnå vårt mål. Den andra politiska riktningen, som vi kan och måste förverkliga, är att upprätta handelsförbindelser med Indien och med de centrala delarna av vårt land och uppnå en allmän balans i leveranserna till och från Tibet så att det tibetanska folkets levnadsstandard på intet sätt kommer att sjunka till följd av vår armés närvaro utan kommer att förbättras genom våra ansträngningar. Om vi inte kan lösa dessa två problem om produktion och handel, kommer vi att förlora den materiella grunden för vår närvaro, de dåliga elementen kommer att vinna på det och att inte låta en enda dag gå utan att hetsa de efterblivna elementen bland folket och de tibetanska trupperna till kamp emot oss och vår politik, att enas med de många och isolera de få, blir utan verkan och misslyckas.
Av alla synpunkter, som framläggs i Sydvästbyråns telegram av den 2 april, finns det endast en som kräver ytterligare överväganden. Jag avser, är det möjligt och tillrådligt att reorganisera de tibetanska trupperna och tämligen snart bilda en militär och administrativ kommission. Vår åsikt är att de tibetanska trupperna inte ska reorganiseras för närvarande och att formella militära underområden eller en militär och administrativ kommission inte heller bör upprättas. Lämna tills vidare allt som det är, låt den situationen bestå och ta inte upp dessa frågor förrän vår armé om ett år eller två är i stånd att fylla sina egna behov genom produktion och vinner massornas stöd. Under tiden finns det två möjligheter. En är att vår enhetsfrontspolitik gentemot det högre skiktet, en politik för att enas med de många och isolera de få, ger resultat och att det tibetanska folket undan för undan drar sig närmare oss så att de dåliga elementen och de tibetanska trupperna inte vågar revoltera. Den andra möjligheten är att de dåliga elementen, i tron att vi är svaga och kan skrämmas, kan komma att leda de tibetanska trupperna i en revolt, och att vår armé går till motangrepp i självförsvar och tilldelar dem slag som de känner av. Bägge möjligheterna kommer att vara till fördel för oss. Så som toppfigurerna i Tibet ser saken finns det inte tillräckliga skäl för att nu uppfylla Överenskommelsen1 i dess helhet eller för att reorganisera de tibetanska trupperna. Men sakerna kommer att vara annorlunda om några få år. Då kommer de sannolikt att finna att de inte har annat val än att genomföra Överenskommelsen[1] i dess helhet och att reorganisera de tibetanska trupperna. Om de tibetanska trupperna sätter i gång med en eller till och med flera revolter och varje gång blir tillbakaslagna av vår armé, kommer vi att vara så mycket mer berättigade att reorganisera dem. Uppenbarligen var inte bara de två Silonerna[2], utan också Dalai Lama och de flesta i hans klick motvilliga att godta Överenskommelsen och är ovilliga att genomföra den. Vi har ännu inte en materiell bas för att till fullo förverkliga Överenskommelsen och inte heller har vi en bas för detta i den meningen att vi har stöd bland massorna eller i överskiktet. Att genomtvinga dess uppfyllanden kommer att göra mera skada än nytta. Nåväl, eftersom de är ovilliga att förverkliga Överenskommelsen, kan vi ju låta saken vara för närvarande och vänta. Ju längre dröjsmålet varar, desto starkare blir vår ställning och desto svagare deras. Dröjsmålet kommer inte att göra oss mycken skada, tvärtom, det kan vara till vår fördel. Låt dem fortsätta med sina dåraktiga illdåd mot folket, medan vi för vår del koncentrerar oss på goda handlingar — produktion, handel, vägbygge, läkarvård och enhetsfrontarbete (enhet med flertalet och tålmodig fostran) för att vinna över massorna och bidar vår tid innan vi tar upp frågan om att till fullo uppfylla Överenskommelsen. Om de inte är för att inrätta grundskolor, kan vi upphöra med det också.
Demonstrationen, som nyligen hölls i Lhasa, bör inte ses enbart som ett verk av de två Silonerna och andra dåliga element utan som en signal till oss från Dalai Lamaklickens flertal. Deras petition är mycket taktfull ty den antyder ingen önskan om en brytning med oss, bara en önskan om eftergifter från vår sida. Ett av villkoren ger en antydan om att Chingdynastins praxis bör återställas, med andra ord att inga styrkor ur Befrielsearmén bör stationeras i Tibet, men det är inte vad de i verkligheten är ute efter. De vet mycket väl att detta är omöjligt; de försöker driva byteshandel med detta villkor för att få igenom andra. Den fjortonde Dalai Lama kritiseras i petitionen för att frita honom från allt politiskt ansvar för demonstrationen. De framställer sig som beskyddare av den tibetanska nationens intressen, ty de är medvetna om att fastän de är oss underlägsna i militär styrka, har de ett övertag över oss, när det gäller samhälleligt inflytande. Vi bör godta innehållet i denna petition (inte formen) och uppskjuta det fullständiga genomförandet av Överenskommelsen. Tidpunkten för demonstrationen var medvetet vald så att den skulle hållas före Panchen Lamas ankomst till Lhasa. Efter hans ankomst kommer de sannolikt att göra sitt yttersta för att bearbeta honom så att han ska ansluta sig till deras klick. Om vi för vår del gör vårt arbete väl och Panchen Lama inte faller i deras fälla utan når Shigatse med liv och hälsa i behåll, blir läget mera gynnsamt för oss. Det oaktat, eftersom varken vår brist på en materiell bas eller deras övertag över oss i fråga om samhälleligt inflytande kommer att ändras för närvarande, kommer inte heller Dalai Lamaklickens ovilja att till fullo genomföra Överenskommelsen att ändras. För närvarande bör vi tillsynes ta till offensiven och fördöma båda demonstrationen och petitionen såsom oberättigade (därför att de undergräver Överenskommelsen), men i verkligheten bör vi vara beredda att göra eftergifter och att gå över till offensiven i framtiden (dvs sätta Överenskommelsen i kraft) när betingelserna mognat.
Vilka är era synpunkter? Var vänliga övertänk saken och telegrafera ert svar.
[1] Här avses Överenskommelsen den 23 maj 1951 mellan den Centrala Folkregeringen och lokalregeringen i Tibet om åtgärder för Tibets fredliga befrielse.[TILLBAKA]
[2] ”Silonerna” var de högsta administrativa ämbetsmännen under Dalai Lama. De två siloner, som här avses, var de reaktionära trälägarna Lukhangwa och Lozang Tashi.[TILLBAKA]