Källa: Marx Engels Werke bd XXIII, s. 11-802; "Das
Kapital. Band I. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Tillägnas
min oförgätlige vän,
proletariatets djärve, trogne, ädle förkämpe,
WILHELM WOLFF
Född i Tarnau 21 juni 1809. Död i landsflykt i Manchester 9 maj
1864.
Det verk, vars första band jag härmed överlämnar till allmänheten, utgör fortsättningen på min år 1859 publicerade skrift: "Zur Kritik der politischen Ökonomie". Den långa pausen mellan början och avslutning har orsakats av en mångårig sjukdom, som upprepade gånger har avbrutit mitt arbete.
Innehållet i denna tidigare skrift har sammanfattats i första kapitlet av detta band. [2] Detta har skett inte endast för sammanhangets och fullständighetens skull. Framställningen har förbättrats. I den mån sakförhållandena inte lagt hinder i vägen, har många förut endast antydda punkter här utförligare utvecklats, medan tvärtom sådant, som tidigare fått en utförligare framställning, här endast antydes. Givetvis bortfaller nu avsnitten om värde- och penningteorins historia. Dock finner den förra skriftens läsare nya källor till denna teoris historia i noterna till första kapitlet.
All vår början bliver svår - det gäller ju om varje vetenskap. Att förstå det första kapitlet, i synnerhet det avsnitt, som innehåller analysen av varan, kommer därför att bereda den största svårigheten. Vad nu närmast beträffar analysen av värdesubstans och värdestorlek, har jag i möjligaste mån sökt popularisera framställningen.[1*] Värdeformen, vars slutgiltiga gestalt är penningformen, är ganska innehållslös och enkel. Ändock har människoanden sedan mer än 2000 år förgäves sökt utforska den, medan man å andra sidan åtminstone någorlunda har lyckats analysera betydligt mer innehållsdigra och komplicerade former. Varför? Emedan kroppen som helhet är lättare att studera än kroppens celler. Vid analys av de ekonomiska formerna duger dessutom varken mikroskop eller kemiska reagenser. Abstraktionskraften är dess enda hjälpmedel. För det borgerliga samhället utgör emellertid arbetsproduktens varuform eller varans värdeform den ekonomiska cellformen. För den obildade verkar det, som om analysen härav pysslade med rena spetsfundigheter. Det handlar också med nödvändighet om spetsfundigheter men endast på samma sätt som i den med mikroskop arbetande anatomin.
Med undantag för avsnittet om värdeformen skall man inte kunna beskylla denna bok för svårförståelighet. Jag syftar givetvis på läsare, som vill lära något nytt, alltså även vill tänka själva.
Fysikern observerar naturprocesserna, antingen där de framträder i den mest pregnanta formen och minst grumlade av störande inflytelser, eller också gör han, om möjligt, experiment under sådana betingelser, att processens renhet garanteras. I detta verk är det min uppgift att utforska det kapitalistiska produktionssättet och de däremot svarande produktions- och utbytesförhållandena. Dess klassiska miljö har hittills varit England. Detta är orsaken till att detta land får tjäna som huvudillustration till mina teoretiska resonemang. Dock: om den tyske läsaren skulle fariseiskt rycka på axlarna åt de engelska industri- och jordbruksarbetarnas förhållanden eller optimistiskt lugna sig med att i Tyskland står det ännu inte på långt när så illa till, så måste jag säga honom: De te fabula narratur! (Det är om dig, som det berättas här!)[3]
I och för sig är det här inte fråga om den högre eller lägre utvecklingsgraden av de samhälleliga motsättningar, som har sin upprinnelse i den kapitalistiska produktionens naturlagar. Det är fråga om själva dessa lagar, om dessa påträngande tendenser, som verkar med järnhård nödvändighet. Det industriellt mera utvecklade landet visar det mindre utvecklade endast bilden av dess egen framtid.
Men bortsett härifrån. Där den kapitalistiska produktionen vunnit insteg hos oss, t.ex. i de egentliga fabrikerna, är tillståndet mycket sämre än i England, emedan vi saknar korrektiv till fabrikslagarna. Inom alla andra områden lider vi liksom hela det övriga kontinentala Västeuropa inte bara av den kapitalistiska produktionens utveckling utan också av denna utvecklings brister.
Vid sidan av de moderna missförhållandena trycker oss en hel rad av nedärvda missförhållanden, som härleder sig från ålderdomliga, utlevade produktionssätts fortsatta vegeterande, med otidsenliga sociala och politiska förhållanden i släptåg. Våra lidanden kommer inte bara från de levande utan också från de döda. Le mort saisit le vif! (En juridisk fackterm = "arvtagaren tillträder omedelbart arvet".)
Tysklands och hela det övriga kontinentala Västeuropas sociala statistik är eländig i jämförelse med den engelska. Ändock lyfter den på slöjan tillräckligt mycket för att därunder låta ana ett medusahuvud. Vi skulle bli förskräckta över tillståndet i vårt land, om våra regeringar och parlament såsom i England utsåge periodiska undersökningskommissioner för de ekonomiska förhållandena, om dessa kommissioner för att utforska sanningen utrustades med samma maktfullkomlighet som i England, om det lyckades att för detta ändamål finna lika sakkunniga, opartiska och hänsynslösa män som Englands fabriksinspektörer, dess medicinska rapportörer över "Public Health" (folkhälsan), dess undersökningskommissarier angående exploateringen av kvinnor och barn, angående bostads- och näringsförhållanden o.s.v. Perseus behövde en dimhuva för att kunna förfölja vidunder. Vi drar ner dimhuvan över ögon och öron för att kunna förneka vidundrens existens.
Man måste akta sig för självbedrägeri härvidlag. Liksom 18:e århundradets amerikanska frihetskrig blev stormklockan för den europeiska medelklassen, så också det 19:e århundradets borgarkrig för den europeiska arbetarklassen. I England är omvälvningsprocessen fullt påtaglig. Vid en viss punkt måste den komma att återverka på kontinenten. Där kommer den att utvecklas i brutalare eller humanare former allt efter arbetarklassens egen utvecklingsgrad. Bortsett från högre motiv bjuder alltså det egna intresset de nu härskande klasserna att röja undan alla lagligen kontrollerbara hinder, som hämmar arbetarklassens utveckling. Jag har därför bl.a. gett den engelska fabrikslagstiftningens historia, innehåll och resultat ett så stort utrymme i detta band. Den ena nationen bör och kan ta lärdom av den andra. Även om ett samhälle har kommit sin egen utvecklings naturlag på spåren - och det yttersta syftet med detta verk är att avslöja det moderna samhällets ekonomiska rörelselag -, så kan det varken hoppa över eller dekretera bort naturenliga utvecklingsfaser. Men det kan avkorta och mildra födslovåndorna.
Ett ord för att förebygga eventuella missförstånd. Kapitalistens och jordägarens gestalter tecknar jag ingalunda i något rosenskimmer. Men det handlar härvidlag inte om personerna, annat än i den mån de är personifikationer av ekonomiska kategorier, bärare av bestämda klassförhållanden och intressen. Mindre än någon annan kan min ståndpunkt, vilken uppfattar de ekonomiska samhällsformernas utveckling som en naturhistorisk process, göra den enskilde ansvarig för tillstånd, av vilka han själv är en social produkt, hur mycket han är strävar att höja sig över dem.
På den politiska ekonomins område möter den fria vetenskapliga forskningen inte bara samma fiender som på alla andra områden. Den egenartade naturen av det ämne den behandlar frammanar och mobiliserar emot den de häftigaste, mest småaktiga och hatiska lidelserna i ett människobröst: privatintressets furier. Den engelska högkyrkan t.ex. förlåter hellre ett angrepp på 38 av sina 39 trosartiklar än på en trettioniondel av sina penninginkomster. Nu för tiden är själva ateismen en culpa levis, jämförd med kritiken av nedärvda egendomsförhållanden. Ett framsteg är dock omisskännligt. Jag kan t.ex. hänvisa till den under de senaste veckorna offentliggjorda blåboken [4]: Correspondence with Her Majesty's Missions Abroad, regarding Industrial Questions and Trades-Unions. Den engelska kronans utrikesrepresentanter säger här utan omsvep, att i Tyskland, i Frankrike, kort sagt i alla kulturstater på den europeiska kontinenten, en omvandling av bestående förhållanden mellan kapital och arbete är lika märkbar och lika ofrånkomlig som i England. Samtidigt förklarade på andra sidan Atlantiska Oceanen mr Wade, Förenta staternas vicepresident, på offentliga möten: Efter slaveriets avskaffande kommer kapital- och jordegendomsförhållandena på dagordningen! Detta är tidstecken, som inte kan döljas bakom purpurmantlar eller svarta kåpor. De betyder ingalunda, att några under kommer att ske i morgon. Men de visar, att man t.o.m. inom de härskande klasserna börjar ana, att det nutida samhället inte är någon fast kristall utan en organism, som kan omvandlas och oupphörligt är stadd i omvandling.
Andra bandet av denna skrift skall behandla kapitalets cirkulationsprocess (bok II) och totalprocessens gestaltning (bok III), det tredje och sista bandet (bok IV) teorins historia.
Varje utlåtande från en vetenskaplig kritik är mig välkommet. Gentemot fördomarna hos den s.k. allmänna opinionen, åt vilken jag aldrig har gjort några eftergifter, gäller för mig, framdeles liksom förr, den store florentinarens valspråk:
Segui il tuo corso, e lascia dir le genti! [5]
London 25 juli 1867.
Närmast med tanke på läsarna av den första upplagan vill jag ge en redovisning över de i andra upplagan företagna ändringarna. Bokens överskådligare indelning är påfallande. Nytillkomna noter är genomgående betecknade som noter till andra upplagan. Med avseende på själva texten är detta det viktigaste:
I kap. I: 1 är värdets härledning genom ekvationsanalys, vari varje bytesvärde uttryckes, vetenskapligt strängare genomförd, varjämte det i första upplagan endast antydda sammanhanget mellan värdesubstansen och värdestorhetens bestämning medelst socialt erforderlig arbetstid uttryckligen har betonats. Kap. I: 3 (Värdeformen) är fullständigt omarbetat, en sak som redan första upplagans dubbla framställning varslade om. - I förbigående vill jag nämna, att denna dubbla framställning tillkom på initiativ av min vän, Dr L. Kugelmann i Hannover. Jag var på besök hos honom våren 1867, just när de första korrekturarken anlände från Hamburg, och han övertygade mig om nödvändigheten av ett tillägg med en mera didaktisk, noggrann förklaring av värdeformen, till tjänst för flertalet läsare. - Första kapitlets sista avsnitt, "Varans fetischkaraktär o.s.v.", är till stor del förändrat. Kap. III: 1 (Värdemätare) är omsorgsfullt reviderat, emedan detta avsnitt var otillräckligt behandlat i första upplagan, där jag hänvisade till de i "Till kritiken av den politiska ekonomin", Berlin 1859, redan lämnade anvisningarna. Kap. VII, speciellt del 2, är åtskilligt omarbetat.
Det vore till ingen nytta att närmare gå in på de här och där företagna textändringarna, de flesta endast stilistiska. De förekommer överallt i boken. Likväl märker jag nu, vid granskning av den i Paris utkommande franska översättningen, att det tyska originalet i åtskilliga stycken här hade krävt en mer genomgripande omarbetning, med strängare stilistisk korrigering, eventuellt även en grundligare storstädning bland enstaka slarvfel. Men det var knappt om tiden, eftersom jag först på hösten 1871 mitt uppe i andra brådskande arbetsuppgifter fick meddelande, att boken var slutsåld, och att tryckningen av andra upplagan skulle påbörjas redan i januari 1872.
Den uppskattning, som "Kapitalet" hastigt vunnit i vida kretsar av den tyska arbetarklassen, är den bästa lönen för min möda. En herr Mayer, fabrikant i Wien, en man med borgerligt-ekonomiska åsikter, visade i en under tysk-franska kriget publicerad broschyr på ett slående sätt, hur det utpräglade teoretiska skaplynne, som brukar anses vara tyskt arvegods, nu är totalt försvunnet hos Tysklands s.k. bildade klasser, medan det däremot lever upp i den tyska arbetarklassen.
Den politiska ekonomin har i Tyskland intill denna stund förblivit en utländsk vetenskap. Gustav von Gülich har, särskilt i de 1830 utgivna två första banden av sitt verk "Geschichtliche Darstellung des Handels, der Gewerbe etc.", till stor del belyst de speciella historiska förhållanden, vilka hos oss hämmade det kapitalistiska produktionssättets utveckling och därmed även det moderna borgerliga samhällets uppbyggande. Den politiska ekonomin hade alltså ingen naturlig jordmån. Den importerades som färdig produkt från England och Frankrike; dess tyska professorer förblev lärjungar. Det teoretiska uttrycket för främmande, helt annorlunda förhållanden förvandlades i deras händer till en samling dogmer, uttolkade i överensstämmelse med den småborgerliga värld, som omgav dem, alltså vantolkade. Den inte helt förkvävda känslan av vetenskaplig oförmåga och det kusliga medvetandet att nödgas fuska i en sysselsättning, som var dem främmande, sökte de dölja under prunkande litteraturhistorisk lärdom eller genom inblandning av främmande stoff, lånat från de s.k. kameralvetenskaperna, ett mischmasch av kunskaper, en skärseld, som den tyska byråkratins förhoppningsfulle[I*] kandidat har att genomlida.
Efter 1848 har den kapitalistiska produktionen hastigt utvecklats i Tyskland och har redan nu framdrivit sina svindelblomster. Men mot våra fackmän har ödet förblivit lika ogunstigt. Så länge de utan fördomar kunde syssla med politisk ekonomi, saknades de moderna ekonomiska förutsättningarna i den tyska verkligheten. Men då dessa förutsättningar förverkligades, skedde det under omständigheter, vilka inte längre medger ett fördomsfritt studium inom ramen för den borgerliga synkretsen. I den mån den politiska ekonomin är borgerlig, d.v.s. uppfattar den kapitalistiska ordningen inte som en övergående utvecklingsfas utan tvärtom som den samhälleliga produktionens absoluta och slutgiltiga form, kan den förbli vetenskap, endast så länge klasskampen förblir latent eller blott uppenbarar sig i enstaka manifestationer.
Vi kan se på England. Dess klassiska politiska ekonomi tillhör den outvecklade klasskampens period. Dess siste store representant, Ricardo, är den förste, som medvetet tar motsättningen mellan klassintressena till utgångspunkt för sina forskningar, motsättningar mellan arbetslön och profit, profit och jordränta, som han naivt uppfattar som samhälleliga naturlagar. Men därmed hade den borgerliga politiska ekonomin också nått en gräns, som den inte förmår överskrida. Redan under Ricardos livstid och i opposition mot honom framträder kritiken mot densamma genom Sismondi.[2*]
Den följande tiden, 1820-1830, kännetecknas i England av vetenskaplig livaktighet på den politiska ekonomins område. Det var tiden för den ricardo'ska teorins utbredning, dess vulgarisering och dess kamp mot den gamla skolan. Det utkämpades lysande fäktningar. Vad som därvid presterades, är föga känt på den europeiska kontinenten, eftersom polemiken till största delen finns kringströdd i tidskriftsartiklar, tillfällighetsskrifter och pamfletter.[II*] Den fördomsfria karaktären hos denna polemik - ehuru den ricardo'ska teorin redan nyttjades även som angreppsvapen mot den borgerliga ekonomin - förklaras av tidsförhållandena. Å ena sidan trädde storindustrin själv just ut ur sin barndom, vilket bevisas redan därav, att den först med krisen 1825 inleder sin moderna tillvaros periodiska kretslopp. Å andra sidan var klasskampen mellan kapital och arbete alltjämt trängd i bakgrunden, politiskt genom de omkring den heliga alliansen fylkade regeringarnas och reaktionärernas strid mot de av bourgeoisin anförda folkmassorna, ekonomiskt genom osämjan mellan industrikapital och aristokratisk jordegendom, en konflikt som i Frankrike bortskymdes av motsättningarna mellan stora och små egendomar. I England däremot utbröt kampen öppet i och med spannmålslagarna. Den politisk-ekonomiska litteraturen i England erinrar under denna period om den ekonomiska Sturm- und Drangperioden i Frankrike efter dr Quesnays död, men endast som brittsommaren erinrar om våren.
Med år 1830 började emellertid den en gång för alla avgörande krisen.
I Frankrike och England hade bourgeoisin erövrat den politiska makten. Från den tiden tar klasskampen, i både teori och praktik, alltmer utpräglade och aggressiva former. Den klämtar själaringningen över den vetenskapliga borgerliga ekonomin. Nu gäller det inte längre, om den ena eller andra teorin är sann, utan om den är för kapitalet nyttig eller skadlig, bekväm eller obekväm, av polisen förbjuden eller inte. I stället för oegennyttiga forskare kommer lejda slagskämpar, i stället för objektiv vetenskaplig undersökning apologeternas onda samvete och dåliga avsikter. Emellertid erbjuder ännu t.o.m. de närgångna småskrifter, som Anti-corn-law-league (Förbundet för bekämpande av spannmålstullarna) [7] med fabrikanterna Cobden och Bright i spetsen slungade ut i världen, ett om inte vetenskapligt så åtminstone historiskt intresse genom sin polemik mot jordägararistokratin. Med Sir Robert Peels frihandelslagstiftning mister vulgärekonomin även denna sista udd.
1848 års kontinentala revolution hade återverkningar även i England. Män, som ännu gjorde anspråk på vetenskaplig betydelse och ville vara något mer än blotta sofister och sykofanter i de härskande klassernas tjänst, sökte bringa kapitalets politiska ekonomi i samklang med proletariatets krav, vilka inte längre kunde ignoreras. Därav en andefattig synkretism, vars "bästa" representant är John Stuart Mill. Det blev den "borgerliga" ekonomins bankruttförklaring, mästerligt belyst redan av den store ryske kritikern N. Tschernyschewskij i hans verk "Den politiska ekonomins grunddrag efter Mill".
I Tyskland mognade alltså det kapitalistiska produktionssättet, först sedan det i Frankrike och England nog så bullersamt ådagalagt sin antagonistiska karaktär genom allbekanta stridigheter. Det tyska proletariatet ägde dessutom ett betydligt fastare principiellt klassmedvetande än den tyska borgarklassen. Just då en borgerlig politisk-ekonomisk vetenskap här syntes möjlig, hade den därför redan blivit omöjlig.
Under sådana förhållanden delade sig dess representanter i två läger. Den ena gruppen bestod av kloka, förvärvsintresserade, praktiska människor, vilka slöt upp kring Bastiat, den ytligaste och därför mest lyckade företrädaren för den vulgärekonomiska apologin. Den andra gruppen, stolt över sin vetenskaps akademiska värdighet, följde J. St. Mill i försöket att försona det oförsonliga.
Liksom under den borgerliga ekonomins klassiska tid förblev tyskarna även under dess förfall blott och bart lärjungar, efterapare och epigoner, små gårdfarihandlare i den utländska storfinansens tjänst.
Den egendomliga historiska samhällsutvecklingen i Tyskland uteslöt här alltså varje originell utbyggnad av den "borgerliga" ekonomin men däremot inte dess - kritik. I den mån en sådan kritik över huvud taget företräder en klass, kan den endast representera den klass, vars historiska uppgift är att revolutionera det kapitalistiska produktionssättet och slutligen avskaffa klasserna - proletariatet.
Den tyska borgarklassens lärda och olärda språkrör har främst av alla sökt tiga ihjäl "Kapitalet", liksom de hade lyckats göra med mina tidigare skrifter. När nu denna taktik inte längre motsvarade tidsförhållandena, författade de, under förevändning att recensera min bok, en appell "Till lugnande av det borgerliga medvetandet", men i arbetarpressen - se t.ex. Joseph Dietzgens uppsatser i "Volksstaat" [8] - mötte de överlägsna motståndare, som inte blev dem svaret skyldiga.[3*]
En förträfflig rysk översättning utkom våren 1872 i Petersburg. Upplagan på 3000 exemplar är redan nu nästan slutsåld. Men redan år 1871 hade Herr N. Sieber, professor i politisk ekonomi vid universitetet i Kiev, i sin skrift "Teorija Tsennosti i Kapitala D. Rikardo" ("D. Ricardos värde- och kapitalteori etc.") påvisat, att mina teorier om värdet, pengarna och kapitalet i sina grunddrag är nödvändiga för vidareutveckling av den Smith-Ricardo'ska läran. Vad som överraskar en västeuropé vid läsningen av Siebers gedigna bok, är hans konsekventa fasthållande vid den rena teoretiska ståndpunkten.
Den metod, som har använts i "Kapitalet", har blivit föga förstådd, något som framgår redan av de inbördes motstridiga uppfattningarna av densamma. Så förebrår mig "Revue Positiviste" [9] i Paris, å ena sidan att jag behandlar ekonomin metafysiskt, å andra sidan - gissa vad! - jo, att jag inskränker mig till att endast kritiskt analysera givna förhållanden i stället för att skriva ut recept (comtistiska?) för framtidens soppkök. Gentemot anklagelsen för metafysik anmärker prof. Sieber:
"Såvida det är fråga om den egentliga teorin, är Marx' metod samma deduktiva metod, som kännetecknar hela den engelska skolan, och vars brister och förtjänster är gemensamma för de bästa teoretiska ekonomerna." [10]
Monsieur M. Block - i "Les Théoriciens du Socialisme en Allemagne" juli och aug. 1872 - upptäcker, att min metod är analytisk, och säger bl.a.:
"Med detta verk placerar sig Herr Marx bland de mest framstående analytikerna."
De tyska recensenterna skriker naturligtvis om hegeliansk sofistik. Petersburgtidskriften "Vjestnik Jevropi". (Europa-Kuriren) behandlar i en artikel (majnumret 1872, s. 427-436) uteslutande metoden i "Kapitalet" och finner min forskningsmetod vara strängt realistisk men framställningssättet olyckligtvis tysk-dialektiskt. Skribenten[III*] säger:
"Dömer man efter framställningens yttre form, framstår Marx vid första ögonkastet som en den störste idealfilosof, och det i ordets tyska, d.v.s. sämsta mening. Men i själva verket är han oändligt mer realist än alla sina föregångare på den ekonomiska kritikens område. /.../ Man kan ingalunda kalla honom idealist."
Jag kan inte svara författaren bättre än genom några utdrag ur hans egen recension, som dessutom bör intressera en och annan läsare, för vilken det ryska originalet är otillgängligt.
Efter ett citat ur mitt företal till "Zur Kritik der Politischen Ökonomie", Berlin 1859, s. IV-VII,[IV*] där jag diskuterat den materialistiska grundvalen för min metod, fortsätter författaren:
"För Marx är endast ett viktigt: att finna lagen för de företeelser, som han undersöker. Och viktig är för honom inte endast den lag, som behärskar dem i deras färdiga form och i deras tillfälliga sammanhang under en viss tidsperiod. Vad som framför allt är viktigt för honom, är lagen för deras förändring, deras utveckling, d.v.s. övergången från en form till en annan, från ett sammanhang till ett annat. Så snart han väl har upptäckt denna lag, undersöker han i detalj de verkningar, i vilka den yttrar sig i samhällslivet. /.../ I enlighet därmed bemödar sig Marx endast om ett: att genom noggrann vetenskaplig undersökning påvisa nödvändigheten av en bestämd ordning i de sociala förhållandena och så korrekt som möjligt verifiera de fakta, som tjänar honom till utgångs- och stödjepunkter. Härvid är det alldeles tillräckligt, om han tillika med nuvarande ordnings nödvändighet påvisar nödvändigheten av en annan ordning, vari den första oundvikligen måste övergå, likgiltigt om människorna tror det eller inte, om de är medvetna därom eller inte. Marx betraktar samhällsutvecklingen som en naturhistorisk process, styrd av lagar, som inte endast är oberoende av människornas vilja, medvetande och avsikter utan tvärtom själva bestämmer deras vilja, medvetande och avsikter ... Om det medvetna elementet spelar en så underordnad roll i kulturhistorien, så faller det av sig självt, att kritiken, vars objekt kulturen själv är, mindre än något annat kan ha som grundval vare sig någon form eller något resultat av detta medvetande. Det vill säga, inte idén utan endast den yttre företeelsen kan vara kritikens utgångspunkt. Kritiken får begränsa sig till att jämföra och konfrontera ett faktum, inte med en idé utan med ett annat faktum. För kritiken är det viktigt, att bägge fakta så noggrant som möjligt undersökes och verkligen uppvisar olika utvecklingsmoment i sitt inbördes förhållande. Men framför allt är det av vikt, att utvecklingskedjan inte mindre noggrant utforskas, den ordningsföljd och det sammanhang, vari utvecklingsfaserna framträder. Men, skall man säga, de allmänna lagarna för det ekonomiska livet är desamma, alldeles oavsett om man tillämpar dem på nutiden eller förgången tid. Just detta bestrider Marx. Enligt honom existerar inga sådana abstrakta lagar ... Enligt hans mening har tvärtom varje historisk period sina egna lagar ... Då en viss utvecklingsperiod är avslutad och livet inträder i ett nytt stadium, börjar det också styras av andra lagar. Med ett ord: det ekonomiska livet uppvisar fenomen, analoga med utvecklingshistorien på andra biologiska områden ... De äldre ekonomerna ringaktade de ekonomiska lagarnas natur, då de jämförde dem med fysiska och kemiska lagar ... En djupare analys av företeelserna har visat, att sociala organismer skiljer sig från varandra lika grundligt som växt- och djurorganismer ... Ja, en och samma företeelse kan komma att lyda alldeles olika lagar, emedan den sociala organismens totalbyggnad är olika, de enskilda organen varierar och fungerar under olika betingelser etc. Marx bestrider t.ex., att befolkningslagen är densamma under alla tider och på alla platser. Tvärtom påstår han, att varje utvecklingsstadium har sin egen befolkningslag ... Med produktivkraftens olika utveckling ändras förhållandena och de lagar, som reglerar dem. Då Marx uppställer som sitt mål att från denna utgångspunkt utforska och förklara den kapitalistiska hushållningen, så formulerar han helt enkelt strängt vetenskapligt det mål, som varje noggrann undersökning av det ekonomiska livet måste ha ... Det vetenskapliga värdet av sådan forskning består i att utreda de särskilda lagar, som reglerar ett visst samhällssystems uppkomst, existens, utveckling och död samt dess ersättande med ett annat och högre. Och detta värde har i själva verket Marx' bok."
När författaren så träffande - och vad min personliga användning av densamma angår, därtill så välvilligt - skildrar, vad han kallar min verkliga metod, vad annat har han beskrivit än den dialektiska metoden?
Visserligen måste framställningssättet formellt skilja sig från forskningsmetoden. Forskningen har att i detalj tillägna sig stoffet, analysera dess olika utvecklingsformer och uppspåra det inre sambandet. Först sedan detta arbete är fullbordat, kan den verkliga rörelsen tillfredsställande beskrivas. Lyckas detta, så att stoffets eget liv abstrakt återspeglas i framställningen, kan det komma att se ut, som om man hade att göra med en konstruktion a priori.
Min dialektiska metod är i grunden inte endast avvikande från den hegelska utan dennas direkta motsats. För Hegel är tankeprocessen, vilken han rentav personifierar under namn av Idén, verklighetens demiurg och verkligheten endast dess yttre gestalt. För mig är tvärtom det ideella ingenting annat än det materiella, omsatt och översatt i människans hjärna.
Den mystifierande sidan i den hegelska dialektiken kritiserade jag för nära 30 år sedan, vid en tid då den ännu var modet för dagen. Men just medan jag höll på att utarbeta "Kapitalets" första band, behagade de retsamt arroganta och medelmåttiga epigoner [11], som nu anger tonen i det bildade Tyskland, behandla Hegel på samma sätt som den gode Moses Mendelssohn på Lessings tid behandlade Spinoza, nämligen som "en död hund". Jag bekände mig därför öppet som lärjunge till denne store tänkare och koketterade t.o.m. här och där i kapitlet om värdeteorin med det för honom säregna uttryckssättet. Trots att dialektiken i Hegels händer blir mystifierad, så är det inte desto mindre han, som först har framställt dess allmänna rörelseformer På ett uttömmande och medvetet sätt. Den står hos honom på huvudet. Man måste ställa den på fötterna för att bakom det mystiska höljet upptäcka den rationella kärnan.
I sin mystifierade form blev dialektiken en tysk modesak, emedan den såg ut att glorifiera det bestående. I sin rationella gestalt är den för borgerligheten och dess doktrinära förespråkare anstötlig och avskyvärd, emedan den i den positiva förståelsen av det bestående tillika innesluter förståelsen av dess negation, dess nödvändiga undergång, samt vidare uppfattar varje nytillkommen form i förändringens tecken och alltså, med blick för den förgängliga sidan i allt, inte låter sig imponera av något, emedan den till sitt väsen är kritisk och revolutionär.
Det kapitalistiska samhällets motsägelsefyllda utveckling gör sig för den praktiske borgaren påtagligast kännbar genom växlingarna i det periodiska kretslopp, som den moderna industrin genomlöper, med dess kulmen - den allmänna krisen. Åter är den i antågande, ehuru än så länge i förstadierna. Genom skådeplatsens världsformat liksom genom verkningarnas intensitet kommer den att banka in dialektiken i huvudet t.o.m. på goddagspiltarna i det nya heliga preussisk-tyska riket.[V*]
London 24 januari 1873.
Karl Marx
London 18 mars 1872.
Till medborgare Maurice La Châtre.
Ärade medborgare!
Jag hälsar med tillfredsställelse Er avsikt att ge ut en översättning av "Kapitalet" i periodiskt utkommande häften. I denna form bör verket bli lättare tillgängligt för arbetarklassen, en synpunkt som för mig är viktigare än alla andra.
Detta är Er medaljs framsida, men den har också en frånsida: Den undersökningsmetod, som jag har använt mig av, och som inte tidigare tillämpats på ekonomiska problem, gör läsningen av första kapitlet tämligen besvärlig, och man kan befara, att den franska allmänheten, alltid otålig att uppnå resultat och ivrig att upptäcka sammanhanget mellan de allmänna principerna och de dagsaktuella frågorna, skall tappa lusten, om man inte genast kan gå vidare i texten.
Detta är en olägenhet, som jag inte kan motverka på annat sätt än genom att på förhand göra de sanningssökande läsarna förberedda därpå. Det finns ingen kungsväg till kunskapen, och endast den, som inte skyr mödan att klättra uppför dess branta stigar, har utsikt att nå dess ljusa höjder.
Er tillgivne
Karl Marx.
Till läsaren
Monsieur J. Roy har föresatt sig att göra en så noggrann och t.o.m. ordagrann översättning som möjligt, en uppgift som han fyllt på ett minutiöst noggrant sätt. Men just hans pedantiska noggrannhet har tvingat mig att ändra formuleringarna för att göra dem lättare tillgängliga för läsaren. Dessa ändringar, som gjordes från dag till dag, då boken utkom i häften, är inte alltid tillkomna med samma omsorg och måste medföra ojämnheter i stilen.
Sedan jag hade underkastat mig detta revisionsarbete, har jag beslutat att utsträcka det även till den grundläggande originaltexten (andra tyska upplagan) för att förenkla vissa tankegångar och komplettera andra, ge kompletterande historiskt eller statistiskt material och tillfoga kritiska anmärkningar etc. Vilka litterära brister denna franska upplaga än må vara behäftad med, så har den dock ett vetenskapligt värde, oberoende av originalet, och borde kunna intressera även läsare, som behärskar tyska språket.
Härnedan lämnar jag uppgift om de ställen i efterskriften till andra tyska upplagan, vilka behandlar den politiska ekonomins utveckling i Tyskland och de i detta mitt arbete tillämpade metoderna.[VI*]
London 28 april 1875.
Karl Marx.
Det blev inte Marx förunnat att själv göra denna tredje upplaga tryckfärdig. Denne väldige tänkare, för vars storhet nu även motståndarna böjer sig, avled den 14 mars 1883.
På mig, jag som efter fyrtio år av den bästa, obrottsligaste vänskap förlorade min vän, som jag har mer att tacka för, än ord kan uttrycka - på mig föll nu åliggandet att ombesörja utgivningen både av denna tredje upplaga och av det i manuskript efterlämnade andra bandet. Hur jag har uppfyllt första delen av detta mitt åliggande, är jag här skyldig att avlägga räkenskap inför läsaren.
Marx planerade från början att till stor del omarbeta första bandets text, klarare utforma många teoretiska punkter och tillfoga nya samt komplettera det historiska och statistiska materialet fram till nutiden. Hans sjukdom i förening med det pressande kravet att hinna med slutredigeringen av andra bandet tvingade honom att avstå härifrån. Endast det allra nödvändigaste skulle ändras, endast de tillägg infogas, som redan införts i den under mellantiden utkomna franska upplagan ("Le Capital. Par Karl Marx", Paris Lachâtre 1873). [12]
I kvarlåtenskapen påträffades också ett tyskt exemplar, som han på flera ställen hade korrigerat och försett med hänvisningar till den franska upplagan; ävenså ett franskt, i vilket han noga hade markerat de berörda ställena. Dessa ändringar och tillägg inskränker sig, med några få undantag, till bokens sista avdelning, avsnittet "Kapitalets ackumulationsprocess". Här följde den hittillsvarande texten mer än i övrigt det ursprungliga utkastet, medan däremot de tidigare avsnitten i boken grundligare hade överarbetats. Stilen var därför ledigare, mera helgjuten, men också slarvigare, bemängd med anglicismer, på sina ställen oklar, och framställningen uppvisade här och där luckor, i det att enstaka viktiga moment endast hade antytts.
Vad stilen beträffar, så hade Marx själv grundligt reviderat flera underavdelningar och därtill genom åtskilliga muntliga antydningar låtit mig förstå, hur långt jag kunde gå, när det gällde att avlägsna engelska tekniska termer och övriga anglicismer. Tilläggen och kompletteringarna skulle Marx i varje fall ändå ha överarbetat och ersatt den galanta franskan med sin egen massiva tyska; jag måste nöja mig med att i bästa möjliga anknytning till den ursprungliga texten översätta dem.
I denna tredje upplaga är alltså inte ett enda ord ändrat, som jag inte bestämt vet, att författaren själv skulle ha ändrat. Det skulle inte falla mig in att i "Kapitalet" lansera den ökända jargong, som tyska ekonomer använder, denna rotvälska, som t.ex. kallar den för arbetsgivare, som låter andra arbeta åt honom för kontant betalning, och använder benämningen arbetstagare om den, som lämnar ifrån sig arbete mot lön. Även i franskan användes ordet travail (arbete) i vardagslivet i betydelsen "sysselsättning". Men med rätta skulle fransmännen anse de ekonomer vara förryckta, som kallade kapitalisterna donneur de travail (arbetsgivare) och arbetarna receveur de travail (arbetsmottagare).
Lika litet har jag tillåtit mig att reducera de i texten genomgående använda termerna för engelska mynt, mått och vikter till moderna tyska motsvarigheter. När första upplagan utkom, fanns det i Tyskland lika många sorters mått och vikter, som året har dagar, dessutom två slags mark (riksmarken var på den tiden giltig endast i huvudet på Soetbeer, som uppfann den i slutet av trettiotalet), två slags gulden och minst tre slags taler, däribland en, som hade den nya "tvåtredjedelen" [13] till enhet. I naturvetenskapen härskade metersystemet, på världsmarknaden engelska mått och vikter. Under sådana omständigheter var det självklart att använda engelska måttsenheter i en bok, som var nödsakad att nästan uteslutande hämta sina sakuppgifter från Englands industriella förhållanden. Och detta sistnämnda skäl är alltjämt avgörande, så mycket mera som förhållandena i detta hänseende knappast har ändrats på världsmarknaden, där speciellt i de utslagsgivande industrierna - järn och bomull - engelska mått och vikter än idag är nästan helt förhärskande.
Slutligen några ord om Marx' sätt att använda citat. I rena sakuppgifter och beskrivningar tjänar citaten, t.ex. ur de engelska blå-böckerna, självfallet helt enkelt som bevismaterial. En annan sak är, när andra ekonomers teoretiska åsikter återges. Då skall citatet endast fastställa, var, när och av vem en under utvecklingens gång framkommen ekonomisk teori först klart formulerades. Det är därpå det beror, om ifrågavarande ekonomiska idé har betydelse för vetenskapens historia, om den är ett mer eller mindre adekvat uttryck för sin tids ekonomiska tillstånd. Men om denna teori ännu äger absolut eller relativ giltighet för författarens ståndpunkt, eller om den redan helt tillhör historien, därpå kommer det absolut inte an. Dessa citat utgör alltså endast en från den ekonomiska vetenskapens historia lånad löpande kommentar till texten och fastställer datum och upphovsman för speciellt viktiga framsteg i den ekonomiska teorin. Och detta var synnerligen nödvändigt i en vetenskap, vars historieskrivare hitintills har utmärkt sig endast genom sin tendentiösa, nästan streberaktiga okunnighet. - Man förstår nu också, varför Marx, i överensstämmelse med efterskriften till andra upplagan, endast i undantagsfall har åberopat tyska ekonomer. Andra bandet hoppas jag skall kunna komma ut under loppet av år 1884.
London 7 november 1883.
Friedrich Engels
Utgivningen av en engelsk upplaga av "Kapitalet" tarvar ingen motivering. Tvärtom kunde man vänta en förklaring till att denna engelska upplaga har dröjt ända till nu, när man har sett, hur de i denna bok framlagda teorierna sedan flera år har blivit debatterade, angripna och försvarade, förklarade och misstolkade i både den engelska och amerikanska dagspressen och tidskriftslitteraturen.
När det, strax efter författarens död år 1883, stod klart, att en engelsk upplaga av boken verkligen vore nödvändig, förklarade sig Herr Samuel Moore - en mångårig vän till Marx och nedtecknaren av dessa rader, därtill själv kanske mer än någon annan orienterad i boken - beredd att åta sig utgivningen av den översättning, som Marx' litterära testamentsförvaltare enträget påyrkade. Enligt överenskommelse skulle jag jämföra manuskriptet med originalet och föreslå sådana ändringar, som jag ansåg lämpliga. När det efter hand visade sig, att Herr Moores förvärvsarbete hindrade honom från att fullborda översättningen så snabbt, som vi alla önskade, tog vi med glädje emot Dr. Avelings erbjudande att överta en del av arbetet. Samtidigt erbjöd sig Fru Aveling, Marx' yngsta dotter, att kontrollera citaten samt återställa originaltexten till de från engelska skribenter och blå-böcker hämtade utdrag, som Marx hade översatt till tyska. Detta har genomförts konsekvent sånär som på några självklara undantag.
Följande delar av boken har översatts av Dr. Aveling: 1. Kap. X (Arbetsdagen) och XI (Mervärdekvot och mervärdemängd); 2. Avsnitt VI (Arbetslönen, omfattande kap. XIX-XXII); 3. av kap. XXIV avdelning 4 (Omständigheter, som o.s.v.) till slutet av boken, omfattande sista delen av kap. XXIV, kap. XXV och hela avsnitt VIII (kap. XXVI-XXXIII); 4. de två författarförorden. Bokens övriga delar är översatta av Herr Moore. [14] Medan varje översättare sålunda ansvarar för sin del av arbetet, bär jag huvudansvaret för det hela.
Den tredje tyska upplagan, som genomgående legat till grund för mitt arbete, har jag förberett sedan år 1883. Härvid har jag anlitat författarens efterlämnade anteckningar, som anger, vilka ställen i andra upplagan som skulle utbytas mot särskilt markerade ställen i den år 1873 publicerade franska texten.[4*] De i texten till andra upplagan sålunda tillkomna ändringarna överensstämde i allmänhet med de ändringar, som Marx hade föreslagit i en rad handskrivna anvisningar till en engelsk översättning, som sedan ett tiotal år hade planerats i Amerika, men som huvudsakligen på grund av brist på kvalificerad och lämplig översättare hade måst anstå. Detta manuskript ställdes till förfogande av vår gamle vän, Friedrich Adolf Sorge i Hoboken, New Jersey. Det uppvisar ytterligare några anknytningar till den franska upplagan. Men då det är flera år äldre än anvisningarna till tredje upplagan, har jag endast undantagsvis använt mig därav, i synnerhet i de fall, då det har hjälpt oss över speciella svårigheter. Ävenså har den franska texten på de flesta besvärliga ställen utnyttjats som vägledning för vad författaren själv var beredd att offra, då ju alltid något av originalets hela och fulla innebörd måste gå förlorat vid översättningen.
En svårighet återstår, som vi inte kunde bespara läsaren: användningen av vissa termer med olikartad betydelse inte endast i vardagsspråket utan även i den vedertagna politiska ekonomin. Detta var dock oundvikligt. Varje ny uppfattning inom en vetenskap förorsakar en revolution i denna vetenskaps fackterminologi. Detta är mest märkbart inom kemin, där hela terminologin radikalt ändras ungefär vart tjugonde år, och där man knappast kan finna en enda organisk förening, som inte har uppvisat en hel provkarta på olika namn. Den politiska ekonomin har i allmänhet nöjt sig med att ta det kommersiella och industriella livets termer, som de är, varvid man fullständigt har förbisett, att man därigenom begränsade de genom dessa facktermer uttryckta idéerna till en trång krets. Så har aldrig ens den klassiska politiska ekonomin gått utöver de gängse begreppen profit och ränta, har aldrig undersökt denna obetalda del av produkten (som Marx kallar mervärde) i dess sammanhang och helhet och har fördenskull aldrig kommit fram till en klar förståelse varken av dess ursprung och natur eller de lagar, som reglerar den senare fördelningen av dess värde. Och detta, fastän ekonomerna var fullständigt medvetna om att såväl profit som ränta endast är underavdelningar, stycken av denna obetalda del av produkten, som arbetaren måste lämna företagsägaren (denne förste tillägnare, ehuru inte den siste, allenarådande besittaren). På liknande sätt blir hela näringslivet, bortsett från jordbruk och hantverk, utan åtskillnad sammanfattat i uttrycket manufaktur, varigenom skillnaden mellan två stora och väsentligt olika perioder i den ekonomiska historien utplånas: den egentliga manufakturens period, som baserades på delning av kroppsarbetet, och den moderna industrins period, som grundas på maskinerna.
Alltså är det självklart, att en teori, som betraktar den moderna kapitalistiska produktionen rätt och slätt som en utvecklingsfas i mänsklighetens ekonomiska historia, måste använda andra termer, än dessa andra skriftställare vant sig vid, de som uppfattar detta produktionssätt som oförgängligt och slutgiltigt.
Ett ord om författarens sätt att använda citat kan här inte vara omotiverat. I de flesta fall tjänar citaten på brukligt sätt som dokumentariska belägg för i texten framlagda påståenden. Men i många fall åberopar författaren ställen hos ekonomiska skriftställare för att påvisa, när, var och av vem en viss åsikt för första gången offentliggjordes. Detta sker i sådana fall, då den citerade uppfattningen är av betydelse som ett mer eller mindre adekvat uttryck för de vid en viss tidpunkt förhärskande betingelserna för den samhälleliga produktionen och distributionen, och detta oavsett huruvida Marx accepterar teorierna eller anser dem som allmängiltiga. Dessa citat förser därför texten med en ur vetenskapens historia hämtad, löpande kommentar.
Vår översättning omfattar endast verkets första del. Men denna första del är i hög grad ett helt i sig själv och har i tjugo års tid betraktats som ett självständigt verk. Andra delen, som jag utgav på tyska år 1885, är utan tvekan ofullständig utan den tredje, som inte kan bli publicerad förrän mot slutet av år 1887. När det tyska originalet till del III har utkommit, blir det tids nog att tänka på förberedelserna till en engelsk upplaga av bägge.
"Kapitalet" kallas ofta på kontinenten för "arbetarklassens bibel". Att de slutledningar, som detta verk kommit fram till, dagligen i allt större utsträckning blir till grundläggande principer för arbetarklassens väldiga rörelse, inte endast i Tyskland och Schweiz utan även i Frankrike, i Holland och Belgien, i Amerika och t.o.m. i Italien och Spanien - att överallt arbetarklassen i dessa slutledningar mer och mer finner det riktigaste uttrycket för sitt läge och sina strävanden, det kan ingen bestrida, som är förtrogen med denna rörelse. Och även i England utövar teorierna från Marx just i detta ögonblick ett mäktigt inflytande på den socialistiska rörelsen, som utbreder sig i lika hög grad bland de "bildade" som inom arbetarklassen. Men detta är inte allt. Den tid nalkas hastigt, när en grundlig analys av Englands ekonomiska läge framtvingas som en ofrånkomlig nationell nödvändighet. Det engelska industriella systemets utveckling, som är otänkbar utan en ständig och snabb utvidgning av produktion och marknader, har råkat i stagnation. Frihandeln har uttömt sina resurser, och självaste Manchester tvivlar på detta sitt tidigare ekonomiska evangelium.[5*] Den snabbt expanderande utländska industrin stirrar överallt den engelska produktionen i ansiktet, inte bara på tullskyddade utan även på fria marknader, t.o.m. på denna sidan Kanalen. Medan produktivkrafterna växer i geometrisk serie, ökar marknadernas omfång i bästa fall i aritmetisk serie. Det tioåriga kretsloppet av stagnation, uppsving, överproduktion och kriser, som under tiden 1825-1867 ständigt upprepades, tycks visserligen vara tillända, men endast för att låta oss hamna i ett förtvivlans träsk av permanent och kronisk depression. Den efterlängtade uppsvingsperioden vill inte infinna sig; varje gång vi tror oss skåda de varslade symtomen, går de åter upp i rök. Under tiden ställer nästkommande vinter på nytt frågan: "Vad sker med de arbetslösa?" Men medan de arbetslösas antal växer från år till år, finns det ingen, som besvarar denna fråga; och vi kan nästan beräkna den tidpunkt, då de arbetslösa har förlorat tålamodet och tar sitt öde i egna händer. I en sådan situation behöver man säkerligen höra rösten från en man, vars hela tankebyggnad är resultatet av ett livslångt studium av Englands ekonomiska historia och ställning, en man, som genom detta studium kommit till den slutsatsen, att, åtminstone i Europa, England är det enda land, där den oundvikliga sociala revolutionen helt och hållet skulle kunna genomföras med fredliga medel. Men förvisso har han inte glömt att tillägga, att han knappast väntar, att Englands härskande klasser utan "proslavery rebellion" [15] skall underkasta sig denna fredliga och lagliga revolution.
Den 5 november 1886.
Friedrich Engels
Den fjärde upplagan krävde av mig ett såvitt möjligt slutgiltigt fastställande av såväl text som anmärkningar. Hur jag har efterkommit detta krav, meddelas här i korthet.
Efter upprepade jämförelser mellan den franska upplagan och Marx' handskrivna anteckningar har jag bland dessa ytterligare medtagit några tillägg i den tyska texten. De återfinns på s. 80 (tredje uppl. s. 88), s. 458-460 (tredje, s. 509-510), s. 547-551 (tredje, s. 600), s. 591-593 (tredje, s. 644) och s. 596 (tredje, s. 648) i not 79. Likaså har jag enligt den franska och den engelska upplagans mönster placerat den långa anmärkningen om gruvarbetarna (tredje uppl. s. 509-515) i texten (fjärde uppl. s. 461-467). Övriga mindre ändringar är av rent teknisk natur.
Tidigare hade jag utarbetat ytterligare några förtydligande tilläggsnoter, i synnerhet där förändrade historiska förhållanden syntes motivera detta. Alla dessa tilläggsnoter är försedda med klammer och betecknade med mina initialer eller med "D. H."[VII*]
En fullständig revision av de talrika citaten hade blivit nödvändig genom den under tiden utgivna engelska upplagan. För dessa hade Marx' yngsta dotter Eleanor påtagit sig mödan att jämföra samtliga anförda ställen med originalen, så att det övervägande antalet citat ur engelska källor skulle publiceras, inte genom återöversättning från tyskan utan med själva den engelska originaltexten. Det blev alltså min sak att kontrollera denna text i den fjärde upplagan, och därvid påträffade jag diverse smärre defekter. Felaktiga sidhänvisningar, dels uppkomna vid renskrivningen, dels till följd av tryckfel, hopade under tre upplagor. Felplacerade anföringstecken eller uteslutningspunkter, sådant som är oundvikligt vid en sådan mängd av utdrag ur citatsamlingar. Här och där ett mindre lyckligt valt översättningsord. Enstaka ställen citerade ur de gamla Pariserhäftena 1843-1845, när Marx ännu inte behärskade engelska och läste engelska ekonomer i fransk översättning; när då den dubbla översättningen motsvarades av en lätt ändring av nyanserna - t.ex. hos Steuart, Ure och andra - var den engelska texten numera att föredra. Flera andra liknande små felaktigheter och förbiseenden att förtiga. När man nu jämför den fjärde upplagan med de föregående, skall man finna, att detta mycket mödosamma korrigeringsarbete inte har ändrat ett dugg i boken, som är värt att nämna. Blott ett enda citat har inte kunnat återfinnas, nämligen ett från Richard Jones (4:e uppl. s. 562, not 47); Marx har tydligen skrivit upp det på bokens titelblad. Alla övriga behåller sin fulla beviskraft eller förstärker den i sin nuvarande exakta form.
Men här är jag nödsakad att återkomma till en gammal historia.
Jag känner nämligen endast ett fall, när riktigheten av ett av Marx publicerat citat har dragits i tvivelsmål. Då emellertid fallet stått på dagordningen långt efter Marx' död, kan jag här inte gärna förbigå det. [16]
I Berlintidskriften "Concordia", organ för det tyska industriförbundet, publicerades den 7 mars 1872 en anonym artikel: "Hur Karl Marx citerar." Med ett väldigt uppbåd av sedlig indignation och i oförskämda ordalag gjordes här gällande, att ett utdrag ur Gladstones budgetanförande av den 16 april 1863 (citerat i Inauguraladress för Internationella Arbetarassociationen 1864 och återgivet i "Kapitalet" I, 4:e uppl. s. 617[VIII*] skulle vara förfalskat. Satsen: "Denna berusande ökning av rikedom och makt ... är helt och hållet begränsad till de besittande klasserna", står inte ett ord av i Hansards[IX*] halvofficiella referat. "Denna sats finns ingenstans i Gladstones tal. Raka motsatsen är uttryckt i talet." (Med fetstil): "Marx har till både form och innehåll ljugit ihop denna sats."
Marx, som i maj månad fick sig tillsänt detta nummer av "Concordia", bemötte sin anonyme belackare i en svarsartikel i "Volksstaat" av den 1 juni. Då han nu inte kunde erinra sig, efter vilket tidningsreferat han hade citerat, inskränkte han sig först till att åberopa likalydande citat ur två engelska publikationer och citerade därefter "Times" referat, enligt vilket Gladstone hade sagt:
"That is the state of the case as regards the wealth of this country. I must say for one, I should look almost with apprehension and with pain upon this intoxicating augmentation of wealth and power, if it were my belief that it was confined to classes who are in easy circumstances. This takes no cognizance at all of the condition of the labouring population. The augmentation I have described and which is founded, I think, upon accurate returns, is an augmentation entirely confined to classes of property."[6*]
Alltså säger Gladstone här, att det skulle göra honom ont, om det vore så, men nu är det så: Denna berusande ökning av mark och rikedom är helt och hållet begränsad till de besittande klasserna. Och vad beträffar den halvofficielle Hansard, så säger Marx vidare:
"I sin här i efterhand tillrättalagda version var Herr Gladstone klok nog att smussla bort detta, i munnen på en engelsk finansminister verkligen komprometterande ställe. Det är för övrigt ett vedertaget bruk i engelska parlamentet och ingalunda en uppfinning av Laskerchen kontra Bebel." [17]
Den anonyme blir alltmer uppretad. I sitt svar, i "Concordia" den 4 juli, slingrar han sig ifrån andrahandskällorna och antyder generat, att det är "sedvänja" att citera parlamentsanföranden efter stenografiska referat; men även Times' referat (där den "hopljugna" satsen står) och Hansards (där den fattas) "stämmer innehållsmässigt fullt överens", och sammaledes innehåller Times-referatet "den direkta motsatsen till detta ökända ställe i inauguraladressen" - varvid mannen omsorgsfullt förtiger, att det jämsides med denna föregivna "motsats" uttryckligen innehåller just precis "det beryktade stället"! Trots allt detta känner Anonymus, att han sitter fast, och att endast nya hokuspokus kan rädda honom. Som nyss konstaterats, späckar han alltså sin av "fräck förljugenhet" överflödande artikel med uppbyggliga smädelser, bland vilka märks "mala fides" (mot bättre vetande), "oärlighet", "lögnaktiga uppgifter", "detta förljugna citat", "fräck förljugenhet", "ett alltigenom förfalskat citat", "denna förfalskning", "helt simpelt infamt" o.s.v. Samtidigt anser han nödigt att överföra stridsfrågan till ett annat gebit och utlovar därför "att i en andra artikel i detalj klargöra, vilken innebörd vi" (d.v.s. den inte "lögnaktige" Anonymus) "tillmäter innehållet i Gladstones uttalande". Som om denna hans ovidkommande åsikt hade det minsta med saken att göra! Denna andra artikel var införd i "Concordia" den 11 juli.
Marx svarade ännu en gång i "Volksstaat" av den 7 augusti och tog nu även upp referaten i "Morning Star" och "Morning Advertiser" av det omdiskuterade stället. Enligt båda säger Gladstone, att han med bekymmer o.s.v. skulle betrakta denna berusande ökning av rikedom och makt, om han ansåge den begränsad till de verkligt välmående klasserna (classes in easy circumstances). Men denna ökning är begränsad till de besittande klasserna (entirely confined to classes possessed of property). Även dessa referat innehåller alltså ord för ord den så kallade "hopljugna" satsen. Genom att jämföra Times' och Hansards texter fastställde Marx än en gång, att satsen publicerats morgonen efter talet i tre av varandra oberoende, likalydande referat, varigenom dess äkthet fastställts, men att satsen fattas i det enligt känd "sedvänja" korrigerade Hansard-referatet, där Gladstone - med Marx' ord - "efteråt fifflat bort" satsen. Marx förklarar slutligen, att han inte har tid att fortsätta diskussionen med Anonymus. Denne tycks också ha fått nog; i varje fall skickades inga ytterligare nummer av "Concordia" till Marx.
Därmed tycktes saken vara död och begraven. Genom personer, som hade kontakter med Cambridge-universitetet, hörde vi visserligen en eller ett par gånger dunkla rykten om en oerhörd litterär förbrytelse, som Marx skulle ha begått i "Kapitalet"; men trots alla efterforskningar fick vi inte veta något närmare om saken. Slutligen, den 29 november 1883, åtta månader efter Marx' död, publicerades i Times ett brev, daterat Trinity College, Cambridge, och undertecknat Sedley Taylor. Denne av timid skråanda besatte lille man bröt här muren av tystnad och gav oss klarhet inte bara om ryktena från Cambridge utan också om "Concordias" anonyme skribent.
"Vad som verkar ytterst säreget", säger den lille mannen från Trinity College, "är, att det blev professor Brentano (på den tiden i Breslau, numera i Strassburg) förbehållet ... att avslöja mala fides, vilket uppenbarligen hade dikterat Gladstone-citatet i inauguraladressen. Herr Karl Marx, som ... sökte försvara citatet, var våghalsig nog att som en sista förtvivlad utväg söka möta Brentanos mästerligt utförda angrepp genom att fortast möjligt slå ner honom med påståendet, att Herr Gladstone skulle ha stympat referatet av sitt tal i Times av den 17 april 1863, innan det publicerades i Hansard, för att fuska bort ett ställe, som otvivelaktigt vore komprometterande för en engelsk finansminister. När Brentano genom en i detalj utförd textgranskning påvisade, att den verkliga innebörden i Times' och Hansards referat överensstämde, och att det fiffigt-lösryckta citatet hade förvrängt Gladstones yttrande, då drog sig Marx tillbaka och skyllde på tidsbrist!"
Detta var alltså pudelns kärna! Och så ärorikt återspeglades den anonyma kampanj, som Herr Brentano förde i "Concordia", i den produktivt samarbetande fantasin i Cambridge! Så låg han, och så förde han sin klinga[X*][18], i "mästerligt utfört angrepp", denne det tyska industriförbundets Sankt Georg, medan draken Marx vid hans fötter rosslade i dödsryckningar!
Likafullt tjänar denna helt ariostiska kampskildring endast till att skyla över vår Sankt Georgs slingerbultar. Här är det inte längre tal om "hopljugning" eller "förfalskning" utan om "ett fiffigt-isolerat citat" (craftily isolated quotation). Hela frågan hade kommit i ett annat läge, och Sankt Georg och hans vapendragare i Cambridge visste mycket väl varför.
Eleanor Marx svarade i månadsskriften "To-Day", enär Times vägrade publicera bemötandet. Hon återförde debatten till den enda fråga, varom det hela rörde sig: Har Marx "ljugit ihop" denna sats eller inte? Härtill genmälde Herr Sedley Taylor:
"Frågan, huruvida en viss sats i Herr Gladstones tal hade förekommit eller inte", vore enligt hans åsikt "av mycket underordnad betydelse" i tvisten mellan Marx och Brentano, "i jämförelse med frågan, om citatet hade nyttjats i avsikt att återge Gladstones andemening eller vanställa den."
Och sedan tillägger han, att Times-referatet "i sak innehåller en motsägelse i ord"; men, men, i övrigt ett riktigt sammanhang, d.v.s. i liberal-gladstonesk tolkning och för att ange, vad Herr Gladstone hade velat säga. ("To-Day", mars 1884). Det mest komiska i detta är, att vår lille man från Cambridge nu föredrar att citera talet, inte enligt Hansard, vilket är "sedvänja" enligt den anonyme Brentano, utan efter Times-versionen, som av samme Brentano betecknats som ett "obestridligt klåparverk". Naturligtvis - den fatala satsen saknas ju i Hansard!
För Eleanor Marx var det en lätt sak att i samma nummer av "To-Day" sticka hål på såpbubblorna i denna bevisföring. Antingen hade Herr Taylor läst om 1872 års kontrovers. Då hade han nu inte bara "ljugit till" utan också "ljugit bort". Eller också hade han inte läst om saken, och då hade det varit hans skyldighet att hålla mun. I varje fall stod det klart, att han inte vågade vidhålla sin vän Brentanos anklagelse mot Marx för att ha "ljugit ihop" citatet. I motsatt fall skulle Marx inte ha ditsmusslat utan försnillat en viktig sats. Men denna sats är citerad på sid. 5 i Inauguraladressen, några rader före den "hopljugna". Och vad beträffar "motsägelsen" i Gladstones tal, så är det just Marx, som i "Kapitalet", sid. 618 (3:e uppl. sid. 672), not 105[7*] talar om de "oupphörliga, skriande motsägelserna i Gladstones budgetanföranden av 1863 och 1864"! Dock med den skillnaden, att han inte à la Sedley Taylor tar sig för att i liberal välvilja upphäva dem. Och slutklämmen i Eleanor Marx' replik lyder så:
"Tvärtom har Marx varken undertryckt något väsentligt eller ljugit ihop det allra minsta. Men han har återställt och räddat ur glömskan en viss sats ur ett Gladstone-tal, en sats som otvivelaktigt har blivit uttalad, men som på ett eller annat sätt har hittat vägen - ut ur Hansard."
Därmed hade då också Herr Sedley Taylor fått nog, och hela resultatet av de professorsintriger, som hade spunnits i två decennier och över två stora länder, blev, att man aldrig mer har vågat söka misstänkliggöra Marx' litterära korrekthet. Men sedan dess kommer väl Herr Sedley Taylor att ha lika klent förtroende för Herr Brentanos stridsbulletiner som Herr Brentano för Hansards påvliga ofelbarhet.
London 25 juni 1890.
F. Engels
I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en "oerhörd varuanhopning",[8*] den enskilda varan som dess elementarform. Vår undersökning börjar därför med en analys av varan.
Varan är först och främst ett yttre föremål, ett ting, som genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov av något slag. Karaktären av dessa behov, om de t.ex. har sitt upphov i magen eller fantasin, ändrar ingenting i sak.[9*] Det är här inte heller fråga om hur saken tillfredsställer det mänskliga behovet, om omedelbart som livsmedel, d.v.s. som förbrukningsartikel, eller på en omväg, som produktionsmedel.
Varje nyttigt ting, såsom järn, papper o.s.v., är att betrakta ur två synpunkter, med hänsyn till kvalitet och till kvantitet. Varje sådant ting är en helhet av många egenskaper och kan därför göra nytta på olika sätt. Upptäckten av dessa olika sätt och därmed tingens mångsidiga användbarhet är en produkt av det historiska skeendet.[10*] Så även, när man uppfann samhälleliga mått för de nyttiga tingens kvantitet. Varumåttens olikhet har sitt ursprung dels i den olika naturen hos de föremål, som skall mätas, dels i konventionella omständigheter.
Ett tings användbarhet gör det till ett bruksvärde.[11*] Men denna användbarhet svävar inte i luften. Betingad av varukroppens egenskaper existerar den inte utan densamma. Varukroppen själv, såsom järn, vete, diamant o.s.v., är därför ett bruksvärde eller en nyttighet. Denna dess karaktär är inte beroende av om det kostar människan mycket eller litet arbete att utnyttja dess bruksegenskaper. När det gäller bruksvärden, förutsättes alltid en bestämd kvantitet, såsom dussin ur, alnar linne, ton järn o.s.v. Varornas bruksvärden lämnar material till en självständig forskningsgren, varukunskapen.[12*] Bruksvärdet förverkligas endast i användningen eller konsumtionen. Bruksvärden bildar rikedomens materiella innehåll, vilken dess samhälleliga form än må vara. I den samhällsform, som vi har att undersöka, utgör de samtidigt de materiella bärarna av - bytesvärdet.
Bytesvärdet uppträder framförallt som det kvantitativa förhållande, den proportion, vari ett slags bruksvärden utbyts mot ett annat slags bruksvärden,[13*] ett förhållande, som ständigt växlar med tid och plats. Bytesvärdet förefaller därför som något tillfälligt och helt och hållet relativt, ett inre, immanent bytesvärde (valeur intrinsèque) hos varan, alltså som en contradictio in adjecto[14*]. Vi skall betrakta saken närmare.
En viss vara, t.ex. ett quarter vete, utbyts mot x pund läderfett eller y alnar siden eller z uns guld o.s.v., kort sagt, mot andra varor i de mest olika proportioner. Vetet har alltså inte bara ett, utan en mångfald bytesvärden. Men då x pund läderfett liksom y alnar siden och z uns guld utgör bytesvärdet för ett quarter vete, måste x pund läderfett, y alnar siden, z uns guld o.s.v. kunna ersättas med varandra eller med lika stora bytesvärden. Därav följer för det första: Gällande bytesvärden för en och samma vara uttrycker en likhet. För det andra: Bytesvärdet kan över huvud taget endast vara uttryckssättet, "uppenbarelseformen" för ett däri urskiljbart inre värde.
Vi tar ytterligare två varor, t.ex. vete och järn. Vilket deras utbytesförhållande än är, kan det alltid framställas i en ekvation, i vilken ett givet kvantum vete sättes lika med ett visst kvantum järn, t.ex. ett quarter vete = a centner[XI*] järn. Vad innebär denna ekvation? Att något gemensamt och av samma storlek existerar i två olika ting, i 1 quarter vete och likaledes i a centner järn. Bägge är alltså lika något tredje, som i och för sig varken är det ena eller det andra. Vart och ett av dem bägge måste, såvitt de är bytesvärden, kunna reduceras till detta tredje.
Ett enkelt geometriskt exempel åskådliggör detta. För att bestämma och jämföra rätlinjiga figurers ytinnehåll upplöser man dem i trianglar. Triangeln själv reducerar man till ett uttryck, som är alldeles olika dess synbara figur - halva produkten av bas och höjd. På samma sätt reducerar man varornas bytesvärden till något gemensamt, varav de representerar ett mer eller ett mindre.
Detta gemensamma kan inte vara en geometrisk, fysikalisk, kemisk eller annan naturegenskap hos varorna. Deras kroppsliga egenskaper kommer över huvud taget i betraktande, endast i den mån de gör dem nyttiga, alltså till bruksvärden. Men å andra sidan är det just abstraktionen från deras nyttokaraktär, som skenbarligen karakteriserar varornas utbytesförhållande. I detta gäller det ena bruksvärdet precis lika mycket som det andra, om det blott föreligger i rätt proportion. Eller, som den gamle Barbon säger:
"Den ena varusorten är lika god som den andra, om deras bytesvärden är lika stora. Det existerar ingen differens eller distinktion mellan ting med lika stora bytesvärden."[15*]
Som bruksvärden är varorna framförallt av olika kvalitet, som bytesvärden kan de endast vara av olika kvantitet och innehåller alltså då inte en enda atom bruksvärde.
Bortser man nu från varukropparnas bruksvärde, så återstår dem endast en egenskap, nämligen att vara arbetsprodukter. Emellertid har även arbetsprodukten redan förvandlats under våra händer. Bortser vi från dess bruksvärde, då bortser vi också från de kroppsliga beståndsdelar, som gör den till ett bruksvärde. Det är inte längre fråga om bord eller hus eller garn eller något annat nyttigt ting. Arbetsproduktens hela struktur är utplånad. Nu är det inte heller fråga om en produkt av snickararbete eller byggnadsarbete eller spinneriarbete eller eljest av något bestämt produktivt arbete. Med arbetsproduktens nyttokaraktär försvinner också nyttokaraktären av de däri representerade arbetena, och samtidigt försvinner de olika konkreta formerna av dessa arbeten, vilka nu inte längre går att skilja från varandra utan alla är reducerade till ett och samma mänskliga arbete, till abstrakt mänskligt arbete.
Låt oss betrakta arbetsprodukternas residuum. Ingenting annat återstår av dem än en och samma spöklika verklighet: en utkristallisering av odifferentierat mänskligt arbete, d.v.s. förbrukning av mänsklig arbetskraft utan hänsyn till formen för dess förbrukande. Dessa ting uttrycker nu endast ett: att vid dess produktion mänskligt arbete förbrukats och mänskligt arbete anhopats. Såsom kristaller av denna för dem alla gemensamma, samhälleliga substans utgör de värden - varuvärden.
I själva utbytesförhållandet mellan varorna syntes oss deras bytesvärde vara alldeles oavhängigt av deras bruksvärden. Bortser man nu verkligen från arbetsprodukternas bruksvärde, så erhåller man deras värde, såsom det just nu bestämdes. Det gemensamma, som framträder i utbytesförhållandet eller i varans bytesvärde, är alltså dess värde. Undersökningens fortgång skall föra oss tillbaka till bytesvärdet såsom värdets nödvändiga uttryckssätt eller manifestationsform; men först och främst är dock värdet att betrakta oberoende av denna form.
Ett bruksvärde eller en nyttighet har alltså ett värde, endast därför att abstrakt mänskligt arbete däri har blivit förkroppsligat, materialiserat. Hur mäter man då storleken av dess värde? Genom den mängd "värdebildande substans", som däri innehålles, av arbetet. Arbetskvantiteten själv mätes med dess utsträckning i tiden, och arbetstiden åter har sitt mått i bestämda tidsenheter, timmar, dagar o.s.v.
Om värdet av en vara bestämmes av den under produktionen förbrukade arbetsmängden, kan det synas, som om en vara skulle bli desto värdefullare, ju latare och oskickligare dess tillverkare är, enär han har behövt så mycket mer tid för dess förfärdigande. Men det arbete, som bildar värdenas substans, är samma mänskliga arbete, förbrukandet av en och samma mänskliga arbetskraft. Samhällets sammanlagda arbetskraft, som yttrar sig i varumarknadens värden, gäller här som en och samma mänskliga arbetskraft, ehuru den består av otaliga individuella arbetskrafter. Var och en av dessa individuella arbetskrafter är samma mänskliga arbetskraft som varje annan, såvitt den äger karaktären av en samhällelig genomsnittsarbetskraft och alltså vid produktionen av en vara endast behöver använda den i genomsnitt nödvändiga eller samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Samhälleligt nödvändig arbetstid är den arbetstid, som behövs för att framställa ett bruksvärde under föreliggande, samhälleligt normala produktionsbetingelser och med samhällelig genomsnittsgrad av skicklighet och intensitet i arbetet. Efter ångvävstolens införande i England t.ex. blev kanske hälften så mycket arbete tillräckligt för att förvandla ett givet kvantum garn till väv. Den engelske handvävaren behövde i själva verket för denna förvandling samma arbetstid som förr. Men produkten av hans individuella arbetstimme utgjorde nu inte mer än en halv samhällelig arbetstimme och gav därför endast hälften av det tidigare värdet.
Det är alltså endast den samhälleligt nödvändiga arbetskvantiteten eller den för framställning av ett bruksvärde samhälleligt nödvändiga arbetstiden, som bestämmer dess värdestorlek.[16*] Den enskilda varan är här i det hela taget att betrakta som genomsnittsexemplar av sin art.[17*] Varor, som innehåller lika stora arbetskvanta, eller som kan framställas under lika lång arbetstid, har därför samma värdestorlek. Värdet av en vara förhåller sig till värdet av varje annan vara, som den för den ena varans produktion nödvändiga arbetstiden förhåller sig till den för den andras produktion nödvändiga arbetstiden. "Som värden är alla varor endast bestämda mått på kristalliserad arbetstid."[18*]
En varas värde skulle därför bli konstant, om den för produktionen nödvändiga arbetstiden vore konstant. Men den sistnämnda växlar med varje växling i arbetets produktivkraft. Arbetets produktivkraft bestämmes av mångahanda omständigheter, bl.a. av arbetarens genomsnittliga skicklighet, vetenskapens utveckling och tekniska användbarhet, produktionsprocessens samhälleliga kombination, produktionsmedlens omfattning och effektivitet samt av naturförhållandena. Samma kvantum arbete åstadkommer t.ex. under en gynnsam årstid 8 bushel[XII*] vete, under en ogynnsam endast 4. Samma kvantum arbete levererar mer metall ur en högprocentig än ur en lågprocentig gruva o.s.v. Diamanter är sällsynta i jordskorpan, och att finna en kostar därför i genomsnitt mycken arbetstid. Följaktligen representerar de mycket arbete inom en liten volym. Jacob betvivlar, att guld någonsin har betalt sitt fulla värde. [20] Ännu mer gäller detta om diamanter. Enligt Eschwege hade det totala 80-åriga utbytet av de brasilianska diamantgruvorna ännu år 1823 inte uppnått samma pris som den 1½-åriga genomsnittsprodukten av de brasilianska socker- eller kaffeplantagerna, ehuru det representerade mycket mer arbete, alltså mer värde. Om gruvorna vore mer givande, skulle samma arbetskvantum resultera i fler diamanter, och deras värde skulle sjunka. Om det lyckas att med ringa arbete förvandla kol till diamant, så kan diamantens värde bli lägre än tegelstenens. I allmänhet: ju större arbetets produktivkraft är, desto mindre den för en artikels tillverkning behövliga arbetstiden, desto mindre den däri kristalliserade arbetsmängden, desto mindre dess värde. Omvänt: ju mindre arbetets produktivkraft, desto större den för en artikels framställning nödvändiga arbetstiden, desto större dess värde. En varas värdestorlek växlar alltså direkt med kvantiteten och omvänt mot produktiviteten av det arbete, som tar gestalt i varan.[XIII*]
Ett ting kan vara bruksvärde utan att vara värde. Detta är fallet, om dess nytta för människan inte förmedlas av arbete. Så t.ex. luft, orörd mark, naturlig äng, vildväxande skog o.s.v. Ett ting kan vara nyttigt och en produkt av mänskligt arbete utan att därigenom bli en vara. Den som med sin produkt tillfredsställer sitt eget behov, skapar visserligen bruksvärde men ingen vara. För att producera varor är det inte nog att producera bruksvärde; man måste producera bruksvärde för andra, samhälleligt bruksvärde. [Och inte bara rätt och slätt för andra. Medeltidsbonden producerade skattespannmål för feodalherren, tiondespannmål för prästen. Men varken skattespannmål eller tiondespannmål blev varor, fastän de var producerade för andra. För att bli vara måste produkten genom utbytet överföras till den, som skall nyttja den som bruksföremål.][18a*] Sist och slutligen kan inget ting ha värde utan att vara bruksföremål. Är det utan nytta, så är också arbetet däruti förbrukat utan nytta, räknas inte som arbete och bildar därför inget värde.
Ursprungligen framträder varan för oss som ett slags tvillingväsen: bruksvärde och bytesvärde. Senare visade det sig, att inte heller arbetet äger samma karaktär, då det är uttryckt i värdet, som då det frambringar bruksvärden. Denna tvillingnatur hos det i varorna nedlagda arbetet har först av mig blivit kritiskt påvisad.[19*] Denna punkt är själva kärnpunkten, då det gäller att förstå den politiska ekonomin, och skall därför närmare belysas här.
Vi tar två varor, t.ex. en rock och 10 alnar linneväv. Vi antar, att rocken har dubbelt så stort värde som 10 alnar linneväv, alltså: om 10 alnar linneväv = W, så är rocken = 2 W.
Rocken är ett bruksvärde, som tillfredsställer ett speciellt behov. För att framställa den krävs ett bestämt slag av produktiv verksamhet, som bestämmes av ändamål, förfaringssätt, föremål, medel och resultat. Det arbete, vars nytta ter sig som ett produktens bruksvärde eller vars produkt är ett bruksvärde, kallar vi kort och gott nyttigt arbete. Ur denna synpunkt betraktas det alltid med avseende på sin nyttoeffekt.
Liksom rock och linneväv är kvalitativt olika bruksvärden, så är också de arbeten, som gett upphov till dem, kvalitativt olika - skrädderi och väveri. Om dessa ting inte vore kvalitativt olika bruksvärden och därmed produkter av kvalitativt olika nyttiga arbeten, så kunde de överhuvud inte komma i beröring med varandra som varor. Rock bytes inte mot rock, ett bruksvärde inte mot samma bruksvärde.
Sammanfattningen av de olikartade bruksvärdena eller varukropparna svarar mot en sammanfattning av lika mångfaldigt varierande, till släkte, art, familj, underart, varietet olika nyttoarbeten - en samhällelig arbetsdelning. Den är ett varuproduktionens existensvillkor, ehuru varuproduktion vice versa inte är något villkor för den samhälleliga arbetsdelningen. I den gammalindiska bygemenskapen är arbetet samhälleligt uppdelat, utan att produkterna fördenskull blir varor. Eller, för att ta ett mera närliggande exempel, i varje fabrik är arbetet systematiskt uppdelat, men denna delning har inte sin grund i något arbetarnas utbyte av deras individuella produkter. Det är endast produkterna av självständiga, inbördes oberoende privatarbeten, som gentemot varandra kan fungera som varor.
Vi har alltså sett, att i varje varas bruksvärde ligger en bestämd, ändamålsenligt produktiv verksamhet eller ett visst nyttigt arbete. Bruksvärden kan inte komma i beröring med varandra som varor, om de inte innesluter kvalitativt olika, nyttiga arbeten. I ett samhälle, vars produkter allmänt antar formen av varor, d.v.s. i ett samhälle av varuproducenter, utvecklas denna kvalitativa skillnad mellan nyttiga arbeten, vilka - inbördes oavhängiga - bedrivs som privatföretag av självständiga producenter, till ett vittförgrenat system, till en samhällelig arbetsdelning.
Det är för övrigt likgiltigt, om rocken bäres av skräddaren eller av skräddarens kund. I bägge fallen fungerar den som bruksvärde. Lika litet förändras förhållandet mellan rocken och det i densamma nedlagda arbetet i och för sig därigenom, att skrädderiet blir ett särskilt yrke, en självständig länk i den samhälleliga arbetsdelningen. Behovet av kläder har i årtusenden tvingat människan att sy och sömma, långt innan en enda människa blev skräddare. Men tillkomsten av en rock, en linneväv, av varje element i den materiella mångfalden, som inte finns i naturen, måste alltid vara resultatet av en speciell, målmedvetet produktiv verksamhet, som utnyttjar särskilda naturtillgångar för särskilda mänskliga behov. Arbetet är alltså såsom upphov till bruksvärden, som nyttigt arbete, ett av alla samhällsformer oberoende existensvillkor för människan, den eviga naturnödvändigheten att sörja för ämnesomsättningen mellan naturen och människan, alltså den mänskliga tillvaron.
Bruksvärdena rock, linneväv o.s.v. kort sagt alla varukroppar, utgör föreningar av två element, råmaterial och arbete. Subtraherar man totalsumman av alla olika, nyttiga arbeten, som är bundna i dem, så återstår alltid ett materiellt substrat,[XIV*] som finns där av naturen utan människans åtgörande. Människan kan i sin produktion inte förfara annorlunda än naturen själv, d.v.s. blott förändra naturens former.[20*] Och än mer. I arbetet med själva omformningen understödes hon oavbrutet av naturkrafter. Arbete är alltså inte den enda källan till de genom arbete producerade bruksvärdena, till den materiella rikedomen. Som William Petty säger: Arbetet är dess fader och jorden dess moder. [21]
Vi övergår nu från varan som bruksföremål till varuvärdet.
Enligt vårt antagande har rocken dubbelt så stort värde som linneväven. Detta är emellertid endast en kvantitativ skillnad, som inte i första hand intresserar oss. Vi erinrar därför om att, ifall rocken har ett dubbelt så stort värde som 10 alnar linneväv, så har 20 alnar linneväv samma värde som en rock. Som värden är rock och linneväv ting av samma substans, objektiva uttryck för likartat arbete. Men skrädderi och väveri är kvalitativt olika arbeten. Det finns dock samhällsskick, där samma människa omväxlande syr och väver, och där dessa bägge olika arbetssätt alltså endast är modifikationer av samma individs arbete men ännu inte särskilda fasta funktioner hos olika individer, alldeles som den rock skräddaren gör idag och de byxor han gör imorgon endast förutsätter variationer av samma individuella arbete. Vid närmare påseende förstår man vidare, att i vårt kapitalistiska samhälle en given mängd mänskligt arbete, alltefter arbetsefterfrågans växlande inriktning, omväxlande tillföres i form av skrädderi eller i form av väveri. Denna arbetets formväxling försiggår måhända inte utan friktion, men den måste försiggå. Det produktiva arbetet utgör egentligen, om man bortser från dess bestämda nyttokaraktär, endast förbrukning av mänsklig arbetskraft. Skrädderi och väveri är, ehuru kvalitativt olika produktiva verksamheter, dock bägge produktivt utnyttjande av mänsklig hjärna, muskler, nerver, händer o.s.v., och i denna mening är bådadera mänskligt arbete. De är endast två olika former för utnyttjande av mänskligt arbete. Visserligen måste den mänskliga arbetskraften själv vara mer eller mindre utvecklad för att kunna utnyttjas i den ena eller andra formen. Varans värde representerar emellertid helt enkelt mänskligt arbete, förbrukning av mänskligt arbete över huvud taget. I det borgerliga samhället spelar en general eller en bankir en stor roll,[21*] en vanlig enkel människa däremot en struntroll. På samma sätt är det också med det mänskliga arbetet. Detta innebär förbrukning av den enkla arbetskraft, som varje normal människa utan särskild utbildning äger i sin kropps organism. Det enkla genomsnittsarbetet självt växlar karaktär i olika länder och under olika kulturepoker men är dock i varje existerande samhälle något givet. Komplicerat arbete betecknar endast potentierat eller snarare multiplicerat enkelt arbete, sålunda att ett mindre kvantum komplicerat arbete är lika med ett större kvantum enkelt arbete. Att denna reduktion beständigt försiggår, visar erfarenheten. Även om en vara är produkten av det mest komplicerade arbete, så är dock dess värde likvärdigt med produkten av enkelt arbete och representerar därför självt endast ett bestämt kvantum enkelt arbete.[22*] De olika proportioner, i vilka olika slags arbete reduceras till enkelt arbete som måttsenhet, fastställs genom en konventionell process bakom producenternas rygg och förefaller dem därför bestämda av sedvänja. För enkelhetens skull gäller för oss i det följande varje art av arbetskraft direkt som enkel arbetskraft, varigenom vi besparar oss besväret att reducera. På samma sätt som man alltså i värdena rock och linneväv har abstraherat skillnaden i deras bruksvärden, så abstraherar man också i de arbeten, som är nedlagda i dessa värden, skillnaden i deras nyttoformer, skrädderiet och väveriet. Liksom bruksvärdena rock och linneväv är föreningar av ändamålsenligt produktiva verksamheter och tyg och garn, medan värdena rock och linneväv däremot endast är likartad arbetssubstans, så har också de i dessa värden ingående arbetena sin betydelse inte genom sitt produktiva förhållande till tyg och garn utan blott som förbrukning av mänsklig arbetskraft. Just genom sina olika kvaliteter utgör skrädderi och väveri produktionselementen i bruksvärdena rock och linneväv. Men substans för rockvärde och linnevävsvärde är de endast, såvitt från dem abstraheras speciell kvalitet och bägge gemensamt äger kvalitet såsom mänskligt arbete.
Men rock och linneväv är inte bara värden överhuvud utan värden av bestämd storlek, och enligt vårt antagande är rocken värd dubbelt så mycket som 10 alnar linneväv. Varav denna skillnad i värdestorlek? Jo, i linneväven är nedlagt endast hälften så mycket arbete som i rocken, så att vid den senares produktion arbetskraften måste utnyttjas under dubbelt så lång tid som vid produktionen av den förstnämnda.
Om alltså det i varan nedlagda arbetet med avseende på bruksvärdet endast har kvalitativ betydelse, gäller det med avseende på värdestorleken endast kvantitativt, sedan det först reducerats till mänskligt arbete utan särskild kvalitet. I förra fallet är det fråga om ett huru och vad i arbetet, i det senare om ett huru mycket, om dess tidslängd. Då en varas värdestorlek endast representerar det däri nedlagda arbetets kvantum, måste varorna i en viss proportion alltid vara lika stora värden.
Om produktivkraften av alla för produktion av en rock behövliga nyttiga arbeten förblir oförändrad, så ökar rockarnas värdestorlek med deras egen kvantitet. Om en rock representerar x arbetsdagar, så representerar 2 rockar 2 x arbetsdagar o.s.v. Men anta, att det för produktion av en rock nödvändiga arbetet stiger till det dubbla eller minskas med hälften. I förra fallet får då en rock så mycket värde som tidigare två rockar, i senare fallet har två rockar endast så mycket värde som tidigare en, ehuru i bägge fallen en rock gör samma tjänst nu som förut och det däri nedlagda arbetet är av samma kvalité som förut. Men den vid produktionen utnyttjade arbetskvantiteten har förändrats.
Ett större kvantum bruksvärde utgör i och för sig större materiell rikedom: två rockar är mer än en. Med två rockar kan man klä två människor, med en rock endast en o.s.v. Men likväl kan den ökande mängden av materiell rikedom motsvaras av en samtidig minskning av dess värdestorlek. Denna motsatta rörelse är en följd av arbetets dubbelkaraktär. Produktivkraft är givetvis alltid en det nyttiga, konkreta arbetets produktivkraft, och den bestämmer i verkligheten endast effekten av en ändamålsenlig produktiv verksamhet under en given tidsperiod. Det nyttiga arbetet blir därför en rikare eller fattigare produktkälla i direkt relation till sin produktivkrafts stigande eller fallande. Däremot berör en förändring i produktivkraften inte alls det i värdet nedlagda arbetet i och för sig. Då produktivkraften tillhör arbetets konkreta, nyttiga form, kan den naturligtvis inte beröra arbetet, så snart dettas konkreta, nyttiga form abstraherats. Ett och samma arbete resulterar därför alltid under samma tidrymd i samma värdemängd, hur än produktivkraften förändras. Men det lämnar under samma tidrymd olika mängder bruksvärden - mera, om produktivkraften stiger, mindre, om den sjunker. Samma förändring i produktivkraften, som ökar arbetets produktivitet och därmed mängden av levererade bruksvärden, minskar alltså värdestorleken av denna ökade totalmassa, om den minskar summan av den för produktionen därav nödvändiga arbetstiden. Likaså omvänt.
[Av det föregående framgår, att även om varan inte innehåller två slags arbete i egentlig mening, ligger dock i detta samma arbete en motsats, allteftersom man hänför arbetet till varans bruksvärde såsom varande arbetets produkt eller till varans värde såsom varande dess rent objektiva uttryck.][XVI*] Allt arbete är å ena sidan förbrukning av mänsklig arbetskraft i fysiologisk mening, och i denna sin egenskap av samma mänskliga eller abstrakt mänskliga arbete bildar det varuvärdet. Allt arbete är å andra sidan förbrukning av mänsklig arbetskraft i en speciell, planmässig form, och i denna sin egenskap av konkret, nyttigt arbete producerar det bruksvärden.[23*] Liksom varan framförallt måste vara en nyttighet för att vara ett värde, så måste arbetet också framförallt vara nyttigt för att gälla som förbrukning av mänsklig kraft, mänskligt arbete, i ordets abstrakta mening.[XVII*]
Värdets substans och värdestorleken är nu bestämda. Återstår att analysera värdeformen.[XVII*]
Varorna kommer till i form av bruksvärden eller varukroppar, såsom järn, linneväv, vete o.s.v. Detta är deras miljöbundna naturalform. De är dock varor endast på grund av sin dubbla roll av på en gång bruksföremål och värdebärare. De uppträder därför såsom varor eller har formen av varor, endast då de äger en dubbelform: naturalform och värdeform.
Varornas värdebeständighet skiljer sig däri från Falstaffs väninna Wittib Hurtig,[XVIII*] att man inte vet, var man skall finna den. [22] I diametral motsats till varukropparnas påtagligt robusta verklighet ingår inte en atom naturstoff i deras värdetillvaro. Hur man än skärskådar en vara, förblir den ofattbar som värdeföremål. Må vi dock komma ihåg, att varorna existerar som värden, endast i den mån de är uttryck för samma sociala enhet, det mänskliga arbetet, och att deras värdetillvaro alltså är en rent social företeelse. Då blir det också självklart, att deras värdeexistens endast kan framträda i det sociala förhållandet mellan olika varor. Vi utgick i själva verket från varornas bytesvärde eller utbytesförhållande för att komma det däri dolda värdet på spåren. Vi måste nu återvända till denna uttrycksform för värdet.
Var och en vet, även om han inte vet något annat, att varorna äger en gemensam värdeform, som bildar en högst påtaglig kontrast till deras bruksvärdens omväxlande naturalformer - penningformen. Här gäller det nu att prestera något, som den borgerliga ekonomin inte ens har försökt, nämligen att påvisa denna penningforms uppkomst. Alltså att följa utvecklingen av det i varornas värdeförhållanden befintliga värdeuttrycket, från dess enklaste, oansenligaste gestalt ända till den storartade penningformen. Samtidigt därmed försvinner penningens gåta.
Det enklaste värdeförhållandet är uppenbarligen värdeförhållandet mellan en vara och en enda annan vara, likgiltigt vilken. Värdeförhållandet mellan två varor ger därför det enklaste värdeuttrycket för en vara.
x enheter av varan A = y enheter av varan B, eller: x enheter av varan A är värda y enheter av varan B. (20 alnar linneväv = 1 rock, eller: 20 alnar linneväv är värda 1 rock).
Hemligheten med alla värdeformer ligger i denna enkla värdeform. Analysen därav erbjuder därför den egentliga svårigheten.
Här spelar två olikartade varor, A och B, i vårt exempel linneväv och rock, tydligen två olika roller. Linnevävens värde uttryckes i rocken, och rocken tjänar som material för detta värdeuttryck. Den första varan spelar en aktiv, den senare en passiv roll. Den första varans värde är framställt som relativt värde, eller varan befinner sig i relativ värdeform. Den andra varan fungerar som ekvivalent eller befinner sig i ekvivalentform.
Relativ värdeform och ekvivalentform är sammanhörande, ömsesidigt varandra betingade, oskiljbara moment men samtidigt varandra uteslutande eller motsatta ytterligheter, d.v.s. poler för ett och samma värdeuttryck; de delar alltid upp sig på de varor, som värdeuttrycket sätter i förhållande till varandra. Jag kan t.ex. inte uttrycka linnevävens värde i linneväv. 20 alnar linneväv = 20 alnar linneväv är inte något värdeuttryck. Ekvationen säger snarare tvärtom: 20 alnar linneväv är ingenting annat än 20 alnar linneväv, ett bestämt kvantum av bruksföremålet linneväv. Linnevävens värde kan alltså endast uttryckas relativt, d.v.s. i en annan vara. Linnevävens relativa värdeform förutsätter därför, att över huvud taget någon annan vara befinner sig visavi den i ekvivalentform. Å andra sidan kan denna andra vara, som tjänstgör som ekvivalent, inte samtidigt befinna sig i relativ värdeform. Den uttrycker inte sitt eget värde. Den lämnar endast materialet för en annan varas värdeuttryck.
Visserligen innesluter uttrycket: 20 alnar linneväv = 1 rock, eller 20 alnar linneväv är värda 1 rock, även det motsatta förhållandet: 1 rock = 20 alnar linneväv, eller 1 rock är värd 20 alnar linneväv. Men så måste jag dock vända om ekvationen för att relativt uttrycka rockens värde, och så snart jag gör det, blir linneväven ekvivalent i stället för rocken. Samma vara kan alltså inte i samma värdeuttryck samtidigt uppträda i bägge formerna. Dessa utesluter tvärtom varandra diametralt.
Huruvida en vara befinner sig i relativ värdeform eller i den motsatta ekvivalentformen, beror uteslutande på dess tillfälliga funktion i värdeuttrycket, d.v.s. därpå, om den är den vara, vars eget värde uttryckes, eller den vara, genom vilken värde uttryckes.[XIX*]
För att uppdaga, hur en varas enkla värdeuttryck ligger dolt i värdeförhållandet mellan två varor, har man närmast att betrakta denna relation alldeles oberoende av dess kvantitativa sida. I allmänhet förfar man alldeles tvärtom och ser i värderelationen endast den proportion, i vilken bestämda mängder av två varusorter gäller lika. Man förbiser, att olika tings storlek kan kvantitativt jämföras, först sedan de reducerats till samma enhet. Endast som uttryck för en och samma enhet ar de liknämniga, kommensurabla storheter.[24*]
Vare sig 20 alnar linneväv = 1 rock eller = 20 eller = x rockar, d.v.s. vare sig ett givet kvantum linneväv är värt många eller få rockar, så innebär varje sådan proportion, att linneväv och rockar som värdestorheter är uttryck för samma enhet, ting av samma natur. Linneväv = rock är ekvationens grundval.
Men dessa två kvalitativt jämbördiga varor spelar inte samma roll. Det är endast linnevävens värde, som blir uttryckt. Och huru? Genom relationen till rocken såsom dess "ekvivalent" eller det mot väven "utbytbara". I detta förhållande spelar rocken sin roll som värdets existensform, som ett värdeting, ty endast som sådant är den jämförbar med linneväven. Å andra sidan kommer linnevävens egen värdeexistens i dagen eller får ett självständigt uttryck, ty endast som värde har den relation till rocken som något likvärdigt eller utbytbart. På samma sätt är smörsyra och profylformat olika kroppar. Bägge består dock av samma kemiska substanser - kol (C), väte (H) och syre (O) och det i samma procentuella sammansättning, nämligen C4H8O2. Om man nu satte propylformat lika med smörsyra, så gällde i detta förhållande för det första propylformatet blott som en existensform av C4H8O2, och för det andra hade man sagt, att även smörsyran består av C4H8O2. Genom att sätta likhetstecken mellan propylformat och smörsyra hade man alltså uttryckt deras kemiska substans till skillnad från deras materiella form.
Om vi säger: som värden är varorna blott och bart substanser av mänskligt arbete, så reducerar vår analys dem till abstraktionen värde men ger dem ingen från deras naturalformer skiljaktig värdeform. Annorlunda i värdeförhållandet mellan en vara och en annan. Dess värdekaraktär framträder här genom dess egen relation till den andra varan.
I och med att t.ex. rocken som värdeting sättes lika med linneväven, blir det i rocken nedlagda arbetet satt lika med det i linneväven nedlagda. Nu är visserligen skrädderiet, som frambringar rocken, och väveriet, som producerar linneväven, olikartade konkreta arbeten. Men likvärdigheten med väveriet reducerar faktiskt skrädderiet till det i bägge arbetena verkligt lika, till deras gemensamma karaktär av mänskligt arbete. På denna omväg är därmed också sagt, att inte heller väveriet, såvida det producerar värde, har några från skrädderiet avvikande kännemärken utan alltså är abstrakt mänskligt arbete. Endast uttrycket för ekvivalens mellan olika varor bringar det värdebildande arbetets specifika karaktär i dagen, därigenom att det verkligen reducerar de i olika varor nedlagda olikartade arbetena till det för dem gemensamma, till mänskligt arbete överhuvud.[24a*]
Det är emellertid inte tillräckligt att uttrycka den specifika karaktären hos det arbete, varav linnevävens värde består. Mänsklig arbetskraft i rörligt tillstånd eller mänskligt arbete bildar värde men är inte värde. I kristalliserat tillstånd, i materialiserad form blir det värde. För att uttrycka linnevävens värde såsom substans av mänskligt arbete måste man uttrycka det som något "objektivt", som är sakligt skilt från själva linneväven och samtidigt gemensamt för densamma och andra varor. Uppgiften är därmed löst.
I linnevävens värdeförhållande gäller rocken som dess kvalitativa like, som ett ting av samma natur, emedan den är ett värde. Den gäller därför här som ett ting, vari värde framträder, eller som i sin konkreta naturalform representerar värde. Nu är visserligen rocken, rockvarans element, blott och bart ett bruksvärde. En rock uttrycker lika litet ett värde som första bästa stycke linneväv. Detta bevisar endast, att den betyder mera inom värdeförhållandet till linneväven än därutanför, liksom så mången människa betyder mer i en galonerad rock än utan en sådan.
Vid tillverkningen av rocken har mänskligt arbete, i form av skrädderi, faktiskt förbrukats. I densamma finns alltså mänskligt arbete koncentrerat. Från denna synpunkt är rocken "bärare av värde", ehuru denna dess egenskap inte skiner igenom ens den mest trådslitna. Och i linnevävens värdeförhållande bedöms den endast från denna sida, som förkroppsligat värde, som värdekropp. Trots hans tillknäppta uppträdande har linneväven i honom känt igen den närbesläktade sköna värdesjälen. Rocken kan emellertid inte gentemot väven representera värde, utan att värdet samtidigt visavi väven antar formen av en rock. Likaså kan individen A inte förhålla sig till individen B som till ett majestät, utan att majestätet för A antar B:s fysiska gestalt och därför växlar anletsdrag, hår och ännu mycket annat med den aktuelle landsfadern.
I det värdeförhållande, vari rocken bildar linnevävens ekvivalent, har formen rock alltså rollen av värdeform. Värdet av varan linneväv uttrycks alltså i varan rocks kropp, värdet av en vara i en annan varas bruksvärde. Som bruksvärde är linneväven ett jämfört med rocken materiellt olikartat ting, som värde är den "rocklik" och ser därför ut som en rock. På så sätt får den en från dess naturalform avvikande värdeform. Dess värdeexistens framträder i likheten med rocken på samma sätt som den kristnes fårnatur i hans likhet med Guds lamm.
Man ser, att allt vad analysen av varuvärdet förut lärt oss, det säger oss linneväven själv, så snart den träder i relation till en annan vara, rocken. Det är blott så, att den avslöjar sina tankar på sitt eget invanda språk, varuspråket. För att säga, att arbete i den abstrakta egenskapen av mänskligt arbete bildar dess eget värde, säger den, att rocken, såvitt den är likställd, alltså är värde, består av samma arbete som linneväven. För att säga, att dess sublima värdetillvaro är skild från dess styvstärkta linnekropp, säger den, att värde ser ut som en rock, och att den därför själv i sin egenskap av värdeting är lik rocken, såsom det ena ägget liknar det andra. I förbigående sagt, så har varuspråket, förutom den hebreiska, även många andra mer eller mindre korrekta dialekter. Det tyska "wertsein" (vara värd) uttrycker t.ex. mindre träffande än det romanska verbet valere, valer, valoir, att varan B:s likställande med varan A är varan A:s eget värdeuttryck. Paris vaut bien une messe! [23]
Medelst värdeförhållandet förvandlas alltså varan B:s naturalform till varan A:s värdeform, eller varan B:s kropp blir en värdespegel åt varan A.[25*] I det varan A hänför sig till varan B såsom värdekropp, som materialiserat mänskligt arbete, gör den bruksvärdet B till material för sitt eget värdeuttryck. Värdet av varan A, sålunda uttryckt i varan B:s bruksvärde, äger det relativa värdets form.
Varje vara, vars värde skall uttryckas, är ett bruksföremål av givet kvantum, 15 skäppor vete, 100 pund kaffe o.s.v. Detta givna varukvantum innehåller en bestämd mängd mänskligt arbete. Värdeformen har alltså inte endast att uttrycka värde överhuvud utan ett kvantitativt bestämt värde eller en värdestorhet. I värderelationen mellan varorna A och B, mellan linneväv och rock, sättes därför varuarten rock inte endast som värdekropp överhuvud kvalitativt lika med linneväven, utan ett bestämt kvantum av värdekroppen, ekvivalenten, t.ex. 1 rock, likställes med ett bestämt kvantum linneväv, t.ex. 20 alnar linneväv.
Ekvationen: "20 alnar linneväv = 1 rock eller: 20 alnar linneväv är värda 1 rock" förutsätter, att 1 rock innehåller precis lika mycket värdesubstans som 20 alnar linneväv, att bägge varukvantiteterna alltså kostar alldeles lika mycket arbete eller lika lång arbetstid. Men den för produktionen av 20 alnar linneväv eller 1 rock nödvändiga arbetstiden växlar med varje förändring i väveriets eller skrädderiets produktivkraft. Hur en sådan förändring inverkar på det relativa uttrycket för värdestorleken, skall nu närmare undersökas.
I. Vi antar, att linnevävens värde varierar,[26*] medan rockvärdet förblir konstant. Om den för linnevävsproduktionen nödvändiga arbetstiden fördubblas, t.ex. på grund av tilltagande ofruktbarhet hos den linbesådda jorden, så fördubblas linnevävens värde. I stället för 20 alnar linneväv = 1 rock skulle vi få 20 alnar linneväv = 2 rockar, då 1 rock nu endast innehåller hälften så lång arbetstid som 20 alnar linneväv. Minskas däremot den för linnevävsproduktionen nödvändiga arbetstiden med hälften, t.ex. på grund av förbättrade vävstolar, så sjunker linnevävsvärdet med hälften. I överensstämmelse därmed får vi nu: 20 alnar linneväv = 1/2 rock. Relativa värdet av varan A, d.v.s. dess värde uttryckt i varan B, stiger och faller alltså direkt med värdet av varan A, vid konstant värde hos varan B.
II. Vi antar, att linnevävens värde förblir konstant, medan rockvärdet varierar. Om den under dessa omständigheter för rockproduktion nödvändiga arbetstiden fördubblas, t.ex. på grund av ogynnsammare arbetsförhållanden vid fårklippningen, så får vi i stället för 20 alnar linneväv = 1 rock: 20 alnar linneväv = 1/2 rock. Om däremot rockens värde faller med hälften, så blir 20 alnar linneväv = 2 rockar. Vid konstant värde hos varan A faller och stiger sålunda dess relativa, i varan B uttryckta värde omvänt med värdeförändringen hos B.
Om man jämför de olika fallen under I och II, så ser man, att en och samma storleksförändring för det relativa värdet kan härledas ur alldeles motsatta orsaker. Så uppstår ur ekvationen 20 alnar linneväv = 1 rock 1) ekvationen 20 alnar linneväv = 2 rockar, antingen emedan linnevävens värde fördubblats eller emedan rockens värde fallit med hälften; och 2) ekvationen 20 alnar linneväv = 1/2 rock, antingen emedan linnevävens värde sjunkit med hälften eller emedan rockens värde stigit till det dubbla.
III. Vi antar, att de för produktion av linneväv och rock nödvändiga arbetsmängderna samtidigt växlar i samma riktning och samma proportion. I detta fall förblir 20 alnar linneväv = 1 rock, hur än deras värden varierar. Man upptäcker deras värdeändring, så snart man jämför dem med en tredje vara, vars värde förblivit konstant. Om alla varors värden skulle stiga eller falla samtidigt och i samma proportion, så skulle deras relativa värden förbli oförändrade. Deras verkliga värdeändring kunde man då märka därpå, att under en och samma arbetstid nu i allmänhet levereras ett större eller mindre varukvantum än förut.
IV. Vi antar, att den för produktion av linneväv och rock nödvändiga arbetstiden, och därmed deras värden, undergår förändring samtidigt i samma riktning men i olika intensitet eller också i motsatt riktning o.s.v. På vad sätt alla tänkbara sådana kombinationer inverkar på en varas relativa värde, konstateras enkelt genom användning av fallen I, II och III.
Den verkliga växlingen i värdestorleken återspeglas sålunda varken otvetydigt eller uttömmande i dess relativa uttryck eller i det relativa värdets storlek. En varas relativa värde kan växla, även om dess värde förblir konstant. Dess relativa värde kan förbli konstant, ehuru dess värde växlar, och slutligen behöver samtidiga förändringar i dess värdestorlek och i det relativa uttrycket för denna värdestorlek ingalunda täcka varandra.[27*]
Vi har sett: I det en vara A (linneväven) uttrycker sitt värde i en olikartad varas (B, rocken) bruksvärde, ger den även den sistnämnda en egendomlig värdeform, ekvivalensens. Linnevävsvaran låter sin egen värdeexistens komma i dagen därigenom, att rocken likställes med densamma, utan att den antar någon från dess kroppsliga form skild värdeform. Linneväven uttrycker alltså i verkligheten sin egen värdeexistens därigenom, att rocken är direkt utbytbar mot densamma. En varas ekvivalentform är följaktligen formen för dess omedelbara utbytbarhet mot en annan vara.
Om ett varuslag, såsom rockar, tjänar ett varuslag, såsom linneväv, till ekvivalent och rockarna därigenom erhåller den karakteristiska egenskapen att bli omedelbart utbytbara mot linneväven, så är därmed inte på något sätt den proportion given, i vilken rockar och linneväv är utbytbara. Den beror på rockarnas värdestorlek, när linnevävens är given. Antingen rocken är uttryckt som ekvivalent och linneväven som relativt värde eller omvänt linneväven som ekvivalent och rocken som relativt värde, så förblir värdestorleken liksom förut bestämd av den för produktionen nödvändiga arbetstiden, alltså oberoende av värdeformen. Men så snart varuslaget rock i värdeuttrycket intar ekvivalentens plats, erhåller dess värde inget kvantitativt uttryck. Den figurerar snarare i värdeekvationen endast som ett bestämt kvantum av en viss sak.
Till exempel: 40 alnar linneväv är "värda" - vad? 2 rockar. Emedan varuslaget rock här spelar ekvivalentens roll och bruksvärdet rock visavi linneväven uppträder som värdekropp, så räcker också ett bestämt kvantum rockar för att uttrycka ett bestämt kvantum linneväv. Två rockar kan därför uttrycka värdestorleken av 40 alnar linneväv, men de kan aldrig uttrycka sin egen värdestorlek, rockarnas värdestorlek. Den ytliga tolkningen av detta faktum, att ekvivalenten i en värdeekvation alltid blott har formen av ett kvantum helt enkelt av en sak, ett bruksvärde, har förlett Bailey liksom många av hans föregångare och efterföljare att i värdeuttrycket se ett endast kvantitativt förhållande. En varas ekvivalentform innehåller tvärtom ingen kvantitativ värdebestämning.
Den första egendomligheten hos ekvivalentformen, som frapperar betraktaren, är denna: bruksvärde förvandlas till uppenbarelseform för sin motsats, värdet.
Varans naturalform förvandlas till värdeform. Men observera, att detta quidproquo[XX*] äger rum för en vara B (rock eller vete eller järn o.s.v.) endast inom det värdeförhållande, vari en annan vara A vilken som helst (linneväv etc.) möter den, endast inom denna relation. Då ingen vara kan stå i relation till sig själv som ekvivalent, alltså inte heller kan göra sin egen yttre skepnad till uttryck för sitt eget värde, måste den förhålla sig till en annan vara som ekvivalent eller göra en annan varas yttre skepnad till sin egen värdeform.
Detta kan vi åskådliggöra genom att som exempel ta ett mått, som tillkommer varukropparna som sådana. En sockertopp är, som kropp, tung och har därför vikt, men man kan inte se eller känna på sockertoppen, vad den väger. Vi tar nu olika stycken järn, vilkas vikt i förväg är bestämd. Järnets kroppsliga form i och för sig betraktad är lika litet som sockertoppens någon företeelseform för tyngden. För att uttrycka sockertoppen som tyngd sätter vi den ändock i viktförhållande till järnet. I detta förhållande har järnet rollen av en kropp, som inte representerar något annat än tyngd. Järnkvantiteter tjänar därför som viktmått för sockret och representerar visavi sockertoppen uteslutande tyngdens gestalt, en företeelseform för tyngd. Denna roll spelar järnet endast i detta förhållande, vari socker eller någon annan kropp, vars vikt skall bestämmas, sammanföres med järn. Om inte bägge tingen vore tunga, så kunde de inte träda i detta förhållande och det ena därför inte tjäna som uttryck för det andras tyngd. Kastar vi bägge på vågskålen, så ser vi i själva verket, att de som tyngd är ett och samma och därför i viss proportion också är av samma vikt. Såsom järnkroppen som viktmått visavi sockertoppen endast företräder tyngd, så representerar i vårt värdeuttryck rockkroppen visavi linneväven endast värde.
Här slutar dock analogin. Järnet representerar i sockertoppens viktuttryck en för bägge kropparna gemensam naturegenskap, deras tyngd -, medan rocken i linnevävens värdeuttryck företräder en egenskap utanför naturen hos bägge tingen: deras värde, något rent samhälleligt.
I det den relativa värdeformen av en vara, t.ex. linneväv, uttrycker dess värdeexistens som något från dess kropp och dess egenskaper helt skiljaktigt, t.ex. som rocklikhet, antyder själva detta uttryck, att det döljer ett samhälleligt förhållande. Omvänt med ekvivalentformen. Den består just däri, att en varukropp, såsom rocken, detta ting, just som det är, uttrycker värde, alltså genom sin natur äger värdeform. Visserligen gäller detta endast inom det värdeförhållande, i vilket linnevävsvaran är satt i relation till rockvaran som ekvivalent.[28*] Men då ett tings egenskaper inte uppstår ur dess förhållande till andra ting utan fastmer är verksamma i ett sådant förhållande, förefaller även rocken äga sin ekvivalentform, sin egenskap av omedelbar utbytbarhet, lika mycket av naturen som sin egenskap att vara tung eller skydda mot köld. Därav det gåtfulla i ekvivalentformen, som drabbar den politiske ekonomens borgerligt krassa sinne, så snart denna form definitivt möter honom i penningen. Då söker han bortförklara guldets och silvrets mystiska karaktär, i det han smugglar in mindre påfallande varor och med ständigt samma förtjusning rabblar katalogen över allsköns varubråte, som på sin tid har spelat rollen av varuekvivalent. Han anar inte, att redan ett så enkelt värdeuttryck som 20 alnar linneväv = 1 rock ger lösningen på ekvivalentformens gåta.
Den varukropp, som fungerar som ekvivalent, gäller alltid som förkroppsligande av abstrakt mänskligt arbete och är alltid produkten av ett bestämt nyttigt, konkret arbete. Detta konkreta arbete blir alltså ett uttryck för abstrakt mänskligt arbete. Om rocken t.ex. gäller som ren konkretisering, så blir även skrädderiet, som faktiskt förverkligas i rocken, en konkret form av abstrakt mänskligt arbete. I linnevävens värdeuttryck består skrädderiets nyttighet inte däri, att det formar kläder, alltså även människor, utan att det producerar en kropp, som man kan uppfatta som värde, alltså arbetssubstans, som inte alls skiljer sig från det i linnevävsvärdet realiserade arbetet. För att åstadkomma en sådan värdespegel får skrädderiet självt inte återspegla något annat än sin abstrakta egenskap av mänskligt arbete.
I skrädderiets liksom i väveriets form förbrukas mänsklig arbetskraft. Bägge har likaså den allmänna egenskapen av mänskligt arbete och kan därför i bestämda fall, t.ex. vid värdeproduktionen, endast betraktas från denna synpunkt. Allt detta är inget mysterium. Men i varans värdeuttryck blir saken förvirrad. För att t.ex. uttrycka, att det är vävandet, inte i dess konkreta form som vävande utan i dess allmänna egenskap av mänskligt arbete, som bildar linnevävsvärdet, ställes emot detsamma skrädderiet, det konkreta arbete, som producerar linnevävsekvivalenten, såsom den gripbara, konkreta formen för abstrakt mänskligt arbete.
Det är alltså en andra egendomlighet för ekvivalentformen, att konkret arbete omvandlas till en företeelseform för sin motsats, abstrakt mänskligt arbete.
Men då detta konkreta arbete, skrädderiet, gäller endast som uttryck för odifferentierat mänskligt arbete, uppträder det under lika form som annat arbete, det i linneväven dolda arbetet, och är sålunda, ehuru privatarbete som allt annat varuproducerande arbete, ändock arbete i direkt samhällelig form. Just fördenskull uppträder det i en produkt, som är direkt utbytbar mot en annan vara. Det är alltså en tredje egendomlighet för ekvivalentformen, att privatarbete förvandlas till sin motsatsform, till arbete i omedelbart samhällelig form.
De bägge sist påpekade egenheterna i ekvivalentformen blir ännu mer begripliga, om vi går tillbaka till den store forskare, som först har analyserat värdeformen och dessutom så många tankeformer, samhällsformer och naturformer. Det är Aristoteles.
Att börja med uttalar Aristoteles klart, att varans penningform endast är en vidareutvecklad gestalt av den enkla värdeformen, d.v.s. en varas värde uttryckt i en godtyckligt vald annan vara, ty han säger:
"5 sängar = 1 hus" ("Κλίναι πέντε αντί οίκίας")
"skiljer sig inte" från
"5 sängar = så och så mycket pengar" ("Κλίναι πέντε αντί οίκίας ... όσου αί πέντε κλίναι")
Han inser vidare, att det värdeförhållande, vari detta värdeuttryck förekommer, å sin sida betingar, att huset sättes kvalitativt lika med sängen, och att dessa materiellt skilda ting utan en sådan väsenslikhet inte skulle kunna hänföras till varandra som kommensurabla storheter. "Utbyte", säger han, "kan inte existera utan likhet, men likhet inte utan kommensurabilitet" ("ούτ' ίσότης μή ούσης συμμετρίας"). Men här studsar han och uppger den vidare analysen av värdeformen. "Men det är i sanning omöjligt" ("τή μέν ούν άληθείά άδύνατον"). "att så olikartade ting kan vara kommensurabla", d.v.s. kvalitativt lika. Detta likställande kan endast vara något för tingens verkliga natur främmande, alltså endast "en nödhjälp för det praktiska behovet". [24]
Aristoteles säger oss alltså själv, varpå hans vidare analys strandar, nämligen på avsaknaden av ett värdebegrepp. Vad är detta "lika", d.v.s. den gemensamma substans, som låter huset föreställa sängen i dennas värdeuttryck? Något sådant kan "i sanning inte existera", säger Aristoteles. Varför? Huset föreställer gentemot sängen ett lika, såvitt det föreställer något i bägge verkligt lika. Och detta är - mänskligt arbete.
Men att i varuvärdets form alla arbeten är uttryckta som samma mänskliga arbete och därmed som likagällande, det kunde inte Aristoteles läsa ut ur själva värdeformen, emedan det grekiska samhället var baserat på slavarbete och därmed hade olikheten mellan människorna och deras arbetskrafter till naturlig grund. Värdeuttryckets hemlighet, alla arbetens likhet och likagällande, emedan och i den mån de är mänskligt arbete överhuvud, kan inte uttydas, förrän den mänskliga jämlikhetens begrepp redan äger en folkfördoms fasthet. Men detta är bara möjligt i ett samhälle, där varuformen är arbetsproduktens allmänna form och människornas förhållande till varandra som varuägare alltså är det rådande samhälleliga förhållandet. Aristoteles' geni glänser just däri, att han i varornas värdeuttryck upptäcker ett likhetsförhållande. Endast den historiskt betingade begränsningen av det samhälle, vari han levde, förhindrar honom att upptäcka, vari då "i sanning" detta likhetsförhållande består.
En varas enkla värdeform är innesluten i dess värdeförhållande till en olikartad vara eller i bytesförhållandet till densamma. Värdet av varan A uttryckes kvalitativt genom varan B:s omedelbara bytbarhet med varan A. Det uttryckes kvantitativt genom bytbarheten av ett bestämt kvantum av varan B mot ett givet kvantum av varan A. Med andra ord: en varas värde uttryckes självständigt genom dess uppträdande som "bytesvärde". När det i början av detta kapitel efter gängse manér hette: varan är ett bruksvärde och ett bytesvärde, så var detta strängt taget falskt. Varan är bruksvärde eller bruksföremål och "värde". Den gestaltar sig såsom detta dubbla, som den är, så snart dess värde får en egen, från dess naturalform skild form, bytesvärdets, och den har aldrig denna form isolerad utan alltid endast i värde- eller bytesförhållande till en andra, olikartad vara. Om man har detta klart för sig, behöver språkbruket inte förarga utan kan tjäna till förkortning.
Vår analys bevisade, att värdeformen eller varans värdeuttryck härrör ur varuvärdets natur, inte omvänt värde och värdestorlek ur deras uttryckssätt som bytesvärde. Detta är dock villfarelsen både hos merkantilisterna och deras moderna efterapare, såsom Ferrier, Ganilh o.s.v.,[29*] och hos deras antipoder, de moderna frihandelsprovryttarna, såsom Bastiat et consortes. Merkantilisterna lägger huvudvikten på värdeuttryckets kvalitativa sida, därmed på varans ekvivalentform, vars slutgiltiga gestalt är penningen - de moderna frihandelsnasarna däremot, som till varje pris måste bli av med sin vara, betonar den relativa värdeformens kvantitativa sida. För dem existerar följaktligen varken värde eller värdestorlek för varan utom i uttrycket för dess bytesförhållande, alltså en märklapp i dagens priskurant. Skotten Macleod formar, i sin strävan att med all möjlig lärdom snygga upp de förvirrade föreställningarna vid Lombard Street, [25] den lyckade syntesen mellan vidskepliga merkantilister och fördomsfria frihandelsdörrknackare.
Ett närmare betraktande av varan A:s värdeuttryck, som innehålles i värdeförhållandet till varan B, har visat, att inom detsamma varan A:s naturalform endast gäller som bruksvärdets gestalt, varan B:s naturalform endast som värdeform eller värdegestalt. Den i varan dolda inre motsatsen mellan bruksvärde och värde kommer alltså fram genom en yttre motsats, d.v.s. genom förhållandet mellan två varor, i vilket den ena varan, vars värde skall uttryckas, direkt endast gäller som bruksvärde, den andra varan, vari värdet uttryckes, direkt endast som bytesvärde. En varas enkla värdeform är alltså den enkla företeelseformen för den i varan inneboende motsatsen mellan bruksvärde och värde.
Arbetsprodukten är i alla samhälleliga tillstånd bruksföremål, men endast en historiskt bestämd utvecklingsepok, som uttrycker det för produktionen av ett bruksföremål förbrukade arbetet såsom dess objektiva, konkreta egenskap, d.v.s. såsom dess värde, förvandlar arbetsprodukten till en vara. Därav följer, att varans enkla värdeform tillika är arbetsproduktens enkla varuform, att alltså även varuformens utveckling sammanfaller med värdeformens.
Redan ett flyktigt ögonkast visar den enkla värdeformens otillräcklighet, denna groddform, som först efter en serie metamorfoser mognar till prisform.
Genom att uttrycka värdet av varan A i någon vara B skiljer man endast varan A:s värde från dess eget bruksvärde och sätter den därmed också i bytesförhållande till någon enstaka, från den själv skild varuart i stället för att belysa dess kvalitativa likhet och kvantitativa proportionalitet med alla andra varor. Den enkla relativa värdeformen av en vara svarar mot den enda ekvivalentformen av en annan vara. Så äger rocken, i linnevävens relativa värdeuttryck, ekvivalentform eller omedelbar bytbarhetsform endast i avseende på denna enda varuart linneväv.
Emellertid övergår den enskilda värdeformen av sig själv i en fullständigare form. Genom denna blir visserligen värdet av en vara A uttryckt i endast en vara av annan art. Men av vilken art denna andra vara är, om den är rock, järn, vete etc., det är absolut likgiltigt. Allteftersom den alltså träder i värdeförhållande till det ena eller andra varuslaget, uppkommer åtskilliga enkla värdeuttryck för en och samma vara.[29a*] Antalet möjliga värdeuttryck för varan begränsas endast av antalet från densamma skilda varuarter. Dess enstaka värdeuttryck övergår därmed i en obegränsad serie av olika, enkla värdeuttryck.
z vara A = u vara B eller = v vara C eller = w vara D eller = x vara E eller = etc.
(20 alnar linneväv = 1 rock eller = 10 pd te eller = 40 pd kaffe eller = 1 quarter vete eller = 2 uns guld eller = 1/2 ton järn eller = etc.)
Värdet av en vara, t.ex. linneväv, är nu uttryckt i otaliga andra element inom varuvärlden. Varje annan varukropp blir en spegel av linnevävsvärdet.[30*] Först därmed framstår detta värde självt i sanning som substans av odifferentierat mänskligt arbete. Ty det arbete, som skapar nämnda värde, är nu uttryckligen framställt som ett arbete, likställt med varje annat mänskligt arbete, vilken naturalform det än har och oavsett om det uppenbarar sig i rock eller vete eller järn eller guld o.s.v. Genom sin värdeform står linneväven nu inte heller i samhälleligt förhållande till endast en enstaka annan varuart utan till hela varuvärlden. Som vara är den medborgare i den världen. Samtidigt innebär den ändlösa raden av dess uttryck, att varuvärdet är likgiltigt visavi den speciella form av bruksvärde, vari det kommer till synes.
I den första formen: 20 alnar linneväv = 1 rock, kan det vara en tillfällig omständighet, att dessa två varor är bytbara i ett bestämt kvantitativt förhållande. I den senare formen skymtar däremot genast en utgångspunkt, som är väsentligen skild från den tillfälliga företeelsen och bestämmer denna. Linnevävens värde förblir lika stort, oavsett om det uttryckes i rock eller kaffe eller järn, i otaliga olika varor, tillhöriga de mest skilda ägare. Det tillfälliga förhållandet mellan två individuella varuägare bortfaller. Det blir uppenbart, att det inte är utbytandet, som reglerar varornas värdestorlek, utan tvärtom varornas värdestorlek, som reglerar deras bytesförhållanden.
Varje vara, rock, te, vete, järn o.s.v., gäller i linnevävens värdeuttryck som ekvivalent och därmed som värdekropp. Den bestämda naturalformen för var och en av dessa varor är nu en särskild ekvivalentform vid sidan av många andra. Likaså gäller nu de mångfaldiga, i de olika varukropparna nedlagda bestämda, konkreta, nyttiga arbetsinsatserna såsom lika många särskilda förverkligande- eller manifestationsformer av mänskligt arbete i och för sig.
För det första är varans relativa värdeuttryck ofullständigt, emedan den serie, som representerar det, aldrig tar slut. Kedjan, vari den ena värdeekvationen fogas till den andra, kan ständigt förlängas genom varje nytillkommet varuslag, som lämnar material till ett nytt värdeuttryck. För det andra skapar den en brokig mosaik av osammanhängande och olikartade värdeuttryck. Om slutligen varje värde uttryckes i denna utvecklade form, så blir varje varas relativa värdeform en från varje annan varas relativa värdeform skiljaktig, oändlig serie värdeuttryck. - Bristerna i den utvecklade relativa värdeformen återspeglas i den motsvarande ekvivalentformens. Då varje enskild varuarts naturalform här är en särskild ekvivalentform jämsides med otaliga andra särskilda ekvivalentformer, så existerar överhuvud endast fragmentariska ekvivalentformer, av vilka var och en utesluter de andra. Likaså är den i varje särskild varuekvivalent nedlagda bestämda, konkreta, nyttiga arbetsinsatsen endast en speciell, alltså inte uttömmande manifestation av mänskligt arbete. Detta har visserligen sin fullständiga eller totala manifestation i summan av dessa speciella former. Men det brister i fråga om formens och uttryckets enhetlighet.
Den utvecklade relativa värdeformen består dock endast av ett antal enkla, relativa värdeuttryck eller ekvationer av den första formen, såsom:
| 20 | alnar | linneväv | = 1 rock |
| 20 | ,, | ,, | = 10 pd te o.s.v. |
Var och en av dessa ekvationer innehåller emellertid omvänt även den identiska ekvationen:
| 1 rock = | 20 | alnar | linneväv | |
| 10 pd te = | 20 | ,, | ,, | o.s.v. |
Konkret uttryckt: Om en man utbyter sin linneväv mot ett flertal andra varor och därmed uttrycker dess värde i en rad andra varor, så måste självfallet även alla de andra varuägarna utbyta sina varor mot linneväv och därmed uttrycka sina olika varors värden i en och samma tredje vara, i linneväv. - Om vi alltså vänder på serien: 20 alnar linneväv = 1 rock eller = 10 pd te eller = o.s.v., d.v.s. om vi uttrycker det motsatta förhållande, som enligt sakens natur redan finns i serien, så får vi:
| 1 rock | = | } | |
| 10 pd te | = | ||
| 40 pd kaffe | = | ||
| 1 quarter vete | = | ||
| 2 uns guld | = | 20 alnar linneväv | |
| 1/2 ton järn | = | ||
| x vara A | = | ||
| o.s.v. | = |
Varorna uttrycker nu sina värden 1) enkelt, i en enda vara, 2) enhetligt, i en och samma vara. Deras värdeform är enkel och gemensam, därför allmän.
Formerna A (enkel) och B (utvecklad värdeform) kom inte längre, än att de uttryckte en varas värde såsom något skiljaktigt från dess eget bruksvärde eller dess egen varukropp.
Den första formen gav ekvationer av typen: 1 rock = 20 alnar linneväv, 10 pd te = 1/2 ton järn o.s.v. Rockvärdet uttryckes i linnevävsgestalt, tevärdet i järngestalt, men linnevävsgestalten och järngestalten, dessa värdeuttryck för rock och te, är så helt olika som linneväv och järn. I praktiken förekommer uppenbarligen denna form endast i den första begynnelsen, då arbetsprodukter genom ett och annat tillfälligt utbyte förvandlas till varor.
Den andra formen skiljer fullständigare än den första en varas värde från dess bruksvärde, ty värdet av rocken möter nu dess naturalform i alla möjliga gestalter, som linnevävsgestalt, järngestalt, tegestalt o.s.v., allt annat än just rockgestalt. Å andra sidan är här varje gemensamt värdeuttryck för varorna direkt uteslutande, ty i värdeuttrycket för varje annan vara uppträder nu alla andra varor endast i form av ekvivalenter. Den utvecklade värdeformen förekommer faktiskt, först då en arbetsprodukt, t.ex. boskap, inte längre undantagsvis utan regelbundet bytes mot diverse andra varor.
Den nyvunna formen uttrycker varumarknadens värden i en och samma särskilda varuart, t.ex. i linneväv, och framställer sålunda alla varors värden genom deras likhet med linneväv. I linnevävsgestalt är värdet av varje vara nu inte bara skilt från sitt eget bruksvärde utan från allt bruksvärde, och just därigenom får det för alla varor gemensamma sitt uttryck. Först denna form ställer därför verkligen varorna i relation till varandra såsom värden eller låter dem agera gentemot varandra som bytesvärden.
De båda förra formerna uttrycker en varas värde antingen i en enda olikartad vara eller i en rad av flera olikartade varor. I bägge fallen är det så att säga den enskilda varans privata företag att erhålla värdeform, en sak som ordnas utan de andra varornas medverkan. Dessa spelar härvidlag endast ekvivalentens passiva roll. Den allmänna värdeformen däremot uppkommer endast som ett varuvärldens gemensamma verk. En vara får allmänt värdeuttryck endast därigenom, att alla andra varor samtidigt uttrycker sitt värde i samma ekvivalent, och varje nytillkommen varuart måste följa exemplet. Därigenom uppdagas, att varornas värdekaraktär, deras rent "samhälleliga existens", endast kan uttryckas genom sitt generella samhälleliga förhållande, och att deras värdeform därför måste vara samhälleligt gällande form.
Naturalformen för den vara, linneväven, som blir allmän ekvivalent, är nu värdenas officiella form.[XXI*] I linnevävsgestalt framträder nu alla varor inte bara som kvalitativt lika, som värden överhuvud, utan samtidigt som kvantitativt jämförbara värdestorheter. Emedan deras värdestorlek avspeglas i ett och samma material, linneväven, återspeglar dessa värdestorheter ömsesidigt varandra. T.ex.: 10 pd te = 20 alnar linneväv, och 40 pd kaffe = 20 alnar linneväv. Alltså 10 pd te = 40 pd kaffe. D.v.s. att 1 pd kaffe innehåller endast en fjärdedel så stor värdesubstans, arbete, som 1 pd te.
Varuvärldens allmänna relativa värdeform förlänar den därur uteslutna ekvivalentvaran, linneväven, karaktären av allmän ekvivalent. Dess egen naturalform är varuvärldens gemensamma värdegestalt, och linneväven blir därmed direkt bytbar mot alla andra varor. Dess naturalform gäller som den synliga inkarnationen, det allmänna samhälleliga inbegreppet av allt mänskligt arbete. Väveriet, det privatarbete, som producerar linneväv, befinner sig samtidigt i allmänt samhällelig form, i en form av likställdhet med alla andra arbeten. De otaliga ekvationer, varav den allmänna värdeformen består, likställer i tur och ordning det arbete, som realiserats i linneväven, med varje arbete, som nedlagts i någon annan vara, och gör därmed väveriet till den allmänna manifestationsformen för mänskligt arbete överhuvud. Så är det arbete, som konkretiserats i varuvärdet, inte endast negativt framställt som ett arbete, från vilket man har abstraherat det verkliga arbetets alla konkreta former och nyttiga egenskaper. Dess egen positiva natur framträder otvetydigt. Den innebär, att allt verkligt arbete reduceras till den gemensamma karaktären av mänskligt arbete, till förbrukningen av mänsklig arbetskraft. Den allmänna värdeformen, som framställer arbetsprodukterna endast som substanser av odifferentierat mänskligt arbete, visar genom sin egen konstruktion, att den är varuvärldens samhälleliga uttryck. Så uppenbarar den, att i denna värld arbetets allmänt mänskliga karaktär utformar dess specifikt samhälleliga karaktär.
Mot den relativa värdeformens utvecklingsgrad svarar ekvivalentformens. Men - och det bör observeras - ekvivalentformens utveckling är endast uttrycket för och resultatet av den relativa värdeformens utveckling. Det är från denna initiativet utgår.[XXII*]
En varas enkla eller isolerade relativa värdeform gör en annan vara till speciell ekvivalent. Det relativa värdets utvecklade form, detta uttryck av en varas värde i alla andra varor, ger dem olikartade speciella ekvivalentformer. Slutligen blir en särskild varuart allmän ekvivalent, emedan alla andra varor använder den som material för sin enhetliga, allmänna värdeform.
Men i samma takt som värdeformen överhuvud utvecklas, mognar även motsatsförhållandet mellan dessa båda poler, den relativa värdeformen och ekvivalentformen.
Redan den första formen - 20 alnar linneväv = 1 rock - innehåller denna motsats men preciserar den inte. Allteftersom ekvationen läses fram- eller baklänges, kommer var och en av de bägge varutermerna linneväv och rock att befinna sig än i relativ värdeform, än i ekvivalentform. Här kostar det ännu möda att hålla fast den polära motsatsen.
I formen II kan alltid endast en varuart i sänder fullt utveckla sitt relativa värde eller själv befinna sig i den fullt utvecklade relativa värdeformen, emedan och såvitt alla andra varor befinner sig i ekvivalentform i relation till den. Här kan man inte flytta om termerna i värdeekvationen - 20 alnar linneväv = 1 rock eller = 10 pd te eller = 1 quarter vete etc. - utan att förändra hela dess karaktär och förvandla den från total till allmän värdeform.
Form III slutligen ger hela varuvärlden allmänt-samhällelig relativ värdeform, emedan och i den mån alla berörda varor, med ett enda undantag, är uteslutna från den allmänna ekvivalentformen. En vara, linneväven, är därmed i ett tillstånd av omedelbar bytbarhet med alla andra varor eller i omedelbart samhällelig form, försåvitt inga andra varor befinner sig i detta tillstånd.[31*]
Omvänt är den vara, som tjänstgör som allmän ekvivalent, utesluten från varuvärldens enhetliga och därmed allmänna relativa värdeform. Skulle även linneväven eller vilken som helst i allmän ekvivalentform befintlig vara samtidigt ta del i den allmänna värdeformen, så måste den tjänstgöra som sin egen ekvivalent. Vi skulle då få: 20 alnar linneväv = 20 alnar linneväv, en tavtologi, som varken uttrycker värde eller värdestorlek. För att uttrycka den allmänna ekvivalentens relativa värde måste vi snarare kasta om form C. Ekvivalenten har ingen med de andra varorna gemensam värdeform, utan dess värde uttryckes relativt i den ändlösa raden av alla andra varukroppar. Sålunda uppträder nu den utvecklade relativa värdeformen, form B, som ekvivalentvarans specifika relativa värdeform.
Den allmänna ekvivalentformen är en värdeform överhuvud. Den kan alltså tillkomma varje vara. Å andra sidan befinner sig en vara i allmän ekvivalentform, endast emedan och såvida den av alla andra varor är utesluten såsom ekvivalent. Och först från det ögonblick, då denna uteslutning definitivt har begränsats till en specifik varuart, har varuvärldens enhetliga relativa värdeform vunnit objektiv fasthet och allmän samhällelig giltighet.
Den specifika varuart, med vars naturalform ekvivalentformen samhälleligt växer samman, blir penningvara eller fungerar som pengar. Det blir dess specifikt samhälleliga funktion och därmed dess samhälleliga monopol att inom varuvärlden spela den allmänna ekvivalentens roll. Bland de varor, som i form B figurerar som linnevävens speciella ekvivalenter och som i form C gemensamt uttrycker sitt värde i linneväv, är det en bestämd vara, som historiskt erövrat detta privilegium. Det är guldet. Om vi därför i form C sätter varan guld i stället för varan linneväv, så får vi:
| 20 alnar linneväv | = | } | |
| 1 rock | = | ||
| 10 pd te | = | ||
| 40 pd kaffe | = | 2 uns guld | |
| 1 quarter vete | = | ||
| 1/2 ton järn | = | ||
| x vara A | = |
Det är väsentliga förändringar, som försiggår vid övergången från form A till form B och från form B till form C. Däremot är skillnaden mellan form C och form D endast den, att guld i stället för linneväv har den allmänna ekvivalentformen. Guld är i form D, vad linneväven var i form C - allmän ekvivalent. Framsteget består endast däri, att formen av omedelbar allmän bytbarhet eller den allmänna ekvivalentformen nu genom samhällelig sedvänja slutgiltigt införlivats med den specifika naturalformen av varan guld.
Guld kan träda de andra varorna till mötes som pengar, endast om det redan förut mött dem som vara. Liksom alla andra varor fungerade det som ekvivalent, som enstaka ekvivalent i sporadiska bytesaffärer, som speciell ekvivalent vid sidan av andra varuekvivalenter. Så småningom kom det att i trängre eller vidare kretsar fungera som allmän ekvivalent. Så snart det erövrat denna monopolställning bland varuvärldens värdeuttryck, blir det penningvara, och först från det ögonblick, då det redan blivit penningvara, skiljer sig form D från form C, d.v.s. den allmänna värdeformen har förvandlats till penningform.
Det enkla relativa värdeuttrycket för en vara, t.ex. linneväv, i den redan som penningvara fungerande varan, t.ex. guldet, är dess prisform. Linnevävens "prisform" sålunda:
20 alnar linneväv = 2 uns guld, eller, om 2 pund sterling är myntnamnet för 2 uns guld, 20 alnar linneväv = 2 pund sterling.
Svårigheten i penningformens begrepp inskränker sig till förståendet av den allmänna ekvivalentformen, alltså den allmänna värdeformen överhuvud, form C. Denna form upplöses tillbaka i form B, den utvecklade värdeformen, vars konstituerande element är form A: 20 alnar linneväv = 1 rock eller x vara A = y vara B. Den enkla varuformen är sålunda grodden till penningformen.
En vara ser vid första ögonkastet ut att vara en självklar, trivial sak. En analys av den visar, att den är ett mycket invecklat ting, fullt av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller. Såsom bruksvärde är det ingenting gåtfullt med den, om jag betraktar den antingen under synpunkten, att den genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov, eller att den erhåller dessa egenskaper först som produkt av mänskligt arbete. Det är solklart, att människan genom sin verksamhet förändrar naturmaterialets form i en för henne själv nyttig riktning. Så förändras ju t.ex. träets form, då man gör ett bord därav. Inte desto mindre förblir bordet trä, ett vanligt sinnligt ting. Men så snart det uppträder som vara, förvandlas det till ett ting med övernaturliga egenskaper. Det står inte bara med sina fötter på marken, utan det ställer sig på huvudet i förhållande till alla andra varor och utvecklar ur sitt trähuvud fantasier, som är mycket besynnerligare, än om det av sig själv skulle börja dansa.[32*]
Varans mystiska karaktär har alltså inte sin upprinnelse i dess bruksvärde, och den härleder sig inte heller från värdebestämningarnas innehåll. Det är för det första en fysiologisk sanning, att allt nyttigt arbete och alla produktiva verksamheter, hur olika de än må vara, alltid är funktioner av den mänskliga organismen, och att varje sådan funktion, vilket innehåll och vilken form den än må ha, väsentligen är en förbrukning av mänsklig hjärna, mänskliga nerver, muskler, sinnesorgan o.s.v. För det andra måste arbetets kvalitet tydligt skiljas från dess kvantitet, arbetstidens längd, och det är kvantiteten som bildar underlaget för värdestorleken. Under alla förhållanden måste den arbetstid, som livsmedelsproduktionen kräver, intressera människan, om också inte i lika hög grad på olika utvecklingsstadier.[33*] Och slutligen, så snart människorna på ett eller annat sätt arbetar för varandra, får deras arbete samhällelig form.
Vad är alltså orsaken till den gåtfulla karaktär, som arbetsprodukten får, så snart den antar varuform? Uppenbarligen är det just själva denna form. De mänskliga arbetenas likhet får sitt objektiva uttryck i arbetsprodukternas likartade värdetillvaro; måttstocken på förbrukning av mänsklig arbetskraft, tidslängden, får formen av arbetsprodukternas värdestorlek; och slutligen får förhållandet mellan producenterna, vilket avspeglar deras arbetes samhälleliga karaktär, formen av ett samhälleligt förhållande mellan arbetsprodukterna.
Det hemlighetsfulla i varuformen består alltså helt enkelt däri, att varorna för människorna återspeglar deras eget arbetes samhälleliga karaktär som en objektiv egenskap hos själva arbetsprodukterna, som dessa tings samhälleliga naturegenskaper. Därmed återspeglas också producenternas samhälleliga förhållande till totalarbetet som ett samhälleligt förhållande mellan ting, som existerar utanför dem själva. Genom detta quidproquo blir arbetsprodukterna varor, d.v.s. ting med övernaturliga eller samhälleliga egenskaper. På liknande sätt uppfattas i ljusintrycket från ett föremål av synnerven inte som en subjektiv retning på synnerven själv utan som ett objektivt föremål utanför ögat. Men vid seendet kastas verkligen ljus från ett ting, det yttre föremålet, på ett annat ting, ögat. Det är ett fysiskt förhållande mellan fysiska ting. Däremot har varuformen och det värdeförhållande mellan arbetsprodukterna, vari den framträder, absolut ingenting att göra med deras fysiska natur och de därur härrörande materiella förhållandena. Det är endast ett bestämt samhälleligt förhållande mellan människorna själva, vilket här för dem antar fantasmaformen av ett förhållande mellan tingen. För att finna en analogi måste vi därför ta vår tillflykt till den religiösa världens dimmiga regioner. Här framträder den mänskliga hjärnans egna produkter såsom självständiga gestalter, som begåvats med eget liv och står i relation till varandra och till människorna. På samma sätt är det i varuvärlden med den mänskliga handens produkter. Detta kallar jag den fetischdyrkan, som vidlåder arbetsprodukterna, så snart de blir producerade som varor, och som därför är oupplösligt förenad med varuproduktionen.
Denna varuvärldens fetischkaraktär beror, som den föregående analysen redan visat, på det varuproducerande arbetets säregna samhälleliga karaktär.
Bruksföremål kan överhuvud inte bli varor, annat än då de är produkter av inbördes självständiga privatarbeten. Sammanfattade utgör dessa privatarbeten det samhälleliga totalarbetet. Producenterna träder i samhällelig kontakt med varandra först genom utbytet av arbetsprodukter, och därför framgår det först genom varuutbytet, att deras privata arbeten har samhällelig karaktär. Eller: först genom de relationer, som uppkommer mellan producenterna inbördes, då de byter sina arbetsprodukter, visar det sig, att privatarbetena utgör länkar i det samhälleliga totalarbetet. För producenterna framstår därför deras privatarbetens samhälleliga inbördesförhållanden just så som de är, d.v.s. inte som direkt samhälleliga förhållanden mellan personerna i själva deras arbeten utan snarare som sakliga relationer mellan personerna och sociala relationer mellan tingen.
Först genom utbytet får arbetsprodukterna en samhälleligt likartad värdeexistens, som är skild från deras materiellt olikartade existens som bruksföremål. Denna uppspaltning av arbetsprodukten i nyttigt ting och värdeting träder praktiskt i funktion, först då utbytet redan vunnit tillräcklig omfattning och betydelse, då nyttigheter produceras för utbyte och tingens värdekaraktär blir aktuell redan vid själva tillverkningen. Från detta ögonblick får producenternas privatarbeten faktiskt en dubbel samhällelig karaktär. Å ena sidan måste de som bestämda nyttiga arbeten tillfredsställa ett bestämt samhälleligt behov och sålunda hävda sin ställning som länkar i totalarbetet, i den samhälleliga arbetsdelningens naturliga system. Å andra sidan tillfredsställer de sina egna producenters skiftande behov, endast i den mån varje nyttigt privatarbete kan bytas mot varje annat nyttigt privatarbete, alltså gäller som likvärdigt med varje annat arbete. Likheten mellan dessa toto caelo skilda arbeten kan endast komma fram, om man bortser från deras verkliga olikhet och reducerar dem till den gemensamma karaktär de äger som förbrukning av mänsklig arbetskraft, som abstrakt mänskligt arbete. Privatproducenternas hjärna uppfattar denna dubbla samhälleliga karaktär av deras privatarbeten endast i de former, som gäller i det praktiska umgänget, i produktbytet. Den samhälleligt nyttiga karaktären av deras privatarbeten reflekteras alltså i den formen, att arbetsprodukten måste vara nyttig, nämligen för andra. Det samhälleliga förhållandet, att de olika slagen av arbete är inbördes lika, uppfattar de på det sättet, att materiellt olikartade ting, arbetsprodukterna, har en gemensam värdekaraktär.
Då människorna jämför sina arbetsprodukter såsom värden, är det alltså inte därför, att varorna för dem endast spelar rollen av yttre skal kring likartat mänskligt arbete. Tvärtom. Då de byter sina olikartade produkter och likställer dem som värden, jämställer de också sina olikartade arbeten som mänskligt arbete. De vet inte om det, men de gör det.[34*] Därför står det inte alls skrivet utanpå värdet, vad det är. Värdet förvandlar snarare varje arbetsprodukt till en samhällelig hieroglyf. Senare söker människorna tyda hieroglyferna och avslöja hemligheten med deras egen samhälleliga produkt, ty bruksföremålens värdebestämning är människans samhälleliga produkt, lika mycket som språket är det. Den sena vetenskapliga upptäckten, att arbetsprodukterna i egenskap av värden endast är objektiva uttryck för i deras produktion förbrukat mänskligt arbete, bildar epok i mänsklighetens utvecklingshistoria men förjagar ingalunda intrycket av arbetets samhälleliga karaktär. Den specifikt samhälleliga karaktären av de inbördes oberoende privatarbetena, som består i deras likställighet som mänskligt arbete och uppträder i formen av arbetsprodukternas värdekaraktär, äger giltighet endast för en bestämd produktionsform, varuproduktionen. Men för den, som själv är engagerad i varuproduktionen, förefaller detta vara lika allmängiltigt, som att luften fortbestår som fysikalisk kroppsform, även sedan vetenskapen lyckats sönderdela den i dess element.
Den som sysslar med att utbyta produkter har först och främst praktiskt intresse för frågan, hur mycket främmande produkter han erhåller för den egna produkten, alltså i vilka proportioner produkterna utbytes. Så snart dessa proportioner vunnit en viss konventionell stadga, tycks de härröra ur arbetsprodukternas natur, så att t.ex. ett ton järn och 2 uns guld är likvärdiga, liksom ett pund guld och ett pund järn trots olikartade fysikaliska och kemiska egenskaper är lika tunga. I själva verket fastslås arbetsprodukternas värdekaraktär först genom deras funktion som värdestorheter. Dessa senare växlar oavbrutet, oberoende av den bytandes vilja, förutseende och åtgörande. Hans egen samhälleliga rörelse ter sig för honom som en rörelse hos ting, under vilkas herravälde han själv står i stället för att råda över dem. Först när varuproduktionen är fullt utvecklad, växer en vetenskaplig förståelse av dessa förhållanden fram ur erfarenheten. Då upptäcker man, att de privatarbeten, som visserligen utföres oberoende av varandra, men som å andra sidan står i ett allsidigt beroendeförhållande såsom länkar i den samhälleliga arbetsdelningen, oupphörligt reduceras till sitt samhälleligt proportionella mått. Samtidigt gör sig den för produktionen nödvändiga arbetstiden gällande som en reglerande naturlag i de tillfälliga och alltid varierande bytesförhållandena, ungefär som tyngdlagen verkar, när huset störtar samman över ens huvud.[35*] Värdestorlekens bestämmande genom arbetstiden är därför en hemlighet, dold under de relativa varuvärdenas synliga rörelser. Lösningen av denna hemlighet avlägsnar villfarelsen, att arbetsprodukternas värdestorlek bestämmes av tillfälligheter, men upphäver ingalunda dess sakliga form.
Tänkandet över det mänskliga livets former, alltså även den vetenskapliga analysen av dem, slår över huvud taget in på en väg, som är motsatt den verkliga utvecklingens. Det börjar post festum, alltså med utvecklingsprocessens färdiga resultat. De samhällsformer, som gör arbetsprodukterna till varor och alltså är varucirkulationens förutsättningar, har redan fått en ställning som samhällslivets naturformer, innan människorna söker klargöra för sig, inte dessa formers historiska karaktär, ty den gäller redan som orubblig, utan deras innehåll. Så var det endast analysen av varupriserna, som förde till bestämmandet av värdestorleken, och endast varornas gemensamma penninguttryck, som ledde till fixerandet av deras värdekaraktär. Men det är just denna varuvärldens definitiva form - penningformen - som i sak beslöjar i stället för att avslöja privatarbetenas samhälleliga karaktär och därmed privatproducenternas samhälleliga förhållanden. Om jag säger, att rockar, stövlar o.s.v. förhåller sig till linneväv som den allmängiltiga materialiseringen av abstrakt mänskligt arbete, så är ju tokigheten i ett sådant uttryck iögonenfallande. Men när producenterna av rockar, stövlar o.s.v. sätter dessa varor i relation till linneväv - eller till guld och silver, vilket inte förändrar saken - som allmängiltig ekvivalent, så ter sig för dem deras privatarbetens förhållande till det samhälleliga totalarbetet exakt i denna tokiga form.
Men dylika former utgör just den borgerliga ekonomins kategorier. De är samhälleligt giltiga, alltså objektiva tankeformer för produktionsförhållandena i detta historiskt bestämda samhälleliga produktionssätt, varuproduktionen. Varuvärldens hela mystik, allt trolleri och spökeri, som till följd av varuproduktionen omger arbetsprodukterna, försvinner därför så snart vi tar vår tillflykt till andra produktionsformer.
Eftersom den politiska ekonomin älskar robinsonader,[36*] så låt oss först besöka Robinson på hans ö. Förnöjsam som han är av naturen, har han dock åtskilliga behov att tillfredsställa och måste därför utföra nyttiga arbeten av olika slag, göra verktyg, tillverka möbler, tämja lamadjur, fiska, jaga o.s.v. Vi talar här inte om böner och dylikt, eftersom vår Robinson finner ett nöje i sådant och betraktar dylik sysselsättning som avkoppling. Trots olikheten i hans produktiva funktioner vet han, att de alla endast är olika verksamhetsformer för en och samme Robinson, alltså endast olika former av mänskligt arbete. Nöden själv tvingar honom att noga uppdela sin tid mellan de olika sysslorna. Om den ena upptar ett större, den andra ett mindre rum i hans totala verksamhet, det beror på den större eller mindre svårighet, som han måste övervinna för att nå den åsyftade nyttoeffekten. Detta har erfarenheten lärt honom, och vår Robinson, som har räddat klocka, dagbok, bläck och penna från skeppsbrottet, börjar som äkta engelsman snart att föra bok över sig själv. Hans inventarium innehåller en förteckning över de föremål som han äger, över de olika sysslor som behövs för deras tillverkning, och slutligen över den arbetstid som bestämda mängder av dessa olika produkter i genomsnitt kostar honom. Alla förhållanden mellan Robinson och de ting, som utgör hans självförvärvade rikedom, är här så enkla och lättfattliga, att till och med professor Ohlin borde kunna förstå dem utan särskild tankeansträngning. Och ändå innehåller de alla väsentliga värdebestämningar.
Låt oss nu förflytta oss från Robinsons ljusa ö till den mörka europeiska medeltiden. I stället för den oberoende mannen finner vi av varandra beroende - livegna och godsägare, vasaller och länsherrar, lekmän och prästerskap. Personligt beroende karakteriserar i lika hög grad den materiella produktionens samhälleliga villkor som de därpå grundade livsvillkoren. Men just emedan personligt beroendeförhållande är samhällets givna grundval, behöver arbeten och produkter inte anta någon fantastisk gestalt, skild från deras verklighet. De ingår som naturatjänster och naturaprestationer i samhällets hushållning. Arbetets naturaform, dess egenart, inte som under varuproduktionen dess allmängiltighet, är här dess omedelbara samhälleliga form. De livegnas slavarbete är lika noggrant mätt med tidsmått som det varuproducerande arbetet, men varje livegen vet, att det är ett bestämt kvantum av sin personliga arbetskraft som han förbrukar i sin herres tjänst. Och tiondet till prästen är påtagligare än prästens välsignelse. Hur man än alltså må bedöma de karaktärsmasker, i vilka människorna här möter varandra, så framträder i varje fall personernas samhälleliga förhållanden i deras arbeten som deras egna personliga förhållanden och är inte förklädda i samhälleliga förhållanden mellan tingen, arbetsprodukterna.
För att studera gemensamt arbete, d.v.s. omedelbart samhälleligt sådant, behöver vi inte gå tillbaka till den ursprungliga form, som möter oss hos alla kulturfolk i historiens gryning.[37*] Ett mera närliggande exempel utgör den lantligt patriarkaliska verksamheten hos en bondefamilj, som producerar spannmål, boskap, garn, linneväv, kläder o.s.v. för eget behov. Dessa olika ting framstår för familjen som olika produkter av dess familjearbete men uppträder inte inbördes såsom varor. De olika arbeten, som frambringar dessa produkter, åkerbruk, boskapsskötsel, spånad, vävning, sömnad o.s.v., är i sin naturalform samhälleliga arbeten, ty alltsammans är familjearbete, och familjen har sin egen naturliga arbetsdelning lika väl som varuproduktionen. Köns- och åldersskillnader jämte arbetets naturbetingelser, som växlar med årstiderna, reglerar dess fördelning inom familjen och de enskilda familjemedlemmarnas arbetstid. Den med tidsmått uppskattade förbrukningen av de individuella arbetskrafterna framträder emellertid här redan från början som ett direkt samhälleligt bestämmande av själva arbetena, emedan de individuella arbetskrafterna endast fungerar som organ för familjens gemensamma arbetsprestation.
Låt oss slutligen för omväxlings skull föreställa oss ett förbund av fria människor, som arbetar med gemensamma produktionsmedel och fullt medvetet förbrukar sina många individuella arbetskrafter såsom en samhällelig arbetskraft. Alla de förhållanden, som bestämmer Robinsons arbete, upprepas här, men i samhällelig måttstock i stället för individuell. Alla Robinsons produkter var uteslutande hans personliga produkter och därmed omedelbart bruksföremål för hans egen räkning. Förbundets totalprodukt är en samhällelig produkt. En del av denna produkt användes på nytt som produktionsmedel och förblir samhällelig, medan en annan del förbrukas som livsmedel av förbundets medlemmar. Den måste därför fördelas mellan dem. Arten av denna fördelning kommer att växla med själva den samhälleliga produktionsorganismens speciella art och producenternas motsvarande historiska utvecklingsnivå. Endast som en parallell till varuproduktionen går vi ut ifrån att varje producents andel i livsmedlen bestämmes genom hans arbetstid. Arbetstiden skulle alltså spela en dubbel roll. Den samhälleligt planmässiga fördelningen av arbetstiden reglerar den riktiga proportionen mellan de olika arbetsfunktionerna och de olika behoven. Å andra sidan tjänar arbetstiden också som mått för varje enskild producents andel i totalarbetet och därmed också som mått för den andel av totalprodukten, som han har rätt att förbruka. De samhälleliga förhållandena mellan människorna, deras arbete och deras arbetsprodukter, blir här enkla och lättfattliga i både produktionen och distributionen.
Den religiösa världen är endast en återspegling av den verkliga.[XXIV*] Kristendomen med sin abstrakta människokult, i synnerhet dess borgerliga utvecklingsformer, protestantism, deism o.s.v., är den religionsform som passar bäst för ett samhälle av varuproducenter, vilkas allmänna samhälleliga produktionsförhållanden medför, att producenterna uppfattar sina produkter som varor, alltså som värden, och i denna sakliga form ställer sina privatarbeten i relation till varandra som likartat mänskligt arbete. I de gammalasiatiska, antika o.s.v. produktionssätten spelar produktens förvandling till vara, och därmed människans tillvaro som varuproducent, en underordnad roll, som dock ökar i betydelse, i samma mån som samhällsformerna närmar sig undergångsstadiet. Egentliga handelsfolk existerar endast i den gamla världens intermundier, såsom Epikurs gudar [30] eller som judarna i det polska samhället. Dessa gamla samhälleliga produktionsorganismer är ojämförligt mycket enklare och lättare att genomskåda än den borgerliga, men de beror antingen på omognad hos den enskilda människan, som ännu inte lösgjort sig från sitt naturliga artsammanhang, eller på direkta maktförhållanden i form av despotism och slaveri. De betingas av en låg utvecklingsgrad i arbetets produktivkrafter och motsvarande snäva förhållanden i människornas hela materiella livsföring, mellan människorna inbördes och i deras förhållande till naturen. Denna konkreta trånghet i människornas relationer återspeglas ideellt i de gamla natur- och folkreligionerna. Det religiösa återskenet av verkligheten kan över huvud taget endast försvinna, när villkoren i människornas praktiska vardagsliv dagligen återspeglar klara, förnuftiga förhållanden mellan människorna inbördes och mellan människorna och naturen. Den samhälleliga livsprocessens, d.v.s. den materiella produktionsprocessens gestalt kan inte kasta av sig sin mystiska dimslöja, förrän den som produkt av människor i ett fritt samhällsliv står under deras medvetna, planmässiga kontroll. Men därtill krävs en materiell grundval för samhället eller en rad materiella existensbetingelser, vilka själva är den naturliga produkten av en lång och smärtfylld utvecklingshistoria.
Den politiska ekonomin har visserligen, om också ofullständigt,[38*] analyserat värde och värdestorlek och upptäckt det innehåll som är dolt i dessa former. Men den har aldrig ens uppställt frågan, varför detta innehåll antar denna form, varför alltså arbetet framträder i värdet och arbetets tidsmängd visar sig i arbetsproduktens värdestorlek.[39*] Formler som bär kännetecknet, att de tillhör en samhällsordning, där det är produktionsprocessen som behärskar människan, men människan ännu inte behärskar produktionsprocessen, gäller för det borgerliga medvetandet som en lika självklar naturnödvändighet som det produktiva arbetet självt. Förborgerligade former av den samhälleliga produktionsorganismen behandlas därför på ungefär samma sätt, som förkristna religioner behandlas av kyrkofäderna.[40*] Hur mycket en del av ekonomerna låtit vilseleda sig av den fetischism, som vidlåder varuvärlden, eller av det materiella skenet hos arbetets sociala kännetecken, det bevisas bl.a. av den långtrådiga och meningslösa trätan om naturens roll, när bytesvärdet bildas. Eftersom bytesvärde är ett visst samhälleligt sätt att uttrycka det arbete som använts på ett föremål, kan det inte innehålla mer naturstoff än exempelvis växelkursen.
Då varuformen är den allmännaste och minst utvecklade borgerliga produktionsformen, uppträdde den redan tidigt, om också inte på samma förhärskande, alltså karakteristiska sätt som nu för tiden, och dess fetischkaraktär är ännu jämförelsevis lätt genomskådad. I konkretare former försvinner t.o.m. detta sken av enkelhet. Varifrån kommer monetärsystemets illusioner? Denna teori förstod inte, att guldet och silvret förvandlat till pengar representerar samhälleliga produktionsförhållanden, men trodde att dessa ting av naturen hade begåvats med speciella samhälleliga egenskaper. Och den moderna ekonomin, som förnämt hångrinar åt monetärsystemet, blir inte dess fetischdyrkan påtaglig, så snart den behandlar kapitalet? Och sedan hur lång tid är fysiokraternas illusion försvunnen, att jordräntan växer upp ur jorden, inte ur samhället?
Men för att inte gå framställningen i förväg må det här vara tillräckligt med ännu ett exempel beträffande själva varuformen. Om varorna kunde tala, skulle de säga: Vårt bruksvärde må intressera människan. Oss tillkommer det inte som ting. Vad som däremot sakligt tillkommer oss, är vårt värde. Vårt eget umgänge som varuföremål bevisar det. Det är endast som bytesvärden vi umgås med varandra. Låt oss nu höra, hur ekonomen talar ur varusjälens djup:
"Värde" (bytesvärde) "är något som tingen äger, rikedom" (bruksvärde) "något som människan äger. Värde i denna mening förutsätter med nödvändighet utbyte, rikedom däremot inte."[41*] "Rikedom" (bruksvärde) "är ett mänskligt attribut, värde ett varuattribut. En människa eller en samfällighet är rik; en pärla eller en diamant är värdefull ... En pärla eller en diamant har värde såsom pärla eller diamant."[42*]
Hittills har ingen kemist upptäckt bytesvärde i pärlan eller diamanten. Men de ekonomiska upptäckarna av denna substans, vilka gör särskilda anspråk på kritiskt djupsinne, de finner att föremålens bruksvärde är oberoende av deras sakliga egenskaper, medan värde däremot tillkommer dem som ting. Till grund för denna uppfattning ligger det besynnerliga förhållandet, att tingens bruksvärde förverkligas för människan utan varubyte, alltså i det direkta förhållandet mellan ting och människa, värdet däremot endast i varubyte, d.v.s. i en samhällelig process. Man erinrar sig härvid den gode Dogberry, som undervisar nattvakten Seacoal [31]:
"Goda anlag har man att tacka lyckan för, men skriva och läsa är naturgåvor."[XXVII*][43*]
Varorna kan inte själva gå till marknaden eller själva ombesörja varubytet. Vi måste alltså se oss om efter deras handhavare, varuägarna. Varorna är ting och därför motståndslösa gentemot människan. Om de inte är medgörliga, kan hon bruka våld, med andra ord ta dem.[44*] För att sätta tingen i relation till varandra som varor måste varuägarna förhålla sig till varandra som personer, vilkas viljor bor i dessa ting. Var och en av dem tillägnar sig den andres vara endast med hans samtycke, i det han samtidigt avyttrar sin egen vara, allt i överensstämmelse med en viljeakt som är gemensam för dem bägge. Därför måste de ömsesidigt erkänna varandra som privatägare. Detta rättsförhållande i form av ett avtal, juridiskt utformat eller inte, är ett viljeförhållande, vari det ekonomiska mellanhavandet återspeglas. Innehållet i detta rätts- eller viljeförhållande är givet genom själva det ekonomiska sammanhanget.[45*] Personerna existerar här för varandra endast som representanter för varor, alltså som varuägare. Under den fortsatta utvecklingen skall vi i huvudsak finna, att personernas ekonomiska karaktärsmasker endast är personifikationer av de ekonomiska förhållandena, i det att personerna endast möter varandra som bärare av dessa förhållanden.
I motsats till varuägaren uppfattar varan varje annan varukropp endast som uttrycksform för sitt eget värde. Såsom född leveller och cyniker är den därför alltid på språng för att byta inte bara själ utan också lekamen med varje annan vara, även om denna vore mer frånstötande än själva Maritorne. Varornas bristande sinne för varukropparnas materiella egenskaper kompletterar varuägaren genom sina egna fem eller flera sinnen. Hans vara äger för honom själv inte något omedelbart bruksvärde. Eljest skulle han inte släppa ut den i marknaden. Den har bruksvärde för andra. För honom har den direkt bruksvärde, endast emedan den är bärare av bytesvärde, är ett bytesmedel.[46*] Därför vill han avyttra den mot varor som motsvarar hans behov. Alla varor saknar bruksvärde för sina ägare men utgör bruksvärden för dem som inte är ägare. De måste alltså gå från hand till hand. Men de går från hand till hand med hjälp av varubytet, och varubytet ställer dem i relation till varandra som värden samt gestaltar dem som värden. Varorna måste alltså förvandlas till värden, innan de kan förvandlas till bruksvärden.
Å andra sidan måste de hävda sig som bruksvärden, innan de kan gestaltas som värden. Det mänskliga arbete som förbrukats på dem kan nämligen endast tas med i beräkningen, i den mån det är förbrukat i en för andra nyttig form. Endast utbytet kan utvisa, om arbetet är nyttigt för andra, och om dess produkter alltså tillfredsställer främmande behov.
Varje varuägare vill avyttra sin vara just i utbyte mot en annan vara, vars bruksvärde tillfredsställer hans behov. I detta fall är utbytet för hans del endast en individuell process. Å andra sidan vill han gestalta sin vara som värde, antingen den nu har bruksvärde för den andra varans ägare eller inte. I det fallet är utbytet för honom en allmänt samhällelig process. Men samma process kan inte samtidigt för alla varuägare vara endast individuell och tillika allmänt samhällelig.
Om vi ser närmare efter, finner vi, att för varje varuägare gäller varje främmande vara såsom hans varas speciella ekvivalent. Hans egen vara blir därmed alla de andra varornas allmänna ekvivalent. Men då alla varuägare uppträder på samma sätt, så är ingen vara allmän ekvivalent, och varorna har därför inte heller någon allmän relativ värdeform, som likställer dem som värden och jämför dem som värdestorheter. De står alltså på det hela taget mot varandra inte såsom varor utan som produkter och bruksvärden.
I sin förlägenhet tänker våra varuägare som Faust: "I begynnelsen var handlingen." De har därför redan handlat, innan de har tänkt. Varunaturens lagar samverkar med varuägarnas naturinstinkt. De kan jämföra sina varor som värden, och därmed som varor, endast genom att sätta dem i motsatsförhållande till någon annan vara som allmän ekvivalent. Detta framgick av varuanalysen. Men endast en samhällelig åtgärd kan göra en vara till allmän ekvivalent. Alla andra varor isolerar därför en bestämd vara genom ett samhälleligt agerande och uttrycker sina värden i den. Därigenom blir denna varas naturalform den samhälleligt giltiga ekvivalentformen. Genom den samhälleliga processen får denna speciella vara sin särskilda samhälleliga funktion som allmän ekvivalent. Den blir - pengar.
"Illi unum consilium habent et virtutem et potestatem suam bestiae tradunt. Et ne quis possit emere aut vendere, nisi qui habet characterem aut nomen bestiae, aut numerum nominis ejus." (Uppenbarelseboken). [33][XXIX*]
Penningen är en nödvändig produkt av bytesprocessen, i vilken olikartade arbetsprodukter faktiskt blir likställda och därmed i själva verket förvandlas till varor. Det historiska utvidgandet och fördjupandet av utbytet utvecklar den motsättning mellan bruksvärde och värde, som finns latent i varans natur. Varuutbytets eget behov framtvingar ett förkroppsligande av denna motsats, framdriver en självständig form av varuvärdet och vilar inte, förrän målet är slutgiltigt uppnått genom varans fördubbling i vara och pengar. I samma utsträckning som arbetsprodukterna förvandlas till varor, fullbordas därför omvandlingen från vara till pengar.[47*]
Det omedelbara utbytet av arbetsprodukter har å ena sidan det enkla värdeuttryckets form men har det å andra sidan ännu inte. Dess form var x vara A = y vara B. Formen för det omedelbara produktbytet är x bruksföremål A = y bruksföremål B.[48*] Föremålen A och B är här inte varor före utbytet utan blir det i och med detta. Det första villkoret för att ett bruksvärde skall ha möjlighet att bli ett bytesvärde är, att det inte har funnit användning som bruksvärde, att det är en överskjutande mängd bruksvärde utöver ägarens behov. Ting är i och för sig något åtskilt från människorna, och dessa kan därför skilja sig från dem. För att människorna ömsesidigt skall kunna skilja sig från tingen, behöver de endast stillatigande erkänna varandra som privatägare av tingen. Just därvidlag förhåller de sig till varandra som av varandra oberoende personer. Ett sådant tillstånd av ömsesidigt främlingskap råder dock inte bland medlemmarna i ett primitivt samhälle, det må ha formen av en patriarkalisk familj, en gammalindisk by, en inka-stat etc. [34] Varubytet börjar, där det primitiva samhället slutar, vid den punkt, då kontakterna med främmande samhällen eller medlemmar av främmande samhällen börjar. Men så snart föremålen väl blivit varor i samhällets relationer utåt, blir de det också genom återverkan i det inre samhällslivet. Deras kvantitativa bytesförhållande är till en början helt tillfälligt. Bytesvaror blir de genom sina ägares vilja att ömsesidigt avyttra dem. Behovet av främmande bruksföremål blir emellertid så småningom permanent, och bytets ideliga återupprepning gör det till en regelbunden samhällelig process. Med tiden måste därför åtminstone en del av arbetsprodukterna komma att avsiktligt produceras för bytesändamål. Från detta ögonblick markeras å ena sidan skillnaden mellan tingens användbarhet för det omedelbara behovet och deras bytesvärde. Å andra sidan blir deras kvantitativa bytesförhållande beroende av själva deras produktion. Vanan fixerar dem som värdestorheter.
I det direkta produktbytet är varje vara ett omedelbart bytesmedel för ägaren och ekvivalent för den som inte är ägare, dock endast i den mån den är bruksvärde för honom. Bytesartikeln erhåller alltså inte någon värdeform, som är oberoende av dess eget bruksvärde eller av överlåtarens individuella behov. Nödvändigheten av en oberoende värdeform ökar med mångfalden och det ökande antalet av de varor, som ingår i bytesprocessen. Problemet och medlen att lösa det uppkommer samtidigt. En transaktion, vari varuägare utbyter och jämför sina egna artiklar med ett flertal andra, kan aldrig komma till stånd, utan att varuägarna använder en tredje vara som bytes- och jämförelseobjekt. I det denna tredje vara blir ekvivalent för åtskilliga andra varor, får den, om också inom snäva gränser, allmän eller samhällelig ekvivalentform. Denna allmänna ekvivalentform uppstår och förgår med den tillfälliga samhälleliga kontakt som skapade den. Oregelbundet och sporadiskt får den ena eller den andra varan ekvivalentform. Men med varubytets utveckling bindes den uteslutande vid speciella varuslag eller utkristalliseras som penningform. Till en början kan det vara slumpen som avgör, vid vilken vara den fästes. I det stora hela blir dock två omständigheter avgörande. Penningformen förbindes antingen med de viktigaste importvarorna, vilka i själva verket är naturliga uttrycksformer för de inhemska produkternas bytesvärde, eller också med det bruksföremål som är huvudbeståndsdelen i den säljbara inhemska egendomen, t.ex. boskap. Penningformen utvecklas först hos nomadfolk, emedan alla deras ägodelar befinner sig i rörligt och alltså direkt säljbart tillstånd, och emedan deras livsföring ständigt skapar kontakter med främmande samhällen, vilket stimulerar produktbytet. Människan själv har ofta i slavgestalt gjorts till naturligt penningmaterial, vilket däremot aldrig skett med jord och mark. En dylik idé kunde endast uppstå i ett redan utbildat borgerligt samhälle. Den daterar sig från sista tredjedelen av 17:e århundradet, och först ett århundrade senare blev den prövad i nationell skala under den borgerliga franska revolutionen.
I samma mån som varubytet spränger sina lokala gränser och varuvärdet därmed utvidgas till att representera mänskligt arbete i allmänhet, går penningformen över till de varor som på grund av sina naturliga egenskaper lämpar sig att fungera som allmän ekvivalent, nämligen de ädla metallerna.
Att "guld och silver av naturen inte är pengar, men pengar av naturen är guld och silver",[49*] visar nu kongruensen mellan deras naturegenskaper och deras funktioner.[50*] Men hittills känner vi endast en av penningens funktioner, den att tjäna som representant för varuvärdet eller som det material, i vilket varornas värdestorlek får sitt samhälleliga uttryck. Endast ett ämne, vars samtliga exemplar har samma likformiga kvalitet, kan vara en exakt manifestation av värdet eller av materialiserat, abstrakt och därför likartat mänskligt arbete. Å andra sidan, då skillnaden mellan värdestorheterna är rent kvantitativ, måste penningvaran kunna återge rent kvantitativa olikheter, och den måste alltså godtyckligt kunna delas och delarna åter godtyckligt kunna sammanfogas. Guld och silver har emellertid dessa egenskaper av naturen.
Penningvaran får ett dubbelt bruksvärde. Vid sidan av sitt speciella bruksvärde som vara - guldets användning till tandplomber, som råvara för lyxartiklar o.s.v. - får den ett formellt bruksvärde, som är en följd av dess specifika samhälleliga funktioner.
Då alla andra varor endast är penningens speciella ekvivalenter, penningen däremot alla andra varors allmänna ekvivalent, förhåller de sig till penningen som speciella varor till den allmänna varan.[51*]
Vi har sett, att penningformen endast är en reflexverkan av en varas förhållande till alla andra varor. Att penningen är en vara,[52*] är därför en upptäckt endast för den som utgår från dess färdiga gestalt för att analysera den efteråt. Bytesprocessen ger åt den vara, som den förvandlar i pengar, inte dess värde utan dess speciella värdeform. Förväxlingen av dessa bägge bestämningar ledde till att man ansåg guldets och silvrets värden som imaginära.[53*] Emedan pengar i vissa funktioner kan ersättas med symboler för pengar, uppkom den andra villfarelsen, att pengar är rätt och slätt symboler. Å andra sidan låg däri en misstanke, att föremålets penningform är något ytligt, endast en uppenbarelseform för där bakom dolda sociala förhållanden. I denna mening bleve varje vara en symbol, emedan den som värde endast är det materiella höljet kring det däri nedlagda mänskliga arbetet.[54*] Men förklarar man, att den samhälleliga karaktär, som tingen antar, eller den materiella karaktär, som det samhälleliga arbetet antar under bestämda produktionsförhållanden, endast är symboler, så har man samtidigt sagt, att de är godtyckliga mänskliga tankeprodukter. Detta var ett omhuldat upplysningsmanér under 18:e århundradet, då man åtminstone tillsvidare sökte avlägsna skenet av något främmande från de mänskliga förhållandenas gåtfulla former, vilkas uppkomstprocess man ännu inte förmådde uttyda.
Det har tidigare anmärkts, att en varas ekvivalentform inte omfattar den kvantitativa bestämningen av dess värdestorlek. Även om man vet, att guld är pengar och alltså direkt bytbart mot alla andra varor, så vet man ändå inte hur mycket t.ex. 10 pund guld är värda. Som varje annan vara kan penningens värdestorlek endast uttryckas i relation till andra varor. Dess eget värde är bestämt genom den för produktionen nödvändiga arbetstiden och uttryckes i det kvantum av varje annan vara, vars framställning kräver lika lång arbetstid.[55*] Detta fastställande av guldets värdestorlek sker på produktionsplatsen genom direkt byteshandel. Då det inträder i cirkulationen som pengar, är dess värde redan givet. Redan under 17:e århundradets sista decennier hade man hunnit över penninganalysens första steg: man insåg att penningen är en vara. Men detta var endast en början. Svårigheten ligger inte i att begripa, att penningen är en vara, utan i att förstå, hur, varför och på vad sätt en vara blir pengar.[56*]
Redan i det enklaste värdeuttrycket: x vara A = y vara B, visade det sig, att den vara, med vars hjälp en annan varas värdestorlek uttryckes, synes ha sin ekvivalentform oberoende av detta förhållande, som en samhällelig naturegenskap. Vi följde den utveckling som befäste detta oriktiga intryck. Utvecklingen är avslutad, när den allmänna ekvivalentformen växer samman med en speciell varas naturalform eller utkristalliseras som penningform. En vara synes inte bli pengar först därigenom, att andra varor uttrycker sina värden med dess hjälp, utan dessa andra varor synes omvänt uttrycka sina värden genom den, emedan den är pengar. Den förmedlande rörelsen försvinner i sitt eget resultat utan att lämna något spår efter sig. Utan egen medverkan finner varorna sin egen värdegestalt föreligga färdig såsom en utanför dem själva existerande varukropp. Dessa ting, guld och silver, så som de kommer fram ur jordens innandöme, är tillika den omedelbara inkarnationen av allt mänskligt arbete. Därav penningens magi.[XXX*] Människorna liknar atomer i förhållande till sin egen samhälleliga produktionsprocess. Detta beteende och de därav följande sakliga produktionsförhållandena, som är oberoende av människornas kontroll och av deras medvetna, individuella handlingar, visar sig först och främst därigenom, att arbetsprodukterna i allmänhet antar varuform. Penningfetischens gåta är därför endast varufetischens gåta, som blivit synlig och bländar ögonen.
För enkelhetens skull förutsätter jag överallt i denna bok guldet som penningvara.
Guldets första funktion består i att lämna varuvärlden material för dess värdeuttryck eller att framställa varuvärdena som liknämniga storheter, kvalitativt lika och kvantitativt jämförbara. Så fungerar det som allmän värdemätare, och endast genom denna funktion blir guldet, den specifika ekvivalentvaran, i främsta rummet pengar.
Det är inte penningen som gör varorna kommensurabla. Tvärtom. Emedan alla varor såsom värden är förkroppsligat mänskligt arbete och därmed i och för sig kommensurabla, kan deras värden gemensamt mätas i samma specifika vara, varigenom denna förvandlas till gemensam värdemätare eller till pengar. Penningen som värdemätare är den nödvändiga uttrycksformen för varornas immanenta värdemått, arbetstiden.[57*]
En varas värdeuttryck i guld - x vara A = y penningvara - är dess penningform eller dess pris. En enstaka ekvation, t.ex. 1 ton järn = 2 uns guld, är nu tillräcklig för att på ett samhälleligt giltigt sätt framställa järnvärdet. Ekvationen behöver inte längre marschera upp i de andra värdeekvationernas led, emedan ekvivalentvaran guld redan äger karaktären av pengar. Varornas allmänna relativa värdeform har nu alltså återfått det utseende den förut hade som enkel eller enstaka relativ värdeform. Den utvecklade relativa värdeformen eller den ändlösa serien av relativa värdeuttryck blir å andra sidan penningvarans specifika relativa värdeform. Men denna serie föreligger redan samhälleligt i varupriserna. Om man läser en priskurants noteringar baklänges, finner man penningens värdestorlek framställd i alla möjliga varor. Pengar har däremot inget pris. För att ta del i de andra varornas enhetliga relativa värdeform måste pengarna sättas i relation till sig själva som sin egen ekvivalent.
Priset eller varornas penningform är, liksom deras värdeform överhuvud, skilt från varornas påtagliga, reella kroppsform. Den är alltså endast en ideell eller tänkt form. Värdet av järn, linneväv, vete o.s.v. existerar, ehuru osynligt, i dessa ting själva. Man föreställer sig det genom att likställa det med guld, en relation till guld som så att säga bara spökar i deras huvud. Varuägaren måste därför låna dem sin tunga eller hänga papperslappar på dem för att meddela deras pris till yttervärlden.[58*] Då varuvärdenas uttryck i guld är ideellt, är också tänkt eller ideellt guld tillräckligt i denna procedur. Varje varuägare vet, att han inte på långt när har omsatt sina varor i guld, när han ger deras värde prisform eller tänkt guldform, och att han inte behöver en gnutta verkligt guld för att uppskatta miljoner varuvärden i guld. I sin funktion som värdemätare tjänstgör pengarna därför endast som tänkta eller ideella pengar. Denna omständighet har gett upphov till de mest befängda teorier.[59*] Ehuru den endast tänkta penningen fungerar som värdemätare, berör priset helt och hållet på det reella penningmaterialet. Värdet, d.v.s. det kvantum mänskligt arbete, som t.ex. innehålles i ett ton järn, uttryckes i en tänkt mängd av penningvaran, som innehåller lika mycket arbete. Allteftersom guld, silver eller koppar tjänar som värdemätare, får värdet av ett ton järn helt olika prisuttryck eller är uttryckt i helt olika kvantiteter guld, silver eller koppar.
Om alltså två olika varor, t.ex. guld och silver, samtidigt tjänstgör som värdemätare, så får alla varor två olika prisuttryck, guldpris och silverpris, som ostört löper vid sidan av varandra, så länge värdeförhållandet mellan guld och silver förblir oförändrat, t.ex. = 1:15. Men varje förändring i detta värdeförhållande medför en störning i förhållandet mellan varornas guldpris och silverpris, vilket i själva verket bevisar, att värdemätarens fördubbling motsäger dess funktion.[60*]
Alla prisbestämda varor uttryckes nu i samma form: a vara A = x guld; b vara B = z guld; c vara C = y guld o.s.v., varvid a, b, c föreställer bestämda mängder av varuslagen A, B, C och x, z, y bestämda mängder guld. Varuvärdena förvandlas därvid till fingerade guldmängder, alltså trots varukropparnas förvirrande mångfald till liknämniga storheter, guldstorheter. De mätes och jämföres med varandra, som om de var olika guldmängder, och då uppstår en teknisk nödvändighet att jämföra dem med ett fixerat kvantum guld som måttsenhet. Denna måttsenhet utvecklas genom ytterligare indelning i alikvota delar till en måttskala. Guld, silver och koppar har redan sådana måttskalor i sina metallvikter, så att t.ex. ett pund gäller som måttsenhet, uppdelat å ena sidan i uns o.s.v., å andra sidan mångfaldigat till centner o.s.v.[61*] Där metallpengar används, är därför också viktbenämningarna samtidigt de ursprungliga namnen på mynten eller prisernas måttskala.
Som värdemätare och prismåttstock har penningen två helt olika funktioner. Värdemätare är den såsom samhälleligt förkroppsligande av mänskligt arbete, prismåttstock däremot såsom fastställd metallvikt. Som värdemätare tjänar den till att förvandla de mångskiftande varornas värden i priser. Som prismåttstock mäter penningen dessa guldmängder. I värdemätaren mätes varorna såsom värden; prismåttstocken däremot mäter guldmängder med hjälp av en bestämd guldmängd, inte en guldmängds värde med en annan guldmängds vikt. För prismåttstocken måste en bestämd guldvikt fixeras som måttsenhet. Här som i alla måttsbestämningar av liknämniga storheter blir måttsförhållandenas fasthet absolut utslagsgivande. Prismåttstocken fyller därför sin funktion desto bättre, ju mindre måttsenheten är underkastad förändringar. Som värdemätare däremot kan guldet fungera, endast emedan det självt är en arbetsprodukt och alltså latent ett föränderligt värde.[62*]
Det är till en början klart, att en värdeförändring av guldet inte på något sätt inkräktar på dess funktion om prismåttstock. Hur än guldvärdet växlar, står ju de olika guldmängderna alltjämt i samma värdeförhållanden till varandra. Om guldvärdet sjönke till en tiondel, skulle som förut 12 uns guld ha 12 gånger så stort värde som ett uns guld, och i priserna är det ju bara fråga om relationen mellan olika guldmängder. Enär å andra sidan ett uns guld ingalunda förändrar sin vikt vid stigande eller fallande värde, så ändras inte heller vikten hos de mindre enheter, varav ett uns består, och alltså gör guldet ständigt samma tjänst som fast prismåttstock, oavsett, hur dess eget värde växlar.
Guldets värdeförändring hindrar inte heller, att det fungerar som värdemätare. Ändringen träffar alla varor samtidigt och lämnar alltså, ceteris paribus, deras ömsesidiga relativa värden oförändrade, fastän de nu alla uttryckes i högre eller lägre guldpriser än förut.[62a*]
Förutsättningen för att varorna skall kunna värdesättas i guld är, att produktionen av en bestämd mängd guld under en viss given tid kostar en bestämd mängd arbete, alldeles som framställningen av en varas värde i varje annan varas bruksvärde vilar på en motsvarande förutsättning. För varuprisernas rörelse gäller på det hela taget de förut förklarade lagarna för det enkla relativa värdeuttrycket.
En allmän stegring av varupriserna kan endast ske vid konstant penningvärde, om varuvärdena stiger, och vid konstanta varuvärden, om penningvärdet faller. Tvärtom kan en allmän sänkning av varupriserna endast inträffa vid konstant penningvärde, om varuvärdena faller, och vid konstanta varuvärden, om penningvärdet stiger. Således är det inte alls säkert, att stigande penningvärde medför en proportionell sänkning av varupriserna och fallande penningvärde proportionellt stigande varupriser. Detta gäller endast för varor med oförändrat värde. Sådana varor t.ex., vilkas värde stiger samtidigt med och i samma grad som penningvärdet, behåller samma priser. Om deras värde stiger långsammare eller snabbare än penningvärdet, så bestämmes prisernas fall eller stigande genom kvoten mellan deras egen och pengarnas värdeförändring o.s.v.
Vi återgår nu till att betrakta prisformen.
Metallvikternas penningnamn skiljer sig så småningom från deras ursprungliga viktnamn. De historiskt betydelsefullaste orsakerna härtill är: 1. Införande av främmande pengar hos mindre utvecklade folk. I det gamla Rom t.ex. kom silver- och guldmynt först i omlopp som utländska varor. Namnen på dessa främmande pengar avviker från de inhemska viktnamnen. 2. Med rikedomens utveckling undantränges den mindre ädla metallen av den ädlare som värdemätare, koppar av silver, silver av guld, hur mycket denna ordningsföljd än må strida mot den poetiska kronologin. [37][63*] Pund t.ex. var från början penningnamnet på ett verkligt pund silver. Så snart guld uttränger silver som värdemätare, fastnar kanske samma namn vid 1/15 pund guld e. dyl., allt efter värdeförhållandet mellan guld och silver. Pund som penningnamn och som vanligt viktnamn för guld är därmed skilda.[64*] -. 3. Den penningförfalskning, som furstarna praktiserat genom århundraden och som i själva verket inte lämnade mer än namnet kvar av guldmyntens ursprungliga vikt.[65*]
Under den historiska utvecklingens förlopp blir skilsmässan mellan metallvikternas penningnamn och deras vanliga viktnamn småningom en vanesak. Då penningmåttstocken å ena sidan är rent schablonmässig men å andra sidan kräver allmän giltighet, blir den till sist reglerad genom lag. En bestämd viktsdel av den ädla metallen, t.ex. ett uns guld, uppdelas officiellt i alikvota delar, som får legala dopnamn, såsom pund, taler o.s.v.[66*] En sådan alikvot del, som sedan gäller som pengarnas egentliga måttsenhet, indelas ytterligare i andra delar med lagliga dopnamn, såsom shilling, penny etc. Som måttstock för metallpengarna fungerar alltjämt vissa bestämda metallvikter. Vad som ändrats är indelning och benämning.
Priserna, eller de guldmängder vartill varornas värden abstrakt har förvandlats, uttryckes nu alltså i penningnamnen eller guldmyntfotens lagliga räknenamn. I stället för att säga, att ett quarter vete är lika med ett uns guld, skulle man alltså i England säga, att det är lika med 3 £ 17 sh. 10½ d. Varorna omtalar på så sätt med hjälp av sina penningnamn vad de är värda, och när ett tings värde skall bestämmas och därför uttryckes i pengar, tjänar pengarna som räknepengar.[67*]
Namnet på en sak är ju något, som endast berör dess yttre. Jag vet ingenting om en person, bara därför att jag vet att han heter Jakob. Likaså försvinner i penningnamnen pund, daler, franc, dukat o.s.v. varje spår av värdeförhållandet. Förvirringen i fråga om dessa kabbalistiska teckens hemliga betydelse är så mycket större, som penningnamnen samtidigt uttrycker både varornas värde och alikvota delar av en metallvikt, penningmåttstocken.[68*] Å andra sidan är det nödvändigt, att värdet till skillnad från varuvärldens brokiga mångfald utvecklas till denna sakligt intetsägande men också enkelt samhälleliga form.[69*]
Priset är penningnamnet på det i varan nedlagda arbetet. Det följer därför av sig självt, att varan och den penningmängd, vars namn är varans pris, har samma värde,[70*] liksom över huvud en varas relativa värdeuttryck alltid är ett uttryck för att två varor har samma värde. Men omvänt följer dock härav inte, att det uttryck som priset utgör för detta bytesförhållande nödvändigtvis sammanfaller med varans värdestorlek. Vi antar, att lika mycket samhälleligt nödvändigt arbete är nedlagt i 1 quarter vete och i 2 pund sterling (ca 1/2 uns guld). De två punden är penninguttrycket för 1 quarter vetes värdestorlek och utgör dess pris. Om nu omständigheterna gör det möjligt att notera vetet till 3 p.st. eller tvingas noteringen ner till 1 p.st., så är 1 p.st. eller 3 p.st. för litet eller för mycket som uttryck för vetets värdestorlek men är dock dess pris, då de för det första är vetets värdeform, pengar, och för det andra är uttryck för dess bytesförhållande till pengar. Om produktionsbetingelserna eller arbetets produktivitet är oförändrade, måste lika mycket samhällelig arbetstid som förut användas för att frambringa vetet. Detta förhållande är inte beroende av varken veteproducentens eller de andra varuägarnas vilja. Varans värdestorlek ger alltså uttryck för en nödvändig, i dess framställning inneboende relation till den samhälleliga arbetstiden. Med värdestorlekens förvandling till pris visar sig denna nödvändiga relation som bytesförhållandet mellan en vara och den utanför densamma existerande penningvaran. Men i denna relation kan inte endast varans värdestorlek uttryckas utan även det högre eller lägre pris, för vilket den under givna betingelser kan avyttras. Sannolikheten för att pris och värdestorlek inte skall överensstämma, d.v.s. prisets avvikande från värdestorleken, ligger alltså i själva prisformen. Detta är inte någon brist hos prisformen utan gör den tvärtom till en tillfredsställande form för ett produktionssätt, där regeln endast gör sig gällande som regellöshetens blint verkande genomsnittslag.
Prisformen medger dock inte endast möjlighet till kvantitativ oöverensstämmelse mellan värdestorlek och pris, d.v.s. mellan värdestorleken och dess eget penninguttryck, utan kan även inrymma en kvalitativ motsägelse, så att priset överhuvud upphör att vara ett värdeuttryck, ehuru penningen endast är varans värdeform. Ting som i och för sig inte är några varor, t.ex. samvete, ära o.s.v., kan av ägarna säljas för pengar och sålunda genom sitt pris erhålla formen av varor. Ett ting kan alltså formellt ha ett pris utan att äga något värde. Prisuttrycket blir här imaginärt såsom vissa matematiska storheter. Å andra sidan kan även den imaginära prisformen inrymma ett verkligt värdeförhållande eller någon därur framsprungen relation. Det kan t.ex. gälla priset på okultiverad mark, som inte har något värde, då inget mänskligt arbete har nedlagts däri.
Såsom den relativa värdeformen överhuvud gör, uttrycker priset värdet på en vara, t.ex. ett ton järn, därigenom att ett bestämt kvantum av ekvivalenten, t.ex. ett uns guld, är direkt bytbart mot järnet, men ingalunda tvärtom, så att järnet å sin sida är direkt bytbart mot guldet. För att praktiskt kunna utöva ett bytesvärdes verksamhet måste varan kasta bort sin naturliga lekamen, förvandlas från fingerat guld till verkligt guld, även om denna förvandling kan "komma surare efter" för den än övergången från nödvändighet till frihet för det hegelska "begreppet" eller sprängningen av skalet för en hummer eller avläggandet av den gamle Adam för kyrkofadern Hieronymus.[71*] Vid sidan av sin verkliga gestalt, t.ex. järnets, kan varan i priset äga en ideell värdegestalt eller fingerad guldgestalt, men den kan inte samtidigt vara verkligt järn och verkligt guld. För dess prisform är det tillräckligt att jämställa den med fingerat guld. Den måste ersättas med guld för att kunna tjäna sin ägare som allmän ekvivalent. Om ägaren till järnet skulle möta ägaren till ett extravagant lyxföremål och hänvisade denne till järnpriset såsom penningform, så kunde han få samma svar, som den helige Petrus gav Dante i himmelen, då denne hade rabblat upp trosbekännelsen: [40]
Assai bene è trascorsa
D'esta moneta già la lega e'l peso.
Ma dimmi se tu l'hai nella tua borsa.[XXXI*]
Prisformen innebär, att varorna kan avyttras mot pengar, liksom även att denna transaktion är nödvändig. Å andra sidan fungerar guld som ideell värdemätare, endast för att det redan cirkulerar i marknaden som penningvara. I den ideella värdemätaren lurar därför den obevekliga penningen.
Vi har sett, att varornas bytesprocess innehåller motsättningar och förhållanden som ömsesidigt utesluter varandra. Varans utveckling upphäver inte dessa motsägelser men skapar den form, i vilken de kan röra sig. Detta är överhuvud den metod, varigenom verkliga motsägelser löses. Det är t.ex. en motsägelse, att en kropp ständigt faller mot en annan men också oavbrutet flyr bort från den. Ellipsen är en av de rörelseformer, vari denna motsägelse både framträder och löses.
Om varubytet överför varan från en ägare, för vilken den inte är bruksvärde, till en ägare, för vilken den är bruksvärde, innebär bytet en samhällelig ämnesomsättning. Produkten av ett nyttigt arbetssätt ersätter produkten av ett annat. Sedan varan en gång anlänt till det ställe, där den skall tjäna som bruksvärde, bortfaller den ur varubytets krets och går in i konsumtionens. Endast det förra intresserar oss här. Vi skall därför studera hela processen från formens sida, alltså endast den varornas formväxling eller metamorfos, som förmedlar den samhälleliga ämnesomsättningen.
Den genomgående bristfälliga uppfattningen av denna formväxling kan man, bortsett från oklarheten om själva värdebegreppet, tillskriva den omständigheten, att varje formförändring av en vara fullbordas i utbytet av två varor, en vanlig vara och penningvaran. Om man endast uppmärksammar den materiella sidan av saken, utbytet av vara mot guld, så förbiser man just det man skall se, nämligen vad som sker med formen. Man blundar för att guldet som vara betraktat inte är pengar, och att de andra varorna, när deras priser uttryckes i guld, blir satta i relation till guldet såsom deras egen penninggestalt.
Till en början går varorna in i bytesprocessen i sin naturliga form, precis som de är. Processen spaltar upp varan i vara och pengar, en yttre motsättning som uttrycker varans inre motsättning mellan bruksvärde och värde. Genom denna motsättning sättes varan som bruksvärde i relation till penningen som bytesvärde. Å andra sidan är bägge dessa motsatser varor, bägge alltså enheter av bruksvärde och värde. Men denna enhet av motsatser uppträder i omvänt förhållande hos värdeuttryckets två poler och framställer samtidigt deras växelverkan. Varan är ett konkret bruksvärde, och dess värdeexistens framträder endast ideellt i priset, som sätter den i samband med guldet som dess verkliga värdegestalt. Omvänt gäller guldet endast som materialiserat värde, som pengar, och är därför reellt bytesvärde. Dess bruksvärde visar sig nu endast ideellt i raden av de relativa värdeuttryck, som ställer det i relation till alla varor som omger det såsom dess verkliga bruksvärden. Dessa varornas motsatta former är bytesprocessens verkliga rörelseformer.
Vi tar nu med oss någon varuägare, t.ex. vår gamle bekanting linnevävaren, till bytesprocessens scen, varumarknaden. Hans vara, 20 meter linneväv, är prisbestämd. Dess pris är 2 p.st. Han byter nu ut den mot 2 p.st., och som en man av gamla stammen byter han ut sina 2 p.st. mot en familjebibel till samma pris. Linneväven, som för honom var enbart vara, värdebärare, utbytes mot sin värdegestalt, guld, och avyttras i denna gestalt åter mot en annan vara, bibeln, som skall vandra in i vävarhemmet som bruksföremål och där tillfredsställa uppbyggelsebehov. Varubytet fullbordas alltså i två motsatta förvandlingar, som kompletterar varandra - varans förvandling till pengar och dess återförvandling från pengar till vara.[72*] Varuförvandlingens olika avsnitt är samtidigt varuägarens handelsmoment - försäljning, utbyte av vara mot pengar; köp, utbyte av pengar mot vara, och bägge momentens enhet: sälja för att köpa.
Om nu linnevävaren betraktar slutresultatet av sin handel, så äger han en bibel i stället för sin linneväv, i stället för sin ursprungliga vara en vara av samma värde men med annan användbarhet. På samma sätt skaffar han sig andra livs- och produktionsmedel. Ur hans egen synpunkt förmedlar hela processen endast utbytet av hans arbetsprodukt mot främmande arbetsprodukter, produktbytet.
Varans bytesprocess fullbordas alltså i följande formväxling:
| vara | - | pengar | - | vara |
| V | - | P | - | V |
Till sitt materiella innehåll är rörelsen V - V, utbyte av vara mot vara, det samhälleliga arbetets ämnesomsättning, i vars resultat själva processen avslutas.
V-P. Varans första metamorfos eller försäljningen. Varuvärdets språng från varugestalt till guldgestalt är, som jag på annat ställe betecknat det, varans saltomortal. Om språnget misslyckas, så drabbar det visserligen inte varan men väl varuägaren. Arbetets samhälleliga delning gör hans arbete lika ensidigt som hans behov mångsidiga. Just därför tjänar hans produkt honom bara som bytesvärde. Men endast som pengar får den allmängiltig, samhällelig ekvivalentform, och pengarna befinner sig i främmande fickor. För att locka pengarna till sig måste varan framförallt vara ett bruksvärde för penningägaren, och det arbete som är nedlagt i den måste alltså vara samhälleligt nyttigt arbete eller fylla sin plats som ett led i den samhälleliga arbetsdelningen. Men arbetsdelningen är en historiskt utvecklad produktionsorganism, vars trådar spunnits och fortfarande spinnes bakom varuproducentens rygg. Kanske varan är produkt av en ny arbetsmetod, som påstår sig vilja tillfredsställa ett nytillkommet behov eller som på egen hand först vill framkalla ett behov. Ett arbete, som ännu igår endast var ett led bland många andra i en varuproducents verksamhet, lösgör sig kanske idag från detta sammanhang, blir självständigt och sänder därför ut sin produkt i marknaden som en självständig vara. Tiden må vara mogen eller inte för denna differentiering.
Produkten tillfredsställer idag ett samhälleligt behov. Imorgon är den kanske helt eller delvis undanträngd från sin plats av ett liknande varuslag. Även om arbetet, t.ex. vår linnevävares, utgör en auktoriserad gren av den samhälleliga arbetsdelningen, så är detta ingalunda någon garanti för bruksvärdet hos just hans 20 alnar linneväv. Om det samhälleliga behovet av linneväv - och även det har sitt mått som allt annat - redan har mättats av konkurrerande linnevävare, så blir vår väns produkt övertalig, överflödig och därmed utan nytta. Given häst skådar man inte i munnen, men linnevävaren framträder ju inte på marknaden för att dela ut presenter. Vi antar emellertid, att hans produkt behåller sitt bruksvärde och att hans vara därför drar till sig pengar. Men då uppstår frågan: hur mycket pengar? Svaret är visserligen redan i förväg givet i varans pris, exponenten för dess värdestorlek. Vi bortser från varuägarens eventuella, rent subjektiva räknefel, vilka genast objektivt korrigeras på marknaden. Han har, förutsätter vi, för sin produkt använt endast den samhälleligt nödvändiga, genomsnittliga arbetstiden. Varans pris är alltså bara penningnamnet för den i varan nedlagda mängden av mänskligt arbete. Men utan vår linnevävares tillåtelse och bakom hans rygg råkar linnevävningens gamla inrotade produktionsbetingelser i jäsning. Vad som igår utan tvivel var samhälleligt nödvändig arbetstid för produktion av en aln linneväv, upphör idag att vara det, vilket penningägaren ivrigt bevisar med hjälp av prisnoteringarna hos vår väns olika konkurrenter. Till hans olycka finns det flera vävare i världen. Vi antar slutligen, att varje stycke linneväv som finns i marknaden endast innehåller samhälleligt nödvändig arbetstid. Likafullt kan totalsumman av dessa stycken innehålla överflödigt förbrukad arbetstid. Om marknaden inte förmår omsätta hela mängden linneväv till normalpriset 2 shilling pr aln, så bevisar det, att en alltför stor del av den samhälleliga totalarbetstiden har förbrukats till linnevävning. Verkan är densamma, som om varje enskild linnevävare hade använt mer än den samhälleligt nödvändiga arbetstiden på sin individuella produkt. Här gäller det: mitgefangen, mitgehangen.[XXXII*] All linneväv på marknaden gäller endast som en handelsvara, varje stycke linneväv bara som en alikvot del därav. Och värdet av varje aln är ju i själva verket inget annat än materialisering av samma samhälleligt bestämda mängd likartat mänskligt arbete.
Man ser, att varan älskar penningen, men "the course of true love runs never smooth" [41]. Lika organiskt tillfällig som den kvalitativa är också den kvantitativa förgreningen av den samhälleliga produktionsorganismen, vars membra disjecta framträder i arbetsdelningens system. Våra varuägare upptäcker därför, att samma arbetsdelning, som gör dem till oberoende privatproducenter, å andra sidan också medför, att den samhälleliga produktionsprocessen och deras egna förhållanden i denna process blir oberoende av producenterna själva. Personernas inbördes oberoende kompletteras genom ett system, vari alla är beroende av sakförhållandena.
Arbetsdelningen förvandlar arbetsprodukten till en vara och nödvändiggör därmed dess förvandling till pengar. Den medför samtidigt, att det blir en tillfällighet, om denna förvandling lyckas. Här skall vi emellertid studera fenomenet i dess rena form och alltså förutsätta dess normala förlopp. När förvandlingen överhuvud försiggår, när varan alltså är säljbar, kommer dess formförändring alltid till stånd, ehuru därvid substans - värdestorlek - undantagsvis kan förloras eller vinnas.
Den ene varuägaren får guld för sin vara, den andre får en vara för sitt guld. Det yttre synliga skeendet är, att guld och vara byter plats, 20 alnar linneväv t.ex. byter plats med 2 p.st., d.v.s. de utbytes mot varandra. Men vad bytes varan mot? Mot sin egen allmänna värdegestalt. Och vad bytes guldet mot? Mot en speciell form av sitt bruksvärde. Varför uppträder guldet som pengar i förhållande till linneväven? Emedan linnevävens pris, 2 p.st., eller dess penningnamn redan har ställt det i relation till guld som pengar. Den ursprungliga varuformen avlägsnas, i det varan säljes, d.v.s. i det ögonblick då dess bruksvärde verkligen drar till sig de pengar, som priset bara är en symbol för. Förvandlingen av priset eller varans rent ideella värdeform är därför också omvänt förvandlingen av penningens rent ideella bruksvärde. Förvandlingen av vara till pengar är samtidigt förvandlingen av pengar till vara. Processen är dubbelsidig: från varuägarens synpunkt försäljning, från penningägarens synpunkt köp. Eller: försäljning är köp, V-P är samtidigt P-V.[73*]
I vår framställning har vi hittills inte lärt känna några andra ekonomiska relationer mellan människorna än deras förhållande som varuägare, en ställning i vilken de endast kan förvärva främmande arbetsprodukter genom att släppa ifrån sig sina egna. Den ene varuägaren kan därför endast möta den andre som penningägare, antingen emedan hans arbetsprodukt av naturen har penningform, alltså är penningmaterial, guld o.s.v., eller för att hans egen vara redan har skiftat gestalt och kastat av sig sin ursprungliga bruksform. För att fungera som pengar måste guldet givetvis på något stadium göra entré på varumarknaden. Detta sker på guldets produktionsort, där det som omedelbar arbetsprodukt utbytes mot andra arbetsprodukter av samma värde. Men från detta ögonblick representerar det oavbrutet förverkligade varupriser.[74*] Bortsett från guldets utbyte mot andra varor vid produktionskällan, utgör guldet i varje varuägares hand hans försålda varas värdegestalt, resultatet av försäljningen eller den första varumetamorfosen V-P.[75*] Guldet blev ideella pengar eller värdemätare, emedan alla varuvärden mättes i guld och guldet därmed förvandlades till bruksvärdenas fingerade motsats, till deras värdegestalt. Guldet blir verkliga pengar, när alla varor genom allmän försäljning verkligen utbytes mot guld och guldet därvid blir deras verkliga värdegestalt. I varans värdegestalt försvinner varje spår av dess ursprungliga bruksvärde och av det speciella nyttiga arbete som producerat den, och den omvandlas till likformig samhällelig materialisering av odifferentierat mänskligt arbete. Penningen utvisar därför inte, av vilket slag den förvandlade produkten var. Den ena varan har i sin penningform precis samma utseende som den andra. Pengar kan därför vara smuts, fast smuts inte är pengar. Vi antar, att de två guldmynt, som vävaren fick för sin linneväv, är ett quarter vete i förvandlad form. Försäljningen av linneväv, V-P, är samtidigt köp av linneväv, P-V. Men som försäljning av linneväv börjar denna process med en rörelse, som slutar med sin motsats, med köp av en bibel. Som köp av linneväv avslutar den en rörelse, som började med sin motsats, med försäljning av vete. V-P (linneväv-pengar), denna första fas av V-P-V (linneväv-pengar-bibel), är samtidigt P-V (pengar-linneväv), den sista fasen i en annan rörelse V-P-V (vete-pengar-linneväv). En varas första förvandling, från varuform till pengar, är alltid samtidigt en annan varas motsatta förvandling, dess återförvandling från penningform till vara.[76*]
P-V. Varans andra och sista förvandling: köpet. - Emedan pengar är alla andra varor i försåld gestalt eller resultatet av deras allmänna försäljning, är penningen den obetingat säljbara varan. Den läser alla priser baklänges och avspeglas därvid i alla varor som material för sin egen förvandling till vara. Samtidigt drar varupriserna upp gränsen för denna förvandlingsförmåga, nämligen pengarnas egen mängd. Enär varan försvinner, då den blir pengar, kan man inte se på pengarna, hur de har kommit i ägarens händer, inte heller vilka varuvärden de representerar. Non olet [43], av vilket ursprung de än är. De representerar dels sålda varor, dels varor som kan köpas.[77*]
P-V, köpet, är samtidigt försäljning. V-P, den ena varans sista förvandling, är därför samtidigt den andra varans första förvandling. För vår linnevävare avslutas hans varas levnadslopp med bibeln, vartill han har återförvandlat sina 2 p.st. Men bibelförsäljaren omsätter de 2 p.st., som han fick av vävaren, i brännvin. P-V, slutfasen av V-P-V (linneväv-pengar-vara), är samtidigt V-P, den första fasen av V-P-V (bibel-pengar-brännvin). Då varuproducenten endast levererar ett enda slags produkt, säljer han den ofta i större mängder, medan hans mångsidiga behov tvingar honom att dela upp det realiserade priset eller de disponibla pengarna på talrika inköp. En försäljning resulterar därför i många köp av olika varor. En varas slutförvandling bildar sålunda en summa av andra varors förstaförvandlingar.
Om vi nu betraktar en varas hela förvandlingsprocess, så ser vi, att den består av två motsatta rörelser, som kompletterar varandra, V-P och P-V. Varans två motsatta förvandlingar fullbordas i två motsatta, samhälleliga procedurer från varuägarens sida och avspeglas i två motsatta ekonomiska roller, som han spelar. Som representant för försäljningen blir han säljare, som företrädare för varuköpet blir han köpare. Samma varuägare möter alltid såsom säljare en annan varuägare som köpare, och såsom köpare möter han alltid en annan varuägare som säljare, alldeles som varans två former, varuformen och penningformen, alltid samtidigt existerar, om också som motsatser, varje gång varan genomgår en förvandling. Liksom samma vara successivt genomlöper de två omvända förvandlingarna, från vara till pengar och från pengar till vara, så spelar samma varuägare omväxlande rollen som säljare och köpare. Inom varucirkulationen är dessa alltså inga fasta utan ständigt rollskiftande karaktärer.
En varas totalförvandling kräver i sin enklaste form fyra extremer och tre personae dramatis. Först ställs penningen mot varan såsom dess värdegestalt. Pengarna befinner sig i främmande ficka och är där en hård materiell verklighet. Så möter varuägaren en penningägare. Så snart varan förvandlats till pengar, blir penningen dess tillfälliga ekvivalentform, vars bruksvärde eller innehåll existerar i andra varukroppar. Som slutfas i den första varuförvandlingen är penningen samtidigt begynnelsefas i den andra. Sålunda blir säljaren i första akten köpare i andra akten, där en tredje varuägare möter honom som säljare.[78*]
Varuförvandlingens bägge motsatta rörelsefaser bildar ett kretslopp: varuform, frigörelse från varuformen, återgång till varuformen. Själv uppträder varan här faktiskt under två motsatta aspekter. I begynnelsefasen är den inte bruksvärde, i slutfasen är den bruksvärde för sin ägare. Så uppträder penningen först som den fasta värdekristall, vartill varan förvandlas, för att efteråt upplösas i rent tillfällig ekvivalentform.
De två förvandlingar, som bildar en varas kretslopp, utgör samtidigt de omvända förvandlingsfaserna för två andra varor. En och samma vara (linneväven) påbörjar sin egen förvandlingsserie och avslutar en annan varas (vetets) totalförvandling. Under sin första omvandling, försäljningen, spelar den själv dessa bägge roller. Men i form av kristalliserat guld, vari den själv upplöses, avslutar den samtidigt en tredje varas första förvandling. Det kretslopp, som varje varas förvandlingsserie beskriver, hopflätas alltså oupplösligt med andra varors kretslopp. Totalprocessen yttrar sig som varucirkulation.
Varucirkulationen är inte bara formellt utan i väsentliga hänseenden skild från det omedelbara produktutbytet. Låt oss kasta en blick tillbaka på förloppet. Linnevävaren har faktiskt bytt ut linneväven mot en bibel, sin egen vara mot en främmande. Men detta faktum gäller endast honom själv. Bibelagenten, som föredrar brännvin, hade inte för avsikt att byta bort bibeln mot linneväv, lika litet som vävaren vet något om att vete har blivit utbytt mot hans linneväv o.s.v. B:s vara ersätter A:s vara, men A och B byter inte varor med varandra. Det kan verkligen inträffa, att A och B köper av varandra, men en sådan speciell situation är inte alls typisk för varucirkulationens allmänna förlopp. Å ena sidan ser man här, hur varubytet genombryter de individuella och lokala skrankorna för det omedelbara produktutbytet och utvecklar det mänskliga arbetets ämnesomsättning. Å andra sidan uppstår ett kretslopp av händelser, av samhälleliga natursammanhang, helt utanför de handlande personernas kontroll. Vävaren kan inte sälja linneväv, om inte bonden sålt vete, bibelagenten inte bibeln, om inte vävaren sålt linneväv, och destillatören kan inte sälja sitt eldvatten, om inte den andre redan sålt det eviga livets vatten o.s.v.
Cirkulationsprocessen upphör därför inte heller såsom det omedelbara produktutbytet med att bruksvärdena byter ägare. Penningen försvinner inte, för att den slutligen bortfaller ur en varas förvandlingsserie. Den dyker ständigt på nytt upp på en punkt i cirkulationskedjan, där en vara lämnat plats. Så t.ex. i linnevävens totalförvandling: linneväv - pengar - bibel. Där faller först linneväven bort ur cirkulationen, och pengar träder i dess ställe. Sedan faller bibeln bort ur cirkulationen, och pengar träder i stället. När en vara ersättes med en annan, överlåtes penningvaran på en tredje hand.[79*] Cirkulationen avsöndrar ständigt pengar.
Ingenting kan vara dummare än dogmen, att varucirkulationen skulle betinga en nödvändig jämvikt mellan försäljning och köp, emedan varje försäljning är ett köp och vice versa. Om detta skall betyda, att antalet fullbordade försäljningar är lika med antalet köp, så är det en intetsägande tavtologi. Men det skall bevisa, att säljaren för sin egen köpare till marknaden. Försäljning och köp är samma förrättning, betraktad som ett ömsesidigt förhållande mellan två diametralt motsatta personer, varuägaren och penningägaren. Men såsom handlingar av samma person utgör de två rakt motsatta förrättningar. Att köp och försäljning bildar en enhet, betyder därför att varan blir utan nytta, om den efter att ha kastats i varucirkulationens smältdegel inte kommer ut igen som pengar, inte blir såld av varuägaren, alltså inte blir köpt av penningägaren. Denna identitet mellan köp och försäljning innebär vidare, att processen, då den lyckas, ger varan en vilopaus av längre eller kortare varaktighet. Då varans första förvandling är på en gång försäljning och köp, är denna delprocess samtidigt en självständig process. Köparen har varan, säljaren har penningen, d.v.s. en vara, som behåller sin cirkulationsdugliga form, när den förr eller senare åter uppträder på marknaden. Ingen kan sälja, utan att någon annan köper. Men ingen behöver omedelbart köpa, bara därför att han just har sålt. Varucirkulationen bryter igenom tidsbestämda, lokala och individuella skrankor för produktbytet just därigenom, att den klyver den ursprungliga, omedelbara enheten mellan försäljningen av den egna och köpet av den främmande arbetsprodukten, i motsatsen mellan försäljning och köp. Att dessa två processer, köp och försäljning, som uppträder självständigt gentemot varandra, bildar en inre enhet, innebär i lika hög grad att denna inre enhet rör sig i yttre motsatser. Om denna yttre självständighet utvecklas över en viss gräns, trots den inre osjälvständighet som följer av att de två processerna kompletterar varandra, så gör sig enheten våldsamt gällande genom en - kris. Den inre motsättning mellan bruksvärde och värde, som är olösligt förenad med varuformen, den motsättningen att privatarbete samtidigt måste representera direkt samhälleligt arbete, att speciellt konkret arbete endast gäller som abstrakt allmänt arbete, att tingen personifieras, medan personerna uppträder i sakroller - denna inre motsägelse får sina utvecklade rörelseformer genom varuförvandlingens motsättningar. Dessa former innesluter därför möjligheten, men också endast möjligheten, att kriser skall utbryta. Utvecklingen av denna möjlighet till verklighet förutsätter ett helt kretslopp av förhållanden, som från den enkla varucirkulationens ståndpunkt ännu inte föreligger.[80*]
Som förmedlare av varucirkulationen får penningen sin funktion som cirkulationsmedel.
Den formväxling, V-P-V, som fullbordar arbetsprodukternas ämnesomsättning, förutsätter att samma värde bildar utgångspunkt för processen i form av vara och återvänder till samma punkt som vara. Denna varornas rörelse är därför ett kretslopp, som å andra sidan utesluter penningens kretslopp, och resultatet är ständigt att pengarna avlägsnas från sin utgångspunkt, inte att de återvänder dit. Så länge säljaren håller fast vid sin vara i förvandlad gestalt, penningen, befinner sig varan ännu i sin förvandlings första stadium eller har endast tillryggalagt första hälften av sitt kretslopp. Om processen, sälja för att köpa, är fullbordad, så har pengarna återigen avlägsnats från den ursprunglige ägaren. Om linnevävaren, sedan han köpt bibeln, återigen säljer linneväv, vänder visserligen penningen tillbaka i hans hand. Men den återvänder inte genom cirkulationen av de första 20 alnarna linneväv, som tvärtom har överfört den från linnevävaren till bibelförsäljaren. Den vänder endast tillbaka som följd av en ny varas förnyade eller upprepade cirkulation och slutar med samma resultat. Penningens omedelbara rörelse genom varucirkulationen medför därför, att den ständigt avlägsnas från utgångspunkten, att den ständigt flyttas från en varuägare till en annan, m.a.o. penningens omlopp (currency, cours de la monnaie).
Penningens omlopp visar en ständig, enformig upprepning av samma process. Varan finns alltid hos säljaren, penningen finns alltid hos köparen som köpmedel. Den fungerar som köpmedel, i och med att den förverkligar varans pris. I denna funktion överför den varan från säljaren till köparen, medan den själv övergår från köparen till säljaren för att därefter upprepa samma process med en annan vara. Att penningrörelsens ensidiga form beror på den dubbelsidiga formen för varans rörelse, ligger inte i öppen dag. Varucirkulationens egen natur ger ett motsatt intryck. Varans första förvandling är märkbar inte bara som en penningrörelse utan även som varans egen rörelse, men dess andra förvandling är endast märkbar som penningrörelse. I den första halvan av cirkulationen byter varan plats med penningen, och därmed faller dess bruksvärde bort ur cirkulationen och går över i konsumtionen.[81*] Dess värdegestalt eller penningskepnad träder i dess ställe. Den andra hälften av kretsloppet passerar den inte längre i sin naturliga gestalt utan i penningskepnad. Penningen representerar därför rörelsens kontinuitet, och samma rörelse, som för varan omfattar två motsatta processer, innehåller som penningens egen rörelse alltid samma process, byte med ständigt nya varor. Varucirkulationens resultat, en varas ersättande med en annan vara, synes därför inte vara förmedlad genom varans egen formförändring utan i stället genom penningens funktion som cirkulationsmedel, i och med att pengarna sätter igång de i och för sig orörliga varorna och överför dem från den ägare för vilken de inte är bruksvärden till den ägare för vilken de är bruksvärden, alltid i motsatt riktning mot pengarnas egen rörelse. Pengarna avlägsnar ständigt varorna ur cirkulationen, samtidigt som de ideligen inträder i varornas ställe och därmed själva avlägsnar sig från sin egen utgångspunkt. Varucirkulationen ser därför ut att vara ett resultat av penningens rörelse, ehuru penningrörelsen i verkligheten bara är ett uttryck för varucirkulationen.[82*]
Å andra sidan kan pengarna fungera som cirkulationsmedel, endast därför att de är varornas självständiga värden. Penningens rörelse som cirkulationsmedel är därför i verkligheten endast varornas egen formförändring. Denna måste fördenskull också i synlig måtto avspeglas i penningens omlopp. Linnevävens varuform t.ex. förvandlas först till sin penningform. Den sista termen i dess första förvandling, V-P, penningformen, blir sedan första termen i dess sista förvandling, P-V, återförvandlingen till bibeln. Men var och en av dessa två formförändringar fullbordas genom byte av varor och pengar, genom deras ömsesidiga platsväxlingar. Samma slantar kommer till säljaren som värdegestalter av den vara han har sålt, och de lämnar honom som varans absolut säljbara gestalt. De byter plats två gånger. Linnevävens första förvandling placerar dessa slantar i vävarens ficka, den andra förvandlingen tar dem tillbaka igen. Samma varas två motsatta formförändringar återspeglas alltså däri, att pengarna byter plats två gånger i motsatt riktning.
Om däremot endast ensidiga varuförmedlingar äger rum, bara försäljningar eller bara köp, vilket man vill, så byter också pengarna plats endast en gång. Penningens andra förflyttning uttrycker alltid varans andra förvandling, dess återförvandling till pengar. När samma myntstycken ofta byter ägare, så återspeglar myntens rörelse inte bara en enskild varas förvandlingsserie utan också sammanflätningen av hela varuvärldens otaliga förvandlingar. Det är för övrigt självklart, att allt detta endast äger giltighet för den enkla form av varucirkulation som vi här betraktar.
Redan vid sitt första steg i varucirkulationen, vid sin första formväxling, faller varje vara bort ur omsättningen, där nya varor ständigt inträder. Penningen som cirkulationsmedel däremot gör sig ständigt bred i cirkulationsområdet, där den är i oavbruten rörelse. Då uppstår frågan, hur mycket pengar detta område oupphörligt absorberar.
I varje land fortgår dagligen talrika, samtidiga, jämsides löpande, ensidiga varuförvandlingar, eller med andra ord rena försäljningar från den ena sidan, rena köp från den andra. I sina priser är varorna redan satta i nivå med bestämda fingerade penningmängder. Då den omedelbara cirkulationen, som vi här studerar, alltid ställer varor och pengar bokstavligen mot varandra, varorna hos säljaren, pengarna hos köparen, är mängden av de cirkulationsmedel som varuomsättningen kräver redan bestämd av varuprisernas summa. I själva verket är pengarna endast det reella uttrycket för den guldmängd, som redan ideellt har fått sitt uttryck i summan av varupriserna. Att dessa summor måste vara lika, är ju självklart. Men vi vet, att priserna ändras i överensstämmelse med guldets (penningmaterialets) värde, när varornas värde förblir oförändrat. Priserna stiger proportionellt, när guldvärdet faller, och faller när detta stiger. Om summan av varupriserna av denna orsak ökar eller minskar, så måste också penningmängden öka eller minska i samma proportion. I detta fall orsakas visserligen växlingen i cirkulationsmedlens mängd från penningen själv, men inte i dess funktion som cirkulationsmedel utan i dess funktion som värdemätare. Varupriserna växlar först med penningvärdet men i omvänd riktning, och sedan växlar mängden av cirkulationsmedel direkt med varupriserna. Precis samma sak skulle inträffa, om t.ex. inte guldets värde sjönke men silvret ersatte guldet som värdemätare, eller om silvrets värde förbleve oförändrat och guldet trängde undan det som värdemätare. I första fallet måste mer silver cirkulera än förut guld, i det andra fallet mindre guld än förut silver. I bägge fallen hade penningmaterialets värde förändrats, d.v.s. värdet av den vara som tjänar som värdemätare. Som följd därav hade varuvärdenas prisuttryck förändrats i motsvarande grad och därmed också mängden av de cirkulerande pengar, som har till uppgift att förverkliga dessa priser.
Vi har sett, att i varuomsättningen finns en öppning, varigenom guldet (silvret, kort sagt penningmaterialet) träder in som vara med ett på förhand bestämt värde. Detta värde förutsattes i penningens funktion som värdemätare, alltså vid prissättningen. Om nu t.ex. själva värdemätarens värde sjunker, så visar det sig först och främst i prisförändringen på de varor, som omedelbart bytes mot den ädla metallen på dennas produktionsplats. I synnerhet där det borgerliga samhället ännu inte är fullt utvecklat, blir en stor del av de övriga varorna alltjämt under en längre tid värdesatta i värdemätarens nu illusoriska, föråldrade värde. Emellertid påverkar den ena varan den andra genom det ömsesidiga värdeförhållandet, och varornas guld- och silverpris utjämnas så småningom i de proportioner, som motsvarar värdena, tills slutligen alla varuvärden uppskattas i överensstämmelse med penningmetallens nya värde. Denna utjämningsprocess åtföljes av en fortgående ökning av ädla metaller, som strömmar in som ersättning för de varor som direkt byttes mot dem. I samma mån som de korrigerade varupriserna gör sig gällande eller värdena blir satta i överensstämmelse med det nya, sänkta och till en viss grad alltjämt fallande metallvärdet, har därför den nödvändiga ökningen av penningmetallens mängd redan skett. Ensidiga iakttagelser av de företeelser, som följde på upptäckten av de nya guld- och silverfyndigheterna, förledde under 17:e och särskilt under 18:e århundradet till den felaktiga slutsatsen, att varupriserna hade stigit, emedan mer guld och silver än förut fungerade som cirkulationsmedel. I det följande antas guldets värde som givet, vilket det i själva verket är i det ögonblick prissättningen sker.
Under denna förutsättning är alltså cirkulationsmedlets mängd bestämd genom summan av de varupriser som skall förverkligas. Om vi nu vidare förutsätter, att priset på varje varuslag är givet, så är varornas prissumma uppenbart beroende av den varumängd, som är i omlopp. Det kräver ingen större tankeansträngning att begripa, att om 1 quarter vete kostar 2 p.st, 100 quarter 200 p.st., 200 quarter 400 p.st., så måste mängden av de pengar, som skall bytas mot vetet, växa i proportion till vetemängden.
Om varumängden antas vara given, så växlar den cirkulerande penningmängden med varornas prisvariationer. Den ökar eller minskar, emedan summan av varupriserna till följd av prisändringarna ökar eller minskar. Härvid är det inte alls nödvändigt, att priserna på alla varor stiger eller faller samtidigt. Prisstegring resp. prissänkning på ett visst antal ledande varor är tillräcklig för att höja eller sänka prissumman för alla cirkulerande varor, alltså även för att sätta mer eller mindre pengar i omlopp. Verkan på cirkulationsmedlens mängd blir densamma, vare sig varornas prisförändringar återspeglar en verklig värdeförändring eller endast variationer i marknadspriserna.
Vi antar, att det samtidigt sker ett antal försäljningar eller delförvandlingar, som inte har något inbördes sammanhang, t.ex. av 1 quarter vete, 20 alnar linneväv, 1 bibel, 4 gallons kornbrännvin. Om priset på varje artikel är 2 p.st. och prissumman alltså 8 p.st., så måste en penningmängd av 8 p.st. ingå i cirkulationen. Om samma varor i stället bildar länkar i den förvandlingskedja, som vi har lärt känna: 1 quarter vete - 2 p.st. - 20 alnar linneväv - 2 p.st. - 1 bibel - 2 p.st. - 4 gallons kornbrännvin - 2 p.st., så omsätter dessa 2 p.st. de olika varorna i tur och ordning, samtidigt som varupriserna förverkligas, alltså även prissumman 8 p.st., för att slutligen slå sig till ro hos destillatören. De fullbordar fyra omlopp. Samma myntstyckes upprepade platsförändringar representerar varans dubbla formförändring, dess rörelse genom två motsatta omloppsstadier, och de olika varuförvandlingarnas sammanflätning.[83*] De motsatta faser, som denna process genomlöper och som kompletterar varandra, kan inte förlöpa vid sidan av varandra utan endast följa på varandra i tiden. Processens varaktighet mätes i tidsavsnitt, eller samma myntstyckens omlopp under en given tidsrymd mäter pengarnas omloppshastighet.
Vi antar, att dessa fyra varors cirkulationsprocess tar en dag. Den prissumma som skall förverkligas är 8 p.st., samma myntstyckens omlopp under dagen är 4, och den cirkulerande penningmängden är 2 p.st. För ett givet tidsavsnitt i cirkulationsprocessen är därför
| varornas prissumma | den penningmängd som fungerar som cirkulationsmedel. | |
| = | ||
| liknämniga myntstyckens omloppstal |
Denna lag äger allmän giltighet. Varucirkulationen i ett land i ett givet tidsavsnitt omfattar visserligen å ena sidan många splittrade, samtidiga och sidoordnade försäljningar eller köp, delförvandlingar vari det enskilda myntstycket endast en gång byter plats och endast fullbordar ett omlopp. Men å andra sidan förekommer också många mer eller mindre sammansatta förvandlingsserier, som dels löper jämsides med varandra, dels flätas in i varandra, och där samma myntstycke tillryggalägger ett större eller mindre antal omlopp. Totalantalet omlopp för alla de liknämniga myntstycken, som cirkulerar, gör det dock möjligt att bestämma det enskilda myntstyckets genomsnittliga omloppstal eller penningcirkulationens medelhastighet. Den penningmängd, som vid början av t.ex. den dagliga cirkulationsprocessen sättes i rörelse, bestämmes naturligtvis av prissumman för de samtidigt och vid sidan av varandra cirkulerande varorna. Men i denna process får det ena myntstycket så att säga ansvara för det andra. Om det ena myntstyckets omloppshastighet ökar, så avtar därmed det andras, eller det försvinner alldeles ur cirkulationen, eftersom denna endast kan absorbera en guldmängd, som, multiplicerad med det genomsnittliga antalet omlopp, som dess enskilda element fullbordar, är lika med den prissumma som skall förverkligas. Om därför myntstyckenas omlopp ökar i antal, så minskar deras cirkulerande mängd. Om antalet omlopp minskar, så ökar deras mängd. Då den penningmängd, som kan fungera som cirkulationsmedel, är givet vid en bestämd medelhastighet, behöver man alltså endast kasta in t.ex. en viss mängd enpundssedlar i cirkulationen för att få ut lika många guldsovereigns, ett konststycke som alla banker är förtrogna med.
Pengarnas cirkulation är ingenting annat än en avspegling av varucirkulationen, av varans kretslopp genom motsatta förvandlingar. På samma sätt är inte heller penningens omloppshastighet något annat än den hastighet varmed denna formförändring, de oavbrutna, sammanflätade förvandlingsserierna, går av stapeln, ämnesomsättningens hastighet, varornas snabba försvinnande ur cirkulationen och deras lika snabba ersättande med nya varor. I penningomloppets hastighet avspeglas alltså den tillfälliga enheten av motsatta faser, som kompletterar varandra, bruksvärdets förvandling i värdegestalt och värdegestaltens återförvandling till bruksvärde, eller de bägge processerna försäljning och köp. Varje minskning av pengarnas omloppshastighet visar omvänt, att denna utveckling spaltas upp, att motsatserna, köp och försäljning, blir självständiga i processen, att formförändringen och därmed den samhälleliga ämnesomsättningen stockar sig. Vad orsaken är till denna stockning, kan man naturligtvis inte se på själva cirkulationen. Den visar bara fenomenet som sådant. För den populära uppfattningen ligger det nära till hands att tolka denna hämning som en följd av att cirkulationsmedlet är på upphällningen, eftersom man till följd av pengarnas minskade omloppshastighet mindre ofta än förr ser dem komma och gå i varuomsättningen.[84*] Totalmängden av de pengar, som i varje tidsavsnitt fungerar som cirkulationsmedel, bestämmes alltså å ena sidan av de cirkulerande varornas totalpris, å andra sidan av den större eller mindre hastighet, varmed varucirkulationen sker, vilket i sin tur bestämmer hur stor del av detta totalpris varje enskilt myntstycke kan förverkliga. Men varornas prissumma är beroende av varje varuslags både mängd och pris. De tre faktorerna: prisrörelsen, den cirkulerande varumängden och slutligen penningens omloppshastighet, kan emellertid växla i olika riktning och olika proportioner. Prissumman, som skall förverkligas, och därmed den mängd cirkulationsmedel som bestämmes härav, kan alltså genomgå ett flertal kombinationer. Vi nämner här endast dem som är viktigast i varuprisernas historia.
Vid oförändrade varupriser kan mängden av cirkulationsmedel öka, emedan mängden av cirkulerande varor ökar eller penningens omloppshastighet avtar eller emedan bägge samverkar. Mängden av cirkulationsmedel kan omvänt minska med minskande varumängd eller tilltagande cirkulationshastighet.
Vid allmän stegring av varupriserna kan mängden av cirkulationsmedel förbli konstant, om mängden av cirkulerande varor minskar i samma proportion som deras pris ökar, eller om penningens omloppshastighet tilltar lika snabbt som prisstegringen, medan den cirkulerande varumängden förblir konstant. Mängden av cirkulationsmedel kan minska, emedan varumängden minskar fortare eller omloppshastigheten ökar snabbare än priserna.
Vid ett allmänt fall i varupriserna kan mängden av cirkulationsmedel förbli konstant, om varumängden ökar i samma proportion som dess pris faller, eller om penningens omloppshastighet avtar i samma förhållande som priserna. Mängden av cirkulationsmedel kan däremot öka, om varumängden ökar hastigare eller om cirkulationshastigheten avtar snabbare än varupriserna faller.
De olika faktorernas variationer kan ömsesidigt kompensera varandra, så att totalsumman av de varupriser som skall förverkligas, alltså även den cirkulerande penningmängden, förblir konstant, trots de enskilda faktorernas bristande stabilitet. Man finner därför, i synnerhet vid studiet av något längre perioder, i varje land en betydligt mera konstant nivå hos den cirkulerande penningmängden och mycket mindre avvikelser från denna genomsnittsnivå, än man kunde vänta, bortsett från starka störningar, som periodiskt följer av produktions- och handelskriser, och som mera sällan uppkommer genom förändringar i själva penningvärdet.
Lagen, att cirkulationsmedlets mängd bestämmes av de cirkulerande varornas prissumma och penningomloppets medelhastighet,[85*] kan också uttryckas så, att om varornas värdesumma är given och medelhastigheten för deras förvandlingar också är given, så beror mängden av de pengar eller det penningmaterial, som är i omlopp, av penningmaterialets eget värde. Föreställningen, att varupriserna omvänt bestämmes genom cirkulationsmedlens mängd och denna i sin tur av penningmaterialets mängd i ett land,[86*] har hos de ursprungliga representanterna för denna teori sina rötter i den absurda hypotesen, att varorna ingår utan pris och pengarna utan värde i cirkulationsprocessen, där så en viss del av varugröten utbytes mot en likvärdig del av metallberget.[87*]
Penningens funktion som cirkulationsmedel är upphovet till dess myntform. Den viktdel guld, som varornas pris eller penningnamn symboliserar, måste möta varorna i cirkulationen som liknämniga guldstycken eller mynt. Liksom staten fastställer prismåttstocken, bestämmer den också myntpräglingen. Skillnaden mellan den inrikes eller nationella varucirkulationen och världsmarknadens varuomsättning markeras i de olika nationella uniformer, som guld och silver bär såsom mynt men som de åter kastar av sig på världsmarknaden.
Guldmynt och guld i tackor är från början endast skilda genom utseendet, och guldet kan ständigt förvandlas från den ena formen till den andra.[88*] Vägen från myntverket är samtidigt vägen till smältdegeln. Under sitt omlopp slites nämligen guldmynten, somliga mer, andra mindre. Guldnamn och guldsubstans, nominalkvalitet och realkvalitet börjar sin differentieringsprocess. Guldmynt med samma namn får olika värde, därför att de har olika vikt. Guldet som cirkulationsmedel avviker från guldet som prismåttstock och upphör därmed även att vara en verklig ekvivalent för de varor, vilkas pris det förverkligar. Historien om detta virrvarr utgör myntens historia under medeltiden, nya tiden och långt in i 18:e århundradet. Cirkulationsprocessens naturliga tendens att förvandla mynten från bestämda guldmängder till symboler för samma guldmängder accepteras t.o.m. av de moderna lagar, som fastslår vilken grad av metallförlust som gör ett guldmynt kursodugligt eller demonetiserar det.
När penningcirkulationen själv skiljer myntens realkvalitet från deras nominalkvalitet, deras tillvaro som metallstycken från deras tillvaro som pengar, så föreligger latent möjligheten att ersätta metallpengarna i deras myntfunktion med märken av annat material eller av symboler. De tekniska svårigheterna att utmynta mycket små viktsdelar guld respektive silver samt den omständigheten, att en simplare metall ursprungligen tjänade som värdemätare i stället för en ädlare - silver i stället för guld, koppar i stället för silver - och alltså cirkulerade som pengar i det ögonblick, då en ädlare metall trängde undan den, förklarar historiskt silver- och kopparmarkernas roll som surrogat för guldmynt. De ersätter guldet i de områden av varucirkulationen, där mynten cirkulerar snabbast och därför nötes fortast, d.v.s. där köp och försäljningar ständigt upprepas i minsta skala. För att hindra dessa satelliter från att etablera sig i guldets ställe fastslår lagen de mycket små proportioner, i vilka man är skyldig att ta emot dessa som betalning i stället för guld. De särskilda områden, där de olika myntsorterna cirkulerar, griper naturligtvis in i varandra. Skiljemynten användes jämsides med guld vid betalning av det minsta guldmyntets bråkdelar. Guld kommer ständigt in i detaljhandeln, men genom utväxling mot skiljemynt kastas det lika regelbundet på nytt ut därifrån.[89*]
Silver- och kopparmarkernas metallhalt är godtyckligt bestämd i lag. Under omloppet slites de ännu fortare än guldmynten. Deras myntfunktion blir därigenom alldeles oberoende av deras vikt, d.v.s. av varje värde. Guldets mynttillvaro skiljer sig fullständigt från dess metallvärde. Relativt värdelösa ting, papperssedlar, kan alltså fungera i dess ställe som mynt. I penningmarkerna av metall är den rent symboliska karaktären ännu någorlunda dold. I papperspengarna framträder den påtagligt. Man ser: "Ce n'est que le premier pas qui coûte."[XXXV*]
Det gäller här endast statspapperspengar med tvångskurs. De framväxer direkt ur metallpengarnas cirkulation. Kreditpengar däremot förutsätter förhållanden, som ännu är oss helt obekanta från den enkla varucirkulationens ståndpunkt. I förbigående må dock anmärkas, att liksom egentliga papperspengar uppkommer ur penningens funktion som cirkulationsmedel, så har kreditpengarna sina naturliga rötter i penningens funktion som betalningsmedel.[90*]
Papperssedlar, på vilka man tryckt penningnamn, såsom 1 pund sterling, 5 pund sterling o.s.v., kastas av staten in i cirkulationsprocessen. I den mån de verkligen cirkulerar i stället för den guldsumma, vars namn de bär, återspeglar deras rörelse endast lagarna för det egentliga penningomloppet. En specifik lag för papperspengarnas cirkulation kan endast härleda sig från papperspengarnas roll som representanter för guldet. Och denna lag är helt enkelt den, att utgivningen av papperspengar måste begränsas till en mängd, som motsvarar det guld (eller silver) som omsättningen kräver och som papperspengarna symboliserar. Nu varierar visserligen den guldmängd, som omsättningen kan absorbera, ständigt över och under en viss genomsnittsnivå. Men mängden av cirkulationsmedel i ett givet land sjunker aldrig under ett visst minimum, som kan fastställas genom erfarenheten. Att beståndsdelarna i denna minimimängd oupphörligt förnyas, d.v.s. alltid består av olika guldstycken, är givetvis utan betydelse för dess omfång och dess konstanta rörelse inom cirkulationen. Den kan därför ersättas av papperssymboler. Men om alla cirkulationskanaler idag fylles med papperspengar intill gränsen för sin absorbtionsförmåga, så kan de till följd av varuomsättningens variationer vara överfyllda imorgon. Hela myntstandarden går förlorad. Men om sedelmängden överskrider gränsen, d.v.s. det antal guldmynt med samma benämning, som kunde cirkulera, så representerar sedlarna ändå - bortsett från faran av allmän diskreditering - endast den guldmängd, som i enlighet med varucirkulationens inneboende lagar skulle vara i omlopp. Om mängden av papperssedlar för ett uns guld i stället representerar två uns, blir faktiskt 1 p.st, penningnamnet för t.ex. 1/4 uns i stället för 1/4 uns. Verkan blir densamma, som om guldet hade förändrats i sin funktion som prismåttstock. Samma värden, som tidigare uttrycktes i ett pris av 1 p.st., uttryckes nu i ett pris av 2 p.st.
Papperspengarna är guldsymboler eller penningsymboler. Deras förhållande till varuvärdena består endast däri, att dessa värden uttryckes ideellt i samma guldmängder som papperspengarna symboliserar. Papperspengarna är värdesymboler, endast i den mån de representerar guldmängder, som också är värdemängder på samma sätt som alla andra varumängder.[91*]
Frågan blir till slut, hur det kommer sig, att guldet kan ersättas av värdelösa symboler. Men som vi redan har sett, kan det ersättas, endast i den mån det isoleras och fungerar som mynt eller cirkulationsmedel. Det enskilda guldmyntet kan visserligen inte uppnå denna funktionella självständighet, ehuru den visar sig i slitna guldmynts fortsatta cirkulation. Rena mynt eller cirkulationsmedel är guldstyckena, bara just så länge som de befinner sig i omlopp. Men det som inte gäller för det enskilda guldmyntet, gäller för den minimimängd guld, som kan ersättas av papperspengar. Den stannar alltid kvar i cirkulationen, fungerar permanent som cirkulationsmedel och existerar därför uteslutande som bärare av denna funktion. Dess rörelse innebär alltså endast, att de bägge motsatta processerna i varuförvandlingen, V-P-V, ständigt följer omedelbart efter varandra, och att varan möter sin värdegestalt endast för att strax försvinna igen. Varans bytesvärde framträder här självständigt endast i förbigående. Varan ersättes genast av en annan vara. I en process, där pengarna oupphörligt går från hand till hand, är deras rent symboliska tillvaro tillräcklig. Deras funktionella tillvaro uppslukar så att säga deras materiella. Som tillfällig avspegling av varupriserna tjänar pengarna här endast som symboler för sig själva och kan därför också ersättas med symboler.[92*] Det krävs endast, att penningsymbolen erhåller sin egen objektivt samhälleliga giltighet, och den får papperssymbolen genom tvångskursen. Detta statstvång gäller endast inom gränserna för samhällets inre cirkulationsområde, men det är också endast här som penningen fullständigt kan isoleras i sin funktion som cirkulationsmedel eller mynt, och därför kan den i papperspengarna få en rent funktionell tillvaro, helt åtskild från penningmetallen.
Den vara, som tjänstgör som värdemätare och därför även, i egen person eller genom ställföreträdare, fungerar som cirkulationsmedel, är penningen. Guld (eller silver) är därför pengar. Det tjänstgör som pengar, å ena sidan där det måste materiellt framträda som guld (resp. silver) och därför som penningvara, alltså varken rent ideellt som värdemätare eller representantmässigt som i penningcirkulationen. Å andra sidan tjänar guldet som pengar, även där dess funktion - antingen den fullgöres av penningvaran själv eller av en ställföreträdare - gör den till den enda värdegestalten eller den enda adekvata existensformen för alla andra varors bytesvärden såsom rena bruksvärden.
De två motsatta varuförvandlingarnas kontinuerliga kretslopp eller den oavbrutna växlingen mellan försäljning och köp visar sig i penningens rastlösa omlopp eller dess roll som cirkulationens perpetuum mobile. Den görs orörlig eller förvandlas, som Boisguillebert säger, från meuble till immeuble [46], från mynt till pengar, så snart förvandlingsserien avbrytes och försäljningen inte kompletteras med ett efterföljande köp.
Så snart varucirkulationen börjar utvecklas, uppstår nödvändigheten och åstundan att fasthålla den första varuförvandlingens resultat, varans förvandlade gestalt, dess guldkaraktär.[93*] Varan säljes, inte för inköp av andra varor utan för att ersätta varuformen med penningformen. Ursprungligen enbart en förmedling av ämnesomsättningen, blir denna formförändring ett självändamål. Varan i försålt skick hindras från att fungera som vara i direkt säljbar form eller tillfällig penningform. Därmed stelnar penningen till skatt, och varusäljaren blir skattsamlare.
Just i varucirkulationens början förvandlas endast bruksvärdenas överskott till pengar. Guld och silver blir sålunda av sig själva de sociala uttrycken för överflöd eller rikedom. Denna naiva form av skattsamling blir bestående hos folk, där det traditionella och för egna behov anpassade produktionssättet motsvaras av en fast avgränsad krets av behov. Så hos asiaterna, särskilt indierna. Vanderlint, som tror att varupriserna bestämmes av den guld- eller silvermängd, som finns i ett land, frågar sig, varför de indiska varorna är så billiga. Svar: emedan indierna gräver ner pengarna. Från 1602 till 1734, säger han, grävde de ner 150 miljoner pund sterling silver som ursprungligen hade kommit från Amerika till Europa.[94*] Från 1856 till 1866, alltså på tio år, exporterade England 120 miljoner pund sterling i silver till Indien och Kina. (Den metall, som exporteras till Kina, går i regel vidare till Indien.) Detta silver hade förut inväxlats mot australiskt guld.
Med mer utvecklad varuproduktion måste varje varuproducent försäkra sig om nervus rerum, den "samhälleliga handpanten".[95*] Hans behov förnyas ständigt och kräver oupphörligt inköp av främmande varor, medan produktionen och försäljningen av hans egen vara kostar tid och beror på tillfälligheter. För att kunna köpa utan att sälja måste han förut ha sålt utan att köpa. Denna transaktion, utförd i allmän skala, synes motsäga sig själv. Men där de ädla metallerna framställes, bytes de dock direkt mot andra varor. Här sker försäljning (på varuägarens sida) utan köp (på guld- eller silverägarens sida),[96*] och senare försäljningar utan efterföljande köp förmedlar endast de ädla metallernas ytterligare fördelning bland alla varuägare. Så uppstår på alla punkter i varubytet guld- och silverskatter av de mest olika omfång. Med möjligheten att fasthålla varan som bytesvärde eller bytesvärdet som vara vaknar penningbegäret. Med varucirkulationens utbredning växer penningens makt, rikedomens alltid stridsberedda, absolut samhälleliga form.
"Guld är ett underbart ting! Den som äger det, är herre över allt som han önskar. Med guld kan man till och med hjälpa in själar i paradiset." (Kolumbus i ett brev från Jamaica 1503.)
Då man inte kan se på penningen, vad som har förvandlats i den, förvandlas allting, varor eller inte, till pengar. Allt kan säljas och köpas. Cirkulationen blir den stora samhälleliga smältdegeln, vari allt strömmar in för att åter komma ut som pengar. Inte ens helgonknotorna kan undslippa denna alkemi, och ännu sämre går det för de finare res sacrosanctae, extra commercium hominum.[97*][XXXVII*] Liksom alla kvalitativa olikheter mellan varorna försvinner i penningen, utslätar penningen å sin sida som radikal leveller alla olikheter.[98*] Men penningen är själv en vara, ett yttre ting, som kan bli var mans privategendom. Den samhälleliga makten förvandlas därvid till privatpersonens privatmakt. Det antika samhället beskyller därför penningen för att ha upplöst den ekonomiska och moraliska ordningen.[99*] Det moderna samhället, som redan i sina barnaår drog ut Pluto i håret ur jordens innandömen,[100*] hälsar i guldgraalen den glänsande sinnebilden av sin egen innersta livsprincip.
Varan som bruksvärde tillfredsställer ett särskilt behov och utgör ett speciellt element i den materiella rikedomen. Men varans värde mäter graden av dess attraktionskraft på alla beståndsdelar av den materiella rikedomen och mäter därför ägarens samhälleliga rikedom. För den barbariskt primitive varuägaren, t.o.m. en västeuropeisk bonde, är värdet oskiljaktigt från värdeformen och ökningen av guld- och silverskatten därför en värdeökning. Pengarnas värde växlar visserligen, dels som följd av pengarnas egna, dels på grund av varornas värdeförändringar. Men detta hindrar å ena sidan inte, att 200 uns guld liksom förr innehåller mer värde än 100, 300 innehåller mer än 200 o.s.v., eller å andra sidan, att metallen guld förblir den allmänna ekvivalenten för alla varor, den direkt samhälleliga sinnebilden av allt mänskligt arbete. Driften att samla skatter har av naturen inga gränser. Kvalitativt eller till sin form saknar penningen gränser, d.v.s. den är allmän representant för materiell rikedom, eftersom den omedelbart kan omsättas i vilken vara som helst. Men samtidigt är varje verklig penningsumma kvantitativt begränsad och därför också av blott begränsad verkan som köpmedel. Denna motsägelse mellan penningens kvantitativa begränsning och dess kvalitativa gränslöshet driver ständigt skattsamlaren tillbaka till ackumulationens sisyfusarbete. Det går för honom som för världserövraren, som med varje nytt land endast erövrar en ny gräns.
För att fasthålla guldet som pengar och därmed som element i skattbildningen måste man hindra det att cirkulera eller att som köpmedel upplösas i konsumtionsartiklar. Skattsamlaren offrar därför sina köttsliga lustar för guldfetischen. Han gör allvar av försakelsens evangelium. Å andra sidan kan han inte få ut mer av omsättningen, än han ger tillbaka i varor. Ju mer han producerar, desto mer kan han sälja. Arbetsamhet, sparsamhet och snålhet är därför hans kardinaldygder; sälja mycket, köpa litet - det är summan av hans politiska ekonomi.[101*]
Jämsides med den direkta skattformen förekommer dess estetiska variant, ägandet av guld- och silvervaror. Den växer med det borgerliga samhällets rikedom. "Soyons riches ou paraissons riches" (Diderot).[XXXVIII*] Så bildas dels en ständigt ökande marknad för guld och silver, oberoende av deras penningfunktioner, dels en latent källåder för penningtillförsel, speciellt betydelsefull under samhällets stormperioder.
Skattbildningen fyller olika uppgifter i den metalliska cirkulationens ekonomi. Den närmast liggande gäller omloppsbetingelserna för guld- och silvermynten. Vi har sett, hur den cirkulerande penningmängden oavbrutet faller och stiger med de ständiga växlingarna i varucirkulationens omfång, med priserna och med pengarnas omloppshastighet. Den måste alltså ha förmåga till kontraktion och expansion. Än måste penningen attraheras som mynt och träda in i cirkulationen, än måste myntet repelleras som pengar och träda ut ur cirkulationen. För att den penningmängd, som verkligen är i omlopp, alltid skall motsvara vad varucirkulationen kräver, måste den guld- och silvermängd som finns i ett land vara större än den mängd som är i omlopp. Dessa betingelser skapas genom skattbildningen. Skattreservoarerna tjänar samtidigt som avlopps- och tillförselkanaler för de cirkulerande pengarna, vilkas omloppskanaler därför aldrig blir överfyllda.[102*]
I den direkta formen för varucirkulation, som vi hittills har behandlat, förelåg samma värdestorlek alltid i dubbel måtto, som vara på den ena sidan, som pengar på den andra. Varuägarna kom därför i kontakt med varandra endast som representanter var och en för den andres varuekvivalent. Med varucirkulationens utveckling uppkommer dock situationer, då försäljningen av varan och betalningen av priset inte sker samtidigt. Det är här tillräckligt att antyda de enklaste av dessa förhållanden. Ett varuslag kräver längre, ett annat kortare tid för produktionen. Produktionen av olika varor är knuten till olika årstider. Den ena varan kommer till på själva marknadsplatsen, medan den andra måste forslas till en avlägsen marknad. Den ene varuägaren kan därför uppträda som säljare, innan den andre uppträder som köpare. Då samma transaktioner ständigt upprepas mellan samma personer, regleras försäljningsvillkoren för varorna i överensstämmelse med deras produktionsvillkor. Å andra sidan säljes nyttjanderätten till vissa varuslag, t.ex. hus, för en bestämd tidsperiod. Först vid denna periods utgång har köparen verkligen erhållit varans bruksvärde. Han köper den alltså, innan han betalar den.[XXXIX*] Den ene varuägaren säljer en leveransfärdig vara, den andre köper den, men endast som representant för pengar eller för framtida pengar. Säljaren blir borgenär, köparen gäldenär. Då varans förvandling eller utvecklingen av dess värdeform härigenom förändras, får även penningen en annan funktion. Den blir betalningsmedel.[103*]
Karaktären av borgenär eller gäldenär har här sitt ursprung ur den enkla varucirkulationen. Dess formförändring ger säljare och köpare dessa nya roller. Till en början spelar samma representanter omväxlande och tillfälligt dessa roller, alldeles som vid köp och försäljning. Dock ter sig motsättningen redan från början mindre gemytlig och visar tendenser att hårdna.[104*] Men samma kännetecken kan också uppträda oberoende av varucirkulationen. Den antika världens klasskamp t.ex. var huvudsakligen en kamp mellan borgenärer och gäldenärer, och i Rom slutade den med de plebejiska gäldenärernas undergång, i det att dessa ersattes med slavar. Under medeltiden slutade kampen med att de feodala gäldenärerna gick under och förlorade både sin politiska makt och dess ekonomiska underlag. Emellertid återspeglar penningformen - och förhållandet mellan borgenär och gäldenär är ett penningförhållande - här endast motsättningar, som har sin grund i djupare liggande ekonomiska livsvillkor.
Vi återvänder till varucirkulationens område. Ekvivalenterna varor och pengar uppträder inte längre samtidigt vid försäljningsprocessens bägge motpoler. Penningen fungerar nu för det första som värdemätare vid den försålda varans prissättning. Varans pris, som är kontraktmässigt fastställd, bestämmer köparens förpliktelse, d.v.s. den penningsumma som han efter en viss avtalad tid är skyldig. Penningen fungerar för det andra som ideellt köpmedel. Trots att den endast existerar i köparens betalningsförbindelse, åstadkommer den dock, att varan byter ägare. Först vid betalningsterminens slut träder betalningsmedlet verkligen in i cirkulationen, d.v.s. övergår från köparens till säljarens hand. Cirkulationsmedlet blev förvandlat till hopsamlad skatt, emedan cirkulationsprocessen avbröts efter första fasen, eller emedan pengarna, som är varor i förvandlad gestalt, drogs ur cirkulationen. Betalningsmedlet inträder visserligen i cirkulationen, men först sedan varan har utträtt ur den. Penningen förmedlar inte längre processen. Den avslutar densamma självständigt såsom bytesvärdets absoluta existensform eller som den allmänna varan. Säljaren förvandlar varan till pengar för att tillfredsställa ett behov genom pengar, skattsamlaren gör det för att konservera varan i penningform, och köparen gör det för att kunna betala. Om han inte betalar, sker tvångsförsäljning av hans egendom. Varans värdegestalt, penningen, blir nu försäljningens självändamål till följd av en samhällelig nödvändighet, som i sin tur beror på förhållanden i själva cirkulationsprocessen.
Vi antar, att bonden av linnevävaren köper 20 alnar linneväv till ett pris av 2 p.st. men inte betalar väven förrän efter en månad. Han äger inte de behövliga 2 p.st., ty han har ännu inte sålt sitt vete. Priset för ett quarter vete antas ävenså vara 2 p.st. Bonden omsätter sitt vete i linneväv, innan han har omsatt det i pengar. Han fullbordar alltså den andra varuförvandlingen före den första. Sedan säljer han vetet för 2 p.st., som han på bestämd tid utbetalar till vävaren. Det är inte de verkliga pengarna, som här förmedlar vetets utbytande mot linneväv, ty detta har redan skett. Pengarna utgör snarare transaktionens avslutning, emedan de bildar den absoluta formen av det värde bonden har att leverera, alltså den allmänna varan. Vad vävaren beträffar, så har hans vara cirkulerat och förverkligat sitt pris, dock bara som ett privaträttsligt anspråk på pengar. Den har inträtt i en annan människas konsumtion och förvandlats till bruksvärde, innan den förvandlades till pengar. Linnevävens första förvandling blev alltså uppskjuten och fullbordad först efteråt, vid den tidpunkt då bondens skuld förföll till betalning.[XLI*][105*]
I varje bestämt tidsavsnitt under cirkulationsprocessen representerar de förfallna förbindelserna prissumman för de varor, vilkas försäljning de förmedlat. Den penningmängd, som behövs för att förverkliga denna prissumma, beror först och främst på betalningsmedlens omloppshastighet. Den betingas av två omständigheter: att relationerna borgenär-gäldenär hoplänkas, så att A, som får pengar av sin gäldenär B, låter dem gå vidare till sin borgenär C o.s.v. - samt av tidsrymden mellan de olika betalningsterminerna. Kedjan av på varandra följande betalningar eller av försenade första-förvandlingar av varan skiljer sig väsentligt från den hopflätning av förvandlingsserier, som vi tidigare har studerat. I cirkulationsmedlets omlopp uttryckes inte bara sammanhanget mellan säljare och köpare. Själva sammanhanget uppstår först i och med penningomloppet. Däremot uttrycker betalningsmedlets rörelse ett socialt sammanhang, som finns redan förut.
Möjligheten att öka penningmängden genom omloppshastigheten begränsas, när försäljningarna sker samtidigt och vid sidan av varandra. Men härigenom uppkommer en annan metod att hushålla med betalningsmedel. Som följd av att betalningarna koncentreras till samma plats, utvecklas spontant en del säregna åtgärder och metoder för att utjämna dem, så t.ex. virementen i medeltidens Lyon.[XLII*] Skuldförbindelserna mellan A och B, B och C, C och A o.s.v. behöver endast sammanföras som positiva eller negativa storheter för att ömsesidigt intill ett visst belopp upphäva varandra. Sedan återstår bara en skuldbalans, ett saldo. Ju starkare koncentrationen av betalningarna är, desto mindre, relativt sett, blir balansen, alltså mängden av cirkulerande betalningsmedel.
Penningens funktion som betalningsmedel innesluter en oväntad motsägelse. I den mån betalningarna ömsesidigt upphäver varandra, fungerar pengarna endast ideellt som räknepengar eller värdemätare. Såvida de används till verklig betalning av skuld, uppträder de inte som cirkulationsmedel, inte heller som en flyktig och förmedlande form av ämnesomsättning, men däremot som individuellt förkroppsligande av samhälleligt arbete, som bytesvärde i självständig gestalt, som absolut vara. Denna motsägelse blir uppenbar i det moment av produktions- och handelskriserna, som kallas penningkrisen.[106*] Den uppkommer endast, där kedjan av betalningsprocesser och ett konstlat system för deras utjämning fullständigt har utvecklats. Om denna mekanism utsättes för betydande störningar, varifrån dessa än må komma, slår penningen plötsligt och oförmedlat om från att vara endast ideella räknepengar till att bli kalla kontanter. Den kan inte ersättas av allmänna varor. Varan blir värdelös som bruksvärde, och dess värde försvinner på grund av dess egen värdeform. Helt nyligen förklarade borgaren i konjunkturberusad inbilskhet, att penningen är en tom illusion. Endast varan är pengar. Endast penningen är vara! förkunnas det nu över hela världsmarknaden. Som hjorten ropar efter friskt vatten, ropar nu borgarsjälen efter pengar, den enda rikedomen.[XLIII*][107*] I krisen stegras motsättningen mellan varan och dess värdegestalt, penningen, till den absoluta motsägelsen. Penningens yttre form är här därför också utan intresse. Penninghungern är densamma, antingen man skall betala i guld eller i kreditpengar, t.ex. banksedlar.[108*]
Betraktar vi nu totalsumman av de pengar, som vid en bestämd tidpunkt är i omlopp, så finner vi, att den, när cirkulations- och betalningsmedlets omloppshastighet är given, är lika med summan av de varupriser, som skall förverkligas, plus summan av de förfallna betalningarna, minus de betalningar som utjämnas, minus slutligen det antal omlopp, vari samma penningstycke omväxlande fungerar, än som cirkulations-, än som betalningsmedel. Bonden säljer t.ex. sitt vete för 2 p.st., som alltså tjänar som cirkulationsmedel. På förfallodagen betalar han därmed linneväven, som han har köpt av vävaren. Samma 2 p.st. fungerar nu som betalningsmedel. Så köper vävaren en bibel kontant - och nu fungerar de på nytt som cirkulationsmedel o.s.v.
Även om priserna, penningomloppets hastighet och betalningarnas hushållning är givna, så täcker inte därför varumängden och den under en period, t.ex. en dag, cirkulerande penningmängden längre varandra. Det finns pengar i omlopp, som representerar varor, vilka för längesedan försvunnit ur cirkulationen. Det finns varor i omlopp, vilkas penningekvivalent först framdeles inträder i omsättningen. Å andra sidan är de betalningar, som varje dag kontrakteras, och de betalningar, som förfaller samma dag, absolut inkommensurabla storheter.[109*]
Kreditpenningen är en direkt följd av penningens funktion som betalningsmedel, genom att skuldsedlar för de sålda varorna själva åter cirkulerar för reglerande av skulder och fordringar. Å andra sidan utvidgas även penningens funktion som betalningsmedel i samma mån som kreditväsendet utvidgas. Som betalningsmedel får pengarna de säregna former, som hör hemma på de stora handelstransaktionernas område, medan guld- och silvermynten huvudsakligen trängs tillbaka till detaljhandeln.[110*]
Då varuproduktionen nått en viss höjd och ett visst omfång, sträcker sig penningens funktion som betalningsmedel utöver varucirkulationens gränser. Den blir den allmänna varan i alla affärsavtal.[111*] Räntor, skatter o.s.v. förvandlas från naturaprestationer till penningbetalningar. I vilken grad denna omvandling betingas av produktionsprocessens totalform, bevisar det två gånger misslyckade försöket i det romerska kejsarriket att uppta alla skatter och avgifter i pengar. Den franska lantbefolkningens ohyggliga elände under Ludvig XIV, vilket Boisguillebert, marskalk Vauban m.fl. så vältaligt brännmärker, berodde inte endast på skatternas storlek utan också på naturaskattens förvandling till penningskatt.[112*] När å ena sidan i Asien jordräntan, som tillika utgör huvuddelen av statsskatten, betalas in natura, så beror detta på produktionsförhållanden, som reproduceras med naturförhållandenas oföränderlighet, medan å andra sidan detta betalningssätt samtidigt bidrar till att upprätthålla de gamla produktionsförhållandena. Det utgör en av hemligheterna med det turkiska rikets vidmakthållande. Om den utrikeshandel, som Europa påtvingar Japan, för med sig övergång från naturaränta till penningränta, så är det ute med landets mönstergilla agrikultur, vars snäva ekonomiska existensbetingelser kommer att upplösas.
I varje land uppkommer vissa fasta, allmänna betalningsterminer. Bortsett från andra kretslopp inom produktionen, beror de delvis på produktionens naturbetingelser, som är bundna vid årstidernas växling. Dessa terminer reglerar även betalningar, som inte direkt har med varucirkulationen att göra, såsom skatter, räntor o.dyl. Dessa betalningar är utspridda över samhällets hela yta vissa dagar på året, och den penningmängd de kräver förorsakar periodiska men rent ytliga störningar i betalningsmedlens ekonomi.[113*] Ur lagen för betalningsmedlens omloppshastighet följer, att för alla periodiska betalningar, oavsett deras ursprung, står betalningsmedlets nödvändiga mängd i direkt proportion till betalningsperiodens längd.[114*]
Penningens utveckling som betalningsmedel framtvingar penningackumulationer för skuldsummornas förfalloterminer. Medan hopsamling av skatter som en självständig form för hopsamling av rikedom försvinner med det borgerliga samhällets utveckling, växer tvärtom de hopsamlade skatterna i form av reservfonder av betalningsmedel.
När pengarna utträder ur den inhemska omsättningen, lägger de av sina lokala former som prismåttstock, mynt, skiljemynt och värdesymboler och återvänder till den ädla metallens ursprungliga form som metalltackor. I världshandeln utvecklas varornas värde i världsmåttstock. Deras självständiga värdegestalt möter dem därför här också som världspengar. Först på världsmarknaden tjänstgör penningen fullt ut som den vara, vars naturaform samtidigt är omedelbart samhälleligt förverkligande av abstrakt mänskligt arbete. Dess tillvaro blir överensstämmande med dess begrepp.
I den inre omsättningen kan endast en vara tjäna som värdemätare och därmed som pengar. På världsmarknaden härskar dubbla värdemätare, guld och silver.[115*]
Världspengarna fungerar som allmänna betalningsmedel, allmänna köpmedel och absolut samhällelig materialisering av rikedomen som sådan (universal wealth). Funktionen som betalningsmedel för utjämnande av internationella balanser är förhärskande. Därav kommer merkantilsystemets lösen - handelsbalans![116*] Som internationellt köpmedel tjänar guld och silver väsentligen, när den traditionella jämvikten mellan olika nationers varuomsättning plötsligt blir störd. Slutligen tjänar det som absolut samhällelig materialisering av rikedom, då det inte är fråga om köp eller försäljning utan om överförande av rikedom från ett land till ett annat, och då detta inte kan uppnås genom varuexport, antingen på grund av varumarknadens konjunkturer eller det ändamål som avses.[117*]
Liksom för den inre omsättningen behöver varje land en reservfond för världsmarknadscirkulationen. Guld- och silverreservens funktioner anknyter alltså dels till penningens funktion som inre cirkulations- och betalningsmedel, dels till dess funktion som världspengar.[117a*] För den sistnämnda rollen fordras alltid verklig penningvara, materiellt guld och silver, varför James Steuart uttryckligen karakteriserar guld och silver, till skillnad från deras blott lokala ställföreträdare, som money of the world.
Guld- och silverströmmens rörelse är dubbel. Å ena sidan strömmar de ädla metallerna från sina källor ut över hela världsmarknaden, där de i olika utsträckning uppfångas av de olika nationella cirkulationsområdena för att ingå i deras inre omloppskanaler, för att ersätta utslitna guld- och silvermynt, för att leverera material till lyxvaror och anhopas hos skattsamlare.[118*] Denna första rörelse förmedlas genom direkt utbyte mellan det arbete, som respektive nationer har nedlagt i varorna, och det arbete, som de guld- och silverproducerande länderna har nedlagt i de ädla metallerna. Å andra sidan strömmar guld och silver ständigt fram och tillbaka mellan de olika nationella cirkulationsområdena, en rörelse som följer växelkursernas oavbrutna växlingar.[119*]
Länder med utvecklad borgerlig produktion begränsar de i bankvalven massvis koncentrerade skatterna till det minimum,[120*] som krävs för deras specifika funktioner. Med vissa undantag visar en påfallande ökning av dessa skattereserver utöver genomsnittet, att en stockning i varucirkulationen eller ett avbrott i varuförvandlingarnas jämna förlopp har uppstått.[121*]
Varucirkulationen är kapitalets utgångspunkt. Varuproduktion och utvecklad varucirkulation, handel, utgör de historiska förutsättningarna för dess uppkomst. Världshandel och världsmarknad inleder i 16:e århundradet kapitalets moderna livshistoria.
Om vi bortser från varucirkulationens materiella innehåll, från bytet av olika bruksvärden, och endast betraktar de ekonomiska former, som denna process skapar, så finner vi som dess sista produkt penningen. Denna sista produkt av varucirkulationen är kapitalets första manifestationsform.
Historiskt uppträder kapitalet överallt gentemot jordegendomen närmast i form av pengar, såsom penningförmögenhet, köpmanskapital och ockerkapital.[122*] Det krävs dock ingen återblick på kapitalets uppkomsthistoria för att känna igen penningen som dess första uppenbarelseform. Samma historia utspelas dagligen inför våra ögon. Varje nytt kapital framträder i första akten på scenen, d.v.s. marknaden, varumarknaden, arbetsmarknaden eller penningmarknaden, såsom pengar, pengar som genom bestämda processer skall förvandlas till kapital.
Pengar som pengar och pengar som kapital skiljer sig från varandra endast genom sin olikartade cirkulationsform.
Varucirkulationens omedelbara form är V-P-V, varans förvandling till pengar och pengarnas återförvandling till vara, sälja för att köpa. Men jämsides med denna form finner vi en annan, specifikt annorlunda form, P-V-P, pengars förvandling till vara och varans återförvandling till pengar, köpa för att sälja. Pengar, som i sin rörelse utför detta kretslopp, förvandlas till kapital, blir kapital och är redan enligt sin bestämmelse kapital.
Låt oss närmare betrakta cirkulationen P-V-P. Liksom den enkla varucirkulationen genomlöper den två motsatta faser. I den första fasen, P-V, köpet, förvandlas penningen till vara. I den andra fasen, V-P, försäljningen, återförvandlas varan till pengar. Men tillsammans utgör de bägge faserna den totalrörelse, som utbyter pengar mot vara och åter samma vara mot pengar eller - om vi bortser från den formella skillnaden mellan köp och försäljning - som köper vara för pengar och pengar för vara.[123*] Det resultat, som hela processen utmynnar i, är byte av pengar mot pengar, P-P. Om jag köper 2.000 pund bomull för 100 p.st. och åter säljer denna bomull för 110 p.st., så har jag sist och slutligen bytt 100 p.st. mot 110 p.st., pengar mot pengar.
Det är visserligen självklart, att cirkulationsprocessen P-V-P vore bisarr och meningslös, om man på denna omväg ville byta ut lika stora penningvärden, alltså t.ex. 100 p.st. mot 100 p.st. Ojämförligt enklare och säkrare skulle ju skattsamlarens metod vara: att hålla på sina 100 p.st. i stället för att utlämna dem åt cirkulationens faror. Men om å andra sidan köpmannen köper bomull för 100 p.st. och därpå säljer den för 110 p.st., eller om han låter den gå för 100 p.st. eller t.o.m. för 50 p.st., så har hans pengar under alla omständigheter beskrivit en säregen och originell rörelse av helt annan art än i den enkla varucirkulationen, som t.ex. när bonden säljer spannmål och för de erhållna pengarna köper kläder. Det gäller alltså närmast att karakterisera formskillnaden mellan kretsloppen P-V-P och V-P-V. Därav skall samtidigt den skillnad i innehåll framgå, som döljer sig bakom de formella olikheterna.
Låt oss först se efter, vad som är gemensamt för de bägge formerna.
Båda kretsloppen innehåller samma två motsatta faser, V-P, försäljning, och P-V, köp. I bägge momenten står mot varandra samma två konkreta element, vara och pengar, - och två personer i samma ekonomiska karaktärsroller, en köpare och en säljare. Vartdera kretsloppet är en enhet av samma motsatta faser, och i bägge fallen förmedlas denna enhet genom att tre kontrahenter uppträder, av vilka den ene endast säljer, den andre endast köpen, medan den tredje omväxlande köper och säljer.
Det som dock från första början skiljer de bägge kretsloppen V-P-V och P-V-P, är den omvända ordningsföljden av samma motsatta cirkulationsfaser. Den enkla varucirkulationen börjar med försäljning och slutar med köp, medan penningens cirkulation som kapital börjar med köp och slutar med försäljning. I det förra fallet är det varan, i det senare fallet penningen, som bildar rörelsens utgångs- och slutpunkt. I den första formen förmedlas totalförloppet av penningen, i den senare av varan.
I cirkulationen V-P-V förvandlas penningen till sist till en vara, som tjänar som bruksvärde. Penningen är alltså definitivt ute ur leken. I den omvända formen P-V-P ger köparen däremot ut pengar för att som säljare åter ta in pengar. Vid varuköpet kastar han in pengar i cirkulationen för att sedan vid samma varas försäljning kunna dra ut pengar därifrån. Han lämnar ifrån sig penningen endast med den baksluga avsikten att åter ta den tillbaka. Pengarna är alltså helt enkelt förskotterade.[124*]
I formen V-P-V byter samma penningstycke plats två gånger. Säljaren tar emot det av köparen och betalar ut det till en annan säljare. Totalprocessen, som börjar med penninginkomst för en vara, slutar med penningutgift för en vara. Tvärtom i formen P-V-P. Här är det inte samma penningstycke utan samma vara, som två gånger byter plats. Köparen erhåller varan av säljaren och låter den gå vidare till en annan köpare. Här byter varan plats två gånger, vilket medför att pengarna vänder tillbaka till sin utgångspunkt. I den enkla varucirkulationen däremot byter samma penningstycke plats två gånger, vilket medför att det övergår från en ägare till en annan.
Penningens återvändande till sin utgångspunkt är inte beroende av om varan säljes dyrare än den blivit köpt. Denna omständighet inverkar endast på storleken av den penningsumma som återvänder. Pengarna återvänder, så snart den köpta varan åter blir såld, alltså då kretsloppet P-V-P är helt avslutat. Här finner vi alltså en påtaglig skillnad mellan pengarnas kretslopp som kapital och deras kretslopp som enbart pengar.
Kretsloppet V-P-V är fullständigt tillryggalagt, så snart försäljningen av en vara inbringat pengar, vilka i sin tur utbetalas vid köp av en annan vara. Om pengarna ändå kommer tillbaka till sin utgångspunkt, så sker det endast genom en upprepning av hela proceduren. Om jag säljer ett quarter spannmål för 3 p.st. och köper kläder för pengarna, så har jag definitivt gett ut mina 3 p.st. Jag har ingenting mer med dem att göra. De tillhör nu klädeshandlaren. Om jag nu säljer ytterligare ett quarter spannmål, så kommer pengar tillbaka till mig, men inte i följd av den första transaktionen utan på grund av dess upprepning. De lämnar mig på nytt, så snart jag fullföljer den andra transaktionen och återigen köper. I cirkulationen V-P-V har pengarnas utbetalande ingenting att göra med deras återvändande. I P-V-P vänder pengarna tillbaka på grund av det sätt, varpå de utbetalades. Om de inte återvänder, har handeln misslyckats eller processen avbrutits i ofullständigt skick, emedan dess andra fas, den försäljning som kompletterar och avslutar köpet, saknas.
Kretsloppet V-P-V börjar med en vara och slutar med en annan vara, som utgår ur cirkulationen och förbrukas. Konsumtion, tillfredsställande av behov, kort sagt bruksvärde, är därför dess slutmål. Kretsloppet P-V-P däremot börjar med pengar och återvänder slutligen till samma utgångspunkt. Dess drivande motiv och avgörande syfte är alltså själva bytesvärdet.
I den enkla varucirkulationen har kretsloppets början och avslutning samma ekonomiska form. De är bägge varor. De är också varor av samma värdestorlek. Men de är kvalitativt olika som bruksvärden, t.ex. spannmål och kläder. Produktutbytet, de olika ämnenas omsättning, vari det samhälleliga arbetet manifesteras, utgör här rörelsens innehåll. Helt annorlunda är det i cirkulationen P-V-P. Den verkar vid första anblicken vara tavtologisk och alltså innehållslös. Början och avslutningen har samma ekonomiska form. Bägge är pengar, alltså inga kvalitativt olika bruksvärden, ty penningen är ju just varornas förvandlade gestalt, i vilken deras speciella bruksvärden försvinner. Att först byta ut 100 p.st. mot bomull och sedan byta bort samma bomull mot 100 p.st., alltså på en omväg byta en penningsumma mot samma penningsumma, verkar vara en lika meningslös som dum operation.[125*] En penningsumma kan överhuvud endast skiljas från en annan penningsumma genom sin storlek. Innehållet i kretsloppet P-V-P innebär därför inte någon kvalitativ olikhet mellan de bägge termerna, eftersom bägge är pengar, utan endast en kvantitativ olikhet mellan dem. Vid slutet får man ut mer pengar ur cirkulationen, än man i början placerade i den. Den bomull, som köpts för 100 p.st., säljes t.ex. på nytt för 100 + 10 p.st. eller 110 p.st. Den fullständiga formen för denna process är därför P-V-P' där P' = P + ΔP, d.v.s. likamed den ursprungligen tillskjutna penningsumman plus ett inkrement. Detta inkrement eller överskott utöver det ursprungliga värdet kallar jag mervärde (på engelska surplus value). Det ursprungligen tillskjutna värdet blir alltså inte endast bevarat i cirkulationen, utan däri förändras dess värdestorlek, ett mervärde tillkommer eller tillgodogöres. Och därmed förvandlas värdet till kapital.
Det är visserligen också möjligt, att i V-P-V de bägge V-termerna, t.ex. spannmål och kläder, kan vara kvantitativt olika värdestorheter. Bonden kan sälja sin spannmål över värdet och köpa kläderna under deras värde. Han kan för sin del bli lurad av klädeshandlaren. Dylika värdeskillnader är dock av rent tillfällig natur i denna cirkulationsform som sådan. Den är dock inte helt utan mening och förnuft, såsom processen P-V-P, om de bägge termerna, t.ex. spannmål och kläder, är ekvivalenter. Deras lika värden är här snarare en betingelse för processens normala förlopp.
Upprepad eller förnyad försäljning i avsikt att köpa finner, liksom själva denna process, sina gränser i ett slutändamål, som ligger utanför processen, nämligen konsumtionen, tillfredsställandet av bestämda behov. När man däremot köper för att sälja, är början och slut desamma, ty bägge är pengar, bytesvärden, och redan av denna orsak är rörelsen ändlös. Visserligen har av P blivit P + ΔP, av 100 p.st. 100 + 10. Men kvalitativt sett är 110 p.st. detsamma som 100 p.st., nämligen pengar. Och kvantitativt sett är 110 p.st. en begränsad värdemängd liksom 100 p.st. Om de 110 p.st. skulle ges ut som pengar i det enkla varubytet, skulle de falla ur rollen. De upphörde att vara kapital. Om de å andra sidan toges ut ur cirkulationen, skulle de stelna till skatt och inte växa med ett enda öre, om man så gömde dem till tidens ände. Om det nu alltså gäller att höja värdet, så föreligger samma behov att öka de 110 p.st. som att utnyttja de 100 p.st., eftersom bägge är begränsade uttryck för bytesvärde och bägge alltså har samma uppgift, nämligen att söka uppnå rikedom helt enkelt genom storleksökning.
Visserligen kan de ursprungliga 100 p.st. för ett ögonblick särskiljas från det mervärde 10 p.st., som har tillkommit under cirkulationen, men denna åtskillnad försvinner omedelbart. Vid processens avslutning blir inte resultatet på den ena sidan originalvärdet på 100 p.st. och på den andra sidan mervärdet på 10 p.st. Det som framkommer är ett värde på 110 p.st., av samma form som de ursprungliga 100 p.st. och redo att på nytt börja expansionsprocessen. Rörelsen avslutas med pengar, som åter påbörjar en rörelse av samma slag.[126*] Slutet av varje enskilt kretslopp, där köp för försäljning fullbordas, utgör därför i sig självt början till ett nytt kretslopp. Den enkla varucirkulationen - försäljning för köp - tjänar som medel för ett ändamål, som ligger utanför cirkulationen, nämligen att frambringa bruksvärden, tillfredsställa behov. Penningens cirkulation som kapital är däremot ett självändamål, ty endast inom denna ständigt förnyade rörelse existerar värdeökningen. Kapitalets rörelse har därför inga gränser.[127*]
Som medveten representant för denna rörelse blir penningägaren kapitalist. Hans person, eller snarare hans ficka, är penningens utgångs- och slutpunkt. Det objektiva innehållet i denna cirkulation - värdeökningen - är hans subjektiva avsikt, och blott i den mån hans enda motiv är att ständigt öka rikedomen, uppträder han som kapitalist eller som personifierat kapital, begåvat med vilja och medvetande. Bruksvärdet kan därför aldrig betraktas som kapitalistens omedelbara mål,[128*] inte heller den enstaka vinsten, utan endast den oavbrutet inströmmande profiten.[129*] Denna absoluta drift att berika sig, denna lidelsefulla jakt efter värde[130*] har kapitalisten gemensamt med skattsamlaren. Men medan skattsamlaren endast är en förryckt kapitalist, är kapitalisten den förnuftige skattsamlaren. Den oavbrutna värdeökning, som skattsamlaren söker uppnå genom att rädda pengarna undan cirkulationen,[131*] uppnår den klokare kapitalisten genom att ständigt på nytt utlämna pengarna åt cirkulationen.[131a*]
De självständiga former, de penningformer, som varornas värde antar i den enkla cirkulationen, förmedlar endast varuutbytet och försvinner i rörelsens slutresultat. I kretsloppet P-V-P fungerar däremot både varor och pengar endast som olika existensformer för själva värdet. Penningen är dess allmänna, varan dess speciella så att säga endast förklädda existensform.[132*] Värdet går ständigt över från den ena formen till den andra utan att villa bort sig i denna rörelse och förvandlas så till ett självständigt subjekt. Om man betraktar de speciella uppenbarelseformer, vari det expanderande värdet omväxlande framträder under sitt kretslopp, så kommer man fram till två tolkningar: kapitalet är pengar, kapital är vara.[133*] I verkligheten blir värdet här subjekt i en process, där det själv ändrar sin storlek, i det att det ständigt förändras från pengar till vara och från vara till pengar. Dess ursprungliga värde avkastar mervärde, det blir värdeskapande. Den rörelse, som tillför värdet mervärde, är nämligen dess egen rörelse, dess förökelse är alltså självförökelse. Värdet har fått den magiska förmågan att skapa värde, emedan det själv är värde. Det föder levande ungar eller lägger i varje fall guldägg. Värdet är den dominerande faktorn i denna process. Det antar ibland och avlägger ibland penningformen och varuformen. Medan det under denna förvandling bevaras och tillväxer, behöver värdet framförallt en självständig form, med vars hjälp dess egen identitet kan fastställas. Och denna form äger det endast i penningen. Pengarna utgör därför utgångspunkt och slutpunkt i varje kapitalökande process. Värdet var 100 p.st. och är nu 110 p.st. o.s.v. Men penningen själv gäller här endast som värdets ena form, ty det har två. Utan att anta varuform kan penningen inte bli kapital. Penningen uppträder här alltså inte aggressivt mot varan som vid skattanhopningen. Kapitalisten vet, att alla varor, hur simpla de än ser ut och hur illa de än luktar, i anda och sanning är pengar och därtill undergörande medel för att av pengar göra mera pengar.
Medan varornas värde i den enkla varucirkulationen på sin höjd uppnår penningens självständiga form i förhållande till bruksvärdet, så uppträder det här plötsligt som en aktiv, självständig kraft, för vilken varor och pengar endast framträder som olika värdeformer. Men inte nog därmed. I stället för att ge uttryck för ett förhållande mellan varor träder värdet nu så att säga i ett privatförhållande till sig själv. Det skiljer sig som ursprungligt värde från sig själv som mervärde, som Gud Fader skiljer sig från sig själv som Guds Son. Bägge är av samma ålder och utgör i själva verket bara en person, ty endast genom mervärdet 10 p.st. blir de ursprungliga 100 p.st. kapital, och så snart så har skett, så snart Sonen - och genom Sonen också Fadern - blivit kapital, försvinner olikheten mellan dem, och de bägge blir ett i de 110 p.st.
Värdet blir alltså aktivt värde, aktiva pengar och på så sätt kapital. Det kommer från cirkulationen, går åter in i den, bevaras och mångfaldigas, vänder förstorat tillbaka och börjar ständigt på nytt samma kretslopp.[134*] P-P', pengar som ynglar pengar - money which begets money - så beskrivs kapitalet av dess förste tolk, merkantilisten.
Köpa för att sälja, eller fullständigare köpa för att sälja dyrare, P-V-P', kan visserligen synas vara en säregen form endast för ett slags kapital, nämligen köpmanskapitalet. Men även industrikapitalet är pengar, som förvandlas till varor och genom deras försäljning återförvandlas till mera pengar. Transaktioner, som försiggår mellan köpet och försäljningen, utanför cirkulationens område, ändrar ingenting i kretsloppets form. I det räntebärande kapitalet framträder slutligen cirkulationen P-V-P' i avkortad form, dess resultat utan förmedlande mellanled, kort och gott som P-P', pengar som är lika med mer pengar, värde som är större än det själv är.
I verkligheten är alltså P-V-P' den allmänna formeln för kapitalet, så som det framträder i cirkulationen.
Den cirkulationsform, vari penningen antar formen av kapital, strider mot alla de lagar för varans och värdets natur, för penningen och cirkulationen, vilka vi tidigare har utvecklat. Den skiljer sig från den enkla varucirkulationen därigenom, att de bägge motsatta processerna, försäljning och köp, förekommer i omvänd ordningsföljd. Men hur skulle en sådan rent formell olikhet kunna framtrolla en förvandling av processens natur?
Vad mer är: denna omvändning existerar endast för en av de tre affärsvänner, som handlar med varandra. Som kapitalist köper jag en vara av A och säljer den vidare till B, medan jag som enkel varuägare säljer en vara till B och sedan köper en vara av A. För affärsvännerna A och B existerar inte denna skillnad. De uppträder endast som köpare eller säljare av varor. Själv möter jag dem alltid som enkel penningägare eller som enkel varuägare, som köper eller säljer, och i bägge kretsloppen uppträder jag gentemot den ene endast som köpare och gentemot den andre endast som säljare. I det ena fallet är jag endast representant för pengar, i det andra endast för varor, men jag uppträder inte i något av fallen som kapital eller kapitalist eller som representant för något som helst utöver pengar eller varor eller något som kan åstadkomma någon verkan utöver den verkan, som penningen respektive varan kan utöva. För mig utgör köpet från A och försäljningen till B en sammanhängande ordningsföljd, men sammanhanget mellan dessa båda transaktioner existerar endast för mig. A intresserar sig inte för min affär med B och B inte för min affär med A. Om jag försöker klargöra för dem, att jag vinner en speciell fördel genom att vända om ordningsföljden, så skulle de bevisa, att det är jag som tar fel med hänsyn till ordningsföljden, och att hela transaktionen inte började med ett köp och slutade med en försäljning utan tvärtom började med en försäljning och slutade med ett köp. I själva verket var min första handling, köpet, från A:s ståndpunkt en försäljning och min andra handling, försäljningen, från B:s ståndpunkt ett köp. Inte nöjda med detta, kommer A och B att förklara hela ordningsföljden som överflödig och ett hokus-pokus. A kan sälja varan direkt till B, och B kan köpa den direkt av A. Därmed krymper hela transaktionen ihop till en ensidig förrättning i den vanliga varucirkulationen, från A:s ståndpunkt endast en försäljning, från B:s ståndpunkt endast ett köp. Genom att vända om ordningsföljden har vi alltså inte kommit utöver den enkla varucirkulationens område, och vi måste i stället undersöka om den enkla varucirkulationen på grund av sin natur möjliggör, att de värden, som ingår i den, kan förökas och mervärde skapas.
Låt oss undersöka cirkulationsprocessen i en form, där den framträder som rent varubyte. Detta är alltid fallet, när bägge varuägarna köper varor av varandra och deras ömsesidiga fordringar utjämnas på betalningsdagen. Pengarna tjänstgör här som räknepengar för att uttrycka varornas värden som priser, men pengarna möter inte materiellt varorna. I den mån det gäller bruksvärden, är det klart att bägge parter kan ha fördel av bytet. Bägge säljer varor, som saknar nytta för dem som bruksvärden, och bägge får i utbyte sådana varor som de har användning för. Och denna nytta behöver inte vara den enda. A, som säljer vin och köper spannmål, producerar kanske mer vin, än spannmålsodlaren B skulle kunna åstadkomma på samma arbetstid, och spannmålsodlaren B mer spannmål, än vinproducenten A skulle kunna frambringa på samma arbetstid. För samma bytesvärde får således A mer spannmål och B mer vin, än om var och en av dem, utan byte, skulle producera vin och spannmål. När det gäller bruksvärdet, kan man alltså säga, att "bytet är en transaktion, där bägge parterna vinner".[135*] Annorlunda är det med bytesvärdet.
"En man, som äger mycket vin och ingen spannmål, handlar med en man, som äger mycken spannmål men inget vin, och mellan dem utbytes vete till ett värde av 50 mot ett värde av 50 i vin. Detta byte ökar inte bytesvärdet, varken för den ene eller den andre, ty redan före varubytet ägde ju var och en av dem ett värde, lika stort som det de har skaffat sig genom denna transaktion."[136*]
Det ändrar ingenting i saken, om penningen träder in som cirkulationsmedel och att köp och försäljning materiellt skiljs från varandra.[137*] Varornas värde är fastställt i deras pris, innan de träder in i cirkulationen, som en förutsättning för, inte ett resultat av den.[138*]
Teoretiskt sett, d.v.s. bortsett från förhållanden som inte beror på den enkla varucirkulationens inneboende lagar, försiggår där, förutom utbytet av ett bruksvärde mot ett annat, ingenting annat än att varuvärden ändrar form. Samma värde, d.v.s. samma mängd materialiserat samhälleligt arbete, kvarstannar i samma varuägares hand, först i hans varas gestalt, sedan som de pengar vartill varans värde förvandlas, och slutligen som den vara till vilken pengarnas värde åter förvandlas. Denna formförändring innebär ingen förändring av värdestorleken, och den förändring, som själva varuvärdet genomgår under processen, är begränsad till en förändring av dess penningform. Värdet uppträder först som den utbjudna varans pris, sedan som en penningsumma, vilken emellertid redan var uttryckt i priset, och slutligen som priset på en vara med samma värde. Denna formförändring inbegriper i och för sig lika litet någon ändring av värdestorleken som utväxlingen av en fempundssedel mot sovereigns, halva sovereigns och shillings. Såvitt en varas cirkulation alltså endast medför en formförändring av dess värde, innebär den, när processen försiggår i sin renhet, byte av lika stora värden. Om varucirkulationen skall betraktas i sin renhet, förutsätter därför t.o.m. vulgärekonomin, hur litet den än fattar vad värde är, att efterfrågan och tillgång täcker varandra, d.v.s. att deras verkan överhuvud upphör. Medan bägge varuägarna alltså kan vinna med hänsyn till bruksvärde, kan inte bägge vinna med avseende på bytesvärde. Här gäller det snarare: "Där likhet är, är ingen vinst."[139*] Varor kan visserligen säljas till priser, som avviker från deras värden, men dessa avvikelser ter sig som brott mot varubytets lagar.[140*] I sin rena gestalt är varubytet ett byte av lika stora värden, alltså inte ett medel för berikande.[141*]
Bakom försöken att framställa varucirkulationen som mervärdets källa döljer sig därför i regel ett quidproquo, en förväxling av bytesvärde och bruksvärde. Så t.ex. hos Condillac:
"Det är oriktigt att säga, att man i varubytet byter lika värden. Tvärtom. Var och en av kontrahenterna ger alltid ett mindre värde för ett större ... Om man i verkligheten alltid bytte lika värden med varandra, så bleve det ingen vinst för någon av parterna. Men bägge vinner eller borde i varje fall göra det. Varför? Tingens värde består endast i deras relation till våra behov. Vad som är mera för den ene, är mindre för den andre, och omvänt ... Man räknar inte med att vi till försäljning bjuder ut saker, som är oumbärliga för vår egen konsumtion ... Vi gör oss av med ett ting, som är onyttigt, för att få ett, som är nödvändigt för oss, och vi vill ge mindre för att få mera ... Det är naturligt att tro, att man i varubytet ger lika för lika, så länge de ting som bytes bägge är lika med samma penningmängd ... Men en annan synpunkt måste också tas med i beräkningen, och det är frågan, huruvida vi bägge byter ut något överflödigt mot något nödvändigt."[142*]
Man ser, hur Condillac inte bara blandar ihop bruksvärde och bytesvärde utan också på ett i sanning naivt sätt låter ett samhälle med utvecklad varuproduktion vila på ett tillstånd, där producenten själv frambringar sina existensmedel och endast kastar överskottet utöver det egna behovet in i cirkulationen.[143*] Likväl upprepas Condillacs argument ofta av moderna ekonomer, i synnerhet då det gäller att framställa handeln, varubytets utvecklade form, som en källa till mervärde.
"Handeln", heter det t.ex., "tillför produkterna värde, ty samma produkter har större värde i konsumentens än i producentens hand, och handeln måste därför betraktas som produktiv handling i bokstavlig (strictly) mening."[144*]
Men man betalar inte två gånger för varorna, ena gången för deras bruksvärde och andra gången för deras värde. Och även om varans bruksvärde är nyttigare för köparen än för säljaren, så är dess penningform nyttigare för säljaren än för köparen. Skulle han annars sälja den? Därför kunde man lika gärna påstå, att köparen utför en "produktiv handling" i egentlig (strictly) mening, om han t.ex. förvandlar köpmannens strumpor till pengar. Bytes varor eller vara och pengar av samma värde, alltså ekvivalenter, så kan tydligen ingen få ut mera värde ur cirkulationen, än han kastar in i den. Det skapas inget mervärde. Men i sin rena form medför varucirkulationen byte av ekvivalenter. I verkligheten försiggår emellertid processen inte i sin renhet, och därför förutsätter vi, att de ting som bytes har olika värde.
I varje fall står på varumarknaden endast varuägare mot varuägare, och den makt dessa personer har över varandra är endast den makt, som finns i deras varor. Den materiella olikheten mellan varorna är varubytets praktiska motiv och orsaken till varuägarnas ömsesidiga beroende av varandra, ty ingen av dem äger objektet för sitt eget behov, medan var och en av dem äger objektet för den andres behov. Förutom denna materiella olikhet mellan bruksvärdena finns det endast ytterligare en olikhet mellan varorna, skillnaden mellan deras naturalform och deras förvandlade form, mellan varor och pengar. Därför skiljer sig varuägarna endast från varandra som säljare, varuägare, och som köpare, penningägare.
Vi antar nu, att något mystiskt privilegium ger säljaren tillåtelse att sälja sin vara över värdet, för 110, när den är värd 100, alltså med ett nominellt pristillägg på 10%. Säljaren inhöstar alltså ett mervärde på 10. Men sedan han har varit säljare, blir han köpare. Han möter en tredje varuägare, en säljare, och denne åtnjuter nu i sin tur privilegiet att sälja varan 10% fördyrad. Vår man har som säljare vunnit 10 för att som köpare förlora 10.[145*] Det hela går i verkligheten ut på att alla varuägare säljer sina varor till varandra 10% över värdet, vilket betyder precis detsamma som om de sålde varorna till deras värden. Ett dylikt allmänt, nominellt pristillägg åstadkommer samma verkan, som om varuvärdena mättes t.ex. i silver i stället för i guld. Varornas penningnamn, d.v.s. deras priser, skulle gå i höjden, men deras inbördes värdeförhållanden skulle bli oförändrade.
Låt oss omvänt anta, att det är köparens privilegium att köpa varorna under deras värde. Här är det inte ens nödvändigt att fästa uppmärksamheten på att köparen återigen blir säljare. Han var säljare, innan han blev köpare. Han har redan förlorat 10% som säljare, innan han tjänade 10% som köpare. Allt förblir vid det gamla.[146*]
Tillkomsten av mervärde och därmed penningens förvandling till kapital kan alltså varken förklaras med att säljarna säljer varorna över deras värde eller med att köparna köper dem under deras värde.[147*]
Problemet blir på inget sätt förenklat genom att man smugglar in främmande relationer och t.ex. med överste Torrens säger:
"Den effektiva efterfrågan består i konsumenternas förmåga och benägenhet (!) att betala en större del av kapitalets element för varorna, än produktionen har kostat, oavsett om varubytet sker omedelbart eller medelst pengar."[148*]
I cirkulationen ställes producenter och konsumenter mot varandra endast som köpare och säljare. Påståendet, att producenternas mervärde beror på att konsumenterna betalar varan över dess värde, är bara ett försök att maskera det enkla faktum, att varuägaren som säljare har privilegiet att sälja för dyrt. Säljaren har själv framställt varan, eller också representerar han dess producent, men köparen har i lika hög grad antingen själv framställt den vara, vars värde framträder i hans pengar, eller också representerar han dess producent. Det är alltså producent som står mot producent. Skillnaden är, att den ene köper och den andre säljer. Det hjälper oss inte ett steg på vägen, att varuägaren under namn av producent säljer varan för dyrt och under namn av konsument betalar den för dyrt.[149*]
De konsekventa representanterna för illusionen, att mervärdet beror på ett nominellt pristillägg eller på säljarens privilegium att sälja varan för dyrt, förutsätter därför att det finns en klass, som bara köper utan att sälja, alltså också konsumerar utan att producera. Tillvaron av en sådan klass är på vår framställnings hittillsvarande ståndpunkt, alltså den enkla varucirkulationen, ännu oförklarlig. Men låt oss föregripa framställningen. De pengar, medelst vilka en sådan klass köper varorna, måste komma från varuägarna själva, utan varubyte, gratis, på grund av godtyckliga rätts- och våldsanspråk. Att sälja varor över deras värde till en sådan klass innebär endast att delvis lura tillbaka åt sig de pengar, som tidigare blivit gratis bortskänkta.[150*] Så betalade Mindre Asiens städer en årlig penningtribut till antikens Rom. För dessa pengar köpte Rom varor av dem och betalade dem för dyrt. Mindre Asiens folk pungslog romarna genom att med handelns hjälp lura av erövrarna en del av tributen. Men det var likväl människor i Mindre Asien, som pungslogs, ty deras varor blev nu liksom förut betalda med deras egna pengar. Detta är ingen metod att berika sig eller att skapa mervärde.
Vi får alltså hålla oss inom varubytets gränser, där säljare är köpare och köpare är säljare. Vår förlägenhet beror kanske på att vi inte har fattat personerna individuellt utan endast som personifierade kategorier.
Varuägaren A är kanske så smart, att han kan dra sina kolleger B och C vid näsan, utan att de med bästa vilja i världen kan ta revansch. A säljer vin till ett värde av 40 p.st. till B och får i utbyte spannmål till ett värde av 50 p.st. A har förvandlat sina 40 p.st. till 50 p.st., av mindre pengar gjort mer pengar och förvandlat sin vara till kapital. Låt oss se närmare på saken! Före varubytet fanns 40 p.st. i vin hos A och 50 p.st. i spannmål hos B, ett totalvärde på 90 p.st. Efter varubytet har vi samma totalvärde, 90 p.st. Det cirkulerande värdet har inte ökats med en enda penny; det som har förändrats är fördelningen mellan A och B. På den ena sidan framträder som mervärde, vad som på den andra sidan är mindrevärde, på ena sidan som plus, vad som på andra sidan är minus. Samma förändring hade skett, om A utan att använda varubytet som kamouflage hade direkt stulit 10 p.st. av B. De cirkulerande värdenas summa kan uppenbarligen inte ökas genom en förändring i deras fördelning, lika litet som en jude kan öka ett lands tillgång på ädel metall genom att sälja en farthing från drottning Annas tid för en guinea. Den samlade kapitalistklassen i ett land kan inte uppskörta sig själv.[151*]
Alltså kan man vrida och vända på saken, hur man vill: resultatet blir detsamma. Om lika stora värden bytes med varandra, uppkommer inget mervärde, och om värden som inte är lika stora bytes, uppstår inte heller något mervärde.[152*] Cirkulationen eller varubytet skapar inget värde.[153*]
Man förstår nu, varför vi i vår analys av kapitalets grundform, den form som bestämmer det moderna samhällets ekonomiska organisation, helt kan bortse från dess populära och så att säga urmodiga former, handelskapital och ockerkapital.
Renast framträder formen P-V-P', köpa för att sälja dyrare, i det egentliga handelskapitalet. Å andra sidan försiggår hela dess rörelse inom cirkulationsområdet. Men då det är omöjligt att förklara penningens förvandling till kapital och mervärdets uppkomst endast med hjälp av själva cirkulationen, förefaller handelskapitalet vara en omöjlighet, så snart lika stora värden utbytes,[154*] och endast kan härledas från en dubbel uppskörtning av den köpande och säljande varuproducenten genom den parasitiske köpmannens mellankomst. I den meningen säger Franklin: "Krig är rov, handel är bedrägeri."[155*] Om handelskapitalets värdeökning inte skall förklaras som direkt uppskörtning av varuproducenterna, är det nödvändigt att införa en lång rad mellanled, som här, där varucirkulationen och dess enkla moment är vår enda förutsättning, ännu totalt saknas.[XLVIII*]
Det som gäller handelskapitalet, gäller i ännu högre grad ockerkapitalet. I handelskapitalet är yttertermerna, de pengar som kastas ut i marknaden och den utökade penningsumma som tas tillbaka därifrån, åtminstone förmedlade genom köp och försäljning, genom varucirkulation. I ockerkapitalet är formen P-V-P' förkortad till de oförmedlade yttertermerna P-P', pengar som bytes mot mer pengar, en form som strider mot penningens natur och därför är oförklarlig från varubytets ståndpunkt. Därför säger Aristoteles:
"Chrematistiken har två sidor, av vilka den ena berör handeln, den andra ekonomin. Den senare är nödvändig och prisvärd, medan den förra har sitt ursprung i cirkulationen och med rätta klandras (ty den beror inte på naturliga orsaker utan på ömsesidigt bedrägeri), och därför är ocker med full rätt hatat, emedan penningen själv här är förvärvskällan och inte nyttjas i enlighet med sin bestämmelse. Penningen uppfanns för att tjäna varubytet, men räntan gör mera pengar av pengarna själva. Därav kommer också dess namn (τόκος, ränta och avkomma). Ty avkomman liknar sina dagars upphov. Ränta är pengar, födda av pengar, och av alla förvärvsgrenar är denna den naturvidrigaste."[156*]
Under vår undersöknings förlopp skall vi finna, att det räntebärande kapitalet liksom handelskapitalet är härledda former, och samtidigt finna förklaringen till att de historiskt uppträder före kapitalets moderna grundform.
Det har visat sig, att mervärdet inte kan ha sitt ursprung i cirkulationen, att det alltså måste försiggå något utanför omsättningen, något som inte kommer till synes i den.[157*] Men kan mervärdet komma från något annat håll än från cirkulationen? Cirkulationen är summan av varuägarnas alla ömsesidiga relationer.[XLIX*] Utanför den står varuägaren endast i relation till sin egen vara. Vad dess värde angår, inskränkes relationen till att varan innehåller en viss mängd av hans eget arbete, uppmätt efter bestämda samhälleliga lagar. Denna arbetsmängd får sitt uttryck i varans värdestorlek, och då denna framställes i räknepengar, blir den uttryckt i ett pris av t.ex. 10 p.st. Men hans arbete förverkligas inte i varans värde plus ett överskott utöver dess eget värde, inte i ett pris på 10 som samtidigt är ett pris på 11, inte i ett värde som är större än sig själv. Genom sitt arbete kan varuägaren skapa värde, men inte självförökande värde. Han kan öka en varas värde, om han till det redan befintliga värdet lägger nytt värde genom nytt arbete, t.ex. av läder gör stövlar. Samma ämne har nu mera värde, emedan det innehåller en större arbetsmängd. Stöveln har därför mera värde än lädret, men lädrets värde är detsamma som förut. Dess värde har inte ökats, inte erhållit något mervärde under stöveltillverkningen. Det är alltså omöjligt för varuproducenten att utanför cirkulationsområdet, utan att träda i kontakt med andra varuägare, exploatera värde och sålunda förvandla pengar eller varor till kapital.
Kapital kan alltså inte ha sitt ursprung i varucirkulationen, och det kan inte heller uppstå utanför den. Det måste samtidigt uppstå innanför och utanför varucirkulationen.
Här föreligger alltså ett dubbelt resultat.
Penningens förvandling till kapital måste förklaras utifrån varubytets inneboende lagar, så att utbyte av lika stora värden gäller som utgångspunkt.[158*] Vår penningägare, som ännu bara står på tröskeln till att bli kapitalist, måste köpa varorna till deras värde och sälja dem till deras värde, och ändå måste han vid processens avslutning få ut mera värde ur cirkulationen, än han kastat in i den. Hans utveckling till verklig kapitalist måste äga rum innanför cirkulationen och ändå inte innanför den. Detta är problemets betingelser. Hic Rhodus, hic salta! [54]
Den värdeökning, varigenom pengarna förvandlas till kapital, kan inte försiggå med pengarna själva, ty som köpmedel och betalningsmedel förverkligar de endast priset på varorna, som man köper och betalar med dem. Om de förblir kvar i sin egen form, förstenas de till en fast och oföränderlig värdestorlek.[159*] Lika litet kan förändringen hänföras till cirkulationens andra avsnitt, varans försäljning på nytt, ty detta avsnitt förvandlar endast varan från naturalf ormen tillbaka till penningformen. Förändringen måste alltså ske med den vara, som köptes i cirkulationens första fas, P-V, men inte med dess värde, eftersom det är lika stora värden som bytes mot varandra och varan betalas till sitt värde. Förändringen kan alltså endast bero på varans bruksvärde som sådant, d.v.s. genom att varan förbrukas. För att få ut bytesvärde av en varas förbrukning måste vår penningägare vara så lycklig, att han inom varucirkulationens område, på marknaden, upptäcker en vara, vars själva bruksvärde har den egendomliga beskaffenheten att vara en källa till värde, vars verkliga förbrukning alltså själv är materialisering av arbete och därmed värdeskapande. Och penningägaren påträffar på marknaden en sådan egenartad vara - arbetsförmågan eller arbetskraften.
Med arbetskraft eller arbetsförmåga menar vi sammanfattningen av alla de fysiska och andliga färdigheter, som finns i en levande människas personlighet, och som hon sätter i rörelse, så ofta hon producerar bruksvärden av ett eller annat slag.
För att penningägaren skall finna arbetskraften som vara på marknaden, måste dock åtskilliga betingelser vara uppfyllda. Varubytet innebär i och för sig inga andra beroendeförhållanden än de som har sitt ursprung i dess egen natur. Under denna förutsättning kan arbetskraften uppträda på marknaden som vara, endast om och emedan dess ägare, den person vars arbetskraft det rör sig om, utbjuder eller säljer den. För att ägaren skall kunna sälja den som vara, måste han kunna förfoga över den, alltså vara fri ägare av sin arbetskraft, herre över sin egen person.[160*] Arbetskraftens ägare möter penningägaren på marknaden, och de träder i förhållande till varandra som jämlika varuägare, endast olika i det hänseendet, att den ene är säljare, den andre köpare, men bägge juridiskt likställda personer. Om detta förhållande skall fortbestå, kräves, att arbetskraftens ägare alltid säljer den endast för en bestämd tid. Om han säljer den en gång för alla, så säljer han sig själv, förvandlar sig från en fri man till en slav, från en varuägare till en vara. Han måste alltid förhålla sig till sin arbetskraft som till en egendom, till sin egen vara, och det kan han göra, under förutsättning att han endast övergående, för en bestämd tidsperiod, ställer sin arbetskraft till köparens förfogande, alltså vid dess avyttrande inte avstår från sin äganderätt till den.[161*]
Den andra väsentliga betingelsen för att penningägaren skall finna arbetskraften till salu som vara på marknaden, är att dess ägare i stället för att själv kunna sälja varor, i vilka hans arbete är nedlagt, tvärtom är tvungen att utbjuda som vara sin egen arbetskraft, som endast existerar i hans egen levande kropp.
För att en man skall kunna sälja andra varor än sin egen arbetskraft, måste han självfallet äga produktionsmedel, t.ex. råvaror, arbetsverktyg o.s.v. Han kan inte tillverka stövlar utan läder. Han behöver dessutom livsmedel. Ingen, inte ens en framtidsdrömmare, kan förtära framtidens produkter, alltså inte heller bruksvärden, vilkas produktion ännu inte är fullbordad. Och alldeles som från första dagen, då människan gjorde sin entré på världsscenen, måste hon alltjämt dagligen konsumera, både innan och medan hon producerar. Om produkterna produceras som varor, måste de säljas, sedan de har producerats, och först efter försäljningen kan de tillfredsställa producentens behov. Till produktionstiden måste läggas den tid, som är nödvändig för försäljningen.
För att förvandla pengar till kapital måste penningägaren alltså finna den frie arbetaren på marknaden, fri i dubbel mening, dels på så sätt att han som fri man råder över sin arbetskraft som sin vara, dels i så måtto att han inte har andra varor att sälja, utan är lös och ledig, fri från alla de ting som kan hindra honom att nyttiggöra sin arbetskraft.
Orsaken till att denne frie arbetare möter honom på varumarknaden, intresserar inte penningägaren, ty för honom är arbetsmarknaden endast en särskild avdelning av varumarknaden. Och tillsvidare intresserar den oss lika litet. Vi håller teoretiskt fast vid faktum, liksom penningägaren gör det praktiskt. En sak är dock klar. Naturen frambringar inte å ena sidan penningägare eller varuägare och å andra sidan människor, som endast äger sin egen arbetskraft. Detta förhållande är inget naturhistoriskt förhållande och inte heller ett samhällsförhållande, gemensamt för historiens alla epoker. Uppenbarligen är det själv resultatet av en föregående historisk utveckling, resultatet av många ekonomiska omvälvningar, av en hel rad äldre produktionsformers undergång.
Även de ekonomiska kategorier, som vi tidigare har studerat, bär sin historiska stämpel. I produktens existens som vara döljer sig bestämda historiska förutsättningar. Om produkten skall bli en vara, får den inte tillverkas som ett direkt existensmedel för producenten själv. Om vi vidare hade undersökt, under vilka omständigheter alla eller flertalet arbetsprodukter antar varuform, så hade det visat sig, att detta endast sker på grundvalen av ett alldeles speciellt produktionssätt, det kapitalistiska. En dylik undersökning låg dock fjärran från vår analys av varan. Varuproduktion och varucirkulation kan förekomma, även om den övervägande delen av produktmassan är avsedd för omedelbar egenförbrukning och inte förvandlas till vara, om den samhälleliga produktionsprocessen alltså inte på långt när i hela sin omfattning behärskas av bytesvärdet. Om produkten skall uppträda som vara, måste man förutsätta en så långt driven arbetsdelning i samhället, att skilsmässan mellan bruksvärde och bytesvärde, som först börjar i den direkta byteshandeln, redan är fullbordad. Men ett sådant utvecklingsstadium är gemensamt för historiskt vitt skilda ekonomiska samhällsformer.
Eller beträffande pengarna, så förutsätter dessa en viss utveckling av varubytet. De speciella penningfunktionerna: den rena varuekvivalenten, cirkulations- eller betalningsmedlet, världspengar och pengar lagrade som skatter, alla tyder, allt efter den ena eller den andra funktionens omfång och relativa övervikt, på högst olika utvecklingsstadier i den samhälleliga produktionsprocessen. Ändock visar erfarenheten, att en relativt svagt utvecklad varucirkulation är tillräcklig för att frambringa alla dessa former. Annorlunda är det med kapitalet. Dess historiska existensvillkor föreligger ingalunda i och med varu- och penningcirkulationen. Det uppkommer endast, där ägaren av produktions- och livsmedel finner den frie arbetaren på marknaden som säljare av sin arbetskraft, och denna enda historiska förutsättning innehåller ett stycke världshistoria. Kapitalet bebådar därför redan från början en epok i den samhälleliga produktionsprocessen.[162*]
Denna egendomliga vara, arbetskraften, skall vi undersöka närmare. Den har som alla andra varor ett värde.[163*] Hur bestämmes detta värde?
I likhet med alla andra varuvärden bestämmes arbetskraftens värde av den arbetstid, som är nödvändig för produktionen och reproduktionen av denna speciella vara. Som värde representerar arbetskraften själv endast den bestämda mängd samhälleligt genomsnittsarbete, som nedlagts i den. Arbetskraften existerar endast som anlag hos den levande individen. Dess produktion förutsätter alltså dennes existens. När individens existens är given, består produktionen av arbetskraft i att individen reproduceras och hålles vid liv. För sitt uppehälle behöver den levande individen en viss mängd livsmedel. Den arbetstid, som är nödvändig för arbetskraftens produktion, är liktydig med den arbetstid som åtgår för att producera dessa livsmedel. Eller: arbetskraftens värde är just värdet av de livsmedel, som är nödvändiga för dess ägares uppehälle.
Arbetskraften förverkligas emellertid blott genom sin yttre funktion, den blir verksam endast genom arbetet. Men i denna funktion, arbetet, förbrukas en viss mängd mänskliga muskler, nerver, hjärna o.s.v., som oavbrutet måste ersättas. Denna ökade utgift nödvändiggör en ökad inkomst.[164*] Om arbetskraftens ägare har arbetat idag, måste han kunna upprepa samma process imorgon med samma krafter och hälsa. Summan av livsmedel måste alltså vara tillräcklig för att underhålla den arbetande individen såsom arbetande individ i hans normala livstillstånd.
Själva de naturliga behoven, såsom näring, kläder, värme, bostad o.s.v., är olika alltefter landets klimatiska och andra speciella förhållanden. Å andra sidan är omfattningen av de s.k. nödvändiga behoven, liksom det sätt varpå de tillfredsställes, resultatet av en historisk utveckling och betingas därför till stor del av ett lands kulturnivå, ävensom i väsentlig grad av de förhållanden, under vilka den fria arbetarklassen har uppstått, och därför också av dess vanor och krav på livet.[165*] I motsats till andra varor innehåller alltså arbetskraftens värdebestämning en historisk och moralisk faktor. För ett bestämt land under en bestämd period är dock genomsnittsmängden av nödvändiga livsmedel given.
Arbetskraftens ägare är dödlig. Om alltså hans uppträdande på marknaden skall vara kontinuerligt, såsom penningens kontinuerliga förvandling till kapital förutsätter, så måste arbetskraftens säljare föreviga sig, "så som varje levande individ förevigar sig, genom fortplantning."[166*] Den arbetskraft, som genom utslitning och dödsfall undandras marknaden, måste allraminst i samma utsträckning ersättas med ny arbetskraft. Summan av de livsmedel, som är nödvändiga för arbetskraftens produktion, innefattar alltså även livsmedlen för ersättarna, d.v.s. arbetarnas barn, för att denna ras av egenartade varuägare måtte föreviga sig på varumarknaden.[167*]
För att omforma den allmänna mänskliga naturen, så att den uppnår skicklighet och färdighet i en bestämd arbetsgren och blir utvecklad eller specifik arbetskraft, fordras en viss grad av utbildning eller uppfostran, som å sin sida medför en större eller mindre förbrukning av värden. Dessa utbildningskostnader är olika, alltefter arbetskraftens mer eller mindre utvecklade karaktär. De är försvinnande små för den vanliga arbetskraften och ingår i sammanfattningen av de värden, som förbrukas för dess produktion.
Arbetskraftens värde uppgår till värdet av en bestämd mängd livsmedel. Det växlar därför också med värdet på dessa livsmedel, d.v.s. med den arbetstid, som behövs för deras produktion.
En del av existensmedlen, t.ex. näringsmedel, bränsle o.s.v., förbrukas dagligen och måste oavbrutet ersättas. Andra förnödenheter, som kläder, möbler o.s.v., förbrukas under längre tidsperioder och behöver inte ersättas förrän efter en längre tid. Vissa varor måste dagligen köpas och betalas, andra betalas pr vecka, kvartal o.s.v. Men hur än summan av dessa utgifter fördelas under loppet av ett år, så måste den täckas av genomsnittsinkomsten dag för dag. Om mängden av de varor, som dagligen behövs för arbetskraftens produktion, = A, av dem som behövs pr vecka = B, av dem som behövs pr kvartal = C o.s.v., så skulle det dagliga genomsnittet av dessa varor bli
| 365 A + 52 B + 4 C + o.s.v. | ||
| = | . | |
| 365 |
Om vi antar, att det i denna för genomsnittsdagen nödvändiga varumängd ligger 6 timmars samhälleligt arbete, så representerar arbetskraften dagligen en halv dags samhälleligt genomsnittsarbete, eller med andra ord: en halv arbetsdag går åt för den dagliga produktionen av arbetskraften. Den arbetstid, som dagligen krävs för att framställa arbetskraften, utgör arbetskraftens dagsvärde eller värdet av den dagligen reproducerade arbetskraften. Om en halv dags samhälleligt genomsnittsarbete representeras av en guldmängd på 3 shilling eller en taler, så är en taler det pris som motsvarar arbetskraftens dagsvärde. Om arbetskraftens ägare bjuder ut den för en taler, så är försäljningspriset lika med värdet, och enligt vår förutsättning betalar penningägaren - som är ivrig att förvandla sin taler till kapital - detta värde.
Värdet av den varumängd, som arbetskraftens bärare, människan, dagligen måste förbruka för att kunna förnya sin livsprocess, alltså värdet av de fysiologiskt oumbärliga existensmedlen, bildar den yttersta gränsen eller minimigränsen för arbetskraftens värde. Om priset på arbetskraften sjunker till detta minimum, så sjunker det under sitt värde, ty under sådana förhållanden kan arbetskraften bevaras och utvecklas endast i förkrympt form. Men värdet av varje vara bestämmes av den arbetstid, som behövs för att leverera den i normal kvalitet.
Det är en otroligt billig sentimentalitet att anse denna värdebestämning av arbetskraften, som följer av sakens natur, för att vara cynisk och t.ex. jämra sig med Rossi:
"Att söka uppfatta arbetsförmågan (puissance de travail), medan man bortser från arbetets existensmedel under produktionsprocessen, det är att söka uppfatta ett hjärnspöke (être de raison). Den som talar om arbete, om arbetsförmåga, talar tillika om arbetare och existensmedel, arbetare och arbetslön."[168*]
Den som talar om arbetsförmåga, talar därmed inte om arbete, lika litet som man talar om matsmältning, för att man talar om matsmältningsförmåga. För den förstnämnda processen fordras som bekant något mera än god mage. Den som talar om arbetsförmåga, bortser inte från de för dess underhåll nödvändiga livsmedlen. Arbetsförmågans värde är snarare uttryckt i dessa livsmedels värde. Om inte arbetsförmågan blir såld, är den till ingen nytta för arbetaren, och då uppfattar han det närmast som en grym nödvändighet, att hans arbetsförmåga har krävt en bestämd mängd livsmedel för att aktiveras och ständigt på nytt kräver livsmedel till sin förnyelse. Han upptäcker då med Sismondi: "Arbetsförmågan ... är ingenting, om den inte blir såld."[169*]
Denna säregna varas, arbetskraftens, egendomliga natur medför, att dess bruksvärde i verkligheten inte övergår till köparen, i och med att avtalet mellan köpare och säljare avslutas. Dess värde var, liksom värdet av varje annan vara, bestämt redan innan den inträdde i cirkulationen, ty en bestämd mängd samhälleligt arbete hade redan förut använts för att framställa den, medan dess bruksvärde visar sig först i den efterföljande prestationen. Arbetskraftens försäljning och arbetets utförande, d.v.s. dess användning som bruksvärde, sammanfaller därför inte till tiden. Men ifråga om sådana varor, där den formella försäljningen av bruksvärdet och den verkliga överlåtelsen till köparen inte infaller samtidigt, fungerar köparens pengar oftast som betalningsmedel.[170*] I alla länder med kapitalistiskt produktionssätt betalas arbetskraften, först sedan den har varit i verksamhet under den i köpekontraktet fastställda tiden, t.ex. vid slutet av varje vecka. Överallt förskotterar arbetaren åt kapitalisten arbetskraftens bruksvärde. Han låter köparen förbruka den, innan han får betalt, d.v.s. överallt ger arbetaren kapitalisten kredit. Att denna kreditgivning inte är någon inbillning visar inte bara tillfälliga förluster av innestående löner vid kapitalisternas konkurser[171*] utan också en rad mera långvariga verkningar.[172*] Emellertid ändrar det ingenting i själva varubytets natur, om penningen fungerar som köpmedel eller betalningsmedel. Liksom hyrespriset för ett hus är priset på arbetskraften kontraktsmässigt fastställt, ehuru det först efteråt förverkligas.[L*] Arbetskraften är såld, fastän den betalas först efteråt. För att klart uppfatta förhållandet är det dock nyttigt att tillsvidare utgå ifrån att arbetskraftens ägare erhåller det avtalade priset samtidigt som försäljningen sker.
Vi känner nu det sätt, varpå det värde bestämmes, som penningägaren utbetalar till ägaren av denna egendomliga vara, arbetskraften. Det bruksvärde, som köparen å sin sida får i utbyte, framträder först vid den verkliga förbrukningen, då arbetskraften konsumeras. Alla förnödenheter, som är nödvändiga för denna process, såsom råmaterial o.d., köper penningägaren på varumarknaden och betalar till fulla priset. Arbetskraftens förbrukning är samtidigt produktionen av varan och mervärdet. Förbrukningen av arbetskraften äger rum utanför varumarknaden eller cirkulationen på samma sätt som förbrukningen av alla andra varor. Vi lämnar därför denna larmande och ytliga miljö, som var och en kan överblicka, och som står öppen för alla, och följer i stället penningägaren och arbetskraftens ägare till produktionens hemliga verkstad, över vars port står skrivet: No admittance except on business.[LI*] Här skall det visa sig, inte bara hur kapitalet producerar, utan också hur det själv produceras. Profitens hemlighet skall äntligen avslöjas.
Cirkulationen eller varubytet, innanför vars gränser köp och försäljning av arbetskraften äger rum, var i själva verket ett sannskyldigt Eden för de nedärvda mänskliga rättigheterna. Det som här endast och allenast härskar, är frihet, jämlikhet, egendom och Bentham.[172a*] Frihet! ty köpare och säljare av en vara, t.ex. arbetskraft, handlar endast i enlighet med sin egen fria vilja. De ingår avtal såsom fria, juridiskt jämbördiga personer. Kontraktet är det slutresultat, vari deras viljor får ett gemensamt rättsuttryck. Jämlikhet! ty de träder i relation till varandra endast som varuägare och byter lika värden. Egendom! ty var och en bestämmer bara över sitt. Bentham! ty var och en av dem bägge har endast att ta vara på sig själv. Den enda makt, som sammanför de två parterna och ställer dem i relation till varandra, är deras egennytta, deras särskilda fördel, deras privatintresse. Och just emedan var och en bara tänker på sig själv och ingen på den andre, fullbordar de till följd av en tingens förutbestämda harmoni[LII*] eller under en alltigenom slipad försyns beskärm endast ett verk till ömsesidig fördel, ett verk av samhällsnytta och samhällsintresse.
När de lämnar den enkla varucirkulationens eller varubytets område, varifrån den vulgäre frihandlaren hämtar sina åsikter, sina begrepp och sin måttstock för sitt omdöme om kapitalets och lönearbetets samhälle, verkar våra uppträdande personer ha fått sitt utseende i någon mån förändrat. Den förutvarande penningägaren tågar i spetsen som kapitalist, och arbetskraftens ägare följer efter som hans arbetare - den ene beskäftigt smilande och vinningslysten, den andre skygg, motsträvig, en man som har sålt sitt eget skinn på marknaden och nu inte har annat att vänta än - att få det garvat.
Arbete är förbrukning av arbetskraft. Köparen av arbetskraft konsumerar den, i det han låter dess säljare arbeta. Den sistnämnde blir härigenom faktiskt verkande arbetskraft, vilket han förut endast var potentiellt. För att de produkter, som hans arbete frambringar, skall bli varor, är första villkoret, att de är bruksvärden, ting som kan tillfredsställa behov av ett eller annat slag. Det är alltså ett speciellt bruksvärde, en bestämd vara, som kapitalisten låter arbetaren förfärdiga. Produktionen av bruksvärden eller nyttigheter förändras inte till sin allmänna natur genom att produktionen försiggår för kapitalistens räkning och under hans kontroll. Arbetsprocessen kan därför till en början betraktas oberoende av varje bestämd samhällsform.
Arbetet är först och främst ett samspel mellan människan och naturen, en process vari människan genom sin egen verksamhet förmedlar, reglerar och kontrollerar sitt förhållande till naturen. Människan uppträder själv som en naturmakt gentemot naturmaterialet. Hon sätter de naturkrafter i rörelse, som hennes kropp är utrustad med, armar och ben, hand och hjärna, för att tillägna sig naturmaterialet i en för henne själv användbar form. Genom denna rörelse påverkar hon den yttre naturen och förändrar densamma men förändrar samtidigt sin egen natur. Hon utvecklar sina slumrande möjligheter och tvingar sina krafters spel under sitt eget herravälde. Vi har här ingenting att göra med arbetets tidigaste, primitiva och instinktiva former. Det ligger oändliga tidsrymder mellan det samhälle, där arbetaren uppträder på varumarknaden som säljare av sin egen arbetskraft, och den forntid, då det mänskliga arbetet ännu inte hade kastat av sig sin första instinktiva form. Vi förutsätter arbetet i en form, som är uteslutande mänsklig. En spindel utför arbetsmoment som liknar vävarens, och ett bi bygger vaxceller med en skicklighet som gör mången mänsklig byggmästare skamsen. Men det som i grunden skiljer den sämste byggmästare från det duktigaste bi, är att han har byggt cellen i huvudet, innan han bygger den i vax. Vid arbetsprocessens slut framkommer ett resultat, som redan från början fanns i arbetarens medvetande, alltså redan existerade ideellt. Han åstadkommer inte bara en formförändring i naturen, utan samtidigt förverkligar han i naturen ett ändamål som han känner, och arten av hans verksamhet bestämmes lagbundet av detta ändamål, som han måste underordna sin vilja. Och detta underordnande är ingen enstaka handling. Förutom ansträngningen av de organ som arbetar, kräves under hela arbetets gång en målmedveten vilja som yttrar sig i uppmärksamhet, desto mera nödvändig, ju mindre arbetet genom sitt eget innehåll och sättet för utförandet förmår stimulera arbetaren, ju mindre han alltså kan använda arbetet som utlösning för sina egna andliga och lekamliga krafter.
Arbetsprocessens enkla beståndsdelar är: 1) den ändamålsenliga verksamheten eller själva arbetet, 2) det föremål som den påverkar och 3) det medel varmed den verkar.[173*]
Jorden (som i ekonomiskt avseende även innefattar vattnet) har från begynnelsen försett människan med proviant, d.v.s. färdiga livsmedel,[173a*] och den är alltjämt utan människans åtgörande tillgänglig som det allmänna föremålet för mänskligt arbete. Alla de ting, som arbetet endast rycker loss ur deras omedelbara sammanhang med jorden, finns redan i naturen som arbetsobjekt. Så är det med fisken, som skiljes från sitt livselement vattnet genom att fångas, så med timret, som fälles i urskogen, och med malmen, som brytes lös ur sin åder. Om själva arbetsföremålet däremot redan har förändrats genom tidigare arbete, kallar vi det råmaterial. Så t.ex. den redan brutna malmen, som nu skall förädlas. Allt råmaterial är arbetsföremål, men varje arbetsföremål är inte råmaterial. Råmaterial blir arbetsföremålet, endast när det förändrats genom arbete.
Arbetsmedlet är ett ting eller en samling av ting, som arbetaren placerar mellan sig själv och arbetsföremålet, och som skall överföra hans verksamhet på detta föremål. Han utnyttjar tingens mekaniska, fysikaliska och kemiska egenskaper och låter dem verka som maktmedel på andra ting i enlighet med hans syften.[174*] Om man bortser från de livsmedel, som finns färdiga i naturen, som t.ex. frukter, och för vilkas åtkomst han endast behöver använda sina egna händer som arbetsmedel, är det föremål, som arbetaren direkt kommer i beröring med och behärskar, inte arbetsföremålet utan arbetsmedlet. Därvid blir tingen omkring honom själva organ för hans verksamhet, organ som fogas till hans egna kroppsliga organ, så att hans naturliga gestalt blir förlängd - trots bibelns ord.[LIII*] Liksom naturen är hans ursprungliga proviantmagasin, så är den också hans ursprungliga förråd av arbetsmedel. Den ger honom t.ex. stenen, som han använder till vapen, och som han hugger och skär och slår eld med. Jorden själv är ett arbetsmedel, men dess användning i jordbruket förutsätter å andra sidan en hel rad andra arbetsmedel och en redan relativt högt utvecklad arbetskraft.[175*] Så snart arbetsprocessen överhuvud har börjat utvecklas, kräver den arbetsmedel, som redan i förväg är bearbetade. I de äldsta grottboningarna finner vi verktyg och vapen av sten. Vid sidan av bearbetade material, sten, trä, ben och musselskal, spelar i människans tidigare historia det tama djuret, alltså det genom arbete redan förvandlade, uppfödda djuret, huvudrollen som arbetsmedel.[176*] Framställning och bruk av arbetsmedel karakteriserar den mänskliga arbetsprocessen, även om ansatser till en dylik utveckling kan spåras hos vissa djurarter, och Franklin definierar därför människan som "a toolmaking animal", ett verktygsfabricerande djur. Lika viktig som undersökningen av skelettrester är för kännedomen om utdöda djurarter, är det att studera resterna av arbetsmedel för att få kännedom om förgångna ekonomiska samhällsformer. Det som skiljer de ekonomiska epokerna, är inte vad som tillverkas, utan hur, med vilka arbetsmedel.[177*] Arbetsmedlen är inte bara måttstock för den mänskliga arbetskraftens utvecklingsgrad utan karakteriserar också de samhällsförhållanden, under vilka arbetet utföres. Bland arbetsmedlen själva ger de mekaniska arbetsmedlen, som sammanfattningsvis kan kallas produktionens skelett och muskelsystem, ett betydligt säkrare underlag för värderingen av en samhällelig produktionsepok än sådana arbetsmedel, som endast tjänar som behållare för arbetsföremålen och som tillsammans kan betraktas som produktionens kärlsystem, t.ex. rör, fat, korgar, krukor o.s.v. Endast i den kemiska industrin spelar dessa någon väsentlig roll.[177a*]
I vidare mening omfattar arbetsmedlen, förutom de ting som förmedlar arbetets verkan på dess föremål och därför på något sätt tjänar som medel för själva verksamheten, även de yttre betingelser som bildar förutsättningen för att arbetet skall kunna utföras. De ingår inte direkt i arbetsprocessen, men utan dem kan den inte alls eller endast ofullständigt äga rum. Jorden själv är det allmänna arbetsmedlet av denna art, ty den ger arbetaren hans locus standi[LIV*] och hans arbetsprocess dess verksamhetsfält (field of employment). Arbetsmedel av detta slag, framställda genom tidigare arbete, är fabriksbyggnader, kanaler, gator o.s.v.
Människor uppnår genom arbetet och med hjälp av arbetsmedlen en i förväg planerad förändring av arbetsföremålen. Produkten utgör processens avslutning. Denna produkt är ett bruksvärde, ett naturmaterial, som genom formförändring anpassats efter mänskliga behov. Arbetet har knutits till sitt föremål. Det har materialiserats, och föremålen har bearbetats. Det som på arbetarens sida uppträdde i form av rörelse, uppträder nu i produkten som en egenskap i vila. Arbetaren har spunnit, och produkten är garn.
Om hela processen betraktas från resultatets, produktens ståndpunkt, så framträder både arbetsmedel och arbetsföremål som produktionsmedel[178*] och arbetet självt som produktivt arbete.[179*]
När ett bruksvärde lämnar arbetsprocessen som produkt, träder andra bruksvärden in i den som produktionsmedel, och dessa bruksvärden är i sin tur produkter av tidigare arbetsprocesser. Samma bruksvärde, som är produkt av det ena arbetet, blir produktionsmedel för det andra arbetet. Produkter är därför inte endast resultat av utan samtidigt betingelser för arbetsprocessen.
Med undantag för den extraktiva industrin, som har sina arbetsföremål färdiga i naturen, t.ex. bergsbruk, jakt, fiske o.s.v. (åkerbruket endast när orörd mark bearbetas första gången), arbetar alla industrigrenar med råmaterial, d.v.s. arbetsföremål som redan tidigare har bearbetats, som själva redan är arbetsprodukter. Så t.ex. utsädet i jordbruket. Djur och växter, som man brukar betrakta som naturprodukter, behöver inte vara produkter endast av förra årets arbete utan kan i sina nuvarande former vara resultat av en förvandling, som under mänsklig kontroll och med hjälp av mänskligt arbete har pågått under generationer. Vad speciellt arbetsmedlen beträffar, så företer de flesta av dem även vid ett ytligt betraktande spår av tidigare arbete.
Råmaterialet kan utgöra huvudbeståndsdelen i en produkt eller endast ingå som ett biämne vid framställningen. Biämnet förbrukas av arbetsmedlet, t.ex. kolet av ångmaskinen, oljan av hjulaxeln, höet av dragdjuret. Eller också kan det tillföras råmaterialet för att åstadkomma en ämnesförändring, som när oblekt linneväv behandlas med klor, eller när kol tillsättes järnet, eller när ullen färgas. Eller också kan biämnet understödja arbetsprocessen, vilket t.ex. gäller de ämnen som nyttjas för arbetslokalens upplysning och uppvärmning. I den kemiska industrin försvinner skillnaden mellan egentliga råvaror och biämnen, emedan inget råmaterial där framträder på nytt som arbetsproduktens materiella substans.[180*]
Då varje ting har många olika egenskaper och därför nyttjas på många olika sätt, kan samma produkt vara råmaterial i helt olika arbetsprocesser. Korn är t.ex. råmaterial för mjölnaren, stärkelsefabrikanten, destillatören, boskapsuppfödaren o.s.v. På samma sätt går kolet ut ur gruvindustrin som produkt och vänder tillbaka dit som produktionsmedel.
Samma produkt kan i samma arbetsprocess tjäna både som arbetsmedel och råmaterial. Vid boskapsuppfödning t.ex. är slaktdjuret det bearbetade råmaterialet och samtidigt ett arbetsmedel i gödselproduktionen.
En produkt, som är färdig för konsumtion, kan på nytt bli råmaterial för en annan produkt, som när t.ex. druvan blir råmaterial för vinet. Eller också kan arbetet avlämna produkten i en form, där den endast kan tjäna som råvara. Dessa slags råmaterial kallas halvfabrikat men borde hellre betraktas som stadier i produktionsprocessen, som t.ex. bomull, tråd, garn o.s.v. Ehuru det ursprungliga råmaterialet självt redan är en arbetsprodukt, kan det genomlöpa en hel rad olika processer, där det hela tiden i ständigt förändrat skick tjänar som råmaterial, tills det lämnar den sista arbetsprocessen som färdigt livsmedel eller färdigt arbetsmedel.
Vi ser alltså: Om ett bruksvärde uppträder som råmaterial, arbetsmedel eller arbetsprodukt, beror helt och hållet på vilken funktion det har eller vilken ställning det intar i arbetsprocessen. Om denna ställning förändras, så förändras även dess bestämmelse i processen.
När produkterna ingår i nya arbetsprocesser som produktionsmedel, förlorar de därför karaktären av arbetsprodukter. De fungerar endast som materiella faktorer för det levande arbetet. Den som spinner behandlar spinnrocken endast som ett medel, varmed han spinner, linet endast som det föremål som skall spinnas till garn. Emellertid kan man inte spinna utan material och spinnrock. Dessa produkter måste därför finnas till hands, för att arbetet skall kunna påbörjas. Men i själva denna process är det lika likgiltigt, att linet och spinnrocken är resultat av tidigare arbete, som det är för matsmältningsprocessen, att brödet är resultatet av bondens, mjölnarens och bagarens arbete. Om under arbetets gång produktionsmedlen uppmärksammas som produkter av tidigare arbete, så beror det tvärtom på deras eventuella brister. En kniv som inte biter, garn som ständigt går av, påminner livligt om den knivsmed och den garnfabrikant, som bär ansvaret för felen. I en lyckad produkt är varje spår försvunnet av det arbete, som har framställt dess bruksegenskaper.
En maskin, som inte gör tjänst i arbetsprocessen, är onyttig. Den utsättes dessutom för den naturliga ämnesomsättningens förstörande krafter. Järnet rostar, träet ruttnar. Garn, som inte väves eller stickas, är värdelös bomull. Det levande arbetet måste gripa dessa ting, väcka liv i dem och förvandla dem från ämnen med endast möjlighet att bli bruksvärden till verkliga och verksamma bruksvärden. De blir värmda av arbetets eld, de blir ett med arbetet, besjälas av dess anda att fylla sina funktioner i processen, och så blir de visserligen förbrukade men för att tjäna ett ändamål. De blir medel att skapa nya bruksvärden, nya arbetsprodukter, lämpliga att tjäna som existensmedel i den personliga förbrukningen eller ingå som produktionsmedel i en ny arbetsprocess.
Medan dessa produkter inte endast är resultat av arbetsprocessen utan också betingelser för att den kan ske, så kan å andra sidan dessa produkter av tidigare arbete endast bli bruksvärden, om de kommer in i arbetsprocessen och träder i kontakt med levande arbete.
Arbetet förbrukar de ämnen, som det bearbetar, arbetsföremålen och arbetsmedlen, förtär dem, och arbetet är alltså en konsumtionsprocess. Denna produktiva konsumtion förtär arbetsprodukterna som existensmedel för själva arbetet och skiljer sig därigenom från den personliga konsumtionen, som använder arbetsprodukterna som existensmedel för människorna. Resultatet av den individuella konsumtionen är konsumenten själv, medan resultatet av den produktiva konsumtionen är en från konsumenten fristående produkt.
Försåvitt arbetsmedlet och arbetsföremålet redan är arbetsprodukter, förtär arbetet produkter för att skapa nya, eller det använder arbetsprodukter som produktionsmedel för att frambringa nya produkter. Men alldeles som arbetsprocessen ursprungligen endast försiggick som en växelverkan mellan människan och jorden, just som den var, utan människans åtgörande, tjänar jorden alltjämt som produktionsmedel i samtliga fall, där produktionsmedlet finns i naturen och inte är framställt genom mänskligt arbete.
Arbetsprocessen, sådan vi har framställt den i dess enkla och allmänna beståndsdelar, är en ändamålsenlig verksamhet, som syftar till att frambringa bruksvärden, att omdana naturrikedomarna för att göra dem lämpade att tillfredsställa mänskliga behov. Arbetsprocessen förmedlar ämnesomsättningen mellan människan och naturen, den är livsprocessens eviga förutsättning och därför oberoende av det mänskliga livets utformning, den är snarast gemensam för alla mänskliga samhällsformer. Det var därför inte nödvändigt att studera arbetaren i hans relation till andra arbetare. Det var tillräckligt att behandla människan och hennes arbete å ena sidan, naturen och dess råämnen å den andra. Man kan inte på smaken av vetet sluta sig till vem som odlat det, och lika litet kan man se på arbetsprocessen, under vilka betingelser den försiggår, om den sker under slavfogdens brutala piska eller inför kapitalistens bekymrade blickar, om det är Cincinnatus som odlar sina få jugera, eller om det är vilden som nedlägger sitt villebråd med en sten.[181*]
Vi återvänder till vår kapitalist in spe. Vi lämnade honom, sedan han på varumarknaden hade köpt alla de ting, som är nödvändiga för arbetsprocessen, de materiella faktorerna eller produktionsmedlen och den personliga faktorn eller arbetskraften. Med slug beräkning har han utvalt de produktionsmedel och den arbetskraft, som passar för hans speciella geschäft, spinneri, skotillverkning o.s.v. Vår kapitalist skrider alltså till verket att konsumera den köpta varan arbetskraft, d.v.s. han låter arbetskraftens innehavare, arbetaren, konsumera produktionsmedlen genom sitt arbete. Arbetsprocessens allmänna natur förändras naturligtvis inte därav, att arbetaren arbetar åt kapitalisten i stället för åt sig själv. Men inte heller den bestämda metod, som användes när man gör skor eller spinner garn, behöver till att börja med förändras genom kapitalistens mellankomst. Han måste ta arbetskraften, sådan han finner den på marknaden, alltså även arbetet, såsom det har utvecklats under en period, då det ännu inte fanns några kapitalister. Först på ett senare utvecklingsstadium förvandlas produktionssättet, på grund av att arbetet underordnas kapitalet, och denna förvandling blir alltså först senare föremål för vår undersökning.
När arbetskraften förbrukas av kapitalisten, uppvisar arbetsprocessen två säregna fenomen.
Arbetaren arbetar under kontroll av den kapitalist, som äger hans arbetskraft. Kapitalisten övervakar, att arbetet utföres på rätt sätt, och att produktionsmedlen blir ändamålsenligt utnyttjade, alltså på ett sådant sätt att inget råmaterial går tillspillo, samt att arbetsverktygen skonas eller med andra ord endast förbrukas i den utsträckning arbetet kräver.
För det andra: produkten är kapitalistens egendom, inte den omedelbara producentens, arbetarens. Kapitalisten betalar t.ex. arbetskraftens dagsvärde. Bruket av arbetskraften tillhör honom alltså för en dag, på samma sätt som bruket av varje annan vara, t.ex. en häst, som han hyrt för en dag. Bruket av varan tillhör varans köpare, och arbetskraftens innehavare ger i själva verket bara ut det bruksvärde han har sålt, när han utför sitt arbete. Från det ögonblick, då han inträdde i kapitalistens verkstad, blev kapitalisten ägare av hans arbetskrafts bruksvärde, alltså ägare av rätten till att använda den, av själva arbetet. Kapitalisten har genom köpet av arbetskraft tillsatt arbete som ett levande jäsämne i produktens döda beståndsdelar, vilka också tillhör honom. Från hans ståndpunkt är arbetsprocessen endast en förbrukning av den vara han har köpt, arbetskraften, som han emellertid endast kan använda genom att förse den med produktionsmedel. Arbetsprocessen är en process mellan ting, som kapitalisten har köpt, mellan ting som tillhör honom. Produkten av denna process tillhör honom därför fullt ut lika mycket som produkten av jäsningsprocessen i hans vinkällare.[182*]
Produkten - som är kapitalistens egendom - är ett bruksvärde, garn, skor o.s.v. Men även om skor på sätt och vis kan sägas bidra till sociala framsteg, och även om vår kapitalist avgjort är en framstegsman, så tillverkar han inte skor för skornas egen skull. I varuproduktionen är bruksvärdet överhuvud inte något "qu'on aime pour lui-même".[LVI*] Bruksvärden produceras endast försåvitt och i den utsträckning de utgör underlaget för eller innehåller bytesvärde. Och vår kapitalist har två syften. För det första vill han producera ett bruksvärde som har bytesvärde, en artikel som är avsedd för försäljning, en vara. För det andra vill han producera en vara, vars värde är större än det sammanlagda värdet av de varor som förbrukas under produktionen, mera värd än produktionsmedlen och arbetskraften, för vilka han har förskotterat sina goda pengar på varumarknaden. Han vill inte bara producera ett bruksvärde, utan en vara; inte bara bruksvärde, utan också värde; inte bara värde, utan också mervärde.
Då det här är fråga om varuproduktion, har vi hittills i själva verket endast betraktat en sida av processen. Liksom varan själv är en enhet av bruksvärde och värde, måste dess produktionsprocess vara en enhet av arbetsprocess och värdeskapande process.
Vi skall nu studera produktionsprocessen även såsom värdeskapande process.
Vi vet, att värdet av varje vara bestämmes av den mängd arbete, som är nedlagt i dess bruksvärde, alltså av den arbetstid som är samhälleligt nödvändig för dess produktion. Detta gäller då också för den produkt, som vår kapitalist erhöll som resultat av arbetsprocessen. Därför måste vi först beräkna det arbete, som är nedlagt i denna produkt. Vi antar, att det är fråga om garn.
För att framställa garn behövs först och främst råmaterial, t.ex. 10 pund bomull. Vi behöver inte först undersöka bomullens värde, ty kapitalisten har redan köpt den på marknaden till dess värde, låt oss säga 10 shilling. I bomullens pris framträder redan den arbetstid, som är nödvändig för att framställa den, såsom allmänt samhälleligt arbete. Vi antar vidare, att slitaget på det maskineri, som användes vid bomullens bearbetning, och som vi låter representera alla andra utnyttjade arbetsmedel, har ett värde av 2 shilling. Om det behövs i genomsnitt 24 arbetstimmar eller 2 arbetsdagar för att framställa en guldmängd på 12 shilling, så följer därav, att garnet närmast representerar 2 dagars arbete.
Man bör inte låta sig vilseledas av den omständigheten, att bomullen har förändrat form, och att de förslitna maskindelarna har försvunnit. Om värdet av 40 pund garn är lika med värdet av 40 pund bomull plus värdet av en hel spindel,[LVII*] d.v.s. om samma arbetstid åtgår för att framställa dessa bägge här likställda värden, så är, till följd av den allmänna värdelagen, värdet av 10 pund garn lika med värdet av 10 pund bomull plus värdet av 1/4 spindel.
I detta fall har samma arbetstid nedlagts i bruksvärdet garn som i bruksvärdena bomull och spindel. Värdet blir därför detsamma, vare sig det visar sig i garn eller i spindel och bomull. Att spindeln och bomullen, i stället för att ligga overksamma bredvid varandra samarbetar i spinnprocessen, vilken förändrar deras bruksformer och förvandlar dem till garn, det har lika liten betydelse för deras värde, som om de genom vanligt varubyte hade utbytts mot garn av samma värde.
Den arbetstid, som behövs för att producera bomullen, är en del av den arbetstid, som är nödvändig för att producera garnet, vars råmaterial bomullen är. På samma sätt förhåller det sig med den arbetstid, som har använts för produktionen av spindelmassan, utan vars förslitning eller konsumtion bomullen inte kan spinnas till garn.[183*]
De respektive i tid och rum åtskilda arbetsprocesser, som producerade bomullen och den förbrukade spindelmassan, och som slutligen framställde garn av bomull och spindel, kan betraktas som olika, på varandra följande avsnitt av en och samma arbetsprocess, försåvitt det som skall undersökas är garnets värde eller den arbetstid, som behövs för att framställa det. Allt arbete, som garnet innehåller, tillhör den förflutna tiden. Det är en helt ovidkommande sak, att det arbete som behövdes för att producera arbetsmedlen, ligger längre tillbaka i tiden, under det att det arbete som användes omedelbart under spinningen, ligger närmare i tiden. Om en bestämd mängd arbete, t.ex. 30 dagar, behövs för att bygga ett hus, så är det utan betydelse för mängden av den arbetstid som är nedlagt i huset, att den 30:e arbetsdagen användes 29 dagar senare än den första arbetsdagen. På samma sätt kan den arbetstid, som råmaterial och arbetsmedel innehåller, betraktas alldeles som om denna arbetstid hade använts på ett tidigare stadium av spinnprocessen, innan det sista arbetet tillfördes garnet under själva spinningen.
Värdena av produktionsmedlen, bomullen och spindeln, uttryckta i ett pris på 12 shilling, utgör alltså beståndsdelar i garnets eller produktens värde.
Två betingelser måste emellertid vara uppfyllda. För det första måste bomullen och spindeln ha tjänat till att producera ett bruksvärde. I vårt exempel måste det ha blivit garn av dem. Värdet måste frambringas av ett bruksvärde, men det saknar betydelse vilket bruksvärde som spelar denna roll. Den andra förutsättningen är, att endast så mycken arbetstid utnyttjades, som var nödvändig under de givna samhälleliga produktionsbetingelserna. Om det alltså endast behövs 1 pund bomull för att spinna 1 pund garn, så får endast 1 pund bomull åtgå för framställningen av 1 pund garn. På samma sätt förhåller det sig med spindeln. Om kapitalisten får i sitt huvud att använda spindlar av guld i stället för järnspindlar, så räknas i garnvärdet endast det samhälleligt nödvändiga arbetet, d.v.s. den arbetstid som behövs för att tillverka järnspindlar.
Vi känner nu den del av garnets värde, som utgöres av produktionsmedlen, av bomullen och spindeln. Den är lika med 12 shilling eller två använda arbetsdagar. Det återstår nu att undersöka den del av värdet, som spinnarens eget arbete tillför bomullen.
Vi måste nu betrakta detta arbete från en helt annan synpunkt än under arbetsprocessen. Den gången rörde det sig om den ändamålsenliga verksamheten att förvandla bomull till garn. Ju ändamålsenligare arbete, desto bättre garn, förutsatt att alla andra omständigheter förblir oförändrade. Spinnarens arbete var specifikt olika andra produktiva arbeten, och denna skillnad visade sig både subjektivt och objektivt i spinnarens speciella syfte, i hans speciella arbetssätt, i hans produktionsmedels speciella art och i produktens speciella bruksvärde. Bomull och spindel tjänar som material för spinneriarbetet, men man kan inte göra kanoner av detta material. Om vi däremot betraktar spinnarens arbete som värdeskapande eller som värdekälla, visar det sig att det inte alls är olika kanonborrarens arbete eller, för att ta något mera näraliggande, det arbete som bomullsodlaren och spindelmakaren har utfört, och som är förverkligat i garnets produktionsmedel. Endast på grund av denna likhet kan bomullsodlingen, spindelfabrikationen och spinneriarbetet utgöra beståndsdelar av samma totalvärde, garnets värde. Här är det inte längre fråga om arbetets kvalitet, dess beskaffenhet och innehåll, utan endast om dess kvantitet. Och den är en enkel sak att beräkna. Vi antar, att spinneriarbete är enkelt arbete, samhälleligt genomsnittsarbete, och längre fram skall vi konstatera, att det motsatta antagandet ingenting ändrar i saken.
Under arbetsprocessen förvandlas arbetet oupphörligt från verksamhet till färdigt resultat. Efter en timmes förlopp har spinneriarbetet förvandlats till en viss mängd garn; en bestämd mängd arbete, en arbetstimme, har nedlagts i bomullen. Vi använder termen arbetstimme, förbrukning av spinnarens arbetskraft under en timme, emedan vi här endast betraktar spinneriarbetet som förbrukning av arbetskraft, utan hänsyn till arbetets speciella egenskaper som spinneriarbete.
Det är av avgörande betydelse, att under processens förlopp, under bomullens förvandling till garn, endast den samhälleligt nödvändiga arbetstiden förbrukas. Om a pund bomull förvandlas till b pund garn på en arbetstimme under normala, d.v.s. genomsnittliga samhälleliga betingelser, så gäller som en 12 timmars arbetsdag endast en sådan arbetsdag, då 12 × a pund bomull förvandlas till 12 × b pund garn. Ty endast den samhälleligt nödvändiga arbetstiden räknas som värdeskapande.
Liksom själva arbetet framträder här även råmaterialet och produkten i ett helt annat ljus än i den egentliga arbetsprocessen. Råmaterialet gör sig här gällande endast som mottagare av en bestämd mängd arbete. Medan råmaterialet tar emot arbetet, förvandlas det till garn, därför att arbetet förbrukas och tillföres i form av spinneriarbete. Men produkten, garnet, är nu endast måttstocken på det arbete, som nedlagts i bomullen. Om 12/3 pund bomull spinnes eller förvandlas till 12/3 pund garn under loppet av en timme, så har 6 arbetstimmar nedlagts i 10 pund garn. Bestämda och erfarenhetsmässigt fastställda mängder av produkten representerar nu ingenting annat än bestämda mängder arbete, bestämda mängder kristalliserad arbetstid. Produkten är nu t.ex. 1 timmes, 2 timmars, en dags materialiserat samhälleligt arbete.
Att arbetet just är spinneriarbete, materialet bomull och produkten garn, är i detta sammanhang lika ovidkommande, som att själva arbetsföremålet redan är en produkt, alltså råmaterial. Om arbetaren vore sysselsatt i en kolgruva i stället för i ett spinneri, så skulle arbetsföremålet, kolet, tillhandahållas av naturen. Likafullt skulle en bestämd mängd lösbrutna kol, t.ex. en centner, representera en bestämd mängd förbrukat arbete.
Då arbetskraften såldes, förutsatte vi att dess dagsvärde var lika med 3 shilling, och att dessa 3 shilling representerade 6 arbetstimmar, alltså att denna arbetsmängd behövs för att framställa den genomsnittliga mängden av arbetarens dagliga livsförnödenheter. Om nu vår spinnare på 1 arbetstimme förvandlar 12/3 pund bomull till 12/3 pund garn,[184*] så förvandlar han på 6 timmar 10 pund bomull till 10 pund garn. Under spinnprocessen absorberar alltså bomullen 6 arbetstimmar. Samma arbetstid är nedlagd i en guldmängd på 3 shilling. Genom spinneriarbetet tar alltså bomullen själv emot ett värde på 3 shilling.
Låt oss nu se på totalvärdet av produkten, de 10 punden garn. I detta garn är 2½ arbetsdagar nedlagda, varav 2 dagar i bomull och spindelmassa och 1/2 dag i spinningen. Samma arbetsmängd är nedlagd i en guldmängd på 15 shilling. Det pris, som motsvarar värdet av de 10 punden garn, belöper sig alltså till 15 shilling, och priset på 1 pund garn blir 1 shilling 6 pence.
Vår kapitalist häpnar. Produktens värde är lika med värdet av det satsade kapitalet. Det tillskjutna värdet har inte förstorats, inte frambragt något mervärde, och pengarna har alltså inte förvandlats till kapital. Priset på 10 pund garn är 15 shilling, och 15 shilling betalades på varumarknaden för produktens beståndsdelar eller - vilket är samma sak - för arbetsprocessens faktorer: 10 shilling för bomullen, 2 shilling för förbrukad spindelmassa och 3 shilling för arbetskraften. Det hjälper inte, att garnets värde nu har ökats, ty dess värde är endast summan av de värden, som förut fördelade sig på bomullen, spindeln och arbetskraften. Och ur en sådan ren addition av befintliga värden kan aldrig i evighet något mervärde uppkomma.[185*] Dessa värden är nu samlade i ett föremål, men det var de även förut, nämligen i penningsumman 15 shilling, innan denna uppdelades genom tre varuköp.
I och för sig är detta resultat inte förvånande. Värdet av 1 pund garn är 1 shilling 6 pence, och för 10 pund garn måste vår kapitalist alltså betala 15 shilling på varumarknaden. Han kan köpa ett hus färdigt på marknaden, eller han kan låta bygga det för egen räkning, men vilket sätt han än väljer, så förökas inte den penningsumma, som han betalar för huset.
Kapitalisten, som vet besked i vulgärekonomin, säger kanske att han har lagt ut sina pengar i den avsikten att göra mera pengar av dem. Men vägen till helvetet är ju också stenlagd med goda föresatser, och han kunde lika gärna haft för avsikt att göra pengar utan att producera.[186*] Han svär, att man inte skall ertappa honom en gång till. För framtiden skall han köpa varan färdig på marknaden i stället för att fabricera den själv. Men om alla hans bröder kapitalisterna gör på samma sätt, hur skall han då finna någon vara på marknaden? Och pengar kan han inte äta. Han blir sentimental. Man bör betänka hans avhållsamhet. Han kunde ju ha festat upp sina 15 shilling. I stället har han förbrukat dem produktivt och tillverkat garn av dem. Men i gengäld är han ju nu i besittning av garn i stället för kopparslagare. Han får till varje pris inte återfalla i skattsamlarens roll, som visade oss, vad askesen kan leda till. Och dessutom: där ingenting finns att ta, har t.o.m. kejsaren förlorat sin rätt. Vilka meriter han än kan skaffa sig genom sin försakelse, så finns det ingenting att betala dem extra med, eftersom värdet av den framställda produkten endast är lika med summan av de varuvärden, som har förbrukats. Han borde alltså lugna sig med att dygden är sin egen belöning. Men i stället blir han påträngande. Garnet är honom till ingen nytta. Han har tillverkat det för försäljning. Så får han väl sälja det men för framtiden se till att bara tillverka ting för sitt eget behov - ett recept som redan hans husläkare MacCulloch ordinerat honom som ett beprövat medel mot överproduktionens epidemi. Han ilsknar till. Skulle arbetaren med egna händer kunna skapa arbetsresultat, producera varor ur tomma luften? Gav han inte arbetaren det material, som behövdes för att utföra ett nyttigt arbete? Då nu samhället till största delen består av sådana fattiglappar, har han kanske inte gjort samhället en ovärderlig tjänst genom sina produktionsmedel, sin bomull och sin spinnmaskin? Och arbetaren själv, som han till på köpet har försett med livsmedel? Skall han inte få tillgodoräkna sig något för den tjänsten? Men har inte arbetaren i gengäld gjort honom den tjänsten att förvandla bomull och spindel till garn? För övrigt är det här inte fråga om tjänster.[187*] En tjänst är ingenting annat än den nyttiga verkan av ett bruksvärde, det må gälla en vara eller ett arbete.[188*] Men här är det fråga om bytesvärdet. Han betalade arbetaren ett värde på 3 shilling. Arbetaren gav honom exakt lika mycket tillbaka genom det värde på 3 shilling, som han tillförde bomullen. Vår vän, som nyss var så högmodig just på grund av sitt kapital, ikläder sig plötsligt sin egen arbetares anspråkslösa gestalt. Har han inte själv arbetat? Har han inte skött övervakningen, kontrollen av arbetet? Skapar inte detta hans arbete också värde? Hans egna förmän och hans direktör[LVIII*] rycker på axlarna. Men han har redan med ett förnöjt leende återtagit sitt gamla ansiktsuttryck. Han drog oss vid näsan med sin jämmerlåt. Själv ger han inte en vitten för den. Han överlåter dessa och liknande billiga undanflykter och ihåliga fraser till professorerna i politisk ekonomi, som han själv avlönar för detta ändamål. Han är själv en praktisk man, som visserligen inte alltid tänker över, vad han säger utanför företaget, men som alltid vet vad han gör inom företaget.
Låt oss närmare undersöka saken. Arbetskraftens dagsvärde utgjorde 3 shilling, ty en halv arbetsdag var nedlagd däri, d.v.s. de livsmedel som arbetaren dagligen behöver kostar en halv arbetsdag. Men det tidigare arbete, som döljes i arbetskraften, och det levande arbete, som den kan prestera, de dagliga omkostnaderna för dess vidmakthållande, är två helt olika storheter. Det första bestämmer arbetskraftens bytesvärde, det andra utgör dess bruksvärde. Att en halv dags arbete behövs för att hålla arbetaren vid liv i 24 timmar, hindrar honom inte alls från att arbeta en hel dag. Arbetskraftens värde och det värde den skapar under arbetsprocessen, är alltså två skilda saker. Det var denna värdedifferens kapitalisten hade i sikte, när han köpte arbetskraften. Dess nyttiga egenskap, att tillverka garn eller skor, var endast en conditio sine qua non,[LIX*] eftersom arbetet måste utföras på ett nyttigt sätt för att kunna skapa värde. Men det avgörande var denna varas, arbetskraftens, säregna bruksvärde, att vara en källa till nytt värde och mera värde än den själv innehåller. Detta är den specifika tjänst, som kapitalisten väntar sig av den. Och den handlar därvid i överensstämmelse med varubytets eviga lagar. Strängt taget förverkligar säljaren av arbetskraften dess bytesvärde, alldeles som säljaren av varje annan vara, och avyttrar dess bruksvärde. Han kan inte få det ena utan att lämna ifrån sig det andra. Arbetskraftens bruksvärde, arbetet självt, tillhör lika litet dess försäljare, som den sålda oljans bruksvärde tillhör oljehandlaren. Penningägaren har betalat arbetskraftens dagsvärde, och därför äger han dess förbrukning under en dag, en hel dags arbete. Den omständigheten, att arbetskraftens dagliga underhåll endast kostar en halv arbetsdag, fast arbetskraften kan verka, arbeta en hel dag, alltså det förhållandet, att det värde den skapar, när den användes en hel dag, är dubbelt så stort som dess eget dagsvärde, är en speciell fördel för köparen men alls ingen orätt mot säljaren.
Vår kapitalist har förutsett det kasus, som kommer honom att le [58]. Arbetaren finner därför i verkstaden de nödvändiga produktionsmedlen, inte bara för en 6 timmars arbetsdag utan för en 12 timmars. Om 10 pund bomull förbrukade 6 arbetstimmar och förvandlades till 10 pund garn, så bör 20 pund bomull förbruka 12 arbetstimmar och förvandlas till 20 pund garn. Låt oss betrakta produkten av denna förlängda arbetsprocess. I de 20 punden garn är nu 5 arbetsdagar nedlagda, 4 i den förbrukade bomullen och spindelmassan och 1 arbetsdag i själva spinningen. Men värdet av 5 arbetsdagar, uttryckt i pengar, är 30 shilling eller 1 p.st. 10 sh. Detta är alltså priset för de 20 punden garn. Ett pund garn kostar liksom förut 1 shilling 6 pence. Men de varor, som användes i processen, hade ett sammanlagt värde av 27 shilling. Garnets värde utgör 30 shilling. Värdet av produkten har ökats med 1/9 utöver värdet av de förbrukade varorna. 27 shilling har alltså förvandlats till 30 shilling. De har alstrat ett mervärde på 3 shilling. Konststycket har äntligen lyckats. Pengar har förvandlats till kapital.
Alla problemets betingelser är uppfyllda och varubytets lagar inte på något sätt kränkta. Lika värden har bytts mot varandra. Kapitalisten betalade som köpare varje vara till dess värde, bomull, spindelmassa, arbetskraft. Därpå gjorde han, vad alla varuköpare gör: han förbrukade varans bruksvärde. Arbetskraftens konsumtion, som samtidigt var varans produktion, gav till resultat 20 pund garn till ett värde av 30 shilling. Kapitalisten återvänder nu till marknaden och säljer varor, sedan han förut har köpt varor. Han säljer varje pund garn för 1 shilling 6 pence, varken över eller under dess värde. Och dock får han ut 3 shilling mer ur cirkulationen, än han hade satsat. Hela denna utveckling, hans pengars förvandling till kapital, sker innanför cirkulationen och sker inte innanför den. Den sker genom cirkulationens förmedling, emedan den som en förutsättning har inköp av arbetskraft på varumarknaden. Och den sker utanför cirkulationen, eftersom denna endast inleder den värdeskapande process, som äger rum under produktionen. Och sålunda är "tout pour le mieux dans le meilleur des mondes possibles"[LX*][59].
När kapitalisten förvandlar pengar till varor, som tjänar som material för en ny produkt eller som faktorer i arbetsprocessen, när han förbinder levande arbetskraft med detta döda stoff, förvandlar han värde, förgånget dött arbete, till kapital, till självförökande värde, ett besjälat monstrum som börjar "arbeta", als hätt' es Lieb' im Leibe[LXI*][60].
Om vi nu jämför värdebildningsprocessen med den värdeökande processen, så finner vi, att den senare inte är något annat än en värdebildningsprocess som fortgår utöver en viss punkt. Om värdebildningsprocessen varar endast till den punkt, då det värde som kapitalet betalade för arbetskraften är ersatt, så är den en enkel värdebildningsprocess. Men om den fortgår utöver denna punkt, blir den värdeökande.
Om vi vidare jämför värdebildningsprocessen med arbetsprocessen, finner vi, att den sistnämnda består i det nyttiga arbete som producerar bruksvärden. Rörelsen bedömes här efter sin kvalitet, efter sin speciella metod, efter ändamål och innehåll. I värdebildningsprocessen bedömes samma arbetsprocess endast efter den värdemängd den skapar. Det handlar nu bara om den tid, som arbetet använder, eller om den tidsrymd då arbetskraften får nyttig användning. Här värdesättes inte heller de varor, som ingår i arbetsprocessen, efter deras praktiska nytta eller som materiellt underlag för den ändamålsenligt använda arbetskraften. De medräknas nu endast som bestämda mängder materialiserat arbete. Antingen arbetet tidigare är nedlagt i produktionsmedlen eller har tillkommit genom arbetskraften, räknas det nu endast efter sitt tidsmått. Det belöper sig till så och så många timmar, dagar o.s.v.
Arbetet medräknas emellertid, endast om den för bruksvärdets produktion nödvändiga arbetstiden är samhälleligt nödvändig. Detta är beroende av åtskilliga saker. Arbetskraften måste användas under normala förhållanden. Om spinnmaskinen är det dominerande arbetsmedlet i spinneriet, så får man inte ge arbetaren en spinnrock att arbeta med. Han skall arbeta med bomull av normal kvalitet, inte med skräp som varje ögonblick går sönder. I bägge fallen skulle han komma att använda mer än den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för att producera ett pund garn, men denna överskjutande arbetstid skulle inte skapa vare sig värde eller pengar. De materiella faktorernas normala beskaffenhet beror emellertid inte på arbetaren utan på kapitalisten. En annan betingelse är, att arbetskraften har normal arbetsförmåga. Den måste ha en duglighet, färdighet och snabbhet som motsvarar det vanliga genomsnittet i det fack, där den användes. Men vår kapitalist köpte arbetskraft av normal kvalitet på marknaden. Denna arbetskraft måste användas med det vanliga genomsnittsmåttet av ansträngning och intensitet. Kapitalisten övervakar detta lika ängsligt, som han kontrollerar att ingen arbetstid i onödan går tillspillo. Han har köpt arbetskraften för en bestämd tidsperiod, och han håller på det som är hans. Han vill inte bli bestulen. Slutligen - och härvidlag tillämpar vår kapitalist sin egen code pénal[LXII*] - får varken råmaterial eller arbetsmedel förbrukas till ingen nytta, ty bortslösade råmaterial eller arbetsmedel representerar arbete, som är använt utan nytta och som därför inte ingår i det nya värde, som produceras.[189*]
Vi ser nu, att den skillnad, som den tidigare analysen påvisade, mellan arbetet när det skapar bruksvärde och samma arbete när det skapar värde, nu framstår som olika sidor av produktionsprocessen.
Som enhet av arbetsprocess och värdebildningsprocess är produktionen varuproduktion. Som enhet av arbetsprocess och värdeökande process är den kapitalistisk produktion, den kapitalistiska formen av varuproduktion.
Vi har tidigare nämnt, att det för värdeökningsprocessen är alldeles likgiltigt, huruvida det arbete, som kapitalisten har tillägnat sig, är enkelt samhälleligt genomsnittsarbete eller mera komplicerat arbete, kvalitetsarbete. Det arbete, som betraktas som högre, mera komplicerat arbete i motsats till samhälleligt genomsnittsarbete, är användningen av arbetskraft, vars utbildning har kostat mer än genomsnittet, vars produktion kräver mer arbetstid och som därför har högre värde än den enkla arbetskraften. Då värdet av denna arbetskraft är högre, visar sig detta också i mera värdefullt arbete och omsättes därför under samma tidsperiod i förhållandevis högre värden. Hur stor gradskillnaden än må vara mellan spinneriarbete och guldsmedsarbete, så är dock den del av guldsmedens arbete, som åtgår för att ersätta värdet av hans egen arbetskraft, inte på något sätt kvalitativt åtskild från det tilläggsarbete varmed han skapar mervärde. I det ena som i det andra fallet uppkommer mervärdet endast som följd av ett tillskott av arbetstid, genom förlängd arbetsprocess, i det ena fallet produktionen av garn, i det andra fallet produktionen av guldsmedsartiklar.[190*]
Å andra sidan måste i varje värdebildningsprocess det komplicerade arbetet alltid reduceras till samhälleligt genomsnittsarbete, t.ex. en dags komplicerat arbete = x dagar enkelt arbete.[191*] Man besparar sig en onödig räkneoperation och förenklar analysen genom att anta, att den arbetare som kapitalet använder utför enkelt samhälleligt genomsnittsarbete.
Arbetsprocessens olika faktorer har olika andel i produktens värdebildning.
Arbetaren tillför arbetsföremålet nytt värde genom att tillsätta en bestämd mängd arbete. I detta sammanhang är hans arbetes bestämda innehåll, ändamål och tekniska karaktär utan betydelse. Å andra sidan återfinner vi värdet av de förbrukade produktionsmedlen som beståndsdelar av produktens värde. Vi återfinner värdet av bomullen och spindelmassan i garnets värde. Produktionsmedlens värde bevaras alltså genom att överföras till produkten. Detta överförande sker under produktionsmedlens förvandling till en produkt, under arbetsprocessen, och överföringen förmedlas genom arbete. Men på vad sätt?
Arbetaren utför inte ett dubbelt arbete. Han arbetar inte först för att tillföra bomullen nytt värde och sedan för att bevara dess gamla värde eller, vilket är samma sak, för att överföra värdet av den bomull han bearbetar och den spindelmassa han arbetar med, till produkten, garnet. Endast genom att tillsätta nytt värde bevarar han det gamla värdet. Men arbetaren frambringar samtidigt två helt olika resultat, trots att han endast arbetar på ett sätt under loppet av samma tid: han tillför arbetsföremålet nytt värde, samtidigt som han bevarar det gamla värdet. Detta dubbelsidiga resultat kan endast förklaras med att hans arbete har två olika egenskaper. Hans arbete måste samtidigt ha egenskapen att skapa värde och en annan egenskap att bevara och överföra värde.
Hur tillsätter varje arbetare arbetstid och därmed värde till arbetsföremålet? Det sker alltid endast genom hans egenartade produktiva arbetssätt. Spinnaren tillsätter arbetstid, endast när han spinner, vävaren när han väver, smeden när han smider. Produktionsmedlen, bomull och spindel, garn och vävstol, järn och städ, blir beståndsdelar av en produkt, av ett nytt bruksvärde, på grund av det ändamålsenliga sätt varpå arbetet överhuvud verkar, tillsätter värde och därvid också skapar nytt värde.[192*] Bruksvärdets gamla form försvinner, men endast för att uppgå i ett nytt bruksvärde. Vid undersökningen av värdebildningen visade det sig emellertid, att när ett bruksvärde användes på ett ändamålsenligt sätt för att framställa ett nytt bruksvärde, så är den arbetstid som behövs för att framställa det förbrukade bruksvärdet en del av den arbetstid som är nödvändig för att framställa det nya bruksvärdet. Den arbetstid, som behövs för att framställa produktionsmedlet, överförs från detta till produkten. Arbetaren bevarar alltså de förbrukade produktionsmedlens värden eller överför dem som värdebeståndsdelar till produkten, inte genom att överhuvud tillsätta arbete utan genom dettas speciella nyttiga karaktär, genom detta arbetes specifikt produktiva form. Som ändamålsenlig produktiv verksamhet, genom att spinna, väva, smida, väcker arbetet liv i produktionsmedlen, engagerar dem som faktorer i arbetsprocessen och kombineras med dem till produkter.
Om arbetarens specifika, produktiva arbete inte vore spinneri, så skulle han inte förvandla bomull till garn, alltså inte heller överföra bomullens och spindelmassans värde till garnet. Om däremot samme arbetare byter yrke och blir snickare, så kommer han att fortsätta att som förr sätta värde till sitt råmaterial. Genom sitt arbete tillför han alltså produkten värde, inte i form av spinneri- eller snickeriarbete, utan såsom abstrakt samhälleligt arbete överhuvud, och han tillför produkten en bestämd värdemängd, inte emedan hans arbete har ett speciellt, nyttigt innehåll, utan emedan det varar en viss tid. Det är alltså som uttryck för allmän mänsklig arbetskraft eller i egenskap av abstrakt mänskligt arbete, som spinnarens arbete sätter nytt värde till bomullens och spindelmassans värde. Samma arbete överför produktionsmedlens värde till produkten, emedan det är ett konkret, speciellt, nyttigt arbete, spinneriarbete. Det är därför, som arbetsresultatet har ett dubbelt innehåll.
Genom att bestämda kvantiteter arbete tillsättes arbetsföremålen, skapas nytt värde, och genom det tillsatta arbetets kvalitet bevaras produktionsmedlens gamla värden i produkten. Dessa två olikartade verkningar av samma arbete på grund av dess dubbelsidiga karaktär framträder på ett påtagligt sätt i åtskilliga företeelser.
Vi antar, att en eller annan uppfinning gör det möjligt för spinnaren att på 6 timmar spinna lika mycket bomull som förut på 36 timmar. Såsom ändamålsenligt nyttig, produktiv verksamhet har hans arbetskraft sexdubblats. Produkten är sexdubblad, 36 i stället för 6 pund garn. Men de 36 punden bomull absorberar nu bara så mycken arbetstid som tidigare 6 pund. Varje pund bomull tillföres nu endast sjättedelen så mycket arbete som med den gamla metoden, därför också endast sjättedelen av det gamla värdet. Å andra sidan finns nu bomull till det sexdubbla värdet i produkten, de 36 punden garn. Under de sex spinntimmarna bevaras och överföres råmaterial av sex gånger större värde till produkten, trots att varje pund råmaterial endast tillföres sjättedelen så mycket värde som förut. Detta visar, att den egenskap hos arbetet, som bevarar värde, är väsentligt olika den egenskap hos arbetet, som skapar värde under loppet av samma odelbara process. Ju mera nödvändig arbetstid som ingår i samma mängd garn under spinningen, desto större är det nya värde som tillföres bomullen, men ju flera pund bomull som spinnes under samma arbetstid, desto större är det gamla värde som överföres till produkten.
Omvänt antar vi, att spinneriarbetets produktivitet förblir oförändrad. Spinnaren behöver alltså samma tid som förut för att förvandla ett pund bomull till garn. Vidare, att bomullens eget bytesvärde växlar, ökar till det sexdubbla eller minskar till sjättedelen. I bägge fallen fortsätter spinnaren att tillsätta samma mängd arbetstid, alltså samma värde, till samma mängd bomull, och i bägge fallen producerar han på samma tid lika mycket garn. Ändå är det värde, som han överför från bomullen till garnet, i ena fallet sex gånger större än förut, i andra fallet bara sjättedelen så stort som förut. På samma sätt förhåller det sig, när arbetsmedlen blir dyrare eller billigare men fortsätter att göra samma tjänst som tidigare i arbetsprocessen.
Om spinnprocessens tekniska betingelser förblir oförändrade, och om inte heller produktionsmedlens värde förändras, så använder spinnaren alltjämt samma arbetstid på lika stora mängder råmaterial och maskiner av oförändrade värden. Det värde, som han bevarar i produkten, står då i direkt proportion till det nyvärde, som han tillför produkten. På två veckor tillsätter han dubbelt så mycket arbete som på en vecka, alltså dubbelt så mycket värde, och samtidigt använder han dubbelt så mycket material av dubbelt så stort värde och sliter dubbelt så mycket maskineri av dubbelt så stort värde. Han bevarar alltså i produkten av två veckors arbete dubbelt så mycket värde som i produkten av en veckas arbete. Under givna oförändrade produktionsbetingelser bevarar arbetaren mer värde, ju mer värde han tillför produkten, men storleken av det bevarade värdet ökar inte, därför att han skapar nytt värde, utan därför att han tillsätter det under konstanta och av hans eget arbete oberoende betingelser.
I relativ bemärkelse kan det visserligen sägas, att arbetaren alltid bevarar gamla värden i samma proportion som han tillsätter nya. Om bomullen stiger från 1 till 2 shilling eller faller till 6 pence, så bevarar han alltid under dessa skiftande förhållanden under en timme endast hälften så stort bomullsvärde som under två timmar, oavsett hur bomullens värde växlar. Om för det andra hans eget arbetes produktivitet växlar, om den ökar eller minskar, så kommer han att t.ex. under en arbetstimme bearbeta mer eller mindre bomull än förut och följaktligen bevara mer eller mindre bomullsvärde i en arbetstimmes produkt. Under alla förhållanden kommer han att bevara mer värde på två arbetstimmar än på en.
Bortsett från dess rent symboliska uppträdande i värdetecken, existerar värde endast i ett bruksvärde, ett ting. (Människan själv, betraktad endast som konkret arbetskraft, är ett naturföremål, ett ting, och arbetet självt är en materiell yttring av denna kraft.) Går alltså bruksvärdet förlorat, så går även värdet förlorat. Produktionsmedlets värde däremot går inte förlorat, samtidigt som dess bruksvärde försvinner, emedan det i själva verket endast är bruksvärdets yttre form som upplöses under den bearbetning som omformar det till ett nytt bruksvärde. Värdet kan endast existera i ett bruksvärde, men det är totalt likgiltigt i vilket bruksvärde det existerar, såsom framgår av varornas förvandling. Härav följer, att i arbetsprocessen produktionsmedlens värde övergår till produkten, endast i den mån produktionsmedlen förlorar sitt bytesvärde, i och med att dess självständiga bruksvärde förbrukas. Produktionsmedlet ger produkten endast det värde, som det förlorar som produktionsmedel. Arbetsprocessens materiella faktorer förhåller sig emellertid i detta hänseende olika.
Kolet, som man eldar maskinen med, försvinner spårlöst, likaså oljan, som man smörjer hjulaxeln med, o.s.v. Färger och andra biämnen försvinner också men kommer tillbaka i form av egenskaper hos produkterna. Råmaterialet bildar produktens substans men har ändrat form. Råmaterialet och biämnena förlorar alltså den självständiga gestalt, som de hade då de inträdde i arbetsprocessen som bruksvärden. Annorlunda är det med de egentliga arbetsmedlen. Ett instrument, en maskin, en fabriksbyggnad, ett kärl o.s.v. tjänstgör i arbetsprocessen, endast så länge de bevarar sin ursprungliga gestalt och imorgon åter kan fortsätta i arbetsprocessen i precis samma form som igår. Liksom de under sitt livslopp, arbetsprocessen, bevarar sin självständiga gestalt gentemot produkten, så bevarar de den också, sedan de tjänat ut. Kvarlevorna av maskiner, verktyg, fabriksbyggnader o.s.v. existerar alltjämt åtskilda från de produkter, som de bidrog till att framställa. Under hela den tid, då arbetsmedlet gjorde tjänst i produktionen, från den dag det trädde in i verkstaden till den dag det kastades på skräphögen, har dess bruksvärde helt och hållet förtärts av arbetet, och dess bytesvärde har därmed helt överförts till produkten. Om en spinnmaskin är utsliten efter 10 år, så har också hela dess värde överförts till de produkter, som den bidrog till att framställa under dessa 10 år. Ett arbetsmedels livslängd omfattar alltså ett större eller mindre antal arbetsprocesser, som ständigt upprepas. Och på samma sätt går det med människan. Varje människa kommer dagligen döden 24 timmar närmare, men man kan inte se på varje människa, hur långt hon har kvar. Detta hindrar dock inte livförsäkringsbolagen från att dra mycket säkra och, vad mer är, mycket profitgivande slutsatser om människornas medellivslängd. På samma sätt med arbetsmedlen. Man vet av erfarenhet, hur länge ett arbetsmedel, t.ex. ett visst slags maskin, i genomsnitt varar. Om vi antar, att dess bruksvärde i arbetsprocessen varar endast 6 dagar, så förlorar den varje dag i genomsnitt 1/6 av sitt bruksvärde och avger alltså 1/6 av sitt värde till den dagliga produkten. På detta sätt beräknas alla arbetsmedels förslitning, alltså t.ex. deras dagliga förlust av bruksvärde och motsvarande dagliga överförande av värde till produkterna.
Här visar det sig på ett påtagligt sätt, att ett produktionsmedel aldrig avger mer värde till produkten, än det förlorar i arbetsprocessen genom att dess eget bruksvärde förintas. Om det inte hade något värde att förlora, d.v.s. om det inte vore en produkt av mänskligt arbete, så skulle det inte avge något värde till produkten. Det skulle då bidra till att framställa bruksvärden utan att medverka till att bilda bytesvärden. Detta är fallet med alla produktionsmedel, som utan mänskligt åtgörande finns i naturen, såsom jord, vind, vatten, järnet i malmådern, timret i urskogen o.s.v.
Ett annat intressant fenomen möter oss här. En maskin är t.ex. värd 1.000 p.st. och blir utsliten på 1.000 dagar. I detta fall överföres dagligen 1/1000 av maskinens värde till dess dagliga produkt. Samtidigt, om också med avtagande frekvens, fortsätter maskinen i sin helhet att delta i arbetsprocessen. Det visar sig alltså, att en faktor i arbetsprocessen, ett produktionsmedel, helt och hållet ingår i arbetsprocessen men endast till en del i värdebildningsprocessen. Arbetsmedlen avspeglar skillnaden mellan arbetsprocessen och den värdeskapande processen, genom att samma arbetsmedel i sin helhet ingår i arbetsprocessen, medan det endast delvis ingår i värdebildningen.[193*]
Omvänt kan ett produktionsmedel helt och hållet ingå i värdebildningsprocessen, även om det endast delvis ingår i arbetsprocessen. Låt oss anta, att 15 pund bomull dagligen går tillspillo under spinningen av 115 pund och förvandlas, inte till garn utan till vad engelsmännen kallar devil's dust.[LXVII*] Om normalt 15% går tillspillo som ett oundvikligt svinn i bomullens genomsnittliga bearbetning, så ingår värdet av dessa 15 pund bomull, vilka inte har uppgått i garnet, ändå i garnets värde i likhet med de 100 pund, varav det materiellt består. Bruksvärdet av dessa 15 pund bomull måste gå tillspillo vid tillverkningen av 100 pund garn, och förstöringen av denna bomull är därför en produktionsbetingelse för garnet. Just därför avger den sitt värde till garnet. Detta gäller om arbetsprocessens alla exkrementer,[LXVIII*] åtminstone i den mån de inte på nytt bildar nya produktionsmedel och därmed nya självständiga bruksvärden. Så ser man i de stora maskinfabrikerna i Manchester, hur hela berg av järnavfall, avhyvlat som hyvelspån genom jättelika maskiner, på kvällen fraktas på stora vagnar från fabriken till smältverket för att nästa dag fraktas tillbaka som massivt järn.
Produktionsmedlen överför värde till den nya produkten, endast i samma utsträckning som de förlorar värde i sin roll som produktionsmedel. Det värde som de hade, då de inträdde i arbetsprocessen, eller den arbetstid som krävs för att framställa dem, bildar uppenbarligen gränsen för det värde, som de kan förlora under arbetsprocessen. Produktionsmedlen kan därför aldrig tillföra produkten mer värde än de äger, oberoende av vilken arbetsprocess de tjänar. Hur nyttigt ett arbetsmaterial, ett maskineri, ett produktionsmedel än är: om det kostar 150 p.st., motsvarande låt oss säga 500 arbetsdagar, kan det inte tillföra summan av de arbetsprodukter, vilkas framställning det tjänar, mera värde än 150 p.st. Dess värde bestämmes inte av den arbetsprocess, vari det ingår såsom produktionsmedel, utan av den arbetsprocess, som det utgår från såsom produkt. I arbetsprocessen tjänstgör det endast som bruksvärde, som ett ting med nyttiga egenskaper, och skulle därför inte kunna avge något värde till produkten, om det inte självt hade värde, då det inträdde i arbetsprocessen.[194*]
Då det produktiva arbetet förvandlar produktionsmedlen till beståndsdelar av en ny produkt, kommer dess värde in i ett slags själavandring. Det övergår från den förtärda kroppen till den nygestaltade. Men denna själavandring försiggår liksom bakom ryggen på det verkliga arbetet. Arbetaren kan inte tillsätta nytt arbete, alltså inte skapa nytt värde, utan att bevara gamla värden, ty han måste alltid utföra sitt arbete i en bestämd, nyttig form, och han kan inte utföra det i en bestämd, nyttig form utan att samtidigt använda de gamla produkterna som produktionsmedel för nya produkter och därigenom överföra deras värde till den nya produkten. Det är alltså en naturtillgång hos den verksamma arbetskraften, det levande arbetet, att det bevarar värde, medan det skapar värde, en naturtillgång som inte kostar arbetaren något, men som inbringar kapitalisten mycket, nämligen bevarandet av det kapitalvärde som redan finns.[194a*] Så länge företaget går bra, är kapitalisten så strängt upptagen av sin profitjakt, att han inte ser denna gratistillgång som arbetet ger. Det våldsamma avbrottet i arbetsprocessen, krisen, gör honom på ett hårdhänt sätt uppmärksam på den.[195*]
Det är produktionsmedlens bruksvärde som förtäres, när arbetet genom att förbruka dem framställer nya produkter. Deras värde blir i själva verket inte konsumerat[196*] och kan alltså inte heller reproduceras. Det bevaras, men inte därför att något sker med själva värdet i arbetsprocessen, utan därför att bruksvärdet, vari det ursprungligen ingick, visserligen försvinner men endast för att uppgå i ett annat bruksvärde. Produktionsmedlens värde framträder därför på nytt men blir inte i egentlig mening reproducerat. Det som produceras är det nya bruksvärdet, vari det gamla bytesvärdet åter framträder.[197*]
Helt annorlunda är det med arbetsprocessens subjektiva faktor, den verksamma arbetskraften. Medan arbetet genom sin ändamålsenliga form bevarar och till produkten överför produktionsmedlens värde, bildar varje moment i dess rörelse tillskottsvärde, nytt värde. Vi antar, att produktionsprocessen avbrytes vid den tidpunkt, då arbetaren har framställt ett värde, som motsvarar värdet av hans egen arbetskraft, t.ex. när han efter 6 timmars förlopp har framställt ett värde på 3 shilling. Detta värde utgör produktvärdets överskott utöver värdet av de förbrukade produktionsmedlen. Det är det enda originalvärde, som uppstått inom denna process, den enda del av produktens värde, som har uppkommit under själva processen. Visserligen ersätter det endast de pengar, som kapitalisten har betalat för arbetskraften, eller de pengar som arbetaren har betalat för sina existensmedel. I förhållande till de 3 shilling, som redan är utbetalda, framträder det nya värdet på 3 shilling endast som reproduktion. Men detta värde är verkligen reproducerat, inte endast skenbart som produktionsmedlens värde. Det ena värdets ersättning genom det andra förmedlas här genom ett nyskapande av värde.
Vi vet dock redan, att arbetsprocessen fortsätter utöver den tidpunkt, då ett värde, som motsvarar arbetskraftens värde, har blivit reproducerat och tillförts arbetsföremålet. I stället för de 6 timmar, som vore tillräckliga för detta ändamål, varar arbetsprocessen t.ex. 12 timmar. Genom arbetskraftens verksamhet reproduceras alltså inte endast dess eget värde, utan det produceras också ett överskottsvärde. Detta mervärde motsvarar överskottet av produkternas värde utöver värdet av de beståndsdelar, som har ingått i dem, alltså värdet av produktionsmedlen och arbetskraften.
I det vi visade, vilken roll varje enskild faktor i arbetsprocessen spelade, när produktens värde bildades, karakteriserade vi i själva verket de funktioner, som kapitalets olika beståndsdelar utövar under sin egen värdeökning. Överskottet av produkternas totalvärde, jämfört med värdet av de förbrukade tingen, är det värdeökade kapitalets överskott utöver det kapital som ursprungligen satsades. Produktionsmedel å ena sidan, arbetskraft å den andra, det är endast de olika former som det ursprungliga kapitalvärdet antog, då det kastade av sin penningform och förvandlades till olika faktorer i arbetsprocessen.
Värdestorleken i den del av kapitalet, som omsättes i produktionsmedel, d.v.s. i råmaterial, biämnen och arbetsmedel, förändras alltså inte i produktionsprocessen. Jag kallar den därför konstant kapitaldel, eller kortare: konstant kapital.
Värdet av den del av kapitalet, som omsatts i arbetskraft, förändras däremot i produktionsprocessen. Dess eget värde reproduceras, och dessutom produceras ett överskott utöver dess eget värde, ett mervärde, som varierar, kan vara större eller mindre. Denna del av kapitalet förvandlas oavbrutet från en konstant storhet till en variabel. Jag kallar den därför variabel kapitaldel, eller kortare: variabelt kapital. Samma beståndsdelar av kapitalet, som från arbetsprocessens synpunkt kan särskiljas som objektiva och subjektiva faktorer, som produktionsmedel och arbetskraft, kan från värdeökningens synpunkt särskiljas som konstant kapital och variabelt kapital.
Det konstanta kapitalets begrepp utesluter inte alls en värderevolution hos beståndsdelarna. Vi antar, att ett pund bomull idag kostar 1 shilling och imorgon stiger till 2 shilling på grund av felslagen bomullsskörd. Den gamla bomullen, som fortfarande bearbetas, är köpt till ett värde av 1 shilling men tillför nu produkten ett värde av 2 shilling. Och den bomull som redan är spunnen, som kanske redan cirkulerar på marknaden som garn, tillför också produkten det dubbla av sitt ursprungliga värde. Men det är uppenbart, att dylika värdesvängningar är oberoende av bomullens värdeökning under spinningen. Om den gamla bomullen ännu inte hade gått in i arbetsprocessen, kunde den nu åter säljas för 2 shilling pr pund i stället för 1 shilling. Ju färre arbetsprocesser bomullen har genomgått, desto säkrare är detta resultat. Vid sådana värderevolutioner är det därför en regel för all spekulation, att man skall spekulera i råmaterialet i dess minst förarbetade form, alltså hellre i garn än i tyg, hellre i själva bomullen än i garnet. Värdeförändringen uppkommer här i den process som producerar bomull, inte i den process där bomullen tjänar som produktionsmedel och därför fungerar som konstant kapital. En varas värde är visserligen bestämt av den arbetsmängd den innehåller, men denna arbetsmängd är själv samhälleligt bestämd. Om den arbetstid, som är samhälleligt nödvändig för dess produktion, förändras - och samma bomullsmängd t.ex. representerar ett större kvantum arbete vid ogynnsam skörd - så sker en återverkan på den gamla varan, vilken ju alltid gäller som genomsnittsexemplar av sin art.[198*] Dess värde mätes alltid med hänsyn till det samhälleligt nödvändiga arbetet under de aktuella samhällsförhållandena.
Liksom råmaterialets värde kan växla, kan värdet växla även på de arbetsmedel, som tjänstgör i produktionsprocessen, maskineri o.s.v., alltså även den del av värdet som de avger till produkten. Om t.ex. som följd av en ny uppfinning ett visst slags maskineri kan framställas med mindre arbete än tidigare, så minskar värdet av det gamla maskineriet mer eller mindre och överför därför förhållandevis mindre värde till produkten. Men även här sker värdeförändringen utanför den produktionsprocess, där maskinen fungerar som produktionsmedel. I denna process avger den aldrig mer värde, än den själv äger.
En förändring av förhållandet mellan konstant och variabelt kapital ändrar ingenting i olikheten mellan de funktioner, som dessa två beståndsdelar av kapitalet utför, lika litet som en förändring av produktionsmedlens värde ändrar deras karaktär av konstant kapital, trots att den återverkar på produktionsmedlens värde, sedan de inträtt i arbetsprocessen. Arbetsprocessens tekniska betingelser kan t.ex. förändras på så sätt, att där tidigare 10 arbetare förarbetade en relativt liten mängd råmateriel med 10 verktyg av ringa värde, där förarbetar nu 1 arbetare med en dyrbar maskin 100 gånger så mycket råmaterial. I detta fall har det konstanta kapitalet, d.v.s. produktionsmedlens värde, ökat kraftigt, medan den variabla delen av kapitalet, den del som är nedlagd i arbetskraft, kraftigt minskat. Dylika växlingar förändrar dock endast storleksförhållandet mellan konstant och variabelt kapital eller den proportion, vari hela kapitalet delas i konstanta och variabla beståndsdelar, men berör däremot inte funktionsskillnaden mellan konstant och variabelt kapital.
Det mervärde, som det satsade kapitalet - här kallat C - har frambragt under produktionen, eller värdeökningen av det satsade kapitalvärdet C, framstår närmast som ett överskott, enär produktens värde är större än summan av de värden, som har förbrukats under dess produktion.
Kapitalet C består av två delar: en penningsumma c, som utbetalas för produktionsmedel, och en annan penningsumma v, som utbetalas för arbetskraft; c betecknar den värdedel, som förvandlats till konstant kapital, v den till variabelt kapital förvandlade delen. Ursprungligen är alltså C = c + v. Det satsade kapitalet är t.ex. 500 p.st., varav 410 p.st. utgör konstant kapital (c) och 90 p.st., variabelt kapital (v). Som slutresultat av produktionsprocessen framkommer en vara, vars värde är (c + v) + m, där m betecknar mervärdet; t.ex. 410 p.st. (c) + 90 p.st. (v) + 90 p.st. (m). Det ursprungliga kapitalet C har förvandlats till C', från 500 p.st. till 590 p.st. Skillnaden mellan dem är = m, ett mervärde på 90. Då summan av de värden, som förbrukats, är lika med värdet av det satsade kapitalet, är det i själva verket en tavtologi, att skillnaden mellan produktens värde och summan av de värden, som förbrukats under produktionen, är lika med ökningen av det satsade kapitalets värde eller lika med det skapande mervärdet.
Emellertid kan det vara skäl att undersöka denna tavtologi lite närmare. Det som jämföres med produktvärdet, är värdet av de ting, som förbrukades vid produktens framställning. Men vi har sett, att den del av det konstanta kapitalet, som består av arbetsmedel, endast avger en del av sitt värde till produkten, medan återstoden fortfarande är kvar i sin gamla existensform. Då den senare inte spelar någon roll vid värdebildningen, kan vi här helt bortse från den. Att ta med den i räkningen skulle inte ändra resultatet. Anta, att c = 410 p.st. består av råmaterial för 312 p.st., biämnen för 44 p.st. och maskinslitage i processen för 54 p.st., men att värdet av det verkligen använda maskineriet är 1.054 p.st. Vi tar bara med de 54 p.st., som maskineriet förlorar i värde under arbetet och därmed avger till produkten. Om vi tar med de 1.000 p.st., som alltjämt finns kvar i sin gamla form som ångmaskin o.s.v., så måste vi ta med samma belopp både som en del av det tillskjutna värdet och som en del av produktens värde[198a*] och skulle då få 1.500 respektive 1.590 p.st. Skillnaden eller mervärdet skulle liksom förut vara 90 p.st. Med konstant kapital, satsat i värdeproduktionen, avser vi därför alltid endast värdet av de produktionsmedel, som förbrukas under produktionen, där inte motsatsen klart framgår av sammanhanget.
Med denna förutsättning återvänder vi till formeln C = c + v, som förvandlas till C' = (c + v) + m och just därigenom förvandlas från C till C'. Vi vet, att värdet av det konstanta kapitalet endast återuppstår i produkten. Det verkliga nya värde, som alstras under arbetsprocessen, är alltså något helt annat än värdet av den framställda produkten. Det är därför inte, som det vid ett hastigt påseende ser ut, (c + v) + m eller 410c + 90v + 90m utan v + m eller 90 v + 90 m. Den nyskapade värdeprodukten är alltså inte 590 p.st. utan 180 p.st. Om c, det konstanta kapitalet, vore = 0, om det med andra ord funnes industrigrenar, där kapitalisten endast behövde använda material, som finns färdigt i naturen, samt arbetskraft, men inga producerade produktionsmedel, varken råmaterial, biämnen eller verktyg, så funnes ingen konstant värdedel att överföra till produkten. Denna beståndsdel av produktvärdet, i vårt exempel 410 p.st., skulle falla bort, men värdeprodukten av 180 p.st., som innehåller 90 p.st. mervärde, skulle förbli lika stor, vilken värdesumma c än föreställde. Vi finge då C = 0 + v = v och C', det förökade kapitalet, = 0 + v + m. Alltså vore C' - C nu liksom förut = m. Om tvärtom m vore = 0, om med andra ord arbetskraften, vars värde satsas i det variabla kapitalet, endast producerade sin egen ekvivalent, så bleve C = c + v och C' (produktvärdet) = (c + v) + 0, alltså C = C'. Det satsade kapitalet hade inte förökats.
Vi vet i själva verket redan, att mervärdet endast är en följd av den värdeförändring, som försiggår med v, den kapitaldel, som omsatts i arbetskraft, att alltså v + m = v + Δv (v + ett inkrement av v). Men värdets verkliga och relativa förändring fördunklas därigenom, att det variabla kapitalets tillväxt även medför en ökning av totalkapitalet. Det var från början 500 och har växt till 590. Den rena analysen av processen kräver alltså, att man fullständigt bortser från den del av produktens värde, som endast är det konstanta kapitalet i ny gestalt. Man sätter alltså det konstanta kapitalet = 0 i överensstämmelse med en lag inom matematiken, som användes när man opererar med konstanta och variabla storheter och den konstanta storheten endast är förbunden med den variabla genom addition eller subtraktion.
En annan svårighet uppkommer ur det variabla kapitalets ursprungliga form. Så är i föregående exempel C' = 410 p.st. konstant kapital+ 90 p.st. variabelt kapital + 90 p.st. mervärde. Men 90 p.st. är en given, alltså konstant storhet, och det verkar därför orimligt att behandla den som en variabel storhet. Men v, eller 90 p.st. variabelt kapital, är här i själva verket endast symbol för den process, som detta värde genomlöper. Det kapital, som satsas vid inköpet av arbetskraft, är en bestämd mängd materialiserat arbete, alltså en konstant värdestorhet liksom värdet av den inköpta arbetskraften. Men i själva produktionsprocessen inträder verksam arbetskraft i stället för de tillskjutna 90 p.st., dött arbete avlöses av levande arbete, en stillastående storhet av en storhet i rörelse, en konstant storhet av en variabel. Resultatet är en reproduktion av v plus ett inkrement av v. Från den kapitalistiska produktionens ståndpunkt är hela detta förlopp ingenting annat än en vidare utveckling av det ursprungligen konstanta värde, som omsattes i arbetskraft. Detta värde tillgodoräknas både själva processen och dess resultat. Om uttrycket 90 p.st. variabelt kapital eller självförökande värde förefaller innehålla motsägelser, så är dessa endast uttryck för en i den kapitalistiska produktionen inneboende motsägelse.
Att sätta det konstanta kapitalet = 0 förefaller vid första ögonkastet egendomligt. I praktiken gör man det emellertid jämt och ständigt. Skall man t.ex. beräkna Englands vinst på bomullsindustrin, så bortser man helt från värdet av den bomull, som importerats från Förenta Staterna, Indien, Egypten o.s.v.; d.v.s. det kapitalvärde, som återuppstår i produkten, sättes = 0.
Visserligen är det så, att inte endast mervärdets förhållande till den del av kapitalet, ur vilken det direkt uppkommer och vars värdeförändring det återspeglar, utan också dess förhållande till det satsade totalkapitalet har stor ekonomisk betydelse. Vi kommer därför att utförligt behandla detta förhållande i tredje boken. För att det skall bli möjligt att föröka en del av kapitalet genom att omsätta det i arbetskraft, måste en annan del av kapitalet förvandlas till produktionsmedel. För att det variabla kapitalet skall fungera, måste man tillskjuta konstant kapital i en proportion, som är beroende av arbetsprocessens tekniska karaktär. Men den omständigheten, att man i en kemisk process använder retorter och andra utensilier, hindrar inte att man vid analysen bortser från själva retorten. Om värdeskapande och värdeförändring betraktas i renodlad form, ser man, att produktionsmedlen, det konstanta kapitalets materiella gestalter, endast levererar det material, i vilket det aktiva, värdeskapande arbetet skall kristalliseras. Det är därför likgiltigt, av vilket slag detta material är, om det är bomull eller järn. Det är också likgiltigt, vilket värde detta material har. Det behövs bara, att det finns i tillräcklig mängd för att kunna absorbera den arbetsmängd, som förbrukas under produktionsprocessen. Om denna mängd finns, så kan dess värde stiga eller falla, eller den kan vara värdelös som jord och hav, utan att värdeskapandets och värdeförändringens process beröres därav.[199*]
Vi sätter alltså närmast den konstanta kapitaldelen lika med noll. Det satsade kapitalet reduceras därför från c + v till v och produktvärdet (c + v) + m till värdeprodukten v + m. Om värdeprodukten, resultatet av det arbete som förbrukas under hela produktionsprocessen, är 180 p.st., så måste vi dra ifrån värdet av det variabla kapitalet, 90 p.st., för att få mervärdet, som är = 90 p.st. Dessa 90 p.st. är här uttrycket för det producerade mervärdets absoluta storlek. Men mervärdets relativa storlek, det förhållande vari det variabla kapitalet har ökats, bestämmes uppenbarligen av förhållandet mellan mervärde och variabelt kapital eller kan uttryckas i kvoten m/v, i vårt exempel alltså 90/90 = 100%. Detta förhållande mellan mervärdets storlek och det variabla kapitalets storlek eller den relativa ökningen av det variabla kapitalet kallar jag mervärdekvot.[200*]
Vi har sett, att arbetaren under en del av arbetsprocessen endast producerar värdet av sin egen arbetskraft, d.v.s. värdet av sina nödvändiga existensmedel. Då han producerar under förhållanden, som baseras på samhällelig arbetsdelning, producerar han inte själv sina existensmedel direkt, utan han tillför i stället en bestämd vara, t.ex. garn, ett värde som motsvarar värdet av hans existensmedel eller de pengar varmed han köper dem. Den del av arbetsdagen, som går åt härtill, är större eller mindre, allteftersom värdet av de existensmedel, som han i genomsnitt behöver pr dag, är större eller mindre, alltså i överensstämmelse med den genomsnittliga dagliga arbetstid, som är nödvändig för att producera dem. Om värdet av hans dagliga existensmedel i genomsnitt motsvarar 6 använda arbetstimmar, så måste arbetaren dagligen arbeta i genomsnitt 6 timmar för att producera ett motsvarande värde. Om han inte arbetade för kapitalisten utan oberoende, för egen räkning, så måste han i alla fall, under i övrigt lika förhållanden, arbeta lika stor del av dagen för att reproducera värdet av sin arbetskraft eller för att skaffa sig de existensmedel, som är nödvändiga för att hålla honom vid liv och oavbrutet förnya hans kropps funktioner. Under den del av arbetsdagen, som han använder för att producera arbetskraftens dagsvärde, låt oss säga 3 shilling, frambringar han emellertid endast ersättning för det värde som kapitalisten redan har betalat.[200a*] Genom det nya värde som skapas ersätter han endast det satsade variabla kapitalvärdet, och denna produktion av värde framträder därför som ren reproduktion. Den del av arbetsdagen, under vilken denna reproduktion försiggår, kallar jag nödvändig arbetstid och det därvid utförda arbetet nödvändigt arbete.[201*] Det är nödvändigt för arbetaren, emedan det är oberoende av hans arbetes samhälleliga form. Det är nödvändigt för kapitalet och dess värld, emedan dess grundval är arbetarens oavbrutna existens.
Arbetsprocessens andra period, då arbetaren knogar utöver det nödvändiga arbetets gränser, kostar honom visserligen arbete, förbrukning av arbetskraft, men skapar inget värde åt honom själv. Den skapar mervärde, vilket för kapitalisten har samma tjusning som en skapelse ur tomma intet. Denna del av arbetsdagen kallar jag surplus-arbetstid och det därvid förbrukade arbetet merarbete (surplus labour). Likaväl som insikten, att värdet är kristalliserad arbetstid, materialiserat arbete, utgör grundvillkoret för undersökning av värdet överhuvud, kan man inte heller få något grepp om mervärdet, förrän man gjort klart för sig, att det är kristalliserad merarbetstid, materialiserat merarbete. Det enda som skiljer de ekonomiska samhällssystemen från varandra, t.ex. slaveriets samhälle från lönarbetets, är de former under vilka detta merarbete avpressas den omedelbare producenten, arbetaren.[202*]
Då värdet av det variabla kapitalet är lika med värdet av den inköpta arbetskraften, och då värdet av denna arbetskraft bestämmer arbetsdagens nödvändiga del, medan mervärdet å sin sida bestämmes av arbetsdagens överskjutande del, så följer härav: Mervärdet förhåller sig till det variabla kapitalet som merarbetet till det nödvändiga arbetet, eller mervärdekvoten
| m | merarbete | ||
| = | . | ||
| v | nödvändigt arbete |
Bägge proportionerna uttrycker samma förhållande i olika form, den ena i materialiserat arbete, den andra i levande, aktivt arbete.
Mervärdekvoten är därför det exakta uttrycket för graden av kapitalets exploatering av arbetskraften eller kapitalistens exploatering av arbetaren.[202a*]
I vårt exempel var produktens värde = 410 p.st. c + 90 p.st. v + 90 p.st. m, det satsade kapitalet = 500 p.st. Då mervärdet är = 90 och det satsade kapitalet = 500, skulle man med den vanliga beräkningsmetoden få ut, att mervärdekvoten (som man förväxlar med profitkvoten) är = 18%, ett så lågt relationstal, att det borde djupt röra Carey och andra herrar, som söker inbilla oss, att arbetarnas och kapitalisternas intressen sammanfaller. Men i själva verket är mervärdekvoten inte m/c eller m/(c + v) utan m/v, alltså inte 90/500 utan 90/90 = 100%, mer än fem gånger den skenbara exploateringsgraden. Ehuru vi i det använda exemplet inte känner arbetsdagens absoluta längd, inte heller arbetsprocessens period (dag, vecka o.s.v.) och slutligen inte antalet arbetare, som det variabla kapitalet på 90 p.st. samtidigt sätter i verksamhet, visar dock mervärdekvoten m/v, som kan utbytas mot mervärde/nödvändigt arbete det exakta förhållandet mellan arbetsdagens två beståndsdelar. Det är 100%. Arbetaren har alltså arbetat åt sig själv den ena hälften av dagen och åt kapitalisten den andra hälften.
Metoden för beräkning av mervärdekvoten är alltså i korthet denna: Vi tar produkternas totalvärde och sätter de konstanta kapitalvärden, som återuppträder i produkten, = 0. Det värde som återstår är det enda värde, som verkligen har uppkommit under produktionen av varan. Om mervärdet är givet, så drar vi det från värdeprodukten för att få fram det variabla kapitalet. Förfarandet blir det omvända, om vi känner det variabla kapitalet och söker mervärdet. Om bägge är givna, behöver vi endast utföra slutoperationen, beräkna mervärdets förhållande till det variabla kapitalet, m/v.
Hur enkel metoden än är, anser vi dock lämpligt att genom några exempel träna upp läsaren i det grundläggande men för honom ovana åskådningssättet.
Vi tar som första exempel ett spinneri med 10.000 spindlar, som spinner garn nr 32 av amerikansk bomull och i medeltal producerar 1 pund garn pr spindel och vecka. Avfallet är 6%. Alltså omvandlas varje vecka 10.600 pund bomull till 10.000 pund garn och 600 pund avfall. I april 1871 kostar denna bomull 7% pence[LXXIII*] pr pund, alltså för 10.600 pund i runt tal 342 p.st. De 10.000 spindlarna kostar, inklusive spinnmaskineri och ångmaskin, 1 p.st. pr spindel, alltså 10.000 p.st. Slitaget utgör 10 % = 1.000 p.st. eller pr vecka 20 p.st. Hyran för fabrikslokalerna är 300 p.st. eller 6 p.st. pr vecka. Kol (4 pund pr timme och hästkraft, för 100 indikerade hästkrafter och 60 timmar pr vecka, inklusive lokalernas uppvärmning): 11 ton pr vecka till 8 shilling 6 pence pr ton, alltså i runt tal 4½ p.st. pr vecka; gas 1 p.st. pr vecka, olja 4½ p.st. pr vecka; alltså för samtliga biämnen summa 10 p.st. pr vecka. Således är den konstanta värdedelen 378 p.st. pr vecka. Arbetslönen utgör 52 p.st. pr vecka. Konstant och variabelt kapital blir alltså tillsammans 378 + 52 = 430 p.st. pr vecka.
Garnpriset är 121/4 pence pr pund, för 10.000 pund alltså 510 p.st. För att finna mervärdet måste vi minska totalproduktens värde, 510 p.st., med det förbrukade konstanta och variabla kapitalet, 430 p.st., alltså 510 - 430 = 80 p.st. i mervärde. Vi sätter den konstanta värdedelen, 378 p.st., = 0, då den inte spelar någon roll i värdebildningen för veckan. Då återstår en värdeprodukt för veckan av 132 = 52 v + 80 m. Mervärdekvoten är alltså 80/52 = 15311/13%. Om arbetsdagen är i genomsnitt 10 timmar, får vi resultatet: nödvändigt arbete 311/33 timmar, merarbete 62/33 timmar.[203*]
Jacob ger ett annat exempel från år 1815, som visserligen är mycket bristfälligt, enär flera uppgifter saknas, men som dock är användbart för vårt ändamål. Han antar ett vetepris på 80 shilling pr quarter och en genomsnittsavkastning av 22 bushels pr acre, så att varje acre inbringar 11 p.st. [64]
| Värdeproduktion pr acre | ||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Utsäde (vete) | 1 | p.st. | 9 | sh. | Tionden o. skatter | 1 | p.st. | 1 | sh. | |||
| Gödning | 2 | ,, | 10 | ,, | Jordränta | 1 | ,, | 8 | ,, | |||
| Arbetslön | 3 | ,, | 10 | ,, | Arrendatorns profit och ränta |
1 | ,, | 2 | ,, | |||
| Summa | 7 | p.st. | 9 | sh. | Summa | 3 | p.st. | 11 | sh. | |||
Under förutsättning att produktens pris är = dess värde, fördelas här mervärdet på de olika rubrikerna profit, ränta, tionden o.s.v. Själva rubrikerna intresserar oss inte. Vi lägger ihop posterna och får ett mervärde på 3 p.st. 11 shilling. De 3 p.st. 19 shilling för utsäde och gödningsmedel sätter vi som konstant kapital = 0. Då återstår det satsade variabla kapitalet, 3 p.st. 10 shilling, och i dess ställe har ett nyvärde på 3 p.st. 10 sh. + 3 p.st. 11 sh.
producerats. Alltså utgör m/v = (3 p.st. 11 sh.)/(3 p.st. 10 sh.) mer än 100 %. Arbetaren använder mer än hälften av sin arbetsdag för att producera ett mervärde, som olika personer under diverse förevändningar delar sinsemellan.[203a*]
Vi återvänder nu till det exempel, som visade hur kapitalisten förvandlar pengar till kapital. Hans spinneriarbetares nödvändiga arbete utgjorde 6 timmar, merarbetet var lika stort, och arbetskraftens exploateringsgrad var alltså 100%.
Produkten av en 12 timmars arbetsdag är 20 pund garn till ett värde av 30 shilling. Inte mindre än 8/10 av detta garnvärde (24 shilling) motsvarar värdet av de förbrukade produktionsmedlen (20 pund bomull för 20 shilling, spindel o.s.v. för 4 shilling) eller består av konstant kapital. De övriga 2/10 av garnets värde är det nya värde på 6 shilling, som har uppstått under spinningen, varav hälften ersätter arbetskraftens värde eller det variabla kapitalet och den andra hälften skapar ett mervärde på 3 shilling. Totalvärdet av dessa 20 pund garn är alltså sammansatt på följande sätt: garnvärde 30 shilling = 24 c + 3 v + 3 m.
Då detta totalvärde är nedlagt i en produkt på 20 pund garn, måste de olika delarna av detta totalvärde kunna betraktas som proportionella delar av produkten.
När ett värde på 30 shilling är nedlagt i 20 pund garn, så är 8/10 av detta värde eller det konstanta kapitalet på 24 shilling nedlagt i 8/10 av produkten eller i 16 pund garn. Därav motsvarar 131/3 pund värdet av råmaterialet eller den förbrukade bomullen, vars värde är 20 shilling, 22/3 pund motsvarar värdet av de förbrukade biämnena och arbetsmedlen, spindlar o.s.v., vilkas värde är 4 shilling.
131/3 pund garn motsvarar alltså den bomull, som har förbrukats vid framställningen av 20 pund garn, råmaterialet för hela produkten, men inte heller mer. Visserligen innehåller dessa 131/3 pund garn endast 131/3 pund bomull till ett värde av 131/3 shilling, men det nya värdet på 62/3 shilling bildar en ersättning för den bomull, som har förbrukats under framställningen av de övriga 62/3 pund garn. Resultatet är detsamma, som om bomull hade tagits från de 62/3 pund garn och stoppats in i de 131/3 pund garn. Dessa innehåller nu å andra sidan inte det minsta grand av de förbrukade biämnenas och arbetsmedlens värde eller av det nyvärde, som bildats under spinnprocessen.
På samma sätt föreställer återstående 22/3 pund garn, vari resten av det konstanta kapitalet (= 4 shilling) ligger, ingenting annat än värdet av de biämnen och arbetsmedel, som förbrukats i totalprodukten, de 20 pund garn.
Dessa 8/10 av produkten eller 16 pund garn innehåller därför i detta sammanhang inget spinnarbete och har inte absorberat något arbete under spinnprocessen, trots att de som bruksvärde betraktade, som garn, är producerade av spinnarbetet i lika hög grad som de övriga delarna av produkten. Det är som om de hade förvandlats till garn utan att spinnas, som om deras garngestalt endast vore lögn och bedrägeri. När kapitalisten säljer dem för 24 shilling, som han använder för att köpa tillbaka sina produktionsmedel, visar det sig i själva verket, att 16 pund garn endast är bomull, spindel, kol o.s.v. - i förklädnad.
Omvänt föreställer de övriga 2/10 av produkten, 4 pund garn, nu ingenting annat än det nya värde på 6 shilling, som har skapats under 12 timmars spinnprocess. Det som fanns i dem av de förbrukade råmaterialens och arbetsmedlens värde, har redan uttagits och överflyttats till de första 16 pund garn. Det spinnarbete, som är materialiserat i 20 pund garn, har nu koncentrerats i 2/10 av produkten. Det är, som om spinnaren hade framställt 4 pund garn ur tomma luften eller med hjälp av bomull och spindlar, som fanns i naturen utan människors åtgörande, och som därför inte tillförde produkten något värde.
Av de 4 pund garn, vari alltså hela värdeprodukten av den dagliga spinnprocessen existerar, representerar den ena hälften endast ersättningsvärdet för den förbrukade arbetskraften, alltså det variabla kapitalet 3 shilling, de andra 2 punden garn endast mervärdet 3 shilling.
Då spinnarens 12 arbetstimmar frambringar ett värde på 6 shilling, motsvarar ett garnvärde på 30 shilling 60 arbetstimmar. Detta värde är nedlagt i 20 pund garn, varav 8/10 eller 16 pund är resultatet av 48 arbetstimmar, som förbrukades före spinnprocessen och som frambragte garnets produktionsmedel; 2/10 eller 4 pund är däremot resultatet av de 12 arbetstimmar, som förbrukades under spinnprocessen.
Tidigare har vi sett, att garnets värde är lika med summan av det nya värde, som skapades under dess produktion, plus det värde som redan i förväg förelåg i produktionsmedlen. Nu har det visat sig, hur de funktions- eller begreppsmässigt olika beståndsdelarna i produktvärdet kan uttryckas i proportionella delar av själva produkten.
Att resultatet av arbetsprocessen, produkten, på detta sätt uppdelas i olika mängder, varav den ena endast representerar det konstanta kapitalet eller det arbete, som är nedlagt i produktionsmedlen, den andra endast det variabla kapitalet eller det nödvändiga arbete, som är nedlagt under produktionsprocessen, medan en tredje del endast representerar merarbetet eller mervärdet - allt detta är lika enkelt som betydelsefullt, vilket kommer att visa sig under dess senare tillämpning på invecklade och ännu olösta problem.
Vi har just betraktat totalprodukten som det färdiga resultatet av arbetsdagens 12 timmar. Men vi kan också följa den under uppkomstprocessen och ändå framställa produktens enskilda delar som representanter för funktionellt olika delar av produktionsprocessen.
Spinnaren producerar på 12 timmar 20 pund garn, alltså på 1 timme 12/3 pund och på 8 timmar 131/3 pund, således en produkt av samma värde som den bomull, som förbrukades under hela arbetsdagen. På samma sätt producerar han under nästa timme + 36 minuter 22/3 pund garn, vilket motsvarar värdet av de arbetsmedel som förbrukades under de 12 arbetstimmarna. Under följande timme +12 minuter producerar han 2 pund garn = 3 shilling, ett produktvärde som är lika med hela den värdeprodukt, som han skapar under 6 timmars nödvändigt arbete. Slutligen producerar han under den sista 11/5 timmen 2 pund garn, vars värde är lika med det mervärde som hans arbete frambringar på 6 timmar. Detta slags beräkning utnyttjas dagligen av den engelske industriidkaren, då han t.ex. säger, att han under de första 8 timmarna eller 2/3 av arbetsdagen tjänar in sitt utlägg för bomullen o.s.v. Som man ser, är formeln riktig. I själva verket är det endast den första formeln, överförd från rummet, där produktens delar ligger färdiga bredvid varandra, till tiden, där de följer efter varandra. Formeln kan emellertid också åtföljas av ytterst barbariska idéer, i synnerhet i hjärnorna hos dem som har lika stort praktiskt intresse av själva värdeökningen som intresse av att teoretiskt misstolka den. Man kan t.ex. inbilla sig, att vår spinnare under de första 8 timmarna producerar eller ersätter värdet av bomullen, under den följande timmen + 36 minuter värdet av de förbrukade arbetsmedlen, under följande timme +12 minuter värdet av arbetslönen, medan endast den berömda "sista timmen" ägnas fabrikanten och användes till att producera mervärde. Så påstår man, att spinnaren klarar av det dubbla underverket att producera bomull, spindel, ångmaskin, kol, olja o.s.v., samtidigt som han spinner med dem, och att göra om en arbetsdag med given arbetsintensitet till fem sådana dagar. I vårt exempel kräver nämligen produktionen av råmaterial och arbetsmedel 24/6 arbetsdagar eller 4 arbetsdagar à 12 timmar, medan förvandlingen till garn kräver ytterligare en 12 timmars arbetsdag. Vi skall nu med hjälp av ett berömt historiskt exempel visa, att rovgirigheten tror på dylika underverk, och att den aldrig behöver sakna de doktrinära sykofanter, som åtar sig att bevisa att undret sker.
En vacker morgon år 1836 blev den både för sin ekonomiska vetenskap och sin eleganta penna ryktbare Nassau W. Senior - som man kunde kalla skönanden bland de engelska ekonomerna - kallad till Manchester för att där lära sig politisk ekonomi i stället för att lära ut den i Oxford. Fabrikanterna hade utsett honom till ledare i kampen mot den nyligen utfärdade Factory act [65] och den mera långtgående agitationen för tiotimmarsdagen. Med sitt vanliga praktiska skarpsinne hade de insett, att herr professorn "wanted a good deal of finishing".[LXXIV*] De införskrev honom därför till Manchester. Herr professorn å sin sida har stilistiskt utformat den lektion, som fabrikanterna i Manchester gav honom, i pamfletten "Letters on the Factory Act, as it affects the cotton manufacture", London 1837. Här kan man bl.a. finna följande uppbyggliga läsning:
"Under den nuvarande lagen kan ingen fabrik, som sysselsätter personer under 18 år, arbeta mer än 11½ timme pr dag, d.v.s. 12 timmar under de första 5 veckodagarna och 9 timmar på lördagen. Den följande analysen (!) visar nu, att i en sådan fabrik hela nettovinsten uppkommer under den sista arbetstimmen. En fabrikant satsar 100.000 p.st. - 80.000 p.st. i fabriksbyggnader och maskiner, 20.000 i råmaterial och arbetslön. Förutsatt att kapitalet omsättes en gång årligen och att bruttovinsten utgör 15%, måste fabriken årligen omsätta varor till ett värde av 115.000 p.st. ... Av dessa 115.000 p.st. producerar var och en av de 23 halva arbetstimmarna dagligen 5/115 eller 1/23. Av de 23/23, som frambringar hela beloppet 115.000 p.st. (constituting the whole 115.000 p.st.), ersätter 20/23, d.v.s. 100.000 av de 115.000, endast kapitalet; 1/23 eller 5.000 p.st. av de 15.000 i bruttovinst (!) ersätter slitaget på byggnader och maskiner. De återstående 2/23, d.v.s. varje dags båda sista halvtimmar, frambringar nettovinsten på 10%. Om därför fabriken med oförändrade priser finge arbeta 13 timmar pr dag i stället för 11½, så skulle nettovinsten mer än fördubblas, ifall det cirkulerande kapitalet ökades med ungefär 2.600 p.st. Om å andra sidan arbetsdagen förkortades med en timme, skulle nettovinsten försvinna, med 1½ timmes förkortning även bruttovinsten."[204*]
Och detta kallar herr professorn en "analys!" Om han trodde på fabrikanternas jämmer, att arbetaren slösar bort dagens bästa tid med att producera eller ersätta värdet av byggnader, bomull, kol o.s.v., så vore varje analys överflödig. Han skulle då helt enkelt svara:
Mina herrar! Om ni låter arbetet fortgå i 10 timmar i stället för 11½, så kommer under för övrigt oförändrade förhållanden den dagliga förbrukningen av bomull, maskineri o.s.v. att minska med 1½ timme. Ni vinner alltså precis lika mycket som ni förlorar. Era arbetare kommer i framtiden att slösa bort 1½ timme mindre för reproduktion eller ersättning av det satsade kapitalvärdet. Om han däremot inte trodde dem på deras ord utan som sakkunnig ansåge en analys vara behövlig, så måste han, när det gäller en fråga, som uteslutande angår nettovinstens förhållande till arbetsdagens längd, framförallt hemställa till herrar fabrikanter att inte blanda ihop maskiner, fabriksbyggnader, råmaterial och arbete huller om buller utan godhetsfullt hålla isär från varandra å ena sidan det konstanta kapital, som ligger i fabriksbyggnader, maskineri, råmaterial o.s.v., och å andra sidan det kapital, som har utbetalats i arbetslön. Visar det sig då, att arbetaren, enligt fabrikantens sätt att räkna, på 2 halva eller 1 arbetstimme reproducerar eller ersätter arbetslönen, så borde analytikern fortsätta sålunda:
Enligt er uppgift producerar arbetaren under näst sista timmen sin arbetslön och under den sista timmen ert mervärde eller nettovinsten. Då han under samma tidslängd producerar lika stora värden, har produkten av näst sista timmen samma värde som den sista timmens produkt. Vidare producerar han värde, endast när han presterar arbete, och arbetsmängden mätes genom arbetstiden. Denna utgör enligt er uppgift 11½ timmar pr dag. En del av denna tid använder han till produktion eller ersättning av sin arbetslön, resten till produktion av er nettovinst. Något annat gör han inte under arbetsdagen. Men då, enligt uppgift, hans lön och det mervärde han åstadkommer är lika stora värden, så producerar han tydligen sin arbetslön på 53/4 timmar och er nettovinst under de övriga 53/4 timmarna. Då vidare värdet av det garn, som är resultatet av 2 timmars arbete, är lika med värdet av hans arbetslön plus er nettovinst, så måste detta garnvärde motsvara 11½ arbetstimmar. Värdet av det garn, som framställes under den näst sista timmen, motsvarar 53/4 arbetstimmar och värdet av det garn, som produceras under den sista timmen, lika mycket.
Vi kommer nu till en ömtålig punkt. Alltså, pass på! Den näst sista arbetstimmen är en vanlig arbetstimme liksom den första. Varken mer eller mindre. Hur kan då en spinnare på en timme producera ett garnvärde, som motsvarar 53/4 arbetstimmar? Han utför i verkligheten inget sådant underverk. Vad han producerar i bruksvärde på en timme, är en bestämd mängd garn. Värdet av detta garn motsvarar 53/4 arbetstimmar, varav 43/4 utan hans åtgörande redan finns i de produktionsmedel, som förbrukas under en timme, i bomull, maskineri o.s.v., medan 4/4 eller 1 timme framställes av honom själv. Då alltså hans arbetslön produceras på 53/4 timmar och det garn som produceras på 1 timme också innehåller 53/4 arbetstimmar, är det alls inte något trolleri, att det värde, som han frambringar under 53/4 arbetstimmar, är lika med värdet av den produkt som han åstadkommer under 1 arbetstimme. Ni är emellertid alldeles på villospår, om ni tror att arbetaren använder en enda sekund av sin arbetsdag för att reproducera eller "ersätta" värdet av bomullen, maskineriet o.s.v. Genom att han tillverkar garn av bomull och spindel, att han spinner, går värdet av bomull och spindel av sig självt över till garnet. Detta beror på hans arbetes egenart, inte på dess mängd. Visserligen överför han större värden från bomullen till garnet på 1 timme än på Vi timme, men endast av den orsaken att han bearbetar mera bomull på 1 timme än på Vi timme. Nu förstår ni alltså: Ert resonemang, att arbetaren producerar värdet av sin arbetslön under näst sista timmen och nettovinsten under den sista, det betyder ingenting annat än att i värdet av det garn, som arbetaren framställer på 2 timmar, antingen det sker i början eller i slutet av arbetsdagen, är 11½ arbetstimmar nedlagda, precis så många som hela hans arbetsdag innehåller. Och ert uttryck, att han under de första 53/4 timmarna producerar sin arbetslön och under de 53/4 sista timmarna er nettovinst, innebär endast, att ni betalar honom för de första 53/4 timmarna men inte för de sista 53/4 timmarna. För att använda er egen jargong talar jag om betalning för arbete, inte om betalning för arbetskraft.
Om ni, mina herrar, nu jämför den arbetstid, som ni betalar, med den arbetstid, som ni inte betalar, så finner ni att bägge är 1/2 dag, att relationen mellan dem alltså är 100 %, vilket faktiskt är en rätt vacker procentsats. Det råder inte heller minsta tvivel om att om ni låter arbetarna träla i 13 timmar i stället för 11½, så skall det förefalla er som en självklar sak att utnyttja den överskjutande 1½ timmen uteslutande som merarbete, och detta skulle alltså öka från 53/4 timmar till 71/4 timmar, medan mervärdekvoten skulle öka från 100 till 1262/23 %. Däremot är ni alltför blåögda optimister, om ni tror att tillskottet på 1½ timme skulle höja kvoten från 100 till 200 % eller t.o.m. mera, d.v.s. "mer än fördubbla" den. Å andra sidan - människans hjärta är ett underligt ting, i synnerhet om man bär det i penningpungen - är ni alldeles förryckta pessimister, om ni fruktar att hela er nettovinst skulle gå i stöpet, om arbetsdagen reducerades från 11½ till 10 timmar. Absolut inte. Om alla andra faktorer är oförändrade, skulle merarbetet minska från 53/4 till 43/4 timmar, vilket alltjämt ger en ganska betydande mervärdekvot, nämligen 8214/23 %.
Men den ödesdigra "sista timmen", som ni fablat mer om än kiliasterna [66] om världens undergång, den är "all bosh".[LXXV*] Förlusten av den skall inte kosta er hela er nettovinst, och inte heller skall de barn av bägge könen, som ni nu exploaterar, förlora "sin själs renhet" av den orsaken.[204a*]
Men när en gång er "sista timme" verkligen slår, tänk då på professorn från Oxford. Och nu: i en bättre värld skulle jag önska mig mer av ert värderade umgänge. Addio![205*] ... Signalen om "den sista timmen", som Senior upptäckt 1836, blåstes på nytt den 15 april 1848 i "London Economist", i en polemisk artikel mot 10-timmarslagen, skriven av James Wilson, en av de ekonomiska övermandarinerna.
Den del av produkten (1/10 av 20 pund garn eller 2 pund garn i exemplet under punkt 2 ovan, som representerar mervärdet, kallar vi merprodukt (surplus produce, produit net). Liksom mervärdekvoten uttrycker mervärdets förhållande till det variabla kapitalet och inte till kapitalets totalsumma, bestämmes också merproduktens relativa storlek genom dess förhållande till den del av produkten, som motsvarar det nödvändiga arbetet, inte genom förhållandet till totalprodukten. Eftersom produktionen av mervärde är den kapitalistiska produktionens avgörande syfte, mätes inte rikedomens utvecklingsgrad i produktens absoluta storlek utan i merproduktens relativa storlek.[206*]
Summan av det nödvändiga arbetet och merarbetet, summan av den tid, då arbetaren producerar ett värde som ersätter värdet av hans arbetskraft, och den tid, då han producerar mervärde, utgör hans arbetstids absoluta längd - arbetsdagen (working day).
Vi utgick ifrån att arbetskraften köpes och säljes till sitt värde. Detta värde bestämmes liksom varje annan varas värde av den arbetstid som är nödvändig för dess produktion. Om alltså produktionen av arbetarens dagliga existensmedel i genomsnitt kräver 6 timmar, så måste han arbeta i medeltal 6 timmar pr dag för att producera sin arbetskraft eller för att ersätta det värde, som han tar emot vid dess försäljning. Den nödvändiga delen av hans arbetsdag utgör då 6 timmar och är därför under i övrigt oförändrade förhållanden en given storhet. Men därmed är inte själva arbetsdagens storlek given.
| Låt oss anta, att linjen | a | __ | __ | __ | __ | __ | __ | b | föreställer längden av |
| | | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | | |
den nödvändiga arbetstiden, låt oss säga 6 timmar. Allteftersom arbetet förlänges utöver ab med 1, 3 eller 6 timmar o.s.v., får vi dessa tre olika linjer:
| arbetsdag I | arbetsdag II | arbetsdag III | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| a | __ | __ | __ | __ | __ | __ | b | __ | c | a | __ | __ | __ | __ | __ | __ | b | __ | __ | __ | c | a | __ | __ | __ | __ | __ | __ | b | __ | __ | __ | __ | __ | __ | c | ||
| | | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | | | 7 | | | | | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | | | 7 | 8 | 9 | | | | | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | | | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | | | ||
som föreställer tre olika arbetsdagar på 7, 9 och 12 timmar. Förlängningslinjen bc betecknar merarbetets längd. Då arbetsdagen är = ab + bc eller ac, varierar den med den variabla storheten bc. Eftersom ab är given, kan förhållandet mellan bc och ab alltid mätas. Det utgör i arbetsdag I 1/6, i arbetsdag II 3/6 och i arbetsdag III 6/6 av ab. Då vidare proportionen merarbetstid/nödvändig arbetstid bestämmer mervärdekvoten, är denna given genom detta förhållande. Mervärdekvoten utgör för de tre olika arbetsdagarna resp. 162/3 %, 50 % och 100 %. Men arbetsdagens längd framgår inte omvänt av mervärdekvoten. Om kvoten vore t.ex. 100 %, så kunde arbetsdagen vara 8, 10, 12 timmar o.s.v. Kvoten skulle endast ange, att arbetsdagens två beståndsdelar, nödvändigt arbete och merarbete, är lika stora, men inte delarnas storlek.
Arbetsdagen är alltså inte en konstant utan en variabel storhet. En av dess delar bestämmes visserligen av den arbetstid, som är nödvändig för den ständiga reproduktionen av själva arbetskraften, men dess totala längd varierar med merarbetets längd. Arbetsdagen kan därför bestämmas men är i och för sig obestämd.[207*]
Ehuru arbetsdagen alltså inte är en fast utan en rörlig storhet, kan den å andra sidan endast variera inom vissa gränser. Det kan synas, som om gränsen nedåt bestämmes av den arbetstid, som är nödvändig för arbetarens eget underhåll, men om arbetsdagen förkortades till denna gräns, skulle merarbetet helt försvinna, och detta är oförenligt med den kapitalistiska produktionsordningen. Däremot har arbetsdagen en maximigräns, som inte kan överskridas. Denna maximigräns bestämmes av två olika förhållanden. För det första har vi arbetskraftens fysiska begränsning. En människa kan endast prestera en viss mängd livskraft under ett tjugufyratimmarsdygn. Inte ens en häst kan dag ut och dag in arbeta mer än 8 timmar. Under en del av dygnet måste arbetskraften vila, sova, och under en annan del av dygnet måste människan tillfredsställa andra fysiska behov, äta, tvätta sig, klä sig o.s.v. Förutom dessa rent fysiska gränser stöter förlängningen av arbetsdagen även på moraliska skrankor. Arbetaren behöver tid för att tillgodose andliga och sociala behov, vilkas omfattning och antal bestämmes av det allmänna kulturtillståndet. Arbetsdagens längd växlar därför inom fysiska och sociala gränser. Men bägge dessa gränser är mycket elastiska och medger det största spelrum. Därför finner vi arbetsdagar på, 8[LXXVI*], 10, 12, 14, 16, 18 timmar, alltså av den mest varierande längd.
Kapitalisten har köpt arbetskraften till dess dagsvärde. Han äger därför dess bruksvärde under en arbetsdag, och han har alltså erhållit rätten att låta arbetaren arbeta för honom under en dag. Men vad är en arbetsdag?[208*] I varje fall mindre än ett dygn. Hur mycket mindre? Kapitalisten har sin egen åsikt om denna yttersta gräns[LXXVII*] för arbetsdagen. Som kapitalist är han endast personifierat kapital. Hans själ är kapitalsjälen. Men kapitalet har bara en enda livsdrift, driften att förökas, att skapa mervärde, att absorbera mesta möjliga merarbete med hjälp av sin konstanta del, produktionsmedlen.[209*] Kapitalet är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger. Den tid arbetaren arbetar, är också den tid då kapitalisten förbrukar den arbetskraft han har köpt.[210*] Om arbetaren förbrukar sin disponibla tid för egen räkning, så bestjäl han kapitalisten.[211*]
Kapitalisten åberopar sig alltså på varubytets lag. Liksom varje annan köpare söker han få ut största möjliga nytta ur sin varas bruksvärde. Men plötsligt höjer arbetaren sin stämma, som förut var förstummad i produktionsprocessens larm:[LXXVIII*]
Den vara, som jag har sålt till dig, skiljer sig från den övriga varumassan på så sätt, att dess förbrukning skapar värde och större värde än den själv har kostat. Detta var orsaken till att du köpte den. Det som från din synpunkt är kapitalökning, är från min synpunkt en överskjutande mängd arbetskraft. Du och jag känner bara till en lag om marknaden, varubytets lag. Och förbrukningen av varan tillkommer inte säljaren, som avyttrar den, utan köparen, som förvärvar den. Användningen av min dagliga arbetskraft tillhör därför dig. Men med hjälp av dess dagliga försäljningspris måste jag dagligen reproducera den för att kunna sälja den på nytt. Bortsett från den naturliga slitningen genom ålder o.s.v. måste jag vara i stånd att imorgon arbeta med samma normala krafter och hälsa som idag. Du predikar ständigt för mig "sparsamhetens och avhållsamhetens" evangelium. Nåväl, jag vill som en förnuftig, sparsam ekonom hushålla med min enda förmögenhet, arbetskraften, och avhålla mig från allt dåraktigt slöseri med den. Jag vill dagligen endast sätta så mycket av den i rörelse, i arbete, som dess normala varaktighet och sunda utveckling kan stå ut med. Genom hänsynslös förlängning av arbetsdagen kan du på en dag ta ut en större mängd av min arbetskraft, än jag kan ersätta på tre dagar. Vad du på så sätt vinner i arbete, det förlorar jag i arbetssubstans. Att använda min arbetskraft och att utplundra den är två skilda saker. Om den genomsnittliga tid, som en genomsnittsarbetare med förnuftig arbetsbörda kan leva, är 30 år, så är värdet av den arbetskraft, som du dagligen betalar mig = 1/(365 × 30) eller 1/10.950 av dess totalvärde. Men om du förbrukar den på 10 år, så betalar du mig dagligen 110.950 i stället för 1/3.650 av dess totalvärde, alltså endast 1/3 av dess dagsvärde, och bestjäl mig således dagligen på 2/3 av min varas värde. Du betalar mig för en dags arbetskraft, då du förbrukar tre dagars. Detta strider mot vårt avtal och mot varubytets lag. Jag fordrar alltså en arbetsdag av normal längd, och jag kräver den utan att vädja till ditt hjärta, ty när det gäller penningsaker, får inte känslan råda. Du kan vara en mönstermedborgare, kanske medlem i föreningen för djurplågeriets avskaffande, du tillhör kanske t.o.m. de frälsta, men det som du representerar gentemot mig, har inget hjärta i bröstet. Vad man tycker sig höra där, är mitt eget hjärtas slag. Jag kräver normalarbetsdagen, emedan jag liksom varje annan försäljare fordrar att få ut värdet av min vara.[212*]
Om man bortser från rent elastiska begränsningar, så visar det sig alltså, att själva varubytets natur inte sätter någon gräns för arbetsdagen, alltså ingen gräns för merarbetet. Kapitalisten tillvaratar sin rätt som köpare, då han söker göra arbetsdagen så lång som möjligt och försöker få ut två arbetsdagar av en. Å andra sidan sätter den försålda varans säregna natur en gräns för köparens användning av den, och arbetaren hävdar sin rätt som säljare, när han vill begränsa arbetsdagen till en viss normallängd. Här föreligger alltså två motsatta principer, rätt mot rätt, bägge i lika hög grad stödda på varubytets lag. Men mellan lika rätt avgör makten. Därför uppkommer i den kapitalistiska produktionens historia en kamp om normalarbetsdagen, om arbetsdagens gränser - en kamp mellan kapitalet eller kapitalistklassen och arbetaren eller arbetarklassen.
Kapitalet har inte uppfunnit merarbetet. Överallt, där en del av samhället äger monopol på produktionsmedlen, måste arbetaren, fri eller ofri, utöver den för hans eget uppehälle nödvändiga arbetstiden sätta till ett överskott av arbetstid för att producera existensmedel åt produktionsmedlens ägare,[213*] antingen denne ägare är en atensk aristokrat, en etruskisk teokrat, en civis romanus,[LXXIX*] en normandisk baron, en amerikansk slavägare, en valakisk bojar, en modern storgodsägare eller en kapitalist.[214*] Emellertid är det klart, att när produkterna under givna samhällsförhållanden inte produceras som bytesvärden utan direkt som bruksvärden, så begränsar den trängre eller vidare kretsen av behov kravet på merarbete. Ett obegränsat behov av merarbete uppkommer inte ur själva produktionen.
Redan under forntiden finner vi överarbete i förfärande former, då det gällde att utvinna bytesvärde i dess mest specifika form, i produktionen av guld och silver. Tvångsarbete till döds är här den officiella formen av överarbete. Man behöver bara läsa Diodorus Siculus.[215*] Detta är dock undantag i Gamla världen. Men så snart nationer, vilkas produktion ännu befinner sig på ett lågt utvecklingsstadium som slavarbete, tvångsarbete o.s.v., dras in i en världsmarknad, som behärskas av det kapitalistiska produktionssättet, vilket medför, att produkternas försäljning till utlandet får avgörande betydelse, så utökas slaveriets och livegenskapens elände med det civiliserade överarbetets elände. Därför bevarade negerarbetet i de amerikanska sydstaterna en moderat och patriarkalisk karaktär, så länge produktionen huvudsakligen hade till ändamål att täcka egna behov. Men i och med att bomullsexporten blev ett livsintresse för sydstaterna, blev utplundringen av negrernas arbetskraft - som i vissa fall ledde till full utslitning efter sju år - en faktor i ett beräknat och beräknande system. Det gällde inte längre att plåga ur negern en viss mängt nyttiga produkter. Det gällde nu produktion av själva mervärdet. På liknande sätt blev det med dagsverksarbetet t.ex. i Donaufurstendömena.
Det är av speciellt intresse att jämföra begäret efter merarbete i Donaufurstendömena med samma företeelse i de engelska fabrikerna, emedan merarbetet på herrgårdarna får en självständig form, som omedelbart kan iakttas.
Låt oss anta, att arbetsdagen består av 6 timmars nödvändigt arbete och 6 timmars merarbete. Då levererar den frie arbetaren varje vecka 6 × 6 eller 36 timmars merarbete till kapitalisten. Det är detsamma, som om han arbetade 3 dagar i veckan för egen räkning och 3 dagar i veckan gratis för kapitalisten. Men detta märks inte, ty merarbete och nödvändigt arbete flyter ihop med varandra. Jag kan därför lika gärna säga, att arbetaren varje minut arbetar 30 sekunder åt sig själv och 30 sekunder åt kapitalisten. Helt annorlunda är det med herrgårdsarbetet. Det nödvändiga arbete, som t.ex. den valakiske bonden utför för sitt eget underhåll, är nämligen åtskilt från hans merarbete för bojaren. Det ena arbetet utför han på sin egen åker, det andra på herregodset. Arbetstidens bägge delar existerar alltså självständigt vid sidan av varandra. I herrgårdsarbetets form är merarbetet noga avskilt från det nödvändiga arbetet. Denna annorlunda organisationsform ändrar tydligen ingenting i det kvantitativa förhållandet mellan merarbete och nödvändigt arbete. Tre dagars merarbete i veckan är och förblir tre dagars arbete, som inte ger ersättning åt arbetaren, det må sedan kallas dagsverksarbete eller lönarbete. Men begäret efter merarbete avspeglas hos kapitalisten som ett krav på omåttlig förlängning av arbetsdagen, hos bojaren däremot rätt och slätt som en direkt jakt efter dagsverken.[216*]
Herrgårdsarbetet var i Donaufurstendömena förknippat med naturaräntor och andra tillbehör till livegenskapen men utgjorde samtidigt den viktigaste tributen till den härskande klassen. Där detta var fallet, uppkom sällan dagsverksarbetet ur livegenskapen, snarare tvärtom livegenskapen ur dagsverksarbetet.[216a*] Så även i de rumänska provinserna. Deras ursprungliga produktionssätt var grundat på samegendom, men inte samegendom i slavisk eller än mindre i indisk form. En del av jorden brukades för egen räkning av samfällighetens medlemmar som fri privategendom, medan en annan del - ager publicus - brukades gemensamt. Produkterna av detta gemensamma arbete tjänade dels som reservfond för missväxt och andra påkommande behov, dels som statsskatt för att täcka kostnaderna för krig, religion och andra samhällsutgifter. Under tidernas lopp tillägnade sig innehavarna av de krigiska och kyrkliga ämbetena både samegendomen och de arbetsprestationer som medföljde den. De fria böndernas arbete på statsjorden förvandlades till dagsverksarbete åt dem som stulit statsjorden. Samtidigt uppstod livegenskapen, dock endast i praktiken, inte lagfäst. Det blev det världsbefriande Ryssland, som under förevändning att avskaffa livegenskapen kom att lagfästa den. Lagen om dagsverksarbetet, som proklamerades av den ryske generalen Kisselev år 1831, var naturligtvis dikterad av bojarerna själva. Därmed erövrade Ryssland med ett slag både Donaufurstendömenas magnater och en bifallsstorm från de liberala kretinerna i hela Europa.
Enligt "Règlement organique" [69] - så lyder titeln på denna dagsverksarbetets kodex - är varje valakisk bonde skyldig att, förutom en mängd detaljerande naturaprestationer, tillhandahålla den s.k. jordägaren: 1. 12 ospecificerade arbetsdagar, 2. en dags arbete på fältet och 3. en dags skogskörslor. Summa summarum 14 dagar pr år. Med djup insikt i den politiska ekonomin uppfattas dock inte arbetsdagen i sin vanliga betydelse utan som den arbetstid, som är nödvändig för att framställa en daglig genomsnittsprodukt, men denna dagliga genomsnittsprodukt är så knepigt fastställd, att inte ens en jätte kunde bli färdig med den på 24 timmar. I torra ord och med äkta rysk ironi förklarar därför själva "reglementet", att med 12 arbetsdagar menas produkten av 36 dagars arbete, med en dags fältarbete tre dagar och med en dags skogskörslor likaså det tredubbla. Summa 42 dagsverken. Men härtill kommer de s.k. jobagie, tjänsteprestationer som jordägaren har rätt till för extraordinära produktionsbehov. I förhållande till befolkningens storlek skall varje by årligen tillhandahålla en viss arbetsmängd till dessa jobagie. Detta tillägg till dagsverksarbetet uppskattas till 14 dagar för varje valakisk bonde. Det föreskrivna dagsverksarbetet uppgår sålunda till 56 dagar pr år. Men på grund av det dåliga klimatet omfattar jordbruksåret i Valakiet endast 210 dagar, varav 40 går bort för sön- och helgdagar och i medeltal 30 på grund av oväder, inalles 70 dagar. Återstår alltså 140 arbetsdagar. Dagsverksarbetets förhållande till det nödvändiga arbetet, 56/84 eller 662/3 %, uttrycker en betydligt lägre mervärdekvot än den som bestämmer den engelske jordbruks- eller fabriksarbetarens arbete. Detta är emellertid endast det lagligen föreskrivna dagsverksarbetet. "Règlement organique" är formulerat i ännu mer "liberal" anda än den engelska fabrikslagstiftningen och därför ännu lättare att kringgå. Sedan lagen har förvandlat 12 dagar till 56, har det nominella dagsverket för var och en av de 56 arbetsdagarna fastställts på ett sådant sätt, att en brist måste täckas de följande dagarna. Ett jordstycke skall t.ex. harvas på en dag, ett arbete som kräver dubbelt så lång tid, i synnerhet på majsfälten. För speciella jordbruksarbeten är det lagliga dagsverket så tänjbart, att "dagen" börjar i maj och slutar i oktober. För Moldau är bestämmelserna ännu hårdare.
"Règlement organique's tolv dagsverksdagar", utropade en övermodig bojar, "belöper sig till 365 dagar om året!"[217*]
Om Réglement organique för Donaufurstendömena var ett positivt uttryck för begäret efter merarbete, vilket varje paragraf lagligen bekräftar, så är de engelska Factory-acts negativa uttryck för samma begär. Genom statlig tvångsbegränsning av arbetsdagen tyglar dessa lagar kapitalets begär efter arbetskraftens omåttliga utsugning, och detta sker i en stat som behärskas av kapitalister och storgodsägare. Bortsett från att arbetarrörelsen med varje dag uppvisade en alltmer hotande tillväxt, dikterades fabriksarbetets begränsning av samma nödvändighet, som ledde till att man spred guano över de engelska åkrarna. Samma blinda rovlystnad, som i det ena fallet hade utarmat jorden, hade i det andra fallet angripit rötterna till nationens livskraft. Periodiska epidemier talade här samma tydliga språk som soldaternas avtagande längd i Tyskland och Frankrike.[218*]
Nu (1867) gällande Factory-act av 1850 tillåter i genomsnitt 10 arbetstimmar pr veckodag, nämligen 12 timmar under veckans 5 första dagar, från kl. 6 f.m. till kl. 6 e.m., varav enligt lag bortgår 1/2 timme för frukost och 1 timme för middag, rest alltså 10½ arbetstimmar, samt 8 timmar på lördagen, från kl. 6 f.m. till kl. 2 e.m., varav 1/2 timme bortgår för frukost. Det gör 60 arbetstimmar, 10½ under de fem första veckodagarna, 7½ på lördagen.[219*] Fabriksinspektörer är tillsatta, som är direkt underställda inrikesministeriet, och som skall övervaka lagens efterlevnad. Deras rapporter publiceras halvårsvis genom parlamentets försorg. Dessa rapporter lämnar en fortlöpande, officiell statistik över kapitalets begär efter merarbete. Vi skall lyssna ett ögonblick till fabriksinspektörerna.[220*]
"Den bedräglige fabrikanten börjar arbetet en kvart före 6 på morgonen, ibland tidigare, ibland senare, och slutar det en kvart över 6 på kvällen, ibland tidigare, ibland senare. Han tar bort 5 minuter i början och slutet av frukosthalvtimmen och minskar middagstimmen med 10 minuter i början och lika mycket i slutet. På lördagen har han arbetet igång till en kvart över 2 på middagen, ibland mer, ibland mindre. Alltså utgör hans vinst:
| Före kl. 6 f.m. | 15 | minuter | Lördagar | |||
| Efter kl. 6 e.m. | 15 | ,, | Före kl. 6 f.m. | 15 | minuter | |
| Under frukostrasten | 10 | ,, | Under frukostrasten | 10 | ,, | |
| Under middagsrasten | 20 | ,, | Efter kl. 2 e.m. | 15 | ,, | |
| 60 | minuter | 40 | minuter | |||
| Summa på 5 dagar | 300 | minuter | Totalvinst pr vecka | 340 | minuter | |
Eller 5 timmar 40 minuter pr vecka, vilket, multiplicerat med 50 arbetsveckor efter avdrag med 2 veckor för helgdagar och tillfälliga avbrott, gör 27 arbetsdagar."[221*]
"Om arbetsdagen förlänges över sin normallängd med 5 minuter pr dag, så blir det 2½ arbetsdagar om året."[222*] "En tillskottstimme dagligen, vunnen genom att knycka lite tid här, lite där, förvandlar årets 12 månader till 13."[223*]
Under kriser, då produktionen avbrytes och man endast arbetar "kort tid", endast några dagar i veckan, ändras naturligtvis ingenting i strävan att förlänga arbetsdagen. Ju mindre antal arbeten som utföres, desto större skall profiten vara på varje utfört arbete. Ju kortare tid det kan arbetas, desto större mängd merarbete måste presteras. Sålunda berättar fabriksinspektörerna om krisperioden 1857-58:
"Man måste betrakta det som en orimlighet, att något som helst övertidsarbete förekommer under en tid, då affärerna går så dåligt, men det dåliga affärsläget driver hänsynslösa personer till överträdelser, varigenom de skaffar sig en extraprofit ..." "Samtidigt", säger Leonard Horner, "som 122 fabriker i mitt distrikt blivit helt nedlagda, 143 står stilla och alla andra arbetar kort tid, fortsätter överarbetet över den i lag fastställda tiden."[224*]
Och Mr Howell säger:
"Ehuru de flesta fabriker på grund av det dåliga affärsläget endast arbetar halv tid, får jag nu som förr samma antal klagomål, att 1/2 eller 3/4 timme om dagen blivit bortsnappade (snatched) för arbetarna genom ingrepp i de raster för måltid och vila, som tillförsäkras dem i lag."[225*]
Samma sak upprepas i mindre skala under den förfärliga bomullskrisen 1861-65.[226*]
"Det påstås ibland, när vi påträffar arbetare i arbete under måltidsraster eller i övrigt å olaga tid, att de inte alls vill lämna fabriken, och att man måste tvinga dem att avbryta arbetet (rengöring av maskiner o.dyl.), särskilt lördag eftermiddag. Men om arbetarna stannar i fabriken, sedan maskinerna stoppats, så sker det endast av den orsaken, att de inte under tiden 6 f.m.- 6 e.m., alltså under den lagligen bestämda arbetstiden, fått någon möjlighet att utföra sådana arbeten."[227*]
"Den extraprofit, som man kan utvinna genom att överskrida den lagliga arbetstiden, synes vara en frestelse, som de flesta fabrikanter inte kan motstå. De räknar med chansen att inte bli tagna på bar gärning och beräknar, att de, även om de blir upptäckta, skall tjäna på affären, då böterna och rättegångskostnaderna är obetydliga."[228*] "Där tillskottstiden tas ut genom multiplikation av småstölder ('a multiplication of small thefts')[229*] under dagens lopp, har inspektörerna nästan oövervinnliga svårigheter med bevisföringen." Dessa kapitalets "småstölder" från arbetarens mat- och vilotid betecknar fabriksinspektörerna också som "petty pilferings of minutes", små munsbitar av minuter,[230*] "snatching a few minutes", bortsnappande av minuter[231*] eller, för att använda arbetarnas fackuttryck, "nibbling and cribbling at meal times".[LXXX*][232*]
Man ser, att i denna miljö är mervärdets skapande genom merarbetet ingen hemlighet.
"Om ni ger mig tillstånd att dagligen förlänga arbetstiden med 10 minuter", sade en mycket respektabel fabriksägare till mig, "så stoppar ni 1.000 pund om året i mina fickor."[233*] "Sekunderna är profitens element."[234*]
Det mest karakteristiska i detta hänseende är, att arbetare som arbetar full tid, betecknas som "full times", och barn under 13 år som endast får arbeta 6 timmar, som "half times".[235*] Arbetaren är här ingenting annat än personifierad arbetstid. Alla individuella olikheter upplöses i dessa "fulltidare" och "halvtidare".
På de områden, som vi hittills har behandlat, har kapitalets åstundan att förlänga arbetsdagen, dess varulvsjakt efter merarbete, som också en borgerlig engelsk ekonom säger, lett till så omåttliga utsvävningar, att de inte ens överträffas av spanjorernas grymheter mot Amerikas rödskinn,[236*] och till slut har lagstiftningen tvingats att ingripa. Vi skall nu kasta en blick på några produktionsgrenar, där arbetskraftens utsugning än idag är fri från bojor och band eller i varje fall var det igår.
"Mr Broughton, en grevskapets ämbetsman, förklarade som president för ett möte i Nottinghams stadshus den 14 januari 1860, att den del av stadens befolkning, som sysslar med tillverkning av spetsar, lever i ett tillstånd av lidanden och umbäranden, som är okänt i den övriga civiliserade världen ... Vid 2-3-4-tiden på morgonen jagas 9-10-åriga barn upp ur sina smutsiga bäddar och tvingas att arbeta till 10-12 på natten för den blotta existensen, medan deras lemmar vissnar bort, deras gestalt krymper ihop, deras anletsdrag förgrovas och deras mänskliga väsen så fullständigt förstenas, att det är fruktansvärt att se dem. Det överraskar oss inte, att Mr Mallet och andra fabrikanter har uppträtt och protesterat mot varje diskussion ... Systemet, så som pastor Montague Valpu beskriver det, är ett system av obegränsat slaveri, ett slaveri i social, fysisk, moralisk och intellektuell bemärkelse ... Vad skall man tänka om en stad, som anordnar ett offentligt möte för att besluta om en petition, vari man begär att den dagliga arbetstiden för män skall begränsas till 18 timmar!... Vi fördömer plantageägarna i Virginia och Carolina. Men är då deras negermarknad med slavpiskans skräck och handeln med människokött mer avskyvärd än detta långsamma människoslaktande, som pågår, för att slöjor och kragar skall fabriceras till fördel för kapitalisterna."[237*]
Krukmakeriet (pottery) i Staffordshire har under de sista 22 åren varit föremål för tre parlamentariska undersökningar. Resultaten är samlade i Mr Scriven's rapport år 1841 till "Children's Employment Commissioners", i dr Greenhows rapport år 1860, publicerad på initiativ av Privy Councils [71] medicinska tjänstemän ("Public Health", 3rd Report, I, 102-113), samt i Mr Longes rapport från 1863 i "First Report of the Children's Employment Commission" av den 13 juni 1863. För mitt ändamål är det tillräckligt att återge några vittnesutsagor från de exploaterade barnen själva. Vittnesmålen är hämtade ur rapporterna av 1860 och 1863. Av dessa utsagor kan man sluta sig till hur arbetsförhållandena kan ha varit för de vuxna arbetarna, i synnerhet kvinnor och unga flickor, i en industrigren av sådan art, att i jämförelse därmed bomullsspinneri o.dyl. ter sig som ett angenämt och hälsosamt yrke.[238*]
Wilhelm Wood, en nioåring, "var 7 år och 10 månader gammal, då han började arbeta". Han "ran moulds" (bar den färdigformade varan till torkhuset och den tomma formen tillbaka). Varje veckodag börjar han sitt arbete kl. 6 på morgonen och slutar kl. 9 på kvällen. "Jag arbetar till kl. 9 på kvällen varje dag i veckan. Så t.ex. under de sista 7-8 veckorna." Alltså 15 timmars arbetsdag för ett 7-årigt barn! J. Murray, en 12-årig pojke, vittnar: "I run moulds and turn jigger (vrider hjulet). Jag kommer till fabriken kl. 6 på morgonen, många gånger kl. 4. Jag har arbetat hela den senaste natten till kl. 8 på morgonen och har inte varit i säng på hela natten. Ytterligare 8 eller 9 andra pojkar arbetar hela natten. Alla utom en kom tillbaka idag på morgonen. Jag får varje vecka 3 shilling 6 pence, och jag får inte mera, även om jag arbetar hela natten. Den sista veckan har jag arbetat två hela nätter." Fernyhough, en 10-års pojke: "Jag får inte alltid en hel timmes middagsrast, ofta bara en halvtimme på torsdagar, fredagar och lördagar."[239*]
Dr Greenhow förklarar, att livslängden är exceptionellt låg i Stoke-upon-Trents och Wolstantons krukmakeridistrikt. I Stoke-distriktet är 30,6 %, i Wolstanton 30,4 % av den manliga befolkningen sysselsatt i krukmakarindustrin, men i Stoke inträffar mer än hälften och i Wolstanton omkring 2/5 av dödsfallen i bröstsjukdomar bland krukmakarna. Dr Boothroyd, praktiserande läkare i Hanley, intygar: "Varje generation av krukmakare är mera dvärglik och svagare byggd än den föregående." Likaså en annan läkare, Mr McBean: "Sedan jag för 25 år sedan började min praktik bland krukmakarna, har den påfallande degenerationen av denna klass visat sig i en ständig nedgång av kroppsstorlek och vikt." Dessa uttalanden är hämtade ur dr Greenshows rapport av år 1860.[240*]
Ur kommissionens rapport av år 1863 må följande återges: Dr J. T. Arledge, överläkare vid sjukhuset i North Staffordshire, säger:
"Som klass representerar krukmakarna - både män och kvinnor - en fysiskt och moraliskt degenererad befolkning. I regel är de dvärglika, klent byggda och har missbildad bröstkorg. De åldras i förtid och dör tidigt. De är apatiska och blodfattiga, och deras svaga konstitution visar sig i envisa anfall av dyspepsi, lever- och njursjukdomar samt reumatism. Men framförallt är de utsatta för bröstsjukdomar, penumoni, phthisis, bronchitis och astma. En sorts astma är egendomlig för dem och är känd under namnet krukmakarastma eller krukmakarlungsot. Skrofler, som angriper mandlar och andra kroppsdelar, är en sjukdom som drabbar mer än 2/3 av krukmakarna. Att befolkningens degeneration i detta distrikt inte har gått ännu längre, beror uteslutande på rekryteringen från den kringliggande landsbygden och giftermål med friskare folkgrupper."
Mr Charles Pearson, som till helt nyligen var lasarettsläkare vid samma sjukhus, skriver i ett brev till kommissionsmedlemmen Longe bl.a.:
"Jag kan bara tala på grundvalen av personliga erfarenheter och utan statistiska bevis, men jag tvekar inte att försäkra, att jag gång på gång har kokat av vrede, när jag sett dessa stackars barn, vilkas hälsa offrades för att tillfredsställa föräldrarnas och arbetsgivarnas girighet."
Han räknar upp krukmakarsjukdomarnas orsaker och avslutar uppräkningen med "long hours" (lång arbetstid) som den väsentligaste. Kommissionsrapporten uttalar en förhoppning om att "en industri med en så framstående ställning i världens ögon inte längre skall ha den skamfläcken kvar, att dess stora framgångar är förknippade med arbetarbefolkningens fysiska degeneration, mångahanda kroppsliga lidanden och tidiga död, den arbetarbefolkning genom vars arbete och skicklighet så stora resultat uppnåtts."[241*] Det som gäller de engelska krukmakerierna gäller också dem i Skottland.[242*]
Tändstickstillverkningen daterar sig från år 1833, från uppfinningen att anbringa fosforn på själva tändstickan. Efter 1845 har den snabbt utvecklats i England och utbrett sig från det tättbefolkade Londonområdet särskilt till Manchester, Birmingham, Liverpool, Bristol, Norwich och Glasgow. Samtidigt utbreddes också denna käksjukdom, som en Wienläkare redan år 1845 upptäckte som en för tändsticksarbetarna egendomlig sjukdom. Hälften av arbetarna är barn under 13 och ungdom under 18 år. Yrket är så illa beryktat för sin osundhet och vidrighet, att endast den mest förslummade delen av arbetarklassen, halvt utsvultna änkor och liknande, lämnar ut sina barn dit, "trasiga, halvt uthungrade, totalt vanvårdade och försummade barn".[243*] Av de vittnen, som kommissionsmedlemmen White hörde, var 270 under 18 år, 50 under 10 år, 10 endast 8 och 5 endast 6 år gamla. Arbetsdagen växlade mellan 12 och 14-15 timmar, det förekom nattarbete, och måltiderna var oregelbundna och intogs i regel i själva arbetslokalen, som var förpestad av fosforn. Dante skulle finna sina rysligaste helvetesfantasier överträffade i denna industri.
I tapetfabrikerna tryckes de enklare tapetkvalitéerna med maskiner, de finare för hand (block printing). Det råder högsäsong från början av oktober till slutet av april. Under denna period varar arbetet ofta och nästan utan avbrott från 6 på morgonen till 10 på kvällen och ännu längre in på natten.
J. Leach vittnar:
"Förra vintern" (1862) "måste 6 av 19 flickor sluta på grund av sjukdomar, som de hade ådragit sig genom överarbete. För att hålla dem vakna måste jag skrika till dem." W. Duffy: "Barnen kunde ofta på grund av trötthet inte hålla ögonen öppna, och faktiskt kan vi det ofta knappast själva." J. Lightbourne: "Jag är 13 år gammal ... I vintras arbetade vi till kl. 9 på kvällarna och vintern före till kl. 10. I vintras brukade jag skrika nästan var kväll, för det gjorde så ont i mina såriga fötter." G. Apsden: "När min pojke var 7 år, brukade jag bära honom på ryggen fram och tillbaka över snön, och han arbetade i allmänhet 16 timmar! ... Ofta har jag stått på knä och matat honom, medan han stod vid maskinen, för han fick inte lämna den eller stanna den." Smith, verkställande direktör för en Manchesterfabrik: "Vi" (han menar arbetarna, som arbetar för "oss") "arbetar utan avbrott för måltider, så att de 10½ timmarnas dagsarbete är färdigt kl. ½ 5 på eftermiddagen, och allt senare arbete är övertid."[244*] (Mr Smith får väl inte heller någon mat under dessa 10½ timmar?) "Vi" (samme Smith) "slutar sällan före kl. 6 på eftermiddagen" (han menar med förbrukningen av "våra" arbetskraftmaskiner), "så att vi" (iterum Crispinus [72]) "i själva verket arbetar övertid hela året ... Både barn och vuxna" (152 barn och ungdomar under 18 år samt 140 vuxna) "har under de senaste 18 månaderna arbetat 7 hela arbetsdagar och 5 timmar eller 78½ timmar i veckan. För den 6-veckorsperiod, som slutade den 2 maj i år" (1863), "var dock genomsnittet högre - 8 dagar eller 84 timmar i veckan!"
Dock tillfogar Mr Smith, som gärna använder pluralis majestatis, godmodigt småleende: "Maskinarbete är lätt." Samtidigt säger de, som använder block printing: "Handarbete är hälsosammare än maskinarbete." I stort sett uttalar sig herrar fabrikanter med indignation mot förslaget "att stoppa maskinerna åtminstone under måltiderna".
"En lag", säger Mr Otley, direktör för en tapetfabrik i Borough (i London), "som tillåter arbete mellan 6 f.m. och 9 e.m., skulle passa oss (!) mycket bra, men Factory act's arbetstid mellan 6 f.m. och 6 e.m. passar oss (!) inte ... Vi stoppar maskinerna under middagsrasten" (vilket ädelmod!). "Stillaståendet förorsakar ingen nämnvärd förlust i papper och färg." "Men", tillfogar han kollegialt, "jag kan förstå, att den därmed förenade förlusten inte är populär."
Kommissionsrapporten menar naivt, att några "ledande firmors" fruktan att förlora tid, d.v.s. tid att tillägna sig främmande arbete och därmed också profit, inte kan vara "tillräcklig orsak" att låta barn under 13 och ungdomar under 18 år vara utan mat i 12-16 timmar eller att tillföra dem maten på samma sätt som man tillför ångmaskinen kol och vatten, hjulet olja o.s.v. - under själva produktionsprocessen som ett biämne till arbetsmedlet.[245*]
Ingen industrigren i England (jag bortser från den industriella brödbakningen, som först nu har börjat bli vanlig) har bibehållit så gammalmodiga produktionsmetoder som bagerierna, ja, rentav antika metoder, som man kan läsa om hos den romerska kejsartidens författare. Men, som vi tidigare påpekat, kapitalet är i och för sig totalt likgiltigt för den tekniska utvecklingsnivå, som arbetsprocessen befinner sig på, när kapitalet lägger sig till med den. I början tar man den, precis som den är.
Den otroliga brödförfalskningen, särskilt i London, avslöjades först av underhusets kommitté "angående förfalskningen av näringsmedel" (1855-56) och dr Hassals skrift "Adulterations detected".[LXXXI*][246*] Som en följd av dessa avslöjanden kom lagen av den 6 aug. 1860 "for preventing the adulteration of articles of food and drink",[LXXXII*] en lag utan verkan, då den naturligtvis iakttar den största finkänslighet gentemot de frihandlare, som sysslar med att sälja förfalskade varor "för att tjäna en ärlig slant".[247*] Kommittén själv formulerade mer eller mindre naivt sin övertygelse, att frihandel väsentligen är handel med förfalskade varor eller, som engelsmännen vitsigt kallar dem, "sofistikerade ämnen". Detta slags "sofisteri" förstår i själva verket bättre än Protagoras att göra svart till vitt och vitt till svart och bättre än eleaterna [73] att bevisa, att all verklighet bara är ett sken.[248*]
I varje fall hade kommittén riktat allmänhetens uppmärksamhet på "det dagliga brödet" och därmed också på bagerierna. Samtidigt hördes Londons bagargesällers klagomål om överarbete m.m. på offentliga möten och i petitioner till parlamentet. Ropen blev så högljudda, att Mr H. S. Tremenheere, även medlem av den flera gånger omnämnda kommissionen av år 1863, blev utnämnd till kunglig undersökningskommissarie. Hans rapport[249*] med tillhörande vittnesutsagor upprörde publiken - inte i hjärtat men i magen. Den bibelsprängde engelsmannen visste på förhand, att människan, när hon inte genom guds nåd är kapitalist eller godsägare eller goddagspilt, är bestämd att äta sitt bröd i sitt anletes svett, men han visste inte, att han i sitt bröd dagligen måste äta en viss mängd människosvett, blandad med var ur bölder, spindelväv, döda kackerlackor och rutten tysk jäst, bortsett från alun, sandsten och andra aptitliga mineraliska ingredienser.[LXXXIII*] Utan någon hänsyn till Hans Helighet Frihandeln ställdes därför de hittills "fria" bagerierna under uppsikt av statsinspektörer (vid slutet av parlamentssessionen 1863), och i samma parlamentsakt förbjöds arbete under tiden 9 e.m.-5 f.m. för bagargesäller under 18 år. Denna sistnämnda klausul berättar mer än tjocka volymer om överarbetet i denna yrkesgren, som förefaller oss så gammaldags hemtrevlig.
"I London börjar bagargesällens arbete i allmänhet kl. 11 på kvällen. Då lagar han först till degen, ett mycket mödosamt arbete, som tar 1/2 till 3/4 timme, beroende på degens storlek och finhet. Därefter lägger han sig på knådbrädet, vilket samtidigt tjänstgör som lock på degtråget, och sover ett par timmar med en mjölsäck under huvudet och en annan över sig. Sedan börjar ett oavbrutet och jäktigt arbete i 4 timmar, då degen knådas, väges, formas till bröd, som sättes in i ugnen och tas ut igen o.s.v. Temperaturen i ett bageri uppgår till 75-90 grader,[LXXXIV*] i de små bagerierna oftast högre. När arbetet med tillverkningen av bröd, vetebullar o.s.v. är klart, börjar utbärningen av brödet, och en stor del av gesällerna måste, sedan de arbetat hårt under natten, använda dagen till att bära ut brödet i korgar eller frakta det på kärror från hus till hus och dessutom under mellanstunderna arbeta i bageriet. Allt efter årstiden och omsättningens storlek slutar arbetet mellan kl. 1 och 6 på eftermiddagen. Andra gesäller arbetar i bageriet hela dagen till långt fram på eftermiddagen."[250*] "Under Londonsäsongen börjar gesällerna i 'fullprisbagerierna' i Westend regelbundet kl. 11 på kvällen och arbetar med ett par korta avbrott till kl. 8 på morgonen. Därefter utnyttjas de till kl. 4, 5, 6, ja t.o.m. 7, för utbärning eller för att baka kex och skorpor i bageriet. Efter fullgjort dagsverke får de sova i 6 timmar, ofta bara 5 eller 4. På fredagarna börjar arbetet alltid tidigare, i regel kl. 10 på kvällen, och pågår då utan avbrott, dels med tillredning, dels med utbärning av bröd, till påföljande lördagskväll kl. 8 men oftast till kl. 4 eller 5 på söndagsnatten. Även i de förnäma 'fullprisbagerierna' måste man på söndagen utföra 4 eller 5 timmars förberedande arbete för nästa dag ... De gesäller, som arbetar hos 'underselling masters' (de bagare, som säljer brödet under fulla priset), vilka utgör mer än 3/4 av Londons bagare, har ännu längre arbetstid. Men deras arbete är nästan helt förlagt till bageriet, eftersom deras mästare endast säljer i den egna butiken, bortsett från leveranser till små diversehandlare. Mot veckans slut ... d.v.s. på torsdagarna, börjar arbetet här kl. 10 på kvällen och fortsätter med korta avbrott till långt in på söndagsnatten."[251*]
När det gäller "underselling masters", begriper t.o.m. de borgerliga, att "gesällernas obetalda arbete (the unpaid labour of the men) utgör förutsättningen för deras konkurrenskraft".[252*] Och "fullprisbagarna" anklagar sina "underselling"-konkurrenter inför undersökningskommissionen som arbetstjuvar och förfalskare. "De klarar sig bara genom att bedra allmänheten och genom att avpressa gesällerna 18 timmars arbete för en 12-timmarslön."[253*]
Då yrkets skråkaraktär i början av 18:e århundradet försvunnit och kapitalisten i mjölnarens och mjölgrossistens gestalt trätt bakom den nominelle bagarmästaren, började brödförfalskningen, och det uppkom en kategori bagare, som sålde brödet under det fulla priset.[254*] Därmed var grunden lagd för kapitalistisk produktion, för omåttlig förlängning av arbetsdagen och för nattarbete, ehuru det senare inte blev vanligt ens i London förrän 1824.[255*]
Av det föregående förstår man, att kommissionsrapporten räknar bagargesällerna till de kortlivade arbetarna. Även om de lyckligt och väl har klarat sig igenom barnaåren med dess för alla arbetargrupper höga dödlighet, uppnår de sällan det 42 levnadsåret. Ändå är tillströmningen av arbetssökande stor inom bagerifacket. För Londons del strömmar dessa "arbetskrafter" till från Skottland, Englands västra jordbruksdistrikt och - Tyskland.
Under åren 1858-60 organiserade de irländska bagargesällerna på egen bekostnad stora agitationsmöten mot natt- och söndagsarbetet. Allmänheten tog parti för dem med irisk värme, t.ex. på majmötet i Dublin 1860. Med hjälp av denna rörelse blev i själva verket nattarbetet avskaffat i Wexford, Kilkenny, Clonmel, Waterford o.s.v.
"I Limerick, där dessa lönarbetares elände som bekant överskred alla gränser, misslyckades rörelsen på grund av motståndet från bagarmästarna och mjölnarna. Exemplet från Limerick medförde ett bakslag i Ennis och Tipperary. I Cork, där allmänhetens ovilja tog sig de livligaste uttrycken, slog mästarna ned rörelsen genom att använda sin makt att kasta ut gesällerna på gatan. I Dublin gjorde mästarna det kraftigaste motståndet, och genom att förfölja de gesäller, som stod i spetsen för rörelsen, tvingade man de övriga att ge efter och foga sig i natt- och söndagsarbetet."[256*]
Den till tänderna beväpnade engelska regeringens kommission på Irland beklagar sig bittert i sin protest mot de obevekliga bagarmästarna i Dublin, Limerick, Cork o.s.v.:
"Kommissionen tror, att arbetstiden begränsas av naturlagar, som man inte ostraffat kan sätta sig över. När mästarna genom att hota med avskedanden tvingar arbetarna att göra våld på sin religiösa övertygelse, att bryta mot landets lagar och att förakta den allmänna opinionen" (allt detta syftar på söndagsarbetet), "väcker de fiendskap mellan kapital och arbete och ger ett exempel, som är farligt för religion, moral och allmän ordning ... Kommittén tror, att en förlängning av arbetsdagen utöver 12 timmar är ett kränkande ingrepp i arbetarnas hem- och privatliv och medför olyckliga moraliska konsekvenser genom att ingripa i en mans hemliv och hans möjligheter att fylla sina familjeplikter som son, broder, make och fader. Arbete i mer än 12 timmar pr dag har en tendens att undergräva arbetarens hälsa, leder till för tidigt åldrande och tidig död och därmed till olycka för de arbetarfamiljer, som berövas familjefaderns omsorger och stöd just vid den tidpunkt, då de som bäst behöves."[257*]
Vi var nyss på Irland. På kanalens[LXXXV*] andra sida, i Skottland, förbannar jordbruksarbetaren, mannen vid plogen, sin 13-14 timmars arbetsdag i det hårdaste klimat, med 4 timmars extraarbete på söndagen (i detta land av sabbatsheliga!),[258*] medan samtidigt tre järnvägsmän - en konduktör, en lokförare och en ställverksman - står inför en grand jury[258a*] i London. En svår järnvägsolycka har förpassat hundratals passagerare till en annan värld. Orsaken till olyckan är järnvägsmännens försumlighet. De förklarar samstämmigt inför de edsvurna, att för 10-12 år sedan hade de endast 8 timmars arbetsdag. Under de senaste 5-6 åren har arbetsdagen pressats upp till 14, 18 och 20 timmar, och vid särskilt livlig resandeström, som t.ex. under ferieresornas period, kunde de ofta få arbeta 40-50 timmar i sträck. De är vanliga människor och inga jättar. Vid en viss tidpunkt är deras arbetskraft slut. Tröttheten övermannar dem. Hjärnan upphör att tänka, ögonen att se. Den verkligt "respectable british juryman" svarar med att avkunna ett utslag, som på grund av "manslaughter" (vållande till annans död) hänskjuter målet till brottmålsdomstolen. I ett beskedligt tillägg uttalar juryn en from önskan, att järnvägens herrar kapitalmagnater framdeles måtte bli generösare vid inköpet av det nödvändiga antalet "arbetskrafter" och visa mer "avhållsamhet" eller "försakelse" eller "sparsamhet" vid utsugningen av den betalda arbetskraften.[259*]
En brokig skara arbetare av alla yrken, åldrar och kön tränger sig på oss, ivrigare än de dödas skuggor trängdes omkring Odyssevs. Även utan blåböckerna i deras händer står överarbetet att läsa i deras yttre redan vid första ögonkastet. Ur denna skara tar vi fram ytterligare två gestalter, vilkas påfallande kontrast bevisar, att inför kapitalet är alla människor lika - en modist och en grovsmed.
I slutet av juni 1863 hade alla Londons dagstidningar en nyhet med den "sensationella" rubriken: "Death from simple Overwork" (Död av vanligt överarbete). Det handlade om modisten Mary Anne Walkley, som dött, 20-årig, sysselsatt i en mycket respektabel hovmodeateljé, vars innehavare är en dam med det förtjusande namnet Elise. Den gamla kända historien upprullades nu på nytt,[260*] historien om dessa flickor, som i genomsnitt arbetar 16½ timmar om dagen men under högsäsongen ofta 30 timmar utan avbrott, varvid deras "arbetskraft" hålles uppe med hjälp av en slurk sherry, portvin eller kaffe. Och just nu stod säsongen på sin höjdpunkt. Det gällde lyxkläder, som skulle trollas fram åt ädla ladies och användas på hyllningsbalen för den nyss importerade prinsessan av Wales. Mary Anne Walkley hade arbetat 26½ timmar utan avbrott tillsammans med 60 andra flickor, 30 i varje rum, en arbetslokal som knappast rymde 1/3 av den behövliga luftkubiken. Under natten delade de bädd två och två i ett kyffe, som hade avbalkats med diverse bräder till sovrum.[261*] Och detta var en av de bättre modeaffärerna i London. Mary Anne Walkley blev sjuk en fredag och dog på söndagen, och till fru Elises häpnad hade hon inte ens först gjort det sista arbetet färdigt. Mr Keys, den läkare som för sent kallades till sjukbädden, vittnade inför "Coroner's Jury"[LXXXVII*] i torra ord:
"Mary Anne Walkley har dött av för lång arbetstid i ett överfyllt arbetsrum och av att sova i ett alltför trångt, dåligt ventilerat sovrum."
För att ge läkaren en lektion i god ton förklarade däremot "Coroner's Jury":
"Den avlidna har dött av slaganfall, men det finns anledning befara, att hennes död påskyndats genom överarbete i en överfylld verkstad o.s.v."
Våra "vita slavar", utropade Morning Star, organ för frihandelsherrarna Cobden och Bright, "våra vita slavar arbetas ner i graven och fördärvas och dör utan sång och musik."[262*]
"Att arbeta ihjäl sig är ordningen för dagen, inte bara i modeateljéerna utan på tusen andra ställen, ja överallt, där affärerna är i full gång ... Vi kan ta grovsmeden som exempel. Om man får tro diktarna, så finns det ingen livskraftigare, muntrare man än grovsmeden. Han stiger upp tidigt och slår gnistor före solen, och han äter och dricker och sover som ingen annan människa. När han har en arbetstid av måttlig längd, är hans yrke också i själva verket ett av de sundaste som finns. Men låt oss följa honom till staden för att se, vilken arbetsbörda som vältras över denne starke man, och undersöka hans placering i landets dödlighetsstatistik. I Marylebone (ett av Londons största kvarter) är dödligheten bland grovsmederna årligen 31 på 1.000 eller 11 mer än genomsnittet för vuxna män i England. Verksamhetslusten, något nästan instinktivt hos människan och i och för sig berömvärd, kan verka ödeläggande, om den drivs till övermått. Mannen kan slå så och så många hammarslag, gå så och så många steg, dra så och så många andedrag, utföra så och så många dagsverken och leva i genomsnitt t.ex. 50 år. Man tvingar honom att slå så och så många flera slag, att gå så och så många flera steg, att andas så och så många gånger oftare, alltsammans för att öka det dagliga arbetsresultatet med en fjärdedel. Mannen gör försöket, och resultatet blir, att han under en begränsad period utför en fjärdedel mera arbete och dör vid 37 års ålder i stället för att bli 50 år gammal."[263*]
Det konstanta kapitalet, produktionsmedlen, har såsom ett led i den värdeökande processen endast till uppgift att absorbera arbete och med varje droppe arbete också en motsvarande mängd merarbete. Försåvitt produktionsmedlen inte gör detta, utgör deras blotta existens en negativ förlust för kapitalisten, ty under den tid de ligger obrukade representerar de ett onyttigt kapitalförskott, och denna förlust blir positiv, så snart avbrottet nödvändiggör ytterligare utlägg för arbetets återupptagande. Förlängning av arbetsdagen utöver den naturliga dagens gränser inpå natten verkar endast som en tillfällig lindring, stillar endast för ögonblicket törsten efter levande arbete. Den kapitalistiska produktionen har därför en inneboende drift att tillägna sig arbete under dygnets alla 24 timmar. Då detta emellertid är fysiskt omöjligt, om samma arbetskrafter oavbrutet skulle utsugas dygnet runt, så kräves för de fysiska hindrens övervinnande, att de under dagen och natten utnyttjade arbetskrafterna växlar. Denna omväxling kan ske efter olika metoder, t.ex. så, att en del av arbetspersonalen den ena veckan har dagtjänst och den andra veckan nattjänst. Vi har sett, att detta skiftsystem, denna växeldrift, var förhärskande i den engelska bomullsindustrins blomstrande ungdom, och för närvarande är det vanligt bl.a. i bomullsspinnerierna i Moskvaguvernementet. Denna 24 timmars produktionsprocess användes systematiskt i många hittills "fria" industrigrenar i Storbritannien, bl.a. i smältverk, smedjor, valsverk och andra metallindustrier i England, Skottland och Wales. Arbetsprocessen pågår här förutom under de vanliga 6 arbetsdagarna mestadels även under söndagsdygnets 24 timmar. Arbetarna är män och kvinnor, vuxna och barn av bägge könen. Barnen och ungdomarna tillhör alla åldersgrupper från 8 (i vissa fall från 6) till 18 år.[264*] I några branscher arbetar också flickor och unga kvinnor under natten tillsammans med den manliga personalen.[265*]
Bortsett från nattarbetets allmänna, skadliga verkningar[266*] erbjuder den oavbrutna 24-timmarsproduktionen högst välkomna anledningar att överskrida gränserna för den nominella arbetsdagen. Den officiella arbetsdagen i de förut nämnda, mycket ansträngande industrigrenarna är i allmänhet 12 timmars dag- eller nattarbete för alla arbetare. Men överarbetet utöver denna gräns är i många fall, för att använda den officiella engelska rapportens uttryck, "i sanning fruktansvärt" ("truly fearful").[267*]
"Ingen människa", heter det, "kan begrunda den arbetsmängd, som enligt vittnesutsagor utföres av pojkar i åldern 9-12 år, utan att ovillkorligen dra den slutsatsen, att detta maktmissbruk från föräldrarnas och arbetsgivarnas sida inte längre får tillåtas."[268*]
"Systemet att överhuvud låta pojkar arbeta omväxlande dag och natt leder till en skamlös förlängning av arbetsdagen under såväl högsäsong som lugnare arbetsperioder. Detta överarbete är i många fall inte bara grymt utan helt enkelt otroligt. Det kan givetvis inträffa, att någon eller några av de pojkar, som skall avlösa, av en eller annan orsak uteblir. Då måste en eller flera av de pojkar, som redan fullgjort sitt skift, rycka in i deras ställe. Detta system är så allmänt bekant, att en valsverkschef, när jag frågade, hur man i dylika fall fyller vakanserna, svarade: Jag tror nog, att ni vet det lika bra som jag, och han tvekade inte att erkänna faktum."[269*]
"I ett valsverk, där den nominella arbetsdagen varade från kl. 6 på morgonen till ½ 6 på kvällen, arbetade en pojke 4 nätter varje vecka, allra minst till ½ 9 nästa kväll ... och detta under 6 månader." "En annan pojke i 9-årsåldern arbetade många gånger tre 12-timmarsskift i följd och i 10-årsåldern 2 dygn i sträck." "En tredje pojke, nu 10 år, arbetade från kl. 6 f.m. till 12 på natten 3 dagar i följd och till kl. 9 på kvällen de övriga skiften." "En fjärde pojke, nu 13 år, arbetade från kl. 6 e.m. till 12 på middagen nästa dag, under en hel vecka, och många gånger 3 skift i följd, t.ex. från måndag morgon till tisdag natt." "En femte, nu 12 år, arbetade i ett järngjuteri i Stavely från kl. 6 på morgonen till kl. 12 på natten i 14 dagars tid, och nu orkar han inte klara det längre." George Allinsworth, 9 år: "Jag kom hit förra fredagen. Nästa dag fick vi börja kl. 3 på morgonen. Därför stannade jag här hela natten, eftersom jag bor 5 mil härifrån, och sov ute på gården med ett förskinn under mig och en liten jacka över mig. De andra två dagarna var jag här kl. 6 på morgonen. Ja, det här är en farlig plats! Innan jag kom hit, arbetade jag ett helt år vid en masugn. Det var ett mycket stort smältverk på landet. Där började jag också arbetet kl. 3 på lördagsnatten, men jag kunde åtminstone gå hem och sova, för jag bodde nära intill. Andra dagar började jag kl. 6 på morgonen och slutade 6 eller 7 på kvällen." O.s.v.[270*]
Låt oss nu höra, hur kapitalisterna själva uppfattar detta 24-timmarssystem. Systemets överdrifter, dess missbruk till "grym och otrolig" förlängning av arbetsdagen, förbigår de naturligtvis med tystnad. De talar bara om systemet i dess "normala" form.
Herrar Naylor och Vickers, stålfabrikanter, som använder mellan 600 och 700 personer, varav endast 10 % under 18 år och av dessa endast 20 pojkar i nattarbete, yttrar sig på följande sätt:
"Pojkarna lider inte alls av hettan. Temperaturen är sannolikt 30-32° Celsius ... I smides- och valsverken arbetar man dag och natt i skift, men allt annat arbete är dagarbete, från kl. 6 på morgonen till kl. 6 på kvällen. I smedjan pågår arbetet från kl. 12 till kl. 12. Några har ständigt nattarbete utan att skifta mellan dag- och nattarbete ... Vi kan inte finna, att dag- eller nattarbete spelar någon roll för hälsan (herrar Naylors och Vickers hälsa?), och sannolikt sover folk bättre, om de får samma viloperioder, än om dessa växlar ... Ungefär 20 pojkar under 18 år har nattarbete. Vi skulle inte kunna klara oss riktigt (not well do), om inte dessa ungdomar under 18 år gjorde nattskift. Vår invändning är - ökning av produktionskostnaderna. Skickliga arbetare och förmän är det ont om, men ungdomar kan man få, så många man vill ... Men i betraktande av det ringa antal ungdomar vi sysselsätter, skulle inskränkningar i nattarbetet vara av föga vikt eller intresse för oss."[271*]
Mr J. Ellis i firma John Brown & Co, stål- och järnverk, som sysselsätter 3.000 män och pojkar, delvis i tungt järn- och stålarbete, "dag och natt, i skift", förklarar att i den tunga stålindustrin går det en eller två pojkar på två vuxna män. I deras företag arbetar 500 pojkar under 18 år, varav ungefär 1/3 eller 170 under 13 år. Om den föreslagna lagändringen anser Mr Ellis:
"Jag tror inte, att det finns så mycket att invända emot (very objectionable) att ingen under 18 år skall tillåtas arbeta mer än 12 timmar av dygnets 24. Men jag tror inte, att man kan dra upp någon gräns för behovet av minderåriga över 12 år i nattarbetet. Vi skulle t.o.m. hellre acceptera en lag, som förbjöde oss att överhuvud använda ungdomar under 13 eller t.o.m. under 15 år, än ett förbud att använda våra anställda ungdomar i nattarbete. De pojkar, som har dagskift, måste växelvis också arbeta på natten, ty männen kan inte kontinuerligt ha nattarbete; det skulle ruinera deras hälsa. Vi tror dock inte, att nattarbetet medför någon skada, om det utföres växelvis under olika veckor."
(Herrar Naylor och Vickers trodde i likhet med de bästa i sin bransch tvärtom, att inte det permanenta utan just det periodiskt växlande nattarbetet eventuellt kan vara skadligt.)
"Vi har funnit, att de människor, som växelvis utför nattarbete, är precis lika friska som de som bara arbetar på dagen. Våra invändningar mot förbudet att använda ungdomar under 18 år i nattarbete motiveras med ökade omkostnader, men detta är också det enda skälet." (Hur cyniskt naivt!) "Vi tror, att denna kostnadsökning skulle bli större, än företaget kunde bära, om rimliga hänsyn tas till lönsamheten. (As the trade with due regard to its being successfully carried out could fairly bear.") (Vilken storordig fraseologi!) "Det är ont om arbetskraft här, och den kunde bli otillräcklig genom en sådan reglering." (D.v.s. Ellis, Brown & Co skulle råka i den fatala situationen att nödgas betala arbetskraften till dess fulla värde.)[272*]
"Cyklops stål- och järnverk", som tillhör herrarna Cammell & Co, är ett storföretag i samma skala som John Brown & Co. Företagsledaren hade tillställt regeringskommissarien White ett skriftligt vittnesmål men fann sedermera lämpligt att smussla undan manuskriptet, när det returnerades till honom för revidering. Mr White har emellertid ett utmärkt minne. Han erinrar sig mycket väl, att ett förbud mot barns och ungdoms nattarbete för dessa herrar Cykloper skulle te sig som "en omöjlig sak; det vore detsamma som att stoppa deras företag", och dock utgöres deras arbetsstyrka endast till något mer än 6 % av pojkar under 18 år och bara 1 % under 13 år![273*]
I samma ämne uttalar sig Mr E. F. Sanderson i firma Sanderson, Bros. & Co, stål-, vals- och smidesverk i Attercliffe:
"Ett förbud mot att använda pojkar under 18 år i nattarbete skulle medföra stora svårigheter. Först och främst de ökade omkostnaderna, eftersom man måste ersätta pojkarna med män. Hur mycket det skulle belöpa sig till, kan jag inte säga. Men troligtvis bleve det inte så mycket, att fabrikanterna kunde höja stålpriset, och följaktligen skulle förlusten drabba dem, då arbetarna naturligtvis skulle vägra" (vilka tjurskallar!) "att bära den."
Mr Sanderson vet inte, hur mycket han betalar barnen, men
"kanske går det till 4 à 5 shilling i veckan ... Pojkarnas arbete är av sådan art, att deras krafter i allmänhet ('generally', naturligtvis inte alltid 'i speciella fall') nätt och jämnt räcker till, och alltså skulle männens större styrka inte ge någon fördel, som kunde kompensera förlusten, undantagandes de få fall då metallen är mycket tung. Männen skulle inte heller vara till freds med att inte ha pojkar under sig, eftersom vuxna är mindre benägna att lyda order. Dessutom måste man ju börja som ung för att lära sig yrket. Om de ungas arbete inskränkes till endast dagtid, skulle detta syfte inte nås."
Och varför inte? Varför kan pojkarna inte lära sig hantverket under dagen? Vad har du för skäl?
"Därför att männen, som växelvis arbetar dag- och nattskift, då måste undvara pojkarna halva tiden och därför skulle förlora hälften av den profit de får ut av dem. Den handledning, som de ger pojkarna, beräknas nämligen som en del av pojkarnas arbetslön och berättigar därför männen att få pojkarnas arbete billigare. Varje man skulle förlora hälften av sin profit."
(Med andra ord: herrarna Sanderson skulle bli tvungna att betala denna del av de vuxnas arbetslön ur sin egen ficka i stället för med pojkarnas nattarbete. Herrarna Sandersons profit skulle i så fall minska något, och detta är det goda sandersonska skälet, varför pojkarna inte kan lära sig yrket under dagarbete.)[274*] Dessutom skulle förändringen medföra, att det nattarbete som nu faller på pojkarna måste utföras av de vuxna männen, och dessa skulle inte härda ut med det. Kort och gott, svårigheterna skulle bli så stora, att de synbarligen skulle leda till nattarbetets fullständiga utrotande. "Vad beträffar själva stålproduktionen", säger E. F. Sanderson, "skulle det inte göra den ringaste skillnad, men ..." Men herrarna Sanderson har annat och mera att göra än att tillverka stål. Stålproduktionen är bara en förevändning för att inhösta profit. Smältugnar, valsverk, byggnader, maskineri, järn, kol o.s.v. har mera att uträtta än att förvandlas till stål. De är till för att absorbera merarbete, och de absorberar naturligtvis mera på 24 timmar än på 12. De ger i själva verket med guds och lagens hjälp Sandersons en anvisning på ett visst antal arbetares arbetstid i fulla 24 timmar pr dygn. De förlorar sin karaktär av kapital och är därför rena förlusten för Sandersons, så snart de upphör att absorbera arbete.
"Men det skulle betyda en förlust att låta så mycket dyrbart maskineri stå oanvänt halva tiden, och för att få lika mycket arbete utfört, som vi klarar av med nuvarande system, måste vi fördubbla fabrikslokalerna och maskineriet, vilket skulle fördubbla våra utgifter."
Men varför gör just dessa Sandersons anspråk på ett privilegium framför andra kapitalister, som endast har tillstånd att arbeta på dagtid, och vilkas byggnader, maskiner och råmaterial således ligger oanvända under natten?
"Det är sant", svarar E. F. Sanderson i alla Sandersöners namn, "det är sant att denna förlust drabbar alla industrier, som endast arbetar under dagen. Men smältugnarna skulle i vårt fall förorsaka en extra förlust. Om man håller dem i gång, så bortslösas bränsle" (i stället för arbetarnas livskraft), "och håller man dem inte i gång, så betyder det tidsförlust, när de skall värmas upp igen till den nödvändiga temperaturen" (medan t.o.m. åttaåringarnas förlust av sömn betyder vinst i arbetstid för Sandersonsföljet), "och dessutom skulle ugnarna skadas av temperaturväxlingarna" (medan samma ugnar ju inte tar skada av arbetets dag- och nattväxling).[275*]
"Vad är en arbetsdag?" Hur lång är den tid, under vilken kapitalet äger rätt att förbruka arbetskraften, vars dagsvärde det betalar? Hur långt kan arbetsdagen förlängas utöver den arbetstid, som är nödvändig för att reproducera arbetskraften? På dessa frågor svarar kapitalet, som vi sett: Arbetsdagen omfattar dagligen 24 hela timmar med avdrag för de få vilostunder, utan vilka arbetskraften inte är i stånd att fortsätta sin funktion. Det är självklart, att arbetaren under hela sin livstid inte är något annat än arbetskraft, att all hans disponibla tid alltså enligt naturens och samhällets lagar är arbetstid och således tillhör kapitalet. Tid till mänsklig bildning, till andlig utveckling, till att fylla sociala funktioner, till socialt umgänge, till de fysiska och andliga livskrafternas fria lek, ja t.o.m. helgdagarnas firande - och detta i de sabbatsheligas land[276*] - bara struntprat! Men i sin omättliga glupskhet, sin varulvsjakt efter merarbete, överskrider kapitalet inte bara de moraliska gränserna utan också arbetsdagens rent fysiska maximalgräns. Det roffar åt sig tiden för kroppens tillväxt, utveckling och återhämtning. Det stjäl den tid, som behövs för umgänge med frisk luft och solljus. Det snålar in på matrasterna och söker införliva dem med själva produktionsprocessen, så att arbetaren matas som ett produktionsmedel, liksom ångmaskinen får kol och maskineriet olja. Den sunda sömn, som samlar, förnyar och uppfriskar livskraften, reduceras till så många timmars medvetslöshet, som är oundgängligen nödvändig, för att en helt utmattad organism skall återfå krafterna. I stället för att det normala vidmakthållandet av arbetskraften skulle bestämma gränserna för arbetsdagen, bestämmer här tvärtom den största möjliga dagliga utsugningen av arbetskraften, oavsett vilken sjuklighet och pina som vållas, gränserna för arbetarens vilotid. Kapitalet frågar inte efter arbetskraftens livslängd. Det som intresserar kapitalet, är bara det maximum av arbetskraft, som det kan tillägna sig under loppet av en arbetsdag. Det uppnår detta syfte genom att förkorta arbetskraftens livslängd, på samma sätt som en girig jordbrukare uppnår ökad avkastning genom att utsuga åkerjorden.
Den kapitalistiska produktionen är först och främst en produktion av mervärde, uppsugning av merarbete. Därför förlänges arbetsdagen i en sådan grad, att arbetaren berövas de normala betingelserna för moralisk och fysisk utveckling; arbetskraften avtynar, uttömmes och dör i förtid.[277*] Den kapitalistiska produktionen förlänger arbetarens produktionstid under en given tidsperiod genom att förkorta hans livstid.
Arbetskraftens värde omfattar emellertid också värdet av de varor, som erfordras för att reproducera arbetaren eller för arbetarklassens fortplantning. Omkostnaderna för att ersätta slitage, som är ett nödvändigt led i reproduktionen av arbetskraften, ökar därför till följd av den naturvidriga förlängning av arbetsdagen, som kapitalet eftersträvar på grund av sin omåttliga drift till självförökning. Därmed förkortas den enskilde arbetarens livslängd och därmed också hans arbetskrafts varaktighet. En snabbare ersättning av det förbrukade blir nödvändig, alldeles som den del av en maskins värde, som dagligen måste ersättas, blir större, ju fortare maskinen slites. Kapitalet synes därför i eget intresse böra acceptera normalarbetsdagen.
Slavägaren köper sin arbetare, som han köper sin häst. Med slaven förlorar han ett kapital, som måste ersättas genom nya utlägg på slavmarknaden. Men
"Georgias risfält och Mississippis sumpmarker må vara aldrig så Ödesdigra för det mänskliga hälsotillståndet, så är detta slöseri med människoliv dock inte så stort, att det inte kan ersättas från Virginias och Kentuckys tättbefolkade områden. Ekonomiska hänsyn skulle kunna erbjuda ett slags säkerhet för mänsklig behandling av slavarna, i den mån deras herrars intressen sammanfaller med slavarnas underhåll. Men efter slavhandelns införande blir dessa hänsyn i stället en orsak till slavarnas fullständiga fördärvande, ty så snart slavens plats kan fyllas genom införsel från främmande negermarknader, blir hans livslängd mindre viktig än hans produktivitet, medan han är i livet. I länder med slavimport är det därför en grundregel för slavhushållningen, att den bästa ekonomin består i att avpressa människoboskapen (human cattle) största möjliga prestationsmängd på kortast möjliga tid. Särskilt i den tropiska plantagedriften, där den årliga profiten ofta är lika stor som plantagernas hela kapital, offras negrernas liv fullständigt hänsynslöst. I Västindiens jordbruksdistrikt, som i århundraden varit källan till otroliga rikedomar, har miljoner afrikaner gått under. I våra dagar är det på Kuba - där inkomsterna räknas i miljoner, och där plantageägarna är furstar - som vi finner, att slavklassen, bortsett från en oerhörd undernäring, till stor del blir direkt tillintetgjord genom ett förfärligt och oavlåtligt plågeri och genom långsam tortyr på grund av överarbete och brist på sömn och vila."[278*]
Mutato nomine de te fabula narratur![XCII*][78] Läs arbetsmarknad i stället för slavhandel, Irland och jordbruksdistrikten i England, Skottland och Wales i stället för Kentucky och Virginia, Tyskland i stället för Afrika. Vi har hört, hur överarbetet far fram med bagarna i London, och ändå är Londons arbetsmarknad alltid överfylld av tyska och andra dödskandidater för bagerierna. Krukmakeriet är, som vi sett, en industrigren med kort medellivslängd. Men är det fördenskull brist på krukmakare? Josiah Wedgwood, det moderna krukmakeriets uppfinnare, själv från början en vanlig arbetare, förklarade år 1785 inför underhuset, att denna industri sysselsatte 15.000 à 20.000 personer.[279*] År 1861 utgjorde befolkningen enbart i denna industrigrens stadscentra i England 101.302 personer.
"Bomullsindustrin är 90 år gammal ... Under loppet av tre generationer har den förbrukat nio generationer bomullsarbetare."[280*]
Visserligen har arbetsmarknaden uppvisat en oroväckande knapphet på arbetskraft under enstaka perioder av febrilt uppsving, som t.ex. 1834. Men herrar fabrikanter föreslog då Poor Law Commissioners[XCIII*] att sända jordbruksdistriktens "överbefolkning" norrut och förklarade, att "fabrikanterna skulle absorbera och konsumera dem".[281*] Detta var deras egna ord.
"Agenter anställdes i Manchester med Poor Law Commissioners' samtycke. Listor över jordbruksarbetare upprättades och utlämnades till dessa agenter. Fabrikanterna gick till deras kontor och valde ut, vad som passade dem, och sedan fraktades familjerna från södra England. Dessa människopaket levererades med adresslappar som fraktgods på kanaler och lastvagnar. Somliga traskade efter till fots, och många gick vilse och irrade halvt ihjälsvultna omkring i industridistrikten. Detta utvecklades till en veritabel handelsgren. Underhuset skall knappast tro det, och dock är det sant, att denna välorganiserade handel, detta schackrande med människokött fortfor, och dessa människor köptes och såldes av Manchesteragenterna till Manchesterfabrikanterna lika regelbundet som negrerna till sydstaternas bomullsplantager ... Året 1860 betecknar bomullsindustrins kulmen ... Det fattades åter arbetskraft. Fabrikanterna vände sig på nytt till köttagenterna ... och dessa snokade igenom Dorsets dyner, Devons kullar och Wilts slätter, men överbefolkningen var redan konsumerad."
"Bury Guardian" jämrade sig och påstod, att ytterligare 10.000 arbetare skulle kunna sysselsättas, sedan den fransk-engelska handelstraktaten hade avslutats, och att man snart skulle behöva ytterligare 30.000 eller 40.000. Sedan människohandelns agenter och underagenter år 1860 tämligen resultatlöst hade letat igenom jordbruksdistrikten,
"vände sig en deputation av fabrikanter till presidenten för Poor Law Board,[XCIV*] Mr Villiers, med en anhållan, att fattiga och föräldralösa barn åter skulle få rekvireras från the workhouses[XCV*] och barnhemmen."[282*]
Erfarenheten visar i allmänhet kapitalisten en permanent överbefolkning, d.v.s. överbefolkning i förhållande till kapitalets omedelbara värdeökningsbehov, ehuru denna människoström utgöres av förkomna, snabbt bortdöende och försvinnande generationer, vilka så att säga har skördats före mognaden.[283*] Den intelligente iakttagaren ser i varje fall, hur hastigt och djupgående den kapitalistiska produktionen, som historiskt sett kan dateras från gårdagen, har angripit folkets krafter vid livsrötterna, hur industribefolkningens degeneration endast fördröjes genom den ständiga tillgången på livskraftiga arbetare från landsbygden, och huru t.o.m. dessa lantliga arbetares livskraft redan börjar försvagas, trots den friska luften och den principle of natural selection,[XCVI*] som allmänt gör sig gällande bland dem, och som endast gör det möjligt för de livskraftigaste individerna att överleva.[284*] Kapitalet, som har så "goda skäl" att ljuga bort eländet hos den nu levande arbetargenerationen, påverkas i sitt praktiska handlingssätt lika litet av framtidsperspektivet med mänsklighetens förstörelse och en oundviklig avfolkning som av risken för att jorden skulle störta in i solen. Vid varje aktiesvindel vet alla, att ovädret en gång måste bryta lös, men man hoppas att det skall drabba någon annans huvud, sedan man själv uppfångat guldregnet och bragt det i säkerhet. Aprés nous le déluge![XCVII*][79] det är valspråket för varje kapitalist och varje kapitalistnation. Kapitalet är därför fullständigt skoningslöst gentemot arbetarens hälsa och livslängd, när det inte tvingas till hänsyn genom samhällets åtgärder.[285*] På klagomålen över fysisk och andlig förkrympning, för tidig död, tortyr genom överarbete svarar kapitalet: Skulle detta lidande bekymra oss, då det ökar vår lust (profiten)? [80] Men i det stora hela är allt detta inte heller beroende av den enskilde kapitalistens goda eller onda vilja. Den fria konkurrensen gör den kapitalistiska produktionens inneboende lagar gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten.[286*]
Fastställandet av en normalarbetsdag är resultatet av flera hundra års kamp mellan kapitalist och arbetare. Dock uppvisar historien om denna kamp två motsatta strömningar. Man kan t.ex. jämföra vår tids engelska fabrikslagstiftning med de engelska arbetslagarna från 14:e till långt in på mitten av 18:e århundradet.[287*] Medan de moderna fabrikslagarna tvångsvis avkortar arbetsdagen, söker de gamla arbetslagarna att tvångsvis förlänga den. Visserligen verkar kapitalets krav vara mycket blygsamma i den allra första början - då det ännu inte är i stånd att tillförsäkra sig rätten att uppsuga tillräckligt merarbete endast genom de ekonomiska förhållandenas makt utan även måste påkalla statsmaktens hjälp - när man jämför dessa krav med de eftergifter, som kapitalet i sin mannaålder knorrande och motsträvigt måste gå med på. Det dröjer århundraden, innan den "frie" arbetaren frivilligt går med på, d.v.s. blir samhälleligt tvingad, att sälja hela sin aktiva arbetstid, ja hela sin arbetsförmåga, till priset av sina nödtorftiga existensmedel, att sälja sin förstfödslorätt för en grynvälling. Det är därför naturligt, att den förlängning av arbetsdagen, som kapitalet med statens hjälp söker påtvinga den vuxne arbetaren från mitten av 14:e till slutet av 17:e århundradet, ungefär sammanfaller med den gräns, som staten under andra hälften av 19:e århundradet här och där drar upp för rätten att förvandla barnens livskraft till kapital. Vad som idag, t.ex. i Massachusetts - till helt nyligen den friaste staten i nordamerikanska republiken - är i lag fastställd arbetstidsbegränsning för barn under 12 år, var i England ännu i mitten av 17:e århundradet den normala arbetsdagen för fullvuxna hantverkare, robusta lantarbetare och jättelika grovsmeder.[288*]
Den första arbetarlagstiftningen, "Statue of labour" (23, Edward III, 1349)[288a*] hade sin direkta förevändning (inte sin orsak, ty lagstiftning av detta slag fortsätter genom seklerna utan denna förevändning) i den stora pesten, digerdöden [81], som decimerade befolkningen i en sådan grad, att - som toryförfattare säger - "svårigheten att få arbetare till rimliga priser" (d.v.s. priser, som gav arbetsköparna en rimlig mängd mervärde) "i själva verket blev outhärdlig".[289*] "Rimliga" arbetslöner fastställdes därför genom tvångslagar liksom arbetsdagens längd. Den sistnämnda punkten, den enda som här intresserar oss, upprepades i 1496 års lag (under Henrik VII). Arbetstiden skulle då - något som dock aldrig kunde genomföras - vara för alla hantverkare (artificers) och jordbruksarbetare under perioden mars-september från kl. 5 f.m. till mellan 7 och 8 e.m., men måltidsrasterna utgjorde 1 timme för frukost, 1½ timme för middag och 1/2 timme för kvällsmat, alltså precis dubbelt så mycket som enligt nu gällande fabrikslag.[290*] Under vintern skulle arbetet pågå från kl. 5 f.m. till mörkrets inbrott med samma raster. En lag från Elisabeths tid, år 1552, gällande alla arbetare, "lejda för dags- eller veckolön", ändrar inte på arbetsdagens längd men söker skära ner rasterna till 2½ timmar under sommaren och 2 timmar på vintern. Middagsrasten skall endast vara 1 timme, och "eftermiddagssömnen en halv timme" skall endast vara tillåten från mitten av maj till mitten av augusti. För varje timmes frånvaro skall 1 penny avräknas från lönen. I praktiken var dock arbetarnas förhållanden betydligt gynnsammare än i lagtexten. Den politiska ekonomins fader och på sätt och vis statistikens uppfinnare, William Petty, säger i en skrift, som publicerades under sista tredjedelen av 17:e århundradet:
"Arbetarna" (labouring men, på den tiden egentligen jordbruksarbetare) "arbetar 10 timmar pr dag och intar 20 måltider pr vecka, nämligen under arbetsdagarna 3 om dagen och på söndagarna 2, varav man klart ser, att om de ville fasta på fredagsmiddagarna och inskränka middagsrasten till 1½ timme, medan de nu behöver 2 timmar, från kl. 11 till 1, om de alltså arbetade 1/20 mer och förtärde 1/20 mindre, så skulle 1/10 av den förut nämnda skatten kunna uppdrivas."[291*]
Hade inte dr Andrew Ure rätt, då han brännmärkte 12-timmarslagen av år 1833 som en återgång till den mörka tiden? Visserligen gäller de bestämmelser i lagen, som Petty citerar, även för lärlingar. Men hur det förhöll sig med barnarbetet ännu vid slutet av 17:e århundradet, förstår man av följande klagan:
"Vår ungdom här i England uträttar rakt ingenting före den tid, då de blir lärlingar, och sedan behöver de förstås lång tid - sju år - för att utbildas till fullärda hantverkare."
Tyskland däremot får beröm, emedan barnen där redan från vaggan åtminstone "uppfostras till en liten smula sysselsättning".[292*]
Ännu under nästan hela 18:e århundradet fram till storindustrins genombrott hade det inte lyckats för kapitalet i England att tillägna sig arbetarens hela vecka genom att betala arbetskraftens veckovärde. Lantarbetarna utgör dock ett undantag. Den omständigheten, att de kunde leva en hel vecka på fyra dagars lön, ansåg inte arbetarna såsom tillräcklig orsak till att de skulle arbeta för kapitalisten även de två andra dagarna. En del engelska ekonomer fördömde å kapitalets vägnar detta egensinne i ursinniga ordalag. En del andra försvarade arbetarna. Låt oss t.ex. höra polemiken mellan Postlethwayt, vars handelslexikon på den tiden åtnjöt samma anseende som nu för tiden liknande skrifter av MacCulloch och MacGregor, samt författaren till "Essay on Trade and Commerce", som vi tidigare har citerat.[293*]
Postlethwayt säger bl.a.:
"Jag kan inte avsluta dessa få anmärkningar utan att beröra de banala uttalanden, som gjorts av alltför många, att om arbetaren (industrious poor) på fem dagar kan tjäna ihop tillräckligt för att leva, så vill han inte arbeta i fulla sex dagar. Därav drar de den slutsatsen, att det är nödvändigt att fördyra t.o.m. de nödvändiga existensmedlen genom skatter eller på andra sätt för att tvinga hantverkaren och industriarbetaren att oavbrutet arbeta sex dagar i veckan. Jag tillåter mig att vara av en annan mening än dessa stora politiker, vilka bryter en lans för arbetarnas beständiga slaveri i detta kungarike (the perpetual slavery of the working people). De glömmer ordspråket, att 'all work and no play' (bara arbete och ingen lek) verkar fördummande. Skryter inte engelsmännen över sina hantverkares och arbetares geni och händighet, som hittills har skaffat de brittiska varorna kredit och gott anseende? Vilken omständighet kan man tacka för detta? Troligtvis ingen annan, än att vår arbetarbefolkning använder sin fritid efter sitt eget huvud. Om arbetarna vore tvungna att arbeta hela året igenom, alla sex dagarna i veckan, och ständigt återupprepa samma arbete, skulle inte detta avtrubba deras intelligens och göra dem dumma och tröga i stället för pigga och händiga, och skulle inte våra arbetare som följd av ett dylikt ständigt slaveri förlora sitt goda anseende i stället för att bevara det? ... Vad slags arbetsduglighet kunde vi vänta av sådana hårt pressade djur (hard driven animals)? ... Många av dem utför på 4 dagar lika mycket arbete som en fransman på 5 eller 6. Men om engelsmännen skall vara eviga tvångsarbetare, kan man frukta, att de skall urarta (degenerate) till en nivå under fransmännens. När våra män berömmes för sin tapperhet i krig, säger vi då inte, att det dels beror på att de har god engelsk rostbiff och pudding i magen, och dels på deras medfödda frihetsanda? Och är det inte rimligt att anta, att våra hantverkares och industriarbetares uppfinningsförmåga och duglighet beror på den frihet de har att använda fritiden på sitt eget sätt? Jag hoppas, att de aldrig skall förlora dessa fördelar eller de goda livsvillkor, ur vilka deras arbetsduglighet och levnadsmod i lika hög grad härstammar."[294*]
På detta svarar författaren till "Essay on Trade and Commerce":
"Om högtidlighållandet av veckans sjunde dag gäller som en gudomlig inrättning, så innebär detta, att de övriga veckodagarna tillhör arbetet" (han menar kapitalet, som vi strax skall se), "och man kan inte klandra den för grymhet, som vill genomdriva detta Guds bud ... Att människorna i stort sett är av naturen benägna för bekvämlighet och lättja, det har vi otrevliga erfarenheter av i vår industripöbels beteende, då dessa människor i genomsnitt endast arbetar 4 dagar i veckan, utom i de fall då existensmedlen fördyras ... Vi antar, att en bushel vete representerar en arbetares alla existensmedel och kostar 5 shilling, samt att arbetaren förtjänar 1 shilling om dagen genom sitt arbete. Han behöver då endast arbeta 5 dagar i veckan, endast 4, om en bushel kostar 4 shilling ... Men då arbetslönen här i kungariket är hög i jämförelse med livsmedelspriserna, så har industriarbetaren efter 4 dagars arbete ett penningöverskott, som han lever på i lättja under återstoden av veckan ... Jag hoppas, att jag har sagt nog för att klargöra att måttligt arbete 5 dagar i veckan inte är något slaveri. Våra jordbruksarbetare har det på det sättet, och av allt att döma är de lyckligast bland arbetarna (labouring poor),[295*] men holländarna har det ordnat på samma sätt i industrin, och de verkar vara ett mycket lyckligt folk. Även fransmännen gör på detta sätt, i den utsträckning de många helgdagarna inte lägger hinder i vägen.[296*] ... Men vår pöbel har fått den fixa idén i huvudet, att de som engelsmän har en medfödd rättighet till mer frihet och oberoende än arbetarna i något annat land i Europa. Nå, denna idé kan ju vara till någon nytta, såvida den inverkar på våra soldaters tapperhet; men ju mindre våra industriarbetare har av den, desto bättre för dem själva och för staten. Arbetare borde aldrig få känna sig oberoende av sina förmän (independent of theirs superiors) ... Det är utomordentligt riskabelt att uppmuntra mobben i en kommersiell stat som vår, där kanske 7/8 av hela befolkningen har liten eller ingen egendom ... [297*] Kuren blir inte avslutad, förrän våra fattiga industriarbetare finner sig i att arbeta 6 dagar för samma lön, som de nu tjänar på 4 dagar."[298*]
I denna avsikt, liksom även för att "utrota lättja, utsvävningar och romantiskt frihetssvärmeri", för att "minska fattigskatten, befrämja den industriella andan och sänka industrins arbetskostnader" föreslår denne kapitalets trogne Eckart[CI*] det beprövade medlet att inspärra sådana arbetare, som ligger den offentliga välgörenheten till last, med ett ord fattighjonen, i ett "idealt arbetshus (an ideal workhouse). "Ett sådant hus måste göras till ett skräckens hus" (house of terror).[299*] I detta "skräckens hus", detta "ideala arbetshus" skall det arbetas "14 timmar om dagen, lämpliga matraster inräknade, så att fulla 12 arbetstimmar blir över".[300*]
Tolv arbetstimmar om dagen i detta "ideal workhouse", i skräckens hus av år 1770! 63 år senare, 1833, då det engelska parlamentet minskade arbetstiden i fyra industrigrenar för minderåriga i åldern 13-18 år till 12 arbetstimmar, föreföll det som om domedagen hade inbrutit för den engelska industrin! År 1852, då Louis Bonaparte sökte ställa sig in hos bourgeoisin genom att rubba den lagstadgade arbetsdagen, ropade det franska arbetarfolket[CII*] med en mun: "Den lag, som förkortar arbetsdagen till 12 timmar, är det enda goda vi har kvar av republikens lagstiftning!"[301*] I Zürich är arbetsdagen för barn över 10 år begränsad till 12 timmar; i Aargau blev år 1862 arbetstiden för barn i åldern 13-16 år reducerad från 12½ till 12 timmar, och i Österrike blev år 1860 arbetsdagen avkortad till 12 timmar för barn mellan 14 och 16 år.[302*] Vilket "framsteg sedan 1770", skulle Macaulay utbrista "med exultation"!
Det "skräckens hus" för fattiga, som kapitalisten endast drömde om 1770, reste sig få år senare som ett jättelikt "arbetshus" för industriarbetarna själva. Det kallas fabrik. Och denna gång förbleknade idealet i jämförelse med verkligheten.
Sedan kapitalet hade behövt århundraden för att utsträcka arbetsdagen till dess normala maximigräns och sedan därutöver till gränsen för den naturliga 12-timmarsdagen,[303*] följde nu, sedan storindustrin uppstått under sista tredjedelen av 18:e århundradet, en lavinartad, våldsam och måttlös stegring. Varje gräns, uppdragen av natur eller sedvänja, ålder och kön, dag och natt, överskreds. T.o.m. begreppen dag och natt, uppfattade på bondens enkla sätt i de gamla lagarna, utsuddades till den grad, att en engelsk domare ännu år 1860 måste tillgripa ett verkligt talmudiskt[CIII*] skarpsinne för att "med rättsligt bindande kraft" fastställa, vad som är dag och vad som är natt.[304*] Kapitalet firade verkliga orgier.
Så snart den av produktionsståhejet förvirrade arbetarklassen någorlunda kommit till besinning igen, började den göra motstånd, till att börja med i storindustrins hemland, England. Men under tre decennier blev dock de fördelar man lyckades tillkämpa sig endast skenbara. Parlamentet utfärdade fem arbetslagar under åren 1802-1833 men underlät listigt nog att anslå ett enda öre för deras tvångsmässiga genomförande, för att avlöna erforderlig administrationspersonal o.s.v.[305*] Lagarna stannade alltså på papperet.
"Faktum är, att före lagen av 1833 fick barn och ungdomar arbeta hela natten, hela dagen eller hela dygnet ad libitum."[306*]
Först fr.o.m. fabrikslagen av 1833 - omfattande bomulls-, ylle-, linne- och sidenfabrikerna - daterar sig en normalarbetsdag för den moderna industrin. Det finns ingenting, som karakteriserar kapitalets anda bättre än den engelska fabrikslagstiftningens historia åren 1833-1864!
Lagen av 1833 stadgar, att den vanliga arbetsdagen i fabrikerna skall börja kl. ½ 6 på morgonen och sluta kl. ½ 9 på kvällen, och inom dessa marginaler, en period på 15 timmar, var det tillåtet att använda ungdomar i åldern 13-18 år under vilken tid som helst på dagen, under förutsättning att ingen arbetade mer än 12 timmar samma dag, bortsett från vissa speciellt angivna undantagsfall. Lagens 6:e avsnitt bestämmer, "att under loppet av varje dag skall varje sådan person med inskränkt arbetstid ha rätt till åtminstone 1½ timmes måltidsraster." Det blev - med vissa undantag, som vi återkommer till - förbjudet att använda barn under 9 år i industrin, och för barn i åldern 9-13 år blev arbetstiden begränsad till 8 timmar pr dag. Nattarbete, varmed denna lag menade arbete under tiden ½ 9 e.m.-½ 6 f.m., förbjöds för alla personer i åldern 9-18 år.
Det var så fjärran från lagstiftarnas tanke att vilja antasta kapitalets frihet att utsuga de vuxna arbetarnas arbetskraft eller att angripa, vad de kallade "arbetets frihet", att de kläckte fram ett eget system för att förhindra, att fabrikslagen skulle få sådana hårresande konsekvenser.
"Den stora olyckan med fabrikssystemet, som det för närvarande är inrättat", heter det i den första rapporten från centralrådet för kommissionen av den 25 juni 1833, "består däri, att det gör det nödvändigt att utsträcka barnarbetet till den yttersta gränsen för de vuxnas arbetsdag. Det enda botemedlet mot detta onda - bortsett från begränsning av de vuxnas arbete, varav skulle uppstå ett ont, värre än det som skall förebyggas - synes vara planen att låta barnen arbeta tvåskift." [82]
Under namnet relaissystem ("system of relays"; relay betyder på engelska liksom på franska ombyte av posthästar på olika stationer) blev alltså denna "plan" genomförd på så sätt, att t.ex. ett lag barn i åldern 9-13 år arbetade kl. ½ 6 f.m.-½ 2 e.m., varefter ett annat skift spändes för från ½ 2 till ½ 9 e.m., o.s.v.
Till belöning för att herrar fabrikanter på det fräckaste ignorerat alla under de senaste 22 åren utgivna lagarna om barnarbete, fick de nu också pillerna sockrade. Parlamentet bestämde, att efter 1 mars 1834 inget barn under 11 år, efter 1 mars 1835 inget bara under 12 år och efter 1 mars 1836 inget barn under 13 år skulle få arbeta över 8 timmar i en fabrik. Denna för "kapitalet" så skonsamma "liberalism" var så mycket mer berömvärd, som dr Farre, sir A. Carlisle, sir B. Brodie, sir C. Bell, mr Guthrie m.fl., kort sagt Londons mest betydande medicinare och kirurger i sina vittnesmål inför underhuset hade förklarat: Periculum in mora![CIV*][83] Dr Farre uttryckte sig ännu något grövre:
"Lagstiftning är lika nödvändig för att förebygga för tidig död i alla former, och säkert måste denna form" (fabriken) "betraktas som en av de grymmaste metoderna härvidlag."[307*]
Samma "reformerade" parlament, som av ömsinthet för herrar fabrikanter ännu i flera år fastkedjade barn under 13 år i det helvete, som 72 timmars fabriksarbete pr vecka utgör, samma parlament förbjöd däremot i emancipationsakten, som också portionerade ut friheten droppvis, från början plantageägarna att hålla någon negerslav i arbete mer än 45 timmar pr vecka!
Men det ingalunda försonade kapitalet satte nu igång en mångårig och bullersam agitation. Denna rörde sig huvudsakligen om åldern på de kategorier, som under benämningen barn hade fått sin arbetsdag begränsad till 8 timmar och blivit underkastade ett visst skoltvång. Enligt de kapitalistiska antropologerna upphörde barnaåldern med det 10:e eller på sin höjd 11:e levnadsåret. Ju mera den tidpunkt nalkades, då fabrikslagen skulle genomföras i sin helhet, det ödesdigra året 1836, desto våldsammare rasade fabrikantpacket. Fabriksägarna lyckades faktiskt skrämma regeringen så pass, att den år 1835 föreslog en sänkning av gränsen för barnaåldern från 13 till 12 år. Emellertid ökade trycket utifrån (the pressure from without) på ett oroväckande sätt, och underhuset tappade kuraget. Det blev stopp för att kasta 13-åringar under kapitalets jaggernautvagn [85] 8 timmar om dagen, och 1833 års lag trädde i full kraft. Den gällde i oförändrad form fram till juni 1844. Under det decennium, då fabrikslagen först delvis, sedan helt reglerade fabriksarbetet, är fabriksinspektörernas officiella rapporter överfyllda av klagomål över omöjligheten att genomföra den. Lagen av 1833 lämnade ju frihet åt kapitalets herre att under 15 timmar - från ½ 6 f.m. till ½ 9 e.m. - låta varje "ung person" och varje "barn" vid vilken tid som helst påbörja, avbryta och sluta sitt 12- eller 8-timmarsskift, likaså att tilldela olika personer olika måltidsraster. Herrarna uppfann därför snart ett nytt "relaissystem", så konstruerat, att arbetshästarna inte avlöstes vid bestämda stationer utan ständigt spändes för på nytt vid växlande stationer. Vi skall inte nu uppehålla oss längre vid detta prydliga system, eftersom vi senare måste återkomma till det. Men så mycket står utan vidare klart, som att det upphävde hela fabrikslagen, inte bara efter andan utan också efter bokstaven. Hur skulle fabriksinspektörerna kunna kontrollera denna invecklade bokföring av varje barn och minderårig och genomdriva, att den lagligen fastställda arbetstiden och de lagliga matrasterna respekterades? I en stor del av fabrikerna återuppblomstrade snart ostraffat det gamla hänsynslösa oskicket. Vid en konferens med inrikesministern (1844) påvisade fabriksinspektörerna, hur omöjligt det var att i något avseende kontrollera det nykläckta relaissystemet.[308*] Under tiden hade emellertid förhållandena ändrats i hög grad. Fabriksarbetarna hade, i synnerhet sedan 1838, gjort kravet på 10-timmarsdag till sitt ekonomiska och the Charter [86] till sitt politiska valmanifest. T.o.m. en del av fabrikanterna, som hade ordnat sin fabriksrörelse i överensstämmelse med 1833 års lag, överhopade parlamentet med inlagor om den otillbörliga "konkurrensen" från de "falska bröderna", vilkas större fräckhet eller tursammare lokala förhållanden gett dem möjlighet att överträda lagen. Därtill kom, att fabrikantklassens talesmän och politiska ledare intog en förändrad hållning och förde ett annat språk än tidigare gentemot arbetarna, hur mycket än den enskilde fabrikanten gav sin rovgirighet fria tyglar. Fabrikanterna hade startat sitt fälttåg mot spannmålslagarna och behövde arbetarnas hjälp för att segra! De utlovade därför inte endast att brödvikten skulle fördubblas [87] utan också att 10-timmarslagen skulle gälla i frihandelns tusenåriga rike.[309*] Och de hade så mycket mindre orsak att bekämpa en åtgärd, som endast skulle förverkliga lagen av 1833. Hotade i sitt heligaste intresse, jordräntan, domderade slutligen även tories, upprörda i sina filantropiska känslor, över sina fienders "infama praktik".[310*]
Så tillkom tilläggslagen av 7 juni 1844, som trädde i kraft 10 september samma år. Den ställer en ny kategori arbetare under lagens beskydd, nämligen kvinnorna över 18 år. De likställdes nu i varje hänseende med minderåriga: deras arbetstid begränsades till 12 timmar, nattarbetet förbjöds o.s.v. För första gången såg sig alltså lagstiftarna tvingade att direkt och officiellt kontrollera även de vuxnas arbete. I fabriksrapporten 1844/45 heter det ironiskt:
"Det har inte kommit något enda fall till vår kännedom, då vuxna kvinnor beklagat sig över detta ingrepp i deras rättigheter."[311*]
För barn under 13 år reducerades arbetet till 6½ och, under vissa förutsättningar, 7 timmar om dagen.[312*]
För att undanröja möjligheterna att missbruka "relaissystemet" hade man i lagen infört bl.a. följande viktiga detaljbestämmelser:
"Arbetsdagen för barn och ungdom skall räknas från den tid på morgonen, då något barn eller någon ung person börjar arbeta i fabriken."
Om alltså A t.ex. börjar arbetet kl. 8 f.m. och B kl. 10, så slutar arbetsdagen även för B:s vidkommande samtidigt som den slutar för A. Arbetsdagens början skall bestämmas av ett offentligt ur, t.ex. närmaste järnvägsur, efter vilket fabriksklockan skall ställas. Fabrikanten skall i fabriken hänga upp ett anslag, tryckt med stor stil, där arbetsdagens början, slut och raster är angivna. Barn, som börjar sitt arbete på förmiddagen före kl. 12, får inte användas på nytt efter kl. 1 e.m. Eftermiddagsskiftet måste alltså bestå av andra barn än förmiddagsskiftet. Måltidsrasterna, 1½ timme, måste för alla skyddade arbetare läggas under samma period av dagen, varav åtminstone en timme före kl. 3 e.m. Barn och ungdomar får inte användas mer än 5 timmar före kl. 1 e.m. utan att ha minst en halvtimmes måltidsrast. Barn, ungdomar och kvinnor får inte under någon måltid stanna kvar i en fabrikslokal, där någon arbetsprocess pågår o.s.v.
Vi har sett, att dessa detaljerade bestämmelser, som reglerade arbetets längd, gränser och pauser på ett så militäriskt och likformigt sätt efter klockslag, ingalunda var produkter av parlamentarisk tankeverksamhet. De växte så småningom fram ur förhållandena såsom naturlagar för det moderna produktionssättet. Deras utformning, officiella erkännande och statliga offentliggörande var resultatet av långvariga klasstrider. En av de närmaste följderna var, att även de vuxna manliga arbetarnas arbetsdag i praktiken begränsades på samma sätt, eftersom samarbete mellan dem, barn, ungdomar och kvinnor var ofrånkomligt i de flesta produktionsprocesser. I det stora hela gällde därför under perioden 1844-47 tolvtimmarsdagen som allmän regel i alla industrigrenar som var underkastade fabrikslagstiftningen.
Fabrikanterna kunde dock inte tolerera detta "framsteg" utan ett kompenserande "baksteg". På deras initiativ sänkte underhuset minimiåldern för barnarbetare från 9 till 8 år, detta för att garantera kapitalet det "tillskott av fabriksbarn",[313*] som enligt gud och rättsordningen är behövligt.
Åren 1846-47 bildar epok i Englands ekonomiska historia. Spannmålslagarna upphävdes, införseltullarna på bomull och andra råvaror avskaffades, frihandeln upphöjdes till lagstiftningens ledstjärna! Kort sagt: det tusenåriga riket inbröt. Å andra sidan nådde under samma tid chartiströrelsen och 10-timmarsagitationen sin höjdpunkt. De fick bundsförvanter bland de hämndlystna tories. Trots fanatiskt motstånd från de löftesbrytande frihandlarna, med Bright och Cobden i spetsen, gick den så länge eftersträvade 10-timmarslagen igenom i parlamentet.
Den nya fabrikslagen av 8 juni 1847 stadgade, att arbetsdagen för "unga personer" (åldern 13-18 år) och för alla kvinnliga arbetare provisoriskt skulle förkortas till 11 timmar från 1 juli 1847, och att den definitiva nedskärningen till 10 timmar skulle träda i kraft 1 maj 1848. Lagen innehöll för övrigt endast ändringar i 1833 och 1844 års lagar.
Kapitalet inledde ett förberedande fälttåg för att förhindra lagens fullständiga genomförande 1 maj 1848. Och härvidlag skulle arbetarna själva, vilka påstods ha lärt av erfarenheten, hjälpa till med att förstöra sitt eget verk. Tidpunkten var skickligt vald.
"Man måste komma ihåg, att på grund av den förfärliga krisen åren 1846-47 rådde stor nöd bland fabriksarbetarna, emedan många fabriker endast hade arbetat kort tid och andra alldeles stått stilla. Ett betydande antal arbetare befann sig därför i en mycket svår situation, och många hade skulder. Man kunde därför tämligen säkert anta, att de skulle föredra den längre arbetstiden för att reparera de gjorda förlusterna, kanske avbetala skulder eller lösa ut möblerna från pantbanken eller ersätta försålda ägodelar eller skaffa sig själva och sina familjer nya kläder."[314*]
Herrar fabrikanter sökte tillspetsa situationen genom en allmän lönesänkning på 10 %. Detta blev så att säga den nya frihandelsepokens invigningsfest. Sedan kom ytterligare en lönesänkning med 81/3 %, då arbetstiden förkortades till 11 timmar, och med det dubbla, när den definitivt reducerades till 10 timmar. Där det överhuvud yppade sig någon möjlighet, genomfördes alltså en lönesänkning på åtminstone 25 % .[315*] Under så gynnsamma förutsättningar började man agitationen bland arbetarna för upphävande av 1847 års lag. Inget medel i fråga om bedrägerier, lock och pock och hotelser försmåddes därvid, men allt var förgäves. När det gällde det halvdussin petitioner vari arbetare hade klagat över "sitt förtryck genom lagen", förklarade petitionärerna själva vid muntligt förhör, att de hade blivit tvingade att skriva under. "Nog var de förtryckta, men av någon annan än fabrikslagen."[316*] Men när det inte lyckades fabrikanterna att få arbetarna att uttala sig enligt deras önskan, tog de själva så mycket mera högljutt till orda i press och parlament i arbetarnas namn. De anklagade fabriksinspektörerna för att vara ett slags konventskommissarier, [88] som hänsynslöst uppoffrade de stackars arbetarna för sina världsförbättrargriller. Även denna manöver misslyckades. Fabriksinspektör Leonard Horner anställde personligen och genom sina underinspektörer talrika vittnesförhör i fabrikerna i Lancashire. Ungefär 70 % av de tillfrågade arbetarna uttalade sig för 10-timmarsdagen, en betydligt mindre procent för 11-timmarsdagen och en ytterst obetydlig minoritet för den gamla 12-timmarsdagen.[317*]
En annan "smaklig" manöver var att låta de vuxna manliga arbetarna arbeta 12 à 15 timmar och sedan framställa detta faktum såsom det bästa uttrycket för proletärernas innersta önskningar. Men den "obarmhärtige" fabriksinspektör Leonard Horner dök upp igen. De flesta "övertidarna" förklarade, att
"de skulle helst föredra att arbeta 10 timmar för en lägre lön, men de hade inget val. Det var så många av dem som var arbetslösa, så många spinnare som var tvungna att arbeta bara som hopsättare (piecers), att om de sade nej till den längre arbetstiden, så skulle andra genast inta deras platser. I detta läge hade de alltså att välja mellan att arbeta den längre tiden eller bli utkastade på gatan."[318*]
Kapitalets förberedande fälttåg hade misslyckats, och 10-timmarslagen trädde i kraft 1 maj 1848. Under tiden hade emellertid chartistpartiet gjort fiasko, dess ledare hade fängslats och organisationen sprängts, och allt detta hade undergrävt den engelska arbetarklassens självförtroende. En kort tid därefter förenade juniupproret i Paris och dess blodiga undertryckande alla fraktioner inom de härskande klasserna på kontinenten liksom i England, godsägare och kapitalister, börshajar och krämare, protektionister och frihandlare, regering och opposition, svartrockar och fritänkare, unga horor och gamla nunnor, under den gemensamma parollen: rädda egendomen, religionen, familjen, samhället! Arbetarklassen blev överallt bannlyst, ställd under "la loi des suspects"[CV*][89]. Herrar fabrikanter behövde alltså inte genera sig. De gjorde öppen revolt, inte bara mot 10-timmarslagen utan mot hela den lagstiftning, som sedan 1833 i någon mån hade sökt tygla arbetskraftens "fria" utsugning. Det var ett proslavery rebellion [15] i miniatyr, som pågick i två år med cynisk hänsynslöshet och terroristisk energi, bägge delarna utan omkostnader, eftersom den rebelliske kapitalisten ingenting riskerade utom sin arbetares skinn.
För att förstå det följande måste man komma ihåg, att fabrikslagarna av år 1833, 1844 och 1847 alla tre ägde laga kraft, i den mån den ena inte ändrade den andra, att ingen av dem begränsade arbetsdagen för manliga arbetare över 18 år, och att 15-timmarsperioden ½ 6 f.m.-½ 9 e.m. alltsedan 1833 hade förblivit den lagliga "dagen", inom vars ram de minderårigas och kvinnornas arbete först på 12, sedan på 10 timmar skulle utföras under föreskrivna betingelser.
Fabrikanterna började med att här och där avskeda en del, ofta hälften, av de minderåriga och kvinnliga arbetarna och återinförde i stället det nästan helt försvunna nattarbetet för de vuxna manliga arbetarna. De påstod, att 10-timmarsdagen inte medgav något annat alternativ.[319*]
Nästa steg gällde de lagliga måltidsrasterna. Låt oss lyssna på fabriksinspektörerna.
"Efter arbetsdagens begränsning till 10 timmar påstår fabrikanterna, även om de inte ämnar praktisera sin åsikt till dess yttersta konsekvens, att om det t.ex. arbetas från 9 f.m. till 7 e.m., så uppfyller de lagens föreskrifter, i det de medger en timmes måltidsrast före kl. 9 f.m. och en halvtimme efter kl. 7 e.m., alltså 1½ timme pr dag för måltider. I enstaka fall tillåter de nu en halv eller en hel timme för middagsrast, men de vidhåller samtidigt att de inte alls är skyldiga att gå med på att låta någon del av de 1½ timmarna falla inom ramen för 10-timmarsarbetsdagen."[320*]
Herrar fabrikanter påstod alltså, att de pedantiskt noggranna bestämmelserna om matraster i 1844 års lag endast skulle ge arbetarna tillåtelse att äta och dricka före sin ankomst till fabriken och sedan de lämnat den, alltså hemma hos sig. Och varför skulle inte arbetarna äta sin middag före kl. 9 på morgonen? Kronjuristerna fällde dock det utslaget, att de föreskrivna matrasterna "måste inläggas som raster under den verkliga arbetsdagen, och att det vore olagligt att arbeta 10 timmar i följd från 9 f.m. till 7 e.m."[321*]
Efter dessa gemytliga förpostfäktningar inledde kapitalet sin revolt med ett steg, som överensstämde med bokstaven i 1844 års lag, alltså var legalt.
Enligt lagen av 1844 var det visserligen förbjudet att efter kl. 1 e.m. åter använda barn i åldern 8-13 år, som varit i arbete före kl. 12 midd., men lagen reglerade inte alls 6½-timmarsarbetet för de barn, som började sitt arbete kl. 12 eller senare! 8-åriga barn kunde därför, om de började arbetet kl. 12, användas från 12 till 1 - 1 timme -, från 2 till 4 - 2 timmar - och från 5 till Vi 9 - 3½ timmar, inalles 6½ lagliga timmar! Eller ännu bättre. För att samordna barnens arbete med de vuxna manliga arbetarnas arbetstid fram till kl. ½ 9 e.m. behövde fabriksägarna endast låta bli att ge barnen något arbete före kl. 2 e.m., varpå de kunde hålla dem i arbete till ½ 9 på kvällen utan avbrott!
"Och det erkännes nu öppet, att till följd av fabrikanternas begär att ha maskinerna igång mer än 10 timmar har det blivit praxis i England att låta 8-13-åriga barn av bägge könen ensamma arbeta tillsammans med de vuxna männen till kl. ½ 9 på kvällen, sedan ungdom och kvinnor har slutat sitt arbete."[322*]
Arbetare och fabriksinspektörer protesterade på hygieniska och moraliska grunder. Men kapitalet svarade:
"Min gärning falle på mitt huvud! Rätt
begär jag blott: mitt vite, mitt
kontrakt!" [90][CVI*]
I själva verket var, enligt statistiska uppgifter som förelades underhuset 26 juli 1850, trots alla protester 3.742 barn i 275 fabriker den 15 juli 1850 underkastade denna "praxis".[323*] Men det var ändå inte nog. Kapitalets falköga upptäckte, att lagen av 1844 inte tillät fem timmars arbete före kl. 12 utan en paus på minst 30 minuter till förfriskningar, medan ingenting föreskrevs härom för eftermiddagsarbetet. Det krävde och tilltvang sig därför förmånen att låta 8-åriga arbetarbarn oavbrutet från kl. 2 till ½ 9 inte bara träla utan också hungra.
"Bröstet, ja.
Närmst hjärtat, det är själva sedelns uttryck."[324*][90][CVII*]
Detta shylockska fasthållande vid lagens bokstav, såvitt den reglerade barnarbetet, skulle endast utgöra inledningen till en öppen revolt mot de bestämmelser i lagen, som reglerade "unga personers och kvinnors" arbete.
Man må komma ihåg, att avskaffandet av det "falska relaissystemet" utgör denna lags huvudsyfte och huvudinnehåll. Fabrikanterna började sin revolt med den förklaringen, att de paragrafer i 1844 års lag, som berövade dem rätten att låta ungdomar och kvinnor arbeta de timmar under 15-timmarsdagen, som fabrikanterna själva ansåg lämpliga, hade förblivit relativt oskyldiga (comparatively harmless), så länge arbetsdagen var 12 timmar. Men under 10-timmarslagen vore det en olidlig påfrestning (hardship).[325*] De lät därför inspektörerna helt kallt förstå, att de tänkte sätta sig över lagens bokstav och på egen hand återinföra det gamla systemet.[326*] Det skulle ske i de vilseförda arbetarnas eget intresse "för att kunna betala dem högre löner".
"Det är den enda utvägen för att under 10-timmarslagen bevara Storbritanniens industriella supremati."[327*] "Det kunde kanske bli lite besvärligt att upptäcka oegentligheter under relaissystemet, men vad betydde det (what of that)? Skall detta lands stora industriintressen behandlas som sekundära ting, för att fabriksinspektörerna och deras underinspektörer må besparas en smula arbete (some little trouble)?[328*]
Alla dessa krumbukter hjälpte naturligtvis inte. Fabriksinspektörerna tillgrep rättsliga åtgärder. Men snart blev inrikesministern sir George Grey formligen dränkt i en störtflod av fabrikantpetitioner, varför han i ett cirkulär den 5 augusti 1848 beordrade inspektörerna "att i allmänhet inte inskrida på grund av kränkning av lagens bokstav, om relaissystemet inte bevisligen hade missbrukats för att låta ungdomar och kvinnor arbeta mer än 10 timmar pr dag." Resultatet blev, att fabriksinspektör J. Stuart sanktionerade det s.k. avlösningssystemet under arbetsdagens 15-timmarsperiod i hela Skottland, där systemet snart uppblomstrade på nytt. De engelska fabriksinspektörerna däremot förklarade, att ministern inte ägde någon diktatorisk myndighet att sätta lagen ur funktion, och de fortsatte sin rättsliga kamp mot pro-slavery-rebellerna.
Men vartill tjänade allt processande, då domstolen, County magistrate,[329*] frikände? I dessa domstolar satt herrar fabrikanter till doms över sig själva. Ett exempel. En fabrikant Eskrigge, firma Kershaw, Leese & Co:s bomullsspinneri, hade underställt fabriksinspektören i sitt distrikt ett förslag till relaissystem, avsett för Eskrigges fabrik. Sedan han fått avslag på sin framställning, förhöll han sig först passiv. Några månader senare blev en individ vid namn Robinson, även han spinnerifabrikör, ställd inför Borough Justices[CVIII*] i Stockport, åtalad för att ha infört exakt samma relaissystem, som Eskrigge hade hittat på. Rätten bestod av 4 domare, varav 3 spinnerifabrikörer, och i spetsen för dem samme oundviklige Eskrigge. Denne frikände Robinson och förklarade, att vad som är rätt för Robinson, är tillåtet även för Eskrigge. Stödd på sitt egenhändiga prejudikat införde han genast systemet i sin egen fabrik.[330*] Givetvis utgjorde redan dessa domstolars sammansättning en öppen kränkning av lagen.[331*]
"Dessa juridiska gyckelspel", utbrister inspektör Howell, "ropar efter en förändring ... antingen ändra lagen, så att den stämmer överens med dessa utslag, eller också låt lagen förvaltas av en opartisk domstol, som dömer i överensstämmelse med lagen ... När sådana rättsfall skall avgöras, skulle jag önska en avlönad domare!"[332*]
Kronjuristerna förklarade fabrikanternas tolkning av 1848 års lag vara orimlig, men samhällsbevararna lät inte vilseleda sig.
"Sedan jag genom 10 åtal i 7 olika domsagor försökt att tvinga igenom lagen men endast i ett fall fått understöd av domarna", berättar Leonard Horner, "anser jag det vara lönlöst att åtala dem som kringgår lagen. Den del av lagen, som åsyftade att skapa likformighet i arbetstiden ... är inte längre i kraft i Lancashire. Och varken jag eller mina medhjälpare har något medel till vårt förfogande, som ger oss möjlighet att kontrollera, huruvida ungdom och kvinnor arbetar mer än 10 timmar om dagen i de fabriker, där det s.k. relaissystemet tillämpas ... I slutet av april 1849 arbetade redan 114 fabriker i mitt distrikt efter detta system, och antalet har ökat kraftigt under den senaste tiden. I allmänhet arbetar de nu 13½ timmar, från kl. 6 f.m. till ½ 8 e.m.; i några fall 15 timmar, från ½ 6 f.m. till ½ 9 e.m."[333*]
Redan i december 1848 hade Leonard Horner en lista på 65 fabrikanter och 29 förmän, vilka enstämmigt förklarade att inget kontrollsystem kunde förhindra ett omfattande överarbete under relaissystemet.[334*] Under en 15-timmarsdag blev samma barn och ungdomar förflyttade (shifted) än från spinnsalen till väveriet o.s.v., än från en fabrik till en annan.[335*] Hur skall man kunna kontrollera ett system,
"som missbrukar ordet avlösning för att blanda arbetarna, som man blandar spelkort, i oändlig mångfald och dagligen förskjuter de olika individernas arbets- och rasttimmar i en sådan grad, att samma grupp av arbetare aldrig samarbetar på samma plats och vid samma tid."[336*]
Men alldeles bortsett från det verkliga överarbetet var detta s.k. relaissystem ett foster av kapitalets fantasi, som Fourier aldrig har överträffat i sina humoristiska skisser [94] om "courtes séances",[CIX*] endast med den skillnaden att arbetets attraktion hade förvandlats till kapitalets attraktion. Låt oss ta en titt på dessa fabrikantmetoder, vilka den välsinnade pressen berömde som mönster "av vad en förnuftig kombination av noggrannhet och metod kan uträtta" ("what a reasonable degree of care and method can accomplish"). Arbetspersonalen indelades ofta i 12 till 15 grupper, vilkas sammansättning återigen ständigt växlade. Under loppet av fabriksdagens 15 timmar använde kapitalet en arbetare än i 30 minuter, än i en hel timme, sköt honom åter åt sidan för att på nytt dra in honom i fabriken och återigen stöta ut honom därifrån, hetsa honom fram och tillbaka i korta, spridda tidsenheter men utan att någonsin släppa greppet om honom, tills 10-timmarsarbetet var utfört.
Liksom i ett skådespel måste samma personer omväxlande uppträda i de olika akternas olika scener. Men liksom en skådespelare tillhör scenen, så länge föreställningen varar, tillhörde arbetaren fabriken under de 15 timmarna, bortsett från den tid han använde för att förflytta sig till och från fabriken. Raststunderna förvandlades på så sätt till perioder av påtvingad sysslolöshet, som drev den unge arbetaren till krogen och den unga arbeterskan till bordellen. För varje ny idé, som kapitalisten dagligen kläckte fram för att hålla maskineriet igång 12 eller 15 timmar utan att behöva öka arbetsstyrkan, fick arbetaren kasta i sig maten under någon kort rast, som kunde infalla när som helst. På den tiden, då 10-timmarsagitationen pågick, påstod fabrikanterna att arbetarpacket begärde 12 timmars lön för 10 timmars arbete. Nu hade de vänt på steken. De betalade 10 timmars arbetslön för att förfoga över arbetskraften i 12 eller 15 timmar.[337*] Detta blev alltså resultatet, detta var fabrikantupplagan av 10-timmarslagen! Det var samma salvelsefulla, av människokärlek drypande frihandlare, som under 10 års tid, under anticornlaw-agitationen, hade räknat ut på öret för arbetarna, att vid fri spannmålsimport skulle 10 timmars arbetsdag med de medel, som den engelska industrin förfogade över, vara alldeles tillräcklig för att berika kapitalisterna.[338*]
Efter två års revolt säkrades kapitalets seger genom ett utslag från en av Englands fyra högsta domstolar, The Court of Exchequer, som i en dom den 8 febr. 1850 dekreterade, att fabrikanterna visserligen hade handlat mot andemeningen i 1844 års lag, men att lagen själv innehöll vissa ord, som gjorde den meningslös. "Genom detta utslag var 10-timmarslagen avskaffad."[339*] En mängd fabrikanter, som hittills hade avstått från att använda relaissystemet för ungdomar och kvinnor, hade nu inte längre någon orsak till återhållsamhet.[340*]
Denna skenbart definitiva seger för kapitalet medförde emellertid en hastig omsvängning. Arbetarna, som hittills endast hade presterat ett passivt, ehuru envist och dagligen förnyat motstånd, protesterade nu högljutt på imponerande massmöten i Lancashire och Yorkshire. Den så kallade 10-timmarslagen var alltså ren humbug, politiskt lurendrejeri, den hade aldrig existerat! Fabriksinspektörerna varnade enträget regeringen och påpekade, att klassmotsättningarna hade stegrats i högsta grad. T.o.m. en del av fabrikanterna knorrade:
"På grund av domstolarnas godtyckliga utslag härskar ett rent abnormt och anarkiskt tillstånd. En lag gäller i Yorkshire, en annan i Lancashire, en lag gäller i ett pastorat i Lancashire, en annan i grannförsamlingen. Fabrikanten i storstaden kan kringgå lagen, medan fabrikanten i landsorten inte har den personal som behövs för relaissystemet och än mindre för att förflytta arbetare från den ena fabriken till den andra o.s.v."
Och lika möjligheter att exploatera arbetskraften är kapitalets främsta mänskliga rättighet.
Under dessa omständigheter blev det en kompromiss mellan fabrikanterna och arbetarna, en kompromiss som fick sin parlamentariska bekräftelse i den nya tilläggslagen av den 5 aug. 1850. För "ungdomar och kvinnor" förlängdes arbetsdagen för de fem första veckodagarna från 10 till 10½ timmar men begränsades till 7½ timmar på lördagarna. Arbetet måste utföras under perioden 6 f.m.-6 e.m.[341*] med 1½ timmes måltidsraster, vilka skulle äga rum samtidigt och i enlighet med 1844 års bestämmelser. Därmed var det en gång för alla slut på relaissystemet.[342*] För barnarbetet förblev 1844 års lag i kraft.
En grupp fabrikanter skaffade sig denna gång liksom tidigare speciella rättigheter att utnyttja proletärbarnen. Det var sidenfabrikanterna. År 1833 hade de jämrat sig och hotat med att "om man berövade dem friheten att dagligen utnyttja barn i alla åldrar 10 timmar, så skulle deras fabriker tvingas att stoppa" (if the liberty of working children of any age for 10 hours a day was taken away, it would stop their works"). Det var omöjligt för dem att köpa ett tillräckligt antal barn över 12 år. De tilltvingade sig alltså det åtrådda privilegiet. Deras jämmerlåt visade sig vid senare undersökning som ren lögn,[343*] vilket dock inte hindrade dem att under ett decennium 10 timmar om dagen spinna siden genom att exploatera barn, som var så små, att de måste stå på stolar under arbetet.[344*] 1844 års lag "berövade" visserligen fabrikanterna "friheten" att använda barn under 11 år mer än 6½ timmar om dagen men tillförsäkrade dem i stället privilegiet att utnyttja barn i åldern 11-13 år 10 timmar pr dag, varjämte lagen upphävde det för andra fabriksbarn gällande skoltvånget. Motiveringen var denna gång, att "vävningen är en så komplicerad procedur, att den kräver en fingerfärdighet, som endast kan uppnås genom ett tidigt inträde i yrket."[345*] For sina känsliga fingrars skull blev barnen förbrukade, på samma sätt som när man i Sydryssland slaktade boskap bara för hudens och fettets skull. År 1850 blev slutligen 1844 års privilegium begränsat till sidenfabrikernas avdelningar för tvinning och haspling, men som kompensation åt kapitalet, som fått sin "frihet" beskuren, utsträcktes här arbetstiden för barn i åldern 11-13 år från 10 till 10Vi timmar om dagen. Som förevändning påstods, att "arbetet är lättare i sidenindustrin än i andra fabriker och inte så skadligt för hälsan."[346*] Officiella läkarundersökningar bevisade senare tvärtom, att "den genomsnittliga dödlighetsprocenten är exceptionellt hög i sidendistrikten och bland den kvinnliga befolkningen t.o.m. högre än i Lancashires bomullsdistrikt."[347*] Trots fabriksinspektörernas varje halvår upprepade protester råder dessa missförhållanden än i dag.[348*][CX*] Lagen av 1850, som utbyter 15-timmarsperioden ½ 6 f.m.-½ 9 e.m. mot 12-timmarsperioden 6 f.m.-6 e.m., gäller endast "ungdom och kvinnor", alltså inte för barn, som alltjämt kunde utnyttjas ½ timme före och 2½ timmar efter denna period, även om deras sammanlagda arbetstid inte fick överskrida 6½ timmar pr dag. Under diskussionen om lagen inlämnade fabriksinspektörerna till parlamentet en statistik över de skamliga missbruk, som denna orimlighet förorsakat. Men förgäves. I bakgrunden lurade avsikten att under nästa högkonjunktur med barnens hjälp åter förlänga de vuxnas arbetsdag till 15 timmar. De följande tre årens erfarenheter visade, att ett dylikt försök skulle misslyckas på grund av de vuxna arbetarnas motstånd.[349*] Lagen av 1850 blev därför äntligen kompletterad år 1853 genom förbudet mot "att använda barn på morgonen före och på kvällen efter ungdomarna och kvinnorna." Från och med nu reglerade 1850 års fabrikslag med få undantag arbetstiden för alla arbetare i de industrier, som sorterade under den.[350*] Ett halvt sekel hade nu förflutit sedan den första fabrikslagen utfärdades.[351*]
Fabrikslagstiftningen gick för första gången utöver sin ursprungliga ram i och med "Printworks' Act" (lagen om kattuntryckerierna o.s.v.) av 1845. Den motvilja, varmed kapitalet fann sig i denna nya "extravagans", återspeglas i varenda rad i lagen. Den bestämmer arbetsdagen för barn i 8-13-årsåldern och för kvinnor till 16 timmar, kl. 6 f.m.-10 e.m., utan någon laglig rätt till måltidsraster. Den tillåter, att manliga arbetare över 13 år användes dag och natt utan begränsning.[352*] Lagen är ett parlamentariskt missfoster.[353*]
Ändock hade principen slagit igenom med sin seger i de stora industrigrenarna, det moderna produktionssättets egentliga representanter. Industrins fantastiska utveckling från 1853 till 1860, parallellt med arbetarklassens moraliska och fysiska pånyttfödelse, måste slå även den ytligaste iakttagare med häpnad. Fabrikanterna själva, som efter ett halvt sekels kamp hade tvingats att acceptera arbetsdagens lagliga begränsning och reglering, pekade skrytsamt på kontrasten med de exploateringsområden som ännu var "fria".[354*] "Den politiska ekonomins" fariséer förklarade nu, att insikten om den lagligen reglerade arbetsdagens nödvändighet var en för denna "vetenskap" karakteristisk landvinning.[355*] Man inser lätt, att sedan fabriksmagnaterna hade fogat sig i och försonat sig med det oundvikliga, mattades kapitalets motståndskraft gradvis, medan samtidigt arbetarklassens angreppskraft ökade med antalet bundsförvanter från de samhällslager, som inte var direkt engagerade i kampen. Detta är orsaken till den jämförelsevis snabba framgången efter år 1860.
Färgerierna och blekerierna[356*] underställdes 1850 års fabrikslag 1860, spets- och strumpfabrikerna 1861. Till följd av den första rapporten från "kommissionen angående barnarbetet" utsträcktes lagens giltighet[356a*] även till hela lervaruindustrin (inte bara krukmakerierna), tillverkningen av tändstickor, tändsticksaskar och patroner, tapetfabriker, bomullsrenserier (fustian cutting) och till många andra arbetsprocesser, som kan sammanfattas under benämningen "finishing" (avslutande behandling). År 1863 ställdes "blekerierna i fria luften"[357*] och bagerierna under särskilda lagar, av vilka den första bl.a. förbjuder nattarbete för barn, ungdom och kvinnor (från kl. 8 på kvällen till kl. 6 på morgonen), medan den andra förbjuder användning av bagargesäller under 18 år från kl. 9 på kvällen till kl. 5 på morgonen. Vi skall återkomma till den nämnda kommissionens senare förslag, vilka hotar "friheten" för alla engelska näringsgrenar med undantag av jordbruket, gruvorna och transportväsendet.[357a*]
Som läsaren erinrar sig, är produktion av mervärde eller utvinning av merarbete den kapitalistiska produktionens specifika innehåll och ändamål, oavsett varje omgestaltning av produktionssättet, som arbetets underordnande under kapitalet eventuellt kan medföra. Vi har hittills förutsatt, att endast den självständige och alltså juridiskt myndige arbetaren säljer sin arbetskraft till kapitalisten på varumarknaden. När vi i vår historiska framställning ändock har skildrat arbetet som fysiskt och rättsligt omyndigt i förhållande till storindustrin, som vi har lagt huvudvikten på, så följer därav att vi endast har uppfattat storindustrin som ett speciellt utsugningsområde, som levererar ett särskilt slående exempel på arbetsutsugning. Utan att föregripa den senare utvecklingen kan vi redan av sammanhanget mellan de historiska fakta dra vissa slutsatser:
För det första: Kapitalets krav på omåttlig och hänsynslös förlängning av arbetsdagen blev först tillfredsställd i de industrigrenar, som har revolutionerats genom användningen av vattenkraft, ånga och maskiner, de verksamhetsområden, som först har omdanats av de moderna produktionsmetoderna, nämligen bomulls-, ylle-, linne-, sidenspinnerierna och -väverierna. Det förändrade materiella produktionssättet och producenternas motsvarande förändrade sociala förhållanden[358*] åstadkom först omåttliga överdrifter och därefter som sin motsats den samhällskontroll, som lagligen inskränker, reglerar och normaliserar arbetsdagen och dess pauser. Under första hälften av 19:e århundradet framträder därför denna kontroll endast som undantagslagstiftning.[359*] Så snart den nya lagstiftningen hade erövrat det nya produktionssättets egentliga område, befanns det emellertid, att inte endast många andra produktionsgrenar hade blivit industrialiserade, utan även manufakturer med mer eller mindre föråldrade produktionsmetoder, såsom krukmakerier, glasbruk o.s.v. liksom gammalmodiga hantverk som bagerierna och t.o.m. det utspridda s.k. hemarbetet - spiksmide m.m.[360*] - sedan länge hade drabbats av kapitalistisk exploatering i lika hög grad som fabrikerna. Lagstiftningen tvingades därigenom efter hand att lägga bort sin undantagskaraktär eller, där den som i England tillämpar romersk kasuistik, att godtyckligt beteckna varje hus, där det arbetas, som en fabrik (factory).[361*]
För det andra: Historien om arbetsdagens reglering inom några produktionsområden, den ännu pågående kampen om denna reglering i andra bevisar påtagligt, att den enskilde arbetaren som "fri" försäljare av sin arbetskraft hjälplöst ligger under i förhållande till kapitalet, när den kapitalistiska produktionen har nått en viss mognad. Normalarbetsdagen är därför resultatet av en långvarig, mer eller mindre dold klasskamp mellan kapitalister och arbetare. Liksom kampen började inom den moderna industrin, så utspelas den först i dennas hemland, England.[362*] De engelska fabriksarbetarna var förkämpar inte endast för den engelska utan för den moderna arbetarrörelsen överhuvud, liksom deras teoretiker var de som började striden mot kapitalets teori.[363*] Fabriksfilosofen Ure betecknar det därför som den engelska arbetarrörelsens outplånliga skam, att den skrev "fabrikslagarnas slaveri" på sin fana i kampen mot kapitalet, som manligen stred för "arbetets fullständiga frihet".[364*]
Frankrike kommer långsamt traskande bakefter England. Fransmännen behövde februarirevolutionen för att få igenom 12-timmarslagen,[365*] som är betydligt mera bristfällig än den engelska förebilden. Men i alla fall vinner också den franska revolutionära metoden respekt för sina egenartade företräden. Revolutionen påtvingar med ett slag alla verkstäder och fabriker utan åtskillnad samma begränsning av arbetsdagen, medan den engelska lagstiftningen motvilligt ger efter för omständigheternas tryck än på en punkt, än på en annan, och är på god väg att skapa ett nytt juridiskt virrvarr.[366*] Å andra sidan stadgar den franska lagen principiellt, vad som i England har genomförts endast för barnens, ungdomarnas och kvinnornas del och som först helt nyligen har börjat krävas såsom allmän rätt.[367*]
I Förenta Staterna lamslogs varje självständig arbetarrörelse, så länge slaveriet härskade i en del av republiken. Arbetare med vitt skinn kan inte frigöra sig, där arbetare med svart skinn blir brännmärkta. Men på slaveriets grav sköt genast ett nytt liv upp. Strax efter inbördeskrigets slut kom 8-timmarsagitationen, som med Pacificjärnvägen spred sig från Atlanten till Stilla Oceanen, från Nya England till Kalifornien. Den allmänna arbetarkongressen i Baltimore [95] (augusti 1866) förklarar:
"Det första och största kravet i vår tid för att befria arbetet här i landet från det kapitalistiska slaveriet är genomförandet av en lag, som fastställer 8 timmar som normalarbetsdag i den amerikanska unionens alla stater. Vi har beslutat att uppbjuda all vår kraft för att uppnå detta hedersamma resultat."[368*]
Samtidigt (början av sept. 1866) gjorde "Internationella arbetarassociationens" kongress i Genève på förslag av generalrådet i London följande uttalande:
"Vi förklarar arbetsdagens begränsning som en förberedande betingelse, utan vilken alla andra strävanden efter frigörelse är dömda att misslyckas. Vi föreslår 8 arbetstimmar som arbetsdagens legala gräns." [96]
På så sätt bekräftar den arbetarrörelse, som instinktivt hade vuxit fram ur produktionsförhållandena själva på bägge sidor av Atlanten, ett uttalande av den engelske fabriksinspektören R. J. Saunders:
"Ytterligare åtgärder för att reformera samhället kan aldrig genomföras med någon som helst utsikt till framgång, om inte arbetsdagen först begränsas och den föreskrivna begränsningen strängt övervakas."[369*]
Man måste konstatera, att vår arbetare ser annorlunda ut, när han lämnar produktionsprocessen, än då han trädde in i den. På marknaden förhandlade han såsom ägare av varan arbetskraft med andra varuägare, den ene varuägaren gentemot den andre. Det avtal, som han ingick med kapitalisten om försäljning av sin arbetskraft, gav så att säga svart på vitt på att han är sin egen herre. Sedan handeln har avslutats, visar det sig att han i verkligheten inte var en fri man, att den tid för vilken det står honom fritt att sälja sin arbetskraft, är den tid för vilken han är tvungen att sälja den,[370*] att hans utsugare i själva verket inte släpper honom fri, "så länge det ännu finns en muskel, en sena, en droppe blod att exploatera".[371*] Till skydd mot "sina kvals orm" [97] måste arbetarna sluta sig samman och som klass framtvinga en statlig lag, en samhällelig barriär, som hindrar dem själva att genom frivilligt kontrakt med kapitalet sälja sig och sitt släkte till död och slaveri.[372*] I stället för den fina listan över "omistliga människorättigheter" kommer den lagliga begränsade arbetsdagens anspråkslösa Magna charta [98], som "äntligen klargör när den tid som arbetaren säljer är slut, och när den tid som tillhör honom själv börjar".[373*] Quantum mutatus ab illo! [99][CXIII*]
Liksom hittills skall vi i detta kapitel betrakta arbetskraftens värde, alltså den för arbetskraftens reproduktion eller underhåll nödvändiga delen av arbetsdagen, som en given, konstant storhet.
Under denna förutsättning kan man alltid, när man känner mervärdekvoten, också beräkna storleken av det mervärde som varje enskild arbetare levererar kapitalisten under en bestämd tid. Om t.ex. det nödvändiga arbetet är 6 timmar pr dag, motsvarande en guldmängd på 3 shillings eller 1 taler, så är 1 taler en arbetskrafts dagsvärde eller det värde som kapitalet utbetalar för att köpa en arbetskraft för en dag. Om vidare mervärdekvoten är 100 %, så frambringar detta variabla kapital på 1 taler ett mervärde på 1 taler, eller arbetaren levererar dagligen ett merarbete på 6 timmar.
Men det variabla kapitalet är totalvärdet av alla arbetskrafter som kapitalet samtidigt använder, uttryckt i pengar. Värdet av det tillskjutna variabla kapitalet är alltså likamed genomsnittsvärdet av en arbetskraft, multiplicerat med antalet använda arbetskrafter. Om arbetskraftens värde är givet, står alltså det variabla kapitalets storlek i direkt proportion till antalet samtidigt sysselsatta arbetare. Om dagsvärdet av en arbetskraft är = 1 taler, så måste man alltså satsa ett kapital på 100 taler för att dagligen exploatera 100 arbetskrafter, ett kapital på n taler för att dagligen utnyttja n arbetskrafter.
Likaså: producerar ett variabelt kapital på 1 taler, som är arbetskraftens dagsvärde, ett dagligt mervärde på 1 taler, så frambringar ett variabelt kapital på 100 taler ett dagligt mervärde på 100 taler, och ett variabelt kapital på n taler producerar då ett dagligt mervärde på 1 taler multiplicerat med n. Mängden av det producerade mervärdet är alltså likamed det mervärde, som den enskilde arbetarens arbetsdag producerar, multiplicerat med antalet använda arbetare. Men då den mervärdemängd, som den enskilde arbetaren frambringar, bestämmes av mervärdekvoten, när arbetskraftens värde är givet, så följer härav denna första lag: Mängden av det producerade mervärdet är likamed det tillskjutna variabla kapitalet, multiplicerat med mervärdekvoten. Mervärdemängden bestämmes alltså av det antal arbetskrafter, som samma kapitalist samtidigt exploaterar, och den enskilda arbetskraftens exploateringsgrad.[CXIV*]
Om vi alltså kallar mervärdemängden M, det av den enskilde arbetaren pr dag i genomsnitt levererade mervärdet m, det för inköp av den enskilda arbetskraften dagligen satsade variabla kapitalet v, totalsumman variabelt kapital V, värdet av en genomsnittsarbetskraft k, dess exploateringsgrad
| a' | ( | merarbete | ) | |
| och antalet använda arbetare n, så får vi: | ||||
| a | nödvändigt arbete |
| { | m/v × V | |
| M = | ||
| k × a'/a × n [373a*] |
Vi förutsätter alltjämt, inte bara att värdet av en genomsnittsarbetskraft är konstant, utan också att de arbetare, som en kapitalist använder, omräknas till genomsnittsarbetare. Det finns undantagsfall, då det producerade mervärdet inte växer i proportion till antalet exploaterade arbetare, men då är inte heller arbetskraftens värde konstant.
Vid produktionen av en bestämd mängd mervärde kan därför en faktors minskning ersättas genom en annan faktors tillväxt. Om det variabla kapitalet minskar, medan mervärdekvoten samtidigt ökar i samma proportion, så förblir det producerade mervärdet oförändrat. Om kapitalisten enligt våra tidigare antaganden måste utbetala 100 taler för att dagligen exploatera 100 arbetare, och om mervärdekvoten är 50 %, så frambringar detta variabla kapital på 100 taler ett mervärde på 50 taler eller 100 × 3 arbetstimmar. Om mervärdekvoten fördubblas eller arbetsdagen förlänges från 6 till 12 timmar i stället för från 6 till 9 timmar, så producerar ett hälften så stort variabelt kapital, eller 50 taler, också ett mervärde på 50 taler eller 50 × 6 arbetstimmar. Minskningen av det variabla kapitalet kompenseras alltså genom en motsvarande ökning av arbetskraftens exploateringsgrad, eller minskningen av antalet sysselsatta arbetare kompenseras genom en motsvarande förlängning av arbetsdagen. Inom vissa gränser är därför det mervärde, som kapitalet kan avpressa arbetaren, oberoende av antalet arbetare.[374*] Å andra sidan förblir mervärdemängden oförändrad, även om mervärdekvoten minskar, när det variabla kapitalet eller antalet sysselsatta arbetare ökar i motsvarande grad. Det finns emellertid bestämda gränser för möjligheten att kompensera en minskning av arbetarantalet eller det variabla kapitalets storlek genom att öka mervärdekvoten eller förlänga arbetsdagen. Vilket värde arbetskraften än har, om den för arbetarens underhåll nödvändiga arbetstiden utgör 2 eller 10 timmar, så måste det totalvärde, som en arbetare dag för dag kan producera, alltid vara mindre än det värde, som motsvarar 24 arbetstimmar, alltid mindre än 12 sh. eller 4 taler, när 4 taler är 24 i pengar uttryckta arbetstimmar. Om vi alltjämt antar, att 6 arbetstimmar är nödvändiga för att underhålla arbetskraften eller för att ersätta det värde, som utbetalades vid inköpet av arbetskraften, så producerar ett variabelt kapital på 500 taler, som använder 500 arbetare med en mervärdekvot på 100 % eller med 12 timmars arbetsdag, dagligen ett mervärde på 500 taler eller 6 × 500 arbetstimmar. Ett kapital på 100 taler, som dagligen använder 100 arbetare med en mervärdekvot på 200 % eller med 18 timmars arbetsdag, frambringar ett mervärde på endast 200 taler eller 12 × 100 arbetstimmar. Och det samlade värde som det producerar och som är likamed det variabla kapitalet plus mervärdet, kan dag för dag aldrig komma upp till en summa på 400 taler eller 24 × 100 arbetstimmar. Den absoluta gränsen för den genomsnittliga arbetsdagen, som av naturliga skäl alltid är mindre än 24 timmar, sätter en absolut gräns för möjligheten att ersätta minskande variabelt kapital med högre mervärdekvot eller att kompensera en minskning av antalet exploaterade arbetare genom ökning av arbetskraftens exploateringsgrad. Denna självklara andra lag är viktig som förklaring till många förhållanden, som beror på tendenser hos kapitalet som vi senare skall undersöka: dess tendens att så långt som möjligt inskränka antalet arbetare eller den variabla beståndsdel av kapitalet, som användes för inköp av arbetskraft, i motsats till dess andra tendens att producera så mycket mervärde som möjligt. Ökar däremot antalet använda arbetskrafter eller det variabla kapitalets storlek, men inte i samma grad som mervärdekvoten sjunker, så minskar mängden producerat mervärde.
En tredje lag uppkommer därav, att mängden av det mervärde som produceras bestämmes av mervärdekvoten och det variabla kapitalets storlek. Om mervärdekvoten eller arbetskraftens exploateringsgrad och arbetskraftens värde eller den nödvändiga arbetstidens längd är givna storheter, så är det självklart, att ju större det variabla kapitalet är, desto större mängd värde och mervärde kommer att produceras. Om både gränsen för arbetsdagen och gränsen för den nödvändiga arbetstiden är givna, är det uppenbart, att den mängd värde och mervärde som den enskilde kapitalisten producerar uteslutande är beroende av den mängd arbete, som han sätter i rörelse. Men under de givna förutsättningarna beror detta på arbetskraftens mängd eller det antal arbetare, som blir exploaterade, och detta antal bestämmes i sin tur av hur mycket variabelt kapital som han satsat. Om mervärdekvoten och arbetskraftens värde är givna, förändras mängden av det producerade mervärdet i direkt proportion till storleken av det satsade variabla kapitalet. Nu vet vi emellertid, att kapitalisten delar sitt kapital i två delar. En del lägger han ned i produktionsmedel. Detta är den konstanta delen av hans kapital. Den andra delen omsätter han i levande arbetskraft. Den delen utgör hans variabla kapital. På basis av samma produktionssätt förekommer i olika produktionsgrenar olika fördelning av kapitalet i konstanta och variabla beståndsdelar. Inom samma produktionsgren växlar detta förhållande med produktionsprocessens växlande tekniska grundval och samhälleliga kombination. Men den nyss uppställda lagen beröres inte av det förhållande, vari ett givet kapital delas i konstant och variabel del; det är likgiltigt om dessa bägge delar förhåller sig till varandra som 1:2, 1:10 eller 1:x, då värdet av det konstanta kapitalet enligt den tidigare analysen visserligen återuppträder i produktvärdet men inte ingår i den nybildade värdeprodukten. För att använda 1.000 spinneriarbetare behövs naturligtvis mera råvaror, flera spindlar o.s.v. än för att använda 100 arbetare. Men värdet av dessa produktionsmedel må; minska, öka eller förbli konstant, vara stort eller litet, så förblir det ändå utan inflytande på den värdeskapande process, som de verksamma arbetskrafterna utför. Den lag, som vi här ovan har påvisat, får alltså denna form: Vid givet värde och lika exploateringsgrad av arbetskraften förhåller sig de av olika kapital producerade mängderna värde och mervärde direkt som storleken av dessa kapitals variabla beståndsdelar, d.v.s. deras i levande arbetskraft omsatta delar.
Denna lag motsäger uppenbarligen all erfarenhet, som grundas på omedelbar iakttagelse. Var och en vet, att en bomullsfabrikant, som beräknar sin profit i procent av totalkapitalet, använder relativt mycket konstant och litet variabelt kapital, och att han dock inte får mindre profit eller mindre mervärde än en bagarmästare, som använder relativt mycket variabelt och litet konstant kapital. För att förklara denna skenbara motsägelse behöver man många mellanled, liksom man i den elementära algebran måste införa många mellanled för att visa, att 0/0 kan representera en verklig storhet. Utan att någonsin klart formulera den hänger dock den klassiska ekonomin instinktivt fast vid denna lag, emedan den är en nödvändig konsekvens av värdelagen. Den försöker komma ifrån den skenbara motsättningen mellan lagen och de yttre företeelserna genom överdrivna abstraktioner. Vi skall senare se,[375*] hur Ricardos skola har snavat på denna stötesten. Vulgärekonomin, som "verkligen inte heller har lärt något" [100], håller här liksom alltid fast vid företeelsens sken i stället för dess lag. I motsats till Spinoza tror man, att "okunnighet är tillräcklig grund" [101].
Det arbete, som ett samhälles totalkapital dagligen sätter i rörelse, kan betraktas som en enda arbetsdag. Om t.ex. antalet arbetare är 1 miljon och varje arbetares genomsnittliga arbetsdag 10 timmar, så består den samhälleliga arbetsdagen av 10 miljoner timmar. Är denna arbetsdags längd given, dess gränser må sedan vara dragna enligt fysiska eller sociala grunder, så kan mervärdemängden ökas endast genom ökning av arbetarantalet, d.v.s. arbetarbefolkningen. Befolkningens tillväxt bildar här den matematiska gränsen för det mervärde, som samhällets totalkapital kan frambringa. Om å andra sidan befolkningens storlek är given, bildas denna gräns av den yttersta möjligheten att förlänga arbetsdagen.[376*] Följande kapitel skall visa, att denna lag endast gäller för den hittills behandlade formen av mervärde.
Vår undersökning hittills av mervärdets produktion har visat, att inte vilken penningsumma eller värdesumma som helst kan förvandlas till kapital. För att denna förvandling skall äga rum, måste den enskilde penning- eller varuägaren ha ett bestämt minimum pengar eller bytesvärden till sitt förfogande. Minimum av variabelt kapital är kostnaden för en enstaka arbetskraft, som året runt dagligen användes för att producera mervärde. Om denne arbetare vore i besittning av egna produktionsmedel och nöjde sig med att leva som arbetare, så behövde han endast arbeta den tid, som vore nödvändig för att reproducera hans arbetskraft, låt oss säga 8 timmar pr dag. Han skulle då endast behöva produktionsmedel för 8 arbetstimmar. Kapitalisten däremot, som låter honom utföra exempelvis 4 timmars merarbete utom dessa 8 timmar, behöver en större penningsumma för att anskaffa ytterligare produktionsmedel. Enligt vårt antagande måste han emellertid använda två arbetare redan för att kunna leva av det dagligen erhållna mervärdet på samma nivå som en arbetare, d.v.s. kunna tillfredsställa sina nödvändiga behov. I detta fall vore syftet med hans produktion endast att skaffa sig sitt uppehälle, inte att öka sin rikedom, och detta sistnämnda är förutsättningen för den kapitalistiska produktionen. Endast för att kunna leva dubbelt så gott som en vanlig arbetare och samtidigt förvandla hälften av det producerade mervärdet till kapital måste han 8-dubbla antalet arbetare liksom även minimum av det satsade kapitalet. Visserligen kan han själv direkt lägga hand vid produktionsprocessen på samma sätt som arbetarna, men då är han bara ett mellanting mellan kapitalist och arbetare, en "småföretagare". Så snart den kapitalistiska produktionen nått en viss utvecklingsgrad, är det nödvändigt, att kapitalisten kan använda hela den tid han fungerar som kapitalist, d.v.s. som personifierat kapital, för att tillägna sig och därmed också kontrollera främmande arbete samt försälja detta arbetes produkter.[377*] Hantverksmästarens förvandling till kapitalist sökte medeltidens skråväsen förhindra genom drastiska inskränkningar i det arbetarantal, som en enskild mästare fick sysselsätta. Penning- och varuägaren förvandlas verkligen till kapitalist, först då den i produktionen satsade minimisumman ligger högt över det medeltida maximum. Här, liksom i naturvetenskapen, hävdar den av Hegel i hans "Logik" upptäckta lagen sin riktighet, att rent kvantitativa förändringar på en viss punkt slår om i kvalitativa olikheter.[377a*]
Storleken av den värdesumma, som den enskilde penning- eller varuägaren måste förfoga över för att kunna framträda som kapitalist, växlar på olika utvecklingsstadier av den kapitalistiska produktionen, och i ett givet utvecklingsstadium växlar den även inom olika produktionsområden, beroende på deras speciella tekniska betingelser. Vissa produktionsgrenar kräver redan i begynnelsen av den kapitalistiska produktionen ett minimum av kapital, som ingen enskild person är i besittning av. Detta medför, dels att statliga subsidier beviljas enskilda, såsom i Frankrike på Colberts tid och i många tyska stater in i vår tid, dels att handelskompanier bildas med lagligt monopol inom vissa industri- och handelsgrenar[378*] - de moderna aktiebolagens förelöpare.
*
Vi skall inte uppehålla oss vid detaljerna i de förändringar, som har berört förhållandet mellan kapitalist och lönarbetare under produktionsprocessens förlopp, alltså inte heller vid själva kapitalets vidare utveckling. Här må endast några få huvudpunkter betonas.
Inom produktionsprocessen utvecklades kapitalet till härskare över arbetet, d.v.s. över den verksamma arbetskraften eller arbetaren själv. Det personifierade kapitalet, kapitalisten, kontrollerar att arbetaren utför sitt arbete ordentligt och med vederbörlig grad av energi.
Kapitalet utvecklades vidare till ett tvångsförhållande, som tvingar arbetarklassen att utföra mera arbete, än dess egna anspråkslösa livsbehov nödvändiggör. Som förlagsman av andras arbetsamhet, som utsugare av merarbete och exploatör av arbetskraft överträffar det ifråga om energi, hänsynslöshet och driftighet alla tidigare produktionssystem, som baserats på direkt tvångsförhållande.
Kapitalet börjar med att lägga under sig arbetet med de tekniska betingelser, som historiskt föreligger. Produktionssättet förändras därför inte omedelbart. Produktionen av mervärde i den hittills behandlade formen, genom enkel förlängning av arbetsdagen, framträdde därför oberoende av varje förändring i själva produktionssättet. Den var inte mindre verksam i det gammalmodiga bageriet än i det moderna bomullsspinneriet.
När produktionsprocessen ses som en arbetsprocess, betraktar inte arbetaren produktionsmedlen som kapital utan som medel och material för sin egen ändamålsenliga, produktiva verksamhet. I ett garveri behandlar han t.ex. hudarna endast som sina arbetsföremål. Det är inte för kapitalisten han garvar dem. Saken blir helt annorlunda, så snart vi betraktar produktionsprocessen som en värdeskapande process. Produktionsmedlen förvandlas då genast till medel att insuga främmande arbete. Det är inte längre arbetaren, som använder produktionsmedlen, utan det är tvärtom produktionsmedlen, som använder arbetaren. I stället för att förbrukas av honom som materiella beståndsdelar i hans produktiva verksamhet förbrukar de honom som ett jäsämne i sin egen livsprocess, och kapitalets livsprocess består endast i dess verksamhet som självförökande värde. Smältugnar och fabrikslokaler, som vilar under natten och inte insuger något levande arbete, är "ren förlust" ("mere loss") för kapitalisten. Därför innebär smältugnar och fabrikslokaler ett "anspråk på nattarbete" av arbetskrafterna. Förvandlingen av pengarna till objektiva faktorer i produktionsprocessen, till produktionsmedel, förvandlar dessa till rättsanspråk och tvångskrav på främmande arbete och merarbete. Hur denna omkastning av förhållandet mellan dött och levande arbete, som är så typiskt för den kapitalistiska produktionen, förvrängningen av förhållandet mellan värde och värdeskapande kraft, avspeglas i kapitalistens medvetande, det får ännu ett exempel visa. Under den engelska fabrikantrevolten 1848-50 skrev "chefen för linne- och bomullsspinneriet i Paisley, firma Carlisle, Sons & Co., en av de äldsta och mest respektabla firmorna i västra Skottland, som grundades 1752 och i generation efter generation har stått under samma familjs ledning" - denne ytterst intelligente gentleman skrev alltså ett brev[379*] i "Glasgow Daily Mail" den 25 april 1849 under rubriken "Relaissystemet", där bl.a. följande groteskt naiva avsnitt återfinnes:
"Låt oss nu betrakta de olägenheter, som följer av att arbetstiden reduceras från 12 till 10 timmar ... De leder till de allra allvarligaste skador på fabrikanternas framtidsutsikter och egendom. Om han" (d.v.s. hans arbetare) "förut arbetade 12 timmar och arbetstiden nu begränsas till 10 timmar, så krymper varje 12-tal maskiner eller spindlar i hans företag ihop till 10 (then every 12 machines or spindles, in his establishment, shrink to 10), och om han ville sälja sin fabrik, så skulle de endast bli värderade som 10, så att alltså en sjättedel av varje fabriks värde i hela landet skulle gå förlorad."[380*]
I denna fäderneärvda kapitalhjärna från västra Skottland flyter värdet av produktionsmedel, spindlar o.s.v. till den grad ihop med deras egenskap som kapital, deras värdeförökande funktion eller deras uppgift att dagligen sluka en bestämd mängd främmande gratisarbete - att chefen för huset Carlisle & Co. i själva verket menar, att han, om han sålde sin fabrik, skulle ha betalt inte bara för spindlarnas värde utan också för deras utnyttjande till värdeökning, inte bara för det arbete som är nedlagt i dem och som är nödvändigt för produktion av samma slags spindlar, utan också för det merarbete som de hjälper till att dagligen pumpa ur de goda västskottarna i Paisley. Och just därför, menar han, skulle, om arbetsdagen förkortades två timmar, försäljningspriset på 12 spinnmaskiner krympa samman till priset på 10!
Den del av arbetsdagen, som endast producerar en ersättning för arbetskraftens värde eller för den arbetslön kapitalet redan har betalt, har vi hittills behandlat som en konstant storhet, vilket den i själva verket också är under givna produktionsbetingelser och på ett visst ekonomiskt utvecklingsstadium av samhället. Arbetaren kunde emellertid arbeta 2, 3, 4, 6 timmar o.s.v. utöver denna nödvändiga arbetstid. Av storleken på denna förlängning berodde mervärdekvoten och arbetsdagens längd. Om den nödvändiga arbetstiden var konstant, så var däremot totalarbetsdagen variabel. Vi tänker oss nu en arbetsdag, vars storlek och indelning i nödvändigt arbete och merarbete är givna. Linjen ac
| a | b | c | ||
| | | __.__.__.__.__.__.__.__.__.__ | | | __.__ | | |
föreställer en 12 timmars arbetsdag, linjen ab 10 timmars nödvändigt arbete, linjen bc 2 timmars merarbete. Hur kan nu produktionen av mervärde ökas, d.v.s. merarbetet förlängas, utan förlängning av linjen ac eller oberoende av varje förlängning av ac?
Trots att arbetsdagen ac är given och bc inte kan förlängas utöver sin avslutning c, kan dock bc förlängas genom att b flyttas i motsatt riktning, alltså i riktning mot a. Vi antar, att sträckan b' b i linjen ac
| a | b' | b | c | |||
| | | __.__.__.__.__.__.__.__.__ | | | __ | | | __.__ | | |
är likamed hälften av bc eller likamed en arbetstimme. Om nu b flyttas till b' inom ramen för en 12 timmars arbetsdag ac, så förlänges bc till b'c, merarbetet ökar med hälften, från 2 till 3 timmar, trots att arbetsdagen fortfarande omfattar endast 12 timmar. Denna utsträckning av merarbetet från bc till b'c, från 2 till 3 timmar, är dock uppenbarligen omöjlig, utan att samtidigt det nödvändiga arbetet minskas från ab till ab', från 10 till 9 timmar. Ökningen av merarbetet skulle motsvaras av en minskning av det nödvändiga arbetet. En del av den arbetstid, som arbetaren hittills förbrukat för att producera livsmedel åt sig själv, skulle förvandlas till arbetstid för kapitalisten. Vad som har förändrats, är inte arbetsdagens längd utan dess indelning i nödvändigt arbete och merarbete.
Å andra sidan är merarbetets storlek uppenbarligen given, när arbetsdagens längd och arbetskraftens värde är givna. Arbetskraftens värde, d.v.s. den för dess produktion nödvändiga arbetstiden, bestämmer den för ersättning av dess värde nödvändiga arbetstiden. Om en arbetstimme representerar en guldmängd på ½ shilling eller 6 d., och om arbetskraftens dagsvärde är 5 sh., så måste arbetaren dagligen arbeta 10 timmar för att ersätta det pris, som kapitalisten har betalat för hans arbetskraft för en dag, eller för att producera ett värde, som motsvarar värdet av hans nödvändiga dagliga existensmedel. Med värdet av dessa existensmedel är värdet av hans arbetskraft givet,[381*] och med värdet av hans arbetskraft är den nödvändiga arbetstidens längd given. Men merarbetets storlek får man genom att dra den nödvändiga arbetstiden från totalarbetsdagen. 12 timmar minus 10 timmar = 2 timmar, och det är svårt att inse, hur merarbetet under givna betingelser skall kunna förlängas utöver 2 timmar. Visserligen kan kapitalisten betala arbetaren 4½ shillings eller ännu mindre i stället för 5 sh. För att ersätta värdet av 4½ sh. skulle 9 arbetstimmar vara tillräckliga, och av arbetsdagens 12 timmar skulle 4 i stället för 2 timmar gå till merarbete, varvid mervärdet skulle öka från 1 till 1½ shilling. Men detta resultat skulle endast kunna uppnås genom sänkning av arbetarens lön under värdet på hans arbetskraft. Med en lön på 4½ sh., som motsvarar 9 timmars arbete, skulle han få nöja sig med 1/10 mindre livsmedel än förut, och då bleve reproduktionen av hans arbetskraft försämrad. Merarbetet skulle ökas endast genom att överskrida sina normala gränser, och det skulle expandera genom maktmissbruk och rov från den nödvändiga arbetstiden. Trots den viktiga roll, som denna metod spelar i praktiken, är den otänkbar här på grund av förutsättningen att varorna, alltså även arbetskraften, köpes och säljes till sina fulla värden. Om detta är underförstått, så kan den arbetstid som är nödvändig för att producera arbetskraften eller för att reproducera dess värde inte minska på grund av att arbetarens lön sjunker under arbetskraftens värde, utan endast på grund av att själva värdet på arbetskraften sjunker. När arbetsdagens längd är given, måste en ökning av merarbetet vara en följd av en förkortning av den nödvändiga arbetstiden, medan den nödvändiga arbetstiden däremot inte kan förkortas som följd av att merarbetstiden förlänges. I vårt exempel måste arbetskraftens värde i verkligheten sjunka med 1/10, för att den nödvändiga arbetstiden skall minska med 1/10, från 10 till 9 timmar, och merarbetstiden därmed förlängas från 2 till 3 timmar.
Men en sådan sänkning av arbetskraftens värde med 1/10 förutsätter å sin sida, att samma mängd livsmedel, som tidigare producerades på 10 timmar, nu produceras på 9 timmar. Detta är dock omöjligt utan en ökning av arbetets produktivkraft. Under givna omständigheter kan t.ex. en skomakare göra ett par stövlar på en 12 timmars arbetsdag. Om han på samma tid skall göra två par stövlar, så måste hans arbetes produktivkraft fördubblas, och den kan inte fördubblas utan en förändring i hans arbetsmedel eller hans arbetsmetod eller bägge samtidigt. En revolution måste därför äga rum i hans arbetes produktionsbetingelser, d.v.s. i hans produktionssätt och därmed i själva arbetsprocessen.
När vi i detta sammanhang talar om höjning av arbetets produktivkraft, innefattar beteckningen varje förändring i arbetsprocessen överhuvud, varigenom den arbetstid, som är samhälleligt nödvändig för att producera en vara, förkortas, d.v.s. en mindre mängd arbete behövs för att framställa en större mängd bruksvärde.[382*] Hittills har vi vid vår undersökning av produktionen av mervärde förutsatt, att produktionssättet förblir oförändrat. Men när mervärde skall produceras genom att nödvändigt arbete förvandlas till merarbete, är det inte tillräckligt, att kapitalet bemäktigar sig arbetsprocessen, sådan den föreligger och i den form som den historiska utvecklingen har gett den, för att därpå nöja sig med att öka arbetsdagens längd. Kapitalet måste i grunden förvandla arbetsprocessens tekniska och samhälleliga betingelser, alltså själva produktionssättet, för att därigenom öka arbetets produktivkraft och sänka arbetskraftens värde samt därmed förkorta den del av arbetsdagen, som är nödvändig för att reproducera detta värde.
Det mervärde, som produceras genom att arbetsdagen förlänges, kallar jag absolut mervärde. Det mervärde däremot, som frambringas genom förkortning av den nödvändiga arbetstiden och motsvarande förändringar mellan arbetsdagens bägge beståndsdelar, kallar jag relativt mervärde.
För att sänka arbetskraftens värde måste man stegra produktivkraften i sådana industrigrenar, vilkas produkter bestämmer arbetskraftens värde, alltså industrigrenar som producerar arbetarens vanliga existensmedel eller produkter som kan ersätta dem. Men varans värde bestämmes inte endast av den mängd arbete, som krävs för att ge varan dess slutliga form, utan lika mycket av den arbetstid som är nedlagd i produktionsmedlen. Värdet av en stövel t.ex. bestämmes inte bara av skomakarens arbete utan också av värdet på läder, beck, tråd o.s.v. Stegringen av produktivkraften och motsvarande prissänkning på varorna i de industrier, som levererar det konstanta kapitalets råvaror, arbetsmedlen och arbetsmaterialet för produktion av de nödvändiga existensmedlen, sänker följaktligen också arbetskraftens värde. Däremot påverkas inte arbetskraftens värde, om produktivkraften ökar i de industrigrenar, som varken framställer nödvändiga livsförnödenheter eller produktionsmedel som framställer sådana.
Om en vara produceras billigare än förut, sjunker naturligtvis arbetskraftens värde endast pro tanto, d.v.s. endast i förhållande till denna varas andel i arbetskraftens reproduktion. En skjorta t.ex. är en nödvändig förnödenhet, men bara en bland många. Billigare skjortor minskar endast arbetarens utgift just för skjortor. Men totalsumman av nödvändiga existensmedel består endast av olika varor, allesammans produkter av speciella industrier, och värdet av varje sådan vara utgör alltid en alikvot del av arbetskraftens värde. Detta värde avtar med den för reproduktionen nödvändiga arbetstiden, och dennas totala förkortning är likamed summan av dess förkortning i alla dessa särskilda produktionsgrenar. Vi behandlar här detta allmänna resultat, som om det vore ett omedelbart resultat och ett omedelbart syfte i varje enskilt fall. Om en enskild kapitalist genom att stegra arbetets produktivkraft förbilligar t.ex. skjortor, föresvävar honom inte med nödvändighet det syftet att sänka arbetskraftens värde och därmed den nödvändiga arbetstiden, men endast om han slutligen bidrar till detta resultat, bidrar han till höjningen av den allmänna mervärdekvoten.[383*] Kapitalets allmänna och nödvändiga tendenser får inte förväxlas med deras omedelbara manifestationsformer.
Hur den kapitalistiska produktionens inneboende lagar framträder i kapitalens yttre rörelse, hur de gör sig gällande som konkurrensens tvångslagar och därigenom når fram till den enskilde kapitalisten som drivande motiv, skall vi inte nu ta upp till undersökning. Men så mycket står klart från början: vetenskaplig analys av konkurrensen är möjlig, endast om man förstår kapitalets inre natur, på samma sätt som himlakropparnas skenbara rörelser endast är begripliga för den som känner deras verkliga rörelser, vilka våra yttre sinnen inte kan uppfatta. Emellertid skall vi, på grundvalen av de resultat vi redan har uppnått och för att underlätta förståelsen av det relativa mervärdets produktion, här anmärka följande:
Om en guldmängd på 6 d. eller ½ shilling representerar en arbetstimme, så produceras under en 12 timmars arbetsdag ett värde på 6 sh. Vi antar, att med en given arbetets produktivkraft tillverkas 12 stycken varor under dessa 12 arbetstimmar. Värdet av de produktionsmedel, råmaterial o.d., som förbrukas på varje stycke, är t.ex. 6 d. Under dessa omständigheter kostar den enskilda varan 1 shilling, nämligen 6 d. för produktionsmedlens värde och 6 d. för det värde som tillsättes under produktionen. Vi antar nu, att en kapitalist lyckas fördubbla arbetets produktivkraft och alltså under en 12 timmars arbetsdag producera 24 i stället för 12 stycken av detta varuslag. Om produktionsmedlens värde är oförändrat, sjunker nu den enskilda varans värde till 9 d., nämligen 6 d. för produktionsmedlens värde och 3 d. för det vid bearbetningen nytillsatta värdet. Trots den fördubblade produktivkraften skapar arbetsdagen nu som förut endast ett nyvärde på 6 sh., vilket dock nu fördelas på dubbelt så många varuexemplar som förut. På varje enskild vara kommer därför nu endast 1/24 i stället för 1/12 av detta värde, 3 d. i stället för 6 d., eller, vilket är samma sak, de produktionsmedel som ingår i varje enskild vara tillföres under bearbetningen ½ arbetstimme i stället för en hel. Det individuella värdet för denna vara ligger nu under dess samhälleliga värde, d.v.s. varan kostar mindre arbetstid än huvudmassan av samma varuslag, som produceras under samhälleliga genomsnittsbetingelser. Varje stycke kostar i genomsnitt 1 shilling eller representerar 2 timmars samhälleligt arbete, men med det förändrade produktionssättet kostar samma vara nu endast 9 d. eller representerar endast 1½ arbetstimme.
En varas verkliga värde är emellertid inte dess individuella värde utan dess samhälleliga värde, d.v.s. värdet mätes inte i den arbetstid som det i varje särskilt fall har kostat att framställa den, utan i den arbetstid som är samhälleligt nödvändig för att producera den. Om kapitalisten, som använder den nya metoden, säljer sin vara till dess samhälleliga värde på 1 shilling, så säljer han den 1/4 shilling över dess individuella värde och tillgodogör sig därmed ett extra mervärde på 1/4 shilling. Å andra sidan föreligger nu resultatet av en 12-timmars arbetsdag i 24 st. varor i stället för tidigare 12. För att alltså kunna sälja en arbetsdags produkter behöver han nu fördubblad avsättning eller dubbelt så stor marknad. Under i övrigt oförändrade förhållanden kan hans varor erövra större marknad endast genom sänkta priser. Han kommer därför att sälja dem till ett pris, som ligger över deras individuella men under deras samhälleliga värde, t.ex. för 10 d. pr styck. På så sätt får han alltjämt ut ett extra mervärde på 1 penny av varje varustycke. Han uppnår denna förmån, vare sig hans vara tillhör de nödvändiga existensmedlen eller inte, antingen den har betydelse för arbetskraftens allmänna värde eller inte. Bortsett från detta sistnämnda spörsmål har alltså varje enskild kapitalist ett motiv för att framställa sina varor billigare genom att höja arbetets produktivkraft.
Ökningen av mervärdet är för övrigt också i detta fall beroende av den nödvändiga arbetstidens förkortning och en motsvarande förlängning av merarbetstiden. [383a*] Den nödvändiga arbetstiden var 10 timmar och arbetskraftens dagsvärde alltså 5 sh., merarbetet varade 2 timmar, och det dagliga mervärdet var alltså 1 sh. Men vår kapitalist producerar nu 24 exemplar av varan, vilka han säljer för 10 d. pr st. eller tillsammans 20 sh. Då värdet av produktionsmedlen är likamed 12 sh., ersätter 142/5 stycken varor det satsade konstanta kapitalet, medan de övriga 93/5 styckena motsvarar 12 timmars arbetsdag. Då arbetskraften kostar 5 sh., motsvarar den nödvändiga arbetstiden 6 exemplar av varan och merarbetet 33/5 ex. av varan. Förhållandet mellan nödvändigt arbete och merarbete, vilket under samhälleliga genomsnittsbetingelser utgjorde 5:1, utgör nu endast 5:3.
Samma resultat får man på detta sätt: Värdet av de produkter, som produceras under en 12-timmars arbetsdag, är 20 sh. Därav utgör 12 sh. endast produktionsmedlens värde. Övriga 8 sh. är det värde som representerar arbetsdagen, uttryckt i pengar. Detta är mera än penningvärdet för samhälleligt genomsnittsarbete av samma slag, varav 12 timmar endast är värda 6 sh. Arbete med speciellt hög produktivkraft verkar som arbete av högre värde eller skapar på samma tid högre värden än samhälleligt genomsnittsarbete av samma slag. Men vår kapitalist betalar alltjämt endast 5 sh. för arbetskraftens dagsvärde. Arbetaren behöver nu endast arbeta 7½ timmar, i stället för tidigare 10, för att reproducera detta värde. Hans merarbete växer därför med 2½ timmar, och det mervärde han producerar ökar från 1 till 3 sh. Den kapitalist, som använder det förbättrade produktionssättet, tillägnar sig alltså en större del av arbetsdagen som merarbete än de övriga kapitalisterna i samma bransch. Han gör i det enskilda fallet, vad kapitalet i det stora hela alltid gör, när relativt mervärde produceras. Å andra sidan försvinner detta extra mervärde, så snart det nya produktionssättet blir vanligt i branschen, och därmed försvinner skillnaden mellan det individuella värdet på billigare producerade varor och deras samhälleliga värde. Den ekonomiska lagen, att varans värde bestämmes genom arbetstiden, leder till att den kapitalist, som först använder den nya metoden, säljer varorna under deras samhälleliga värde, samtidigt som den tvingar hans konkurrenter att införa den nya produktionsmetoden.[384*] Hela denna process har därför varaktigt inflytande på mervärdekvoten, endast om arbetets produktivkraft ökar i sådana industrigrenar, som producerar nödvändiga existensmedel och alltså förbilligar de varor, som ingår i arbetskraftens värde.
Varornas värde står i omvänt förhållande till arbetets produktivkraft. Samma gäller arbetskraftens värde, enär detta bestämmes av varuvärdet. Däremot står det relativa mervärdet i direkt förhållande till arbetets produktivkraft. Det stiger med stigande och faller med fallande produktivkraft. Om vi förutsätter ett oförändrat penningvärde, producerar en samhällelig genomsnittsarbetsdag om 12 timmar alltid samma värde på 6 sh., hur detta värde än fördelas mellan arbetskraftens värde och mervärdet. Men om värdet av de dagliga existensmedlen faller på grund av stigande produktivkraft och arbetskraftens dagsvärde därvid minskar från 5 till 3 sh., så ökar mervärdet från 1 till 3 sh. Medan 10 timmar förut behövdes för att reproducera arbetskraftens värde, är nu 6 timmar tillräckliga. Därvid frigöres 4 arbetstimmar, vilka kan användas till att öka merarbetet. Kapitalet har således en inneboende drift och en ständig tendens att öka arbetets produktivkraft, att förbilliga varan och med varan också själva arbetaren.[385*]
Varans absoluta värde är i och för sig likgiltigt för den kapitalist, som producerar den. Han intresserar sig endast för det mervärde, som den innehåller, och som han tillgodogör sig genom att sälja den. Det ligger i sakens natur, att mervärde inte kan utvinnas, förrän det värde har blivit ersatt som har satsats i varans produktion. Då nu det relativa mervärdet ökar i direkt förhållande till utvecklingen av arbetets produktivkraft, medan varornas värden minskar i omvänt förhållande till samma utveckling, då alltså exakt samma process förbilligar varorna och stegrar deras mervärde, löses den gamla gåtan, hur det kommer sig att kapitalisten, som endast är intresserad av att producera bytesvärden, alltid strävar att sänka varornas bytesvärde. Quesnay, en av den politiska ekonomins grundläggare, brukade plåga sina motståndare med denna motsägelse, och de blev honom alltid svaret skyldiga.
"Ni medger", säger Quesnay, "att ju mer arbete och andra utgifter som kan inbesparas under tillverkningen av industriprodukter, utan att produktionen blir lidande, desto fördelaktigare är det, eftersom produktens pris därigenom blir lägre. Och ändå tror ni, att den produktion av rikedom, som är resultatet av industrins verksamhet, består i ökning av produktens bytesvärde."[386*]
Inbesparing av arbete genom utveckling av arbetets produktivkraft[387*] har i den kapitalistiska produktionen inte alls till syfte att förkorta arbetsdagen. Avsikten är endast att förkorta den för produktionen av en viss varumängd nödvändiga arbetstiden. Att arbetaren, när hans produktivkraft ökar, blir i stånd att framställa t.ex. 10 gånger så många varor som förut på en timme och alltså endast använder 1/10 av den förut använda arbetstiden för varje varustycke, hindrar inte alls att han kan hållas i arbete 12 timmar pr dag och under dessa 12 timmar får producera 1.200 i stället för 120 exemplar av varan. Ja, hans arbetsdag kan samtidigt förlängas, så att han nu får framställa 1.400 stycken varor på 14 timmar o.s.v. Man kan därför hos ekonomer av typen MacCulloch, Ure, Senior och tutti quanti först få läsa, att arbetaren är kapitalet tack skyldig för produktivkraftens utveckling, och sedan, att han måste bevisa denna tacksamhet genom att hädanefter arbeta 15 timmar i stället för 10. Ökningen av arbetets produktivkraft har i den kapitalistiska produktionen till ändamål att förkorta den del av arbetsdagen, då arbetaren måste arbeta för egen del, så att just därigenom den andra delen av arbetsdagen skall kunna förlängas, den delen då arbetaren arbetar gratis åt kapitalisten. I vissa fall kan detta resultat uppnås, utan att varorna blir billigare, som vi skall finna av den undersökning av det relativa mervärdets särskilda produktionsmetoder, som vi nu skall gå över till.
Som vi redan sett, börjar den kapitalistiska produktionen i själva verket, först då samma individuella kapital samtidigt sysselsätter ett större antal arbetare, då alltså arbetsprocessen har fått ett visst omfång och varorna produceras i större skala. Samarbete mellan ett större antal arbetare på samma tid och i samma lokal (eller, om man så vill, inom samma arbetsområde) för att producera samma varuslag under ledning av samma kapitalist är både historiskt och begreppsmässigt den kapitalistiska produktionens utgångspunkt. Beträffande själva produktionssättet skiljer sig t.ex. den begynnande industrin från det skråmässiga hantverket knappast på något annat sätt än genom det större antal arbetare som samtidigt sysselsättes av samma kapital. Skråmästarens verkstad har endast blivit utvidgad.
Skillnaden är alltså från början rent kvantitativ. Vi har sett, att den mängd mervärde, som produceras med hjälp av ett givet kapital, är likamed det mervärde, som den enskilde arbetaren frambringar, multiplicerat med antalet samtidigt sysselsatta arbetare. Mervärdekvoten eller arbetskraftens exploateringsgrad är i och för sig helt oberoende av arbetarantalet, och varje kvalitativ förändring av arbetsprocessen synes sakna betydelse för produktionen av varuvärde överhuvud. Detta följer av värdets natur. Om en 12-timmars arbetsdag representerar 6 sh., så representerar 1.200 sådana arbetsdagar 1.200 × 6 sh. I det ena fallet har 12 arbetstimmar, i det andra fallet 12 × 1.200 arbetstimmar införlivats med produkten. Det värde som frambringas av många arbetare, är alltid endast summan av de värden som varje enskild arbetare frambringar. Det saknar därför betydelse för värdeproduktionen, om 1.200 arbetare arbetar var för sig eller förenade under ledning av samma kapital.
Denna regel har emellertid inte obetingad giltighet. Det arbete, som förvandlas till värde, är ett arbete av samhällelig genomsnittskvalitet, alltså uttryck för en genomsnittlig arbetskraft. Men en genomsnittsstorhet är ju alltid endast ett genomsnitt av flera olika individuella storheter av samma slag. I varje enskild industrigren avviker varje enskild arbetare, Per eller Pål, mer eller mindre från genomsnittsarbetaren. Dessa individuella avvikelser, som i matematiken kallas "fel", upphäver varandra och försvinner, så snart man räknar med ett större antal arbetare sammanlagt. Den ryktbare sofisten och sykofanten Edmund Burke anser t.o.m. på grund av sina praktiska erfarenheter som jordbrukare, att redan "i en så liten grupp"[CXVII*] som 5 lantarbetare försvinner alla individuella olikheter i arbetet, så att vilka fem engelska lantarbetare i mogen ålder som helst tillsammans uträttar precis lika mycket arbete, som fem andra slumpvis uttagna lantarbetare utför på samma tid.[388*] Hur som helst med den saken, så är det klart, att totalarbetsdagen för ett större antal samtidigt sysselsatta arbetare, dividerad med arbetarnas antal, i och för sig utgör en dag av samhälleligt genomsnittsarbete. Den enskildes arbetsdag är t.ex. 12 timmar. Då utför 12 arbetare under en dag sammanlagt 144 arbetstimmar, och trots att varje enskilds arbetsinsats kan avvika mer eller mindre från det samhälleliga genomsnittet, så att var och en kan använda något längre eller något kortare tid för samma arbete, så motsvarar likväl varje arbetsdag en samhälleligt genomsnittlig arbetsdag, när den betraktas som 1/12 av totalarbetsdagen på 144 timmar. Men kapitalisten, som sysselsätter ett dussin arbetare, räknar endast arbetsdagen som dussinets totalarbetsdag. Varje enskild arbetares arbetsdag utgör en alikvot del av totalarbetsdagen, alldeles oberoende av om de 12 arbetarna arbetar hand i hand med varandra, eller om hela sammanhanget i deras arbete inskränker sig till att de arbetar för samma kapitalist. Om de 12 arbetarna i stället sysselsättes två och två av 6 mindre mästare, så beror det på tillfälligheter, om varje enskild mästare skall producera samma värdemängd och alltså uppnå den allmänna mervärdekvoten. Individuella avvikelser skulle troligen förekomma. Om en arbetare förbrukade betydligt mera än den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för att framställa en vara, om den för honom individuellt nödvändiga arbetstiden betydligt överstege den samhälleligt nödvändiga eller genomsnittsarbetstiden, så skulle hans arbete inte gälla som genomsnittsarbete, hans arbetskraft inte anses som genomsnittsarbetskraft. Den skulle inte vara säljbar eller endast kunna säljas under arbetskraftens genomsnittsvärde. Ett bestämt minimum av arbetsduglighet förutsättes alltså, och vi skall i fortsättningen se, att den kapitalistiska produktionen har funnit medel att avgöra var gränsen går. Inte desto mindre avviker den minst dugliga av de använda arbetskrafterna från genomsnittet, fastän även denna arbetskraft måste betalas i enlighet med arbetskraftens genomsnittsvärde. En del av de 6 småmästarna skulle därför uppnå mer, andra mindre än den allmänna mervärdekvoten. Olikheterna skulle utjämnas för samhället men inte för den enskilde mästaren. Lagen om värdeökning får därför full giltighet för den enskilde producenten, först när han använder många arbetare samtidigt, alltså sätter samhälleligt genomsnittsarbete i rörelse,[389*] d.v.s. när han producerar som kapitalist.
De materiella betingelser, under vilka arbetsprocessen äger rum, undergår en väsentlig förändring, när ett större antal arbetare sysselsättes i samma företag, även om arbetssättet förblir oförändrat. Många arbetare använder nu samtidigt eller omväxlande samma lokaler, samma råvarulager o.s.v., samma förvaringskärl, instrument, apparater o.s.v., kort sagt, en del av produktionsmedlen förbrukas nu gemensamt i arbetsprocessen. Å ena sidan ökar inte varornas bytesvärde, alltså inte heller produktionsmedlens bytesvärde, genom något som helst ökat utnyttjande av deras bruksvärde. Å andra sidan användes produktionsmedlen i större skala, när de förbrukas av många gemensamt. En lokal, där 20 vävare arbetar med 20 vävstolar, måste ha större golvyta än ett rum för en självständig mästare med två gesäller. Men en verkstad för 20 personer kostar mindre att uppföra än 10 verkstäder för vardera två personer, och därför ökar inte värdet av de produktionsmedel, som många använder gemensamt, i förhållande till deras nyttighetseffekt. Produktionsmedel, som användes gemensamt, avger mindre värde till den enskilda produkten, dels emedan det totalvärde som de avger fördelas på en större mängd produkter, dels emedan de i jämförelse med enstaka produktionsmedel gör sin insats i produktionsprocessen med mindre värde i förhållande till de uppnådda resultaten, även om deras absoluta värde är större. Därmed sjunker en värdebeståndsdel i det konstanta kapitalet, och som följd därav minskar också varans totalvärde i motsvarande grad. Verkan är densamma, som om varans produktionsmedel skulle framställas billigare än förut. Denna besparing i användningen av produktionsmedel beror endast på att många arbetare förbrukar dem samtidigt. Och denna fördel uppnås på grund av de samhälleliga betingelser, varunder arbetet utföres, genom att produktionsmedlen utnyttjas bättre och därför blir förhållandevis billigare än enskilda, självständiga arbetares och småmästares utspridda och relativt dyrbara utrustning. Detta gäller, t.o.m. om det större antalet arbetare endast arbetar i samma lokal utan att direkt samarbeta. En del av arbetsmedlen får denna samhälleliga karaktär, redan innan själva arbetsprocessen förvärvar den.
Hushållningen med produktionsmedel bör på det hela taget betraktas från två synpunkter. Å ena sidan förbilligar den varorna och sänker därmed arbetskraftens värde. Å andra sidan förändrar den förhållandet mellan mervärdet och det satsade totalkapitalet, d.v.s. summan av konstant och variabelt kapital. Denna sistnämnda punkt kommer att behandlas i första avsnittet av tredje boken, där vi med hänsyn till sammanhanget också behandlar en rad andra spörsmål, vilka egentligen hör hemma här. Det är nödvändigt att uppdela ämnet på detta sätt med hänsyn till analysens naturliga utveckling, och denna uppdelning motsvarar för övrigt också den kapitalistiska produktionens anda. Arbetsbetingelserna uppträder självständigt gentemot arbetaren, varför också hushållningen med dem framstår som en särskild angelägenhet, som inte angår honom, och som därför är helt skild från de metoder som ökar hans personliga produktivitet.
Den form av arbete, som består i att många planmässigt arbetar vid sidan av och i samverkan med varandra i samma produktionsprocess eller i olika men sammanhängande arbetsprocesser, kallas samverkan.[390*][CXVIII*]
Liksom en kavalleriskvadrons angreppskraft eller ett infanteriregementes motståndskraft är väsentligt olika summan av varje enskild kavallerists och infanterists angrepps- och motståndskraft, så är också summan av de enskilda arbetskrafterna något helt annat än den samhälleliga kraft, som utvecklas, när många arbetare samtidigt deltar i samma odelade operation, t.ex. när en tyngd skall lyftas, en vev vridas runt eller ett hinder röjas ur vägen.[391*] Den enskilde kan antingen alls inte uppnå samma resultat, som när många samverkar, eller i varje fall endast på mycket längre tid eller i mindre skala. Här rör det sig inte endast om ökning av den individuella produktivkraften genom samverkan utan om skapandet av en produktivkraft, som i och för sig måste vara en masskraft.[391a*]
Bortsett från den nya kraftpotens, som uppstår när många krafter sammansmälter till en totalkraft, åstadkommer redan den sociala kontakten i de flesta produktiva arbeten en tävlan och en säregen stimulering av livsandarna (animal spirits), som ökar den enskildes prestationsförmåga, så att 12 arbetare tillsammans presterar en större totalprodukt under en samlad arbetsdag på 144 timmar, än 12 enskilda arbetare skulle åstadkomma, om de arbetade var för sig i 12 timmar, eller en arbetare kunde prestera, om han arbetade 12 dagar i sträck.[392*] Detta beror på att människan av naturen är, om inte, som Aristoteles menar, ett politiskt djur,[393*] så i varje fall ett socialt djur.
Även om respektive arbetare utför samma slags eller liknande arbete, kan det arbete som var och en utför ändå utgöra ett självständigt led i totalarbetet, och samverkan kan leda till att arbetsföremålet genomlöper de olika momenten i arbetsprocessen fortare, än vad som annars skulle varit fallet. Om t.ex. murare bildar kedja för att langa tegel från foten av en ställning till toppen, så utför var och en av dem samma sak, men ändå utgör de enskilda arbetsmomenten kontinuerliga delar av en totalförrättning, särskilda faser som varje tegelsten måste genomlöpa under arbetsprocessen, och varigenom de 12 arbetarna tillsammans fortare skickar upp stenarna till toppen, än en enskild arbetare kunde göra genom att springa upp och ner på ställningen.[394*] Arbetsföremålet kommer fram på kortare tid. Å andra sidan äger ett samarbete rum, när t.ex. mureriet samtidigt utföres på olika sidor av byggnaden, fastän de samverkande arbetarna utför samma eller liknande arbete. Den kombinerade arbetsdagen på 144 timmar, som samtidigt bearbetar arbetsföremålet från olika sidor, frambringar totalprodukten snabbare än 12 arbetare som arbetar mer eller mindre självständigt och utför sitt arbete ensidigt, emedan den kombinerade arbetaren eller totalarbetaren har ögon och händer både fram och bak och på sätt och vis är allestädes närvarande. Olika delar av produkten framväxer samtidigt.
Vi har haft som förutsättning, att de många som samarbetar utför samma eller liknande arbete, emedan detta är den enklaste formen för samarbete, samtidigt som det också spelar en stor roll i de högst utbildade formerna av samverkan. Om det gäller en komplicerad arbetsprocess, så möjliggör samarbetet dessutom, att uppgifterna kan fördelas mellan arbetarna, varigenom uppnås att de olika arbetsmomenten kan utföras samtidigt och produkten alltså framställas på kortare tid än som annars vore möjligt.[395*]
I många produktionsgrenar är arbetsprocessen av en sådan art, att bestämda arbetsresultat måste uppnås vid bestämda kritiska tidpunkter. Om t.ex. en fårhjord skall klippas eller ett sädesfält skördas, så beror både produktens mängd och dess kvalitet av att arbetet börjar på en viss tid och avslutas på en viss tid. Den tidsperiod, då arbetsprocessen får äga rum, är i sådana fall bestämd på förhand, som t.ex. vid sillfiske. Den enskilde kan ur en dag inte få ut mer än en arbetsdag på, låt oss säga 12 timmar, men när 100 personer samarbetar, växer en 12-timmarsdag till en arbetsdag på 1.200 timmar. Den begränsade arbetstiden kompenseras genom storleken av den arbetsmängd, som i det avgörande ögonblicket kastas in i produktionen.[396*] Att resultatet kommer i rätt tid, beror här på att många sammansatta arbetsdagar samtidigt användes, och nyttoeffektens storlek är beroende av arbetarantalet, vilket dock alltid är mindre än det antal, som skulle behövas, om de arbetade var för sig och ändå tillsammans skulle uppnå samma resultat. Emedan detta slags samverkan saknas, går varje år en mängd spannmål till spillo i USA:s väststater, och i de delar av Indien, där engelskt välde har förstört de gamla samhällsformerna, ödslas årligen en mängd bomull bort.[397*]
Det finns arbetsuppgifter, som endast kan lösas genom samverkan, redan på grund av arbetets utsträckning i rummet, enär samverkan gör det möjligt att utvidga arbetsfältet. Detta är t.ex. fallet, när det gäller torrläggningsföretag, dammbyggnader, bevattningssystem, kanaler, gator, järnvägar o.s.v. Men samverkan ger också betingelserna för att en verksamhet kan samlas på ett mindre område än tidigare, i förhållande till produktionens omfattning. Denna koncentration i rummet av produktionen, samtidigt som dess verkningskrets utvidgas, gör det möjligt att inbespara en mängd improduktiva kostnader (faux frais) genom att arbetarna bringas i närmare kontakt med varandra, de olika arbetsprocesserna sammanföres och produktionsmedlen koncentreras.[398*]
Jämfört med en lika stor summa enstaka individuella arbetsdagar producerar den sammansatta arbetsdagen större mängder bruksvärden och minskar därigenom den arbetstid, som är nödvändig för att uppnå en bestämd nyttoeffekt. Ökningen av arbetets produktivkraft kan ha de mest skiftande orsaker. Den kan bero på att arbetets mekaniska kraftverkan har ökat, eller att arbetsuppgifterna omfattar ett större område än förut, eller att produktionsfältet minskas i förhållande till de uppnådda resultaten, eller att mycket arbete under kort tid sättes i rörelse på den kritiska tidpunkten, eller att den enskildes tävlingslust väckes och hans livsandar stimuleras, eller att arbetet blir kontinuerligt och mångsidigt genom att många utför liknande arbete samtidigt, eller att olika arbeten utföres samtidigt, eller att produktionsmedel inbesparas genom att användas gemensamt, eller att individuellt arbete får karaktären av samhälleligt genomsnittsarbete. Vilka av dessa faktorer det än är, som omedelbart gör sig gällande, så är den ökade produktivkraften, som beror på de mångas samarbete, under alla förhållanden arbetets samhälleliga produktivkraft eller det samhälleliga arbetets produktivkraft. Denna uppstår ur själva samarbetet. I den planmässiga samverkan med andra frigör sig arbetaren från sin individuella begränsning och utvecklar sina artbestämda egenskaper.[399*]
Om arbetare inte omedelbart kan samverka utan att vara tillsammans, om det alltså är en betingelse för deras samarbete att de är samlade på ett ställe, så kan lönarbetare inte samarbeta, utan att samma kapital, samme kapitalist använder dem, alltså samtidigt köper deras arbetskrafter. Totalvärdet av dessa arbetskrafter eller arbetslönen för en dag, en vecka o.s.v. måste därför vara samlat i kapitalistens ficka, innan arbetskrafterna själva kan förenas i produktionsprocessen. Att betala 300 arbetare på en gång, om också endast för en dag, kräver större kapitalutlägg än att betala några få arbetare vecka efter vecka under hela året. Antalet samverkande arbetare eller samverkans utvecklingsstadium beror alltså först och främst på storleken av det kapital, som den enskilde kapitalisten kan lägga ut för inköp av arbetskraft, d.v.s. av den omfattning i vilken varje kapitalist förfogar över många arbetares existensmedel.
Det förhåller sig på liknande sätt med det konstanta som med det variabla kapitalet. Utlägget för råmaterial är t.ex. 30 gånger så stort för den ende kapitalisten, som sysselsätter 300 arbetare, som för var och en av de 30 kapitalister, som sysselsätter vardera 10 arbetare. Mängden och värdet av de arbetsmedel, som användes gemensamt, växer visserligen inte i samma grad som arbetarantalet, men de växer högst avsevärt. Det är alltså en materiell betingelse för samverkan mellan lönarbetare, att större mängder produktionsmedel är samlade i enskilda kapitalisters hand, och samverkans omfång eller produktionens utvecklingsgrad beror på omfånget av denna koncentration.
Vi har tidigare påvisat, att det individuella kapitalet måste ha nått en viss storlek, för att antalet arbetare som utnyttjas och därmed mängden av det mervärde, som frambringas, skall bli tillräckligt för att befria kapitalisten från kroppsarbete och därigenom förvandla småföretagaren till kapitalist och sålunda formellt etablera kapitalförhållandet. Det visar sig nu, att kapitalet måste ha nått en bestämd storlek, för att de många splittrade och inbördes oberoende, individuella arbetsprocesserna skall kunna förvandlas till en kombinerad samhällelig arbetsprocess.
På liknande sätt tycktes kapitalets herradöme över arbetet ursprungligen endast vara en formell följd av att arbetaren arbetar för och under kapitalisten i stället för att arbeta åt sig själv. Genom många lönarbetares samverkan utvecklas kapitalets herravälde till en nödvändig betingelse, för att arbetsprocessen överhuvud skall kunna utföras, alltså till en verklig produktionsbetingelse. Kapitalistens ledning av produktionen blir nu lika oundgänglig som generalens befäl på slagfältet.
Allt direkt samhälleligt eller kollektivt arbete i större skala har i högre eller lägre grad behov av en ledning, som förmedlar kontakten mellan de olika verksamheterna och ansvarar för de allmänna funktioner, som uppstår i en produktiv verksamhet som drives av många gemensamt, i motsats till självständigt individuellt arbete. En enskild violinist dirigerar sig själv, men en orkester behöver en kapellmästare. Denna funktion att leda, övervaka och förmedla blir en kapitalets funktion, så snart det underordnade arbetet blir en samverkan. När kapitalet utför denna funktion, får arbetsledningen specifika karaktärsdrag.
Den kapitalistiska produktionsprocessens drivande motiv och bestämmande syfte är först och främst största möjliga värdeökning av kapitalet,[400*] d.v.s. största möjliga produktion av mervärde, alltså största möjliga exploatering av arbetskraften genom kapitalisten. Med antalet arbetare, som samma kapital sysselsätter, växer deras motstånd och därmed med nödvändighet även det tryck, som kapitalet utövar för att övervinna detta motstånd. Kapitalistens ledning av arbetsprocessen är inte endast en speciell funktion, som tillfaller honom till följd av den samhälleliga arbetsprocessens beskaffenhet, utan hans ledning tjänar samtidigt det syftet att exploatera den samhälleliga arbetsprocessen och medför därför oundvikligen ett motsatsförhållande mellan exploatören och de exploaterade. Med omfånget av produktionsmedlen, denna främmande egendom, som lönarbetaren ställes inför, växer också nödvändigheten att kontrollera den fackmässiga användningen av produktionsmedlen.[401*] Lönarbetarnas samverkan är vidare ett verk av det kapital, som använder dem samtidigt. Sammanhanget mellan deras funktioner och deras enhet som produktiv organism ligger utanför dem själva, i kapitalet, som för dem tillsammans och håller dem tillsammans. Sammanhanget mellan deras arbeten möter dem därför ideellt som kapitalistens plan, praktiskt som hans auktoritet, som en främmande viljas makt som underordnar deras verksamhet sina syften.
Medan den kapitalistiska ledningen har ett dubbelt innehåll, emedan den produktionsprocess som den leder är dubbelsidig, å ena sidan en samhällelig arbetsprocess för framställning av produkter och å andra sidan kapitalets värdeökningsprocess, så är den till formen despotisk. Med utveckling av samverkan i större skala utvecklar denna despotism sina egenartade former. Liksom kapitalisten frigöres från kroppsarbete, först när hans kapital har nått den minimistorlek, som är förutsättningen för att den egentliga kapitalistiska produktionen kan börja, frigör han sig på ett senare utvecklingsstadium även från det arbete, som är förknippat med att omedelbart övervaka och leda den enskilde arbetaren och arbetargruppen, genom att han överför denna funktion till en särskild sorts lönarbetare. Liksom en armé måste ha officerare, behöver en arbetsstyrka, som samverkar under samma kapital, industriella officerare (direktörer, managers) och underofficerare (förmän, foreman, overlookers, contremaitres), som under arbetsprocessen för befälet i kapitalets namn. Kontrollantskapet utvecklas till att bli deras uteslutande funktion. Vid jämförelsen mellan självägande bönders eller självständiga hantverkares produktionssätt och den på slaveri baserade plantagehushållningen räknar nationalekonomen detta kontrollarbete till produktionens faux frais[CXX*][401a*]. När han studerar den kapitalistiska produktionen, identifierar han däremot den arbetsledning, som är en nödvändig följd av arbetsprocessens samhälleliga natur, med den arbetsledning, vars uppgift härledes från arbetsprocessens motsatta sida, dess kapitalistiska karaktär.[402*] Kapitalisten är inte kapitalist, för att han är industriell ledare, utan han blir industrichef, därför att han är kapitalist, överbefälet i industrin blir ett attribut till kapitalet, liksom under feodaltiden överbefälet i krig och domsrätten var attribut till jordegendomen.[402a*]
Arbetaren är ägare av sin arbetskraft, så länge han som dess säljare köpslår med kapitalisten, och han kan endast sälja vad han äger, sin egen personliga arbetskraft. Detta förhållande ändras inte på något sätt därav, att kapitalisten köper 100 arbetskrafter i stället för en eller avslutar kontrakt med 100 inbördes oberoende arbetare i stället för med en enstaka. Han kan använda de 100 arbetarna utan att låta dem samarbeta. Kapitalisten betalar därför värdet av de 100 självständiga arbetskrafterna, men han betalar inte för dessa 100 arbetskrafters kombinerade arbetskraft. Som oberoende personer är arbetarna isolerade från varandra och träder i förhållande till ett och samma kapital men inte till varandra. Deras samverkan börjar först i arbetsprocessen, men där har de redan upphört att tillhöra sig själva. I och med inträdet däri är de införlivade med kapitalet. Som samverkande, som delar i en verksam organism, är de själva endast en kapitalets speciella existensform. Den produktivkraft, som arbetaren utvecklar som samhällelig arbetare, är därför kapitalets produktivkraft. Arbetets samhälleliga produktivkraft utvecklas utan vederlag, så snart arbetarna är ställda under bestämda betingelser, och kapitalet ställer dem under dessa betingelser. Då arbetets samhälleliga produktivkraft inte kostar kapitalet något, medan å andra sidan arbetaren inte kan utveckla den, innan hans arbete tillhör kapitalet, förefaller den att vara en produktivkraft, som kapitalet äger av naturen, som dess inneboende produktivkraft.
Den enkla samverkans effekt visar sig i väldig skala i de monumentalverk, som de gamla asiaterna, egypterna, etruskerna m.fl. har skapat.
"Det hände i gångna tider, att dessa asiatiska stater, sedan de hade betalat sina civila och militära utgifter, fann att de ägde ett överskott av livsmedel, som de kunde använda för att frambringa praktfulla och nyttiga verk. Deras makt över nästan hela den befolkning, som inte var jordbrukare, och monarkens och prästerskapets uteslutande bestämmanderätt över livsmedelsöverskottet satte dem i stånd att bygga de mäktiga monument, som de fyllde landet med ... Det var nästan uteslutande genom ödslande användning av mänsklig arbetskraft som de kolossala statyerna och de enorma stenblocken kunde flyttas, en transport som väcker förundran - arbetarnas antal och arbetets koncentration var tillräckliga. På samma sätt ser vi mäktiga korallrev växa upp till öar från oceandjupen och till slut bilda fast land, ehuru varje enskild avlagrare (depositary) är försvinnande liten, svag och anspråkslös. Arbetarna i en asiatisk monarki har föga att sätta till i arbetet utom sina individuella kroppsliga ansträngningar, men deras antal är deras styrka, och makten att härska över dessa massor gav upphov till dessa jätteverk. Det var koncentrationen på en eller några få händer av de inkomster, varav arbetarna lever, som möjliggjorde sådana företag."[403*]
Denna makt, som asiatiska och egyptiska kungar eller etruskiska teokrater hade, har i det moderna samhället överflyttats på kapitalisten, antingen han nu uppträder som enskild kapitalist eller, såsom i aktiebolagen, som kombinerad kapitalist.
Samverkan i arbetsprocessen, så som den utformats i den mänskliga kulturens begynnelse, hos jägarfolk[403a*] eller t.ex. i de indiska kommunernas jordbruk, beror å ena sidan på kollektivt ägande av produktionsmedlen, å andra sidan på det förhållandet, att den enskilde individen ännu inte har lösslitit sig från stammen och samhället, lika litet som det enskilda biet från bisamhället. Bägge skiljer sig från den kapitalistiska samverkan. Den sporadiska användningen av samverkan i stor skala i den antika världen, under medeltiden och i vår tids kolonier beror på omedelbara herre- och slavförhållanden. Förutsättningen för den kapitalistiska formen är däremot den frie arbetaren, som säljer sin arbetskraft till kapitalet. Historiskt utvecklas den i motsättning till bondehushållningen och det oavhängiga hantverket, oavsett om detta är skråmässigt organiserat eller inte.[404*] I förhållande till dem ter sig den kapitalistiska samverkan inte som en bestämd historisk form för samverkan, utan i stället synes samverkan själv vara en säregenhet för den kapitalistiska produktionsprocessen och ett av dess historiska kännetecken.
Liksom den samhälleliga produktivkraft, som samverkan utvecklar, framträder som kapitalets produktivkraft, så framträder också samverkan själv som en specifik form av den kapitalistiska produktionsprocessen i motsats till den enskilde, oavhängige arbetarens eller småföretagarens produktionsprocess. Detta är den första ändring, som arbetsprocessen undergår, när kapitalet tar makten över den. Denna förändring sker av sig själv. Dess förutsättning, samtidig sysselsättning av ett större antal lönarbetare i samma arbetsprocess, är utgångspunkten för den kapitalistiska produktionen och sammanfaller med själva kapitalets uppkomst. Å ena sidan framträder det kapitalistiska produktionssättet som en historiskt nödvändig förutsättning för arbetsprocessens förvandling till en samhällelig process. Å andra sidan visar det sig, att arbetsprocessens samhälleliga form, som ökar arbetets produktivkraft, är en metod som kapitalet använder för att kunna exploatera arbetsprocessen och utvinna större profit.
I den elementära form, som vi hittills har betraktat, sammanfaller samverkan med produktion i större skala men bildar ingen fast, karakteristisk form för en bestämd utvecklingsperiod i det kapitalistiska produktionssättet. På sin höjd synes det tillnärmelsevis vara fallet i manufakturens ännu hantverksmässiga begynnelse[405*] och för det slags storjordbruk, som motsvarar manufakturperioden och som skiljer sig från bondehushållningen väsentligen därigenom, att arbetarantalet och mängden på en hand samlade produktionsmedel är större. Den enkla samverkan är ännu förhärskande i de produktionsgrenar, där kapitalet opererar i stor skala, men utan att arbetsdelning eller maskineri spelar någon betydande roll.
Samverkan förblir grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet, även om det enkla samarbetet uppträder som en speciell form av samarbete vid sidan av andra, mera utvecklade former.
Den samverkan, som beror på arbetsdelning, får sin klassiska form i manufakturen. Den är den kapitalistiska produktionens förhärskande och karakteristiska form under den egentliga manufakturperioden, som varar ungefär från mitten av 1500-talet till sista tredjedelen av 1700-talet.
Manufakturen uppstår på två olika sätt.
Antingen samlas i en verkstad under ledning av en och samma kapitalist arbetare från olikartade, självständiga hantverk, vilka alla måste bearbeta samma produkt, innan den blir färdig. En droska var t.ex. samprodukten av ett stort antal oavhängiga hantverkares arbeten, vagnmakare, sadelmakare, skräddare, klensmed, gördelmakare, svarvare, snörmakare, glasmästare, målare, lackerare, förgyllare etc. Vagnmanufakturen samlar alla dessa olika hantverkare i en arbetslokal, där de samtidigt arbetar hand i hand. Man kan visserligen inte förgylla en landå, förrän den är tillverkad, men om flera tillverkas samtidigt, kan en del ständigt undergå förgyllning, medan en annan del genomlöper ett tidigare stadium i produktionsprocessen. Så långt står vi ännu på det enkla samarbetets grund, där man tar materialet och människorna som man finner dem. Emellertid inträder snart en väsentlig förändring. Klensmeder, skräddare, sadelmakare o.s.v., som endast sysslar med att tillverka vagnar, förlorar så småningom med vanan också färdigheten att utföra sitt gamla hantverk i full utsträckning. Å andra sidan får deras mera ensidiga arbete nu den ändamålsenligaste formen inom sitt begränsade område. Vagnmanufakturen framträdde ursprungligen i en mängd specialarbeten, som vart och ett blev en arbetares uteslutande funktion, och vagnen som helhet framställdes nu i samarbete mellan dessa specialarbetare. På liknande sätt uppstod tygmanufakturen och en hel rad andra manufakturer ur kombinationen av olika hantverk under samma kapital.[406*]
Men manufakturen uppstår också på rakt motsatta sättet. Många hantverkare, som utför samma eller likartat arbete, t.ex. framställer papper eller tryckstilar eller nålar, hopsamlas nu av en kapitalist i en verkstad. Detta är samverkan i dess enklaste form. Var och en av dessa hantverkare (kanske med en eller två gesäller) framställer hela varan och utför alltså alla de arbetsmoment, som är nödvändiga för att göra den färdig. De fortsätter att arbeta på det gamla hantverkmässiga sättet. Emellertid leder de yttre förhållandena snart till att den omständigheten, att arbetarna är samlade i en fabrikslokal och utför sitt arbete samtidigt, utnyttjas på ett annat sätt än förr. En större mängd färdiga varor skall t.ex. levereras inom en bestämd tid. Fördenskull blir arbetet fördelat. I stället för att låta den enskilde hantverkaren utföra alla de olika arbetsmomenten efter varandra frigör man de enskilda detaljarbetena från varandra, och varje enskild arbetare utför endast en del av arbetet, medan varan genomlöper många händer. Varje man får utföra ett bestämt detaljarbete, och alla dessa olika specialarbeten utföres samtidigt av de samverkande arbetarna. Denna tillfälliga arbetsfördelning upprepas, visar sina speciella fördelar och utformas så småningom slentrianmässigt till en systematisk arbetsfördelning. Från att vara en självständig hantverkares individuella produkt förvandlas varan till en samhällelig produkt av samarbetande hantverkare, av vilka var och en oavbrutet endast utför en detaljoperation. I Tyskland framställdes papperet av hantverkare, som var och en utförde allt det arbete, som behövdes för att framställa den färdiga varan, medan den holländska pappersmanufakturen utvecklades till en samverkan mellan många delarbetare. Den skråmässiga nålfabrikationen i Nürnberg bildar grundvalen för den engelska nålmanufakturen. Men i Nürnberg utförde samme hantverkare kanske 20 operationer efter varandra, medan i den engelska industrin 20 nålmakare, som arbetade vid sidan av varandra, var och en endast utförde en av dessa 20 operationer. På grundval av erfarenheterna uppdelades dessa ytterligare och isolerades som enskilda arbetares självständiga funktioner.
Manufakturens ursprung, dess utveckling ur hantverket, har alltså följt två linjer. Å ena sidan har den sitt ursprung i en kombination av olikartade, självständiga hantverk, som förlorar sin självständighet och blir ensidiga till den grad, att de endast utgör deloperationer, som kompletterar varandra, i en och samma varas produktionsprocess. Å andra sidan uppstår manufakturen ur samarbetet mellan hantverkare från samma fack, varvid den upplöser det individuella hantverket i dess olika detaljmoment, isolerar dem och gör dem självständiga till den grad, att vart och ett av dem blir en särskild arbetares uteslutande funktion. Manufakturen inför således å ena sidan arbetsdelning i produktionsprocessen eller vidareutvecklar arbetsdelningen, å andra sidan kombinerar den hantverk, som tidigare var skilda. Men vilken utgångspunkten än är, så är slutresultatet det samma - en produktionsmekanism, vars organ är människor.
För att kunna förstå arbetsdelningen i manufakturen är det väsentligt att fasthålla följande: Analysen av produktionsprocessens olika avsnitt sammanfaller här helt och hållet med upplösningen av den motsvarande hantverksmässiga verksamheten i dess deloperationer. Men antingen den är sammansatt eller enkel, förblir verksamheten hantverksmässig och därför beroende av den enskilde arbetarens kraft, skicklighet, snabbhet och säkerhet i hanterandet av sina verktyg. Hantverket förblir grundvalen. Denna begränsade tekniska grundval utesluter en verkligt vetenskaplig analys av produktionsprocessen, då varje enskild operation, som produkten genomgår, måste kunna utföras som hantverksmässigt arbete. Just emedan den hantverksmässiga skickligheten sålunda förblir produktionsprocessens grundval, blir här varje arbetare bunden till en specialfunktion, och hans arbetskraft blir, så länge han lever, ett organ för denna specialfunktion. Slutligen är denna arbetsdelning ett särskilt slags samverkan, och många av dess fördelar beror på samverkans allmänna väsen, inte på den speciella form, som det får i manufakturen.
Undersöker vi saken närmare, så står det för det första ganska klart, att en arbetare, som hela livet igenom utför samma enkla detaljarbete, därvid får hela sin kropp förvandlad till en ensidig, automatisk organism, samtidigt som han uppnår en betydligt högre arbetstakt än den hantverkare, som omväxlande skall utföra en hel rad operationer. Men den sammansatte totalarbetaren, som är manufakturens levande mekanism, består av idel sådana ensidiga delarbetare. Produkterna framställes därför på kortare tid än i det självständiga hantverket, d.v.s. arbetets produktivkraft stegras.[407*] Dessutom förbättras delarbetets metoder, sedan varje enskilt delarbete har blivit en mans självständiga funktion. När samma begränsade verksamhet ständigt upprepas och uppmärksamheten koncentreras på detta begränsade arbete, blir följden, att arbetaren av erfarenheten lär sig att uppnå den åsyftade nyttoeffekten med minsta möjliga kraftansträngning. Då emellertid olika arbetargenerationer alltid lever tillsammans och arbetar tillsammans i samma manufakturer, samlas, bevaras och vidarebefordras snart de tekniska konstgrepp, som man har lärt sig.[408*]
Manufakturen skapar i själva verket detaljarbetarens skicklighet genom att föra in i verkstaden den naturliga yrkesuppdelning, som redan fanns i samhället, reproducera den och systematiskt utveckla den till dess yttersta gräns. Delarbetets förvandling till den enskilda människans livsuppgift motsvarar å andra sidan äldre samhällsformers benägenhet att göra alla yrken ärftliga, förstena dem i kaster eller snöra in dem i skrån, när bestämda historiska förhållanden hade medfört tendenser till ombytlighet hos de enskilda individerna, något som strider mot kastväsendet. Kaster och skrån uppkommer på grund av samma naturlagar, som reglerar växternas och djurens uppdelning i arter och underarter, endast med den skillnaden, att kasternas ärftlighet och skrånas isolering dekreteras som en samhällelig lag på ett bestämt historiskt utvecklingsstadium.[409*]
"Muslinet från Dakka har aldrig överträffats i finhet, kattun och andra tyger från Koromandel aldrig i fråga om elegans och varaktiga färger. Och ändå framställes de utan kapital, maskineri, arbetsdelning eller något annat av de medel, som ger den europeiska fabrikationen så många fördelar. Vävaren är en ensamt arbetande man, som tillverkar väven på beställning av en kund, och hans vävstol är av enklaste konstruktion, ibland endast bestående av grovt sammanfogade trästänger. Han äger inte ens någon anordning att rulla upp varpen på, och därför måste väven utsträckas i hela sin längd, varvid den blir så ohanterlig och lång, att den inte rymmes i vävarens hydda. Han måste därför utföra sitt arbete i fria luften, där det avbrytes av varje väderleksförsämring."[410*]
Det är den speciella skicklighet, som hopats och gått i arv från far till son, från generation till generation, som här kulminerar i hinduens virtuositet. Och ändå är den indiske vävarens arbete av mycket komplicerad art i jämförelse med de flesta manufakturarbetares.
En hantverkare, som utför alla de olika arbetsmoment, som är nödvändiga för att framställa en produkt, måste ibland byta plats, ibland byta verktyg. Växlingen från ett arbete till ett annat avbryter arbetets jämna rytm och bildar liksom sprickor i hans arbetsdag. Dessa sprickor pressas ihop, så snart han hela dagen utför samma arbete, eller de försvinner, i den mån ombyten av arbetsmoment blir sällsyntare. Den stegrade produktiviteten beror här antingen på större förbrukning av arbetskraft pr tidsenhet, d.v.s. ökad arbetsintensitet, eller på inskränkning i förbrukningen av improduktiv arbetskraft. Det överskott av kraftförbrukning, som varje övergång från vila till arbete kräver, kompenseras genom att arbetet oavbrutet hålles i gång under längre tidsperioder. Å andra sidan nedsätter det enformiga arbetet den andliga spänst, som endast kan finna vila och stimulans i en omväxlande verksamhet.
Arbetets produktivitet är inte endast beroende av arbetarens skicklighet utan också av verktygens beskaffenhet. Verktyg av samma slag, t.ex. skär-, borr-, stöt- och slagverktyg, användes i olika arbetsprocesser, och i samma arbetsprocess kan samma verktyg tjäna olika ändamål. När de olika operationerna i en arbetsprocess blir skilda från varandra och varje deloperation får en så ändamålsenlig och därför så speciell form som möjligt i delarbetarens hand, blir dock förändringar nödvändiga i de verktyg, som tidigare användes för olika ändamål. På vilka sätt verktygen bör förändras, framgår av de erfarenheter som gjorts beträffande den gamla formens speciella brister. Differentiering av verktygen, varvid redskap av samma slag får speciella, fasta former för varje särskild användning, och en specialisering, där varje enkelt redskap endast fyller en speciell uppgift i en bestämd delarbetares hand, är karakteristiska för manufakturen. Enbart i Birmingham tillverkar man omkring 500 slags hammare, av vilka var och en är avsedd för en speciell produktionsprocess, medan flera olika typer dessutom ofta är avsedda för olika operationer i samma produktionsprocess. Manufakturperioden förenklar, förbättrar och mångfaldigar arbetsverktygen genom att anpassa dem till delarbetarens särskilda funktioner.[411*] Den skapar dessutom en av de materiella betingelserna för maskineriet, som består av en kombination av flera enkla arbetsredskap.
Detaljarbetaren och hans verktyg utgör manufakturens enkla beståndsdelar. Vi skall nu studera manufakturen som helhet.
Manufakturen har två grundformer, vilka trots tillfällig sammansmältning är av två väsentligt olika slag och i synnerhet spelar olika roller, då manufakturen senare förvandlas till maskinellt bedriven storindustri. Denna dubbelkaraktär bottnar i produktens egen natur. Antingen bildas den genom ett rent mekaniskt hopfogande av självständiga delprodukter, eller också har den fått sin färdiga gestalt genom en rad sammanhängande processer och arbetsmoment.
Ett lokomotiv t.ex. består av mer än 5.000 olika delar. Det kan dock inte användas som exempel på det första slaget av egentlig manufaktur, emedan det är en produkt av storindustrin. Ett ur däremot kan tjäna som exempel, och det använde också Wiliam Petty, när han ville åskådliggöra den manufakturmässiga arbetsdelningen. Från att ha varit en individuell produkt av en Nürnberghantverkare förvandlas uret till en samhällelig produkt av en hel rad delarbetare, såsom råverksmakare, urfjädermakare, urtavelmakare, spiralfjädermakare, sten- och rubinhävarmsmakare, visaremakare, boettmakare, skruvmakare, förgyllare, samt många underavdelningar, som t.ex. hjulmakare (mässings- och stålhjul skilda), drivmakare, acheveur de pignon (fäster hjulen vid dreven, polerar stenarna o.s.v.), tappmakare, planteur de finissage (sätter in olika hjul och driv i verket), finisseur de barillet (skär kugghjul, dimensionerar hål, härdar ställ- och spärranordning), gånghaketillverkare, vid cylinderspärrning cylindermakare, kuggkransmakare, oro-(balanshjul-)makare, requettemakare (gör ruckningsanordningen), planteur d'échappement (egentliga spärrhjulmakare); vidare repasseur de barillet (färdiggör fjäderhus och ruckverk), stålpolerare, hjulpolerare, skruvpolerare, siffermakare, bladmakare (kläder kopparn med emalj), fabricant de pendants (gör bara byglarna till fodralet), finisseur de charnière (sätter mässingsstiftet i boettens mitt), faiseur de secret (gör de fjädrar som öppnar boetten), gravör, ciselör, polisseur de boite (boettpolerare) o.s.v., o.s.v., och slutligen repasseuren som sätter ihop hela uret och avlevererar det igångsatt. Endast ett fåtal av urets delar löper genom olika händer, och alla dessa membra disjecta samlas först, när de nått fram till den man, som förenar dem till en mekanisk helhet.
Det yttre förhållandet mellan den färdiga produkten och de delar, varav den består, medför i detta fall, liksom i liknande handarbeten, att kombinationen av delarbetare i samma verkstad kommer att bero på rena tillfälligheter. Själva detaljarbetena kan bedrivas som av varandra oberoende hantverk, såsom sker i kantonerna Waadt och Neuchâtel, medan det t.ex. i Genève finns stora urmanufakturer, där de olika delarbetarna direkt samarbetar under ledning av en kapitalist. Även i det senare fallet tillverkas sällan urtavla, fjäder och boett i själva manufakturen. Den kombinerade manufakturmässiga driften är här endast undantagsvis profitabel, emedan konkurrensen är störst mellan de arbetare, som vill arbeta hemma, och emedan arbetets uppdelning i en mängd oenhetliga processer ger föga utrymme för användning av gemensamma arbetsmedel, varjämte kapitalisten inbesparar kostnader för arbetslokaler o.s.v., när tillverkningen på detta sätt är decentraliserad.[412*] Dessa detaljarbetare, vilka arbetar hemma men för en kapitalists (fabrikants, établisseurs) räkning, har emellertid en helt annan ställning än den självständige hantverkaren, som arbetar för sina egna kunder.[413*]
Det andra slaget av manufaktur, dess fulländade form, producerar artiklar som genomlöper sammanhängande utvecklingsfaser, en hel rad av olika processer, såsom t.ex. ståltråden i synålstillverkningen, som bearbetas av 72 och t.o.m. upp till 92 olika delarbetare.
Såvitt sådan manufaktur sammanbinder hantverk, som ursprungligen var åtskilda, förminskar den också avstånden mellan de olika produktionsfaserna. Det kostar mindre tid och arbete ett flytta produkten från ett arbetsmoment i produktionsprocessen till ett annat.[414*] I jämförelse med hantverket ökas på så sätt produktivkraften, och denna fördel beror på manufakturens allmänna samarbetskaraktär. Å andra sidan medför manufakturens säregna princip för arbetsdelning, att de olika produktionsfaserna isoleras och blir självständiga i förhållande till varandra som lika många hantverksmässiga detaljarbeten. Sammanhanget mellan de olika isolerade funktionerna gör det nödvändigt att ständigt förflytta produkten från en arbetare till en annan, från en arbetsprocess till en annan. Från storindustrins ståndpunkt ter sig detta som en karakteristisk, dyrbar och från manufakturen oskiljbar begränsning.[415*]
Betraktar man en bestämd mängd råmaterial, t.ex. lump i papperstillverkningen eller ståltråd i nålmanufakturen, så genomlöper råvaran en lång rad produktionsavsnitt i tidsföljd och bearbetas av olika delarbetare fram till det slutliga arbetsresultatet. Betraktar man däremot verkstaden som en helhet, så ser man att råmaterialet samtidigt befinner sig i alla sina produktionsfaser. Den kombinerade totalarbetaren, som består av de många delarbetarna, klipper av ståltråden med en av sina många verktygsbeväpnade händer, medan han med andra händer och verktyg sträcker tråden, spetsar den o.s.v. Produktionsprocessens olika faser följer inte längre efter varandra i tiden utan äger rum samtidigt och vid sidan av varandra. Som följd därav levereras större mängd färdig vara pr tidsenhet.[416*] Denna samtidighet beror visserligen på totalprocessens allmänna samarbetande form, men manufakturen tar inte bara betingelserna för samarbete, som den finner dem, utan skapar dem delvis genom att upplösa den hantverksmässiga verksamheten. Å andra sidan uppnås denna samhälleliga organisation av arbetsprocessen, endast genom att varje arbetare bindes vid ett och samma detaljarbete.
Då varje detaljarbetares delprodukt endast är ett särskilt utvecklingsstadium av den gemensamma produkten, så levererar den ene arbetaren eller arbetargruppen råmateriel till den andra. Den enes arbetsresultat bildar utgångspunkten för den andres arbete. Den ene arbetaren sysselsätter därför omedelbart den andre. Erfarenheten avgör, hur lång arbetstid som är nödvändig, för att man skall uppnå den nyttighetseffekt som avses med varje detaljarbete, och manufakturens hela mekanism vilar på förutsättningen att ett bestämt resultat skall åstadkommas på en bestämd arbetstid. Endast under denna förutsättning kan de olika arbetsprocesser, som kompletterar varandra, fortgå oavbrutet, samtidigt och vid sidan av varandra. Det är klart, att det förhållande av inbördes omedelbart beroende, som råder mellan varje arbete och därför också mellan varje arbetare, tvingar den enskilde att endast använda den nödvändiga tiden för att utföra arbetet. Därvid åstadkommes en helt annan kontinuitet, likformighet, regelbundenhet och ordning[417*] och framförallt en betydligt högre arbetsintensitet än i det oavhängiga hantverket eller t.o.m. i det enkla samarbetet. Att endast använda så mycken tid för framställning av en vara, som är samhälleligt nödvändigt, ter sig i all varuproduktion som ett konkurrensens yttre tvång, eftersom varje enskild producent, ytligt uttryckt, måste sälja sin vara till marknadspriset. Men i manufakturen har det också blivit en teknisk nödvändighet att leverera en bestämd mängd produkter på en given arbetstid.[418*]
Men olika operationer behöver olika tidslängd och levererar därför på samma tidsenhet olika mängder delprodukter. Om alltså samma arbetare dag efter dag ideligen skall utföra samma arbete, så måste olika många arbetare användas för olika operationer. Om t.ex. i ett stilgjuteri varje gjutare gör 2.000 typer i timmen, varje avbrytare lägger av 4.000 typer och sliparen polerar 8.000 typer i timmen, så måste samtidigt 4 gjutare, 2 avbrytare och 1 slipare vara i arbete. Här återkommer samarbetets princip i dess enklaste form, många samtidigt sysselsatta med likartat arbete, men nu som uttryck för ett organiskt förhållande. Manufakturens arbetsdelning förenklar och mångfaldigar inte endast de organ, som den samhällelige totalarbetaren använder sig av, utan skapar också ett matematiskt fast förhållande mellan storleken av dessa organ, d.v.s. ett fast förhållande mellan antalet arbetare i var och en av de arbetargrupper, som är sysselsatta med respektive specialarbeten. Samtidigt som den uppdelar arbetet i överensstämmelse med dess art, upprättar den också ett bestämt förhållande mellan antalet arbetare, som sysselsättes i de olika samhälleliga arbetsprocesserna.
Om den lämpligaste proportionen mellan delarbetarnas olika grupper är erfarenhetsmässigt fastställd för produktion i en viss skala, så kan man utvidga skalan endast genom att multiplicera varje arbetargrupp.[419*][CXXII*] Härtill kommer, att samma person kan utföra vissa arbeten lika bra i större som i mindre skala, t.ex. övervakningsarbete, transport av delprodukter från en produktionsfas till en annan o.s.v. Det blir därför fördelaktigt att frigöra dessa funktioner eller fördela dem på särskilda arbetare, först när arbetarnas antal ökar till en viss punkt, men då måste också arbetarantalet öka proportionellt i alla grupper samtidigt.
Den enskilda gruppen, eller de arbetare som utför samma delarbete, består av likartade beståndsdelar och bildar ett särskilt organ för produktionsmekanismen som helhet. I åtskilliga manufakturer är dock gruppen själv en förgrenad arbetsorganism, medan totalmekanismen bildas genom upprepning eller mångfaldigande av denna produktiva grundorganism. Vi kan som exempel ta tillverkning av glasflaskor. Den sönderfaller i tre väsentligt olika faser. Först den förberedande fasen, beredning av glassatsen, blandning av sand, kalk o.s.v., och hopsmältningen av ingredienserna till en flytande glasmassa.[420*] På detta första stadium i produktionen är åtskilliga delarbetare sysselsatta, likaså i slutskedet, då flaskorna tas ut ur torkugnarna, sorteras, packas o.s.v. Mellan dessa bägge faser ligger den egentliga glasberedningen eller bearbetningen av den flytande glasmassan. Vid mynningen till en glasugn arbetar en grupp, som i England kallas "hole" (hål) och består av en bottle maker (flaskmakare) eller finisher (tillredare), en blower (blåsare), en gatherer (samlare), en putter up (uppläggare) eller whetter of f (avslipare) och en taker in (intagare). Dessa fem delarbetare bildar lika många specialorgan i en arbetsorganism, som endast kan arbeta som en enhet, alltså endast kan fungera, när alla fem omedelbart samarbetar. Om ett led fattas i denna sammansatta organism, förlamas den. Samma glasugn har emellertid flera öppningar, i England t.ex. 4-6, som var och en innehåller en smältdegel med flytande glasmassa, och som var och en sysselsätter en arbetargrupp av samma femdelade sammansättning. Uppdelningen av varje enskild grupp beror här direkt på arbetsdelningen, medan bandet mellan de respektive likartade grupperna är enkelt samarbete i användningen av samma produktionsmedel, här glasugnen, som därmed utnyttjas på ett mera ekonomiskt sätt. En sådan glasugn med sina 4-6 grupper bildar en glashytta, och ett glasbruk omfattar ett flertal sådana hyttor jämte anordningar och arbetare för de inledande och avslutande produktionsfaserna.
Medan manufakturen delvis uppkommer genom en förening av olika hantverk, kan den också utvecklas till en förening av olika manufakturer. De större engelska glasbruken t.ex. tillverkar själva sina lersmältdeglar, eftersom det i hög grad beror på deras kvalitet, om produkten skall bli lyckad eller misslyckad. Tillverkningen av produktionsmedel kombineras här med tillverkningen av produkten. Omvänt kan tillverkning av en produkt förbindas med manufakturer, där den själv på nytt tjänstgör som råmaterial, eller med vars produkter den senare sammansättes. Så finner man ibland tillverkning av flintglas kombinerad med glassliperi och gelbgjuteri, det sistnämnda eftersom mässing ofta användes för infattning av åtskilliga slags glasvaror. De olika kombinerade manufakturerna bildar då mer eller mindre åtskilda avdelningar av en samlad manufaktur, samtidigt som det i var och en av dem utföres inbördes oavhängiga produktionsprocesser, var och en med sin egen arbetsdelning. Trots de många fördelar, som den kombinerade manufakturen erbjuder, uppnår den på sin egen grundval ingen verklig teknisk enhet. Denna uppstår först vid dess förvandling till maskinmässig drift.
Manufakturperioden, som medvetet uppställer som sitt mål att minska den arbetstid, som krävs i varuproduktionen,[421*] utvecklar också sporadiskt användningen av maskiner, särskilt i vissa enkla grundprocesser, där massproduktion är förbunden med stor kraftförbrukning. Så blev t.ex. på ett tidigt stadium inom papperstillverkningen lumpen mald i papperskvarnar, och i gruvindustrin sker malmkrossningen i s.k. pochmuhlen (krosskvarnar).[422*] Vattenkvarnen, den elementära formen för allt maskineri, har vi tagit i arv från det romerska kejsarrikets dagar.[423*] Hantverksperioden gav oss de stora uppfinningarna av kompassen, krutet, boktryckarkonsten och det automatiska uret. I stort sett spelar dock maskinen den underordnade roll, som Adam Smith anvisar den vid sidan av arbetsdelningen.[424*] Den sporadiska användningen av maskiner i 17:e århundradet var ändå av stor betydelse, emedan den gav tidens stora matematiker praktiska hållpunkter och impulser att lägga grundvalen för den moderna mekaniken.
Manufakturperiodens specifika maskineri är och förblir den av många delarbetare sammansatte totalarbetaren själv. De olika arbetsmoment, som producenten av en vara omväxlande utför, och som sammanflätas i arbetsprocessens helhet, tar honom i anspråk på olika sätt. I det ena fallet måste han prestera mera kraft, i det andra mera händighet, i det tredje mera psykisk uppmärksamhet o.s.v., och samma individ äger inte dessa egenskaper i lika hög grad. Sedan man har skilt isär, frigjort och isolerat de olika arbetsmomenten, blir arbetarna i sin tur i överensstämmelse med sina förhärskande egenskaper indelade, klassificerade och grupperade. Liksom arbetarnas olika naturanlag bildar den grundval, varpå arbetsdelningen bygger, utvecklar manufakturen, när den en gång är införd, arbetskrafter som enligt sin natur endast är användbara i ett ensidigt specialarbete. Alla arbetare i ett företag äger nu gemensamt alla produktiva egenskaper i lika hög grad och använder dem samtidigt på det mest ekonomiska sättet, genom att alla organ är individualiserade i enskilda arbetare eller arbetargrupper, som uteslutande användes i enkla specialarbeten.[425*] Delarbetarens ensidighet och t.o.m. hans ofullkomlighet blir faktiskt hans nyttigaste egenskap i hans roll såsom ett element i totalarbetaren.[426*] Vanan vid att utföra ett ensidigt arbete förvandlar honom till ett säkert fungerande organ, medan sammanhanget med totalmekanismen tvingar honom att verka med en maskindels regelbundenhet.[427*]
Då totalarbetarens olika funktioner är enkla eller sammansatta, primitiva eller högt utvecklade, kräver hans organ, de individuella arbetskrafterna, mycket olika grad av utbildning och har därför mycket olika värde. Manufakturen utvecklar därför en hierarki av arbetskrafter med motsvarande rangskala i fråga om arbetslöner. Medan den enskilde arbetaren å ena sidan bindes vid ett ensidigt arbete för hela livet, så anpassas de olika arbetsförrättningarna till den naturliga och förvärvade skickligheten inom denna hierarki.[428*] Inom varje produktionsprocess förekommer emellertid vissa enkla handgrepp, som varje människa duger till att utföra, som hon går och står. Även dessa lösgöres nu från sammanhanget med verksamhetens mera innehållsrika moment och stelnar till renodlade specialfunktioner.
Manufakturen skapar därför inom varje hantverk, som den får makt över, en klass av s.k. olärda arbetare, som hantverket inte hade någon användning för. Om den ensidiga specialiteten utvecklas till virtuositet på bekostnad av den totala arbetsförmågan, börjar även själva bristen på utbildning att bli en specialitet. Vid sidan av den hierarkiska rangordningen uppträder också den enkla indelningen av arbetarna i kvalificerade och okvalificerade. För de senare bortfaller utbildningskostnaderna helt och hållet, för de förstnämnda sjunker de på grund av det i jämförelse med hantverket förenklade arbetet. I bägge fallen sjunker arbetskraftens värde.[429*] Undantag förekommer, i den mån arbetsprocessens uppdelning frambringar nya invecklade arbetsuppgifter, som inte alls eller inte i samma omfattning förekom i hantverksdriften. Arbetskraftens relativa värdeminskning, till följd av att utbildningskostnaderna bortfaller eller minskar, medför omedelbart en snabbare värdeökning av kapitalet, ty allt som förkortar den tid, som är nödvändig för reproduktion av arbetskraften, vidgar utrymmet för merarbetet.
Vi undersökte först manufakturens ursprung, därefter dess enkla element, delarbetaren och hans verktyg, och slutligen totalmekanismen. Vi skall nu i korthet beröra förhållandet mellan arbetsdelningen i manufakturen och den samhälleliga arbetsdelningen, som bildar den allmänna grundvalen för all varuproduktion.
Riktar man endast uppmärksamheten mot själva arbetet, så kan man beteckna den samhälleliga produktionens uppdelning i dess stora huvuddelar, jordbruk, industri o.s.v., som allmän arbetsdelning, uppdelningen av dessa produktionsgrenar i arter och underarter såsom speciell arbetsdelning och arbetsdelningen inom en verkstad som enskild arbetsdelning.[430*]
Arbetsdelningen inom samhället och individens motsvarande begränsning till speciella yrkesområden utvecklas liksom arbetsdelningen inom manufakturen från motsatta utgångspunkter. Inom en familj,[430a*] i mera utvecklat skick inom en stam, uppkommer en organisk arbetsdelning, baserad på köns- och åldersskillnaderna, alltså på en rent fysiologisk grundval. Denna arbetsdelning utvidgar sitt område, i den mån samhällets befolkning ökar, och i synnerhet genom konflikten mellan olika stammar och den ena stammens underkuvande av den andra. Å andra sidan uppstår, som tidigare nämnts, byte av arbetsprodukter, när olika familjer, stammar eller samhällen kommer i kontakt med varandra, ty i kulturens begynnelse är det inte privatpersoner utan familjer, stammar o.s.v. som träder i självständiga relationer till varandra. Olika samhällen finner olika slags produktionsmedel och olika slags existensmedel i den omgivande naturen, och deras produktionssätt, levnadssätt och produkter är därför olika. Det är denna organiskt framvuxna olikhet, som leder till att produkterna bytes och därvid förvandlas till varor, när samhällena kommer i kontakt med varandra. Varubytet skapar inte produktionsområdenas olikhet utan sätter dem i förbindelse med varandra och omskapar dem därvid till mer eller mindre inbördes avhängiga led i en samhällelig totalproduktion. Här, å ena sidan, uppstår den samhälleliga arbetsdelningen genom varubytet mellan ursprungligen olika, men ömsesidigt oavhängiga produktionsområden. Där, å andra sidan, bildar den fysiologiska arbetsdelningen utgångspunkten, och då lossnar från varandra de särskilda organen i en omedelbart sammanhängande helhet - en lösgöringsprocess, där varubytet med främmande samhällen ger huvudimpulsen - och de frigör sig till den punkt, där sammanhanget mellan olika arbeten förmedlas genom att produkterna bytes som varor. Det är i ena fallet fråga om att göra det förut självständiga osjälvständigt, i det andra fallet att göra det förut osjälvständiga självständigt.
Grundvalen för all utvecklad arbetsdelning, som förmedlas genom varubyte, är skillnaden mellan stad och landsbygd.[431*] Man kan säga, att hela samhällets ekonomiska historia avspeglas i utvecklingen av detta motsatsförhållande, som vi dock inte här vidare skall gå in på.
Liksom förutsättningen för arbetsdelningen inom manufakturen är, att ett visst antal arbetare samtidigt sysselsättes av samma kapital, är förutsättningen för arbetsdelningen i samhället, att befolkningen har nått en viss storlek och täthet, vilket här motsvarar sammanträngningen av arbetare i samma verkstad.[432*] Emellertid är denna befolkningstäthet något relativt. Ett glest befolkat land med högt utvecklade kommunikationsmedel har en tätare befolkning än ett land med större folkmängd men outvecklade kommunikationer. I detta avseende är t.ex. USA:s nordliga stater tätare befolkade än Indien.[433*]
Då varuproduktionen och varucirkulationen skapar de allmänna förutsättningarna för den kapitalistiska produktionen, är det en betingelse för manufakturmässig arbetsdelning, att arbetsdelningen i själva samhället redan har nått en viss utvecklingsnivå. Å andra sidan återverkar den manufakturmässiga arbetsdelningen på den samhälleliga, utvecklar och mångfaldigar den. Med differentieringen av arbetsverktygen differentieras även mer och mer de yrken, som producerar dessa verktyg.[434*] Om den manufakturmässiga driften först erövrar en verksamhet, som tidigare var förbunden med andra som huvud- eller biyrke och utfördes av samma producent, blir de genast åtskilda och inbördes självständiga. Om den erövrar ett särskilt produktionsstadium av en vara, så förvandlas dess olika produktionsstadier till skilda oberoende yrken. Det har redan antytts, att där artikeln endast är en mekaniskt sammansatt helhet av delprodukter, kan delarbetena återigen själva bli självständiga som egna hantverk. För att arbetsdelningen skall utvecklas till större fullkomlighet inom en manufaktur, uppdelas ofta en produktionsgren i ett antal delvis helt nya manufakturer, i överensstämmelse med råämnenas olikheter eller de olika sätt, varpå samma råämne kan bearbetas. Så vävdes redan under första hälften av 18:e århundradet enbart i Frankrike över 100 olika slags sidentyger, och i Avignon var det t.ex. bestämt i lag, att "varje lärling alltid skulle ägna sig åt endast en tygsort och inte fick lära sig att förfärdiga flera sorter samtidigt." Den geografiska arbetsdelningen, som binder vissa produktionsgrenar till vissa områden i ett land, fick en ny impuls genom manufakturen, som utnyttjar alla säregenheter.[435*] Världsmarknadens utvidgning och kolonialsystem, som tillhör manufakturperiodens allmänna förutsättningar, gav den också ett rikt material för vidare utveckling av arbetsdelningen inom samhället. Här är inte platsen att närmare påvisa, hur arbetsdelningen också bredde ut sig till andra områden av samhällslivet än det ekonomiska och överallt lade grunden till en utveckling av fackväsen, specialisering och den gruppering av människorna, som föranledde redan A. Ferguson, Adam Smiths lärare, att utropa: "Vi skapar en nation av heloter, och det finns inte längre några fria människor bland oss."[436*]
Trots de talrika likheterna och det nära sammanhanget mellan arbetsdelningen i samhället och arbetsdelningen inom en verkstad är dessa bägge olika, inte endast till graden utan också till arten. Likheten synes mest påtaglig och ostridig i de fall, då ett inre band förenar olika produktionsgrenar. Kreatursuppfödaren producerar hudar, garvaren förvandlar hudarna till läder och skomakaren lädret till stövlar. Var och en frambringar här en produkt, som utgör ett led i en samlad produktionsprocess, och den sista färdiga produkten är resultatet av de olika specialarbetena. Härtill kommer de mångfaldiga arbetsgrenar, som levererar produktionsmedel åt boskapsuppfödaren, garvaren och skomakaren. Man kunde nu med Adam Smith inbilla sig, att denna samhälleliga arbetsdelning endast subjektivt skiljer sig från den manufakturmässiga, nämligen för iakttagaren, som i senare fallet ser de mångfaldiga delarbetena samlade i rummet, medan i förra fallet deras utspridning över stora ytor och det stora arbetarantalet i varje specialgren fördunklar sammanhanget.[437*] Men vad är det, som åstadkommer sambandet mellan kreatursuppfödarens, garvarens och skomakarens oavhängiga arbeten? Det är, att deras respektive produkter förekommer som varor. Vad ar det däremot, som karakteriserar den manufakturmässiga arbetsdelningen? Att delarbetaren inte producerar någon vara.[438*] Det är först delarbetarnas gemensamma produkt, som förvandlas till vara.[438a*] Arbetsdelningen inom samhället förmedlas genom köp och försäljning av olika arbetsgrenars produkter, medan delarbetenas sammanhang i manufakturen förmedlas genom olika arbetskrafters försäljning till samme kapitalist, som använder dem som kombinerad arbetskraft. Arbetsdelningen i manufakturen förutsätter, att produktionsmedlen är koncentrerade i en kapitalists hand, arbetsdelningen i samhället däremot att produktionsmedlen är splittrade mellan många inbördes oavhängiga varuproducenter. I stället för den järnhårda lag, som i manufakturen kräver proportionalitet mellan ett bestämt antal arbetare med bestämda funktioner, driver tillfälligheter och slump sitt brokiga spel med varuproducenterna och deras produktionsmedels fördelning mellan de olika samhälleliga arbetsgrenarna. De olika produktionsgrenarna söker visserligen ständigt att komma i jämvikt. Varje varuproducent måste framställa bruksvärden och alltså tillfredsställa ett speciellt samhälleligt behov. Då storleken av dessa behov är olika, förenas behoven och därmed de olika produktionsgrenarna till ett naturligt system, medan å andra sidan varornas värdelag avgör, hur stor del av den disponibla arbetstiden samhället kan använda för produktionen av varje särskild varusort. Men denna tendens att ständigt bevara jämvikten mellan de olika produktionsområdena är ingenting annat än en reaktion mot att jämvikten oupphörligen rubbas. Den vid arbetsdelningen inom verkstaden på förhand och planmässigt följda regeln verkar vid arbetsdelningen inom samhället endast erfarenhetsmässigt som en inre, blind naturlag, som gör sig gällande i marknadsprisernas barometerväxlingar och som betingar varuproducenternas planlösa godtycke. Arbetsdelningen i manufakturen förutsätter, att kapitalisten har oinskränkt auktoritet över människorna, som endast utgör delar av en produktionsmekanism, som tillhör honom. Arbetsdelningen i samhället förutsätter inbördes oavhängiga varuproducenter, som inte erkänner någon annan auktoritet än konkurrensen, det tvång som deras ömsesidiga och stridiga intressen utövar mot dem alla - liksom i djurriket allas kamp mot alla[CXXIII*][104] mer eller mindre bidrar till att bevara betingelserna för alla arters existens. Samma borgerliga medvetande, som lovprisar arbetsdelningen i manufakturen, arbetarens livslånga bundenhet vid ett detaljarbete och delarbetarens ovillkorliga underordnande under kapitalet - emedan denna arbetsorganisation stegrar dess produktivkraft - brännmärker lika obetingat varje medveten samhällelig kontroll och reglering av den samhälleliga produktionsprocessen som ett ingrepp i den individuelle kapitalistens okränkbara egendomsrättigheter, som en begränsning av hans frihet och suveräna "genialitet". Det är mycket karakteristiskt, att fabrikssystemets begeistrade apologeter inte vet något värre att säga om varje förslag, som tar sikte på allmän, planmässig organisation av det samhälleliga arbetet, än att hela samhället därigenom skulle förvandlas till en fabrik.
Den samhälleliga arbetsdelningens anarki och den manufakturmässiga arbetsdelningens despoti betingar varandra i det kapitalistiska produktionssättets samhälle. Äldre samhällsformer uppvisar bilden av planmässig och auktoritetsmässig organisation av det samhälleliga arbetet, där yrkenas specialisering utvecklats organiskt, sedan utkristalliserats och slutligen blivit lagfäst, medan å andra sidan arbetsdelningen inom verkstaden var helt otänkbar under dessa förhållanden eller i varje fall endast kunde utvecklas tillfälligt eller i mindre skala.[439*]
Dessa uråldriga, små indiska kommuner t.ex., som delvis ännu existerar, vilar på kollektivt ägande av jordarealen, på direkt förbindelse mellan jordbruk och hantverk och på en fast arbetsdelning, som tjänar som plan och grundval, när nya samhällen skall anläggas. De bildar produktionsenheter, som är sig själva nog, och vilkas produktionsområde omfattar från 100 till några tusen acres. Huvuddelen av produkterna framställes för kommunens omedelbara, egna behov, inte som varor, och produktionen är därför oberoende av den arbetsdelning som hör ihop med varubytet och som i det stora hela är vanlig i det indiska samhället. Endast överskottsprodukterna förvandlas till varor, delvis först i statens hand, ty till staten går sedan urminnes tider en bestämd mängd som naturaränta. Olika delar av Indien har olika samhällsformer. I den enklaste formen odlar kommunen jorden kollektivt och fördelar jordbruksprodukterna mellan sina medlemmar, medan varje familj spinner, väver o.s.v. som bisyssla i hemmet. Vid sidan av denna odefinierbara massa finner vi "huvudinvånaren", domare, polis och skatteindrivare i en person; bokhållaren, som sköter jordbrukets räkenskaper och taxerar jordarealen till beskattning; en tredje ämbetsman, som förföljer förbrytare och beskyddar främmande resande samt eskorterar dem från en by till en annan; gränsvakten, som bevakar kommunens gränser mot grannkommunerna; vattenuppsyningsmannen, som för jordbrukets räkning fördelar vattnet ur de gemensamma cisternerna; braminen, som ombesörjer den religiösa kulten; skolmästaren, som lär barnen att skriva i sand och läsa; kalenderbraminen eller astrologen, som anger tiden för sådd och skörd och de lämpliga och olämpliga tiderna för alla slags jordbruksarbeten; en smed och en timmerman, som tillverkar och reparerar alla åkerbruksredskap; krukmakaren, som gör alla kärl som byn behöver; barberaren, tvättaren som håller kläderna rena, silversmeden, här och där en poet som ibland ersätter silversmeden, ibland skolmästaren. Alla dessa underhålles på kommunens bekostnad. Om befolkningen växer, så grundas ett nytt samhälle efter det gamlas mönster på tidigare obrukad mark. Samhällsmekanismen uppvisar planmässig arbetsdelning, men arbetets manufakturmässiga delning är otänkbar, emedan marknaden för smeder, timmermän o.s.v. förblir oförändrad och det på sin höjd kan förekomma två eller tre smeder, krukmakare o.s.v. i stället för en, allt beroende på byarnas storlek.[440*] Den lag, som reglerar kommunarbetets delning, verkar här med en naturlags orubbliga auktoritet, medan varje hantverkare, som utför sitt arbete på traditionellt sätt, gör allt arbete som tillhör hans fack, självständigt och utan att erkänna någon auktoritet i sin verkstad. Denna enkla produktionsorganism, dessa självtillräckliga samhällen, som ständigt återuppstår i samma form och blir uppbyggda på samma plats och med samma namn, om de tillfälligt ödelägges,[441*] ger oss nyckeln till hemligheten med de asiatiska samhällenas oföränderlighet, som står i så skarp kontrast till de asiatiska staternas beständiga upplösning och omdaning och de oupphörliga dynastiskiftena. Samhällets ekonomiska grundstruktur förblir opåverkad av stormarna i den politiska atmosfären.
Genom en långt gående begränsning av det tillåtna antalet gesäller förhindrade skråförordningarna, som redan tidigare påpekats, den enskilde hantverksmästaren att förvandlas till kapitalist. Likaså kunde han endast sysselsätta gesäller i det fack, där han själv var mästare. Skråna värjde sig svartsjukt mot varje övergrepp från köpmanskapitalets sida, det enda fria kapital som de hade att möta. Köpmannen kunde köpa alla varor, men han kunde inte köpa arbetet som vara. Han tolererades endast som förläggare av hantverksprodukter. Om yttre förhållanden framkallade en fortskridande arbetsdelning, så uppdelades de bestående skråna i underavdelningar, eller också bildades nya skrån vid sidan av de gamla, dock utan att olika hantverk samlades i en verkstad. Trots att skråväsendet och utvecklingen av hantverksyrkenas självständighet utgör en del av manufakturperiodens materiella förutsättningar, så utesluter därför skråorganisationen den manufakturmässiga arbetsdelningen. I det stora hela förblev arbetaren och hans produktionsmedel bundna vid varandra som snigeln vid snäckan, och därmed saknades manufakturens första förutsättning, nämligen produktionsmedlens självständighet som kapital i förhållande till arbetaren.
Samhällelig arbetsdelning förekommer i de mest olikartade samhällsformer, antingen den förmedlas av varubyte eller inte, men den manufakturmässiga arbetsdelningen är ett alldeles speciellt resultat av det kapitalistiska produktionssättet.
Den ursprungliga utgångspunkten för manufakturen liksom för allt samarbete är, att ett större antal arbetare är samlade under samma kapitals herravälde, medan å andra sidan arbetsdelningen i manufakturen gör det till en teknisk nödvändighet, att arbetarantalet ökar. Det minsta antal arbetare, som en enskild kapitalist måste använda, är nu helt beroende av den föreliggande arbetsdelningen. Å andra sidan kan de fördelar, som är förbundna med en vidare utveckling av arbetsdelningen, endast uppnås genom ökning av arbetarantalet, och det kan endast ske på så sätt, att alla arbetsgrupper utökas i samma proportioner. Men det konstanta kapitalet måste växa samtidigt med det variabla kapitalet. Omfånget av de gemensamma produktionsmedlen, såsom byggnader, ugnar o.s.v., växer, men i synnerhet ökar behovet av råmaterial betydligt fortare än behovet av arbetskraft. Den mängd råmaterial, som under en given tidsperiod förbrukas genom en bestämd arbetsinsats, ökar i samma förhållande som arbetets produktivkraft ökar på grund av arbetsdelningen. Det är därför en lag, som härrör ur manufakturens teknik, att storleken av det kapital, som är nödvändigt i det enskilda företaget, ständigt måste utökas, vilket innebär att de samhälleliga existensmedlen och produktionsmedlen i ökande omfattning förvandlas till kapital.[442*]
I manufakturen liksom i det enkla samarbetet är den verksamma arbetsorganismen en existensform för kapitalet. Den samhälleliga produktionsmekanismen, sammansatt av många individuella delarbetare, tillhör kapitalisten. Den produktivkraft, som uppstår ur arbetenas kombination, uppträder därför som en kapitalets produktivkraft. Den egentliga manufakturen tvingar in den förut självständige arbetaren under kapitalets kommando och disciplin men åstadkommer dessutom en rangindelning bland arbetarna själva. Medan det enkla samarbetet i stort sett låter den enskilde fortsätta att arbeta på samma sätt som förut, omskapar manufakturen arbetssättet från grunden och angriper den individuella arbetskraften i roten. Den förkväver arbetarens normala utveckling genom att renodla hans detaljskicklighet och undertrycka en hel värld av produktiva krafter och anlag hos honom, liksom man i La Platastaterna slaktar ner ett helt djur bara för att komma åt dess hud eller dess talg. Det är inte endast så, att de olika delarbetena fördelas mellan olika individer, utan individen själv blir uppdelad, förvandlad till ett automatiskt drivmedel för ett delarbete,[443*] och härmed förverkligas Menenius Agrippas vulgära fabel [105], som framställer människan som endast ett fragment av den egna kroppen.[444*] Medan arbetaren från början sålde sin arbetskraft till kapitalet, för att han saknade de materiella medlen för att producera varor, så vägrar nu hans egen arbetskraft att göra tjänst, om den inte säljes till kapitalet. Den fungerar nu endast i ett sammanhang, nämligen i kapitalistens verkstad, och detta sammanhang existerar först efter arbetskraftens försäljning. Emedan hans naturliga anlag har utvecklats på ett sådant sätt, att han saknar förmåga att uträtta något på egen hand, kan manufakturarbetaren endast utföra produktivt arbete, när han blir ett tillbehör till kapitalistens verkstad.[445*] Liksom det stod skrivet på det utvalda folkets panna, att det var Jehovas egendom, så sätter arbetsdelningen sin stämpel på manufakturarbetaren och brännmärker honom som kapitalets egendom.
Om också i liten skala, utvecklar den självständige bonden och hantverkaren kunskaper, insikter och viljestyrka, alldeles som vilden utövar hela krigskonsten som personlig list. Denna energiutveckling har nu verkstaden som helhet lagt under sig. Produktionens andliga potenser framträder på den ena sidan i större skala, emedan de försvinner på många andra punkter. Vad delarbetarna förlorar, samlas i stället hos kapitalet.[446*] Det är ett av resultaten av arbetets manufakturmässiga delning, att den materiella produktionsprocessens andliga potenser ställes gentemot den som främmande egendom och behärskande makt. Denna differentieringsprocess börjar i det enkla samarbetet, där kapitalisten framträder gentemot den enskilde arbetaren som den samhälleliga arbetsorganismens enhet och vilja. Den utvecklas vidare i manufakturen, som krymper arbetaren till delarbetare. Den fulländas i storindustrin, som avskiljer vetenskapen som självständig produktionspotens från arbetet och tvingar in den i kapitalets tjänst.[447*]
I manufakturen är ökningen av totalarbetarens och därmed även kapitalets samhälleliga produktivkraft betingad av att arbetarens individuella produktivkrafter ruineras.
"Okunnigheten är industrins moder, liksom den är vidskepelsens. Eftertanke och fantasi kan ta fel, men den vanemässiga rörelsen av handen eller foten är oberoende av både tanken och fantasin. Manufakturer blomstrar därför bäst, där man mest lyckats befria sig från intellektet, på så sätt att verkstaden kan betraktas som en maskin, vars delar är människor."[448*]
I själva verket använde några manufakturer i mitten av 18:e århundradet med förkärlek halvidioter för vissa enkla operationer, som dock innehöll fabrikshemligheter.[449*]
"Det stora flertalet människors intellekt", säger Adam Smith, "utvecklas nödvändigtvis ur och i deras vardagsarbete. En person, som förnöter hela sitt liv på att utföra några få enkla handgrepp ... har inget tillfälle att öva sitt förstånd ... Han blir i allmänhet så fördummad och okunnig, som det är möjligt för ett mänskligt kreatur."
Sedan Smith skildrat delarbetarens slöhet, fortsätter han:
"Enformigheten i hans inrutade tillvaro nedsätter naturligtvis också hans andliga tillförsikt ... Den förstör t.o.m. den fysiska energin och gör honom oduglig att med spänst och uthållighet använda sina krafter utom i den detaljsyssla, som han är utbildad för. Hans skicklighet i denna särskilda specialitet har sålunda förvärvats på bekostnad av hans intellektuella, sociala och stridbara egenskaper. Men i varje industrialiserat och civiliserat samhälle är detta det tillstånd, vari den fattige arbetaren (the labouring poor), d.v.s. folkets stora flertal, nödvändigt måste sjunka ner."[450*]
För att motverka den fullständiga förkrympning, som hotar folkmassan genom arbetsdelningen, rekommenderar Smith folkundervisning genom statens försorg, dock i försiktiga små doser. Hans franske översättare och kommentator, G. Garnier, polemiserar konsekvent mot denna uppfattning, och Garnier blev, som man ju kunde vänta, senator under det första franska kejsardömet. Folkundervisning står i strid med arbetsdelningens viktigaste lagar och skulle innebära "ett angrepp på hela vårt samhällssystem".
"Liksom all annan arbetsdelning", säger han, "blir uppdelningen i kroppsarbete och förståndsarbete[451*] mer utpräglad och avgörande, i samma mån som samhället" (han använder fullt riktigt denna term som beteckning för kapitalets och jordegendomens stat) "blir rikare. Liksom varje annan arbetsdelning är denna ett resultat av tidigare och en orsak till kommande framsteg ... Skulle regeringen då motarbeta denna arbetsdelning och hejda den i dess naturliga utveckling? Skulle den slösa bort en del av statsinkomsten i ett försök att förvirra och blanda ihop två slags arbete, som strävar efter delning och skilsmässa?"[452*]
En viss andlig och lekamlig förkrympning är oskiljbart förbunden med själva den allmänna arbetsdelningen inom samhället. Men då manufakturperioden driver denna samhälleliga uppdelning av arbetsgrenarna betydligt längre, medan å andra sidan först arbetsdelningen i manufakturen angriper individens livskraft i själva roten, så levererar den också först materialet och impulsen till studiet av industrisjukdomarna.[453*]
"Att uppdela en människa är att avrätta henne, om hon förtjänar dödsdomen, och att lönnmörda henne, om hon inte förtjänar den. Att uppdela arbetet är att lönnmörda ett folk."[454*]
Det samarbete eller den manufaktur, som baseras på arbetsdelning, är från början ett resultat av en jämn utveckling. Så snart dess tillvaro har uppnått någon fasthet och bredd, får arbetsdelningen den medvetna, planmässiga och systematiska form, som är typisk för det kapitalistiska produktionssättet. Den egentliga manufakturens historia visar, hur dess karakteristiska arbetsdelning till en början erfarenhetsmässigt, liksom bakom ryggen på de handlande personerna, uppnår sin fackmässiga form. När denna form en gång har stadgat sig, fasthålles den genom traditionens makt, kanske i århundraden, liksom skråhantverket bevarade sina gamla former. Om denna form ändras, så sker det alltid - utom beträffande småsaker - endast som följd av en genomgripande förändring ifråga om arbetsverktygen. Den moderna manufakturen - och jag talar här inte om storindustrin, som baseras på maskineri - finner antingen, som t.ex. klädmanufakturen i de stora städer, där den uppstår, sina disjecta membra poetae, [108] redan färdiga och behöver endast samla ihop det kringspridda; eller också faller delningsprincipen av sig själv, i och med att den hantverksmässiga produktionens olika förrättningar (t.ex. vid bokbindning) helt enkelt har anförtrotts uteslutande åt särskilda arbetare. Det kostar inte ens en veckas erfarenhet att i dylika fall finna proportionstalet mellan de arbetare som behövs för varje funktion.[455*]
Genom att analysera den hantverksmässiga verksamheten, genom specialisering av arbetsverktygen, genom att utbilda delarbetare, gruppera dem och kombinera dem i en totalorganism skapar arbetsdelningen i manufakturen en samhällelig produktionsprocess, delad i arbetsgrupper, som utför olika arbeten, och där de olika gruppernas arbetarantal står i ett planmässigt förhållande till varandra. Manufakturens arbetsdelning skapar med andra ord en bestämd organisation av det samhälleliga arbetet, samtidigt som den utvecklar en ny samhällelig produktivkraft i arbetet. Som specifikt kapitalistisk form för den samhälleliga produktionsprocessen - och på de existerande grundvalarna kunde den endast utvecklas i kapitalistisk form - är manufakturen endast en särskild metod att frambringa relativt mervärde eller en metod som ökar kapitalets möjligheter till värdeökning på arbetarnas bekostnad - vad man kallar samhällelig rikedom, "Wealth of Nations" o.s.v. Den utvecklar inte endast arbetets samhälleliga produktivkraft till kapitalistens i stället för arbetarens fördel, utan den gör det också genom att förkrympa den enskilde arbetaren. Den skapar nya betingelser för kapitalets herravälde över arbetet. Medan den därför å ena sidan framträder som ett historiskt framsteg och ett nödvändigt stadium i samhällets ekonomiska utveckling, är den å andra sidan även ett medel för mer civiliserad och mer raffinerad exploatering.
Den politiska ekonomin, vilken uppkom som självständig vetenskap först under manufakturperioden, betraktar överhuvud arbetets samhälleliga delning endast från den manufakturmässiga arbetsdelningens ståndpunkt,[456*] som ett medel att framställa flera varor med samma mängd arbete, på så sätt förbilliga varorna och påskynda kapitalets ackumulation. I skarpaste motsats till denna betoning av mängd och bytesvärde riktar den klassiska forntidens författare uppmärksamheten uteslutande mot kvaliteten och bruksvärdet.[457*] Genom att uppdela produktionen i samhälleliga produktionsgrenar framställer man bättre varor, människornas olika anlag och talanger utväljer lämpliga verksamhetsområden,[458*] och utan begränsning kan man aldrig utföra något betydande.[459*] Alltså: både produkten och producenten förbättras genom arbetsdelningen. När den ökade produktmängden tillfälligtvis nämnes, så gäller det alltid ökningen av bruksvärden. Inte en enda stavelse ägnas åt bytesvärdet, åt varornas förbilligande. Denna ståndpunkt, som betonar bruksvärdet, dominerar både hos Platon,[460*] som behandlar arbetsdelningen som grundval för klassindelningen i samhället, och hos Xenofon,[461*] som med sin karakteristiskt borgerliga instinkt redan kommer arbetsdelningen i en verkstad närmare. Platons republik [112] är, i den mån arbetsdelningen där utvecklas som statens gestaltande princip, endast en ateniensisk idealisering av det egyptiska kastväsendet. F.ö. gäller Egypten även för andra av hans samtida, t.ex. Isokrates,[462*] som det industriella mönsterlandet, en position som landet behöll ännu hos den romerska kejsartidens greker.[463*]
Under den egentliga manufakturperioden, d.v.s. den period, då manufakturen är det kapitalistiska produktionssättets härskande form, stöter den fullständiga utvecklingen av dess säregna tendenser på många slags hinder. Vi såg visserligen, att manufakturen vid sidan av den hierarkiska uppdelningen av arbetarna också skapar en enkel åtskillnad mellan facklärda och inte facklärda arbetare, men de senares antal begränsas åtskilligt genom de förstnämndas övervägande inflytande. Trots att manufakturen anpassar specialarbetena efter sina levande arbetsorgans olika grad av mognad, kraft och utveckling och därför eftersträvar produktiv utsugning av kvinnor och barn, strandar denna tendens i det stora hela på de manliga arbetarnas vanor och motstånd. Fastän den hantverksmässiga verksamhetens upplösning minskar utbildningskostnaderna och därmed arbetskraftens värde, behövs alltjämt längre utbildningstid för svårare specialarbete, en sak som arbetarna avundsjukt slår vakt om, även där den är överflödig. Vi finner t.ex. i England laws of apprenticeship[CXXVII*] med deras sjuåriga lärotid i full kraft ända till slutet av manufakturperioden, och de upphävdes först genom storindustrin. Då hantverksskickligheten förblev manufakturens grundval, och då den totalmekanism, med vars hjälp den fungerar, inte består av något annat än arbetarna själva, kämpar kapitalet oupphörligt med arbetarnas insubordination.
"Den mänskliga naturens svaghet är så stor", utropar vännen Ure, "att ju skickligare arbetaren är, desto egensinnigare och svårare att behandla blir han, och följaktligen tillfogar han totalmekanismen svår skada genom sitt nyckfulla lynne." [113][464*]
Hela manufakturperioden genljuder därför av klagan över arbetarnas brist på disciplin.[465*] Och även om tidens författare inte hade skildrat förhållandena, skulle vi ändå få tillräckligt besked genom sådana enkla fakta, som att kapitalet från 16:e århundradet och fram till storindustrins genombrott hade misslyckats att tvinga manufakturarbetarna att avstå hela sin disponibla arbetstid, och att manufakturerna inte är långlivade utan måste flytta från land till land med arbetarnas ut- och invandringar. "Ordning måste skapas på ena eller andra sättet", utropar år 1770 den flera gånger citerade författaren till "Essay on Trade and Commerce". Ordning! genljuder det 66 år senare från dr Andrew Ure. Det var "ordning" som fattades i den manufaktur, som vilade på "den skolastiska dogmen om arbetsdelningen", och "Arkwright skapade ordningen".
Samtidigt förmådde manufakturen varken erövra den samhälleliga produktionen i hela dess omfång eller omforma dess grundval. Den växte upp som ett ekonomiskt konstverk på det breda fundament, som utgjordes av städernas hantverk och den lantliga hemindustrin. På ett bestämt utvecklingsstadium uppstod ett inre motsatsförhållande mellan dess egen trånga ekonomiska bas och de produktionsbehov den själv hade skapat.
En av dess mest fulländade skapelser var verkstaden, där man producerade själva arbetsverktygen, i synnerhet de redan då använda, mera komplicerade mekaniska apparaterna.
"En sådan verkstad", säger Ure, "uppvisade arbetsdelningen i dess mångfaldiga stadier. Borr, mejsel, svarvstol hade var sina egna arbetare, ordnade hierarkiskt efter graden av skicklighet."
Denna produkt av den manufakturmässiga arbetsdelningen producerade å sin sida - maskiner. De upphäver den hantverksmässiga verksamheten som den härskande principen för den samhälleliga produktionen. Så undanröjes å ena sidan den tekniska motiveringen för arbetarens livslånga bundenhet vid en delfunktion. Å andra sidan bortfaller de hinder, som samma princip ännu lade i vägen för kapitalets herravälde.
John Stuart Mill säger i "Den politiska ekonomins principer":
"Det kan ifrågasättas, om alla hittills gjorda mekaniska uppfinningar har lättat den dagliga mödan för någon mänsklig varelse."[466*]
Något sådant är inte heller avsikten med det maskineri, som kapitalet använder. Maskineriet skall, liksom varje annan ökning av arbetets produktivkraft, göra varorna billigare och förkorta den del av arbetsdagen, som är nödvändig för arbetarens underhåll, samt förlänga den del av arbetsdagen, som han utan vederlag ger kapitalisten. Maskineriet är ett medel för att producera mervärde.
Produktionssättets omvälvning har i manufakturen arbetskraften, i storindustrin däremot arbetsmedlet som utgångspunkt. Till en början gäller det alltså att undersöka, på vad sätt arbetsmedlet förvandlas från verktyg till maskin, eller varigenom maskinen skiljer sig från hantverksredskapet. Det rör sig här endast om grova, allmänna karaktärsdrag, ty man kan lika litet dra någon skarp gräns mellan de olika avsnitten i samhällets historia som i jordens geologiska utvecklingshistoria.
Matematiker och fysiker definierar verktyget som en enkel maskin och maskinen som ett sammansatt verktyg, och man finner här och där engelska ekonomer upprepa detsamma. Man ser inte någon väsentlig skillnad och kallar t.o.m. de enkla mekaniska komponenterna, såsom hävstång, lutande plan, skruv, kil o.s.v., för maskiner.[467*] I själva verket består varje maskin av dessa enkla beståndsdelar, hur de än är förklädda och kombinerade. Från ekonomisk ståndpunkt är emellertid denna förklaring oduglig, ty det historiska elementet fattas. Å andra sidan söker man förklara skillnaden mellan verktyg och maskin på så sätt, att vid verktygets användning är människan drivkraften, medan en annan naturkraft, såsom djur, vatten, vind o.s.v., driver maskinen.[468*] Följaktligen skulle en med oxar förspänd plog, som förekommer i de mest skilda produktionsepoker, vara en maskin, medan Claussens Circular Loom (rundvävstol), som sättes i rörelse av en enda arbetarhand och tillverkar 96.000 maskor i minuten, bara vore ett verktyg. Ja, samma vävstol vore ett verktyg, om den sattes i rörelse med handen, men en maskin, om den sattes i rörelse med ånga. Då användningen av djurkraft är en av mänsklighetens äldsta uppfinningar, skulle i själva verket maskinproduktionen gå före hantverksproduktionen. När John Wyatt år 1735 konstruerade sin spinnmaskin och därmed inledde 18:e århundradets industriella revolution, nämnde han inte med ett ord, att en åsna i stället för en människa skulle driva maskinen, och ändå fick åsnan den rollen. En maskin "för att spinna utan fingrar", så lydde hans program.[469*]
Allt utvecklat maskineri består av tre väsentligt olika delar: kraftmaskinen, transmissionsanordningen och slutligen verktygsmaskinen eller arbetsmaskinen. Kraftmaskinen verkar som drivkraft för hela mekanismen. Den frambringar sin egen rörelsekraft, såsom ångmaskinen, den kaloriska maskinen (varmluftmaskinen) [114], elektromagnetiska maskiner o.s.v., eller tar emot impulser från någon redan färdig naturkraft, såsom vattenhjulet från vattenfallet, väderkvarnen från vinden o.s.v. Transmissionsmekanismen, sammansatt av svänghjul, drivaxlar, kugghjul, stänger, linor, remmar av de mest skilda slag, reglerar rörelsen, omvandlar den, när så behövs, t.ex. från pendel- till cirkelrörelse, fördelar den och överför den till verktygsmaskineriet. De två första delarna av mekanismen är till endast för att ge arbetsmaskinen den rörelse, varmed den skall gripa tag i arbetsföremålet och förändra det på ett ändamålsenligt sätt. Det är från denna sista del av maskineriet, från arbetsmaskinen, som 18:e århundradets industriella revolution utgår. Den utgör än i dag utgångspunkten, när hantverksdrift eller manufakturdrift omvandlas till maskindrift.
Om vi nu närmare betraktar verktygsmaskinen eller den egentliga arbetsmaskinen, så återfinner vi i det stora hela de apparater och verktyg, som hantverkaren eller manufakturarbetaren använder, även om formen ofta är mycket förändrad. Men nu är det verktyg för en maskin eller ett mekaniskt verktyg i stället för ett verktyg för en människa. Antingen är hela maskinen endast en mer eller mindre förändrad upplaga av det gamla hantverksredskapet, som t.ex. den automatiska vävstolen,[470*] eller också är de redskap, som har anbragts på arbetsmaskinen, gamla bekanta, såsom spindlarna på spinnmaskinen, nålarna i strumpstickningsmaskinen, sågbladen i maskinsågen, knivarna i hackmaskinen o.s.v. Skillnaden mellan dessa verktyg och arbetsmaskinens verkliga konstruktion går tillbaka ända till det sätt, varpå de framställes. De produceras nämligen ännu i regel hantverksmässigt eller manufakturmässigt och placeras först senare på arbetsmaskinens stomme, som framställes maskinellt.[471*] Arbetsmaskinen är alltså en mekanism, som då den satts i rörelse utför samma operationer med sina verktyg, som arbetaren förr utförde med liknande verktyg. Det spelar ingen roll, om drivkraften nu utgår från människan eller i sin tur kommer från en annan maskin. När det egentliga verktyget överförts från människan till en mekanism, har en maskin trätt i stället för det vanliga verktyget. Även om människan själv förblir den förnämsta motorn, så är skillnaden genast märkbar. Det antal arbetsredskap, som en arbetare samtidigt kan använda, är begränsat genom antalet av hans egna arbetsredskap, hans egna kroppsliga organ. I Tyskland försökte man först låta en spinnare trampa två spinnrockar, alltså samtidigt arbeta med två händer och två fötter. Detta blev för ansträngande. Senare konstruerade man en trampspinnrock med två spindlar, men de spinnvirtuoser, som kunde spinna två trådar samtidigt, var nästan lika sällsynta som människor med två huvuden. "Spinning Jenny" [115] däremot arbetar med 12-18 spindlar, strumpstickningsmaskinen stickar med flera tusen nålar på en gång o.s.v. Det antal verktyg, varmed en arbetsmaskin samtidigt arbetar, är från början frigjort från det organiska hinder, som begränsar en arbetares hantverksredskap.
Många hantverksredskap visar i sin yttre form skillnaden mellan människan som rätt och slätt drivkraft och som arbetare, sysselsatt med den egentliga produktionen. På spinnrocken t.ex. verkar foten endast som drivkraft, medan handen, som arbetar med spindeln, drar och tvinnar, utför det egentliga spinnarbetet. Den industriella revolutionen omdanar först just denna sista del av hantverksredskapet och överlåter till en början åt människan den rent mekaniska rollen som drivkraft vid sidan av den nya arbetsuppgiften att övervaka maskinen och reparera dess fel. Sådana verktyg däremot, där människan från början endast tjänstgör som enkel drivkraft, såsom t.ex. då man drar en handkvarn, då man pumpar, då man drar en blåsbälg, då man stöter i en mortel o.s.v.,[472*] leder visserligen först till att man använder djur, vatten, vind[473*] som drivkrafter. Delvis börjar dylika verktyg att utvecklas till maskiner redan långt före manufakturperioden, och utvecklingen fortfar även under denna period, men den medför ingen revolution av produktionssättet. Att dessa verktyg t.o.m. i sin hantverksmässiga form är maskiner, visar sig under storindustrins period. Pumparna t.ex., som holländarna använde åren 1836-37 för att tömma Harlemsjön, var konstruerade enligt samma princip som vanliga pumpar endast med den skillnaden, att deras kolvar drevs av jättestora ångmaskiner i stället för av människohänder. Grovsmedens vanliga och mycket primitiva blåsbälg förvandlas alltjämt ibland i England till mekanisk luftpump, endast genom att man kopplar ihop dess arm med en ångmaskin. Ångmaskinen själv, i den form den hade när den först blev uppfunnen under manufakturperioden mot slutet av 17:e århundradet och fram till början av 80-talet i 18:e århundradet,[474*] åstadkom ingen industriell revolution. Det var snarare arbetsmaskinernas tillkomst, som nödvändiggjorde en omdaning av ångmaskinen. När människan endast verkar som drivkraft för en arbetsmaskin i stället för att själv bearbeta arbetsföremålet med sina verktyg, är det en ren tillfällighet, att mänskliga muskler svarar för drivkraften, och de kan ersättas av vind, vatten, ånga o.s.v. Detta utesluter givetvis inte, att en sådan övergång framtvingar stora tekniska förändringar i den mekanism, som ursprungligen endast var konstruerad för mänsklig drivkraft. Nu för tiden konstrueras alla maskiner, som skall göra sig gällande på varumarknaden, såsom symaskiner, degberedningsmaskiner o.s.v., för både manuell och mekanisk drivkraft, om de inte från början är bestämda för en verksamhet som utesluter smådriften.
Maskinen, som inleder den industriella revolutionen, ersätter arbetaren, som hanterar ett enstaka verktyg, med en mekanism, som arbetar med en mängd av samma eller liknande verktyg samtidigt och hålles i gång av en enda drivkraft, som kan vara av olika slag.[475*] Här har vi maskinen men till att börja med endast som ett enkelt element i den maskinmässiga produktionen.
Ökningen av arbetsmaskinernas storlek och antalet samtidigt fungerande verktyg medför behovet av en kraftigare rörelsemekanism och denna i sin tur en starkare drivkraft än den mänskliga muskelkraften, alldeles bortsett ifrån att människan är ett mycket ofullkomligt instrument för skapandet av likformig och kontinuerlig rörelse. Förutsatt att arbetaren verkar endast som drivkraft, att en maskin alltså har ersatt hans verktyg, så kan naturkrafter nu också ersätta honom som drivkraft. Av alla stora drivkrafter, som manufakturperioden lämnade i arv, var hästen den sämsta, dels emedan den har sitt huvud för sig, dels emedan den är dyrbar och endast kan användas i begränsad omfattning i fabriker.[476*] Ändå nyttjades hästen ofta under storindustrins barndom, vilket framgår av samtida agronomers klagomål liksom av det faktum, att termen hästkraft än idag användes som enhet för mekanisk effekt. Vinden var för ostadig och omöjlig att kontrollera, varför användningen av vattenkraft redan under manufakturperioden var betydligt vanligare i England, storindustrins hemland. Redan under 17:e århundradet hade man försökt att driva två par kvarnstenar med ett vattenhjul. Det visade sig nu, att vattenkraften inte förmådde övervinna friktionen i den mera komplicerade transmissionsmekanismen, en av de omständigheter som framtvingade ett noggrannare studium av friktionslagarna. Strävandena att minska ojämnheten i rörelsen, när kvarnarna drevs med svänglar, ledde på samma sätt till teorin för och användningen av svänghjulet,[477*] som sedan kom att spela en så viktig roll i storindustrin. På detta sätt utvecklade manufakturperioden de första vetenskapliga och tekniska förutsättningarna för storindustrin. Arkwrigths throstlespinnmaskin drevs från början med vattenkraft. Emellertid var också bruket av vattenkraft som den förhärskande drivkraften förbundet med växande svårigheter. Den kunde inte ökas vid behov, uppkommande brist kunde inte avhjälpas, ibland tog den helt slut, och framförallt var den bunden till en viss plats.[478*] Först med Watts andra, s.k. dubbelverkande ångmaskin var en kraftmaskin med allmän industriell användbarhet uppfunnen. Den frambragte sin drivkraft genom att förtära kol och vatten, och dess kraftutveckling stod helt under människans kontroll. Rörlig och själv ett medel till rörelse, hemmahörande i städerna och inte som vattenhjulet på landsbygden, gör ångmaskinen det möjligt att samla produktionen i städerna i stället för att som under vattenhjulets tid sprida ut den över landet.[479*] Den kan användas till alla tekniska ändamål och är relativt oberoende av förhållandena på den plats, där den skall användas. Watts stora geni visar sig i beskrivningen av det patent, som han tog ut i april 1784, vari han beskriver sin ångmaskin inte bara som en uppfinning för ett speciellt ändamål utan som en storindustrins allmänna drivkraft. Han pekar här på användningar, av vilka många, t.ex. ånghammaren, inte praktiserades förrän mer än ett halvt århundrade senare. Dock betvivlade han, att ångmaskinen kunde användas för sjöfarten. Hans efterföljare, Boulton och Watt, presenterade på industriutställningen i London 1851 en jättelik ångmaskin för oceanångare.
Sedan först verktygen förvandlats från verktyg åt den mänskliga organismen till verktyg åt en mekanisk apparat, arbetsmaskinen, fick nu även kraftmaskinen en självständig form, helt frigjord från människokraftens begränsning. Den enskilda arbetsmaskinen, som vi hittills har betraktat, sjunker därvid ner till att vara endast ett led i den maskinmässiga produktionen. En kraftmaskin kunde nu samtidigt driva flera arbetsmaskiner. Kraftmaskinen växer med det stigande antalet arbetsmaskiner som drives på en gång, och transmissionen utvecklas till en vidlyftig apparat.
I detta sammanhang är det viktigt att skilja på två helt olika saker, nämligen samverkan mellan många likartade arbetsmaskiner å ena sidan och å andra sidan det egentliga maskinsystemet.
I det ena fallet utför samma arbetsmaskin hela processen. Den utför alla de olika operationer, som hantverkaren utförde med sina verktyg, t.ex. vävaren med sin vävstol, eller som olika hantverkare utförde med olika verktyg, antingen självständigt eller som arbetare i en manufaktur.[480*] I den moderna brevkuvertmanufakturen t.ex. falsar en arbetare papperet med falsbenet, en annan lägger på gummeringen, en tredje viker klaffen där monogrammet skall tryckas, en fjärde trycker monogrammet o.s.v., och vid var och en av dessa deloperationer måste varje kuvert gå från en hand till en annan. En enda kuvertmaskin utför alla dessa operationer på en gång och tillverkar 3.000 kuvert eller mer pr timme. En amerikansk maskin för tillverkning av papperspåsar, utställd på industriutställningen i London 1862, skär, klistrar, viker och gör 300 stycken färdiga pr minut. Hela den process, som i manufakturen uppdelades och utfördes i en rad på varandra följande delprocesser, fullbordas här av en arbetsmaskin, som arbetar genom att kombinera olika verktyg. Antingen en sådan arbetsmaskin endast är en mekanisk upplaga av ett komplicerat hantverksredskap eller en kombination av olika slags specialinstrument, lånade från manufakturen - i fabriken, d.v.s. i den verkstad, som är baserad på maskindrift, visar sig alltid på nytt det enkla samarbetet, och då närmast (om vi bortser från arbetaren) som en samling likartade och på en gång samverkande arbetsmaskiner. Således består en textilfabrik av ett stort antal vävstolar och en konfektionsfabrik av en samling symaskiner, koncentrerade till samma arbetslokal. Men här existerar en teknisk enhet, genom att de många likartade arbetsmaskinerna samtidigt och likformigt tar emot sin drivkraft från en gemensam kraftmaskin, och denna drivkraft får de genom transmissionen, som också delvis är gemensam, ty endast särskilda utlöpare förgrenar sig till varje enskild arbetsmaskin. På samma sätt som de många verktygen är arbetsmaskinens organ, utgör numera de många arbetsmaskinerna endast likartade organ för en och samma rörelsemekanism.
Men ett egentligt maskinsystem är utvecklat, först när arbetsföremålet genomlöper en sammanhängande rad processer, som utföres av olika arbetsmaskiner, vilka kompletterar varandra och avlöser den enkla, självständiga arbetsmaskinen. Här återfinnes det samarbete genom arbetsdelning, som är ett manufakturens särmärke, men nu som en kombination av specialmaskiner. De olika delarbetarnas specifika verktyg, t.ex. de redskap som användes vid rensning, kardning, spinning etc. i ullmanufakturen, förvandlas nu till verktyg i specialiserade arbetsmaskiner, av vilka var och en är ett särskilt organ för en särskild funktion i den kombinerade verktygsmekanismens system. I de industrigrenar, där maskinsystemet först infördes, levererade manufakturen själv i stort sett den ursprungliga grundvalen för arbetsdelningen och därmed också för organisationen av produktionsprocessen.[481*] Emellertid framträder genast en väsentlig skillnad. I manufakturen måste arbetarna, ensamma eller i grupper, utföra varje särskild delprocess med sina hantverksredskap. Om processen har tagit arbetaren i besittning, så är emellertid också på förhand processen anpassad för arbetaren. Denna subjektiva delningsprincip, vars grundval är facklärda specialarbetare, bortfaller i maskinproduktionen. Totalprocessen upplöses här objektivt, i och för sig betraktat, i sina enkla delar, och problemet att utföra varje delprocess och kombinera delprocesserna löses genom teknisk tillämpning av mekanik, kemi o.s.v.,[482*] varvid naturligtvis nu som förr de teoretiska lösningarna måste kompletteras med samlad praktisk erfarenhet i stor skala. Varje delmaskin lämnar råmaterial till den närmast följande, och då alla maskinerna arbetar samtidigt, befinner sig produkten samtidigt både på de olika stadierna i sin utvecklingsprocess och i övergången mellan dem. Liksom det omedelbara samarbetet mellan delarbetarna i manufakturen skapar bestämda förhållanden mellan de olika arbetargruppernas storlek, så skapar den ständiga användningen av delmaskiner i det specialiserade maskinsystemet ett bestämt förhållande mellan deras antal, deras storlek och deras hastighet. Den sammansatta arbetsmaskinen, nu ett förgrenat system av specialmaskiner och grupper av specialmaskiner, är desto mer fulländad, ju mera oavbruten totalprocessen är, d.v.s. ju färre avbrott det är i råmaterialets passage från den första till den sista delprocessen. Mekanismen är fulländad i samma grad som den själv utan människans medverkan befordrar arbetsföremålet från den ena produktionsfasen till den andra. I manufakturen leder arbetsdelningens princip till att varje enskild process isoleras, medan däremot den förhärskande principen i den fullt utvecklade fabriken är ett obrutet sammanhang mellan delprocesserna. När ett system, bestående av flera maskiner, drives av en gemensam kraftmaskin, som själv frambringar sin drivkraft, bildar de tillsammans en enda stor automat, oavsett huruvida det är likartade arbetsmaskiner som samarbetar, som i väveriet, eller olikartade maskiner, som i spinneriet. Emellertid kan systemet som helhet drivas t.ex. av en ångmaskin, även om enskilda arbetsmaskiner ännu kan behöva arbetaren för vissa rörelser, såsom för igångsättning av Jennymaskinen, innan denna maskin blev automatisk, och ännu alltjämt vid finspinneriet. Eller också måste vissa delar av maskinen manövreras som verktyg av arbetaren för att kunna fungera, såsom t.ex. vid ombyggnad av en svarvstol till en automatisk svarv. Så snart arbetsmaskinen utför alla rörelser, som är nödvändiga för att bearbeta råmaterialet, utan att arbetaren behöver ingripa, har vi ett automatiskt system av maskiner, vars detaljer dock ständigt kan kompletteras. Den apparat, som av sig själv stoppar spinnmaskinen, så snart en enda tråd avslites, och den automatiska broms, som stannar den förbättrade ångvävstolen, när väften går av eller är slut i spolen, är exempelvis helt moderna uppfinningar. Det moderna pappersbruket kan tjäna som exempel både på produktionens kontinuitet och på den automatiska principens fullständiga genomförande. Papperstillverkningen ger på det hela taget utmärkta möjligheter att studera skillnaden mellan olika produktionssätt på basis av olika produktionsmedel. Den äldre tyska papperstillverkningen är ett mönster för hantverkmässig produktion, papperstillverkningen i Holland i 17:e och i Frankrike i 18:e århundradet kan tjäna som mönster för den egentliga manufakturen och pappersfabrikationen i det moderna England som mönster för automatisk produktion. Dessutom finns i Kina och Indien två olika gammalasiatiska former av samma industri.
Maskindriften är i sin högst utvecklade gestalt ett förgrenat system av arbetsmaskiner, vilkas drivkraft överföres från en central kraftmaskin med hjälp av en transmissionsmekanism. I stället för enskilda, fristående maskiner har vi här ett mekaniskt vidunder, som fyller hela fabriksbyggnader, och vars demoniska kraft först döljes under jättelemmarnas högtidligt avmätta rörelser för att sedan få utlopp i de otaliga arbetsmaskinernas vanvettiga virveldans.
Det fanns ångmaskiner, spinnmaskiner o.s.v., innan det fanns arbetare som uteslutande hade till uppgift att tillverka spinnmaskiner, ångmaskiner o.s.v., alldeles som människan bar kläder, innan det fanns någon skräddare. Emellertid var de uppfinningar, som Vaucanson, Arkwright, Watt o.s.v. gjorde, möjliga, endast emedan det redan fanns ett tillräckligt antal skickliga, mekaniskt utbildade arbetare från manufakturperioden. En del av dessa arbetare var självständiga hantverkare från olika fack, medan andra var samlade i manufakturen, där arbetsdelningen, som tidigare nämnts, var synnerligen högt utvecklad. Efterhand som uppfinningarnas antal ökade och efterfrågan på de nyuppfunna maskinerna steg, blev maskintillverkningen å ena sidan mer och mer uppdelad i en mångfald självständiga grenar, medan å andra sidan arbetsdelningen utvecklades vidare i de manufakturer som byggde maskiner. Här ser vi alltså i manufakturen den omedelbara tekniska grundvalen för storindustrin. Manufakturen framställde det maskineri, varmed storindustrin gjorde slut på både hantverket och manufakturen i de produktionsgrenar, som den först erövrade. Maskindriften uppväxte alltså ursprungligen på en grundval, som inte passade för den. På ett visst utvecklingsstadium måste den skapa sig en ny grundval som motsvarade dess eget produktionssätt, i stället för den grundval som den hade övertagit från manufakturen, och som den till att börja med hade vidareutvecklat i dess gamla form.
Liksom den enskilda maskinen förblir en dvärg, så länge människor levererar drivkraften, liksom maskinsystemet hindrades i sin fria utveckling, tills ångmaskinen ersatte de drivkrafter som redan fanns - djur, vind och vatten - så förlamades också storindustrin i hela sin utveckling, så länge dess karakteristiska produktionsmedel, själva maskinen, framställdes med hjälp av arbetarnas personliga kraft och personliga duglighet, alltså var beroende av den muskelstyrka, den blickens skärpa och den fingerfärdighet, varmed den självständige hantverkaren och manufakturens delarbetare kunde hantera sina dvärginstrument. Bortsett från att maskinerna blev fördyrade till följd av detta produktionssätt - en omständighet, som verkar som ett medvetet motiv för kapitalet - var maskinernas utbredning i de industrigrenar, där de redan hade trängt in, och deras vidare inträngande i nya industrigrenar helt betingade av en motsvarande ökning av en arbetargrupp, som på grund av sitt arbetes halvt konstnärliga karaktär endast småningom och inte språngvis kunde ökas. Men på ett visst utvecklingsstadium råkade storindustrin även tekniskt i konflikt med sin hantverks- och manufakturmässiga grundval. Efterhand som arbetsmaskinerna lösgjorde sig från sina ursprungliga hantverksmässiga förebilder och fick en självständig form, uteslutande bestämd av de uppgifter som skulle lösas, ökade också kraftmaskinerna, transmissionen och arbetsmaskinerna själva i storlek, blev mera invecklade, mångsidiga och med beståndsdelar som fungerade med större precision, medan hela denna utveckling av det automatiska systemet framtvingade användningen av mera svårarbetat material, som t.ex. järn i stället för trä.[483*] Lösningen av alla dessa uppgifter, som utvecklingen medförde, stötte överallt på svårigheter av rent personlig art, som t.o.m. manufakturens samarbetande personal endast kunde övervinna till en viss grad, dock inte principiellt. Vissa maskiner, som t.ex. den moderna tryckpressen, den moderna ångvävstolen och den moderna kardmaskinen, kunde inte framställas av manufakturen.
Produktionssättets omvälvning i en industrigren leder till en motsvarande omvälvning i övriga industrigrenar. Verkningarna gör sig först gällande i industrigrenar, som visserligen är skilda från varandra genom den samhälleliga arbetsdelningen, så att var och en av dem producerar en självständig vara, men som dock är sammanflätade såsom delar av en helhetsprocess. Maskinspinneriet framkallade maskinväveriet, och tillsammans åstadkom de den mekanisk-kemiska revolutionen i blekeriet, kattuntryckeriet och färgeriet. Å andra sidan framkallade den industriella revolutionen i bomullsspinneriet uppfinningen av "the gin", bomullsrensningsmaskinen som skiljer bomullen från fröna och möjliggör bomullsproduktion i den stora skala, som nu erfordras.[484*] Men omvälvningen i industrins och jordbrukets produktionssätt framtvingade också en omvälvning i den samhälleliga produktionsprocessens allmänna betingelser, d.v.s. i kommunikations- och transportmedlen. I ett samhälle, vars pivot - för att använda ett uttryck av Fourier - var småbruket i kombination med hemindustri och hantverk, kunde kommunikations- och transportmedlen inte längre vara tillräckliga för manufakturperiodens produktionsbehov med dess utvidgade samhälleliga arbetsdelning, dess koncentration av arbetsmedel och arbetare och dess kolonialmarknader, förhållanden som revolutionerade samhället. På samma sätt förvandlades snart de transport- och kommunikationsmedel, som manufakturperioden efterlämnat, till en olidlig hämsko på storindustrin med dess feberaktiga produktionshastighet, dess jättelika massproduktion, dess ständiga omflyttningar av kapital- och arbetarmassor från ett produktionsområde till ett annat och dess nyskapade världsmarknader. Bortsett från det helt revolutionerade segelskeppsbyggeriet blev därför kommunikations- och transportväsendet så småningom anpassat till storindustrins produktionssätt genom ett system av flodångare, järnvägar, oceanångare och telegrafanläggningar. Men de oerhörda mängder järn, som nu skulle smidas, svetsas, skäras, borras och formas, krävde maskiner av så jättelika mått, att det manufakturmässiga maskinbyggeriet inte förmådde frambringa dem.
Storindustrin måste alltså göra sig till herre över sitt karakteristiska produktionsmedel, själva maskinen, och producera maskiner med hjälp av maskiner. Först på detta sätt skapade den sin egen tekniska grundval och kunde stå på egna ben. Med den ökande maskindriften i början av 19:e århundradet övertog maskineriet efterhand också fabrikationen av arbetsmaskiner. Men först under de senaste årtiondena [före 1867] gav byggandet av järnvägar och oceanångare i stor skala upphov till de jättelika maskiner, som användes vid tillverkning av kraftmaskiner.
Den väsentligaste produktionsbetingelsen för tillverkning av maskiner med hjälp av maskiner var en kraftmaskin, som kunde utveckla hur mycken energi som helst och samtidigt var helt under kontroll. Den fanns redan i ångmaskinen. Men det gällde också att maskinmässigt producera de strängt geometriska former som behövdes för de enskilda maskindelarna, såsom rät linje, plan yta, cirkel, cylinder, kon och klot. Detta problem löste Henry Maudsley i början av 19:e århundradet genom uppfinningen av the slide-rest, som snart gjordes automatisk och i modifierad form överfördes från svarvstolen, som den först var avsedd för, till andra konstruktionsmaskiner. Denna mekaniska anordning ersätter inte något speciellt verktyg utan själva människohanden, som åstadkommer en bestämd form genom att föra, passa och inrikta det verktyg som formar arbetsmaterialet, t.ex. järnet. Så lyckades det att få fram de enskilda maskindelarnas geometriska former "med en lätthet, noggrannhet och snabbhet, som ingen samlad erfarenhet kunde förläna den skickligaste arbetares hand."[485*]
Om vi nu betraktar den del av det maskinbyggande maskineriet, som utgör den egentliga verktygsmaskinen, så finner vi här på nytt de hantverksmässiga redskapen, men i jättelika dimensioner. Det verktyg, som borrmaskinen använder, är t.ex. en väldig borr, som drives av en ångmaskin, och som är en av förutsättningarna för att de stora ångmaskinernas och hydrauliska pressarnas cylindrar skall kunna framställas. Den mekaniska svarven är en jättelik upplaga av den vanliga svarvstolen, hyvelmaskinen är en timmerman av järn som arbetar i järn med samma verktyg som timmermannen i trä; det verktyg som man i Londons skeppsvarv skär faner med är en jätterakkniv; det verktyg varmed skärmaskinen skär järn liksom skräddarsaxen klipper tyg, är ett saxmonstrum; och ånghammaren använder ett vanligt hammarhuvud men av en sådan tyngd, att inte självaste Tor skulle kunna hantera den.[486*] En av dessa ånghammare, som är en uppfinning av Nasmyth, väger över 6 ton och faller lodrätt 7 fot mot ett städ som väger 36 ton. Den pulvriserar lekande lätt ett granitblock men duger lika bra till att slå in en spik i mjukt trä med en rad lätta slag.[487*]
Som maskineri får arbetsmedlet en självständig materiell tillvaro, som förutsätter att naturkrafter ersätter människan som drivkraft och att medveten tillämpning av naturvetenskapen avlöser den erfarenhetsmässiga rutinen. I manufakturen är uppdelningen av den samhälleliga arbetsprocessen rent subjektiv, en kombination av delarbetare; i maskinsystemet har storindustrin en rent objektiv produktionsorganism, som för arbetaren framstår som de färdiga materiella produktionsbetingelserna. I det enkla och t.o.m. i det genom arbetsdelning specialiserade samarbetet framträder det alltjämt såsom något mer eller mindre tillfälligt, att den enskilde arbetaren blir undanträngd av de samarbetande. Med några få undantag, som senare skall behandlas, kan maskineriet däremot endast fungera under förutsättning av att arbetet utföres gemensamt eller i omedelbar samhällelig form. Arbetsprocessens samverkande karaktär blir nu en teknisk nödvändighet, som dikteras av arbetsmedlens natur.
Vi har sett, att de produktivkrafter, som uppkommer ur samverkan och arbetsdelning, ingenting kostar kapitalet. De är det samhälleliga arbetets naturkrafter. Inte heller naturkrafter som ånga, vatten o.s.v., som användes i produktionen, kostar något. Men liksom människan behöver lungor för att andas, behöver hon en "skapelse av människohand" för att kunna förbruka naturkrafter produktivt. Ett vattenhjul är nödvändigt för att utnyttja vattnets rörelseenergi och en ångmaskin för att tillvarata vattenångans spännkraft. På samma sätt som med naturkrafterna förhåller det sig med vetenskapen. Lagen om magnetnålens avvikelse i ett elektriskt kraftfält eller om magnetismens uppkomst i järn, som omkretsas av en elektrisk ström, kostar inte ett öre, när upptäckten en gång är gjord.[488*] Men för att utnyttja dessa lagar i telegrafins tjänst o.s.v. behöver man en mycket dyrbar och vidlyftig apparat. Vi har sett, att verktyget inte undantränges av maskinen. Verktyget utvecklas i storlek och antal från dvärgverktyg för den mänskliga organismen till verktyg för en mekanism, som människan har skapat. I stället för att låta arbetaren arbeta med verktyg låter kapitalet honom nu arbeta med en maskin, som själv använder verktyg. Medan det från början är klart, att storindustrin genom att införliva naturkrafterna och naturvetenskapen med produktionsprocessen måste ha ökat arbetets produktivitet i utomordentlig grad, så är det å andra sidan inte lika självklart, att denna ökade produktivitet inte hade kunnat åstadkommas genom motsvarande större arbetskostnader. I likhet med varje annan beståndsdel av det konstanta kapitalet skapar maskineriet inget värde men avger sitt eget värde till produkten, som det bidrar till att alstra. I den mån det har värde och därmed överför värde till produkten, bildar det en av beståndsdelarna i produktvärdet. I stället för att göra den billigare fördyrar maskineriet produkten i förhållande till sitt eget värde. Och det är påtagligt, att maskiner och systematiskt utvecklat maskineri, storindustrins karakteristiska arbetsmedel, sväller omåttligt i värde i jämförelse med hantverks- och manufakturdriftens arbetsmedel.
Närmast bör man nu observera, att maskineriet alltid i sin helhet ingår i arbetsprocessen men endast delvis i den värdeskapande processen. Det överför aldrig mer värde till produkten, än det i genomsnitt förlorar genom slitning. Det är alltså stor skillnad mellan maskinens värde och det värde, som den periodiskt överför till produkten. Det är stor skillnad mellan maskinen som värdebildande och som produktskapande element. Ju längre den period är, under vilken samma maskineri oupphörligt tjänstgör i samma arbetsprocess, desto större blir denna skillnad. Visserligen har vi sett, att varje egentligt arbetsmedel eller produktionsredskap alltid ingår helt i arbetsprocessen, medan det endast delvis och i proportion till sin dagliga genomsnittsslitning ingår i den värdeskapande processen. Men denna skillnad mellan förbrukning och slitning är betydligt större för maskineriet än för verktyget, emedan maskineriet är byggt av varaktigare material och varar längre, och emedan dess användning behärskas av strängt vetenskapliga lagar, som möjliggör ett fullständigare utnyttjande både av själva maskineriet och av råmaterialet, och slutligen emedan dess verksamhetsfält är ojämförligt mycket större än verktygets. Om vi drar av de dagliga genomsnittskostnaderna för maskineriet och verktyget eller den del av värdet, som tillsättes produkten genom den dagliga genomsnittsslitningen och genom förbrukningen av biämnen, såsom olja, kol o.s.v., så arbetar de gratis alldeles som naturkrafter, vilka existerar utan mänskligt åtgörande. De tjänster, som maskineriet ger gratis, är större än de tjänster som verktyget ger, i samma proportion som maskineriets produktiva verkningskrets är större än verktygets. Först i storindustrin lär sig människan att låta produkten av redan materialiserat arbete verka gratis i stor skala liksom en naturkraft.[489*]
Vid undersökningen av samarbetet och manufakturen visade det sig, att vissa allmänna produktionsmedel, såsom byggnader o.s.v., förbrukas mera ekonomiskt av många i gemenskap än de enstaka arbetarnas splittrade produktionsmedel, varför de också verkar mindre fördyrande på produkten. Vid maskindrift användes inte bara en arbetsmaskin av många verktyg, utan en och samma kraftmaskin jämte delar av transmissionen användes av många arbetsmaskiner.
Om maskineriets värde och det värde, som dagligen överföres till produkten, är givna, så beror den härigenom åstadkomna produktfördyringen närmast av dagsproduktens samlade storlek, så att säga av dess yta. I en avhandling av hr Baynes från Blackburn, publicerad 1858, beräknar han, att "varje effektiv mekanisk hästkraft[489a*] driver 450 automatiska mulespindlar med tillbehör eller 200 throstlespindlar eller 15 vävstolar för kläde av 40 tums bredd jämte apparatur för varpning, klistring m.m." [117] Den dagliga kostnaden för en ånghästkraft och slitaget på det maskineri, som den sätter i rörelse, fördelas i det första fallet på den dagliga produkten av 450 mulespindlar, i andra fallet på produkten av 200 throstlespindlar och i tredje fallet på produkten av 15 mekaniska vävstolar, varför endast en bråkdel värde överföres till varje ounce garn eller varje aln kläde. På samma sätt i exemplet med ånghammaren, som nämndes härovan. Då dess dagliga slitning, kolförbrukning o.s.v. fördelas på de väldiga järnmängder, som den dagligen hamrar, blir det en mycket ringa värdedel på varje centner järn. Motsvarande värde skulle däremot bli mycket stort, om detta jättelika verktyg skulle användas för att slå in små spikar.
Om arbetsmaskinens verkningskrets är given, alltså antalet av dess verktyg eller, om det gäller kraft, dennas storlek, blir produktionsmängden beroende av den hastighet varmed maskinen arbetar, alltså t.ex. av spindelns rotationshastighet eller antalet hammarslag pr minut. Många av dessa kolossala hammare gör 70 slag i minuten, medan Ryders smidesmaskin, som använder ånghamrar av mindre dimensioner för smidning av spindlar, gör 700 slag pr minut.
Om den proportion är given, vari maskineriet överför värde till produkten, så beror storleken av denna värdedel på maskineriets egen värdestorlek.[490*] Ju mindre arbete det självt innehåller, desto mindre värde tillför det produkten. Ju mindre värde det avger, desto mer produktivt är maskineriet, desto mer närmar det sig naturkraften, och maskinernas värde minskar i samma grad som de själva produceras med hjälp av maskiner.
En jämförande analys av priserna på hantverks- eller manufakturmässigt producerade varor och priserna på samma varor, framställda med hjälp av maskiner, ger i allmänhet till resultat, att vid maskinproduktion det värde, som kommer på arbetsmedlet, växer relativt men avtar absolut. D.v.s. dess absoluta storlek avtar, men dess storlek i förhållande till produktens totalvärde ökar.[491*]
Det är klart, att endast en omflyttning av arbete äger rum, att summan av det arbete som krävs för att framställa en vara inte minskar, och att arbetets produktivkraft inte ökar, när det kostar lika mycket att tillverka en maskin som man inbesparar genom att använda den. Skillnaden mellan det arbete, som en maskin kostar, och det arbete, som den inbesparar, eller graden av dess produktivitet, beror tydligen inte på skillnaden mellan dess eget värde och värdet av det verktyg, som den har ersatt. Skillnaden existerar, så länge maskinens arbetskostnader och därmed den värdedel, som tillsättes produkten, förblir mindre än det värde, som arbetaren med sitt verktyg skulle tillföra arbetsföremålet. Maskinens produktivitet mätes därför av den grad, i vilken den ersätter mänsklig arbetskraft. Enligt Baynes användes 2½ arbetare till 450 mulespindlar med tillbehör, som drivs av en ånghästkraft,[492*] och med varje automatisk mulespindel tillverkas på en 10 timmars arbetsdag 13 ounces garn (genomsnittsnummer), alltså pr vecka 3655/8 pund garn av 2½ arbetare. När bomullen förvandlas till garn med hjälp av maskiner, absorberar ca 366 pund bomull (för enkelhetens skull bortser vi från avfallet) alltså endast 150 arbetstimmar eller 15 tiotimmarsdagar, under det att samma bomullsmängd med hjälp av spinnrock skulle, om handspinnaren levererar 13 ounces garn på 60 timmar, absorbera 2.700 arbetsdagar à 10 timmar eller förbruka 27.000 arbetstimmar.[493*] Där den gamla blockprintingmetoden eller handkattuntryckningen har undanträngts av maskintryck, trycker en enda maskin med hjälp av en man eller pojke på en timme lika mycket fyrfärgat kattun som förut 200 man på samma tid.[494*] Innan Eli Whitney år 1793 uppfann sin bomullsrensningsmaskin, gick det i genomsnitt åt en arbetsdag för att rensa ett pund bomull. Med hjälp av hans uppfinning kunde en negress rensa 100 pund bomull pr dag, och maskinens kapacitet ökades sedan betydligt. Ett pund bomullsfibrer, som det tidigare kostat 50 cent att producera, kunde senare säljas för 10 cent med större profit, d.v.s. med mer obetalt arbete. I Indien använder man ett maskinliknande instrument, churka, för att rensa bomullen, och en man och hans hustru rensar dagligen 28 pund med denna apparat. Med den förbättrade churka, som dr Forbes konstruerade för några år sedan, producerar en man och en pojke dagligen 250 pund. Där man använder oxar, vatten eller ånga som drivkraft, behövs bara några få flickor eller pojkar som hantlangare för att bära materialet till och från maskinen. 16 sådana maskiner, drivna med oxar, utför dagligen 750 personers dagliga genomsnittsarbete.[495*]
Som förut nämnts, utför en ångdriven plog på 1 timme lika mycket arbete för 1/4 shilling som 66 människor för 15 shillings. Jag återkommer till detta exempel för att rätta en oriktig föreställning. Dessa 15 sh. är nämligen ingalunda ett uttryck för det arbete, som de 66 människorna utfört under en timme. Om förhållandet mellan merarbete och nödvändigt arbete vore 100 %, så producerade dessa 66 arbetare pr timme ett värde av 30 sh., trots att endast 33 av de 66 arbetstimmarna är nödvändiga för att ersätta värdet av deras egen arbetskraft. Vi antar, att en maskin kostar lika mycket som årslönen för de 150 arbetare, som den ersätter, låt oss säga 3.000 p.st. Dessa 3.000 p.st. motsvarar då inte alls värdet av det arbete, som de 150 arbetarna utfört och nedlagt i arbetsföremålet, utan endast den del av deras årsarbete som representeras av deras egen arbetslön. Däremot är maskinens penningvärde på 3.000 p.st. ett uttryck för allt det arbete som förbrukats vid tillverkningen av maskinen själv, oavsett hur detta arbete fördelas mellan arbetarnas arbetslön och kapitalistens mervärde. Om maskinen alltså kostar lika mycket som den arbetskraft den ersätter, så är det arbete, som förkroppsligats i maskinen, alltid mycket mindre än det levande arbete som den ersätter.[496*]
När en maskin endast betraktas som ett medel att sänka produktens värde, kan den endast användas under förutsättning, att dess egen produktion kostar mindre arbete än det arbete som den ersätter. Men för kapitalet är denna gräns snävare. Då kapitalet inte betalar det förbrukade arbetet utan värdet av den förbrukade arbetskraften, begränsas maskinens användning av skillnaden mellan maskinvärdet och värdet av den ersatta arbetskraften. Då uppdelningen av arbetsdagen i nödvändigt arbete och merarbete är olika i olika länder och är olika i samma land vid olika tidpunkter eller under samma tidsperiod i olika industrigrenar, och då vidare arbetarens verkliga lön ibland understiger, ibland överstiger värdet av hans arbetskraft, kan differensen mellan maskineriets pris och priset på den arbetskraft, som det ersätter, variera kraftigt, även om differensen mellan den arbetsmängd som är nödvändig för att producera maskinen och den arbetsmängd som den ersätter förblir oförändrad.[496a*] Det är emellertid endast differensen mellan maskinens värde och värdet av den arbetskraft den ersätter, som har betydelse för varans produktionskostnader, och endast denna differens gör sig därför gällande gentemot kapitalisten genom konkurrensens tvångslagar. Därför ser man nu för tiden maskiner, som uppfunnits i England men endast användes i Nordamerika, liksom man i Tyskland under 16:e och 17:e århundradet uppfann maskiner, som endast holländarna använde, och liksom åtskilliga franska uppfinningar från 18:e århundradet endast utnyttjades i England.
I tidigare utvecklade länder frambringar maskinen själv genom att användas i några produktionsgrenar ett sådant överskott på arbetare i andra grenar (redundancy of labour, som Ricardo säger), att arbetslönen sjunker under arbetskraftens värde och därigenom förhindrar bruket av maskineri, gör det överflödigt, ja ofta omöjligt ur kapitalets synpunkt. Dess vinst beror nämligen inte på minskningen av det använda utan av det betalda arbetet.
I några grenar av den engelska ylleindustrin har barnarbetet minskat mycket under de senaste åren, här och där nästan försvunnit. Varför?
Fabrikslagen tvingade företagen att använda dubbla skift av barn, antingen ett 6- och ett 4-timmarsskift eller två 5-timmars. Men föräldrarna ville inte sälja half-times ("halvtidarna") billigare än full-times ("heltidarna"). Därför ersatte man halvtidarna med maskiner.[497*] Innan det blev förbjudet att använda kvinnor och barn (under 10 år) som gruvarbetare, fann kapitalet det helt överensstämmande med sin morallära och i synnerhet med sin kassabok att använda nakna kvinnor och flickor, ofta sammanbundna med manliga arbetare, i kolgruvor och andra gruvor. Maskineri infördes, först sedan kvinnoarbetet hade förbjudits. Yankees har uppfunnit maskiner för stenknackning, men engelsmännen använder dem inte, emedan "uslingen" ("wretch" är den engelska politiska ekonomins vardagsbenämning på jordbruksarbetaren), som utför detta arbete, får så liten del av sitt arbete betald, att maskineri skulle fördyra produktionen för kapitalisterna.[498*] I England användes ännu på vissa håll kvinnor i stället för hästar för att dra kanalbåtar,[499*] ty det arbete, som behövs för att producera hästar och maskiner, är en given matematisk storhet, medan underhållskostnaderna för överskottsbefolkningens kvinnor däremot står utanför varje beräkning. Ingenstans finner man därför ett skamlösare slöseri med mänsklig arbetskraft för struntsysslor än just i England, maskinernas land.
Som vi har sett, bildar arbetsmedlens fullständiga omformning utgångspunkten för storindustrin, och det omskapade arbetsmedlet når sin högsta utveckling i fabrikens förgrenade maskinsystem. Innan vi undersöker, hur människomaterialet inordnas i denna objektiva organism, skall vi betrakta några allmänna återverkningar, som denna revolution utövar på arbetaren själv.
Såvida maskineriet gör muskelkraften obehövlig, blir det ett medel att använda arbetare utan större muskelkraft eller människor med omogen kroppsutveckling men med smidiga lemmar. Kvinno- och barnarbete blev därför parollen vid maskineriets kapitalistiska användning! Detta väldiga medel att ersätta arbete och arbetare förvandlades därmed genast till ett medel att öka lönarbetarnas antal genom att inrangera arbetarfamiljens alla medlemmar under kapitalets omedelbara herravälde, utan hänsyn till kön och ålder. Tvångsarbete för kapitalisten inkräktade inte bara på barnets lekar utan trängde också undan det fria arbete i familjekretsen, vilket enligt gammal sedvänja utfördes för familjens egen räkning.[500*]
Arbetskraftens värde bestämmes inte endast av den arbetstid, som är nödvändig för att underhålla den enskilde vuxne arbetaren utan även av den arbetstid som behövs för att underhålla hans familj. När maskineriet kastar ut alla familjens medlemmar på arbetsmarknaden, fördelas värdet av familjefaderns arbetskraft på hela hans familj, och därmed nedsättes värdet av hans arbetskraft. Att köpa fyra arbetskrafter från samma familj kostar kanske mera, än det förut kostade att köpa familjefaderns arbetskraft, men i gengäld får kapitalet fyra arbetsdagar i stället för en, och därför sjunker arbetskraftens pris. Det är nu fyra människor, som måste leverera inte bara arbete utan merarbete till kapitalet, för att en familj skall kunna leva. Så utökar maskineriet omedelbart det mänskliga exploateringsmaterialet, kapitalets egentliga exploateringsområde[501*] och samtidigt exploateringsgraden. Maskineriet revolutionerar också från grunden den formella förmedlingen av kapitalförhållandet, kontraktet mellan arbetare och kapitalist. På varubytets grundval var den första förutsättningen, att kapitalist och arbetare trädde i kontakt med varandra som fria personer, som oavhängiga varuägare, den ene som ägare av pengar och produktionsmedel, den andre som ägare av arbetskraft. Men nu köper kapitalet omyndiga eller halvmyndiga. Tidigare sålde arbetaren sin egen arbetskraft, som han förfogade över såsom formellt fri person. Nu säljer han hustru och barn. Han blir slavhandlare.[502*] Efterfrågan på barnarbete får också till formen likheter med den efterfrågan på negerslavar, som man är van att se i amerikanska tidningsannonser. En engelsk fabriksinspektör säger t.ex.:
"Min uppmärksamhet riktades på en annons i ortstidningen i en av de största manufakturstäderna i mitt distrikt, en annons som hade följande text: Önskas 12 till 20 pojkar, inte yngre än att de kan gälla för 13 år. Lön 4 sh. pr vecka. Hänvändelse till etc."[503*]
Frasen "kan gälla för 13 år" syftar på att barn under 13 år enligt fabrikslagen endast får arbeta 6 timmar om dagen. En legitimerad läkare (certifying surgeon) måste bestyrka åldern. Fabrikanten vill alltså ha pojkar, som ser ut som om de redan vore 13 år. När den engelska statistiken för de senaste 20 åren visar, att antalet barn under 13 år, som arbetar i fabrikerna, ofta avtar språngvis på ett överraskande sätt, så är orsaken enligt fabriksinspektörernas uttalanden, att de flesta certifying surgeons, som utställt attesterna, ändrar barnens ålder i överensstämmelse med kapitalisternas exploateringslust och föräldrarnas vinningslystnad. I det beryktade Londondistriktet Bethnal Green hålles varje måndag och tisdag offentlig marknad, då barn av bägge könen från 9 års ålder hyr ut sig själva till Londons sidenmanufakturer. "De vanliga villkoren är 1 shilling 8 pence i veckan (som föräldrarna får) och 2 pence till mig själv jämte te", säger ett av barnen. Kontrakten gäller endast för en vecka i taget. De scener som utspelas och det språk som föres på denna marknad är i sanning chockerande.[504*]. Det förekommer ännu i England, att kvinnor "tar barn från arbetshuset och hyr ut dem till vilken köpare som helst för 2 sh. 6 d. i veckan."[505*] Trots lagstiftningen säljes i Storbritannien ännu åtminstone 2.000 pojkar av sina föräldrar som levande skorstensfejarmaskiner (fast det finns maskiner som kunde ersätta dem).[506*]
Den revolution, som maskineriet åstadkommit i rättsförhållandet mellan köpare och säljare av arbetskraft, så att hela transaktionen förlorat till och med skenet av ett kontrakt mellan fria personer, skänkte senare det engelska parlamentet den juridiska förevändningen för statsinblandning i fabriksväsendet. Varje gång fabrikslagen inskränker barnarbetet till 6 timmar i industrigrenar som tidigare gått fria, hör man alltid på nytt fabrikanternas klagan över att en del av föräldrarna tar bort sina barn från den tvångsreglerade industrin för att sälja dem till sådana industrigrenar, där "arbetets frihet" ännu råder, d.v.s. där barn under 13 år tvingas att arbeta som vuxna och därför också kan säljas dyrare. Men då kapitalet till sin natur är en leveller, d.v.s. i alla produktionsgrenar kräver likhet i arbetets exploateringsvillkor som sin nedärvda rättighet, så medför den lagliga inskränkningen av barnarbetet i en industrigren, att det begränsas även i andra.
Redan tidigare har påpekats, vilket fysiskt fördärv som drabbar barn, ungdomar och arbetarkvinnor, vilka kapitalet genom maskintekniken utsätter för exploatering, först direkt i fabriker som växer upp på maskineriets grundval, och sedan indirekt i alla övriga industrigrenar. Här skall vi därför endast uppehålla oss vid en sida av saken, nämligen den stora dödligheten bland arbetarbarnen under de första levnadsåren. I 16 folkbokföringsdistrikt i England dör i genomsnitt endast 9.000 pr år av 100.000 barn under första levnadsåret (i ett distrikt endast 7.047). I 24 distrikt är dödstalet 10.000-11.000, i 39 distrikt 11.000-12.000, i 48 distrikt 12.000-13.000, i 22 distrikt över 20.000, i 25 distrikt över 21.000, i 17 distrikt över 22.000, i 16 distrikt över 23.000; i Hoo, Wolverhampton, Ashton-under-Lyne och Preston över 24.000, i Nottingham, Stockport och Bradford över 25.000, i Wisbeach 26.000 och i Manchester 26.125.[507*] Såsom en officiell läkarundersökning år 1861 uppvisat, beror de höga dödstalen, bortsett från lokala förhållanden, i första hand på mödrarnas sysselsättning utom hemmet och den försummelse och vanvård av barnen, som detta medför, på olämplig och bristande näring och bruk av opiater, vartill kommer att mödrarna förlorar sina naturliga känslor för barnen och i följd därav med avsikt svälter och förgiftar dem.[508*] I sådana jordbruksdistrikt, "där kvinnoarbetet är minimalt, är däremot dödstalet lägst".[509*]
1861 års undersökning medförde dock det oväntade resultatet, att dödstalet för barn under 1 år i några rena jordbruksdistrikt, belägna vid Nordsjökusten, var nästan lika högt som i de sämst beryktade fabriksdistrikten. Dr Julian Hunter fick därför i uppdrag att på ort och ställe utforska detta fenomen. Hans rapport ingår i "Sixth Report on Public Health".[510*] Dittills hade man trott, att det var malaria och andra sjukdomar, typiska för låglänta och sumpiga trakter, som hade härjat bland barnen. Undersökningen uppvisade raka motsatsen, nämligen
"att spädbarnens ovanligt höga dödlighetsprocent framkallades av samma orsak, som fördrev malarian: markens förvandling från moras på vintern och mager äng på sommaren till bördig spannmålsjord".[511*]
De 70 praktiserande läkare, som dr Hunter förhörde inom dessa distrikt, var "underbart samstämmiga" på denna punkt. I och med den intensivare brukningen av jorden infördes nämligen det industriella systemet.
"Gifta kvinnor, som arbetar i hopar tillsammans med pojkar och flickor, ställes för en bestämd summa till arrendatorns förfogande av en man, som kallas 'gängmästaren' och som hyr hopen i dess helhet. Ofta vandrar dessa skaror flera kilometer bort från sina byar. Morgon och kväll kan man möta dem på landsvägen, kvinnorna klädda i korta underkjolar, jackor, stövlar och emellanåt byxor, till utseendet mycket friska och kraftiga men fördärvade genom vanemässig lösaktighet och hänsynslösa i fråga om de ohälsosamma följder, som deras förkärlek för detta flackande och ostadiga levnadssätt medför för deras småttingar, som är lämnade vind för våg därhemma."[512*]
Alla fabriksdistriktens avigsidor dyker upp även här, barnamord i smyg och behandling av barn med opiat förekommer här i ännu högre grad.[513*] Dr Simon, som är Privy Councils [71] medicinske ämbetsman och huvudredaktör för "Reports on Public Health", säger:
"Min kännedom om det onda det medför må förklara den djupa avsky, varmed jag betraktar det förhållandet, att vuxna kvinnor i stor utsträckning är sysselsatta i industrin."[514*] "Det skulle i själva verket vara en lycka för Englands industridistrikt", utbrister fabriksinspektör B. Baker i en officiell rapport, "om det bleve förbjudet för varje gift kvinna, som har familj, att överhuvud arbeta i någon fabrik."[515*]
Det moraliska förfall, som den kapitalistiska exploateringen av kvinno- och barnarbetet medför, har så uttömmande beskrivits av F. Engels i hans "Die Lage der arbeitenden Klasse in England" och av andra författare, att jag här endast behöver erinra därom. Den intellektuella ödeläggelsen, som artificiellt åstadkoms genom att omogna människor förvandlades till maskiner för produktion av mervärde, måste noga skiljas från den primitiva okunnighet, som lägger anden i träde utan att förstöra dess utvecklingsförmåga och naturliga fruktbarhet. Dessa fakta tvingade slutligen till och med det engelska parlamentet att göra elementarundervisningen till ett lagstadgat villkor för "produktiv" förbrukning av barn under 14 år i de industrigrenar, som lyder under fabrikslagen. Den kapitalistiska produktionens anda lyste tydligt fram i den vårdslösa redigeringen av fabrikslagarnas s.k. uppfostringsklausul, i bristen på administrativ ledning, varigenom denna tvångsundervisning till stor del stannade på papperet, i fabrikanternas opposition mot lagen och i deras knep och kryphål för att kringgå den.
"Det är parlamentet man måste klandra, för att det har utfärdat en skenlag (delusive law), som ger sig ut för att sörja för barnens uppfostran men inte innehåller en enda bestämmelse, som kan garantera att syftet uppnås. Lagen bestämmer inget annat, än att barnen ett visst antal timmar (3) pr dag skall stängas in bakom fyra väggar i ett hus, som kallas skola, och att deras exploatör varje vecka måste få ett intyg härom av en person, som kallar sig skollärare eller skollärarinna."[516*]
Innan den reviderade fabrikslagen utkom år 1844, var det inte ovanligt, att skolläraren eller lärarinnan hade undertecknat skolbesöksintyget med ett kors, enär vederbörande inte ens var skrivkunniga.
"Vid ett besök, som jag gjorde i en skola, som utfärdade dylika certifikat, blev jag så häpen över skollärarens okunnighet, att jag frågade honom: 'Förlåt, min herre, kan ni läsa?' Han svarade: 'Ih jeh, ebbes summat' (ja, en liten smula). För att ursäkta sig tillade han: 'I varje fall övervakar jag mina elever.' "
Under förberedelserna för 1844 års lag avslöjade fabriksinspektörerna det bedrövliga tillståndet i dessa s.k. skolor, vilkas attester de måste godkänna såsom giltiga enligt lagen. Allt vad de lyckades genomdriva var, att från 1844 "uppgifterna i skolcertifikatet måste vara ifyllda med skollärarens egen handstil och hans för- och efternamn undertecknade av honom själv".[517*]
Sir John Kincaid, fabriksinspektör för Skottland, berättar om liknande erfarenheter i tjänsten.
"Den första skola som vi besökte hölls av en mrs Ann Killin. Då jag uppmanade henne att stava sitt namn, gjorde hon genast ett fel genom att börja med bokstaven C, men hon ändrade sig genast och sade att hennes namn började med K. När jag såg hennes underskrift i attestböckerna, märkte jag dock att hon stavade namnet olika, liksom hennes skriftliga prestationer i övrigt vittnade om hennes oduglighet att undervisa. Hon medgav också själv, att hon inte kunde föra elevregistret ... I en annan skola fann jag en skolsal, som var 15 fot lång och 10 fot bred, och där räknade jag till 75 barn, som i korus skrek något obegripligt."[518*] "Det är dock inte bara i sådana jämmerliga hålor, som barnen får skolcertifikat men ingen undervisning, ty i många skolor, där läraren är kompetent, strandar hans bemödanden nästan helt på att han skall ta hand om ett gytter av barn i alla åldrar, från 3 år och uppåt. Hans utkomst, som även i bästa fall är eländig, är helt och hållet beroende av de slantar han kan få av barnen, varför han tar emot dessa i så stort antal, som det överhuvud är möjligt att stoppa in i ett rum. Därtill kommer, att skolan är sparsamt möblerad, det råder brist på både läroböcker och annan skolmateriel, och den instängda och vidriga luften i lokalen verkar deprimerande på de stackars barnen själva. Jag besökte flera sådana skolor, där jag såg långa rader av barn, som absolut ingenting gjorde; men detta intygas vara skolgång, och dessa barn figurerar i den officiella statistiken såsom undervisade (educated)."[519*]
I Skottland söker fabrikanterna så mycket som möjligt utestänga skolpliktiga barn.
"Detta är tillräckligt för att bevisa fabrikanternas ovilja mot uppfostringsklausulerna."[520*]
Detta framträder på ett groteskt och skakande sätt i kattun- och andra tryckerier, som sorterar under en egen fabrikslag. Enligt lagens bestämmelser
"måste varje barn, innan det anställes i ett sådant tryckeri, ha gått i skola åtminstone 30 dagar och minst 150 timmar under de 6 månaderna närmast före anställningens första dag. Medan barnet arbetar i tryckeriet, måste det likaså besöka skolan under 30 dagar och 150 timmar under varje 6-månadersperiod ... Skolgången måste ske mellan kl. 8 f.m. och 6 e.m., och om den varar mindre än 2½ eller mer än 5 timmar samma dag, får den inte medräknas i de 150 timmarna. I vanliga fall går barnen i skolan både förmiddag och eftermiddag, sammanlagt 5 timmar pr dag i 30 dagar. Efter dessa 30 dagar, då de lagstadgade 150 timmarna är avverkade, då barnen - för att använda deras eget språk - har klarat av boken, återvänder de till tryckeriet, där de nu åter stannar i 6 månader, då tiden är mogen för en ny skoltermin, och så går de i skolan, tills de har klarat av boken ... Ganska många av dessa barn, som besöker skolan under de föreskrivna 150 timmarna, kan lika litet, när de återvänder från 6-månadersperioden i tryckeriet, som när de började skolan första gången ... Allt vad de lärde under den förra skolperioden, har de naturligtvis glömt bort. I andra kattuntryckerier blir skolgången helt och hållet beroende av i vilken utsträckning fabriken har behov av barnen. De lagstadgade timmarna avverkas under varje 6-månadersperiod genom avbetalningar på 3-5 timmar i taget, kanske utströdda över 6 månader. En dag är barnen i skolan t.ex. från kl. 8 till 11 f.m., en annan dag kl. 1-4 e.m., och sedan de därefter har blivit borta några dagar, återkommer de plötsligt från 3 till 6 e.m. kanske 3, 4 dagar eller en hel vecka. Sedan försvinner de igen för 3 veckor eller en månad och återvänder till skolan för några 'spartimmar' någon 'avfallsdag', då kapitalisten tillfälligtvis inte har användning för dem. Så blir barnen knuffade (buffeted) hit och dit, från skolan till fabriken, från fabriken till skolan, tills de 150 skoltimmarna är avklarade."[521*][CXXX*]
Då maskineriet medför, att kvinnor och barn kommer i övervägande flertal bland den kombinerade arbetspersonalen, brytes slutligen det motstånd, som den manlige arbetaren i manufakturen ännu förmådde resa mot kapitalets despoti.[522*]
Om maskineriet är det mest verksamma medlet att öka arbetets produktivitet, d.v.s. att förkorta den arbetstid som är nödvändig för att producera en vara, så är det å andra sidan som bärare av kapitalet det mest verksamma medlet att förlänga arbetsdagen utöver alla rimliga gränser. Å ena sidan skapar maskineriet nya möjligheter för kapitalet att få fritt spelrum för sin tendens att förlänga arbetsdagen, å andra sidan får kapitalet nya motiv, som ökar dess glupande aptit på främmande arbete.
Maskineriet leder till att arbetsmedlens verksamhet blir oberoende i sitt förhållande till arbetaren. Maskineriet är i och för sig ett industriellt perpe-tuum mobile, som skulle producera oavbrutet, om det inte stötte på vissa naturhinder hos sina mänskliga medhjälpare: deras kroppsliga svaghet och deras egensinne. Såsom kapital får maskineriet med kapitalistens hjälp både vilja och medvetande och är därför besjälat av en önskan att tvinga den motspänstiga men elastiska människonaturen att uppge sitt motstånd.[523*] Detta motstånd är i förväg nedsatt, emedan arbetet vid maskinerna ser ut att vara lätt, och emedan kvinnor och barn anpassar sig lättare.[524*]
Som vi har sett, står maskineriets produktivitet i omvänt förhållande till storleken av det värde, som det överför till produkten. Ju längre period maskinen fungerar, desto större mängd produkter måste dela på det värde, som maskinen tillsätter, och desto mindre blir den värdedel, som varje enskild vara erhåller. Men maskineriets aktiva livsperiod bestämmes uppenbarligen av arbetsdagens längd eller den dagliga arbetsprocessens längd, multiplicerad med det antal dagar processen upprepas.
Maskinens förslitning motsvarar ingalunda exakt matematiskt den tid den användes.[524a*] Och även under denna förutsättning representerar en maskin, som dagligen tjänstgör 16 timmar i 7½ år, en lika lång produktionsperiod som en maskin, som tjänstgör endast 8 timmar om dagen i 15 år, och den förra överför inte mer värde till totalprodukten än den senare. Men i första fallet skulle maskinens värde reproduceras dubbelt så fort, och kapitalisten skulle med dess hjälp sluka lika mycket merarbete på 7½ år som annars på 15 år.
Maskinens materiella förslitning är av dubbel art. Dels slites den genom användningen, på samma sätt som myntstycken slites genom cirkulationen. Men den slites också, när den inte användes, liksom ett svärd kan hänga och rosta i skidan. Det förtäres av luftfuktigheten. Det första slagets slitning står mer eller mindre i direkt proportion till användningen, slitning av det andra slaget i viss mån i omvänt förhållande därtill.[525*]
Vid sidan av den materiella förslitningen är maskinen emellertid också föremål för vad man kunde kalla moraliskt slitage. Den förlorar bytesvärde, i samma utsträckning som samma slags maskiner kan produceras billigare än förut, eller bättre maskiner konstrueras, som konkurrerar med de äldre.[526*] I bägge fallen bestämmes dess värde, hur ung och livskraftig den eljest än må vara, inte genom den arbetstid, som faktiskt är förkroppsligad i den, utan genom den arbetstid som behövs för dess egen reproduktion eller för reproduktion av en bättre maskin. Den förlorar därför mer eller mindre i värde. Ju kortade period dess totalvärde reproduceras på, desto mindre risk för moralisk förslitning, och ju längre arbetsdag, desto kortade sådan period. Så snart maskineri införes i en produktionsgren, följer nya metoder slag i slag, som gör det möjligt att framställa maskiner billigare än förr,[527*] och förbättringar, införes, som inte bara förvandlar vissa delar av maskinen utan även maskinen i dess helhet. Detta speciella motiv att förlänga arbetsdagen verkar därför starkast under tiden närmast efter maskineriets införande.[528*]
Om ett dubbelt så stort antal arbetare som förut skall exploateras under i övrigt oförändrade förhållanden och utan att arbetsdagen förlänges, måste inte endast den del av det konstanta kapitalet, som är nedlagd i råmaterial och biämnen, fördubblas, utan också den del som är nedlagd i maskiner och byggnader. Om däremot arbetsdagen förlänges, växer produktionen, utan att det blir nödvändigt att öka det kapital som är nedlagt i maskineri och byggnader.[529*] Inte nog med att mervärdet växer, utan dessutom minskar de utlägg som är nödvändiga för utbytet. Detta är visserligen alltid fallet, när arbetsdagen förlänges, men verkningarna är mycket mera omfattande, när maskiner användes, emedan en mycket större del av kapitalet då är nedlagt i arbetsmedel.[530*] Efterhand som maskindriften utvecklas, bindes en ständigt större del av kapitalet i en sådan form, att den alltid kan användas till att frambringa nya värden, samtidigt som den förlorar bruksvärde och bytesvärde, så snart kontakten med det levande arbetet avbrytes. Herr Ashworth, en engelsk bomullsmagnat, gav professor Nassau W. Senior en lektion genom följande uttalande:
"Om en jordbrukare lägger ner sin spade, blir för denna period ett kapital på 18 pence onyttigt. Om en av vårt folk (d.v.s. fabriksarbetarna) lämnar fabriken, blir ett kapital onyttigt, som har kostat 100.000 p.st."[531*]
Tänk er bara! Göra ett kapital, som har kostat 100.000 p.st., "onyttigt", om också bara för ett ögonblick! Det är i själva verket himmelsskriande, att våra arbetare överhuvud någonsin lämnar fabriken! Maskineriets växande omfång gör en ständig förlängning av arbetsdagen "önskvärd", vilket professor Senior inser, sedan han undervisats av Ashworth.[532*]
Maskinen producerar relativt mervärde, inte bara direkt, i det den sänker arbetskraftens värde och indirekt genom att producera arbetarnas nödvändiga existensmedel billigare än förr. När maskineriet först införes i enskilda fabriker, frambringar det också mervärde genom att öka verkningarna av det arbete, som maskinens ägare förbrukar. Produktens samhälleliga värde överstiger dess individuella värde, och kapitalisten blir därigenom i stånd att ersätta arbetskraftens dagsvärde med en mindre del av dagsproduktens värde än förut. Under denna övergångstid, då maskindriften är ett slags monopol, är vinsten därför utomordentligt stor, och kapitalisten söker att så grundligt som möjligt utnyttja denna "den unga kärlekens första tid" genom största möjliga förlängning av arbetsdagen. Vinstens storlek retar den glupande aptiten efter mera vinst.
Efterhand som maskineriet blir vanligare i en produktionsgren, sjunker maskinproduktens samhälleliga värde ner emot dess individuella värde, och den lag träder i kraft, som säger att mervärdet inte frambringas av de arbetare, som kapitalisten har ersatt med maskiner, utan tvärtom av de arbetare, som han sysselsätter vid maskinerna. Mervärdet uppkommer endast ur kapitalets variabla del, och vi har ju sett att mervärdemängden bestämmes av två faktorer, nämligen mervärdekvoten och antalet samtidigt sysselsatta arbetare. Om arbetsdagens längd är given, bestämmes mervärdekvoten av den proportion, vari arbetsdagen indelas i nödvändigt arbete och merarbete. Antalet samtidigt sysselsatta arbetare beror å sin sida på förhållandet mellan det variabla och det konstanta kapitalet. Det är nu klart, att maskindriften, hur den än genom att stegra arbetets produktivkraft ökar merarbetet på det nödvändiga arbetets bekostnad, endast kan frambringa detta resultat genom att minska det antal arbetare, som ett visst kapital sysselsätter. Maskindriften förvandlar en kapitaldel, som förut var variabel, d.v.s. omsattes i levande arbetskraft, till maskineri, alltså till konstant kapital, som inte producerar mervärde. Det är t.ex. omöjligt att pressa ut lika mycket mervärde av 2 arbetare som av 24. Även om var och en av de 24 arbetarna på 12 timmar levererar endast en timmes merarbete, så levererar de tillsammans 24 timmars merarbete, medan de två arbetarnas totalarbete endast utgör 24 timmar. Att använda maskineri för produktion av mervärde innebär en inneboende motsägelse, eftersom maskineriet endast kan förstora den ena av de två faktorer, varav mervärdets storlek beror, nämligen mervärdekvoten, genom att samtidigt minska den andra faktorn, arbetarnas antal. Denna inre motsättning framträder, så snart bruket av maskineri slår igenom i en industrigren, med påföljd att värdet av de varor, som produceras med hjälp av maskineri, bestämmer det samhälleliga värdet för alla varor av samma slag. Och det är också denna inre motsättning, som driver kapitalisten, utan att han är medveten därom,[533*] till en våldsam förlängning av arbetsdagen för att på så sätt kompensera minskningen i det relativa antalet exploaterade arbetare genom att öka inte endast det relativa utan även det absoluta merarbetet.
Den kapitalistiska användningen av maskineriet skapar nya, starka motiv för en omåttlig förlängning av arbetsdagen. Den omskapar både själva arbetssättet och den samhälleliga organisationen av arbetet på ett sätt, som bryter ner arbetarnas motstånd. Användningen av maskineri drar också in nya grupper av arbetare i industrin, varvid de gamla arbetarna tränges undan, samtidigt som maskinerna direkt inbesparar arbetskraft. Härigenom uppstår en arbetslös befolkning,[534*] som är tvingad att låta kapitalet ensidigt diktera arbetsvillkoren. Detta är orsaken till det påfallande draget i den moderna industrins historia, att maskinen bryter ner alla naturliga och moraliska gränser för arbetsdagen. Det är också orsaken till den ekonomiska paradoxen, att det väldigaste hjälpmedlet för att förkorta arbetsdagen utnyttjas som det mest ofelbara medel att förvandla arbetarens och hans familjs hela livstid till arbetstid för kapitalets förökning. "Om varje verktyg", så drömde Aristoteles, antikens största tänkare,
"kunde utföra sitt vederbörliga arbete på befallning eller efter egen instinkt, såsom Daidalos' konstverk rörde sig av sig själv eller som Hefaistos' trefötter av egen drift gick till det heliga arbetet, om skyttlarna på det sättet vävde av sig själva, så behövde varken verkmästaren några medhjälpare eller herrarna några slavar."[535*]
Och Antipatros, en grekisk diktare från Ciceros tid, hälsade uppfinningen av vattenkvarnen att mala spannmål med, denna grundform för allt produktivt maskineri, såsom slavinnornas befriare och den gyllene tidsålderns skapare.[536*] "Dessa hedningar, ja dessa hedningar!" De begrep ingenting alls av politisk ekonomi och kristendom, vilket ju den klyftige Bastiat och redan före honom den ännu skarpsinnigare MacCulloch hade upptäckt. De begrep bl.a. inte, att maskinen är ett beprövat medel att förlänga arbetsdagen, och de ursäktade måhända den enes slaveri som ett medel för den andres fulla mänskliga utveckling. Men de saknade de speciellt kristliga känslor, som är nödvändiga för att predika massornas slaveri i syfte att göra några råa och halvbildade knoddar till "eminent spinners", "extensive sausage makers" och "influential shoe black dealers".[CXXXI*]
Den kapitalistiska användningen av maskineri åtföljes av en hänsynslös förlängning av arbetsdagen, något som angriper samhället i själva livsrötterna och som därför leder till en reaktion från samhällets sida och till införande av normalarbetsdag. Normalarbetsdagen leder till intensifiering av arbetet, en utveckling som är av avgörande betydelse och som vi redan tidigare har berört. Vid analysen av det absoluta mervärdet handlade det närmast om arbetsdagens längd, medan vi förutsatte att arbetets intensitet förblev oförändrad. Vi skall nu se, hur den ökade arbetsintensiteten inträder i stället för förlängning av arbetsdagen.
Med maskineriets utveckling uppkommer givetvis efterhand en särskild klass av maskinarbetare med samlad erfarenhet, som är i stånd att utföra sitt arbete snabbare, d.v.s. arbetets intensitet ökar. I England löper sålunda under ett halvt sekel arbetsdagens förlängning parallellt med fabriksarbetets växande intensitet. Å andra sidan är det självklart, att ett arbete som inte bara kräver en kraftutveckling för ögonblicket utan skall fortsätta dag efter dag med samma regelbundna likformighet, slutligen når en kritisk punkt, där förlängning av arbetsdagen och ökning av arbetets intensitet utesluter varandra. Detta har till följd att arbetsdagen endast kan förlängas, när arbetsintensiteten avtar, medan å andra sidan ökad arbetsintensitet endast är möjlig, om arbetsdagen förkortas. Så snart arbetarklassens mer och mer växande förbittring tvingade staten att genom lagstiftning förkorta arbetsdagen, först genom att påbjuda normalarbetsdagen för de egentliga fabrikerna, från det ögonblick alltså, då möjligheten att öka mervärdet genom att förlänga arbetsdagen en gång för alla var stängd, kastade sig kapitalet med all makt och fullt medvetet över produktionen av relativt mervärde genom forcerad utveckling av maskinsystemet. Samtidigt inträdde en förändring i det relativa mervärdets karaktär. Metoden för produktion av relativt mervärde består i allmänhet däri, att arbetaren genom arbetets stegrade produktivkraft blir i stånd att producera mera under samma tid och med samma arbetsinsats. Samma arbetstid tillför totalprodukten samma värde som förr, trots att detta oförändrade bytesvärde motsvarar mera bruksvärde än tidigare, medan den enskilda varans värde samtidigt sjunker. Annorlunda ställer sig saken, då arbetsdagen förkortas genom lagstiftning och kraftigt stimulerar produktivkrafternas utveckling och produktionsmedlens rationella användning, samtidigt som den leder till ökade arbetsprestationer, stegrad anspänning av arbetskraften, hårdare komprimering av arbetstiden. Arbetaren tvingas till en förtätad arbetsinsats, som är möjlig, endast när arbetsdagen förkortas. Denna sammanpressning av en större arbetsmängd under en given tidsrymd gäller nu för vad den är: en större arbetsmängd. Arbetet kan nu inte bara mätas i tid, utan arbetets intensitet måste också tas med i beräkningen.[537*] Tiotimmarsdagens intensivare arbetstimmar innehåller nu lika mycket eller mera utgiven arbetskraft än tolvtimmarsdagens mera "porösa" timmar. Tiotimmarsdagens enskilda arbetstimme frambringar därför lika stort eller större värde än tolvtimmarsdagens mindre intensiva 1½ timme. Även om man bortser från att det relativa mervärdet ökar, när arbetets produktivkraft stiger, så frambringar 31/3 timmars merarbete under en 10 timmars arbetsdag nu lika stort värde som 4 timmars merarbete under en 12 timmars arbetsdag.
Därmed uppstår frågan: hur ökar arbetets intensitet?
Den första verkan av arbetsdagens förkortning beror på det självklara faktum, att arbetskraftens verkningsförmåga står i omvänd proportion till dess verkningstid. Inom vissa gränser vinner man därför i kraftutveckling vad som förloras i tidrymd, och genom betalningssättet[538*] skaffar sig kapitalisten garanti för att arbetaren verkligen också levererar mera arbete än förut. I manufakturer som t.ex. krukmakeriet, där maskineriet spelar liten eller ingen roll, har fabrikslagens införande slående bevisat, att redan arbetsdagens förkortning i överraskande grad har förbättrat arbetarnas energi, punktlighet, ordningssinne etc.[539*] Men det verkade osäkert, om samma verkningar skulle visa sig i den egentliga fabriken, där arbetarna är beroende av maskinernas kontinuerliga och likformiga rörelse och den strängaste disciplin som följd därav redan var genomförd. När man år 1844 förhandlade om arbetsdagens avkortning till mindre än 12 timmar, förklarade fabrikanterna därför nästan enstämmigt, att "förmännen i de olika avdelningarna såg till, att ingen tid gick tillspillo", "att arbetarnas påpasslighet och uppmärksamhet knappast kan ökas". Om man förutsätter, att maskinernas tempo och alla andra förhållanden förblir oförändrade, "vore det därför orimligt att vänta, att större påpasslighet och uppmärksamhet från arbetarnas sida skulle medföra märkbara fördelar i välskötta fabriker."[540*] Detta påstående blev vederlagt genom experiment. Den 20 april 1844 genomförde herr R. Gardner en förkortning av arbetsdagen från 12 till 11 timmar i sina två fabriker i Preston. Efter ungefär ett års förlopp visade det sig, att "samma mängd produkter framställdes med samma omkostnader som förut, och samtliga arbetare tjänade lika mycket på 11 timmar som tidigare på 12."[541*] Jag förbigår här experimenten i spinneri- och kardavdelningarna, emedan maskineriets hastighet där vid samma tid ökades (med 2 %). I väveriet däremot, där till på köpet många olika slags lätta, finare tyger vävdes, skedde inte alls några ändringar i de objektiva produktionsbetingelserna. Resultatet var:
"Från 6 januari till 20 april 1844 med 12 timmars arbetsdag var veckoinkomsten i genomsnitt 10 sh. 1½ d. pr arbetare. Från 20 april till 29 juni 1844 med 11 timmars arbetsdag var veckoinkomsten i genomsnitt 10 sh. 3½ d. pr arbetare."[542*]
Här producerades mera på 11 timmar än förut på 12, uteslutande på grund av mera regelbundet arbete och bättre användning av tiden. Medan arbetaren fick samma lön som förut och vann en timmes fritid pr dag, fick kapitalisten samma mängd produkter och sparade samtidigt kol, gas o.s.v. för en timme. Liknande experiment utfördes med samma resultat i herrar Horrocks och Jacsons fabriker.[543*]
När arbetsdagen förkortas, skapas de subjektiva betingelserna för ett bättre utnyttjande av arbetstiden, enär arbetarna blir i stånd att utföra mera arbete än förut under loppet av en given tid. Så snart lagstiftningen griper in och förkortar arbetsdagen, blir därför maskinen i kapitalistens hand ett objektivt medel att systematiskt utpressa mera arbete på samma tid. Detta sker på två olika sätt: dels genom att maskinens hastighet ökas, dels genom att samma arbetare får flera maskiner än förut att sköta, varigenom hans arbetsfält utvidgas. Den ökade arbetsintensiteten medför omedelbart ett behov av förbättrat maskineri, ty den kortare arbetsdagen tvingar kapitalisten att hålla produktionskostnaderna nere så mycket som möjligt. Samtidigt är den förbättrade konstruktionen av maskinerna en nödvändig betingelse för att kunna utöva ett starkare tryck på arbetaren. Förbättringar av ångmaskinen ökar dess hastighet och gör det möjligt att driva ett mera omfångsrikt maskineri med hjälp av samma motor med oförändrad eller t.o.m. minskad kolförbrukning. Förbättringar av transmissionsmekanismen minskar friktionen och samtidigt även hjulaxlarnas diameter och vikt, något som påtagligt skiljer det moderna maskineriet från det äldre. Förbättringarna i arbetsmaskineriet slutligen medför, att maskinen förminskas, samtidigt som dess produktivitet ökar på grund av ökad hastighet (såsom i fråga om den moderna ångvävstolen), eller också ökar antalet verktyg som den sätter i rörelse, samtidigt som maskinen själv blir större (som i fråga om spinnmaskinen), eller också ökas dessa verktygs rörlighet genom obetydliga detaljändringar, som då spindlarnas hastighet hos den automatiska mule-maskinen vid mitten av 50-talet ökades med 1/5.
Arbetsdagens förkortning till 12 timmar daterar sig i England från 1832. Redan 1836 förklarade en engelsk fabrikant:
"Det utföres betydligt mera arbete i fabrikerna nu än förr, på grund av den större påpasslighet och energi som maskineriets starkt ökade hastighet kräver av arbetaren."[544*]
År 1844 presenterade lord Ashley, numera earl of Shaftesbury, följande dokumentariskt belagda redogörelse i underhuset:
"De arbetare, som är sysselsatta i fabriker, utför nu tre gånger så mycket arbete som innan fabriker blev anlagda. Maskineriet har utan tvivel övertagit arbete, som skulle ha krävt miljoner människors muskelkraft, men det har samtidigt i häpnadsväckande (prodigiously) grad ökat arbetet för de människor, som behärskas av dess gigantiska rörelse ... År 1815 måste en arbetare, som skötte två mule-maskiner, under spinningen av garn nr 40 gå 8 (engelska) mil under loppet av en 12 timmars arbetsdag. År 1832 måste samma arbetare under spinningen av samma slags garn gå 20 mil och ofta mera. År 1825 måste spinnaren varje dag göra 820 utdrag vid varje mule, totalt 1.640 utdrag på 12 timmar. År 1832 måste han dagligen göra 2.200 utdrag vid varje mule, totalt 4.400; år 1844 2.400 (4.800); och i några fall är den fordrade arbetsmängden ännu större ... Jag har här ett annat dokument från 1842, vari påvisas att arbetet ökar progressivt, inte endast emedan arbetaren måste gå en längre sträcka än förut, utan också emedan den varumängd som produceras ökar, medan arbetarantalet är proportionsvis mindre än förr. Dessutom användes nu ofta bomull av dålig kvalitet, som kräver mer arbete ... I kardavdelningen har arbetet också ökat i hög grad. Här gör nu en man det arbete, som förr var uppdelat på två ... I väveriet, där ett stort antal, mest kvinnliga arbetare är sysselsatta, har arbetet under de senaste åren ökat med gott och väl 10% på grund av maskineriets ökade hastighet. År 1838 producerade spinneriet 18.000 härvor pr vecka, år 1843 var antalet 21.000. År 1819 gjorde ångvävstolens skyttel 60 slag i minuten, år 1842 var hastigheten 140 slag pr minut, vilket innebär en stor arbetsökning."[545*]
I betraktande av den märkliga arbetsintensitet, som hade uppnåtts redan 1844 under 12-timmarsdagens herravälde, syntes det den gången berättigat, när de engelska fabrikanterna påstod att varje ytterligare framsteg i denna riktning vore omöjligt, och att varje förkortning vore liktydig med minskning av produktionen. Tankegångens skenbara riktighet framgår bäst av ett samtida uttalande av fabrikanternas outtröttlige kritiker, fabriksinspektör Leonard Horner:
"Då den producerade varumängden huvudsakligen beror på maskinernas hastighet, måste det ligga i fabrikanternas intresse att driva upp hastigheten till den yttersta gräns, som är förenlig med maskineriets bevarande och varornas kvalitet, och som inte äventyrar arbetarens möjlighet att kontinuerligt följa maskineriets gång. Det händer ofta, att fabrikanten i sin iver allt för mycket forcerar hastigheten. Men driftsavbrott och försämrad varukvalitet väger då tyngre än hastigheten, och han blir tvungen att moderera maskineriets gång. Jag kom därför till den slutsatsen, att då en energisk och intelligent fabriksledare kunde fundera ut den lönsamma maximihastigheten, skulle det inte vara möjligt att producera lika mycket på 11 som på 12 timmar. Jag räknade dessutom med att arbetare, som hade ackordslön, skulle anstränga sig till den yttersta gränsen för sin förmåga."[546*]
Trots Gardners och andras experiment kom Horner därför till det resultatet, att en ytterligare förkortning av arbetsdagen under 12 timmar skulle medföra nedgång i produktionen.[547*] Han citerar själv 10 år senare sina betänkligheter från 1845 som bevis för hur litet han den gången förstod maskineriets och den mänskliga arbetskraftens anpassningsförmåga, som medger att bägge samtidigt spännes till det yttersta på grund av arbetsdagens lagligen genomförda förkortning.
Vi kommer nu till tiden efter 1847, då tiotimmarsdagen infördes i de engelska bomulls-, ylle-, siden- och linnefabrikerna.
"Spindlarnas hastighet har ökat, i fråga om throstles med 500 och i fråga om mules med 1.000 varv i minuten, d.v.s. trostlespindeln som 1839 gjorde 4.500 varv i minuten gör nu (1862) 5.000, och mulespindeln har ökat från 5.000 till 6.000 pr minut. Hastigheten ökade alltså i första fallet med 10 % och i andra fallet med 20 % ."[548*]
James Nasmyth, den berömde civilingenjören från Patricroft vid Manchester, gav år 1852 i ett brev till Leonard Horner en översikt över de förbättringar, som hade gjorts på ångmaskinen under tiden 1848-1852. Sedan han har påpekat, att ånghästkraften, som i den officiella statistiken ännu beräknas på grundval av ångmaskinens effekt år 1828,[549*] numera endast är nominell och endast kan tjäna som index för den verkliga kraften, säger han bl.a.:
"Det råder inget tvivel om att ångmaskiner av samma vikt, ofta identiskt samma maskiner, som endast blivit försedda med moderna förbättringar, nu i genomsnitt utför 50 % mera arbete än förut, och att samma ångmaskiner som på den tiden, då hastigheten var begränsad till 220 fot pr minut, levererade 50 hästkrafter, nu ofta lämnar inemot 100 hästkrafter ... Den moderna ångmaskinen på lika många nominella hästkrafter kan ge betydligt större kraftverkan än förr på grund av förbättrad konstruktion, minskade dimensioner och andra förändringar på ångpannan o.s.v. ... Trots att samma antal arbetare sysselsättes i förhållande till antalet hästkrafter, så användes i verkligheten färre arbetare än förut i förhållande till arbetsmaskineriet."[550*]
År 1850 använde fabrikerna i det förenade konungariket 134.217 nominella hästkrafter för att driva 25.638.716 spindlar och 301.495 vävstolar. År 1856 utgjorde antalet spindlar och vävstolar resp. 33.503.580 och 369.205. Om hästkraften hade haft samma effekt 1856 som 1850, så hade 175.000 hästkrafter varit nödvändiga. Enligt den officiella statistiken användes emellertid endast 161.435 hästkrafter, alltså drygt 10.000 mindre än beräkningarna på basis av 1850 års förhållanden visar.[551*]
"De statistiska resultaten från år 1856 visar, att fabrikssystemet raskt griper omkring sig, att fastän arbetarantalet i förhållande till antalet hästkrafter är detsamma som förr, så är ett mindre antal sysselsatta i förhållande till det använda maskineriet, att ångmaskinen förmår driva en större mängd maskineri genom bättre utnyttjande av kraften och av andra orsaker, och att en större produktmängd erhålles på grund av förbättrat maskineri, förändrade fabrikationsmetoder, maskineriets ökade hastighet och en rad andra orsaker."[552*] "De stora förbättringar, som har genomförts i maskiner av alla slag, har i hög grad ökat deras produktivkraft. Det var otvivelaktigt arbetsdagens förkortning ... som gav impulsen till dessa förbättringar. Sistnämnda förhållande i kombination med en ökad press på arbetarna medförde, att det producerades minst lika mycket under den" (med två timmar eller 1/6) "förkortade arbetsdagen som förut under den längre."[553*]
Redan det faktum, att antalet engelska textilfabriker ökade med 32 % från 1838 till 1850, medan ökningen var 86 % från 1850 till 1856, är tillräckligt för att visa, att fabrikanternas profit ökade med den intensivare exploateringen av arbetskraften.[553a*][118]
Hur stora än den engelska industrins landvinningar var under de åtta åren från 1848 till 1856, under 10-timmarsdagens herravälde, så blev framstegen betydligt överträffade under den följande sexårsperioden 1856-1862. I sidenfabrikerna t.ex. 1856: 1.093.799 spindlar, 1862: 1.388.544. 1856: 9.260 vävstolar, 1862: 10.709. Arbetarantalet däremot 1856: 56.131, 1862: 52.429. Detta innebär en ökning av antalet spindlar med 26,9 % och av vävstolarna med 15,6 %, samtidigt som arbetarantalet minskat med 7 %. År 1850 användes i kamgarnsfabrikerna 875.830 spindlar, 1856: 1.324.549 (ökning 21,2 %), 1862: 1.289.172 (minskning 2,7 %). Men räknar man bort dubbelspindlarna, som figurerar i 1856 års statistik, så förblev spindelantalet efter 1856 tämligen oförändrat. Däremot fördubblades från 1850 i många fall spindlarnas och vävstolarnas hastighet. Antalet ångdrivna vävstolar i kamgarnsfabrikerna 1850: 32.617, 1856: 38.956, 1862: 43.048. Antalet arbetare var där 1850: 79.737, 1856: 87.794, 1862: 86.063. Därav barn under 14 år 1850: 9.956, 1856: 11.228, 1862: 13.178. Trots stark ökning av antalet vävstolar från 1856 till 1862 minskade alltså totalantalet anställda arbetare men ökade antalet exploaterade barn.[554*]
Den 27 april 1863 förklarade parlamentsledamoten Ferrand i underhuset:
"Arbetardelegerade från 16 distrikt i Lancashire och Cheshire, på vilkas vägnar jag talar, har meddelat mig att arbetsintensiteten i fabrikerna på grund av maskineriets förbättring ständigt ökar. Medan tidigare en arbetare med medhjälpare skötte två vävstolar, sköter nu en arbetare utan hjälp tre vävstolar, och det är inte ovanligt att en man kan få sköta fyra o.s.v. Framlagda fakta visar tydligt, att 12 timmars arbete nu pressas in på mindre än 10 timmar. Det är därför uppenbart, att fabriksarbetarnas arbetsbörda har ökat oerhört under de senaste 10 åren."[555*]
Trots att fabriksinspektörerna outtröttligt och med full rätt lovprisar de gynnsamma verkningarna av 1844 och 1850 års fabrikslagar, medger de dock att förkortningen av arbetsdagen redan har framkallat en sådan stegring av arbetsintensiteten, att arbetarnas hälsa och därmed arbetskraften själv skadas.
"I de flesta bomulls-, kamgarns- och sidenfabriker utsättes arbetarna för en tröttande anspänning, för att de på ett tillfredsställande sätt skall kunna passa maskinerna, vilkas hastighet har ökat utomordentligt under de senaste åren. Detta är sannolikt en av orsakerna till den ökade dödligheten i lungsjukdomar, som dr Greenhow har påvisat i sin senaste utmärkta rapport."[556*]
Det råder inte minsta tvivel om att kapitalets tendens att skaffa sig kompensation genom att öka arbetets intensitet, när lagstiftningen avskär möjligheterna att förlänga arbetsdagen, och genom att missbruka varje förbättring i maskineriet som ett medel till ökad utsugning av arbetskraften, snart åter måste leda till en kris, då en ny förkortning av arbetsdagen blir oundviklig.[557*] Å andra sidan överträffar den engelska industrins frammarsch under tiden efter 1848, d.v.s. under 10-timmarsdagens period, i betydligt högre grad perioden 1838-1847, d.v.s. 12-timmarsdagens period, än den sistnämnda överträffade det halva seklet från fabrikssystemets införande, d.v.s. den obegränsade arbetsdagens epok.[558*]
I början av detta kapitel behandlade vi fabrikens materiella grundval, det förgrenade maskinsystemet. Vi såg då, att maskineriet ökar kapitalets mänskliga exploateringsmaterial genom att tillägna sig kvinno- och barnarbete. Vi såg, hur maskineriet lägger beslag på arbetarens hela livstid genom omåttlig förlängning av arbetsdagen, och hur dess utveckling, som gör det möjligt att framställa en våldsamt ökande produktmängd på ständigt kortare tid, slutligen tjänstgör som ett systematiskt medel att hela arbetsdagen oupphörligt avpressa arbetaren en ständigt ökande arbetsinsats. Vi skall nu analysera fabriken som helhet och då i synnerhet dess högst utvecklade form.
Dr Ure, det automatiska fabrikssystemets Pindaros, beskriver fabriken å ena sidan som "samarbete mellan olika klasser av arbetare, gamla och unga, som med skicklighet och flit övervakar ett system av produktivt maskineri, som oavbrutet hålles i rörelse av en centralkraft (den första motorn)", å andra sidan som "en oerhörd automat, sammansatt av otaliga organ, utrustade med eget medvetande, vilka arbetar i samförstånd och utan avbrott för att producera ett och samma föremål, så att alla dessa organ är underordnade en rörelsekraft som rör sig av sig själv." Dessa bägge definitioner är ingalunda identiska. I den ena fungerar den kombinerade totalarbetaren eller den samhälleliga arbetsorganismen som subjekt och den mekaniska automaten som objekt. I den andra är själva automaten subjektet, och arbetarna är endast som medvetna organ fogade till automatens medvetslösa organ och tillsammans med dem underordnade den centrala rörelsekraften. Det förra uttrycket gäller om varje tänkbar användning av maskineriet i stor skala, medan det andra karakteriserar dess kapitalistiska användning och därmed det moderna fabrikssystemet. Ure älskar därför också att framställa centralmaskinen, från vilken rörelsen utgår, inte bara som automat utan som autokrat. "I dessa stora verkstäder samlar ångans välgörande makt sina myriader av undersåtar omkring sig."[559*]
Konsten att använda verktyget går nu över från arbetaren till maskinen samtidigt med verktyget självt. Verktyget frigöres från den mänskliga arbetskraftens begränsningar. Därmed försvinner den tekniska grundvalen för manufakturens arbetsdelning. I stället för den specialiserade arbetarhierarkin, som kännetecknar manufakturen, framträder därför i den automatiska fabriken en tendens att nivellera eller standardisera de arbeten, som utföres av maskineriets biträden;[560*] och de naturliga skillnaderna mellan ålder och kön ersätter i väsentlig grad de konstlade skillnaderna mellan specialarbetarna.
I den mån arbetsdelningen åter dyker upp i den automatiska fabriken, framträder den väsentligen som en uppdelning av arbetarna mellan de specialiserade maskinerna och mellan fabrikens olika avdelningar, i det alla arbetare i samma avdelning arbetar med likartade, bredvid varandra uppradade arbetsmaskiner, utan att dessa arbetare bildar speciella grupper. Fackarbetaren och hans få biträden avlöser manufakturens förgrenade arbetargrupper. Den väsentliga skiljelinjen går mellan de arbetare, som är direkt sysselsatta vid arbetsmaskinerna (plus dessa som eldar och övervakar ångmaskinen) och å andra sidan maskinarbetarnas hantlangare (nästan uteslutande barn). Till hantlangarna räknas också i stort sett alla "feeders", d.v.s. de arbetare som transporterar material till och från maskinerna. Förutom dessa huvudgrupper finns en mindre personalgrupp, som är sysselsatt med att kontrollera och reparera maskineriet, såsom ingenjörer, mekaniker, snickare o.s.v. Detta är en arbetarklass på högre nivå, dels vetenskapligt skolad, dels hantverksmässigt utbildad, som står utanför fabriksarbetarnas klass och endast har kontakter med dem i arbetet.[561*] Denna arbetsdelning är rent teknisk.
Allt maskinarbete kräver, att arbetaren blir tidigt upplärd i sina arbetsuppgifter, så att han lär sig att anpassa sina egna rörelser till en automats oavbrutna, likformiga rörelser. Försåvitt maskineriet som helhet bildar ett system av många slags maskiner, kombinerade med varandra och i rörelse samtidigt, kräver också det samarbete, som beror på detta maskinsystem, att de olika arbetargrupperna fördelas mellan de olika maskinerna. Men vid maskinell drift är det inte längre nödvändigt att befästa denna arbetsdelning genom att ständigt binda samma arbetare vid samma funktion,[562*] som fallet är i manufakturen. Då totalrörelsen i fabriken inte utgår från arbetaren utan från maskinen, kan utbyte av personal alltid ske utan avbrott i arbetsprocessen. Det mest slående beviset härpå lämnar det relaissystem, som praktiserades under den engelska fabrikantrevolten 1848-1850. Den lätthet, varmed en ung arbetare lär sig arbetet vid maskinen, eliminerar fullständigt nödvändigheten att utbilda en särskild klass arbetare uteslutande som maskinarbetare.[563*] Och hantlangarnas arbete i fabriken kan dels ersättas av maskiner, dels är arbetet så enkelt, att det kan utföras av ganska oövat folk.[564*]
Den gamla arbetsdelningen, som maskineriet tekniskt kastar på skräphögen, släpar dock till en början med in i fabriken som en tradition från manufakturen och blir sedan systematiskt utnyttjad av kapitalet som ett medel att exploatera arbetskraften på ett ännu vidrigare sätt är förut. Den livslånga specialiteten att sköta ett delverktyg förvandlas till den livslånga specialiteten att betjäna en delmaskin. Maskineriet missbrukas till att redan från barnaåren förvandla arbetaren till en del av en delmaskin.[565*] Kostnaderna för arbetarens egen reproduktion minskar på så sätt avsevärt, medan arbetaren samtidigt blir fullständigt och hjälplöst beroende av fabriken och kapitalisten. Här som överallt annars måste man skilja mellan den ökade produktivitet, som beror på utvecklingen av den samhälleliga produktionsprocessen, och den produktivitetsökning som beror på den kapitalistiska exploateringen.
I manufaktur och hantverk betjänar sig arbetaren av verktyget. I fabriken tjänar han maskinen. I manufakturen utgår arbetsmedlens rörelse från honom, men i fabriken måste han följa deras rörelser. I manufakturen är arbetarna lemmar i en levande mekanism. I fabriken existerar, oberoende av arbetarna, en död mekanism, och de införlivas med den såsom levande bihang. "Den trista upprepningen av ett ändlöst arbete, där samma mekaniska process ständigt på nytt måste genomgås, det liknar Sisyfos' arbete. Arbetets börda faller liksom klippblocket om och om igen tillbaka på den utmattade arbetaren."[566*] Medan maskinarbetet till det yttersta angriper nervsystemet, hindrar det musklernas mångsidiga spel och undertrycker all fri kroppslig och andlig verksamhet.[567*] T.o.m. åtgärder för att underlätta arbetet blir tortyrmedel, ty maskinen befriar inte arbetaren från arbete utan arbetet från allt innehåll. Det är gemensamt för all kapitalistisk produktion, försåvitt den inte endast är en arbetsprocess utan samtidigt en kapitalets värdeökningsprocess, att det inte är arbetaren som använder arbetsmedlet, utan tvärtom arbetsmedlet som använder arbetaren. Men först med maskineriets införande blir denna upp- och nervända ordning en tekniskt handgriplig verklighet. Genom att arbetsmedlet förvandlas till automat, uppträder det i arbetsprocessen som kapital gentemot arbetaren, som dött arbete som behärskar och utsuger den levande arbetskraften. Såsom redan tidigare antytts, fullbordas skilsmässan mellan produktionsprocessens andliga potenser och kroppsarbetet samt deras förvandling till kapitalmakter över arbetet i den på maskineriets grundval uppbyggda storindustrin. Den enskilde, facklärde maskinarbetarens detaljskicklighet försvinner som en obetydlig bisak för vetenskapen, de oerhörda naturkrafterna och det samhälleliga massarbetet, som alltsammans är förkroppsligat i maskinsystemet och med detta utgör underlaget för kapitalets, "mästarens", makt. Denne mästare, i vars hjärna maskineriet är oskiljaktigt sammanvuxet med hans eget monopol på dess användning, kan därför vid konflikttillfällen föraktfullt ropa till sina arbetare:
"Det vore hälsosamt för fabriksarbetarna, om de lade på minnet, att deras arbete i själva verket är en mycket enkel sorts yrkesarbete, att inget är lättare att lära sig och med hänsyn till kvaliteten bättre avlönat, att inget kan på så kort tid och i sådan mängd erhållas genom kort undervisning av t.o.m. en oerfaren person. Mästarens maskineri spelar i själva verket en betydligt viktigare roll i produktionen än arbetarens arbete och skicklighet, som inte är märkvärdigare, än att en bonddräng kan lära sig den på 6 månader."[568*]
Arbetarens tekniska underordnande under arbetsmedlets likformiga gång och den egendomliga sammansättningen av arbetsstyrkan i individer av bägge könen och alla åldersstadier skapar en kasernmässig disciplin, som utbildas till fullständig fabriksregim, fullt utvecklar det redan förut omnämnda övervakningssystemet och delar upp arbetarna i kroppsarbetare och förmän, i meniga industrisoldater och industriunderofficerare.
"Huvudsvårigheten i den automatiska fabriken bestod i att skapa den nödvändiga disciplinen för att få människorna att lägga bort sina oregelbundna arbetsvanor och omforma dem i överensstämmelse med den stora automatens oföränderliga regelbundenhet. Men att fundera ut och framgångsrikt genomföra ett för det automatiska systemets behov och hastighet avpassat disciplinsystem, ett företag värdigt Herkules - det är Arkwrights ädla verk! Till och med nu för tiden, då systemet är organiserat i hela sin fulländning, är det nästan omöjligt att bland arbetare, som är över medelåldern, finna användbara biträden för det automatiska systemet."[569*]
Det fabriksreglemente, vari kapitalet som självhärskare formulerar sin autokratiska makt över arbetarna, utan den berömda maktfördelning och det ännu mer lovprisade representativa system, som borgerskapet eljest använder, är endast en kapitalistisk karikatyr av arbetsprocessens samhälleliga reglering, som blir nödvändig vid samarbete i stor skala och med användningen av gemensamma arbetsmedel, framförallt av maskineri. Slavdrivarens piska ersättes av förmannens straffregister. Alla straff förvandlas naturligtvis till penningstraff och löneavdrag, och fabrikslagstiftarnas skarpsinne gör, att det om möjligt blir mera inbringande, att lagarna överträdes än att de respekteras.[570*]
Vi berör här endast antydningsvis de yttre förhållanden, varunder fabriksarbetet utföres. Alla sinnesorgan skadas i lika hög grad av den onaturligt höga temperaturen, av atmosfären i arbetslokalen där partiklar från arbetsmaterialet ryker omkring, av det bedövande oväsendet o.s.v., vartill kommer livsfaran bland de tätt hopade maskinerna, som man med årstidernas regelbundenhet kan läsa om i industrins bulletiner över dödade och skadade.[570a*] Det hela och fulla utnyttjandet av de samhälleliga produktionsmedlen, som först under fabrikssystemet drives till full mognad, förvandlas i kapitalets hand till ett systematiskt rov från arbetarna av alla normala livsbetingelser under arbetet, luft, ljus, utrymme och personliga skyddsmedel mot livsfarliga eller hälsovådliga förhållanden under produktionsprocessen, att nu inte tala om inrättningar till arbetarnas bekvämlighet.[571*] Är det med orätt Fourier kallar fabrikerna "humanare bagnos"?[CXXXII*][572*][120]
Kampen mellan kapitalist och lönarbetare börjar med själva kapitalförhållandet, och den fortsätter att rasa under hela manufakturperioden.[573*] Men först efter maskineriets införande börjar arbetaren bekämpa själva arbetsmedlet, den form vari kapitalet materiellt existerar. Han gör uppror mot denna särskilda produktionsform i dess egenskap av materiell grundval för det kapitalistiska produktionssättet.
Så gott som hela Europa upplevde under 17:e århundradet arbetarrevolter mot de s.k. bandkvarnarna (även kallade remkvarnar eller kvarnstolar), maskiner att väva band och bårder på.[574*] I början av 17:e århundradet förstördes genom pöbelexcesser ett vindsågverk, som hade anlagts i Londons närhet av en holländare. Ännu i början av 18:e århundradet kunde man endast med svårighet övervinna det allmänna motståndet från befolkningens och parlamentets sida mot vattendrivna sågverk. När Everet år 1758 hade byggt den första vattendrivna maskinen för ullklippning, stacks den i brand av 100.000 människor, som blivit arbetslösa. 50.000 arbetare, som förut hade försörjt sig med ullkardning, uppvaktade parlamentet med protestskrivelser mot Arkwrights grovkardverk och kardmaskiner. Under det 19:e århundradets första 15-årsperiod drabbades de engelska manufakturdistrikten av en formlig massförstöring av maskiner, i synnerhet som en följd av ångvävstolens införande. Dessa oroligheter, som fick namnet ludditrörelsen, gav Sidmouths och Castlereaghs antijakobinska regering en förevändning att praktisera de mest reaktionära våldsmetoder. Det behövdes tid och erfarenhet, innan arbetarna lärde sig att göra åtskillnad mellan maskinerna och deras kapitalistiska användning och därmed också att rikta sina angrepp mot den samhälleliga exploateringsformen i stället för att angripa de materiella produktionsmedlen.[575*]
Manufakturens fortbestånd utgjorde förutsättningen för de lönekonflikter som ägde rum, men arbetarna såg inte som sin uppgift att bekämpa denna driftsform. Det var skråmästare och privilegierade städer, inte lönarbetarna, som motarbetade inrättandet av manufakturer. Manufakturperiodens skriftställare uppfattade därför arbetsdelningen företrädesvis som ett medel att ersätta fiktiva arbetare, inte att tränga undan verkliga arbetare. Denna skillnad är självklar. Om man t.ex. säger, att det skulle behövas 100 miljoner människor i England för att med den gamla sortens spinnrockar spinna den bomull, som nu spinnes med maskin av 500.000 arbetare, så betyder det naturligtvis inte, att maskinen skulle inta dessa aldrig existerande miljoners plats. Det betyder bara, att det skulle behövas flera miljoner arbetare för att ersätta spinnmaskineriet. Om man däremot säger, att ångvävstolen kastade ut 800.000 engelska vävare på gatan, så talar man inte om ett nu befintligt maskineri, som skulle behöva ersättas med ett visst antal arbetare, utan om ett existerande arbetarantal, som faktiskt har ersatts eller utträngts av maskineri. Under manufakturperioden förblev den hantverksmässiga driften grundvalen, även om den var uppspaltad i specialfunktioner. De nya kolonialmarknadernas behov kunde inte täckas med hjälp av det relativt begränsade antalet stadsarbetare, som härstammade från medeltiden, och de egentliga manufakturerna skapade samtidigt nya arbetsmöjligheter för den lantbefolkning, som jagades från gård och grund till följd av feodalväsendets upplösning. På den tiden var det alltså den positiva sidan av arbetsdelningen och samarbetet, arbetarnas ökade produktivitet, som trädde i förgrunden.[576*]
Samarbete i förening med koncentrationen av jordbrukets arbetsmedel på ett fåtal händer framkallar visserligen redan långt före storindustrins tid plötsliga och våldsamma omvälvningar i den jordbrukande befolkningens produktionssätt och därmed också i dess livsbetingelser och arbetsvillkor. Men denna kamp utkämpas från början mera mellan stora och små jordägare än mellan kapital och lönarbetare. När å andra sidan arbetare undantränges av arbetsmedel, får, hästar o.s.v., är det direkta våldshandlingar som skapar förutsättningar för den industriella revolutionen. Först jagas arbetarna från gård och grund, och sedan kommer fåren. Jordstöld i stor skala, såsom i England, är det första som inleder storjordbruket.[576a*] I början ter sig därför denna omvälvning av jordbruket mera som en politisk än en ekonomisk revolution.
Som maskin blir arbetsmedlet omedelbart en konkurrent till arbetaren själv.[577*] Kapitalets egen värdeökning genom maskinen står i direkt proportion till det antal arbetare, vars existensbetingelser maskinen tillintetgör. Hela det kapitalistiska produktionssystemet beror på att arbetaren säljer sin arbetskraft som vara. Arbetsdelningen har till följd, att denna arbetskraft ensidigt utvecklas, tills den endast yttrar sig som en förmåga att sköta ett enkelt delverktyg. Denna arbetskrafts bruksvärde och därmed också dess bytesvärde försvinner, så snart delverktyget överföres till en maskin. Arbetaren blir osäljbar liksom icke-kurserande papperspengar. Den del av arbetarklassen, som maskineriet gör överflödig eller som inte längre behövs för kapitalets värdeökning, går dels under i den ojämna kampen mellan det gamla hantverket, den manufakturmässiga driften och den moderna industrin, medan återstoden översvämmar alla lättare tillgängliga industrigrenar, överfyller arbetsmarknaden och sänker därmed arbetskraftens pris under dess värde.
Det framställes nu som en stor tröst för de utarmade arbetarna, dels att deras lidanden endast är "av tillfällig natur" ("a temporary inconvenience"), dels att maskinerna endast så småningom erövrar ett helt produktionsfält, varigenom de ödeläggande verkningarna dämpas och endast gradvis gör sig gällande. Den ena trösten slår ihjäl den andra. När maskinen gradvis tränger in i en industrigren, förorsakar den kroniskt elände bland de arbetare som konkurrerar med den. När övergången sker snabbt, verkar den akut och massvis.
Världshistorien kan knappast uppvisa något förfärligare skådespel än de engelska handbomullsvävarnas gradvisa undergång, som sträckte sig över fyra decennier och slutligen beseglades 1838. Många av dem svalt ihjäl, medan andra länge halvsvalt med sina familjer på en inkomst av 2½ pence om dagen.[578*] Det engelska bomullsmaskineriet fick däremot akuta följder i Ostindien, vars generalguvernös år 1834-35 kunde konstatera: "Eländet har knappast något motstycke i handelns historia. Bomullsvävarnas knotor ligger och vitnar på Indiens slätter." Då maskinerna sände dessa vävare in i evigheten,[578a*] gällde det förstås bara lidanden "av tillfällig natur". För övrigt är maskinteknikens "tillfälliga" verkan av permanent natur, eftersom den ständigt tränger in på nya produktionsområden.
Den självständiga och oavhängiga ställning, som både arbetsmedlet och arbetsproduktionen intar i förhållande till arbetaren under det kapitalistiska produktionssättet, utvecklas genom maskineriet till en oförsonlig motsättning.[579*] Införandet av maskiner blir därför signalen till arbetarnas våldsamma uppror mot arbetsmedlen.
Arbetsmedlet slår ihjäl arbetaren. Motsättningen mellan arbetsmedlet och arbetaren framträder visserligen mest handgripligt, när nyinfört maskineri konkurrerar med gammal hantverks- eller manufakturdrift. Men inom själva storindustrin verkar den fortsatta förbättringen av maskineriet och utvecklingen av automatsystemet på precis samma sätt.
"Det permanenta syftet med förbättrade maskiner är att minska kroppsarbetet eller att införa ett nytt led i den automatiska produktionen genom att ersätta mänskliga apparater med apparater av järn."[580*] "Det händer dagligen, att ånga och vattenkraft börjar användas i maskinerier, som hittills hållits i gång med handkraft ... Oupphörligt genomföres små förbättringar i maskineriet i syfte att spara drivkraft, förbättra produkten och öka produktionen eller att göra en arbetare - barn, kvinna eller man - överflödig, och trots att varje detalj kan verka obetydlig, är dock summan av resultaten viktig."[581*] "Överallt, där arbetet kräver stor skicklighet och säker hand, kopplar man snarast möjligt bort den skicklige men oregelbundet arbetande arbetaren för att ersätta honom med en speciell mekanism, så fint konstruerad att ett bara kan sköta den."[582*] "Det automatiska systemet tränger mer och mer undan det kvalificerade arbetet."[583*] "Följden av maskineriets förbättring är inte bara, att resultatet uppnås med hjälp av mindre arbetarantal än tidigare, utan skickliga arbetare ersattes med mindre skickliga, vuxna av barn, män av kvinnor. Alla dessa förändringar medför ständiga fluktuationer i arbetslönen."[584*] "Maskinerna kastar oupphörligt ut vuxna ur fabriken."[585*]
Maskineriets våldsamma utveckling under trycket av den förkortade arbetsdagen visar, vilken utomordentlig anpassningsförmåga maskinsystemet har som följd av den samlade praktiska erfarenheten, den stora mängden mekaniska arbetsmedel, som redan finns, och teknikens oupphörliga framsteg. Men vem hade kunnat ana år 1860, under den engelska bomullsindustrins högkonjunktur, vilka snabba mekaniska förbättringar och motsvarande undanträngande av handarbetet som de tre följande åren skulle medföra under inflytande av det amerikanska inbördeskriget? I detta sammanhang må det vara tillräckligt att här återge ett par exempel ur de engelska fabriksinspektörernas officiella rapporter. En fabrikör i Manchester förklarar:
"I stället för 75 kardmaskiner, som vi hade förut, behöver vi nu endast 12, vilka levererar samma produktmängd av samma, om inte rentav bättre kvalitet ... Besparingen utgör 10 p.st. pr vecka i arbetslön och 10 % i bomullsavfall."
I ett finspinneri i Manchester blev "på grund av ökad hastighet och införandet av diverse automatiska processer arbetarantalet i en avdelning minskat med en fjärdedel, i en annan avdelning med hälften, medan en modern kardmaskin kraftigt minskat behovet av arbetskraft i kardavdelningen." I ett annat spinneri uppskattas besparingen av arbetskraft till 10 %. Herrarna Gilmore, spinneriägare i Manchester, säger:
"I vårt renseri uppskattar vi den besparing vi gjort i arbetskraft och arbetslöner genom att införa nya maskiner, till gott och väl en tredjedel ..." I två andra förberedande arbetsmoment (spolning och sträckning) "har löner och arbetskraft minskat med ungefär en tredjedel, likaså i spinneriet. Men detta är inte allt. När garnet kommer till vävaren, visar det sig att kvaliteten är så avsevärt förbättrad genom det nya maskineriets användning, att det tillverkas mera och bättre tyg än av motsvarande mängd garn från de gamla spinnmaskinerna."[586*]
Fabriksinspektör A. Redgrave anmärker härtill:
"Arbetarantalet minskar stadigt, samtidigt som produktionen ökar. I ylleväverierna började nedgången redan för en tid sedan, och den fortsätter. Helt nyligen nämnde en skollärare i Rochdale till mig, att den kraftiga minskningen i flickskolornas elevantal inte bara beror på den ekonomiska krisen utan har också samband med införandet av nya maskiner i yllefabrikerna, varigenom 70 halvtidsarbetande flickor blivit avskedade."[587*]
Följande tabeller visar totalresultatet av de tekniska förbättringarna i den engelska bomullsindustrin under det amerikanska inbördeskriget: [122]
| Antal fabriker | |||
|---|---|---|---|
| 1858 | 1861 | 1868 | |
| England och Wales | 2.046 | 2.715 | 2.405 |
| Skottland | 152 | 163 | 131 |
| Irland | 12 | 9 | 13 |
| Förenade kungariket | 2.210 | 2.887 | 2.549 |
| Antal ångdrivna vävstolar | |||
|---|---|---|---|
| 1858 | 1861 | 1868 | |
| England och Wales | 275.590 | 368.125 | 344.719 |
| Skottland | 21.624 | 30.110 | 31.864 |
| Irland | 1.633 | 1.757 | 2.746 |
| Förenade kungariket | 298.847 | 399.992 | 379.329 |
| Antal spindlar | |||
|---|---|---|---|
| 1858 | 1861 | 1868 | |
| England och Wales | 25.818.576 | 28.352.152 | 30.478.228 |
| Skottland | 2.041.129 | 1.915.398 | 1.397.546 |
| Irland | 150.512 | 119.944 | 124.240 |
| Förenade kungariket | 28.010.217 | 30.387.494 | 32.000.014 |
| Antal sysselsatta personer | |||
|---|---|---|---|
| 1858 | 1861 | 1868 | |
| England och Wales | 341.170 | 407.598 | 357.052 |
| Skottland | 34.698 | 41.237 | 39.809 |
| Irland | 3.345 | 2.734 | 4.203 |
| Förenade kungariket | 379.213 | 451.569 | 401.064 |
Från 1861 till 1868 försvann alltså 338 bomullsfabriker, d.v.s. ett mera produktivt och mera omfångsrikt maskineri koncentrerades i händerna på ett mindre antal kapitalister. Antalet ångdrivna vävstolar minskade med 20.663, men deras kapacitet hade samtidigt ökat, så att en förbättrad vävstol nu presterade mer än en gammal. Slutligen ökade spindlarnas antal med 1.612.520, medan antalet sysselsatta arbetare minskade med 50.505. Det elände "av övergående natur", som bomullskrisen tryckte ner arbetarna i, stegrades och permanentades alltså genom maskineriets snabba och oavbrutna framsteg.
Maskineriet verkar dock inte endast som övermäktig konkurrent, ständigt på språng för att göra lönarbetaren "överflödig". Det utnyttjas av kapitalet både agitatoriskt och avsiktligt som en mot arbetarna fientlig makt. Det blir det starkaste vapnet, när det gäller att slå ner arbetaroroligheter, strejker o.s.v., som är riktade mot kapitalets envåldsmakt.[588*] Enligt Gaskell var just ångmaskinen en "människokraftens" fiende, som gjorde det möjligt för kapitalisten att slå ner arbetarnas ökande krav, vilka hotade att driva det nystartade fabrikssystemet till en kris.[589*] Man kunde skriva en hel historik över de uppfinningar som gjordes efter 1830 och som endast hade till uppgift att tjäna som kapitalets vapen mot arbetarnas revolter. Vi tänker framförallt på de automatiska spinnmaskinerna, eftersom de kom att inleda en ny epok i det automatiska systemet.[590*]
I ett vittnesmål inför Trades Unions Commission berättar Nasmyth, ånghammarens uppfinnare, följande om de tekniska förbättringar han införde som följd av maskinarbetarnas omfattande och långvariga strejk år 1851:
"Det karakteristiska draget i våra moderna mekaniska förbättringar är införandet av automatiska arbetsmaskiner. Vad varje mekaniker nu har att göra och som varje pojke kan klara av, är inte att själv arbeta utan att övervaka maskinens förnämliga arbete. Hela den arbetargrupp, som uteslutande levde på sin yrkesskicklighet, är nu trängd åt sidan. Förr sysselsatte jag fyra pojkar på varje mekaniker. Tack vare de nya tekniska förbättringarna har jag reducerat antalet vuxna arbetare från 1.500 till 750. Resultatet blev en betydande ökning av min profit." [123]
Ure säger om en maskin för färgtryck i kattuntryckerierna:
"Slutligen sökte kapitalisterna befria sig från detta odrägliga slaveri" (nämligen arbetarnas avtalsenliga rättigheter, som besvärade kapitalisterna) "genom att anlita vetenskapens hjälpkällor, och snart var de återinsatta i sina legitima rättigheter såsom huvudet över de andra kroppsdelarna."
Om en uppfinning för att glätta varpen, vartill en strejk var den direkta orsaken, säger Ure:
"De missnöjdas skaror, som kände sig säkra bakom arbetsdelningens gamla förskansningar, blev nu angripna i flanken och deras försvarsmedel förintades genom den moderna mekaniska taktiken. De måste ge sig på nåd och onåd."
Om den automatiska spinnmaskinen ("self-acting mule") säger han:
"Denna skapelse, 'mannen av järn', som arbetarna med rätta kallar den, blev den som återställde ordningen bland industriarbetarklassen ... Denna uppfinning bekräftar den av oss redan förut framförda åsikten, att kapitalet, då det tar vetenskapen i sin tjänst, alltid tvingar de rebelliska arbetarna till lydnad."[591*]
Ehuru Ures skrift publicerades 1835, vid en tidpunkt då fabrikssystemet var förhållandevis svagt utvecklat, är den alltjämt det klassiska uttrycket för fabriksandan, inte endast på grund av sin ohöljda cynism utan också på grund av den naivitet, varmed den hasplar ur sig kapitalhjärnans tanklösa självmotsägelser. Sedan han t.ex. utvecklat "doktrinen", att kapitalet med hjälp av vetenskapen, som den tagit i sin tjänst, "alltid tvingar de rebelliska arbetarna till lydnad", blir han upprörd över
"att man från visst håll anklagar den mekanisk-fysiska vetenskapen för att låna sig åt rika kapitalisters despotism och låta sig utnyttjas som ett medel att undertrycka de fattiga klasserna."
Sedan han vitt och brett predikat om hur fördelaktigt det är för arbetarna, att den mekaniska utvecklingen går fort, varnar han dem, för att de genom sin motspänstighet, strejker o.s.v., påskyndar den tekniska utvecklingen.
"Detta slags våldsamma revolter", säger han, "avslöjar den mänskliga kortsyntheten i dess mest föraktliga gestalt, en människa som blir sin egen bödel."
Några få sidor tidigare heter det tvärtom:
"Utan de häftiga sammanstötningar och avbrott, som förorsakats genom arbetarnas felaktiga inställning, hade fabrikssystemet utvecklats ännu mycket raskare och till ännu större nytta för alla berörda parter."
Sedan utbrister han åter:
"Till lycka för befolkningen i de brittiska fabriksdistrikten sker de mekaniska förbättringarna blott successivt. Med orätt anklagar man maskinteknikens förbättring, för att den sänker de vuxnas arbetslöner genom att undantränga en del av dem, så att ett överskott av arbetare uppkommer. Men den ökar efterfrågan på barnarbetare och höjer därmed deras lönenivå."
Samme omtänksamme tröstare försvarar å andra sidan de låga barnlönerna med det argumentet, att de "avhåller föräldrarna från att för tidigt skicka sina barn till fabrikerna". Hela hans bok är ett försvar för den obegränsade arbetsdagen, och hans liberala själ erinrar sig den mörkaste medeltiden, då lagstiftningen innehöll förbud mot att låta barn i 13-årsåldern arbeta mer än 12 timmar om dagen. Detta hindrar honom inte från att uppmana fabriksarbetarna att uppsända en tacksamhetens suck till försynen, som genom maskinerna "har skaffat dem den nödvändiga fritiden för att tänka på sin odödliga själ."[592*]
En hel rad borgerliga ekonomer, såsom James Mill, MacCulloch, Torrens, Senior, J. St. Mill o.s.v., hävdar att allt maskineri, som tränger undan arbetare, samtidigt med nödvändighet också frigör ett kapital, som är tillräckligt stort för att skaffa samma arbetare annan sysselsättning.[593*]
Vi antar, att en kapitalist använder 100 arbetare, t.ex. i en tapetfabrik, och att han betalar var och en av dem en årslön på 30 p.st. Han utbetalar alltså årligen ett variabelt kapital på 3.000 p.st. Så anskaffar han nytt maskineri för 1.500 p.st. och klarar sig nu med 50 arbetare, varför han avskedar de övriga 50. För enkelhetens skulle bortser vi från fabriksbyggnader, kol o.s.v. och förutsätter, att råmaterialet kostar 3.000 p.st. om året som förut.[594*]
Har nu något kapital "frigjorts" genom denna förändring? Under den gamla driftsmetoden var den investerade totalsumman 6.000 p.st., hälften konstant och hälften variabelt kapital. Beloppet är nu 4.500 p.st. konstant kapital (3.000 p.st. för råmaterial och 1.500 p.st. för maskiner) och 1.500 p.st. variabelt kapital. Den variabla kapitaldelen, alltså i levande arbetskraft omsatt kapital, utgör nu 1/4, av totalkapitalet i stället för tidigare hälften. I detta fall frigöres inget kapital. Tvärtom, kapital bindes på ett sådant sätt, att det inte kan användas för inköp av arbetskraft. Det förvandlas från variabelt till konstant kapital. Detta kapital på 6.000 p.st. kan nu under i övrigt oförändrade förhållanden aldrig sysselsätta mer än 50 arbetare. Med varje förbättring i maskineriet sysselsätter det ett ännu mindre antal arbetare.
För att tillmötesgå kompensationsteoretikerna kan vi anta, att det nyanskaffade maskineriet kostar mindre än summan av undanträngd arbetskraft och dess arbetsverktyg, alltså t.ex. endast 1.000 p.st. i stället för 1.500.
Under dessa förutsättningar bleve ett variabelt kapital på 1.000 p.st. förvandlat till konstant eller bundet, medan ett kapital på 500 p.st. bleve frigjort. Denna sistnämnda summa bildar en sysselsättningsfond - under förutsättning av samma arbetslön - för ungefär 16 arbetare, medan 50 avskedats. Ja, i verkligheten för mindre än 16 arbetare, eftersom en del av de 500 p.st. som skall fungera som kapital delvis måste användas som konstant kapital, varför endast en del kan användas för inköp av arbetskraft.
Låt oss emellertid anta, att produktionen av det nya maskineriet ger arbete åt ett större antal mekaniker. Skall detta vara en kompensation för de tapetmakare, som har kastats på gatan? I varje fall sysselsätter maskinernas förfärdigande ett mindre antal arbetare än deras användning undantränger. De 1.500 p.st., som motsvarar de avskedade tapetmakarnas lön, fördelas nu på följande sätt: 1) till betalning av de produktionsmedel som förbrukas vid tillverkningen av maskineriet, 2) arbetslöner till de mekaniker som tillverkar dem, 3) det mervärde som tillfaller deras "mästare". Vidare: sedan den en gång är färdig, behöver maskinen inte tillverkas på nytt, förrän den är utsliten. För att varaktigt sysselsätta de nyanställda mekanikerna måste alltså den ena tapetfabriken efter den andra anskaffa maskiner och avskeda arbetare.
Dessa kapitalets apologeter menar i själva verket inte heller, att kapitalet skall frigöras på detta sätt. Det är de "frigjorda" arbetarnas existensmedel de tänker på. Det kan inte förnekas, att i det ovannämnda fallet maskineriet inte endast frigör 50 arbetare, som alltså kan användas på andra sätt, utan också upphäver deras sammanhang med existensmedel till ett värde av 1.500 p.st. och sålunda "frigör" dessa existensmedel. Det enkla och ingalunda nya faktum, att maskineriet frigör arbetaren från hans existensmedel, heter alltså i politiskt-ekonomiskt språkbruk, att maskineriet frigör existensmedel för arbetaren eller förvandlar existensmedel till kapital som han kan använda. Man ser, att allt beror på uttryckssättet. Nominibus mollire licet mala.[CXXXIV*][124]
Enligt denna teori skulle alltså dessa existensmedel, vilkas värde är 1.500 p.st., utgöra ett kapital, som kan användas för att sysselsätta de 50 avskedade arbetarna. Detta kapital blir med andra ord overksamt, när de 50 tapetmakarna blir arbetslösa, och det får varken rast eller ro, innan det finner en utväg som gör det möjligt för de 50 arbetarna att produktivt förbruka det. Förr eller senare måste alltså kapital och arbetare återigen finna varandra, och då är jämvikten återställd. De lidanden, som maskineriet åsamkar de arbetare, som blir arbetslösa, är alltså lika förgängliga som denna världens rikedom.
De existensmedel, som arbetarna köpte för de 1.500 p.st., fungerade inte vid någon tidpunkt som kapital gentemot dessa arbetare. Det var, när de 1.500 p.st. placerades i det nya maskineriet, som de kom att tjänstgöra som kapital i förhållande till dem. Om vi undersöker saken närmare, visar det sig att de 1.500 p.st., som arbetarna använde till att köpa existensmedel för, i verkligheten inte var något annat än en del av de tapeter, som årligen tillverkades av samma 50 arbetare, genom att de tog emot sin lön i form av pengar i stället för i tapeter. Med de tapeter, som förvandlats till 1.500 p.st., köpte de existensmedel till samma belopp. Från arbetarnas ståndpunkt är dessa existensmedel inte kapital utan varor, och i förhållande till dessa varor är de köpare och inte lönarbetare. Den omständigheten, att maskineriet har "frigjort" dem från köpmedel, förvandlar dem från köpare till icke-köpare. Därigenom minskar efterfrågan på dessa varor. Voilà tout.[CXXXV*]
Om denna minskade efterfrågan inte uppväges av ökad efterfrågan från annat håll, så sjunker varornas marknadspris. Om detta varar under längre tid och i större omfattning, så blir följden att en del av de arbetare, som producerar arbetarnas existensmedel, överflyttas till annan verksamhet. En del av det kapital, som tidigare producerade nödvändiga existensmedel, blir nu reproducerat i andra former. Medan marknadspriserna faller och kapitalet överflyttas till andra områden, blir också de arbetare, som producerar nödvändiga existensmedel, "frigjorda" från en del av sin lön. I stället för att bevisa, att maskineriet genom att frigöra arbetaren från hans existensmedel också samtidigt förvandlar hans existensmedel till kapital, bevisar herrar apologeter med hjälp av den beprövade lagen om tillgång och efterfrågan det rakt motsatta, nämligen att maskinerna inte bara kastar ut arbetarna på gatan i de produktionsgrenar, där maskiner införes, utan också åstadkommer arbetslöshet i produktionsgrenar, där maskiner inte införes.
De verkliga fakta, som den ekonomiska optimismen endast ger en vrångbild av, ser ut så här: De av maskineriet utträngda arbetarna kastas ut från verkstaden och ut på arbetsmarknaden, där de ökar antalet av de arbetskrafter, som utgör reserven för den kapitalistiska exploateringen. Denna följd av att maskineriet införes framställer ekonomerna som en fördel för arbetarklassen. I vårt arbetes sjunde avsnitt skall vi visa, att maskinerna tvärtom av denna orsak drabbar arbetaren som ett fruktansvärt gissel. Här nöjer vi oss med att slå fast: De arbetare, som kastas ut från en industrigren, kan visserligen söka arbete i en annan gren. Om de finner en sådan och bandet därmed återknytes mellan dem och de samtidigt med dem "frigjorda" existensmedlen, så sker detta med hjälp av ett nytillkommet kapital, som söker placering, men ingalunda medelst det förut fungerande kapitalet, som nu har förvandlats till maskineri.
Men deras utsikter att reda sig är mycket små t.o.m. i detta fall. Förkrympta genom arbetsdelningen är dessa arma satar så litet värda utanför sitt gamla arbetsområde, att de bara kan få sysselsättning i några få lågt stående och på grund av sin enkla beskaffenhet alltid överfyllda och underbetalda branscher.[595*]
Dessutom drar alla industrigrenar årligen till sig en ström av människor, som levererar de rekryter som behövs för den regelbundna ersättningen och tillväxten. Så snart maskineriet frigör en del av de arbetare, som förut var sysselsatta i en bestämd industrigren, tar också den ström av nya arbetare, som skulle ha sökt sig till denna industrigren, en annan riktning och hamnar i andra industrier, medan de ursprungliga offren till största delen går under eller förslummas under övergångstiden.
Det är visserligen ett odiskutabelt faktum, att maskineriet i och för sig inte är ansvarigt för de lidanden det för med sig. Det har inte ansvaret för att arbetaren "frigöres" och skiljes från sina existensmedel. Maskinerna ökar produktiviteten och sänker varupriserna i de industrigrenar, där de användes, och har inget direkt inflytande på den mängd existensmedel som produceras i andra industrigrenar. Efter maskineriets införande har alltså samhället en lika stor eller större mängd existensmedel till övers för de undanträngda arbetarna, alldeles bortsett från den enorma del av årsproduktionen, som förslösas av samhällets parasiter. Och detta är poängen i den ekonomiska apologetiken! Orsakerna till de motsägelser, som är oskiljaktiga från maskineriets kapitalistiska användning, ligger inte i själva maskineriet utan i dess kapitalistiska användning. Då maskineriet alltså i och för sig förkortar arbetstiden, medan det i sin kapitalistiska användning förlänger arbetsdagen, i och för sig underlättar arbetet men kapitalistiskt använt stegrar dess intensitet, i och för sig är en människans seger över naturkrafterna men kapitalistiskt använt tvingar in människorna under naturkrafternas ok, i och för sig ökar producentens rikedom men kapitalistiskt använt gör honom fattigare o.s.v., förklarar den borgerlige ekonomen helt enkelt, att detta i-och-för-sig-betraktande av maskineriet med knivskarp logik bevisar, att alla dessa påtagliga motsägelser endast är skenbilder av verkligheten, som i och för sig, alltså även i teorin, inte alls existerar. Därmed besparar han sig själv allt ytterligare huvudbry och kan dessutom beskylla sin motståndare för dumheten att inte bekämpa maskineriets kapitalistiska användning utan själva maskineriet.
Den borgerlige ekonomen förnekar ingalunda, att tillfälliga obehagligheter kan följa med införandet av maskiner, men var finns väl en medalj utan frånsida! Från hans synpunkt är det kapitalistiska utnyttjandet av maskineriet det enda rimliga. Att utnyttja arbetaren genom maskinen är för honom samma sak som att utnyttja maskinen genom arbetaren. Den som avslöjar hur det i verkligheten är ställt med maskineriets kapitalistiska användning, han vill överhuvud inte veta av dess användning, han räknas som en fiende till socialt framåtskridande![596*] Precis samma resonemang använde den beryktade strupavskäraren Bill Sykes:
"Herrar jurymän! Denne handelsresande har visserligen fått halsen avskuren. Men det är inte mitt fel utan knivens. Ska vi avskaffa användningen av kniv på grund av såna tillfälliga obehagligheter? Betänk er noga, mina herrar! Vad skulle åkerbruk och hantverk vara utan kniv? Är den inte lika hälsobringande i kirurgin som upplysande i anatomin? Därtill en villig medhjälpare vid en angenäm måltid? Om ni avskaffar kniven, slungar ni oss tillbaka ner i det djupaste barbari."[596a*]
Fastän maskineriet nödvändigtvis uttränger arbetare i de branscher, där det införes, så kan det dock åstadkomma en ökning av arbetstillfällen inom andra branscher. Denna inverkan har emellertid ingenting att göra med den s.k. kompensationsteorin.
Då varje maskintillverkad produkt, t.ex. en aln maskinvävt tyg, är billigare än motsvarande, utträngda hantverksprodukt, så uppkommer följande lag: Om maskinerna framställer samma varumängd, som förut framställdes hantverks- eller manufakturmässigt, så minskar totalsumman förbrukat arbete. Den arbetsmängd, som kräves för att producera arbetsmedlen, maskiner, kol o.s.v., måste alltid vara mindre än den arbetsmängd som inbesparas genom användningen av maskineriet. I annat fall bleve maskinprodukten lika dyr eller dyrare än den hantverksmässiga produkten. Men i stället för att förbli oförändrad växer i verkligheten totalmängden av de produkter, som det minskade arbetarantalet producerar med hjälp av maskiner, långt utöver den mängd som hantverket tidigare framställt. Vi antar, att 400.000 alnar maskinvävt tyg tillverkas av ett mindre antal arbetare än 100.000 alnar handvävt tyg. I den fyrdubblade produkten ingår fyra gånger så mycket råmaterial, varför produktionen av råmaterial alltså måste fyrdubblas. Den arbetsmängd, som åtgår för att producera de nya erforderliga arbetsmedlen, byggnader, kol, maskiner o.s.v., varierar inom de gränser, som bestämmes av skillnaden mellan den produktmängd, som ett visst antal arbetare kan framställa med hjälp av maskiner, och den produktmängd, som samma antal arbetare kan framställa hantverksmässigt.
När maskindriften utvidgas i en industrigren, ökas alltså produktionen i de industrier, som levererar dess produktionsmedel. I hur hög grad arbetarantalet ökar i dessa företag, beror på kapitalets sammansättning, d.v.s. av förhållandet mellan den konstanta och den variabla kapitaldelen, allt under förutsättning att arbetsdagens längd och arbetets intensitet är givna. Proportionerna mellan konstant och variabelt kapital beror i sin tur på i vilken utsträckning maskiner användes i de industrier som framställer produktionsmedel.
Antalet människor, som hänvisats till att slita i kol- och malmgruvor, svällde ut oerhört i och med den engelska maskindriftens utveckling, även om ökningen har minskat under de senaste decennierna på grund av att maskineriet börjat spela en större roll i bergsbruket.[597*] Samtidigt med maskinerna uppkommer ett nytt slags arbetare, nämligen maskinbyggare. Vi har redan sett, att maskindriften i ständigt ökande omfattning lägger under sig denna produktionsgren.[598*] Vad beträffar maskineriets inverkan på produktionen av råmaterial,[599*] så råder ju t.ex. inget tvivel om att bomullsindustrins snabba utveckling ökade Förenta Staternas bomullsodling i rask takt. Samtidigt ökade den afrikanska slavhandeln, varigenom uppfödningen av negrer blev ett huvudgeschäft i de s.k. gränsstaterna. Vid den första slavräkningen i Förenta Staterna år 1790 var antalet slavar 697.000. År 1861 hade antalet stigit till ungefär 4 miljoner. Å andra sidan kan med säkerhet konstateras, att de mekaniska yllefabrikernas uppblomstring ledde till att stora områden odlad jord lades om till fårbeten, varigenom en mängd lantarbetare blev arbetslösa. Irland genomgår just nu denna process. Landets invånarantal, som redan år 1845 hade minskat med nästan hälften, reduceras ytterligare för att exakt överensstämma med lantlordernas och de engelska yllefabrikanternas intressen.
Om maskinerna tränger in i något av de arbetsstadier, som levererar råvaror eller halvfabrikat för andra arbetsstadier, men däremot inte färdiga bruksföremål, så ökar efterfrågan på arbetare på grund av en rikligare tillgång på råmaterial till de arbetsmoment, där den slutliga bearbetningen sker, och där hantverk eller manufakturdrift alltjämt är förhärskande. Maskinspinnerierna levererade t.ex. garnet så billigt och i så riklig mängd, att handvävarna till en början kunde arbeta full tid utan ökade utgifter för råvaran. Som följd därav steg deras inkomster.[600*] En ström av människor drogs till bomullsväverierna, tills de 800.000 bomullsvävare, som Jenny-, throstle- och mule-uppfinningarna hade lockat fram i England, åter jagades bort av den ångdrivna vävstolen. På samma sätt ökar överflödet på maskinmässigt producerade tyger antalet skräddare och sömmerskor, tills symaskinen dyker upp och minskar behovet av manuell arbetskraft.
Efterhand som råvaror, halvfabrikat, arbetsmedel o.s.v., som maskinerna framställer med ett relativt litet arbetarantal, ökar i mängd, uppdelas bearbetningen av dessa råmaterial och halvfabrikat i otaliga självständiga fack, och de samhälleliga produktionsgrenarna differentieras mer och mer. Maskindriften driver den samhälleliga arbetsdelningen betydligt längre än manufakturen, emedan den i betydligt högre grad ökar produktivkraften i de yrken, där den tränger in.
Det omedelbara resultatet av maskineriets införande är, att mervärdet och de produkter, som motsvarar det, ökar, och medan mängden av de materiella ting, varav kapitalistklassen och dess medlöpare lever, förökas, tillväxer också dessa samhällsklasser. Kapitalistklassens ständigt växande rikedom och det relativt minskande antal arbetare som behövs för att frambringa de nödvändiga existensmedlen, skapar nya lyxbehov men samtidigt också medel att tillfredsställa dem. En större del av den samhälleliga produkten förvandlas till merprodukt (surplusprodukt), och en större del av denna överskottsprodukt reproduceras och förbrukas i förfinade, mer och mer varierande former. Med andra ord: lyxproduktionen ökar.[601*]
Produkternas variationer och förfining beror även på de nya världsmarknadsförhållanden, som skapats av storindustrin. Det är inte bara utländska njutningsmedel, som bytes mot inhemska produkter, utan stora mängder främmande råmaterial, halvfabrikat o.s.v. ingår som produktionsmedel i den inhemska industrin. Denna nya situation på världsmarknaden ökar efterfrågan på arbetskraft inom transportväsendet, vilket också uppdelas i ett flertal nya underavdelningar.[602*]
Ökningen av produktions- och existensmedel, samtidigt som antalet arbetare som producerar dem ständigt minskas, leder till att arbetet utvidgas i sådana industrigrenar vilkas produkter först i en avlägsen framtid kan bära frukt, såsom t.ex. kanaler, skeppsdockor, tunnlar, broar o.s.v. Det uppstår helt nya produktionsgrenar och därmed nya arbetsområden, antingen direkt på grundval av maskineriet eller som resultat av den allmänna industriella omvälvning, som maskinerna förorsakar. Produktion av denna art utgör dock t.o.m. i de mest utvecklade länderna en jämförelsevis obetydlig del av hela produktionen. Det antal arbetare, som användes i dylika arbetsgrenar, står i direkt proportion till i vilken utsträckning arbetet utföres som grovt kroppsarbete och utan maskiner. Som huvudindustrier av detta slag kan man nu för tiden räkna gasverk, telegraf, ångsjöfart och järnvägar. 1861 års folkräkning (för England och Wales) visar, att i gasindustrin (gasverk, produktion av gasverksapparater, gasverkens tjänstemän o.s.v.) arbetade 15.211 personer, i telegrafväsendet 2.399, i ångsjöfarten 3.570 och vid järnvägarna 70.599, i vilken siffra ingår ungefär 28.000 mer eller mindre permanent sysselsatta, "okvalificerade" jordarbetare jämte hela den administrativa och merkantila personalen. Allt som allt var i dessa fyra arbetsområden 91.779 personer anställda.
Den utomordentligt ökade produktiviteten i storindustrin, som åtföljes av ökad exploatering av arbetskraften i alla andra produktionsgrenar, gör det möjligt att använda en ständigt större del av arbetarklassen improduktivt, speciellt att öka antalet av den gamla tidens husslavar under nya benämningar, såsom betjänter, pigor, lakejer o.s.v. Enligt 1861 års folkräkning var invånarantalet i England och Wales 20.066.244, varav 9.776.259 män och 10.289.965 kvinnor. Räknar man bort alla som var för unga eller för gamla för att arbeta, alla "improduktiva" kvinnor, ungdomar och barn, vidare de "intellektuella", såsom ämbetsmän, präster, jurister, militärer o.s.v., vidare alla som uteslutande lever på andras arbete i form av jordränta, kapitalränta o.s.v., slutligen fattighjon, vagabonder, förbrytare o.s.v., så återstår i runt tal 8 miljoner av de bägge könen och i olika åldersgrupper, inklusive de kapitalister som på ett eller annat sätt deltar i produktionen, handeln, finansväsendet o.s.v. Dessa 8 miljoner fördelas sålunda:
| Jordbruksarbetare (häri inräknade även herdar och hos arrendatorerna bosatta drängar och pigor) |
1.098.261 | personer | |
| Alla i bomulls-, ylle-, kamgarns-, linne-, hamp-, siden- och jutefabriker samt i trikå- och spetsfabriker sysselsatta |
642.607 | ,, | [603*] |
| Alla i kol- och malmgruvor sysselsatta | 565.835 | ,, | |
| I samtliga metallverk (masugnar, valsverk o.s.v.) och metallmanufakturer av olika slag sysselsatta |
396.998 | ,, | [604*] |
| Tjänande klass | 1.208.648 | ,, | [605*] |
Om vi lägger ihop de i textilindustrin sysselsatta med personalen i kol- och malmgruvorna, så får vi siffran 1.208.442; om vi i stället lägger ihop textilarbetarna med metallarbetarna, blir siffran 1.039.605. Bägge dessa siffror är mindre än antalet moderna husslavar. Vilket storslaget resultat av den kapitalistiskt exploaterade maskintekniken!
Alla representativa företrädare för den politiska ekonomin medger, att nyinförande av maskineri verkar som en farsot på arbetarna i de gammalmodiga hantverk och manufakturer, som drabbas av konkurrensen. Nästan alla beklagar fabriksarbetarnas slaveri. Och vad är det för en fin trumf, som de alla spelar ut? Att maskineriet efter skräckperioden, då det införes och utvecklas, till slut ökar arbetsslavarnas antal i stället för att minska det! Ja, den politiska ekonomin utbrister jublande i den osmakliga teorin - osmaklig för varje "filantrop", som tror på det kapitalistiska produktionssättets eviga naturnödvändighet - att också de fabriker, som har infört maskindrift, efter en bestämd utvecklingsperiod, efter en kortare eller längre "övergångstid" kommer att exploatera flera arbetare än som ursprungligen kastades på gatan.[606*] Visserligen visade det sig snart, t.ex. i de engelska kamgarns- och sidenfabrikerna, att på ett visst utvecklingsstadium en exceptionell utvidgning av dylika industrigrenar kan medföra inte endast en relativ utan också en absolut minskning av arbetarantalet. År 1860, då enligt parlamentsbeslut en statistisk undersökning företogs över alla fabriker i Det förenade kungariket, undersökte fabriksinspektör R. Baker, som hade fått fabriksdistrikten Lancashire, Cheshire och Yorkshire på sin lott, inalles 652 fabriker. 570 av dessa fabriker hade 85.622 ångdrivna vävstolar. 6.819.146 spindlar (bortsett från dubbelspindlar), 27.439 ånghästkrafter, 1.390 vattenhästkrafter samt 94.119 anställda personer. År 1865 hade samma fabriker 95.163 vävstolar, 7.025.031 spindlar, 28.925 ånghästkrafter, 1.445 vattenhästkrafter samt 88.913 anställda. Från 1860 till 1865 ökade alltså antalet vävstolar i dessa fabriker med 11%, spindlarna med 3 %, ånghästkrafterna med 5 %, medan arbetarantalet samtidigt minskade med 5½ %.[607*] Under åren 1852-1862 ökade den engelska yllefabrikationen högst avsevärt, medan arbetarantalet förblev nästan konstant. "Detta visar, i huru hög grad nyinfört maskineri har trängt undan föregående perioders arbete."[608*] Erfarenheten kan uppvisa många fall, där ökningen av antalet fabriksarbetare endast är skenbar, d.v.s. inte beroende på utvidgning av den redan på maskindrift baserade rörelsen utan orsakad av att företaget undan för undan har införlivat närliggande underavdelningar.
"Ökningen av antalet mekaniska vävstolar och motsvarande ökning av arbetarantalet under åren 1838-1858 berodde i" (den brittiska) "bomullsindustrin helt enkelt på denna industrigrens utvidgning. I de övriga textilfabrikerna däremot var orsaken den, att man övergick till ångkraft vid vävning av band, mattor och linneväv m.m., som förut utförts av mänsklig muskelkraft."[609*]
Ökningen av dessa fabriksarbetares antal var alltså i verkligheten ett uttryck för en minskning av det totala arbetarantalet. Här bortses slutligen helt och hållet från att unga arbetare (under 18 år), kvinnor och barn överallt utom i metallindustrin utgör huvuddelen av fabrikspersonalen.
Trots att maskinerna ersätter mänsklig arbetskraft och faktiskt undantränger ett stort antal arbetare, kan dock maskineriets utveckling leda till att fabrikernas antal ökar och att redan existerande fabriker utvidgas. Resultatet härav kan slutligen bli, att antalet fabriksarbetare blir större än antalet hantverkare och manufakturarbetare, som maskineriet hade undanträngt. Låt oss anta, att det kapital på 500 p.st. pr vecka, som användes under den gamla driftsmetoden, bestod av 2/5 konstant och 3/5 variabelt kapital, d.v.s. 200 p.st. var placerade i produktionsmedel och 300 p.st. användes för inköp av arbetskraft, låt oss säga 1 p.st. pr arbetare. När maskineri införes, förändras kapitalets sammansättning. Det delas t.ex. i 4/5 konstant och 1/5 variabelt kapital. 100 p.st. användes nu till inköp av arbetskraft, och 2/3 av de förut sysselsatta arbetarna blir avskedade. Om fabriksdriften utvidgas och det insatta totalkapitalet under i övrigt oförändrade produktionsbetingelser ökas från 500 till 1.500 p.st., så blir nu 300 arbetare sysselsatta, alltså lika många som före den industriella revolutionen. Växer det använda kapitalet ytterligare till 2.000 p.st., får 400 arbetare sysselsättning, d.v.s. 1/3 mera än under den gamla driftsmetoden. Absolut har antalet sysselsatta arbetare ökat med 100, men relativt, d.v.s. i proportion till det satsade totalkapitalet, har det minskat med 800, ty ett kapital på 2.000 p.st. hade under den gamla driftsmetoden sysselsatt 1.200 i stället för 400 arbetare. Arbetarantalet kan alltså minska relativt, även om det ökar absolut.[CXXXVIII*]
Vi antog här ovan, att totalkapitalets sammansättning vid tillväxt förblir konstant, emedan produktionsbetingelserna inte ändras. Varje framsteg i den maskinella driften medför emellertid, att det konstanta kapitalet, d.v.s. den del av kapitalet som placerats i maskineri, råmaterial o.s.v., växer, medan det variabla kapitalet, den del som användes för inköp av arbetskraft, minskar. Vi har också sett, att utvecklingen går betydligt fortare i denna driftsmetod än i någon annan, och att kapitalets sammansättning därför är oerhört föränderlig. Men dessa växlingar i kapitalets sammansättning avlöses ofta av perioder, då en jämn kvantitativ utveckling äger rum på en given teknisk grundval. Därvid ökar antalet sysselsatta arbetare. År 1835 var således antalet arbetare i bomulls-, ylle-, kamgarns-, linne- och sidenfabrikerna i Det förenade kungariket endast 354.684, medan år 1861 enbart antalet ångvävare (av bägge könen och alla åldersgrupper från 8 år och uppåt) utgjorde 230.654. Visserligen verkar denna ökning ganska blygsam, när man tar i betraktande, att de engelska handbomullsvävarna, inklusive de familjemedlemmar som deltog i arbetet, ännu år 1838 utgjorde 800.000,[610*] alldeles bortsett från att den engelska bomullsindustrin hade undanträngt ett stort antal vävare både i Asien och på den europeiska kontinenten.
I efterföljande kortfattade anmärkningar kommer vi delvis att beröra vissa rent faktiska förhållanden, som vår teoretiska framställning ännu inte har nått fram till.
Så länge maskindriften utvecklas inom en industrigren på bekostnad av det gamla hantverket eller manufakturen, är dess framgång lika säker som t.ex. en med eldvapen utrustad armés seger över en skara bågskyttar. Den första tiden, sedan maskineri införts i en industri, är av avgörande betydelse på grund av de utomordentliga profiter, som maskineriet medverkar till att producera. Denna profit påskyndar inte bara direkt kapitalackumulationen[CXXXIX*] utan drar också en stor del av det beständigt nybildade samhälleliga tillskottskapitalet, som söker en fördelaktig placering, in i den aktuella industrigrenen. De särskilda fördelar, som är förknippade med den första "Sturm-und-Drang"-perioden, upprepas ständigt, varje gång maskineri för första gången införes i en industrigren. Men så snart maskindriften har nått en viss bredd och mognad, så snart dess eget tekniska underlag, maskinen själv, framställes med hjälp av maskiner, så snart kol- och järnutvinningen liksom även bearbetningen av metallerna samt transportväsendet omdanas, så snart överhuvud storindustrins allmänna produktionsbetingelser föreligger, får denna driftsmetod en anpassningsförmåga, en förmåga till språngvis utvidgning, som begränsas endast av tillgången på råvaror och avsättningsmarknader.
Maskineriet åstadkommer å ena sidan en direkt ökning av råmaterialet, såsom t.ex. bomullsrensningsmaskinen (cotton gin) ökade bomullsproduktionen.[611*] Å andra sidan är maskinproduktens prisbillighet och det moderna transport- och kommunikationsväsendet vapen, som kan användas för erövring av främmande marknader. Genom att utkonkurrera dessa länders hantverksmässiga produkter tvingar maskindriften dem till att övergå till råvaruproduktion. Så tvingades Indien till att producera bomull, ull, hampa, jute, indigo o.s.v. för Storbritanniens räkning.[612*] Genom att arbetare ständigt blir "övertaliga" i storindustrins länder, tvingas de att utvandra och kolonisera främmande länder, som förvandlas till råvaruleverantörer åt moderlandet, som t.ex. när Australien har blivit ett produktionsområde för ull.[613*] Det uppstår en ny internationell arbetsdelning, som motsvarar de krav som ställes av maskindriftens stormakter och som leder till att en del av jordklotet övervägande producerar jordbruksprodukter. Denna industriella revolution har samband med en motsvarande omvälvning i jordbruket, som vi här ännu inte skall gå in på.[614*]
På Gladstones initiativ beslöt underhuset den 17 febr. 1867, att en statistik skulle upprättas över all import till och export från Storbritannien för perioden 1831-1866 av spannmål och mjöl av alla slag. Mjölet är omräknat i quarter spannmål. [125] Se hithörande helsidestabell.
Fabriksdriftens oerhörda språngvisa expansion och dess beroende av världsmarknaden leder oundvikligen till en hektisk produktion och därav följande överfyllda marknader, som återigen medför förlamning av produktionen. Industrins livslopp kännetecknas av perioder av jämn drift, högkonjunktur, överproduktion, kriser och stagnation. Den osäkerhet och otrygghet, som maskindriften åstadkommer i arbetarnas arbetsvillkor och levnadsförhållanden, blir ett "normalt" tillstånd på grund av det industriella kretsloppets periodiska svängningar. Med undantag för perioderna av högkonjunktur rasar en häftig kamp mellan kapitalisterna inbördes om vars och ens individuella andel av marknaderna. Denna andel står i direkt proportion till produktens prisbillighet. Konkurrensen leder inte endast till en tävlan om införandet av arbetsbesparande maskineri och nya produktionsmetoder utan också till att man ständigt på nytt söker pressa ner varupriserna genom att sänka arbetslönerna under arbetskraftens värde.[615*]
Ökningen av antalet fabriksarbetare är alltså betingad av en förhållandevis snabbare ökning av det kapital, som är nedlagt i fabrikerna. Denna process är emellertid beroende av det industriella kretsloppet med dess uppgångs- och nedgångsperioder. Den avbrytes dessutom ständigt genom tekniska framsteg, som än skenbart ersätter arbetarens arbete, än faktiskt uttränger arbetaren. Dessa kvalitativa förändringar i maskindriften kastar ständigt ut arbetare ur fabriken eller stänger dörren för de nya rekryter som strömmar till, medan fabrikernas rent kvantitativa utvidgning å andra sidan absorberar både de arbetslösa och nya rekryter. Sålunda repelleras och attraheras arbetarna oupphörligt och kastas hit och dit, emedan industrins krav växlar med hänsyn till arbetarnas duglighet, ålder och kön.
Fabriksarbetarnas öden kan bäst åskådliggöras genom en kort överblick över den engelska bomullsindustrins utveckling.
Under tiden 1770-1815 hade bomullsindustrin endast fem år av nedgång eller stagnation. Under denna första 45-årsperiod hade de engelska fabrikanterna monopol på både maskineriet och världsmarknaden. Under perioden 1815-1821 var läget tryckt. 1822-1823 rådde högkonjunktur. År 1824 upphävdes antifackföreningslagen, och vid samma tid började en väldig expansion av fabrikssystemet. [126] År 1825 utbröt en kris, som kulminerade 1826 med nöd, elände och oroligheter bland bomullsarbetarna fram till 1827, då situationen blev en smula förbättrad. 1828 uppvisar stor ökning av antalet ångvävstolar och ökad export. 1829 överträffar exporten, i synnerhet till Indien, alla tidigare år. 1830 övermättad marknad och stor nöd. 1831-1833 fortsätter depressionen, och Ostindiska Kompaniet förlorar monopolet på handeln med Ostasien (Indien och Kina). 1834 stor utvidgning av fabriker och maskindrift, brist på arbetare. Den nya fattigvårdslagen främjade utflyttningen av lantarbetare till fabriksdistrikten, och massor av barn drevs in i industrin - vit slavhandel. 1835 högkonjunktur, men bomullshandvävarna svälter ihjäl. Högkonjunkturen fortsätter 1836 men övergår 1837 och 1838 i ett tryckt affärsläge och kris. Ett nytt uppsving 1839. Åren 1840-43 svår depression med oroligheter, militäringripanden och fruktansvärda lidanden bland fabriksarbetarna. 1842 kastar fabrikanterna ut arbetarna från fabrikerna för att framtvinga spannmålslagarnas upphävande. Arbetarna strömmar i tusental till Yorkshire men drives tillbaka av militär, och arbetarledarna ställes inför rätta i Lancaster. 1844 börjar situationen ljusna, och 1845 råder högkonjunktur, som fortsätter i början av 1846 men följes av dystrare symtom. Spannmålslagarna upphäves. 1847 bryter krisen ut igen, och lönerna sänkes med 10 % och mer för att fira "big loaf" [87].[615a*] 1848 är läget fortfarande tryckt, och Manchester får militärskydd. 1849 ett nytt uppsving och 1850 högkonjunktur. 1851 återigen fallande varupriser, låga löner, talrika strejker. 1852 någon förbättring men fortsatta strejker, och fabrikanterna hotar med att importera främmande arbetskraft. 1853 ökande export, 8 månaders strejk och svår nöd i Preston. 1854 högkonjunktur och överfyllda marknader. 1855 strömmar rapporter in om ekonomiska krascher i Förenta Staterna, Kanada och Indien. 1856 högkonjunktur, 1857 kris, 1858 förbättring, 1859 kraftig högkonjunktur, nya fabriksanläggningar. 1869 når den engelska bomullsindustrin sin höjdpunkt, och indiska, australiska och andra marknader blir så överfyllda, att de ännu 1863 knappast har hunnit absorbera överflödet. Handelstraktat med Frankrike, enorm utveckling av fabriker och maskineri. Uppsvinget varar ett stycke in på 1861 men följes av bakslag: amerikanskt inbördeskrig, bomullsbrist. 1862-63 fullständigt sammanbrott. Bomullsbristens historia är så karakteristisk, att vi skall dröja vid den ett ögonblick. Av uppgifterna om tillståndet på världsmarknaden 1860-61 märker man, att bomullsbristen kom lägligt för fabrikanterna och delvis var till stor fördel, ett faktum, som erkändes i Manchesters handelskammares rapporter, öppet uttalades i parlamentet av Palmerston och Derby och bekräftades av händelseutvecklingen.[616*] Bland de 2.887 bomullsfabriker, som år 1861 fanns i Storbritannien, var visserligen många ganska små. Enligt fabriksinspektör A. Redgraves rapport - och hans förvaltningsområde omfattar 2.109 av dessa 2.887 fabriker - använde 392 st. eller 19 % mindre än 10 hästkrafter, 345 st. eller 16 % använde 10-20 hästkrafter, medan 1.372 st. använde mer än 20 hästkrafter.[617*] Flertalet av de små fabrikerna var väverier, som hade tillkommit under högkonjunkturen efter 1858, mestadels genom spekulanter, av vilka i regel en levererade garnet, den andre maskineriet, den tredje fabrikslokalerna, och företaget sköttes av före detta förmän och andra obemedlade personer. Dessa små fabriker gick för det mesta under, och samma öde skulle ha drabbat dem genom den handelskris, som bomullsbristen fördröjde. Ehuru dessa småföretag utgjorde en tredjedel av fabrikanternas antal, omsatte deras fabriker en ojämförligt mindre del av det kapital, som var investerat i bomullsindustrin. Vad lågkonjunkturens omfattning beträffar, så stod enligt pålitliga uppgifter 60,3 % av spindlarna och 58 % av vävstolarna stilla år 1862. Siffrorna gäller textilindustrin som helhet, och förhållandena varierade givetvis mycket i de olika distrikten. Endast ett fåtal fabriker arbetade full tid (60 timmar i veckan), de övriga med förkortad arbetsvecka. Även det fåtal arbetare, som arbetade full tid och hade ackordslön, tjänade sämre, på grund av att bomull av god kvalitet utbyttes mot sämre, västindisk bomull mot egyptisk, amerikansk och egyptisk mot Surat-bomull[CXLI*] och ren bomull mot en blandning av bomullsavfall och Surat-bomull. Den senares kortare fibrer, smutsiga beskaffenhet och större sprödhet samt bruket att ersätta mjölet med diverse surrogat vid klistringen av varpen o.s.v. medförde, att maskineriets hastighet måste minskas och att vävaren inte kunde sköta så många vävstolar som förut. Ökningen av maskinfelen och minskningen av produktmängden medverkade också till försämring av ackordslönen. När Surat-bomull användes, gick lönen ner med 20-30 % eller mer, trots full arbetstid. Men de flesta fabrikanter sänkte dessutom ackordslönen med 5, 7½ och 10 %. Man kan då lätt tänka sig, hur läget var för de arbetare, som endast arbetade 3, 3½ eller 4 dagar i veckan eller endast 6 timmar om dagen. T.o.m. sedan en relativ förbättring hade inträtt 1863, kunde vävare, spinnare m.fl. ha veckolöner på endast 3 sh. 4 d., 3 sh. 10 d., 4 sh. 6 d., 5 sh. 1 d. o.s.v.[618*] Inte ens under dessa eländiga förhållanden klickade fabrikanternas uppfinningsförmåga, när det gällde motiveringar för löneavdrag. Sådana kunde utdömas som straff för fel i produkten, även om felen berodde på underhaltig råvara, olämpligt maskineri o.s.v. Men där fabrikanten också ägde arbetarnas bostäder, var han mån om att få ut hyran genom avdrag på den nominella arbetslönen. Fabriksinspektör Redgrave berättar om selfacting minders (arbetare som övervakar de automatiska spinnmaskinerna), att de
"vid slutet av en 14-dagarsperiod med full arbetstid förtjänat 8 sh. 11 d., och från denna summa drogs hyran, av vilken fabrikanten dock lämnade tillbaka hälften som gåva, varför dessa 'minders' fick 6 sh. 11 d. över. På många orter varierade veckolönen för selfacting minders mellan 5 och 9 sh. pr vecka, medan vävarnas veckolön mot slutet av år 1862 utgjorde från 2 sh. 6 d. och uppåt."[619*]
Hyran drogs från lönen, även då arbetaren endast arbetade deltid.[620*] Det är inte att undra på att ett slags hungerpest utbröt i vissa distrikt i Lancashire. Mer typiskt än allt detta är emellertid, att produktionsprocessens omvandling försiggick på arbetarnas bekostnad. Man experimenterade med arbetarna, ungefär som anatomerna experimenterar med grodor.
"Trots att jag har uppgett arbetarnas verkliga inkomster i många fabriker", säger fabriksinspektör Redgrave, "får man inte tro, att de får samma belopp vecka efter vecka. Arbetslönerna varierar oavbrutet på grund av fabrikanternas ständiga experimenterande (experimentalizing) ... deras förtjänst stiger och sjunker med bomullsblandningens kvalitet; ibland uppnår de en lön på inemot 85 % av den tidigare lönen, varpå lönen någon vecka senare kan minska med 50 eller 60 %."[621*]
Dessa experiment skedde inte bara på bekostnad av arbetarens existensmedel. Han fick betala dem med alla sina fem sinnen.
"De som sysslar med att förarbeta Surat-bomull, framställer många klagomål. De säger, att så snart bomullsbalarna öppnas, uppstår en odräglig stank, som de blir illamående av ... I blandnings- och kardningsrummen irriteras arbetarna av kringflygande damm och smuts, varav de får hosta och andnöd ... Då fibrerna är mycket korta, användes vid glättningen mycket klister, vilket uppblandas med en del surrogat för det tidigare använda mjölet. Härav blir vävarna illamående och får dyspepsi, varjämte dammet åstadkommer bronchitis och halsfluss. En speciell hudsjukdom förekommer också, beroende på hudirritation av smutsen i Surat-bomullen."
Å andra sidan var surrogaten för mjöl en källa till extraprofit för fabrikanterna, eftersom garnvikten ökades. Det gjorde, att "15 pund råmaterial efter vävningen väger 26 pund."[622*]
I fabriksinspektörernas rapport av den 30 april 1864 kan man läsa:
"Industrin utnyttjar nu dessa resurser på ett i sanning oanständigt sätt. Jag vet från säker källa, att tyg som väger 8 pund har tillverkats av 51/4 pund bomull och 23/4 pund klister. I ett annat fall var det 2 pund klister i ett tygstycke som vägde 51/4 pund. Detta var vanlig shirting,[CXLII*] avsedd för export. I andra tygsorter utgjorde klistret upp till 50 % av vikten, så att fabrikanterna verkligen kunde berömma sig av att de blev rika genom att sälja tyg för ett lägre pris pr pund, än de hade betalat för garnet som tyget vävts av."[623*]
Men arbetarna fick inte bara finna sig i fabrikanternas experiment inom fabriken och kommunalmyndigheternas utanför densamma, inte bara i lönesänkningar och arbetslöshet, i fattigdom och allmosor, i förljugna högtidstal i överhus och underhus.
"Olyckliga kvinnor, arbetslösa på grund av bomullsbristen, utstöttes ur samhällslivet och förblev utstötta. Nu är affärslivet åter igång och det finns arbete i mängd, men de har blivit medlemmar av denna olyckliga yrkesgrupp och kommer sannolikt att förbli det. Antalet unga prostituerade i staden är nu därför större än någon gång under de senaste 25 åren."[624*]
Under den brittiska bomullsindustrins första 45-årsperiod, 1770-1815, var det endast 5 års stagnation och kriser, men under denna tid hade ju England världsmonopol på textilvaror. Under nästa epok, 48-årsperioden 1815-1863, var det uppsving och högkonjunktur endast under 20 år, medan det rådde stagnation och kriser i 28 år. Under tiden 1815-1830 började konkurrensen från den europeiska kontinenten och Förenta Staterna. Från 1833 framtvingas utvidgningen av de asiatiska marknaderna genom "människorasens förstöring" [127]. Efter spannmålslagarnas upphävande kommer under åren 1846-1863 på 8 år av måttligt välstånd och högkonjunktur 9 år av dåliga tider och stagnation. Bifogade fotnot ger en bild av de vuxna manliga bomullsarbetarnas läge t.o.m. under högkonjunkturen.[625*]
Vi har sett, hur maskineriet upplöser såväl det hantverksmässiga samarbetet som manufakturen, vars grundval är den hantverksmässiga arbetsdelningen. Ett exempel på det förstnämnda är slåttermaskinen, som gjorde slut på slåtterkarlarnas samarbete. Den maskin, som framställer synålar, ger ett slående exempel på manufakturens undergång. Enligt Adam Smith tillverkade 10 man på hans tid genom arbetsdelning över 48.000 synålar pr dag. En enda maskin levererar nu 145.000 synålar på en 11 timmars arbetsdag. En kvinna eller en flicka sköter i genomsnitt fyra sådana maskiner och producerar alltså dagligen med maskineriets hjälp 600.000 synålar, vilket gör över 3.000.000 i veckan.[626*] Om en enstaka maskin träder i stället för samarbete eller manufaktur, kan den i sin tur bilda underlag för en hantverksmässig drift. Denna reproduktion av hantverksdriften, som maskineriet ibland kan föra med sig, utgör emellertid endast en övergång till fabriksdrift, som i regel avlöser hantverksdriften, så snart mekanisk drivkraft, ånga eller vatten, i stället för handkraft användes för att driva maskinen. Tillfälligtvis och likaså endast övergående kan småföretag använda mekanisk drivkraft genom att köpa ånga, som i några manufakturer i Birmingham, eller genom att använda små varmluftsmaskiner [114], som skett i vissa grenar av väveriet o.s.v.[627*] I sidenindustrin i Coventry åstadkom utvecklingen, att ett försök gjordes med s.k. "fabrikshyddor." Rader av små arbetshus placerades i kvadrat, och i mitten byggdes ett maskinhus med en ångmaskin, som medelst axelledningar förbands med vävstolarna i stugorna. Ångan köptes till ett fast pris, t.ex. 2½ shilling pr vecka och vävstol, och denna avgift måste betalas, oavsett om vävstolarna var i gång eller inte. Varje stuga innehöll 2-6 vävstolar, som tillhörde arbetarna eller var köpta på kredit eller hyrda. Kampen mellan denna "stugfabrik" och den egentliga fabriken pågick i mer än 12 år, och den slutade med fullständig ruin för de 300 "stugfabrikerna" (cottage factories).[628*]
Där arbetsprocessens natur inte i och för sig nödvändiggjorde produktion i stor skala, genomlöpte de industrier, som uppkommit under de senaste decennierna, först hantverksdriften och sedan manufakturdriften som kortvariga övergångsstadier till fabriksdriften. Detta var t.ex. fallet med kuvert- och stålpennindustrin. Denna utveckling är som svårast, där den manufakturmässiga produktionen inte omfattar stadier i en sammanhängande utvecklingsprocess utan ett större antal olikartade processer. Detta utgjorde t.ex. ett besvärligt hinder för stålpennindustrin, men för cirka 15 år sedan uppfanns en automat, som utför 6 olika arbetsmoment på en gång. År 1820 levererade hantverket de första 12 dussinen stålpennor till ett pris av 7 p.st. 4 sh., manufakturen levererade dem år 1830 till ett pris av 8 shillings, och fabriken säljer dem idag till grossisterna för 2 à 6 pence pr 12 dussin.[629*]
Fabriksdriftens utveckling och den omvälvning inom jordbruket, som sammanhänger därmed, leder inte bara till att produktionen utvidgas i alla andra industrigrenar, utan dessa industrigrenar ändrar också karaktär. Maskindriftens grundläggande princip, att dela upp produktionsprocessen i dess grundelement och att lösa de sålunda uppkomna problemen med hjälp av naturvetenskaperna, fysik, kemi o.s.v., blir överallt dominerande. Maskineriet tränger därför in i än den ena, än den andra delprocessen i manufakturen. Den gamla arbetsdelningen och den därifrån härstammande fasta och oföränderliga organisationen av arbetet upplöses och får lämna plats för ständiga växlingar. Bortsett härifrån blir också totalarbetarens eller den kombinerade arbetspersonalens sammansättning i grunden förändrad. I motsats till manufakturperioden blir underlaget för den planmässiga arbetsdelningen nu bestämt av att industrin överallt, där det låter sig göra, använder kvinnor och barn i alla åldrar samt okvalificerade arbetare, kort sagt: kvalificerat arbete ersättes av "cheap labour", billigt arbete, som engelsmännen så träffande kallar det. Detta gäller inte endast för den produktion, som drives i stor skala, med eller utan maskiner, utan också för den så kallade hemindustrin, antingen arbetet utföres i arbetarens bostad eller i små verkstäder. Vår tids hemindustri har inget annat än namnet gemensamt med den gamla hemindustrin, som förutsatte ett oavhängigt stadshantverk, en självständig bondehushållning och framförallt, att arbetarfamiljen ägde sitt eget hem. Hemindustrin är nu ingenting annat än ett tillbehör till en fabrik, en manufaktur eller ett varumagasin. Vid sidan av fabriksarbetarna, manufakturarbetarna och hantverkarna, som samlas i de stora kapitalistiska företagen och som kapitalet direkt behärskar, har det nu också med osynliga trådar knutit till sig en annan armé av hemarbetare, utspridda i storstäderna och på landsbygden. Herrarna Tillies skjortfabrik i Londonderry, Irland, kan nämnas som exempel. Den sysselsätter 1.000 fabriksarbetare och dessutom 9.000 hemarbetare, kringspridda på landsbygden.[630*]
Exploateringen av billig och omogen arbetskraft är ännu skamlösare i den moderna manufakturen än i den egentliga fabriken. Fabriksdriftens teknik, som ersätter kroppsarbetet med maskiner och därigenom underlättar arbetet, saknas praktiskt taget i manufakturen, samtidigt som kvinnor och minderåriga på det samvetslösaste sätt blir prisgivna åt giftiga substansers ödeläggande verkningar o.s.v. Exploateringen blir ännu mera skamlös i hemindustrin än i manufakturen, emedan arbetarnas motståndskraft avtar på grund av deras splittring, medan en mängd rovgiriga parasiter tränger sig in mellan den egentliga arbetsgivaren och arbetarna, samtidigt som hemindustrin överallt måste konkurrera med maskindrift eller i varje fall med manufakturdrift. Arbetarnas fattigdom berövar dem de nödvändigaste arbetsbetingelserna, arbetslokal, ljus, ventilation o.s.v. Arbetet blir ständigt mer och mer oregelbundet, och den inbördes konkurrensen mellan arbetarna kulminerar i dessa sista tillflyktsorter för de arbetare, som den moderna storindustrin och storjordbruket har gjort "övertaliga".
Det planmässiga och fullständiga utnyttjandet av produktionsmedlen, som först har systematiskt utformats i samband med maskindriften, och som följdriktigt leder till ett hänsynslöst slöseri med arbetskraft och utplundring av arbetarnas normala arbetsförmåga, visar sig vara mera människoföraktande och mordisk, ju svagare det tekniska underlaget för arbetsprocessen och ju mindre utvecklad arbetets samhälleliga produktivitet är.
Jag vill nu med några exempel belysa de satser, som jag här ovan har uppställt. Läsaren känner för övrigt redan massor av belägg från kapitlet om arbetsdagen. Metallmanufakturerna i Birmingham med omnejd använder 30.000 barn och ungdomar samt 10.000 kvinnor i arbete, som genomgående är mycket tungt. Man kan här finna dem i de hälsovådliga mässingsgjuterierna, knappfabrikerna, glasyr-, galvaniserings- och lackeringsverkstäderna.[631*] Den hårda hetsen i både de vuxnas och de minderårigas arbete har gett vissa tidnings- och boktryckerier i London det betecknande namnet "slakthuset".[631a*] Samma överdrifter är vanliga i bokbinderierna, där offren mestadels är kvinnor, flickor och barn. Tungt arbete för barn är vanligt i repslagerierna, nattarbete i saltverken, stearinfabrikerna och andra kemiska manufakturer. I de sidenväverier, som inte har maskineri, utan vävstolarna drivs med handkraft, förekommer en mördande förbrukning av pojkar.[632*] Ett av de vidrigaste, smutsigaste och sämst betalda arbetena är lumpsorteringen, och härtill användes företrädesvis flickor och unga kvinnor. Som bekant är Storbritannien en stor producent av lump,[CXLIII*] men landet utgör också en central uppsamlingsplats för lump från hela världen. Hit strömmar lump från Japan, från Sydamerikas mest avlägsna stater och från Kanarieöarna. De största mängderna kommer dock från Tyskland, Frankrike, Ryssland, Italien, Egypten, Turkiet, Belgien och Holland. Lumpen användes vid framställning av gödningsmedel, till flock (i sängbolstrar), shoddy (lumpull) och som råvara för papper. De kvinnliga lumpsorterarna sprider koppor och andra smittosamma sjukdomar, som de själva blir de första offren för.[633*]
Tegelbruken, som i England ännu (1866) endast i obetydlig utsträckning har infört det nyuppfunna maskineriet, kan, vid sidan av metall- och kolgruvorna, nämnas som det typiska exemplet på överarbete, tungt och olämpligt arbete, som brutaliserar de människor, som från sin tidiga barndom förbrukas däri. Under tiden maj-september varar arbetet från kl. 5 på morgonen till 8 på kvällen och, där torkning i fria luften förekommer, från kl. 4 på morgonen till 9 på kvällen. En arbetsdag från 5 på morgonen till 7 på kvällen räknas som "reducerad", "måttlig". Barn av bägge könen användes från 6-, ja t.o.m. från 4-årsåldern. De har samma arbetstid som de vuxna, ibland t.o.m. längre. Arbetet är hårt, och sommarhettan ökar utmattningen ytterligare. I ett tegelbruk i Mosley gjorde t.ex. en 24-årig flicka 2.000 tegel om dagen med hjälp av två halvvuxna flickor, som bar lera och staplade upp teglet. Dessa flickor bar dagligen 10 ton uppför den slippriga slänten av lergropen, som var 30 fot djup och låg 210 fot från tegelverket.
"Det är omöjligt för ett barn att utan moraliskt fördärv passera genom ett tegelbruks helvete ... Det snuskiga språk, som de får höra från sin tidiga barndom, all den oanständighet och skamlöshet, som de får växa upp i, okunniga och förvildade, märker dem för hela livet som laglösa, förtappade, liderliga ... Bostadsförhållandena medför en förfärlig demoralisering. Varje moulder (formare, den yrkesutbildade ledaren för ett arbetslag) skall hålla lagets 7 medlemmar med kost och logi i sin hydda (cottage). De sover alla i hyddan, antingen de tillhör hans familj eller inte, män, barn och kvinnor om varandra. Hyddan har i allmänhet två, undantagsvis tre rum, alla med jordgolv och nästan utan ventilation. Alla är så utmattade av dagens svettiga slit, att varken hälsoregler, renlighet eller anständighet på något sätt iakttas. Många av dessa hyddor är sannskyldiga typexempel på oreda, damm och smuts ... De värsta följderna av detta system är, att de unga flickor som användes i detta arbete i regel från den tidigaste barndomen och hela livet igenom hamnar bland samhällets värsta drägg. De blir liksom råa, grovkorniga slynglar ('rough, foul-mouthed boys'), innan naturen har lärt dem, att de är kvinnor. Klädda i några smutsiga klädtrasor, med benen nakna långt upp på låren, struntar de fullständigt i alla anständiga och hyfsade fasoner. Under middagsrasten ligger de utsträckta på marken eller kikar på pojkarna, som badar i kanalen strax intill. När det tunga dagsverket äntligen är slut, sätter de på sig lite snyggare kläder och följer med karlarna till ölstugan."
Att den största slöhet ända från barndomen behärskar hela denna samhällsklass, är endast alltför naturligt.
"Det värsta är, att tegelarbetarna har förlorat tron på sig själva", sade en av de bästa av dem till kaplanen i Southallfield. "Ni kunde lika gärna försöka frälsa djävulen som förbättra en tegelarbetare." ("You might as well try to raise and improve the devil as a brickie, Sir!")[634*]
I "Public Health Report" del IV (1861) och VI (1864) finner man rikligt officiellt material till frågan om det kapitalistiska utnyttjandet av arbetsbetingelserna i den moderna manufakturen. (Med manufaktur menas här alla större verkstäder, utom de egentliga fabrikerna.) Beskrivningen av arbetslokalerna (workshops), särskilt Londons tryckerier och skräddarverkstäder, överträffar våra romanförfattares värsta fantasier. Det säger sig självt, hur dessa förhållanden måste påverka arbetarnas hälsotillstånd. Dr Simon, Privy Councils [71] medicinske chefstjänsteman och officiell utgivare av "Public Health Report", säger bl.a.:
"I min fjärde rapport" (1863) "påvisade jag, hur omöjligt det var för arbetarna att hävda sin primära rätt till hälsa, nämligen den att arbetsgivaren, vilket arbete det än gäller, så långt det är honom möjligt, skall avlägsna alla hälsovådliga förhållanden i arbetslokalerna. Jag påvisade, att arbetarna, som praktiskt taget saknar möjlighet att själva tilltvinga sig denna rätt, inte får något verkligt bistånd från hälsovårdspolisens sida ... Otaliga arbetares och arbeterskors liv ödelägges och förkortas nu i onödan genom de ändlösa fysiska lidanden, som deras arbete som sådant medför."[635*]
För att påvisa arbetslokalernas roll i fråga om arbetarnas hälsotillstånd lämnar dr Simon följande dödlighetstabell:[636*]
| Antal personer i alla åldrar i resp. näringar |
Näringar, jämförda betr. hälsotill- ståndet |
Årlig dödlighet pr 100.000 i åldern | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 25-35 år | 35-45 år | 45-55 år | |||||||
| 958.265 | Lantbruk i England och Wales |
743 | 805 | 1.145 | |||||
| 22.301 | män | } | Skräddare i London | 958 | 1.262 | 2.093 | |||
| 12.379 | kvinnor | ||||||||
| 13.803 | Typografer i London | 894 | 1.747 | 2.367 | |||||
Vi skall nu kasta en blick på den s.k. hemindustrin. För att få ett begrepp om ohyggligheterna i detta exploateringsområde, som kapitalet organiserat i storindustrins bakgrund, kan man t.ex. betrakta det skenbart så idylliska spiksmide, som bedrives i en del avsides belägna engelska byar.[637*]. Här skall vi emellertid nöja oss med att ge exempel från ett par arbetsområden, som ännu inte alls bedrives maskinmässigt och som inte konkurrerar med maskin- och manufakturdrift, nämligen spetstillverkning och halmflätning.
Av de 150.000 arbetarna i den engelska spetsindustrin är ungefär 10.000 underställda 1861 års fabrikslag. Det övervägande flertalet av de återstående 140.000 är kvinnor, ungdomar och barn av bägge könen, de flesta dock flickor. Hälsotillståndet bland detta "billiga" exploateringsmaterial framgår av följande sammanställning, som gjorts av dr Trueman, läkare vid polikliniken i Nottingham. Av 686 spetsarbeterskor, mestadels i åldern 17-24 år, var tbc-sjuka:[638*]
| 1852 | 1 | på | 45 = 2,2 % | 1856 | 1 | på | 15 = 6,7 % | 1859 | 1 | på | 9 = 11 % | ||
| 1853 | 1 | ,, | 28 = 3,6 % | 1857 | 1 | ,, | 13 = 7,7 % | 1860 | 1 | ,, | 8 = 12,5 % | ||
| 1854 | 1 | ,, | 17 = 5,9 % | 1858 | 1 | ,, | 15 = 6,7 % | 1861 | 1 | ,, | 8 = 12,5 % | ||
| 1855 | 1 | ,, | 18 = 5,6 % |
Detta "framsteg" (Fortschritt) beträffande tbc-procenten bör vara tillräckligt även för den mest optimistiske "framstegsman' (Fortschrittler) och den mest lögnaktige handelsresande i tyska frihandelsprinciper.
1861 års fabrikslag gäller den egentliga spetsfabrikationen, såvitt den sker med hjälp av maskiner, och detta är vanligast i England. De grenar, som vi här skall behandla - men endast i den mån arbetarna är s.k. hemarbetare, inte då de är samlade i manufakturer, varuhus o.s.v. - är 1) "lace finishing" (slutbehandlingen av de maskinellt framställda spetsarna, ett arbete som f.ö. kan uppdelas i ett flertal specialmoment); 2) spetsknyppling.
Lace finishing bedrives som hemindustri, antingen i s.k. "mistresses houses" eller av kvinnor, som arbetar ensamma eller tillsammans med sina barn i sina egna hem. De kvinnor, som är innehavare av "mistresses houses", är själva fattiga. Arbetslokalen utgör en del av deras privata bostad. De tar emot beställningar av fabrikanter, varuhusägare o.s.v. och anlitar kvinnor, flickor och små barn i en utsträckning som beror på arbetslokalens storlek och växlingarna i efterfrågan. Antalet sysselsatta personer växlar från 20 till 40 i större lokaler, 10 till 20 i mindre. Barnen börjar i allmänhet detta arbete i 6-årsåldern men många också innan de är 5 år gamla. Den vanliga arbetstiden är från kl. 8 på morgonen till kl. 8 på kvällen med 1½ timmes ledighet för måltider, som intas på ganska olika tider och oftast i de stinkande arbetskyffena. Om det är stor tillströmning på beställningar, varar arbetsdagen ofta från kl. 8 f.m. (ibland från kl. 6) till kl. 10, 11 eller 12 på natten.
I engelska kaserner utgör den föreskrivna luftkubiken pr soldat 500-600 kubikfot, i militärlasaretten 1.200. Men i dessa arbetskyffen är det bara 67-100 kubikfot luft pr person. Dessutom förbrukar gaslamporna en del av luftens syre. För att undvika, att spetsarna blir nersmutsade, måste barnen ofta ta av sig skorna, även på vintern, fastän golvet består av gatsten eller tegel.
"Det är inte alls ovanligt att i Nottingham finna 15-20 barn hoppackade som sillar i ett litet rum, som kanske inte mäter mer än 12 fot i kvadrat, och här är barnen sysselsatta 15 av dygnets 24 timmar med ett arbete, som i sig självt är tröttande på grund av sin enformighet, samtidigt som de lokala förhållandena är så ohälsosamma som tänkas kan ... T.o.m. de yngsta barnen arbetar i ett tempo och med en spänd uppmärksamhet, som är förbluffande - fingrarna vilar aldrig, och långsamhet är inte tillåten. Ställer man en fråga till dem, så lyfter de inte blicken från arbetet av fruktan för att förlora ett ögonblicks arbetstid."
Den "långa käppen" är den stimulans, som "mistresses" måste tillgripa, när arbetstiden förlänges.
"Barnen utmattas så småningom och blir oroliga frampå kvällen, då de så länge suttit fastlänkade vid ett arbete, så ytterligt enformigt, skadligt för ögonen och tröttande, emedan kroppen oavbrutet måste inta samma ställning. Det är ett sannskyldigt slavarbete." ("Their work is like slavery.")[639*]
Där kvinnor arbetar med sina egna barn "hemma", d.v.s. i modern mening i ett hyrt rum, ofta en vindskupa, är förhållandena om möjligt ännu sämre. Detta slags arbete är vanligt inom 80 miles' omkrets runt Nottingham. När ett barn, som arbetar i ett varuhus, går hem vid 9-10-tiden på kvällen, skickar man ofta med ett paket spetsar, som skall göras färdiga hemma. Den kapitalistiske farisén, representerad av någon av sina lakejer, gör det naturligtvis med den salvelsefulla frasen: "Det här skall vara för mor", men han vet mycket väl, att det arma barnet måste sitta uppe och hjälpa till.[640*]
Spetsknypplingsindustrin förekommer huvudsakligen i två engelska jordbruksdistrikt, Honitondistriktet, som sträcker sig 20 à 30 miles längs sydkusten av Devonshire och även omfattar några platser i North-Devon, samt i ett annat distrikt, som omfattar största delen av grevskapen Buckingham, Bedford, Northampton samt angränsande delar av Oxfordshire och Huntingdonshire. Lantarbetarnas trånga bostäder tjänstgör i regel som arbetslokaler. Många manufakturherrar använder över 3.000 sådana hemarbetare, huvudsakligen barn och ungdomar, samtliga av kvinnligt kön. Tillståndet här är detsamma som i "lace finishing". I stället för "mistresses houses" finner man här de s.k. "lace schools" (knyppelskolor), som drivs av fattiga kvinnor i deras egna trånga kojor. Barnen börjar i dessa skolor i 5-årsåldern, ofta ännu tidigare, och arbetar där, tills de blir 12-15 år gamla. Under den första tiden arbetar de yngsta barnen 4 till 8 timmar om dagen, senare från kl. 6 på morgonen till 8-10 på kvällen.
"Arbetslokalerna är i allmänhet vanliga boningsrum i de små kåkarna. Kaminen är igenstoppad, för att rummet skall bli mindre dragigt, och de inneboende får ofta även vintertid klara sig med sin egen kroppsvärme. I andra fall liknar dessa s.k. skolrum mest uthuslokaler utan eldstad ... Orimligt många barn stuvas ihop i dessa kyffen, med påföljd att luften i regel är alldeles förpestad. Därtill kommer de skadliga verkningarna av avloppsdiken, avträden, sopor och annat skräp, allmänt förekommande bredvid ingången till dessa hyddor."
Exempel på utrymmet:
"I en knyppelskola 18 flickor plus en kvinnlig mästare, 35 kubikfot luft pr person; i en annan, där stanken var odräglig, 18 personer, 24½ kubikfot luft pr person. I denna industri kan man finna barn på 2 till 2½ år satta i arbete."[641*]
I grevskapen Buckingham och Bedford upphör spetsknypplingen, och där kommer halmflätningen som ersättare. Denna hemindustri breder ut sig över stora delar av Hertfordshire och de västra och norra delarna av Essex. År 1861 var 40.043 personer sysselsatta med halmflätning och tillverkning av halmhattar, därav 3.815 män i alla åldrar, återstoden kvinnor, varav 14.913 under 20 år och av dessa c:a 7.000 barn.
I stället för knyppelskolor har man här s.k. "straw plait schools" (halmflätningsskolor). Barnen börjar i dessa skolor i 4-årsåldern, ofta t.o.m. ännu tidigare, men någon uppfostran får de naturligtvis inte. Barnen själva kallar folkskolorna för "natural schools" (naturliga skolor) i motsats till dessa utsugningsanstalter, där de helt enkelt blir satta att arbeta för att producera den arbetsmängd, som ålagts deras halvt uthungrade mödrar, i regel 30 yards pr dag. Dessa mödrar låter dem sedan ofta arbeta även i hemmet till kl. 10, 11 eller 12 på natten. Av halmen får de skärsår i fingrarna och även på läpparna, eftersom de ständigt måste fukta den med saliv. Enligt dr Ballard är alla medicinska auktoriteter i London eniga om att 300 kubikfot pr person är minimum i ett sovrum eller en arbetslokal. Men i halmflätningsskolorna är utrymmet ofta ännu knappare tilltaget än i knyppelskolorna, 122/3, 17, 18½ och aldrig över 22 kubikfot pr person.
"Det minsta av dessa tal", säger inspektör White, "motsvarar mindre än hälften av det utrymme ett barn skulle uppta, om det förpackades i en låda med dimensionerna 3 × 3 × 3 fot."
Detta är, vad barnen får ut av sitt liv upp till 12-14-årsåldern. De utfattiga, förkomna föräldrarna tänker inte på något annat än att få ut så mycket pengar som möjligt av barnens arbete. Sedan barnen har växt upp, frågar de naturligtvis inte ett dyft efter föräldrarna utan ger sig av hemifrån snarast möjligt.
"Det är inte alls underligt, att okunnighet och laster dominerar bland en befolkning, som har måst växa upp under dylika förhållanden ... Dess moral står på lägsta tänkbara plan ... Ett stort antal kvinnor har illegitima barn, och många blir mödrar i så omogen ålder, att kriminalstatistikens experter blir chockerade."[642*]
Och dessa mönsterfamiljers hemland är Europas kristliga mönsterland, säger greve Montalembert, som utan tvivel är väl bevandrad i kristendomen.
Arbetslönen i dessa industrier är i det stora hela urusel - undantagsvis kan maximilönen för barnen i halmflätningsskolorna uppgå till 3 shillings - och reallönen blir i själva verket ännu lägre, på grund av att trucksystemet[CXLIV*] fortfarande är vanligt, speciellt i spetsindustridistrikten.[643*]
Nerprutningen av priset på arbetskraften genom brutalt missbruk av kvinnors och barns arbetskraft, genom skövling av alla normala arbetsbetingelser och livsvillkor och genom hänsynslöst överarbete och nattarbete stöter slutligen på vissa naturhinder, som inte kan övervinnas. Därmed är faktiskt också gränsen nådd både för sänkningen av varupriserna, i den mån den beror på nyssnämnda förutsättningar, liksom också för exploateringen överhuvud. Så snart utvecklingen har kommit så långt - och det dröjer länge - är tiden mogen för införande av maskineri, varpå den splittrade hemindustrin och manufakturen hastigt förvandlas till fabriksdrift.
Det bästa exemplet på denna utveckling erbjuder produktionen av "wearing apparel" ("gångkläder"). Enligt den klassificering, som tillämpas av "Children's Employment Commission", omfattar denna industri följande grenar: halmhatt- och damhattmakare, kappsömmerskor, skräddare, milliners och dressmakers,[644*] skjortmakare och sömmerskor, korsett-, handsk- och skomakare jämte ett antal mindre grupper, såsom tillverkare av slipsar, halsdukar o.s.v. I England och Wales arbetade år 1861 586.298 kvinnor i dessa industrigrenar, av vilka minst 115.242 var under 20 år och 16.650 under 15 år. I hela Förenade kungariket var antalet samma år 750.334. I England och Wales arbetade samtidigt i handsk- och hattmakerierna och i sko- och skrädderibranschen 437.969 manliga arbetare, av vilka 14.964 var under 15 år, 89.285 mellan 15 och 20 år och 333.117 över 20 år. I denna statistik saknas flera hithörande mindre branscher. Men om vi tar siffrorna som de står, så blir resultatet enbart för Englands och Wales' vidkommande, att 1.024.277 personer enligt 1861 års statistik arbetade i dessa branscher, d.v.s. ungefär lika många som arbetade i åkerbruk och boskapsskötsel. Man börjar förstå, till vilka ändamål maskinerna kan framtrolla sådana oerhörda produktmängder och hjälpa till att "frigöra" så stora skaror arbetare.
De manufakturer, som framställer "wearing apparel", använder samma arbetsdelning, som redan existerade fullt utvecklad i de gamla hantverksyrkena. Men de små hantverksmästarna arbetar inte som förr åt individuella konsumenter utan åt manufakturer och varumagasin, medan hela städer och landsändar ofta gör vissa yrkesgrenar, som skomakeri o.s.v., till sin specialitet. Dessutom baseras denna manufaktur till stor del på den så kallade hemindustrin, som är helt beroende av manufakturer, varumagasin och t.o.m. av små hantverksmästare.[645*]
Storindustrin levererar huvuddelen av råmaterialet, halvfabrikaten o.s.v., medan största delen av det billiga människomaterialet (taillable à merci et miséricorde[CXLV*]) består av arbetare, som storindustrin och storjordbruket har "frigjort". Manufakturerna inom detta hade för sin existens att tacka kapitalisternas behov av en reservarmé, som kunde rycka in, när den ökade efterfrågan så krävde.[646*] Likväl bildade det självständiga hantverket och den självständiga hemindustrin alltjämt det breda fundament, varpå dessa manufakturer vilade.
Å ena sidan en stor mervärdeproduktion inom dessa fack, å andra sidan en fortskridande prissänkning av deras artiklar - dessa två till synes motstridiga förhållanden har sin förklaring i arbetslöner så låga, att de ligger intill existensminimum, och samtidigt en arbetstid, så lång som det är fysiskt möjligt. Det var just det otroligt låga priset på människosvetten och människoblodet, omvandlade till vara, som ständigt utvidgade Englands marknader, och som alltjämt dagligen utvidgar dem, i synnerhet de koloniala marknaderna, där för övrigt engelska vanor och engelsk smak härskar. Slutligen inträdde en kris. Den gamla metoden, som endast byggde på brutal utsugning av arbetarna, mer eller mindre kombinerad med systematiskt utvecklad arbetsdelning, kunde inte längre tillfredsställa den växande marknaden och den ständigt skärpta konkurrensen mellan kapitalisterna inbördes. Maskineriet gjorde sitt intåg. Den revolutionerande maskin, den maskin, som samtidigt trängde in överallt i alla de otaliga avdelningarna av beklädnadsindustrin, i damsömmeriet, skrädderiet, skomakeriet, hattmakeriet o.s.v., är - symaskinen.
Symaskinen påverkar omedelbart arbetarnas livsvillkor, på ungefär samma sätt som allt annat maskineri, som i storindustrins tidsålder erövrar nya arbetsområden. De allra minsta barnen försvinner från arbetsplatserna. Maskinarbetarna får bättre löner i jämförelse med arbetarna i hemindustrin, av vilka många tillhör "de fattigaste bland de fattiga" ("the poorest of the poor"). De bättre ställda hantverkarnas löner sjunker, genom att maskinerna konkurrerar ut dem. De nya maskinarbetarna är uteslutande flickor och unga kvinnor. Med den mekaniska kraftens hjälp gör de slut på de manliga arbetarnas monopol på det tyngre arbetet och jagar med lätthet undan mängder av äldre kvinnor och små barn. Den övermäktiga konkurrensen tar kål på de svagaste kroppsarbetarna. Den förfärliga ökningen av antalet personer, som under det sista decenniet dött av svält (death from starvation) i London, löper parallellt med symaskinens ökande användning.[647*] De nya arbeterskorna vid symaskinen, som de driver med hand och fot eller med endast handen, i sittande eller stående ställning, beroende på maskinens tyngd, storlek och speciella användning, förbrukar mycken arbetskraft. Även om arbetstiden är kortare än under det gamla systemet, är den så pass lång, att sysselsättningen blir hälsovådlig. Överallt, där symaskinen tränger in i redan trånga och överfyllda verkstadslokaler, såsom i sko-, korsett- och hattmakerierna, försämras de hygieniska förhållandena. Fabriksinspektör Lord skriver:
"Det är outhärdligt att vistas i de lokaler, där det är trångt och lågt i tak, och där 30-40 maskinsömmerskor arbetar ... Hettan, som delvis kommer från gasugnen, där pressjärnen uppvärmes, är odräglig ... T.o.m. i de lokaler, där man tillämpar s.k. måttlig arbetstid, d.v.s. från 8 f.m. till 6 e.m., händer det regelbundet, att 3-4 personer om dagen svimmar."[648*]
Omvälvningen i den samhälleliga produktionsmetoden, detta ofrånkomliga resultat av produktionsmedlens omdaning, fullbordas i ett brokigt virrvarr av övergångsformer. Dessa former växlar med den omfattning, i vilken symaskinen ingripit i den ena eller andra industrigrenen, och med detta förhållandes långvarighet, med arbetarnas tidigare arbets- och livsvillkor, med manufaktur-, hantverks- eller hemindustrins övervikt, med hyrespriserna på arbetslokaler[649*] o.s.v. I modistyrket t.ex., där arbetet i huvudsak redan var organiserat som enkelt samarbete, gör sig symaskinen i början gällande endast som en ny faktor i manufakturdriften. I skrädderiet, skjortsömmeriet, skomakeriet o.s.v. finner vi en blandning av de mest skiftande övergångsformer. På en plats råder egentlig fabriksdrift. På ett annat ställe får underentreprenörerna råvaran från en överkapitalist och organiserar grupper på 10-15 arbetare kring symaskinerna i kammare eller vindskupor. Liksom alla andra maskiner, som inte ingår i ett system och är användbara i mindre skala, användes symaskiner av hantverkare eller hemarbetare, som med hjälp av de egna familjemedlemmarna eller ett fåtal anlitade främmande arbetare utnyttjar symaskiner, som de själva äger.[650*] Faktiskt dominerar nu i England det systemet, att kapitalisterna koncentrerar ett större antal maskiner i sina verkstäder och sedan fördelar maskinprodukterna bland hemarbetarna för vidare bearbetning.[651*]
Övergångsformernas mångfald kan dock inte dölja tendensen till utveckling i riktning mot egentlig fabriksdrift. Symaskinens användbarhet i de mest skiftande verksamheter påskyndar denna utveckling, ty det är fördelaktigt att samla tidigare skilda arbetsmoment i samma lokal och under samme kapitalist. Dessutom är det alltid mest fördelaktigt att utföra allt förberedande arbete i samma verkstad, där också det efterföljande sömnadsarbetet skall utföras. Slutligen kommer de hantverkare och hemarbetare, som nu producerar med egna symaskiner, oundvikligen att exproprieras i konkurrensen med fabriksdriften. Detta öde har delvis redan drabbat dem. Den ständigt växande mängden av kapital, nedlagt i symaskiner,[652*] leder till ständigt ökande produktion och överfyllda marknader. Hemarbetarna blir till sist tvungna att sälja sina symaskiner, emedan överproduktionen tvingar producenterna att hyra ut symaskiner för en vecka i taget, vilket i sin tur åstadkommer en konkurrens, som ruinerar de små maskinägarna.[653*] De ständiga konstruktionsförbättringarna och fallande priserna minskar oupphörligt värdet av de gamla symaskinerna, vilket medför att de med fördel kan användas endast av de stora kapitalisterna, som köpt dem billigt i stora partier.
Slutligen fäller ångmaskinen, som ersätter den mänskliga arbetskraften, här liksom i liknande omvälvningsprocesser det definitiva utslaget. Ångkraftens användning stöter i början på rent tekniska hinder: maskinerna vibrerar våldsamt, det är svårt att reglera hastigheten, små maskiner blir fort nerslitna o.s.v., alltsammans sådana hinder som erfarenheten snart lär sig övervinna.[654*] Medan å ena sidan koncentrationen av ett stort antal maskiner i stora manufakturer leder till införandet av ångkraft, bidrar å andra sidan konkurrensen mellan ånga och muskelkraft till att både maskiner och arbetare samlas i stora fabriker. Sålunda upplever England i vår tid inom "wearing apparel's" kolossala produktionsområde, liksom i de flesta andra industrigrenar, att manufaktur, hantverk och hemindustri omdanas till fabriksdrift, sedan storindustrin redan helt har förändrat, undergrävt och halvvägs tillintetgjort alla dessa driftsformer, med den påföljd att de har tillägnat sig och t.o.m. överdrivit fabrikssystemets alla avigsidor utan att äga något av dess positiva utvecklingsmoment.[655*]
Denna naturligt framsprungna industriella omvälvning påskyndas artificiellt, genom att fabrikslagarna utsträckes till alla industrigrenar, där kvinnor, ungdomar och barn arbetar. Tvångsregleringen av arbetsdagens längd, matraster, arbetets början och slut, systemet för barnens avlösning, förbud mot barnarbete i vissa åldrar o.s.v. - allt detta kräver å ena sidan mera maskineri[656*] och införande av ångan som ersättning för muskelarbetet.[657*] Å andra sidan: för att återvinna i rum, vad som förloras i tid, söker kapitalisterna bättre utnyttja de gemensamt använda produktionsmedlen, ugnar, byggnader o.s.v., alltså med ett ord större koncentration av produktionsmedel och motsvarande större hopgyttring av arbetare. Varje manufaktur, som hotas av fabrikslagarna, upprepar ivrigt som huvudinvändning, att dessa lagar nödvändiggör större kapitalinvesteringar, om driften skall kunna fortsätta i samma skala som förut. Grundvalen för hemindustri och manufaktur och för alla övergångsformer däremellan blir underminerad, så snart arbetsdagen regleras och barnarbetet begränsas. Dessa produktionsmetoders konkurrensduglighet är helt betingad av obegränsad utsugning av billig arbetskraft.
Det är en av huvudbetingelserna för all fabriksdrift, att ett bestämt resultat med någorlunda säkerhet kan påräknas, att en bestämd mängd varor eller en bestämd nyttoverkan kan erhållas under en bestämd tidsrymd, och detta gäller i synnerhet när arbetsdagen är i lag reglerad. De lagstadgade uppehållen under loppet av den reglerade arbetsdagen förutsätter dessutom, att arbetet plötsligt och periodiskt kan avstanna utan skada för den produkt, som genomlöper produktionsprocessen. Det är naturligtvis lättare att utan risk för skador avbryta arbetet i rent mekaniska arbetsgrenar, än när fysikaliska eller kemiska processer spelar in, som t.ex. i krukmakerier, blekerier, färgerier, bagerier och de flesta metallmanufakturer. Så länge arbetsdagen är obegränsad, med nattarbete och ohämmad människoförstöring som följd, betraktas varje naturligt hinder som en evig "naturskranka" för produktionen. Inget gift kan utrota ohyra säkrare än fabrikslagarna tar kål på dylika "naturskrankor". Ingen har väl skriat högre om "ogenomförbarhet" än herrarna i krukmakarindustrin. År 1864 drabbades de av fabrikslagen, och redan efter 16 månader hade "ogenomförbarheten" övervunnits.
Den genom fabrikslagen framtvingade
"förbättrade metoden att bereda krukmakarleran genom tryck i stället för avdunstning, de nykonstruerade ugnarna för torkning av den obrända varan o.s.v. är viktiga händelser inom krukmakarkonsten och innebär framsteg, som det senaste århundradet inte kan uppvisa maken till ... Man har t.o.m. lyckats att sänka temperaturen i ugnarna ganska avsevärt, varigenom åtskilligt med bränsle inbesparas, samtidigt som produkten blir fortare färdig."[658*]
Trots alla olycksprofetior ökade inte lervarornas produktionskostnader men däremot produktmängden, med påföljd att exporten under tiden dec. 1864-dec. 1865 låg 138.628 p.st. högre än genomsnittet för de tre föregående åren.
Inom tändstickstillverkningen gällde det som en naturlag, att pojkarna - t.o.m. medan de sväljde ner sin middagsmat - måste sitta och doppa trästickorna i varm fosforblandning, vars giftiga ångor steg rakt upp i ansiktet. Fabrikslagen framtvingade en tidsbesparing, och så konstruerades (1864) en dipping machine" (doppningsmaskin), som också medförde att arbetarna slapp att inandas de giftiga ångorna.[659*]
På samma sätt påstås nu från de områden inom spetsmanufakturen, som ännu inte lagts under fabrikslagen, att man inte kan ha regelbundna måltidsraster, på grund av att olika spetsmaterial behöver olika tid för torkning, en tid som kan variera mellan 3 minuter och en timme.
"Children's Employment Commission" svarade, "Det är alldeles samma förhållanden som i tapetfabrikerna, som vi behandlade i vår första rapport. Några storfabrikanter i denna bransch sökte göra gällande, att råmaterialets natur och den komplicerade arbetsprocessen inte utan risk för betydande förluster medger arbetets plötsliga avbrytande för måltider ... Genom 6:e paragrafen i 6:e avdelningen av 'Factory act's extension act' av år 1864 fick de en frist på 18 månader för att inrätta sig efter de bestämmelser, som lagen innehöll angående måltidsraster."[660*]
Lagen var knappast definitivt beslutad av parlamentet, förrän fabrikanterna gjorde en upptäckt:
"De svårigheter, som vi fruktade som följd av fabrikslagens införande, har inte gjort sig gällande. Vi kan inte finna, att produktionen på något sätt förlamats. I själva verket producerar vi nu mera på samma tid."[661*]
Man ser, att det engelska parlamentet, som säkerligen ingen vill beskylla för genialitet, på erfarenhetens väg kommit fram till att man genom en tvångslag helt enkelt kan trolla bort alla produktionens s.k. naturhinder mot begränsning och reglering av arbetsdagen. Då fabrikslagen skall tillämpas inom en industrigren, fastställes därför en viss tidsfrist på 6 till 18 månader, inom vilken det får bli fabrikanternas sak att undanröja de tekniska hindren. Mirabeaus ord: "Impossible? Ne me dites jamais ce bete de mot!"[CXLVI*] gäller i hög grad för den moderna tekniken. Men om fabrikslagen sålunda påskyndar mognaden av de materiella förutsättningarna för manufakturdriftens omvandling till fabriksdrift, så påskyndar den samtidigt småföretagarnas undergång och kapitalets koncentration, genom att det blir nödvändigt att investera större kapital i varje enskilt företag.[662*]
Bortsett från de rent tekniska hindren, som kan övervinnas med teknikens hjälp, kommer regleringen av arbetsdagen också i konflikt med en del arbetargruppers oregelbundna vanor, i synnerhet ackordsarbetarna, som kan gå och "fira" under en dag eller en vecka och sedan ta igen det förlorade genom övertids- eller nattarbete, en metod som förråar de vuxna arbetarna och menligt inverkar på deras kvinnliga och minderåriga kamraters ekonomi.[663*] Dessa oregelbundna arbetsvanor är i första hand en direkt och naturlig reaktion mot det monotona och enformiga arbetet, men de djupare liggande orsakerna kan sökas i själva produktionens anarki, som i sin tur beror på kapitalets otyglade exploatering av arbetskraften. I detta sammanhang är inte endast de periodiska svängningarna i det industriella kretsloppet och alla produktionsgrenars speciella marknadsväxlingar av betydelse, utan även säsongarbetet spelar en stor roll, antingen detta beror på årstidernas skiftningar, skeppsfartens oregelbundenhet, modenycker eller stora beställningar, som brådskar och skall levereras på mycket kort tid. Detta sistnämnda blir allt vanligare på grund av järnvägarnas och telegrafens utveckling.
"Järnvägsnätets utbredning", säger t.ex. en Londonfabrikant, "har i hela landet utbildat en vana, att beställningarna ges med kort tidsfrist. Ungefär var 14:e dag kommer nu uppköpare från Glasgow, Manchester, Edinburgh etc. till de stora varumagasinen i City, dit vi levererar våra varor. Där gör köpmännen beställningar, som omedelbart måste expedieras, i stället för att köpa varorna från lager, som förr var vanligt. Då kunde vi alltid under den döda tiden arbeta på förråd för nästa säsongs efterfrågan, men numera kan ingen förutsäga, vad som skall komma att efterfrågas."[664*]
I de fabriker och manufakturer, som inte är underställda fabrikslagen, härskar periodiskt det mest fruktansvärda övertidsarbete på grund av de brådskande beställningar, som kommer in under den s.k. säsongen. I den hemindustri, som är beroende av fabrikerna, manufakturerna eller varumagasinen, uppkommer en industriell reservarmé, som alltid är disponibel, som decimeras under en del av året genom omänskligt arbetstvång, medan den en annan del av året hotas av undergång på grund av arbetslöshet. Hemindustrin arbetar helt oregelbundet, emedan den är totalt beroende av kapitalisternas godtycke med hänsyn till både beställningar och tillförsel av råvaror, medan kapitalisterna å andra sidan inte behöver ta hänsyn till amorteringar av fabriksbyggnader, maskiner o.s.v. och på det hela taget inte riskerar något annat än arbetarnas eget skinn.
"Arbetsgivarna drar nytta av", säger "Children's Employment Commission", "att hemarbetarna är vana vid oregelbundna arbetsförhållanden, så snart det gäller extraarbete. Arbetet pågår ofta till kl. 11,12 eller t.o.m. till 2 på natten eller, som den stående frasen lyder, 'upp till alla dygnets timmar'," och detta i lokaler, "där stanken är tillräcklig för att knocka en man (the stench is enough to knock you down). Ni går kanhända till dörren och öppnar men ryggar tillbaka för att gå in igen."[665*] "Våra arbetsgivare är ena lustiga kurrar", säger ett av de förhörda vittnena, "de tror, att en pojke inte tar någon skada av att under hälften av året slita och arbeta sig nästan till döds för att sedan gå arbetslös den andra hälften av året."[666*]
Liksom de tekniska hindren så har dessa s.k. yrkesvanor ("usages which have grown with the growth of the trade") av de engagerade kapitalisterna betecknats och betecknas alltjämt som "naturskrankor" för produktionen, detta som var bomullslordernas älsklingsargument på den tiden, då fabrikslagen först hotade dem. Trots att deras industri är mer beroende av världsmarknaden och därmed också av sjöfarten än någon annan, så visade erfarenheten, att deras argumentation var ohållbar. Sedan den tiden behandlar de engelska fabriksinspektörerna varje påstått "yrkeshinder" som tomma fraser.[667*] De grundliga och samvetsgranna undersökningar, som "Children's Employment Commission" utfört, bevisar, att i en del industrier den tidigare använda arbetsmängden genom arbetsdagens reglering endast fördelats likformigare över hela året,[668*] att lagen rationellt satte stopp för modets människomördande, meningslösa och ombytliga nycker - i och för sig oförenliga med storindustrins system -,[669*] att utvecklingen av oceansjöfarten och kommunikationerna i allmänhet överhuvud har upphävt säsongarbetets egentliga tekniska orsaker,[670*] och att alla andra påstådda okontrollerbara omständigheter kan undanröjas genom större byggnader, utökning av maskineriet, ökning av antalet samtidigt sysselsatta arbetare[671*] samt genom de verkningar, som dessa förändrade förhållanden omedelbart skulle få för grosshandeln.[672*] Ändå skulle kapitalet, som dess representanter gång på gång förklarar, inte finna sig i en sådan förändring, om man inte bleve tvingad därtill av en allmän lagstiftning,[673*] som med tvång reglerar arbetsdagen.
Fabrikslagstiftningen, samhällets första medvetna och planmässiga reaktion mot de former, som produktionsprocessen antar när den får utvecklas på egen hand, är, som vi sett, en lika nödvändig följd av storindustrin som bomullsgarn, automatiska maskiner och den elektriska telegrafen. Innan vi behandlar den utveckling, som ledde till att de engelska fabrikslagarna blev gällande för hela arbetsmarknaden, skall vi i korthet beröra några av de bestämmelser i lagen, som inte gäller arbetsdagens längd
Bortsett från själva formuleringen, som underlättar för kapitalisterna att kringgå dem, är de hygieniska bestämmelserna ytterligt torftiga och inskränkes i själva verket till föreskrifter om tvättning av väggarna och några andra renlighetsåtgärder samt om ventilation och om skydd mot farliga maskiner. I tredje boken skall vi återkomma till fabrikanternas fantastiska kamp mot dessa paragrafer, som ålägger dem en obetydlig penningutgift för att skydda arbetarna till liv och lem. Här avslöjar sig i all sin glans frihandlarnas idé, att i ett samhälle med antagonistiska intressen var och en gynnar det allmänna bästa genom att sträva efter egen fördel. Ett exempel må vara tillräckligt. Som bekant har linneindustrin expanderat betydligt på Irland under de senaste 25 åren och med den även de s.k. scutching milis (linbråkningsmaskiner). År 1864 fanns där inemot 1.800 sådana maskiner. Periodvis under hösten och vintern tas huvudsakligen minderåriga och kvinnor, barn och hustrur till traktens småarrendatorer, från lantarbetet för att i stället arbeta med att mata linbråkningsmaskinerna, och samtliga dessa människor är alldeles ovana vid maskiner. Så är också antalet olycksfall i förhållande till denna industris omfattning utan motstycke i maskineriets historia. I en enda linbråkningsfabrik i Kildinan (i närheten av Cork) inträffade från 1852 till 1856 sex dödsfall och 60 svåra fall av lemlästning, vilka alla hade kunnat förebyggas genom enkla skyddsåtgärder utan några större kostnader. Dr W. White, fabriksläkare vid Downpatrickindustrin, säger i en officiell rapport av den 15 dec. 1865:
"Olycksfallen i scutching milis är av det mest fruktansvärda slag. I många fall blir en fjärdedel av kroppen alldeles söndersliten. Döden eller en eländig tillvaro i invaliditet och lidanden är vanliga följder. Ökningen av antalet fabriker i detta land kommer naturligtvis att göra sådana rysliga olyckor ännu vanligare. Jag är övertygad om att genom effektiv statskontroll över scutching milis skulle stora offer i liv och lem kunna undvikas."[674*]
Ingenting kan väl bättre karakterisera det kapitalistiska produktionssättet än nödvändigheten av att staten genom tvångslagar måste tvinga fram de enklaste och naturligaste renlighets- och skyddsföreskrifter.
"Fabrikslagen av 1864 har skurat och rengjort över 200 verkstäder inom krukmakarindustrin efter en period av 'avhållsamhet' från varje dylik rengöring, som i många fall hade varat i 20 år och i flera fall i alla tider." (Sådan är den kapitalistiska "avhållsamheten"!) "I dessa verkstäder arbetar 27.800 arbetare, som hittills under en lång arbetsdag och ofta under nattarbete har fått andas in en helt och hållet förgiftad atmosfär, som förvandlat en jämförelsevis riskfri sysselsättning till ett arbete, där sjukdom och död ständigt står på lur. Lagen har avsevärt förbättrat förhållandena genom en ökad ventilation av fabrikslokalerna."[675*]
Samtidigt visar just denna sida av fabrikslagstiftningen på ett slående sätt, att den kapitalistiska produktionen på grund av sitt eget väsen förhindrar varje rationell förbättring utöver en viss punkt. Vi har tidigare nämnt, att de engelska läkarna är eniga om att 500 kubikfot luft pr person är i knappaste laget vid ihållande arbete. Nåväl! Om fabrikslagen genom sina tvångsbestämmelser indirekt påskyndar de små verkstädernas omdaning till fabriker och därmed indirekt ingriper i de mindre kapitalisternas egendomsrätt och säkrar storkapitalisternas monopolställning, så skulle den lag, som framtvingar nödvändigt luftutrymme åt varje fabriksarbetare, med ett slag göra slut på tusentals småkapitalister! Den skulle angripa det kapitalistiska produktionssättet i själva rötterna, angripa den rätt, som kapitalet har, antingen det är stort eller litet, till självförökning genom "fritt" inköp och "fri" konsumtion av arbetskraft. Dessa 500 kubikfot luft gör, att luften går ur fabrikslagstiftningen! Hälsovårdsmyndigheterna, de industriella undersökningskommissionerna och fabriksinspektörerna upprepar gång på gång, hur nödvändiga dessa 500 kubikfot luft är och hur omöjligt det är att framtvinga dem med lagens hjälp. De förklarar i verkligheten, att lungsot och andra lungsjukdomar hos arbetarna är en livsbetingelse för kapitalet.[676*]
Hur torftiga fabrikslagens undervisningskrav i det stora hela än kan te sig, så fastslår de dock som ett villkor, att de barn som arbetar också skall erhålla en viss elementär undervisning.[677*] Resultaten visade först och främst, att det var möjligt att förena undervisning och gymnastik[678*] med kroppsarbete, alltså också att det var möjligt att förena kroppsarbete med undervisning och gymnastik. Fabriksinspektörerna kom snart genom vittnesförhör med skollärarna underfund med att fabriksbarnen, trots att de endast fick åtnjuta hälften så lång undervisning som de vanliga skolbarnen, ändå lärde sig lika mycket och ofta mera.
"Saken är ganska enkel. De barn, som sitter på skolbänken bara halva dagen, är alltid mottagliga och villiga att ta emot undervisning. Systemet med halva dagen skola och halva dagen arbete leder till att de bägge sysselsättningarna uppväger varandra, den ena är en omväxling med den andra, och följaktligen är detta roligare för barnen än att oavbrutet hålla på med endera. Det är ganska klart, att en pojke, som har suttit på skolbänken hela dagen, i synnerhet då det är soligt och varmt, inte kan tävla med den, som kommer frisk och munter från sitt arbete."[679*]
Ytterligare exempel finner man i Seniors tal på sociologkongressen i Edinburgh 1863. Han påvisar här bl.a., hur den ensidiga, improduktiva och förlängda skoldagen för överklassens och medelklassens barn innebär ett slöseri med lärarnas arbetskraft, "medan barnens tid, hälsa och energi bortslösas inte bara meningslöst utan absolut till skada".[680*] Som Robert Owen redan utförligt har påvisat, lade fabrikssystemet grunden till framtidens barnuppfostran genom att för alla barn över en viss ålder kombinera produktivt arbete med undervisning och gymnastik, inte bara som en metod att stegra den samhälleliga produktionen utan även som den enda metoden att producera allsidigt utvecklade människor.
Vi har sett, att storindustrin tekniskt upphäver manufakturens arbetsdelning, som fastkedjar en människa vid ett specialarbete hela livet igenom. Men samtidigt genomför storindustrin i sin kapitalistiska form en ännu mera ödeläggande arbetsdelning genom att förvandla arbetaren till ett medvetet tillbehör till en specialmaskin, medan en liknande utveckling också äger rum överallt i arbetslivet, dels emedan maskiner i enstaka fall användes även utanför fabriken,[681*] dels för att kvinnor, barn och outbildad arbetskraft får utgöra det nya underlaget för arbetsdelningen. Motsättningen mellan den manufakturmässiga arbetsdelningen och storindustrins karaktär gör sig våldsamt gällande. Den framträder bl.a. i det fruktansvärda faktum, att en stor del av de barn, som arbetar i moderna fabriker och manufakturer och från spädaste ålder är fastkedjade vid de enklaste handgrepp, exploateras i åratal utan att få lära sig något slags yrke, inte ens ett arbete som kunde göra dem användbara i samma manufaktur eller fabrik. I de engelska boktryckerierna t.ex. användes tidigare ett lärlingssystem, som motsvarade det gamla hantverkets och den gamla manufakturens behov, ett system med övergång från enklare till mera krävande verksamhet. Lärlingarna genomgick en lärotid, tills de var färdiga boktryckare. Att kunna läsa och skriva var för dem alla ett självklart yrkeskrav. Allt detta ändrades, när tryckpressen infördes. Till den använder man två slags arbetare: en vuxen arbetare, maskinskötaren, samt maskinpojkar, de flesta i åldern 11-17 år, och deras hela sysselsättning består i att mata maskinen med pappersark samt avlägsna de tryckta arken. Speciellt i London håller de på med detta själsdödande slit 14, 15, 16 timmar utan avbrott flera dagar i veckan och ibland t.o.m. 36 timmar i sträck med endast 2 timmars paus för mat och sömn![682*] En stor del av dem kan inte läsa, och de är i regel alldeles förvildade, snedvridna varelser.
"De behöver ingen intellektuell fostran för att lära sig det arbete som de skall utföra. Där finns ingen användning för duglighet och ännu mindre för omdömesförmåga. Lönen, som är jämförelsevis hög för pojkar i den åldern, ökar inte, efterhand som de själva växer upp. De flesta har nämligen ingen som helst chans att nå upp till maskinskötarens mera inkomstbringande och ansvarsfulla ställning, ty på varje maskin går bara en maskinskötare men ofta ända till 4 pojkar."[683*]
Så snart de blir för gamla för detta barnarbete, alltså senast i 17-årsåldern, avskedas de från tryckeriet - och går då ut för att rekrytera förbrytarvärlden. Varje försök att skaffa dem annat arbete strandar i regel på deras okunnighet, busaktighet, kroppsliga och andliga förfall. Vad som gäller den manufakturmässiga arbetsdelningen inom verkstaden, gäller också arbetsdelningen inom samhället som helhet. Så länge hantverk och manufaktur är den allmänna grundvalen för den samhälleliga produktionen, leder utvecklingen med nödvändighet till att producenten bindes vid en enda produktionsgren och att hans ursprungliga sammansatta arbete efter hand upplöses i ständigt enklare specialarbeten.[684*] Varje enskild produktionsgren når erfarenhetsmässigt fram till den arbetsordning, som passar den bäst, och dess arbetsmetoder förbättras långsamt och fixeras, när de nått en viss utvecklingsnivå. Det internationella handelsutbytet kan framkalla förändringar genom att leverera nya råvaror, men bortsett härifrån förändras arbetsmetoderna endast på grund av den gradvisa förbättringen av arbetsredskapen. Så snart dessa har funnit en form, som motsvarar erfarenhetens krav, fixeras också de och förblir oförändrade från generation till generation, ofta genom ett helt årtusende.
Det är karakteristiskt, att man långt in i det 18:e århundradet uppfattade de olika yrkena som mysterier (mystères),[685*] i vilka endast den erfarenhets- och yrkesmässigt invigde kunde tränga in. Storindustrin rev sönder den slöja av mystik, som dolde människornas samhälleliga produktionsprocess för dem själva och gjorde de självständiga, naturligt åtskilda produktionsgrenarna till gåtor för varandra och t.o.m. omgav det yrke, som man själv utövade, med ett skimmer av mystik. Storindustrins bärande princip, upplösningen av varje produktionsprocess i dess konstituerande element utan hänsyn till den mänskliga handen, skapade hela den moderna tekniska vetenskapen. Den brokiga, skenbart osammanhängande och förstenade produktionsprocessen upplöstes i medveten, planmässig användning av naturvetenskaperna, alltefter den nyttoeffekt som man åsyftade.
Teknologin blev inte imponerad av de använda redskapens mångfald. Den upptäckte, att alla de ting, som människorna gör, kan upplösas i ett litet antal grundformer för rörelse, alldeles som mekaniken inte låter lura sig av det mest invecklade maskineri utan klart inser, att dess prestationer i verkligheten endast är en ständig upprepning av enkla tekniska rörelser.
Den moderna industrin betraktar och behandlar aldrig den form, som produktionsprocessen för ögonblicket har, såsom något evigt och oföränderligt. Dess tekniska grundval är därför revolutionär, medan alla tidigare produktionssätt i allt väsentligt var konservativa.[686*] Med hjälp av maskineri, kemiska processer och andra metoder revolutionerar den ständigt produktionens tekniska grundval och därmed även arbetarnas funktioner och arbetsprocessens samhälleliga kombinationer. Den revolutionerar därför ständigt också arbetsdelningen i samhället som helhet och slänger oupphörligt omkring kapital- och arbetsmassor från den ena produktionsgrenen till den andra.
Storindustrins natur förutsätter därför, att arbetet ständigt växlar, att arbetarna själva och deras funktioner har allsidig rörlighet. Men i sin kapitalistiska form bevarar den å andra sidan den gamla arbetsdelningen med dess stelnade säregenheter. Vi har sett, hur dessa oförsonliga motsättningar tillintetgör all trygghet, fasthet och säkerhet i arbetarens livsvillkor, hotar att samtidigt slå både existensmedlen och arbetsmedlen ur hans händer[687*] och att göra honom själv överflödig, samtidigt som hans detaljfunktion blir överflödig. Vi har också sett, hur dessa motsättningar frambringar den industriella reservarméns vidunder, en armé som hålles på svältgränsen för att vara disponibel för den kapitalistiska efterfrågan. Motsättningarna löper linan ut i periodisk masslakt av arbetarklassen, i omåttligt förödande av arbetskraft och i en samhällelig anarki, som omvandlar varje ekonomiskt framsteg till ett öppet nödtillstånd. Detta är storindustrins negativa sida.
Medan överföring av arbetare från en verksamhet till en annan nu endast genomföres, som om en övermäktig naturlag verkade, och med de blint ödeläggande verkningar som en naturlag har, när den överallt stöter på hinder,[688*] gör storindustrin genom sina katastrofer, att det blir en fråga om liv eller död att erkänna arbetsväxlingen och därmed största möjliga mångsidighet hos arbetaren som en allmän samhällelig produktionslag och att anpassa förhållandena efter denna lags normala verkningar. Det blir en fråga om liv och död att sätta människans absoluta användbarhet för skiftande arbetsuppgifter i stället för det ohyggliga tillståndet, att en arbetarbefolkning, nedtryckt i elände, hålles i reserv för kapitalets skiftande exploateringsbehov. Det blir nödvändigt att ersätta specialindividen, som bara har en samhällelig specialfunktion, med den fullt utvecklade totalindividen, för vilken olika samhälleliga funktioner är verksamhetsformer, som avlöser varandra.
En naturlig följd av den omvälvning, som storindustrin för med sig, är att det inrättas polytekniska skolor och lantbruksskolor. En annan skolform är de "écoles d'enseignement professionnel",[CXLVII*] där arbetarbarnen får en smula teoretisk och praktisk undervisning i handhavandet av olika verktyg. Fabrikslagen tvingade kapitalet till den ytterligt nödtorftiga eftergiften, att barnens fabriksarbete skall förenas med elementär skolundervisning. Men det kan inte råda något som helst tvivel om att arbetarklassens ofrånkomliga erövring av den politiska makten skall leda till att teoretisk och praktisk yrkesundervisning erövrar sin plats i skolorna. Å andra sidan är det uppenbart, att den kapitalistiska produktionsmetoden och de motsvarande ekonomiska arbetarförhållandena står i diametralt motsatsförhållande till dessa omvälvningstendenser och till deras målsättning - att upphäva den gamla arbetsdelningen. Men den fulla utvecklingen av motsatserna hos en historiskt utvecklad produktionsform är den enda väg historien känner till deras upplösning och nygestaltning. "Ne sutor ultra crepidam!"[CXLVIII*][129] Denna höjdpunkt av hantverksmässig visdom förvandlades till en otrolig löjlighet från det ögonblick, då urmakare Watt hade uppfunnit ångmaskinen, barberare Arkwright spinnmaskinen och guldsmedsarbetare Fulton ångbåten.[689*]
När fabrikslagstiftningen reglerar arbetet i fabriker, manufakturer o.s.v., förefaller detta i första hand endast som en inblandning i kapitalets exploateringsrätt. Varje reglering av hemindustrin[690*] framstår däremot genast som ett direkt ingrepp i patria potestas,[CXLIX*] d.v.s., modernt uttryckt, i föräldraauktoriteten, ett steg, inför vilket det känsliga engelska parlamentet länge tvekade. Fakta innebär emellertid makt, och denna makt tvingade slutligen parlamentet att erkänna, att storindustrin, samtidigt som den upplöser den gamla familjens ekonomiska grundval och däremot svarande familjearbete, också upplöser själva de gamla familjeförhållandena. Det blir nödvändigt att skydda barnens rättigheter.
"Olyckligtvis", heter det i 'Children's Employment Commission's' slutrapport år 1866, "framgår det av de samstämmiga vittnesutsagorna, att barnen av bägge könen behöver skydd mot sina egna föräldrar bättre än mot någon annan." Systemet med obegränsad exploatering av barnarbete överhuvud och hemindustri i synnerhet har kunnat fortsätta, "emedan föräldrarna utsätter sin avkomma för ett godtyckligt och ohämmat tvång utan kontroll ... Föräldrarna bör inte ha obegränsad makt att använda sina barn som rena maskiner för att få ut så stor veckoinkomst som möjligt av dem ... Barn och ungdomar har rätt till det allmännas skydd mot ett missbruk av föräldramakten, som bryter ner deras fysiska styrka i förtid och degraderar dem till moraliskt och intellektuellt mindervärdiga varelser."[691*]
Det är emellertid inte missbruket av föräldramakten, som åstadkommit kapitalets direkta eller indirekta exploatering av den omogna arbetskraften, utan det är tvärtom den kapitalistiska exploateringsmetoden, som har förorsakat föräldramaktens missbruk genom att rasera familjens motsvariga ekonomiska grundval.[CL*]
Hur ryslig och motbjudande upplösningen av de gamla familjeförhållandena inom det kapitalistiska systemet än kan te sig, så skapar dock storindustrin den nya ekonomiska grundvalen för en högre form av familjeliv och för ett bättre förhållande mellan könen, genom att den tilldelar kvinnor, barn och ungdomar avgörande roller i den samhälleliga produktionsprocessen utanför hemmet. Det är naturligtvis lika enfaldigt att tro, att familjens kristligt-germanska form är evig och oföränderlig, som att anse att den gammalromerska eller den gammalgrekiska eller den orientaliska var det. Alla dessa former är för övrigt led i en sammanhängande historisk utveckling. Det är också uppenbart, att samarbete mellan människor av bägge könen och ur olika åldersstadier i samma produktionsprocess under lämpliga samhällsförhållanden bör kunna bilda grundvalen för en human utveckling.[692*] Under de brutala kapitalistiska formerna är detta samarbete i stället en källa till fördärv och slaveri, emedan arbetaren är till för produktionsprocessen, inte omvänt produktionsprocessen för arbetaren.
Storindustrins historiska utveckling nödvändiggjorde, som vi redan har sett, att fabrikslagarna, som ursprungligen var undantagslagar för storindustrins första arbetsområden, spinnerierna och väverierna, utvidgades till att omfatta hela den samhälleliga produktionen. De utlevade formerna för manufaktur, hantverk och hemindustri omdanas fullständigt som följd av en motsvarande historisk utveckling. Manufakturerna ombildas till fabriker, hantverket till manufaktur, medan de återstående områden, där hantverk och hemindustri lever kvar, på fantastiskt kort tid förvandlas till rena helveten, där den kapitalistiska exploateringen fritt driver sitt spel i de vildaste former. Det är två omständigheter, som till sist fäller utslaget: för det första den ständigt upprepade erfarenheten, att när kapitalet på enstaka punkter blir underställt statlig kontroll, tar det så mycket hänsynslösare igen skadan på andra punkter;[693*] för det andra kapitalisternas eget krav på likställdhet i konkurrensvillkoren, d.v.s. samma rätt att exploatera arbetarna.[694*]
Låt oss lyssna på två nödrop från fabrikanterna. Herrarna W. Cooksley (tillverkare av spik, kätting m.m. i Bristol) införde frivilligt fabrikslagens normer i sitt företag.
"Då den gamla, oreglerade arbetstiden alltjämt tillämpas av fabriker i grannskapet, är vi utsatta för den olägenheten, att de pojkar som är anställda hos oss lockas (enticed) att arbeta på annat håll efter kl. 6 e.m. Detta är", säger de naturligtvis, "en orätt mot oss och en förlust, då pojkarnas arbetskraft till en del förbrukas av andra, så att vi inte får hela fördelen av den."[695*]
Herr J. Simpson (pappers- och kartongfabrikant i London) förklarar för "Children's Employment Commission":
"Han vore villig att underteckna varje petition om fabrikslagens införande. Som det nu var, kände han sig utan rast och ro nattetid (he always felt restless at night), sedan hans verkstad stängts, då han tänkte på att andra läte arbetet fortsätta längre och snappade bort beställningar mitt för näsan på honom."[696*] "Det skulle vara orätt mot de större arbetsgivarna", säger "Children's Employment Commission" sammanfattningsvis, "att underkasta deras företag fabrikslagens bestämmelser utan att samtidigt begränsa arbetstiden för de mindre företagen i samma bransch. Förutom den orättvisa, som det innebure att skapa olikartade konkurrensvillkor med hänsyn till arbetstiden, skulle de större företagen också lida skada på så sätt, att ungdomar och kvinnor i första hand sökte sig till de arbetsplatser, som undantagits från lagstiftningen. Följden härav skulle kunna bli en ökning av antalet mindre verkstäder, och dessa är nästan undantagslöst sämre än de större arbetsplatserna, när det gäller hygien, komfort, uppfostran och moral."[697*]
I sin slutrapport föreslår "Children's Employment Commission", att fabrikslagen skall utsträckas att gälla över 1.400.000 barn, ungdomar och kvinnor, varav ungefär hälften exploateras av småföretagen och hemindustrin.[698*]
"Om parlamentet", säger kommissionen, "antar vårt förslag i hela dess omfattning, så skulle utan tvivel en sådan lagstiftning utöva det mest välgörande inflytande, inte endast på de unga och svaga, som lagen i första hand gäller, utan också på den ännu större massan av vuxna arbetare, vilka direkt" (kvinnorna) "eller indirekt" (männen) "skulle komma under dess inflytande. Den skulle påtvinga dem en regelbunden och rimlig arbetstid, och den skulle bevara och öka det förråd av fysisk kraft, varav både arbetarnas och nationens välstånd i så hög grad beror. Den skulle skydda det uppväxande släktet mot den överansträngning i unga år, som undergräver de ungas konstitution och leder till avtynande i förtid. Den skulle slutligen tillförsäkra barnen en elementär undervisning, i varje fall till 13-årsåldern, som skulle göra slut på den otroliga okunnighet, som så realistiskt skildrats i kommissionens rapporter, och som man endast kan konstatera med största sorg och en stark känsla av nationell förnedring."[699*]
Torykabinettet bebådade i trontalet den 5 febr. 1867, att man ämnade lägga fram den industriella undersökningskommissionens förslag som "bill" (lagförslag).[699a*] Tjugu års experiment på arbetarklassens bekostnad hade varit nödvändiga, för att man skulle uppnå detta resultat! Redan 1840 hade en parlamentarisk kommission blivit tillsatt för att undersöka barnarbetet. N. W. Senior säger, att kommissionens rapport av år 1842 rullar upp
"den förfärligaste tavla världen skådat av arbetsköparnas och föräldrarnas snikenhet, egoism och grymhet och av en tillvaro i elände, förnedring och förfall för barn och ungdomar ... Man tror kanske, att berättelsen beskriver en förgången tidsålders ohyggligheter. Men tyvärr föreligger bevis för att dessa gräsligheter fortfarande existerar, lika intensivt som tidigare. En broschyr, som Hardwicke publicerade för ett par år sedan, fastslår, att de missförhållanden som klandrades år 1842 än i dag (1863) blomstrar för fullt ... Denna rapport" (av 1842) "fick ligga obeaktad i tjugu års tid, och under tiden tillät man dessa barn, uppväxta utan den ringaste aning om det vi kallar moral eller om skolbildning, religion eller naturlig familjekärlek, att bli den nuvarande generationens föräldrar."[700*]
Under tiden hade det samhälleliga läget förändrats. Parlamentet vågade inte avvisa kraven från kommissionen 1863 på samma sätt som man hade gjort år 1842. Redan 1864, då kommissionen endast hade publicerat en del av sitt betänkande, ställdes därför lervaruindustrin (inklusive krukmakeriet), tillverkningen av tapeter, tändstickor, patroner och knallhattar ävensom sammetsskärning under de lagar, som gällde för textilindustrin. I trontalet den 5 febr. 1867 varslade det dåvarande torykabinettet om ytterligare lagförslag, grundade på slutbetänkandet från kommissionen, som under tiden, 1866, hade avslutat sitt arbete.
Den 15 aug. 1867 fick Factory Act's Extension Act och den 21 aug. Workshops' Regulation Act kunglig sanktion. Den förstnämnda lagen reglerar de stora, den senare de små yrkesgrenarna.
Factory Act' s Extension Act reglerar masugnar, järn- och kopparverk, gjuterier, maskinfabriker, metallverkstäder, fabriker för guttaperka, papper, glas, tobak, vidare tryckerier och bokbinderier och överhuvud alla industrianläggningar inom dessa områden, där minst 50 personer arbetar minst 100 dagar om året.
För att ge en föreställning om denna lags omfattning återger vi här några av de definitioner, som lagen rör sig med:
"Hantverk (handicraft) betyder (i denna lag): allt handarbete, som bedrives yrkesmässigt eller i förvärvssyfte för att förfärdiga, förändra, dekorera, reparera eller färdigställa någon artikel eller del därav, som är avsedd för försäljning."
"Verkstad betyder: varje lokal eller plats, under tak eller under bar himmel, där ett 'hantverk' bedrives av barn, ungdom eller kvinna, och över vilken den som sysselsätter barn eller ungdom eller kvinna har tillträdes- och kontrollrätt."
"Sysselsatt betyder: verksam i ett 'hantverk' mot lön eller ej, under en mästare eller någon av föräldrarna, såsom närmare bestämmes här nedan."
"Föräldrar (parents) betyder: fader, moder, målsman eller annan person, som har förmyndarskap eller kontroll över något ... barn eller någon minderårig arbetare."
Lagens 7:e paragraf, som innehåller straffbestämmelser för användning av barn, ungdomar och kvinnor i strid med lagens bestämmelser, stadgar bötesstraff inte endast för verkstadens innehavare, antingen det är någon av föräldrarna eller inte, utan också för "föräldrarna eller annan person, som har barnet, den minderårige eller kvinnan i sin vård, eller som drar direkt fördel av deras arbete".
Factory Act's Extension Act", som gäller de stora företagen, är sämre än fabrikslagen - "Factory Act" - på grund av en mängd eländiga undantagsbestämmelser och fega kompromisser med kapitalisterna.
Workshops' Regulation Act, urusel i alla sina detaljer, blev en död bokstav i händerna på de myndigheter i staden och på landet, som skulle övervaka dess efterlevnad. När parlamentet år 1871 tog ifrån dem dessa befogenheter och överlämnade dem åt fabriksinspektörerna, utökades dessas arbetsfält på en gång med mer än 100.000 verkstäder, varav enbart 300 tegelbruk. Parlamentets ekonomiska omtänksamhet tog sig uttryck i att fabriksinspektionens personal endast ökades med åtta underinspektörer, trots att personalstyrkan redan förut var i minsta laget.[701*]
Det uppseendeväckande med den engelska lagstiftningen av 1867 är å ena sidan, att parlamentet tvingas utfärda så pass vittgående lagar, riktade mot den härskande klassen, för att principiellt skydda arbetarna mot den kapitalistiska exploateringens övergrepp, å andra sidan den halvhet, den motvilja och det hyckleri, som kännetecknade dessa åtgärders förverkligande ute i levande livet.
Undersökningskommissionen av 1862 föreslog också nya bestämmelser för gruvindustrin, en industri som skiljer sig från alla andra på så sätt, att jordägarnas och industrikapitalisternas intressen sammanfaller. Motsättningarna mellan dessa bägge intressegrupper hade underlättat fabrikslagstiftningen, och frånvaron av dessa motsättningar är den troligaste orsaken till att gruvlagstiftningen förhalades och förfuskades.
1840 års undersökningskommission hade kommit med en mängd fruktansvärda och upprörande avslöjanden, och dessa hade framkallat en sådan skandal inför hela Europa, att parlamentet måste rädda ansiktet genom 1842 års gruvlag (Mining Act), vari man dock nöjde sig med att förbjuda arbete under jord för barn under 10 år samt för kvinnor.
Så kom 1860 lagen om gruvinspektion (Mines Inspection Act), enligt vilken gruvorna skulle inspekteras av därtill speciellt utsedda tjänstemän. Denna lag stadgade även, att pojkar i åldern 10-12 år inte skulle få användas i gruvarbete, utom i de fall de hade skolbetyg eller besökte skolan ett visst antal timmar. Lagen blev alltigenom en död bokstav på grund av det löjligt ringa antalet inspektörer, deras obetydliga befogenheter och en rad andra orsaker, som vi närmare skall beröra längre fram.
En av de nyaste blåböckerna [4] om gruvdriften har titeln "Report from the Select Committees on Mines, together with ... Evidence, 23 July 1866". Den är utgiven av en parlamentarisk kommitté, som hade bemyndigande att inkalla och förhöra vittnen. Resultatet är ett tjockt folioband, vari själva "rapporten" endast omfattar fem rader, som meddelar, att utskottet inte har något uttalande att komma med, och att ännu flera vittnen måste höras. Resten består av vittnesutsagor.[CLI*]
Vittnesförhören påminner om korsförhören vid de engelska domstolarna, där advokaten genom oförsynta, förvirrande kors- och tvärsfrågor söker få vittnena ur balans och vränga till deras ord. Här är advokaterna de parlamentariska korsförhörarna själva, däribland gruvägare och exploatörer, medan vittnena är gruvarbetare, de flesta från kolgruvor. Hela farsen är så karakteristisk för kapitalets mentalitet, att vi inte kan underlåta att här ge några exempel. Jag erinrar om att frågan och det ofrånkomliga svaret är numrerade i de engelska blåböckerna, och att de vittnen, vilkas utsagor citeras här, är arbetare i kolgruvor.
1. Användning av pojkar från 10-årsåldern i gruvorna. Arbetet inklusive färden till och från gruvan varar i regel 14 à 15 timmar, ibland längre, från kl. 3, 4 eller 5 på morgonen till kl. 4 eller 5 på e.m. (nr 6, 452, 83). De vuxna arbetarna arbetar i två 8-timmarsskift, men av kostnadsskäl förekommer ingen sådan avlösning för pojkarna (nr 80, 203, 204). De yngsta pojkarna användes huvudsakligen för att öppna och stänga dörrar i gruvans olika avdelningar, medan de äldre pojkarna har tyngre arbete, koltransporter o.s.v. (nr 122, 739, 1.747). De långa arbetsdagarna under jorden räcker till 18:e eller 22:a året, då de överflyttas till det egentliga gruvarbetet (nr 161). Barn och ungdomar blir nu för tiden hårdare utnyttjade än någonsin tidigare (nr 1.663 -1.667). Gruvarbetarna kräver nästan samstämmigt en lag, som förbjuder gruvarbete för ungdom under 14 år. Och nu frågar Hussey Vivian (som själv är gruvexploatör):
"Är inte denna fordran beroende av föräldrarnas större eller mindre fattigdom?" - Och mr Bruce säger: "Vore det inte hårt, om fadern är död eller invalid o.s.v., att beröva familjen denna enda chans? Och det måste dock finnas en allmän regel. Vill ni under alla förhållanden förbjuda barn under 14 år att arbeta under jorden?" Svar: "Under alla förhållanden" (nr 107-110). Vivian: "Om arbete i gruvorna före 14-årsåldern vore förbjudet, skulle inte föräldrarna då i stället skicka barnen till fabriker o.s.v.?" - "I regel inte." (Nr 174.) En arbetare: "Att öppna och stänga dörrar ser lätt ut. Men det är en mycket plågsam syssla. Bortsett från det ständiga draget så är pojken fängslad precis som i en mörk fängelsecell." Borgare Vivian: "Kan inte pojken läsa under dörrvakten, om han har ett ljus?" - "För det första måste han då själv bekosta ljusen. Men dessutom skulle det inte vara tillåtet. Han är där för att sköta sin syssla, han har en plikt att fylla. Jag har aldrig sett en pojke läsa i gruvan." (Nr 139, 141-160.)[CLII*]
2. Uppfostran. Gruvarbetarna kräver en lag om tvångsundervisning för barnen i gruvorna, liksom fallet är i fabrikerna. De förklarar, att den paragraf i 1860 års lag, som stipulerar skolbetyg som villkor för att få använda 10-12-åringar, är rent illusorisk. I denna fråga blir de kapitalistiska undersökningsdomarnas "noggranna" förhörsmetoder genomlöjliga.
(Nr 115.) "Behövs lagen mest som skydd gentemot gruvägarna eller mot föräldrarna?" - "Mot bägge." (Nr 116.) - "Mer mot den ene eller den andre?" - "Hur ska jag kunna svara på det?" (Nr 137.) - "Visar arbetsgivarna någon lust att anpassa arbetstimmarna efter skolundervisningen?" - "Nej, arbetstiden förkortas aldrig i detta syfte." (Nr 211.) - Mr Kinard: "Anser ni, att gruvarbetarna i allmänhet förbättrar sin utbildning senare? Känner ni till något exempel på att arbetare har sökt skaffa sig utbildning, sedan de har börjat arbeta, eller är det inte snarare så, att det går baklänges, och att de glömmer vad de en gång har lärt sig?" - "De blir i allmänhet sämre, får dåliga vanor, börjar med dryckenskap och spel och blir fullständiga vrak." (Nr 109.) - "Varför inte skicka barnen till aftonskolor?" - "I de flesta koldistrikten finns inga såna. Där det finns någon, är det en del barn som går dit, men efter den långa arbetsdagen är de så slutkörda, att ögonen faller ihop av trötthet." - "Alltså", avslutar borgaren, "är ni emot uppfostran?" - "Nej, absolut inte, men o.s.v." (Nr 443.) - "Men är inte gruvägarna enligt lagen av 1860 tvungna att begära skolbetyg, om de använder barn i åldern 10-12 år?" - "Jo, enligt lagen, men arbetsgivarna gör det inte." (Nr 444.) - "Enligt er åsikt är alltså inte denna lagparagraf allmänt genomförd?" - "Den är inte alls genomförd." (Nr 717.) - "Är gruvarbetarna intresserade för denna fråga (uppfostringsfrågan)?" - "Det stora flertalet." (Nr 718.) - "Är de angelägna, att lagen skall genomföras?" - "Det stora flertalet." (Nr 720.) - "Men varför framtvingar de inte dess genomförande?" - "Mången arbetare önskar, att tillträde vägras åt minderåriga utan skolbetyg, men han kan bli en märkt man (a marked man)." (Nr 721.) - "Märkt av vem?" - "Av sin arbetsgivare." (Nr 722.) - "Men ni tror väl inte, att arbetsgivarna skulle förfölja en person på grund av laglydnad?" - "Jag tror, att de skulle göra det." (Nr 723.) - "Har ni någonsin hört talas om någon arbetare, som vägrat att låta ett barn i 10-12-årsåldern arbeta, som inte kunnat läsa och skriva?" - "Det är inte överlämnat åt arbetarens val." (Nr 1.634.) - "Ni kräver alltså, att parlamentet skall ingripa?" - "Om något verkligen ska göras, för att gruvarbetarnas barn skall få någon uppfostran, så måste det ske tvångsvis genom en lag, utfärdad av parlamentet." (Nr 1.636.) - "Skulle den gälla alla arbetarbarn i Storbritannien eller endast gruvarbetarbarn?" - "Jag är här för att tala å gruvarbetarnas vägnar." (Nr 1.638.) - "Varför skulle det vara någon skillnad mellan pojkar i gruvorna och andra pojkar?" - "För att jag menar, att de utgör ett undantag från regeln." (Nr 1.639.) - "I vilket hänseende?" - "I fysiskt hänseende." (Nr 1.640.) - "Varför skulle undervisning vara värdefullare för dem än för pojkar i andra klasser?" - "Jag säger inte, att den skulle vara värdefullare för dem, men på grund av sin långa arbetsdag i gruvorna har de mindre chanser att få gå i dag- och söndagsskolor." (Nr 1.644.) - "Det är omöjligt, eller hur, att behandla sådana frågor i renodlad form?" (Nr 1.646.) - "Finns det tillräckligt antal skolor i distrikten?" - "Nej." (Nr 1.647.) - "Om staten fordrade, att alla barn skulle gå i skola, varifrån skulle vi då få skolor åt alla dessa barn?" - "Jag tror, att om omständigheterna krävde det, så skulle också skolor bli inrättade. Det stora flertalet, inte bara barn utan också vuxna gruvarbetare, kan varken läsa eller skriva." (Nr 705, 726.)
3. Kvinnoarbete. Efter 1842 arbetar kvinnorna inte längre under jorden, men de arbetar i det fria med att lasta kol, släpa korgar till kanalbåtar och järnvägsvagnar, sortera kol o.s.v. Antalet kvinnliga arbetare i gruvindustrin har ökat åtskilligt de senaste 3-4 åren. (Nr 1.727.) Det är mest gruvarbetarnas hustrur, döttrar och änkor, i ålder från 12 till 50 à 60 år.
(Nr 645, 1.779, 648.) - "Vad anser gruvarbetarna om kvinnors arbete i gruvor?" - "Jag tror, att de i allmänhet ogillar det." (Nr 649.) "Varför?" - "De betraktar det som en nedvärdering av kvinnokönet." (Nr 649.) - "Har de någon särskild arbetsdräkt?" - "Ja, de har ett slags karlkläder. I många fall försvinner på så sätt all anständighetskänsla. Många kvinnor röker. Arbetet är lika smutsigt som nere i gruvorna. Många av dessa kvinnor är gifta och har barn och kan inte sköta sina husliga plikter." (Nr 651 f, 709.) - "Kan änkorna på annat håll få ett arbete med samma inkomst (8-10 sh. i veckan)?" - "Det kan jag inte uttala mig om." (Nr 710.) "Men i alla fall" (stenhjärta!) "är ni beslutna att ta ifrån dem detta livsuppehälle?" - "Säkert." (Nr 1.715.) - "Vilken är den allmänna uppfattningen i distriktet beträffande kvinnoarbetet?" - "Den känslan är allmän, att gruvarbetet degraderar kvinnorna, och vi önskar, att gruvarbetarna ska ha så stor respekt för sina kvinnor, att de inte vill se dem arbeta i gruvorna ... Arbetet är vanligen mycket tungt. Många av dessa flickor kan få lyfta 10 ton om dagen." (Nr 1.732.) - "Tror ni, att de kvinnor, som arbetar i gruvor, är mera omoraliska än de, som arbetar i fabriker?" - "Procentsatsen 'dåliga' flickor lär vara högre än bland fabriksflickorna." (Nr 1.733.) - "Men ni är inte heller nöjd med det moraliska tillståndet i fabrikerna?" - "Nej." (Nr 1.734.) - "Vill ni då förbjuda kvinnoarbetet även i fabrikerna?" - "Nej, det vill jag inte." (Nr 1.735.) - "Varför inte?" - "Jag anser det som ett mera passande och anständigt kvinnoarbete än arbetet i gruvorna." (Nr 1.736.) - "Ändå menar ni, att det är skadligt för deras moral?" - "Nej, inte i samma grad som arbetet i gruvorna, men min uppfattning vilar inte bara på moraliska grunder, - jag tänker mera på deras sociala ställning. Flickornas sociala förnedring är i högsta grad beklaglig. Om dessa 400-500 flickor blir gifta med gruvarbetare, lider männen mycket av deras förnedring, och det bidrar ofta till att de håller sig borta från hemmet och hamnar på krogen." (Nr 1.737.) - "Men gäller inte samma sak för de kvinnor, som arbetar i järnverk?" - "Jag kan inte uttala mig om andra yrkesgrenar." (Nr. 1.740.) - "Men vilken skillnad är det då mellan de kvinnor som arbetar i järnverk och de kvinnliga gruvarbetarna?" - "Den frågan har jag inte satt mig in i." (Nr 1.741.) - "Kan ni se någon skillnad mellan den ena och den andra klassen?" - "Jag har inte satt mig in i frågan, men genom besök i hus efter hus vet jag, att det står illa till i vårt distrikt." (Nr 1.750.) - "Skulle ni inte ha lust att avskaffa kvinnoarbetet överallt, där det är förnedrande?" - "Jo ... engelsmännen får sina bästa egenskaper genom den moderliga undervisningen." (Nr 1.751.) - "Det gäller väl i lika hög grad för dem, som arbetar i jordbruket, eller hur?" - "Ja, men det arbetet pågår bara under sommarhalvåret, och här arbetar vi hela året. De arbetar ibland både dag och natt, genomblöta av svett, och riskerar hälsan." (Nr 1.753.) - "Ni har kanske inte så noga studerat frågan om kvinnoarbetet?" - "Jag har sett mig omkring en hel del, och så mycket kan jag säga, som att jag ingenstans har sett något, som kan jämföras med kvinnoarbetet i gruvorna. Det är jobb för karlar - för starka karlar." (Nr 1.753, 1.793, 1.794.) "Den mera målmedvetna delen av gruvarbetarna, som söker förkovra sig och förbättra sin kulturella ställning, får ingen uppmuntran av sina hustrur utan dras i stället ner av dem."
Sedan den borgerlige utfrågaren ytterligare frågat kors och tvärs, kryper så småningom sanningen fram, vad beträffar arbetsgivarnas "medlidande" med änkor, fattiga familjer o.s.v.
"Gruvägaren utser vissa tjänstemän för att kontrollera arbetet, och deras uppgift är att se till, att arbetet blir utfört så billigt som möjligt, och de sysselsatta flickorna får från 1 shilling till 1 sh. 6 pence om dagen, medan en manlig arbetare kostar 2 sh. 6 pence om dagen." (Nr 1.816.)
4. Likbesiktningsjury.
(Nr 360.) "Är arbetarna i era distrikt tillfredsställda med likbesiktningsmannens undersökning (coroner's inquest) och rättsförfarandet vid olycksfall i gruvorna?" - "Nej, det är de inte." (Nr 360.) "Varför inte?" - "Särskilt därför att man väljer in folk i juryn, som inte vet ett dugg om gruvarbetet. Arbetare får aldrig vara med annat än som inkallade vittnen. I allmänhet består juryn av småhandlare från trakten, och de står under inflytande av sina kunder gruvägarna och har inte det ringaste begrepp om de tekniska termer, som användes vid förhöret. Vi kräver, att juryn till en del ska bestå av gruvarbetare. Vi har märkt, att juryns utslag i allmänhet inte alls överensstämmer med de avgivna vittnesmålen." (Nr 361, 364, 366, 368, 371, 375.) - "Skall inte en jury vara opartisk?" - "Jo, det vill jag mena." (Nr 379.) - "Tror ni, att utslaget skulle bli opartiskt, om det fälldes av arbetare?" - "Jag kan inte se något skäl, varför de skulle vara partiska. De vet absolut mest om arbetet i gruvorna." (Nr 380.) - "Men skulle det inte lätt kunna bli så, att de i arbetarnas intresse fällde orättvist hårda utslag? - "Nej, det tror jag inte." (Nr 378, 379, 380.)
5. Förfalskade mått och vikter m.m. Arbetarna kräver att få avlöning varje vecka i stället för var fjortonde dag, och de vill ha betalt efter kolets vikt i stallet för efter korgens kubikutrymme, skydd mot falsk vikt o.s.v.
(Nr 1.071.) -. "Om det fuskas med korgarnas storlek, så kan ju en arbetare lämna gruvan med 14 dagars uppsägning, eller hur?" - "Jovisst, men om han kommer till en annan arbetsplats, så finner han samma förhållande där." (Nr 1.072.) - "Men en arbetare kan lämna sin plats med 14 dagars varsel?" - "Ja." -
Strö sand över![CLIII*]
6. Gruvinspektion. Exploderande gaser är inte de enda olycksriskerna i gruvan.
(Nr 234 ff.) - "Vi har stor orsak att klaga över den dåliga ventilationen i gruvorna. Den är i allmänhet så dålig, att arbetarna knappast kan andas där nere, och de blir därigenom helt odugliga till arbete. Så har t.ex. just nu många av mina närmaste arbetskamrater hamnat på sjukbädden på grund av den dåliga luften i gruvan. I huvudgångarna är det i regel tillräckligt med luft, men inte i sidogångarna, och det är där vi arbetar." - "Varför vänder ni er inte till inspektören?" - "Tyvärr är det många, som inte vågar. Det har nämligen hänt, att arbetare har blivit avskedade, för att de vänt sig till inspektören?" - "Varför? Är han en märkt man, för att han vänt sig till inspektören?" - "Ja." - "Och har svårt att få arbete på annat håll?" - "Ja." - "Tror ni, att gruvorna här i trakten inspekteras tillräckligt ofta, så att lagbestämmelsernas genomförande är säkerställt?" - "Nej, de blir överhuvud inte alls inspekterade ... Under de sista sju åren har den här gruvan inspekterats en enda gång, och antalet inspektörer i distriktet är för litet. Vi har en gamling här på över 70 år, som skall inspektera över 130 kolgruvor." - "Ni önskar att få underinspektörer anställda?" - "Ja." (Nr 234, 241, 251, 254, 274, 275, 276, 293.) - "Men menar ni, att det skulle vara möjligt för regeringen att tillsätta hela den armé av inspektörer, som skulle behövas, om alla era önskningar skulle uppfyllas, utan att arbetarna hjälpte till?" - "Nej, det anser jag vore omöjligt, men de skulle komma oftare och utan att det sändes bud efter dem." - "Tror ni inte, att ansvaret för ventilation o.s.v. på det sättet vältrades över (!) från gruvägarna på regeringstjänstemännen?" - "Inte alls! Det är ju deras uppgift att framtvinga efterlevnaden av de redan existerande lagarna." (Nr 277, 280, 285.) - "Då ni talar om underinspektörer, menar ni då tjänstemän med lägre lön och sämre utbildning än de nuvarande inspektörerna?" - "Jag skulle inte önska, att det bleve folk med sämre utbildning, om det kunde undvikas." (Nr 294.) - "Vill ni ha flera inspektörer, eller önskar ni inspektörer av en lägre klass?" - "Vi behöver folk, som är villiga att själva gå ner i gruvorna och se, hur det förhåller sig, folk som inte är rädda om sitt eget skinn." (Nr 295.) - "Om ni finge er önskan uppfylld och en lägre klass inspektörer tillsattes, tror ni då inte, att det vore risk för att de saknade den nödvändiga dugligheten?" - "Det tror jag inte. Jag är av den uppfattningen, att regeringen skulle vara i stånd att skaffa lämpliga karlar till den arbetsuppgiften." (Nr 297.)
Detta slags korsförhör blir till sist för mycket till och med för undersökningskommissionens president.
"Ni vill ha", säger han, "praktiskt folk, som sedan skulle bearbeta de framlagda fakta." (Nr 298, 299.) - "Skulle det inte bli dyrbart att förse alla dessa gamla gruvgångar med ventilationsanordningar?" - "Jovisst, omkostnaderna skulle stiga, men människoliv skulle räddas." (Nr 531.) - En kolarbetare kritiserar § 17 i 1860 års lag: "För närvarande är det så, att om gruvinspektören finner någon del av gruvan vara riskabel att arbeta i, så skall han rapportera det till gruvägaren och inrikesministern. Gruvägaren har då 20 dagars betänketid. Därefter kan han vägra att företa några förändringar i gruvan, men i så fall ska han vända sig till inrikesministern och föreslå 5 gruvingenjörer, bland vilka inrikesministern har att utse en som skiljedomare i ärendet. Vi anser, att det faktiskt är gruvägaren som utser sin egen skiljedomare."
(Nr 581.) Förhörsledaren, själv gruvägare:
"Men det är ju en rent uppkonstruerad invändning." (Nr 586.) "Ni har alltså mycket låga tankar om gruvingenjörernas redbarhet?" - "Jag menar, att metoden är orättfärdig och orimlig." (Nr 588.) "Har inte gruvingenjörerna ett slags offentlig auktoritet, som höjer deras utlåtanden över den partiskhet, som ni befarar?" - "Jag vägrar att uttala mig om dessa personers karaktär. Jag tror, att de i många fall handlar mycket partiskt, och att dessa befogenheter borde tas ifrån dem, då människoliv står på spel." (Nr 589.)
Samme borgare är oförskämd nog att fråga:
"Tror ni inte, att även gruvägarna åsamkas förluster genom explosionerna?" -
Och slutligen (nr 1.042):
"Kan ni arbetare inte bevaka era intressen själva utan att behöva anropa regeringen om hjälp?" - "Nej."
År 1865 fanns i Storbritannien 3.217 kolgruvor och 12 (tolv!) inspektörer. En gruvägare i Yorkshire (Times 26 jan. 1867) beräknar själv, att bortsett från inspektörernas rent administrativa arbetsuppgifter, som upptar hela deras tid, skulle varje gruva kunna inspekteras endast en gång vart tionde år. Inte att undra på att olyckorna under de senaste åren (särskilt 1866 och 1867) stadigt har ökat i både antal och omfång (ofta med 200-300 arbetare som offer). Detta är den "fria" kapitalistiska produktionen i sin prydno!
Trots alla bristfälligheter är lagen av 1872 den första som reglerar arbetstiden för de barn, som arbetar i gruvorna, och gör exploatörer och gruvägare i någon mån ansvariga för de s.k. olycksfallen.
En kunglig kommission, som blev tillsatt 1867, för att undersöka barns, ungdomars och kvinnors arbetsförhållanden i jordbruket, har publicerat några mycket viktiga rapporter. Olika försök har gjorts att tillämpa fabrikslagstiftningens principer i modifierad form på jordbruket, men hittills har dessa försök fullständigt misslyckats. Jag fäster likväl uppmärksamheten på saken, emedan den visar, att en oemotståndlig tendens gör sig gällande till att ge fabrikslagens principer allmän giltighet.
Medan fabrikslagstiftningen oundvikligen får allmän giltighet som ett fysiskt och andligt skyddsmedel för arbetarklassen, påskyndar den, som vi redan tidigare har antytt, förvandlingen av splittrade arbetsprocesser i litet format till storföretag, som producerar i samhällelig skala. Den bidrar alltså till kapitalets koncentration och fabrikssystemets allenarådande herravälde. Den förintar alla ålderdomliga produktionsformer och alla övergångsformer, bakom vilka kapitalets herravälde ännu delvis döljer sig, och ersätter dem med kapitalets direkta, ohöljda herravälde. Därmed bidrar den också till att göra kampen mot detta herravälde total och allmän. Medan den framtvingar standardisering, regelbundenhet, ordning och ekonomi i de enskilda verkstäderna, bidrar den å andra sidan också till att förvärra anarkin och öka katastroferna i den kapitalistiska produktionen i det stora hela genom regleringen och begränsningen av arbetsdagen samt genom stegringen av arbetets intensitet och konkurrensen mellan maskin och arbetare. I det att småföretagen och hemindustrin förintas, försvinner också de "övertaligas" sista tillflykt och därmed hela samhällsmekanismens hittillsvarande säkerhetsventil. Tillsammans med produktionsprocessens materiella betingelser och det samhälleliga samarbetet mognar också de inre motsättningar, som är karakteristiska för produktionsprocessens kapitalistiska form, och därför också samtidigt de krafter, som skall omstörta det gamla samhället och skapa en ny samhällsform.[702*]
Den revolution, som storindustrin framkallar i jordbruket och i den jordbrukande befolkningens sociala förhållanden, kan vi inte behandla förrän i ett senare avsnitt av vår framställning. Här skall vi nöja oss med att i korthet relatera en del kända resultat. Införandet av maskineri i jordbruket har inte samma skadliga följder för arbetarnas hälsa som i industrin,[703*] men när det gäller att göra arbetarna "överflödiga", så verkar det här ännu intensivare och nästan motståndslöst, som vi senare skall visa i detalj. I grevskapen Cambridge och Suffolk har t.ex. den odlade jordens areal betydligt utökats under de senaste tjugu åren, medan lantbefolkningen under samma period minskat, inte endast relativt utan också absolut. I Förenta Staterna ersätter jordbruksmaskinerna endast skenbart arbetarna, d.v.s. farmarna kan odla mera jord, men lantarbetarna blir inte "överflödiga". År 1861 var 1.034 arbetare i England och Wales sysselsatta med tillverkning av lantbruksmaskiner, medan endast 1.205 lantarbetare hade sysselsättning med ångmaskiner och arbetsmaskiner i jordbruket.
På landsbygden verkar storindustrin mest revolutionerande på så sätt, att den eliminerar det gamla samhällets bålverk, "bonden", och ersätter honom med lönarbetaren. Därvid uppstår samma motsättningar och samma sociala behov av nydaning på landet som i städerna. Medvetet tekniskt utnyttjande av vetenskapen träder i stället för gamla slentrianmässiga och irrationella metoder. De gamla familjeband, som förenade jordbruk och manufaktur under de tidigaste utvecklingsstadierna, blir fullständigt sönderslitna av det kapitalistiska produktionssättet. Men samtidigt skapar storindustrin de materiella förutsättningarna för en ny och högre syntes: föreningen av jordbruk och industri på grundval av deras i motsättning utvecklade gestalter. Samtidigt som stadsbefolkningen hopas i stora befolkningscentra, koncentrerar den kapitalistiska produktionen å ena sidan samhällets historiska rörelsekraft men stör å andra sidan ämnesutbytet mellan människan och jorden genom att förhindra, att de ämnen, som människan förbrukat i form av näringsmedel och kläder, återgår till jorden, förstör alltså den naturliga betingelsen för jordens varaktiga fruktbarhet. Den skadar samtidigt stadsbornas fysiska hälsa och lantarbetarnas andliga liv.[704*] Men i det den ödelägger de omedelbara, naturliga betingelserna för detta ämnesutbyte, åstadkommer den, att det systematiskt återupprättas som en härskande lag för den samhälleliga produktionen och i en form, som motsvarar den högsta mänskliga utvecklingen. I jordbruket liksom i manufakturen verkar den kapitalistiska omdaningen samtidigt som ett lidande för producenterna. Arbetsmedlen blir medel för undertryckning, exploatering och utarmning av arbetarna, och den samhälleliga organisationen av arbetsprocessen fungerar som en organiserad undertryckning av arbetarnas individuella liv, frihet och självständighet. Lantarbetarnas utspridning över större områden försvagar deras motståndskraft, medan koncentrationen stärker stadsarbetarnas. Liksom i stadsindustrin utvinner man i det moderna jordbruket en större rörlighet och stegrad produktivkraft i arbetet genom att själva arbetskraften ödelägges och avtynar. Och varje framsteg i det kapitalistiska jordbruket är inte endast ett framsteg i konsten att utsuga arbetarna utan också i konsten att utsuga jorden, ty varje framsteg som ökar dess fruktbarhet för en begränsad tidsperiod är samtidigt ett framsteg som förstör källorna till denna fruktbarhet. Ju mera ett land, såsom t.ex. Förenta Staterna, utgår från storindustrin som grundval för sin utveckling, desto fortare går denna förstörelseprocess.[705*] Den kapitalistiska produktionen kan endast utveckla produktionstekniken och den samhälleliga organisationen genom att samtidigt förstöra all rikedoms urkällor: jorden och arbetaren.
Hittills har vi betraktat arbetsprocessen abstrakt, oberoende av dess historiska former, som en process mellan människan och naturen. I femte kapitlet heter det: "Om hela processen betraktas från resultatets, produktens ståndpunkt, så framträder både arbetsmedel och arbetsföremål som produktionsmedel och arbetet självt som produktivt arbete." Och i not 7 tillfogades: "Denna definition av produktivt arbete har sin utgångspunkt i den enkla arbetsprocessen men är alldeles otillräcklig för den kapitalistiska produktionsprocessen." Denna tankegång skall här närmare utvecklas.
Försåvitt arbetsprocessen är rent individuell, utför den enskilde arbetaren alla de funktioner, vilka senare blir åtskilda. När han individuellt tillägnar sig naturtillgångarna och använder dem för sina egna syften, är han sin egen herre. Senare kommer han under andras kontroll. Den enskilda människan kan inte påverka naturen på annat sätt än att sätta sina muskler i verksamhet under den egna hjärnans kontroll. Tankearbete och kroppsarbete är naturligt förenade i arbetsprocessen av den enkla anledningen, att det är samma producents hand och hjärna som fungerar. Senare blir de åtskilda, och det uppstår ett fientligt motsatsförhållande mellan dem. Produkten framställes inte längre omedelbart av en enskild producent utan förvandlas till en samhällelig produkt, som är resultatet av en arbetande organisations gemensamma arbete, medan den enskilde arbetaren kan stå arbetsföremålet och dess bearbetning närmare eller fjärmare. När arbetsprocessen får karaktären av samverkan, utvidgas därför nödvändigtvis begreppet produktivt arbete och begreppet produktiv arbetare. För att arbeta produktivt är det nu inte längre nödvändigt att direkt bearbeta arbetsföremålet; det är tillräckligt att vara ett organ i den arbetande organisationen och att utöva den ena eller andra av dess funktioner. Den ursprungliga definitionen av produktivt arbete, som är härledd ur den materiella produktionens natur, förblir alltid giltig för den arbetande organisationen som helhet. Men den äger inte längre giltighet för de enskilda medlemmarna, betraktade var för sig.
Å andra sidan begränsas också begreppet produktivt arbete. Den kapitalistiska produktionen är inte endast produktion av varor, den är först och främst produktion av mervärde. Arbetaren producerar inte åt sig själv utan åt kapitalisten. Därför är det inte längre nog, att han framställer produkter. Han måste producera mervärde. Endast den arbetare är produktiv, som producerar mervärde åt kapitalisten eller bidrar till att kapitalet förökas. Om vi tillåter oss att välja ett exempel utanför den materiella produktionens område, kan vi säga att en lärare är en produktiv arbetare, om han inte endast bearbetar barnasinnen utan arbetar ut sig för att berika en företagare. Att denne har placerat sitt kapital i en lärofabrik i stället för i en korvfabrik, har ingen betydelse. Begreppet produktiv arbetare omfattar inte endast ett bestämt förhållande mellan verksamhet och nyttoeffekt utan också ett säreget, historiskt utvecklat, samhälleligt produktionsförhållande, som binder arbetaren vid uppgiften att omedelbart föröka kapitalet. Att vara en produktiv arbetare är därför ingen lycka utan en olycka. I fjärde boken, som behandlar teorins historia, skall vi visa, att den klassiska nationalekonomin utgick från den förutsättningen, att produktion av mervärde är det avgörande kännetecknet på produktivt arbete. Nationalekonomins definition på produktivt arbete är alltså beroende av dess definition på mervärde. Så anser fysiokraterna, att endast jordbruksarbetet är produktivt, emedan det ensamt frambringar mervärde. För fysiokraterna existerar mervärdet endast i form av jordränta.
Absolut mervärde uppkommer därigenom, att arbetsdagen förlänges utöver den tidpunkt, då arbetaren har frambragt ett värde som täcker värdet av hans egen arbetskraft, medan kapitalet tillägnar sig det arbete som utföres efter denna tidpunkt. Absolut mervärde är den allmänna grundval, varpå den kapitalistiska produktionen vilar, och bildar utgångspunkten för produktionen av relativt mervärde. Det absoluta mervärdet delar arbetsdagen i två delar: nödvändig arbetstid och merarbetstid. För att förlänga merarbetstiden förkortar man den nödvändiga arbetstiden medelst metoder, som gör det möjligt att frambringa ett värde, som täcker arbetslönen på kortare tid än förut. Produktionen av absolut mervärde beror uteslutande på arbetsdagens längd, medan produktionen av relativt mervärde omskapar den tekniska arbetsprocessen och de samhälleliga grupperingarna från grunden.
Produktionen av relativt mervärde förutsätter alltså, att det kapitalistiska produktionssättet med alla dess säregna medel, metoder och produktionsbetingelser redan historiskt har uppstått och utformats på grundval av arbetets formella underordnande under kapitalet. Det leder till att kapitalets formella herravälde över arbetet utvecklas till envälde.
Det kan vara tillräckligt att i förbigående beröra de blandformer, där merarbetet inte utsuges genom direkt tvång gentemot producenten, och där kapitalet inte heller har fått herraväldet över honom. Kapitalet har då ännu inte fått direkt herravälde över arbetsprocessen. Vid sidan av de självständiga producenter, som på gammaldags, otidsenligt sätt bedriver hantverk eller åkerbruk, uppträder ockraren eller köpmannen, ockerkapitalet eller handelskapitalet som parasiter och utsuger dem. Så länge denna form av exploatering dominerar i ett samhälle, finns ingen plats för det kapitalistiska produktionssättet, men å andra sidan kan dessa former under vissa förhållanden, såsom under den senare medeltiden, förmedla övergången till kapitalistisk produktion. Slutligen kan enskilda blandformer av en helt annan karaktär uppstå på grundval av storindustrin, som t.ex. den moderna hemindustrin.
Arbetets rent formella underordnande under kapitalet är tillräckligt för att frambringa absolut mervärde, vilket framgår av den tidigare hantverksdriften, där hantverkaren ibland arbetade för egen del, ibland som gesäll hos en hantverksmästare. När lönarbetaren å andra sidan ställes under kapitalistens direkta kontroll, visar det sig, att de metoder som användes för att producera relativt mervärde samtidigt också frambringar absolut mervärde. Det visar sig t.o.m., att en omåttlig förlängning av arbetsdagen är ett av storindustrins mest typiska resultat. Så snart det kapitalistiska produktionssättet har fått herraväldet över en hel produktionsgren, och i ännu högre grad när den behärskar alla produktionsgrenar av avgörande betydelse, upphör den på det hela taget att endast vara ett medel för produktion av relativt mervärde. Det kapitalistiska produktionssättet blir nu produktionsprocessens allmänna, samhälleligt dominerande form. Den verkar som en speciell metod för produktion av relativt mervärde, endast medan den griper in i industrigrenar, som den tidigare endast formellt har behärskat, alltså under sitt framträngande, eller så länge den genom att ständigt förändra produktionssättet fortsätter att revolutionera industrigrenar, som den redan tidigare har erövrat.
Från en viss synpunkt kan skillnaden mellan absolut och relativt mervärde överhuvud förefalla illusorisk. Det relativa mervärdet är absolut, emedan det är betingat av att arbetstiden förlänges utöver den tid, som är nödvändig för att underhålla arbetaren. Det absoluta mervärdet är relativt, emedan det förutsätter en utveckling av arbetets produktivitet, som gör det möjligt att begränsa den nödvändiga arbetstiden till en del av dagen. Om man emellertid iakttar mervärdets rörlighet, så försvinner denna skenbara enhet. När det kapitalistiska produktionssättet en gång har trängt in och blivit det allmänna, förhärskande produktionssättet, gör sig skillnaden mellan absolut och relativt mervärde gällande, så snart det överhuvud blir fråga om att öka mervärdekvoten. Under förutsättning, att arbetskraften betalas efter sitt värde, föreligger följande alternativ: Om arbetets produktivkraft och normala intensitet är givna, kan mervärdekvoten endast ökas genom absolut förlängning av arbetsdagen. Om å andra sidan arbetsdagens längd är given, kan mervärdekvoten endast ökas genom en förändring i storleksförhållandet mellan arbetsdagens två delar, nödvändig arbetstid och merarbetstid, men om arbetslönen inte skall sjunka under arbetskraftens värde, måste arbetets produktivitet eller intensitet stegras.
Om arbetaren behöver all sin tid för att producera de nödvändiga existensmedlen för sig och sin familj, så får han ingen tid över för att arbeta åt andra utan vederlag. Utan en viss produktivitetsgrad hos arbetet finns ingen sådan tid disponibel för arbetaren, utan sådan överskottstid alltså inget merarbete och därmed inga kapitalister, men inte heller några slavägare, inga feodalbaroner, med ett ord: ingen rikemansklass.[706*]
I denna mening kan man säga, att mervärdet har en naturlig grundval, men endast i den helt allmänna betydelsen, att det inte finns några naturhinder, som gör det omöjligt för en man att på andra avlasta det arbete, som är nödvändigt för hans eget uppehälle, alldeles på samma sätt som att inga absoluta naturhinder avhåller den ene från att använda den andres kött till föda.[706a*]
Det finns ingen anledning att, såsom skett på vissa håll, förknippa några mystiska föreställningar med denna naturliga utveckling av arbetets produktivitet. När människorna har arbetat sig upp ur sitt primitiva djuriska utvecklingsstadium och deras arbete i viss mån har blivit samhälleligt, inträder förhållanden, då den enes merarbete kan bli den andres existensvillkor. I kulturens begynnelse är arbetets produktivkrafter obetydliga, men behoven är också små, och de utvecklas först med och genom medlen för deras tillfredsställande. I dessa tidiga epoker är också den del av befolkningen, som lever av andras arbete, försvinnande liten i jämförelse med de direkta producenternas antal. Efter hand som arbetets samhälleliga produktivitet utvecklas, ökar denna del av befolkningen både absolut och relativt.[707*] De ekonomiska förhållanden, varpå kapitalförhållandet baseras, är för övrigt resultatet av en lång utvecklingsprocess. Den nivå, som arbetets produktivitet nu har nått, och som bildar grundvalen för kapitalförhållandet, är inte en gåva från naturen utan resultatet av en utveckling, som har pågått genom årtusenden.
Om man bortser från den samhälleliga produktionsorganismens utvecklingsgrad, så är arbetets produktivitet beroende av naturförhållandena. Dessa kan alla ledas tillbaka till människans egen natur, såsom ras o.s.v., och till den omgivande naturen. De yttre naturbetingelserna fördelas ekonomiskt i två huvudgrupper: naturlig rikedom på existensmedel, såsom fruktbar jord, fiskrika vatten o.s.v., och naturlig rikedom på arbetsmedel, såsom vattenfall, segelbara floder, timmer, metaller, kol o.s.v. På de tidigaste kulturstadierna är den första gruppen avgörande, på högre utvecklingsstadier har den andra gruppen den största betydelsen. Man kan t.ex. jämföra England med Indien eller inom antikens värld Aten och Korint med Svarta havets kustområden.
Ju mindre producenternas livsbehov är, ju fruktbarare jorden och ju bättre klimatet, desto kortare arbetstid behövs för att underhålla dem och deras familjer, och desto mera arbete kan de därför utföra utöver det nödvändiga för sitt eget underhåll. Redan Diodorus säger om de gamla egypterna:
"Det är alldeles otroligt, hur föga arbete och kostnader deras barns uppfostran förorsakar dem. De kokar den första bästa enkla mat åt dem, det kan bli den nedre delen av papyrusväxten, som man bara behöver rosta över elden, eller också rötter och stjälkar av sumpväxter, råa, kokta eller stekta. De flesta barnen går utan skor och kläder, eftersom klimatet är så milt. Därför kostar det föräldrarna att försörja ett barn, tills det är vuxet, allt som allt inte mer än 20 drachmer. Häri ligger i stort sett förklaringen till att befolkningen i Egypten är så talrik, och att man därför kunnat utföra så stora byggnadsverk."[708*]
I verkligheten ligger väl orsaken till de stora egyptiska byggnadsverken mindre i befolkningsantalet och mera i det förhållandet, att de makthavande hade fri dispositionsrätt över de arbetande. På samma sätt som den enskilde arbetaren kan utföra desto mer merarbete, ju kortare hans nödvändiga arbetstid är, står också en större del av befolkningen till förfogande för annat arbete, ju mindre antal arbetare som behövs för att framställa de nödvändiga existensmedlen.
Där det kapitalistiska produktionssättet är förhärskande, kommer under i övrigt oförändrade förhållanden och med oförändrad arbetsdag merarbetets storlek att variera med den omgivande naturens rikedom, speciellt med jordens fruktbarhet. Härav följer dock inte alls, att den bördigaste jorden alltid är mest ägnad att främja det kapitalistiska produktionssättets tillväxt. Dess viktigaste förutsättning är människans herravälde över naturen. En alltför rik natur "håller henne som ett barn vid handen" och hindrar henne att utveckla sig själv.[709*] Kapitalets moderland är inte tropikerna med dess ymniga vegetation utan jordens tempererade zoner. Det är inte jordens fruktbarhet i och för sig utan de varierande naturförhållandena, de naturliga produkternas mångfald, som skapar det naturliga underlaget för den samhälleliga arbetsdelningen, och under ständigt skiftande naturförhållanden sporras människorna till att utveckla sina egna behov, sina möjligheter, arbetsmedel och arbetssätt. Nödvändigheten att samhälleligt kontrollera en naturkraft, att skydda den mot rovdrift, att tillägna sig den eller tämja den i stor skala med hjälp av människohandens verk, det spelar en helt avgörande roll i industrins historia. Dammanläggningarna i Egypten,[710*] Lombardiet och Holland, jordens bevattning genom konstgjorda kanaler i Indien och Persien har spelat denna roll. Dessa anläggningar inte endast bevattnar jorden utan gödslar den även genom slammet, som för med sig mineralämnen från bergen. Hemligheten med näringslivets blomstring i Spanien och Sicilien under morernas välde var det väl utbyggda kanalnätet.[711*] Gynnsamma naturförhållanden gör merarbete möjligt, men naturen själv frambringar inget merarbete och därför inte heller någon merprodukt eller något mervärde. Då naturförhållandena är olika i olika länder, kan en viss mängd arbete tillfredsställa olika behovsmängder i olika länder.[712*] Under i övrigt jämförliga förhållanden kan därför den nödvändiga arbetstiden vara av olika längd. Naturförhållandena verkar endast som en naturlig gräns i förhållande till merarbetet och avgör endast när det nödvändiga arbetet slutar och merarbetet därför kan börja. I samma mån som industrin går framåt, viker denna gränslinje tillbaka. Mitt i det västeuropeiska samhället, där arbetaren endast genom merarbete kan köpa sig tillstånd att få arbeta för sin egen existens, uppstår lätt den inbillningen, att det mänskliga arbetet har en inneboende tendens att leverera en merprodukt.[713*] Men låt oss t.ex. ta befolkningen på den asiatiska arkipelagens östliga öar, där sagopalmen växer vild i skogen.
"Sedan invånarna genom att borra ett hål i trädet övertygat sig om att märgen är mogen, hugger man ned stammen och delar den i flera stycken, varefter märgen kratsas ut, blandas med vatten och silas, och så har man fullt färdigt sagomjöl. En sagopalm ger i allmänhet 300 pund och kan ge 500-600 pund. Där går man alltså ut i skogen och skär sig bröd, liksom man här går ut och hugger sig ved."[714*]
Vi antar nu, att en sådan ostasiatisk "brödskärare" behöver 12 arbetstimmar pr vecka för att tillgodose alla sina behov. Vad de gynnsamma naturförhållandena omedelbart ger honom, är en stor mängd fritid. För att han skall kunna använda denna produktivt för egen räkning, krävs en lång historisk utveckling. För att han skall använda den i form av merarbete för andra, krävs yttre tvång. Om den kapitalistiska produktionsmetoden bleve införd, så finge han kanske arbeta 6 dagar i veckan för att själv få produkten av en arbetsdag. De gynnsamma naturförhållandena förklarar inte, varför han i detta fall måste arbeta 6 dagar i veckan, eller varför han måste leverera 5 dagars merarbete, De förklarar bara, varför hans nödvändiga arbetstid är begränsad till en dag i veckan. Men i inget fall kommer hans merprodukt ur någon mystisk inneboende egenskap hos det mänskliga arbetet.
Sedan kapitalet har lagt under sig produktionsprocessen, framstår även arbetets naturbetingade produktivkrafter såsom kapitalets produktivkrafter, alldeles som de historiskt utvecklade, samhälleliga produktivkrafterna. -
Ricardo bekymrar sig aldrig om mervärdets ursprung. Han uppfattar det som oskiljaktigt från den kapitalistiska produktionsmetoden, som han anser vara den naturliga formen för samhällelig produktion. Han förstår inte, att arbetets produktivitet är mervärdets grundval, utan nöjer sig med att undersöka de orsaker, som bestämmer dess storlek. Däremot har hans efterföljare med skärpa hävdat den uppfattningen, att arbetets produktivkraft är upphovet till profiten (läs: mervärdet). Det är i varje fall ett framsteg i jämförelse med merkantilisterna, som söker orsaken till skillnaden mellan produkternas pris och produktionskostnaderna i varubytet, ur varornas försäljning över sitt värde. Trots detta hade även Ricardos skola endast kringgått problemet men inte löst det. Dessa borgerliga ekonomer hade i själva verket en riktig instinkt, ty de insåg att det är riskabelt att alltför ingående fördjupa sig i det brännande problemet om mervärdets uppkomst. Men vad skall man säga om John Stuart Mill, som ett halvt århundrade efter Ricardo med bibehållen värdighet manifesterar sin överlägsenhet över merkantilisterna genom att på ett misslyckat sätt upprepa de ynkliga undanflykterna från Ricardos första eftersägare?
Mill säger:
"Profitens orsak är, att arbetet producerar mera, än som är nödvändigt för dess underhåll."
Så långt är det bara den gamla visan, men Mill vill också komma med något ur egen fatabur:
"Eller för att variera lärosatsens form: orsaken till att kapitalet frambringar profit är, att livsmedel, kläder, råvaror och arbetsmedel varar längre än den tid, som behövs för att framställa dem."
Mill förväxlar här arbetstidens längd med produkternas varaktighet. Enligt denna uppfattning skulle en bagare, vars produkter endast varar en dag, aldrig kunna få ut så stor profit av sina löntagare som en maskinfabrikant, vars produkter har en livslängd av 20 år eller ännu mer. Vi kan emellertid medge, att om fåglarnas bon inte hölle ihop längre än den tid det tar att bygga dem, så finge de klara sig utan bon.
Sedan han fastslagit denna grundläggande sanning, konstaterar Mill sin överlägsenhet över merkantilisterna:
"Vi ser alltså, att profiten inte uppkommer genom något intermezzo under varubytet utan ur arbetets produktivkraft, oberoende av om varuutbyte förekommer eller inte. Om ingen arbetsdelning funnes, så funnes varken köp eller försäljning men alltjämt i alla fall profit."
Här är alltså varubyte, köp och försäljning - den kapitalistiska produktionens allmänna betingelser - endast rena tillfälligheter, och det finns ändå profit utan köp och försäljning av arbetskraft!
Vidare:
"Om samtliga arbetare i ett land producerar 20 % mer än sin lönesumma, så skall profiten bli 20 %, oavsett varuprisernas storlek." -
Å ena sidan är detta en verkligt lyckad tavtologi, ty om arbetarna frambringar ett mervärde på 20 % åt kapitalisterna, så kommer profiterna att förhålla sig till arbetarnas totallön som 20:100. Men å andra sidan är det absolut felaktigt, att profiterna "skall vara 20 %". De måste alltid bli mindre, eftersom profiten beräknas på totalsumman av det satsade kapitalet. Kapitalisten har t.ex. satsat 500 p.st., varav 400 p.st. i produktionsmedel och 100 p.st. i arbetslöner. Om mervärdekvoten, såsom antagits, är 20 %, så blir profitkvoten 20:500, d.v.s. 4 % och inte 20 %.
Så följer ett glänsande prov på hur Mill behandlar den samhälleliga produktionens olika historiska former:
"Jag förutsätter hela tiden det sakernas tillstånd, som med få undantag råder överallt på jorden, nämligen att kapitalisten förskotterar alla utgifter, arbetarens löns inbegripen."
Vilket sällsamt fel på synorganen att överallt skåda ett tillstånd, som hittills endast undantagsvis råder på jordklotet! Men vidare. Mill är vänlig nog att medge, att "det inte är någon absolut nödvändighet, att det skall vara så".[CLV*] Tvärtom.
"Det kan också tänkas, att arbetaren väntar med den del av lönen, som överstiger priset på de oundgängligen nödvändiga livsmedlen, eller t.o.m. att han låter hela lönen innestå, om han har nödiga medel för sitt uppehälle under tiden. Men i så fall vore han i viss mån en kapitalist, som placerade kapital i företaget genom att tillhandahålla en del av det kapital, som är nödvändigt för driften."
Mill kunde lika gärna ha sagt, att arbetaren som skaffar sig själv inte bara livsmedlen utan också arbetsmedlen, i verkligheten är sin egen lönarbetare. Eller att den amerikanske bonden är sin egen slav, bara med den skillnaden att han slavar åt sig själv i stället för åt en främmande herre.
Sedan Mill på detta sätt klart har uppvisat för oss, att den kapitalistiska produktionen skulle fortsätta att existera, även om den inte existerade, så är han nu konsekvent nog att bevisa, att den inte existerar, t.o.m. när den existerar:
"Och t.o.m. i det förra fallet" (om kapitalisten förskotterar lönarbetarens samtliga existensmedel) "kan arbetaren betraktas från samma synpunkt" (d.v.s. som kapitalist). "Ty i det han tillhandahåller sitt arbete under marknadspriset" (!), "kan han anses förskottera differensen" (?) "åt sin företagare o.s.v."[714a*]
I verkligheten är det ju faktiskt så, att arbetaren förskotterar sitt arbete åt kapitalisten under en vecka etc. utan vederlag för att vid slutet av veckan etc. erhålla dess marknadspris. På detta sätt blir han, enligt Mill, kapitalist! På den platta slätten ser ju även jordhögar ut som kullar. Vi får väl mäta vår nutida bourgeoisis platthet genom att beskåda de höjder, som deras "stora andar" kan nå.
Arbetskraftens värde bestämmes av värdet på genomsnittsarbetarens vanemässigt nödvändiga existensmedel. Även om formerna kan skifta, så är dock den mängd existensmedel given, som erfordras på en bestämd tidpunkt och i ett bestämt samhälle, och denna mängd existensmedel kan därför behandlas som en konstant storhet. Det är existensmedlens värde som växlar. Ytterligare två faktorer ingår i bestämningen av arbetskraftens värde. Å ena sidan är det de utgifter, som är förenade med arbetskraftens utbildning, och som kan växla med produktionssättet, å andra sidan den naturliga skillnaden mellan manligt och kvinnligt, moget eller omoget arbete. Den utsträckning, vari dessa olika arbetskrafter förbrukas, är av stor betydelse för de kostnader, som är förenade med att reproducera arbetarfamiljen och därför också för den vuxne manlige arbetarens värde, och detta beror i sin tur på produktionssättet. I vår följande undersökning bortser vi dock från dessa faktorer.
Vi förutsätter 1:o att varorna säljes till sitt värde, 2:o att priset på arbetskraften tillfälligtvis kan stiga över sitt värde men aldrig sjunka därunder.
Under dessa förutsättningar visar det sig, att det relativa förhållandet mellan arbetskraftens pris och mervärdets storlek är beroende av tre faktorer: 1:o arbetsdagens längd eller arbetets extensiva storlek, 2:o arbetets normala intensitet eller dess intensiva storlek, d.v.s. att en viss mängd arbete utföres under en viss bestämd tid, 3:o slutligen arbetets produktivkraft, d.v.s. att i förhållande till produktionsbetingelserna samma arbetsmängd på samma tid levererar en större eller mindre mängd produkter. Det finns uppenbarligen många olika kombinationsmöjligheter, allt eftersom en av de tre faktorerna är konstant och två variabla eller två är konstanta och en variabel eller alla tre samtidigt är variabla. Dessa kombinationer kan ytterligare mångfaldigas därigenom, att de olika faktorerna kan varieras olika till omfattning och riktning. I det följande skall vi endast behandla de kombinationer, som har den största betydelsen.
Under rubricerade förutsättningar bestämmes arbetskraftens pris och mervärdets storlek av tre lagar.
1:o. En arbetsdag av given längd frambringar alltid ett värde av samma storlek, oavsett hur arbetets produktivkraft och därmed produkternas mängd och varupriserna varierar.
Det värde, som en 12 timmars arbetsdag frambringar, motsvarar t.ex. ett värde av 6 shillings, trots att mängden av de producerade bruksvärdena varierar med arbetets produktivkraft, varför värdet av dessa 6 sh. fördelas på en större eller mindre mängd varor.
2:o. Arbetskraftens värde och mervärdet förändras i motsatt riktning. Förändringar i arbetets produktivkraft, dess till- eller avtagande, förändrar arbetskraftens värde i motsatt riktning, medan mervärdet förändras i samma riktning.
Den värdeprodukt, som en 12 timmars arbetsdag frambringar, är en konstant storhet, t.ex. 6 shillings. Denna konstanta storhet är likamed summan av mervärdet plus värdet av arbetskraften. Det är klart, att när en konstant storhet består av två variabla storheter, kan inte den ena av dem öka, utan att den andra minskar. Arbetskraftens värde kan inte stiga från 3 till 4 sh., utan att mervärdet samtidigt faller från 3 till 2 sh., och mervärdet kan inte stiga från 3 till 4 sh., utan att arbetskraftens värde faller från 3 till 2 sh. Under dessa omständigheter kan inte arbetskraftens värde eller mervärdet förändras, utan att deras relativa storlek samtidigt förändras. Det är omöjligt, att de skulle kunna falla eller stiga samtidigt.
Värdet av arbetskraften kan inte falla och mervärdet alltså inte heller stiga, utan att arbetets produktivkraft stiger. I det föregående exemplet kan arbetskraftens värde inte sjunka från 3 till 2 sh., utan att arbetets produktivkraft stiger, med den påföljd att samma mängd livsmedel som förr producerades på 6 timmar nu kan produceras på 4 timmar. Omvänt kan inte arbetskraftens värde stiga från 3 till 4 sh., utan att arbetets produktivkraft faller, med den påföljd att det nu behövs 8 timmar för att producera samma mängd livsmedel, som förut kunde produceras på 6 timmar. Härav följer, att en ökning av arbetets produktivitet sänker arbetskraftens värde och därmed ökar mervärdet, medan omvänt arbetskraftens värde stiger och mervärdet faller, när arbetets produktivitet minskar.
När Ricardo formulerade denna lag, förbisåg han en omständighet. Även om varje förändring i mervärdet eller merarbetets storlek är beroende av rakt motsatta förändringar i arbetskraftens värde eller det nödvändiga arbetet, så följer dock inte därav, att de förändras i samma proportion. Mervärdet och arbetskraftens värde ökar eller minskar med samma belopp, men den procentuella ökningen eller minskningen är beroende av det ursprungliga förhållandet mellan dem, innan arbetets produktivitet ändrades. Om arbetskraftens värde var 4 sh. eller det nödvändiga arbetet 8 timmar, mervärdet 2 sh. eller merarbetet 4 timmar, och om arbetskraftens värde faller till 3 sh. eller det nödvändiga arbetet till 6 timmar som följd av en ökning av arbetets produktivitet, så stiger mervärdet till 3 sh. eller merarbetet till 6 timmar. pet är samma belopp, 2 timmar eller 1 sh., som lägges till mervärdet eller merarbetet, och som tas från arbetskraftens värde eller det nödvändiga arbetet. Men den proportionella storleksändringen är inte lika stor. Arbetskraftens värde sjunker från 4 till 3 sh., alltså med 1/4 eller 25 %, medan mervärdet stiger från 2 till 3 sh., alltså med hälften eller 50 %. Härav följer, att mervärdets relativa ökning eller minskning som följd av en viss förändring i arbetets produktivitet är större, ju mindre del av arbetsdagen merarbetet ursprungligen utgjorde, och mindre, ju större denna del av arbetsdagen var.
3:o. Mervärdets ökning eller minskning är alltid en följd av och aldrig orsaken till motsvarande förändringar i arbetskraftens värde.[715*]
Då arbetsdagen är en konstant storhet, som frambringar en konstant värdestorhet, och då varje förändring i mervärdets storlek är en följd av en rakt motsatt förändring i arbetskraftens värde, medan arbetskraftens värde endast förändras i överensstämmelse med motsvarande förändringar i arbetets produktivitet, är det uppenbart, att varje förändring i mervärdets storlek beror på en motsvarande förändring i arbetets produktivitet. Vi har tidigare sett, att ingen absolut förändring i mervärdet och arbetskraftens värde är möjlig utan en motsvarande förändring i deras relativa storlek. Det visar sig nu, att ingen förändring i deras relativa storlek är möjlig utan en motsvarande förändring av arbetskraftens absoluta värde.
Enligt denna tredje lag är förutsättningen för varje förändring i mervärdets storlek en motsvarande förändring i arbetskraftens värde, som i sin tur beror på att arbetets produktivitet ökar eller minskar. Gränsen för förändringen av mervärdets storlek är given genom arbetskraftens nya värdegräns. Men förhållandena kan också åstadkomma sekundära rörelser. Om t.ex. arbetskraftens värde på grund av arbetets ökade produktivkraft faller från 4 till 3 sh. och den nödvändiga arbetstiden från 8 till 6 timmar, så kan det hända, att arbetskraftens pris endast sjunker till 3 sh. 8 pence, 3 sh. 6 pence, 3 sh. 2 pence o.s.v. och att mervärdet därför endast stiger till 3 sh. 4 pence, 3 sh. 6 pence, 3 sh. 10 pence o.s.v. Gränsen för detta prisfall är 3 shillings, men hur stort det verkliga prisfallet blir inom denna gräns, beror å ena sidan på hur hårt tryck kapitalet kan utöva och å andra sidan på det motstånd som arbetarna kan prestera.
Arbetskraftens värde bestämmes genom värdet av en bestämd mängd existensmedel. Det är alltså värdet och inte mängden av dessa existensmedel, som växlar med arbetets produktivkraft. Vid stigande arbetsproduktivitet kan existensmedlens mängd samtidigt öka för både arbetare och kapitalist, medan arbetskraftens pris och mervärdet samtidigt förblir oförändrade. Om arbetskraftens ursprungliga värde är 3 sh. och den nödvändiga arbetstiden 6 timmar, medan mervärdet också är 3 sh. och merarbetstiden 6 timmar, så skulle mervärdet och arbetskraftens pris förbli oförändrade, även om arbetets produktivkraft fördubblades, förutsatt att arbetsdagens fördelning mellan arbetare och kapitalist förbleve oförändrad. Nu svarar bägge för dubbelt så många men förhållandevis billigare bruksvärden. Även om arbetskraftens pris vore oförändrat, skulle det ha stigit över arbetskraftens värde. Om arbetskraftens pris sjönke, men inte till gränsen för det nya värdet, inte till 1½ sh. utan till 2 sh. 10 pence, 2 sh. 6 pence o.s.v., så skulle detta lägre pris ändå representera en större mängd existensmedel än förut. När arbetets produktivkraft stiger, kan arbetskraftens pris ständigt falla, medan arbetaren samtidigt får en ständigt ökande mängd existensmedel. Men relativt, d.v.s. i jämförelse med mervärdet, skulle arbetskraftens värde ständigt sjunka, och klyftan mellan arbetarens och kapitalistens levnadsstandard skulle vidgas.[716*]
Ricardo är den förste, som strängt formulerat de härovan uppställda tre lagarna. Bristerna i hans framställning är: 1:o, att han betraktar de särskilda betingelser, under vilka dessa lagar gäller, såsom självklara, allmänna och enda betingelser för den kapitalistiska produktionen. Han känner inga förändringar i arbetsdagens längd eller arbetets intensitet, så att för honom blir arbetsproduktiviteten utan vidare den enda variabla faktorn. 2:o, att han lika litet som de andra ekonomerna någonsin har undersökt mervärdet som sådant, d.v.s. oberoende av dess särskilda former, profit, jordränta o.s.v. Detta förfalskar hans analys i ännu högre grad. Följden är, att han direkt blandar ihop lagarna för mervärdekvoten med lagarna för profitkvoten. Som redan har framhållits, är profitkvoten förhållandet mellan mervärdet och det satsade totalkapitalet, medan mervärdekvoten är mervärdets förhållande till endast den variabla kapitaldelen. Vi antar, att ett kapital på 500 p.st. (C) uppdelas i råvaror, arbetsmedel etc. för tillsammans 400 p.st. (c) och i 100 p.st. arbetslöner (v); vidare att mervärdet är 100 p.st. (m). Då är mervärdekvoten m/v = 100 p.st./100 p.st. = 100 %. Men profitkvoten m/C = 100 p.st./500 p.st. = 20 %. Det är dessutom självklart, att profitkvoten kan bero på omständigheter, som inte alls inverkar på mervärdekvoten. Jag skall senare, i tredje delen av detta arbete, bevisa att samma mervärdekvot kan komma till uttryck i de mest olika profitkvoter, och att olika mervärdekvoter under vissa förhållanden kan ta sig uttryck i samma profitkvot.
Växande arbetsintensitet förutsätter ökad förbrukning av arbetskraft under samma tidsenhet. Den mer intensiva arbetsdagen frambringar därför en större mängd produkter än en mindre intensiv arbetsdag av samma längd. Även om arbetets produktivkraft stiger, frambringar samma arbetsdag en större mängd produkter, men då sjunker värdet av den enskilda varan, emedan den kostar mindre arbete än förut. Ökar däremot arbetets intensitet, förblir varans värde oförändrat, emedan det krävs samma arbetsmängd som förut att producera den. Produkternas mängd stiger här, utan att den enskilda varans pris sjunker. I ena fallet stiger det samlade värdet genom produkternas antal, medan i andra fallet samma värde motsvarar en större mängd produkter än tidigare. Om arbetsdagens längd förblir oförändrad, frambringar alltså den intensivare arbetsdagen en större värdeprodukt och därför också en större summa pengar, om penningvärdet förblir oförändrat. Arbetsdagens värdeprodukt växlar med arbetsintensitetens avvikelser från den samhälleligt normala arbetsintensiteten. Samma arbetsdag frambringar inte som förut ett konstant utan ett variabelt värde. Den intensivare 12 timmars arbetsdagen frambringar t.ex. ett värde på 7-8 sh. i stället för 6 sh. som en arbetsdag av normal intensitet. Så mycket är klart: stiger arbetsdagens värdeprodukt, t.ex. från 6 till 8 sh., så kan denna värdeprodukts bägge delar, mervärdet och arbetskraftens värde, växa samtidigt, i samma eller olika grad. Arbetskraftens pris och mervärdet kan bägge samtidigt växa från 3 till 4 sh., om värdeprodukten ökar från 6 till 8 sh. Trots att lönen stiger, kan den likväl samtidigt falla i jämförelse med arbetskraftens värde. Detta är fallet, när löneförhöjningen inte är så stor, att den kompenserar arbetskraftens hastigare förslitning.
Vi vet redan, att bortsett från tillfälliga undantag får förändringar i arbetets produktivitet betydelse för arbetskraftens värde och därmed också för mervärdet, endast när den industri det gäller framställer produkter, som ingår i arbetarnas sedvanliga existensmedel. Denna begränsning bortfaller här. Antingen arbetsmängden förändras, genom att arbetsdagens längd förändras, eller genom att arbetets intensitet förändras, blir resultatet i bägge fallen motsvarande förändringar i värdeproduktens storlek, likgiltigt vilka varor det gäller.
Om arbetets intensitet stiger samtidigt och i lika hög grad i alla industrigrenar, så förvandlas denna nya högre intensitetsgrad till den samhälleligt normala intensitetsgraden och förlorar därigenom sin betydelse för beräkning av arbetsmängden eller värdeprodukten. Under alla omständigheter är arbetets genomsnittliga intensitet olika hos olika nationer, och värdelagen måste därför modifieras, när den tillämpas på olika nationers arbetsdagar. Den ena nationens intensivare arbetsdag motsvarar en större penningsumma än en annan nations mindre intensiva arbetsdag.[717*]
Arbetsdagen kan variera i två riktningar: den kan förkortas eller förlängas. De nya betingelserna ger oss följande lagar:
1:o. Förkortning av arbetsdagen: Om arbetets produktivkraft och intensitet förblir oförändrade, så medför en förkortning av arbetsdagen ingen förändring i arbetskraftens värde och därför inte heller i den nödvändiga arbetstiden. Merarbetet förkortas och mervärdet sjunker. Med mervärdets absoluta storlek sjunker också dess relativa storlek, d.v.s. dess storlek i förhållande till arbetskraftens oförändrade värde. Kapitalisten kan hålla sig skadeslös endast genom att sänka arbetskraftens pris under dess värde.
Alla de gamla vanliga argumenten mot arbetsdagens förkortning förutsätter, att alla andra förhållanden förblir oförändrade, medan i verkligheten arbetets produktivitet och intensitet alltid förändras, antingen före arbetsdagens förkortning eller omedelbart därefter.[718*]
2:o. Förlängning av arbetsdagen: Låt oss anta, att den nödvändiga arbetstiden är 6 timmar eller arbetskraftens värde 3 sh., och att merarbetet också är 6 timmar eller mervärdet 3 sh. Arbetsdagen varar då 12 timmar och frambringar ett värde av 6 sh. Om arbetsdagen förlänges med 2 timmar, medan arbetskraftens pris förblir oförändrat, så växer mervärdet både absolut och relativt. Trots att arbetskraftens absoluta värde förblir oförändrat, så sjunker dess relativa värde. Enligt de förutsättningar, som förelåg i alt. 1, kunde arbetskraftens relativa värde inte förändras, utan att dess absoluta värde också förändrades. Här förändras däremot arbetskraftens relativa värde som följd av en förändring av mervärdets absoluta storlek.
Då den värdeprodukt, som en arbetsdag frambringar, växer i samma mån som arbetsdagen förlänges, kan arbetskraftens pris och mervärdet samtidigt växa i samma eller olika grad. Bägge kan alltså växa samtidigt, antingen som en följd av att arbetsdagen förlänges eller genom ökning av arbetets intensitet utan förlängning av arbetsdagen.
När arbetsdagen förlänges, kan arbetskraftens pris sjunka under dess värde, även om det nominellt förblir oförändrat eller t.o.m. stiger. Arbetskraftens dagsvärde är, som vi har sett, beräknat i överensstämmelse med dess genomsnittliga varaktighet eller arbetarens normala arbetsföra livstid, som endast är förenlig med normal arbetsansträngning och som inte bör överstiga människans normala förmåga.[719*] Intill en viss gräns kan det hårdare slit, som är förknippat med en förlängning av arbetsdagen, kompenseras genom en ökning av arbetskraftens pris. Om arbetsdagen förlänges utöver denna gräns, ökas slitet i geometrisk progression, och då tillintetgöres samtidigt alla livs- och arbetsbetingelser för arbetaren. Arbetskraftens pris och dess exploateringsgrad upphör då att vara jämförbara storheter.
Här är uppenbarligen ett stort antal kombinationer möjliga. Faktorerna kan variera två och två, medan den tredje är konstant, eller också kan alla tre variera samtidigt. De kan variera i samma eller olika grad, i samma eller motsatt riktning, och deras variationer kan alltså helt eller delvis upphäva varandra. Emellertid är analysen av alla tänkbara fall enkel, när man gått igenom undersökningen av de under 1, 2 och 3 behandlade fallen. Man finner resultatet av alla möjliga kombinationer genom att i tur och ordning behandla varje faktor som variabel och de andra närmast som konstanta. Vi skall därför endast i korthet befatta oss med två viktiga fall.
1:o. Arbetets produktivkraft avtar, samtidigt som arbetsdagen förlänges.
Då vi här talar om arbetets avtagande produktivkraft, handlar det om produktionsgrenar, vilkas produkter bestämmer arbetskraftens pris, t.ex. att jorden blir mindre fruktbar med fördyring av jordbruksprodukterna som följd. Låt oss anta, att arbetsdagen är 12 timmar, och att dess värdeprodukt är 6 sh., varav hälften ersätter arbetskraftens värde, medan den andra hälften frambringar mervärde. Arbetsdagen består alltså av 6 timmar nödvändigt arbete och 6 timmar merarbete. På grund av jordbruksprodukternas fördyring stiger - antar vi - arbetskraftens värde från 3 till 4 sh., alltså den nödvändiga arbetstiden från 6 till 8 timmar. Om arbetsdagens längd förblir oförändrad, så minskar merarbetet från 6 till 4 timmar och mervärdet från 3 till 2 sh. Om arbetsdagen förlänges med 2 timmar, alltså från 12 till 14 timmar, så förblir merarbetet 6 timmar och mervärdet 3 sh., men i förhållande till arbetskraftens värde, jämfört med det nödvändiga arbetet, sjunker mervärdet. Om arbetsdagen förlänges med 4 timmar, alltså från 12 till 16 timmar, förblir förhållandet mellan merarbete och nödvändigt arbete oförändrat, men mervärdets absoluta storlek ökar från 3 till 4 sh. och merarbetet från 6 till 8 timmar, alltså med 1/3 eller 331/3 %. Om arbetets produktivkraft avtar, samtidigt som arbetsdagen förlänges, kan alltså mervärdets absoluta storlek förbli oförändrad, medan dess relativa storlek minskar, och dess relativa storlek kan förbli oförändrad, medan dess absoluta storlek växer, eller bägge kan växa, allt eftersom arbetsdagen förlänges mer eller mindre.
Detta resultat uppnås ännu snabbare, om samtidigt med arbetsdagens längd även arbetsintensiteten ökar.[CLVI*]
Under perioden 1799-1815 medförde de stigande livsmedelspriserna i England en nominell löneökning, ehuru de verkliga, i existensmedel uttryckta arbetslönerna[CLVII*] sjönk. Härav drog West och Ricardo den slutsatsen, att en nedgång i jordbrukets produktivitet hade förorsakat en sänkning av mervärdekvoten. Detta antagande, som endast ägde giltighet i deras egen fantasi, utgjorde utgångspunkten för deras senare undersökningar av storleksförhållandet mellan arbetslön, profit och jordränta. Men i verkligheten hade mervärdet vuxit både relativt och absolut under denna tidsperiod på grund av arbetsdagens förlängning och arbetets ökande intensitet. Det var vid denna tid, som den omåttliga förlängningen av arbetsdagen vann insteg,[720*] och den framtvungna förlängningen av arbetstiden påskyndade kapitalets tillväxt och arbetarnas utarmning.[721*]
2:o. Ökning av arbetets intensitet och produktivkraft, samtidigt som arbetsdagen förkortas.
En stegring av arbetets produktivkraft och intensitet har på sätt och vis samma effekt. I bägge fallen ökas den produktmängd, som frambringas under samma tidsenhet. I bägge fallen förkortas den del av arbetsdagen, som arbetaren behöver för att producera sina egna existensmedel eller för att ersätta deras värde. Denna nödvändiga men elastiska del av arbetsdagen bestämmer överhuvud arbetsdagens nedre gräns. Om arbetsdagen förkortades till den nödvändiga arbetstiden, så skulle merarbetet försvinna, vilket är oförenligt med det kapitalistiska produktionssättet. När det kapitalistiska systemet avskaffats, kan arbetsdagen begränsas till det nödvändiga arbetet. Under i övrigt oförändrade förhållanden kommer denna nödvändiga arbetstid att öka, dels emedan arbetarens levnadsstandard höjes, dels emedan en del av det nuvarande merarbetet måste användas för att skapa samhälleliga reserv- och uppbyggnadsfonder.
Ju mer arbetets produktivkraft ökar, desto mer kan arbetsdagen förkortas, och ju mer arbetsdagen förkortas, desto mer kan arbetets intensitet öka. Sett från samhällets synpunkt ökar också arbetets produktivkraft, när arbetskraften användes mera rationellt. Detta innebär inte endast, att produktionsmedlen utnyttjas bättre, utan också att arbetskraften inte bortslösas på onyttiga arbeten. Den kapitalistiska produktionsmetoden medför, att arbetskraften användes rationellt i varje enskilt företag, men kapitalets anarkiska konkurrenssystem förorsakar å andra sidan ett gränslöst slöseri med samhällets produktionsmedel och arbetskrafter, vid sidan av ett otal funktioner, som nu anses oumbärliga men som i och för sig är överflödiga.
Om arbetets intensitet och produktivkraft är givna, kan den tid som behövs för att producera de nödvändiga existensmedlen bli desto kortare och den del av dagen som varje samhällsmedlem kan använda till fri, andlig och samhällelig sysselsättning desto större, ju mera proportionerligt arbetet är fördelat mellan alla arbetsföra samhällsmedlemmar och i ju mindre grad en samhällsklass kan vältra över det naturnödvändiga arbetet på andra samhällsklasser. Om frågan ses från denna synpunkt, kan arbetsdagens absoluta nedre gräns uppnås, först när arbetet blir en förpliktelse, som i lika hög grad gäller alla. I det kapitalistiska samhället producerar en klass fritid för sig själv genom att förvandla massornas hela livstid till arbetstid.
Vi har sett, att mervärdekvoten kan framställas i följande formler:
I.
| mervärde | ( | m | ) | mervärde | merarbete | ||
| = | = | ||||||
| variabelt kapital | v | arbetskraftvärde | nödvändigt arbete |
De två första formlerna framställer mervärdekvoten som ett förhållande mellan värden, den tredje som ett förhållande mellan de tider som användes för att producera dessa värden. Dessa formler, som uttrycker samma sak, är logiskt oangripbara. Man finner dem i sak erkända men inte medvetet utformade i den klassiska nationalekonomin. Där möter man i stället följande avledda formler:
II.[721a*]
| ( | merarbete | ) | mervärde | merprodukt | ||
| = | = | |||||
| arbetsdag | produktvärde | totalprodukt |
Ett och samma förhållande uttryckes här omväxlande som ett förhållande mellan arbetstider, ett förhållande mellan värden som representerar arbetstiden, och som ett förhållande mellan de produkter, som dessa värden existerar i. Förutsättningen är givetvis, att produktens värde endast omfattar arbetsdagens värdeprodukt, medan den konstanta delen av produktvärdet inte medräknas.
Alla dessa formler (under II) ger ett felaktigt uttryck för arbetets verkliga exploateringsgrad eller mervärdekvoten. Vi antar, att arbetsdagen är 12 timmar. Med samma förutsättningar som i våra tidigare exempel kan arbetets verkliga exploateringsgrad framställas sålunda:
| 6 timmars merarbete | mervärde 3 sh. | |||
| = | = | 100 %. | ||
| 6 timmar nödvändigt arbete | variabelt kapital 3 sh. |
Enligt formel II får vi i stället:
| 6 timmar merarbete | mervärde 3 sh. | |||
| = | = | 50 %. | ||
| 12 timmars arbetsdag | värdeprodukt 6 sh. |
Dessa härledda formler uttrycker i själva verket den proportion, vari arbetsdagen eller dess värdeprodukt delas mellan kapitalisten och arbetaren. Om man betraktar formlerna som direkta uttryck för kapitalets självförökning, så uppkommer följande oriktiga lag: Merarbetet eller mervärdet kan aldrig uppnå 100 %.[722*] Då merarbetet alltid är endast en viss del av arbetsdagen eller mervärdet alltid endast en viss del av värdeprodukten, så är merarbetet nödvändigtvis alltid mindre än arbetsdagen eller mervärdet alltid mindre än värdeprodukten. Men för att förhålla sig som 100:100 måste de vara lika stora. För att merarbetet skall omfatta hela arbetsdagen (det gäller här arbetsveckans eller arbetsårets genomsnittsdag), måste det nödvändiga arbetet sjunka till noll. Men om det nödvändiga arbetet försvinner, så försvinner också merarbetet, eftersom det senare endast är en följd av det förra. Proportionen merarbete/arbetsdag = mervärde/värdeprodukt kan alltså aldrig nå gränsen 100/100 och än mindre stiga till 100 + X/100 Det kan däremot mervärdekvoten eller arbetets verkliga exploateringsgrad. Ta t.ex. L. de Lavergnes' uppskattning, enligt vilken den engelska jordbruksarbetaren endast erhåller 1/4, kapitalisten (arrendatorn) däremot 3/4 av produkten[723*] eller av dess värde, hur än bytet sedermera må fördelas mellan kapitalisten-arrendatorn och kapitalisten-jordägaren. Den engelske lantarbetarens merarbete förhåller sig enligt detta till hans nödvändiga arbete som 3:1, en exploateringsgrad på 300 %.
Skolmetoden att behandla arbetsdagen som en konstant storhet befästes genom användningen av formel II, emedan man här alltid jämför merarbetet med en arbetsdag av given storlek. Följden blir densamma, om man uteslutande tar hänsyn till värdeproduktens fördelning. Det är klart, att en arbetsdag, som redan materialiserats i en värdeprodukt, alltid måste vara en arbetsdag av given storlek.
Framställningen av mervärdet och arbetskraftens värde som bråkdelar av värdeprodukten - en uttrycksform, som f.ö. framgår ur själva det kapitalistiska produktionssättet och vars betydelse senare skall påvisas - döljer kapitalförhållandets specifika karaktär, nämligen det variabla kapitalets utbyte mot levande arbetskraft och motsvarande åtskillnad mellan arbetaren och hans arbetsprodukt. I stället får man det falska skenet av ett kompanjonskap, där arbetaren och kapitalisten delar produkten i proportion till de insatser var och en av dem har gjort vid dess framställning.[724*]
För övrigt kan formel II alltid återförvandlas till formel I. Om vi t.ex. har 6 timmars merarbete/12 timmars arbetsdag så är den nödvändiga arbetstiden likamed 12 timmars arbetsdag minus 6 timmars merarbete, och då får man formeln
| 6 timmars merarbete | 100 | ||
| = | , alltså 100 %. | ||
| 6 timmars nödvändigt arbete | 100 |
En tredje formel, som jag redan har antytt, är denna:
III.
| mervärde | merarbete | obetalt arbete | ||
| = | = | |||
| arbetskraftvärde | nödvändigt arbete | betalt arbete |
Det missförstånd, som formeln obetalt arbete/betalt arbete kunde föranleda, nämligen att kapitalisten betalar för arbetet men inte för arbetskraften, bortfaller genom våra tidigare analyser. Formeln obetalt arbete/betalt arbete är endast ett populärt uttryck för merarbete/nödvändigt arbete. Kapitalisten betalar arbetskraftens värde eller ett pris, som mer eller mindre avviker från dess värde, och får i utbyte förfoganderätten över själva den levande arbetskraften. Han utnyttjar denna arbetskraft i två perioder. Under den första perioden framställer arbetaren endast ett värde, som är likamed värdet av hans arbetskraft, alltså endast en ersättning för detta värde. För priset på arbetskraften erhåller kapitalisten sålunda en produkt av samma pris. Resultatet är detsamma, som om han köpt produkten färdig på marknaden. Under den andra perioden, då merarbetet utföres, frambringar arbetskraften däremot ett värde för kapitalisten, som inte kostar denne något värdevederlag.[725*] Detta bruk av arbetskraften får han gratis. I denna mening kan merarbetet kallas obetalt arbete.
Kapitalet är alltså inte bara herravälde över arbetet, som Adam Smith säger. Kapital är först och främst herravälde över obetalt arbete. Allt mervärde är till sin natur obetald arbetstid, oavsett hur det senare fördelas: som profit, ränta, jordränta o.s.v. Hemligheten med kapitalets självförökning är dess herravälde över en bestämd mängd obetalt främmande arbete.
På ytan av det borgerliga samhället framträder arbetarens lön som arbetets pris, en bestämd summa pengar som betalas för en bestämd mängd arbete. Man talar om arbetets värde, och detta värde, uttryckt i pengar, kallas arbetets nödvändiga eller naturliga pris. Man talar å andra sidan om arbetets marknadspriser, d.v.s. priser som fluktuerar kring dess nödvändiga pris.
Men vad är en varas värde? Den konkreta formen för det samhälleliga arbete, som har använts vid dess produktion. Och varmed mäter vi storleken av detta värde? Med storleken av det arbete som varan innehåller. Varmed skulle vi alltså bestämma värdet av t.ex. en 12-timmars arbetsdag? Med de 12 arbetstimmar, som en 12-timmars arbetsdag innehåller. Men detta är en absurd och innehållslös tavtologi.[726*]
För att kunna säljas som vara på marknaden måste arbetet i varje fall existera, innan det säljes. Men om arbetaren vore i stånd att ge sitt arbete en självständig form, så skulle han sälja vara och inte arbete.[727*]
Bortsett från dessa motsägelser skulle ett direkt utbyte av pengar, d.v.s. materialiserat arbete, mot levande arbete antingen upphäva den värdelag som först kan utvecklas fritt på det kapitalistiska produktionssättets grundval, eller också upphäva denna kapitalistiska produktionsmetod själv, som vilar just på lönarbetet. En 12-timmars arbetsdag frambringar t.ex. ett penningvärde på 6 sh. Antingen bytes lika värden, och då får arbetaren 6 sh. för sina 12 timmars arbete. Priset på hans arbete skulle då vara likamed priset på hans produkt. I så fall frambringar han inget mervärde för arbetsköparen, de 6 sh. förvandlas inte till kapital, och grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet försvinner. Men det är just den grundvalen, som är förutsättningen för att han säljer sitt arbete, att det är lönarbete. Eller också får han för 12 timmars arbete mindre än 6 sh., d.v.s. han får mindre än 12 timmars arbete i utbyte mot de 12 timmar han utför. 12 timmars arbete bytes mot 10 eller 6 timmars arbete. Detta likställande av olika storheter upphäver inte endast värdebestämningen. En sådan meningslös självmotsägelse kan överhuvud inte ens uttalas eller formuleras som lag.[728*]
Det tjänar ingenting till att söka förklara detta byte av en större mängd arbete mot en mindre genom att säga, att formen är olika i de bägge fallen, att arbetet i ena fallet är materialiserat, i andra fallet levande.[729*] Förklaringen är så mycket mera misslyckad, som en varas värde inte beror på den mängd arbete, som verkligen är nedlagd i den, utan av den mängd levande arbete som är nödvändig för varans produktion. Låt en vara representera 6 arbetstimmar. Om en uppfinning gör det möjligt att producera den på 3 timmar, så sjunker värdet av de varor, som redan är producerade, till hälften. Varans värde motsvarar nu 3 timmars samhälleligt nödvändigt arbete i stället för som tidigare 6 timmar. Det är alltså det arbete, som är nödvändigt för produktionen, inte det som faktiskt använts, som bestämmer varans värdestorlek.
Vad penningägaren direkt möter på varumarknaden, är i själva verket inte arbetet utan arbetaren. Och denne säljer sin arbetskraft. Så snart arbetet verkligen börjat, tillhör arbetskraften inte längre honom själv, och han kan därför inte vidare sälja den. Arbetet är värdets huvudinnehåll och inneboende mått, men det har inget eget värde.[730*]
Uttrycket "arbetets värde" inte endast upplöser värdebegreppet utan förvandlar det till dess direkta motsats. Det är ett fingerat utryck alldeles som t.ex. jordens värde. Dessa fingerade uttryck kommer emellertid ur själva produktionsförhållandena. De är beteckningar för väsentliga förhållandens yttre företeelseformer. Att den omedelbara iakttagelsen ofta ger en bakvänd bild av verkligheten, är en tämligen känd sak i alla vetenskaper utom i den politiska ekonomin.[731*]
Den klassiska politiska ekonomin lånade kritiklöst begreppet "arbetets pris" från vardagslivet för att sedan efteråt ställa frågan: hur bestämmes detta pris? Den blev snart klar över att växlingarna i förhållandet mellan tillgång och efterfrågan inte förklarar annat, än att arbetets marknadspriser svänger över och under en bestämd storlek, alldeles som priserna på alla andra varor. Om tillgång och efterfrågan täcker varandra, så upphör prissvängningarna under i övrigt oförändrade förhållanden. Men då upphör också tillgång och efterfrågan att förklara någonting. När tillgång och efterfrågan täcker varann, är arbetets pris dess naturliga pris, som bestämmes oberoende av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Detta naturliga pris var det egentliga föremålet för analysen. Eller man undersöker de växlande marknadspriserna under en längre tidsperiod, t.ex. ett år, och finner att växlingarna upphäver varandra och ger ett medelvärde, en konstant storhet. Denna måste naturligtvis bestämmas på annat sätt än de avvikelser, som ömsesidigt upphäver varandra. Detta bestämmande pris, som behärskar och reglerar det tillfälliga marknadspriset, arbetets "nödvändiga pris" (fysiokraterna) eller dess "naturliga pris" (Adam Smith), kan inte vara annat än dess värde uttryckt i pengar som för varje annan vara.
På detta sätt trodde sig de politiska ekonomerna kunna tränga fram genom arbetets tillfälliga priser och nå fram till dess värde. Liksom för andra varor bestämdes detta värde i sin tur genom produktionskostnaderna. Men vad är produktionskostnaden - för arbetaren, d.v.s. kostnaden för att producera eller reproducera arbetaren själv? Omedvetet kom den politiska ekonomin att ta upp denna fråga i stället för den ursprungliga, som gällde produktionskostnaden för arbetet som sådant, ett problem med vilket man inte kom ur fläcken. Vad nationalekonomerna kallar arbetets värde,[CLIX*] är därför i själva verket värdet av den arbetskraft, som finns i arbetarens personlighet, och som är lika åtskild från sin funktion, arbetet, som en maskin är skild från de arbetsmoment den utför. Man var så upptagen med skillnaden mellan arbetets marknadspriser och dess så kallade värde, med förhållandet mellan detta värde och profitkvoten, med förhållandet mellan arbetet och de varuvärden arbetet frambringar o.s.v., att man aldrig upptäckte, att analysen i sin utveckling inte endast hade fört från arbetets marknadspriser till dess s.k. värde, utan också hade lett till att arbetets värde återigen hade blivit upplöst i arbetskraftens värde. Den klassiska politiska ekonomins bristande kunskaper om de resultat, som dess egen analys hade åstadkommit, dess okritiska accepterande av begrepp som "arbetets värde", "arbetets naturliga pris" o.s.v. som definitiva exakta uttryck för de värdeförhållanden, som behandlades, invecklade ekonomerna, som vi senare skall se, i olösliga svårigheter och självmotsägelser, medan de samtidigt lade en säker grund för vulgärekonomin, som av princip endast sysslar med banaliteter och yttre former.
Låt oss nu undersöka, vilka former arbetskraftens värde och pris antar efter förvandlingen till arbetslön.
Vi vet, att arbetskraftens dagsvärde är beräknat efter en viss livslängd hos arbetaren och en däremot svarande längd på arbetsdagen. Låt oss anta, att den sedvanliga arbetsdagen omfattar 12 timmar, och att arbetskraftens dagsvärde är 3 sh., som i sin tur är penninguttrycket för ett värde, som motsvarar 6 arbetstimmar. Om arbetaren får 3 sh., så får han värdet av sin arbetskraft för en 12 timmars arbetsdag. Om man nu säger, att arbetskraftens dagsvärde är värdet av en dags arbete, så blir resultatet: 12 timmars arbete är värt 3 sh. Arbetskraftens värde bestämmer alltså arbetets värde eller - uttryckt i pengar - arbetets nödvändiga pris. Om å andra sidan arbetskraftens pris avviker från dess värde, så avviker också arbetets pris från dess så kallade värde.
Då arbetets värde endast är ett irrationellt uttryck för arbetskraftens värde, är det självklart, att arbetets värde alltid måste vara mindre än dess värdeprodukt, eftersom kapitalisten alltid låter arbetskraften fungera längre än vad som är nödvändigt för att reproducera dess eget värde. I föregående exempel är värdet av den arbetskraft, som verkar i 12 timmar, likamed 3 sh., ett värde som kräver 6 timmar för att reproduceras. Dess värdeprodukt är däremot 6 sh., emedan arbetskraften i själva verket fungerar under 12 timmar och dess värdeprodukt inte beror på dess eget värde utan på tidslängden för dess funktion. Man erhåller alltså det till synes absurda resultatet, att ett arbete som frambringar ett värde på 6 sh., självt är värt 3 sh.[732*]
Det visar sig vidare, att det värde på 3 sh., som den betalda delen av arbetsdagen frambringar och som motsvarar 6 timmars arbete, framträder som värdet av eller priset på hela den 12 timmars arbetsdag, som vid sidan av de 6 betalda arbetstimmarna också innehåller 6 obetalda arbetstimmar. Arbetslönens form utplånar alltså varje spår av arbetsdagens uppdelning i nödvändigt arbete och merarbete, i betalt och obetalt arbete. Allt arbete framträder som betalt arbete. I dagsverkssystemet skiljer sig rent påtagligt, till tid och rum, den dagsverksskyldiges arbete för sig själv och hans tvångsarbete för jordägaren. I slavsystemet framträder t.o.m. den del av arbetsdagen, då slaven endast ersätter värdet av sina egna existensmedel och alltså i verkligheten arbetar för sig själv, såsom arbete för hans herre. Allt hans arbete framträder som obetalt arbete.[733*] I lönarbetet ser däremot även merarbetet eller det obetalda arbetet ut som betalt arbete. I det ena fallet döljer egendomsförhållandet, att slaven arbetar för sig själv, i andra fallet döljer penningförhållandet, att lönarbetaren gratisarbetar för kapitalisten.
Det är därför av avgörande betydelse, att arbetskraftens värde och pris förvandlas till arbetslön, till värde eller pris på arbetet självt. Både arbetarens och kapitalistens rättsföreställningar, hela det kapitalistiska produktionssättets mystik, alla dess frihetsillusioner, allt vrövel från vulgärekonomernas sida beror på denna yttre form, som visar raka motsatsen till det verkliga förhållandet, som den döljer. Om världshistorien har behövt lång tid för att komma underfund med arbetslönens hemlighet, så är å andra sidan ingenting lättare att förstå än denna företeelseforms orsaker och existensberättigande.
Byteshandeln mellan kapital och arbete försiggår synbarligen på precis samma sätt som köp och försäljning av varje annan vara. Köparen lämnar en viss penningsumma, säljaren en artikel som inte är pengar. Rättsmedvetandet erkänner här på sin höjd en materiell olikhet, som har fått sitt uttryck i de rättsligt likvärdiga formlerna: Do ut des, do ut facias, facio ut des och facio ut facias.[CLX*]
Vidare: Då bytesvärde och bruksvärde i och för sig är storheter, som inte kan jämföras, så förefaller sådana uttryck som "arbetets värde", "arbetets pris" inte mera irrationella än uttryck som "bomullens värde", "bomullens pris". Därtill kommer, att arbetaren får betalt, sedan han har levererat sitt arbete. Men genom sin funktion som betalningsmedel förverkligar pengarna efteråt den sålda varans värde eller pris, alltså i detta fall det levererade arbetets värde eller pris. Slutligen är det "bruksvärde", som arbetaren levererar kapitalisten, i verkligheten inte arbetskraft utan en funktion därav, ett bestämt nyttigt arbete, skrädderiarbete, skomakeriarbete, spinneriarbete etc. Sett från en annan synpunkt är arbetet den enda värdeskapande faktorn, en egenskap som skiljer det från alla andra varor, men som faller utanför gränserna för det allmänna medvetandet.
Om vi ser saken från den arbetares ståndpunkt, som tar emot 6 timmars värdeprodukt, låt oss säga 3 sh., som betalning för 12 timmars arbete, så är hans 12 timmars arbete i verkligheten det köpmedel, varmed han betalar de 3 sh. Värdet av hans arbetskraft kan variera med värdet av hans normala existensmedel, från 3 till 4 sh. eller från 3 till 2 sh. Eller arbetskraftens pris kan stiga till 4 sh. eller falla till 2 sh. på grund av växlingar i förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, även om arbetskraftens värde förblir oförändrat och medan arbetaren alltjämt fortsätter att arbeta 12 timmar per dag. Det förefaller honom därför, som om varje förändring i storleken av den betalning han får beror på en motsvarande förändring i värdet eller priset på hans 12 arbetstimmar. Denna omständighet förledde tvärtom Adam Smith, som betraktar arbetsdagen som en konstant storhet,[734*] till påståendet att arbetets värde är konstant, medan å andra sidan existensmedlens värde varierar, vilket medför att samma arbetsdag kan representera en större eller mindre summa pengar för arbetaren. Smith säger:
"Priset (i arbete), som arbetaren betalar, måste alltid vara detsamma, vilken kvantitet varor han än må få i utbyte. Priset kan visserligen räcka till större eller mindre varukvantiteter, men då är det varornas värde som varierar, inte arbetets, för vilket de köpes."[734a*]
Om vi ser saken ur kapitalistens synpunkt, visar det sig visserligen, att han vill ha så mycket arbete som möjligt för så lite pengar som möjligt, och att han därför i praktiken endast är intresserad för skillnaden mellan arbetskraftens pris och det värde arbetet frambringar. Men han söker få köpa alla varor så billigt som möjligt, och han tror, att förklaringen till hans profit ligger i det enkla fifflet: köpa under värdet och sälja över värdet. Därför begriper han inte heller, att om något sådant som arbetets värde verkligen funnes och han verkligen betalade detta värde, så kunde det inte finnas något kapital och hans pengar kunde inte förvandlas till kapital.
Dessutom medför arbetslönens verkliga rörelse en del fenomen, som ser ut att bevisa, att det inte är arbetskraftens värde som betalas, utan i stället värdet av dess funktion, arbetet självt. Dessa fenomen kan vi placera i två stora grupper: 1:o. Arbetslönen växlar med arbetsdagens längd. Man kunde lika gärna dra den slutsatsen, att det inte är maskinens värde utan dess verkningar, som betalas, eftersom det kostar mera att hyra en maskin för en vecka än för en dag. 2:o. Arbetare kan ha olika lön, fastän de utför samma arbete. Dylika individuella variationer i arbetslönen finner man också i slavsystemet, där man säljer själva arbetskraften frankt och fritt och utan låtsade samvetsbetänkligheter, och den individuella skillnaden ger inte anledning till några illusioner. Under slavsystemet är det slavägaren, som får vinsten eller får bära förlusten, om arbetskraften är bättre eller sämre än genomsnittet. Under lönesystemet däremot är det arbetaren själv, som får bära följderna, emedan hans arbetskraft i detta fall säljes av honom självt, i förra fallet av tredje person.
Alla yttre former, som omedelbart kan iakttas, framkallar alltid direkt de sedvanliga föreställningsformerna, medan de underliggande orsakerna medvetet måste uppdagas av vetenskapen. Samma sak gäller sådana yttre former som "arbetets värde och pris" eller "arbetslön" i motsats till den underliggande verkligheten, "arbetskraftens värde och pris". Den klassiska politiska ekonomin har snuddat vid det verkliga sakförhållandet, dock utan att medvetet formulera det. Det kan den inte, så länge den ännu är skrudad i sin gamla borgerliga kostym.
Arbetslönen antar i sin tur en mängd mångskiftande former, vilket man dock inte märker något av i de ekonomiska läroböckerna, som i sitt primitiva intresse för innehållet försummar varje behandling av formskillnaderna. En framställning av alla dessa former hör emellertid hemma i den speciella läran om lönearbetet, alltså inte i föreliggande verk. De två dominerande grundformerna måste vi dock i korthet analysera.
Som vi minns, säljes alltid arbetskraften för bestämda tidsperioder. Arbetskraftens dagsvärde, veckovärde etc. representeras alltså direkt av "tidlön", d.v.s. daglön, veckolön o.s.v.
De lagar, som är bestämmande för förändringarna i arbetskraftens pris och mervärdets storlek, behandlades i femtonde kapitlet. Samma lagar omvandlas genom enkla formförändringar till lagar för arbetslönens rörelser. Skillnaden mellan arbetskraftens bytesvärde och den kvantitet existensmedel, som arbetaren kan köpa för sin lön, framträder här som skillnaden mellan nominell lön och reallön. Det är onödigt att i samband med dessa yttre former upprepa, vad som förut blivit sagt om det väsentliga i formen. Vi skall därför inskränka oss till några få punkter, som är karakteristiska för tidlönen.
Den penningsumma,[735*] som arbetaren får för sitt dagsarbete, veckoarbete o.s.v., är hans nominella arbetslön, beräknad efter arbetskraftens värde. Det är emellertid klart, att alltefter arbetsdagens längd, alltså alltefter den arbetsmängd han dagligen levererar, kan samma daglön, veckolön o.s.v. motsvara mycket olika priser på arbetet, d.v.s. mycket olika penningbelopp för samma mängd arbete.[736*] När det gäller tidlön, måste man därför skilja mellan arbetslönens totalbelopp, d.v.s. daglönen, veckolönen o.s.v., och arbetets pris. Hur skall man finna detta pris, d.v.s. penningvärdet för en viss mängd arbete? Arbetets genomsnittspris får man genom att dividera arbetskraftens genomsnittliga dagsvärde med genomsnittsarbetsdagens timantal. Om t.ex. arbetskraftens dagsvärde är 3 sh., värdeprodukten av 6 arbetstimmar, och arbetsdagen 12 timmar, så blir priset för en arbetstimme 3 sh./12 = 3 pence. Det på så sätt framräknade priset för arbetstimmen tjänstgör som måttsenhet för arbetets pris.
Därav följer, att daglönen, veckolönen o.s.v. kan förbi oförändrad, även om arbetets pris beständigt sjunker. Om den vanliga arbetsdagen t.ex. är 10 timmar och arbetskraftens dagsvärde 3 sh., så blir priset pr arbetstimme 33/5 pence. Det sjunker till 3 pence, om arbetsdagen ökas till 12 timmar, och till 22/5 pence, om den blir 15 timmar. Daglönen eller veckolönen förblir trots detta oförändrade. Omvänt kan daglönen eller veckolönen stiga, fastän arbetets pris förblir oförändrat eller t.o.m. sjunker. Om t.ex. arbetsdagen är 10 timmar och arbetskraftens dagsvärde 3 sh., så blir priset på en arbetstimme 33/5 pence. Om arbetaren på grund av ökad sysselsättning och under oförändrat arbetspris arbetar 12 timmar, så stiger hans daglön till 3 sh. 71/5 pence utan förändring i arbetets pris. Vi skulle få samma resultat, om det vore arbetets intensiva i stället för dess extensiva storlek som ökade.[737*] Den nominella dag- eller veckolönen kan alltså stiga, medan arbetets pris förblir oförändrat eller sjunker. Detsamma gäller om arbetarfamiljens inkomster, om den arbetsmängd, som familjeförsörjaren levererar, ökas genom övriga familjemedlemmars arbete. När det gäller att sänka arbetets pris, finns det alltså metoder som är oberoende av den nominella dag- eller veckolönens minskning.[738*]
Som allmän lag gäller: Om dagens eller veckans arbetsmängd är given, så beror dag- eller veckolönen på arbetets pris, som självt varierar antingen med arbetskraftens värde eller med prisets avvikelser från värdet. Om däremot arbetets pris är givet, så beror dag- eller veckolönen på dags- eller veckoarbetets mängd.
Måttsenheten för tidlönen, priset pr arbetstimme, får man genom att dividera arbetskraftens dagsvärde med den vanliga arbetsdagens timantal. Vi antar, att arbetsdagen varar 12 timmar, att arbetskraftens dagsvärde är 3 sh., värdeprodukten av 6 arbetstimmar. Arbetstimmens pris är under dessa förhållanden 3 pence, dess värdeprodukt 6 pence. Om nu arbetaren sysselsättes mindre än 12 timmar pr dag (eller mindre än 6 dagar i veckan), t.ex. endast 6 eller 8 timmar, så får han, med detta arbetspris, endast 2 eller 1 1½ sh. i daglön.[739*] Då han enligt vår förutsättning måste arbeta i genomsnitt 6 timmar för att producera ett värde, som motsvarar värdet av hans arbetskraft, och då han enligt samma förutsättning endast arbetar hälften av varje arbetstimme för sig själv och den andra hälften för kapitalisten, så är det klart, att han inte kan åstadkomma den erforderliga värdeprodukten av 6 timmar, om han arbetar mindre än 12 timmar. Medan vi tidigare har sett de ödeläggande följderna av överarbete, så upptäcker vi här källan till de lidanden, som drabbar arbetaren genom underarbete.
Om timlönen fastställes på det sättet, att kapitalisten inte förpliktar sig att betala en viss dag- eller veckolön utan endast betala för de arbetstimmar han behagar sysselsätta arbetaren, så kan han använda honom under kortare tid än den, som ursprungligen låg till grund för bestämmandet av timlönen eller arbetsprisets måttsenhet. Då denna måttsenhet bestämmes av förhållandet arbetskraftens dagsvärde/arbetsdag av given längd förlorar den givetvis all mening, när arbetsdagen inte innehåller ett bestämt antar arbetstimmar. Sammanhanget mellan det betalda och det obetalda arbetet försvinner. Kapitalisten kan nu pressa ut en viss mängd merarbete från arbetaren utan att lämna honom den arbetstid, som är nödvändig för hans eget underhåll. Sysselsättningen blir ryckig och oregelbunden, och kapitalisten kan alldeles efter eget godtycke och tillfälliga intressen låta det ohyggligaste överarbete omväxla med relativ eller fullständig arbetslöshet. Under förevändningen, att han betalar "normalt arbetspris", kan han förlänga arbetsdagen långt utöver det normala och utan att lämna någon motsvarande kompensation åt arbetaren. Därför utbröt år 1860 en välorganiserad revolt bland byggnadsarbetarna i London för att sätta stopp för kapitalisternas försök att införa timlön av denna typ. Lagen om normalarbetsdagen gjorde slut på detta oskick men hade naturligtvis ingen betydelse, när det gällde det underarbete, som beror på den hårdnande konkurrensen med maskinerna, användningen av mindre kvalificerad arbetskraft och partiella eller allmänna kriser.
Samtidigt som dag- eller veckolönen stiger, kan arbetspriset nominellt förbli konstant och ändå sjunka under sin normala nivå. Detta sker, varje gång arbetsdagen förlänges utöver sin normala längd, medan priset på arbetet och på arbetstimmen förblir konstant. Om i bråket arbetskraftens dagsvärde/arbetsdagen = t/n nämnaren n växer, så växer täljaren t ännu fortare, eftersom slitet på arbetskraften ökar betydligt fortare än arbetsdagen. I många industrigrenar, där tidlön är förhärskande, och där arbetstiden inte är lagligen begränsad, har därför spontant uppstått en vana att räkna arbetsdagen som normal ("normal working day", "the day's work", "the regular hours of week") endast till en viss punkt, t.ex. t.o.m. den tionde timmen. Därutöver kallas arbetstiden för övertid (overtime), och denna betalas pr timme bättre (extra pay), ehuru tillägget ofta är löjligt lågt.[740*] Den normala arbetsdagen existerar här som en bråkdel av den verkliga arbetsdagen, och den senare räcker ofta under hela året längre än den förra.[741*] Övertidsbetalningen för allt arbete utöver en viss normal gräns har i många brittiska industrier lett till att timlönen för den s.k. normalarbetstiden är så låg, att arbetarna tvingas att ta på sig det bättre betalda övertidsarbetet för att överhuvud kunna försörja sig.[742*] En laglig begränsning av arbetsdagen gör slut på detta lurendrejeri.[743*]
Det är ett allmänt känt faktum, att ju längre arbetsdagen är i en industrigren, desto lägre är arbetslönen.[744*] Fabriksinspektör A. Redgrave illustrerar detta i en jämförande översikt för tjugoårsperioden 1839-1859, som visar, att arbetslönen stigit i de fabriker, som varit underställda tiotimmarslagen, medan den minskat i de fabriker, där man arbetat 14 à 15 timmar om dagen.[745*]
Vi har tidigare formulerat lagen: Om arbetets pris är givet, så beror dag- eller veckolönen på dags- eller veckoarbetets mängd. Av denna lag följer närmast, att ju lägre arbetspriset är, desto större måste arbetsmängden vara eller desto längre arbetsdagen, för att arbetaren skall kunna tillförsäkra sig åtminstone en torftig genomsnittslön. Arbetets låga pris verkar här som en sporre till att förlänga arbetsdagen.[746*]
Men varje förlängning av arbetsdagen framkallar också omvänt en sänkning av arbetspriset och därmed också en sänkning av dag- eller veckolönen.
Arbetsprisets bestämning genom formeln arbetskraftens dagsvärde/arbetsdag av given längd visar, att varje förlängning av arbetsdagen sänker arbetets pris, om ingen kompensation sker på annat sätt. Men samma förhållanden, som gör det möjligt för kapitalisten att förlänga arbetsdagen, tillåter honom först och tvingar honom senare att sänka arbetets pris även nominellt, tills totalpriset för det ökade timantalet sjunker, alltså dag- eller veckolönen. Det är tillräckligt att här hänvisa till två omständigheter. Om en man utför 1½ eller 2 mans arbete, så växer utbudet på arbete, även om tillgången på arbetskraft på arbetsmarknaden förblir oförändrad. Den på så sätt framkallade konkurrensen bland arbetarna gör det möjligt för kapitalisten att trycka ner arbetspriset, medan omvänt fallande arbetspris sätter honom i stånd att i ännu högre grad skruva upp arbetstiden.[747*] Men snart blir denna förfoganderätt över en onormalt stor mängd obetalt arbete, jämfört med samhälleligt normala förhållanden, ett vapen i konkurrensen mellan kapitalisterna inbördes. En del av varupriset består i arbetets pris. Den del av arbetets pris, som inte betalas, är det onödigt att räkna in i varupriset. Den delen kan skänkas åt varuköparen. Det är det första steg, som konkurrensen driver kapitalisten till. Det andra steget består i att han tvingas att ur varans försäljningspris utesluta åtminstone en del av det onormalt stora mervärde, som han har uppnått genom arbetsdagens förlängning. På detta sätt uppkommer osedvanligt låga försäljningspriser på varorna, i början mera sporadiskt men efterhand mera permanent, och blir varaktiga orsaker till usla arbetslöner och övermåttan lång arbetstid. Ursprungligen var det låga försäljningspriset en produkt av dessa omständigheter. Det får räcka med dessa antydningar, då analysen av konkurrensen egentligen inte hör hit. Men nu skall vi för ett ögonblick låta kapitalisten själv tala:
"I Birmingham är konkurrensen mellan mästarna så hård, att många av oss är tvungna att som företagare göra saker, som vi eljest skulle skämmas för. Men i alla fall tjänar vi inte mer pengar (and yet no more money is made), utan det är bara allmänheten, som har fördel därav."[748*]
Vi kommer ihåg de två slagen av Londonbagare, av vilka den ena gruppen sålde brödet till fullt pris, medan den andra sålde det till underpris. De som tog ut fullt pris, anklagade sina konkurrenter inför den parlamentariska undersökningskommissionen:
"De existerar endast genom att för det första bedra allmänheten (genom att förfalska varan) och för det andra genom att ur sin personal pressa ut 18 arbetstimmar för 12 timmars lön ... Det obetalda arbetet (the unpaid labour) är vapnet i konkurrenskampen ... Konkurrensen mellan bagarmästarna gör det så svårt att avskaffa nattarbetet. En 'underseller', som säljer sitt bröd under den kostnad, som varierar med mjölpriset, håller sig skadeslös genom att pressa ut mer arbete av sitt folk. Om jag inte tar ut mer än 12 timmar av mina anställda men min konkurrent tar ut 18 eller 20 timmar, så kan han hålla ett lägre försäljningspris. Om arbetarna kunde framtvinga betalning för övertidsarbete, så skulle det snart bli slut på detta fiffel ... En stor del av dem, som arbetar åt 'undersellers', är utlänningar, ungdomar och andra, som är tvungna att nöja sig med vilken lön som helst, som erbjudes dem."[749*]
Denna klagovisa är intressant även ur den synpunkten, att den visar, att det endast är produktionsförhållandenas yttre sken, som avspeglas i kapitalisthjärnan. Kapitalisten vet inte, att även det normala priset på arbetet innesluter en viss mängd obetalt arbete, och att just detta obetalda arbete är den normala källan till hans vinst. Begreppet merarbetstid existerar överhuvud inte för honom, ty det inneslutes i den normala arbetsdagen, som han menar sig betala med daglönen. Men begreppet övertid känner han, förlängningen av arbetstiden utöver dess normala gräns, som motsvarar arbetets sedvanliga pris. Gentemot de konkurrenter, som säljer varorna till underpris, kräver han t.o.m., att de skall betala extra lön för denna övertid. Men han vet inte heller, att denna övertid trots extrabetalningen innehåller obetalt arbete på samma sätt som den vanliga arbetstiden. Priset på 1 timme av en 12 timmars arbetsdag är t.ex. 3 pence, värdeprodukten av 1/2 arbetstimme, medan priset på 1 timmes övertidsarbete är 4 pence, värdeprodukten av 2/3 arbetstimme. I första fallet tillägnar sig kapitalisten utan betalning hälften av en arbetstimme, i senare fallet tredjedelen därav.
Stycklönen är ingenting annat än en förvandlad form av tidlönen, liksom tidlönen är en förvandlad form av arbetskraftens värde eller pris.
Vid första påseendet verkar det, som om stycklönen vore en betalning för det bruksvärde arbetaren har framställt, för det arbete som redan är nedlagt i produkten, och inte en betalning för arbetskraften, för levande arbete. Det ser ut, som om priset för detta arbete inte som vid timlönen bestämmes genom formeln arbetskraftens dagsvärde/arbetsdag av given längd utan genom arbetarens prestationsförmåga.[750*]
Redan det faktum, att bägge formerna för arbetslön förekommer vid sidan av varandra i samma industrigrenar, borde vara ägnat att rubba tron på att dessa skenbilder motsvarar verkligheten. Exempel:
"Typograferna i London arbetar i regel på ackord, medan timlön är ett undantag. Men i landsorten är tvärtom timlön regel och ackordslön undantag. Skeppstimmermännen i London arbetar på ackord, medan timlön är vanlig i alla mindre engelska hamnar."[751*]
I samma sadelmakarverkstäder i London betalas ofta för samma arbete stycklön åt fransmän och timlön åt engelsmän. I de egentliga fabrikerna, där ackordslön är den dominerande formen, finns alltid arbetsmoment, som av tekniska skäl inte kan mätas på detta sätt, och som därför betalas efter timlön.[752*] I och för sig är det klart, att arbetslönens väsen inte påverkas av att lönen beräknas efter olika metoder, även om den ena beräkningsgrunden kan gynna den kapitalistiska produktionens utveckling mer än den andra.
Vi antar, att den vanliga arbetsdagen utgör 12 timmar, varav 6 betalda och 6 obetalda. Arbetsdagens värdeprodukt är 6 sh., en arbetstimmes värdeprodukt alltså 6 pence. Låt oss vidare anta, att erfarenheten visat, att en arbetare med genomsnittlig arbetsintensitet och duglighet, som alltså endast förbrukar den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för att framställa sin produkt, producerar 24 stycken eller 24 mätbara delar av en sammanhängande produkt på 12 timmar. Värdet av dessa 24 stycken är, efter avdrag av den satsade konstanta kapitaldelen, 6 sh. och värdet pr styck alltså 3 pence. Arbetaren får 1½ pence pr st. och tjänar således 3 sh. på 12 timmar. På samma sätt som det beträffande timlönen är likgiltigt, om man säger, att arbetaren arbetar 6 timmar åt sig själv och 6 timmar åt kapitalisten, eller att han varje timme arbetar 1/2 timme åt sig själv och 1/2 timme åt kapitalisten, så är det också här likgiltigt, om man säger, att hälften av varje stycke betalas, medan den andra hälften inte betalas, eller om man säger, att de första 12 styckena endast ersätter arbetskraftens värde, medan de 12 sista representerar mervärdet.
Beräkningsmetoden är lika irrationell för stycklönen som för tidlönen. Medan t.ex. 2 exemplar av en vara, efter avdrag av värdet av däri förbrukade produktionsmedel, är värda 6 pence, emedan de innehåller en timmes arbete, får arbetaren 3 pence för dem. Stycklönen uttrycker i verkligheten inte något direkt värdeförhållande. Vad som sker, är inte att den enskilda varans värde mätes med hjälp av den arbetstid, som är nedlagd i den, utan det är tvärtom det utförda arbetet som mätes i antalet varor, som arbetaren producerar. Vid tidlön mätes arbetet direkt genom sin tidslängd, vid stycklönen däremot genom den produktmängd, som arbetet framställer under en bestämd tidsenhet.[753*] Arbetstidens pris bestämmes till slut i bägge fallen genom ekvationen: dagsarbetets värde = arbetskraftens dagsvärde. Stycklönen är alltså endast en modifierad form av tidlön.
Låt oss nu lite närmare undersöka stycklönens karakteristiska säregenheter.
Arbetets kvalitet kontrolleras här genom själva arbetsprodukten, som måste vara av genomsnittlig kvalitet, om full stycklön skall utbetalas. Ackordsystemet ger därför en mängd förevändningar för löneavdrag och annat kapitalistiskt fiffel.
Systemet ger kapitalisten en ganska exakt måttstock för arbetets intensitet. Endast den arbetstid, som frambringar en på förhand erfarenhetsmässigt bestämd varumängd betalas som samhälleligt nödvändig arbetstid. I de större skrädderierna i London kallas därför ett visst stycke arbete, t.ex. en väst, för "en timme", "en halvtimme" etc., med ett timvärde på 6 pence. På detta sätt blir det fastslaget, hur stor produkt en arbetstimme i genomsnitt skall ge. Vid nya moder, reparationsarbeten etc. uppstår tvist mellan arbetsköpare och arbetare om hur lång arbetstid ett visst arbetsmoment skall representera, tills även här erfarenheten får avgöra frågan. Ett liknande förhållande råder i Londons möbelfabriker och även andra företag. Om arbetaren inte har genomsnittlig prestationsförmåga och alltså inte kan leverera ett visst minimum dagsverke, så blir han avskedad.[754*]
Då arbetets kvalitet och intensitet här kontrolleras genom själva löneformen, blir en stor del av arbetsövervakningen överflödig. Ackordslönen utgör därför grundvalen för den hemindustri, som vi tidigare har beskrivit, och för en systematisk exploatering, som i stort sett kan indelas i två huvudformer. Å ena sidan ökas möjligheterna för parasiter att tränga sig in mellan kapitalisterna och lönarbetarna genom att arrendera arbetet (subletting of labour). Parasiternas vinst kommer helt och hållet ur differensen mellan det arbetspris, som kapitalisten betalar, och den del därav, som arbetaren verkligen får som arbetslön.[755*] Denna metod har i England fått den passande benämningen "sweating system" (utsvettningssystem). Å andra sidan möjliggör ackordssystemet för kapitalisten att sluta avtal med enskilda arbetare på grundval av bestämda ackordsatser, varvid dessa arbetare åtar sig att anskaffa och avlöna sina hjälparbetare. I manufakturen upprättas sådana avtal med ledaren för en grupp, i gruvan med kolbrytaren, i fabriken med den egentliga maskinarbetaren o.s.v. Kapitalets exploatering av arbetarna förmedlas här genom arbetare, som exploaterar andra arbetare.[756*]
När ackordslönen en gång är fastställd, ligger det naturligtvis i arbetarens eget intresse att spänna sin arbetskraft så hårt som möjligt, vilket gör det lättare för kapitalisten att öka arbetets normala intensitet.[756a*] Det är också ett personligt intresse för arbetaren att förlänga arbetsdagen, emedan hans dag- eller veckolön därigenom ökar.[757*] Därmed inträder den reaktion, som vi skildrat redan i samband med tidlönen, bortsett från att arbetets pris i verkligheten sjunker, när arbetsdagen förlänges, även om stycklönen förblir oförändrad.
Vid tidlön betalas i allmänhet samma arbetslön för samma slags arbete. Vid ackordslön däremot mätes visserligen arbetstidens pris med en bestämd produktmängd, men då den ene arbetaren under en bestämd tidsenhet framställer endast en minimiprodukt, en annan en genomsnittsprodukt och en tredje mer än genomsnittet, så kommer arbetslönen att variera med respektive arbetares arbetsförmåga. Det blir alltså stora olikheter mellan de enskilda arbetarnas verkliga inkomster allt efter vars och ens duglighet, energi, kraft och uthållighet.[758*] Detta ändrar givetvis ingenting i det rådande förhållandet mellan kapital och lönarbete. För det första utjämnas de individuella olikheterna för verkstaden som helhet, så att genomsnittsprodukten nästan alltid framställes på en given tid, och så att den utbetalda totallönen utgör industrigrenens genomsnittslön. För det andra blir förhållandet mellan arbetslön och mervärde oförändrat, då den enskilde arbetarens individuella lön motsvarar den mängd mervärde, som han individuellt levererar. Men det större spelrum, som ackordslönen ger den enskilde arbetaren, har å ena sidan en tendens att utveckla hans individualitet och därmed också hans frihetskänsla, självständighet och självkontroll, medan å andra sidan den inbördes konkurrensen mellan arbetarna uppmuntras. Stycklönen har därför en tendens att, samtidigt som den höjer vissa individuella arbetslöner, sänka själva genomsnittslönen. Men när en viss ackordslön har stabiliserats genom en längre tids sedvana och det är förenat med speciella svårigheter att sänka den, händer det också, att arbetsgivaren använder maktspråk för att förändra den till timlön. Bandvävarnas stora strejk i Coventry 1860 var riktad mot en dylik förändring.[759*] Slutligen är stycklönen också ett viktigt stöd för det tidigare skildrade timlönesystemet.[760*]
Den hittills gjorda analysen visar, att ackordslönen är den löneform, som bäst passar det kapitalistiska produktionssättet. Trots att den inte alls är ny - den figurerar officiellt vid sidan av timlönen bl.a. i franska och engelska arbetarlagar från 14:e århundradet - får den dock ingen större betydelse förrän under den egentliga manufakturperioden. Under storindustrins Sturm- und Drangperiod, särskilt tiden 1797-1815, användes ackordslönen som ett medel till att förlänga arbetsdagen och sänka arbetslönen. Man finner mycket viktigt material rörande arbetslönens förändringar under denna period i blåböckerna: "Report and Evidence from the Select Committee on Petitions respecting the Corn Laws" (parlamentssessionen 1813-14) och "Reports from the Lords' Committee, on the state of the Growth, Commerce and Consumption of Grain and all Laws relating thereto" (sessionen 1814-15). Man finner här de dokumenterade bevisen för den fortgående sänkningen av arbetspriset sedan början av revolutionskrigen. I väverierna t.ex. hade stycklönerna sjunkit så mycket, att daglönen låg lägre än förut, trots att arbetsdagen var förlängd.
"Vävarens verkliga inkomster är betydligt mindre än förut. I jämförelse med den vanlige arbetaren var hans överlägsenhet tidigare mycket stor, men den är nu nästan helt försvunnen. I själva verket är skillnaden mellan kvalificerade och okvalificerade arbetares lön nu mindre än någonsin."[761*]
Hur föga nytta jordproletärerna hade av den med ackordslönen ökade arbetsintensiteten och arbetstiden, visar följande citat, som är hämtat ur en försvarsskrift för godsägarna och arrendatorerna:
"Den ojämförligt större delen av jordbruksarbetet utföres av folk, som lejts för dag eller på ackord. Deras veckolön utgör ungefär 12 sh., och även om man kan förutsätta, att en man som arbetar på ackord, vilket sporrar till hård ansträngning, kan förtjäna 1 eller kanske 2 sh. mer än med veckolön, finner man ändå, om man beräknar hans totalinkomst, att vad han förlorar under året på grund av arbetslöshet äter upp detta tillskott ... Vidare skall man i allmänhet finna, att dessa mäns löner står i en viss proportion till de nödvändiga existensmedlens pris, så att en man med två barn är i stånd att underhålla sin familj utan understöd av kommunen."[762*] Hade mannen tre barn, var han alltså redan hänvisad till den offentliga välgörenheten![CLXIII*]
Malthus anmärkte den gången beträffande de fakta, som offentliggjorts av parlamentet:
"Jag måste tillstå, att jag med oro betraktar den stora utbredningen av ackordslönen. Verkligt hårt arbete 12 à 14 timmar om dagen är för mycket för en mänsklig varelse."[763*]
I de verkstäder, som är underställda fabrikslagen, blir ackordslönen allmän regel, eftersom kapitalisten inte kan utöka arbetsdagen på annat sätt än genom att öka arbetets intensitet.[764*]
När arbetets produktivitet ändras, ändras också den arbetstid, som är nödvändig för framställning av en bestämd mängd produkter. Som följd därav förändras även ackordssatserna, som är uttryck för priset på en bestämd arbetstid. I vårt föregående exempel producerades 24 stycken på 12 timmar, medan de 12 timmarnas värdeprodukt var 6 sh., arbetskraftens dagsvärde 3 sh., arbetstimmens pris 3 pence och lönen pr styck 1½ pence. Varje stycke innehöll 1/2 arbetstimme. Om nu samma arbetsdag på grund av fördubblad produktivitet frambringar 48 stycken i stället för 24, medan alla andra faktorer förblir oförändrade, så sjunker stycklönen från 1½ pence till 3/4 penny, eftersom varje stycke nu endast innehåller 1/4 i stället för 1/2 arbetstimme. 24 × 1½ pence = 3 sh. och 48 × 3/4 penny = likaledes 3 sh. Med andra ord: Ackordslönen sjunker i samma proportion som antalet producerade stycken under den givna tiden ökar[765*] och alltså den på varje stycke använda tiden minskar. Denna ändring av stycklönen, som egentligen endast är skenbar, åstadkommer ständiga strider mellan kapitalister och arbetare. Antingen emedan kapitalisten härigenom skaffar sig en förevändning att verkligen nedsätta arbetspriset, eller emedan arbetets stegrade produktivkraft åtföljes av stegrad arbetsintensitet. Eller av den orsaken, att arbetaren verkligen tror, att han betalas för sin produkt och inte för sin arbetskraft, och därför motsätter sig varje lönesänkning, som inte motsvaras av en sänkning av varans försäljningspris.
"Arbetarna håller noga reda på råvarans pris och priset på de fabricerade artiklarna och kan därför noggrant beräkna arbetsgivarnas profit."[766*]
Sådana krav avfärdar kapitalisterna på goda grunder såsom grova villfarelser rörande lönearbetets natur.[767*] De gormar om denna fräckhet att vilja beskatta industrins framsteg och förklarar kort och gott, att arbetets produktivitet överhuvud inte angår arbetaren.[768*]
I femtonde kapitlet behandlade vi de många olika förhållanden, som kan förorsaka förändringar i arbetskraftens absoluta eller relativa värde (d.v.s. jämfört med mervärdet), samtidigt som den mängd existensmedel, som motsvarar arbetskraftens pris, å andra sidan kan variera ganska oberoende av detta pris.[769*] Som redan tidigare nämnts, medför omvandlingen av arbetskraftens värde eller pris till arbetslön, att även dessa lagar omvandlas till lagar för arbetslönens förändringar. Dessa förändringar beror på en rad förhållanden, som kan utvecklas olika i respektive länder, vilket medför att lönenivån också varierar från land till land. När man skall jämföra lönenivån i olika länder, måste man ta hänsyn till alla de förhållanden, som har betydelse för förändringar i arbetskraftens värde, den levnadsstandard, som naturförhållandena och den historiska utvecklingen har skapat, de nödvändiga existensmedlens pris och mängd, arbetarnas utbildningskostnader, kvinno- och barnarbetets roll, arbetets produktivitet, dess intensitet och arbetsdagens längd. Även den ytligaste jämförelse kräver först och främst, att genomsnittsdaglönen för samma yrke i olika länder omräknas till lika långa arbetsdagar. Därefter måste daglönen åter omräknas till stycklön, eftersom endast denna kan tjäna som måttstock både för arbetets produktivitet och dess intensitet.
Varje land har en viss genomsnittsintensitet i arbetet, och om arbetsintensiteten vid produktionen av en vara understiger detta genomsnitt, förbrukas mera än den samhälleligt nödvändiga arbetstiden, och då är arbetet inte heller arbete av normal kvalitet. Det värde som frambringas kan alltid mätas genom arbetstidens längd, såvida inte arbetets intensitet avviker från det nationella genomsnittet. Men världsmarknadens värden bestämmes inte av arbetsintensiteten i ett enskilt land. Världsmarknadens eget genomsnitt är här bestämmande, medan arbetsintensiteten i det enskilda landet ibland ligger över, ibland under detta genomsnitt. På världsmarknaden är det universella arbetet måttsenheten. Det mer intensiva nationella arbetet frambringar därför på samma tid större värden, mätt med världsmarknadens värdemått, än det mindre intensiva nationella arbetet, och motsvarar därför också en större penningsumma.
I sin internationella tillämpning modifieras värdelagen ännu mera därigenom, att på världsmarknaden räknas det mer produktiva arbetet även som mer intensivt, om inte konkurrensen tvingar den mer produktiva nationen att sänka varornas försäljningspris till deras värde.
Arbetets intensitet och produktivitet i ett land höjer sig över den internationella nivån, i samma utsträckning som landets kapitalistiska utveckling ligger över det internationella genomsnittet.[769a*] De olika varumängder av samma slag, som framställes på samma arbetstid i olika länder, har alltså även olika internationellt värde, vilket kommer till uttryck i olika försäljningspriser, d.v.s. i olika penningsummor allt efter de internationella värdena. Pengarnas relativa värde kommer alltså att vara mindre i en nation med högt utvecklad kapitalistisk produktion än i en nation, där detta produktionssätt inte hunnit så långt. Därför måste också den nominella arbetslönen, som är arbetskraftens värde, uttryckt i pengar, vara högre i den förstnämnda nationen än i den senare, men detta innebär för ingen del, att reallönen eller den mängd existensmedel, som ställes till arbetarens förfogande, också ökar.
Men även bortsett från denna olikhet i pengarnas köpkraft i olika länder skall man ofta finna, att daglönen, veckolönen o.s.v. är högre, ju mera utvecklad den kapitalistiska produktionen är, medan å andra sidan arbetets relativa pris, dess pris jämfört med produktvärdet och med mervärdet, är lägre.[770*]
J. W. Cowell, medlem av 1833 års fabrikskommission, kom efter noggrann undersökning av spinnerierna till det resultatet, att "i England är lönerna faktiskt lägre för fabrikanterna än på kontinenten, fast de kan vara högre för arbetarna". (Ure: a.a., s. 314.) Den engelske fabriksinspektören Alexander Redgrave påvisar i fabriksrapporten av 31 okt. 1866 genom en statistisk jämförelse med kontinentalstaterna, att arbetet i relation till produkten blir dyrare på kontinenten, trots att lönerna är lägre och arbetstiden mycket längre där än i England. En engelsk direktör i en bomullsfabrik i Oldenburg berättar, att arbetsdagen där är 14½ timmar, från kl. 5.30 på morgonen till kl. 8 på kvällen, även lördagar, och att de tyska arbetarna under ledning av engelska förmän frambringar något mindre produktmängd under en arbetsdag än de engelska arbetarna under en 10-timmarsdag, och ännu mycket mindre, om de har tyska förmän. Lönen är mycket lägre än i England, i vissa fall endast 50 % av den engelska, men antalet arbetare i förhållande till maskineriet är mycket större, för vissa avdelningar i proportionen 5:3.
Hr Redgrave ger mycket detaljerade uppgifter om de ryska bomullsfabrikerna. Materialet hade han fått av en engelsk direktör, som nyligen varit anställd i Ryssland. I detta Ryssland, där så mycket elände frodats, har också de ohyggligheter, som vi så väl känner till från den engelska textilindustrins barndom, fått rika möjligheter att breda ut sig. Industriledarna är naturligtvis engelsmän, eftersom de infödda ryska kapitalisterna är odugliga att sköta fabriksföretag. Trots allt överarbete, kontinuerligt dag- och nattarbete och den skamligaste underbetalning av arbetarna kan de ryska fabrikerna klara sig i konkurrensen endast genom höga införseltullar på främmande varor.
Jag återger slutligen en jämförande översikt av hr Redgrave över genomsnittsantalet spindlar pr fabrik och arbetare i olika europeiska länder. Han anmärker själv, att han insamlat siffermaterialet mot slutet på 1850-talet, och att sedan dess utvecklingen gått fort i England. Han förutsätter emellertid ett relativt lika stort framsteg i de aktuella kontinentalländerna, varför siffermaterialet bör ha behållit sitt värde för jämförelsen.
| Genomsnittsantal spindlar per fabrik: | Genomsnittsantal spindlar per arbetare: | |||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| i | England | 12.600 | i | Frankrike | 14 | |
| ,, | Schweiz | 8.000 | ,, | Ryssland | 28 | |
| ,, | Österrike | 7.000 | ,, | Preussen | 37 | |
| ,, | Sachsen | 4.500 | ,, | Bayern | 46 | |
| ,, | Belgien | 4.000 | ,, | Österrike | 49 | |
| ,, | Frankrike | 1.500 | ,, | Belgien | 50 | |
| ,, | Preussen | 1.500 | ,, | Sachsen | 50 | |
| ,, | Tyska småstaterna | 55 | ||||
| ,, | Schweiz | 55 | ||||
| ,, | Storbritannien | 74 | ||||
"Denna jämförelse", säger hr Redgrave, "är ogynnsam för Storbritannien av flera skäl men särskilt därför, att där finns ett mycket stort antal fabriker, som också driver maskinvävning i förening med spinningen, och tabellen frånräknar inte vävarna. De utländska fabrikerna är däremot i regel rena spinnerier. Om vi noggrant kunde jämföra verkligt likartade fabriker, så kunde jag räkna upp många bomullsspinnerier i mitt distrikt, där maskiner med 2.200 spindlar övervakas av en enda man (minder) med två kvinnliga hantlangare och dagligen fabricerar 220 pund garn, som mäter 400 miles' längd." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1866", s. 31-37.)
Det är välbekant, att engelska bolag har övertagit byggandet av järnvägar i både Östeuropa och Asien, och att de vid sidan av de infödda även använder en del engelska arbetare. Den praktiska nödvändigheten har tvingat dem att ta med i beräkningen, att arbetsintensiteten är olika i olika länder, och de har inte lidit något men därav. Erfarenheten har lärt dem, att även om arbetslönen mer eller mindre motsvarar den genomsnittliga arbetsintensiteten, är ändå arbetets pris i förhållande till produkten i allmänhet lägre, ju högre arbetsintensiteten är.
I "Essay on the rate of Wages",[771*] en av hans tidigaste ekonomiska skrifter, söker H. Carey påvisa, att arbetslönerna i olika länder förhåller sig till varandra direkt som de olika nationella arbetsdagarnas produktivitet, för att sedan av detta internationella förhållande dra den slutsatsen, att arbetslönen överhuvud stiger och sjunker med arbetets produktivitet. Om Carey hade försökt att bevisa sina egna premisser i stället för att, sin vana trogen, röra ihop en brokig blandning av okritiskt och ytligt sammanrafsat statistiskt material, skulle det omedelbart ha visat sig, hur absurd denna slutledning är, vilket hela vår analys av mervärdets produktion också visar. Det bästa är, att han inte påstår, att saken förhåller sig så, som den enligt teorin egentligen skulle. Statens inblandning har nämligen förfalskat de naturliga ekonomiska förhållandena. Man måste därför beräkna de nationella arbetslönerna, som om den del, som tillfaller staten i form av skatt, i verkligheten tillfölle arbetaren själv. Borde inte hr Carey ta sig en funderare på om inte dessa "statskostnader" också är "naturliga frukter" av den kapitalistiska utvecklingen? Tankegången är fullt värdig den man, som började med att förklara, att de kapitalistiska produktionsförhållandena berodde på eviga natur- och förnuftslagar, vilkas fria harmoniska spel endast stördes genom statens inblandning, för att efteråt upptäcka, att Englands fantastiska inflytande på världsmarknaden, ett inflytande, som synbarligen inte beror på den kapitalistiska produktionens naturlagar, motiverar statsinblandning, nämligen statens skydd åt dessa natur- och förnuftslagar, med andra ord det protektionistiska systemet. Han upptäckte vidare, att Ricardos och andras teorier, som klarlägger motsättningar och självmotsägelser i samhället, inte är den verkliga ekonomiska utvecklingens produkt inom idévärlden, utan att tvärtom den kapitalistiska produktionens verkliga motsättningar i England och på andra håll är resultat av Ricardos och hans lärjungars teorier! Slutligen upptäckte han, att det till syvende og sist är handeln, som förstör det kapitalistiska produktionssättets inneboende skönhet och harmoni. Ett steg till - och han upptäcker kanhända, att den enda olägenheten i den kapitalistiska produktionen är själva kapitalet. Endast en man med så fruktansvärd kritiklöshet och sådan falsk lärdom var fullt kvalificerad att, trots sitt protektionistiska kätteri, bli den hemliga inspirationskällan för Bastiat och alla andra nutida frihandelsoptimister.[772*]
Förvandlingen av en penningsumma till produktionsmedel och arbetskraft är den första rörelse den värdemängd genomlöper, som skall fungera som kapital. Det sker på marknaden, inom varucirkulationens område.
Rörelsens andra fas, produktionsprocessen, är avslutad, så snart produktionsmedlen förvandlats till vara, vars värde överstiger värdet av beståndsdelarna, alltså innehåller värdet av det ursprungligen satsade kapitalet, ökat med ett mervärde. Dessa varor måste sedan på nytt kastas in i cirkulationen. De måste säljas, deras värde måste förvandlas till pengar, dessa pengar måste på nytt förvandlas till kapital, och samma process måste ständigt upprepas. Detta kretslopp, som ständigt upprepas, är kapitalets cirkulation.
Den första betingelsen för ackumulationen är, att kapitalisten lyckats sälja sina varor och åter förvandla största delen av de därvid influtna pengarna till kapital. I det följande förutsätter vi, att kapitalet genomlöper cirkulationsprocessen på normalt sätt. Den mera ingående analysen av denna process hör hemma i bok II. De reella betingelserna för reproduktionen, d.v.s. för dess oavbrutna fortgång, framträder dels först inom cirkulationen, dels kan de behandlas, först sedan cirkulationsprocessen undersökts.[CLXIV*]
Men detta är inte allt.[CLXIV*] Kapitalisten, som frambringar mervärde, d.v.s. direkt pumpar ut obetalt arbete ur arbetaren och låter det ta fast form i varor, är visserligen den som först tillägnar sig mervärdet men ingalunda dess siste ägare. Han måste efteråt dela det med kapitalister, som utför andra funktioner i samhället, markägare och andra. Mervärdet delas därför i olika delar. Dessa tillfaller olika kategorier av personer och får olika, inbördes självständiga former, såsom profit, penningränta, handelsvinst, jordränta o.s.v. Dessa förvandlade former av mervärde kan inte behandlas förrän i bok III.
Vi förutsätter alltså här å ena sidan, att den kapitalist, som producerar varorna, säljer dem till deras värde, och uppehåller oss inte vidare vid hans återvändande till marknaden och inte heller vid de nya former, som kapitalet antar i cirkulationen, eller de konkreta betingelser för reproduktion, som döljer sig i dessa former. Å andra sidan betraktar vi den kapitalistiska producenten som ägare av hela mervärdet eller, om man så vill, som representant för alla dem som delar bytet. Till en början betraktar vi alltså ackumulationen abstrakt, d.v.s. endast som ett led i den omedelbara produktionsprocessen.
Såvitt för övrigt ackumulation förekommer, lyckas det kapitalisten att sälja den producerande varan och återigen förvandla de därur frigjorda pengarna till kapital. Vidare: Uppdelningen av mervärdet i olika delar har ingen betydelse för dess uppkomst och har ingen inverkan på de betingelser, som är nödvändiga, för att det skall kunna ingå i ackumulationen. Den kapitalistiske producenten tillägnar sig alltid mervärdet i första hand, oavsett om han senare i större eller mindre utsträckning måste dela det med andra. De förutsättningar, som vi lägger till grund för vår framställning, finns alltså även i det verkliga förloppet. Å andra sidan fördunklas ackumulationsprocessens enkla grundform genom mervärdets sönderdelning och genom den förmedlande cirkulationsrörelsen. För att åstadkomma en ren analys av ackumulationen måste vi därför tillsvidare bortse från alla företeelser, som döljer mekanismens inre spel, och studera ackumulationen från produktionens synpunkt.
Vilken samhällelig form produktionsprocessen än må ha, så måste den vara kontinuerlig eller periodiskt genomlöpa samma stadier om och om igen. Lika litet som ett samhälle kan upphöra att konsumera, lika litet kan det upphöra att producera. Betraktad i sitt inre sammanhang och under sin ständiga rörelse och förnyelse är varje samhällelig produktionsprocess samtidigt en reproduktionsprocess.
Betingelserna för produktion är samtidigt betingelser för reproduktion. Inget samhälle kan fortlöpande producera, d.v.s. reproducera, utan att ständigt förvandla en del av sina produkter till produktionsmedel eller medel för ny produktion. Under i övrigt oförändrade förhållanden kan samhället endast reproducera eller bevara sin rikedom på samma nivå genom att ersätta de förbrukade produktionsmedlen. Man måste ersätta arbetsmedel, råvaror och hjälpämnen genom att avsätta en motsvarande mängd nytt material av årets produkter och överföra dem till produktionsprocessen. En bestämd mängd av den årliga produkten tillhör alltså produktionen. Då dessa produkter redan från början är avsedda för produktiv konsumtion, existerar de mestadels i en form, som utesluter individuell förbrukning.
Om produktionen har kapitalistisk form, så har reproduktionen det också. Liksom arbetsprocessen i det kapitalistiska produktionssättet endast framstår som ett medel för mervärdeprocessen, så tjänar reproduktionen endast som ett medel att reproducera det tillskjutna värdet såsom kapital, d.v.s. såsom ett värde som alstrar mervärde. En människa spelar kapitalistens roll, endast så länge hennes pengar fungerar som kapital. Om den satsade penningsumman på t.ex. 100 p.st. under årets lopp förvandlats till kapital och frambragt ett mervärde på 20 p.st., så måste pengarna nästa år upprepa samma process. Som periodiskt tillskott till kapitalvärdet eller som periodisk frukt av det satsade kapitalet får mervärdet formen av en inkomst, som härrör från kapitalet.[773*]
Om denna inkomst helt och hållet förbrukas av kapitalisten, eller om den konsumeras efter hand som den flyter in, så äger enkel reproduktion rum under i övrigt oförändrade förhållanden. Trots att enkel reproduktion endast är en oavbruten upprepning av produktionsprocessen i oförändrad omfattning, ger denna ständiga upprepning eller kontinuitet i viss grad processen en ny karaktär, eller rättare, den befriar den från de felaktiga intryck, som ett enkelt kretslopp kan ge.
Produktionsprocessen inledes med inköp av arbetskraft för en bestämd tid, och detta köp upprepas ständigt, så snart arbetets försäljningstermin är slut och en bestämd produktionsperiod, såsom en vecka, en månad o.s.v., därmed är till ända. Arbetaren får emellertid sin betalning, först sedan hans arbetskraft har verkat och förvandlat både sitt eget värde och mervärdet till varor. Han har alltså producerat både mervärdet, som vi hittills har betraktat som kapitalistens konsumtionsfond, och det variabla kapitalet, den fond som användes för att betala honom själv, innan värdet flyter tillbaka till honom som arbetslön, och han sysselsättes endast så länge han oavbrutet kan reproducera detta värde. Det är grundvalen för de ekonomiska formler, som omnämnes under II i 16:e kapitlet, formler som söker framställa arbetslönen som en del av själva produkten.[774*] Det är en del av den produkt, som arbetaren oavbrutet reproducerar, som ständigt flyter tillbaka till honom som arbetslön. Visserligen betalar kapitalisten honom varuvärdet i form av pengar. Men dessa pengar är endast produkten - eller rättare en del av produkten - i förvandlad form. Medan arbetaren förvandlar en del av produktionsmedlen till produkter, förvandlas en del av hans tidigare produkter till pengar. Det är hans eget arbete från förra veckan eller förra halvåret, som användes för att betala hans arbete för i dag eller för nästa halvår. De illusioner, som penningformen framkallar, försvinner, så snart man betraktar kapitalistklassen och arbetarklassen som helhet i stället för den enskilde kapitalisten och den enskilde arbetaren. Kapitalistklassen ger ständigt arbetarklassen anvisningar i penningform på en del av de produkter, som arbetaren själv har producerat och som kapitalisten har tillägnat sig. Dessa anvisningar lämnar arbetaren ständigt tillbaka till kapitalisten och tar på så sätt igen den del av sin egen produkt, som tillfaller honom. Produktens varuform och varans penningform förkläder transaktionen.
Det variabla kapitalet är alltså ingenting annat än en speciell historisk form för arbetsfonden (labour fund) eller den fond av existensmedel, som arbetaren behöver för sitt eget och sin familjs uppehälle, och som han under alla samhälleliga produktionssystem alltid själv måste producera och reproducera.[774a*] Arbetsfonden kommer honom alltid till del endast i form av betalningsmedel för hans arbete, medan hans egen produkt ständigt avlägsnar sig från honom i form av kapital. Men att arbetsfonden framträder i denna form, ändrar inte faktum, att arbetaren tar emot sitt eget materialiserade arbete som arbetslön från kapitalisten.[775*]
Låt oss ta en Fronbauer (dagsverksbonde).[CLXV*] Han arbetar med sina egna produktionsmedel på sin egen åker, t.ex. 3 dagar i veckan. Under veckans tre övriga arbetsdagar gör han dagsverken på herrgården. Han reproducerar oupphörligt sin egen arbetsfond, och denna får aldrig formen av betalningsmedel, som någon annan ger honom som lön för hans arbete. Å andra sidan tär hans obetalda tvångsarbete aldrig formen av frivilligt och betalt arbete. Om godsägaren i morgon tillägnar sig hans åker, kreatur, utsäde, kort och gott hans produktionsmedel, så har han därefter inget annat att göra än att sälja sin arbetskraft till godsägaren. Under i övrigt oförändrade förhållanden måste han nu som förut arbeta 6 dagar i veckan, 3 dagar åt sig själv och 3 för godsägaren, som nu förvandlats till kapitalist. Dagsverkaren kommer som förr att förbruka produktionsmedlen som produktionsmedel och överföra deras värde till produkten. Som förr kommer en viss del av produkten att ingå i reproduktionen. Men när fronarbetaren blir lönarbetare, antar den arbetsfond, som han nu liksom förut producerar och reproducerar, formen av ett kapital, som nu användes till att betala hans arbetslön.
Den borgerlige ekonomen, vars inskränkta hjärna inte kan skilja uppenbarelseformen från det som uppenbaras däri, sluter ögonen för det faktum, att det t.o.m. bland jordbrukare på den europeiska kontinenten och i Nordamerika hör till undantagen, att arbetsfonden uppträder i form av kapital, som ett förskott till den omedelbare producenten från företagaren-kapitalisten.[CLXVI*][776*]
Visserligen förlorar det variabla kapitalet sin karaktär av ett värde, som tillskjutits ur kapitalistens egna fonder,[776a*] endast om man fäster uppmärksamheten på den ständiga förnyelsen av den kapitalistiska produktionsprocessen. Men någon gång och någonstans måste den ju ha börjat och ha pågått någon tid, då arbetaren ännu inte kunde betalas ur sin egen produkt eller leva av tomma luften.[CLXVII*] Från vår hittillsvarande ståndpunkt måste vi därför anta, att kapitalisten någon gång i det förflutna genom något slags ursprunglig ackumulation, som inte berodde på andras obetalda arbete, blev penningägare och kunde uppträda på marknaden som köpare av arbetskraft.
Men den kapitalistiska produktionsprocessens eller den enkla produktionens oavbrutna existens medför också andra egendomliga verkningar, som har betydelse inte endast för det variabla utan också för det totala kapitalet.
Om ett kapital på 1.000 p.st. årligen frambringar ett mervärde på 200 p.st., och om detta årliga mervärde förbrukas, så är det klart, att när denna process har upprepats i 5 år, är summan av det förbrukade mervärdet, 5 × 200, lika stor som det ursprungliga kapitalet på 1.000 p.st. Om endast en del av det årliga mervärdet, låt oss säga hälften, förbrukas, så skulle resultatet bli det samma, sedan produktionsprocessen pågått i 10 år, ty 10 × 100 = 1.000. Allmänt uttryckt: om man dividerar det satsade kapitalvärdet med det årligen förbrukade mervärdet, så får man det antal år eller det antal reproduktionsperioder, efter vilkas slut det ursprungliga kapitalet har förbrukats av kapitalisten och därmed är försvunnet.
Även om kapitalisten föreställer sig, att han förbrukar mervärdet, d.v.s. produkten av andras obetalda arbete, medan han bevarar det ursprungliga kapitalvärdet, kan dock ingenting ändra det faktum, att hans kapitalvärde efter ett visst antal år är likamed summan av de mervärden, som han under tiden utan vederlag har tillägnat sig, och att den värdesumma han förbrukat är likamed det ursprungliga kapitalvärdet. Visserligen äger han fortfarande ett kapital av oförändrad storlek, och en del av detta - byggnader, maskiner o.s.v. - fanns redan, då han startade sitt företag. Men här är det frågan om kapitalets värde, inte om dess materiella beståndsdelar. Om någon förbrukar allt vad han äger genom att dra på sig skulder, som motsvarar värdet av hela hans egendom, så blir resultatet, att hans egendom endast representerar totalsumman av hans skulder. På samma sätt blir det, när kapitalisten har förbrukat en summa, som motsvarar det kapital han ursprungligen satsade. Det värde, som då återstår, representerar summan av det mervärde, som han har tillägnat sig utan vederlag. Av det ursprungligen investerade kapitalet återstår inte en enda atom.
Helt bortsett från all ackumulation förvandlar alltså den enkla reproduktionen efter kortare eller längre tid med nödvändighet varje kapital till ackumulerat kapital eller kapitaliserat mervärde, endast därigenom att produktionsprocessen oavbrutet fortsätter. Även om det kapital, som fanns då produktionsprocessen började, var hopsamlat genom ägarens eget personliga arbete, förvandlas det dock förr eller senare till ett värde, som ägaren har tillägnat sig utan vederlag, obetalt materialiserat arbete i form av pengar eller i annan form.
I början av vår undersökning, i fjärde kapitlet, fann vi att varuproduktion och varucirkulation inte är nog för att förvandla pengar till kapital. Först och främst måste det å ena sidan finnas ägare av värde eller pengar, å andra sidan ägare av en värdeskapande kraft, arbetskraften. Ägarna av produktionsmedlen och existensmedlen och de som inte äger något annat än sin arbetskraft måste möta varandra som köpare och säljare. Att produkten och själva arbetet, de objektiva arbetsbetingelserna och den subjektiva arbetskraften, är skilda från varandra, utgör alltså utgångspunkten och det sakliga underlaget för den kapitalistiska produktionsprocessen.
Men det som från början endast var utgångspunkten för den kapitalistiska produktionen, upprätthålles ständigt redan därigenom att processen fortsätter, genom den enkla reproduktionen, som därmed också förevigar den kapitalistiska produktionen. Å ena sidan förvandlar produktionsprocessen ständigt den materiella rikedomen till kapital, till medel för kapitalets förökning och kapitalisternas konsumtion. Å andra sidan utgår arbetaren ständigt ur processen i samma tillstånd som han trädde in i den - en personlig källa till rikedom men i avsaknad av alla medel att för egen del förverkliga denna rikedom. Emedan han skildes från sitt eget arbete, innan han trädde in i produktionsprocessen, och avträdde det till kapitalisten, som införlivade det med kapitalet, frambringar arbetet ständigt produkter, som inte tillhör arbetaren.
Då produktionsprocessen samtidigt är en process, där kapitalisten förbrukar arbetskraften, förvandlas arbetarens produkter inte endast till varor, utan också till kapital, till värden som utsuger den värdeskapande kraften, till existensmedel som köper människor, och till produktionsmedel som utnyttjar producenten.[777*] Arbetaren själv producerar därför ständigt den materiella rikedomen i form av kapital, en främmande makt som behärskar och exploaterar honom, och kapitalisten producerar ständigt arbetskraften i form av en subjektiv rikedomskälla, som alltid är skild från de medel, som är nödvändiga för att den skall kunna förverkligas i produkter, en abstrakt rikedomskälla, som endast existerar i arbetarens person - kort sagt: arbetaren som lönarbetare.[778*] Denna oavbrutna reproduktion, detta förevigande av arbetaren är den nödvändiga förutsättningen för kapitalistisk produktion.
Arbetarens konsumtion är av två slag. I produktionsprocessen konsumerar han produktionsmedel genom sitt arbete och förvandlar dem till produkter av högre värde än det satsade kapitalet. Detta är hans produktiva konsumtion. Den är samtidigt kapitalistens konsumtion av den arbetskraft, som han har köpt. Å andra sidan förbrukar arbetaren de pengar, som han fått som betalning för sin arbetskraft, till inköp av de existensmedel, som han behöver för sitt uppehälle. Detta är hans individuella konsumtion. Arbetarens produktiva och individuella konsumtion är alltså två skilda saker. I ena fallet verkar han som kapitalets drivande kraft och tillhör kapitalisten. I andra fallet tillhör han sig själv och utför sina individuella livsfunktioner utanför produktionsprocessen. Resultatet är i ena fallet att kapitalisten lever, i andra fallet att arbetaren själv lever.
Under vår undersökning av arbetsdagen visade det sig, att arbetaren ofta tvingas att göra sin individuella konsumtion till ett tillfälligt led i själva produktionsprocessen. Då tillför han sig själv livsmedel för att hålla sin arbetskraft i gång, på samma sätt som man tillför ångmaskinen kol och vatten, hjullagren olja o.s.v. Hans livsmedel är då rena konsumtionsmedel för ett produktionsmedel, hans individuella konsumtion är omedelbar produktiv konsumtion. Detta uppträder dock som ett oväsentligt missbruk i den kapitalistiska produktionsprocessen.[779*]
Saken ter sig helt annorlunda, när vi betraktar, inte den enskilde kapitalisten och den enskilde arbetaren, utan arbetarklassen och kapitalistklassen, inte produktionen av en enskild vara, utan den kapitalistiska produktionsprocessen i dess helhet och i samhällelig omfattning.
Då kapitalisten omsätter en del av sitt kapital i arbetskraft, värdeökar han därmed sitt totalkapital. Men inte nog därmed. Han slår två flugor i en smäll. Han tar ut profit, inte bara av det han får av arbetaren, utan också av det han ger denne.
Det kapital, som användes för inköp av arbetskraft, omsättes i livsmedel, som förbrukas och tjänar till att reproducera arbetarens muskler, benstomme, nerver, hjärna o.s.v. och till att frambringa nya arbetare. Inom gränserna för det absolut nödvändiga är därför arbetarklassens individuella konsumtion en återförvandling till ny arbetskraft av de livsmedel, som kapitalet har betalat för arbetskraften, och denna nya arbetskraft kan återigen exploateras av kapitalet. Detta är produktion och reproduktion av kapitalistens mest oumbärliga produktionsmedel, arbetaren själv. Arbetarens individuella konsumtion är alltså ett led i kapitalets produktion och reproduktion, antingen konsumtionen sker inom eller utom fabriken, innanför eller utanför arbetsprocessen, alldeles som rengöringen av en maskin, oavsett om den sker, medan maskinen går eller då den står stilla.
Det spelar ingen roll, att arbetaren förbrukar sina livsmedel, inte för att tillfredsställa kapitalisten utan för att tillfredsställa sig själv. Lastdjurets konsumtion blir inte ett mindre nödvändigt moment i produktionsprocessen, för att kreaturet njuter av sin föda. Arbetarklassens ständiga fortbestånd och reproduktion förblir alltid en betingelse för kapitalets reproduktion. Kapitalisten kan lugnt överlåta uppfyllandet av detta till arbetarnas självbevarelse- och fortplantningsdrift. Han sörjer bara för att såvitt möjligt begränsa arbetarens individuella konsumtion till det allra nödvändigaste och står skyhögt över sina sydamerikanska kolleger, som i sin råhet tvingar arbetarna att äta kraftigare mat än de själva önskar.[780*]
Därför betraktar också kapitalisten och hans ideolog, den politiske ekonomen, endast den del av arbetarens konsumtion, som är nödvändig för att hålla arbetarklassen vid liv, såsom produktiv konsumtion - alltså vad arbetarklassen absolut måste förbruka, för att kapitalet skall kunna förbruka arbetskraften. Vad arbetaren förbrukar utöver detta för sitt eget nöjes skull, är improduktiv konsumtion.[781*] Om kapitalets ackumulation skulle medföra, att arbetslönerna stege och därmed också att arbetarnas konsumtion ökade, utan att kapitalet förbrukade mer arbetskraft, så vore detta kapitaltillskott improduktivt konsumerat.[782*] Arbetarens individuella konsumtion är i verkligheten improduktiv för honom själv, ty hans konsumtion reproducerar endast nödtorftigt honom själv. Men den är produktiv för kapitalisten och staten, ty den är samtidigt produktionen av den kraft, som producerar andras rikedom.[783*]
Från samhällelig synpunkt är alltså arbetarklassen, även utanför den omedelbara arbetsprocessen, ett tillbehör till kapitalet i lika hög grad som det döda arbetsmedlet. T.o.m. arbetarens individuella konsumtion är inom vissa gränser endast ett led i kapitalets reproduktionsprocess. Men processen ombesörjer själv, att dessa levande produktionsmedel inte löper sin väg, genom att den ständigt tar produkten ifrån dem och överför den till kapitalet. Den individuella konsumtionen ombesörjer å ena sidan arbetarnas eget uppehälle och reproduktion men garanterar å andra sidan genom livsmedlens förbrukning, att de ständigt på nytt uppträder på arbetsmarknaden. Den romerske slaven var fängslad med kedjor, medan lönarbetaren med osynliga trådar är bunden vid sin ägare. Han ser ut att vara fri, för att han ständigt byter arbetsköpare, och emedan rättsordningen upprätthåller den fiktionen, att han ingår en frivillig överenskommelse.
Förr i tiden bevakade kapitalet sin äganderätt till den frie arbetaren genom tvångslagar, när så befanns nödvändigt. Så rådde t.ex. utvandringsförbud för de engelska maskinarbetarna ända fram till 1815, och överträdelse bestraffades strängt.
Arbetarklassens reproduktion innefattar även yrkesskicklighetens överförande och hopande från generation till generation.[784*] I vilken grad kapitalisten bokför den yrkesskickliga arbetarklassen i sitt inventarium och i själva verket betraktar den som det variabla kapitalets verkliga existensform, det kommer fram - kapitalisten erkänner det öppet - då en kris hotar beröva honom den. På grund av det amerikanska inbördeskriget och åtföljande bomullskris blev som bekant flertalet av Lancashires bomullsarbetare arbetslösa. Från arbetarklassen liksom även från andra samhällslager föreslogs då, att statsunderstöd skulle beviljas eller en frivillig nationalinsamling startas för att underlätta "de överflödigas" utvandring till engelska kolonier eller till Förenta staterna. Då publicerade Times (24 mars 1863) ett brev från Edmund Potter, förutvarande president för handelskammaren i Manchester. Detta brev betecknades i underhuset med all rätt som "fabrikanternas manifest".[785*] Vi återger här några karakteristiska utdrag, där kapitalets äganderätt till arbetskraften oförblommerat uttalas:
"De arbetslösa får höra, att tillgången på bomullsarbetare är för stor ... den borde kanske reduceras med en tredjedel, för att det sedan skulle bli en normal efterfrågan på de övriga två tredjedelarna ... Den allmänna opinionen kräver utvandring ... Mästaren" (d.v.s. bomullsfabrikanten) "kan inte passivt se på, hur hans tillgång på arbetare minskas; enligt hans åsikt är det lika orättvist som olämpligt ... Om allmänna medel skall användas för att understödja utvandringen, då har han rätt att göra sin mening hörd och kanske att protestera."
Samme Potter förklarar sedan, hur nyttig bomullsindustrin har varit, hur den "otvivelaktigt har absorberat befolkningsöverskottet från Irland och de engelska jordbruksdistrikten", vilka dimensioner den har, hur den år 1860 svarade för 5/13 av hela den engelska exporten, hur den om några få år på nytt kommer att tillväxa på grund av utvidgad marknad, särskilt på Indien, och att tillräcklig "bomullstillförsel till 6 pence pr pund" kommer att framtvingas. Därpå fortsätter han:
"Förr eller senare - kanske inom ett par tre år - kommer den nödvändiga kvantiteten att produceras ... Då vill jag ställa frågan, om denna industri är värd att bevara, om det är mödan värt att hålla maskinerna" (de levande arbetsmaskinerna) "i ordning, och om det inte vore den största dårskap att låta dem försvinna? För min del tror jag det. Jag medger, att arbetarna inte är egendom (I allow that the workers are not a property), varken Lancashires eller fabrikanternas. Men de är bägges styrka. De är den yrkeskunniga, skolade kraften, som inte kan ersättas under loppet av en generation. Det andra maskineriet däremot, som de sätter i gång (the mere machinery which they work), kan till största delen och med fördel ersättas och förbättras inom 12 månader.[786*] Uppmuntra eller tillåt" (!) "arbetskraftens utvandring - vad blir det sedan av kapitalisterna? (Encourage or allow the working power to emigrate, and what of the capitalist?)".
Detta nödrop påminner om hovmarskalk Kalb. [133].
"Ta bort eliten av arbetarna, och det fasta kapitalet förlorar det mesta av sitt värde, och det rörliga kapitalet vågar inte ta risken att arbeta med otillräcklig och sekunda arbetskraft ... Man påstår, att arbetarna själva önskar emigrera. Det är mycket naturligt från deras synpunkt ... Reducera, sammanpressa bomullsbranschen genom att ta bort dess arbetskraft (by taking away its working power), minska den totala lönesumman med 1/5 eller 5 miljoner, vad skall det då bli av den närmast högre klassen, av småhandlarna? Hur skall det gå med jordräntorna, med bostadshyrorna? ... med småarrendatorerna, husägarna, jordägarna? Och säg nu, om man kan tänka ut en för alla klasser i detta land effektivare självmordsplan än att försvaga nationen genom att exportera dess bästa fabriksarbetare och nedvärdera en del av dess mest produktiva kapital och rikedom? Jag föreslår ett lån på 5 à 6 miljoner pund sterling, fördelat på 2-3 år, förvaltat av en specialkommission i samverkan med fattigvårdsmyndigheterna i bomullsdistrikten och med speciella lagbestämmelser. Allmosetagarna bör åläggas ett visst mått av tvångsarbete, för att deras moraliska kraft skall upprätthållas ... Kan det tänkas något värre för jordägare eller företagare (can anything be worse for landowners or masters) än att låta de bästa arbetarna försvinna och demoralisera återstoden genom en stor, omfattande emigration, som tömmer en hel provins på värde och kapital?"[786a*]
Potter, bomullsfabrikanternas utvalde förespråkare, skiljer på två slags "maskineri", som bäggedera tillhör kapitalisten. Det ena står i hans lokal, och det andra håller nattetid och om söndagarna till på annat håll, i sina bostäder. Det ena är dött, det andra levande. Inte nog med att det döda maskineriet försämras och förlorar i värde varje dag, utan en stor del därav föråldras dessutom genom de ständiga tekniska framstegen och detta i så hög grad, att det med fördel och på några få månader kan ersättas med nytt maskineri. Det levande maskineriet förbättras tvärtom, ju längre det varar, ju mera det samlar in av generationers skicklighet. "Times" svarade fabriksmagnaten bl.a. följande:
"Mr E. Potter är så överväldigad av bomullsfabrikanternas utomordentliga betydelse, att han för att uppehålla denna klass och föreviga dess yrke vill inspärra en halv miljon arbetare mot deras vilja i ett stort moraliskt fattighus. Är denna industri värd att bevara? frågar mr Potter. Säkerligen, svarar vi, med alla anständiga medel. Är det mödan värt, frågar han vidare, att hålla maskineriet i ordning? Här hajar vi till. Med maskineri menar mr Potter det mänskliga maskineriet, och han bedyrar, att han inte har för avsikt att behandla det som absolut egendom. Vi måste tillstå, att vi inte anser det 'mödan värt' eller ens möjligt att hålla det mänskliga maskineriet i ordning, d.v.s. inspärra och inolja det, tills man behöver det igen. Mänskligt maskineri har den egenskapen, att det lätt rostar, om det inte är i verksamhet, och det hjälper inte, hur mycket man oljar och putsar det. Dessutom är det mänskliga maskineriet, såsom vi nyligen sett med egna ögon, i stånd att på egen hand släppa på ångan och explodera eller löpa amok i våra storstäder. Det må vara riktigt, som mr Potter säger, att det tar längre tid att reproducera arbetare, men med tillgång på mekaniker och pengar kan vi alltid finna dugliga och arbetsamma män, med vilkas hjälp vi kan åstadkomma fler fabriksarbetare, än vi någonsin kan förbruka ... Mr Potter pratar om att bomullsindustrin skall blomstra upp igen om ett par tre år, och kräver att vi inte skall uppmuntra eller tillåta emigration! Han medger, att det är naturligt om arbetarna önskar utvandra, men han anser att nationen måste inspärra denna halva miljon arbetare och deras 700.000 anhöriga i bomullsdistriktet mot deras vilja och, vilket blir den oundvikliga konsekvensen, slå ner deras missnöje med våld och hålla dem vid liv genom allmosor - allt detta för att fabrikanterna en vacker dag möjligen kan behöva dem igen ... Den tid är nu kommen, då den allmänna opinionen här i landet måste göra något för att rädda 'denna arbetskraft' undan dem, som vill behandla arbetarna, såsom de behandlar kol, järn och bomull (to save this 'working power' from those who would deal with it as they deal with iron, coal and cotton)."[787*]
Artikeln i "Times" var bara en jeu d'esprit[CLXVIII*]. Den "allmänna opinionen" delade i själva verket mr Potters mening, att fabriksarbetarna utgör ett rörligt tillbehör till fabrikerna. Deras utvandring förhindrades.[788*] Man spärrade in dem i bomullsdistriktens "moraliska fattighus", och de utgör liksom förut "styrkan (the strength) för Lancashires bomullsfabrikanter".
Den kapitalistiska produktionsprocessen upprätthåller alltså automatiskt genom sitt eget förlopp skilsmässan mellan arbetskraften och arbetsbetingelserna. Den reproducerar och permanentar därmed betingelserna för exploateringen av arbetaren. Den tvingar ständigt arbetaren att sälja sin arbetskraft för att leva och sätter ständigt kapitalisten i stånd att köpa den för att berika sig.[789*] Det är inte längre en tillfällighet, att kapitalisten och arbetaren möter varandra på varumarknaden som köpare och säljare. Själva processen kastar ständigt arbetaren tillbaka ut på arbetsmarknaden som försäljare av arbetskraft och förvandlar hans produkt till ett köpmedel, varmed samma arbetskraft betalas. I verkligheten tillhör arbetaren kapitalet, innan han säljer sig åt kapitalisten. Hans ekonomiska livegenskap[790*] både förmedlas och döljes genom den periodiska upprepningen av hans försäljning, genom att arbetsköparna ständigt växlar och arbetskraftens marknadspris varierar.[791*]
Den kapitalistiska produktionsprocessen, betraktad i sitt sammanhang eller som reproduktionsprocess, producerar alltså inte endast vara, inte endast mervärde, utan den producerar och reproducerar själva kapitalförhållandet mellan å ena sidan kapitalisten, å andra sidan lönarbetaren.[792*]
Vi har tidigare undersökt, hur mervärdet uppstår ur kapitalet. Vi skall nu visa, hur kapitalet uppstår ur mervärdet. Om mervärdet inte förbrukas av sin ägare för hans personliga behov utan användes som kapital, så bildas ett nytt kapital, som tillföres det gamla, ackumuleras.[CLXX*] Mervärdets användning som kapital eller återförvandling till kapital kallas kapitalets ackumulation.[793*]
Låt oss först betrakta detta förlopp från den enskilde kapitalistens synpunkt. En spinnerifabrikör har t.ex. satsat ett kapital på 10.000 p.st., varav 4/5 i bomull, maskiner etc. och 1/5 i arbetslöner. Han producerar årligen t.ex. 240.000 pund garn till ett värde av 12.000 p.st. Om mervärdekvoten är 100 %, så finns mervärdet i merprodukten som en nettoprodukt av 40.000 pund garn = 1/6 av bruttoprodukten, totalprodukten. Denna merprodukt har ett värde av 2.000 p.st., som realiseras vid garnets försäljning. Om dessa 2.000 p.st. åter satsas som kapital, så växer det ursprungliga kapitalet från 10.000 till 12.000 p.st. - det har ackumulerats.[CLXX*]
Ett värde på 2.000 p.st. är ett värde på 2.000 p.st., och varken syn- eller luktsinnet kan upplysa oss om att det är mervärde. Ett visst värdes karaktär av mervärde visar, hur det kom i ägarens händer, men har ingen betydelse för värdets eller pengarnas natur.
För att förvandla dessa nytillkomna 2.000 p.st. till kapital måste garnfabrikanten under i övrigt oförändrade förhållanden använda 4/5 till inköp av bomull o.s.v. och 1/5 till inköp av nya spinneriarbetare, vilka själva på marknaden kan skaffa sig de existensmedel, vars värde fabrikanten förskotterat dem. Sedan fungerar det nya kapitalet, 2.000 p.st., i spinneriet och inbringar i sin tur ett mervärde på 400 p.st.
Kapitalvärdet tillsköts ursprungligen i form av pengar. Mervärdet däremot uppträder till en början som värdet av en viss del av bruttoprodukten. Om denna säljes och förvandlas till pengar, återfår kapitalvärdet sin ursprungliga form, men mervärdets ursprungliga existensform förvandlas. Från detta ögonblick är dock både kapitalvärde och mervärde penningsummor, och deras återförvandling till kapital sker på alldeles samma sätt. Kapitalisten placerar bägge i varuinköp, som han behöver för att på nytt sätta i gång produktionen, nu i större skala än förut. Men för att han skall kunna köpa dessa varor, måste de finnas i marknaden.
Betingelsen för att hans egna garner skall ingå i cirkulationen är, att han i likhet med alla andra kapitalister för ut sin årsprodukt i marknaden. Men innan de kommer ut i marknaden, måste de existera i den årliga produktionsfonden. De utgör en bestämd del av den totalsumma av alla slags föremål, vartill summan av de enskilda kapitalen eller det samhälleliga totalkapitalet förvandlades under årets lopp, och varav varje enskild kapitalist endast äger en del. Omsättningen på varumarknaden medför endast, att årsproduktionens enskilda beståndsdelar byter ägare, att de går från hand till hand, men omsättningen kan varken öka den samlade årsproduktionen eller förändra arten av de producerade varorna. På vad sätt de produkter, som har frambragts under årets lopp, skall förbrukas, beror på produktionens egen sammansättning och inte alls av varuomsättningen.
Först måste produktionen leverera alla de föremål (bruksvärden), som skall ersätta den del av det materiella kapitalet, som har förbrukats under årets lopp. Efter detta avdrag återstår netto- eller merprodukten, vari mervärdet ligger dolt. Och varav består denna merprodukt? Kanske bl.a. av ting, som är bestämda att tillfredsställa kapitalistklassens behov och begärelser, ting, som alltså ingår i dess konsumtionsfond? Men om detta vore allt, så skulle mervärdet bli fullständigt bortslösat och endast enkel reproduktion bleve följden.
För att det skall kunna bli en ackumulation, måste man förvandla en del av merprodukten till kapital. Men utan att göra underverk kan man inte förvandla andra ting till kapital än sådana, som är användbara i arbetsprocessen, d.v.s. produktionsmedel, och vidare sådana, som arbetaren kan uppehålla sig med, d.v.s. existensmedel. Alltså måste en del av det årliga merarbetet ha använts för framställning av ytterligare produktions- och existensmedel utöver den mängd som erfordras för att ersätta det tillskjutna kapitalet. Med andra ord: mervärdet kan endast förvandlas till kapital i den utsträckning merprodukten på förhand innehåller ett kapitals materiella beståndsdelar.[793a*]
Kapitalistklassen måste emellertid också ha ett tillskott av arbete, för att dessa materiella produkter skall kunna fungera som verkligt kapital. Om inte de redan sysselsatta arbetarna skall exploateras i högre grad än förut, genom ökad arbetsintensitet eller längre arbetsdag, så måste mer arbetskraft anskaffas. För den saken har den kapitalistiska produktionens mekanism också sörjt, i det den reproducerar arbetarklassen såsom en av arbetslön beroende klass, vars vanliga lön räcker till att säkra inte bara dess uppehälle utan också dess fortplantning. Kapitalet behöver nu endast införliva det tillskott av produktionsmedel, som årsprodukten innehåller, med det tillskott av arbetskraft i olika åldersstadier, som arbetarklassen årligen levererar, och mervärdets förvandling till kapital är tryggad. Konkret betraktad upplöses ackumulationen i kapitalets reproduktion efter en progressivt växande skala. Den enkla reproduktionens kretslopp vidgas och förvandlas till en spiral, för att använda Sismondis uttryck.[793b*]
Låt oss nu återvända till vårt exempel. Det är den gamla historien: Abraham födde Isak, Isak födde Jakob o.s.v. [136] Det ursprungliga kapitalet 10.000 p.st. alstrar ett mervärde på 2.000 p.st., som kapitaliseras. Det nya kapitalet på 2.000 p.st., som vi kan kalla tillskottskapital I, alstrar ett mervärde på 400 p.st., om uppdelningen i konstant och variabelt kapital samt mervärdekvoten förblir de samma som för det ursprungliga kapitalet. Sedan detta mervärde återigen kapitaliserats, d.v.s. förvandlats till ett tillskottskapital II, alstrar det ett nytt mervärde på 80 p.st. o.s.v.
Vi bortser här från den del av mervärdet, som kapitalisten förbrukar. Det intresserar oss inte heller i detta sammanhang, huruvida tilläggskapitalet blir sammanslaget med det ursprungliga kapitalet eller skilt därifrån som ett självständigt kapital. Det är också likgiltigt, om samme kapitalist, som ackumulerat kapitalet, också utnyttjar det eller överlåter detta åt någon annan. Men vi får inte glömma, att vid sidan av det nybildade kapitalet fortsätter det ursprungliga kapitalet att reproduceras och frambringa mervärde, och att samma sak gäller för varje nytt kapital, som ackumuleras, i förhållande till det tilläggskapital, som det självt alstrar.
Det ursprungliga kapitalet bildades genom att 10.000 p.st. satsades. Varifrån hade ägaren fått den summan? Genom sitt eget och sina fäders idoga arbete! svarar oss i korus den politiska ekonomins talesmän,[793c*] och deras påstående verkar vara det enda, som stämmer med varuproduktionens lagar.
Helt annorlunda förhåller det sig med tillskottskapitalet på 2.000 p.st. Dess ursprung känner vi fullständigt. Det är kapitaliserat mervärde. Det innehåller ända från början inte ett uns värde, som inte härstammar från andras obetalda arbete. De produktionsmedel, som använder den nya arbetskraften, och de existensmedel, som uppehåller den, är inget annat än delar av den merprodukt, den tribut, som kapitalistklassen årligen tar ut av arbetarklassen. När kapitalistklassen använder en del av denna tribut till att köpa arbetskraft och betala den till fulla värdet, så att lika värden bytes med varandra, är det i alla fall erövrarens gamla handlingssätt, när han köper varor av de besegrade för de pengar, som han har rövat från dem.
Medan det nya kapitalet sätter sina egna producenter i verksamhet, måste de gamla arbetarna fortsätta att öka det gamla kapitalvärdet och dessutom köpa tillbaka resultatet av sitt tidigare arbete med mer tilläggsarbete, än det har kostat. Om man betraktar förloppet som en affär mellan hela kapitalistklassen och hela arbetarklassen, så ändrar det ingenting i saken, om det är andras obetalda arbete, som användes till att sätta de nya arbetarna i verksamhet. Kapitalisten kan också använda det nya kapitalet för att köpa en maskin, som kastar ut tillskottskapitalets producent på gatan och ersätter honom med ett par minderåriga. I varje fall har arbetarklassen genom sitt merarbete det ena året frambragt det kapital, som nästa år skall sysselsätta ny arbetskraft.[794*] Det är detta man kallar att skapa kapital av kapital.
Förutsättningen för ackumulationen av det första tillskottskapitalet på 2.000 p.st. var, att kapitalisten kunde satsa ett kapital på 10.000 p.st., som tillhörde honom på grund av hans "ursprungliga arbete". Förutsättningen för det andra tillskottskapitalet på 400 p.st. är däremot inget annat än den föregående ackumulationen av de första 2.000 p.st., som är kapitaliserat mervärde. Äganderätten till tidigare utfört, obetalt arbete verkar vara den enda betingelsen för rätten att tillägna sig levande, obetalt arbete i ständigt stigande skala. Ju mer kapitalisten har ackumulerat, desto mer kan han ackumulera.
Det mervärde, varav det första nya kapitalet består, skapades genom att en del av det ursprungliga kapitalet användes till inköp av arbetskraft. Detta köp skedde i enlighet med varubytets lagar och förutsatte, juridiskt sett, ingenting annat än att arbetarna hade fri bestämmanderätt över sig själva, medan penningägarna och varuägarna fritt förfogade över de värden, som tillhörde dem. De efterföljande tillskottskapitalen frambragtes alla av det närmast föregående nya kapitalet, alltså som resultat av de förhållanden, som ursprungligen förelåg. Försåvitt varje enskilt köp av arbetskraft ständigt sker i enlighet med varubytets lagar, i det att kapitalisten ständigt köper den och arbetaren ständigt säljer den - och vi utgår ifrån att den köpes och säljes till sitt verkliga värde - händer en anmärkningsvärd sak. Den lag för äganderätt och förvärv av egendom, som grundas på produktion och omsättning av varor, slår tydligen genom sin egen inre logik oundvikligen om till sin motsats. Det byte av lika värden, som tycktes karakterisera den ursprungliga handeln, har vänts i sin motsats, så att själva byteshandeln har blivit en illusion. För det första är det kapital, som användes för att köpa arbetskraft, endast en del av den arbetsprodukt som kapitalisten har tillägnat sig utan vederlag, och för det andra måste producenten, arbetaren, inte bara ersätta denna arbetsprodukt utan dessutom leverera ett tillägg av merarbete. Bytesförhållandet mellan kapitalist och arbetare blir alltså endast en form, som rör omsättningen men inte har något med innehållet att göra - endast mystifierar det. Formen är arbetskraftens ständiga köp och försäljning. Innehållet är, att kapitalisten ständigt använder en del av de arbetsprodukter, som han oupphörligt tillägnar sig utan vederlag, till att skaffa sig herravälde över en ständigt ökande mängd levande arbete. Ursprungligen tycktes grundvalen för äganderätten vara ägarens eget arbete. Man måste åtminstone anta, att detta var förhållandet, då alla varuägare var likaberättigade och var och en endast kunde tillägna sig andras varor genom att sälja sin egen vara, medan denna endast kunde frambringas genom arbete. Äganderätten visar sig nu från kapitalistens synpunkt vara en rätt att tillägna sig resultatet av andras obetalda arbete och från arbetarens synpunkt en spärr, som hindrar honom från att komma i besittning av sin egen arbetsprodukt. Skilsmässan mellan egendom och arbete blir den nödvändiga konsekvensen av en lag, som skenbart utgick från att de var identiska.[795*]
Den kapitalistiska metoden att berika sig synes alltså trampa varuproduktionens ursprungliga lagar under fötterna, men ändå uppkommer den ingalunda genom kränkning av dessa lagar utan tvärtom genom deras tillämpning. En kort återblick på hela den utveckling, som leder till den kapitalistiska ackumulationen, skall bidra till att klargöra detta.
Vi såg, att den ursprungliga förvandlingen av ett värde till kapital sker i full överensstämmelse med varubytets lagar. Den ena parten säljer sin arbetskraft, den andra köper den. Säljaren tar emot sin varas värde och överlämnar sedan denna varas bruksvärde - arbetet - till köparen. Denne använder därpå det arbete, som han nu äger, till att förvandla de produktionsmedel, som han redan på förhand ägde, till en ny produkt, som också juridiskt tillhör honom.
Värdet av denna produkt innehåller för det första värdet av de förbrukade produktionsmedlen. Det nyttiga arbetet kan inte förbruka produktionsmedlen utan att samtidigt överföra deras värde till den nya produkten, och om arbetskraften skall vara säljbar, måste den vara i stånd att leverera nyttigt arbete i den industrigren, där den skall användas.
Den nya produktens värde innehåller dessutom en ersättning för arbetskraftens värde och ett mervärde. Den arbetskraft, som såldes för en bestämd tidsperiod, en dag, en vecka o.s.v., har nämligen mindre värde än den själv frambringar under samma tidsperiod. Men arbetaren har fått betalt för sin varas bytesvärde och har sålt dess bruksvärde - som fallet är vid varje köp och försäljning.
Att denna säregna vara, arbetskraften, har det egenartade bruksvärdet att leverera arbete, alltså att skapa värde, det kan inte påverka varuproduktionens allmänna lagar. När man i produktvärdet inte bara återfinner det värde, som är utbetalt i arbetslöner, utan dessutom ett mervärde, så innebär detta inte något övergrepp mot säljaren utan beror endast på att köparen har förbrukat den inköpta varan.
Varubytets lag förutsätter likhet endast mellan varornas bytesvärden. Den förutsätter t.o.m. på förhand, att varorna har olika bruksvärde, och lagen har överhuvud ingenting att göra med varornas förbrukning, som börjar först sedan handeln är avslutad.
Penningens ursprungliga förvandling till kapital sker alltså helt i enlighet med varuproduktionens ekonomiska lagar och med den därav härledda äganderätten. Men trots detta blir resultaten:
1. att produkten tillhör kapitalisten, inte arbetaren;
2. att värdet av denna produkt inte bara innehåller värdet av det satsade kapitalet utan också ett mervärde, som har kostat arbetaren arbete, men som inte har kostat kapitalisten någonting och ändå blir kapitalistens rättmätiga egendom;
3. att arbetaren har vidmakthållit sin arbetskraft och kan sälja den på nytt, om han finner en köpare.
Den enkla reproduktionen är endast en periodisk upprepning av den första transaktionen. Varje gång den upprepas, blir pengar ständigt på nytt förvandlade till kapital. Det sker alltså inget brott mot lagen; den får tvärtom tillfälle att varaktigt göra sig gällande.
"När flera bytesoperationer följer efter varandra, blir den sista inget annat än en representant för den första."[796*]
Som vi har sett, är redan den enkla reproduktionen tillräcklig för att ge den första transaktionen - penningens förvandling till kapital - en helt annan karaktär, än om vi uppfattat den som en isolerad företeelse.
"Bland dem, som delar nationalinkomsten, får den ena parten (arbetarna) varje år ny rätt därtill genom nytt arbete, medan den andra parten (kapitalisterna) redan på förhand har tillägnat sig en permanent rätt därtill genom ursprungligt arbete."[796a*]
För övrigt är det ju inte endast på arbetslivets område, som förstfödslorätten gör underverk.
Det gör inte heller något till saken, om den enkla reproduktionen ersättes av reproduktion i utvidgad skala, av ackumulation. I första fallet slösar kapitalisten bort hela mervärdet, medan han i det senare fallet manifesterar sitt medborgaransvar genom att endast förbruka en del och göra kapital av resten.
Mervärdet är kapitalistens egendom, det har aldrig tillhört någon annan. Då han satsar det i produktionen, förskotterar han ur sina egna fonder, precis på samma sätt som då han första gången uppträdde på varumarknaden. Att värdet denna gång härstammar från hans arbetares obetalda arbete, har absolut inget med saken att göra. Om arbetaren B sysselsättes med hjälp av det mervärde, som arbetaren A har frambragt, så har för det första A levererat detta mervärde, utan att man lurat honom på ett enda öre i det riktiga priset på hans vara, och för det andra så angår denna affär alls inte B. Allt vad B begär och har rätt att begära, är att kapitalisten betalar honom värdet av hans arbetskraft.
"Bägge parter vann på affären: arbetaren, emedan man förskotterat honom hans arbetes frukter" (läs: andra arbetares obetalda arbete), "innan det fullbordats" (läs: innan hans eget burit frukt); "mästaren, emedan denne arbetares arbete var värt mera än hans lön" (läs: producerade mera värde än lönens).[796b*]
Visserligen ter sig saken helt annorlunda, om vi studerar den kapitalistiska produktionen under dess oavbrutna förnyelse och fäster uppmärksamheten inte på den enskilde kapitalisten och den enskilde arbetaren utan på kapitalistklassen och arbetarklassen i dess helhet. Men då måste vi också anlägga en måttstock, som är helt främmande för varuproduktionen.
I varuproduktionen står endast oavhängiga köpare och säljare mot varandra. Deras ömsesidiga förbindelse är avslutad, så snart det ingångna avtalet är uppfyllt. Om handeln återupptas, sker det genom ett nytt avtal, som inte har något att göra med det föregående, och det är en ren tillfällighet, om samma köpare och säljare träffas på nytt.
Om varuproduktionen eller någon företeelse, som har med den att göra, skall bedömas efter sina egna ekonomiska lagar, så måste vi betrakta varje bytestransaktion för sig, utan något som helst sammanhang med den närmast föregående eller den närmast efterföljande. Och då köp och försäljningar endast avslutas mellan enskilda individer, måste man undvika att däri söka relationer mellan hela samhällsklasser.
Hur lång rad av periodiska reproduktioner och ackumulationer det för tillfället fungerande kapitalet än må ha genomgått, så bevarar det alltjämt sin ursprungliga renhet. Så länge man i varje enskild bytestransaktion tillämpar byteslagarna, kan sättet för besittningstagandet helt förändras, utan att den äganderätt, som beror på varuproduktionen, på något sätt beröres av det. Samma äganderätt, som var gällande på den tiden, då produkten ännu tillhörde producenterna och dessa endast kunde berika sig genom sitt eget arbete och endast kunde byta lika värden, gäller ännu i den kapitalistiska epoken, då den samhälleliga rikedomen i ständigt stigande grad tillfaller dem, som är i den ställningen, att de ständigt på nytt kan tillägna sig andras obetalda arbete.
Detta resultat blir oundvikligt, så snart arbetaren själv fritt säljer arbetskraften som en vara. Men det är också först från denna tidpunkt, som varuproduktionen blir allmän och typisk produktionsform, och från samma tidpunkt tar produktionen sikte på försäljning, medan all rikedom som produceras ingår i cirkulationen. Först då lönarbetet har blivit grundvalen för varuproduktionen, får den herravälde över hela samhället; men först då kan den också utveckla hela sin dolda kraft. Att säga, att lönarbetet förfalskar varuproduktionen, är detsamma som att säga, att om varuproduktionen skall förbli oförfalskad, så får den inte utvecklas. I samma utsträckning som den i enlighet med sina inre lagar utvecklas till kapitalistisk produktion, i samma utsträckning slår varuproduktionens egendomslagar om till lagar för kapitalistisk äganderätt. Man måste därför beundra Proudhons[CLXXII*] fiffighet, när han vill avskaffa den kapitalistiska äganderätten genom att mot den sätta upp - varuproduktionens eviga äganderättslagar.
Vi har sett, att t.o.m. vid enkel reproduktion allt satsat kapital, på vilket sätt det än må vara förvärvat från början, förvandlas till ackumulerat kapital eller kapitaliserat mervärde. Men i produktionens oavbrutna ström blir allt ursprungligt kapital av försvinnande liten storlek i jämförelse med det ackumulerade kapitalet eller det mervärde eller den merprodukt, som förvandlats till kapital, detta oavsett huruvida kapitalet verkar under ledning av den kapitalist, som har ackumulerat det, eller under någon annans ledning. Den politiska ekonomin framställer därför gärna allt kapital som "ackumulerad rikedom" (förvandlat mervärde eller intäkt), "som på nytt användes till produktion av mervärde",[797*] eller kapitalisten som "ägare till merprodukt".[798*] Samma åsikt framträder, fast i annan form, i uttrycket, att allt existerande kapital är ackumulerad eller kapitaliserad ränta, ty räntan är endast en liten del av mervärdet.[799*]
Innan vi övergår till en närmare behandling av ackumulationen eller mervärdets återförvandling till kapital, måste vi undanröja en tvetydighet, som den klassiska ekonomin bär ansvaret för.
De varor, som kapitalisten med en del av mervärdet köper för sin egen konsumtion, fungerar inte som produktions- eller värdeökningsmedel. Inte heller är det arbete, som han köper för att tillfredsställa sina naturliga och sociala behov, produktivt arbete. När han köper sådana varor och sådant arbete, förbrukar han mervärdet som inkomst i stället för att förvandla det till kapital. Som Hegel så riktigt påpekar, gick den gammaladliga åskådningen ut på att "förbruka vad som finns" [137], att skryta med lyx, speciellt med en stor skara sysslolösa tjänare. Gentemot denna livsstil var det synnerligen viktigt för den borgerliga ekonomin att predika kapitalackumulationen som den främsta medborgarplikten och att outtröttligt upprepa: man kan inte ackumulera, om man förbrukar hela sin inkomst i stället för att använda en god del därav till inköp av fler produktiva arbetare, som inbringar mer än de kostar. Å andra sidan måste den borgerliga ekonomin polemisera mot den allmänna vanföreställningen, som förväxlar kapitalistisk produktion med skattbildning[800*] och som därför tror, att ackumulerad rikedom är rikedom, som bevarats i sin ursprungliga form, alltså rikedom som undandras omsättningen och räddas undan förbrukningen. Men att låsa in pengarna vore raka motsatsen till att låta dem självföröka sig som kapital, och varuackumulation i skattbildningssyfte vore rena dårskapen.[800a*] När varor hopsamlas i stora mängder, beror det på en stockning i omsättningen eller på överproduktion.[801*]
Den populära föreställningen blandar ofta ihop kapitalackumulationen, som är en produktionsprocess, med två andra ekonomiska fenomen: dels de hopade nyttigheter, som tillhör de rikas konsumtionsfond och endast långsamt förbrukas, dels uppläggandet av förråd eller resurser, ett fenomen som förekommer i alla produktionssätt och som vi i korthet skall dröja vid, då cirkulationsprocessen analyseras.[CLXXIII*]
Såtillvida har alltså den klassiska ekonomin rätt, när den betonar, att ackumulationens karakteristiska kännetecken är, att merprodukten skall förbrukas av produktiva arbetare i stället för att förbrukas improduktivt. Men på denna punkt börjar också villfarelserna. Adam Smith har gjort det till en modesak att framställa ackumulationen uteslutande som produktiva arbetares förbrukning av merprodukten, mervärdets kapitalisering som dess förvandling till arbetskraft rätt och slätt. Låt oss t.ex. höra, vad Ricardo säger:
"Man måste förstå, att ett lands alla produkter konsumeras. Men det gör den största tänkbara skillnad, om de konsumeras av sådana, som reproducerar ett annat värde, eller av sådana som inte reproducerar någonting. När vi säger, att intäkterna sparas och lägges till kapitalet, så menar vi, att den del som säges gå till kapitalet förbrukas av produktiva och inte av improduktiva arbetare. Ingen villfarelse kan vara större än den att inbilla sig, att kapitalet förökas genom att inte förbrukas."[802*]
Ingen villfarelse kan vara större än den efter Adam Smith av Ricardo och alla efterföljare tanklöst upprepade, att "den del av intäkten, som säges gå till kapitalet, förbrukas av produktiva arbetare". Enligt denna uppfattning skulle allt mervärde, som förvandlas till kapital, bli variabelt kapital. Det delas i stället, liksom det ursprungligen satsade värdet, i konstant och variabelt kapital, i produktionsmedel och arbetskraft. Det är i form av arbetskraft det variabla kapitalet existerar inom produktionsprocessen. Under processens förlopp förbrukas arbetskraften av kapitalisten. Under sin verksamhet - arbetet - förbrukar den produktionsmedel. Samtidigt förvandlas de pengar, som kapitalisten har använt för inköp av arbetskraft, till livsmedel, som förtäres, inte av "det produktiva arbetet" utan av "den produktive arbetaren". Genom en alltigenom felaktig analys kommer Adam Smith till det absurda resultatet, att fastän allt individuellt kapital är uppdelat i konstant och variabelt kapital, så skulle det samhälleliga kapitalet upplösas i endast variabelt kapital eller förbrukas endast i form av utbetalda arbetslöner. En textilfabrikör förvandlar t.ex. 2.000 p.st. till kapital. En del av pengarna investerar han i inköp av vävare, resten i ullgarn, maskiner o.s.v. Men de kapitalister, som han har köpt ullgarn och maskiner av, betalar ut en del av pengarna för arbete o.s.v., tills hela summan 2.000 p.st. förbrukats i utbetalda arbetslöner, medan alla de produkter som de 2.000 p.st. representerar förbrukas av produktiva arbetare. Tyngdpunkten i detta resonemang ligger, som man ser, i orden "och så vidare", som skickar oss från Pontius till Pilatus (utan att låta oss skåda den kapitalist, i vars händer det konstanta kapitalet, d.v.s. värdet av produktionsmedlen, slutligen hamnar.)[CLXXIV*] I själva verket avbryter Adam Smith undersökningen, just när svårigheterna börjar.[803*] Så länge man håller sig till årsproduktionens summa, är den årliga reproduktionsprocessen lätt att förstå. Men alla årsproduktionens beståndsdelar måste ut i marknaden, och där börjar svårigheterna. De enskilda kapitalens och de personliga inkomsternas rörelser blandas med varandra och försvinner i ett allmänt kretslopp - den samhälleliga rikedomens cirkulation - som verkar förvirrande och ger undersökningen mycket invecklade uppgifter att lösa. I andra bokens tredje avdelning skall jag ge en analys av det verkliga förhållandet. - Det är fysiokraternas stora förtjänst, att de i sin "Tableau économique" [138] för första gången har gjort ett försök att ge en bild av årsproduktionen, sådan den uppträder i cirkulationen.[804*]
För övrigt är det självklart, att den politiska ekonomin inte har underlåtit att i kapitalistklassens intresse utnyttja Adam Smiths sats: att hela den delen av nettoprodukten, som förvandlas till kapital, förtäres av arbetarklassen.
I förra kapitlet betraktade vi mervärdet resp. merprodukten endast som kapitalistens individuella konsumtionsfond, i detta kapitel hittills endast som en ackumulationsfond. Det är emellertid varken det ena eller det andra utan bägge delarna samtidigt. En del av mervärdet förtäres av kapitalisten såsom reveny,[805*] en annan del användes som kapital eller ackumuleras.
Om mervärdets mängd är given, beror ackumulationens storlek uppenbarligen på hur mervärdet uppdelas i konsumtionsfond och ackumulationsfond, i reveny och kapital. Ju större den ena delen är, desto mindre blir den andra. Om alla andra förhållanden förblir oförändrade, beror ackumulationens storlek på det förhållande, vari denna fördelning sker. Men det är mervärdets ägare, kapitalisten, som gör denna fördelning. Den är alltså hans viljeakt. Den del av den inhöstade tributen, som han ackumulerar, säger man att han sparar, eftersom han inte förtär den, d.v.s. emedan han utövar sin funktion som kapitalist, nämligen funktionen att berika sig.
Endast såsom personifierat kapital har kapitalisten ett historiskt värde och den historiska existensrätt, som enligt den spirituelle Lichnowski "inget datum inte har". [139] Endast i den mån han fyller denna funktion, är han själv en tillfällig nödvändighet, framvuxen ur det kapitalistiska produktionssättets tillfälliga nödvändighet. Men då är inte heller bruksvärdet och den personliga förbrukningen, utan bytesvärdet och värdeökningen hans avgörande motiv. Som fanatisk anhängare av värdeökning tvingar han hänsynslöst mänskligheten att producera för produktionens egen skull och därmed också till att utvidga samhällets produktivkrafter och till att skapa de materiella produktionsbetingelser, som allena kan bilda det verkliga underlaget för en högre samhällsform, vars grundprincip är varje enskild människas fullständiga och fria utveckling. Endast som personifikation av kapitalet är kapitalisten respektabel. I denna egenskap har han samma absoluta ha-begär som skattsamlaren. Men det, som hos den senare framstår som en individuell mani, är hos kapitalisten en verkan av samhällsmekanismen, i vilken han bara är ett kugghjul. Den kapitalistiska produktionens utveckling nödvändiggör, att det kapital, som användes i det enskilda företaget, ständigt växer, och konkurrensen påtvingar varje individuell kapitalist den kapitalistiska produktionens inre lagar, som om de vore yttre tvångslager. Den tvingar honom till att ständigt öka sitt kapital för att bevara det, men han kan endast öka det genom fortsatt ackumulation.
För såvitt han i hela sin verksamhet endast är en funktion av det kapital, som i honom har fått vilja och medvetande, betraktar han sin privata förbrukning som en stöld från sitt kapitals ackumulation, alldeles som i den italienska bokföringen privatutgifter figurerar på kapitalistens debetsida såsom en skuld till kapitalet. Ackumulation betyder erövring av den samhälleliga rikedomens värld. Samtidigt som den ökar mängden av det exploaterade människomaterialet, utvidgar den också kapitalistens direkta och indirekta herravälde.[806*]
Men arvsynden verkar överallt. Med utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet, av ackumulationen och av rikedomen, upphör kapitalisten till slut att vara endast förkroppsligat kapital. Han känner en "mänsklig sympati" [140] för sin egen Adam och blir så civiliserad, att han förlöjligar svärmeriet för askes som en gammaldags skattsamlarfördom. Medan den klassiske kapitalisten brännmärker den individuella konsumtionen såsom en synd mot hans funktion och som "avhållsamhet" från ackumulation, är den moderniserade kapitalisten i stånd att uppfatta ackumulationen som "försakelse" av sina njutningar.
"Ack, tvenne
själar bo i detta bröst
och vilja skilda banor vandra!" [141][CLXXV*]
I det kapitalistiska produktionssättets historiska begynnelse - och varje kapitalistisk uppkomling genomgår individuellt detta historiska stadium - härskar girighet och ha-begär som absoluta lidelser. Men den kapitalistiska produktionens framsteg skapar inte bara en ny värld av njutningar. Den öppnar också med kreditväsen och spekulation tusen källor till plötslig rikedom. På ett visst utvecklingsstadium blir ett konventionellt slöseri, som samtidigt är en exponering av rikedom och därför ett kreditmedel, dock en affärsmässig nödvändighet för den "olycklige" kapitalisten. Lyxen ingår i kapitalets representationskostnader. Dessutom berikar sig kapitalisten inte som skattsamlaren i förhållande till sitt eget personliga arbete och sin sparsamhet, utan i stället i samma grad som han utsuger främmande arbetskraft och tvingar arbetaren att försaka alla livets njutningar. Ehuru kapitalistens slöseri alltså aldrig har samma öppna karaktär som den elegante feodalherrens, i det att smutsig girighet och ängslig beräkning alltid lurar i bakgrunden, ökar dock hans slöseri i takt med hans ackumulation, utan att de behöver begränsa varandra. Därmed utvecklas i kapitalistens bröst en Faust-konflikt mellan ackumulationsdrift och njutningsdrift.
"Industrin i Manchester", säger dr Aikin i en skrift, som utkom 1795, "kan uppdelas i fyra perioder. Under den första var fabrikanterna tvungna att arbeta hårt för sitt uppehälle."
De berikade sig speciellt genom att bestjäla de föräldrar, som satte sina barn i lära hos dem och fick punga ut med en högt tilltagen ersättning, medan lärlingarna uthungrades. Å andra sidan var genomsnittsprofiten låg, och ackumulationen krävde stor sparsamhet. De levde som skattsamlare och förtärde inte på långt när ens räntorna på sitt kapital.
"Under den andra perioden hade de börjat samla små förmögenheter men arbetade lika hårt som förut", ty, som varje slavdrivare vet, kostar det arbete att exploatera arbete, "och de levde lika enkelt och sparsamt som förut ... Under den tredje perioden började lyxen, och omsättningen ökade genom att man sände ut ryttare" (beridna handelsresande) "som tog upp order i alla marknadsstäder i kungariket. Det är sannolikt, att det före 1690 fanns få eller inga kapitalister, som i industrin hade förvärvat kapital över 3- à 4.000 p.st. Men vid denna tid eller något senare hade industriidkarna redan ackumulerat kapital och började bygga hus av sten i stället för av trä eller tegel ... Ännu i början av 18:e århundradet blev en Manchesterfabrikant föremål för grannarnas speglosor och huvudskakningar, om han satte fram ett glas utländskt vin för sina gäster."
Före maskinernas införande kostade en fabrikant aldrig på sig mer än 6 pence för ett glas punsch och 1 penny för en rulle tobak, när han någon kväll satt på puben tillsammans med sina kolleger. Först år 1758 såg man "en i affärsverksamhet verkligen sysselsatt person med eget ekipage" - och det bildade epok.
"Den fjärde perioden" - sista tredjedelen av 18:e århundradet - "är den stora lyxens och slöseriets tid, då man levde högt på en handel, som omspände hela Europa, med handelsresande och varulager i varje provins."[807*]
Vad skulle den gode dr Aikin säga, om han finge återuppstå i det nutida Manchester?
Ackumulera, ackumulera! Det är Moses och profeterna. [142] "Det är sparsamheten, inte arbetsamheten (industry), som är den omedelbara orsaken till kapitalackumulationen. Men arbetet levererar förstås det material, som sparsamheten ackumulerar."[808*] Alltså spara, spara, d.v.s. återförvandla största möjliga del av mervärdet eller merprodukten till kapital! Ackumulera för ackumulationens skull, producera för produktionens skull - i denna formel uttalade den klassiska ekonomin bourgeoisiperiodens historiska uppgift. Den gjorde sig inte några illusioner beträffande rikedomens födslovåndor,[809*] men vad tjänar det till att klaga över en historisk nödvändighet?
Om den klassiska ekonomin betraktar proletären endast som en maskin för produktion av mervärde, så ser den i kapitalisten endast en maskin för detta mervärdes förvandling till kapital. Den tar hans historiska mission på djupaste allvar. För att skydda sin gunstling från den olycksaliga konflikten mellan njutningslystnad och ha-begär förfäktade Malthus i början av detta århundrade en arbetsdelning, som anvisade de kapitalister, som verkligen var sysselsatta i produktionen, uppgiften att ackumulera, medan de övriga delägarna i mervärdet, jordaristokraterna, statens och kyrkans ämbetsmän, fick uppgiften att förslösa. Det är av den största betydelse, säger han, att
"hålla isär passionen för utgiften och passionen för ackumulation (the passion for expenditure and the passion for accumulation)".[810*]
De herrar kapitalister, som för längesen hade blivit goddagspiltar och världsmän, protesterade i högan sky. Vad är meningen? ropade en av deras talesmän, en anhängare av Ricardo. Predikar herr Malthus höga jordräntor, högre skatter o.s.v., för att de improduktiva konsumenterna skall sporra industriidkarna till flit och sparsamhet? Visserligen bör parollen vara: produktion, produktion i ständigt stigande skala,
"men ett sådant tillvägagångssätt skulle mera hämma än sporra produktionen. Det är f.ö. inte rättvist (nor is it quite fair) att på detta sätt hålla ett antal människor i sysslolöshet endast för att sporra andra, vilkas karaktär är sådan, att man kan räkna med (who are likely, from theirs characters) att de skall utföra sin verksamhet framgångsrikt, bara man kan tvinga dem att fungera."[811*]
Lika orimligt som han finner det vara att sporra industriidkaren till ackumulation genom att skumma bort grädden på mjölken för honom, lika nödvändigt anser han det vara, att arbetarens lön begränsas till ett minimum "för att hålla honom arbetsam". Han söker inte heller ett ögonblick dölja, att hemligheten med profiten är, att man tillägnar sig främmande, obetalt arbete.
"Ökad efterfrågan på arbete från arbetarnas sida betyder ingenting annat än att de är beredda att ta för sig mindre av sin egen produkt och lämna en större del därav åt företagarna; och om man säger, att detta genom minskad konsumtion" (från arbetarnas sida) "framkallar överproduktion, så kan jag nöja mig med att svara, att detta är det samma som hög profit."[812*]
Denna lärda tvist om hur det byte, som rövas från arbetaren, skall ur ackumulationens synpunkt bäst fördelas mellan verksamma kapitalister och lata jordägare o.s.v., förstummades vid julirevolutionens utbrott (1830). Kort därefter lät arbetarna i Lyon stormklockan ljuda, och de engelska jordproletärerna släppte den röde hanen lös. På denna sidan Kanalen grasserade owenismen, på den andra sidan dominerade st. simonismen och fourierismen. Vulgärekonomins tid var kommen. Den grep tillfället och publicerade en doktrin, avsedd att rädda samhället.[CLXXVI*] Precis ett år, innan Nassau W. Senior i Manchester hade upptäckt, att profiten (inklusive räntan) är produkten av den "sista, tolfte timmen", hade han meddelat mänskligheten en annan upptäckt. "Jag ersätter", förkunnade han högtidligt, "ordet kapital som produktionsinstrument betraktat med ordet abstinens."[813*] Ett oöverträffat prov på vulgärekonomins "upptäckter"! En ekonomisk kategori ersättes med en sykofantisk fras. Det är allt.
"Då vilden tillverkar en båge", docerar Senior, "så utövar han industriell verksamhet, men han praktiserar inte abstinens." Detta förklarar för oss, hur och varför arbetsmedel kunde fabriceras i äldre samhällsförhållanden "utan" kapitalistens "abstinens". "Ju mer samhället utvecklas, desto mer abstinens kräver det"[814*], nämligen abstinens från deras sida, vars verksamhet går ut på att tillägna sig andras arbete och andras arbetsprodukter. Alla betingelser för arbetsprocessen förvandlas till lika många slags abstinens från kapitalistens sida. Om inte all spannmål förtäres utan en del blir utsäde - abstinens från kapitalistens sida! Om vinet får tid att jäsa - abstinens från kapitalistens sida![815*]
Kapitalisten rövar från sin egen Adam, då han "lånar arbetaren produktionsinstrumenten" (!), d.v.s. när han förbinder dem med arbetskraft för att öka sitt kapital i stället för att äta upp ångmaskinerna, bomullen, järnvägarna, gödseln, draghästarna o.s.v., eller enligt vulgärekonomernas naiva föreställning förslösa "deras värde" i form av lyx och andra konsumtionsmedel.[816*] Hur kapitalistklassen egentligen skall bära sig åt med detta, det är en hemlighet, som vulgärekonomin hittills hårdnackat har bevarat. Nog av: världen existerar endast tack vare kapitalistens, denne moderne Vishnu-botgörares[CLXXVII*] självstympning. Inte bara ackumulationen utan redan "bevarandet av kapitalet kräver en oavbruten kraftansträngning för att motstå frestelsen att förtära det".[817*] Den enklaste humanitet bjuder alltså uppenbarligen, att man frigör kapitalisterna från detta martyrium och denna frestelse. Så blev ju nyligen slavägaren i Georgia genom slaveriets avskaffande löst ur det besvärliga dilemmat, om han skulle festa upp den merprodukt, som han hade piskat ur negerslaven, eller delvis återförvandla den till flera negrer och mera jord.
Inte endast enkel reproduktion utan också reproduktion i utvidgad skala förekommer i de mest olika samhällsformer, om också i olika omfattning. Det produceras och konsumeras oupphörligen mer och mer, och som följd därav blir också ständigt fler produkter förvandlade till produktionsmedel. Men denna process uppträder inte som ackumulation av kapital och därför inte heller som en kapitalistens funktion, så länge inte produktionsmedlen, produkterna och arbetarnas livsmedel antar formen av kapital i förhållande till arbetarna.[818*] Den för några år sedan (1855) avlidne Richard Jones, Malthus' efterträdare som professor i politisk ekonomi vid East Indian College i Haileybury, illustrerar detta förträffligt med hjälp av två viktiga fakta. Då huvuddelen av det indiska folket består av bönder, som är självständiga småproducenter, framträder deras produkter, deras arbets- och livsmedel "inte som en fond, hopsparad av främmande intäkter, och som därför inte heller har genomlöpt någon föregående ackumulationsprocess."[819*] I de provinser, där det engelska herraväldet ännu inte har upplöst det gamla samhällssystemet, arbetar däremot de jordlösa arbetarna för överklassen, som inhöstar en del av jordbrukets merprodukt som tribut eller jordränta. En del av denna produkt förbrukas direkt av överklassen, medan en annan del förvandlas av arbetarna till lyxföremål och andra konsumtionsvaror, som överklassen förbrukar, och resten användes till att avlöna de arbetare, som själva äger sina arbetsredskap. Produktion och reproduktion i utvidgad skala går här sin gilla gång utan inblandning av detta moderna helgon, denna riddare av den sorgliga skepnaden, den "abstinente" kapitalisten.
Om vi förutsätter, att mervärdet fördelas i ett bestämt förhållande mellan tillskottskapital och reveny, så beror uppenbarligen det ackumulerade kapitalets storlek av mervärdets absoluta storlek. Antar vi, att 80 % kapitaliseras och 20 % förtäres, så belöper sig det ackumulerade kapitalet till 2.400 p.st. eller 1.200 p.st. vid ett mervärde på 3.000 resp. 1.500 p.st. Som följd härav kommer alla de faktorer, som påverkar mervärdets storlek, att också i motsvarande grad påverka ackumulationens storlek. Dessa omständigheter har utförligt behandlats i kapitlen om produktionen av mervärde. Vi återvänder till dem nu, endast i den mån de ger oss nya synpunkter på ackumulationen.
Man torde erinra sig, att mervärdekvoten är direkt beroende av arbetskraftens exploateringsgrad. Den politiska ekonomin fäster så stort avseende vid detta, att den emellanåt blandar ihop ökad produktivitet med ökad exploatering av arbetskraften, vad beträffar dessa faktorers inverkan på ackumulationen.[820*] I avsnitten om mervärdets produktion förutsatte vi alltid, att arbetslönen åtminstone motsvarade arbetskraftens värde. Arbetslönens våldsamma nedpressande under detta värde spelar emellertid en så viktig roll, att vi ett ögonblick måste uppehålla oss därvid. Inom vissa gränser kan nämligen arbetarens nödvändiga konsumtionsfond faktiskt förvandlas till en ackumulationsfond för kapitalet.
"Arbetslönen", säger J. St. Mill, "har ingen produktivkraft; den är priset för en produktivkraft. Arbetslönen bidrar inte vid sidan av själva arbetet till varuproduktionen, lika litet som priset på själva maskineriet; Om arbete kunde erhållas utan köp, så vore arbetslönen överflödig."[821*]
Men om arbetarna kunde leva av luft, så vore de inte till salu till något pris. Kostnaden noll är alltså en gräns i matematisk mening, alltid omöjlig att nå, men alltid möjlig att närma sig. Det är kapitalets ständiga tendens att trycka ner arbetslönen till denna gräns.
En skriftställare från 18:e århundradet, författaren till "Essay on Trade and Commerce", som jag ofta citerat, förråder endast det engelska kapitalets innersta hemlighet, när han förklarar, att det är Englands historiska uppgift att trycka ner den engelska arbetslönen till den franska och holländska nivån.[822*] Han säger bl.a. helt troskyldigt:
"Men om våra fattiga" (jargong för ordet arbetare) "vill leva i lyx ... måste deras arbete naturligtvis bli dyrare ... Man behöver bara se den hårresande massa överflödsvaror (heap of superfluities), som våra manufakturarbetare förbrukar, såsom brännvin, gin, te, socker, utländska frukter, starköl, tryckt linneväv, snus, röktobak etc."[823*]
Han citerar en skrift av en fabrikant från Northamptonshire, som skelar upp mot himlen och klagar:
"Arbete är en hel tredjedel billigare i Frankrike än i England, ty de franska fattiga arbetar hårt och lever enkelt, vad beträffar både föda och kläder. Deras vanliga föda är bröd, frukter, kål, rötter och torkad fisk. De äter sällan kött och, när vetet är dyrt, mycket litet bröd."[824*] "Vartill ytterligare kommer", fortsätter essayisten, "att deras dryck består av vatten och andra svaga drycker, så att de i själva verket förbrukar häpnadsväckande litet pengar ... Ett sådant sakernas tillstånd är säkerligen svårt att åstadkomma, men att det inte är alldeles omöjligt, det bevisar förhållandena i Frankrike och Holland."[825*]
Nu (1873) har vi kommit betydligt längre tack vare den internationella konkurrens, som det kapitalistiska produktionssättets utveckling åstadkommit mellan alla världens arbetare. Nu handlar det inte om att pressa ner de engelska lönerna till kontinentens nivå utan om att i en närmare eller fjärmare framtid få ner de europeiska lönerna på den kinesiska nivån. Det är det perspektiv, som mr Stapleton, medlem av parlamentet, i ett valföredrag målar upp om arbetets pris i framtiden. "Om Kina blir ett stort industriland", sade mr Stapleton, "kan jag inte förstå hur Europas industriarbetare skulle kunna hålla ut i kampen utan att stiga ner till sina konkurrenters nivå." (Notis i "Times" den 3 sept. 1873.)[CLXXVIII*]
Två årtionden senare än den ovan citerade "Essay" (av 1770) följdes samma människovänliga linje av en amerikansk humbug, den adlade yankeen Benjamin Thomson (alias lord Rumford), till både Guds och människors välbehag. Hans "Essays" är en kokbok med recept av alla slag för att ersätta arbetarnas vanliga, dyra mat med surrogat. Ett av denne sällsamme "filosofs" mest lyckade recept är följande:
"5 pund korn, 5 pund majs, för 3 pence sill, 1 penny salt, 1 penny ättika, 2 pence peppar och kryddor - summa 203/4 pence, som ger 64 portioner soppa, ja med genomsnittspriset på spannmål kan kostnaden pressas ner till 1/4 pence per person.[826*]
Med den kapitalistiska produktionens framsteg har varuförfalskningen gjort Thomsons ideal överflödiga.[827*]
I slutet av 18:e och början av 19:e århundradet hade de engelska arrendatorerna och godsägarna lyckats framtvinga den absoluta minimilönen genom att betala lantarbetarna en arbetslön under minimum och resten i form av fattigunderstöd. Under denna "gamla goda tid" hade de engelska lantjunkarna ännu rätt att fastställa "lagliga" lönetariffer för lantarbetet. Ett exempel på den burleska humor, som härvid praktiserades:
"När lantjunkarna (squires) fastställde lönerna för Speenhamland 1795, hade de just ätit middag och ansåg tydligen, att arbetarna inte behövde någon sådan ... De beslöt, att veckolönen skulle vara 3 sh. pr man, om en kaka bröd på 8 pund 11 ounces kostade 1 shilling, och lönen skulle stiga i takt med brödpriset, tills kakan kostade 1 sh. 5 pence. Så snart brödpriset stigit ytterligare, skulle lönen proportionsvis minska, tills brödpriset uppnått 2 sh., och då skulle varje arbetskarl klara sig med 1/5 mindre mat än förut."[828*]
Inför överhusets undersökningskommitté år 1814 tillfrågades en viss A. Bennet, stor arrendator, fredsdomare, fattighusföreståndare och lönereglerare:
"Existerar det något förhållande mellan dagsverkets värde och arbetarens fattigunderstöd?" Svar: "Ja, varje familjs veckoinkomst kompletteras utöver det nominella beloppet, så att den motsvarar en brödranson av 8 pund 11 ounces samt 3 pence pr individ ... Vi anser denna portion tillräcklig för en veckas uppehälle åt varje person i familjen, och de 3 pence är avsedda till kläder. Om kommunen (die Pferrei = pastoratet) föredrar att själv hålla kläder, dras dessa 3 pence ifrån. Denna praxis råder inte bara i hela västra delen av Wiltshire utan, enligt min uppfattning, i hela landet."[829*] "Det är på detta sätt", utropar en borgerlig skriftställare från denna tid, "som arrendatorerna i åratal har förödmjukat en aktningsvärd klass av sina landsmän genom att tvinga dem att ta sin tillflykt till fattighuset ... Arrendatorerna har ökat sina egna vinster, samtidigt som de hindrat arbetarna att ackumulera ens den oumbärligaste konsumtionsfond."[830*]
Vilken roll det direkta röveriet från arbetarnas nödvändiga konsumtionsfond nu för tiden spelar för bildandet av mervärde och därmed för kapitalets ackumulationsfond, har t.ex. den s.k. hemindustrin (se kap. 13, nr 8 d) visat. Ytterligare fakta följer i detta avsnitt.
Den del av det konstanta kapitalet, som består av arbetsmedel, måste visserligen alltid vara tillräcklig för att sysselsätta det antal arbetare, som motsvarar anläggningens storlek, men därav följer inte, att det konstanta kapitalet nödvändigtvis måste ökas i samma förhållande som den sysselsatta arbetsmängden. I en fabriksanläggning levererar t.ex. 100 arbetare på 8 timmar 800 arbetstimmar. Om kapitalisten vill öka denna summa med hälften, kan han anställa ytterligare 50 arbetare, men då måste han också satsa nytt kapital inte bara för löner utan också för arbetsmedel. Men han kan också låta de förra 100 arbetarna arbeta 12 timmar i stället för 8, och då är de redan befintliga arbetsmedlen tillräckliga, låt vara att deras förslitning går fortare. På detta sätt kan merprodukten och mervärdet, varpå ackumulationen beror, ökas genom bättre utnyttjande av arbetskraften utan motsvarande ökning av det konstanta kapitalet.
I den extraktiva industrin, t.ex. gruvorna, utgör råvarorna inte någon del av kapitaltillskottet. Arbetsobjektet är här inte en produkt av föregående arbete utan gratis skänkt av naturen, som t.ex. malmer, stenkol, sten o.s.v. Här består det konstanta kapitalet nästan uteslutande av arbetsmedel, som mycket väl kan uthärda ett ökat arbetskvantum (dag- och nattskift t.ex.). Under i övrigt oförändrade förhållanden kommer emellertid produktmängden och dess värde att stiga i direkt proportion till det använda arbetet. De ursprungliga producenterna, samtidigt också de ursprungliga skaparna av allt kapital, människan och naturen, samverkar här alldeles som på produktionens första dag. Tack vare arbetskraftens tänjbarhet utvidgas ackumulationen, utan att det konstanta kapitalet i förväg har ökats.
Inom jordbruket kan man inte odla upp nya arealer utan att förbruka mera utsäde och gödningsämnen. Men sedan man gjort dessa utlägg, åstadkommer den rent mekaniska bearbetningen av jorden en fantastisk inverkan på produktmängden. Om ett oförändrat antal arbetare presterar en större arbetsmängd, ökas sålunda fruktbarheten, utan att nya tillskott av arbetsmedel erfordras. Det är återigen människornas direkta inverkan på naturen, som verkar som en omedelbar källa till ökad ackumulation, utan att nytt kapital tillsättes.
I den egentliga industrin slutligen nödvändiggör varje ökning av arbetsmängden en motsvarande ökning av råmaterialet, men inte nödvändigtvis även av arbetsmedlen. Då den extraktiva industrin och jordbruket förser förädlingsindustrin med råvaror både for dess egna produkter och dess arbetsmedel, drar också industrin fördel av den produktmängd, som jordbruk och bergshantering kan frambringa utan motsvarande ökning av det satsade kapitalet.
Resultatet är, att kapitalet genom att lägga under sig de bägge ursprungliga källorna till rikedom, arbetskraften och jorden, får en expansiv kraft, som sätter det i stånd att utvidga ackumulationen utöver de gränser, som dess egen storlek utstakat, och som bestämmes av värdet och mängden av de produktionsmedel, som redan är producerade och i vilka kapitalet existerar.
En annan viktig faktor i kapitalets ackumulation är det samhälleliga arbetets produktivitetsgrad.
Med arbetets produktivkraft växer produktmassan, som representerar ett visst värde, alltså även ett mervärde av viss given storlek. Vid oförändrad eller till och med fallande mervärdekvot ökar därför merproduktens mängd, om arbetets produktivkraft växer fortare än mervärdekvoten faller. I detta fall kan kapitalisten öka sin konsumtion utan att tillgripa ackumulationsfonden och utan att fördelningen mellan konsumtion och ny kapitalbildning förändras. Ackumulationsfonden kan t.o.m. öka på bekostnad av konsumtionsfonden, samtidigt som varorna produceras så mycket billigare, att kapitalisten har lika stor eller större mängd varor än förut till förfogande för sin personliga konsumtion. Men när arbetets produktivkraft stiger, blir arbetskraften, som vi har sett, ständigt billigare, medan mervärdekvoten växer, t.o.m. om reallönen samtidigt stiger. Arbetslönen ökar aldrig i samma grad som arbetets produktivkraft. Samma variabla kapital kan därför sätta mera arbetskraft och därmed också mera arbete i verksamhet. Samma konstanta kapital framträder i mera produktionsmedel, d.v.s. mera arbetsmedel, råmaterial och hjälpämnen, och det levererar alltså mera material både för varuproduktion och värdebildning samt uppsuger mera arbete än förut. Ackumulationen ökar därför, även om tillskottskapitalets värde förblir oförändrat eller t.o.m. avtar. Reproduktionen utvidgas inte endast materiellt, utan dessutom ökar produktionen av mervärde snabbare än tillskottskapitalets värde.[CLXXIX*]
Utvecklingen av arbetets produktivkraft återverkar också på det ursprungliga kapitalet eller det kapital, som redan är investerat i produktionsprocessen. En del av det verksamma konstanta kapitalet består av arbetsmedel, såsom maskineri o.s.v., som endast förbrukas under längre perioder, och som därpå reproduceras eller ersättes med nya exemplar av samma slag. Men varje år dör en del av dessa arbetsmedel bort eller når slutmålet för sin produktiva verksamhet. Arbetsmedlen befinner sig därför ständigt i ett stadium av successiv reproduktion eller ersättning med nya exemplar av samma slag. Om arbetets produktivkraft har stegrats i de industrigrenar som producerar dessa arbetsmedel - och den stiger oavbrutet som följd av vetenskapens och teknikens ständiga framsteg - så kommer effektivare och i förhållande till prestationsförmågan billigare maskiner, verktyg och apparater i stället för de gamla. Det gamla kapitalet reproduceras i en mera produktiv form, bortsett från de oupphörliga detaljförändringarna i de befintliga produktionsmedlen.
Den andra delen av det konstanta kapitalet, råmaterialet och hjälpämnena, reproduceras kontinuerligt under årets lopp, inom jordbruket i regel en gång om året. Varje förbättring av produktionsmetoderna verkar alltså nästan samtidigt på det nytillkomna kapitalet och på det redan fungerande kapitalet. Varje framsteg inom kemin inte bara mångdubblar antalet nyttiga ämnen och den nyttiga användningen av redan kända, varigenom det växande kapitalets verksamhetsområde utvidgas, utan kemin finner också metoder att nyttiggöra avfallet från produktions- och konsumtionsprocessen och skaffar på så sätt kapitalet nytt råmaterial utan nya kapitalinsatser. Liksom ökad anspänning av arbetskraften leder till bättre utnyttjande av naturrikedomarna, så utgör vetenskap och teknik en expansionskraft hos kapitalet, som är oberoende av det fungerande kapitalets givna storlek. De återverkar samtidigt på den del av originalkapitalet, som skall förnyas. I sin nya form får det utan vederlag del av de samhälleliga framsteg, som gjordes, medan det ännu hade sin gamla form. Visserligen åtföljes denna utveckling av produktivkraften tillika av en partiell värdeminskning av det fungerande kapitalet. I den mån denna värdeminskning blir mera kännbar genom konkurrensen, får arbetarna bära det mesta av följderna, genom att kapitalisterna håller sig skadeslösa genom hårdare exploatering av arbetskraften.
Arbetet överför värdet av de konsumerade produktionsmedlen till produkten. Å andra sidan växer värdet och mängden av de produktionsmedel, som en given arbetsmängd sätter i rörelse, i samma proportion som arbetets produktivitet ökar. Samma arbetsmängd tillför visserligen produkterna samma mängd nyvärde som förut, men det gamla kapitalvärdet, som överföres till produkten, växer med arbetets stigande produktivitet.
Låt oss anta, att en engelsk och en kinesisk bomullsspinnare arbetar lika många timmar och med samma intensitet. Bägge frambringar då på en vecka lika stora värden. Men trots denna likhet är det en oerhörd skillnad mellan värdet av engelsmannens veckoprodukt, producerad medelst en väldig automatisk maskin, och kinesens, som framställts med en spinnrock. Under loppet av den tid kinesen använder för att spinna 1 pund bomull, spinner engelsmannen flera hundra pund. Han överför därför till sin produkt råmaterial, som är flera hundra gånger mera värda och som samtidigt har fått en ny och användbarare form, som sedan åter kan fungera som kapital.
F. Engels skriver: "År 1782 låg de tre senaste årens hela ullproduktion" (i England) "obearbetad på grund av brist på arbetare och hade förblivit liggande, om inte det nyuppfunna maskineriet hade kommit till hjälp och spunnit ullen."[831*] Det materialiserade arbete, som föreligger i form av maskineri, stampar naturligtvis inte nya arbetare ur jorden. Men maskineriet gör det möjligt att produktivt förbruka ullen och uppehåller dessutom det gamla värdet i garnet, allt detta med en mindre mängd levande arbete än förut. Härigenom skapas också förutsättningar och motiv för utvidgad reproduktion av ull. Det är det levande arbetets natur, att det bevarar gammalt värde, samtidigt som det skapar nytt värde. När produktivkraften och ackumulationen ökar, när produktionsmedlen tillväxer i verksamhet, omfång och värde, då bevarar och förevigar också arbetet ett ständigt ökat kapitalvärde i ständigt nya former.[832*] Denna arbetets naturkraft framträder som en självbevarelsedrift hos det kapital, som arbetet är förbundet med, på samma sätt som arbetets samhälleliga produktivkrafter ter sig som kapitalets egenskaper och kapitalistens ständiga tillägnande av merarbete som en kapitalets oavbrutna självförökning. Alla arbetets krafter synes vara kapitalets krafter, liksom varans alla värdeformer framträder som penningformer.
När kapitalet växer, ökas också differensen mellan det kapital, som användes i produktionsprocessen, och det kapital som förbrukas vid framställningen av den enskilda produkten. Med andra ord: värdet och mängden av arbetsmedlen växer - byggnader, maskiner, dragdjur, apparater av olika slag, som gör tjänst under kortare eller längre tid i den oavbrutet pågående produktionsprocessen och som användes, för att man vill uppnå bestämda nyttoeffekter. Dessa arbetsmedel ingår i sin helhet i produktionsprocessen, men deras förslitning sker gradvis, och de överför därför sitt värde gradvis till produkten. I den mån dessa arbetsmedel tjänar som produktbildare utan att tillföra produkten värde - alltså användes helt men konsumeras endast delvis - presterar de, som förut nämnts, samma gratistjänst som naturkrafterna, vatten, luft, ånga, elektricitet o.s.v. När denna gratistjänst från det förgångna arbetet gripes och besjälas av levande arbete, växer den med ackumulationens växande omfång.
Då den förgångna tidens arbete ständigt förkläder sig som kapital, d.v.s. då överskottet av det arbete, som A, B, C o.s.v. har utfört, alltid blir en ickearbetare X:s egendom, överflödar borgare och politiska ekonomer av beröm över de tjänster, som det förgångna arbetet har gjort, och som enligt det skotska geniet MacCulloch t.o.m. borde få sin egen belöning (ränta, profit o.s.v.)[833*] Dessa visa män inbillar sig, att den ständigt växande betydelsen av det förgångna arbetet, som i form av produktionsmedel medverkar i den levande arbetsprocessen, beror på detta arbetes samhälleliga kapitalform, och de förstår inte, att det är det tidigare obetalda arbetet som nu gör tjänst. Den kapitalistiska produktionens praktiska representanter och ideologiska pratmakare kan lika litet tänka sig produktionsmedlen åtskilda från den samhälleliga karaktärsmask, som nu klibbar vid dem, som en slavägare kan tänka sig arbetaren frigjord från karaktären av slav.
Vid en given exploatering av arbetskraften är mervärdemängden bestämd av det antal arbetare, som samtidigt exploateras, och dessa motsvarar, om också i växlande relation, kapitalets storlek. Ju fortare kapitalet alltså växer på grund av successivt ökande ackumulation, desto fortare växer också den värdesumma, som uppdelas i en ackumulationsfond och en konsumtionsfond. Kapitalisten kan därför leva flottare och samtidigt "försaka" mer. Och slutligen verkar alla produktionens drivande krafter starkare, ju större omfång produktionen får och ju större det satsade kapitalet är.
Det framkom under loppet av denna undersökning, att kapitalet inte är en bestämd storlek utan en elastisk del av den samhälleliga rikedomen, och att det oavbrutet varierar med mervärdets uppdelning i reveny och ny kapitalbildning. Det visade sig vidare, att även om det verksamma kapitalets storlek är given, så är den av kapitalet utnyttjade arbetskraften, vetenskapen och jorden (som ekonomiskt omfattar alla arbetsföremål, som finns i naturen utan människans åtgörande), elastiska krafter, som inom vissa gränser ger kapitalet fritt spelrum, oberoende av dess egen storlek. Vi bortsåg i detta sammanhang från alla förhållanden, som beror på cirkulationsprocessen, och som kan ge kapital av samma storlek mycket olika verkningsgrad. Vi förutsatte, att det kapitalistiska produktionssättet förelåg i renodlad form, att den kapitalistiska produktionens begränsningar kvarstod, och vi bortsåg därför från varje planmässig och rationell förbindelse mellan produktionsmedlen och arbetskraften. Den klassiska ekonomin har alltid brukat betrakta det samhälleliga kapitalet som en oföränderlig storhet med en oföränderlig verkningsgrad. Men denna fördom upphöjdes till en fast dogm först genom urbrackan Jeremias Bentham, detta fantasilösa, pedantiska, pladdriga orakel för det 19:e århundradets gemena borgerskap.[834*] Bentham är bland filosoferna, vad Martin Tupper är bland diktarna. Bägge är av en typ, som endast är tänkbar i England.[835*] Om man godtar hans dogm, blir de alldagligaste händelser i produktionsprocessen, som t.ex. dess plötsliga utvidgningar och sammandragningar, fullständigt obegripliga.[836*] Benthams lärosats utnyttjades både av honom själv och av Malthus, James Mill, MacCulloch m.fl. till försvar för kapitalet, i synnerhet för att framställa det variabla kapitalet, den del av kapitalet som omsättes i arbetskraft, som en fast storhet. De materiella ting, varav det variabla kapitalet består, d.v.s. de existensmedel, som det representerar, eller den s.k. lönefonden, blev omgärdad med oöverstigliga naturskrankor och omdiktade till en avgränsad del av den samhälleliga rikedomen. För att sätta i rörelse den del av den samhälleliga rikedomen, som skall fungera som konstant kapital eller, materiellt uttryckt, som produktionsmedel, krävs en bestämd mängd levande arbete. Denna arbetsmängd är beroende av de tekniska förhållandena. Men den arbetsstyrka, som behövs för att leverera denna arbetsmängd, är inte given, ty antalet växlar med exploateringsgraden av varje enskild arbetare. Inte heller arbetskraftens pris är givet, endast en mycket elastisk minimigräns. De fakta, som ligger till grund för denna dogm, är följande: Å ena sidan har arbetaren ingen medbestämmanderätt vid fördelningen av den samhälleliga rikedomen i njutningsmedel för de icke-arbetande och i produktionsmedel. Å andra sidan kan han endast i gynnsamma undantagsfall öka den s.k. lönefonden på bekostnad av de rikas "reveny".[837*]
Till vilka absurda och meningslösa resultat det kan leda, när de kapitalistiska gränserna för lönefonden omdiktas till samhälleliga naturgränser, visar bl.a. professor Fawcetts uttalande:
"Ett lands cirkulerande kapital[838*] är dess lönefond. För att beräkna genomsnittslönen för varje enskild arbetare behöver vi endast helt enkelt dividera detta kapital med antalet sysselsatta arbetare."[839*]
D.v.s. först lägger vi ihop de individuella arbetslöner, som verkligen har utbetalats, och så säger vi att denna addition bildar den värdesumma, som Gud och naturen har bestämt till lönefond. Slutligen dividerar vi denna summa med antalet arbetare för att utröna, hur mycket varje arbetare får i genomsnittslön. En otroligt fiffig procedur. Den hindrar inte hr Fawcett att i samma andedrag säga:
"Den totalrikedom, som årligen ackumuleras i England, delas i två delar. Den ena delen användes i England för att uppehålla vår egen industri. Den andra delen exporteras till främmande länder ... Den del, som användes i vår egen industri, utgör ingen betydande del av den rikedom, som årligen ackumuleras här i landet."[840*]
Största delen av den årliga merprodukt, som rövas från den engelska arbetaren, kapitaliseras alltså inte i England utan i främmande länder. Men med det på detta sätt exporterade tillskottskapitalet exporteras ju också en del av den "lönefond", som Gud och Bentham har uppfunnit.[841*]
I detta kapitel skall vi undersöka, vilket inflytande kapitalets tillväxt utövar på arbetarklassens öden. De viktigaste faktorerna i detta sammanhang är kapitalets sammansättning och de förändringar det undergår under ackumulationsprocessens förlopp.
Kapitalets sammansättning bör betraktas från två olika sidor. Om kapitalet betraktas som värde, bestämmes dess sammansättning av förhållandet mellan konstant kapital eller värdet av produktionsmedlen, och variabelt kapital eller värdet av arbetskraften, d.v.s. summan av arbetslönerna. Om kapitalet betraktas materiellt, sådant det fungerar i produktionsprocessen, består varje kapital av produktionsmedel och levande arbetskraft. Kapitalets materiella sammansättning bestämmes av förhållandet mellan mängden av de använda produktionsmedlen och den arbetsmängd, som åtgår för att använda produktionsmedlen. Det förstnämnda kallar jag kapitalets värdesammansättning, det senare kapitalets tekniska sammansättning. Mellan dem råder en intim växelverkan. I den mån kapitalets värdesammansättning beror på och återspeglar kapitalets tekniska sammansättning, använder jag termen kapitalets organiska sammansättning. När jag kort och gott talar om kapitalets sammansättning, menar jag alltid dess organiska sammansättning.
De många enskilda kapital, som användes i en bestämd produktionsgren, har en inbördes mer eller mindre olikartad sammansättning. Den genomsnittliga sammansättningen av dessa enskilda kapital ger oss sammansättningen av totalkapitalet i denna produktionsgren. Den genomsnittliga sammansättningen av kapitalet i samtliga produktionsgrenar i ett land ger oss slutligen sammansättningen av landets samhälleliga kapital, och det är endast om denna den följande undersökningen skall handla i sista hand.
Vi återgår nu till kapitalets ackumulation.
Kapitalets tillväxt innebär också, att det variabla kapitalet eller den del av kapitalet, som är omsatt i arbetskraft, tillväxer. En del av det mervärde, som förvandlas till nytt kapital, måste alltid återförvandlas till variabelt kapital eller läggas till lönefonden. Om vi förutsätter, att under i övrigt oförändrade förhållanden även kapitalets sammansättning förblir oförändrad, eller med andra ord att det behövs samma arbetskraft som förut för att sätta en bestämd mängd produktionsmedel eller en bestämd mängd konstant kapital i rörelse, så ökar uppenbarligen efterfrågan på arbetskraft och därmed också på arbetarnas livsmedelsfond i samma proportion som kapitalet, och detta desto snabbare, ju snabbare kapitalet växer. Kapitalet frambringar årligen ett mervärde, varav en del lägges till det ursprungliga kapitalet, och denna kapitalökning går fortare, efter hand som det redan verksamma kapitalet växer. När förvärvsdriften sporras i särskilt hög grad, som t.ex. vid öppnandet av nya marknader, när nya kapitalplaceringar blir aktuella till följd av nya samhälleliga behov e.dyl., kan ackumulationen plötsligt skjuta fart av den enkla orsaken, att en större del av mervärdet eller merprodukten användes som kapital och en mindre del som reveny. Resultatet kan bli, att kapitalet växer fortare, än arbetskraften eller arbetarantalet ökar, att efterfrågan på arbetskraft överstiger tillgången, och att arbetslönerna som följd därav stiger.
Detta måste t.o.m. slutligen bli fallet, om nyssnämnda förutsättningar varaktigt förblir oförändrade. Då varje år fler arbetare sysselsättes än föregående år, så måste förr eller senare den punkt uppnås, där ackumulationens behov börjar växa utöver den normala tillgången på arbetskraft, då alltså löneökningar blir aktuella. I England höres klagomål över detta under hela det 15:e och första hälften av 18:e århundradet. De mer eller mindre gynnsamma förhållanden, under vilka lönarbetarna lever och förökar sig, ändrar dock ingenting i den kapitalistiska produktionens grundkaraktär. På samma sätt som den enkla produktionen ständigt bevarar kapitalförhållandet: kapitalister på ena sidan, lönarbetare på den andra, så medför den ständigt ökade reproduktionen eller ackumulationen, att kapitalförhållandet ständigt utvidgas: flera kapitalister eller större kapitalister på ena sidan, flera lönarbetare på den andra. Reproduktionen av den arbetskraft, som kapitalet oupphörligt måste tillägna sig för att frambringa värden, är i själva verket ett led i kapitalets egen reproduktion. Arbetarna kan inte lösgöra sig från kapitalet, och deras livegenskap kan endast döljas genom att de ständigt säljer sig till olika kapitalister. Kapitalets ackumulation är samtidigt proletariatets förökning.[842*]
Den klassiska ekonomin lade så stor vikt vid denna sats, att Adam Smith, Ricardo och andra t.o.m. begick det felet att tro, att ackumulationen leder till att de produktiva arbetarna förbrukar hela den kapitaliserade delen av merprodukten, eller att merprodukten blev förvandlad till ständigt flera lönarbetare.
Redan 1696 säger John Bellers:
"Om en man ägde 100.000 acres jord och lika många pund i pengar och lika många kreatur men inte hade några arbetare, vad vore då denne rike man själv annat än en arbetare? Och eftersom arbetarna gör folk rika, så ju flera arbetare, desto flera rika ... Den fattiges arbete är den rikes guldgruva."[843*]
Och så här säger Bernard de Mandeville i början av 18:e århundradet:
"Där äganderätten är tillräckligt skyddad, vore det lättare att leva utan pengar än utan fattiga, ty vem skulle eljest utföra arbetet? ... Arbetarna bör skyddas mot svält, men de bör inte få något, som är mödan värt att spara. Om det någon gång händer, att en man genom ovanlig flit och försakelse lyckas arbeta sig upp ur den klass, där han är född, så skall ingen hindra honom. Ja, det är otvivelaktigt det klokaste för alla privatpersoner och alla familjer att leva sparsamt, men det är ett intresse för alla rika nationer, att flertalet fattiga aldrig är overksamma, men att de alltid förbrukar sin arbetsförtjänst ... De som tjänar sitt bröd med sitt dagliga arbete, har inget annat som sporrar dem till att arbeta, än nöden, som det är klokt att lindra men dumt att avskaffa. Det enda, som kan göra en arbetare flitig, är en måttlig arbetslön. För liten arbetslön gör honom förtvivlad eller hjälplös, för stor arbetslön gör honom fräck och lat ... Av det hittills sagda framgår, att i en fri nation, där slaveriet är förbjudet, består den säkraste rikedomen av ett stort antal arbetsamma fattiga. Bortsett från att de utgör en aldrig sinande tillförselkälla för armén och flottan, skulle det utan dem inte finnas några njutningar, och inget lands produkter skulle ha något värde. För att göra samhället (som naturligtvis består av de icke-arbetande) lyckligt och hålla människorna förnöjda även med en torftig lott, är det nödvändigt, att det stora flertalet människor är lika okunniga som fattiga. Kunskap vidgar och mångfaldigar våra önskningar, och ju mindre en man önskar, desto lättare är det att tillfredsställa hans behov."[844*]
Vad Mandeville med sitt ärliga och klara huvud ännu inte förstod, det är, att ackumulationsprocessens egen mekanik ökar "de arbetsamma fattigas" antal, samtidigt som den ökar själva kapitalet. Ackumulationsprocessen ökar antalet av de arbetare, som förvandlar sin arbetskraft till en ständigt värdeförökande kraft för det växande kapitalet. Därmed tvingas de också till att ständigt bli kvar i beroendeförhållandet till sin egen, i kapitalisten personifierade produkt. Med tanke på detta beroendeförhållande skriver Sir F. M. Eden i sitt arbete "The State of the Poor, an History of the Labouring Classes in England":
"Vår jords naturliga avkastning är alldeles otillräcklig för vårt uppehälle. Vi kan varken få kläder, hus eller mat utan föregående arbete. Åtminstone en del av samhället måste därför outtröttligt arbeta ... Det finns andra, som trots att de 'varken sår eller spinner', ändå får dispositionsrätt över arbetarnas produkter. Men för dessa privilegier har de endast civilisationen och ordningen att tacka, alltså skapelser av de borgerliga inrättningarna.[845*] Och dessa har godkänt, att man kan tillägna sig arbetets frukter också på andra sätt än genom arbete. Personer med privat förmögenhet har inte uppnått denna fördel genom sin egen framstående duglighet utan har nästan uteslutande andras arbete att tacka för sina förmåner. Det är inte besittningsrätten till jord eller pengar utan herraväldet över arbetet (the command of labour), som skiljer de rika från den arbetande delen av samhället ... Vad de fattiga förespeglats, var en plan, som skulle ge de besittande tillräcklig men ingalunda för mycken makt och bestämmanderätt över de andra ... som arbetar för dem, och den skulle inte försätta dessa arbetare i ett läge av elände och förtryck utan i ett tillstånd av behagligt och fritt beroende ... Ett sådant beroende är, som varje kännare av människans natur och historia vet, nödvändigt för arbetarens eget välbefinnande."[846*]
Sir F. M. Eden är, inom parentes sagt, den ende av Adam Smiths lärjungar, som under 18:e århundradet presterat något av betydelse.[847*]
Under de betingelser för kapitalets ackumulation, som vi hittills har förutsatt, antar arbetarnas beroende av kapitalet drägliga eller, som Eden säger, "behagliga och fria" former. Kapitalets exploatering växer under dessa förhållanden inte i intensitet utan endast i omfång. Exploateringen ökar med kapitalets egen tillväxt och med antalet av dess underlydande. En stor del av det ständigt växande mervärdet, som arbetarna själva frambringar, och som förvandlas till kapital, strömmar tillbaka till dem som betalningsmedel, vilket medför att deras behov ständigt ökar. De blir bättre försedda med konsumtionsvaror, kläder, möbler o.s.v., och de får möjligheter att spara ihop små reservfonder av pengar. Men lika litet, som bättre kläder, möbler, näring, behandling o.s.v. och litet mera peculium [147] kan upphäva slavens beroende och exploatering, lika litet upphäves härigenom lönarbetarens beroendeställning. Stigande arbetslön till följd av kapitalets ackumulation innebär i verkligheten endast, att den gyllene kedja, som lönarbetaren har smitt sig själv, nu är lättare att bära och ger honom större rörelsefrihet. I diskussionerna om denna sak har man mestadels förbisett huvudsaken, nämligen den kapitalistiska produktionens egenart. Arbetskraften köpes, inte för att tillfredsställa köparens personliga behov genom direkta tjänster eller genom framställda produkter. Syftet är att frambringa nya kapitalvärden, att producera varor, som innehåller mera arbete än kapitalisten betalar, varor som alltså innehåller ett värde, som inte kostar kapitalisten något, men som ändå realiseras genom varans försäljning. Produktion av mervärde eller profit är den absoluta lagen för denna produktionsordning. Arbetskraften är säljbar, endast när den bevarar produktionsmedlen som kapital, reproducerar sitt eget värde som kapital och utgör en källa till nytt kapital genom obetalt arbete.[848*]
Betingelserna för arbetskraftens försäljning innebär alltså med nödvändighet och utan hänsyn till om de är mer eller mindre gynnsamma för arbetaren, att arbetskraften ständigt på nytt försäljes, och att den i ständigt högre grad måste reproducera rikedomen som kapital. Som vi redan har sett, ligger det i arbetslönens egen natur, att arbetaren alltid levererar en viss mängd obetalt arbete. Alldeles bortsett från att arbetslönen kan stiga, samtidigt som arbetets pris sjunker, så betyder högre arbetslön i bästa fall endast, att arbetaren levererar en mindre mängd obetalt arbete än förut, men mängden av obetalt arbete kan aldrig sjunka ner till den punkt, då själva det kapitalistiska systemet hotas. Med undantag för våldsamma lönekonflikter - och Adam Smith har redan visat, att i en sådan konflikt mästaren i stort sett alltid förblir mästare - förutsätter en ökning av arbetslönen på grund av kapitalets ackumulation följande alternativ:
Antingen fortsätter arbetslönen att stiga, emedan löneökningen inte hämmar ackumulationen. Däri ligger ingenting märkvärdigt, ty - som Adam Smith säger -
"t.o.m. om profiten sjunker, kan kapitalet ändå fortsätta att växa, och det kan t.o.m. växa snabbare än förut ... Ett stort kapital växer t.o.m. vid liten profit fortare än ett litet kapital med stor profit." ("Wealth of Nations", II, s. 189.)
I detta fall utvidgar kapitalet sitt herravälde, även om mängden av obetalt arbete relativt minskar.
Eller också - och det är det andra alternativet - hämmas ackumulationen som följd av det stigande arbetspriset, emedan sporren till vinst avtrubbas. Ackumulationen avtar. Men samtidigt avlägsnas också orsaken till avtagandet, nämligen disproportionen mellan kapital och exploaterbar arbetskraft, överflödet på kapital gentemot tillgången på arbetskraft. Den kapitalistiska produktionsprocessens egen mekanik avlägsnar alltså själv de hinder, som den tillfälligtvis skapar. Arbetspriset sjunker åter till en nivå, som motsvarar kapitalets värdeökningsbehov, antingen nu denna nya lönenivå ligger under eller över eller är likamed den nivå, som före löneökningen gällde som normal.
Man bör observera: I första fallet är det inte en minskning i arbetskraftens eller arbetarbefolkningens absoluta eller relativa tillväxt, som gör kapital överflödigt, utan tvärtom kapitalets tillväxt, som gör att den exploaterbara arbetskraften blir otillräcklig. I det andra fallet är det inte en absolut eller relativ ökning av arbetskraften eller arbetarantalet, som leder till att kapitalet blir otillräckligt, utan tvärtom minskning av kapitalbildningen, som gör en del av den exploaterbara arbetskraften överflödig eller rättare sagt gör den osäljbar. Det är dessa absoluta förändringar hos kapitalets ackumulation, som återspeglas som relativa förändringar i den exploaterbara arbetskraftens mängd, med den påföljd att orsak och verkan förväxlas. För att använda en matematisk term: ackumulationens storlek är den oberoende variabeln, lönens storlek den beroende, inte tvärtom. Under det industriella kretsloppets kriser avspeglas de allmänt sjunkande varupriserna i ett stigande relativt penningvärde, medan under högkonjunkturer stigande varupriser framträder som fallande penningvärde. Den s.k. currency-skolan [52] förklarar detta så, att det är mycket pengar i omlopp, när priserna är för höga, och för litet pengar i omlopp, när priserna är för låga. Dess okunnighet och fullständiga missuppfattning av fakta[849*] har sin värdiga motsvarighet i de ekonomer, som förklarar alla förändringar i ackumulationen genom att säga, att det i ena fallet finns för få, i det andra fallet för många lönarbetare.
Den lag för den kapitalistiska produktionen, som ligger till grund för den så kallade "naturliga befolkningslagen", innebär helt enkelt följande:
Förhållandet mellan kapital, ackumulation och lönekvot är inget annat än förhållandet mellan det obetalda arbete, som förvandlas till kapital, och det tilläggsarbete som behövs för att sätta detta nya kapital i rörelse. Det är alltså inte alls ett förhållande mellan två storheter, som är oberoende av varandra, å ena sidan kapitalets storlek, å andra sidan arbetarbefolkningens antal. Tvärtom rör det sig i själva verket om förhållandet mellan samma arbetarbefolknings betalda och dess obetalda arbete. Om mängden av det obetalda arbete, som arbetarklassen levererar och kapitalistklassen ackumulerar, växer så snabbt, att det krävs en ovanligt stor tillgång på betalt arbete för att förvandla detta obetalda arbete till kapital, så stiger lönen, medan det obetalda arbetet relativt avtar, under förutsättning att alla andra förhållanden förblir oförändrade. Men så snart det obetalda arbetet har avtagit så mycket, att det merarbete, som kapitalet lever på, inte längre utbjudes i normal mängd, gör sig en reaktion gällande: en mindre del av revenyn blir kapitaliserad, och lönestigningen avlöses av en tillbakagång. Arbetslönen växlar därför inom gränser, som inte bara lämnar det kapitalistiska systemets grundvalar orörda utan också säkrar kapitalets reproduktion i ökande omfattning. Lagen för kapitalets ackumulation, som utges för att vara en mystisk naturlag, innebär alltså endast, att den kapitalistiska ackumulationens väsen utesluter, att arbetets exploateringsgrad kan falla så kraftigt eller arbetslönen stiga så högt, att den ständiga reproduktionen av kapitalförhållandena och kapitalets ackumulation i stigande skala på allvar hotas. Det kan inte vara annorlunda i ett produktionssystem, där arbetaren är till för att föröka den existerande rikedomen, i stället för att den materiella rikedomen borde tjäna arbetarens behov och bidra till hans utveckling. Liksom människan i religionen behärskas av sin egen hjärnas skapelser, så behärskas hon i den kapitalistiska produktionen av sina egna händers verk.[849a*]
Ekonomerna medger själva, att det varken är den samhälleliga rikedomen i och för sig eller det förvärvade kapitalets storlek, som medför en löneförhöjning, utan helt enkelt ackumulationens fortsatta tillväxt och dennas hastighet. (A. Smith: "Wealth of Nations", bd I, kap. 8.) Hittills har vi endast behandlat denna process under den förutsättningen, att kapitalets tekniska sammansättning förblir oförändrad, medan kapitalet tillväxer. Men processen fortskrider i verkligheten utöver denna fas.
Om de allmänna grundvalarna för det kapitalistiska systemet en gång är givna, så kommer alltid under ackumulationens förlopp förr eller senare en tidpunkt, då den vidare utvecklingen av det samhälleliga arbetets produktivitet blir den mäktigaste hävstången för ackumulationen.
"Samma orsak", säger A. Smith i det nyss citerade kapitlet, "som höjer lönerna, nämligen kapitalets tillväxt, har också en tendens till att öka produktiviteten, vilket medför att en mindre mängd arbete kan framställa en större mängd produkter." [149]
Varje ökning av det samhälleliga arbetets produktivitet visar sig däri, att en arbetare under loppet av en viss bestämd tid blir i stånd att förvandla en större mängd produktionsmedel till produkter utan att öka intensiteten i sin arbetskraft. Vi bortser i detta sammanhang från förändringar i naturförhållandena, såsom jordens fruktbarhet o.s.v., och från skickligheten hos självständiga och ensamt arbetande producenter, som dock snarare gör sig gällande i produktens kvalitet än i dess kvantitet. Mängden av de produktionsmedel, som arbetaren använder, växer med arbetets produktivitet. Produktionsmedlen spelar härvid en dubbel roll. Deras tillväxt är å ena sidan en orsak till, å andra sidan en följd av arbetets stigande produktivitet. Den manufakturmässiga arbetsdelningen t.ex. jämte användningen av maskineri leder till att en större mängd råmaterial kan bearbetas på samma tid, och en större mängd råmaterial och hjälpämnen ingår därför i arbetsprocessen. Det är en följd av arbetets växande produktivitet. Å andra sidan är det använda maskineriet, dragdjur, konstgödning, dräneringsrör o.s.v. betingelser för växande arbetsproduktivitet, liksom även mängden av de produktionsmedel, som koncentrerats i fabriksbyggnader, smältugnar, transportmedel o.s.v. Men oberoende av orsakssammanhangen är varje tillväxt i produktionsmedlens mängd, i jämförelse med den arbetskraft som bearbetar dem, alltid ett uttryck för arbetets stigande produktivitet. Varje stegring av arbetets produktivitet framträder därför som en minskning av arbetsmängden i jämförelse med mängden av de produktionsmedel, som arbetet sätter i rörelse, eller som en minskning av arbetsprocessens subjektiva faktorer i jämförelse med dess objektiva faktorer.
Denna förändring i kapitalets tekniska sammansättning, den ökande mängden produktionsmedel, jämförd med den arbetskraft som bearbetar dem, återspeglas i kapitalets värdesammansättning, i det att det konstanta kapitalet ökar på bekostnad av den variabla kapitaldelen. Kapitalet bestod t.ex. ursprungligen av 50 % produktionsmedel och 50 % arbetskraft, medan fördelningen senare som en följd av arbetets stigande produktivitet ändras till 80 % produktionsmedel och 20 % arbetskraft. Oavsett huruvida vi jämför den ena ekonomiska tidsperioden med den andra eller olika nationer med varandra, får vi för varje steg under en jämförande analys bekräftat, att det konstanta kapitalet visar en ständigt ökande tendens i förhållande till det variabla kapitalet. Ju snabbare ackumulationen fortskrider, desto större blir i allmänhet det konstanta kapitalet eller den del av varupriserna, som ingår i värdet av de förbrukade produktionsmedlen, medan den del av varupriserna, som ingår i det variabla kapitalet, samtidigt faller i motsvarande grad.
Minskningen i det variabla kapitalet, jämfört med det konstanta kapitalet, eller kapitalvärdets förändrade sammansättning återspeglar dock endast ofullständigt den förändring, som har skett i kapitalets materiella sammansättning. Det kapital, som är nedlagt i ett modernt spinneri, fördelas t.ex. på 7/8 konstant och 1/8 variabelt kapital, medan det i början av 18:e århundradet fördelades på 1/2 konstant och 1/2 variabelt kapital. Men samtidigt förbrukar i dag en bestämd mängd spinnarbete, som användes produktivt, flera hundra gånger så mycket råmaterial, arbetsmedel o.s.v. som i början av århundradet. Orsaken är helt enkelt den, att när arbetets produktivitet stiger, användes inte endast en större mängd produktionsmedel, utan produktionsmedlens värde sjunker samtidigt i jämförelse med deras mängd. Värdet stiger alltså absolut, men inte så hastigt som mängden ökar. Differensen mellan konstant och variabelt kapital ökar därför mycket långsammare än differensen mellan mängden produktionsmedel, vari det konstanta kapitalet omsättes, och mängden arbetskraft, vari det variabla kapitalet omsättes. Den första differensen tilltar med den senare men i mindre grad.
Trots att det variabla kapitalets relativa storlek minskar under fortskridande ackumulation, utesluter detta dock inte, att dess absoluta storlek kan öka. Vi antar, att ett kapitalvärde ursprungligen uppdelades i 50 % konstant och 50 % variabelt kapital, en fördelning som senare ändras till 80 % konstant och 20 % variabelt kapital. Om det ursprungliga kapitalet under denna tid har växt från, låt oss säga 6.000 p.st. till 18.000 p.st., så har också den variabla kapitaldelen växt med 1/5. Den var 3.000 p.st. och är nu 3.600 p.st. Men medan tidigare en kapitalökning på 20 % var tillräcklig för att stegra efterfrågan på arbete med 20 %, fordras nu en tredubbling av det ursprungliga kapitalet.
I fjärde avdelningen såg vi, att samarbete i stor skala är en förutsättning för utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft. Samarbete är en nödvändig betingelse för organiserad arbetsdelning och rationellt samband mellan de olika arbetskrafterna, därför också för det fullständiga utnyttjande av produktionsmedlen, som blir möjligt, först när dessa samlas i stora mängder. Samarbete och organiserad arbetsdelning måste till, om man skall kunna utnyttja de arbetsmedel, som på grund av sin art endast kan användas kollektivt, t.ex. maskinsystemet, som i sin tur ställer naturkrafterna i produktionens tjänst och använder vetenskapen för tekniska syftemål. När produkterna framställes som varor, medan produktionsmedlen är privatpersoners egendom, och arbetarna därför antingen måste framställa sina varor isolerade och utan samarbete eller också, om de saknar de nödvändiga medlen för självständig verksamhet, måste sälja sin arbetskraft som vara, kan betingelserna för samhälleligt arbete endast åstadkommas genom att de enskilda privatkapitalen blir tillräckligt stora eller, med andra ord, genom att de samhälleliga produktions- och existensmedlen förvandlas till kapitalisters privategendom. Det kapitalistiska produktionssättet är därför en förutsättning för varuproduktion i stor skala, och en viss kapitalanhopning i individuella kapitalisters händer är nödvändig, för att det säregna kapitalistiska produktionssättet skall bli möjligt. Vi måste förutsätta, att denna kapitalanhopning redan har skett vid övergången från hantverksmässig till kapitalistisk drift. Vi kan kalla denna kapitalanhopning den ursprungliga ackumulationen, emedan den utgör underlaget för det kapitalistiska produktionssättet i motsats till den ackumulation, som är denna produktionsmetods historiska resultat. Hur denna ursprungliga ackumulation uppkom, behöver vi ännu inte befatta oss med. Vi endast konstaterar, att den bildar utgångspunkten för den senare utvecklingen. Men alla metoder att öka arbetets samhälleliga produktivkraft, som växer upp på denna grundval, är samtidigt metoder att stegra produktionen av mervärde eller merprodukt, som i sin tur utgör bildningselement för ackumulationen. De är alltså samtidigt metoder, varmed kapitalet frambringar nytt kapital, eller metoder som påskyndar ackumulationen. Den ständiga förvandlingen av mervärde till kapital har till följd, att det kapital, som ingår i produktionsprocessen, ständigt växer. Denna kapitaltillväxt medför i sin tur, att produktionens omfång ständigt ökar, och att man ständigt inför nya metoder för att öka arbetets produktivkraft och öka produktionen av mervärde. Medan det alltså är en betingelse för det specifikt kapitalistiska produktionssättet, att en viss ackumulation av kapital redan har skett, leder detta produktionssätt å andra sidan till att ackumulationen påskyndas. Med kapitalackumulationen utvecklas därför det specifikt kapitalistiska produktionssättet, medan detta i sin tur påskyndar kapitalackumulationen. Dessa bägge ekonomiska faktorer frambringar under ömsesidig växelverkan den förändring i kapitalets tekniska sammansättning, varigenom den variabla kapitaldelen ständigt minskar i förhållande till den konstanta.
Varje individuellt kapital är en större eller mindre koncentration av produktionsmedel med motsvarande herravälde över ett större eller mindre antal arbetare. Varje ackumulation blir ett medel till en ny ackumulation. Samtidigt med att den del av den samhälleliga rikedomen, som fungerar som kapital, ständigt växer, så växer också de individuella kapitalisternas kapital, och så lägges grundvalen för produktion i stor skala och för användningen av den specifikt kapitalistiska produktionsmetoden. Det samhälleliga kapitalets tillväxt fullbordas genom många individuella kapitals tillväxt. Under förutsättning att alla andra förhållanden förblir oförändrade, bidrar tillväxten av varje enskilt kapital till det samlade kapitalets tillväxt i proportion till dess egen andel av det samhälleliga totalkapitalet och därmed också till produktionsmedlens koncentration. Från de ursprungliga kapitalen lösgöres samtidigt avläggare, som fungerar som nya, självständiga kapital. I detta sammanhang spelar uppdelningen av kapitalistfamiljernas förmögenheter en stor roll, och även antalet kapitalister ökar därför mer eller mindre genom kapitalets ackumulation. Två faktorer kännetecknar det slags koncentration, som direkt beror på ackumulationen eller rättare sagt är identisk med den:
1. Den ökande koncentrationen av samhälleliga produktionsmedel i individuella kapitalisters händer är under i övrigt oförändrade förhållanden begränsad av den samhälleliga rikedomens tillväxtgrad. 2. Inom varje särskilt produktionsområde är kapitalet fördelat mellan många kapitalister, som möter varandra som självständiga och inbördes konkurrerande varuproducenter. Ackumulationen och den därmed följande koncentrationen av kapitalet är därför inte endast i flera avseenden oberoende av varandra, utan de fungerande kapitalens tillväxt motverkas ofta vid skapandet av nya och uppdelningen av gamla privatkapital. Ackumulationen medför därför å ena sidan växande koncentration av produktionsmedel och växande herravälde över arbetskraft men leder också till ett motsatsförhållande mellan många individuella kapital.
Det samhälleliga totalkapitalets tendens till koncentration motverkas av att det uppdelas i många oavhängiga kapital, som ömsesidigt bekämpar varandra. Här rör det sig inte längre om en enkel koncentration av produktionsmedel och herravälde över arbete, som beror på ackumulation. Det handlar om koncentration av kapital, som redan är bildade, om upphävande av deras individuella självständighet, om expropriation av kapitalist genom kapitalist, om förvandling av många små till ett fåtal stora kapital. Denna process skiljer sig från den koncentration vi tidigare har behandlat, såtillvida att det här endast är fråga om en ändrad fördelning av det kapital, som redan finns och är i verksamhet, och dess spelrum begränsas därför inte av den kapitalistiska rikedomens absoluta tillväxt eller av ackumulationens absoluta gränser. Kapitalet anhopas härvid i stora mängder hos enskilda kapitalister, emedan många andra av dessa gör förluster. Detta är den egentliga centralisationen till skillnad från ackumulationen och koncentrationen.
Lagarna för denna kapitalens centralisation eller kapitalens inbördes attraktion kan vi inte utveckla här. En kort antydan om några fakta får vara nog. Konkurrenskampen föres genom sänkning av varupriserna. Varornas prisbillighet beror under i övrigt lika förhållanden på arbetets produktivitet men denna i sin tur på produktionens omfattning. De större kapitalen slår därför ihjäl de mindre. Vi erinrar oss vidare, att med det kapitalistiska produktionssättets utveckling ökas det minimikapital, som den enskilde kapitalisten måste disponera för att kunna driva ett företag under normala betingelser. De mindre kapitalen får därför tränga ihop sig i produktionsområden, som storindustrin endast delvis eller ofullständigt har lagt under sig. Konkurrensen rasar här i direkt proportion till de konkurrerande kapitalens antal och i omvänd proportion till deras storlek. Resultatet blir alltid, att många små kapitalister går under, medan deras kapital antingen övergår till segerherrarna eller går förlorade.
Tillsammans med den kapitalistiska produktionen utvecklas dessutom en helt ny makt, kreditväsendet, som till en början smyger sig in stilla och anspråkslöst som en medhjälpare under ackumulationen. Med osynliga trådar knyter kreditväsendet ihop alla de stora och små splittrade penningmängder, som är spridda över hela samhällets yta, och samlar dem i händerna på enskilda eller sammanslutna kapitalister, och efter hand blir det ett nytt och fruktansvärt vapen i konkurrenskampen och förvandlas slutligen till en väldig social mekanism, som centraliserar kapitalet.
I samma mån som den kapitalistiska produktionen och ackumulationen utvecklas, växer också konkurrensen och kreditväsendet, de två krafter, som starkast bidrar till kapitalets centralisation. Samtidigt ökar ackumulationens framsteg de enskilda kapital, som utgör centralisationens stoff, medan den ständiga utvidgningen av den kapitalistiska produktionen frambringar både det samhälleliga behovet av och de tekniska förutsättningarna för de väldiga industriföretag, vilkas uppbyggande är beroende av en förut genomförd centralisation av kapitalet. I vår tid är alltså de enskilda kapitalens ömsesidiga dragningskraft och tendensen till centralisation starkare än någonsin förr. Men även om centralisationens relativa omfattning och energi till en viss grad bestämmes av den kapitalistiska rikedomens och den ekonomiska mekanismens överlägsenhet, så hänger centralisationens vidare utveckling ingalunda på det samhälleliga kapitalets positiva tillväxt. Det är i synnerhet detta, som skiljer centralisationen från koncentrationen, vilken endast är ett annat uttryck för reproduktion i utvidgad skala. Centralisationen kan vara resultatet av att det kapital, som redan finns, fördelas på ett annat sätt än förut, alltså en ny gruppering av det samhälleliga kapitalets beståndsdelar. Kapitalet kan samlas i väldiga mängder på en hand, emedan det samtidigt tas från många enskilda kapitalister. I en viss produktionsgren skulle centralisationen ha nått sin yttersta gräns, då alla kapital som placerats däri hade sammansmällt till ett enhetskapital.[849b*] I ett visst samhälle skulle denna gräns vara nådd, först då hela det samhälleliga kapitalet hade samlats på en hand hos en enskild kapitalist eller en enda kapitalistsammanslutning.
Centralisationen kompletterar ackumulationen genom att sätta de industriella kapitalisterna i stånd att utvidga området för sin verksamhet. De ekonomiska verkningarna är desamma, antingen resultatet uppnås genom ackumulation eller centralisation. Och det är i detta sammanhang betydelselöst, om centralisationen genomföres på så sätt, att ett enskilt kapital kommer att dominera över de andra, besegra dem och uppsluka dem, eller om det sker på det mera fredliga sättet, att ett större antal kapital, som har bildats eller håller på att bildas, smälter samman till aktiebolag. Industriföretagens ständigt växande storlek utgör överallt grundvalen för en mera omfattande organisation av mångas samarbete och för en bredare utveckling av de materiella produktivkrafterna, d.v.s. en fortskridande förvandling av enstaka och traditionsbundna produktionsprocesser till samhälleligt kombinerade och vetenskapligt ledda procedurer.
Det är emellertid klart, att ackumulationen, den gradvisa ökningen av kapitalet genom att reproduktionen alltid är större än konsumtionen, är ett mycket långsamt förfaringssätt i jämförelse med centralisationen, som endast behöver ändra fördelningen av delarna i det samhälleliga kapitalet. Världen skulle fortfarande vara utan järnvägar, om det hade varit nödvändigt att vänta, tills ackumulationen hade gett de enskilda kapitalen en sådan styrka, att de hade orkat med att bygga järnvägar. Centralisationen däremot har med hjälp av aktiebolag åstadkommit detta i en handvändning. Medan centralisationen ökar och påskyndar ackumulationens verkningar, utvidgar och påskyndar den samtidigt omvälvningarna i kapitalets tekniska sammansättning, ökar den konstanta kapitaldelen på den variablas bekostnad och minskar därmed den relativa efterfrågan på arbetskraft.
De kapital, som hastigt har sammansvetsats med centralisationens hjälp, reproduceras och ökas som andra kapital, fastän betydligt fortare, och blir därmed nya och mäktiga krafter i den samhälleliga ackumulationens tjänst. När man i våra dagar talar om den samhälleliga ackumulationens utveckling, så är alltså centralisationens verkningar inbegripna, fast man inte nämner dem.
De nya kapital, som bildas under den normala ackumulationens förlopp (se kap. XXII: 1), tjänar företrädesvis till exploatering av nya uppfinningar och upptäckter och till industriella framsteg överhuvud. Men även för det gamla kapitalet kommer förr eller senare den tidpunkt, då det skall byta skinn och återkomma i en tekniskt mera fullkomnad gestalt, vilket har till följd att ett mindre antal arbetare kan arbeta med en större mängd råmaterial och maskiner än förr. Den absoluta minskningen i efterfrågan på arbetskraft, som är den oundvikliga följden av denna utveckling, blir självfallet större, i ju högre grad de kapital, som genomgår denna förnyelseprocess, redan är samlade i stora anhopningar som följd av den centraliserande rörelsen.
Å ena sidan använder alltså det nya kapital, som bildas under ackumulationens fortgång, ständigt färre arbetare i förhållande till sin egen storlek. Å andra sidan stöter det gamla kapitalet ständigt bort allt flera av sina gamla arbetare, varje gång det får en ny teknisk sammansättning.
Kapitalets ackumulation, som ursprungligen endast tycktes leda till en ökning av kapitalmängden, medför, som vi har sett, också oavbrutna förändringar i dess kvalitativa sammansättning. Det konstanta kapitalet tilltar oavbrutet på bekostnad av den variabla delen.[849c*]
Det specifikt kapitalistiska produktionssättet med dess säregna utveckling av arbetets produktivitet och därav följande förändringar i kapitalets organiska sammansättning håller inte bara jämna steg med ackumulationens framsteg eller den samhälleliga rikedomens tillväxt. Det utvecklas ännu fortare, emedan den enkla ackumulationen eller totalkapitalets absoluta tillväxt åtföljes av centralisation av kapitalets enskilda beståndsdelar, samtidigt som de tekniska förbättringar, som införes medelst nya kapitalinsatser, leder till att även det ursprungliga kapitalet måste förvandlas i tekniskt hänseende. Med den fortskridande ackumulationen förändras därför förhållandet mellan konstant och variabelt kapital. Om detta förhållande ursprungligen var 1:1, förändras det till 2:1, 3:1, 4:1, 5:1 o.s.v. Efter hand som kapitalet växer, användes därför inte längre hälften till inköp av arbetskraft utan 1/3, 1/4, 1/5 o.s.v., medan 2/3, 3/4, 4/5 o.s.v. nedlägges i produktionsmedel. Då den arbetsmängd, som användes, inte beror på storleken av det samlade kapitalet utan endast av kapitalets variabla beståndsdel, visar efterfrågan på arbetskraft en nedåtgående tendens jämfört med totalkapitalet i stället för att, som vi tidigare har förutsatt, hålla jämna steg med detta. Efterfrågan på arbetskraft minskar i omvänd proportion till totalkapitalets tillväxt.
Med det samlade kapitalets tillväxt växer visserligen även det variabla kapitalet och därmed även den arbetskraft, som det representerar, men i ständigt avtagande proportion. De perioder, då ackumulationen endast leder till att produktionen utvidgas på den gamla tekniska grundvalen, blir ständigt allt kortare. Det behövs inte bara en ständigt snabbare ackumulation och en ständigt snabbare tillväxt av totalkapitalet för att sysselsätta ett bestämt antal nya arbetare. En ständig kapitalökning är nödvändig t.o.m. för att oavbrutet kunna sysselsätta de gamla arbetarna. Samtidigt blir denna ständigt ökande ackumulation och centralisation i sin tur en pådrivande orsak till nya förändringar i kapitalets sammansättning och en ännu snabbare minskning av det variabla kapitalet jämfört med det konstanta. Denna relativa minskning av det variabla kapitalet, som sker ännu snabbare än totalkapitalets egen tillväxt, ger det intrycket att arbetarnas antal ökar fortare än det variabla kapitalet eller de medel, varmed de kan sättas i arbete. I verkligheten är det tvärtom den kapitalistiska ackumulationen, som oavbrutet frambringar en relativ överbefolkning, vars storlek är beroende av kapitalets egen omfattning, tillväxt och energi, ett arbetaröverskott, som är obehövligt för kapitalets genomsnittliga exploateringsbehov.
Betraktar man det samhälleliga kapitalet som helhet, finner man att ackumulationen ibland leder till förändringar i förhållandet mellan de olika industrigrenarna, medan dess verkningar ibland fördelas lika över hela industrin. I enstaka industrier förändras kapitalets tekniska sammansättning endast som följd av centralisation, utan att kapitalet växer. I andra industrier medför kapitalets tillväxt en absolut minskning av det variabla kapitalet eller den sysselsatta arbetskraften. I ytterligare andra växer kapitalet ibland på det tekniska underlag som redan finns och drar till sig ny arbetskraft i förhållande till sin tillväxt, medan det ibland på nytt inträder förändringar i dess organiska sammansättning, som leder till att det variabla kapitalet minskar. I alla industrigrenar har det variabla kapitalets tillväxt och därmed också arbetarantalets tillväxt ett ständigt samband med våldsamma svängningar och tillfällig överbefolkning. Dessa svängningar uppträder dels i den mera påtagliga formen, att arbetare, som redan är i verksamhet, blir arbetslösa, dels i den mindre synliga men inte mindre verksamma formen, att de unga arbetarna har svårare än förr att komma in i de gamla vanliga industrigrenarna.[850*] Ju större samhällets verksamma kapital är, ju fortare det växer, i ju större skala det användes, ju flera arbetare det sysselsätter, ju högre arbetsproduktiviteten är utvecklad - med andra ord: ju rikligare alla rikedomens källor flyter, desto snabbare förändras kapitalets organiska och tekniska sammansättning, desto mer omfattande blir de produktionsområden som ibland i sin helhet, ibland endast delvis dras in i denna utveckling, medan det blir allt vanligare, att arbetarna ibland dras in i fabrikerna, ibland kastas ut igen. Samtidigt som arbetarklassen genom sitt eget arbete producerar det ständigt växande kapitalet, frambringar den alltså även i ökande omfattning de medel, som gör arbetarna själva överflödiga.[851*] Detta är den kapitalistiska produktionens egenartade befolkningslag, liksom i själva verket varje särskilt historiskt produktionssätt har sina särskilda historiskt giltiga befolkningslagar. Abstrakta befolkningslagar existerar endast för växter och djur, försåvitt människan inte ingriper i deras utveckling.
Liksom en överbefolkning av arbetare är en nödvändig följd av ackumulationen eller av den kapitalistiska rikedomens utveckling, så blir denna överbefolkning omvänt en hävstång för den kapitalistiska ackumulationen och t.o.m. en existensbetingelse för det kapitalistiska produktionssättet. Överbefolkningen bildar en disponibel industriell reservarmé, som är kapitalets egendom i lika hög grad, som om den vore uppfödd på kapitalets bekostnad. Den åstadkommer ett alltid arbetsvilligt människomaterial, som står till förfogande för kapitalets växande behov, alldeles oberoende av den verkliga befolkningstillväxten.
Med ackumulationen och den utveckling av arbetets produktivkraft, som följer i dess spår, växer kapitalets snabba expansionsförmåga, inte bara därför att det fungerande kapitalet och den samhälleliga rikedom, varav det är en elastisk del, blir mera rörlig; inte bara för att kreditväsendet blir i stånd att vid behov ställa en ovanligt stor del av den samhälleliga rikedomen till produktionens förfogande såsom tillskottskapital. Produktionsprocessens egna tekniska hjälpmedel, maskineri, transportmedel o.s.v., gör det dessutom möjligt att snabbt och i stor skala förvandla merprodukten till nya produktionsmedel. Den väldiga samhälleliga rikedom, som åtföljer den ständigt växande ackumulationen och som förvandlas till nytt kapital, tränger med våldsam kraft in i alla gamla produktionsgrenar, vilkas marknader plötsligt utvidgas, eller lägger beslag på nya objekt, som t.ex. järnvägsanläggningar, som blivit nödvändiga på grund av de gamla industrigrenarnas tillväxt. I alla sådana fall är det nödvändigt, att stora reserver av människor plötsligt kan kastas in för att fylla luckorna, utan att produktionen avbrytes på andra områden. Överbefolkningen levererar dessa nödvändiga reserver. Den moderna industrins karakteristiska existensform, som bortsett från mindre variationer framträder i tioåriga kretslopp med perioder, där kontinuerlig verksamhet, produktion under högtryck, kriser och stagnation följer varandra, är betingad av en oavbruten nyrekrytering av industrins reservarmé eller den relativa överbefolkningen, dess större eller mindre livaktighet under högkonjunkturer, dess återbildande under kristider. Å andra sidan rekryteras denna överbefolkning av den industriella periodväxlingen, som blir en av dess mest pådrivande reproduktionsorsaker.
Den moderna industrins egendomliga kretslopp, som vi inte möter i någon av mänsklighetens tidigare epoker, var också otänkbart i den kapitalistiska produktionens första stadier. Kapitalets sammansättning förändrades på den tiden endast gradvis, och ackumulationen medförde i stort sett en motsvarande ökning av efterfrågan på arbetskraft. Så långsamt som utvecklingen skred framåt, jämfört med senare tider, stötte den dock hos den exploaterade arbetarbefolkningen på naturliga hinder, vilka endast kunde undanröjas med hjälp av våldsmetoder, som vi skall gå in på längre fram. Plötsliga och språngvisa ökningar av produktionen är förutsättningen för den lika plötsliga nedgången, som i sin tur utgör inledningen till en ny produktionsökning. Men denna periodiska produktionsökning är inte möjlig utan disponibelt människomaterial, utan en ökning av arbetarantalet oberoende av befolkningens absoluta tillväxt. Detta uppnås genom den enkla process, som ständigt "friställer" en del av arbetarna genom användning av metoder, som minskar arbetarantalet i förhållande till den ökade produktionen. Den moderna industrins hela rörelseform beror alltså på att en del av arbetarna ständigt går arbetslösa eller delvis arbetslösa. Den politiska ekonomins ytliga resonemang visar sig bl.a. däri, att den betraktar utvidgning och begränsning av krediten som orsaker till det industriella kretsloppets växlande perioder, medan det i verkligheten endast rör sig om symtom. Den samhälleliga produktionen upprepar oavbrutet samma rörelse, så snart den kommit in i detta kretslopp av omväxlande expansion och kontraktion, alldeles som himlakropparna ständigt upprepar det kretslopp de en gång har börjat. Verkningar blir i sin tur orsaker, och växlingarna i hela processen, som alltid reproducerar sina egna betingelser, antar formen av ett kretslopp.[CLXXXI*] När detta kretslopp en gång har konsoliderats, så begriper t.o.m. den politiska ekonomin, att den relativa överbefolkningen eller överbefolkning i förhållande till kapitalets genomsnittliga behov är ett livsvillkor för den moderna industrin.
"Låt oss anta", säger H. Merivale, tidigare professor i politisk ekonomi i Oxford, sedermera tjänsteman i det engelska kolonialministeriet, "att nationen på grund av en kris har samlat sig till en kraftansträngning för att bli kvitt några hundra tusen överflödiga fattiga genom att låta dem emigrera - vad skulle följden bli? Så snart efterfrågan satte in på nytt, skulle det bli brist på arbetare. Oavsett hur fort människorna förökar sig, så dröjer det åtminstone en generation, innan man har hunnit ersätta vuxna arbetare. Nu är det så, att våra fabrikanters profit först och främst beror på att de har möjlighet att utnyttja den gynnsamma tidpunkten, när efterfrågan är livlig, och på så sätt hålla sig skadeslösa för de tider, då efterfrågan är obetydlig. Detta är möjligt, endast om de har herraväldet över maskineri och kroppsarbete. De måste ha arbetare till hands, de måste vara i stånd att, när det är nödvändigt, öka eller begränsa verksamheten allt efter marknadsförhållandena, ty annars skulle de inte kunna behålla det övertag i konkurrensen, varpå landets rikedom beror."[852*]
T.o.m. Malthus erkänner, att överbefolkningen är en nödvändighet för den moderna industrin, även om han på sitt arroganta sätt förklarar den som en följd av arbetarbefolkningens absoluta tillväxt och inte som en relativ överbefolkning. Han säger:
"Om försiktiga sedvanor i äktenskapet bleve vanliga bland arbetarna i ett land som väsentligen är beroende av industri och handel, skulle detta kunna inverka mycket skadligt på landet ... Det ligger i befolkningsfrågans natur, att ökad efterfrågan på arbetskraft inte kan leda till ökat utbud på marknaden förrän efter 16-18 års förlopp, medan reveny kan förvandlas till kapital genom sparverksamhet på betydligt kortare tid. Ett land riskerar alltid, att dess arbetsfond växer fortare än befolkningen."[853*]
Sedan den politiska ekonomin alltså har fastslagit, att en relativ överbefolkning av arbetare är en nödvändighet för den kapitalistiska ackumulationen, låter den sitt "sköna ideal", kapitalisten, förmana de "övertaliga", som kastats på gatan genom det kapital, som de själva har skapat - och förmaningen lägges mycket passande i munnen på en gammal nucka:
"Vi fabrikanter gör vad vi kan för er, när vi ökar det kapital, som ni måste leva av, och ni måste göra resten genom att anpassa ert antal efter existensmedlen."[854*]
Den arbetskraft, som skaffas fram genom den naturliga befolkningstillväxten, är alldeles otillräcklig för den kapitalistiska produktionen. För att få fritt spelrum behöver den en industriell reservarmé, som är oberoende av varje dylik naturlig begränsning.
Vi har hittills förutsatt, att det variabla kapitalets till- eller avtagande löper helt parallellt med det sysselsatta arbetarantalet. Men i verkligheten kan det variabla kapitalet växa, även om arbetarantalet förblir oförändrat eller t.o.m. minskar. Det inträffar, när varje enskild arbetare levererar mera arbete än förut och lönen därigenom stiger, trots att arbetspriset kan förbli oförändrat eller t.o.m. sjunka, under förutsättning att det sjunker långsammare än arbetsmängden ökar. Det variabla kapitalets ökning visar då, att mer arbete blir utfört, men inte att fler arbetare är sysselsatta. Varje kapitalist har ett absolut intresse att pressa ut en viss arbetsmängd ur ett mindre antal arbetare i stället för ett lika billigt eller t.o.m. billigare arbete ur ett större antal arbetare. I ena fallet växer hans utlägg av konstant kapital i proportion till arbetsmängden, i andra fallet växer det betydligt långsammare. Ju större produktionsskalan är, desto mer avgörande blir detta motiv. Den väger tyngre, ju större kapitalets ackumulation är.
Vi har sett, att det kapitalistiska produktionssättets utveckling och arbetets stigande produktivkraft - på en gång ackumulationens både orsak och verkan - medför en större extensiv och intensiv exploatering av de individuella arbetskrafterna och därför gör det möjligt för kapitalisten att tillägna sig mera arbete med hjälp av samma variabla kapital. Vi har också sett, att kan han köpa fler arbetskrafter med hjälp av samma kapital genom att gradvis ersätta kvalificerade arbetare med okvalificerade, män med kvinnor, vuxna med barn och ungdomar.
Den växande ackumulationen medför alltså å ena sidan, att ett större variabelt kapital frambringar mera arbete, utan att antalet sysselsatta arbetare ökas, medan ett variabelt kapital av oförändrad storlek å andra sidan pressar mer arbete ur samma arbetskraft, samtidigt som mera kvalificerad arbetskraft ersättes med mindre kvalificerad.
Den relativa överbefolkningen ökar därför fortare, än vad som utan vidare skulle bli följden av den tekniska omvälvningen i produktionsprocessen och den motsvarande minskningen av det variabla kapitalet jämfört med det konstanta, vilken åtföljer den växande ackumulationen. Samtidigt som produktionsmedlen, efter hand som de utvecklas i omfång och effektivitet, i ständigt mindre utsträckning tjänar till att sysselsätta arbetare, skärpes detta förhållande ytterligare därigenom, att när arbetets produktivitet stiger, ökar kapitalets tillgång på arbete fortare än dess efterfrågan på arbetskraft. Överarbetet bland den del av arbetarklassen, som har sysselsättning, bidrar till att öka de "friställda" reserverna, som står utanför, medan omvänt det starkare tryck, som dessa arbetslösa utövar på de arbetande, tvingar dessa till överarbete och till villkorslös underkastelse under kapitalet. Förhållandet, att en del av arbetarklassen dömes till arbetslöshet på grund av andra arbetares överarbete, bidrar till att berika den enskilde kapitalisten[855*] och påskyndar samtidigt rekryteringen av den industriella reservarmén, i samma grad som den samhälleliga ackumulationen utvecklas.
Hur viktigt detta moment är för åstadkommandet av den relativa överbefolkningen, visar t.ex. England. Dess tekniska resurser för att "inbespara" arbete är oerhörda. Likväl skulle den nuvarande arbetarbefolkningen vara alldeles otillräcklig för att hålla produktionen uppe på dess nuvarande nivå, om arbetet bleve begränsat på ett rationellt sätt och lämpligt fördelades på arbetarklassens olika grupper efter ålder och kön. Det stora flertalet nu "improduktiva" arbetare skulle förvandlas till "produktiva" människor.
I det stora hela bestämmes de allmänna växlingarna i arbetslönerna uteslutande av den industriella reservarméns ökning och minskning, motsvarande det industriella kretsloppets periodiska svängningar. Arbetslönen bestämmes alltså inte av förändringar i arbetarbefolkningens absoluta antal utan av de växlande proportionerna mellan den sysselsatta delen av arbetarklassen och reservarmén genom ökning och minskning av överbefolkningens relativa antal, av den utsträckning, vari industrin ibland tar in arbetare och ibland kastar ut dem. För den moderna industrin med dess tioåriga kretslopp av periodiska faser, vilka dessutom under ackumulationens fortgång genomkorsas av allt snabbare på varandra följande oregelbundna svängningar, vore det verkligen en besynnerlig lag, som reglerade tillgång och efterfrågan på arbete, inte efter kapitalets expansion och kontraktion - alltså efter dess växlande exploateringsbehov, så att arbetsmarknaden ibland är nästan tom, då kapitalet utvidgas, ibland överfull, medan kapitalet minskas - utan tvärtom gör kapitalets rörelse beroende av folkmängdens absoluta förändringar. Men detta är den ekonomiska doktrinen. Enligt denna stiger arbetslönen till följd av kapitalackumulationen, varpå den stigande arbetslönen leder till en snabbare tillväxt av arbetarbefolkningen, en tendens som fortsätter, tills arbetsmarknaden är överfylld, alltså tills tillgången på kapital har blivit för liten i förhållande till arbetskraften. Som följd därav sjunker arbetslönen, och vi får se medaljens frånsida. På grund av den fallande arbetslönen blir arbetarbefolkningen småningom decimerad, tills det återigen uppkommer ett relativt överskott på kapital. Eller som andra förklarar saken: Den sjunkande arbetslönen och den motsvarande hårdare exploateringen av arbetarna påskyndar ackumulationen, medan den låga arbetslönen samtidigt håller arbetarklassens tillväxt i schack. Så återkommer det förhållandet, att tillgången på arbete är större än efterfrågan, lönen stiger o.s.v. I sanning en ypperlig utvecklingsmetod för den kapitalistiska produktionen! Innan löneökningen kunde medföra någon tillväxt av den verkligt arbetsdugliga befolkningen, hade den tidsfrist utlöpt många gånger om, inom vilken det industriella fälttåget måste föras, slaget utkämpas och avgöras. Mellan 1849 och 1859 inträdde samtidigt med fallande spannmålspriser en i praktiken endast nominell löneökning i de engelska jordbruksdistrikten. I Wiltshire steg t.ex. veckolönen från 7 till 8 shillings, i Dorsetshire från 7 eller 8 till 9 shillings o.s.v. Orsaken var en ovanligt stark minskning av jordbruksdistriktens överbefolkning, förorsakad av efterfrågan på folk för krigsändamål,[CLXXXII*] kolossal utveckling av järnvägsnätet, industrin, gruvorna o.s.v. Ju lägre arbetslönen är, desto större blir den procentuella löneökningen, t.o.m. vid ganska blygsamma höjningar. Är veckolönen t.ex. 20 shillings och stiger till 22, så gör det 10 %, är den däremot endast 7 sh. och stiger till 8, så blir det 284/7 %, vilket låter storslaget. I varje fall tjöt arrendatorerna för full hals, och t.o.m. "London Economist" kallade helt allvarligt dessa svältlöner "en allmän och betydande lönestegring".[856*] Vad gjorde nu arrendatorerna? Väntade de, tills lantarbetarna på grund av denna lysande lönestegring hade förökat sig så, att deras löner åter måste sjunka, som saken ju måste te sig i den dogmatiske ekonomens hjärna? Nej. Arrendatorerna införde mera maskineri, och i en handvändning var lantarbetarna åter "övertaliga" i en sådan grad, att t.o.m. arbetsköparna var nöjda. Det hade nu satsats "mer kapital" än förut i jordbruket och i en mera produktiv form. Därmed minskade efterfrågan på arbetskraft inte endast relativt utan absolut.
Ekonomerna förväxlar här de lagar, som bestämmer arbetslönens allmänna rörelser eller förhållandet mellan arbetarklassen, d.v.s. totalarbetskraften, och det samhälleliga totalkapitalet, med de lagar, som fördelar arbetarbefolkningen mellan de olika produktionsgrenarna. När ackumulationen i en produktionsgren ökar som följd av goda konjunkturer och profiten här blir större än den genomsnittliga, medan samtidigt nytt kapital strömmar till, ökar naturligtvis efterfrågan på arbetskraft och arbetslönerna stiger. Den högre arbetslönen drar en större del av arbetarbefolkningen till denna gynnade produktionsgren, tills dess behov av arbetskraft är mättat och lönen som följd därav sjunker till det tidigare genomsnittet eller kanske t.o.m. därunder, om trängseln var för stor. Då upphör inte endast invandringen av arbetare till den ifrågavarande produktionsgrenen, utan i stället börjar rentav en utvandring. Här tror sig den politiske ekonomen se, "var och hur" ökningen av lönen åtföljes av en absolut ökning av arbetarantalet och med arbetarnas absoluta ökning en minskning av lönen, men vad han ser, är i själva verket endast de lokala fluktuationerna i en enskild produktionsgrens arbetsmarknad, företeelser som åtföljer arbetarbefolkningens fördelning inom kapitalets olika verksamhetsfält allt efter dess växlande behov.
Den industriella reservarmén utövar ett tryck på den sysselsatta arbetarbefolkningen under depressioner och under perioder av normal sysselsättning samt begränsar dess krav under högkonjunktur och överproduktion. Den relativa överbefolkningen bildar bakgrunden till lagen om tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Den tvingar in denna lag inom gränser, som absolut passar kapitalets utsugningsbegär och maktlystnad.
Här är det på sin plats att återkomma till ett av den ekonomiska apologetikens stordåd. Vi erinrar oss, att dessa ekonomiska apologeter[CLXXXIII*] påstår, att när nytt maskineri införes eller gammalt maskineri utvidgas och variabelt kapital alltså förvandlas till konstant, så frigöres kapital för arbetarna, medan denna utveckling i själva verket givetvis binder kapital och just därigenom gör arbetarna arbetslösa. Först nu kan vi rätt bedöma, hur skamlös denna apologetik är. Inte endast de arbetare, som maskinerna direkt tränger ut, blir arbetslösa, utan även de nya arbetare, som efter hand strömmar till och som under de gamla förhållandena regelbundet skulle ha upptagits i vederbörande industrigren, blir nu "friställda". Det är nu alla "frigjorda", och varje nytt funktionsdugligt kapital kan disponera över dem. Om nu det nya kapitalet tar hand om dessa eller andra arbetslösa, så blir det inga märkbara verkningar på efterfrågan på arbetskraft, om inte kapitalet är så stort, att det kan ge arbete åt ett större antal arbetare än maskineriet har kastat på gatan. Om det sysselsätter ett mindre antal, så ökar antalet arbetslösa, och om det sysselsätter ett större antal, så stiger den allmänna efterfrågan på arbetskraft endast med skillnaden mellan antalet arbetande och antalet arbetslösa. Det uppsving, som det nya kapitaltillskottet eljest skulle ha åstadkommit på arbetsmarknaden, neutraliseras i varje fall i samma utsträckning som nytt maskineri kastar ut gamla arbetare på gatan.
Den kapitalistiska produktionens egen mekanism sörjer alltså för att den absoluta kapitaltillväxten inte åtföljes av någon motsvarande stegring i den allmänna efterfrågan på arbetskraft. Och detta kallar apologeterna en ersättning för det elände, de lidanden och den hotande undergång, som de arbetslösa drabbas av under övergångsperioden, då de är dömda att tillhöra industrins reservarmé.
Efterfrågan på arbetskraft är inte liktydigt med kapitaltillväxt, och tillgång på arbete är inte detsamma som arbetarklassens tillväxt, att sålunda två oberoende storheter skulle ömsesidigt påverka varandra. Det spelas med förfalskade tärningar. Det är kapitalet, som samtidigt agerar på bägge sidor. Medan kapitalets ackumulation å ena sidan ökar efterfrågan på arbetskraft, ökar den å andra sidan tillgången på arbetare genom att "frigöra" dem. Samtidigt tvingas de sysselsatta av trycket från de arbetslösa att arbeta mera intensivt än förut, varigenom de i viss utsträckning gör arbetstillgången oberoende av tillgången på arbetare. Det sätt, på vilket lagen om tillgång och efterfrågan på arbete fungerar på denna basis, fullbordar kapitalets diktatur.
Efter hand som arbetarna kommer underfund med hur det hänger ihop: att i samma utsträckning som de ökar sina arbetsinsatser och frambringar mera rikedom åt andra, i samma utsträckning som deras arbetes produktivitet ökar, blir t.o.m. deras ställning som medel att föröka kapitalet osäkrare; efter hand som det går upp för dem, att deras inbördes konkurrens helt och hållet är beroende på det tryck, som den relativa överbefolkningen utövar, försöker de att organisera ett planmässigt samarbete mellan de arbetande och de arbetslösa med hjälp av fackföreningar och på andra sätt för att förhindra eller i varje fall dämpa de ödeläggande verkningar, som den kapitalistiska produktionens naturlagar har för arbetarklassen. Så snart detta sker, börjar kapitalisten och hans lakej, den politiske ekonomen, att gorma om kränkning av den "eviga" och "heliga" lagen om tillgång och efterfrågan. Sammanhållningen mellan de arbetande och de arbetslösa stämmer nämligen inte med denna lags "spelregler". Men då förhållandena å andra sidan hindrar uppkomsten av en industriell reservarmé och därmed också arbetarklassens absoluta beroende av kapitalistklassen - som t.ex. i kolonierna - blir både kapitalisten och hans ynkliga lakejer upprörda över samma "heliga" lag och försöker motverka den med tvångsmedel.
Den relativa överbefolkningen existerar i alla möjliga former. Varje arbetare tillhör den under de perioder, då han är helt eller delvis arbetslös. Bortsett från att överbefolkningen i det stora hela präglas av svängningarna i det industriella kretsloppet och därför ibland framträder akut under kriserna, ibland kroniskt i avmattningsperioder, antar den alltid tre huvudformer: flytande, latent och stagnerande.
I den moderna industrins centra - fabriker, manufakturer, smältverk och gruvor etc. - blir arbetarna ibland avskedade, ibland åter anställda och nu i större antal, med den påföljd att arbetarantalet i stort sett ökar, ehuru det minskar i förhållande till produktionens omfång. Överbefolkningen existerar här i sin flytande form.
Både i de egentliga fabrikerna och i alla stora verkstäder, som använder maskiner eller där modern arbetsdelning är införd, användes yngre arbetare i stort antal, men så snart de når mogen ålder, kastas de flesta av dem i allmänhet på gatan, medan en liten del av dem får varaktig sysselsättning i samma industrigren. De utgör en beståndsdel av den flytande överbefolkningen, som växer med industrins omfång. En del av dem utvandrar och reser i själva verket endast efter det kapital, som redan i förväg har utvandrat. En av följderna är, att den kvinnliga befolkningen ökar hastigare än den manliga, som fallet är i England. Att arbetarklassens naturliga tillväxt aldrig mättar den kapitalistiska ackumulationens behov och ändå samtidigt överskrider dem, är en motsägelse som ligger i själva kapitalförhållandet. Kapitalet har användning för ett stort antal unga arbetare men bara ett mindre antal vuxna. Denna motsägelse är inte mera påfallande, än att det klagas över brist på arbetare, samtidigt som flera tusen går arbetslösa, emedan arbetsdelningen har fjättrat dem vid en viss yrkesgren.[857*] Kapitalet konsumerar dessutom arbetskraften så fort, att en arbetare i medelåldern i regel redan har överlevt sig själv. Han blir övertalig eller knuffas ner från en högre till en lägre arbetsnivå. Just bland storindustrins arbetare finner vi den kortaste livslängden.
"Dr Lee, hälsovårdsinspektör i Manchester, har konstaterat att den genomsnittliga livslängden i denna stad är 38 år för den välbärgade klassen men endast 17 för arbetarklassen. I Liverpool är den 35 år för den förstnämnda klassen och 15 år för den sistnämnda. Det visar sig alltså, att de besuttna klasserna lever mer än dubbelt så länge som deras sämre lottade medmänniskor."[857a*]
Under dessa omständigheter krävs för den absoluta tillväxten av denna del av proletariatet en form, genom vilken antalet kan öka, fastän de enskilda individerna snabbt förbrukas. Alltså en snabb avlösning av arbetargenerationerna. (Samma lag gäller inte för övriga samhällsklasser.) Detta samhälleliga behov tillgodoses genom tidiga äktenskap, en nödvändig följd av industriarbetarnas levnadsförhållanden, och som uppmuntras av möjligheterna att tidigt exploatera arbetarbarnens arbetskraft.
Så snart eller i samma grad som den kapitalistiska produktionen lagt under sig jordbruket, avtar efterfrågan på lantarbetare fullständigt med ackumulationen av det kapital, som är satsat i jordbruket, utan att dessa verkningar kompenseras genom att - såsom i industrin - produktionsområdet utvidgas. En del av lantbefolkningen är därför alltid beredd att övergå till stads- eller manufakturproletariatet och avvaktar endast ett gynnsamt tillfälle att genomgå denna förvandling. (Med manufaktur menas här alla näringar utom jordbruket.)[858*] Denna källa till relativ överbefolkning flyter oavbrutet. Men den ständiga strömmen av arbetare från landet till städerna beror på en varaktig, latent överbefolkning i jordbruksdistrikten, vilken först blir märkbar i hela sitt omfång, när avloppskanalerna då och då öppnas. Lantarbetarens lön pressas därvid ned till ett minimum, och han står ständigt med ena foten i fattighuset.
Den tredje kategorin av relativ överbefolkning, stagnationens, utgör en del av den aktiva arbetararmén men med genomgående oregelbunden sysselsättning, varför den erbjuder kapitalet en outtömlig reserv av disponibel arbetskraft. Dess levnadsstandard ligger under arbetarklassens vanliga genomsnitt, och just detta gör den till ett säkert underlag för säregna former av kapitalistisk exploatering. Den karakteriseras av ett maximum av arbetstid och ett minimum av arbetslön. Under rubriken hemindustri har vi redan lärt känna dess huvudformer. Den rekryteras ständigt från storindustrins och jordbrukets överbefolkning och i synnerhet från de företag, som går omkull, när manufakturen utkonkurrerar hantverket och maskindriften kväver manufakturen. Dess omfång vidgas med ackumulationens tillväxt och med ökningen av antalet "överflödiggjorda" arbetare. Men denna grupp är samtidigt en varaktig beståndsdel av arbetarklassen, en komponent som oupphörligt reproducerar sig själv och har en proportionellt större andel av arbetarklassens tillväxt än dess övriga beståndsdelar. I verkligheten står inte endast antalet födelser och dödsfall utan också familjens absoluta storlek i omvänd proportion till arbetslönens storlek, alltså även i omvänt förhållande till den mängd existensmedel, som de olika arbetarkategorierna disponerar över. Denna lag för det kapitalistiska samhället skulle verka tokig bland vildar eller t.o.m. bland civiliserade kolonister. Den påminner om den kolossala fortplantningen hos individuellt svaga och intensivt jagade djurarter.[859*]
Den relativa överbefolkningens bottenlager slutligen befolkar pauperismens område. Bortsett från vagabonder, förbrytare, prostituerade, kort sagt det egentliga trasproletariatet, består detta samhällsskikt av tre kategorier: 1. Arbetsdugliga. Man behöver bara ytligt studera statistiken över den engelska fattigdomen för att finna, att den sväller ut vid varje kris och krymper, när det blir bättre tider. 2. Föräldralösa och fattiga barn. De är rekryter för industrins reservarmé, och under högkonjunkturer, som t.ex. 1860, blir de kvickt och i stor mängd inlemmade i den aktiva arbetararmén. 3. Förkomna, utslitna, arbetsodugliga. Det är i synnerhet arbetare, som går under på grund av den brist på rörlighet, som är en konsekvens av arbetsdelningen, vidare personer som överlever industriarbetarnas normalålder, samt slutligen industrins invalidoffer, vilkas antal ökar med antalet farliga maskiner, samt offer för arbetet i gruvor, kemiska fabriker o.s.v. och krymplingar, sjuklingar, änkor m.fl. Pauperismen är den aktiva arbetararméns invalidhem och dödvikten i industrins reservarmé. Relativ överbefolkning åtföljes med nödvändighet av fattigdom, och då den industriella reservarmén är en nödvändighet, är också fattigdomen nödvändig. Dessa bägge företeelser bildar tillsammans en av existensbetingelserna för den kapitalistiska produktionen och rikedomens utveckling. Industrins reservarmé tillhör den kapitalistiska produktionens faux frais[CLXXXIV*], som kapitalet emellertid till största delen lyckas vältra över på arbetarklassens och den lägre medelklassens skuldror.
Industrins reservarmé eller den relativa överbefolkningen växer med den samhälleliga rikedomen, med det fungerande kapitalets storlek och tillväxt, alltså även med proletariatets absoluta storlek och dess arbetes produktivkraft. Den disponibla arbetskraften utvecklas av samma orsaker som kapitalets expansionskraft. Ju snabbare rikedomsutvecklingen pågår, desto fortare växer också den industriella reservarméns relativa storlek. Men ju större reservarmén är i förhållande till den aktiva arbetararmén, desto talrikare är också den överbefolkning, vars elände står i omvänd proportion till dess arbetsbörda. Ju talrikare detta Lazarusskikt av arbetarklassen och industrins reservarmé är, desto större är också den officiella, av myndigheterna erkända fattigdomen. Detta är den kapitalistiska ackumulationens absoluta, allmänna lag. Liksom alla andra lagar modifieras den i sitt förverkligande genom mångahanda omständigheter, vilkas analys inte hör hit.
Nu begriper man dårskapen hos den ekonomiska visdom, som predikar för arbetarna, att de skall anpassa sitt antal efter kapitalets exploateringsbehov. Som om inte den kapitalistiska produktionens och ackumulationens mekanism ständigt genomförde denna anpassningsprocess! Första fasen i denna process är skapandet av en relativ överbefolkning eller en industriell reservarmé, den sista fasen är den aktiva arbetararméns ständigt ökande elände och fattigdomens dödvikt.
På grund av det samhälleliga arbetets ständigt stigande produktivitet bearbetas en oavbrutet växande mängd produktionsmedel med hjälp av en ständigt avtagande mängd arbetskraft. I det kapitalistiska samhället, där arbetaren inte använder arbetsmedlen utan tvärtom arbetsmedlen använder arbetaren, medför denna lag, att ju större arbetets produktivitet är, desto hårdare är arbetarnas inbördes konkurrens om produktionsmedlen och desto osäkrare är också grundvalen för deras tillvaro: försäljning av egen arbetskraft för ökning av främmande rikedom eller ökning av kapital. Snabbare tillväxt av produktionsmedel och av arbetets produktivitet än av den produktiva befolkningen får alltså i det kapitalistiska samhället det omvända uttrycket, att arbetarbefolkningen alltid tillväxer fortare än kapitalets exploateringsbehov.
I fjärde avdelningen, när vi analyserade produktionen av relativt mervärde, upptäckte vi att inom det kapitalistiska systemet genomföres alla metoder för ökning av arbetets samhälleliga produktivitet på den enskilde arbetarens bekostnad. Alla medel, som ökar produktionen, slår om till medel, som behärskar och exploaterar producenten. De stympar arbetaren och förvandlar honom till en specialmänniska, nedvärderar honom till en maskindel, gör arbetet till en plåga och berövar det allt innehåll, avlägsnar honom från arbetsprocessens intellektuella värden, samtidigt som vetenskapen blir en del av själva processen, en självständig kraft däri. Arbetarens arbetsbetingelser fördärvas, han tvingas att underkasta sig arbetsprocessens småaktiga och förhatliga despoti, hela hans livstid förvandlas till arbetstid, och hans hustru och barn kastas under kapitalets Jaggernautsvagn [85]. Men alla metoder att producera mervärde är samtidigt metoder att ackumulera, och varje utvidgning av ackumulationen blir omvänt ett medel att utveckla dessa metoder. Därav följer, att i samma utsträckning som kapitalets ackumulation påskyndas, måste arbetarnas villkor ständigt försämras, antingen arbetslönen är hög eller låg. Den lag, som ständigt upprätthåller jämvikten mellan den relativa överbefolkningen eller industrins reservarmé och ackumulationens omfång och kraft, smider slutligen arbetaren fastare vid kapitalet, än Hefaistos förmådde smida fast Prometeus vid klippan.[CLXXXV*] Den medför en ackumulation av elände, som motsvarar ackumulationen av kapital. Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, d.v.s. för den klass, som gör kapital av sin egen produkt.
Den kapitalistiska ackumulationens inre motsättningar[860*] har på olika sätt påpekats av politiska ekonomer, men ofta blandar de ihop dem med liknande men väsentligt annorlunda företeelser hos förkapitalistiska produktionssätt.
Den venetianske munken Ortes, en av det 18:e århundradets största ekonomiska skriftställare, uppfattar antagonismen inom den kapitalistiska produktionen som en allmän naturlag för den samhälleliga rikedomen:
"Det ekonomiskt goda och det ekonomiskt onda håller alltid jämvikt i en nation (il bene ed id male economico in una nazione sempre all'istessa misura), somligas överflöd är alltid lika med andras fattigdom (la copia dei beni in alcuni sempre eguale alla mancanza di essi in altri). Stor rikedom för ett fåtal åtföljes alltid av total brist på det nödvändigaste för många andra. En nations rikedom motsvarar dess befolkning, och folkets elände motsvarar nationens rikedom. Någras arbetsamhet framtvingar sysslolöshet hos andra. De fattiga och arbetslösa är en nödvändig produkt av de rika och verksamma" o.s.v.[861*]
Ungefär 10 år efter Ortes förhärligade den högkyrklige protestantiske prästen Townsend på ett oerhört klumpigt sätt fattigdomen som en nödvändig betingelse för rikedomen:
"Lagligt tvång till arbete är förenat med en massa besvär, våldsamheter och oväsen, medan hungern inte endast utgör ett fredligt, tystlåtet och oupphörligt tryck utan också såsom det naturligaste motivet till industriarbete åstadkommer den hårdare ansträngningen."
Det gäller alltså att göra hungern permanent bland arbetarklassen, och för den saken sörjer enligt Townsend befolkningsprincipen, som speciellt gör sig gällande bland de fattiga.
"Det verkar vara en naturlag, att de fattiga i viss mån är lättsinniga (improvident)" (nämligen så lättsinniga, att de kommer till världen utan guldskedar i munnen), "så att det alltid finns några disponibla (that there always may be some) för att utföra de hårdaste, smutsigaste och gemenaste arbetena i samhället. Summan av mänsklig lycka (the fund of human happiness) ökas därigenom betydligt, och de förfinade (the more delicate) befrias från slitgörat och kan ostört ägna sig åt högre livsuppgifter o.s.v. ... Fattigvårdslagen har en tendens att förstöra skönheten och harmonin, symmetrin och ordningen i detta system, som Gud och naturen har upprättat i världen."[862*]
Medan den venetianske munken i den försynens skickelse, som förevigar eländet, fann en motivering för den kristliga välgörenheten, celibatet, klostren och de fromma stiftelserna, så finner den protestantiske svartrocken däri en förevändning att fördöma den engelska fattigvårdslagen, som ger den fattige rätten till ett torftigt offentligt understöd.
"Den samhälleliga rikedomens utveckling", säger Storch, "frambringar denna nyttiga klass i samhället ... som utför de ledsammaste, äckligaste och mest motbjudande sysslorna, med ett ord, tar allt på sina skuldror, som gör livet obehagligt och mödosamt, och just därigenom ger de andra klasserna tid, andlig spänst och karaktärens konventionella" (c'est bon![CLXXXVI*]) "sinnesro o.s.v."[863*]
Storch frågar sig, vad det egentligen är för ett företräde denna kapitalistiska civilisation med dess elände och nedvärdering av massorna har framför barbariet. Han finner endast ett svar - säkerheten.
"Genom industrins och vetenskapens framsteg", säger Sismondi, "kan varje arbetare dagligen producera betydligt mer än han behöver för sitt uppehälle. Men medan hans arbete producerar rikedom, skulle den samtidigt göra honom olämplig till arbete, om han vore kallad att själv konsumera den." Enligt Sismondi "skulle människorna" (d.v.s. de som inte arbetar) "få försaka konstens skönhet liksom alla njutningar, som industrin skaffar oss, om de själva skulle behöva köpa detta med sådant ihållande arbete som arbetarna nu utför ... Ansträngningarna är nu för tiden skilda från belöningen; det är inte samma människa, som först arbetar och sedan vilar sig. Nej, raka motsatsen är fallet. Just emedan den ene arbetar, kan den andre vila sig ... Den oupphörliga utvecklingen av arbetets produktivitet kan alltså inte medföra något annat resultat, än att de sysslolösa rikas lyx och njutningar tilltar."[864*]
Destutt de Tracy slutligen, den cyniske borgardogmatikern, säger brutalt rent ut:
"De fattiga nationerna är de, där folket har det bra, och de rika nationerna är de, där fattigdomen är vanlig."[865*]
Ingen period i det moderna samhällets historia ligger så väl till för studiet av den kapitalistiska ackumulationen som de senaste 20 åren.[865a*] Det är, som om outtömliga källor till rikedom plötsligt hade öppnat sig. Av alla länder erbjuder England återigen det klassiska exemplet, emedan det innehar ledarställningen på världsmarknaden, emedan det kapitalistiska produktionssättet endast här är fullt utvecklat, och slutligen emedan frihandelns tusenårsrike infördes här 1846, varför vulgärekonomerna inte längre har någon vrå att krypa in i. Produktionens väldiga framsteg, som ledde till att den andra hälften av 20-årsperioden fullständigt överträffar den första, har vi redan tillräckligt berört i fjärde avdelningen.
Trots att den engelska befolkningens absoluta tillväxt varit mycket stor under det senaste halva århundradet, visar den relativa befolkningstillväxten ändå nedåtgående tendens, vilket framgår av följande tabell, hämtad från den officiella statistiken:
| 1811-1821 | 1,533 | % | 1841-1851 | 1,216 | % | |
| 1821-1831 | 1,446 | % | 1851-1861 | 1,141 | % | |
| 1831-1841 | 1,326 | % |
Låt oss nu å andra sidan betrakta rikedomens ökning. Den profit, jordränta o.s.v., som är föremål för inkomstbeskattning, ger här de säkraste hållpunkterna. Ökningen av skattepliktig profit (arrendatorer och ytterligare några rubriker inte medräknade) utgjorde för Storbritanniens vidkommande 50,47 % från 1853 till 1864 (eller 4,58 % i genomsnitt pr år), medan befolkningstillväxten under samma period var ungefär 12%.[866*] Ökningen av beskattningsbara jordräntor (fastigheter, järnvägar, gruvor, fiskeriföretag o.s.v. medräknade) utgjorde från 1853 till 1864 38 % eller 3,42 % pr år. Häri ingår följande rubriker med den största andelen:[867*]
| Inkomstökning 1853-1864 |
Ökning pr år |
|||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| Av | fastigheter | 38,60 | % | 3,50 | % | |
| ,, | stenbrott | 84,76 | ,, | 7,70 | ,, | |
| ,, | gruvor | 68,85 | ,, | 6,26 | ,, | |
| ,, | järnbruk | 39,92 | ,, | 3,63 | ,, | |
| ,, | fiskeriföretag | 57,37 | ,, | 5,21 | ,, | |
| ,, | gasverk | 126,02 | ,, | 11,45 | ,, | |
| ,, | järnvägar | 83,29 | ,, | 7,57 | ,, | |
Om man jämför vart fjärde år under perioden 1853-1864, finner man att inkomstens tillväxtprocent fortgående stiger. För inkomst av profit är den t.ex. årligen 1853-1857 1,73 %, 1857-1861 2,74 % och 1861-1864 9,30 %. Totalsumman av De förenade kungarikenas skattepliktiga inkomster var:
| 1856 | 307.068.898 | p.st. | 1863 | 359.142.897 | p.st. | ||
| 1859 | 328.127.416 | ,, | 1864 | 362.462.279 | ,, | ||
| 1862 | 351.745.241 | ,, | 1865 | 385.530.020 | ,, | [868*] |
Kapitalets ackumulation åtföljdes samtidigt av koncentration och centralisation. Ehuru ingen officiell jordbruksstatistik fanns för England (men väl för Irland), insändes uppgifter frivilligt från 10 grevskap. Av dessa framgick, att arrenden om mindre än 100 acres under åren 1851-1861 minskade i antal från 31.583 till 26.567, alltså hade 5.016 stycken blivit sammanslagna med större arrendeenheter.[869*] Från 1815 till 1825 blev ingen enda förmögenhet - bortsett från fast egendom - på över 1 miljon p.st. föremål för arvsskatt, 1825-1855 däremot 8 st., från 1855 till juni 1959 - d.v.s. på 4½ år - 4 st.[870*] Centralisationen framgår dock bäst ur en kort analys av inkomstskatten under rubrik D (profiter med undantag för arrendatorer etc.) för åren 1864 och 1865. Jag vill påpeka, att på inkomster under denna rubrik betalas inkomstskatt ned till 60 p.st. Dessa skattepliktiga inkomster utgjorde i England, Wales och Skottland år 1864 95.844.222 p.st. och år 1865 105.435.579 p.st.[871*] Antalet beskattade var år 1864 308.416 personer av en totalbefolkning på 23.891.009, år 1865 332.416 personer av en totalbefolkning på 24.127.003. Inkomsternas fördelning under dessa bägge år framgår av följande tabell:
| 5/4 1863-5/4 1864 | 5/4 1864-5/4 1865 | |||||||||
| Inkomst av profit p.st. | Personer | Inkomst av profit p.st. | Personer | |||||||
| Totalinkomst: | 95.844.222 | 308.416 | Totalinkomst: | 105.435.787 | 332.431 | |||||
| { | 57.028.289 | 23.334 | { | 64.554.297 | 24.265 | |||||
| 36.415.225 | 3.619 | 42.535.576 | 4.021 | |||||||
| Därav | 22.809.781 | 832 | Därav | 27.555.313 | 973 | |||||
| 8.744.762 | 91 | 11.077.238 | 107 | |||||||
I De förenade kungarikena producerades år 1855 61.453.079 ton kol till ett värde av 16.113.167 p.st., 1864: 92.787.873 ton, värde 23.197.968 p.st. År 1855 producerades 3.218.154 ton tackjärn, värde 8.045.385 p.st., 1864: 4.767.951 ton, värde 11.919.877 p.st. År 1854 utgjorde längden av järnvägarna i riket 8.054 mil (engelska) med ett inbetalt kapital av 286.068.794 p.st., 1864 var längden 12.789 miles med ett inbetalt kapital av 425.719.613 p.st. År 1854 utgjorde den totala exporten och importen 268.210.145 p.st., år 1865 489.923.285 p.st. Följande tabell visar exportens utveckling:
| 1846 | 58.842.377 | p.st. | 1860 | 135.842.817 | p.st. | ||
| 1849 | 63.596.052 | ,, | 1865 | 165.862.402 | ,, | ||
| 1856 | 115.826.948 | ,, | 1866 | 188.917.563 | ,, | [872*] |
Redan dessa få sifferuppgifter förklarar tillfyllest den brittiske generalregistratorns [128] triumferande utrop: "Hur hastigt befolkningen än växte, höll den dock inte jämna steg med industrins och rikedomens framsteg."[873*]
Låt oss nu se på de omedelbart verkande krafterna i denna industri eller till producenterna av denna rikedom, nämligen arbetarklassen.
"Det är ett av de dystraste karaktärsdragen i landets sociala tillstånd", säger Gladstone, "att det för närvarande alldeles otvivelaktigt försiggår en minskning i folkets konsumtionsförmåga och en ökning av den arbetande klassens umbäranden och elände. Och samtidigt pågår en ständig ackumulation av rikedom i de högre klasserna, en oavbruten kapitalanhopning."[874*]
Så talade Gladstone med darr på rösten i underhuset den 13 februari 1843. Den 16 april 1863, alltså 20 år senare, sade han i sitt budgetanförande:
"Från 1842 till 1852 ökade den beskattningsbara inkomsten i detta land med 6 % ... Under de följande 8 åren från 1853 till 1861 ökade den, om vi utgår från 1853, med 20 %. Detta faktum är så förvånande, att det är nästan otroligt ... Denna berusande ökning av rikedom och makt ... begränsar sig helt och hållet till de besuttna klasserna, men ... men indirekt måste den vara till fördel även för arbetarbefolkningen, emedan den förbilligar konsumtionsvarorna - medan de rika blir rikare, har de fattiga i alla fall blivit mindre fattiga. Huruvida den djupaste nöden blivit mindre än förr, vågar jag inte uttala mig om."[875*]
Vilken snöplig antiklimax! När arbetarklassen förblivit "fattig", endast "mindre fattig", i förhållande till den "berusande ökning av rikedom och makt", som den producerar åt den egendomsägande klassen, så har arbetarklassen förblivit relativt lika fattig. Och om den djupaste nöden inte har minskats, så har den ökats i och med rikedomens anhopning. Vad livsmedelspriserna beträffar, så visar den officiella statistiken, t.ex. uppgifterna från Londons barnhem, en prisstegring på 20 %, när man jämför treårsperioden 1860-62 med åren 1851-53. Även den följande treårsperioden 1863-65 visar en fortsatt fördyring av kött, smör, mjölk, socker, salt, kol och en mängd andra konsumtionsvaror.[876*] Gladstones nästa budgetanförande, den 7 april 1864, är en lyrisk lovsång till den växande profiten och den genom "armodet" modererade folklyckan. Han talar om massor, som befinner sig vid "fattigdomens rand", om yrkesgrenar, "där lönen inte har ökat", och sammanfattar slutligen arbetarklassens lycka i orden: "Människolivet är i nio fall av tio ingenting annat än en kamp för tillvaron."[877*]
Professor Fawcett, inte som Gladstone bunden av några officiella hänsyn, säger rentut:
"Jag förnekar givetvis inte, att penninglönen genom denna kapitalökning" (under de senaste decennierna) "har stigit, men denna skenbara fördel går åter i stort sett förlorad, emedan flera livsförnödenheter ständigt har blivit dyrare" (vilket han tror beror på de ädla metallernas värdeminskning) ... "De rika blir hastigt rikare (the rich grow rapidly richer), medan ingen förbättring av de arbetande klassernas livsvillkor kan iakttagas ... Arbetarna blir nästan slavar åt de krämare som de står i skuld till."[878*]
I kapitlen "Arbetsdagen" och "Maskineri och storindustri" avslöjades de omständigheter, under vilka den brittiska arbetarklassen under de senaste årtiondena skapade "en berusande ökning av rikedom och makt" åt de besuttna klasserna. Emellertid sysslade vi den gången företrädesvis med arbetaren, sådan han fungerar i sin arbetsmiljö. För att fullständigt belysa ackumulationens lagar måste vi även fästa uppmärksamheten på arbetarens villkor utanför arbetsplatsen, hans närings- och bostadsförhållanden. Denna boks begränsade omfång gör det nödvändigt för oss att därvid framförallt ta sikte på den sämst avlönade delen av industriproletariatet samt lantarbetarna, d.v.s. majoriteten av arbetarklassen.[878a*]
Men först ännu ett par ord om den officiella pauperismen, d.v.s. den del av arbetarklassen, som förlorat det ekonomiska underlaget för sin existens, försäljning av arbetskraft, och drar sig fram på offentliga allmosor. Den officiella listan över fattighjon upptog i England[879*] år 1855: 851.369 personer, 1856: 877.767, 1865: 971.433. På grund av bomullskrisen ökade den under åren 1863 och 1864 till 1.079.382 resp. 1.014.978. Krisen år 1866, som hårdast drabbade London, åstadkom i detta världsmarknadens centrum, folkrikare än konungariket Sachsen, för 1866 en fattigdomsökning på 19,5 %, jämfört med 1865, och 24,4 %, om man jämför med 1864. Ökningen var ännu större under de första månaderna 1867, jämfört med 1866. Vid analysen av fattigstatistiken måste man särskilt uppmärksamma två faktorer. Å ena sidan återspeglar ökningen och minskningen i antalet fattighjon det industriella kretsloppets periodiska svängningar, men å andra sidan döljer den officiella statistiken mer och mer fattigdomens verkliga omfång, i samma grad som kapitalets ackumulation utvecklar klasskampen och därmed också arbetarklassens självmedvetande. Så är t.ex. det barbari, som kännetecknar behandlingen av fattigunderstödda och varom den engelska pressen (Times, Pall Mall Gazette m.fl.) skrikit så högt under de senaste två åren, av mycket äldre datum. F. Engels konstaterade redan 1844 precis samma ohyggligheter och precis samma skenheliga upprördhet i dagspressen, som utnyttjade eländet som sensationsstoff. [153] Men den fruktansvärda ökningen av svältdöd ("deaths by starvation") i London under de sista 10 åren visar klart arbetarnas tilltagande avsky för slaveriet i arbetshusen (workhouses), dessa nödens straffanstalter.[880*]
Vi skall nu se på industriarbetarklassens sämst avlönade grupper. Under bomullskrisen 1862 fick dr Smith i uppdrag av Privy Council [71] att göra en undersökning av näringsförhållandena bland de nödställda bomullsarbetarna i Lancashire och Cheshire. Mångåriga iakttagelser hade redan tidigare lett honom till den slutsatsen, att "för undvikande av hungersjukdomar (starvation diseases)" en kvinnas dagliga näring måste innehålla minst 240 gram kol och 11 gram kväve, och minimibehovet för en man skulle vara 270 gram kol och 12,5 gram kväve.[CLXXXVII*] För en kvinna motsvarar detta ungefär den näringsmängd, som finns i 2 pund (ca 0,9 kg) prima vetebröd, för mannen 1/9 mera. Det genomsnittliga veckobehovet för vuxna män och kvinnor blir omkring 1.775 gram kol och 82 gram kväve. Hans beräkningar blev i praktiken bekräftade på ett överraskande sätt, genom att siffrorna överensstämde med den torftiga näringsmängd, till vilken nöden hade pressat ner bomullsarbetarnas konsumtion. De fick i december 1862 1.811 gram kol och 80 gram kväve pr vecka.
År 1863 startade Privy Council en undersökning av nödläget inom den sämst avlönade delen av den engelska arbetarklassen. Dr Simon, Privy Councils chefsläkare, utsåg den förut nämnde dr Smith att genomföra uppdraget. Hans undersökning omfattar dels lantarbetarna, dels sidenvävare, sömmerskor, handskmakare, trikåarbetare (strumpor och vantar) samt skomakare. De senare kategorierna utom trikåarbetarna förekommer uteslutande i städerna. Som direktiv för undersökningen gällde, att de friskaste och relativt bäst ställda familjerna i varje kategori skulle utväljas.
Som allmänt resultat framkom:
"Endast en av de undersökta stadsarbetargrupperna fick mera kväve än det minimum, som måste anses nödvändigt, medan det i två grupper förelåg brist och i den ena mycket stor brist på både kol och kväve. För lantarbetarnas vidkommande visade det sig, att mer än 1/5 fick mindre än den nödvändiga mängden kol, medan 1/3 fick för liten mängd kväve. I tre grevskap (Berkshire, Oxfordshire och Somersetshire) låg näringens kvävehalt under minimum."[881*]
Bland lantarbetarna hade de i England, den rikaste delen av landet, den sämsta näringen.[882*] Undernäringen bland lantarbetarna drabbade huvudsakligen hustrur och barn, ty "männen måste äta för att kunna utföra sitt arbete". De stadsarbetare som undersöktes var ännu mera undernärda. "Undernäringen är så påtaglig, att många av dem säkerligen har fått sin hälsa fullständigt undergrävd." (Även kapitalisten måste "avstå" - nämligen "avstå" från att betala arbetarna de existensmedel, som är nödvändiga för livsuppehället.)[883*]
Följande tabell visar relationerna mellan de ovannämnda stadsarbetarnas näringsförhållanden och det av dr Smith angivna minimimåttet samt bomullsarbetarnas näringsmängd under deras värsta nödtid.[884*]
| Bägge könen | Veckogenomsnitt av | |||
| kol, gram | kväve, gram | |||
| 5 stadsindustrigrenar | 1.790 | 74 | ||
| Arbetslösa fabriksarbetare i Lancashire | 1.811 | 80 | ||
| Minimimängd, beräknad för de arbetslösa i Lan- cashire, genomsnitt för både män och kvinnor |
1.773 | 82 | ||
Nära hälften (48 %) av den undersökta industriella arbetarbefolkningen, fick absolut inte något öl, 28 % ingen mjölk. Veckogenomsnittet av flytande näringsmedel växlade från 7 ounces för sömmerskorna till 24,75 ounces för trikåarbetarna. De flesta av dem, som inte fick någon mjölk, var sömmerskor i London. Den konsumerade brödmängden pr vecka växlade mellan 7,75 pund för sömmerskorna och 11,25 pund för skomakarna. Det totala genomsnittet för vuxna var 9,9 pund. Socker (sirap etc.) växlade från 4 ounces pr vecka för handskmakarna till 11 ounces för trikåarbetarna; totalt genomsnitt för vuxna i alla kategorier 8 ounces. Det totala veckogenomsnittet av matfett var 5 ounces för vuxna. Den genomsnittliga veckoförbrukningen av kött, fläsk etc. växlade mellan 7,25 ounces för sidenvävarna och 18,25 ounces för handskmakarna. Genomsnittet för alla grupperna var 13,6 ounces. Veckokostnaderna för mat (pr vuxen person) gav följande medeltal: sidenvävare 2 sh. 2½ pence, sömmerskor 2 sh. 7 pence, handskmakare 2 sh. 9½ pence, skomakare 2 sh. 73/4 pence, trikåarbetare 2 sh. 61/4 pence. För sidenvävarna i Macclesfield utgjorde veckogenomsnittet endast 1 sh. 8½ pence. De sämst närda grupperna var sömmerskorna, sidenvävarna och handskmakarna.[885*]
Dr Simon säger i sin allmänna hälsorapport om detta näringstillstånd:
"Alla, som har haft någon befattning med medicinsk fattigpraktik eller med fattigavdelningarna på sjukhusen, kan bekräfta att otillräcklig näring i otaliga fall förorsakar eller förvärrar sjukdomar ... Från sanitär synpunkt tillkommer dock även en annan mycket viktig omständighet ... Man måste komma ihåg, att människor inte i första taget avstår från att få tillräcklig föda, och att undernäring därför i allmänhet gör sig gällande, först när människan en längre tid har lidit brist på andra slag av existensmedel. Långt innan otillräcklig näring får någon betydelse för hälsotillståndet, långt innan fysiologen kommer på att undersöka, hur många gram kol eller kväve det är, som skiljer mellan liv och svältdöd, är hushållet fullständigt utblottat på allt annat. Kläder och uppvärmning har hunnit bli ännu torftigare än födan. Skyddet mot kölden är alldeles otillräckligt. Bostadsutrymmet är inknappat och trångboddheten så svår, att den framkallar eller förvärrar sjukdomar. Knappast något finns kvar av husgeråd eller möbler, och själva renligheten har blivit kostsam eller försvårad. Om man ännu har någon självaktning kvar och försöker hålla sig upprätt, så betyder varje dylikt försök ytterligare stegring av hungern. Man söker tak över huvudet, där det är som billigast: i kvarter, där de hygieniska förhållandena är urusla, där kloakledningar och renhållning är dåliga, kommunikationerna otillfredsställande, vattentillförseln otillräcklig och av dålig kvalitet och, vad beträffar städerna, klent med tillgången på ljus och luft. Detta är de hygieniska risker, som fattigdomen nästan oundvikligen för med sig, när det har gått så långt, att det t.o.m. råder brist på mat. Och om summan av detta elände gör livet svårt att leva, så är näringsbristen i sig själv något ohyggligt ... Det är makabert att tänka på detta, i synnerhet då man vet, att den fattigdom det gäller inte är lättjans självförvållade fattigdom. Det är de arbetandes fattigdom. För stadsarbetarnas vidkommande krävs det till på köpet en orimligt lång arbetstid för att tjäna ihop till denna eländiga existens, och ändå är det endast med största tvekan man kan säga, att de får sitt uppehälle av detta arbete ... I mycket stor utsträckning är denna nominella självförsörjning endast en längre eller kortare omväg till fattighuset."[886*]
Det inre sammanhanget mellan de flitigaste arbetargruppernas hungertillvaro och det oerhörda och raffinerade slöseriet bland de rika avslöjas först, när man känner de ekonomiska lagarna. Annorlunda är det med bostadsförhållandena. Varje fördomsfri iakttagare ser, att ju mera produktionsmedlen centraliseras, desto flera arbetarfamiljer stuvas ihop i varje hyreskasern, och att bostadsförhållandena blir eländigare, ju fortare den kapitalistiska ackumulationen försiggår. När rikedomen tillväxer, måste man ju "förbättra" (improve) städerna genom att riva dåligt bebyggda kvarter och bygga palats för banker, varuhus o.s.v. samt utvidga gator för affärskommunikationer och lyxtrafik, anlägga spårvägar o.s.v. På så sätt jagas de fattiga undan till ständigt sämre och mer överfyllda slumkvarter. Å andra sidan vet var och en, att hyrorna står i omvänd proportion till bostädernas kvalitet, och att eländet utnyttjas av hyresspekulanter med större profit och mindre omkostnader än i någon guldgruva.
Den kapitalistiska ackumulationens och därmed också de kapitalistiska egendomsförhållandenas självmotsägande karaktär[887*] blir här så påtaglig, att t.o.m. de officiella engelska rapporterna om bostadsförhållandena vimlar av kätterska angrepp på "egendomen och dess rättigheter". Eländet höll så jämna steg med industrins utveckling, kapitalets ackumulation och städernas tillväxt och "förskönande", att blotta rädslan för smittosamma sjukdomar (som ju inte ens skonar "ärbarheten") under åren 1847-1864 tvingade parlamentet att utfärda inte mindre än tio lagar om hälsovårdsmyndigheter, och det panikslagna borgerskapet i några städer, såsom Liverpool, Glasgow m.fl., ingrep genom de kommunala myndigheterna.
Ändå konstaterar dr Simon i sin rapport 1865: "I allmänhet är dessa förhållanden inte föremål för någon kontroll i England." Genom Privy Council företogs 1864 en undersökning av lantarbetarnas bostadsförhållanden, och 1865 gjordes en motsvarande undersökning beträffande städernas fattigbefolkning. Dr Julian Hunters mästerliga arbeten finner man i 7:e och 8:e rapporten (1865) om "Public Health". Angående lantarbetarna skall jag återkomma senare. Beträffande städernas bostadsförhållanden citerar jag först ett allmänt uttalande av dr Simon:
"Ehuru min officiella synpunkt uteslutande är läkarens, så gör vanlig humanitet, att man omöjligen kan bortse från den andra sidan av detta elände. I sina mest utpräglade former medför trångboddheten nästan oundvikligen, att all blygsamhet åsidosättes, att alla kroppsliga förrättningar blir intima, att den kroppsliga och könsliga nakenheten blottas på ett sätt, som är mera djuriskt än mänskligt. Att leva under sådana förhållanden är en förnedring, som förvärras ju längre den varar. De barn, som är födda i denna fördömelse, måste ofta bli förutbestämda till lastbarhet (baptism into infamy). Och givetvis är det otänkbart, att människor, som tvingas leva under dylika förhållanden, någonsin i andra hänseenden skulle kunna nå fram till en högre kultur, vars kärna alltid kommer att vara fysisk och moralisk renhet."[888*]
London intar rangplatsen i fråga om överfyllda och som mänskliga bostäder absolut otjänliga lägenheter. Dr Hunter säger:
"Två fakta är säkra: 1:o att det finns ett 20-tal stora bostadskvarter i London, vardera med omkring 10.000 invånare, där eländet överträffar allt, som skådats någonstans i England, och det är nästan helt och hållet resultatet av husens usla beskaffenhet; 2:o att överbefolkningen och husens förfallna tillstånd i dessa områden nu är mycket värre än för 20 år sedan."[889*] "Det är ingen överdrift att påstå, att tillvaron i vissa delar av London och Newcastle är något av ett helvete."[890*]
Även den bättre ställda delen av arbetarklassen samt småhandlarna och andra grupper inom den lägre medelklassen i London drabbas i ständigt högre grad av förbannelsen med dessa odrägliga bostadsförhållanden, som oupphörligt blir värre, efter hand som "förbättringarna" fortskrider, gamla gator och hus försvinner, fabriker och människotillströmning ökar i huvudstaden och bostadshyrorna ökar i takt med tomtpriserna. "Hyrorna har blivit så omåttligt höga, att endast ett fåtal arbetare har råd med mer än ett rum."[891*] Det finns knappast något hus i London, som inte är belastat med en radda mellanhänder ("middlemen"). Tomtpriserna i London ligger nämligen mycket högt i jämförelse med den årliga avkastningen, eftersom varje köpare spekulerar i att förr eller senare bli av med tomten till ett jurypris (expropriationspris, fastställt av en edsvuren nämnd) eller få en chans att lura till sig en stor prishöjning, som följd av att ett eller annat stort företag anlägges i närheten. Följden har blivit en regelrätt handel med uppköp av hyreskontrakt, som är nästan förfallna.
"Av dessa affärsmässiga gentlemän kan man givetvis vänta, att de skall handla precis som de gör - pressa ut så mycket som möjligt av hyresgästerna för att sedan överlåta fastigheten i så uselt skick som möjligt till sina efterträdare."[892*]
Hyrorna betalas pr vecka, så herrarna löper ingen risk. På grund av järnvägsbyggandet inom staden "såg man nyligen i Londons East End ett antal familjer, som jagats ut ur sina bostäder och nu vandrade omkring en lördagskväll med sina få jordiska ägodelar på ryggen och utan utsikter till tak över huvudet annat än på arbetshuset".[893*] Men arbetshusen är redan överfyllda, och de "förbättringar", som parlamentet beslutat, är först nu påbörjade. Då ett hus rives och arbetarna, som bor där, jagas ut, så lämnar de i regel inte församlingen. De kan möjligen slå sig ner i grannförsamlingen, men i så fall nära gränsen till sin gamla församling.
"De söker naturligtvis att få bo så nära sina arbetsplatser som möjligt. Härav följer, att familjen måste stuvas in i ett rum i stället för tidigare två. T.o.m. då hyran är högre, blir bostaden i regel sämre än den dåliga, som de jagats bort ifrån. Hälften av arbetarna i Strand har redan drygt femton kilometer till sina arbetsplatser."
Strand, denna huvudgata, som på främlingen gör ett så imponerande intryck av Londons rikedom, kan tjäna som exempel på hopgyttringen av människor i London. I en församling räknade hälsovårdsnämnden 581 personer pr acre, och då var ändå hälften av Temsens bredd inräknad.[CLXXXVIII*]
Det är självklart, att varje hälsovårdsåtgärd, vilken - såsom hittills varit fallet i London - jagar ut arbetarna ur ett kvarter genom att riva bort skröpliga hus, endast medför att de packas ihop så mycket mera i andra.
"Antingen måste hela detta förfaringssätt bringas att upphöra såsom orimligt", säger dr Hunter, "eller också måste den offentliga sympatin" (!) "vakna inför vad man nu utan överdrift kan kalla en nationell förpliktelse, nämligen att skaffa tak över huvudet åt dem som inte själva kan skaffa sig bostad, men som är i stånd att genom periodiska betalningar hålla hyresvärdarna skadeslösa."[894*]
Man måste beundra den kapitalistiska rättvisan! Jordägaren, husägaren, affärsmannen erhåller inte bara full kompensation, då han exproprieras genom "förbättringar" sådana som järnvägar, nya gator o.s.v. För sin påtvingade "försakelse" måste han dessutom enligt gudomlig och mänsklig rätt tröstas med en ansenlig profit. Arbetarna blir kastade på gatan med hustru och barn och pick och pack - och om för många av dem drivs över till kvarter, där myndigheterna slår vakt om anständigheten, blir de dessutom förföljda av hälsovårdspolisen.
Utom London fanns det i början av 19:e århundradet ingen stad i England, som hade 100.000 invånare. Endast 5 hade mer än 50.000. Nu finns där 28 städer med mer än 50.000 invånare.
"Resultatet av denna förändring var inte endast en enorm ökning av stadsbefolkningen, utan de gamla överbefolkade små städerna har nu blivit stadscentra, kringbyggda på alla sidor, utan tillgång på ljus och luft. Då de rika inte längre trivs i det trånga centrum, flyttar de ut till de behagligare förstäderna. De rikas efterträdare befolkar nu de stora husen med en familj i varje rum, ofta med inneboende därtill. Så har människor blivit hoppackade i hus, som inte är avsedda för dem, och som de inte alls passar för, med en omgivning som är verkligt förnedrande för de vuxna och ödeläggande för barnen."[895*]
Ju snabbare kapitalet ackumulerar i en industri- eller handelsstad, desto fortare strömmar människor dit, som kan exploateras, och desto eländigare blir arbetarnas i hast improviserade bostäder.
Som centrum för ett kol- och bergsbruksdistrikt, som ger ständigt rikare utbyte, kan Newcastle-upon-Tyne göra anspråk på andra platsen efter London i bostadshelvetet. Inte mindre än 34.000 människor bor där i enkelrum. På order av myndigheterna revs nyligen ett stort antal hus i Newcastle och Gateshead på grund av hälsovådlighet. Byggandet av de nya husen går mycket långsamt, men affärerna avancerar fort. År 1865 var staden därför ännu mer överfylld än någonsin förr. Knappast en enda kammare fanns att hyra. Dr Embleton vid Newcastles epidemisjukhus säger:
"Det kan inte råda något tvivel om att trångboddheten och orenligheten i bostäderna är de väsentligaste orsakerna till utbredningen av tyfus. De hus som arbetarna bor i ligger oftast vid trånga gränder och gårdar. Det råder brist på ljus, luft, utrymme och hygien, och husen är urtyper för bristfälligheter och osundhet, en skam för varje civiliserat land. Om nätterna ligger där män, kvinnor och barn hopstuvade huller om buller, och för männens vidkommande följer nattskift på dagskift och dagskift på nattskift i oavbruten följd, så att bäddarna knappast hinner kallna. Husen är dåligt försedda med vatten och ännu sämre med avträden, vilka är snuskiga, oventilerade och förpestade."[896*]
Veckohyran för ett sådant kyffe ligger mellan 8 pence och 3 sh.
"Newcastle-upon-Tyne", säger dr Hunter, "bebos av en av de bästa folkstammarna i landet, som på grund av bostadsförhållandena sjunkit ner i ett tillstånd av nästan omänsklig förkommenhet."[897*]
Till följd av kapitalets och arbetets växlande rörelser hit och dit kan bostadsförhållandena i en industristad vara drägliga idag men bli avskyvärda imorgon. Eller också kan stadens myndigheter äntligen ha ryckt upp sig och företagit åtgärder för att avlägsna de värsta missförhållandena. I morgon strömmar det kanske in en hel svärm av trasiga irländare eller avsigkomna engelska lantarbetare. De kryper in i källare och uthus eller förvandlar ett tidigare respektabelt arbetarhus till ett logi, där invånarna växlar lika fort som på ett inkvarteringsställe under trettioåriga kriget. Bradford kan tjäna som exempel. Där var kommunalpamparna just i färd med en stadsreform. Så sent som 1861 fanns där lika många obebodda hus som 1751. Men så kom de goda tiderna, som den försiktigt liberale hr Forster, negervännen, nyligen har uttalat sig om i hänryckta ordalag. Med de goda tiderna kom naturligtvis översvämningen från den alltid strömmande "reservarmén" eller "relativa överbefolkningen". De rysliga källarhålor och vindskupor, som finns upptagna på den lista dr Hunter fick av en försäkringsagent,[898*] var till största delen bebodda av hyggligt betalda arbetare. Dessa förklarade, att de gärna skulle betala för bättre bostäder, om det bara hade funnits några. Under tiden förslummas de och sjuknar allt fler och fler, medan den moderat-liberale Forster, medlem av parlamentet, gjuter glädjetårar över frihandelns välsignelser och över de stora profiter, som inhöstas av de högst förträffliga kamgarnsfabrikanterna i Bradford.
I sin rapport av den 5 sept. 1865 förklarar dr Bell, en av Bradfords fattigläkare, att den fruktansvärda dödligheten bland distriktets infektionssjuka beror på deras bostadsförhållanden:
"I en källare, som mäter 1.500 kubikfot" (= ca 40 kubikmeter) "bor 10 personer ... I Vincent Street, Green Air Place och The Leys finns 223 hus med sammanlagt 1.450 invånare, 435 bäddar och 36 avträden ... Bäddarna - och då är varje hög av smutsiga lumpor och fång av hyvelspån medräknade - hyser var och en i genomsnitt 3,3 personer, i många fall 5-6 personer. Många har ingen bädd utan sover på bara golvet i sina kläder, unga män och kvinnor, gifta och ogifta huller om buller. Jag behöver väl knappast tillägga, att de flesta av dessa bostäder är mörka, smutsiga, fuktiga, stinkande hålor, fullständigt odugliga till människoboningar. Det är från dessa huvudhärdar, som sjukdom och död sprids och kräver sina offer, även bland de bättre situerade (of good circumstances), vilka bär ansvaret för att dessa pestbölder sprider sitt smittämne mitt ibland oss."[899*]
Efter London och Newcastle intar Bristol tredje platsen i fråga om bostadselände. "Bristol, där den värsta fattigdom och det största elände råder, är en av de rikaste städerna i Europa."[900*]
Vi skall nu studera en folkgrupp, som ursprungligen härstammar från landsbygden men vars arbete till största delen är industriellt. Den utgör kapitalets lätta infanteri, som efter behov kastas än till den ena, än den andra arbetsplatsen.[CLXXXIX*] När denna grupp inte är på marsch, "kamperar" den. Denna vandrande arbetskraft användes till diverse anläggnings- och dräneringsarbeten, tegeltillverkning, kalkbränning, järnvägsbygge m.m. De är också en vandrande smittokälla för smittkoppor, tyfus, kolera, scharlakansfeber o.s.v., som de för med sig till de platser, i vars närhet de slår sig ned.[901*] I företag med betydande kapitalinsatser, såsom järnvägsbyggen o.d., tillhandahåller i regel företagaren själv träkåkar e.dyl. åt sin armé. Dessa kåkar bildar primitiva byar, som saknar alla hälsovårdsåtgärder och står utanför de lokala myndigheternas kontroll men är dubbelt profitgivande för entreprenören, som utnyttjar arbetarna både som industrisoldater och hyresgäster. Allt eftersom brädskjulet innehåller 1, 2 eller 3 bås, får dess invånare betala 2, 3 eller 4 sh. i veckan i hyra.[902*]
Ett exempel får belysa förhållandena. Dr Simon berättar, att i september 1864 inlämnades till inrikesministern, sir George Grey, följande anmälan från föreståndaren för Nuisance Removal Committee (sundhetspolisens styrelse) i Sevenoaks församling:
"Man hörde mycket sällan talas om något fall av smittkoppor här i församlingen till för omkring 12 månader sedan. Kort dessförinnan påbörjades arbeten för en järnväg från Lewisham till Tunbridge. Förutom att huvudarbetena utfördes i närheten av denna stad, upprättades här även huvudkontoret för hela företaget, varför ett stort antal arbetare koncentrerades hit. Då var det omöjligt att inkvartera alla i husen (cottages), lät entreprenören, mr Jay, uppföra baracker på flera ställen längs banlinjen för att bereda arbetarna husrum. Dessa baracker hade varken ventilation eller avlopp och blev dessutom överbefolkade, emedan varje hyresgäst måste ta emot andra logerande, hur stor hans egen familj än var, och trots att varje barack innehöll endast två rum. Enligt den läkarrapport, som vi fick, blev följden, att dessa arma människor hotas av kvävning om nätterna, då de måste ha fönstret stängt för att undvika stanken från det unkna, stillastående vattnet och avträdena tätt under fönstren. Vår kommitté har också fått ta emot klagomål från en läkare, som hade haft anledning att besöka dessa hyddor. Han beskrev tillståndet i dessa s.k. bostäder i de skarpaste ordalag, och han fruktade mycket allvarliga följder, om inga hälsovårdsåtgärder vidtogs. För omkring ett år sedan lovade mr Jay att uppföra en barack, där de arbetare, som insjuknade i smittosamma sjukdomar, omedelbart skulle placeras. Han upprepade sitt löfte den 23 juli, men trots att det sedan dess har inträffat flera fall av smittkoppor i barackerna, varav två med dödlig utgång, har han inte lagt två strån i kors för att hålla sitt löfte. Den 9 september inrapporterade dr Kelson flera fall av smittkoppor i dessa hyddor och beskrev förhållandena där som fruktansvärda. Till er" (ministerns) "kännedom vill jag tillfoga, att vår församling äger ett isoleringshus, det s.k. pesthuset, där de församlingsbor utspisas, som lider av smittosamma sjukdomar. Detta hus är nu sedan flera månader överfyllt med patienter. I en familj dog fem barn av smittkoppor och feber. Från den 1 april till den 1 september i år förekom inte mindre än 10 dödsfall i smittkoppor, varav 4 i de nämnda barackerna, pesthärdarna. Det är omöjligt att exakt ange antalet sjukdomsfall, då de drabbade familjerna såvitt möjligt söker hemlighålla dem."[903*]
Arbetarna i kolgruvorna och bergverken hör till de bäst betalda grupperna i det brittiska proletariatet. Vi har tidigare visat, vilket pris de får betala för den lön de får.[904*] Här skall vi nu i korthet beröra deras bostadsförhållanden. Bergverkets exploatör, antingen han nu är ägare eller arrendator, sätter i regel upp ett antal kåkar åt sina arbetare. Dessa får husrum och kol till uppvärmning "gratis", d.v.s. det utgör en del av lönen in natura. De som inte på det sättet kan få tak över huvudet, får i ersättning 4 p.st. om året. Gruvdistrikten drar fort till sig en stor befolkning, som består av gruvarbetarna och deras familjer samt de hantverkare, handlare o.s.v., som grupperar sig omkring dem. Jordräntan[CXC*] är här hög, liksom överallt i tättbefolkade områden. Företagaren söker därför att på minsta möjliga tomtutrymme i närheten av gruvöppningen sätta upp det antal hyddor, som oundgängligen behövs, för att han skall kunna packa ihop sina arbetare och deras familjer. Om nya gruvor öppnas i närheten eller gamla åter tas i bruk, så ökar trängseln. Vid byggandet av dessa kåkar gäller endast en synpunkt: kapitalistens "avhållsamhet" från alla kontanta utgifter, som inte är oundgängligen nödvändiga.
"De bostäder, som bjuds gruvarbetare och andra arbetare som är knutna till gruvdriften i Northumberland och Durham", säger dr Julian Hunter, "är kanhända de sämsta och dyraste, som man kan finna i England, möjligen med undantag för liknande distrikt i Monmouthshire. Det allra värsta är det stora antal människor, som stuvas in i varje rum, det stora antalet hus, sammanträngda på ett litet område, bristen på vatten och avträden och den ofta praktiserade metoden att ställa det ena huset på det andra eller fördela dem i våningar ... Företagaren behandlar hela kolonin som ett läger, där ingen skall bo varaktigt."[905*]
"I enlighet med mina instruktioner", säger dr Stevens, "har jag besökt de flesta större gruvsamhällen i Durham Union ... Med några få undantag gäller om dem alla, att inga som helst åtgärder har vidtagits för att bevara invånarnas hälsa ... Alla gruvarbetare är bundna" ('bound', en term som i likhet med 'bondage' härstammar från livegenskapens tid) "vid bergverkets arrendator (lessee) eller ägare för en tid av 12 månader. Om en arbetare ger uttryck för sitt missnöje eller på något annat sätt förargar förmannen (viewer), sätter denne ett märke eller en anmärkning vid arbetarens namn i kontrollboken, och vid årets slut blir ifrågavarande arbetare avskedad ... Det förefaller mig, som om inget trucksystem[CXLIV*] kan vara värre än det, som härskar i dessa tättbefolkade distrikt. Gruvarbetaren tvingas att som en del av lönen ta emot en bostad, som ligger mitt i stinkande och förpestade omgivningar. Själv kan han inte ändra förhållandena, och det verkar kunna ifrågasättas, om någon annan än hans ägare kan hjälpa honom - han är praktiskt taget en livegen - och då ägaren först och främst rådfrågar sina räkenskaper, är resultatet tämligen givet. Ägaren förser också arbetaren med vatten. Det må vara gott eller dåligt, komma i tillräcklig mängd eller inte, så måste han betala för det eller, rättare sagt, finna sig i ett avdrag på lönen."[906*]
I konflikt med den "allmänna opinionen" eller t.o.m. med sundhetspolisen generar sig kapitalet inte alls för att rättfärdiga de dels hälsofarliga, dels förnedrande bostadsförhållanden, som arbetarna är dömda till, med det påståendet, att detta är nödvändigt, för att arbetaren skall kunna exploateras med tillräcklig profit. Det är så, när kapitalet "försakar" alla skyddsanordningar vid farliga maskiner, ventilations- och säkerhetsanordningar i gruvorna o.s.v. Och i detta fall på samma sätt med gruvarbetarnas bostäder.
Dr Simon säger i sin officiella rapport:
"Som ursäkt för de eländiga bostadsförhållandena påpekas, att gruvorna i allmänhet bearbetas på arrendekontrakt, och att dessa inte är tillräckligt långfristiga för att göra det mödan värt att bygga rejäla bostäder åt arbetsfolket och de handelsmän, som lockas dit av gruvrörelsen (arrendekontrakten i kolgruvorna löper i regel på 21 år). Även om entreprenören själv hade för avsikt att i detta avseende handla frikostigt, så skulle det hela stranda på jordägaren, som hade en tendens att begära ett oskäligt arrende för rätten att få anlägga en anständig och trivsam by på ett större område, där de underjordiska rikedomarnas bearbetare kunde bo. Detta höga arrende, som omöjliggör varje förbättring, avskräcker även andra, som eljest skulle vara intresserade av att bygga ... Jag vill inte diskutera värdet av dessa ursäkter, inte heller undersöka vem den ökade utgiften i sista hand skulle drabba - jordägaren, gruvarrendatorn, arbetarna eller allmänheten ... Men inför sådana upprörande fakta, som avslöjas i de bifogade rapporterna" (av dr Hunter, dr Stevens m.fl.) "har man rätt att kräva, att åtgärder vidtas ... Äganderätten till jorden utnyttjas nu på ett sådant sätt, att en stor allmän orätt begås. Jordägaren inbjuder i sin egenskap av gruvägare ett stort antal arbetare att arbeta på hans mark, och därpå hindrar han i egenskap av jordägare samma arbetare från att få tag i ändamålsenliga bostäder. Gruvarrendatorn" (den kapitalistiska exploatören) "har å andra sidan inget ekonomiskt motiv att söka ändra på den bestående ordningen, ty han vet mycket väl, att det inte är han som får bära följderna, om förhållandena blir outhärdliga. Han vet också, att hans arbetare, som måste bära dem, är alltför okunniga för att känna till sina hygieniska rättigheter, och att varken de eländigaste bostäder eller det uslaste dricksvatten någonsin har gett upphov till en strejk."[907*]
Innan jag övergår till de egentliga lantarbetarna, vill jag med ytterligare ett exempel visa, hur kriserna inverkar t.o.m. på den bäst betalda delen av arbetarklassen, på arbetararistokratin. Vi minns, att år 1857 medförde en av de stora kriser, som varje gång avslutar det industriella kretsloppet. Nästa kris kom år 1866. De egentliga fabriksdistrikten hade fått ut den i förskott på grund av bomullsbristen, som drev bort mycket kapital från de vanliga industrigrenarna till penningmarknadens stora centra, och krisen antog denna gång en övervägande finansiell karaktär. Det första varslet kom i maj 1866, då en av Londons storbanker gick överstyr, och denna krasch efterföljdes av otaliga finansiella svindelföretags sammanbrott. En av de stora branscher i London, som drabbades av katastrofen, var varvsindustrin. Storföretagen inom denna bransch hade inte bara bedrivit en omåttlig överproduktion under högkonjunkturen, utan de hade också undertecknat väldiga leveranskontrakt, eftersom de spekulerade i att kreditkällorna skulle flöda lika rikligt i fortsättningen. Nu inträdde en fruktansvärd reaktion, som ännu (slutet av mars 1867) fortsätter, inte endast i varvsindustrin utan också i övriga industrigrenar i London.[908*]
Som illustration till arbetarnas läge återges här följande avsnitt ur den utförliga berättelsen av en reporter från "Morning Star", som i början av 1867 besökte några av eländets huvudsäten.
"I Londons East End, distrikten Poplar, Millwall, Greenwich, Deptford, Limehouse och Canning Town, befinner sig åtminstone 15.000 arbetare med familjer i ett oerhört nödtillstånd. Bland dessa finns mer än 3.000 yrkesskickliga mekaniker. Deras reserver är uttömda genom 6-8 månaders arbetslöshet ... Jag hade stor möda att komma fram till arbetshusets port (i Poplar), ty den var belägrad av en uthungrad hop, som väntade på matpolletter, men tiden för utdelningen var ännu inte inne. Gården bildar en stor kvadrat med snedtak, som löper runt murarna. Stora snödrivor täckte gatstenarna i gårdens mitt. Enstaka rutor var här inhägnade med flätverk av vidjor, liknande fårkättar, och här arbetade männen, när det var bättre väder. Vid mitt besök var kättarna så översnöade, att ingen kunde sitta där. I skydd av takutsprånget var de emellertid sysselsatta med att krossa stenarna till makadam. Var och en satt på en stor gatsten och knackade med en tung hammare på graniten, tills han hade huggit lös 5 bushel" (ungefär = 1/5 kubikmeter). "Då var hans dagsverke avklarat, och han fick 3 pence och en matpolett. På en annan del av gårdsplanen stod ett fallfärdigt litet skjul. När vi öppnade dörren, fann vi det fyllt med män, som trängdes skuldra vid skuldra för att hålla sig varma. De repade tågvirke och tävlade om vem som orkade arbeta längst med minsta möjliga näring, ty uthållighet var en hederssak. Enbart i detta arbetshus fick 7.000 personer understöd, och däribland fanns flera hundra, som 6 à 8 månader tidigare hade haft landets högsta arbetslöner för yrkesskickligt arbete. Antalet skulle bli mer än fördubblat, om man toge med alla dem som efter att ha förbrukat sina sparpengar ändå undviker att vända sig till fattigvården, så länge de ännu har någonting kvar, som kan pantsättas ... Jag lämnade arbetshuset och tog en promenad genom samhället, som mest består av envåningshus, vilket är typiskt för Poplar. Min ciceron var medlem av de arbetslösas kommitté. Vi kom först in i ett hus, där det bodde en järnarbetare, som var arbetslös sedan 27 veckor. Jag fann mannen sittande med hela sin familj i ett litet rum åt baksidan. Rummet var ännu inte helt länsat på möbler, och det fanns eld i ugnen. Det kunde också behövas, ty det var en bistert kall dag, och de små barnen gick barfota på golvet. På en bräda framför spiseln låg en bunt blånor, som hustrun och barnen repade för att få mat från arbetshuset. Mannen arbetade som makadamknackare i ett arbetshus för en matkupong och 3 pence om dagen. Han hade just kommit hem till middag, mycket hungrig, som han nämnde med ett bittert leende, och hans middagsmål bestod av några brödskivor med isterflott och en kopp te utan mjölk ... Nästa dörr, som vi knackade på, öppnades av ett medelålders fruntimmer, som utan ett ord förde oss in i ett litet gårdsrum, där hela hennes familj satt, tigande, med blickarna fästade på brasan som snabbt höll på att brinna ut. Dessa människor i detta lilla rum utgjorde en bild av ett sådant elände och en sådan hopplöshet, som jag helst inte vill bevittna någon mer gång. 'Ingenting har de förtjänat, min herre', sade kvinnan och visade på barnen, 'ingenting på 26 veckor, och alla våra pengar är slut, hela 20 p.st., som far och jag lade undan, när det var bättre tider, ty vi inbillade oss, att det skulle hjälpa oss över de dåliga. Ser ni här', ropade hon nästan vilt och plockade fram en bankbok. Där fanns alla poster ordentligt införda med insättningar och uttag, och vi kunde se hur den lilla förmögenheten hade börjat med den första insättningen på 5 sh., hur behållningen så småningom hade stigit till 20 p.st. och sedan åter smält ihop, från pund till shilling, tills den sista noteringen gjort boken lika värdelös som en pappersbit. Denna familj fick dagligen ett nödtorftigt mål mat från arbetshuset ... Vårt nästa besök gjordes hos hustrun till en irländare, som hade arbetat på ett skeppsvarv. Vi fann henne sjuk på grund av svält, och hon låg på en madrass med endast en bit av ett täcke över sig, ty alla sängkläderna var pantsatta. De arma barnen skötte henne, fast de såg ut att själva vara i största behov av moderlig omvårdnad. Nitton veckors oförskylld arbetslöshet hade pressat ner dem så djupt, och medan hon berättade om deras sorgliga öde, jämrade hon sig, som om allt hopp om en bättre framtid vore förbi ... Då vi lämnade huset, kom en ung man och bad oss följa med in till honom för att se, om något kunde göras för honom. En ung hustru, två rara barn, en bunt pantsedlar och ett alldeles kalt rum var allt han hade att visa upp."
Om efterverkningarna av 1866 års kris skall jag återge följande utdrag ur en torytidning: Man måste ha i minnet, att Londons East End, som det här handlar om, inte bara är säte för skeppsvarven och andra grenar av storindustrin utan också för den s.k. "hemindustrin", som alltid betalas under existensminimum. [Därom handlar följande utdrag ur "Standard", huvudorgan för tories, de konservativa]:
"Ett ohyggligt skådespel upprullades igår i en del av huvudstaden. Trots att de tusentals arbetslösa i East End inte paraderade i samlad trupp med sina svarta sorgfanor, var folkströmmen imponerande nog. Låt oss tänka efter, vad denna befolkning lider av. Den håller på att dö av svält. Det är det enkla och fruktansvärda faktum. Det finns 40.000 av dem ... I vårt grannskap, i ett kvarter av denna underbara huvudstad, tätt intill den mest jättelika ackumulation av rikedom, som världen skådat, tätt där intill hungrar 40.000 människor hjälplöst ihjäl. Och tusentals bryter nu in i andra stadsdelar, människor som alltid varit halvt ihjälsvultna. Deras jämmer genljuder i våra öron, och deras skrik stiger mot himlen. De ropar ut, hur eländiga deras bostäder är, hur omöjligt det är för dem att få arbete och hur meningslöst det är att tigga. Skattebetalarna i deras kommuner har själva drivits till fattigdomens rand av fattigskatten." (Standard 5 april 1867.)[CXCI*]
Då det är en modesak bland engelska kapitalister att skildra Belgien som ett arbetarnas paradis, emedan "arbetets frihet" eller - vilket är samma sak - "kapitalets frihet" där inte är inskränkt av vare sig fackföreningsdespoti eller fabrikslagar, måste vi säga ett par ord om den "frie" belgiske arbetarens "lycka". Säkerligen har ingen varit bättre invigd i denna lyckas mysterier än den numera avlidne hr Ducpétiaux, generalinspektör för de belgiska fängelserna och välgörenhetsanstalterna och medlem av Belgiens statistiska centralbyrå. Låt oss se på hans arbete "Budgets économiques des classes ouvrières en Belgique", Brüssel 1855. Här finner vi bl.a. en belgisk normalarbetarfamilj, vars årliga inkomster och utgifter beräknas efter mycket noggranna undersökningar, och vars näringsförhållanden sedan jämföres med soldaternas, flottisternas och fångarnas. Familjen består av man, hustru och fyra barn. "Av dessa 6 personer har 4 nyttigt arbete hela året"; det förutsättes, att det bland dem "varken finns sjuka eller arbetsoförmögna", att det inte förekommer några "utgifter för religiösa, moraliska eller intellektuella ändamål utom ett obetydligt bidrag till prästerskapet", inte heller "lyx- eller andra överflödiga utgifter". Det antas dock, att fadern och den äldste sonen röker tobak och på söndagen gör ett besök på bykrogen, till vilka ändamål hela 86 centimes i veckan är anvisade.
"Av den samlade statistiken över arbetarnas löner i olika branscher framgår ... att det högsta genomsnittet i daglön är: 1,56 francs för män, 89 centimes för kvinnor, 56 för pojkar och 55 för flickor. Enligt dessa beräkningar skulle familjens årsinkomst uppgå till högst 1.068 francs ... För de hushåll, som vi anser som typiska, har vi medräknat alla tänkbara inkomster. Men om vi medräknar husmoderns arbetslön, så bortfaller hennes arbetsinsats i hushållet. Vem skall sköta huset, vem skall passa småbarnen, vem skall laga mat, tvätta, sy? Detta problem möter arbetarna varje dag."
Familjens budget ser ut så här:
| Mannen | 300 | arbetsdagar | à | 1,56 | fr. | 468 | fr. | |
| Hustrun | 300 | ,, | à | 0,89 | ,, | 267 | ,, | |
| Äldsta pojken | 300 | ,, | à | 0,56 | ,, | 168 | ,, | |
| Äldsta flickan | 300 | ,, | à | 0,55 | ,, | 165 | ,, | |
| Summa | 1.068 | fr. | ||||||
Om familjen hade samma levnadsstandard som en flottist, en soldat eller en straffånge, skulle utgifterna överstiga inkomsterna med följande belopp:
| Flottist | 1.828 | fr., | brist | 760 | fr. |
| Soldat | 1.473 | ,, | ,, | 405 | ,, |
| Straffånge | 1.112 | ,, | ,, | 44 | ,, |
"Man ser, att endast ett fåtal arbetarfamiljer kan hålla sig med samma näringsstandard som en marinsoldat eller en knekt, inte ens som en straffånge. Varje fånge i Belgien har under perioden 1847-1849 i genomsnitt kostat 63 centimes pr dag, vilket är 13 centimes mer än det kostar att underhålla en arbetare. Förvaltnings- och övervakningskostnader utjämnas därigenom, att fången inte betalar någon hyra ... Men hur är det möjligt, att ett stort antal arbetare, vi kan t.o.m. säga flertalet, kan klara sig med ännu mindre resurser? Det är möjligt, endast därför att de tillgriper de nödens utvägar, som endast arbetarna känner till. De knappar in på de dagliga matransonerna, äter rågbröd i stället för vetebröd, litet eller inget kött, får reda sig utan smör och grönsaker; de sparar på kläder, tvätt, rengöringsmedel; de packar ihop familjen i ett eller två rum, där flickor och pojkar får sova tillsammans, ofta på samma halmsäck, de avstår från alla söndagsnöjen - kort sagt, de får finna sig i de smärtsammaste umbäranden. När de nått denna nedre gräns, kan den minsta prisstegring på livsmedel, ett obetydligt avbrott i arbetet, en sjukdom öka arbetarens elände och fullständigt ruinera honom. Skulderna hopas, krediten dras in, kläderna, det nödvändigaste bohaget hamnar hos pantlånaren, och slutligen måste familjen anmäla sig för registrering hos fattigvården."[909*]
I detta "kapitalisternas paradis" leder i själva verket den minsta prisstegring på livsmedel till en stegring av antalet dödsfall och förbrytelser! Hela Belgien räknar 930.000 familjer, varav enligt den officiella statistiken 90.000 rika (röstberättigade) = 450.000 personer, 190.000 familjer i den lägre medelklassen i städerna och på landsbygden (varav en stor del förr eller senare hamnar i proletariatet) = 950.000 personer. Slutligen 450.000 arbetarfamiljer = 2.250.000 personer, av vilka normalfamiljerna åtnjuter den av Ducpétiaux skildrade lyckan. Av de 450.000 arbetarfamiljerna står över 200.000 på fattigvårdens listor!
De inre motsättningarna i den kapitalistiska produktionen och ackumulationen framträder ingenstans mera brutalt än i det engelska jordbruket (inklusive boskapsskötseln), där de industriella framstegen går parallellt med lantarbetarnas försämrade läge. Innan jag övergår till det nuvarande läget, vill jag ge en kort återblick. Det moderna jordbruket i England daterar sig från mitten av 18:e århundradet, ehuru den omdaning av egendomsförhållandena, som utgör underlaget för det ändrade produktionssättet, skedde långt tidigare.
Låt oss se på Arthur Youngs uppgifter från 1771 om lantarbetarnas ställning. Han är en säker iakttagare men en ytlig tänkare. Lantarbetarnas ställning var på den tiden ytterst eländig, jämfört med de förhållanden deras förfäder, "som kunde leva i välmåga och samla rikedom",[910*] levde i mot slutet av 14:e århundradet - att nu inte tala om 15:e århundradet, "de engelska arbetarnas gyllene tidsålder i stad och på land". Vi behöver emellertid inte gå så långt tillbaka. I en mycket innehållsrik skrift från 1777 läser man:
"Den store arrendatorn har nästan nått upp till gentlemannens nivå, medan den fattige lantarbetaren tryckes till marken ... Hans olyckliga läge framgår tydligt vid en jämförelse mellan hans livsvillkor nu och för 40 år sedan ... Godsägare och arrendatorer arbetar hand i hand, när det gäller att hålla lantarbetarna nere."[911*]
Det påvisas sedan i detalj, att reallönen på landsbygden under tiden 1737-1777 sjunkit med nästan 25 %.
"Den moderna samhällsutvecklingen", säger samtidigt dr Richard Price, "gynnar de högre samhällsklasserna, och följden kommer att bli att hela kungariket förr eller senare kommer att bestå av bara gentlemän och tiggare, av lorder och slavar."[912*]
Ändå betecknar den engelske lantarbetarens ställning under perioden 1770 -1780, både med hänsyn till näring, bostad, självkänsla, nöjen o.s.v., ett ideal, som senare aldrig har uppnåtts. Uttrycket i pints[CXCII*] vete utgjorde hans genomsnittslön 1770-71 90 pints, på Edens tid (1797) endast 65 men år 1808 endast 60.[913*]
Lantarbetarnas tillstånd vid slutet av antijakobinerkriget,[CXCIII*] under vilket jordlorder, arrendatorer, fabrikanter, köpmän, bankirer, börshajar, vapenförsäljare m.fl. hade berikat sig så utomordentligt, har redan tidigare behandlats. Den nominella lönen steg, dels till följd av sedelinflationen, dels på grund av den prisstegring på de viktigaste livsmedlen, som var en följd av inflationen. Men de verkliga lönevariationerna kan konstateras på ett mycket enkelt sätt, utan att man undersöker detaljer, som inte hör hit. Både fattigvårdslagen och dess administration var densamma 1795 och 1814. Vi har tidigare nämnt, hur lagen blev tillämpad på landsbygden: i form av allmosor kompletterade fattigvården den nominella lönen intill det belopp, som behövdes för att arbetaren nödtorftigt skulle kunna existera. Förhållandet mellan den lön, som arrendatorn betalade, och det tillskott, som fattigkassan lämnade, visar för det första hur mycket arbetslönen låg under existensminimum, och för det andra i vilken utsträckning lantarbetarna var lönarbetare och i vilken utsträckning de var fattighjon eller kommunens livegna.
Vi väljer ett grevskap, som får representera även de övriga. År 1795 var den genomsnittliga veckolönen i Northamptonshire 7 shilling 6 pence, den årliga totalutgiften för en familj på 6 personer 36 p.st. 12 sh. 5 pence, familjens totala inkomst 29 p.st. 18 sh., den av fattigvården täckta bristen 6 p.st. 14 sh.5 pence. I samma grevskap utgjorde år 1814 veckolönen 12 sh. 2 pence, den årliga utgiftssumman för en familj på 5 personer 54 p.st. 18 sh. 4 pence, familjens totala inkomst 36 p.st. 2 sh., den av fattigvården täckta bristen 18 p.st. 16 sh. 4 pence.[914*] År 1795 utgjorde bristen mindre än en fjärdedel av arbetslönen, år 1814 mer än hälften. Under sådana förhållanden är det självklart, att den smula komfort, som ännu fanns i lantarbetarnas hyddor på Edens tid, var helt försvunnen 1814.[915*] Från och med nu är arbetaren, instrumentum vocale,[CXCIV*] det mest plågade, sämst utfodrade och brutalast behandlade av alla de djur, som arrendatorn håller.
Samma tillstånd rådde, tills "swingupproren 1830 [155] avslöjade för oss" (d.v.s. för de härskande klasserna) "vid skenet av de brinnande sädesskylarna, att elände och mörkt, upproriskt missnöje ligger och pyr under ytan i lika hög grad hos lantarbetarna som hos industriarbetarna i de engelska städerna."[916*] Sadler döpte då i underhuset lantarbetarna till "vita slavar" ("white slaves"), och en biskop upprepade ordet i överhuset. Den tidens mest betydande politiske ekonom, E. G. Wakefield, säger: "Lantarbetaren i Sydengland är inte slav och inte en fri man, han är ett fattighjon."[917*]
Tiden omedelbart före spannmålslagarnas upphävande kastade nytt ljus över lantarbetarnas läge. Å ena sidan låg det i de borgerliga agitatorernas intresse att påvisa, hur litet dessa lagar skyddade den verkliga spannmålsproducenten. Å andra sidan skummade den industriella bourgeoisin av ilska över att jordaristokraterna fördömde fabriksförhållandena, över att dessa i grund fördärvade, hjärtlösa och förnäma dagdrivare visade en affekterad sympati för fabriksarbetarnas lidanden och ivrigt intrigerade för fabrikslagstiftningen. Ett gammalt engelskt ordspråk säger, att om två tjuvar råkar i luven på varandra, sker alltid något nyttigt. Och i själva verket blev den högljudda och häftiga tvisten mellan den härskande klassens två fraktioner om äran att vara den fräckaste utsugaren av arbetarna en god hjälp att sprida sanningen till både höger och vänster. Greve Shaftesbury, tidigare lord Ashley, var förkämpen i aristokratins filantropiska antifabrikantfälttåg. Han utgör därför 1844-45 favoritfiguren i "Morning Cronicle's" avslöjanden om tillståndet bland lantarbetarna. Denna tidning, på den tiden det mest betydande liberala organet, sände egna reporters till lantbruksdistrikten, och dessa tidningsmän nöjde sig ingalunda med allmänna skildringar och statistik utan publicerade namnen både på de intervjuade arbetarfamiljerna och på deras herrar godsägare. Tabellen,[918*] som återges här intill[918a*], utvisar de löner, som betalas i tre byar i närheten av Blanford, Wimbourne och Poole. Det är hr G. Bankes och greve Shaftesbury, som äger byarna. Man bör lägga märke till att denne lågkyrklige [156] påve, detta överhuvud för de engelska pietisterna, liksom hans kumpan Bankes stoppar på sig en betydande del av arbetarnas svältlöner i form av bostadshyra.
Spannmålslagarnas avskaffande blev en stark stöt framåt för det engelska jordbruket. Den närmast följande perioden karakteriseras av stora dräneringsanläggningar,[919*] nya metoder för stallfodring och för odling av foderväxter, införande av mekaniska gödselspridare, ny behandling av lerjorden, ökad användning av mineraliska gödningsämnen, utnyttjande av ångmaskiner och alla slags nya arbetsmaskiner o.s.v., kort sagt, intensivare odlingsarbete i alla hänseenden. Presidenten i kungl. lantbrukssällskapet, mr Pusey, påstår att jordbrukets (relativa) omkostnader minskats med nästan hälften genom de nyinförda maskinerna. Å andra sidan ökade jordens avkastning snabbt. Större kapitalutlägg pr acre, alltså även påskyndad koncentration av arrendejorden till större enheter var den nya metodens grundbetingelse.[920*] Dessutom utvidgades odlingsarealen under åren 1846-1865 med 464.119 acres, vartill kommer stora arealer i de östra grevskapen, som förvandlades till bördiga spannmålsfält från att ha varit kaninmark och magert kreatursbete. Vi har redan sett, att den jordbrukande befolkningen samtidigt avtog. Vad beträffar de egentliga jordbrukarna, av bägge könen och i alla åldrar, så sjönk deras antal från 1.241.269 år 1851 till 1.163.217 år 1861.[921*] Den engelska generalregistratorn [128] anmärker därför med rätta: "Ökningen av antalet arrendatorer och lantarbetare sedan 1801 står inte i rimliga proportioner till ökningen av jordbruksproduktionen."[922*] Missförhållandet är emellertid ännu mera utpräglat i senare tid, då en faktisk minskning av arbetarantalet har gått hand i hand med utvidgning av den odlade arealen, intensivare odlingsmetoder och en oerhörd ökning av det kapital, som är investerat i jordbruket. Samtidigt är jordbrukets produktion stegrad i en utsträckning, som saknar motstycke i det engelska jordbruket, varvid jordägarnas räntekonton sväller i takt med de kapitalistiska arrendatorernas rikedom. Sammanställer man detta med den oavbrutna snabba utvidgningen av städernas avsättningsmarknader och frihandelns herravälde, så måste allt detta till sist skapa ett tusenårsrike för lantarbetarna.
Professor Rogers kommer däremot till det resultatet, att nutidens engelske lantarbetare har ett mycket sämre läge än hans föregångare under perioden 1770-80, att nu inte tala om hans förfäder under de 14:e och 15:e århundradena. "Han har åter blivit en livegen" och "därtill en dåligt utfodrad och härbärgerad livegen."[923*] Dr Julian Hunter säger i sin epokgörande rapport om lantarbetarnas bostadsförhållanden:
"Existenskostnaderna för en hind" (en benämning på lantarbetaren, hämtad från livegenskapens tid) "är upptagna till det minsta möjliga belopp, som han kan leva på ... hans lön och bostad står inte i proportion till den profit som tas ut av honom. Han är en nolla i arrendatorns räkenskaper.[924*] Den lön han behöver för att kunna leva, betraktas alltid som oföränderlig."[925*] "Varje förslag om ytterligare minskning av hans inkomst kan han bemöta med sentensen: nihil habeo, nihil curo.[CXCV*] Han har ingen fruktan för framtiden, ty han äger aldrig mer än de allra nödvändigaste livsmedlen. Han har kommit ner till den nollpunkt, varifrån arrendatorns kalkyler utgår. Komma vad som komma vill, så har han ingen andel i vare sig lyckan eller olyckan."[926*]
År 1863 företogs en officiell undersökning angående förplägnads- och arbetsförhållandena bland de förbrytare, som var dömda till tvångsarbete eller till deportationen till straffkolonierna. Resultaten är redovisade i två tjocka blåböcker.
"En noggrann jämförelse", heter det där bl.a., "mellan näringsförhållandena för förbrytarna i Englands fängelser och de fattiga i landets arbetshus samt de fria lantarbetarna visar otvetydigt, att de förstnämnda är mycket bättre försörjda än någon av de bägge andra grupperna",[927*] medan "den arbetsmängd, som fordras av en tvångsarbetsfånge, utgör ungefär hälften av vad en vanlig lantarbetare måste utföra."[928*]
Här återges några typiska citat från vittnesförhören. John Smith, direktör för fängelset i Edinburgh, förhör nr 5.056:
"Maten i de engelska fängelserna är mycket bättre än de vanliga lantarbetarnas." Nr 5.075: "Det är ett faktum, att en vanlig lantarbetare i Skottland mycket sällan får något kött." Nr 3.047: "Känner ni någon orsak, som gör det nödvändigt att bespisa förbrytarna mycket bättre (much better) än vanliga lantarbetare? - Givetvis inte." Nr 3.048: "Anser ni det lämpligt att utföra flera experiment för att bringa tvångsarbetsfångens näring i nivå med den fria lantarbetarens?"[929*] "Lantarbetaren", heter det, "kunde säga: Jag arbetar hårt och får inte tillräckligt med mat. När jag var i fängelse, arbetade jag inte så hårt och hade mat i överflöd, och därför är det bättre för mig att sitta i fängelse än att vara fri."[930*]
Ur de tabeller, som bifogats första bandet av rapporten, är följande översikt sammanställd.
| Näring pr vecka [930a*] | ||||||||
| Kvävehaltiga bestånds- delar |
Kvävefria bestånds- delar |
Mineraliska bestånds- delar |
Total- summa |
|||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| ounces | ounces | ounces | ounces | |||||
| Förbrytare i Portlands fängelse | 28,95 | 150,06 | 4,68 | 183,69 | ||||
| Matroser i kungl. flottan | 29,63 | 152,91 | 4,52 | 187,06 | ||||
| Soldater | 25,55 | 114,49 | 3,94 | 143,98 | ||||
| Vagnmakare | 24,53 | 162,06 | 4,23 | 190,82 | ||||
| Typografer | 21,24 | 100,83 | 3,12 | 125,19 | ||||
| Lantarbetare | 17,73 | 118,06 | 3,29 | 139,08 | ||||
Läsaren känner redan till 1863 års läkarkommissions allmänna undersökningsresultat beträffande de sämst närda samhällsklassernas näringstillstånd. Vi erinrar oss, att näringen för en stor del av lantarbetarfamiljerna ligger under det minimum, som krävs "för avvärjande av hungersjukdomar". Detta gäller speciellt alla rena jordbruksdistrikt i Cornwall, Devon, Somerset, Dorset, Wilts, Stafford, Oxford, Berks och Herts.
"Lantarbetaren själv", säger dr Simon, "får mera mat än genomsnittet visar, ty han får en proportionellt större andel än de övriga familjemedlemmarna för att kunna klara sitt arbete. I de fattigaste distrikten får han nästan hela kött- och fläskransonen. Den mat, som hustrun och barnen i uppväxtåldern får, är nästan överallt otillräcklig, i synnerhet med hänsyn till kvävemängden."[931*]
De drängar och pigor, som bor hos arrendatorn, får riklig näring. Deras antal har minskat från 288.277 år 1851 till 204.962 år 1861.
"Kvinnornas utearbete är", säger dr Simon, trots de olägenheter det medför, till stor fördel för familjen, ty det ger resurser att skaffa skor och kläder, att betala hyran och hålla bättre kost."[932*]
Ett av de mest anmärkningsvärda resultaten av denna undersökning är, att lantarbetarna har betydligt sämre näring i England än i någon annan del av kungariket, vilket framgår av följande tabell.[933*]
| En genomsnittlig lantarbetares veckoförbrukning av kväve och kol | ||||
|---|---|---|---|---|
| Kol, gram | Kväve, gram | |||
| England | 2.522 | 99 | ||
| Wales | 2.998 | 126 | ||
| Skottland | 3.037 | 146 | ||
| Irland | 2.689 | 151 | ||
"Varje sida i dr Hunters rapport", säger dr Simon i sin officiella hälsovårdsrapport, "ger belägg för hur otillfredsställande våra lantarbetares bostadsförhållanden är, både kvantitativt och kvalitativt. Och sedan flera år har tillståndet i detta hänseende försämrats mer och mer. Det är nu mycket svårare än förr att få tag i en bostad, och de som finns är mindre lämpade för arbetarnas behov, än som varit fallet sedan kanske hundratals år. I synnerhet under de senaste 20 eller 30 åren har missförhållandena hastigt ökat, och lantarbetarens bostadsförhållanden är nu i högsta grad miserabla. I den mån de som berikar sig genom hans arbete inte finner för gott att behandla honom med något slags barmhärtig hänsyn, är han alldeles hjälplös. Om han skall få en bostad på den mark han odlar, om den är människovärdig eller en svinstia, om där finns en liten trädgårdstäppa, som i hög grad kan lätta fattigdomens tryck - allt detta beror inte på hans förmåga och vilja att betala en rimlig hyra utan helt och hållet på det bruk andra behagar göra av "rätten att göra vad man vill med sin egendom". Det finns ingen lag, som påbjuder att det skall finnas ett visst antal bostäder på en egendom, hur stor den än är, och naturligtvis ännu mindre att det skall vara bostäder i gott skick. Inte heller ger lagen arbetaren den minsta rätt till den jord, för vilken hans arbete är lika nödvändigt som regn och solsken ... En välbekant omständighet lägger därtill en tung vikt i vågskålen mot honom ... fattigvårdslagens inflytande med dess bestämmelser om hemortsrätt och belastning med fattigskatt.[934*] På grund av denna lag har varje kommun ett ekonomiskt intresse av att reducera antalet där hemmahörande lantarbetare till ett minimum. Tyvärr ger ju lantbruket inte den hårt strävande lantarbetaren och hans familj en säker och oberoende ställning utan utgör i regel bara en kortare eller längre omväg till fattighuset - ett fattighus som hela tiden ligger så nära, att varje sjukdom eller tillfällig arbetsbrist genast tvingar arbetaren att ta sin tillflykt till fattighjälpen. Därför innebär tydligen varje bosättning av lantarbetare i en kommun en ökning av dess fattigvårdsutgifter ... Storgodsägarna[935*] behöver endast besluta, att inga arbetsbostäder får byggas på deras mark, så är de befriade från halva ansvaret för de fattiga. Huruvida det någonsin har varit avsikten i engelska grundlagar och författningar, att någon skulle få en så obetingad äganderätt till marken, att en lantlord, som "gör vad han vill med sin egendom", kan behandla jordens odlare som främlingar och jaga bort dem, det är en fråga, som jag inte har anledning diskutera ... Denna makt att jaga bort är inte bara en teori. Den praktiseras i mycket stor skala. Den är en av de faktorer, som bestämmer lantarbetarnas bostadsförhållanden ... Beträffande omfattningen av detta missförhållande kan det vara tillräckligt att hänvisa till den senaste folkräkningen. Enligt den därpå byggda statistiken har under de sista 10 åren i 821 olika distrikt förstörandet av hus fortgått trots ökad lokal efterfrågan. På så sätt har - bortsett från de personer som förlorade sin hemortsrätt (nämligen i den församling, där de arbetar) - en 51/3 % större befolkning, om 1861 jämföres med 1851, trängts samman på en 4½ % mindre bostadsyta ... När denna avfolkningsprocess är genomförd, säger dr Hunter, blir resultatet en skenby (show-village) med endast ett fåtal hus, där ingen får bo utom fårherdar, trädgårdsmästare och skogvaktare - fast anställda tjänare, som får den traditionellt goda behandlingen av det nådiga herrskapet.[936*] Men landet måste odlas, och man skall finna, att de som skall utföra arbetet inte är godsägarnas hyresgäster utan kommer från en öppen by, kanske fem kilometer därifrån, där en grupp små husägare har tagit emot dem, sedan deras bostäder i de slutna byarna förstörts. När utvecklingen går i denna riktning, visar ofta de kvarvarande hyddornas fallfärdiga tillstånd, vilket öde de snart skall möta. Man finner dem i alla möjliga stadier av naturligt förfall. Så länge taket håller ihop, får arbetaren betala hyra, och han är ofta mycket glad att få göra det, även om han får betala samma hyra som för en fullgod bostad. Men hyddan repareras aldrig, förbättras aldrig, utom i de fall den fattige hyresgästen gör det. Och när ett hus till sist blir alldeles obeboeligt, betyder det bara ytterligare en nedriven hydda och så och så stor lättnad i fattigskatten. Medan storgodsägarna sålunda slingrar sig ifrån fattigskatten genom att avfolka den mark de råder över, tas de utkastade arbetarna emot i närmaste lilla landsortsstad eller öppna by - den närmaste, säger jag, men denna "närmaste" kan ligga 5-6 kilometer från det gods, där arbetaren har sitt dagliga arbete. På detta sätt ökas hans dagsverke med en dagsmarsch på 10-12 kilometer, som han måste tillryggalägga för att tjäna det dagliga brödet. Och hustruns och barnens jordbruksarbete måste nu också utföras under samma hårdare villkor. Detta är dock inte de enda olägenheter, som utflyttningen från de slutna byarna medför. I de öppna byarna köper byggspekulanter markbitar, som de bebygger så tätt som möjligt med så billiga kåkar som möjligt. De engelska lantarbetarna stuvas samman i dessa eländiga hyreskaserner, vilka, trots att de ligger på landsbygden, har många av de uslaste stadskåkarnas sämsta egenskaper.[937*] Å andra sidan bör man inte inbilla sig, att de arbetare, som bor på den jord de odlar har sådana bostadsförhållanden, som man tycker att deras produktiva arbete berättigar dem till. Till och med på de furstliga godsen är lantarbetarnas hyddor ofta i det uslaste tillstånd. Det finns lantlorder, som anser ett stall gott nog som bostad åt deras arbetare med familjer, men de försummar inte att ta ut så mycket som möjligt i hyra.[938*] Det kan vara en fallfärdig enrumskåk utan eldstad, utan avträde, utan fönster som kan öppnas, utan vattentillförsel (annat än i diket), utan trädgårdstäppa - men arbetaren står hjälplös gentemot orättvisorna. Och våra hälsovårdslagar (The Nuisances Removal Acts) är bara en död bokstav. Deras tillämpning är ju anförtrodd just åt de husägare, som hyr ut dessa kåkar åt arbetarna ... Man får inte låta sig bländas av undantagsvis förekommande idyller, så att man förbiser den överväldigande mängd fakta, som är en skamfläck på den engelska civilisationen. Tillståndet måste verkligen vara fruktansvärt, när det visar sig, att sakkunniga iakttagare samstämmigt kommer till det resultatet, att bostädernas eländiga skick är ett betydligt mindre missförhållande än själva bristen på bostäder. I åratal har alla, som hyser något intresse för hygieniska problem eller för anständig och moralisk livsföring, varit bekymrade över den oerhörda överbefolkningen i lantarbetarnas bostäder. Gång på gång och i ordval, som nästan verkar stereotypa, upprepar rapporterna om smittosamma sjukdomar på landsbygden den dominerande roll, som trångboddheten spelar, och som gör det nästan hopplöst att försöka begränsa en epidemi, när den en gång har utbrutit. Och gång på gång har det påvisats, att trots lantlivets hälsosamma inverkan trångboddheten, som i så hög grad påskyndar spridningen av smittosamma sjukdomar, även befrämjar uppkomsten av inte smittosamma sjukdomar. Och de personer, som har avslöjat missförhållandena, har inte underlåtit att påtala även andra skadliga följder. Även om de i första hand sysslat med de hygieniska förhållandena, har de nära nog tvingats att ta itu med andra sidor av saken. Medan rapporterna visar, hur ofta det händer att personer av bägge könen, gifta och ogifta, stuvas ihop i en trång sovkammare, framgår det också alldeles tydligt att under sådana förhållanden all anständighet måste kränkas och moralen nästan med nödvändighet ruineras.[939*] ... Så t.ex. nämner dr Ord i bilagan till min sista rapport om en feberepidemi i Wing i Buckinghamshire. En febersjuk ung man kom dit från Wingrave, och under de första dagarna av sjukdomen sov han tillsammans med 9 andra personer i en kammare. Efter 14 dagar blev flera av dessa angripna, och inom några veckor låg 5 av de 9 i feber, och en avled. Dr Harvey från St. Georges sjukhus, som besökte Wing för sin privatpraktiks skull, berättade liknande saker för mig: 'En ung febersjuk kvinna sov om nätterna i samma rum som far, mor, sitt oäkta barn, två unga män (hennes bröder) och två systrar med var sitt oäkta barn, inalles 10 personer. Några veckor tidigare sov 13 barn i samma rum'!"[940*]
Dr Hunter undersökte 5.375 lantarbetarbostäder, inte bara i de rena jordbruksdistrikten utan i alla Englands grevskap. Av dessa hade 2.195 endast ett sovrum (ofta samtidigt vardagsrum), 2.930 endast 2 och 250 mer än 2. Jag skall plocka ut ett litet urval från ett dussin grevskap.
1. Bedfordshire.
Wrestlingworth: Sovrum ungefär 12 × 10 fot, men många är mindre. Den lilla envåningshyddan delas ofta medelst bräder i 2 sovkamrar, dessutom ofta en bädd i köket, 5½ fot i takhöjd. Hyra 3 p.st. Hyresgästerna får själva ordna sina avträden, husägaren levererar endast en grop. Så fort någon bygger ett avträde, användes det av hela grannskapet. Ett hus, familjen Richardssons, var av obeskrivlig skönhet.
"Dess murstensväggar buktade som klänningen, då en dam gör en hovnigning. Ena gaveln var krökt utåt, den andra inåt, och vid den sistnämnda stod olyckligtvis en skorsten, ett krokigt rör av lera och trä, som liknade en elefantsnabel. Den stöttades av en stång, för att den inte skulle falla omkull. Dörren och fönstret var snedvinkliga, romboid-formiga."
Av de 17 hus, som undersöktes, hade bara 4 mer än ett sovrum, och dessa 4 var överfyllda. Ett av husen med bara ett sovrum inhyste 3 vuxna och 3 barn, ett annat ett gift par med 6 barn o.s.v.
Dunton: Höga hyror, från 4 till 5 p.st. Männens veckolön 10 shillings. Med hjälp av familjens halmflätning hoppas man kunna klara hyran. Ju högre hyra, desto flera människor måste packa ihop sig för att kunna betala den. 6 vuxna, som bor i ett sovrum tillsammans med 4 barn, betalar 3 p.st. 10 sh. i hyra. Det billigaste huset i Dunton, utvändigt 15 × 10 fot, kostar i hyra 3 p.st. Ett stycke utanför byn låg ett hus, där invånarna förorenat utanför väggen. 5 tum av dörrens nederdel hade ruttnat bort. På kvällen stängdes dörren med hjälp av några tegelstenar, och en matta hängdes för. Ett halvt fönster hade med både glas och båge gått all världens väg. I ett omöblerat rum var här 3 vuxna och 5 bara hopträngda. Dunton är inte sämre än resten av Biggleswade Union.
2. Berkshire.
Beenham: I juni 1864 bodde en man med hustru och 4 barn i en envåningshydda. En dotter kom hem från sin arbetsplats med scharlakansfeber. Hon dog. Ett barn insjuknade och dog. Modern och ett barn fick tyfus, och dr Hunter tillkallades. Fadern och ett barn sov utomhus, men svårigheterna med isoleringen av de sjuka var uppenbara, ty på den eländiga byns fullproppade torg låg de febersjukas smutskläder och väntade på tvätt. Hyran för H:s hus var 1 sh. i veckan, och det enda sovrummet var avsett för man, hustru och 6 barn. Ett hus, uthyrt för 8 pence (i veckan), var 14½ fot långt och 7 fot brett, köket 6 fot högt; sovrummet saknade fönster, eldstad, dörr eller öppning utom till korridoren, ingen trädgård. För en tid sedan bodde här en man med två vuxna döttrar och en halvvuxen son; far och son sov i bädden, flickorna i korridoren. Flickorna fick var sitt barn, medan de bodde här, men den ena födde sitt barn på arbetshuset och återvände sedan hem.
3. Buckinghamshire.
130-140 personer bor i 30 hyddor på 1.000 acres markyta. Bradenhams kommun[CXCVII*] omfattar 1.000 acres, och år 1851 hade den 36 hus och en befolkning på 84 män och 54 kvinnor. Denna könsfördelning utjämnades 1861, då kommunen hade 98 män och 87 kvinnor, en ökning på 10 år med 14 män och 33 kvinnor. Under tiden hade ett hus rivits.
Winslow: Till största delen nya, välbyggda hus. Efterfrågan på bostäder synes vara stor, då absolut fallfärdiga hyddor blir uthyrda för 1 shilling eller 1 sh. 3 pence pr vecka.
Water Eaton: Här har ägarna spekulerat i befolkningsökning och rivit ungefär 20 % av husen. En fattig' arbetare, som hade drygt 6 kilometer att gå till sitt dagsverke, svarade på frågan, om han inte kunde få tak över huvudet på närmare håll: "Nej, dom aktar sej förbannat noga att ta emot en karl med så stor familj." Tinker's End vid Winslow: I en sovkammare 11 × 9 fot, takhöjd 6 fot 5 tum, bodde 4 vuxna och 4 barn; en annan 11 fot 3 tum × 9 fot, takhöjd 5 fot 10 tum, inrymde 6 personer. Var och en av dessa familjer hade mindre bostadsutrymme än som anses nödvändigt för en galärslav. Inte ett enda av husen hade mer än ett sovrum, inget hade bakdörr, och endast några få hade vatten. Veckohyran varierade mellan 1 sh. 4 pence och 2 sh. I de 16 hus, som undersöktes, fanns blott en enda man, som tjänade 10 sh. i veckan. Luftmängden pr person motsvarade i detta fall den luftmängd, som man finge, om man stoppades ner i en låda, 4 × 4 × 4 fot. Men de gamla kåkarna ger ju förstås en hel del naturlig ventilation.
4. Cambridgeshire.
Gamblingay tillhör flera ägare. Där finns de eländigaste hyddor, som man kan finna någonstans. Halmflätning är vanlig. En dödens apati, en hopplös resignation i smutsen kännetecknar Gamblingay. Bristerna, som är stora i centrum, växer till rena mardrömmen i utkanterna, i norr och söder, där husen ruttnar ner bit för bit. Lantlorderna sitter på tryggt avstånd och suger ut dessa stackars satar inpå bara benen. Hyrorna är mycket höga, och 8-9 personer packas samman i ett rum. På ett ställe bodde 6 vuxna med 1-2 barn var i en liten sovkammare.
5. Essex.
I detta grevskap minskar både invånarantalet och antalet hus i många kommuner. Men i inte mindre än 22 kommuner har rivningen av hus inte kunnat hejda befolkningstillväxten eller har med andra ord inte medfört den bortdrivning av folk, som försiggår överallt och som kallas "invandring till städerna". I Fingringhoe, en kommun på 3.443 acres, fanns 1851 145 hus, 1861 endast 110, men folket ville inte flytta därifrån, och folkmängden t.o.m. ökade under dessa förhållanden. I Ramsden Crags bodde 1851 252 personer i 61 hus, men 1861 var 262 personer hopträngda i 49 hus. I Basilden, som omfattar 1.827 acres, fanns år 1851 157 personer i 35 hus, 1861 däremot 180 personer i 27 hus. I kommunerna Fingringhoe, Widford, Basilden och Ramsden Crags om tillsammans 8.449 acres bodde år 1851 1.392 personer i 316 hus, år 1861 på samma areal 1.473 personer i 249 hus.
6. Herefordshire.
Detta lilla grevskap har haft mera känning av "utdrivningens anda" än något annat i England. I Nadby tillhör de överbefolkade hyddorna, som i regel har två sovrum, mestadels arrendatorerna. De hyr lätt ut dem för 3 eller 4 p.st. i årshyra och betalar en veckolön på 9 shillings!
7. Huntingdonshire.
Hartford hade år 1851 87 hus. Kort därefter revs 19 hyddor i denna lilla kommun om 1.720 acres. Invånarantalet var år 1831: 452 personer, 1852: 832 och 1861: 341. 14 enkelrumshyddor undersöktes. I en av dem bodde ett gift par med 3 vuxna söner, 1 vuxen dotter, 4 barn, summa 10 personer. I en annan bodde 3 vuxna och 6 barn. En av dessa kammare, där 8 personer sov, var 12 fot 10 tum × 12 fot 2 tum, takhöjd 6 fot 9 tum, vilket i genomsnitt blir ungefär 130 kubikfot pr person [ca 3½ kubikmeter]. I de 14 sovrummen låg 34 vuxna och 33 barn. Dessa hyddor var sällan försedda med trädgårdstäppor, men många av hyresgästerna kunde arrendera små jordbitar för 10 eller 12 shillings pr rood (1/4 acre). Dessa jordlotter ligger långt från de avträdeslösa bostäderna. Familjen måste antingen gå till sin jordlott för att bli kvitt sina exkrementer eller också - man tvekar att nämna det, men det är ett faktum - använda en utdragslåda i ett skåp. När lådan är full, dras den ut och tömmes, där innehållet kan göra nytta. I Japan sköter man livsbetingelsernas kretslopp på ett renligare sätt.
8. Lincolnshire.
Langtoft: En man bor här i Wrights hus med sin hustru, svärmor och 5 barn. Huset har kök och kammare samt sovrum över köket. Kök och sovrum är 12 fot 2 tum × 9 fot 5 tum, hela grundytan 21 fot 2 tum × 9 fot 5 tum. Sovrummet är en vindskupa med snedtak och takfönster. Varför bor mannen här? För trädgårdstäppans skull? Nej, den är mycket liten. För hyrans skull? Inte det heller. Den är hög, 1 sh. 3 pence i veckan. För att ha nära till arbetet? Nej, det är 1 mil till arbetsplatsen, så han får dagligen traska 2 mil för att komma till och från arbetet. Han bor här, för att här fanns en hydda som var hyresledig, och han ville ha en hydda för sig själv, var som helst, till vilket pris som helst, i vilket tillstånd som helst. - Här följer en statistik över 12 hus i Langtoft med 12 sovrum, 38 vuxna och 36 barn:
| 12 hus i Langtoft | |||||||||||||||||||
| Hus | Sov- rum |
Vuxna | Barn | Antal pers. |
Hus | Sov- rum |
Vuxna | Barn | Antal pers. |
||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Nr | 1 | 1 | 3 | 5 | 8 | Nr | 7 | 1 | 3 | 3 | 6 | ||||||||
| ,, | 2 | 1 | 4 | 3 | 7 | ,, | 8 | 1 | 3 | 2 | 5 | ||||||||
| ,, | 3 | 1 | 4 | 4 | 8 | ,, | 9 | 1 | 2 | - | 2 | ||||||||
| ,, | 4 | 1 | 5 | 4 | 9 | ,, | 10 | 1 | 2 | 3 | 5 | ||||||||
| ,, | 5 | 1 | 2 | 2 | 4 | ,, | 11 | 1 | 3 | 3 | 6 | ||||||||
| ,, | 6 | 1 | 5 | 3 | 8 | ,, | 12 | 1 | 2 | 4 | 6 | ||||||||
9. Kent.
Kennington var gräsligt överbefolkat 1859, då distriktsläkaren företog en officiell undersökning av den fattiga befolkningens tillstånd, med anledning av att en difteriepidemi hade brutit ut. Han fann, att åtskilliga hyddor hade rivits men inga nya byggts i detta distrikt, där dock behovet av arbetskraft var stort. På ett område stod 4 hus, som kallades birdcages (fågelburar). Vart och ett hade 4 rum med följande dimensioner i fot och tum:
| Kök | 9.5 | x | 8.11 | x | 6.6 | |
| Brygghus | 8.6 | x | 4.6 | x | 6.6 | |
| Sovrum | 8.5 | x | 5.10 | x | 6.3 | |
| Sovrum | 8.3 | x | 8.4 | x | 6.3 |
10. Northamptonshire.
Brintworth, Pickford och Floore: I dessa byar går på vintern 20 à 30 man omkring på gatorna arbetslösa. Lantlorden har funnit lämpligt att sammanslå alla sina arrenden till 2 eller 3, och arrendatorerna bearbetar inte alltid spannmåls- och rotfruktsfälten i tillräcklig utsträckning. Följden blir arbetslöshet. Från den ena sidan av diket ropar fälten efter arbete, och samtidigt går de arbetslösa på den andra sidan och kastar längtansfulla blickar ditöver. Hårt pressade av överarbete under sommaren och halvt ihjälsvultna under vintern - det är inte underligt, att de säger på sin säregna dialekt, att "the parson and gentlefolks seem frit to death at them."[940a*]
I Floore finns exempel på gifta par med 4, 5, 6 barn i det minsta tänkbara sovrum, eller 3 vuxna med 5 barn, eller ett gift par med farfar och 6 scharlakanssjuka barn o.s.v., eller 2 familjer om resp. 8 och 9 vuxna i 2 hus med 2 sovrum.
11. Wiltshire.
Stratton: 31 hus undersöktes. 8 hade endast 1 sovrum. Pentill i samma kommun: en envåningshydda uthyrd för 1 sh. 3 pence i veckan till 4 vuxna och 4 barn. Huset hade bra väggar men var i övrigt i dåligt skick från golvet av grovt grus till det ruttna halmtaket.
12. Worcestershire.
Här har husrivningen inte gått så hårt fram. Dock har antalet personer per hus ökat från 4,2 till 4,6 under åren 1851-1861.
Badsey: Många småhyddor och trädgårdstäppor. Några arrendatorer förklarar husen vara "a great nuisance here, because they bring the poor" (till stor olägenhet, eftersom de drar hit de fattiga). En gentleman yttrar sig:
"Det skulle inte hjälpa de fattiga ett dugg, om man så byggde 500 hyddor, ty de skulle genast bli uthyrda. I själva verket är det så, att ju mer man bygger, desto mera behövs det."
Han anser, att det är husen som frambringar invånarna, vilka som en naturkraft trycker på "bostadsmedlen". Till detta anmärker dr Hunter:
"Nåja, dessa fattiga måste komma någonstans ifrån, och då Badsey inte är speciellt tilldragande, inte har några särskilda fördelar att erbjuda, så måste det vara någon ännu mera otrivsam plats, som stöter bort dem och driver dem hit. Om var och en kunde få tag i en hydda och en jordbit i närheten av sin arbetsplats, så skulle han säkert föredra det framför Badsey, där han för sin jordplätt får betala dubbelt så mycket som arrendatorn för sin."
*
Den ständiga inflyttningen till städerna, det ständiga "övertaliggörandet" på landsbygden genom arrendenas centralisering, förvandlingen av åker till äng, införandet av maskiner o.s.v. och den ständiga utdrivningen av lantarbetarna genom rivning av bostäder i byarna - allt detta går hand i hand. Ju folktommare ett distrikt är, desto större är den "relativa överbefolkningen", desto hårdare arbetarnas inbördes konkurrens, desto större disproportionen mellan befolkningsantalet och bostadsbeståndet och desto värre trångboddheten i byarna och den ohygieniska sammanpackningen av människor. Koncentrationen av människor i små spridda byar och köpingar är resultatet av en motsvarande avfolkning av landsbygdens stora vidder. Huvudorsaken till lantarbetarnas fattigdom är, att de ständigt blir "överflödiga", trots att mängden av jordbruksprodukter ökar och deras eget antal ständigt minskar. Fruktan för att de skall bli en börda för fattigkassan, är å andra sidan en orsak till att driva bort dem och huvudorsaken till de eländiga bostadsförhållanden, som fullständigt bryter deras sista motståndskraft och gör dem till rena slavar under jordägarna[941*] och arrendatorerna, så att deras arbetslön fixeras vid existensminimum, som om en naturlag verkade.
Trots den beständiga "relativa överbefolkningen" är landsbygden samtidigt underbefolkad. Det visar sig inte endast i de speciella fall, där utvandringen till städer, gruvor, järnvägsbyggen o.s.v. går särskilt snabbt, utan det visar sig överallt både vid höstens skördearbete och på våren och sommaren, vid alla tillfällen, då det omsorgsfullt och intensivt bedrivna engelska jordbruket behöver extra arbetskraft. Det finns alltid för många lantarbetare för jordbrukets genomsnittsbehov och alldeles för litet antal att tillgå vid de tillfällen, då arbetet brådskar.[942*] Det är orsaken till de motsägande klagomålen i de officiella rapporterna över brist på arbetskraft och överflöd på arbetare. Den periodiska eller lokala bristen på arbetskraft leder inte till löneökning, men den tvingar in kvinnor och barn i arbetet, barnen därtill i allt lägre åldrar. Så snart exploateringen av kvinnor och barn får större utbredning, blir den å andra sidan ännu ett medel att göra den manliga lantarbetaren överflödig och att hålla hans lön nere. I Englands östliga delar skördas en skön frukt av detta fördärvliga kretslopp, ur vilket ingen utväg finns - det s.k. gängsystemet (gang- eller bandsystemet), som jag här i korthet återkommer till.[943*]
Gängsystemet härskar nästan oinskränkt i Lincolnshire, Huntingdonshire, Cambridgeshire, Norfolk, Suffolk och Nottinghamshire, mera sporadiskt i de närliggande grevskapen Northampton, Bedford och Rutland. Vi kan ta Lincolnshire som exempel. En stor del av detta grevskap är f.d. mossmark eller också liksom i flera av de nämnda grevskapen mark, som vunnits från havet. Ångmaskinerna har gjort underverk i torrläggningsarbetet. Landområden, som förut var myr eller hedar, har blivit bördiga sädesfält och ger feta jordräntor. Detsamma gäller om det med konst vunna marsklandet, såsom ön Axholme och de andra kommunerna vid Trents stränder. Efter hand som de nya arrendena tillkom, upphörde man inte endast med att bygga nya bostäder, utan man rev också de gamla. Samtidigt ökade tillförseln av arbetskraft från avlägset liggande öppna byar, utmed landsvägarna, som slingrar sig fram efter åsarna. Där hade befolkningen tidigare sökt skydd mot de långvariga vinteröversvämningarna. Arbetare, som är bosatta på de 400 till 1.000 acres stora arrendena (dessa arbetare kallas här "confined labourers" = inspärrade arbetare), sysslar uteslutande med det oavbrutna, tunga och med hjälp av hästar utförda arbetet. I genomsnitt finns det knappt en hydda på varje 100 acres. En marsklandsarrendator säger t.ex. till undersökningskommissionen:
"Mitt arrende är på 320 acres, alltsammans åkerjord. Jag har inte en enda hydda på gården, bara en fast arbetare. Jag har fyra hästskötare, som bor i grannskapet. Det lätta arbetet, som kräver mycket folk, utföres av gäng."[944*]
Fältarbetet är mycket lätt: ogräsrensning, luckring, vissa gödslingsarbeten, bortskaffande av stenar o.s.v. Det utföres av gäng eller organiserade hopar, som bor i de öppna byarna.
Ett gäng består av 10 till 40 eller 50 personer, mest kvinnor, ungdomar av bägge könen (13 till 18 år), ehuru pojkarna i regel slutar vid 13 år, och slutligen barn av bägge könen (6-13 år). I spetsen står en gangmaster (gängledare), alltid en vanlig lantarbetare, ofta en slarver, en rumlare, lösdrivare, nersupen men med en viss framåtanda och ett smidigt umgängessätt. Han värvar gänget, som arbetar under honom, inte under arrendatorn. Med denne sluter han i regel ackordsavtal, och hans inkomst, som i allmänhet inte överstiger en vanlig lantarbetares,[945*] beror nästan helt och hållet på hans förmåga att pressa ut mesta möjliga arbete av gänget på kortast möjliga tid. Arrendatorerna har upptäckt, att fruntimmer endast under manligt befäl arbetar ordentligt, men att kvinnor och barn, då de väl har kommit i gång, lägger ner hela sin själ i arbetet - vilket redan Fourier visste - medan den vuxne manlige arbetaren är så knepig, att han hushållar med sina krafter, så gott han kan. Gängmästaren drar omkring från egendom till egendom och sysselsätter så sitt band 6 till 8 månader om året. Arbetarfamiljerna får därför mycket säkrare inkomster genom att låta sina barn arbeta för honom än för den enskilde arrendatorn, som bara i undantagsfall har användning för dem. Denna omständighet har befäst hans inflytande i de öppna byarna till den grad, att i många av dem barn kan lejas endast genom honom. Individuell exploatering av barnen, vid sidan av gänget, driver han som biinkomst.
Systemets "skuggsidor" är barnens och ungdomarnas överarbete, de orimligt långa dagsmarscherna till och från godsen, som ligger 8, 10 eller t.o.m. 11 kilometer från byarna, samt slutligen gängens demoralisering. Ehuru gängledaren, som i vissa trakter kallas "the driver", är utrustad med en lång käpp, använder han den dock sällan, och klagomål över brutal behandling av barnen hör till undantagen. Han är en demokratisk kejsare, ett slags råttfångare från Hameln. Han vill bli populär bland sina undersåtar och binder dem vid sig genom det kringströvande liv, som de får vara med om under hans ledning. Rå frigjordhet, lustig lössläppthet och skabrös fräckhet gör vandringen lätt. I allmänhet betalar gängledaren ut arbetslönen på en krog och raglar därefter hem i spetsen för gänget, stödd på bägge sidor av ett par bastanta fruntimmer, medan barn och ungdomar travar efter, sjungande smädevisor och oanständiga låtar. På återvägen står, vad Fourier kallar "fanerogami" [158] på dagordningen. Det förekommer ofta, att jäntor i 13-14-årsåldern blir med barn genom jämnåriga pojkar i gänget. De öppna byar, som rekryterar dessa gäng, blir veritabla Sodom och Gomorra[946*] och svarar för dubbelt så många utom äktenskapliga barn som återstoden av riket. Vi har tidigare berört moralen bland gifta kvinnor, som har uppfostrats i en dylik skola. Deras barn än födda rekryter för gänget, såvida inte opium tar kål på dem dessförinnan.
Gänget av den nu beskrivna klassiska typen kallas offentligt, allmänt eller vandrande gäng (public, common eller tramping gang). Det finns nämligen också privatgäng (private gangs). De är sammansatta på ungefär samma sätt som det allmänna gänget men har inte så många medlemmar och arbetar inte under en gängledare utan under en äldre bonddräng, som arrendatorn inte har någon annan användning för. Zigenarstilen finns inte här, men enligt alla vittnesbörd får barnen sämre betalning och behandling.
Gängsystemet, som under de senaste åren oavbrutet har brett ut sig,[947*] existerar uppenbarligen inte för gängledarens skull. Dess uppgift är att berika de stora arrendatorerna[948*] och godsägarna.[949*] För arrendatorn finns ingen mera utspekulerad metod att hålla sina arbetare djupt under den normala lönenivån och ändå för alla extra göromål ha extra arbetskraft till hands, att så billigt som möjligt pressa ut mesta möjliga arbete[950*] och göra den vuxne manlige arbetaren "övertalig". Den föregående framställningen bör ha klargjort, att arrendatorerna å ena sidan kan erkänna lantarbetarnas större eller mindre arbetslöshet, medan de å andra sidan förklarar gängsystemet nödvändigt på grund av bristen på manlig arbetskraft genom arbetarnas inflyttning till städerna.[951*] De ogräsfria åkrarna på godset och det mänskliga ogräset i Lincolnshire och alla andra grevskap är de bägge motsatta polerna i den kapitalistiska produktionen.[952*]
Som avslutning på detta kapitel skall vi också ge en kort översikt över förhållandena på Irland. Först några fakta, som det hela hänger på.
Irlands folkmängd, som hade ökat från sekelskiftet 1800, var år 1841 uppe i 8.222.664 personer men hade år 1851 sjunkit till 6.623.985, år 1861 till 5.850.309 och 1866 till 5½ milj., d.v.s. ungefär samma siffra som år 1800. Minskningen började med hungeråret 1846, och Irlands befolkning minskade alltså med ca 31 % på mindre än 20 år.[953*] Den totala utvandringen från maj 1851 till juli 1865 var 1.591.487 personer, utvandringen under de sista 5 åren, 1861-65, mer än en halv miljon. Antalet bebodda hus minskade från 1851 till 1861 med 52.990. Under samma tidsperiod ökade antalet arrenden om 15-30 acres med 61.000, arrenden över 30 acres med 109.000, medan det totala antalet arrenden samtidigt minskade med 120.000, en minskning som uteslutande beror på indragningen av arrenden under 15 acres - med andra ord: införandet av storgodsdrift.
Folkmängdens minskning medförde givetvis i det stora hela en minskning av produktionen. För vårt ändamål är det tillräckligt att studera femårsperioden 1861-65, då mer än 1/2 miljon människor utvandrade och den absoluta folkmängdssiffran sjönk med mer än 1/3 miljon. (Se tabell A.)
| Tabell A. Kreatursstammen. | ||||||||
| År | Hästar | Nötkreatur | Får | Svin | ||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| totalt | +/- | totalt | +/- | totalt | +/- | totalt | +/- | |
| 1860 | 619.811 | - | 3.606.374 | - | 3.542.080 | - | 1.271.072 | - |
| 1861 | 614.232 | -5.579 | 3.471.688 | -134.686 | 3.556.050 | +13.970 | 1.102.042 | -169.030 |
| 1862 | 602.894 | -11.338 | 3.254.890 | -216.798 | 3.456.132 | -99.918 | 1.154.324 | +52.282 |
| 1863 | 579.978 | -22.916 | 3.144.231 | -110.659 | 3.308.204 | -147.928 | 1.067.458 | -86.866 |
| 1864 | 562.158 | -17.820 | 3.262.294 | +118.063 | 3.366.941 | +58.737 | 1.058.480 | -8.978 |
| 1865 | 547.867 | -14.291 | 3.493.414 | +231.120 | 3.688.742 | +321.801 | 1.299.893 | +241.413 |
| Av denna tabell framgår:[954*] | ||||||||
| Hästar | Nötkreatur | Får | Svin | |||||
| Absolut minskning | Absolut minskning | Absolut ökning | Absolut ökning | |||||
| 71.944 | 112.960 | 146.662 | 28.821 | |||||
Vi återvänder till jordbruket, som levererar livsmedel för kreatur och människor. I tabell B har ökning och minskning beräknats för varje särskilt år jämfört med närmast föregående. Spannmålsskörden omfattar vete, havre, korn, råg, bönor och ärter, i grönfoderskörden ingår potatis, foderbetor, rovor, kål, palsternackor, vicker m.m.
| Tabell B. Ökning och minskning av den areal, som använts för odling och som äng (respektive betesmark). |
||||||||
| År | Spannmål acres + el. - |
Grönfoder acres + el. - |
Höskörd acres + el. - |
All till jordbruk och boskaps- skötsel använd jord (+ -) |
||||
| 1860 | - 15.701 | -36.974 | + 47.969 | - 81.873 | ||||
| 1861 | - 72.734 | - 74.785 | + 6.623 | - 138.841 | ||||
| 1862 | - 144.719 | - 19.358 | + 7.724 | - 92.434 | ||||
| 1863 | - 122.437 | - 2.317 | + 47.486 | + 10.493 | ||||
| 1864 | - 72.450 | + 25.421 | - 68.970 | - 28.218 | ||||
| 61/65 | - 428.041 | - 108.013 | + 82.834 | - 330.860 | ||||
| Tabell C. Ökning och minskning av odlingsarealen, produkten pr acre och totalprodukten 1865 jämfört med 1864.[955*] | |||||||||||||||||||||||
| Acres odlad jord | Produkt pr acre | Totalprodukt | |||||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Produkt | 1864 | 1865 | + el. - | 1864 | 1865 | + el. - | 1864 | 1865 | + el. - | ||||||||||||||
| Centner | Centner | Centner | Quarters | Quarters | Quarters | ||||||||||||||||||
| Vete | 276.483 | 266.989 | - 9.494 | 13,3 | 13,0 | - 0,3 | 875.782 | 826.783 | - 48.999 | ||||||||||||||
| Havre | 1.814.886 | 1.745.228 | - 69.658 | 12,1 | 12,3 | + 0,2 | 7.826.332 | 7.659.727 | - 166.605 | ||||||||||||||
| Korn | 172.700 | 177.102 | + 4.402 | 15,9 | 14,9 | - 1,0 | 761.909 | 732.017 | - 29.892 | ||||||||||||||
| Bere** | } | { | 16,4 | 14,8 | - 1,6 | 15.160 | 13.989 | - 1.171 | |||||||||||||||
| Råg | 8.894 | 10.091 | + 1.197 | 8,5 | 14,4 | + 1,9 | 12.680 | 18.364 | + 5.684 | ||||||||||||||
| ton | ton | ton | ton | ton | ton | ||||||||||||||||||
| Potatis | 1.039.724 | 1.066.260 | +26.536 | 4,1 | 3,6 | - 0,5 | 4.312.388 | 3.865.990 | - 446.398 | ||||||||||||||
| Foderbetor | 337.355 | 334.212 | - 3.143 | 10,3 | 9,9 | - 0,4 | 3.467.659 | 3.101.683 | -165.976 | ||||||||||||||
| Rovor | 14.073 | 14.839 | + 316 | 10,5 | 13,3 | + 2,8 | 147.284 | 191.937 | + 44.653 | ||||||||||||||
| Kål | 31.821 | 33.622 | + 1.801 | 9,3 | 10,4 | + 1,1 | 297.375 | 350.252 | + 52.877 | ||||||||||||||
| Lin | 301.693 | 251.433 | - 50.260 | 34,2 | * | 25,2 | * | - 9,0 | * | 64.506 | 39.561 | - 24.945 | |||||||||||
| Hö | 1.609.569 | 1.678.493 | + 68.924 | 1,6 | 1,8 | + 0,2 | 2.607.153 | 3.068.707 | + 461.554 | ||||||||||||||
| *[CXCVIII*] **[CXCIX*] | |||||||||||||||||||||||
År 1865 ökade "naturlig äng" med 127.470 acres, huvudsakligen beroende på att "ouppodlad mark och torvmossar" minskade med 101.543 acres. Om vi jämför produktionsresultatet 1865 med 1864, så ser vi att spannmålsskörden minskade med 246.667 quarters, varav 48.999 vete, 166.605 havre, 29.892 korn o.s.v. Trots att potatisarealen ökade 1865, minskade potatisskörden med 446.398 ton o.s.v. (Se tabell C.)
Från förändringarna i Irlands folkmängd och jordbruksproduktion övergår vi till att undersöka förändringarna i godsägarnas, de stora arrendatorernas och industrikapitalisternas plånböcker. De kan avläsas i inkomstskattens av- och tilltagande. Som förklaring till den följande tabell D bör påpekas, att rubrik D (profiter med undantag av arrendatorernas) också innefattar s.k. "professionella" profiter, d.v.s. advokaters, läkares m.fl. inkomster, medan tjänstemäns, officerares, statspensionärers och obligationsinnehavares m.fl. inkomster finns i de inte specificerade rubrikerna C och E.
| Tabell D. Inkomster i Irland, underkastade inkomstskatt (i pund sterling).[956*] | ||||||||||||
| 1860 | 1861 | 1862 | 1863 | 1864 | 1865 | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Rubrik A Jordränta |
13.893.829 | 13.003.554 | 13.398.938 | 13.494.091 | 13.470.700 | 13.801.616 | ||||||
| Rubrik B Arrenda- torprofiter |
2.765.387 | 2.773.644 | 2.937.899 | 2.938.823 | 2.930.874 | 2.946.072 | ||||||
| Rubrik D Industri- profiter m.m. |
4.891.652 | 4.836.203 | 4.858.800 | 4.846.497 | 4.546.147 | 4.850.199 | ||||||
| Samtliga rubriker A-E |
22.962.885 | 22.998.394 | 23.597.574 | 23.658.631 | 23.236.298 | 23.930.340 | ||||||
Under rubrik D utgjorde inkomstökningen i årsgenomsnitt från 1853 till 1864 endast 0,93 %, medan den under samma period i Storbritannien utgjorde 4,58 %. Tabell E visar profiternas fördelning för åren 1864 och 1865 (med undantag för arrendatorernas).
England, ett industriland med högt utvecklad kapitalistisk produktion, skulle ha förblött och gått under genom en åderlåtning på folk lik den irländska. Men Irland är nu för tiden ingenting annat än ett engelskt jordbruksdistrikt, genom en bred vattengrav åtskilt från England, som det förser med spannmål, ull, boskap och industriella och militära rekryter.
| Tabell E. Rubrik D.[957*] Inkomster av industriprofiter m.m. (över 60 p.st.) i Irland. | |||||||||
| 1864 | 1865 | ||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| p.st | personer | p.st. | personer | ||||||
| Årlig totalinkomst | 4.368.610 | 17.467 | 4.669.979 | 18.081 | |||||
| Årlig inkomst över 60 och under 100 p.st. |
238.726 | 5.015 | 222.575 | 4.703 | |||||
| Medelstora inkomster | 1.979.066 | 11.321 | 2.028.471 | 12.184 | |||||
| Stora inkomster | 2.150.818 | 1.131 | 2.418.933 | 1.194 | |||||
| { | 1.083.906 | 910 | 1.097.937 | 1.044 | |||||
| 1.066.912 | 121 | 1.320.996 | 186 | ||||||
| Därav | 430.535 | 105 | 584.458 | 122 | |||||
| 646.377 | 26 | 736.448 | 28 | ||||||
| 262.610 | 3 | 274.528 | 3 | ||||||
Avfolkningen har lagt mycket jord för fäfot och starkt minskat jordens avkastning.[958*] Trots ökningen av den areal, som utnyttjas för boskapsskötseln, har vissa grenar av husdjursuppfödningen avtagit, medan andra uppvisar obetydliga framsteg, vilka dock oupphörligt avbrytes av bakslag. Trots den avtagande folkmängden har både jordräntan och arrendatorprofiten oavbrutet stigit, den senare dock mera ojämnt än den förra. Orsaken är lätt att förstå. Å ena sidan var resultatet av storgodsdriften och förvandlingen av åkerjord till betesmark, att en större del av totalprodukten blev förvandlad till merprodukt - och merprodukten växte, trots att totalproduktionen avtog. Å andra sidan ökade denna merprodukts penningvärde ännu fortare än dess mängd, på grund av att de engelska marknadspriserna på kött, ull m.m. stigit under den senaste 20-årsperioden och speciellt under de sista 10 åren.
Produktionsmedel, som endast brukas av producenten själv som arbetsredskap och existensmedel, och som inte användes till att exploatera främmande arbetskraft, fungerar lika litet som kapital, som den av producenten själv förbrukade produkten kan kallas en vara. Folkmängdens minskning hade visserligen till följd, att den samlade mängden produktionsmedel, som användes i jordbruket, minskade, men samtidigt växte det kapital som användes, emedan en del av de produktionsmedel, som förut ägdes av de arbetare, som använde dem, blev förvandlade till kapital.
Den del av Irlands kapital, som inte var investerad i jordbruk, utan i industri och handel, växte under de sista två decennierna, långsamt och under ständiga bakslag. Desto fortare utvecklades däremot centralisationen[CC*] av kapitalets enskilda beståndsdelar. På grund av avfolkningen hade dessutom kapitalets relativa storlek ökat starkt i förhållande till folkmängden, även om det samlade kapitalet inte var nämnvärt större än förut.
De ortodoxa ekonomerna kunde inte önska sig en bättre illustration till dogmen, att eländet beror på överbefolkningen, och att jämvikten återställes genom avfolkning, än den utveckling som här i väldig skala utspelas mitt framför våra ögon. Detta är ett experiment av helt annan betydelse än den av malthusianerna så ofta förhärligade pesten i mitten av 14:e århundradet [81]. En anmärkning i förbigående: Om det i och för sig var skolmästaraktigt och naivt att anlägga 14:e århundradets måttstock på 19:e århundradets produktions- och befolkningsförhållanden, så förbisåg dessa naiva människor dessutom, att pesten och den avfolkning, som den medförde, i England ledde till lantbefolkningens frigörelse och välstånd, medan den på andra sidan Kanalen, i Frankrike, medförde större förtryck och ökat elände.[958a*]
Hungersnöden tog livet av en miljon människor på Irland år 1846, men allesammans var fattiga stackare, och landets rikedom led inte det minsta avbräck. Den utvandring, som följde under de närmaste 20 åren och alltjämt pågår, tillintetgjorde inte produktionsmedlen samtidigt med att landet avfolkades, som fallet var t.ex. i Tyskland under 30-åriga kriget. Den irländska genialiteten upptäckte en alldeles ny metod att trolla bort den fattiga befolkningen tusen mil från skådeplatsen för dess elände. De emigranter, som har slagit sig ner i Förenta staterna, sänder varje år hem pengar för att betala överresan för dem, som stannat kvar. De som utvandrar ena året, drar året därpå nya utvandrare efter sig. I stället för att åsamka landet utgifter är denna utvandring en av de mest inbringande exportgrenarna. Den är slutligen en systematisk process, som inte bara tillfälligt urholkar folkmängden, utan som varje år drar bort flera människor än hela födelseöverskottet, så att folkmängden minskar från år till år.[958b*]
Vilka följder blev det för de kvarblivande, för de arbetare, som befriades från överbefolkningen? Den relativa överbefolkningen är lika stor idag som före 1846, arbetslönen är lika låg som någonsin, pressen på arbetarna har tilltagit, och eländet på landet varslar om en ny kris. Orsakerna är otvetydiga. Omvälvningen i jordbruket höll jämna steg med utvandringen, och produktionen av relativ överbefolkning höll mer än jämna steg med den absoluta avfolkningen. En blick på tabell B visar, hur omläggningen av åkerbruk till betesmark måste verka ännu snabbare på Irland än i England. I det senare landet ökar odlingen av grönfoder i takt med boskapsskötseln, men på Irland avtar den. Samtidigt som stora arealer av tidigare odlad åker lagts i träde eller permanent förvandlats till betesvallar, blir också en stor del av tidigare öde områden och torvmossar tagna i anspråk för utökning av boskapsskötseln. Omkring 80 % av arrendatorerna har mindre än 100 acres odlad jord, och dem räknar jag som små eller medelstora arrendatorer.[958c*] De blir i ständigt högre grad utkonkurrerade av den kapitalistiska storgodsdriften och skickar därför ständigt nya rekryter till lönarbetarnas armé.
Irlands enda stora industri, linnetillverkningen, behöver förhållandevis få vuxna manliga arbetare och sysselsätter på det hela taget endast en relativt obetydlig del av befolkningen, trots den utveckling denna industri har genomgått efter prisstegringen på bomull under åren 1861-66. Liksom varje annan storindustri framkallar den ständigt en relativ överbefolkning bland sina egna arbetare på grund av de ideliga konjunkturväxlingarna, även om det antal arbetare, som den sysselsätter, samtidigt ökar. De väldiga skjortfabrikanterna t.ex. är grundade på landsbygdsbefolkningens elände, och deras arbetsstyrka är till största delen spridd utöver bygderna. Vi möter här återigen den tidigare skildrade hemindustrin, som använder underbetalning och överarbete som medel att framkalla överbefolkning. Slutligen leder avfolkningen till oupphörliga bakslag på den inhemska marknaden, även om följderna inte är så katastrofala som i ett land med högt utvecklad kapitalistisk produktion. Utvandringen medför inte bara minskad efterfrågan på arbetskraft utan också minskning av lanthandlarnas, hantverkarnas och småföretagarnas inkomster. Detta är orsaken till den nedgång i inkomster mellan 60 och 100 p.st., som framgår av tabell E.
En åskådlig framställning av de irländska lantarbetarnas läge finns i fattigvårdsinspektörens rapporter (1870).[958d*] Då de är tjänstemän åt en regering, som endast med bajonetternas hjälp kan hålla sig kvar vid makten, medan landet befinner sig ibland i öppet, ibland i förtäckt belägringstillstånd, måste de iaktta all den försiktighet i sina uttalanden, som deras kolleger i England kan negligera, men ändå låter de inte regeringen behålla några illusioner om det verkliga tillståndet. Rapporterna visar, att lönenivån på landsbygden har ökat med 50-60 % under de senaste 20 åren och att veckolönen nu i genomsnitt är 6-9 shillings. Men denna skenbara löneökning döljer en sänkning av reallönen, ty löneökningen är inte ens tillräcklig att täcka prisstegringen på nödvändiga livsmedel, vilket också framgår av nedanstående utdrag ur räkenskaperna för ett irländskt arbetshus:
| Underhållskostnader i genomsnitt pr vecka och person | |||
| År | Mat | Kläder | Summa |
|---|---|---|---|
| 29.9.1848-29.9.1849 | 1 sh. 31/4 d. | 3 pence | 1 sh. 61/4 d. |
| 29.9.1868-29.9.1869 | 2 sh. 71/4 d. | 6 pence | 3 sh. 11/4 d. |
Priset på nödvändiga livsmedel är alltså nära dubbelt och på kläder precis dubbelt så högt som 20 år tidigare.
Men även bortsett härifrån skulle emellertid en jämförelse mellan penninglönerna inte ge ett riktigt resultat. Före hungersnöden utbetalades största delen av lönerna på landsbygden in natura och endast en liten del i pengar. Numera är penninglön regeln. Redan av denna orsak måste penninglönen stiga, oavsett reallönens förändringar.
"Före hungersnöden hade varje lantarbetare en liten jordbit, där han odlade potatis och höll grisar och höns. Nu måste han köpa alla sina livsmedel och förlorar dessutom de inkomster han fick genom att sälja fläsk, höns och ägg."[959*]
Tidigare utgjorde lantarbetarna och småarrendatorerna i själva verket en enhet och bildade tillsammans den fasta arbetarstammen på de stora arrendegårdar, där de arbetade. Först efter hungerkatastrofen 1846 hade lantarbetarna börjat bilda en liten del av lönarbetarklassen, ett särskilt stånd, endast bundna till lönherrarna genom ett penningförhållande.
Vi vet, hurudana deras bostadsförhållanden var före 1846. Sedan dess har de ytterligare försämrats. En stor del av daglönarna - vilka emellertid blir färre för var dag som går - bor ännu på arrendatorns mark i överfyllda stugor, vilkas tillstånd överträffar det värsta, som den engelska landsbygden kunnat uppvisa i sitt slag. Och med undantag för några områden i Ulster gäller detta överallt: i söder i grevskapen Cork, Limerick, Kilkenny etc.; i öster i Wicklow, Wexford etc.; i landets centrala delar Kings och Queens County, grevskapet Dublin etc.; i norr i grevskapen Down, Antrim, Tyrone etc. och i väster i Sligo, Roscommon, Mayo, Galway etc. "Detta är", utropar en av inspektörerna, "en skam för religion och civilisation i detta land!"[959a*] För att göra bostadshålorna mera hemtrevliga för daglönarna tar man systematiskt ifrån dem de små jordbitar, som sedan urminnes tider har tillhört bostäderna.
"Medvetandet om att de är föremål för dylika övergrepp från godsägarna och deras förvaltare, har skapat motsvarande känslor av fiendskap och ovilja från arbetarnas sida mot dem som behandlar dem som en rättslös ras."[959a*]
Som en inledning till jordbruksrevolutionen blev hyddorna avlägsnade från godsen liksom på kommando ovanifrån. Ett stort antal arbetare blev som följd därav nödsakade att ta sin tillflykt till byar och städer. Där slängde man in dem som skräp i vindskupor, skrubbar och källare i de värsta slumkvarterens avkrokar. Även de mest fördomsfulla engelska iakttagare vitsordar, att irländarna genomgående utmärker sig för hembygdskärlek, sorglös munterhet och sedlig renhet i sitt familjeliv. Tusentals sådana irländska familjer blev nu brutalt omplanterade i veritabla drivhus för alla slags laster. Männen måste söka arbete hos arrendatorer i grannskapet mot daglön, alltså på de mest osäkra villkor. Dessutom "har de lång väg till och från arbetet, de blir ofta våta som hundar och får slita ont på andra sätt, och det slutar ofta med sjukdom och elände."[959b*]
"Städerna måste ständigt ta emot den befolkning, som landsbygden behandlar som överflödig."[959c*] Och ändå väcker det förvåning, "att det råder överskott på arbetare i städerna, medan det är brist eller fara för brist på arbetare ute i landsorten."[959d*] Sanningen är, att bristen på arbetare endast visar sig "under skördetiden eller på våren, under årstider med brådskande jordbruksarbeten; under den övriga delen av året är många arbetslösa."[959e*] "Efter skörden, från oktober och fram till våren, finns det knappast någon sysselsättning för dem",[959f*] och även under den tid de har arbete "förlorar de ofta hela arbetsdagar och är utsatta för olika slags avbrott i arbetet".[959g*]
Dessa följder av omvälvningen i jordbruket - omläggningen av åkerjord till betesmark, införandet av maskineri, arbetsbesparande metoder o.s.v. - skärpes ytterligare av mönstergodsägarna, dessa som är så nådiga, att de bor kvar på sina gods på Irland i stället för att festa upp sina ränteinkomster i utlandet. För att lagen om tillgång och efterfrågan inte på något sätt skall kränkas, hämtar dessa herrar "sina arbetare väsentligen bland de små arrendatorerna på godset, vilka är skyldiga att stå till tjänst, när godsägarna säger till, och det utan hänsyn till de olägenheter och förluster, som småarrendatorerna drabbas av genom att nödgas lämna sitt eget arbete vid de kritiska tidpunkterna, då sådd eller skörd pågår".[959h*] Dessutom får de ofta betydligt lägre lön än lantarbetarna.
Det oregelbundna arbetet, de osäkra arbetsförhållandena, den ständigt återkommande och långvariga arbetslösheten, alla dessa symtom på en relativ överbefolkning, som framgår av fattigvårdsinspektörernas rapporter, är lika många vittnesbörd om det irländska jordbruksproletariatets elände. Vi erinrar oss, att vi har mött liknande förhållanden hos det engelska jordbruksproletariatet. Men skillnaden är, att i industrilandet England rekryteras den industriella reserven på landsbygden, medan jordbrukslandet Irland rekryterar sin jordbruksreserv i städerna, de fördrivna lantarbetarnas tillflyktsorter. I England förvandlas de övertaliga lantarbetarna till fabriksarbetare, på Irland däremot förblir de lantarbetare, som trängts ihop i städerna och ständigt skickas tillbaka till landet för att söka arbete, medan de samtidigt pressar ner stadsarbetarnas löner.
De officiella rapportörerna sammanfattar jordbruksdaglönarens materiella läge sålunda:
"Ehuru han lever i den yttersta sparsamhet, räcker lönen knappast till att skaffa honom och hans familj näring och att betala hyran för bostaden; pengar till kläder åt honom själv, hustrun och barnen måste skaffas på annat sätt ... Den dåliga luften i kåkarna tillsammans med andra umbäranden gör denna arbetargrupp i särskilt hög grad utsatt för tyfus och lungsot."[959i*]
Det är då högst naturligt, att rapporterna enstämmigt vittnar om ett dystert missnöje, som råder i denna klass, att den önskar den gångna tiden tillbaka, avskyr nutiden och förtvivlar om framtiden, "råkar under demagogers fördärvliga inflytande" och endast har en fix idé: att utvandra till Amerika. Till ett sådant Schlaraffenland har avfolkningen, det stora malthusianska universalmedlet, förvandlat det gröna Erin![CCI*]
Ett exempel bör vara tillräckligt för att ge en bild av irländska manufakturarbetares vällevnad:
"Då jag senast besökte Nordirland", säger den engelske fabriksinspektören Robert Baker, "frapperades jag av de bemödanden, som en skicklig irländsk arbetare gjorde för att med de torftigaste medel skaffa sina barn uppfostran. Jag återger hans uttalande ordagrant, som jag hörde det från hans egen mun. Att han var en yrkesskicklig fabriksarbetare, förstår man, när jag säger att han arbetade med produkter, som var avsedda för Manchestermarknaden. Johnson: 'Jag är appreturarbetare[CCII*] och arbetar från kl. 6 på morgonen till 11 på kvällen från måndag till fredag, på lördagen slutar vi kl. 6 e.m. och har ledigt 3 timmar för mat och vila. Jag har 5 barn. Jag tjänar 10 sh. 6 pence i veckan. Min hustru arbetar också, och hon tjänar 5 sh. i veckan. Den äldsta flickan, 12 år, sköter hushållet. Hon lagar vår mat och är vår enda hjälpreda. Hon ser till, att de små kommer till skolan. En flicka, som går förbi vårt hus, väcker mig kl. ½ 6 på morgonen. Min hustru och jag stiger upp samtidigt och går till vårt arbete samtidigt. Vi äter ingenting, innan vi går till arbetet. Den 12-åriga flickan sköter de mindre barnen hela dagen. Vi går hem och äter frukost kl. 8. Vi har te en gång i veckan; för övrigt äter vi gröt (stirabout), ibland av havremjöl, ibland av majsmjöl, beroende på vad vi har råd att köpa. På vintern har vi litet sockervatten till majsmjölet. Om sommaren skördar vi litet potatis, som vi odlar på en jordbit, och när potatisen är slut, får vi återgå till gröten. Så går det dag efter dag, söndag och vardag, hela året igenom. På kvällen är jag alltid mycket trött efter fullgjort dagsverke. Det kan inträffa, att vi får en köttbit, men det händer mycket sällan. Tre av våra barn går i skolan, och det kostar 1 penny i veckan pr barn. Vi betalar 9 pence i veckan i hyra, torv och bränsle går till minst 1 sh. 6 pence varannan vecka."[960*]
Detta är irländska löner, detta är irländsk levnadsstandard!
I själva verket är den irländska nöden åter det dagliga samtalsämnet i England. I slutet av 1866 och början av 1867 gjorde en av de irländska storgodsägarna, lord Dufferin, ett försök att lösa problemet i "Times". "Hur mänskligt handlat av en så hög herre!" som Mefistofeles säger [159].
Av tabell E framgår, att medan de tre rikaste kapitalisterna år 1864 stoppade på sig 262.610 p.st. av en samlad profit på 4.368.510, så lyckades samma tre försakelsekonstnärer år 1865 kapa åt sig 274.448 p.st. av en totalprofit på 4.669.979 p.st. I andra gruppen fanns år 1864 26 kapitalister med en profit på 646.377 p.st., 1865 28 kapitalister med en profit på 736.448 p.st. I tredje gruppen: år 1864 121 kapitalister, 1.066.912 p.st., 1865 186 kapitalister, 1.320.996 p.st. I fjärde gruppen: 1864 1.131 kapitalister, 2.150.818 p.st. eller nästan hälften av den totala profiten, år 1865 1.194 kapitalister, 2.418.933 p.st. mer än hälften av den samlade profiten. Men den övervägande delen av den årliga jordräntan, som ett försvinnande litet antal storgodsägare i England, Skottland och Irland roffar åt sig, är av så oerhörda mått, att de engelska myndigheterna finner lämpligt att inte publicera samma statistiska material beträffande jordräntan som när det gäller profiten. Lord Dufferin är en av dessa storgodsägare. Att jordräntor och profiter någonsin skulle kunna vara "övertaliga" eller att överflödet på dem skulle ha något samband med överflödet på elände bland folket, det är naturligtvis en lika oanständig ("irrespectable") som osund föreställning. Hans nåd lord Dufferin håller sig till fakta. Och faktum är, att medan den irländska folkmängden minskar, så sväller de irländska arrendena ut, att avfolkningen är "välgörande" för jordägaren, alltså även för själva jorden, alltså även för folket, som ju endast är ett tillbehör till jorden. Han förklarar alltså, att Irland alltjämt är överbefolkat, och att utvandringsströmmen ännu flyter för trögt. För att uppnå fullständig harmoni måste Irland exportera ytterligare minst 1/3 miljon arbetsmänniskor. Nu skall vi inte inbilla oss, att denne till på köpet mycket poetiske lord är lärjunge till dr Sangrado, som - när han fann, att en patient inte blev bättre - ordinerade åderlåtning och ny åderlåtning, tills patienten hade blivit av med både blod och sjukdom. Lord Dufferin begär en ny åderlåtning på bara 1/3 miljon i stället för de ca 2 miljoner, som han måste bli av med, innan tusenårsriket kan skapas på Irland. Det är lätt att presentera bevis.
| De irländska arrendenas antal och storlek 1864 | ||||||||||
| Arrenden | Antal | Acres | ||||||||
| 1. | under | 1 | acre | 48.653 | 25.394 | |||||
| 2. | 1 | - | 5 | acres | 82.037 | 288.916 | ||||
| 3. | 5 | - | 15 | ,, | 176.368 | 1.836.310 | ||||
| 4. | 15 | - | 30 | ,, | 136.578 | 3.051.343 | ||||
| 5. | 30 | - | 50 | ,, | 71.961 | 2.906.274 | ||||
| 6. | 50 | - | 100 | ,, | 54.247 | 3.983.880 | ||||
| 7. | över | 100 | acres | 31.927 | 8.227.807 | |||||
| 8. | Summa | 20.319.924 | [960a*] | |||||||
Centralisationen har under åren 1851-61 huvudsakligen utplånat arrenden i de tre första grupperna, 1-15 acres. Dessa måste först och främst försvinna. Detta ger 307.058 "övertaliga" arrendatorer och, om familjernas storlek lågt räknat är 4 personer, en befolkning på 1.228.232 personer. Under den optimistiska förutsättningen, att 1/4 av dem kan återbördas till jordbruket, sedan jordbruksrevolutionen är över, återstår 921.174 personer, som måste utvandra. Grupperna 4, 5 och 6 på 15-100 acres är, som man för länge sedan insett i England, för små för kapitalistisk spannmålsodling och av en försvinnande liten storlek för fåravel. Under samma förutsättning som här ovan måste alltså ytterligare 788.761 personer utvandra, tillsammans alltså 1.709.532. Och, comme l'appétit vient en mangeant,[CCIV*] skall godsägarnas skarpblick snart upptäcka, att Irland med sina 3½ miljoner invånare alltjämt är ett fattigt land, och att fattigdomen beror på överbefolkningen, och att dess avfolkning alltså måste gå ännu längre, om landet skall kunna uppfylla sin sanna bestämmelse, nämligen att vara en fårfarm och betesmark åt England.[960b*]
Denna lukrativa metod har som alla medaljer sin frånsida. Ackumulationen av irländare i Amerika håller jämna steg med jordräntans ackumulation på Irland. De irländare, som blivit bortmotade av får och oxar, dyker upp på andra sidan oceanen som rebelliska fenier [160][CCV*] Och den unga jätterepubliken i väster reser sig alltmera hotfullt mot havens gamla drottning.
Acerba fata Romanos agunt
Scelusque fraternae necis. [161]
Vi har sett, hur pengar förvandlas till kapital, hur kapitalet frambringar mervärde och mervärdet i sin tur mera kapital. Kapitalets ackumulation beror alltså på mervärdet, som å andra sidan är betingat av det kapitalistiska produktionssättet. Men detta blir möjligt, först när enskilda individuella varuproducenter har fått herraväldet över betydande mängder kapital och arbetskraft. Hela denna rörelse synes alltså hamna i en cirkelgång, som man inte kan komma ut ur på annat sätt än genom att anta, att en "ursprunglig" ackumulation ("föregående" ackumulation hos Adam Smith) har ägt rum, innan den kapitalistiska ackumulationen började - en ackumulation, som inte är ett resultat av det kapitalistiska produktionssättet utan dess utgångspunkt.
Denna ursprungliga ackumulation spelar ungefär samma roll inom den politiska ekonomin som syndafallet inom teologin. Adam åt av äpplet, och därmed kom synden in i världen. Dess ursprung förklaras genom att den berättas som en anekdot ur det förgångna. I en mycket avlägsen forntid fanns å ena sidan en flitig, intelligent och framför allt sparsam elit och å andra sidan en skara lättjefulla trashankar, som slösade bort allt vad de ägde och mer till. Så kom det sig, att de förra ackumulerade rikedom och de senare till sist inte hade något annat att sälja än sitt eget skinn. Sedan dess består fattigdomen hos den stora massan, som alltjämt trots allt arbete endast har sig själv att sälja, och rikedomen hos fåtalet, en rikedom som oupphörligt växer, trots att de för länge sedan har upphört att arbeta.[CCVI*]
Legenden om det teologiska syndafallet förklarar, varför människorna blev dömda att äta sitt bröd i sitt anletes svett, medan historien om det ekonomiska syndafallet berättar om orsaken till att det ändå finns folk, som inte behöver göra det.
Sådana enfaldiga barnsligheter är det, som M. Thiers och andra med pompöst allvar försöker slå i de förr i tiden så klartänkta fransmännen till försvar för den privata äganderätten. När det handlar om äganderätten, är det en helig plikt att hålla sig till amsagor som den enda riktiga förklaringen för alla åldersgrupper och utvecklingsstadier. I den verkliga historien spelar som bekant erövring, underkuvande, rånmord, kort sagt, våldet huvudrollen. Inom den menlösa politiska ekonomin har sedan gammalt idyllen härskat. Rättfärdighet och "arbete" var alltid de enda medlen att bli rik - givetvis bortsett från den "just nu" aktuella situationen. I verkligheten är den ursprungliga ackumulationens metoder allt annat än idylliska.
Pengar och varor är inte från början kapital, lika litet som produktionsmedel och livsmedel. De måste förvandlas till kapital. Men denna förvandling kan endast försiggå under bestämda förhållanden, som kan sammanfattas på följande sätt: Två helt olika slags varuägare måste träda i kontakt med varandra - å ena sidan ägare av pengar, produktions- och existensmedel, som önskar föröka de värden de redan har tillägnat sig genom köp av främmande arbetskraft - å andra sidan fria arbetare, försäljare av sin egen arbetskraft och därmed försäljare av arbete. De är fria arbetare i den dubbla betydelsen, att de inte själva hör ihop med produktionsmedlen som slavar, livegna o.s.v., medan de inte heller äger produktionsmedlen som självägande bönder, hantverkare o.s.v. De är tvärtom fria från allt, lösa och lediga. När dessa motsättningar föreligger på varumarknaden, är grunden lagd för den kapitalistiska produktionen. Kapitalförhållandet har som förutsättning, att arbetarna inte äger de ting, som är nödvändiga för arbetets utförande. Så snart den kapitalistiska produktionen kan stå på egna ben, upprätthåller den inte bara klyftan mellan arbetarna och arbetsmedlen utan utvidgar den ständigt mer och mer. Det är alltså samma process, som å ena sidan frambringar kapitalförhållandet och å andra sidan skiljer arbetarna från arbetsmedlen; samma process, som å ena sidan förvandlar de samhälleliga produktions- och existensmedlen till kapital och å andra sidan producenterna till lönarbetare. Den s.k. ursprungliga ackumulationen är alltså ingenting annat än den historiska skilsmässoprocessen mellan producenten och produktionsmedlen. Den framstår som "ursprunglig", emedan den tillhör kapitalets och det kapitalistiska produktionssättets förhistoria.
Det kapitalistiska samhällets ekonomiska struktur har framgått ur den feodala samhällsordningen. Feodalsamhällets upplösning frigjorde kapitalets krafter.
Den omedelbare producenten, arbetaren, kunde inte förfoga över sin person, förrän han upphört att vara bunden vid jordtorvan som livegen åt en annan man. För att bli en fri försäljare av arbetskraft, som kunde bjuda ut sin vara, var han ville, måste han dessutom vara frigjord från skråväsendets herravälde, dess lärlings- och gesällförordningar och dess hämmande arbetsregler. Sålunda synes den historiska rörelse, som förvandlar producenterna till lönarbetare, bestå i att de blir frigjorda från tjänsteplikt och skråtvång, och våra borgerliga historiker ser bara denna sida av utvecklingen. Men å andra sidan blir dessa nybefriade säljare av egen arbetskraft, först sedan man har berövat dem alla deras produktionsmedel och alla de garantier, som den gamla feodala rättsordningen gav dem. Och historien om denna expropriation är inget fantasifoster. Den är inskriven i mänsklighetens historia med outplånliga tecken av blod och eld.
De industriella kapitalisterna, de nya makthavarna, måste å sin sida inte endast tränga undan de gamla hantverksmästarna, de måste också driva bort feodalherrarna, som var i besittning av de naturliga rikedomarna. Från denna synpunkt synes kapitalismens utveckling vara frukten av en segerrik kamp mot feodalmakten och dess upprörande privilegier, mot skråväsendet och de band, som detta lade på produktionsutvecklingen och på den fria exploateringen av människor genom andra människor. Men industrins riddare lyckades dock tränga undan de adliga riddarna endast genom att utnyttja händelser, till vilka de själva inte alls hade bidragit. De har svingat sig upp med hjälp av medel, lika nedriga som de, med vilka den romerske frigivne en gång gjorde sig till herre över sin patron.
Utgångspunkten för den utveckling, som skapade både lönarbetaren och kapitalisten, var arbetarens träldom. Vidareutvecklingen bestod i en ändrad form för denna träldom, i det den feodala exploateringen förvandlades till kapitalistisk. För att förstå denna utvecklings förlopp behöver vi inte gå så långt tillbaka i tiden. Trots att de första begynnelserna till kapitalistisk produktion möter oss som enstaka företeelser redan under 14:e och 15:e århundradet i några städer i medelhavsområdet, daterar sig den kapitalistiska tidsåldern först från 16:e århundradet. Där det kapitalistiska produktionssättet uppstod, var livegenskapen redan för länge sedan upphävd, och de medeltida självständiga städernas glans hade sedan länge börjat blekna.
Alla de omvälvningar, som bidrog till att utveckla kapitalistklassen, har avgörande betydelse i den ursprungliga ackumulationens historia, men framförallt de händelser, som plötsligt och våldsamt slet loss stora människomassor från deras existensmedel och kastade ut dem på arbetsmarknaden som rättslösa proletärer. Grundvalen för hela denna process är expropriationen av jordbrukarnas egendom, bondejorden. Denna utveckling antar olika former i olika länder och genomlöper olika utvecklingsstadier i olika ordningsföljd och under olika perioder. Vi tar England som exempel, eftersom utvecklingen här försiggår i sin rena, klassiska form.[961*]
I England hade livegenskapen faktiskt försvunnit mot slutet av 14:e århundradet. Det övervägande flertalet av befolkningen[962*] bestod då - och ännu mer under det 15:e århundradet - av fria, självständiga bönder, oavsett under vilka feodala skyltar deras äganderätt doldes. På de större adelsgodsen hade den tidigare själv livegne fogden (the bailiff) undanträngts av den frie arrendatorn. Lönarbetarna på landsbygden bestod dels av bönder, som använde den tid de fick över till lönarbete på de stora godsen, dels av en självständig, både relativt och absolut fåtalig klass av egentliga lönearbetare. Även dessa lönarbetare var i viss utsträckning självständiga bönder. Förutom sin lön hade de nämligen en åkerlapp på 4 acres eller något mer, som tillhörde den bostad som anvisats dem. De hade dessutom, i likhet med de egentliga bönderna, nyttjanderätt till allmänningen, där deras kreatur betade och där de också fick hämta bränsle, virke, torv m.m.[963*]
Överallt i Europa är det karakteristiskt för det feodala produktionssättet, att jorden delas mellan det största möjliga antalet underlydande. Feodalherrens makt berodde - som alla andra envåldshärskares - inte på summan av arrendeinkomsterna utan på antalet undersåtar, som i sin tur berodde på antalet självhushållande bönder.[964*] Trots att den engelska jorden efter den normandiska erövringen uppdelades i jättestora baronier, av vilka ett enda ofta omfattade 900 gamla anglosachsiska adelsgods, var landet översållat med små bondgårdar, som här och där omväxlade med större herrgårdar. Sådana förhållanden jämte stadsväsendets samtidiga uppblomstring åstadkom det allmänna välstånd, som kansler Fortescue så utförligt skildrar i "De laubidus legum Angliae" (tryckt postumt 1616). Men uppsamling av kapitalrikedom var utesluten.
Förspelet till den omvälvning, som skapade grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet, tilldrog sig i sista tredjedelen av 15:e och början av 16:e århundradet. En mängd rättslösa proletärer slungades ut på arbetsmarknaden genom upplösningen av feodalherrarnas följen, vilka, som sir James Steuart riktigt påpekar, "överallt till ingen nytta fyllde hus och hem." [163] Trots att kungamakten, som i sin strävan efter envälde i och för sig är en produkt av den borgerliga utvecklingen, med makt påskyndade upplösningen av de feodala banden, så var detta inte alls den enda orsaken. De stora feodalherrarna skapade tvärtom själva ett ojämförligt större proletariat genom att i öppen kamp mot kungamakten och parlamentet med våld jaga bönderna från den jord och de gårdar, vartill de hade samma feodala rättsanspråk som feodalherrarna själva, och genom att lägga beslag på allmänningarna.
Den omedelbara anledningen var för Englands vidkommande den flandriska ullmanufakturens uppblomstring och den motsvarande stegringen av ullpriserna. Den gamla feodaladeln hade gått under i feodalkrigen, och den nya var ett barn av sin tid, då pengar var makten över alla makter. Förvandlingen av åkerjord till fårbete blev alltså tidens lösen. Harrison beskriver i sin "Description of England. Prefixed to Holinshed's Chronicles", hur exproprieringen ruinerar landets småbönder.
"Men vad bryr sig våra mäktiga plundrare om det?" Böndernas hus och arbetarnas hyddor blev nedrivna eller fick förfalla.
"Om man ginge igenom och jämförde de äldre inventarieförteckningarna för varje adelsgods", säger Harrison, "så skulle man finna, att otaliga gårdar och småbruk har försvunnit, att landet livnär ett mindre antal människor, att många städer råkat i förfall, fast några nya blomstrar upp ... Jag skulle kunna berätta åtskilligt om städer och byar, som man har förstört för fåravelns skull, och där nu bara herrskapshusen står kvar."
Dessa gamla historieskrivares klagomål är alltid överdrivna, men de beskriver noga det intryck, som omvälvningen i produktionsförhållandena gjorde på den tidens människor. En jämförelse mellan kansler Fortescues och Thomas Morus' skrifter visar den djupa klyftan mellan 15:e och 16:e århundradet. Från sin guldålder störtade den engelska arbetarklassen utan förmedlande övergång in i järnåldern, som Thornton riktigt påpekar.
Lagstiftarna blev förskräckta över denna omvälvning. De hade ännu inte nått de civilisationens höjder, där "Wealth of the Nation",[CCVII*] d.v.s. kapitalbildning och hänsynslös exploatering och utarmning av folket gäller som högsta statsmannavisdom. Baco säger i sin krönika om Henrik VII:
"Vid denna tid" (1489) "ökade klagomålen över att åkerjord förvandlades till fårbete etc., där man endast behövde ha några få herdar anställda. Fleråriga arrenden, livstidsarrenden och arrenden med årlig uppsägningstid (varav en stor del småbrukare och arrendatorer levde) förvandlades till storgods. Följden blev sedefördärv bland folket, städer och kyrkor fick förfalla, och skatteinkomsterna minskade ... Kungen och parlamentet gjorde beundransvärda insatser för att motarbeta dessa missförhållanden ... De vidtog åtgärder för att få slut på denna inkorporering av allmänningsjord (depopulating inclosures) och den åtföljande beteshushållningen (depopulating pasture), dessa företeelser, som orsakade avfolkningen."
En lag, Henrik VII 1489 c. 19, förbjöd rivning av mangårdsbyggnader, till vilka hörde minst 20 acres jord. Henrik VIII förnyade giltigheten av denna lag. Det heter bl.a., att
"många arrenden och stora boskapshjordar, i synnerhet av får, hopas på ett fåtal händer, varigenom jordräntorna växt oerhört, medan jordbruket i hög grad gått tillbaka, kyrkor och hus rivits ner, och stora mängder arbetare förlorat existensmedlen för sig och sina familjer."
Lagen bestämmer därför, att de förfallna bondgårdarna åter skall sättas i stånd, och reglerar proportionerna mellan sädesåker och betesmark o.s.v. En lag av år 1533 påtalar, att många enskilda gods har upp till 24.000 får, och begränsar antalet till 2.000.[965*]
Befolkningens klagomål och den lagstiftning mot expropriationen av småbönder och arrendatorer, som sedan Henrik VII fortsatt i 150 år, visade sig lika resultatlösa. Sig själv ovetande förråder Baco hemligheten med detta misslyckande:
"Henrik VII:s lag", säger han, "var mycket klok och beundransvärd, genom att den fastställde ett standardmått för lanthushållens och jordbrukens storlek, d.v.s. garanterade dem ett visst jordområde, som satte dem i stånd att föda och uppfostra undersåtar med lagom stor rikedom och full självständighet. Och plogen skulle föras av ägare, inte av arrendatorer (to keep the plough in the hand of the owners and not hirelings)."[965a*]
Men det kapitalistiska systemet krävde tvärtom folkmassornas underkastelse, folkets förvandling till tjänare och arbetsmedlens förvandling till kapital. Under denna övergångsperiod sökte lagstiftningen också hålla fast vid att 4 acres jord skulle tillhöra varje lantarbetares hus, och det blev förbjudet för de anställda att ta emot inneboende i sin bostad. Så sent som år 1627, under Karl I, blev Roger Crocker från Front Mill åtalad för att ha byggt en lantarbetarbostad på sitt gods, utan att huset åtföljdes av de vanliga 4 acres jord, och år 1638 tillsatte samme regent en kunglig kommission, som skulle övervaka de gamla lagarnas efterlevnad, i synnerhet den om de 4 acres jord. Även Cromwell påbjöd, att 4 acres jord skulle medfölja varje hus på ett avstånd av minst 4 miles från London. Ännu under första hälften av 18:e århundradet förekommer klagomål, om det inte följer 1 till 2 acres jord med lantarbetarens bostad. Nu för tiden får han vara lycklig, om bostaden är utrustad med en trädgårdstäppa, eller om han en bit från hemmet kan få arrendera en liten jordbit.
"Jordägare och arrendatorer handlar härvidlag hand i hand", säger dr Hunter. "Några få acres jord invid stugan skulle göra arbetaren alltför oberoende."[966*]
Den våldsamma expropriationen sköt ny fart under 16:e århundradet, då reformationen åstadkom en kolossal annektion av kyrkogods. Den katolska kyrkan var före reformationen feodalägare av en stor del av den engelska jorden. Indragningen av klostren o.s.v. kastade ut deras invånare i proletariatet. Den största delen av kyrkogodsen skänktes bort till rovgiriga kungagunstlingar eller såldes för en spottstyver till spekulerande arrendatorer och stadsborgare, vilka jagade bort bönderna och slog ihop massor av småbruk till storgods. De utarmade jordbrukarnas lagfästa rätt till en del av de kyrkliga tiondena tog man utan vidare ifrån dem.[967*] "Pauper ubique jacet" [164], konstaterade drottning Elisabeth efter en rundresa genom England. I hennes 43:e regeringsår blev man äntligen tvungen att erkänna nödtillståndet genom införande av fattigskatten.
"Upphovsmännen till denna lag skämdes för att nämna orsakerna, och i strid med alla traditioner sändes därför denna lag ut i världen utan någon motivering (preamble)."[968*]
Genom 16. Karl I, 4[CCVIII*] förklarades lagen permanent, men den fick i själva verket först år 1834 en ny och rigorösare form.[969*] Dessa direkta verkningar av reformationen var dock inte de mest varaktiga. Kyrkans jordegendomar bildade det religiösa bålverket för de ålderdomliga jordegendomsförhållandena. När den kyrkliga äganderätten försvann, kunde de inte längre uppehållas.[970*]
Ännu mot slutet av 17:e århundradet var yeomanry, medelbönderna, talrikare än arrendatorerna. De hade utgjort Cromwells huvudstyrka och stod, t.o.m. enligt Macaulays medgivande, i fördelaktig kontrast till den försupna lågadeln och dess lakejer, lantprästerna, vilkas uppgift bl.a. var att gifta sig med lantjunkarnas avlagda älskarinnor. Vid denna tid var ännu t.o.m. landsbygdens lönarbetare meddelägare i allmänningarna. Omkring 1750 hade yeomanryklassen försvunnit,[971*] och mot slutet av 18:e århundradet var också de sista spåren av böndernas allmänningar borta. Vi bortser här från jordbruksrevolutionens rent ekonomiska drivkrafter och undersöker endast de våldsmedel, som genomförde dem.
Under Stuartarnas restauration genomförde jordägarna en "laglig" annektering, och liknande övergrepp skedde också på kontinenten utan juridiska formaliteter. Den feodala författningen avskaffades, d.v.s. godsägarnas förpliktelser bortföll, och staten hölls "skadeslös" genom skatter och avgifter, som lades på bönderna och den övriga befolkningen. Slutligen påtvingades Englands lantarbetare lagar om bosättning, som gjorde dem till bihang till godsägarjorden i lika hög grad som tataren Boris Godunovs påbud förvandlade de ryska bönderna till ett tillbehör till deras torva. [165]
"Den ärorika revolutionen" [166] förde med Wilhelm III av Oranien[972*] också de kapitalistiska godsägarna och industrimagnaterna fram till makten. De invigde den nya epoken med ett storstilat röveri av statsegendomar, medan de tidigare hade nöjt sig med att stjäla i mindre skala. Statsgodsen skänktes bort, såldes till vrakpriser eller inkorporerades helt enkelt med privatgodsen genom öppet röveri.[973*] Allt detta skedde, utan att man besvärade sig med några som helst juridiska formaliteter. I den mån de inte gick förlorade under den republikanska revolutionen, bildar dessa stulna kronogods tillsammans med utbytet av kyrkorovet underlaget för den engelska aristokratins nuvarande furstliga domäner.[974*] De borgerliga kapitalisterna understödde denna utveckling, bl.a. därför att de önskade förvandla jorden till en ren handelsvara, utvidga storgodsdriften och öka tillströmningen av egendomslösa proletärer till städerna. Dessutom var den nya engelska godsägararistokratin en naturlig bundsförvant till den nya bankaristokratin, den nykläckta storfinansen och de stora manufakturister, som på den tiden stödde sig på skyddstullarna. Den engelska bourgeoisin handlade i eget intresse lika riktigt som de svenska stadsborgarna, då de tvärtom med klar blick för sin intressegemenskap med bönderna gick i förbund med dessa och understödde kungarna Karl X och Karl XI, när dessa tog tillbaka kronogodsen från adeln.
Allmänningen - något helt annat än den nyss behandlade statsegendomen - var en gammal germansk inrättning, som fortlevde under feodalismens täckmantel. Vi har sett, hur feodaladelns våldsamma övergrepp, som i allmänhet ledde till att åkerjorden förvandlades till betesmark, började under 15:e århundradet och fortsatte genom hela det 16:e. Men på den tiden utspelades processen i form av individuella våldsdåd, som lagstiftningen i 150 år förgäves sökte bekämpa. Det nya, som tillkom under 18:e århundradet, bestod i att lagen själv blev ett medel vid annekteringen av allmänningarna, ehuru de stora arrendatorerna även använde sina egna metoder vid sidan därav.[975*] Annekteringens parlamentariska form är "Bills for Inclosures of Commons" (lagförslag om allmänningarnas inhägnande) - med andra ord dekret, varigenom godsägarna skänker allmänningarna åt sig själva som privategendom, dekret som exproprierade folket. Sir F. M. Eden vederlägger sin egen fiffiga advokatyr, där han framställer allmänningarna som de stora godsägarnas privategendom, genom att dessa har övertagit feodaladelns gamla rättigheter. Han kräver nämligen "en allmän parlamentsakt om inhägnande av allmänningarna", medger alltså, att det behövs ett parlamentsbeslut, för att de skall förvandlas till privategendom, men fordrar å andra sidan lagstiftning om "skadestånd" för de exproprierade jordproletärerna.[976*]
Om det inte hade funnits några exproprierade, så hade det uppenbarligen inte funnits några att begära skadestånd för.[CCX*]
I de oberoende, självägande böndernas ställe trädde småarrendatorer (tenants-at-will) med ettårig uppsägning, en underdånig hop, som var helt beroende av lordernas godtycke. Den systematiska annektionen av allmänningarna bidrog, vid sidan av röveriet av statsgodsen, till att åstadkomma de stora arrendegårdar, som under 18:e århundradet gick under namn av kapitalarrenden[977*] eller köpmansarrenden,[978*] och till att "frigöra" lantbefolkningen till att bli industriproletariat.
Det 18:e århundradet insåg inte lika klart som det 19:e, att nationalrikedom och folkfattigdom är samma sak. Det är orsaken till den häftiga polemiken i dåtidens ekonomiska litteratur om allmänningarnas inhägnande. För att ge en mera levande bild av tillståndet återger jag ett litet urval av det väldiga material, som står till mitt förfogande.
"I många kommuner inom Hertfordshire", skriver en upprörd skribent, "har 24 arrenden om vardera i genomsnitt 50 till 150 acres slagits ihop till 3."[979*] "I Northamptonshire och Lincolnshire har allmänningarna inhägnats i mycket stor utsträckning, och de flesta av de så tillkomna storgodsen användes till betesmark och äng. I följd därav har många av godsen nu inte 50 acres under plogen, där man förr plöjde 1.500 acres ... Ruiner av äldre boningshus, lador och stall är de enda spåren efter de forna invånarna." "På en del platser har 100 hus och familjer smält ihop ... till 8 eller 10 ... Det är ytterst få jordbrukare kvar i de kommuner, där allmänningarna blev inhägnade bara för 15 eller 20 år sedan. Det är inte något ovanligt, att 4 eller 5 rika kreatursägare är i besittning av stora gods, som förr var uppdelade mellan 20 eller 30 arrendatorer och lika många småbrukare och lantarbetare. Alla dessa har drivits bort tillsammans med sina familjer och dessutom många andra, som hade sitt arbete och sin försörjning hos dem."[980*]
Det var inte bara land i träde, som jordlorderna tillägnade sig under förevändning att inhägna, utan ofta också land, som odlades gemensamt eller av enskilda personer mot en avgift till kommunen.
"Jag talar här om inhägnande av öppna fält och redan odlade landområden. T.o.m. de skriftställare, som försvarar inhägnandet, medger att detta ökar arrendatorernas monopolställning, höjer livsmedelspriserna och leder till ökad avfolkning ... och t.o.m. inhägnandet av utmarker, såsom det nu bedrives, berövar de fattiga en del av deras existensmedel och bidrar till att de arrendegårdar, som redan är alltför stora, sväller ut ännu mer."[981*]
Price nämner
"en mångfald av små lägenhetsägare och arrendatorer, som försörjer sig och sina familjer medelst gårdens avkastning men delvis också genom att uppföda får, fjäderfä och grisar i allmänningarna, så att de i regel inte behöver köpa livsmedel."
Det är sådana småbrukare han tänker på, när han skriver:
"När jorden råkar i händerna på några få stora arrendatorer, blir följden att småbrukarna förvandlas till en klass, som tjänar sitt levebröd genom att arbeta för andra och är tvungna att köpa allt vad de behöver på marknaden ... Det blir kanske mera arbete utfört, för att det råder mera tvång ... Städer och manufakturer kommer att växa, eftersom flera människor tvingas till städerna för att söka arbete. Detta är de naturliga verkningarna av den växande storgodsdriften, och dessa verkningar har nu i många år gjort sig gällande i detta kungarike."[982*]
Han sammanfattar inhägnadernas totalverkningar sålunda:
"I stort sett har de lägre befolkningslagrens ställning försämrats i nästan alla hänseenden. De små jordägarna och arrendatorerna har pressats ner till daglönares och drängars nivå, och samtidigt har det blivit allt svårare att tjäna sitt levebröd på detta sätt."[983*] Annektionen av allmänningarna och den omvälvning i jordbruket, som samtidigt ägde rum, hade så ödesdigra följder för lantarbetarna, att deras löner under åren 1765-1780 t.o.m. enligt Edens utsago sjönk under existensminimum, så att fattigvården måste träda emellan. "Arbetslönen", säger Eden, "räckte nu bara till de absolut oundgängliga livsbehoven".
Låt oss så ett ögonblick höra på en försvarare av inhägnaderna, alltså en motståndare till dr Price.
"Det är ingen riktig slutsats, att det nödvändigtvis måste föreligga avfolkning, för att man inte längre ser folk slösa bort arbetstid ute på öppna fältet ... Om det arbetas mera, sedan småbrukarna förvandlats till en klass, som arbetar åt andra, så är det en fördel, som nationen" (till vilken de förvandlade naturligtvis inte räknas) "har all anledning att vara tillfreds med ... Avkastningen blir större, när många arbetar gemensamt på samma gård, och därvid uppkommer en merprodukt för manufakturerna, en av denna nations guldgruvor, vilka därigenom utökas i proportion till den producerade spannmålsmängden."[984*]
Sir F. M. Eden, som t.o.m. var tory och "filantrop", ger oss tillräckligt vittnesbörd om det stoiska sinneslugn, varmed den politiske ekonomen betraktar de fräckaste övergrepp mot "den heliga äganderätten" och de grövsta våldsdåd mot människor, så snart detta krävs för att lägga grunden för det kapitalistiska produktionssättet. Hela raden av rofferier, ohyggligheter och elände, som åtföljer den våldsamma folkexpropriationen från sista tredjedelen av 15:e till slutet av 18:e århundradet ger honom endast anledning till följande "trösterika" slutreflektion:
"Det var nödvändigt att åstadkomma de riktiga proportionerna mellan odlad jord och betesmark. Under hela 14:e och största delen av 15:e århundradet gick det 2, 3 och t.o.m. 4 acres åkerland på varje acre betesland. I mitten av 16:e århundradet ändrades proportionerna till 2:2 och senare 2 betes: 1 åker, tills äntligen de riktiga proportionerna åstadkoms, 3 acres betesmark på varje acre åkerjord."
Under 19:e århundradet gick naturligtvis t.o.m. minnet av detta samband mellan jordbrukare och allmänningsegendom förlorat. När fick lantbefolkningen ett enda öres ersättning för de 3.511.770 acres allmänning, som stals från den under åren 1801-1831 och via parlamentet skänktes till lantlorderna av lantlorderna? - att nu inte nämna, vad som skett under senare tider!
Den sista stora expropriationen av lantbefolkning från gård och grund är slutligen den s.k. Clearing of Estates (gallring eller röjning[CCXI*] å godsen, i själva verket fördrivning av folk därifrån). Alla hittills kända engelska metoder kulminerade i "röjningarna". Numera, då det inte finns flera självständiga bönder att jaga bort, har man - som vi har sett i föregående avsnitt - övergått till att genom röjningar sopa bort boningshusen, så att lantarbetarna inte längre kan få tak över huvudet på den jord de odlar. Men vad "Clearing of Estates" i egentlig mening betyder, det får vi först reda på i de skotska högländerna, den moderna romanlitteraturens förlovade land. På Irland har godsägarna drivit det så långt, att de i ett enda svep sopat bort flera byar, men i Skottland rör det sig om landområden av tyska hertigdömens storlek. Tillvägagångssättet utmärker sig här genom sin planmässighet och för den väldiga skala, vari det hela blir genomfört - och slutligen också genom den beslagtagna jordegendomens säregna karaktär.
Högländernas kelter var uppdelade i klaner, och klanen ägde själv den jord som den odlade och bebyggde. Klanens representant, hövdingen eller "den store mannen", var endast formell ägare av jorden, alldeles som Englands drottning endast är titulärägare av den engelska jorden. Då den engelska regeringen hade lyckats göra slut på dessa "stora mäns" inbördes fejder och deras oupphörliga räder mot lågländerna, övergav klanhövdingarna ingalunda sitt rövarhantverk. De gav det bara en annan form. De förvandlade på egen hand sin formella äganderätt till privat äganderätt, och då de stötte på motstånd från klanmedlemmarnas sida, beslöt de att fördriva dem med öppet våld. "En engelsk kung kunde med samma rätt ta sig det orådet före att jaga sina undersåtar i sjön", säger professor Newman.[985*]
Denna revolution, som började i Skottland efter tronpretendentens [168] sista invasion, kan man följa i dess första faser genom Sir James Steuarts[986*] och James Andersons[987*] skildringar. De gaeler, som under 18:e århundradet jagades bort från sin jord, hindrades från att utvandra och tvingades att i stället slå sig ner i Glasgow och andra industristäder.[988*]
Som exempel på de metoder, som härskade under 1800-talet,[989*] är det tillräckligt att nämna de röjningar, som hertiginnan av Sutherland lät genomföra. Denna ekonomiskt väl skolade dam beslöt strax efter sitt regeringstillträde att låta hela grevskapet undergå en ekonomisk radikalkur och övergå till fårskötsel. Invånarantalet hade redan på grund av liknande åtgärder, som tidigare hade genomförts, smält ihop till 15.000. Under åren 1814-20 blev dessa 15.000 människor, omkring 3.000 familjer, systematiskt bortjagade och utrotade. Deras byar ödelades och brändes ner, och deras odlade jord lades om till betesmark. Brittiska soldater utkommenderades för exekutionen, och det kom till strider med befolkningen. En gammal kvinna innebrändes i sin hydda, som hon vägrade lämna. På detta sätt tillägnade sig hertiginnan 794.000 acres jord, som sedan urminnes tider hade tillhört klanen. De fördrivna människorna anvisades 6.000 acres vid kusten, omkring 2 acres pr familj. Dessa 6.000 acres hade tidigare legat öde utan att ge ägarna någon inkomst. Hertiginnan gick så långt i sitt ädelmod, att hon arrenderade ut detta område för i genomsnitt 2½ shillings pr acre till den klan, som i århundraden hade gjutit sitt blod för hennes släkt. Hela det rövade klanlandet indelade hon i 29 stora fårarrenden, vart och ett bebott av en enda familj, mest engelska bonddrängar. Redan år 1825 var de 15.000 gaelerna ersatta med 131.000 får. De människor, som hade förvisats till kusten, försökte livnära sig med fiske. De blev ett slags amfibier och levde, som en engelsk författare säger, till hälften på land och till hälften på vattnet och levde i alla fall endast till hälften av bägge delarna sammanlagt.[990*]
Men de hederliga gaelerna skulle få betala ännu dyrare för sin romantiska vördnad för klanens "stora män". Fisklukten kittlade de stora männen i näsan. Det luktade profit, och de utarrenderade kustremsan till stora fiskhandlare från London. Gaelerna blev bortjagade för andra gången.[991*]
Slutligen förvandlades en del av fårbetena i sin tur till jaktmarker. Som bekant är det ont om egentliga skogar i England. Villebrådet i adelsmännens parker är till sin konstitution husdjur, lika feta som Londons rådmän. Skottland är därför den aristokratiska jaktsportens sista tillflyktsort.
"I högländerna", säger Somers 1848, "har de skogområden, som reserverats för villebrådet, betydligt utvidgats.[991a*] På ena sidan av Gaick har vi de nya skogarna vid Glenfeshie, och på den andra sidan finns den nya skogen vid Ardverikie. På samma sätt har det gått med Black Mountain, som till helt nyligen var en väldig ödemark. Från öster till väster, från Aberdeens omgivningar till klipporna vid Oban har vi nu ett sammanhängande skogsbälte, medan nya skogar växer upp i andra delar av högländerna, vid Loch Archaig, Glengarry, Glenmoriston o.s.v. Omläggningen av den odlade jorden till fårbete ... drev bort gaelerna till mera ofruktbart land. Nu börjar villebrådet att driva bort fåren, och dessa jagar ännu en gång bort småbrukarna, som drives ut i ett ännu värre elände ... Jaktmarker och människor passar inte ihop. Endera måste rymma fältet. Låt jaktmarkerna tillväxa i omfång under nästa kvartssekel lika mycket som under det gångna, och ni skall inte längre finna några gaeler i deras hembygd. Denna förändring[CCXII*] av höglandets egendomar är dels en modesak, dels uttryck för aristokratisk fåfänga, jaktpassion o.s.v., men den har också en affärssida: viltaffärerna ger bra profit. Ty det är ett faktum, att ett stycke bergland i många fall ger större profit som jaktmark än som fårbete ... Den passionerade amatörjägaren, som söker ett jaktrevir, betalar så mycket han har råd med - någon annan gräns finns inte ... Det elände, som har drabbat högländerna, är inte mindre grymt än det som de normandiska kungarna lät England genomlida. Villebrådet har fått fritt spelrum, medan människorna tränges ihop inom ständigt snävare gränser ... Folket berövas den ena friheten efter den andra ... och förtrycket ökar dagligen. Röjningen av godsen och bortjagandet av folket fullföljes av godsägarna som en fast princip, som en nödvändighet för jordbruket, på samma sätt som man röjer bort träd och buskar från Amerikas och Australiens prärier, och arbetet går sin lugna, affärsmässiga gång."[992*]
Rovet av kyrkogodsen, det bedrägliga avyttrandet av statsegendomarna, stölden av allmänningarna, förvandlingen av feodalegendom och klanegendom till modern privategendom, hänsynslösa övergrepp och terror - allt detta utgör den ursprungliga ackumulationens idylliska metoder. Dessa metoder erövrade jorden åt det kapitalistiska jordbruket, införlivade jorden med kapitalet och skaffade städernas industri den nödvändiga tillgången på rättslösa proletärer.
De människor, som genom den feodala lojalitetens upplösning och genom periodvisa expropriationer jagats bort från gård och grund, detta fågelfria proletariat, tillväxte mycket fortare än det kunde tillgodogöras av den expanderande manufakturen. Å andra sidan kunde dessa, som plötsligt slungades ut ur sin vanliga levnadsbana, inte lika plötsligt finna sig tillrätta i de nya förhållandena. Delvis på grund av anlag men mestadels genom förhållandenas tvång förvandlades många av dem till tiggare, rövare och vagabonder. I slutet av 15:e och hela 16:e århundradet var därför lösdriveriet föremål för rigorös lagstiftning i hela Västeuropa. Den nutida arbetarklassens fäder blev till en början hårt straffade, för att de genom omständigheternas makt hade blivit lösdrivare och luffare. Lagstiftningen behandlade dem som "frivilliga" förbrytare och förutsatte, att det bara var den goda viljan, som fattades, när de inte fortsatte att arbeta under förhållanden, som inte längre existerade.
I England började denna lagstiftning under Henrik VII.
År 1530 under Henrik VIII fick gamla och arbetsodugliga tiggarlicens. Arbetsföra vagabonder blev däremot piskade och inspärrade. De skulle bindas vid en kärra och piskas, tills blodet flöt, samt därpå avlägga ed på att de skulle återvända till sin födelsebygd eller till den plats, där de hade bott de sista tre åren, och "skaffa sig arbete". Vilken grym ironi! Lagen blev senare förnyad och skärpt med nya tillägg. Den som andra gången ertappas som lösdrivare, skall piskas på nytt och få halva örat avskuret, men tredje gången skall den ertappade avrättas som en farlig förbrytare och fiende till samhället.
Edvard VI förordnade i sitt första regeringsår, 1547, att när någon vägrade att arbeta, skulle han överlämnas som slav till den person som hade anmält honom som lösdrivare. (För att dra profit av en fattig sates arbete behövde man alltså bara anmäla honom som arbetsvägrare.)[CCXIII*] Mästaren skulle livnära sina slavar med bröd och vatten, svaga drycker och sådant köttavfall, som han fann lämpligt. Han hade rätt att ha slaven kedjad, piska honom och sätta honom till vilket motbjudande arbete som helst. Om en slav gav sig iväg och var borta i 14 dagar, dömdes han till livstids slaveri och brännmärktes på pannan eller kinden med bokstaven S, och om han rymde tredje gången, skulle han avrättas som landsförrädare. Mäster kunde sälja honom, testamentera bort honom eller hyra ut honom precis som andra rörliga ägodelar eller kreatur. Om en slav satte sig upp mot sin herre, skulle han avrättas. Fredsdomarna skulle efter anmälan låta efterspana lösdrivare. Om det visade sig, att en landstrykare drivit omkring i tre dagar, skulle han forslas till sin hemort, brännmärkas med tecknet V på bröstet, slås i bojor och användas i vägarbeten och andra liknande sysslor. Om luffaren uppgav falsk hemort, straffades han med livstids slaveri och brännmärktes med ett S. Vem som helst hade rätt att ta ifrån vagabonderna deras barn och hålla dem som "lärlingar", pojkarna till 24, flickorna till 20 års ålder. Om de rymde, skulle de till den nämnda åldern vara slavar åt sina "mästare", som hade rätt att slå dem i bojor, piska dem etc. Varje mästare fick smida en järnring kring slavens hals, arm eller ben för att bättre känna igen honom och hålla reda på honom.[993*] Sista delen av denna lag bestämde, att vissa fattiga skulle hållas i arbete av den kommun eller privatperson, som gav dem mat och dryck. Detta slags kommunslavar har funnits i England långt in i 19:e århundradet under benämningen roundsmen (kringvandrare, luffare).
Under Elisabeth I utfärdades 1572 en lag, som bestämde, att tiggare över 14 år, som saknade licens, skulle piskas hårt samt brännmärkas på vänstra örsnibben, om ingen ville ta dem i sin tjänst för två år. Vid återfall skulle de, om de var över 18 år - avrättas, om ingen ville ta dem i tjänst för två år. Men vid tredje återfallet skulle de utan förskoning avrättas som landsförrädare. En liknande lag utfärdades 1597.[993a*] [Elisabeth I regerade 1558-1603].
Under Jacob I blev det i lag stadgat, att en kringvandrande och tiggande person skulle behandlas som en landstrykare och vagabond. Fredsdomarna i Petty Sessions [170] blev ålagda att låta piska dem offentligt och första gången spärra in dem på 6 månader, andra gången på 2 år. Under fängelsetiden skulle de piskas så ofta och så mycket, som fredsdomaren fann lämpligt ... Oförbätterliga och farliga landstrykare skulle brännmärkas med ett R på vänstra skuldran, sättas till tvångsarbete och, om de åter ertappades med tiggeri, utan nåd avrättas. Denna lag fortsatte att vara i kraft till början av 18:e århundradet, och den upphävdes först under drottning Annas regering [Anna Stuart 1702-1714].
I Frankrike, där kampen mot lösdriveriet planmässigt organiserades under 17:e århundradet, var lagstiftningen i stort sett densamma. Ännu under Ludvig XVLs regeringstid, år 1777 [han regerade 1774-1792], utfärdades ett dekret, enligt vilket varje frisk och sund person mellan 16 och 60 år, som påträffades utan existensmedel och utan att utöva något hantverk, skulle sändas till galärerna. Liknande lagar utfärdades i Nederländerna av Karl V (oktober 1537), för Hollands stater och städer (mars 1614), "Plakaat" för de förenade provinserna (juni 1649) o.s.v.
På detta sätt blev den lantbefolkning, som man med våld hade jagat bort från gård och grund, förvandlad till vagabonder, som genom en grotesk, terroristisk lagstiftning tvingades att underordna sig den disciplin, som lönarbetssystemet kräver, piskade, brännmärkta och pinade.
Det är inte nog, att arbetsmedlen å ena sidan uppträder som kapital, medan det å andra sidan finns människor som inte har något annat att sälja än sin egen arbetskraft. Det är inte heller nog, att de tvingas till att frivilligt sälja sig själva. Den kapitalistiska produktionen utvecklar efter hand en arbetarklass, som på grund av uppfostran, tradition och sedvana erkänner det kapitalistiska produktionssättet som en självklar naturlag. Den högt utvecklade kapitalistiska produktionsprocessen bryter ner varje motstånd. Den ständiga alstringen av en relativ överbefolkning reglerar lagen om tillgång och efterfrågan på arbete och därmed även arbetslönen i överensstämmelse med kapitalets krav. De ekonomiska förhållandenas tysta tvång beseglar kapitalets herravälde över arbetaren. Visserligen kan direkt våld ännu komma till användning, men det hör till undantagen. I vanliga fall kan arbetaren överlämnas åt "produktionens naturlagar", d.v.s. till det beroende av kapitalet, som kommer ur själva produktionsförhållandena, och som de garanterar och förevigar. Det var annorlunda, då grundvalen först blev lagd för det kapitalistiska produktionssättet. Den nya uppåtsträvande bourgeoisin behöver och använder statsmakten för att "reglera" arbetslönen, d.v.s. för att hålla arbetslönen inom de gränser, som dikteras av hänsynen till profiten, för att förlänga arbetsdagen och för att hålla arbetaren själv i normalt beroende av kapitalet. Detta är en av de viktigaste sidorna i den s.k. ursprungliga ackumulationen.
Lönarbetarklassen, som uppstod under andra hälften av 1300-talet, utgjorde då och i det följande seklet endast en liten del av befolkningen, och dess ställning var starkt skyddad av ett självständigt bondestånd på landsbygden och ett starkt skråväsen i städerna. Varken på landet eller i städerna fanns någon social klyfta mellan mästare och arbetare. Arbetets underordnande under kapitalet var endast formellt, d.v.s. själva produktionsmetoden hade ännu inte antagit den säregna kapitalistiska karaktären. Kapitalets variabla beståndsdel dominerade helt över den konstanta. Efterfrågan på lönarbete växte därför fort, i takt med kapitalets ackumulation, medan tillgången på lönarbete endast långsamt följde efter. En stor del av de samhälleliga produkter, som senare slukades av kapitalets ackumulationsfond, ingick på den tiden ännu i arbetarnas konsumtionsfond.
Lagstiftningen om lönearbetet, som redan från början var inställd på att underlätta exploateringen av arbetarna och under hela den fortsatta utvecklingen var fientligt inställd mot dem,[994*] tog sin början i England med Edvard III:s arbetarlag av år 1349. Den motsvaras i Frankrike av 1350 års lag, utfärdad i konung Jeans [Johan II, "den gode"] namn. Den engelska och den franska lagstiftningen löper parallellt och har samma innehåll. Här skall vi inte behandla de sidor av denna lagstiftning, som syftar till arbetsdagens förlängning, eftersom denna sida av saken redan har behandlats (i kap. 8:5).
"Statute of Labourers" (arbetarlagen) utfärdades efter starka påtryckningar i underhuset. En toryskribent säger helt troskyldigt:
"Förr i tiden krävde de fattiga så höga löner, att det blev ett hot mot industrin och landets rikedom. Nu hotas industrin på ett annat och kanske farligare sätt än den gången, av att lönerna är alltför låga."[995*]
En lönetariff fastställdes i lag för både städerna och landsbygden, både ackordslöner och daglöner. Lantarbetarna skulle anställas för årslön, städernas arbetare däremot "på öppna marknaden". Det blev belagt med fängelsestraff att betala högre lön än den lagenliga, men straffet för att ta emot för hög lön var strängare än straffet för att betala ut den. Sålunda stipulerar Elisabeths lärlingslag 10 dagars fängelse för den som betalar för hög lön, men 21 dagar för den som tar emot den. En förordning av år 1360 [alltså under Edvard III] skärpte straffen och gav t.o.m. mästarna rätt att använda fysiskt tvång för att anskaffa arbetare till de i lag bestämda lönetarifferna. Alla förbund, avtal och edsförpliktelser, som murare och timmermän hade ingått inbördes, förklarades ha noll och inget värde. Att organisera arbetarföreningar betraktades som en svår förbrytelse från 1300-talet och fram till 1825, det år då antikoalitionslagarna avskaffades. [126] Arbetarlagen av 1349 och alla dess efterföljare var genomsyrade av övertygelsen, att staten bör diktera ett maximum för arbetslönen men undvika att föreskriva något minimum.
Som bekant hade arbetarnas läge i hög grad försämrats under det 16:e århundradet. Penninglönen steg men inte i proportion till det försämrade penningvärdet och den motsvarande stegringen av varupriserna. Reallönen sjönk alltså. Ändå fortsatte lagstiftningen att brännmärka och hugga öronen av dem "som ingen ville ta i sin tjänst", i avsikt att pressa ner lönerna ännu mera. Genom Elisabeths lärlingslag fick fredsdomarna fullmakt att fastställa vissa löner och modifiera dem efter årstider och varupriser. Jacob I utvidgade dessa arbetarlagar till att gälla även vävare, spinnare och alla möjliga arbetargrupper.[996*] Georg II [1727-1760] utsträckte antikoalitionslagarna till alla manufakturer.
Under den egentliga manufakturperioden hade det kapitalistiska produktionssättet nått en så hög utveckling, att det hade blivit både ogenomförbart och överflödigt att reglera arbetslönen genom lagstiftning, men för säkerhets skull ville man ha den gamla vapenutrustningen till hands. Ännu under Georg II blev det förbjudet att betala skräddargesällerna i London mer än 2 sh. 2½ pence i daglön, utom vid allmän sorg, och Georg III [1760-1820] överlämnade åt fredsdomarna att reglera arbetslönen för sidenvävarna. Ännu 1796 krävdes det två domar i högre instans för att avgöra, om fredsdomaren hade rätt att fastställa arbetslöner för andra än lantarbetarna, och så sent som 1799 bekräftade parlamentet, att de skotska gruvarbetarnas löneförhållanden var reglerade genom en lag från Elisabeths tid och två skotska lagar från 1661 och 1671. Hur oerhört mycket förhållandena förändrats, bevisar en märklig episod i engelska underhuset. På detta forum, där man sedan mer än 400 år hade fabricerat lagar om det maximum, som arbetslönen absolut inte fick överskrida, föreslog Whitbread år 1796, att ett löneminimum för lantarbetare skulle fastställas. Pitt [William Pitt d.y.] motsatte sig förslaget men medgav, att "de fattigas läge var grymt (cruel)". Slutligen, år 1813, avskaffades lagarna om löneregleringen. De hade då blivit fullständigt meningslösa, eftersom kapitalisten regerade fabriken genom sin privata lagstiftning, och fattigskatten fick fylla ut lantarbetarens lön upp till existensminimum. Men bestämmelserna i arbetarlagstiftningen om kontrakt mellan mästare och lönarbetare, om uppsägning o.dyl., vilka stipulerar civilmål gentemot en kontraktbrytande mästare men brottmål gentemot kontraktbrytande arbetare, är än idag i full kraft.[996a*]
De hårda lagarna mot arbetarnas organisationsrätt avskaffades 1825 som en följd av proletariatets hotfulla hållning. Men de avskaffades endast delvis. Vissa rester av den gamla lagstiftningen försvann först 1859, och först den 29 juni 1871 utplånades äntligen de sista resterna av denna klasslagstiftning, då fackföreningarna blev legalt erkända. Men en parlamentsakt av samma datum (An act to amend the criminal law relating to violence, threats and molestation[CCXIV*]) återställde i sak det gamla tillståndet i ny form. Genom detta parlamentariska taskspeleri blev alla de medel, som arbetarna kan använda under en strejk eller en lockout, undantagna från den allmänna rättsordningen och ställda under en undantagslagstiftning, vars tillämpning i praktiken kom att ombesörjas av fabrikanterna i deras egenskap av fredsdomare. Två år tidigare hade samma underhus och samme mr Gladstone på sitt välkända hederliga sätt framlagt ett förslag om avskaffande av alla undantagslagar mot arbetarklassen. Men förslaget kom aldrig längre än till andra läsningen, och sedan drog man ut på tiden, tills slutligen det "stora liberala partiet" ingick en allians med tories och vände sig mot det proletariat, som hade hjälpt liberalerna till makten. Men det var inte nog med detta förräderi. Det "stora liberala partiet" tillät de engelska domarna, som alltid har varit den härskande klassens villiga verktyg, att åter gräva fram de föråldrade lagarna om "konspirationer" och använda dem mot arbetarklassens föreningsrätt. Som man ser, avstod det engelska parlamentet endast motvilligt och under starkt tryck från massorna från lagarna mot strejker och fackföreningar, sedan parlamentet självt under fem århundraden med skamlös egoism hade fungerat som kapitalisternas fackförening i kampen mot arbetarna.
Alldeles i början av revolutionsstormen vågade den franska bourgeoisin åter upphäva den organisationsrätt, som arbetarna just hade vunnit. Genom ett dekret av den 14 juni 1791 förklarades alla arbetarföreningar vara ett "attentat mot friheten och förklaringen om de mänskliga rättigheterna", som kunde bestraffas med 500 livres i böter och ett års förlust av de medborgerliga rättigheterna.[997*] Denna lag, som drar upp gränserna för kampen mellan kapital och arbete på ett sätt, som passar kapitalet, överlevde revolutionen och de växlande dynastierna. Den överlevde t.o.m. skräckväldet [171]. Först helt nyligen blev den struken ur Code Pénal [Frankrikes allmänna strafflag]. Ingenting kan vara mer karakteristiskt för bourgeoisin än denna kupp. "Ehuru det är önskvärt", säger referenten Le Chapelier (av Camille Desmoulins betecknad som "ergoteur misérable" ["eländig rättshaverist eller paragrafryttare"])[997a*] inför nationalförsamlingen, "att arbetslönen vore högre än nu, så att löntagarna befriades från det absoluta beroende, som följer med bristen på de nödvändigaste livsmedlen, ett beroende, som står nära slaveriet", bör arbetarna dock inte äga rätt att gemensamt bevaka sina intressen för att minska "det beroende, som står nära slaveriet", då de därigenom "gör intrång i sina f.d. mästares, de nuvarande industriherrarnas frihet" (friheten att hålla arbetarna i slaveri!), och emedan ett förbund mot de förutvarande skråmästarnas envälde är - gissa vad? - jo, ett återinförande av det skråväsen, som den franska konstitutionen avskaffat![998*]
När vi nu har skildrat de våldsmetoder, som frambringade de fågelfria proletärerna, den blodiga disciplin, som förvandlade dem till lönarbetare, de skändliga statsingripanden, som samtidigt ökar arbetarnas exploatering och kapitalets ackumulation, då uppstår frågan: varifrån kommer då ursprungligen kapitalisterna? Ty exproprieringen av lantbefolkningen skapar ju i första hand bara stora godsägare. Vad beträffar arrendatorklassens utveckling, så kan vi nästan följa den steg för steg, då den är en långsam process, som sträcker sig genom århundraden. Både de livegna och de fria småbönderna odlade jorden under de mest olikartade äganderättsförhållanden och blev därför frigjorda under mycket olika ekonomiska betingelser.
I England var arrendatorn ursprungligen själv en livegen befallningsman eller rättare. Hans ställning påminner om villicus' i antikens Rom, men verksamhetsområdet var mindre. Under den andra hälften av 14:e århundradet ersattes han av en arrendator, som godsägaren försåg med utsäde, kreatur och jordbruksredskap. Hans läge var ganska likt en bondes. Den största skillnaden var, att han exploaterade flera lönarbetare än de andra bönderna. Snart blev han en arrendator endast till hälften, ty han satsade en del av driftkapitalet, medan godsägaren svarade för resten. Sedan delade de bägge herrarna produkten i proportion till insatsen. Denna form försvann snart i England för att lämna plats för den egentlige arrendatorn, som arbetade med eget kapital och använde lönarbetare. En del av produkten betalade han, kontant eller in natura, till lantlorden som jordränta.
I 15:e århundradet, så länge den självständige bonden och lantarbetaren, som ännu ägde sitt eget småbruk, hade möjlighet att arbeta för egen räkning och skaffa sig en god bärgning genom eget arbete, förblev arrendatorns inkomster och arbetsfält relativt begränsade. Men omvälvningen i jordbruket under sista tredjedelen av det 15:e och största delen av 16:e århundradet berikade arrendatorerna lika fort som den utarmade den övriga lantbefolkningen.[999*] Rovet av allmänningarna o.s.v. möjliggjorde för de stora arrendatorerna att utöka kreatursbesättningarna nästan utan kostnader, medan det ökade djurbeståndet lämnade rikliga mängder gödsel till jordens förbättring.
Under 16:e århundradet tillkom en faktor av avgörande betydelse. På den tiden var arrendetiden lång, och kontrakten löpte ofta på 99 år. De ädla metallernas fortgående värdeförsämring med åtföljande försämring av penningvärdet bar rik frukt åt arrendatorerna. Bortsett från alla andra förhållanden, som tidigare berörts, bidrog penningvärdets fall till att sänka arbetslönerna. En del av dessa förvandlades nu till arrendatorprofit. Den ständiga prisstegringen på spannmål, ull, kött, kort sagt alla jordbruksprodukter, ökade automatiskt arrendatorns inkomster, medan jordräntan, som han betalade, var kontrakterad i det gamla penningvärdet.[1000*] Så berikade han sig samtidigt på sina arbetares och på sin lantlords bekostnad. Det är alltså inte alls underligt, att England i slutet av 16:e århundradet hade en klass av efter den tidens förhållanden rika kapitalistiska arrendatorer.[1001*]
Den sporadiskt och oupphörligt upprepade expropriationen och bortdrivningen av lantbefolkningen försåg, som vi vet, ständigt på nytt städernas industri med proletärer, som stod utanför skråväsendet, en lycklig omständighet, som föranledde den gamle A. Anderson (inte att förväxla med James Anderson) att i sin handelshistoria tro på ett direkt ingripande av försynen. Vi måste ännu litet närmare studera detta element i den ursprungliga ackumulationen. Avfolkningen på landsbygden, minskningen av antalet oberoende, självägande bönder, motsvarade inte endast industriproletariatets tillväxt i städerna, på samma sätt som Geoffroy Saint Hilaire förklarar världsmateriens förtätning på ett ställe med en motsvarande förtunning på ett annat.[1002*] Jorden gav lika stor eller t.o.m. större avkastning än förr, trots det minskade antalet jordbrukare, emedan omvälvningen i äganderättsförhållandena medförde bättre brukningsmetoder, högre grad av samarbete och koncentration av produktionsmedlen, för att lönarbetarna på landsbygden skulle kunna arbeta mera intensivt, och slutligen också för att de jordbitar de odlat för egen räkning, hade krympt ihop mer och mer.[1003*] Efter hand som jordbrukarna drivs bort, frigöres också de livsmedel som de tidigare förbrukade och ingår nu som en beståndsdel i det variabla kapitalet. De bönder, som hade förlorat sitt levebröd, måste nu köpa rätten att förbruka dessa livsmedel genom att arbeta för en ny herre, industrikapitalisten, och med hjälp av den arbetslön han gav dem. På samma sätt som med livsmedlen gick det med de råmaterial, som jorden frambringar. De förvandlades till ett element i det konstanta kapitalet.
Låt oss t.ex. tänka på de westfaliska bönder, som på Fredrik den stores tid alla spann lin, om också inte siden, och av vilka somliga med våld exproprierades och jagades från gård och grund, medan den återstående delen förvandlades till daglönare åt de stora arrendatorerna. Samtidigt anlägges stora linnespinnerier och -väverier, där de "frigjorda" bönderna nu blir lönarbetare. Linet ser ut precis som förr. Inte en enda fiber däri är förändrad, men det har fått en ny social själ. Det utgör nu en del av manufakturherrens konstanta kapital. Förr var det fördelat mellan ett stort antal småproducenter, som själva odlade och spann det i små kvantiteter, varvid hela familjen hjälptes åt, men nu är det koncentrerat i händerna på en kapitalist, som låter andra spinna och väva det för hans räkning. Det extraarbete, som linspinningen tidigare utgjorde, gav otaliga bondefamiljer extrainkomster eller också, som på Fredrik den stores tid, skatter pour le roi de Prusse.[1003a*] Nu ger samma arbete stor profit åt ett fåtal kapitalister. Spindlarna och vävstolarna, som förut var utspridda över landet, är nu samlade i några få stora arbetskaserner, liksom också arbetarna och råvaran. Spindlarna, vävstolarna och råvaran är inte längre medel, som ger spinnare och vävare en oberoende existens, utan har blivit medel som användes för att behärska och exploatera dem[1004*] och pressa ut obetalt arbete av dem. Man kan inte se på de stora manufakturerna och de stora arrendegårdarna, att de har uppkommit genom sammanslagning av många små företag och genom expropriation av många småproducenter. Men den oförvillade betraktaren låter inte lura sig.
På Mirabeaus, revolutionslejonets, tid kallades de stora manufakturerna ännu manufactures réunies, sammanslagna verkstäder, alldeles som vi talar om sammanslagna jordarealer.
"Man märker endast", säger Mirabeau, "de stora manufakturerna, där hundratals människor arbetar under ledning av en direktör, företag, som vanligen kallas förenade manufakturer (manufactures réunies). De småföretag däremot, där ett stort antal arbetare åtskilda arbetar var och en för sin räkning, de bevärdigas knappast med en blick. De kommer alldeles i skymundan. Detta är ett mycket stort misstag, ty dessa företag utgör dock en mycket viktig beståndsdel av folkförmögenheten ... Den förenade fabriken (fabrique réunie) kan inhösta stora rikedomar åt en eller ett par företagare, men arbetarna är bara bättre eller sämre avlönade daglönare och har ingen del i företagens avkastning. I det lilla företaget däremot (fabrique séparée) blir ingen förmögen, men många arbetare kan uppnå ett visst välstånd ... Antalet flitiga och dugliga arbetare ökar, emedan de har en möjlighet att väsentligt förbättra sina villkor genom klok livsföring och arbetsamhet, i stället för att gå och vänta på små löneförhöjningar, som aldrig kan bli av någon avgörande betydelse för framtiden, utan i bästa fall sätter dem i stånd att leva litet bättre än förut ur hand i mun. De spridda små manufakturerna, som i regel är kombinerade med små jordbruk, är de verkligt fria företagen."[1005*]
Att Mirabeau anser de spridda verkstäderna också vara mer ekonomiska, mer produktiva än de "förenade" och betraktar de senare som konstlade drivhusplantor under regeringarnas beskydd, får sin förklaring ur det dåtida tillståndet hos en mängd manufakturer på kontinenten.[CCXV*] De händelseförlopp, som förvandlar småbönderna till lönarbetare och deras livsmedel och arbetsmedel till industrikapital, skapar samtidigt en inhemsk marknad för kapitalets produkter. Förr i tiden alstrade och bearbetade bonden och hans familj största delen av de livsmedel och råvaror, som de sedan själva förbrukade. Dessa råvaror och livsmedel har nu blivit varor, och manufakturerna är storarrendatorns marknad. Garn, linnetyg, grovt ylletyg, alltsammans ting, som varje bondefamilj hade alstrat råvarorna till, och som de själva spann och vävde för eget bruk - förvandlades nu till manufakturvaror, vilkas avsättningsmarknad just blev landsbygden. De talrika spridda kunder, som förr försågs med dessa varor av en mängd små producenter, som arbetade för egen räkning, samlas nu till en enda stor avsättningsmarknad, som industrikapitalet behärskar.[1006*] Samtidigt som det gamla bondebruket utrotas och bönderna skiljes från sina produktionsmedel, går också de lantliga binäringarna under, och manufaktur och jordbruk skiljes från varandra. Utrotningen av den lantliga hemslöjden är en betingelse, för att ett lands hemmamarknad skall kunna få det omfång och den fasthet, som det kapitalistiska produktionssättet kräver.
Likväl leder inte den egentliga manufakturperioden till någon radikal omgestaltning av produktionsförhållandena. Man bör komma ihåg, att den endast successivt lägger under sig den nationella produktionen, medan hantverket i städerna och hemindustrin på landsbygden fortsätter att bilda den fasta grund, varpå manufakturen själv vilar. Medan manufakturen på vissa punkter utplånar hantverk och hemindustri i enskilda industrigrenar, kan den framkalla dem på nytt på vissa andra punkter, emedan den har användning för dessa arbetssätt vid råvarans bearbetning upp till en viss grad. Som följd därav uppstod en ny klass småfolk på landsbygden, som hade hantverk eller hemindustri som huvudnäring och jordbruk som binäring. Produkterna såldes till manufakturerna, antingen direkt eller genom köpmän som mellanhänder. Så var det t.ex. med linodlingen mot slutet av Elisabeths regeringstid.[CCXVI*] Detta är en av orsakerna, om också inte den viktigaste, till en företeelse, som i allmänhet verkar förvirrande på den, som forskar i Englands historia. Från sista tredjedelen av 15:e århundradet hörs en ständig, endast kortvarigt avbruten klagan över den tilltagande industrialiseringen på landsbygden och bondeklassens undergång. Likväl visar det sig, att denna bondeklass alltjämt består, även om antalet minskar och livsvillkoren försämras.[1007*] Huvudorsaken är den, att i England spannmålsodlingen och boskapsskötseln periodvis alternerar beträffande företrädet, och jordbrukets omfattning växlar i överensstämmelse med dessa växlingar.
Det är först när storindustrin börjar leverera maskiner, som en fast grundval lägges för den kapitalistiska jordbruksdriften. Den exproprierar radikalt bondebefolkningens stora massa och fullbordar skilsmässan mellan jordbruket och den lantliga hemslöjden - spinneriet och väveriet - vars rötter den rycker upp.[1008*] Det är också först storindustrin, som erövrar hemmamarknaden åt industrikapitalet.[1009*]
Industrikapitalisterna[1010*] uppstod inte på samma gradvisa sätt som arrendatorerna. Många små skråmästare, ännu flera självständiga hantverksmästare och t.o.m. lönarbetare arbetade utan tvivel upp sig till småkapitalister för att så småningom utvecklas till egentliga kapitalister genom exploatering av ett successivt ökande antal lönarbetare och en motsvarande ackumulation av kapital. I den kapitalistiska produktionens begynnelseskede gick det ofta till på samma sätt, som då de medeltida städerna först uppstod. Den gången avgjordes frågan om vilken av de förrymda livegna som skulle bli mästare och vem som skulle bli tjänare, väsentligen av vilken av dem som hade rymt först. Men denna metods snigelgång motsvarade inte alls de krav, som ställdes på omsättningen på den nya världsmarknad, som de stora geografiska upptäckterna i slutet av 1400-talet skapade. Men medeltiden hade lämnat efter sig två olika former av kapital, som mognar under de mest olikartade ekonomiska samhällsförhållanden, och som före den kapitalistiska tidsåldern gällde som de enda kapitalformerna: ockerkapitalet och köpmanskapitalet.
"Nu för tiden", säger en engelsk skriftställare, "går all rikedom i samhället först till kapitalisten ... han betalar godsägaren jordränta, arbetaren hans lön, erlägger skatter och utlagor, men han behåller största delen och i verkligheten en ständigt växande del av arbetets årliga produkt för egen del. Kapitalisten kan nu i första hand betraktas som ägare av hela den samhälleliga rikedomen, trots att ingen lag har gett honom äganderätt till den ... Denna förändring har han genomfört genom att ta ränta på kapitalet ... och det verkar ganska egendomligt, att alla lagstiftare i Europa har sökt förhindra detta genom lagstiftning mot ocker ... Kapitalistens makt över alla rikedomar i landet medför en fullständig förändring av äganderättsförhållandena, men genom vilken lag eller lagstiftning genomfördes denna förändring?"[1011*]
Författaren borde ha kunnat säga sig själv, att man inte gör revolutioner med hjälp av lagar.
Det penningkapital, som bildats genom ocker och handel, hindrades genom feodalbestämmelserna på landsbygden och skråväsendet i städerna att förvandlas till industrikapital.[1012*] Dessa skrankor ramlade, när de feodala följena upplöstes och lantbefolkningen exproprierades och delvis bortjagades. Den nya manufakturen upprättades i exporthamnarna eller ute på landsbygden, utanför de gamla stadslagarnas och skråväsendets kontroll. I England uppstod därför en förbittrad kamp mellan corporate towns[CCXVII*] och dessa nya industriella anläggningar.
Upptäckten av guld- och silverfyndigheter i Amerika, utrotningen och förslavandet av den infödda befolkningen, som levande begravdes i gruvorna, den begynnande erövringen och utplundringen av Ostindien, Afrikas förvandling till en jaktmark för handel med negerslavar - allt detta kan betecknas som den kapitalistiska produktionsperiodens morgonrodnad. Dessa idylliska tilldragelser utgör en väsentlig del av den ursprungliga ackumulationen. De europeiska nationernas handelskrig med hela världen som slagfält följer omedelbart efter. Det börjar med Nederländernas lösgörande från Spanien, antar jättedimensioner i Englands antirevolutionskrig och pågår ännu i rövartåg, sådana som opiumkriget mot Kina o.s.v.
Den ursprungliga ackumulationens olika element fördelas nu, mer eller mindre i kronologisk ordning, på speciellt Spanien, Portugal, Holland, Frankrike och England. Mot slutet av 1600-talet sammanfattas alla dessa element för Englands vidkommande i kolonialsystem, statsskuldsystem, modernt skattesystem och protektionssystem. Dessa metoder stöder sig delvis på det brutalaste våld, så t.ex. kolonialsystemet. Men alla använder statsmakten, samhällets organiserade och koncentrerade makt, för att på konstlad väg befordra övergången från feodalt till kapitalistiskt produktionssätt och för att förkorta övergångstiden. Våldet är födslohjälpen åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt. Våldet är självt en ekonomisk potens. Om det kristliga kolonialsystemet säger W. Howitt, som specialiserat sig på kristendomen:
"De s.k. kristna rasernas barbari och skamlösa grymheter i alla världsdelar och mot varje folk, som de har kunnat undertrycka, har ingen motsvarighet i någon tidsålder av världshistorien, hos någon ras, hur vild, ociviliserad och utan medkänsla och skam den än må vara."[1013*]
Den holländska kolonialpolitikens historia - och Holland var 1600-talets kapitalistiska mönsternation - "uppvisar en obeskrivlig bild av förräderi, mutor, lönnmord och nedrighet."[1014*] Ingenting kan bättre karakterisera detta system än människojakten på Celebes för att skaffa slavar till Java. Man hade en personal, som fått speciell utbildning för denna hantering. Rövaren, tolken och försäljaren var huvudfigurerna i denna handel, och infödda furstar var huvudförsäljarna. Den bortrövade ungdomen förvarades i Celebes' hemliga fängelser, tills de unga var mogna att sändas med slavskeppen. En officiell rapport säger:
"Staden Makassar t.ex. är full av hemliga fängelser, det ena ruskigare än det andra, fullproppade med eländiga offer för girighet och tyranni, fängslade i kedjor, med våld bortrövade från sina familjer."
Holländarna mutade den portugisiske guvernören för att komma i besittning av staden Malacka. Han öppnade staden för dem 1641. De skyndade genast till hans bostad och lönnmördade honom för att slippa betala ut mutbeloppet, 21.875 p.st. Ödeläggelse och avfolkning följde överallt i deras fotspår. Banjoewangi, en provins på Java, hade år 1750 över 80.000 invånare, 1811 endast 8.000. Det är detta, som kallas le doux commerce![CCXVIII*] Det engelska ostindiska kompaniet [47] fick som bekant inte bara det politiska herraväldet i Ostindien utan också uteslutande monopol på handeln med te, liksom på handeln med Kina överhuvud, och på fraktfarten från och till Europa. Men kompaniets högre tjänstemän lade sig till med monopolet på kustfarten i Indien och mellan öarna, liksom också handeln i det inre av Indien. Monopol på salt, opium, betel och andra varor var outtömliga källor till rikedom. Tjänstemännen fastställde själva priserna på varorna och behandlade de olyckliga hinduerna helt godtyckligt. Generalguvernören deltog i denna privathandel. Hans gunstlingar fick kontrakt på sådana villkor, att de lyckades klara vad alkemisterna hade misslyckats med: att göra guld av ingenting. Stora förmögenheter växte upp som svampar ur jorden, och den ursprungliga ackumulationen ägde rum, utan att en enda shilling satsades. Åtalet mot Warren Hastings vimlar av sådana exempel. Här ett fall. Ett opiumkontrakt tilldelas en viss Sullivan, just då han står i begrepp att å tjänstens vägnar resa till en trakt i Indien, långt från opiumdistrikten. Sullivan säljer sitt kontrakt till en viss Binn för 40.000 p.st., och denne säljer det samma dag för 60.000 p.st. Den slutlige köparen, som utnyttjar kontraktet, förklarar att han ändå tog ut en oerhörd vinst på affären. Enligt en lista som förelades parlamentet tog kompaniet och dess tjänstemän under åren 1757-1766 emot 6 milj. p.st. som "gåvor" av indierna! Mellan 1769 och 1770 arrangerade engelsmännen en hungersnöd genom att köpa upp allt ris och vägra att sälja det utom till fabelaktiga priser.[1015*]
Behandlingen av de infödda var naturligtvis allra värst i de plantageområden, som endast arbetade för export, såsom Västindien, och i de rika och tättbefolkade länderna, såsom Mexico och Ostindien, som var helt prisgivna åt plundring. Men inte heller i de egentliga kolonierna förnekade sig den ursprungliga ackumulationens kristliga karaktär. Nya Englands puritaner, dessa fanatiska renlevnadsprotestanter, utfäste år 1703 genom beslut i sin assembly[CCXIX*] en belöning på 40 p.st. för varje indianskalp och varje infångat rödskinn. År 1720 höjdes belöningen till 100 p.st. pr skalp. År 1744, sedan staten Massachusetts hade förklarat en indianstam vara rebellisk, fastställdes följande taxor: Manliga skalper över 12 år 100 p.st., manliga fångar 105 p.st., fångna kvinnor och barn 55 p.st., skalper av kvinnor och barn 50 p.st.! Några årtionden senare tog kolonialsystemet hämnd på avkomman av de fromma pilgrimsfärderna, som under tiden hade blivit upproriska. De blev själva skalperade på engelsk anstiftan och mot engelsk betalning. Det brittiska parlamentet proklamerade, att blodhundar och indiantomahawker var "medel, som Gud och naturen hade givit engelsmännen i handen" för att kväsa upproriska kolonister.
Kolonialsystemet stimulerade en drivhusmässig utveckling av handel och sjöfart. Monopolsällskapen ("die Gesellschaften Monopolia", Luthers term) befrämjade kapitalkoncentration i väldig skala. Kolonierna skaffade de uppblomstrande manufakturerna avsättningsmarknader, medan deras monopolställning bidrog till att öka ackumulationen. De skatter, som samlades utanför Europa genom direkt utplundring, slaveri och rånmord, flöt tillbaka till moderlandet och förvandlades där till kapital. Holland, som först gav kolonialsystemet dess fulla utveckling, hade redan 1648 nått höjdpunkten på sitt handelsvälde. Det "behärskade nästan fullständigt den ostindiska handeln och samfärdseln mellan sydvästra och nordöstra Europa. Dess fiske, sjöfart och manufakturer överträffade alla andra länders, och republikens kapital var kanske större än hela det övriga Europas sammanlagt". [173] Gülich, som skrivit detta, glömmer att tillägga: Hollands befolkning var redan 1648 mera exploaterad, mera utarmad och mera brutalt undertryckt än hela det övriga Europas sammanlagt.
I våra dagar för industriellt herravälde med sig handelsherravälde. Under den egentliga manufakturperioden var det däremot handelsherraväldet, som gav det industriella försprånget. Det var därför, som kolonialsystemet då spelade en så framträdande roll. Det var "den främmande guden", som satte sig på altaret bredvid Europas gamla gudar och en vacker dag vräkte undan alla de andra med buller och brak. Kolonialsystemet proklamerade profitjakten som mänsklighetens sista och enda väsentliga mål.
Det offentliga kreditsystemet, d.v.s. statsskulden, som först uppstod i Genua och Venedig redan under medeltiden, tog hela Europa i besittning under manufakturperioden. Kolonialsystemet med sin transoceana handel och sina handelskrig stimulerade i hög grad kreditsystemet. Det offentliga kreditväsendet fick sina första rötter i Holland. Statsskulden, d.v.s. försäljningen av staten, sätter sin särprägel på den kapitalistiska tidsåldern, oavsett om statsformen är despotisk, konstitutionell eller republikansk. Den enda del av den s.k. nationalförmögenheten, som de moderna folken verkligen har någon andel i, är - statsskulden.[1015a*] Konsekvensen därav måste bli den åsikten, att ett folk blir rikare, ju mera det sätter sig i skuld. Den offentliga krediten blir en kapitalets lärosats. Och i stället för synden mot den helige ande blir löftesbrott, när det gäller betalning av statsskulden, den synd som det inte finns någon förlåtelse för.
Den offentliga skulden blir en av de mäktigaste faktorerna i den ursprungliga ackumulationen. Om man svänger slagrutan över de improduktiva pengarna, får de trollkraft, de förvandlas till kapital, utan att kapitalisten behöver utsätta sig för den möda och den risk, som är oskiljaktigt förbunden med industriella företag och t.o.m. med ockrarverksamhet. Statskreditorerna ger i verkligheten ingenting. De pengar de lånar ut till staten, förvandlas till statsobligationer, som lätt kan överföras till andra, och som gör alldeles samma tjänst som pengar. Statsskulden skapar en ny klass av sysslolösa räntetagare, den improviserar rikedom till fördel för de finansiärer, som driver sitt spel mellan regeringen och nationen, liksom också en god del av varje statslån tjänstgör som ett kapital, nedfallet från himmelen, för skattearrendatorer, köpmän och fabrikanter. Men alldeles bortsett från allt detta har statsskulden utvecklat aktiebolagen, handeln med säljbara papper av alla slag, spekulationsväsendet, börsjobberiet - kort sagt: det moderna finansspelet och bankaristokratin.
Till en början var nationalbankerna endast stora privatbanker, uppfiffade med nationella namn, som ställde sig i regeringarnas tjänst och var i stånd att låna staten pengar på grund av de offentliga privilegier, som beviljades dem. Därför finns ingen mera tillförlitlig måttstock på statsskuldens ökning än den successiva kursstegringen på aktierna i dessa banker, vilkas moderna utveckling kan dateras, från grundandet av Englands bank (1694). Bank of England började med att låna staten pengar till 8 % ränta. Samtidigt fick den fullmakt av parlamentet att trycka penningsedlar till samma belopp, som därpå än en gång lånades ut till allmänheten. Med dessa sedlar hade den rätt att diskontera växlar, belåna varor och inköpa ädla metaller. Det dröjde inte länge, förrän de kreditpengar, som den själv hade framställt, blev det erkända mynt, vari Bank of England gav staten lån och för statens räkning betalade räntorna på den offentliga skulden. Inte nog med att den med ena handen tog tillbaka mera än hade gett med den andra; den hade till på köpet fått varje shilling, som den utbetalade, av nationen själv. Den blev så småningom den ofrånkomliga skattkammaren för landets ädla metaller och centrum för hela handelskrediten. Ungefär vid samma tid, då man i England slutade med att bränna häxor, började man i stället hänga sedelförfalskare. Den dåtida litteraturen, t.ex. Bolingbrokes skrifter, visar vilket intryck detta plötsligt uppdykande yngel av bankirer, rentierer, mäklare, spekulanter och börshajar gjorde på samtidens människor.[1015b*]
I samband med statsskulden uppkom ett internationellt kreditsystem, som ofta dolde källorna till den ursprungliga ackumulationen hos respektive nationer. Det skändliga venetianska rövarsystemet bildade det dolda underlaget för Hollands kapitalrikedom, genom att Holland lånade stora summor av Venedig under denna stads dekadansperiod. Ett motsvarande förhållande utvecklades senare mellan England och Holland. Redan i början av 1700-talet överflyglades Hollands manufaktur av Englands, och Holland förlorade sin ställning som dominerande handels- och industriland. Ett av landets huvudgeschäft under åren 1701-1776 blev därför att låna ut väldiga kapital, speciellt till den övermäktige konkurrenten England. Samma förhållande råder nu mellan England och Förenta staterna. En stor del av det kapital, som idag uppträder i USA utan födelseattest, var igår i England kapitaliserat barnarbete.
Då de årliga amorteringarna och räntorna på statsskulden måste täckas av statsinkomster, ledde statsskulden med nödvändighet till uppkomsten av det moderna skattesystemet. Statslånen gör det möjligt för staten att finansiera extraordinära utgifter, utan att skattebetalarna omedelbart behöver känna av dem, men förr eller senare måste resultatet bli skattehöjningar. Å andra sidan tvingar de ständigt ökande skatterna regeringen att ta upp nya lån, varje gång den skall finansiera något större företag. Det moderna fiskaliska systemet, vars kärna är skatt på de nödvändiga livsmedlen[CCXX*] (alltså deras fördyring), bär därför i sig självt fröet till automatisk skattestegring. Tunga skattebördor är alltså ingen tillfällig episod utan snarare en princip. I Holland, där detta system först infördes, har den store patrioten De Witt hyllat det i sina grundsatser som den bästa metoden att göra lönarbetarna underdåniga, sparsamma, flitiga och - överbelastade med arbete. I detta sammanhang är vi emellertid mindre intresserade av de ödeläggande verkningar, som statsskulden har för lönarbetaren, än för den expropriation av bönderna och den lägre medelklassen, som statsskulden medför. Om den saken råder inga delade meningar ens bland de borgerliga ekonomerna. Statsskuldens exproprierande verkningar skärpes ytterligare genom det tullsystem, som den oundvikligen leder till.
Protektionssystemet var ett konstgrepp för att fabricera fabrikanter, att expropriera oavhängiga arbetare, att kapitalisera samhällets produktions- och livsmedel och att med våld förkorta övergångstiden från den gammaldags till den moderna produktionsordningen. De europeiska staterna tävlade med varandra, när det gällde att resa tullmurar, och sedan tullsystemet väl hade trätt i profitens tjänst, användes det inte bara till att brandskatta landets egna invånare, indirekt genom skyddstullar, direkt genom exportpremier, utan också till att utrota alla industrier i de avhängiga provinserna. De irländska yllemanufakturerna t.ex. utrotades av engelsmännen. Efter Colberts föredöme blev processen ännu mera förenklad på den europeiska kontinenten. Det ursprungliga industrikapitalet flöt här delvis direkt ur statskassan.
"Varför", utropar Mirabeau, "skall man söka orsakerna till Sachsens industriella uppsving före sjuårskriget så långt borta? 180 miljoner i statsskuld!"[1016*]
Kolonialsystemet, statsskulden, skattetrycket, tullmurarna, handelskrigen o.s.v., dessa avläggare av den egentliga manufakturperioden, utvecklades våldsamt under storindustrins första tid. Storindustrins grundläggning firades med ett stort herodianskt barnarov. Fabrikspersonalen rekryterades med tvång, på samma sätt som krigsflottans manskap. Sir F. M. Eden är fullständigt okänslig, när det gäller den grymma expropriationen av lantbefolkningen från gård och grund, som hade pågått från slutet av 1400-talet och fram till hans egen tid i slutet av 1700-talet. Han accepterar denna process såsom nödvändig för den kapitalistiska jordbruksdriften och för "att åstadkomma det riktiga förhållandet mellan åkerbruk och boskapsskötsel". Ändå visar han inte samma ekonomiska insikt i nödvändigheten av barnarov och barnslaveri för manufakturens förvandling till fabriksdrift och åstadkommandet av det rätta förhållandet mellan kapital och arbetskraft. Han skriver:
"Det kan kanske vara mödan värt, att allmänheten bildar sig en mening om huruvida en industri, som för att drivas framgångsrikt måste plundra kojor och fattighus på barn, vilka får avlösa varandra i grupper, natten igenom pressas till arbete och berövas sin vila - en industri, som packar ihop folk av båda könen, i olika åldrar och med olika böjelser, på ett sådant sätt att exemplen måste leda till förfall och liderlighet - om en industri med sådana arbetsförhållanden verkligen kan öka summan av nationell och individuell lycka?"[1017*]
Fielden skriver:
"I grevskapen Derbyshire, Nottinghamshire och i synnerhet i Lancashire används de nyligen uppfunna maskinerna i stora fabriker, belägna invid strömmar, som ger vattenkraft. På dessa platser, långt från städerna, behövdes nu plötsligt tusentals arbetare. I synnerhet Lancashire, som tidigare var relativt glest befolkat och ofruktbart, måste nu framförallt ha en större befolkning. Då det speciellt var små, flinka händer som behövdes, blev det snart vanligt att beställa lärlingar (!) från de kommunala arbetshusen i London, Birmingham och på andra platser. Många, många tusen av dessa små hjälplösa varelser, från 7 till 13 eller 14 år, transporterades alltså norrut. Det var vanligt, att mästaren" (d.v.s. barnatjuven) "skulle kläda och föda sina lärlingar och inlogera dem i ett lärlingshus nära fabriken. Förmän var anställda som arbetsledare, och deras största intresse var att pressa av barnen mesta möjliga arbete, ty förmännen avlönades i proportion till det arbete som presterades. Grymhet blev den naturliga följden ... I många fabriksdistrikt, i synnerhet Lancashire, förövades den mest hårresande tortyr på dessa oskyldiga varelser, som utan vänner och beskyddare var helt överlämnade åt fabriksherrarnas godtycke. De hetsades till döds genom ett omåttligt arbete ... de piskades, hopkedjades och marterades med raffinerad grymhet, och de fick svälta, tills de liknade skelett, medan piskan tvingade dem till arbete ... Ja, i några fall drevs de t.o.m. till självmord! ... De natursköna och romantiska dalarna i Derbyshire, Nottinghamshire och Lancashire blev hemska skådeplatser för tortyr - ofta av mord! - som aldrig kom till offentlighetens kännedom. Fabrikanternas profiter var enorma, men det ökade endast deras glupande vargahunger. De införde nattarbete, d.v.s. sedan de hade slitit ut en grupp barn i dagskift, satte de in en ny grupp i nattskift. Dagskiftet fick använda de bäddar, som nattskiftet just hade lämnat, och tvärtom. Det har blivit ett talesätt i Lancashire, att bäddarna aldrig blev kalla."[1018*]
Med den kapitalistiska produktionens utveckling under manufakturperioden förlorade den allmänna opinionen i Europa den sista resten av skamkänsla och anständighet. Varje nation skröt cyniskt med varje skändlighet, som utgjorde ett medel för kapitalackumulation. Man kan t.ex. läsa den troskyldige A. Andersons naiva handelshistoria. Han framställer det som en triumf för engelsk statsmannavisdom, att England i Asiento-traktaten [174] med Spanien i freden i Utrecht tilltvingade sig rätten att driva slavhandel mellan Afrika och Sydamerika, medan engelsmännen tidigare endast hade rätt att driva denna handel på engelska Västindien. England fick rätt att intill år 1743 förse spanska Sydamerika med 4.800 negrer om året. Denna handel tjänade samtidigt som kamouflage för den brittiska smugglingen. Liverpool blev en världsstad genom slavhandeln, som var dess metod för ursprunglig ackumulation. Och ännu idag är samhällets stöttepinnar i Liverpool också de viktigaste stöttepinnarna för slavhandeln. Eller som dr Aikin säger i den citerade skriften av 1795: "Slavhandeln stegrade den kommersiella företagsamheten till lidelse, utbildade ypperliga sjömän och inbringade enorma pengar." Liverpool befraktade 15 slavskepp år 1730, 53 st 1751, 74 st 1760, 96 st 1770 och 132 st 1792.
Samtidigt som bomullsindustrin införde barnslaveri i England, tog den också initiativet till att de tidigare patriarkaliska slavförhållandena i USA förvandlades till ett kommersiellt exploateringssystem. Överhuvud behövde det dolda slaveriet bland Europas lönarbetare som grundval det öppna slaveriet i Amerika.[1019*]
Tantae molis erat![CCXXI*][175] Se, vad det har kostat att genomföra den kapitalistiska produktionens "eviga naturlagar", att fullborda skilsmässan mellan arbetaren och arbetsbetingelserna, att å ena sidan förvandla de samhälleliga produktions- och livsmedlen till kapital, å andra sidan förvandla folkmassan till lönarbetare, till en fri "arbetande armé", detta den moderna historiens konststycke.[1020*] Om penningen, som Augier säger, kommer till världen "med blodfläckar på ena kinden",[1021*] så kommer kapitalet till världen, blod- och smutsdrypande ur alla porer från topp till tå.[1022*]
Vad går den ursprungliga ackumulationen ut på? Vilket är dess historiska ursprung? Försåvitt den inte är bara en förvandling av slavar och livegna till lönarbetare, alltså en ren formförändring, innebär den ursprungliga ackumulationen inget annat än att de omedelbara producenterna exproprieras, d.v.s. att den privata äganderätt, som vilar på eget arbete, upplöses.
Privategendom, som motsats till samhällelig, kollektiv egendom, kan endast existera, där arbetsmedlen och arbetets övriga yttre betingelser tillhör privatpersoner. Men den privata äganderätten antar en helt olika karaktär, beroende på om de privata ägarna själva är arbetare eller inte. De otaliga nyanser, som visar sig för iakttagaren, återspeglar endast de mångfaldiga övergångsformerna mellan de bägge ytterligheterna.
Arbetarnas privata äganderätt till sina produktionsmedel är grundvalen för all smådrift, och de självständiga småföretagen är nödvändiga betingelser för utvecklingen av den samhälleliga produktionen och av arbetarnas fria individualitet. Detta produktionssätt existerar visserligen även under slaveri, livegenskap och andra beroendeförhållanden, men den når sin fulla blomstring, sin största energiutveckling och sin klassiska form, först när arbetaren blir fri ägare till de arbetsmedel han själv använder, när bonden äger den åker han odlar, hantverkaren de verktyg han arbetar med.
Detta produktionssätt förutsätter, att jorden och de övriga produktionsmedlen är uppdelade mellan många ägare. Sådana produktionsförhållanden utesluter koncentration av produktionsmedlen och därmed också samverkan, de tillåter inte arbetsdelning inom den enskilda arbetsprocessen, samhälleligt herravälde över naturrikedomarna och full utveckling av de samhälleliga produktivkrafterna. De kan endast bestå, så länge samhället och produktionen ännu befinner sig på ett primitivt utvecklingsstadium. Att söka föreviga dem vore, som Pecqeur med rätta säger, "att påbjuda den allmänna medelmåttigheten". [176] På ett visst utvecklingsstadium frambringar dessa produktionsförhållanden själva de materiella medel, som tillintetgör dem. Från detta ögonblick börjar krafter och målsättningar göra sig gällande i samhället, som känner sig fjättrade i den gamla samhällsordningen. Den måste tillintetgöras, och den blir tillintetgjord. Dess tillintetgörelse, förvandlingen av de många splittrade, individuella produktionsmedlen till samhälleliga produktionsmedel, de många små egendomarnas förvandling till ett fåtal stora egendomar, expropriationen av de breda folkmassorna från gård och grund, från existensmedel och arbetsmedel, denna fruktansvärda och hårdhänta expropriation av folkets massa, bildar kapitalets förhistoria. Denna förhistoria omfattar en rad våldsamma metoder, av vilka vi endast behandlat dem som varit epokgörande för den ursprungliga ackumulationen. Expropriationen av de omedelbara producenterna genomfördes med skoningslös vandalism och hade till drivkraft de infamaste, smutsigaste och tarvligaste bevekelsegrunder. Den privata äganderätten, som vilar på eget, personligt arbete och så att säga sammanknyter arbetaren med hans arbetsbetingelser, uttränges av den kapitalistiska äganderätten, som beror på exploatering av främmande, men formellt fri arbetskraft.[1023*]
Så snart denna omvandlingsprocess i tillräcklig grad har genomsyrat det gamla samhället, så snart arbetarna har förvandlats till proletärer och deras arbetsmedel till kapital, så snart det kapitalistiska produktionssättet står på egna ben, skapas nya former för den vidare utvecklingen av det samhälleliga arbetet och för den ytterligare förvandlingen av jorden och alla andra arbetsmedel till samhälleliga produktionsmedel, varvid också nya former skapas för ytterligare expropriation av privategendomen. Men vad som nu skall exproprieras, är inte den självständige arbetaren utan den kapitalist som exploaterar arbetarna.
Denna expropriation fullbordas genom den kapitalistiska produktionens inre lagar, genom kapitalets centralisation. Varje segrande kapitalist slår ihjäl flera andra. Hand i hand med denna centralisation av kapitalet, eller de många kapitalisternas expropriation genom de få, utvecklas arbetsprocessens samarbetsform i ständigt växande skala. Vetenskapen får en mer och mer omfattande teknisk användning, jorden utnyttjas bättre och mera planmässigt, arbetsmedlen utformas för kollektiv användning, produktionsmedlen utnyttjas mera intensivt genom användning av nya metoder i en sammansatt arbetsprocess, olika folkslag kommer i ständigt intimare kontakter med varandra på världsmarknaden, och hela det kapitalistiska systemet internationaliseras i allt högre grad. Samtidigt med det sjunkande antalet kapitalmagnater, som har möjlighet att monopolisera och tillägna sig alla fördelarna av denna samhälleliga utveckling, ökar å andra sidan exploateringen av massorna, deras elände, slaveri och förnedring. Men även förbittringen ökar hos den ständigt växande arbetarklassen, som samtidigt skolas, sammansvetsas och organiseras genom det kapitalistiska produktionssättets egen mekanik. Kapitalmonopolet blir en boja för det produktionssätt, som har växt upp under dess eget herravälde. Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre rymmes innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timme slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade.
Det sätt att tillägna sig egendom - alltså även kapitalistisk privategendom - som det kapitalistiska produktionssättet skapar, är den första negationen av den individuella privategendom, som skapats genom eget arbete. Men den kapitalistiska produktionen frambringar med en naturlags nödvändighet sin egen negation. Det är negationens negation. Denna återställer inte den privata äganderätten men däremot den individuella äganderätten i den utsträckning, som den kan förenas med de landvinningar, som den kapitalistiska epoken har gjort: samverkan och gemensam besittning av jorden och av de produktionsmedel, som arbetet självt har frambragt.
Förvandlingen av de splittrade privata egendomar, som skapats genom individens eget arbete, till kapitalistisk privategendom är naturligtvis en betydligt hårdare, långvarigare och våldsammare process än den motsatta, nämligen att förvandla den kapitalistiska privategendomen, som i verkligheten redan beror på samhällelig produktion, till samhällelig, gemensam egendom. I det ena fallet rörde det sig om en expropriation av folkets massa till fördel för ett fåtal expropriatörer, i det andra fallet handlar det om expropriation av några få exploatörer till fördel för folkets stora massa.[1024*]
De politiska ekonomerna förväxlar principiellt två mycket olika slag av privategendom, av vilka den ena är ett resultat av producentens eget arbete, medan den andra beror på exploatering av främmande arbete. Ekonomerna glömmer, att den senare inte endast är raka motsatsen till den förra utan dessutom endast växer upp på dess grav.
I Västeuropa, den politiska ekonomins hemland, är den ursprungliga ackumulationen i det väsentliga avslutad. Det kapitalistiska systemet har här nästan helt lagt under sig hela den samhälleliga produktionen, eller det har i varje fall, även där det råder outvecklade förhållanden, uppnått indirekt kontroll över de bortdöende samhällsskikt, som alltjämt använder föråldrade produktionssätt. Ju mera dess ideologi strider mot fakta, med desto större iver och patos använder den politiska ekonomin alla de föreställningar, som den har ärvt från den förkapitalistiska världens rättsordning och egendomsförhållanden, på det fullt utvecklade kapitalistiska systemet.
Annorlunda är det i kolonierna. Det kapitalistiska systemet stöter där överallt på det hindret, att producenterna själva äger produktionsmedlen och berikar sig själva i stället för kapitalisterna genom sitt arbete. Motsatserna mellan dessa bägge oförenliga ekonomiska system tar sig här rent praktiska uttryck i deras kamp. Där kapitalisten har moderlandets makt bakom ryggen, söker han med våld röja undan det produktions- och äganderättssystem, som grundas på eget arbete. Exakt samma intresse, som leder till att kapitalets avlönade lakej, den politiska ekonomen, i Europa ger en teoretisk framställning av det kapitalistiska produktionssättet, som om det vore baserat på äganderätt till det egna arbetet och dess produkter, driver honom att i kolonierna öppet erkänna motsättningarna mellan dessa två produktionssätt. Fördenskull visar han, hur utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkraft, samverkan, arbetsdelning, användning av maskineri i stor skala o.s.v. är omöjliga att genomföra, om man inte exproprierar arbetarna och förvandlar deras produktionsmedel till kapital. I den s.k. nationalrikedomens intresse söker han efter konstlade medel för att frambringa folkfattigdom. Hans gamla försvar bryter här samman bit för bit som murket trä.
E. G. Wakefields stora förtjänst är inte att ha upptäckt något nytt om kolonierna,[1026*] men att han i kolonierna har upptäckt sanningen om moderlandets kapitalistiska förhållanden. På samma sätt som protektionismen ursprungligen tjänade till att producera kapitalister i moderlandet,[1027*] har Wakefields kolonisationsteori, som England sedan länge har sökt ge laga kraft, till uppgift att frambringa lönarbetare i kolonierna. Det är, vad han kallar "systematic colonization" (systematisk kolonisation).
I kolonierna upptäckte Wakefield i första hand, att pengar, livsmedel, maskiner och andra produktionsmedel tillsammans inte räcker till för att göra en människa till kapitalist, om ett viktigt komplement fattas: lönarbetaren, den människa, som är tvungen att frivilligt sälja sig själv. Han upptäckte, att kapitalet inte är ett ting, utan ett genom ting förmedlat förhållande mellan människor.[1028*] Han berättar för oss om den stackars mr Peel, som "tog livsmedel och produktionsmedel till ett belopp av 50.000 p.st. med sig till Swan River i Nya Holland." Mr Peel var dessutom nog förutseende att ta med sig 3.000 personer ur den arbetande klassen, män, kvinnor och barn. Väl framme vid bestämmelseorten "fick mr Peel klara sig utan en tjänare att bädda hans säng eller hämta vatten ur floden".[1029*] Stackars mr Peel, som förutsåg allting men glömde bort att exportera de engelska produktionsförhållandena till Swan River!
Först ett par anmärkningar för att underlätta förståelsen av Wakefields följande upptäckter. Vi har redan sett, att produktions- och livsmedlen, som är den omedelbara producentens, arbetarens, egendom, inte är något kapital. De blir kapital endast under den förutsättningen, att de samtidigt fungerar som medel att exploatera och behärska arbetarna. Men denna deras kapitalistiska själ är i den politiske ekonomens huvud så hårt knuten till deras materiella substans, att han under alla omständigheter kallar dem för kapital, t.o.m. om de är raka motsatsen. Så även hos Wakefield. Vidare: Utspridningen av produktionsmedlen som många inbördes oberoende, självständiga arbetares egendom kallar han lika fördelning av kapitalet. Den politiske ekonomen råkar ut för samma malör som den feodale juristen. Denne klistrade också sina feodala rättsetiketter på rena penningförhållanden.
"Om kapitalet", säger Wakefield, "vore lika fördelat mellan alla medlemmar i samhället, så skulle ingen människa ha något intresse av att ackumulera mer kapital, än hon kan använda med sina egna händer. Detta är i viss utsträckning fallet i de nya amerikanska kolonierna, där lusten att äga jord förhindrar uppkomsten av en lönarbetarklass."[1030*]
Så länge arbetaren alltså kan ackumulera åt sig själv - och det kan han, så länge han är ägare till sina produktionsmedel - är den kapitalistiska ackumulationen och det kapitalistiska produktionssättet otänkbara. Den oumbärliga lönarbetarklassen fattas. Hur blev nu arbetarnas expropriation från sina arbetsmedel genomförd i det gamla Europa och samtidigt därmed förhållandet mellan kapital och lönarbete upprättat? Genom en samhällelig överenskommelse av alldeles egenartad beskaffenhet.
"Människorna ... använde en enkel metod för att främja kapitalets ackumulation", som naturligtvis ända sedan Adams tid föresvävat dem som tillvarons slutliga och sista mål; "de delade upp sig i ägare av kapital och ägare av arbetskraft ... denna delning var resultatet av en frivillig överenskommelse."[1031*]
Med andra ord: mänsklighetens stora flertal exproprierade sig själv till ära för "kapitalets ackumulation". Nu skulle man tro, att denna instinktiva, självförsakande fanatism borde fått fria tyglar speciellt i kolonierna, ty endast där råder ju sådana förhållanden, som gör det möjligt att överföra en dylik överenskommelse från drömmarnas värld till verklighetens rike. Men vad skulle det då tjäna till att tillämpa den av Wakefield föreslagna "systematiska kolonisationen" i motsats till den naturliga kolonisationen? Men tyvärr - "i den amerikanska unionens norra stater är det tvivelaktigt, om en tiondel av befolkningen tillhör lönarbetarnas kategori ... I England består folkets stora massa av lönarbetare."[1032*]
Ja, den arbetande mänsklighetens drift att expropriera sig själv till fördel för kapitalisterna är så svag, att t.o.m. Wakefield anser slaveriet vara den enda naturliga grundvalen för den koloniala rikedomen. Hans "systematiska kolonisation" är en nödfallsutväg, eftersom han nu en gång har att göra med fria arbetare och inte med slavar.
"De första spanska kolonisterna i San Domingo fick inga arbetare från Spanien. Men utan arbetare" (d.v.s. utan slaveri) "hade kapitalet gått kaputt eller i varje fall krympt ihop till de små mängder, som varje individ kunde använda med sina egna händer. Detta skedde verkligen i den sista av de kolonier, som engelsmännen grundade [Swan River i Västaustralien], där ett stort kapital i utsäde, kreatur och redskap gick förlorat i brist på lönarbetare, och där ingen kolonist äger mer kapital, än han kan använda med egna händer."[1033*]
Som vi har sett, är det den stora folkmassans expropriation från gård och grund, som bildar grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet. Däremot ligger det i den fria kolonins väsen, att huvuddelen av jorden ännu är folkets egendom, och att varje nybyggare därför kan få en del av den som privategendom och bruka den som sitt privata produktionsmedel utan att därvid hindra nybyggare, som kommer senare, från att göra samma sak.[1034*] Detta är hemligheten med koloniernas uppblomstring men också orsaken till deras kräftskada - deras motstånd mot invandring av kapital.
"Där jord är mycket billig och alla människor är fria, där var och en kan efter önskan få en jordbit för sig själv, är arbete inte endast mycket dyrt i förhållande till den andel arbetaren får av sin produkt, utan svårigheten är att överhuvud erhålla kombinerat arbete till något pris."[1035*]
Då arbetarna i kolonierna ännu inte alls eller i varje fall endast i ringa utsträckning är skilda från arbetsmedlen och från jorden, som är grunden för alla arbetsmedel, är inte heller jordbruket ännu skilt från industrin, och den lantliga hemindustrin har ännu inte gått under. Var skall kapitalet under sådana förhållanden finna sin inhemska marknad?
"Ingen del av Amerikas befolkning sysslar uteslutande med jordbruk, undantagandes slavarna och deras herrar, vilka kombinerar kapital och arbete i stora företag. De fria amerikaner, som själva odlar jorden, sysslar samtidigt med många andra yrken. En del av de möbler och redskap, som de använder, tillverkar de i allmänhet själva. De bygger ofta sina egna hus och transporterar sina egna produkter även till tämligen avlägsna marknader. De spinner och väver, de tillverkar såpa och ljus, skor och kläder för eget bruk. I Amerika driver ofta grovsmeden, mjölnaren och handlanden jordbruk som binäring."[1036*]
Hur skall kapitalisten finna något motiv för att "uppoffra" sig och satsa pengar på dylika grobianer?
Det kapitalistiska produktionssättets mest framträdande kännemärke är, att det inte endast reproducerar lönarbetaren som lönarbetare utan också alltid frambringar en relativ överbefolkning av lönarbetare i förhållande till kapitalets ackumulation. Därvid verkar lagen om tillgång och efterfrågan på arbetskraft på ett ändamålsenligt sätt, och lönen växlar inom de gränser som den kapitalistiska exploateringen tillåter. Slutligen ger själva produktionssättet en garanti för arbetarens ofrånkomliga sociala beroende av kapitalet, ett absolut beroendeförhållande, som den politiska ekonomin här hemma i moderlandet lögnaktigt kan framställa som ett fritt kontraktsförhållande mellan två jämbördiga, oberoende varuägare, ägarna av varan kapital och varan arbete. Men i kolonierna går denna vackra illusion i kras. Den absoluta befolkningstillväxten är större här än i moderlandet, i det många arbetare kommer nästan vuxna till världen, och ändå råder permanent brist på arbetskraft. Lagen om tillgång och efterfrågan går i stöpet. Å ena sidan strömmar ständigt nytt kapital in från den gamla världen, exploateringslystet och offervilligt kapital, å andra sidan möter otrevliga och delvis oöverkomliga hinder, när det gäller att reproducera lönarbetare som lönarbetare. Och hur går det att producera ett överskott av lönarbetare i förhållande till kapitalets ackumulation? Lönarbetaren av idag blir i morgon en oberoende, självständigt arbetande bonde eller hantverkare. Han försvinner från arbetsmarknaden men - inte till fattighuset. Denna oavbrutna förvandling av lönarbetare till självständiga producenter, som arbetar åt sig själva i stället för åt kapitalet och berikar sig själva i stället för herrar kapitalister, de återverkar å sin sida direkt skadligt på förhållandena inom arbetsmarknaden. Det är inte nog med att exploateringsgraden blir oanständigt låg. Lönarbetaren befrias till på köpet samtidigt med själva beroendeförhållandet även från själva känslan av beroende gentemot de uppoffrande kapitalisterna. Detta är orsaken till alla de missförhållanden, som Wakefield skildrar så vältaligt och gripande.
Han klagar över att tillgången på lönarbetare varken är varaktig, regelbunden eller tillräcklig. Den "är ständigt inte endast för liten utan också osäker".[1037*]
"Trots att det är en stor produkt, som skall delas mellan arbetaren och kapitalisten, tar arbetaren en så stor del, att han själv fort blir kapitalist ... Därför är det bara ett fåtal, som kan samla en stor rikedom, även om de lever ovanligt länge."[1038*]
Arbetarna tillåter absolut inte kapitalisten att "avstå" från att betala för största delen av deras arbete. Det hjälper inte ens, att han är så slug, att han jämte sitt eget kapital även importerar sina egna lönarbetare från Europa.
"De upphör snart att vara lönarbetare, de förvandlas till oavhängiga bönder eller blir t.o.m. konkurrenter till sina gamla arbetsgivare på lönarbetsmarknaden."[1039*]
Tänka sig något så gräsligt! Den gode kapitalisten har importerat sin egen levande konkurrent från Europa för sina egna goda pengar! Det bör väl ändå finnas gränser! Inte underligt, att Wakefield klagar över att lönarbetarna i kolonierna varken i realiteten är beroende eller känner sig beroende. Hans lärjunge Merivale säger, att på grund av de höga löner, som betalas i kolonierna, finns där "ett starkt behov av billigare arbetskraft och av disciplinerade arbetare, en arbetarklass, vars arbetsvillkor kapitalisterna kan fastställa i stället för att bli dem påtvingade ... I gamla civiliserade länder står arbetaren, trots att han är fri, i ett naturligt beroendeförhållande till kapitalisten. I kolonierna måste detta beroende skapas med konstlade medel."[1040*]
Vad blir nu, enligt Wakefield, följden av detta missförhållande i kolonierna? Ett "barbariskt system att splittra" både producenter och nationalförmögenhet.[1041*] När produktionsmedlen splittras mellan otaliga självständiga ägare, omöjliggöres inte endast varje centralisation av kapitalet, utan hela grundvalen för samverkan raseras. Varje företag på lång sikt, som sträcker sig över många år och kräver satsning av mycket fast kapital, stöter på hinder för verksamheten. I Europa hyser kapitalet inga betänkligheter mot att starta dylika företag, ty arbetarklassen utgör där dess levande tillbehör, som alltid finns till hands i överflöd. Men hur annorlunda i kolonialländerna! Wakefield berättar en mycket obehaglig historia. Han samtalade med några kapitalister från Kanada och staten Newyork, där för övrigt strömmen av invandrare ofta dämmes upp och övertaliga arbetare därför samlas.
"Vi var beredda", suckar en av amerikanerna, "att satsa kapital för en rad företag, som endast kan genomföras på lång sikt. Men hur skulle vi kunna sätta igång sådana företag med hjälp av arbetare, som vi vet snart kommer att lämna oss? Om vi vore säkra på att få behålla dem, skulle vi genast ge dem arbete och betala bra. Vi skulle t.o.m. sätta igång arbetet, även om vi visste att de snart skulle ge sig iväg, om vi bara vore säkra på att kunna skaffa nya efter hand, som det behövdes."[1042*]
Sedan Wakefield skrutit med Englands kapitalistiska jordbruk och dess "kombinerade" arbete och ställt det i motsats till den splittrade amerikanska bondehushållningen, råkar han också nämna något om medaljens frånsida. Han beskriver det amerikanska folket som välmående, oberoende, företagsamt och relativt bildat, medan
"den engelske lantarbetaren är en eländig stackare (a miserable wretch), en fattiglapp ... I vilket land utom Nordamerika och några av de nya kolonierna överstiger lantarbetarnas löner nämnvärt, vad som behövs för inköp av de nödvändigaste livsmedlen? ... I England blir draghästen, som är en värdefull egendom, säkert bättre försörjd än lantarbetaren."[1043*]
Men strunt i det (never mind) - nationalrikedom är nu en gång detsamma som folkfattigdom.
Hur skall nu koloniernas antikapitalistiska kräftskada botas? Om man på en gång förvandlade folkets egendom till kapitalistisk privategendom, så skulle man visserligen dra upp det onda med rötterna men samtidigt också ödelägga kolonierna. Konsten är att slå två flugor i en smäll. Man kan med lagstiftningens hjälp sätta ett konstlat pris på denna orörda mark, oberoende av lagen om tillgång och efterfrågan, och därigenom tvinga arbetaren att förbli lönarbetare, tills han på det sättet har tjänat tillräckligt med pengar för att kunna köpa jorden[1044*] och bli en självständig bonde. De pengar, som flyter in till statskassan vid denna försäljning - alltså fonder, som pressas ur arbetslönen genom kränkning av den heliga lagen om tillgång och efterfrågan - kan regeringen sedan använda för att, i den mån den växer, importera barskrapade individer från Europa till kolonierna och på så sätt hålla kapitalisternas arbetsmarknad fylld. Under sådana förhållanden ordnar sig allting i denna den bästa av världar.
Detta är den "systematiska kolonisationens" stora hemlighet.
"Om denna plan genomföres", utropar Wakefield triumferande, "kommer tillförseln av arbete att bli varaktig och regelbunden. För det första kan ingen arbetare skaffa sig jord, förrän han har arbetat ihop pengar till den, och alla invandrade arbetare måste därför arbeta som lönarbetare och producera kapital, som sedan kan användas för att sysselsätta ännu flera arbetare. För det andra skulle han inte kunna sluta som lönarbetare och bli jordägare utan genom att köpa jord och genom själva köpet av jord bidra till den fond, som skall överföra frisk arbetskraft till kolonierna."[1045*]
Det markpris, som staten fastställer, måste naturligtvis vara "tillräckligt" (sufficient price), d.v.s. så högt, "att det hindrar arbetarna att bli självständiga bönder, innan andra finns till hands att inta deras platser på lönarbetsmarknaden."[1046*] Detta "tillräckliga jordpris" är inget annat än en förskönande omskrivning för den lösepenning, som arbetaren måste betala till kapitalisten för tillståndet att lämna arbetsmarknaden och övergå till jordbruket. Först måste han skaffa kapitalisten "kapital", för att denne skall kunna exploatera flera arbetare, och därefter måste han skaffa en ställföreträdare, som regeringen på hans bekostnad transporterar över havet till hans f.d. arbetsgivare.
Det är synnerligen karakteristiskt, att den engelska regeringen i åratal har praktiserat den av mr Wakefield uppfunna metoden för "ursprunglig ackumulation" i kolonierna. Fiaskot var naturligtvis lika försmädligt nu, som när det gällde den Peelska banklagen [177]. Emigrantströmmen ändrade bara riktning och gick till Förenta staterna i stället för de engelska kolonierna. Emellertid har den kapitalistiska produktionens utveckling i Europa, i samband med det växande trycket från statsmakternas sida, gjort Wakefields recept överflödigt. Å ena sidan har den oerhörda och oavbrutna människoström, som år efter år flyter till Amerika, lett till en översvämning av invandrare i de östra staterna, emedan utvandringen från Europa oupphörligt levererar flera människor till den amerikanska arbetsmarknaden, än utvandringen till de västra staterna hinner få undan. Å andra sidan har det amerikanska inbördeskriget medfört en kolossal nationalskuld och därmed ett skattetryck, vilket allt har alstrat ett avskyvärt finansvälde. Ofantliga delar av de allmänna jordområdena har bortskänkts till spekulanter, som exploaterar järnvägar, gruvor etc. Kort sagt: den snabbaste kapitalkoncentration pågår. Den stora republiken har alltså upphört att vara det förlovade landet för utvandrande arbetare. Den kapitalistiska produktionen går där framåt med jättesteg, även om lönesänkningen och lönarbetarnas beroende ännu inte på långt när har kommit ner på den europeiska normalnivån.
Den engelska regeringen bedriver ett skamlöst bortskänkande av obebodd kolonialmark till aristokrater och kapitalister - ett oskick, som t.o.m. Wakefield högljutt har brännmärkt, och som i synnerhet gällt Australien.[1047*] Tillsammans med den människoström, som guldgruvorna lockade dit, och den konkurrens, som importen av engelska varor bereder även den minste hantverkare, har en tillräcklig "relativ arbetaröverbefolkning" uppkommit. Den är mindre än i Europa men ändå stor nog, för att nästan varje postångare skall överbringa jobsposter om en överfylld australisk arbetsmarknad - "glut of the Australian labour-market" - och prostitutionen frodas där på sina ställen lika ymnigt som på Haymarket i London.
Det som intresserar oss här, är emellertid inte tillståndet i kolonierna, utan den hemlighet som den gamla världens politiska ekonomer har upptäckt i den nya världen: att förutsättningarna för den kapitalistiska produktionen och ackumulationen, alltså även för den kapitalistiska privategendomen, är att den äganderätt, som vilar på eget arbete, går under, d.v.s. expropriationen av arbetarna.
22 juni 1867
Käre Fred,
[...] Jag hoppas, att Du är nöjd med de 4 arken. Din hittillsvarande belåtenhet [satisfaktion][CCXXIII*] är för mig viktigare än någonting [anything], som någon annan kan säga därom [may say of it]. I varje fall hoppas jag, att bourgeoisin under hela sin livstid skall ha mina karbunklar[CCXXIV*] i minnet. Vilka fähundar det finns, det får man åter nya bevis för! Du vet, att Kommissionen för undersökning av barnarbetet [Children's Employment Commission] har fungerat i 5 år. Efter dess första rapport, som publicerades 1863, blev genast de utpekade branscherna "tillrättavisade". Toryministären hade i början av denna session genom [per] tårpilen [the weeping willow] Walpole kommit med ett lagförslag, varigenom kommissionens samtliga framställningar skulle accepteras, om också i mindre omfattning. De så illa åtgångna karlarna, däribland de stora metallfabrikanterna, och speciellt också "hemarbetets" blodsugare, teg och tyckte det var för djävligt. Nu kommer de med en petition till parlamentet och kräver - ny undersökning! Den gamla skulle ha varit partisk! De räknar med att reformbillen skall absorbera all offentlig uppmärksamhet, så att saken helt gemytligt och i all tysthet [privately] skall kunna smugglas igenom, medan fackföreningarna [Trades Unions] samtidigt seglar i motvind. Det sämsta i "Rapporterna" är karlarnas egna vittnesmål. De vet alltså, att en ny undersökning endast åsyftar en sak, men just detta, "vad vi borgare vill" - en ny exploateringsperiod på 5 år! Lyckligtvis tillåter mig min ställning i Internationalen att dra ett streck i den fina räkningen för de hundarna. Saken är av utomordentlig betydelse. Det handlar om att avskaffa tortyren för 1½ miljon människor, de vuxna manliga arbetarna [adult male workingmen] inte inräknade!
Vad beträffar utvecklingen av värdeformen, så har jag både följt och inte följt Ditt råd för att även i detta hänseende handla dialektiskt. D.v.s. jag har 1. skrivit ett tillägg, vari jag så enkelt som möjligt och så skolmästaraktigt som möjligt behandlar samma sak, och 2. i enlighet med Ditt råd indelat varje kapitels underavdelningar i §§ etc. med egna överskrifter.[CCXXV*] I förordet råder jag sedan den "icke-dialektiske" läsaren att hoppa över sid. x-y och i stället läsa detta tillägg. Det är här inte bara fråga om filistrar utan också om vetgiriga ungdomar o.s.v. Dessutom är saken helt avgörande för hela boken. Herrar ekonomer har hittills förbisett, att formen 20 alnar linneväv = 1 rock endast är den outvecklade grundformen för 20 alnar linneväv = 2 pund sterling, alltså den enklaste varuform, vari dess värde är uttryckt, ännu inte i förhållande till alla andra varor utan endast som skillnad från sin egen naturalform, och att detta är hela penningformens hemlighet och därmed i sin kärna [in nuce] innehåller arbetsproduktens alla borgerliga former. I den första framställningen [Duncker] har jag undvikit utvecklingens svårighet på så sätt, att jag först ger den egentliga analysen av värdeuttrycket, så snart det uppträder utvecklat som penninguttryck. [...]
Din K.M.
Manchester den 26 juni 1867
Käre morian,
[...] Ytterligare följande om mervärdets uppkomst: Fabrikanten och vulgärekonomerna kommer omedelbart att bemöta Dig: Om kapitalisten betalar arbetaren för hans 12 arbetstimmar endast priset för 6 timmar, så kan inget mervärde uppkomma därav, eftersom fabriksarbetarens varje arbetstimme då endast räknas = 1/2 arbetstimme - = den som han får betalt för -, och endast detta värde ingår i arbetsproduktens värde. Varpå som exempel den vanliga kalkyleringsformeln följer: så mycket för råvaror, så mycket för förbrukningsmateriel, så mycket för lön (verkligen utbetald per verklig timprodukt) o.s.v. Hur hemskt ytligt detta argument också är, hur mycket det än identifierar bytesvärde och pris, arbetsvärde och arbetslön, hur absurd dess förutsättning är, att 1 arbetstimme endast motsvarar 1/2 timmes värde, om den endast betalas för 1/2 timme, så förvånar det mig dock, att Du inte redan tagit hänsyn därtill, ty Du kommer alldeles säkert att få höra av detta, och det är bättre att förekomma än att förekommas. Kanske återkommer Du därtill i de följande arken. [...]
Din F.E.
27 juni 1867
Käre Fred,
[...] Vad beträffar de av Dig omnämnda, ofrånkomliga invändningarna från brackorna och vulgärekonomerna (vilka naturligtvis glömmer, att om de beräknar det betalda arbetet under namn av arbetslön, beräknar de det obetalda under namn av profit etc.), så kommer det, vetenskapligt uttryckt, an på denna fråga:
Hur förvandlas varans värde till dess produktionspris, vari
I. hela arbetet framträder som betalt i form av arbetslön;
II. merarbetet däremot, eller mervärdet, antar formen av ett pristillägg under namn av ränta, profit etc. utöver kostnadspriset[CCXXVI*] (= den konstanta kapitaldelen + arbetslönen).
Besvarandet av denna fråga förutsätter:
I. Att förvandlingen av t.ex. arbetskraftens dagsvärde till lön eller dagsarbetets pris är klarlagd. Detta har skett i detta band, kapitel V.
II. Att förvandlingen av mervärdet till profit, profiten till genomsnittsprofit o.s.v. är förklarad. Detta förutsätter, att kapitalets cirkulationsprocess redan framställts, då kapitalets omslag o.s.v. härvidlag spelar en roll. Dessa förhållanden kan därför behandlas först i bok 3 (band II innehåller bok 2 och 3). Här kommer det att visa sig, varifrån brackornas och vulgärekonomernas föreställningar härstammar. Det är nämligen så, att i deras hjärnor reflekteras alltid bara förhållandenas omedelbara företeelseform, inte deras inre sammanhang. Om det sistnämnda för övrigt vore fallet, vad skulle då överhuvud vetenskapen tjäna till?
Om jag nu i förväg skulle avfärda alla dylika betänkligheter, så skulle jag fördärva hela den dialektiska utvecklingsmetoden. Omvänt. Denna metod har den fördelen, att den ständigt gillrar fällor för kanaljerna, så att de provoceras till olägliga manifestationer av sin åsneaktiga dumhet.
För övrigt följer omedelbart efter den paragraf, som Du äntligen fått i Din hand, alltså § 3: "Mervärdeskvoten", paragrafen "Arbetsdagen" (Kampen om arbetstidens längd), vars behandling påtagligt [ad oculos] demonstrerar, hur pass mycket Herr Bourgeois i praktiken begriper av källan till och beskaffenheten av hans profit. Detta framgår också av fallet [case] Senior, där borgaren försäkrar, att hela hans profit och ränta beror på den sista obetalda arbetstimmen. [...]
Din K. M.
Kl. 2 på natten den 16 aug. 1867
Käre [Dear] Fred,
Bokens sista ark (49) är just korrekturläst. Tillägget - Värdeformen - tryckt med petit, omfattar 11/4 ark.
Även förordet igår korrekturläst och återsänt. Alltså är detta band färdigt. Det är endast tack vare Dig, som detta blev möjligt! Utan Dina uppoffringar för mig hade det varit mig omöjligt att orka med arbetet med de 3 banden. Jag omfamnar Dig, fylld av tacksamhet! [I embrace you, full af thanks!]
Bifogar 2 ark korrekturavdrag.
De 15 punden med bästa tack emottagna.
Salut, min käre, dyre vän!
Din K. Marx
Jag behöver inte korrekturavdragen i retur, förrän hela boken är utkommen.
Manchester den 23 augusti 1867
Käre morian,
Jag har hittills gått igenom ca 36 ark och gratulerar till det fullständiga sätt, på vilket de mest invecklade ekonomiska problem genom att helt enkelt tillrättaläggas och sättas in i det riktiga sammanhanget har gjorts enkla och nästan fysiskt påtagliga. Likaså till den i sak utomordentliga framställningen av förhållandet mellan arbete och kapital - här för första gången utvecklat komplett och i sitt fullständiga sammanhang. Det har även berett mig mycket nöje att se, hur Du arbetat Dig in i det tekniska fackspråket, vilket säkerligen måste ha berett Dig stora svårigheter och därför ingav mig diverse farhågor [misgivings]. Några skrivfel [slips of the pen] har jag korrigerat med blyerts i marginalen och ävenså vågat mig på några förbättringsförsök. Men hur har Du kunnat lämna bokens yttre indelning, som den är! Det 4:e kapitlet är nästan 200 sidor långt och är delat i endast 4 avsnitt, försedda med finstilta överskrifter, nästan omöjliga att hitta. Dessutom avbrytes tankegången jämt och ständigt av förklaringar, och den belysande framställningen sammanfattas aldrig i en slutsats, varför man alltid direkt från förklaringen av en punkt direkt plumsar in i kommentarerna till en annan punkt. Det är förfärligt mödosamt och, om man inte skärper uppmärksamheten, också förvirrande. Här vore ett större antal underavdelningar och ett starkare framhävande av huvudavsnitten avgjort på sin plats, och för den engelska bearbetningen är detta absolut nödvändiga saker.[CCXXVII*] Överhuvud är jag inte helt klar över vissa punkter i denna framställning (i synnerhet samverkan och manufaktur), där jag inte kan fundera ut, på vilka fakta den endast allmänt givna utvecklingen stöder sig. Framställningens yttre form verkar i detta 4:e kapitel också vara för snabbt nedskriven och minst överarbetad. Men allt detta är endast bagateller, huvudsaken är att herrar ekonomer ingenstans kan hitta en svag punkt, där de kan skjuta en bräsch; jag är i själva verket nyfiken att få höra, vad herrarna skall säga, ty de har inte fått den minsta angreppspunkt. Människor av typen Roscher får väl söka tröst i detta, men för människorna här i England, som inte skriver för 3-års barnungar, ställer det sig annorlunda. Så snart Du åter kan sända mig några ark, skall jag bli mycket glad, ty jag ville gärna läsa om ackumulationen i ett sammanhang. [...]
Din F. E.
24 augusti 1867
Käre [dear] Fred,
Sedan jag sände Dig de senaste 2 korrekturavdragen, har jag inte fått några flera. Jag är rasande på Meissner. Han har tydligen hållit kvar det han fått från Wigand, för att skicka alltsammans på en gång - och inbespara 4 pence i porto! [...]
Så går emellertid mycken tid förlorad!
Det bästa i min bok är 1. (därpå beror all förståelse av fakta) den redan i första kapitlet framhävda dubbelkaraktären hos arbetet allteftersom det uttryckes i bruksvärde eller bytesvärde; 2. behandlingen av mervärdet oberoende av dess särskilda former som profit, ränta, jordränta etc. Särskilt i andra bandet kommer detta att visa sig. De olika formernas behandling i den klassiska ekonomin, som jämt och ständigt blandar ihop dem med den allmänna formen, är en verklig pytt i panna [olla podrida]. Dina önskningar [desiderata], anmärkningar, frågor [queries] etc. ber jag Dig att skriva in i korrekturavdragen. Detta är mycket viktigt för mig, då jag förr eller senare räknar med en 2:a upplaga. Vad beträffar kapitel [chapter] IV, så kostade det mycken möda att klara ut företeelserna själva, d.v.s. deras sammanhang. Sedan, när detta var klart, så kom den ena blåboken efter den andra störtande mitt uppe i den sista överarbetningen, och jag blev förtjust över att se, hur mina teoretiska resultat fullständigt bekräftades av fakta [facts]. Slutligen skrivet med karbunkler och dagliga påhälsningar av fordringsägare! [...]
Din K.M.
London den 30 november 1867.
Käre Kugelmann!
Dröjsmålet med mitt svar beror helt och hållet på ohälsa. Sedan flera veckor känner jag mig återigen eländig.
Först och främst mitt varma tack för Era besvär. Till Liebknecht har Engels skrivit (eller kommer att skriva). För övrigt hade Liebknecht (tillsammans med Götz etc.) ämnat i riksdagen begära en undersökning [enquiry] om arbetarnas levnadsförhållanden. Han har skrivit till mig i detta syfte, och jag hade på hans begäran skickat honom några tillämpliga parlamentsakter. Planen gick i stöpet, emedan det inte blev någon tid över på dagordningen. Om en sak kan Ni hellre än Engels eller jag tillskriva Liebknecht. Och det är, att det faktiskt är hans skyldighet att på arbetarmöten fästa uppmärksamheten på min bok. Om han inte gör det så tar lassallarna hand om saken och gör det på ett oriktigt sätt.
Contzen (privatdocent i Leipzig, lärjunge och anhängare till Roscher) har genom Liebknecht bett mig om ett exemplar av boken och i gengäld utlovat en utförlig översikt av densamma från sin ståndpunkt. Boken har sedan skickats till honom direkt från Meissner. Detta vore en god början. - Tryckfelet "Taucher"[CCXXVIII*] i stället för "Faucher"[CCXXIX*] i Er notis fröjdade min själ. Faucher tillhör de ekonomiska "resepredikanterna". Bland de "lärda" tyska ekonomerna, sådana som Roscher, Rau, Mohl o.s.v., figurerar inte en sådan gröngöling. Man gör honom en för stor ära bara genom att nämna honom. Jag har därför aldrig låtit honom figurera som substantiv utan bara som verb.
Vill Ni påpeka för Er Fru gemål, att det i första hand läsbara är avsnitten om "Arbetsdagen", vidare "Samverkan, arbetsdelning och maskineri" samt slutligen avsnittet om "den ursprungliga ackumulationen". Beträffande svårförståelig terminologi måste Ni [sedan] ge förklaringar. För övriga problem står jag gärna till tjänst.
I Frankrike (Paris) finns goda utsikter för utförliga recensioner av boken (i "Courier français", tyvärr proudhonistisk!) och t.o.m. för översättning.
Så snart jag blir kryare, skall jag skriva mera. Under tiden hoppas jag, att Ni ofta skriver till mig. Det verkar alltid uppmuntrande på mig.
Er K.M.
London den 17 mars [march] 1868
[...] M:s brev har glatt mig mycket. Han har emellertid delvis missförstått min framställning. Annars hade han sett, att jag framställer storindustrin, inte endast som antagonismens moder utan också som upphovet till de materiella och andliga betingelserna för att lösa denna antagonism, vilket visserligen inte kan försiggå i gemytliga former.
Vad fabrikslagen beträffar - som en första betingelse, varigenom arbetarklassen får armbågsrum [ellbowroom] för utveckling och rörelse - så kräver jag den å statens vägnar, som tvångslag, inte bara mot fabrikanter utan också mot arbetarna själva. (Sid. 542,[CCXXX*] not 52 påvisar jag de kvinnliga arbetarnas motstånd mot inskränkningen av arbetstiden.) Om Herr M. för övrigt utvecklar samma energi som Owen, så kan han bryta detta motstånd. Att den enskilde fabrikanten (utom i den mån han söker påverka lagstiftningen) inte kan göra mycket åt saken, säger jag likaså på sid. 243[CCXXX*]: "Men i det stora hela är allt detta inte heller beroende av den enskilde kapitalistens goda eller onda vilja, etc." (ibid. not 114). Att trots allt detta den enskilde kan vara verksam, har sådana fabrikanter som Fielden, Owen etc. övertygande bevisat. Deras huvudsakliga verksamhet måste naturligtvis vara av offentlig natur. Vad beträffar Dollfus i Elsass, så är firman en humbug, som har lyckats åstadkomma ett gemytligt och för firman samtidigt mycket profitabelt livegenskapsförhållande till sina arbetare genom deras kontraktsmässiga villkor. Firman har grundligt avslöjats i Parispressen, och just därför har en av dessa Dollfus nyligen i den lagstiftande församlingen [corps législativ] föreslagit och genomdrivit [carried] en nedrig paragraf i presslagen, nämligen att "privatlivet skall vara omgärdat med en mur" ["vie privée doit être murée"].
Med hjärtligaste hälsning till Er kära hustru.
Er K.M.
London den 30 april 1868
Käre [dear] Fred,
[...] Det är emellertid i sin ordning, att Du känner till utvecklingsmetoden för profitkvoten. Jag informerar Dig därför i all korthet om utvecklingsförloppet. I bok II kommer, som Du vet, kapitalets cirkulationsprocess att skildras under de förutsättningar som utvecklats i bok I. Alltså de nya formbestämningar, som uppkommer ur cirkulationsprocessen, som fast och rörligt kapital, kapitalets omslag etc. I bok I nöjer vi oss slutligen med att anta, att när 100 p.st i värdeökningsprocessen blir 110 p.st., så möter dessa på marknaden de element, i vilka de omsättes på nytt. Men nu undersöker vi betingelserna för detta möte, alltså den samhälleliga sammanflätningen av kapital, kapitaldelar och vinst (= m).
I bok III kommer vi sedan in på mervärdets förvandling till dess olika former och från varandra åtskilda beståndsdelar.
I. Profit är för oss för det första endast ett annat namn eller en annan kategori för mervärdet. Då genom arbetslönens form hela arbetet framträder såsom betalt, förefaller det med nödvändighet, som om dess obetalda del inte härrörde från arbetet utan från kapitalet, och inte från dettas variabla del utan från totalkapitalet. Därigenom får mervärdet formen av profit, utan någon kvantitativ åtskillnad mellan den ena och den andra. Det är endast den illusoriska företeelseformen för samma sak.
Vidare framträder den i varuproduktionen konsumerade kapitaldelen (det för dess produktion satsade kapitalet, konstant och variabelt, minus den visserligen använda men inte konsumerade delen av det fasta kapitalet) nu som varans kostnadspris, då för kapitalisten den del av varuvärdet, som han betalar, är dess kostnadspris, medan det obetalda arbete, som innehålles i varan, däremot från hans ståndpunkt inte ingår i dess kostnadspris. Mervärdet = profiten framträder nu som skillnaden mellan varans försäljningspris och dess kostnadspris. Om vi alltså betecknar varans värde med W och kostnadspriset med K, så är W = K + m, alltså W - m = K, alltså är W större än K. Kostnadspriset som kategori är synnerligen nödvändigt i den senare utvecklingens detaljer. Det framgår omedelbart, att kapitalisten kan sälja varan med vinst under dess värde (men över dess kostnadspris), och detta är grundvalen för förståelsen av den genom konkurrensen åstadkomna utjämningen.
Om profiten alltså framförallt endast formellt skiljer sig från mervärdet, så skiljer sig däremot profitkvoten reellt från mervärdekvoten, ty i ena fallet är m/v, i andra fallet m/(c + v), varav omedelbart följer, att m/v är större än m/(c + v), att profitkvoten är mindre än mervärdekvoten, såvida inte c = 0.
Med hänvisning till det som utvecklats i bok II, följer emellertid, att vi inte kan beräkna profitkvoten på en godtyckligt vald varuprodukt, t.ex. en veckas produktion, utan att m/(c + v) här åsyftar det under ett år producerade mervärdet i förhållande till det under ett år satsade (till skillnad från det omslagna) kapitalet. Formeln m/(c + v) betecknar här alltså den årliga profitkvoten.
Vi undersöker sedan i första hand, hur olika omslag av kapital (dels beroende på förhållandet mellan rörliga och fasta kapitalbeståndsdelar, dels beroende på det antal gånger som det cirkulerande kapitalet slår om pr år etc. etc.) modifierar profitkvoten vid oförändrad mervärdekvot.
Med en given omslagsperiod och med m/(c + v) given som årlig profitkvot undersöker vi, hur denna kan ändras, oberoende av förändringar i mervärdekvoten och t.o.m. i mervärdets mängd.
Eftersom m, mervärdets mängd, är = mervärdekvoten gånger det variabla kapitalet och vi kallar mervärdekvoten r och profitkvoten p', så är p' = (r × v)/(c + v). Här har vi 4 storheter, p', r, v, c, av vilka vi alltid kan laborera med 3 för att söka en fjärde som obekant. Detta ger alla tänkbara fall av profitkvotens rörelser, i den mån de skiljer sig från rörelsen i mervärdekvoten och, intill en viss gräns [to a certain extent] t.o.m. från mervärdets mängd. Hittills har detta naturligtvis varit oförklarligt för alla.
De sålunda upptäckta lagarna, som t.ex. är mycket viktiga, om man skall kunna förstå råvaruprisets inverkan på profitkvoten, förblir giltiga, hur än mervärdet senare fördelas mellan producent o.s.v. Detta kan endast förändra företeelseformen. De blir för övrigt direkt användbara, när formeln m/(c + v) behandlas som förhållandet mellan det samhälleligt producerade mervärdet och det samhälleliga kapitalet.
II. Vad som i punkt I behandlas som rörelser, det må vara kapitalets i en bestämd produktionsgren, eller det må vara det samhälleliga kapitalets - rörelser, varigenom dess sammansättning etc. förändras - blir nu uppfattat som olikheter i den i respektive produktionsgrenar investerade kapitalmängden.
Det framgår därav, att - under förutsättning att mervärdekvoten, d.v.s. exploateringen av arbetet är lika - värdeproduktionen och därmed produktionen av mervärde och därmed också profitkvoten är olika i olika produktionsgrenar. Men av dessa olika profitkvoter bildar konkurrensen en genomsnittlig eller allmän profitkvot. Denna, reducerad till sitt absoluta uttryck, kan inte vara något annat än det av kapitalistklassen (årligen) producerade mervärdet i förhållande till det satsade kapitalet i dess samhälleliga omfång. Om t.ex. det samhälleliga kapitalet = 400 c + 100 v och det därav årligen producerade mervärdet = 100 m, så är (procentuellt) det samhälleliga kapitalets sammansättning = 80 c + 20 v och produktens = 80 c + 20 v + 20 m = 20 % profitkvot. Detta är den allmänna profitkvoten.
Vad konkurrensen mellan de i de olika produktionsområdena befintliga och på olika sätt sammansatta kapitalmängderna eftersträvar, är den kapitalistiska kommunismen, nämligen att den kapitalmängd, som tillhör varje produktionsområde i den proportion, vari den utgör en del av det samhälleliga totalkapitalet, uppfångar en aliquot del av det totala mervärdet.
Detta uppnås nu endast, när i varje produktionsområde (under den nämnda förutsättningen, att totalkapitalet = 80 c + 20 v och den samhälleliga profitkvoten = 20 m/(80 c + 20 v) den årliga varuprodukten säljes till kostnadspriset + 20 % profit på det satsade kapitalvärdet (likgiltigt hur stor del av det satsade fasta kapitalet som ingår i det årliga kostnadspriset). Men dessutom måste varornas prissättning avvika från deras värden. Endast i de produktionsgrenar, där kapitalets procentuella sammansättning = 80 c + 20 v, sammanfaller varans pris K (kostnadspriset) + 20 % på det satsade kapitalet med dess värde. När sammansättningen är högre (t.ex. 90 c + 10 v), ligger detta pris över värdet, men när sammansättningen är lägre (t.ex. 70 c + 30 v), ligger det under värdet.
Det sålunda utjämnade priset, som fördelar det samhälleliga mervärdet lika bland kapitalmängderna i proportion till deras storlek, är varans produktionspris, det centrum, kring vilket marknadspriserna svänger.
De produktionsgrenar, som har naturligt monopol, är - även när deras profitkvot är högre än den samhälleliga - undantagna från denna utjämningsprocess. Detta senare är viktigt för jordräntans utveckling.
I detta kapitel återstår att utveckla de olika orsakerna till utjämning mellan de olika kapitalinvesteringarna, vilka för de vulgära [ekonomerna] framträder som lika många källor till profit.
Vidare: den förändrade uppenbarelseform, som de ännu gällande och tidigare utformade lagarna om värde och mervärde nu antar, sedan värdena har förvandlats till produktionspriser.
III. Profitkvotens fallande tendens under samhällets framåtskridande. Detta framgår redan av framställningen i bok I om förändringen i kapitalets sammansättning i samband med den samhälleliga produktivkraftens utveckling. Detta är en av de största triumferna över den hittillsvarande ekonomiska vetenskapens åsnebrygga [pons asini].
IV. Det har hittills endast handlat om produktivt kapital. Nu inträder en förändring genom köpmanskapitalet.
Enligt den hittillsvarande förutsättningen är samhällets produktiva kapital = 500 (miljoner eller miljarder, det spelar ingen roll [n'importe]). Närmare bestämt: 400 c + 100 v //[CCXXXI*] + 100 m. p', den allmänna profitkvoten, = 20 %. Antag nu, att köpmanskapitalet = 100.
Sålunda skall de 100 m beräknas på 600 i stället för på 500. Den allmänna profitkvoten reduceras härvid från 20 % till 162/3 %. Produktionspriset (för enkelhetens skull antar vi här, att hela 400 c, alltså det fasta kapitalet helt inräknat, ingår i kostnadspriset för den årligen producerade varumängden) är nu = 5831/3. Köpmannen säljer till ett pris av 600, och om vi bortser från den fasta beståndsdelen i hans kapital, realiserar han därvid på sina 100 162/3 %, lika mycket som de produktiva kapitalisterna, eller med andra ord tillägnar sig 1/6 av det samhälleliga mervärdet. Varorna är - i sin helhet [en masse] och i samhällelig skala - försålda till sitt värde. Köpmannens 100 p.st. (bortsett från den fasta beståndsdelen) tjänar honom endast som cirkulerande penningmedel. Vad köpmannen mer håvar in, antingen genom enkelt bedrägeri eller genom spekulation i växlande varupriser eller - vad beträffar den egentliga detaljisten - i arbetslöner, om också för uselt improduktivt arbete, tar han in i form av profit.
V. Nu har vi reducerat profiten till den form, i vilken den framträder i praktiken, enligt våra förutsättningar 162/3 %. Nu uppdelningen av denna profit i företagsvinst och ränta. Det räntebärande kapitalet. Kreditväsendet.
VI. Överskottsprofitens förvandling till jordränta.
VII. Slutligen har vi nått fram till de företeelseformer, som tjänar de vulgära [ekonomerna] som utgångspunkt: jordränta från jorden, profit (ränta) från kapitalet, arbetslön från arbetet. Men från vår ståndpunkt ser saken helt annorlunda ut. Den skenbara rörelsen förklaras. Vidare denna Adam Smithska galenskap, som varit stöttepelare för den hittillsvarande ekonomin, kastad över ända, nämligen att varupriset består av dessa 3 revenyer, alltså endast av variabelt kapital (arbetslön) och mervärde (jordränta, profit, ränta). Totalrörelsen i denna synbara form. Slutligen [har vi] då dessa 3 (arbetslön, jordränta, profit [ränta]) inkomstkällor för de 3 klasserna, jordägare, kapitalister, lönarbetare - och som avslutning klasskampen, vari rörelsen och utredningen av hela skiten upplöses. [...]
Salut
Din K. Marx
London den 11 juli 1868
Käre vän!
[...] Jag tackar Er hjärtligt för Era försändelser. Till Faucher skriver Ni ju inte. Denne lille pissgubbe [Mannequin piss][CCXXXII*] kan annars tro sig vara en betydande person. Allt vad han har åstadkommit är, att jag, när en andra upplaga kommer, på de ifrågavarande ställena om värdestorleken skall ge Bastiat några nödvändiga hugg. Det skedde inte [i första upplagan], emedan tredje bandet kommer att innehålla ett speciellt och utförligt kapitel om herrar vulgärekonomer. Ni kommer för övrigt att finna det naturligt, att Faucher et consortes härleder "bytesvärdet" ur sitt eget klotter, inte ur mängden av förbrukad arbetskraft utan ur frånvaron av denna förbrukning, nämligen ur "inbesparat arbete". Och den värde Bastiat har inte ens själv gjort den för dessa herrar så välkomna "upptäckten" utan sin vana trogen endast "skrivit av" tidigare auktorer. Hans källor är naturligtvis okända för Faucher et consortes.
Vad "Centralbladet" beträffar, så gör mannen det mest långtgående medgivandet, när han tillstår, att om man överhuvud föreställer sig något om värdet, så måste man erkänna mina slutledningar. Den stackaren ser inte, att även om min bok inte har något speciellt kapitel om "värdet", så innehåller den analys av de verkliga förhållandena, som jag ger, argumentering och bevisning för de verkliga värdeförhållandena. Svamlet om nödvändigheten att bevisa värdebegreppet beror bara på den fullständigaste okunnighet både om den sak det handlar om och den vetenskapliga metoden. Att varje nation, som inställde arbetet, jag vill inte säga för ett år utan för några veckor, skulle gå under, det begriper varje barn. Likaså inser alla, att den mängd av produkter, som motsvarar de olika behoven, kräver olikartade och bestämda mängder av det samhälleliga totalarbetet. Att denna nödvändighet att fördela det samhälleliga arbetet i bestämda proportioner inte kan upphävas genom den samhälleliga produktionens bestämda form utan bara ändras ifråga om företeelseformen, är självklart [self evident]. Naturlagar kan överhuvud inte upphävas. Vad som kan ändras under olika historiska förhållanden, är bara den form, i vilken dessa lagar gör sig gällande. Och den form, vari denna proportionella fördelning av arbetet genomföres, i ett samhällssystem, där det samhälleliga arbetets sammanhang gör sig gällande som privatutbyte av de individuella arbetsprodukterna, är just dessa produkters bytesvärde.
Vetenskapen består just i att utveckla, hur värdelagen slår igenom. Om man alltså på förhand skulle "förklara" alla de fenomen, som skenbart strider mot lagen, så måste man ge vetenskapen före vetenskapen. Det är just felet med Ricardo, att han i sitt första kapitel om värdet förutsätter som givna alla möjliga kategorier, som först borde utvecklas, för att deras överensstämmelse med värdelagen skulle kunna påvisas.
Visserligen bevisar å andra sidan - som Ni alldeles riktigt har påpekat - teorins historia, att uppfattningen om värdeförhållandet alltid har varit densamma, klarare eller dunklare, mer eller mindre utsmyckad med illusioner eller mer eller mindre vetenskapligt fastställd. Då tankeprocessen själv växer fram ur förhållandena och själv är en naturprocess, så är det verkligt förstående tänkandet alltid detsamma och kan särskiljas endast gradvis efter utvecklingens mognad och alltså även mognaden hos det organ, varmed man tänker. Allt annat är svammel.
Vulgärekonomen har inte den ringaste aning om att de verkliga, dagliga utbytesförhållandena och värdestorleken inte omedelbart kan vara identiska. Vitsen med det borgerliga samhället ligger ju just däri, att i förväg [a priori] ingen medveten, samhällelig reglering av produktionen äger rum. Det förnuftiga och naturnödvändiga gör sig gällande endast som blint verkande genomsnitt. Och då tror sig den vulgäre [ekonomen] ha gjort en stor upptäckt, när han gentemot avslöjandet av det inre sammanhanget påstår, att sakerna ter sig annorlunda i sin yttre företeelseform. I själva verket hävdar han, att han håller fast vid illusionen och tar denna som det slutgiltiga. Vad ska man sedan överhuvud ha vetenskapen till?
Men saken har här dessutom en annan bakgrund. Med insikt i sammanhangen följer, att all teoretisk tro på de bestående förhållandenas permanenta nödvändighet kommer att rasa ihop före det praktiska sammanbrottet. Det ligger alltså i den härskande klassens absoluta intresse att föreviga den tanklösa förvirringen. Och varför skulle man annars betala dessa sykofantiska pratmakare, som inte har några andra vetenskapliga argument att komma med, än att man inom den politiska ekonomin överhuvud inte får tänka!
Emellertid nog och övernog [satis supraque]. I varje fall visar det, hur långt dessa bourgeoisins profeter har kommit på det sluttande planet, när arbetare och till och med fabrikanter och köpmän förstår min bok och har orienterat sig i den, medan dessa "skriftlärde" (!) beklagar sig över att jag ställer orimliga krav på deras fattningsförmåga.
Tryckningen av Schweitzers artikel skulle jag inte tillråda, även om Schweitzer har levererat bra saker till sin tidning.
Er K. M.
Apropå! Jag har fått en artikel från Dietzgen om min bok; jag skickar den till Liebknecht.
Så länge det funnits kapitalister och arbetare i världen, har ingen bok utkommit, som är av sådan betydelse för arbetarna som den föreliggande. Förhållandet mellan kapital och arbete, den axel, kring vilken hela vårt nutida samhällssystem rör sig, är här för första gången vetenskapligt klarlagt, och detta med en grundlighet och skärpa, som endast kan åstadkommas av en tysk. Hur värdefulla skrifterna av Owen, Saint-Simon, Fourier än är och skall förbli - men först en tysk var det förbehållet att uppnå den höjd, varifrån de moderna sociala förhållandenas hela område klart och överskådligt kan överblickas, liksom de lägre berglandskapen ligger utbredda för fötterna på åskådaren, som står på den högsta toppen.
Den hittillsvarande politiska ekonomin lär oss, att arbetet är källan till all rikedom och måttet på alla värden, så att två föremål, vilkas framställning har kostat lika lång arbetstid, också har samma värde och, då vanligen endast lika värden är utbytbara, måste bytas mot varandra. Men samtidigt lär den politiska ekonomin, att ett slags lagrat arbete existerar, som den kallar kapital; att detta kapital genom sina inneboende hjälpkällor ökar det levande arbetets produktivitet hundra- och tusenfalt och därför kräver en viss gottgörelse, som man kallar profit eller vinst. Som vi alla vet, förhåller det sig i verkligheten så, att det lagrade, döda arbetets profiter alltid växer, att kapitalisternas kapital alltid blir större och större, medan lönen för det levande arbetet alltid minskar, att den arbetarmassa, som endast har sin arbetslön att leva av, ständigt blir talrikare och fattigare. Hur skall denna motsägelse kunna lösas? Hur kan det bli profit över åt kapitalisten, om arbetaren får ut fulla värdet av det arbete, som han tillsätter sin produkt? Och då endast lika värden kan utbytas, så borde detta ändå vara fallet. Å andra sidan: hur kan lika värden utbytas, hur kan arbetaren få ut fulla värdet av sin produkt, när - som många ekonomer medger - denna produkt delas mellan honom och kapitalisten? Den hittillsvarande ekonomin står rådlös inför denna motsägelse, skriver eller stammar fram förlägna, intetsägande fraser. Inte ens ekonomins hittillsvarande socialistiska kritiker har varit i stånd att göra mer än konstatera motsägelsen; ingen har löst den, förrän Marx nu slutligen följt upp profitens tillkomstprocess ända fram till själva källan och därmed klarlagt det hela.
Vid analysen av kapitalet utgår Marx från det enkla, allmänt kända, föreliggande faktum, att kapitalisterna förökar sitt kapital genom utbyte: De köper varor för sina pengar och säljer dem sedan för ett större belopp, än de har kostat dem. En kapitalist köper t.ex. bomull för 1.000 taler och säljer den sedan för 1.100 taler, "förtjänar" alltså 100 taler. Detta överskott på 100 taler utöver det ursprungliga kapitalet kallar Marx mervärde. Vad består detta mervärde av? Enligt ekonomernas antagande kan endast lika värden utbytas, och på de abstrakta teoriernas område är detta också fullt riktigt. Inköpet av bomull och dennas återförsäljning kan alltså lika litet skapa något mervärde som utbytet av en tiokronorssedel mot tio enkronor[CCXXXIV*] och dessas utbyte på nytt mot en tia - härigenom blir man varken rikare eller fattigare. Men mervärdet kan lika litet uppkomma därigenom, att försäljaren säljer varorna över deras värde eller köparen köper dem under deras värde, emedan var och en i kedjan fungerar än som köpare, än som säljare, och det hela alltså åter jämnar ut sig. Lika litet kan mervärdet uppkomma därigenom, att köparna och säljarna ömsesidigt skörtar upp varandra, ty detta skulle inte kunna skapa något nytt värde eller mervärde utan endast fördela det befintliga kapitalet på ett annorlunda sätt mellan kapitalisterna. Trots att kapitalisten köper varorna till deras värde och säljer dem till deras värde, får han ut mera värde än han satsade. Hur kan detta vara möjligt?
Under nu rådande samhällsförhållanden finner kapitalisten på varumarknaden en vara, som har den säregna beskaffenheten, att dess förbrukning är en källa till nytt värde, skapar nytt värde, och denna vara är - arbetskraften.
Vad är arbetskraftens värde? Alla varors värde mätes efter det arbete, som erfordras för deras framställning. Arbetskraften existerar i den levande arbetarens gestalt, och denne behöver en viss mängd existensmedel för sitt eget uppehälle och för att försörja sin familj, vilken garanterar arbetskraftens fortbestånd även efter hans död. Den arbetstid, som åtgår för att framställa dessa existensmedel, bestämmer alltså arbetskraftens värde. Kapitalisten betalar denna pr vecka och köper för dessa pengar förbrukningen av arbetarens veckoarbete. I så måtto är herrar ekonomer överens med oss om arbetskraftens värde.
Kapitalisten sätter alltså sin arbetare i arbete. Under en bestämd tid skall arbetaren ha presterat den arbetsmängd, som representeras av hans veckolön. Förutsatt, att en arbetares veckolön representerar tre arbetsdagar, så har arbetaren från måndagsmorgonen till onsdagskvällen ersatt kapitalisten fulla värdet av den utbetalda lönen. Men upphör han sedan att arbeta? Ingalunda. Kapitalisten har köpt hans veckoarbete, och arbetaren måste arbeta även de tre sista dagarna i veckan. Detta arbetarens merarbete, utöver den tid som behövs för att ersätta hans lön, är källan till mervärdet, till profiten, till den ständigt ökande ansvällningen av kapitalet.
Kom inte och påstå, att det är ett godtyckligt antagande, att arbetaren på tre dagar arbetar in den lön, som han har erhållit, och de återstående tre dagarna arbetar gratis åt kapitalisten. Om han behöver just tre dagar för att göra skäl för lönen, eller två eller fyra dagar, är här förstås helt likgiltigt och växlar också med omständigheterna; men huvudsaken är den, att kapitalisten vid sidan av det arbete, som han betalar, också tar ut ytterligare arbete, som han inte betalar, och detta är inget godtyckligt antagande, ty den dag, då kapitalisten endast kunde ta ut lika mycket arbete av arbetaren, som han betalar honom i lön, den dagen skulle han slå igen sin verkstad, eftersom hela hans profit då ginge i stöpet.
Här har vi lösningen på alla dessa motsägelser. Uppkomsten av mervärdet (varav kapitalistens profit utgör en betydande del) är nu fullt klar och naturlig. Värdet av arbetskraften betalas, men detta värde är betydligt mindre än det som kapitalisten förstår att pressa ut av arbetskraften, och differensen, det obetalda arbetet, utgör just kapitalistens eller, noggrannare uttryckt, kapitalistklassens andel. Ty själva den profit, som bomullshandlaren i ovanstående exempel fick ut av sin bomull, fast bomullspriset inte hade stigit, måste bestå av obetalt arbete. Köpmannen måste ha sålt till en bomullsfabrikant, som förutom dessa 100 taler kan få ut ytterligare vinst på sitt fabrikat, och han delar alltså det dolda obetalda arbetet med honom. Det är överhuvud detta obetalda arbete, som försörjer alla icke arbetande samhällsmedborgare. Med samma obetalda arbete betalas också stats- och kommunalskatterna, i den mån de drabbar kapitalistklassen, likaså godsägarnas jordräntor o.s.v. Av samma obetalda arbete beror hela det bestående samhällstillståndet.
Å andra sidan vore det enfaldigt att anta, att det obetalda arbetet skulle ha uppkommit under nutida förhållanden, då produktionen ombesörjes av å ena sidan kapitalister, å andra sidan lönarbetare. Tvärtom. Den undertryckta klassen har i alla tider måst utföra obetalt arbete. Under den mycket långa tid, då slaveriet var den förhärskande formen för arbetets organisation, måste slavarna arbeta mycket mera, än som krävdes för att ersätta deras existensmedel. Under livegenskapens herravälde och fram till avskaffandet av det lantliga tvångsarbetet var det på samma sätt; här träder skillnaden till och med påtagligt i dagen mellan den tid, då bonden arbetar för sitt eget livsuppehälle, och den tid han utför merarbete åt godsägaren, emedan det sistnämnda arbete utföres helt åtskilt från det förstnämnda. Formen har nu förändrats, men saken förblir vad den var, och så länge "en del av samhället äger monopol på produktionsmedlen, måste arbetaren, fri eller ofri, utöver den för hans eget uppehälle nödvändiga arbetstiden sätta till ett överskott av arbetstid för att producera existensmedel åt produktionsmedlens ägare".[CCXXXV*]
I den förra artikeln såg vi, att varje arbetare, som sysselsättes av en kapitalist, utför ett tvåfaldigt arbete. Under en del av sin arbetstid ersätter han den lön, som kapitalisten betalar honom, och denna del av arbetet kallar Marx det nödvändiga arbetet. Men sedan fortsätter han att arbeta och producerar under denna tid mervärdet åt kapitalisten, varav profiten utgör en betydande del. Denna del av arbetet kallas merarbetet.
Vi antar, att arbetaren arbetar tre dagar i veckan för att ersätta sin lön och tre dagar för att producera mervärde åt kapitalisten. Eller annorlunda uttryckt: under en 12-timmars arbetsdag arbetar han sex timmar för sin lön och sex timmar för att producera mervärde. Av en vecka kan man endast få ut sex eller, om söndagen medräknas, sju dagar, men av varje särskild dag kan man få ut sex, åtta, tio, tolv, femton och t.o.m. ännu flera arbetstimmar. För sin daglön har arbetaren sålt en arbetsdag till kapitalisten. Men: vad är en arbetsdag? Åtta timmar eller aderton?
Kapitalisten har intresse av att arbetsdagen blir så lång som möjligt. Ju längre den är, desto mera mervärde alstrar den. Arbetaren har den riktiga känslan, att varje arbetstimme, som han arbetar utöver ersättningen för arbetslönen, orättmätigt tas ut av honom; han upplever i sin egen kropp, vad det betyder att arbeta orimligt lång tid. Kapitalisten kämpar för sin profit, arbetaren för sin hälsa, för ett par timmars daglig vila, för att vid sidan av arbetet, sovandet och ätandet även i övrigt kunna känna sig som människa. I förbigående sagt, så beror det alls inte på de enskilda kapitalisternas goda vilja, om de skall bli inblandade i denna kamp eller inte, eftersom konkurrensen tvingar till och med den mest filantropiske bland dem att ansluta sig till sina kolleger och i regel praktisera lika lång arbetstid som dessa.
Kampen om fastställandet av arbetsdagen varar från det första historiska [geschichtlichen][CCXXXVI*] uppträdandet av fria arbetare och fram till våra dagar.
I olika branscher härskar traditionellt olika arbetsdagar, men i verkligheten blir normerna sällan respekterade. Endast i de fall, då lagen har fastställt arbetsdagen och efterlevnaden övervakas, kan man verkligen säga, att en normalarbetsdag existerar. Och hittills är detta fallet nästan endast i Englands fabriksdistrikt. Här är 10-timmarsdagen (10½ timmar under fem dagar, 7½ på lördagen) fastställd för alla kvinnor och för pojkar i åldern 13-18 år, och eftersom männen inte kan arbeta utan dessas medverkan, så sorterar även de under 10-timmarsdagen. Denna lag har de engelska fabriksarbetarna erövrat genom mångårig ihärdighet, genom den segaste, mest hårdnackade kamp med fabrikanterna, genom pressfriheten, förenings- och församlingsrätten och dessutom genom skickligt utnyttjande av oenigheten inom de härskande klasserna. Denna lag har blivit ett de engelska arbetarnas Palladium,[CCXXXVII*] den har efter hand utvidgats till att omfatta alla stora industrigrenar och under de senaste åren nästan alla yrkesområden, åtminstone alla, där kvinnor och barn är sysselsatta. Om denna lagliga arbetstidsreglerings historia [Geschichte][CCXXXVIII*] i England innehåller föreliggande verk ett synnerligen utförligt material. Nästa "nordtyska riksdag"[1049*] kommer också att ta ställning till en yrkesstadga och därmed till en reglering av fabriksarbetet. Vi räknar med att ingen av de representanter, som har blivit invalda av de tyska arbetarna, skall gå till överläggningen om denna lag utan att först ha gjort sig fullt förtrogen med den marxska boken. Det finns mycket att genomdriva. Motsättningarna inom de härskande klasserna är ännu gynnsammare för arbetarna, än de var i England, emedan den allmänna rösträtten tvingar de härskande klasserna att tävla om arbetarnas gunst. Fyra eller fem representanter för proletariatet är under dessa omständigheter en makt, om de förstår att utnyttja sin ställning, om de framförallt vet, vad det handlar om, vilket borgarna inte vet. Och till detta lägger Marx' bok allt material färdigt i arbetarens hand.
Vi hoppar över en rad likaledes mycket fina analyser av mera teoretiskt intresse och skall bara ägna några ord åt slutkapitlet, som handlar om ackumulationen eller anhopningen av kapital. Här påvisas för det första, att de kapitalistiska, d.v.s. genom å ena sidan kapitalisterna och å andra sidan lönarbetarna åstadkomna produktionsmetoderna inte endast ständigt producerar nytt kapital åt kapitalisten, utan att de också samtidigt framkallar ökad fattigdom bland arbetarna. Det är alltså sörjt för att det å ena sidan ständigt skall finnas kapitalister, vilka har äganderätten till alla existensmedel, alla råvaror och alla arbetsinstrument, och å andra sidan den stora massan av arbetare, vilka tvingas sälja sin arbetskraft till dessa kapitalister för ett kvantum existensmedel, som i bästa fall är tillräckligt för att hålla dem i arbetsdugligt skick och skaffa en ny generation arbetsdugliga proletärer till världen. Men kapitalet inte bara reproduceras: det fortsätter att förökas och förstoras - och därmed dess makt över den egendomslösa arbetarklassen. Och liksom det självt i ständigt högre grad blir reproducerat, så reproducerar det moderna kapitalistiska produktionssättet likaså i ständigt högre grad, i ständigt ökande antal de egendomslösa arbetarnas klass.
"Ackumulationen medför, att kapitalförhållandet ständigt utvidgas: flera kapitalister eller större kapitalister på ena sidan, flera lönarbetare på den andra ... Kapitalets ackumulation är samtidigt proletariatets förökning."[CCXXXIX*]
Då emellertid genom teknikens framsteg, genom förbättrade jordbruksmetoder etc. ett ständigt mindre antal arbetare behövs för att frambringa samma mängd produkter, då denna fullkomning, d.v.s. denna utrationalisering av arbetare ökar fortare än t.o.m. det växande kapitalet, vad blir det då av denna ständigt växande arbetarmassa? Den bildar en industrins reservarmé, som under sämre eller medelmåttiga konjunkturer får arbeta för en betalning under arbetets värde, drabbas av oregelbunden sysselsättning eller nödgas anlita fattigvården, men som tidvis är oumbärlig för kapitalistklassen, i tider av högkonjunktur, vilket är påtagligt i England, - men som under alla omständigheter har till uppgift att bryta motståndskraften hos de regelbundet sysselsatta arbetarna och hålla deras löner nere.
"Industrins reservarmé eller den relativa överbefolkningen växer med den samhälleliga rikedomen, med det fungerande kapitalets storlek och tillväxt, alltså även med proletariatets absoluta storlek och dess arbetes produktivkraft. Den disponibla arbetskraften utvecklas av samma orsaker som kapitalets expansionskraft. Ju snabbare rikedomsutvecklingen pågår, desto fortare växer också den industriella reservarméns relativa storlek. Men ju större reservarmén är i förhållande till den aktiva arbetsarmén, desto talrikare är också den överbefolkning, vars elände står i omvänd proportion till dess arbetsbörda. Ju talrikare detta Lazarusskikt av arbetarklassen och industrins reservarmé är, desto större är också den officiella, av myndigheterna erkända fattigdomen. Detta är den kapitalistiska ackumulationens absoluta, allmänna lag."[CCXL*]
Här föreligger, strängt vetenskapligt fastslagna - och de officiella ekonomerna aktar sig väldigt noga att ens försöka en vederläggning - några av huvudlagarna för det moderna, kapitalistiska samhällssystemet. Men har därmed allt blivit sagt? Nej, inte alls. Lika skarpt som Marx framhäver de dåliga sidorna i den kapitalistiska produktionen, lika klart påvisar han, att denna samhällsform var nödvändig, för att samhällets produktivkrafter skulle kunna utvecklas i allt högre grad, vilket skulle möjliggöra en lika människovärdig utveckling för alla samhällsmedlemmar. Därtill var alla tidigare samhällsformer för fattiga. Först den kapitalistiska produktionen skapar de därför erforderliga rikedomarna och de produktivkrafter, som erfordras, men den skapar samtidigt i de undertryckta arbetarmassorna den samhällsklass, som mer och mer blir tvungen att utnyttja dessa rikedomar och produktivkrafter för hela samhället - i stället för som nu för en monopolistisk klass.
Herr Thomas Tooke påpekar i sina undersökningar över cirkulationsmedlen det faktum, att pengar som fungerar som kapital återvänder till sin utgångspunkt, medan detta inte är fallet med pengar som tjänstgör som rena cirkulationsmedel. Denna olikhet (som dock långt dessförinnan hade upptäckts av Sir James Steuart) tjänar herr Tooke endast som ett led i hans argumentation mot "Currency-männen"[1051*] och deras åsikter om sedelutgivningens inflytande på varupriserna. Vår författare däremot tar denna olikhet till utgångspunkt för sin undersökning av själva kapitalets natur och speciellt för frågan: Hur blir penningen, denna självständiga värdeform, förvandlad till kapital?
Alla slags affärsmän, säger Turgot, har det gemensamt, att de köper för att sälja; deras inköp är ett förskott, som senare återvänder till dem.
Köpa för att sälja - detta är faktiskt den transaktion, vari pengar fungerar som kapital, och som utgör en förutsättning för deras återförande till sin utgångspunkt, detta i motsats till sälja för att köpa, varvid pengar endast behöver fungera som cirkulationsmedel. Så märker man, att den olika ordningsföljden för försäljning och köp är uttryck för två olika cirkulationsrörelser hos pengarna. För att åskådliggöra dessa båda processer ställer vår författare upp följande formel:
Sälja för att köpa: en vara V blir utbytt mot pengar P, som åter bytes mot en annan vara V; eller V-P-V.
Köpa för att sälja: pengar blir utbytta mot en vara och denna i sin tur mot pengar: P-V-P.
Formeln V-P-V åskådliggör den enkla varucirkulationen, vari pengarna fungerar som cirkulationsmedel, som pengar. Denna formel analyseras i bokens första kapitel,[1052*] som innehåller en ny och mycket enkel värde- och penningteori, vetenskapligt ytterst intressant, men som vi här dock måste förbigå, då den spelar en underordnad roll i det, som vi anser vara det väsentliga i herr Marx' åsikter om kapitalet.
Formeln P-V-P framställer å andra sidan varje form av cirkulation, där pengarna förvandlas till kapital.
Processen köp för försäljning: P-V-P kan uppenbarligen upplösas i formeln P-P, då den är ett indirekt utbyte av pengar mot pengar. Antag, att jag köper bomull för 1.000 p.st. och säljer den för 1.100 p.st. Jag har då slutligen utbytt 1.000 p.st. mot 1.100 p.st., pengar mot pengar.
Om nu denna process alltid hade till följd, att jag finge tillbaka samma penningsumma som jag hade förskotterat, så vore den absurd. Men om köpmannen, som satsat 1.000 p.st., har realiserat 1.100 p.st., 1.000 p.st. eller t.o.m. bara 900 p.st., så har dock hans pengar beskrivit en rörelse, som är helt olika formeln V-P-V, en formel som betyder sälja för att köpa, sälja något som man inte behöver, för att köpa något som man behöver. Låt oss jämföra de bägge formlerna.
Varje process består av två faser eller moment, och dessa två moment är lika i bägge formlerna; mellan själva processerna föreligger dock en stor olikhet. I formeln V-P-V är penningen endast förmedlare; varan, bruksvärdet, är utgångs- och slutpunkt. I formeln P-V-P bildar varan mellanledet, medan pengarna är början och avslutning. I V-P-V blir pengarna definitivt förbrukade; i P-V-P blir de endast förskotterade och kommer ovillkorligen tillbaka. De flyter tillbaka till sin utgångspunkt, och här har vi den första klart märkbara olikheten mellan pengarnas cirkulation som pengar och deras cirkulation som kapital.
I processen försäljning för inköp, V-P-V, kan pengarna endast genom upprepning av totalprocessen återvända till sin utgångspunkt, genom försäljning av nya varor. Återflödet är alltså oberoende av själva processen. I P-V-P däremot är detta återflöde en nödvändighet och redan i förväg planerat; om det inte blir av, så har en stockning inträffat någonstans, och processen förblir ofullbordad.
Försäljning för inköp har till mål att förvärva bruksvärde; inköp för försäljning syftar däremot till att förvärva bytesvärde.
I formeln V-P-V är de bägge extremerna, ekonomiskt uttryckt, identiska. De är bägge varor; de har dessutom samma värdestorlek, ty hela värdeteorin förutsätter, att i normala fall endast lika värden [ekvivalenter] byts mot varann. Samtidigt är dessa två extremer V-V kvalitativt olika bruksvärden, och just därför blir de utbytta. I processen P-V-P verkar hela operationen vid första påseendet meningslös. Att byta 100 p.st mot 100 p.st., dessutom på en omväg, verkar orimligt. En penningsumma kan endast genom storleken skiljas från en annan penningsumma. P-V-P kan därför endast få någon mening genom kvantitativ olikhet mellan dess extremer. Man måste få ut mer pengar ur cirkulationen, än man hade satsat däri. Den för 1.000 p.st. inköpta bomullen säljes för 1.100 p.st. = 1.000 p.st. + 100 p.st.; den formel som åskådliggör denna process förvandlas alltså till P-V-P', där P' är = P plus ΔP, P plus ett inkrement. Detta ΔP, detta inkrement, kallar herr Marx mervärde.[CCXLII*] Det ursprungligen satsade värdet inte endast bibehålles, utan det tillsättes också ett inkrement, det förökas, och denna process förvandlar pengarna till kapital.
I cirkulationsformeln V-P-V kan visserligen olikhet mellan extremernas värden uppkomma, men ett dylikt förhållande är här fullständigt oväsentligt, och formeln blir inte absurd, om båda extremerna är ekvivalenter [har samma värde]. Tvärtom är detta en betingelse för dess normala karaktär.
Upprepningen av V-P-V blir begränsad genom omständigheter, som ligger helt och hållet utanför bytesprocessen: genom konsumtionens behov. I P-V-P däremot är början och slut, kvalitativt sett, samma sak, och just därför är eller kan rörelsen bli ändlös. Utan tvivel är P + ΔP en annan kvantitet än P; men ändå endast en begränsad penningsumma. Om den förbrukades, upphörde den att vara kapital; och om den toges ut ur cirkulationen, så bleve den vilande såsom skatt. Om behovet av värdeökning en gång har uppstått, så existerar detta behov lika mycket för P' som för P; kapitalets rörelse blir permanent och oändlig, emedan dess mål vid slutet av varje enskild process är lika avlägset som förut. Genomförandet av denna ändlösa process förvandlar penningägaren till kapitalist.
Formeln P-V-P verkar endast vara användbar för köpmanskapitalet. Men även industrikapitalet är pengar, som utbytts mot varor och på nytt blir utbytta mot mera pengar. Utan tvivel tillkommer i detta fall ett antal operationer mellan köp och försäljning, operationer som ligger utanför den rena cirkulationssfären, dock utan att ändra någonting i processens väsen. Å andra sidan visar sig samma process i sin mest koncentrerade form som det räntebärande kapitalet. Här krymper formeln samman till P-P' ett värde som liksom är större än sig självt.
Men varifrån kommer detta inkrement till P, detta mervärde? Våra föregående undersökningar om varans, värdets, penningens och cirkulationens natur lämnar inte endast denna fråga ouppklarad utan synes rentav utesluta varje cirkulationsform, som leder till ett sådant resultat som ett mervärde. Hela skillnaden mellan varucirkulationen (V-P-V) och pengarnas cirkulation som kapital (P-V-P) synes helt enkelt bestå i en omvändning av processen. Hur kan denna omvändning åstadkomma ett så märkligt resultat?
Än mer: Denna omvändning gäller endast en av de tre i processen engagerade. Som kapitalist köper jag en vara från A och säljer den vidare till B. A och B uppträder rätt och slätt som säljare och köpare av varor. Själv uppträder jag vid köpet från A endast som penningägare och vid försäljningen till B endast som varuägare; men i ingen av dessa transaktioner uppträder jag som kapitalist, som representant för något, som är mer än pengar eller vara. För A började transaktionen med en försäljning, för B med ett inköp. Om från min ståndpunkt en omvändning av formeln V-P-V ägt rum, så är detta inte fallet från deras ståndpunkt. Dessutom kan ingenting hindra A från att utan min förmedling sälja sin vara till B, och i så fall förelåge ingen chans till något som helst mervärde.
Vi antar, att A och B köper, vad de behöver, direkt från varandra. Vad bruksvärdet beträffar, kan bägge tjäna därpå. A kan rentav producera mer av sin speciella vara, än vad B kunde producera på samma tid, och vice versa, varvid bägge skulle vinna. Men det är annorlunda med bytesvärdet. I detta fall blir lika stora värden utbytta, vare sig pengar tjänstgör som förmedlare eller inte.
Ur abstrakt synpunkt, d.v.s. bortsett från alla omständigheter, som inte kan härledas ur den enkla varucirkulationens inneboende lagar, försiggår i denna enkla cirkulation, förutom ett bruksvärdes ersättning med ett annat, endast en formförändring av varan. Samma bytesvärde, samma mängd förkroppsligat samhälleligt arbete förblir i varuägarens hand, antingen i denna varas egen gestalt eller i form av de pengar, som den sålts för, eller i en annan varas gestalt, som inköpts för dessa pengar. Denna formförändring utesluter lika litet en ändring av värdestorleken som växlingen av en fempundsedel i fem sovereigns. Såvitt det endast gäller en formförändring av bytesvärdet, måste ekvivalenter bli utbytta, åtminstone om processen försiggår i sin rena form och under normala förutsättningar. Varor kan försäljas till priser, som ligger över eller under deras värde, men endast genom en kränkning av lagen för varuutbytet. I sin rena och normala form är varuutbytet därför inte något medel för att skapa mervärde. Därifrån härrör alla ekonomers villfarelser, som söker härleda mervärdet ur varuutbytet, som t.ex. Condillac gör.
Men vi antar, att processen inte försiggår under normala förutsättningar och att olika stora värden byts mot varandra. Vi antar t.ex., att varje säljare säljer sin vara till ett pris, som ligger tio procent över dess värde. Ceteris paribus förlorar var och en såsom köpare, vad han har vunnit såsom säljare. Det vore precis samma sak, som om penningvärdet skulle sjunka med 10 procent. Motsatsen, men med samma resultat, skulle bli följden, om alla köpare köpte sina varor 10 procent under deras värde. Vi kommer inte ett tuppfjät närmare lösningen genom att anta, att varje varuägare såsom producent säljer sina varor över deras värde och såsom konsument köper dem över deras värde.
De konsekventa företrädarna för illusionen, att mervärdet härrör ur ett nominellt pristillägg på varorna, förutsätter alltid förekomsten av en klass, som köper utan att någonsin sälja, som konsumerar utan att producera. På detta stadium av vår undersökning är existensen av en sådan klass ännu oförklarlig. Emellertid kan vi anta, att den finns. Varifrån erhåller då denna klass pengar, som den oupphörligt köper för? Uppenbarligen från varuproducenterna på grund av godtyckliga rätts- eller våldsanspråk, utan vederlag. Att en sådan klass köper varor över deras värde, betyder ingenting annat, än att gratis utgivna pengar delvis återfås. På detta sätt har Mindre Asiens städer, när de betalade tribut till romarna, återfått en del av pengarna genom att dra romarna vid näsan i affärslivet; men likväl var det städerna som blev lurade. Detta är alltså ingen metod för att skapa mervärde.
Vi tar ett fall av bedrägeri. A lämnar B ett parti vin till ett värde av 40 p.st. och får i utbyte ett parti spannmål till ett värde av 50 p.st. A har tjänat 10 p.st. och B har förlorat 10 p.st., men bägge har tillsammans 90 p.st. liksom förut. Värde har överförts men inte skapats. Kapitalisterna i ett land kan inte öka sin gemensamma rikedom genom att ömsesidigt lura upp varandra.
Alltså: Om lika värden byts mot varann, uppstår inget mervärde, och om olika stora värden utbytes, uppkommer inte heller något mervärde. Varucirkulationen skapar inte något nytt värde. Detta är orsaken till att de båda äldsta och populäraste formerna av kapital, handelskapital och räntebärande kapital, här förblir fullständigt obeaktade. För att klargöra, att det mervärde som uppkommer i dessa bägge kapitalformer inte är resultatet av rena rama bedrägeriet, behöver vi ett antal mellanled, vilka dock ännu inte föreligger på detta stadium av undersökningen. Längre fram skall vi se, att båda endast är härledda former, och skall också fastställa, varför bägge uppträder historiskt långt före det moderna kapitalet.
Mervärdet kan alltså inte uppkomma ur varucirkulationen. Men kan det uppkomma utanför denna? Utanför varucirkulationen är varuägaren helt enkelt producent av denna vara, vars värde bestämmes av det däri nedlagda egna arbetet, vars storlek mätes enligt en bestämd samhällelig lag. Detta värde kan uttryckas i en viss penningenhet, låt oss säga ett pris av 10 p.st. Men detta pris på 10 p.st. är inte samtidigt ett pris på 11 p.st.; detta i varan nedlagda arbete skapar värde, dock inget värde som förökar sig självt; det kan tillsätta nytt värde till det befintliga, dock endast genom tillsats av nytt arbete. Hur skulle nu varuägaren utanför cirkulationssfären, utan att komma i beröring med andra varuägare, hur skulle han vara i stånd att producera mervärde eller, med andra ord, förvandla varor eller pengar till kapital?
"Kapital kan alltså inte ha sitt ursprung i varucirkulationen, och det kan inte heller uppstå utanför den. Det måste samtidigt uppstå innanför och utanför varucirkulationen ... Penningens förvandling till kapital måste förklaras utifrån varubytets inneboende lagar, så att utbyte av lika stora värden gäller som utgångspunkt. Vår penningägare, som ännu bara står på tröskeln till att bli kapitalist, måste köpa varorna till deras värde och sälja dem till deras värde, och ändå måste han vid processens avslutning få ut mera värde ur cirkulationen, än han kastat in i den. Hans utveckling till verklig kapitalist måste äga rum innanför cirkulationen och ändå inte innanför den. Detta är problemets betingelser. Hic Rhodus, hic salta!"[1053*][CCXLIII*]
Och nu till lösningen:
"Den värdeökning, varigenom pengarna förvandlas till kapital, kan inte försiggå med pengarna själva, ty som köpmedel och betalningsmedel förverkligar de endast priset på varorna, som man köper och betalar med dem. Om de förblir kvar i sin egen form, förstenas de till en fast och oföränderlig värdestorlek. Lika litet kan förändringen hänföras till cirkulationens andra avsnitt, varans försäljning på nytt, ty detta avsnitt förvandlar endast varan från naturalformen tillbaka till penningformen. Förändringen måste alltså ske med den vara, som köptes i cirkulationens första fas, P-V, men inte med dess värde, eftersom det är lika stora värden som bytes mot varandra och varan betalas till sitt värde. Förändringen kan alltså endast bero på varans bruksvärde som sådant, d.v.s. genom att varan förbrukas. För att få ut bytesvärde av en varas förbrukning måste vår penningägare vara så lycklig, att han inom varucirkulationens område, på marknaden, upptäcker en vara, vars själva bruksvärde har den egendomliga beskaffenheten att vara en källa till värde, vars verkliga förbrukning alltså själv är materialisering av arbete och därmed värdeskapande. Och penningägaren påträffar på marknaden en sådan egenartad vara - arbetsförmågan eller arbetskraften.
Med arbetskraft eller arbetsförmåga menar vi sammanfattningen av alla de fysiska och andliga färdigheter, som finns i en levande människas personlighet, och som hon Sätter i rörelse, så ofta hon producerar bruksvärden av ett eller annat slag.
För att penningägaren skall finna arbetskraften som vara på marknaden, måste dock åtskilliga betingelser vara uppfyllda. Varubytet innebär i och för sig inga andra beroendeförhållanden än de som har sitt ursprung i dess egen natur. Under denna förutsättning kan arbetskraften uppträda på marknaden som vara, endast om och emedan dess ägare, den person vars arbetskraft det rör sig om, utbjuder eller säljer den. För att ägaren skall kunna sälja den som vara, måste han kunna förfoga över den, alltså vara fri ägare av sin arbetskraft, herre över sin egen person. Arbetskraftens ägare möter penningägaren på marknaden, och de träder i förhållande till varandra som jämlika varuägare, endast olika i det hänseendet, att den ene är säljare, den andre köpare. ... Om detta förhållande skall fortbestå, kräves, att arbetskraftens ägare alltid säljer den endast för en bestämd tid. Om han säljer den en gång för alla, så säljer han sig själv, förvandlar sig från en fri man till en slav, från en varuägare till en vara. ... Den andra väsentliga betingelsen för att penningägaren skall finna arbetskraften till salu som vara på marknaden, är att dess ägare i stället för att själv kunna sälja varor, i vilka hans arbete är nedlagt, tvärtom är tvungen att utbjuda som vara sin egen arbetskraft, som endast existerar i hans egen levande kropp.
För att en man skall kunna sälja andra varor än sin egen arbetskraft, måste han självfallet äga produktionsmedel, t.ex. råvaror, arbetsverktyg o.s.v. Han kan inte tillverka stövlar utan läder. Han behöver dessutom livsmedel. Ingen ... kan förtära framtidens produkter, alltså inte heller bruksvärden, vilkas produktion ännu inte är fullbordad. Och alldeles som från första dagen, då människan gjorde sin entré på världsscenen, måste hon alltjämt dagligen konsumera, både innan och medan hon producerar. Om produkterna produceras som varor, måste de säljas, sedan de har producerats, och först efter försäljningen kan de tillfredsställa producentens behov. Till produktionstiden måste läggas den tid, som är nödvändig för försäljningen.
För att förvandla pengar till kapital måste penningägaren alltså finna den frie arbetaren på marknaden, fri i dubbel mening, dels på så sätt att han som fri man råder över sin arbetskraft som sin vara, dels i så måtto att han inte har andra varor att sälja, utan är lös och ledig, fri från alla de ting som kan hindra honom att nyttiggöra sin arbetskraft.
Orsaken till att denne frie arbetare möter honom på varumarknaden, intresserar inte penningägaren, ty för honom är arbetsmarknaden endast en särskild avdelning av varumarknaden. Och tillsvidare intresserar den oss lika litet. Vi håller teoretiskt fast vid faktum, liksom penningägaren gör det praktiskt. En sak är dock klar. Naturen frambringar inte å ena sidan penningägare eller varuägare och å andra sidan människor, som endast äger sin egen arbetskraft. Detta förhållande är inget naturhistoriskt förhållande och inte heller ett samhällsförhållande, gemensamt för historiens alla epoker. Uppenbarligen är det själv resultatet av en föregående historisk utveckling, resultatet av många ekonomiska omvälvningar, av en hel rad äldre produktionsformers undergång.
Även de ekonomiska kategorier, som vi tidigare har studerat, bär sin historiska stämpel. I produktens existens som vara döljer sig bestämda historiska förutsättningar. Om produkten skall bli en vara, får den inte tillverkas som ett direkt existensmedel för producenten själv. Om vi vidare hade undersökt, under vilka omständigheter alla eller flertalet arbetsprodukter antar varuform, så hade det visat sig, att detta endast sker på grundval av ett alldeles speciellt produktionssätt, det kapitalistiska. En dylik undersökning låg dock fjärran från vår analys av varan. Varuproduktion och varucirkulation kan förekomma, även om den övervägande delen av produktmassan är avsedd för omedelbar egenförbrukning och inte förvandlas till vara, om den samhälleliga produktionsprocessen alltså inte på långt när i hela sin omfattning behärskas av bytesvärdet. ...
Eller beträffande pengarna, så förutsätter dessa en viss utveckling av varubytet. De speciella penningfunktionerna: den rena varuekvivalenten, cirkulations- eller betalningsmedlen, världspengar och pengar lagrade som skatter, alla tyder, allt efter den ena eller den andra funktionens omfång och relativa övervikt, på högst olika utvecklingsstadier i den samhälleliga produktionsprocessen. Ändock visar erfarenheten, att en relativt svagt utvecklad varucirkulation är tillräcklig för att frambringa alla dessa former. Annorlunda är det med kapitalet. Dess historiska existensvillkor föreligger ingalunda i och med vara- och penningcirkulationen. Det uppkommer endast, där ägaren av produktions- och livsmedel finner den frie arbetaren på marknaden som säljare av sin arbetskraft, och denna enda historiska förutsättning innehåller ett stycke världshistoria. Kapitalet bebådar därför redan från början en ny[CCXLIV*] epok i den samhälleliga produktionsprocessen."[CCXLV*]
Låt oss närmare undersöka denna egendomliga vara: arbetskraften. Liksom alla andra varor har den ett bytesvärde; och liksom för alla andra varor bestämmes detta värde av den arbetstid, som är nödvändig för dess produktion och reproduktion. Arbetskraftens värde är värdet av de existensmedel, som är nödvändiga för att vidmakthålla ägarens normala arbetsduglighet. Dessa existensmedel anpassas efter klimat och andra naturförhållanden liksom också efter en i varje land historiskt utvecklad levnadsstandard. Förhållandena växlar men är för ett bestämt land och för en bestämd epok givna. Här innefattas också existensmedlen för ersättarna för de förbrukade arbetarna, d.v.s. för deras barn, så att denna egendomliga typ av varuägare skall kunna fortbestå. I fråga om kvalificerat arbete ingår också utbildningskostnaderna.
Minimigränsen för arbetskraftens värde är värdet av de fysiskt oumbärliga existensmedlen. Om dessas pris sjunker till detta minimum, så sjunker det under deras värde, då sist och slutligen en normal kvalitet på arbetskraften förutsättes, inte en mindervärdig sådan.
Ur arbetets natur framgår, att arbetskraften förbrukas först efter avslutandet av försäljningen; och i alla länder med kapitalistiskt produktionssätt blir arbetet betalt, först sedan det utförts. Överallt får alltså kapitalisten kredit av arbetaren. Till de praktiska följderna av denna kredit, som arbetarna beviljar, anför herr Marx åtskilliga intressanta exempel ur parlamentsprotokollen; beträffande dessa exempel hänvisar vi till boken själv.
Medelst konsumtion av arbetskraft producerar dess köpare samtidigt varor och mervärde; för att undersöka detta måste vi lämna cirkulationens område och bege oss till produktionsområdet.
Vi fastställer omedelbart, att arbetsprocessen har en dubbelkaraktär. Å ena sidan är den en enkel process för framställning av bruksvärde, och i denna roll kan och måste den vara gemensam för alla historiska former av samhällsexistens. Å andra sidan försiggår den, som redan nämnts, under den kapitalistiska produktionens specifika betingelser. Dessa måste vi nu undersöka.
Arbetsprocessen i det kapitalistiska systemet har två säregenheter. För det första arbetar arbetaren under kapitalistens kontroll, som övervakar att ingenting slösas bort och att endast den samhälleligt nödvändiga arbetsmängden användes för varje enskild produkt. För det andra är produkten kapitalistens egendom, då själva processen försiggår mellan två ting, som tillhör honom: arbetskraften och arbetsmedlen.
Bruksvärdet intresserar kapitalisten, endast i den mån det är en materialisering av bytesvärde och framför allt av mervärde. Hans mål är att producera en vara, vars värde är större än den värdesumma, som han har investerat i dess produktion. Hur skall detta gå till?
Vi tar en godtycklig vara, t.ex. bomullsgarn, och analyserar den arbetsmängd, som är förkroppsligad däri. Vi antar, att det går åt 10 pund bomull för att framställa 10 pund garn till ett värde av 10 sh. (varvid vi bortser från avfallet). Dessutom är vissa arbetsmedel erforderliga: en ångmaskin, kardmaskiner och annat maskineri, kol, smörjmedel etc. För enkelhetens skull betecknar vi allt detta som "spindlar" och antar, att förslitning, bränsle etc., som behövs för framställning av 10 pund garn, representerar 2 sh. Så har vi 10 sh. för bomull + 2 sh. för spindel = 12 sh. Om 12 sh. representerar produkten av 24 arbetstimmar eller två arbetsdagar, då förkroppsligar bomullen och spindeln i garnet två arbetsdagar. Hur mycket blir då tillsatt genom spinningen?
Vi antar, att värdet av arbetskraften belöper sig till 3 sh. om dagen, och att dessa 3 sh. representerar sex timmars arbete. Vidare, att en arbetare behöver sex timmar för att spinna 10 pund garn. I detta fall har produkten genom arbete fått ett tillskott på 3 sh., och värdet av 10 pund garn uppgår till 15 sh. eller 1 sh. 6 pence pr pund.
Denna process är mycket enkel, men genom den skapas inget mervärde. Det är inte heller möjligt, ty i den kapitalistiska produktionen går det inte så enkelt till.
"Låt oss närmare undersöka saken. Arbetskraftens dagsvärde utgjorde 3 shilling, ty en halv arbetsdag var nedlagd däri ... Att en halv dags arbete behövs för att hålla arbetaren vid liv i 24 timmar, hindrar honom inte alls från att arbeta en hel dag. Arbetskraftens värde och det värde den skapar under arbetsprocessen, är alltså två skilda saker. Det var denna värdedifferens kapitalisten hade i sikte, när han köpte arbetskraften. Dess nyttiga egenskap, att tillverka garn eller skor, var endast en conditio sine qua non,[CCXLVI*] eftersom arbetet måste utföras på ett nyttigt sätt för att kunna skapa värde. Men det avgörande var denna varas, arbetskraftens, säregna bruksvärde, att vara en källa till nytt värde och mera värde än den själv innehåller. Detta är den specifika tjänst, som kapitalisten väntar sig av den. Och han handlar därvid i överensstämmelse med varubytets eviga lagar. Strängt taget förverkligar säljaren av arbetskraften dess bytesvärde, alldeles som säljaren av varje annan vara, och avyttrar dess bruksvärde. Han kan inte få det ena utan att lämna ifrån sig det andra. Arbetskraftens bruksvärde, arbetet självt, tillhör lika litet dess försäljare, som den sålda oljans bruksvärde tillhör oljehandlaren. Penningägaren har betalat arbetskraftens dagsvärde, och därför äger han dess förbrukning under en dag, en hel dags arbete. Den omständigheten, att arbetskraftens dagliga underhåll endast kostar en halv arbetsdag, fast arbetskraften kan verka, arbeta en hel dag, alltså det förhållandet, att det värde den skapar, när den användes en hel dag, är dubbelt så stort som dess eget dagsvärde, är en speciell fördel för köparen men alls ingen orätt mot säljaren."
Arbetaren arbetar alltså 12 timmar, spinner 20 pund garn, som representerar 20 sh. bomull, 4 sh. spindlar etc., och hans arbete kostar 3 sh., tillsammans 27 sh. Om 10 pund bomull absorberar 6 arbetstimmar, så har 20 pund bomull förbrukat 12 arbetstimmar, likamed 6 sh.
"I de 20 punden garn är nu 5 arbetsdagar nedlagda, 4 i den förbrukade bomullen och spindelmassan och 1 arbetsdag i själva spinningen. Men värdet av 5 arbetsdagar, uttryckt i pengar, är 30 shilling eller 1 p.st. 10 sh. Detta är alltså priset för de 20 punden garn. Ett pund garn kostar liksom förut 1 shilling 6 pence. Men de varor, som användes i processen, hade ett sammanlagt värde av 27 shilling ... Värdet av produkten har ökats med 1/9 utöver värdet av de förbrukade varorna. 27 sh. har alltså förvandlats till 30 shilling. De har alstrat ett mervärde på 3 shilling. Konststycket har äntligen lyckats. Pengar har förvandlats till kapital.
Alla problemets betingelser är uppfyllda och varubytets lagar inte på något sätt kränkta. Lika värden har bytts mot varandra. Kapitalisten betalade som köpare varje vara till dess värde, bomull, spindelmassa, arbetskraft. Därpå gjorde han, vad alla varuköpare gör: han förbrukade varans bruksvärde. Arbetskraftens konsumtion, som samtidigt var varans produktion, gav till resultat 20 pund garn till ett värde av 30 shilling. Kapitalisten återvänder nu till marknaden och säljer varor, sedan han förut har köpt varor. Han säljer varje pund garn för 1 shilling 6 pence, varken över eller under dess värde. Och dock får han ut 3 shilling mer ur cirkulationen, än han hade satsat. Hela denna utveckling, hans pengars förvandling till kapital, sker innanför cirkulationen och sker inte innanför den. Den sker genom cirkulationens förmedling, emedan den som en förutsättning har inköp av arbetskraft på varumarknaden. Och den sker utanför cirkulationen, eftersom denna endast inleder den värdeskapande process, som äger rum under produktionen. Och sålunda är 'tout pour le mieux dans le meilleur des mondes possibles'."[CCXLVII*]
Från framställningen av hur mervärdet produceras övergår herr Marx till analysen därav. Av det föregående framgår, att endast en del av det i ett produktivt företag satsade kapitalet direkt bidrar till produktion av mervärde, och det är det kapital som investerats för inköp av arbetskraft. Endast denna del producerar nytt värde; det i maskineri, råvaror, kol etc. nedlagda kapitalet uppenbarar sig visserligen på nytt i produktens värde som helhet [pro tanto], det underhålles och reproduceras, men det kan inte bilda något mervärde. Detta föranleder herr Marx att göra en ny indelning av kapitalet: i konstant kapital, som endast reproduceras - den del som nedlagts i maskineri, råmaterial och alla andra för arbetsprocessen nödvändiga hjälpmedel; och i variabelt kapital, som inte endast reproduceras utan samtidigt är en direkt källa till mervärde - den del som lägges ner i inköp av arbetskraft, i löner. Härigenom är klargjort, att det konstanta kapitalet inte direkt bidrar till produktionen av mervärde, hur nödvändigt det än må vara därför; och dessutom har den mängd konstant kapital, som placerats i en produktionsgren, inte det minsta inflytande på den mervärdesmängd,[CCXLVIII*] som produceras i denna bransch. Vid bestämningen av mervärdets kvot kan man därför inte fästa avseende vid det konstanta kapitalet. Denna kan endast bestämmas genom en jämförelse mellan mervärdets storlek och kapitalets storlek, som direkt bidrar till produktion av mervärde, d.v.s. det variabla kapitalets storlek. Herr Marx bestämmer fördenskull mervärdeskvoten helt enkelt som mervärdets förhållande till det variabla kapitalet: Om priset på en dags arbete är 3 sh. och det mervärde som skapas på en dag likaså 3 sh., så uppgår mervärdeskvoten till 100 %. Vilka kuriösa följder det kan leda till, om man, som vanligen sker, betraktar det konstanta kapitalet som den aktiva faktorn vid produktion av mervärde, kan man få ett exempel på genom herr N. W. Senior, denne för sin ekonomiska vetenskap och sin eleganta penna ryktbare professor från Oxford, som kallades till Manchester för att där (av bomullsspinnarna) lära sig politisk ekonomi i stället för att lära ut den i Oxford.[CCXLIX*]
Den arbetstid, under vilken arbetaren reproducerar värdet av sin arbetskraft, kallar herr Marx "nödvändigt arbete"; den tid, som arbetas därutöver, och varvid mervärde produceras, kallar han "merarbete". Nödvändigt arbete och merarbete utgör tillsammans "arbetsdagen".
Under en arbetsdag är den nödvändiga arbetstiden given; men den tid som användes för merarbete är inte fastställd genom några ekonomiska lagar, varför den inom vissa gränser kan vara längre eller kortare. Den kan inte vara likamed noll, ty då bortfaller kapitalistens intresse för att använda arbete. Samtidigt kan arbetsdagens totala längd av fysiologiska skäl inte uppgå till 24 timmar. Mellan en arbetsdag på t.ex. 6 och en på 24 timmar finns ju dock många mellanlägen. Varubytets lagar kräver, att arbetsdagen inte är längre än vad som är förenligt med arbetarens normala förslitning. Men vad innebär normal förslitning? Hur många arbetstimmar pr dag? På denna punkt går meningarna vitt isär mellan kapitalisten och arbetaren, och då ingen högre auktoritet finns, avgöres frågan genom våld. Historien om arbetsdagens normering är historien om en kamp om dess gränser - en kamp mellan kapitalisten och arbetaren, mellan kapitalistklassen och arbetarklassen.
"Kapitalet har, som redan påpekats,[CCL*] inte uppfunnit merarbetet. Överallt där en del av samhället äger monopol på produktionsmedlen, måste arbetaren, fri eller ofri, utöver den för hans eget uppehälle nödvändiga arbetstiden sätta till ett överskott av arbetstid för att producera existensmedel åt produktionsmedlens ägare, antingen denne ägare är en atensk aristokrat, en etruskisk teokrat, en civis romanus,[CCLI*] en normandisk baron, en amerikansk slavägare, en valakisk bojar, en modern storgodsägare eller en kapitalist."[CCLII*]
Emellertid är det klart, att i varje samhällsform, där produktens bruksvärde är viktigare än dess bytesvärde, är merarbetet begränsat till en snävare eller vidare krets av samhälleliga behov; och under dessa omständigheter existerar inte ovillkorligen någon åstundan efter merarbete för dess egen skull. Vi konstaterar, att under den klassiska antiken merarbetet i sin krassaste form, arbetarens arbete till döds, nästan uteslutande förekom i guld- och silvergruvor, där bytesvärdet producerades i sin självständiga form, som pengar.
"Men så snart nationer, vilkas produktion ännu befinner sig på ett lågt utvecklingsstadium som slavarbete, tvångsarbete o.s.v., dras in i en världsmarknad, som behärskas av det kapitalistiska produktionssättet, vilket medför, att produkternas försäljning till utlandet får avgörande betydelse, så utökas slaveriets och livegenskapens elände med det civiliserade överarbetets elände. Därför bevarade negerarbetet i de amerikanska sydstaterna en moderat och patriarkalisk karaktär, så länge produktionen huvudsakligen hade till ändamål att täcka egna behov. Men i och med att bomullsexporten blev ett livsintresse för sydstaterna, blev utplundringen av negrernas arbetskraft - som i vissa fall ledde till full utslitning efter sju år - en faktor i ett beräknat och beräknande system ... På liknande sätt blev det med dagsverksarbetet t.ex. i Donaufurstendömena."[CCLIII*]
Här blir jämförelsen med den kapitalistiska produktionen speciellt intressant, emedan merarbetet har en självständig, för sinnena förnimbar form i dagsverksarbetet på herrgårdarna.
"Låt oss anta, att arbetsdagen består av 6 timmars nödvändigt arbete och 6 timmars merarbete. Då levererar den frie arbetaren varje vecka [6 × 6 eller] 36 timmars merarbete till kapitalisten. Det är detsamma, som om han arbetade 3 dagar i veckan för egen räkning och 3 dagar i Veckan gratis för kapitalisten. Men detta märks inte, ty merarbete och nödvändigt arbete flyter ihop med varandra. Jag kan därför lika gärna säga, att arbetaren varje minut arbetar 30 sekunder åt sig själv och 30 sekunder åt kapitalisten. Helt annorlunda är det med herrgårdsarbetet. Det nödvändiga arbete, som t.ex. den valakiske bonden utför för sitt eget underhåll, är nämligen åtskilt från hans merarbete för bojaren. Det ena arbetet utför han på sin egen åker, det andra på herregodset. Arbetstidens bägge delar existerar alltså självständigt vid sidan av varandra. I herrgårdsarbetets form är merarbetet noga avskilt från det nödvändiga arbetet."[CCLIII*]
Vi måste avstå från att citera ytterligare intressanta exempel ur Donau-furstendömenas samhällshistoria, exempel, varigenom herr Marx bevisar att bojarerna, understödda av den ryska interventionen, är lika skickliga att utsuga merarbete som vilken kapitalistisk företagare som helst. Men vad Règlement organique,[1054*] varigenom den ryske generalen Kisselew gav bojarerna nästan oinskränkt makt över böndernas arbete, uttrycker positivt, det uttrycker de engelska fabrikslagarna[1055*] negativt.
"Genom statlig tvångsbegränsning av arbetsdagen tyglar dessa lagar kapitalets begär efter arbetskraftens omåttliga utsugning, och detta sker i en stat som behärskas av kapitalister och storgodsägare. Bortsett från att arbetarrörelsen med varje dag uppvisade en alltmer hotande tillväxt, dikterades fabriksarbetets begränsning av samma nödvändighet, som ledde till att man spred guano över de engelska åkrarna. Samma blinda rovlystnad, som i det ena fallet hade utarmat jorden, hade i det andra fallet angripit rötterna till nationens livskraft. Periodiska epidemier talade här samma tydliga språk som soldaternas avtagande längd i Tyskland och Frankrike."[CCLIV*]
För att bevisa kapitalets tendens att förlänga arbetsdagen utöver alla rimliga gränser citerar herr Marx utförligt rapporterna från fabriksinspektörerna, från kommissionen för undersökning av barnarbetet, rapporterna om hälsotillståndet och andra parlamentsdokument, och han gör följande sammanfattning:
" 'Vad är en arbetsdag?' Hur lång är den tid, under vilken kapitalet äger rätt att förbruka arbetskraften, vars dagsvärde det betalar? Hur långt kan arbetsdagen förlängas utöver den arbetstid, som är nödvändig för att reproducera arbetskraften? På dessa frågor svarar kapitalet, som vi sett: Arbetsdagen omfattar dagligen 24 hela timmar med avdrag för de få vilostunder, utan vilka arbetskraften inte är i stånd att fortsätta sin funktion. Det är självklart, att arbetaren under hela sin livstid inte är något annat än arbetskraft, att all hans disponibla tid alltså enligt naturens och samhällets lagar är arbetstid och således tillhör kapitalet ... Men i sin omättliga glupskhet, sin varulvsjakt efter merarbete, överskrider kapitalet inte bara de moraliska gränserna utan också arbetsdagens rent fysiska maximalgräns ... Kapitalet frågar inte efter arbetskraftens livslängd ... Den kapitalistiska produktionen ... [åstadkommer att] arbetskraften avtynar, uttömmes och dör i förtid. Den ... förlänger arbetarens produktionstid under en given tidsperiod genom att förkorta hans livstid."[CCLV*]
Men strider inte detta mot kapitalets eget intresse? Måste inte kapitalet i det långa loppet ersätta kostnaderna för denna omåttliga förslitning? Det må rent teoretiskt vara fallet. I praktiken har den organiserade slavhandeln i de inre delarna av Sydstaterna medfört att förslitningen av slavens arbetskraft på sju år upphöjts till en erkänd ekonomisk princip. I praktiken litar den engelske kapitalisten på tillförseln av arbetare från landsbygdsdistrikten.
"Erfarenheten visar i allmänhet kapitalisten en permanent överbefolkning, d.v.s. överbefolkning i förhållande till kapitalets omedelbara värdeökningsbehov, ehuru denna människoström utgöres av förkomna, snabbt bortdöende och försvinnande generationer, vilka så att säga har skördats före mognaden. Den intelligente iakttagaren ser i varje fall, hur hastigt och djupgående den kapitalistiska produktionen, som historiskt sett kan dateras från gårdagen, har angripit folkets krafter vid livsrötterna, hur industribefolkningens degeneration endast fördröjes genom den ständiga tillgången på livskraftiga arbetare från landsbygden, och huru t.o.m. dessa lantliga arbetares livskraft redan börjar försvagas, trots den friska luften och den princip om det naturliga urvalet, som allmänt gör sig gällande bland dem, och som endast gör det möjligt för de livskraftigaste individerna att överleva. Kapitalet, som har så 'goda skäl' att ljuga bort eländet hos den nu levande arbetargenerationen, påverkas i sitt praktiska handlingssätt lika litet av framtidsperspektivet med mänsklighetens förstörelse och en oundviklig avfolkning som av risken för att jorden skulle störta in i solen. Vid varje aktiesvindel vet alla, att ovädret en gång måste bryta lös, men man hoppas att det skall drabba någon annans huvud, sedan man själv uppfångat guldregnet och bragt det i säkerhet. Après nous le déluge![CCLVI*] det är valspråket för varje kapitalist och varje kapitalistnation. Kapitalet är därför fullständigt skoningslöst gentemot arbetarens hälsa och livslängd, när det inte tvingas till hänsyn genom samhällets åtgärder ... Men i det stora hela är allt detta inte heller beroende av den enskilde kapitalistens goda eller onda vilja. Den fria konkurrensen gör den kapitalistiska produktionens inneboende lagar gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten."[CCLVII*]
Fastställandet av normalarbetsdagen är resultatet av en månghundraårig kamp mellan företagare och arbetare. Och det är intressant att iaktta de två motsatta strömningarna i denna kamp. I början hade lagarna till syfte att tvinga arbetarna att arbeta längre; från den första arbetarlagen, utfärdad i Edward III:s 23:e regeringsår (1349), fram till 1700-talet lyckades det aldrig för den härskande klassen att pressa ut största möjliga arbetsmängd ur arbetarna. Men med införandet av ångmaskiner och modernt maskineri vände sig bladet. När kvinno- och barnarbetet infördes, kullkastades alla traditionella skrankor för arbetstiden så fort, att det 19:e århundradet inleddes med ett system av överarbete, som saknar motstycke i världshistorien och som redan 1802 framtvingade lagstiftning om begränsning av arbetstiden. Herr Marx ger en omfattande översikt av den engelska fabrikslagstiftningens historia fram till fabrikslagen av 1867[1056*] och kommer fram till dessa slutsatser:
1. Maskineri och ånga leder till överarbete, i första hand i de industrigrenar, i vilka de utnyttjas, och lagliga begränsningar blir därför först införda i dessa branscher. För den närmast följande tiden konstaterar vi dock, att systemet med överarbete breder ut sig till nästan alla områden, t.o.m. till sådana där inga maskiner användes eller där de primitivaste produktionsmetoder fortlever (se rapporterna från kommissionen för undersökning av barnarbetet).
2. Med införandet av kvinno- och barnarbetet i fabrikerna förlorar den enskilde "frie" arbetaren sin motståndskraft mot kapitalets övergrepp och måste kapitulera utan villkor. Det tvingar honom till gemensamt motstånd; kampen klass mot klass, förenade arbetare mot förenade kapitalister börjar.
När vi nu återvänder till det moment, där vi antog, att vår "frie" och "likställde" arbetare skriver kontrakt med kapitalisten, konstaterar vi, att mycket har ändrats väsentligt i produktionsprocessen. Detta kontrakt är från arbetarens sida inget fritt kontrakt. Den dagliga tid, för vilken det står honom fritt att sälja sin arbetskraft, är den tid, för vilken han är tvungen att sälja den; och endast en samlad opposition från arbetarnas sida kan framtvinga utfärdandet av statslagar, som hindrar dem själva från att genom "frivilliga" kontrakt sälja sig och sina barn till död och slaveri.
"I stället för den fina listan över 'omistliga människorättigheter' kommer den lagligen begränsade arbetsdagens anspråkslösa Magna charta."[CCLVIII*]
Därnäst skall vi analysera mervärdets kvot och dess förhållande till mängden producerat mervärde. Liksom förut antar vi i denna undersökning, att arbetskraftens värde är en given, konstant storhet.
Under denna förutsättning bestämmer kvoten samtidigt mängden av det mervärde, som den enskilde arbetaren levererar till kapitalisten under en viss bestämd tid. Om vår arbetskrafts dagsvärde uppgår till 3 sh., vilket representerar 6 arbetstimmar, och mervärdekvoten är 100 %, så producerar det variabla kapitalet på 3 sh. dagligen ett mervärde på 3 sh., eller arbetaren levererar dagligen 6 timmars merarbete.
Då det variabla kapitalet är penninguttrycket för värdet av alla av en kapitalist samtidigt använda arbetskrafter, så erhåller man mängden av det mervärde, som dessa arbetskrafter producerar, genom att multiplicera det variabla kapitalet med mervärdekvoten; med andra ord, mängden bestämmes genom förhållandet mellan antalet samtidigt sysselsatta arbetskrafter och exploateringsgraden. Bägge faktorerna kan förändras, så att den enas minskning kan ersättas genom den andras ökning. Ett variabelt kapitel, som erfordras för användning av 100 arbetare vid en mervärdekvot av 50 % (t.ex. 3 timmars dagligt merarbete), kan inte producera större mervärde än hälften av detta variabla kapital, som 50 arbetare vid en mervärdekvot av 100 % (t.ex. 6 timmars dagligt merarbete) använder. Så kan under vissa omständigheter och inom vissa gränser den tillförsel av arbete, som står till kapitalets förfogande, bli oberoende av den för tillfället rådande tillförseln av arbetare.
Denna ökning av mervärdet genom ökning av dess kvot har dock sina absoluta gränser. Vilket värde arbetskraften än må ha, om den representerar två eller tio timmars nödvändig arbetstid, så kan totalvärdet, som en arbetare dag för dag producerar, aldrig uppnå det värde, vari 24 arbetstimmar förkroppsligas. För att erhålla samma mängd mervärde kan man endast ersätta det variabla kapitalet inom dessa gränser genom förlängning av arbetsdagen. Detta blir viktigt senare, när det gäller att förklara åtskilliga företeelser, som uppkommer ur kapitalets två motstridiga tendenser: 1. att reducera det sysselsatta arbetarantalet, d.v.s. minska det variabla kapitalet, och 2. ändå producera största möjliga mängd merarbete.
Vidare:
"Vid givet värde och lika exploateringsgrad av arbetskraften förhåller sig de av olika kapital producerade mängderna värde och mervärde direkt som storleken av dessa kapitals variabla beståndsdelar ... Denna lag motsäger uppenbarligen all erfarenhet, som grundas på omedelbar iakttagelse. Var och en vet, att en bomullsfabrikant som beräknar sin profit i procent av totalkapitalet, använder relativt mycket konstant och litet variabelt kapital, och att han dock inte får mindre profit eller mindre mervärde än en bagarmästare, som använder relativt mycket variabelt och litet konstant kapital. För att förklara denna skenbara motsägelse behöver man många mellanled, liksom man i den elementära algebran måste införa många mellanled för att visa, att 0/0 kan representera en verklig storhet."[CCLIX*]
För ett givet land och en arbetsdag med given längd kan mervärdet endast ökas genom ökning av arbetarantalet, d.v.s. befolkningen; denna ökning bildar den matematiska gränsen för produktion av mervärde medelst detta lands totalkapital. Om å andra sidan arbetarantalet är givet, bildas denna gräns genom en maximal förlängning av arbetsdagen. Senare skall vi se, att denna lag endast gäller för den hittills analyserade formen av mervärde.
På detta stadium av vår undersökning konstaterar vi, att inte varje penningsumma kan förvandlas till kapital; att ett bestämt minimum existerar: kostnaden för en enda arbetskraft och de arbetsmedel, som är nödvändiga för att sätta den i rörelse. Om vi antar, att mervärdekvoten uppgår till 50 %, så måste vår blivande kapitalist sysselsätta två arbetare för att själv kunna leva som en arbetare. Därvid kunde han ändå inte spara något, men den kapitalistiska produktionens syfte är inte endast vidmakthållande utan också i första hand ökning av rikedomen.
"Endast för att kunna leva dubbelt så gott som en vanlig arbetare och samtidigt förvandla hälften av det producerade mervärdet till kapital måste han 8-dubbla antalet arbetare liksom även minimum av det satsade kapitalet. Visserligen kan han själv direkt lägga hand vid produktionsprocessen på samma sätt som arbetarna, men då är han bara ett mellanting mellan kapitalist och arbetare, en "småföretagare". Så snart den kapitalistiska produktionen nått en viss utvecklingsgrad, är det nödvändigt, att kapitalisten kan använda hela den tid han fungerar som kapitalist för att tillägna sig och därmed också kontrollera främmande arbete samt försälja detta arbetes produkter. Hantverksmästarens förvandling till kapitalist sökte medeltidens skråväsen förhindra genom drastiska inskränkningar i det arbetarantal, som en enskild mästare fick sysselsätta. Penning- och varuägaren förvandlas verkligen till kapitalist, först då den i produktionen satsade minimisumman ligger högt över det medeltida maximum. Här, liksom i naturvetenskapen, hävdar den av Hegel i hans 'Logik' upptäckta lagen sin riktighet, att rent kvantitativa förändringar på en viss punkt slår om i kvalitativa olikheter."[CCLX*]
Det minimum av värdesumma, som erfordras för att förvandla en penning- eller varuägare till kapitalist, varierar på olika utvecklingsstadier i den kapitalistiska produktionen och på ett visst utvecklingsstadium för olika affärsbranscher.
Under den här ovan utförligt behandlade produktionsprocessen har förhållandet mellan kapitalist och arbetare väsentligt förändrats. I första hand har kapitalet utvecklats till ett kommando över arbetet, d.v.s. över arbetaren själv. Det personifierade kapitalet, kapitalisten, övervakar att arbetaren utför sitt arbete regelbundet, omsorgsfullt och med vederbörlig intensitet.
"Kapitalet utvecklades vidare till ett tvångsförhållande, som tvingar arbetarklassen att utföra mera arbete, än dess egna anspråkslösa livsbehov nödvändiggör. Som förlagsman av andras arbetsamhet, som utsugare av merarbete och exploatör av arbetskraft överträffar det ifråga om energi, hänsynslöshet och driftighet alla tidigare produktionssystem, som baserats på direkt tvångsförhållande.
Kapitalet börjar med att lägga under sig arbetet med de tekniska betingelser, som historiskt föreligger. Produktionssättet förändras därför inte omedelbart. Produktionen av mervärde i den hittills behandlade formen, genom enkel förlängning av arbetsdagen, framträdde därför oberoende av varje förändring i själva produktionssättet. Den var inte mindre verksam i det gammalmodiga bageriet än i det moderna bomullsspinneriet.
När produktionsprocessen ses som en arbetsprocess, betraktar inte arbetaren produktionsmedlen som kapital utan som medel och material för sin egen ändamålsenliga, produktiva verksamhet. I ett garveri behandlar han t.ex. hudarna endast som sina arbetsföremål. Det är inte för kapitalisten han garvar dem. Saken blir helt annorlunda, så snart vi betraktar produktionsprocessen som en värdeskapande process. Produktionsmedlen förvandlas då genast till medel att insuga främmande arbete. Det är inte längre arbetaren, som använder produktionsmedlen, utan det är tvärtom produktionsmedlen, som använder arbetaren. I stället för att förbrukas av honom som materiella beståndsdelar i hans produktiva verksamhet förbrukar de honom som ett jäsämne i sin egen livsprocess, och kapitalets livsprocess består endast i dess verksamhet som självförökande värde. Smältugnar och fabrikslokaler, som vilar under natten och inte insuger något levande arbete, är 'ren förlust' för kapitalisten. Därför innebär smältugnar och fabrikslokaler ett 'anspråk på nattarbete' av arbetskrafterna." (Se "Rapporter från Kommissionen för undersökning av barnarbetet", 4:e rapporten, 1865, sid. 79-85.) "Förvandlingen av pengarna till objektiva faktorer i produktionsprocessen, till produktionsmedel, förvandlar dessa till rättsanspråk och tvångskrav på främmande arbete och merarbete."[CCLXI*]
Det finns dock även andra former av mervärde. När den yttersta gränsen för arbetsdagen är uppnådd, återstår för kapitalisten ännu ett annat medel att öka merarbetet: genom stegring av arbetets produktivkraft, genom därav följande sänkning av arbetskraftens värde och förkortning av den nödvändiga arbetstiden. Denna form av mervärde skall undersökas i en följande artikel.[1057*]
Samuel Moore[1050*]
[...] Värde. Enligt herr Wagner är Marx' värdeteori "hörnstenen i hans socialistiska system" (s. 45). Då jag aldrig har uppställt något "socialistiskt system", så är detta ett utslag av fantasi hos Wagner, Schäffle, och vad de alla heter [e tutti quanti]. Vidare: varefter[CCLXIII*] Marx "finner det av honom ensam här åsyftade bytesvärdets gemensamma samhälleliga substans i arbetet, bytesvärdets storleksmått i den samhälleligt nödvändiga arbetstiden etc."
Jag talar ingenstans om "bytesvärdets gemensamma samhälleliga substans", säger tvärtom, att bytesvärdena (bytesvärdet existerar endast i minst 2 exemplar) uttrycker något för dem gemensamt, vilket är "helt oberoende av deras bruksvärde (d.v.s. här deras naturalform)", nämligen "värdet", och jag säger [i första bandet av "Kapitalet"]:
"Det gemensamma, som framträder i utbytesförhållandet eller i varans bytesvärde, är alltså dess värde. Undersökningens fortgång skall föra oss tillbaka till bytesvärdet såsom värdets nödvändiga uttryckssätt eller manifestationsform; men först och främst är dock värdet att betrakta oberoende av denna form."[CCLXIV*]
Jag säger alltså inte, att "bytesvärdets gemensamma samhälleliga substans" skulle vara "arbetet"; och då jag utförligt i ett särskilt avsnitt behandlar värdeformen, d.v.s. bytesvärdets utveckling, så vore det väl egendomligt, om jag skulle reducera denna "form" av "gemensam samhällelig substans" till arbete. Dessutom glömmer herr Wagner, att varken "värdet" eller "bytesvärdet" är subjekt hos mig, utan det är varan.
Vidare: "Denna [marxska] teori är dock inte så mycket en allmän värdeteori som en kostnadsteori med anknytning till Ricardo" (ibid.) Herr Wagner hade kunnat lära känna differensen mellan mig och Ricardo både genom "Kapitalet" och genom Siebers skrift (om han kunde ryska) och sett, att Ricardo i själva verket endast behandlar arbetet som en måttstock för värdets storlek och just därför inte finner något samband mellan sin värdeteori och penningens väsen.
När denne herr Wagner säger, att detta är "ingen allmän värdeteori", så har han på sätt och vis alldeles rätt, eftersom han med allmän värdeteori menar funderingarna över ordet "värde", som också gör honom benägen att stanna kvar i den tysk-traditionella professorsförvirringen om "bruksvärde" och "värde", där båda har ordet "värde" gemensamt. Men när han vidare säger, att det skulle vara en "kostnadsteori", så utmynnar detta i en tavtologi. I den mån varorna representerar värde, [d.v.s.] endast något samhälleligt, mänskligt[CCLXV*] arbete, och i den mån nämligen en varas värdestorlek enligt mig bestämmes genom storleken av den däri befintliga etc. arbetstiden, alltså genom den normala arbetsmängd, som produktionen av ett föremål kostar o.s.v.,[CCLXVI*] och Herr Wagner bevisar motsatsen genom att försäkra, att denna etc. värdeteori inte skulle vara "den allmänna", emedan detta inte stämmer med herr Wagners åsikt om "den allmänna värdeteorin". Eller han säger något osant: Ricardo (efter Smith) blandar ihop värde och produktionskostnad; redan i "Till kritiken av den politiska ekonomin" och likaså i fotnoter till "Kapitalet" har jag uttryckligen påpekat, att värde och produktionspris (som endast uttrycker produktionskostnaden i pengar) inte sammanfaller. Varför inte? har jag inte talat om för herr Wagner.
Dessutom "går" jag "godtyckligt till väga", emedan jag "återför denna kostnad på den i inskränkt mening så kallade arbetsprestationen. Detta kräver ändå först en bevisföring, som hittills saknas, nämligen att produktionsprocessen skulle vara möjlig utan förmedling av det kapital, som bildas och utnyttjas genom privatkapitalisternas verksamhet." (s. 45).
I stället för att påbörda mig dylika framtidsbevis borde tvärtom herr Wagner först ha kunnat påvisa, att en samhällelig produktionsprocess - för att inte tala om produktionsprocess överhuvud - inte existerar i det stora antal samhällen, vilka fanns före privatkapitalisternas framträdande (fornindiska kommuner, sydslaviska familjesamhällen etc.). Dessutom kunde Wagner bara säga: arbetarklassens exploatering genom kapitalistklassen, kort sagt, den kapitalistiska produktionens karaktär, såsom Marx skildrar den, är riktig, men han tar miste, när han betraktar denna hushållningsform som övergående, under det att Aristoteles tvärtom begick det misstaget att betrakta slaverisystemet som något inte övergående [nicht transitorisch].
"Så länge ett dylikt bevis inte har presterats (med andra ord, så länge den kapitalistiska ekonomin existerar), så är i själva verket också" (och här sticker klumpfoten och åsneöronen fram) "kapitalvinsten ett av värdets 'konstitutiva' element, inte enligt den socialistiska uppfattningen bara ett avdrag eller 'rov' från arbetaren." (45, 46).
Vad ett "avdrag från arbetaren" är, avdrag av hans hud etc., framgår inte. Nu är i min "beskrivning i själva verket också kapitalvinsten" inte "bara ett avdrag eller 'rov' från arbetaren". Jag skildrar tvärtom kapitalisten som en nödvändig funktionär i den kapitalistiska produktionen och påvisar mycket utförligt, att han inte endast "drar av" eller "rövar", utan att han framtvingar produktionen av mervärde, alltså först hjälper till att skapa det som skall dras av. Vidare påvisar jag utförligt, att t.o.m. i varuutbytet endast ekvivalenter utbytes, och att kapitalisten - så snart han betalar arbetaren det verkliga värdet av hans arbetskraft - med full rätt, d.v.s. den rätt, som motsvarar detta produktionssätt, utvinner mervärde. Men allt detta gör inte "kapitalvinsten" till ett "konstitutivt" element hos värdet. Det visar endast, att genom kapitalistens insats inte en enda gnutta "konstituerat" värde nedlagts däri, som han "lagligen" kan tillägna sig, d.v.s. utan att överträda den rätt, som motsvarar varubytet.
"Denna teori tar alltför ensidigt hänsyn till detta enda värdebestämmande moment", (1. Tavtologi. Teorin är falsk, emedan Wagner har en "allmän värdeteori", som den inte stämmer med, och hans "värde" bestämmes därför genom "bruksvärdet", vilket i synnerhet professorslönerna bevisar; 2. Hr Wagner smusslar in värdet av det förhandenvarande "marknadspriset" eller det från detta avvikande varupriset, som är något helt annat än värdet.) "kostnaderna, inte det andra, användbarheten, nyttan, behovsmomentet." (D.v.s. teorin blandar inte ihop "värde" och bruksvärde, vilket ju är den borne Konfysius Wagners önskedröm.) "Den motsvarar varken bildandet av bytesvärde i nutidens varubyte"[CCLXVII*] (han menar prisbildningen, som absolut inte ändrar någonting i värdebestämningen: för övrigt förekommer säkerligen [certainly] bildandet av bytesvärde i nutida varubyte, såsom varje börsjobbare, varuförfalskare o.s.v. vet, vilka inte har något gemensamt med värdebildandet men har skarp blick för värden, som "bildats"; dessutom utgår jag vid bestämningen av arbetskraftens värde från att dess värde verkligen är betalt, något som faktiskt inte är fallet. I "Kapitalismen etc." anser herr Schäffle, att det skulle vara "ädelmodigt" eller något liknande. Han menar endast ett vetenskapligt nödvändigt förfarande.) "eller såsom Schäffle i 'Kvintessensen' och speciellt i 'Samhällskroppen' påvisar så förträffligt och förmodligen slutgiltigt (!) inte med[CCLXVIII*] förhållandena, som de måste gestalta sig i den marxska hypotetiska socialstaten." (Alltså, den socialstat, som herr Schäffle var nog hygglig att "gestalta" för min räkning, den förvandlas nu till "den marxska" - inte den i Schäffles hypotes åt Marx insmugglade - "socialstaten".) "På ett slående sätt kan det i synnerhet påvisas i exemplet med spannmålen m.m. dyl., där bytesvärdet på grund av de växlande skördarnas inflytande vid tämligen lika behov även i ett system med 'socialtariffer' nödvändigtvis måste regleras annorlunda än endast enligt kostnaderna." Så många ord, så många dumheter. För det första har jag ingenstans talat om 'socialtariffer', och vid undersökningen av värdet har jag sysslat med borgerliga förhållanden och inte tillämpat denna värdeteori på den 'socialstat', som inte ens har konstruerats av mig utan av herr Schäffle åt mig. För det andra: om vid missväxt spannmålspriset stiger, så stiger först och främst dess [skördens] värde, emedan en given arbetsmängd är realiserad i en mindre produkt; vidare stiger dess försäljningspris i ännu högre grad. Vad har detta med min teori om värdet att göra? Just så mycket som spannmålen[CCLXIX*] säljes över sitt värde, just så mycket under sitt värde säljes andra varor, det må vara i naturaform eller penningform, och detta t.o.m. när deras eget penningpris inte faller. Värdesumman förblir densamma, även om uttrycket för hela denna värdesumma i pengar hade ökat, alltså "bytesvärdets" summa enligt herr Wagner hade stigit. Detta är fallet, om vi antar, att prisfallet i summan av andra varor inte täcker övervärdespriset (prisöverskottet) på spannmål. Men i detta fall har penningens bytesvärde i lika hög grad [pro tanto] fallit under sitt värde; värdesumman av alla varor förblir inte endast densamma, den förblir rentav densamma uttryckt i pengar, om pengarna medräknas bland varorna. Vidare: spannmålens prisstegring utöver den av missväxten orsakade värdestegringen blir sannolikt mindre i "socialstaten" än med det nutida spannmålsockrandet. Men då kommer "socialstaten" redan från början att inrätta produktionen på ett sådant sätt, att den årliga spannmålstillgången endast i ringa omfattning blir beroende av väderleksförhållandena. Produktionens omfång - tillgången - och förbrukningssidan blir rationellt reglerade. Slutligen: vad skall 'socialtariffen', förutsatt att Schäffles fantasier därom blir förverkligade, kunna bevisa för eller mot min teori om värdet? Lika litet som de tvångsåtgärder, som vidtas vid livsmedelsbrist ombord på ett fartyg eller i en fästning eller under franska revolutionen etc., och som inte frågar efter värdet. Och så förskräckligt, att 'socialstaten' skulle kunna kränka den "kapitalistiska[CCLXX*] statens" värdelagar, alltså även värdeteorin! Ingenting annat än barnsliga dumheter!
Samme Wagner citerar med välbehag Rau:
"För att undvika missförstånd är det nödvändigt att fastställa, vad som menas med värde rätt och slätt, och i det tyska språkbruket är det lämpligt att härvid välja bruksvärdet" (s. 46).
[...] Ytterligare härledning av värdebegreppet:
Subjektivt och objektivt värde. Subjektivt: och i vidaste mening nyttighetens värde = betydelse som
"tillmätes nyttigheten på grund av dess nytta ... ingen egenskap hos tingen i sig, även om det (värdet) objektivt har ett tings nytta som förutsättning" (alltså har det 'objektiva värdet' som förutsättning) ... "I objektiv mening förstår man med 'värde', 'värden' då också de värdebesittande nyttigheter, där" (!) "nyttighet och värde, nyttigheter och värden i huvudsak blir identiska begrepp." (46, 47).
Sedan Wagner helt enkelt har utnämnt det som vanligen kallas "bruksvärde" till "värdet i allmänhet", till "värdebegreppet", kan han absolut inte undgå att erinra sig, att "det sålunda" (så! så!) "härledda" (!) "värdet är bruksvärdet". Sedan han först har utnämnt "bruksvärdet" till "värdebegrepp" i allmänhet, till "värde rätt och slätt", upptäcker han efteråt, att han bara har svamlat om "bruksvärdet", alltså "härlett" detta, eftersom numera svammel och härledning "i huvudsak" är identiska tankeoperationer. Men i denna situation får vi veta, vilket subjektivt samband det har med Wagners o.s.v. hittillsvarande "objektiva" begreppsförvirring. Han avslöjar nämligen en hemlighet för oss. Rodbertus hade skrivit ett brev till honom, som finns att läsa i Tübinger Zeitschrift 1878, där han (Rodbertus) i detalj hade klargjort, varför "det bara finns ett slags värde", bruksvärdet. "Jag" (Wagner) "har anslutit mig till denna mening, vars betydelse jag betonade redan i första upplagan." Om det, som Rodbertus säger, säger Wagner:
"Det är alldeles riktigt och nödvändigt med en ändring i den sedvanliga ologiska 'indelningen' av 'värdet' i bruksvärde och bytesvärde, som jag också hade företagit redan i första upplagan, § 3." (48, not 4).
Och samme Wagner inrangerar mig bland de människor (s. 49, not), enligt vilka "bruksvärdet" helt skall "avlägsnas ur vetenskapen".
Allt detta är "svammel". Framförallt [de prime abord] utgår jag inte från "begreppen", alltså inte heller från "värdebegreppet" och har alltså inte på något sätt "indelat" detta. Vad jag utgår ifrån, är den enklaste samhälleliga form, vari arbetsprodukten visar sig i det nutida samhället, och denna form är "varan". Den analyserar jag, och detta först och främst i den form vari den framträder. Jag finner då, att den å ena sidan i sin naturaform är ett bruksföremål, med andra ord [alias] ett bruksvärde, å andra sidan bärare av bytesvärde och från denna synpunkt själv ett "bytesvärde". En ytterligare analys av det sistnämnda visar mig, att bytesvärdet endast är en "uppenbarelseform", ett självständigt manifestationssätt för det i varan befintliga värdet, och då tar jag itu med att analysera det sistnämnda. Det heter därför uttryckligen i 1:a kap. avd. A4 ("Den enkla värdeformen i dess helhet"):
"När det i början av detta kapitel efter gängse maner hette: varan är ett bruksvärde och ett bytesvärde, så var detta strängt taget falskt. Varan är bruksvärde eller bruksföremål och 'värde'. Den gestaltar sig såsom detta dubbla, som den är, så snart dess värde får en egen, från dess naturalform skild form, bytesvärdets etc."
Jag indelar alltså inte värdet i bruksvärde och bytesvärde som motsatser, i vilka det abstrakta "värdet" sönderdelas, utan arbetsproduktens konkreta samhälleliga gestalt, "varan", är å ena sidan bruksvärde och å andra sidan "värde", inte bytesvärde, då denna blotta uppenbarelseform inte utgör dess eget innehåll.
För det andra: Endast en mörkman [vir obscurus], som inte förstått ett ord av "Kapitalet", kan dra denna slutsats: Emedan Marx i en not till första upplagan av "Kapitalet" förkastar alla tyska professorliga dumheter om "bruksvärde" i allmänhet och hänvisar läsare, som vill veta något om det verkliga bruksvärdet, till "Handledning i varukunskap"[CCLXXI*] - därför spelar bruksvärdet ingen roll för honom. Det spelar givetvis inte den roll, som dess motsats, värdet spelar, som det inte har något annat gemensamt med, än att "värde" förekommer i namnet "bruksvärde". Wagner hade lika väl kunnat säga, att "bytesvärdet" blir åsidosatt av mig, emedan det bara är en uppenbarelseform av värdet men inte är "värdet", ty för mig är en varas "värde" varken dess bruksvärde eller dess bytesvärde.
Om man skall analysera "varan" - den enklaste ekonomiska konkreta företeelsen - måste man bortse från alla faktorer, som inte har något att skaffa med det objekt som skall analyseras. Vad som är att säga om varan, i den mån den har bruksvärde, har jag emellertid sagt på några rader, men därvid å andra sidan betonat den karakteristiska form, i vilken här bruksvärdet - arbetsprodukten - framträder, nämligen:
"Ett ting[CCLXXII*] kan vara nyttigt och en produkt av mänskligt arbete utan att därigenom bli en vara. Den som med sin produkt tillfredsställer sitt eget behov, skapar visserligen bruksvärde men ingen vara. För att producera varor är det inte nog att producera bruksvärde; man måste producera bruksvärde för andra, samhälleligt bruksvärde."[CCLXXIII*]
(Detta är underlaget för Rodbertus' "samhälleliga bruksvärde".) Därmed äger bruksvärdet[CCLXXIV*] självt - som "varans" bruksvärde - en historiskt-säregen karaktär. I primitiva samhällen, där t.ex. livsmedel produceras och fördelas kollektivt bland samhällsmedlemmarna, tillgodoser den gemensamma produkten direkt varje samhällsmedlems och varje producents livsbehov, och produktens och bruksvärdets samhälleliga karaktär ligger här i dess gemensamma karaktär. (Herr Rodbertus däremot förvandlar det "samhälleliga bruksvärdet" i varan till "samhälleligt bruksvärde" rätt och slätt, vilket är löst prat.)
Som framgår av ovanstående, vore det rent nonsens att till analysen av varan - emedan den framträder å ena sidan som bruksvärde eller nyttighet, å andra sidan som "värde" - i detta sammanhang "anknyta" diverse banala reflektioner om bruksvärden eller nyttigheter, begrepp som inte har med varuvärlden att göra, såsom "statliga nyttigheter", "kommunala nyttigheter" etc., som Wagner och tyska professorer i allmänhet [in general] gör, eller funderingar om nyttigheter om "hälsa" etc. Där staten själv är kapitalistisk producent, som vid exploatering av gruvor, skogar etc., är dess produkter "varor" och har därför samma speciella karaktär som alla andra varor. Å andra sidan har mörkmannen [vir obscurus] förbisett, att jag redan i analysen av varan inte nöjer mig med den dubbelgestalt, som den uppträder i, utan genast går vidare; att i denna varans dubbeltillvaro den tvåfaldiga karaktären hos det arbete, som varan är en produkt av: dels det nyttiga arbetet, d.v.s. arbetenas konkreta karaktär, som skapar bruksvärden, och dels det abstrakta arbetet, arbetet som förbrukning av arbetskraft, oavsett på vilket "nyttigt" sätt det förbrukas (varav framställningen av produktionsprocessen senare beror). Vidare: att i utvecklingen av varans värdeform, i sista hand dess penningform, alltså penningen, en varas värde uttryckes i en annan varas bruksvärde, d.v.s. i en annan varas naturalform. Vidare: att själva mervärdet härledes ur ett "specifikt" och enbart arbetskraften tillkommande bruksvärde etc., etc., att alltså bruksvärdet för mig spelar en helt annan och viktigare roll än i den hittillsvarande ekonomin, men att det, väl att märka [nota-bene], endast kommer i fråga, där sådana slutsatser framkommer ur analysen av en given ekonomisk företeelse, inte ur ett pratande hit och dit om begreppen eller orden "bruksvärde" och "värde".
Däremot anknytes vid analysen av varan, inte heller vad beträffar dess "bruksvärde", omedelbart "Kapitalets" definitioner, som ju måste vara rent nonsens, så länge vi ännu står kvar vid analysen av varans element. Vad som emellertid chockerar [ennuyiert] herr Wagner i min framställning, det är, att jag inte gör honom den tjänsten att följa den tysk-patriotiska professors-"ambitionen" att blanda ihop bruksvärde och värde. Även om det tyska samhället är efter sin tid [post festum], så har det dock så småningom åtminstone i väsentliga delar nått fram från den feodala naturahushållningen till kapitalistisk hushållning, men professorerna står naturligtvis som vanligt kvar med ena foten i den gamla skiten. Från godsägarnas livegna har de förvandlats till statens, vanligen [vulgo] regeringens, livegna. Därför säger också vår mörkman [vir obscurus], som inte ens har märkt, att min analytiska metod, som inte utgår från människan utan från de ekonomiskt givna samhällsperioderna, inte har något gemensamt med de tyska professorernas begreppsanknytningsmetoder ("med ord kan mänskor duellera / men även läror konstruera"[CCLXXV*]) - alltså säger han:
"I överensstämmelse med Rodbertus' och även med Schäffles uppfattning framhåller jag alla varors bruksvärdes-karaktär och betonar bruksvärdesberäkningen, så mycket mer som bytesvärdesberäkningen på många av de viktigaste ekonomiska områdena faktiskt är oanvändbar" (vem tvingar honom att använda den? följaktligen känner han sig som statstjänare förpliktad att blanda ihop bruksvärde och värde!), "inte på staten och dess prestationer och inte heller på andra kollektiva ekonomiska förhållanden." (s. 49, not).
(Detta påminner om de gamla kemisterna före den kemiska vetenskapens tid: emedan smör av komjölk, som i vardagslag helt enkelt (enligt nordisk sedvänja) kallades smör,[CCLXXVI*] har en mjuk struktur, kallade de klorider, zinksalva, antimonsalva etc. för smörsafter [Buttersäfte], fasthöll alltså - för att använda vir obscurus' språk - vid smör-karaktären hos alla klorider, zink- och antimonföreningar.) Detta svammel ger följande resultat: Emedan vissa nyttigheter, i synnerhet staten (en nyttighet!) och dess "prestationer" (i synnerhet prestationerna från dess professorer i politisk ekonomi) inte är några "varor", så måste de i själva "varorna" befintliga motsatta egenskaperna (vilka också uttryckligen framträder i arbetsproduktens varuform) blandas med varandra! För Wagner & consortes blir det i övrigt svårt att hävda, att de vinner mera, om deras "prestationer" värderas efter sitt "bruksvärde", efter sin sakliga "halt", än om de "uppskattas" enligt deras "lön" (bestämd efter "socialtaxa", som Wagner uttrycker det), d.v.s. efter deras betalning.[CCLXXVII*]
(Det enda, som tydligen ligger till grund för den tyska galenskapen, är att orden värde [Wert] eller värdighet [Würde] språkligt användes först om de direkt nyttiga tingen, som länge existerade t.o.m. som "arbetsprodukter", innan de ännu hade blivit varor. Men detta har precis lika mycket att göra med den vetenskapliga bestämningen av "varuvärdet" som det förhållandet, att ordet salt i forntiden i första hand användes om koksalt, och emedan också socker etc. alltsedan Plinius får figurera som saltarter (i själva verket [indeed] alla färglösa fasta kroppar, lösliga i vatten och med egendomlig smak), omfattar den kemiska kategorin "salt" socker etc.)
Så kommer vi till vir obscurus' sagesman, till Rodbertus (vars uppsats i Tübinger Zeitschrift vi skall studera). Det som vir obscurus citerar från Rodbertus, är följande:
I texten s. 48: "Det finns bara ett slags värde, och det är bruksvärdet. Detta är antingen individuellt bruksvärde eller socialt bruksvärde. Det första står i förhållande till individen och hans behov utan varje hänsynstagande till någon social organisation." (Redan detta är galenskap.) (Jfr "Kapitalet", kap. 5: 2, där det säges: att arbetsprocessen som ändamålsenlig verksamhet för framställning av bruksvärden etc. "snarast är gemensam för alla mänskliga samhällsformer" och "oberoende av det mänskliga livets utformning".) (För det första står inte individen i förhållande till ordet "bruksvärde" utan till konkreta bruksvärden, och vilka av dessa, som står i förhållande till honom (hos dessa människor "står" allting i förhållande till något; allting står i givakt), det beror helt och hållet på den samhälleliga produktionsprocessens stadium, motsvarar alltså inte heller "någon social organisation". Men om Rodbertus endast vill kläcka fram den plattityden, att bruksvärdet, som verkligen såsom bruksföremål står i förhållande till honom, så är det en banal tavtologi eller också falskt, att nu inte tala om sådana ting som ris, majs eller vete eller [om] kött (som inte såsom näringsmedel kan stå i förhållande till en hindu), eller att en individs behov av en professors- eller geheimerådstitel[CCLXXVIII*] eller en orden endast är tänkbart i en alldeles bestämd "social organisation".) "Det andra är det bruksvärde, som en av många individuella organismer (respektive individer) sammansatt organism har." (s. 48, text.) Vilket språk! [Schönes Deutsch!] Handlar det här om "bruksvärdet" hos den "sociala organismen" eller om ett bruksvärde, som en "social organism" besitter (som t.ex. mark i ursamhället), eller om bruksvärdets bestämda "sociala" form i en social organism, som t.ex. i de fall, där varuproduktion är förhärskande, det bruksvärde som en producent levererar, måste vara "bruksvärde för andra" och i denna mening "samhälleligt bruksvärde"? Med sådana ordvrängerier [Seichtbeutelei] kommer man ingenstans.
Alltså till andra satsen hos Wagners Faust:[CCLXXIX*]
"Bytesvärdet är endast det sociala bruksvärdets historiska dräkt under en bestämd historisk period. I det man jämför bruksvärdet med ett bytesvärde som logisk motsats, ställer man ett historiskt begrepp i logisk motsats till ett logiskt begrepp, vilket logiskt inte går för sig." (s. 48, not 4.)
"Detta är", triumferar på samma ställe [ibidem] Wagnerus, "detta är fullkomligt riktigt!" Vem är den "man" som gör sig skyldig till detta? Att Rodbertus därmed syftar på mig, är säkert, då han enligt sin stallbroder R. Meyer "har skrivit ett stort, tjockt manuskript mot 'Kapitalet' ". Vem ställer logiska motsatser? Herr Rodbertus, för vilken "bruksvärde" och "bytesvärde" till sin natur endast är rena "begrepp". I själva verket undergår i varje priskurant varje enskilt varuslag denna ologiska process att skiljas från varandra som nyttighet, bruksvärde, som bomull, garn, järn, spannmål etc., att kvalitativt skiljas från varandra i varje hänseende [toto coelo] och framställas som kvalitativt olika nyttigheter, medan samtidigt deras pris är kvalitativt detsamma men kvantitativt åtskilt i samma väsen. Varan presenterar sig i sin naturaform för den som använder den, och i den därav självklart olikartade men med alla andra varor gemensamma värdeformen, även som bytesvärde. Det rör sig här om en "logisk" motsats endast hos Rodbertus och de med honom befryndade tyska universitetsskolfuxarna, vilka utgår från "begreppet" värde, inte från det "sociala tinget", "varan", låter uppdela detta begrepp i två delar och börjar sedan gräla om vilket av de båda hjärnspökena som är den sanne Jakob!
Vad som emellertid utgör den dystra bakgrunden till dessa tillgjorda fraser, är helt enkelt den odödliga upptäckten, att människan under alla förhållanden måste äta, dricka etc. (man kan inte ens fortsätta: klä sig, eller äga kniv och gaffel eller säng och bostad, eftersom detta inte under alla förhållanden är fallet); kort sagt, att hon under alla förhållanden i naturen finner färdiga ämnen, som kan tillfredsställa hennes behov. Hon kan bemäktiga sig dessa och andra naturprodukter, som hon måste bereda; och i detta hennes verkliga förfarande förhåller sig vissa yttre ting till människan såsom "bruksvärden", d.v.s. hon gör dem alltid till föremål för sin användning. Därför är bruksvärdet enligt Rodbertus ett "logiskt" begrepp: alltså, eftersom människan också måste andas, så är "andedräkten" ett "logiskt" begrepp men absolut inte ett "fysiologiskt". Den fulländade banaliteten hos Rodbertus framträder emellertid i hans motsättning mellan det "logiska" och det "historiska" begreppet! Han fattar "värdet" (det ekonomiska i motsats till varans bruksvärde) endast i dess uppenbarelseform, bytesvärdet, och då detta endast uppträder, där åtminstone någon del av arbetsprodukterna, bruksföremålen, fungerar som "varor", dock inte från början, utan först under en viss samhällelig utvecklingsperiod, alltså sker i ett bestämt stadium av den historiska utvecklingen, så är bytesvärdet ett "historiskt" begrepp. Hade nu Rodbertus - jag skall här nedan vidare utveckla, varför han inte har sett det - ytterligare analyserat varornas bytesvärde - ty detta existerar endast, där varor förekommer i pluralis, olika varuslag - så hade han funnit "värdet" bakom dessa uppenbarelseformer. Om han ytterligare hade undersökt värdet, skulle han dessutom ha funnit, att i detta tinget, "bruksvärdet" gäller som blott och bart förkroppsligat mänskligt arbete, som förbrukning av lika mänsklig arbetskraft, och att därför detta innehåll framstår som sakens förkroppsligade egenskap, en egenskap, som objektivt tillkommer den själv, ehuru detta förkroppsligande inte framträder i dess (varans) naturform (vilket just gör en speciell värdeform nödvändig). Han skulle alltså ha funnit, att varans "värde" endast i en historiskt utvecklad form uttrycker, vad som även existerar i alla andra historiska samhällsformer, om också i andra former, nämligen arbetets samhälleliga karaktär, för så vitt det förekommer som förbrukning av samhällelig arbetskraft. Om varans "värde" endast är en bestämd historisk form, något som existerar i alla samhällsformer, så är det samma sak med det "samhälleliga bruksvärdet", som han karakteriserar som varans "bruksvärde". Herr Rodbertus använder Ricardos måttstock på värdets storlek: men [han har] lika litet som Ricardo utforskat eller fattat själva värdets substans: t.ex. den "gemensamma" karaktären[CCXXX*] i det primitiva samhället som helhetsorganism för de samhörande arbetskrafterna och därmed den "gemensamma" karaktären hos deras arbete, d.v.s. förbrukningen av dessa krafter.
Ytterligare kommentarer till Wagners struntprat är i detta sammanhang överflödiga. [...]
[1] "Kapitalet är Karl Marx' viktigaste verk, på vilket han lade ner fyra årtiondens arbete. "Sedan Marx upptäckt, att den ekonomiska strukturen är den grundval, på vilken den politiska överbyggnaden reser sig, ägnade han framför allt sin uppmärksamhet åt studiet av denna ekonomiska struktur." (V.I. Lenin, Samlade skrifter i urval, Sthlm 1942, bd 18-19, del I, s. 12.)
Marx påbörjade sina systematiska studier i politisk ekonomi i Paris på hösten 1843. Hans målsättning var att skriva ett stort verk, som skulle innehålla kritik av den bestående samhällsordningen och den borgerliga politiska ekonomin. Hans första forskningar på detta gebit återspeglas i sådana boktitlar som: "Ekonomisk-filosofiska manuskript" från år 1844, "Den tyska ideologin", "Filosofins elände", "Lönarbete och kapital", "Det kommunistiska partiets manifest" och andra. Redan i dessa arbeten avslöjas grundvalarna för den kapitalistiska utsugningen, de oförsonliga motsättningarna mellan kapitalisternas och lönarbetarnas intressen och den antagonistiska och förgängliga karaktären hos kapitalismens alla ekonomiska förhållanden.
Efter ett avbrott, orsakat av de stormiga händelserna under revolutionen 1848/49, fortsatte Marx sina ekonomiska undersökningar i London, dit han måste emigrera i augusti 1849. Här studerade han grundligt och allsidigt ekonomins historia och det dåtida näringslivet i olika länder, i synnerhet i England, som på den tiden var kapitalismens klassiska land. Under denna period intresserade han sig för äganderättens historia och teorin om jordräntan, penningcirkulationens och prisernas historia och teori, näringslivets kriser, teknikens och teknologins historia samt frågor rörande jordbrukslära och jordbrukskemi.
Marx arbetade under otroligt svåra förhållanden. Han förde en ständig kamp mot fattigdomen och nödgades inte sällan lägga studierna åt sidan för att tjäna sitt uppehälle. Långvarig överansträngning och materiella umbäranden blev inte utan följder - Marx insjuknade allvarligt. Likväl hade fram till 1857 de omfattande förberedelsearbetena avancerat så långt, att han kunde påbörja systematiseringen och bearbetningen av det samlade materialet.
Från augusti 1857 till juni 1858 skrev Marx ett manuskript på cirka 50 tryckark, som bildade så att säga utkastet till det blivande "Kapitalet". Detta manuskript publicerades första gången 1939-1941 av Institutet för marxism-leninism genom SUKP:s centralkommitté, och editionen utgavs på originalspråket under titeln "Grundrisse der Kritik der politischen Ökonomie". I november 1857 skisserade Marx en plan för sitt verk, vilken senare preciserades i detalj. Sitt vetenskapliga arbete, som han inriktade på kritiken av de ekonomiska kategorierna, indelade han i sex böcker: 1. Om kapitalet; 2. Om äganderätten; 3. Om lönarbetet; 4. Om staten; 5. Den internationella handeln; 6. Världsmarknaden. Den första boken skulle enligt Marx' beräkningar innehålla fyra avsnitt: a) Kapitalet i allmänhet; b) Konkurrensen eller kampen mellan de olika kapitalen inbördes; c) Krediten; d) Aktiekapitalet. Det första avsnittet skulle bestå av tre kapitel: 1. Värde, 2. Pengar och 3. Kapital. Tredje kapitlet skulle i sin tur uppdelas i tre avdelningar: Kapitalets produktionsprocess; Kapitalets cirkulationsprocess; De bägges helhet eller kapital och profit, ränta. Denna sista speciella disposition kom senare att ligga till grund för hela verkets indelning i "Kapitalets" tre band. Kritiken av den politiska ekonomin och socialismen samt dessa företeelsers historia skulle bli ämne för ett annat arbete.
Marx bestämde sig för att publicera sitt verk i en serie periodiskt utkommande häften, varvid första bandet absolut måste utgöra en relativ helhet och bilda grundvalen för det samlade arbetet. Detta skulle omfatta avdelningarna 1. Varan, 2. Pengarna eller den enkla cirkulationen och 3. Kapitalet. Av politiska skäl blev dock i den definitiva utformningen av den första utgåvan - i boken "Till kritiken av den politiska ekonomin" - den tredje avdelningen inte medtagen. Marx hänvisade därvid till att "det egentliga slaget" börjar just med denna avdelning, och med hänsyn till den officiella censuren, de politiska förföljelserna och hetsen mot varje författare, som misshagade den härskande klassen, vore det inte tillrådligt att publicera ett dylikt kapitel så här i början, innan ännu den breda allmänheten kände till något om det nya verket. För den första utgåvan skrev Marx speciellt kapitlet om varan och överarbetade grundligt kapitlet om pengarna ur manuskriptet av år 1857/58.
"Till kritiken av den politiska ekonomin" utkom 1859. Avsikten var att snart därefter släppa ut även nästa häfte, d.v.s. den nyss nämnda avdelningen om kapitalet, som utgjorde huvudinnehållet i manuskriptet av 1857/58. Marx återupptog sina systematiska forskningar i politisk ekonomi i British Museum. Han måste dock avbryta detta arbete under ett och ett halvt år för att bemöta och avslöja de äreröriga angrepp och påståenden, som riktades mot honom av den bonapartistiske agenten Karl Vogt samt befordra en del andra brådskande arbeten till trycket. Först i augusti 1861 återupptog Marx renskrivningen av det omfångsrika manuskriptet och avslutade detta arbete mot mitten av år 1863. Manuskriptet, som består av 23 häften och har ett totalomfång av cirka 200 tryckark, utgör fortsättningen på det år 1859 utgivna första häftet "Till kritiken av den politiska ekonomin" och har samma titel. Den övervägande delen av detta manuskript (häftena VI-XV och XVIII) behandlar den ekonomiska vetenskapens historia, och den blev inte publicerad under Marx' och Engels' livstid. Under titeln "Theorien über den Mehrwert (vierter Band des Kapitals)" har den utgivits i 3 band av Institutet för marxism-leninism vid SED:s ZK[CCXXXI*]. I de första fem häftena och delvis i häftena XIX-XXIII behandlas teman ur första bandet av "Kapitalet". Här analyserar Marx pengarnas förvandling till kapital, utvecklar mervärdesteorin och berör en rad andra frågor. I synnerhet lägges i häftena XIX och XX en solid grundval för kap. 13 i första bandet, "Maskineri och storindustri"; där redovisas ett oerhört rikt material till teknikens historia och ges en grundlig ekonomisk analys av maskinernas användning i den kapitalistiska industrin. I häftena XXI-XXIII belyses enstaka frågor, som berör olika teman i "Kapitalet", däribland några ur andra bandet. Häftena XVI och XVII behandlar problemen ur tredje bandet. På detta sätt kom manuskriptet från 1861-1863 att i större eller mindre omfattning beröra problemen i "Kapitalets" alla fyra band.
Under arbetets fortgång beslöt Marx att bygga upp hela verket enligt samma plan, som han tidigare hade utarbetat för avsnittet "Kapitalet i allmänhet" med dess tre avdelningar. Manuskriptets historiskt-kritiska avsnitt skulle utgöra den fjärde, avslutande delen. "Hela verket", skrev Marx i ett brev till Kugelmann den 13 oktober 1866, "sönderfaller nämligen i följande delar: Bok I) Kapitalets produktionsprocess. Bok II) Kapitalets cirkulationsprocess. Bok III) Totalprocessens utformning. Bok IV) Till teorins historia." Marx gick också ifrån sin tidigare plan att utge verket i periodiskt utkommande häften och beslöt, att utgivningen skulle ske, först när hela arbetet var färdigt.
Marx fortsatte att intensivt arbeta på sitt verk, i synnerhet på den del, som i manuskriptet av 1861-1863 ännu inte hade blivit tillräckligt bearbetad. Han studerade ytterligare en stor mängd ekonomisk och teknisk litteratur, däribland om jordbruk, om krediter och penningcirkulation, han plöjde igenom statistiskt material, parlamentariska dokument, officiella rapporter om barnarbetet i industrin, om det engelska proletariatets levnadsförhållanden o.s.v. Omedelbart därefter skapade Marx under loppet av två och ett halvt år (från augusti 1863 till slutet av 1865) ett nytt, omfångsrikt manuskript, som är den första i detalj utarbetade versionen av "Kapitalets" tre teoretiska band. Först sedan hela verket var nedskrivet, grep sig Marx an den slutgiltiga överarbetningen i och för tryckningen. Härvid följde han Engels' råd att inte på en gång förbereda hela verket för tryckning utan i främsta rummet inrikta sig på första bandet. Denna slutliga bearbetning utförde Marx med stor omsorg. Det var i själva verket en upprepad överarbetning av hela första bandet. I helhetens intresse och för framställningens fullständighet och klarhet ansåg Marx nödvändigt att i början av första bandet lämna en resumé över innehållet i hans år 1859 utgivna skrift "Till kritiken av den politiska ekonomin".
Under förberedelserna av nya tyska upplagor och vid utgåvor på andra språk företog Marx ytterligare förbättringar av "Kapitalets" första band. Så företog han talrika förändringar i andra upplagan (1872), införde i samband med den ryska upplagan - den första översättningen av "Kapitalet" till ett främmande språk - som utkom i S:t Petersburg 1872, mycket viktiga noter samt överarbetade och redigerade i betydande omfattning den franska översättningen, som utgavs häftesvis 1872-1875.
Sedan första bandet utkommit, arbetade Marx oförtröttligt vidare på de följande banden, eftersom han hade för avsikt att fortast möjligt få hela verket färdigt. Det blev honom dock inte förunnat. Den vittomfattande verksamheten i den internationella arbetarassociationens generalråd krävde mycken tid. Allt oftare måste han avbryta arbetet på grund av sin vacklande hälsa. Marx' utomordentliga vetenskapliga noggrannhet och omutliga samvetsgrannhet, denna stränga självkritik, varmed han, som Engels sade, strävade "att till den yttersta fulländning utarbeta sina stora ekonomiska upptäckter, innan han publicerade dem", nödgade honom till ständigt nya studier vid utarbetningen eller kontrollen av det ena eller andra problemet.
Efter Marx' död tog Engels på sig arbetet med att förbereda och till trycket befordra de bägge följande banden av "Kapitalet". Andra bandet utkom 1885 och det tredje 1894. Därmed presterade Engels ett bidrag till den vetenskapliga kommunismens skattkammare, som inte kan nog värderas.
Engels redigerade också översättningen av "Kapitalets" första band till engelska (utgiven 1887) samt förberedde tredje (1883) och fjärde (1890) upplagan av första bandet på tyska. Dessutom utkom efter Marx' död, men medan Engels ännu levde, följande upplagor av "Kapitalets" första band: tre upplagor på engelska i London (1888, 1889 och 1891), tre upplagor på engelska i Newyork (1887, 1889 och 1890), den franska upplagan i Paris (1885), på danska i Köpenhamn (1885), på spanska i Madrid (1886), på italienska i Turin (1886), på polska i Leipzig (1884-1889). ävensom en hel rad andra, ofullständiga upplagor.
När fjärde upplagan av "Kapitalets" första band utkom (1890), utförde Engels med ledning av Marx' efterlämnade anvisningar den slutgiltiga redigeringen av texten och fotnoterna. Denna version ligger också till grund för denna edition av "Kapitalets" första band.
[2] Marx syftar här på första kapitlet i första upplagan (1867), som hade rubriken "Vara och pengar". För andra upplagan överarbetade Marx texten och ändrade dispositionen. Han indelade det tidigare första kapitlet i tre självständiga kapitel, vilka nu bildar första avdelningen med samma överskrift.
[3] De te fabula narratur! (Det är om dig, som det berättas här!) - Ur Horatius' "Satirer", bok 1, satir 1.
[4] Blåböcker (Blue Books) - allmän beteckning på publikationer med material från det engelska parlamentet och utrikesministeriets diplomatiska dokument. Blåböckerna - som kallas så på grund av det blåa omslaget - har getts ut i England sedan 1600-talet och utgör de viktigaste officiella källorna till näringslivets och diplomatins historia i detta land. => =>
[5] Segui il tuo corso, e lascia dir le genti! (Gå din egen väg, och låt människorna prata!) - travesterat citat ur Dantes "Den gudomliga komedin" ("Skärselden", 5:e sången).
[6] I fjärde upplagan av "Kapitalets" första band (1890) blev de fyra första styckena i denna efterskrift utelämnade. I denna edition publiceras efterskriften i sin fullständiga form.
[7] Anti-Corn-Law-League (Förbundet mot spannmålslagarna) - en frihandlarorganisation, som grundades 1838 av fabrikanterna Cobden och Bright i Manchester. De s.k. spannmålslagarna, som syftade till inskränkning av, resp. förbud mot spannmålsinförseln från utlandet, hade utfärdats i England år 1815 i de dåvarande storgodsägarnas intresse. Förbundet ställde kravet på fullständig handelsfrihet och kämpade för spannmålslagarnas avskaffande i syfte att sänka arbetarnas löner och försvaga jordaristokraternas ekonomiska och politiska positioner. I sin kamp mot jordägarna försökte förbundet utnyttja arbetarmassorna. Men just vid denna tid slog Englands mest utvecklade arbetare in på vägen mot en självständig, politiskt präglad arbetarrörelse (chartismen). Kampen mellan industribourgeoisin och jordaristokratin slutade 1846 med antagandet av billen om spannmålslagarnas avskaffande. Därpå upplöstes förbundet.
[8] J. Dietzgens artikel, "Kapitalet. Kritiken av den politiska ekonomin av Karl Marx, Hamburg 1867", publicerades 1868 i "Demokratisches Wochenblatt" nr 31, 34, 35 och 36. Från 1869 till 1876 utkom tidningen under namnet "Der Volksstaat".
[9] "La Philosophie Positive. Revue" - tidskrift, som från 1867 till 1883 utgavs i Paris. I nr 3 för nov.-dec. 1868 publicerade den en kort recension av "Kapitalets" första band, skriven av De Roberty, en anhängare till den positivistiske filosofen Auguste Comte.
[10] Н. Зиберъ, »Теория цђнности и Капитала Д. Рикардо въ связи съ позднђйшими дополнениями и разъясниями», Киевъ, 1871, sid. 170.
[11] Marx menar här de tyska borgerliga filosoferna Büchner, Lange, Dühring, Fechner och andra.
[12] Den franska upplagan av "Kapitalets" första band utgavs häftesvis från 1872 till 1875 i Paris.
[13] "neue Zweidrittel" (ny tvåtredjedel) - ett silvermynt med ett värde av 2/3 taler, som från slutet av 17:e till mitten av 19:e århundradet var i omlopp i åtskilliga tyska stater.
[14] Kapitelnumreringen i den engelska upplagan av "Kapitalets" första band stämmer inte med numreringen i de tyska upplagorna.
[15] "proslavery rebellion" (uppror för slaveriet) - ett uppror, som slavägarna i USA:s sydstater utlöste och som ledde till inbördeskriget 1861-1865. => =>
[16] Engels avslöjade upprepade äreröriga angrepp från bourgeoisins företrädare, vilka beskyllde Marx för att medvetet ha förfalskat ett citat ur ett tal av Gladstone den 16 april 1863. Engels publicerade materialet i ett speciellt arbete: "I målet Brentano contra Marx beträffande påstådd citatförfalskning. Historieskrivning och dokument". Detta arbete utkom i Hamburg 1891.
[17] "uppfinning av lille Lasker kontra Bebel" - Under ett riksdagssammanträde den 8 nov. 1871 förklarade den nationalliberale representanten Lasker i en polemik mot Bebel, att om de tyska arbetarna skulle komma på idén att följa pariskommunardernas exempel, så skulle "de rättskaffens och besuttna borgarna slå ihjäl dem med käppar". Talaren beslöt dock att inte publicera denna formulering, och redan i det stenografiska protokollet ändrades "slå ihjäl med käppar" till "med egen makt undertrycka". Bebel avslöjade denna förfalskning, och Lasker blev föremål för arbetarnas spott och spe. Då Lasker var liten till växten, fick han öknamnet "Laskerchen" (lille Lasker).
[18] Engels travesterar här skrävlaren och pultronen Falstaffs ord, när denne berättar, hur han ensam har besegrat femtio motståndare. (Shakespeare: "Konung Henrik IV", förra delen, 2:a akten, 4:e scenen.)
[19] Travesterat citat ur Samuel Butlers epos "Hudibras", 2:a delen, 1:a sången.
[20] William Jacob: "An historical inquiry into the production and consumption of the precious metals", London 1831.
[21] [W. Petty]: "A treatise of taxes and contributions", London 1667, s. 47.
[22] Shakespeare: "Konung Henrik IV", förra delen, 3:e akten, 3:e scenen.
[23] "Paris vaut bien une messe" (Paris är väl värt en massa) lär Henrik IV ha sagt, när han år 1593 övergick till katolicismen för att vinna Paris och Frankrike.
[24] Marx citerar här Aristoteles' verk "Ethica Nicomachea" ur "Aristotelis opera ex recensione Immanuelis Bekkeri", bd 9, Oxonii 1837, s. 99, 100.
[25] Lombard Street - gata i Londons city, där Englands mest betydande bank- och affärsföretag har sina kontor.
[26] Karl Marx: "Filosofins elände. Svar på Proudhons 'Eländets filosofi' ", sv. uppl. Sthlm 1949, se särskilt s. 109-164.
[27] Citat ur Goethes "Faust", 1:a delen, "Studerkammare".
[28] "pour encourager les autres" (för att uppmuntra de andra) - Efter nederlaget för 1848/49 års revolution hamnade Europa i en period av den svartaste politiska reaktion. Under det att Europas aristokratiska och även borgerliga kretsar tjusades av spiritismen, i synnerhet av borddans, uppstod i Kina en mäktig anti-feodal befrielserörelse, i synnerhet bland bönderna, en rörelse som gått till historien under namnet Tai-ping-revolutionen.
[29] "Herr Owens parallellogrammer" nämner Ricardo i sin skrift "On protection to agriculture", 4:e uppl. London 1822, s. 21. I sina utopiska sociala reformplaner sökte Owen bevisa, att det både skulle löna sig bäst och skänka största hemtrevnad, om samhällena anlades i form av parallellogrammer eller kvadrater.
[30] Epikurs gudar - Enligt den gammalgrekiske filosofen Epikuros' åsikt existerar gudarna i intermundierna, mellanrummen mellan världarna; de har inget inflytande vare sig på världsalltets utveckling eller på människornas liv.
[31] Shakespeare: "Mycket väsen för ingenting", 3:e akten, 3:e scenen.
[32] Landit - samhälle i närheten av Paris, där man från 12:e och fram till 19:e århundradet varje år höll en stor marknad.
[33] Uppenbarelseboken (apokalypsen) - ett verk ur den tidiga kristna litteraturen, som blev intaget i Nya testamentet, först under titeln Johannes' Uppenbarelse, emedan i allmänhet aposteln Johannes har räknats som dess upphovsman. Den innehåller mystiska förutsägelser om "världens undergång" och om "Kristi återkomst", vilka på medeltiden ofta ledde till kätterska folkrörelser. Senare har kyrkan utnyttjat apokalypsens profetior för att skrämma folkmassorna. - Se i övrigt fotnoten.
[34] Inka-stat - slavägarstat med betydande kvarlevor från ursamhället. Grundvalen för samhällets och näringslivets organisation var släkten, familjen, eller bondekommunen (Aylla), som gemensamt ägde jorden och kreaturen. Inka-staten nådde sin högsta blomstring från slutet av 1400-talet fram till den spanska erövringen och inka-nationens fullständiga undergång på 1530-talet. På den tiden omfattade inka-väldet det nutida Peru, Ecuador, Bolivia och norra Chile.
[35] Pandekterna (grek.) eller digesterna (latin) - Huvuddelen av den romerska civilrätten (Corpus juris civilis). Pandekterna var en sammanställning av utdrag ur verk av romerska rättslärda, som motsvarade slavägarnas intressen. De blev sammanställda på uppdrag av den bysantinske kejsaren Justinianus I och fick laglig giltighet år 533 e.Kr.
[36] [W. E. Parry], "Journal of a voyage for the discovery of a north-west passage from the Atlantic to the Pacific; performed in the years 1819-20, in His Majesty's ships Hecla and Griper, under the orders of William Edward Parry", 2:a uppl., London 1821, s. 277-278.
[37] "den poetiska kronologin" - I den antika mytologin indelades mänsklighetens historia i fem avsnitt. I den gyllene tidsåldern levde människorna lyckliga och utan bekymmer; jorden var deras gemensamma egendom och gav alla deras uppehälle. Detta idealtillstånd övergick emellertid i en successiv försämring av världen, framställd som silvrets, kopparns, heroismens och järnets tidsålder. Detta sista avsnitt kännetecknades av mödosamt arbete på en mager och ofruktbar jord, och tillvaron var fylld av orättfärdighet, våldsdåd och mord. - Legenden om de fem tidsåldrarna tas upp på nytt, först av den grekiske epikern Hesiodos och senare av den romerske lyrikern Ovidius.
[38] Unionen mellan England och Skottland kom till stånd 1707, och då förenades Skottland definitivt med England. Det skotska parlamentet upplöstes, och alla ekonomiska skrankor mellan de bägge länderna undanröjdes.
[39] Marx citerar den helige Hieronymus, "Brev till Eustochius - om bevarandet av jungfrudomen".
[40] Dante: "Den gudomliga komedin", "Paradiset", 24:e sången. Den tyska översättningen (som ligger till grund för vår - IB) efter Philaletes, Leipzig 1871, lyder sålunda:
"Gar wohl durchgangen
ist jetzo Schrot und Korn jener Münze,
doch sprich, ob du sie hast in deiner Börse."
[41] "the course of true love runs never smooth" ("den sanna kärlekens väg är aldrig jämn") - Shakespeare: "En midsommarnattsdröm", 1:a akten, 1:a scenen.
[42] Detta Quesnay-citat står i Dupont de Nemours' arbete "Maximes du docteur Quesnay, ou résumé de ses principes d'économie sociale", i "Physiocrates ... par Eugéne Daire", del I, Paris 1846, s. 392.
[43] "Non olet" ("det luktar inte") - sade den romerske kejsaren Vespasianus (69-79) om pengarna, när hans son förebrådde honom för beskattningen av de offentliga bekvämlighetsinrättningarna.
[44] A. H. Muller: "Die Elemente der Staatskunst", del 2, Berlin 1809, s. 280.
[45] En ordlek: "sovereign" betyder "suverän", "monark"; samtidigt är "sovereign" benämningen på ett engelskt guldmynt (1 pund sterling).
[46] "från meuble till immeuble" (från det rörliga till det orörliga) - Boisguillebert: "Le détail de la France", i "Économistes financiers du XVIIIe siècle", ... par Eugène Daire, Paris 1843, s. 213.
[47] Ostindiska kompaniet - engelskt handelsbolag, som ägde bestånd från 1600 till 1858. Det var ett verktyg för Englands koloniala rövarpolitik i Indien, Kina och andra länder i Asien. Med dess hjälp lyckades de engelska kolonisatörerna att successivt erövra Indien. Ostindiska kompaniet hade under lång tid handelsmonopol på Indien och utövade de viktigaste förvaltningsfunktionerna i detta land. Det nationella befrielseupproret i Indien (1857-1859) tvingade engelsmännen att ändra formerna för sin kolonialpolitik; Ostindiska kompaniet upplöstes, och Indien förklarades vara engelsk kronkoloni. => =>
[48] "East India (Bullion). Return to an address of the Honourable the House of Commons, dated 8 February 1864".
[49] Luther-citatet återger vi efter 4:e upplagan av "Kapitalet". => =>
[50] Marx citerar här Pettys arbete "Verbum sapienti", som publicerades som bilaga till "The political anatomy of Ireland". => => =>
[51] Marx citerar här D. Ricardos bok "The high price of bullion a proof of the depreciation of bank notes", 4:e uppl. London 1811.
[52] "currency principle" - en penningteori, som utgick från den teori, som kallas kvantitetsteorin och som var mycket utbredd i England under 1800-talets första hälft. Kvantitetsteorins anhängare hävdar, att varupriserna bestämmes av den penningmängd, som är i omlopp. Företrädarna för "currency principle" ville efterapa metallcirkulationens lagar. Till currency (cirkulationsmedlen) räknade de både metallpengar och banksedlar. De trodde sig kunna åstadkomma ett stabilt penningomlopp, om banksedlarna hade full täckning av guld; emissionen skulle regleras genom en motsvarande import och export av ädelmetaller. Den engelska regeringens försök (banklagen av år 1844) att tillämpa dessa teorier hade inte alls någon framgång och bekräftade endast systemets vetenskapliga ohållbarhet och dess fullständiga oanvändbarhet i praktiken. => =>
[53] Institut de France - den högsta vetenskapliga institutionen i Frankrike, bestående av flera sektioner eller akademier. Destutt de Tracy var medlem av akademin för moraliska och politiska vetenskaper.
[54]"Hic Rhodus, hic salta!" - ur en av Aisopos' fabler, i vilken en skrävlare påstår, att han en gång har tagit ett väldigt hopp över till Rhodos. Han fick svaret: Här är Rhodos - hoppa här!
[55] "Kusas omvälvning" - I januari 1859 valdes Alexander Kusa till hospodar,[CCXXXII*] först i Moldau och något senare även i Valakiet. Genom sammanslagning av dessa bägge Donaufurstendömen, som under lång tid hade lytt under det turkiska väldet, skapades en enhetlig rumänsk stat. Kusa satte upp som mål att genomföra en rad borgerligt-demokratiska reformer. Hans politik stötte dock på häftigt motstånd från godsägarna och en del av borgarklassen. Sedan nationalförsamlingen, i vilken godsägarnas företrädare hade majoritet, hade avslagit regeringens förslag om en jordbruksreform, upplöste Kusa år 1864 denna reaktionära församling. En författning utropades, väljarnas antal ökades, och regeringsmakten stärktes. Den jordbruksreform, som antogs i denna nya politiska situation, förutsåg, att livegenskapen skulle avskaffas och bönderna skulle tilldelas jord genom återköp. => =>
[56] Henri Storch: "Cours d'économie politique, ou exposition des principes qui déterminent la prospérité des nations", bd I, S:t Petersburg 1815, s. 228.
[57] A. Cherbuliez: "Richesse ou pauvreté. Exposition des causes et des effets de la distribution actuelle des richesses sociales", Paris 1841, s. 14.
[58] "det kasus, som kommer honom att le" - citat ur Goethes "Faust", del 1, "Studerkammare".
[59] "tout pour le mieux dans le meilleur des mondes possibles" ("allt är ordnat till det bästa i den bästa av världar") - en aforism ur Voltaires satiriska roman "Candide, ou l'optimisme".
[60] "als hätt' es Lieb' im Leibe" - citat ur Goethes "Faust", del 1, "Auerbachs källare i Leipzig". Se i övrigt fotnoten.
[61] Lucretius: "De rerum natura" ("Om naturen" eller "Om världsalltet") bok 1, vers 156/157.
[62] "Gottscheds verkliga skarpsinne" - ironisk anspelning på den tyske skriftställaren och litteraturkritikern Johann Christoph Gottsched, som har spelat en viss positiv roll i litteraturen, samtidigt som han emellertid var oerhört intolerant gentemot nya litterära strömningar. Hans namn har därför blivit en synonym för litterär högfärd och inskränkthet.
[63] Marx kallar Wilhelm Roscher ironiskt Wilhelm Thukydides Roscher, emedan denne i förordet till första upplagan av sin bok "Die Grundlagen der Nationalökonomie", som Marx säger, "anspråkslöst som Thukydides förkunnat den politiska ekonomin". (Se Karl Marx: "Theorien über den Mehrwert", del 3, Berlin 1962, s. 499. [Thukydides, en grekisk historiker på 400-talet f.Kr., var så försiktig i sina omdömen om andra, att hans namn blivit liktydigt med anspråkslöshet. - IB.]
[64] William Jacob: "A letter to Samuel Withbread, being a sequel to considerations on the protection required by British agriculture", London 1815, s. 33.
[65] Factory act - här: en engelsk fabrikslag av år 1833.
[66] Kiliasterna (av grek. chilioi = tusen) predikade den religiöst-mystiska läran om Kristi andra återkomst och upprättandet av det "tusenåriga riket" på jorden, ett rike av rättfärdighet, allmän jämlikhet och välstånd. Den kiliastiska tron uppkom under slavägarsystemets sönderfall. Det var de arbetande människornas outhärdliga ok och lidanden, varur de sökte en utväg i fantastiska drömmar om befrielse. Denna tro var vitt utbredd och dök senare åter upp i medeltida sekters läror.
[67] A. Ure: "The philosophy of manufactures", London 1835, s. 406.
[68] "little shilling men" ("småshillingsmännen") från Birmingham - företrädare för en penningteori under första hälften av 1800-talet. Dess anhängare propagerade läran om den ideala penningmängden och betraktade i överensstämmelse därmed penningen uteslutande som räknenamn. Företrädarna för denna riktning, bröderna Thomas och Matthias Attwood, Spooner och andra, presenterade ett projekt om sänkning av guldhalten i Englands myntenhet, ett förslag som fick namnet "småshillingsprojektet". Detta blev också benämningen på själva riktningen. Samtidigt vände sig "småshillingsmännen" mot regeringens åtgärder, som gick ut på att minska den cirkulerande penningmängden. De förfäktade den meningen, att tillämpningen av deras teorier genom konstlade prisstegringar skulle stimulera industrin och trygga landets allmänna blomstring. I verkligheten kunde emellertid den föreslagna myntförsämringen endast tjäna till att minska skulderna för staten och de stora företagarna, som var de huvudsakliga konsumenterna av de mest olikartade krediter.
Om "småshillingsmännen" talar Marx också i sin bok "Till kritiken av den politiska ekonomin" (sv. uppl. Sthlm 1943, s. 78).
[69] "Règlement organique" av 1831 - den första författningen i Donaufurstendömena (Moldau och Valakiet), vilka efter det rysk-turkiska kriget 1828/29 enligt fredsfördraget i Adrianopel den 14 sept. 1829 hölls besatta av ryska trupper. P. D. Kisselew, ledaren för dessa furstendömens förvaltning, hade utarbetat förslaget till denna författning. Enligt reglementet blev den lagstiftande makten överlämnad åt den församling, som utsågs av godsägarna, och den verkställande makten överläts åt hospodarerna - se även [55] - vilka valdes på livstid av representanter för godsägarna, prästerskapet och städerna. Den förutvarande feodalordningen, däribland även dagsverksskyldigheten, bibehölls. Den politiska makten koncentrerades i händerna på godsägarna. Samtidigt införde reglementet en rad borgerliga reformer: de inhemska tullmurarna slopades, handelsfrihet infördes, rättsskipningen skildes från administrationen; bönderna fick tillstånd att byta godsherre, och tortyren avskaffades. Under 1848 års revolution upphävdes Règlement organique.
[70] Dryden: "The cock and the fox: or, the tale of the nun's priest".
[71] Privy Council (hemliga rådet) - ett speciellt organ hos kungen av England, bestående av ministrar och andra ämbetsmän samt kyrkliga dignitärer. Det inrättades på 1200-talet. Det hade under lång tid lagstiftningsrätt och var endast ansvarigt inför kungen, inte inför parlamentet. Under 18:e och 19:e århundradena minskade Privy Councils betydelse avsevärt. Numera har det inte alls någon praktisk betydelse i England. => => => =>
[72] "Ecce iterum Crispinus" - så börjar Juvenalis' fjärde satir, i vars första del Crispinus, en gunstling vid den romerske kejsaren Domitianus' hov, avhånas. I överförd mening betyder uttrycket: "återigen samma person" eller "återigen detsamma".
[73] Elea'ter, den eleatiska skolan - idealistisk filosofskola i antikens Grekland under 6:e och 5:e århundradena f.Kr. Dess mest betydande representanter var Xenophanes, Parmenides och Zenon. Eleaterna försökte bl.a. bevisa, att förändring och mångfald endast finns i tänkandet, inte i den yttre verkligheten.
[74] "Grand Jury" - i England fram till år 1933 ett kollegium av 23 edsvurna män, utvalda av sheriffen bland "goda och ärliga män" i det grevskap, där den handling, som skulle undersökas hade begåtts. De avgjorde, om det föreliggande bevismaterialet fällde den åtalade eller inte, och måste antingen frikänna honom eller överlåta saken till kriminalpolisen.
[75] Marx syftar på sin recension av Th. Carlyles bok "Latter-Day Pamphlets".
[76] W. Strange: 'The seven sources of health", London 1864, s. 84.
[77] Exeter Hall - byggnad i London, samlingslokal för religiösa och filantropiska sällskap.
[78] "Mutato nomine de te fabula narratur!" (Under annat namn berättas här om dig.) - ur Horatius' satirer, bok 1, satir 1.
[79] "Après nous le déluge!" (Efter oss syndafloden!) - lär markisinnan de Pompadour ha yttrat, när någon vid hovet fäste uppmärksamheten på att de ständiga, dyrbara kalasen och festerna måste medföra en stor ökning av Frankrikes statsskuld. => =>
[80] Goethe: "An Suleika".
[81] den stora pesten, digerdöden - en fruktansvärd pestepidemi, även kallad "svarta döden", som år 1347-1350 härjade i Västeuropa. I denna farsot dog cirka 25 miljoner människor, d.v.s. en fjärdedel av hela Europas dåvarande befolkning. => =>
[82] "Factories inquiry commission. First report of the central board of His Majesty's commissioners. Ordered, by the House of Commons, to be printed, 28 June 1833", s. 53.
[83] "Periculum in mora!" ("Dröjsmål betyder fara") - citat ur den romerske historieskrivaren Titus Livius' verk "Ab urbe condita", bok 38, kap. 25, vers 13.
[84] "Report from the committee on the 'Bill to regulate the labour of children in the milis and factories of the United Kingdom': with the minutes of evidence. Ordered, by the House of Commons, to be printed, 8 August 1832".
[85] Jaggernaut, Juggernaut, Jagannath, Dschagannat (stavningen varierar avsevärt) - en av uppenbarelseformerna för guden Vishnu, en av hinduismens högsta gudar. Jaggernaut-kulten kännetecknas av en praktfull ritual och den yttersta religiösa fanatism, som tog sig uttryck i självplågerier. Man kunde också offra livet till gudens ära genom att kasta sig under den tunga vagn, som på de stora festdagarna fraktade den stora gudabilden genom städerna. Jaggernautvagnen har blivit en symbol för människooffer i alla former. => =>
[86] "the Charter" (people's charter) - ett dokument, som innehöll chartisternas krav (jfr anm. 7 och chartismen). Det publicerades den 8 maj 1838 i form av ett utkast till lag, som skulle föreläggas parlamentet, och som innehöll följande krav: 1. allmän rösträtt (för män över 21 år), 2. årliga parlamentsval, 3. hemliga val, 4. utjämning av valkretsarna, 5. avskaffande av förmögenhetsstreck för kandidaterna till parlamentet, 6. arvoden till parlamentsledamöterna.
[87] Fördubbling av brödvikten - Anhängarna av Förbundet mot spannmålslagarna (se anm. 7) försökte i demagogisk stil inbilla arbetarna, att om frihandeln infördes, skulle reallönen stiga och brödlimpan ("big loaf") fördubblas. Därvid bar de som åskådningsmaterial två limpor - en stor och en liten - med motsvarande påskrifter genom gatorna. Verkligheten avslöjade lögnaktigheten i dessa löften. Englands industrikapital, som konsoliderades genom spannmålslagarnas upphävande, förstärkte sina angrepp mot arbetarklassens livsintressen. => =>
[88] Konventskommissarier kallade man under den franska revolutionen de med speciella fullmakter utrustade representanterna för nationalkonventet i departementen och truppförbanden.
[89] "la loi des suspects" (lagen om de misstänkta) - lag om åtgärder för den allmänna säkerheten, som hade utfärdats av den lagstiftande församlingen (Corps législatif) den 19 februari 1858. Lagen gav kejsaren (Napoleon "den lille") och hans regering oinskränkta befogenheter mot alla personer, som misstänktes för fientlig inställning till andra kejsardömet. De kunde sättas i fängelse, förvisas till åtskilliga orter i Frankrike och Algeriet eller helt utvisas från franskt territorium.
[90] Shakespeare: "Köpmannen i Venedig", 4:e akten, 1:a scenen. => => =>
[91] "Lagtavlan med de tio buden" - ursprunglig variant av "de tolv tavlornas lag", det äldsta lagfästa minnesmärket från den romerska slavägarstaten. Denna lag skyddade privategendomen och stipulerade frihetsstraff, slaveri eller kroppsstympning för den gäldenär, som var ur stånd att betala sin skuld. Nämnda lag var utgångspunkten för den romerska privaträtten.
[92] Den franske historikern Linguet framkastade denna hypotes i sin bok "Théorie des loix civiles, ou principes fondamentaux de la société", Londres 1767, bd 2, bok 5, kap. 20.
[93] Daumer företräder i sitt arbete "Geheimnisse des christlichen Altertums" den hypotesen, att de första kristna hade förtärt människokött vid nattvardsfirandet.
[94] "courtes séances" (korta seanser eller sammanträden) - Fourier skisserar upp en bild av framtidens samhälle, i vilket människan under en arbetsdag uträttar olika arbeten, då arbetsdagen består av några "courtes séances", av vilka ingen varar längre än 1½ till 2 timmar. Därigenom skulle enligt Fouriers mening arbetsproduktiviteten stegras i sådan grad, att den fattigaste arbetare vore i stånd att fullständigt tillfredsställa alla sina behov som vilken kapitalist som helst förr i tiden.
[95] Den allmänna amerikanska arbetarkongressen i Baltimore sammanträdde från den 20 till den 25 augusti 1866. I kongressen deltog 60 delegater, som representerade över 60.000 fackligt organiserade arbetare. Kongressen behandlade följande frågor: införandet av lag om åttatimmarsarbetsdag, arbetarnas politiska verksamhet, de kooperativa organisationerna, facklig organisering av alla arbetare och andra frågor. Dessutom beslöt man att grunda "National Labour Union", en arbetarklassens politiska organisation.
[96] Den resolution från Internationella arbetarassociationens kongress i Genève, som här citeras, blev antagen på grund av de "Instruktioner för det provisoriska centralrådets delegerade för speciella frågor", som Karl Marx hade skrivit.
[97] "sina kvals orm" - omstöpt citat ur Heinrich Heines tidsdikt "Heinrich".
[98] "Magna Charta Libertatum" ("det stora frihetsbrevet") - den berömda engelska författning, som konung Johan I ("utan land") tvingades att underteckna den 15 juni 1215. Det var de upproriska feodalherrarna, baronerna och kyrkofurstarna, understödda av ridderskapet och städerna, som framtvingade urkunden. Chartan inskränkte kungens rättigheter framförallt till de stora feodalherrarnas förmån och innehöll vissa eftergifter till förmån för ridderskapet och städerna, medan huvudmassan av befolkningen, de livegna bönderna, inte fick några som helst rättigheter genom chartan. - Marx menar här lagarna för begränsning av arbetsdagen, vilka Englands arbetarklass hade erövrat efter en lång och hårdnackad kamp.
[99] "Quantum mutatus ab illo!" (Vilken förändring i bilden!) - citat ur Vergilius' epos "Aeneiden", bok 2, vers 274.
[100] "De har ingenting lärt och ingenting glömt", yttrade Talleyrand om de aristokratiska emigranter, som år 1815 återvände till Frankrike efter ätten Bourbons återinsättande på tronen. Emigranterna försökte få igen sina indragna jordagods och tvinga bönderna att åter betala sina feodala pålagor.
[101] "Okunnighet är tillräcklig grund" - I en bilaga till sin "Ethik" säger Spinoza att okunnighet inte är tillräcklig grund och vänder sig därmed mot företrädarna för den prästerliga ändamålsenliga åskådningen om naturen, vilka framställer "Guds vilja" som orsak till alla företeelser och som argument för detta påstående inte har något annat att åberopa än ovetskapen om andra orsaker.
[102] W. Roscher: "Die Grundlagen der Nationalökonomie", 3:e uppl., Stuttgart, Augsburg 1858, s. 88/89.
[103] De kooperativa Rochdaleförsöken - Under inflytande av de utopiska socialisternas idéer slöt sig år 1844 ett antal arbetare i Rochdale (norr om Manchester) samman och bildade Society of Equitable Pioneers (De rättrådiga pionjärernas sällskap). Ursprungligen var det en konsumentkooperativ kamratförening, men den utvidgades snart och startade även kooperativa anläggningar för produktion. Med Rochdalepionjärerna inleddes en ny period för den kooperativa rörelsen i England och i andra länder.
[104] "Bellum omnium contra omnes" (allas krig mot alla) - ur Tomas Hobbes: "Leviathan".
[105] Menenius Agrippas vulgära fabel - År 494 f.Kr. kom det till den första stora sammanstötningen mellan patricier och plebejer i Rom. Enligt sägnen lyckades en patricier Menenius Agrippa att med hjälp av en liknelse få plebejerna försonligt inställda. Plebejernas uppror liknades vid fabeln om människokroppens lemmar, som vägrade att leverera näring till magen, varvid lemmarna själva kraftigt magrade. Plebejernas vägran att uppfylla sina plikter kunde medföra den romerska statens undergång.
[106] Society of Arts and Trades (Sällskapet för konst och hantverk) - ett år 1754 grundat filantropiskt sällskap, som stod den borgerliga upplysningen nära. På 1850-talet var prins Albert sällskapets ledare. Sällskapets mål, som högljutt förkunnades, var "att främja konsten, hantverket och handeln" och att utdela belöningar till dem som bidrog till "att ge de fattiga sysselsättning, att utvidga handeln, att föröka landets rikedomar" o.s.v. I sin strävan att stoppa utvecklingen av den stora strejkrörelsen i England försökte sällskapet uppträda som medlare mellan arbetarna och företagarna. Marx kallade sällskapet "Society of Arts and Tricks" (Sällskapet för konst och tricks).
[107] Hegel: "Grundlinien der Philosophi des Rechts, oder Naturrecht und Staatswissenschaft im Grundrisse", Berlin 1840, § 187, tillägg.
[108] "disjecta membra poetae" ("diktarens kringspridda lemmar") - ur Horatius' satirer, bok 1, satir 4.
[109] Författare till verket "Dialogue concerning happiness" är inte diplomaten James Harris, som skrivit "Diaries and correspondence", utan dennes far James Harris.
[110] Marx citerar här Archilochus efter Sextus Empiricus' verk "Adversus mathematicos", bok 11, 44.
[111] "30 tyranner" - ett utskott, som efter peloponnesiska krigets slut (404 f.Kr.) tillsattes i Aten för att utarbeta en ny författning. Efter kort tid ryckte emellertid denna kommitté till sig hela makten och införde en grym terrorregim. Efter åtta månaders våldsregemente störtades de 30 tyrannerna, och i Aten infördes åter slavägardemokratin.
[112] Platons republik - den ideala slavägarstaten, sådan den grekiske filosofen Platon beskriver den i sitt verk. Grundprincipen för detta statssystem skulle vara en sträng arbetsdelning mellan de fria borgarstånden. Regeringsbestyren överläts åt filosoferna; en från alla arbetsplikter befriad krigarkast skulle skydda medborgarnas liv och egendom, medan bönder, hantverkare och köpmän uteslutande skulle ansvara för att folkets materiella behov blev tillgodosedda.
[113] A. Ure: "The philosophy of manufactures", London 1835, s. 21.
[114] Den kaloriska maskinen (varmluftmaskinen) - en maskin som bygger på principen om utvidgning och sammandragning av den vanliga luftvolymen genom uppvärmning och avkylning. I jämförelse med ångmaskinen var den klumpig och hade låg verkningsgrad. Den uppfanns i början av 1800-talet, men redan vid seklets slut hade den förlorat all praktisk betydelse. => =>
[115] "Spinning Jenny" - en spinnmaskin, som under åren 1764-1767 konstruerades av James Hargreaves och uppkallades efter dennes dotter Jenny.
[116] Femte Moseboken, kap. 25, v. 4.
[117] J. B. Baynes: "The cotton trade. Two lectures on the above subject, delivered before the members of the Blackbum Literary, Scientific and Mechanics' Institution", Blackburn London 1857, s. 48.
[118] Denna anmärkning i den östtyska upplagan är irrelevant för vår del, eftersom den i anm. 118 nämnda textändringen redan företagits i vår edition. - IB.
[119] A. Ure: "The philosophy of manufactures", London 1835, s. 22.
[120] "humanare bagnos" ("les bagnes mitigés") - kallar Fourier fabrikerna i boken "La fausse industrie morcelée, répugnante, mensongère, et l'antidote, l'industrie naturelle, combinée, attrayante, véridique, donnant quadruple produit", Paris 1835, s. 59. Se i övrigt fotnoten * på samma sida.
[121] Marx citerar Secondo Lancellottis arbete "L'Hoggidi overo gl'ingegni non inferiori a'passati" efter Johan Beckmann: "Beyträge zur Geschichte der Erfindungen", bd 1, Leipzig 1786, s. 125-132. Övriga uppgifter i not 194 är också hämtade ur denna bok.
[122] Tabellerna är upprättade efter uppgifter i följande tre parlamentsrapporter, som bär den gemensamma titeln "Factories": "Return to an address of the Honourable the House of Commons, dated 15 April 1856"; "Return to an address of the Honourable the House of Commons, dated 24 April 1861"; "Return to an address of the Honourable the House of Commons, dated 5 December 1867".
[123] "Tenth report of the commissioners appointed to inquire into the organization and rules of Trades Unions and other associations: together with minutes of evidence", London 1868, s. 63/64.
[124] "Nominibus mollire licet mala" ("det är på sin plats att mildra det onda med ord") - citat ur Ovidius: "Artis Amatoriae", bok 2, vers 657.
[125] Dessa uppgifter hämtade Marx ur parlamentsrapporten "Corn, grain and meal. Return to an order of the Honourable the House of Commons, dated 18 February 1867".
[126] Antifackföreningslagen - Under åren 1799 och 1800 antog det engelska parlamentet lagar, i vilka grundandet av och verksamheten i varje slag av arbetarorganisationer förbjöds. Dessa lagar upphävdes av parlamentet år 1824, men ändå inskränkte myndigheterna även därefter arbetarorganisationernas verksamhet i hög grad. I synnerhet räknades agitationen för arbetarnas inträde i en organisation och för deltagande i strejker som "rättsstridigt tvång" och bestraffades som kriminella handlingar. => =>
[127] Marx påvisar den intensitet, med vilken de engelska privata köpmännen erövrade den kinesiska marknaden, sedan Ostindiska kompaniets monopol på handeln med Kina hade avskaffats. Därvidlag ansågs alla medel tillåtna. Det första opiumkriget (1839-1842), som var ett engelskt anfallskrig mot Kina, skulle öppna den kinesiska marknaden för den engelska handeln. Därmed började Kinas förvandling till ett halvkolonialt land. Sedan början av 1800-talet hade engelsmännen försökt smuggla opium från Indien till Kina för att på så sätt förbättra den passiva handelsbalansen med Kina. Men smugglingen stötte på motstånd från de kinesiska myndigheterna, vilka år 1839 beslagtog och brände upp hela opiumlasten ombord på utländska fartyg i Kantons hamn. Det blev anledningen till det krig, i vilket Kina besegrades. Engelsmännen utnyttjade detta det feodalt efterblivna Kinas nederlag och dikterade rövarfreden i Nanking (augusti 1842). Fredsfördraget i Nanking öppnade fem kinesiska hamnar för den engelska handeln (Kanton, Amoy, Fuchow, Ningpo och Shanghai), överlämnade Hongkong till England "för evärdliga tider" och ålade kineserna att betala höga kontributioner till England. Enligt ett tilläggsprotokoll till Nanking-fördraget måste Kina tillerkänna utlänningarna exterritorialrätt.
[128] Registrar General (generalregistratorn) kallades i England ledaren för familjestatistiken. Hans verksamhetsområde omfattade registrering av födelser, dödsfall och ingångna äktenskap. => => => =>
[129] "Ne sutor ultra crepidam!" ("Skomakare, bli vid din läst!") - Med dessa ord tillbakavisade den grekiske konstnären Apelles (300-talet f.Kr.) den kritik, som en skomakare riktade mot hans tavla. Episoden finns i Plinius' "Historia naturalis".
[130] P. J. Proudhon: "Système des contradictions économiques, ou philosophie de la misère, bd 1, Paris 1846, s. 73.
[131] Sydstaterna (Confederate States of America) - På en kongress i Montgomery år 1861 sammanslöt sig elva slavägarstater i södern. Rebellerna uppställde som mål upprätthållandet av slaveriet och utvidgningen därav till samtliga territorier i USA. De började år 1861 det amerikanska inbördeskriget (utbrytarkriget) mot förbundet. Sedan sydstaterna hade lidit nederlag och kapitulerat, blev deras separatstat år 1865 upplöst och förbundsstaten återställd i sin gamla form.
[132] Författare till boken "Essai sur la nature du commerce en général" är Richard Cantillon. Den engelska upplagan omarbetades av Philip Cantillon, en släkting till författaren.
[133] Marx anspelar här på hovmarskalk von Kalbs uppträdande i Schillers sorgespel "Intriger och kärlek" (Kabale und Liebe). I 3:e aktens 2:a scen vägrar först Kalb att vara med om den intrig, som presidenten vid ett tyskt furstehov ämnar anstifta. Med anledning härav hotar presidenten att träda tillbaka, vilket skulle vara liktydigt med hovmarskalkens fall. Allvarligt förskräckt utropar Kalb: "Och jag? - Ni har lätt för att prata. Ni! Ni är en studerad karl! Men jag - min Gud! vad skall det bli av mig, om Hans Höghet avskedar mig?"
[134] Tyska arbetarföreningen bildades av Marx och Engels i augusti 1847 i Brüssel. Syftet var att politiskt upplysa de i Belgien boende tyska arbetarna och göra dem förtrogna med den vetenskapliga kommunismens idéer. Under ledning av Marx och Engels samt deras stridskamrater utvecklades föreningen till ett legalt centrum, kring vilket de revolutionära proletära krafterna i Belgien slöt sig samman. Föreningens bästa medlemmar gick in i Brüsselavdelningen av Kommunisternas förbund, och föreningen spelade en framträdande roll vid bildandet av Brüssels demokratiska sällskap. Strax efter februarirevolutionen i Frankrike 1848, då de belgiska polismyndigheterna häktade och utvisade sällskapets medlemmar, inställde Tyska arbetarföreningen sin verksamhet.
[135] Simonde de Sismondi: "Nouveaux principes d'économie politique", bd 1, Paris 1819, s. 119.
[136] "Abraham födde Isak, Isak födde Jakob o.s.v." - Matteusevangeliet berättar i första kapitlet, hur avkomlingarna till Abraham, israeliternas stamfader, så småningom tillväxte i antal och slutligen bildade hela den judiska folkgruppen.
[137] Hegel: "Grundlinien der Philosophie des Rechts, oder Naturrecht und Staatswissenschaft im Grundrisse", Berlin 1840, § 203, tillägg.
[138] "Tableau économique" - Fysiokraten Quesnay gjorde i sin skrift "Tableau économique" 1758 för första gången ett försök till en schematisk framställning av det samhälleliga totalkapitalets reproduktion och cirkulation. Marx använde upplagan: F. Quesnay, "Analyse du Tableau économique" (1766) i serien "Fysiokrater ..." av Eugène Daire, del 1, 1846. Mera utförligt behandlade Marx Tableau économique i "Theorien über den Mehrwert", del 1, kap. 6, i det av honom skrivna kap. X i andra avsnittet av Engels' "Anti-Dühring" (sv. uppl. s. 332 f.) samt i "Kapitalet", 2:a bandet, kap. 19.
[139] "inget datum inte har" (keinen Datum nicht hat) - Den reaktionäre schlesiske storgodsägaren Lichnowski tog den 31 augusti 1848 till orda i Frankfurts nationalförsamling och uttalade sig mot Polens historiska rätt att existera som självständig stat. Därvid använde han flera gånger de här ovan citerade orden, vilka de närvarande varje gång besvarade med dånande skrattsalvor. Denna muntra scen blev på sin tid återgiven av Marx och Engels i "Neue Rheinische Zeitung". (Se Marx-Engels, Werke, bd V, s. 350-353.)
[140] Schiller: "Die Bürgschaft".
[141] Citerat ur Goethes "Faust", del 1, "Utanför stadsporten".
[142] "Det är Moses och profeterna." - Enligt den gammalkristna tron författades Gamla Testamentets böcker av Moses och ett antal profeter. I synnerhet bildar de fem Moseböckerna den judiska religionens lagkodex. Marx använder här uttrycket i betydelsen: Det är huvudsaken! Det är det viktigaste budet!
[143] J.-B. Say: "Traité d'économie politique", 5:e uppl. bd 1, Paris 1826, s. 130/31.
[144] Formeln "determinatio est negatio" återfinnes i ett brev från Spinoza till en anonym mottagare av den 2 juni 1674 (se Baruch de Spinozas brevväxling, brev 50), där den användes i betydelsen: begränsning eller bestämning är en negation. Formeln "omnis determinatio est negatio" och dess översättning med "varje bestämning är en negation" finner vi i Hegels verk, genom vilka termen också har fått en vidare utbredning. (Se "Enzyklopädie der philosophischen Wissenschaften", första delen, § 91, tillägg: "Die Wissenschaft der Logik", första boken, första avsnittet, andra kapitlet: "b. Qualität"; "Vorlesungen über die Geschichte der Philosophie", första delen, första avsnittet, första kapitlet, paragrafen om Parmenides.)
[145] Här citeras Potters bok: "Political economy: its objects, uses, and principles", Newyork 1841. Som framgår av citatet, är en stor del av boken väsentligen en avskrift av första kapitlet i en skrift av Scrope, "Principles of political economy", som publicerades i England 1833. Potter företog vissa ändringar.
[146] "nulla dies sine linea" ("ingen dag utan ett streck") - dessa ord tillskrivs den grekiske målaren Apelles (se anm. 129), som hade som regel att varje dag, om än aldrig så litet, arbeta på sina tavlor.
[147] Peculium - i antikens Rom den del av förmögenheten, som familjens överhuvud kunde anförtro åt t.ex. sonen eller åt en slav att sköta eller förvalta. Innehavet av peculiet upphävde de facto inte slavens beroende av sin herre, och juridiskt förblev peculiet husbondens egendom. Det var t.ex. tillåtet för slaven - om han förvaltade ett peculium - att träffa avtal med en tredje person, dock endast i en utsträckning, som gjorde vinsterna på affärerna otillräckliga för honom att helt köpa sig fri från slaveriet. Speciellt vinstgivande överenskommelser och andra åtgärder, som kunde väntas medföra en betydande ökning av peculiet, sköttes vanligen av familjefadern själv. => =>
[148] S. N. H. Linguet: "Théorie des loix civiles, ou principes fondamentaux de la société", bd 1, London 1767, s. 236. => =>
[149] Adam Smith: "An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations", bd 1, Edinburgh 1814, s. 142.
[150] Mellan 1849 och 1859 deltog England i flera krig: i Krimkriget (1853-1856), i krigen mot Kina (1856-1858 och 1859-60) och mot Persien (1856-57). Dessutom fullbordade England år 1849 erövringen av Indien, och under åren 1857 -1859 måste man sätta in trupper för att undertrycka det indiska nationella befrielseupproret.
[151] Adam Smith: "An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations", bok 1, kap. 8, ed. Wakefield, bd. 1, London 1835, s. 195.
[152] James Steuart: "An inquiry into the principles of political economy", bd 1, Dublin 1770, s. 39, 40.
[153] Hänvisning till Friedrich Engels' arbete "Die Lage der arbeitenden Klasse in England", ed. Dietz, Berlin 1964.
[154] Adam Smith: "An inquiry into the nature and causes of the wealth of nations", bd 1, Edinburgh 1814, s. 6.
[155] "Swingupproren 1830" - en rörelse bland de engelska lantarbetarna under åren 1830-1833 mot användningen av tröskmaskiner och för löneförhöjningar. För att uppnå dessa mål sände de hotelsebrev, undertecknade med "kapten Swing", till farmare och godsägare och brände dessutom ned spannmålsförråd och förstörde tröskverk.
[156] "lågkyrkliga" ("low church") - en riktning inom den anglikanska kyrkan, som hade sin största utbredning bland bourgeoisin och det lägre prästerskapet. Den lade huvudvikten vid propagandan för den borgerligt-kristliga moralen och filantropisk verksamhet, som alltid präglades av skrymteri och skenhelighet. Earlen av Shaftesbury (Lord Ashley) hade tack vare denna verksamhet ett betydande inflytande i de lågkyrkliga kretsarna, och därför kallar Marx honom ironiskt för denna kyrkas "påve".
[157] "laudator temporis acti" ("den gamla goda tidens lovtalare") - ur Horatius: "Ars poetica", vers 173.
[158] "Fanerogami" [av fanerogamer, blomväxter, som ju fortplantar sig under bar himmel - IB.] - Charles Fourier: "Le nouveau monde industriel et sociétaire", Paris 1829, avsnitt 5, supplement till kap. 36 och avsnitt 6, resumé.
[159] "Hur mänskligt handlat av en så hög herre" ("Wie menschlich von solch' grossem Herrn!") - starkt förändrat citat av Mefistofeles i Goethes "Faust", "Prolog i himmelen". [I Viktor Rydbergs sv. övers. lyder citatet: "En hygglig storman ju, som språkar så / på mänskligt vis med självaste den lede!" - IB.]
[160] Fenier - småborgerliga irländska revolutionärer. De första fenier-organisationerna uppstod 1857 på Irland och i USA, där de irländska emigranterna förenade sig. Feniernas program och verksamhet blev ett uttryck för de irländska folkmassornas protest mot det engelska kolonialoket. Fenierna krävde nationell oavhängighet för sitt land, inrättandet av en demokratisk republik, omvandlingen av arrendebönderna till ägare av den jord de odlade, m.m. Sitt politiska program ämnade de genomföra med hjälp av väpnat uppror. Deras konspirativa verksamhet blev utan resultat. Mot slutet av 60-talet blev fenierna utsatta för repressalier, och på 70-talet råkade rörelsen i förfall. - Se även fotnot *.
[161] "Acerba fata Romanus agunt / scelusque fraternae necis" ("Hårt öde och brodermordets förbrytelse plågar romarna") - Horatius: Epod 7 [epod här = lyrisk dikt - IB.]
[162] Revolutionen på världsmarknaden - Marx talar här om de ekonomiska följderna av de stora geografiska upptäckterna i slutet av 1400-talet. Genom upptäckten av de västindiska öarna och sjövägen till Indien samt upptäckten av den amerikanska kontinenten blev det en väldig omläggning av handelsvägarna. De norditalienska handelsstäderna (Genua, Venedig m.fl.) förlorade sin dominerande ställning. I stället började Portugal, Nederländerna, Spanien och England, gynnade av sitt läge vid Atlanten, att spela huvudrollerna i världshandeln.
[163] James Steuart: "An inquiry into the principles of political economy", bd 1, Dublin 1770, s. 52.
[164] "Pauper ubique jacet" ("den fattige är överallt underkuvad") - ur Ovidius' verk "Fasti" [en ofullbordad lyrisk kommentar till den romerska festkalendern - IB.], bok 1, vers 218.
[165] Under Fjodor I:s regering (1584-1598), när Rysslands verklige härskare redan hette Boris Godunov, utfärdades år 1597 ett edikt, enligt vilket bönder, som flytt undan godsägarnas outhärdliga ok och trakasserier, skulle efterspanas i fem år och med våld återföras till sina tidigare herrar.
[166] "Den ärorika revolutionen" - i den engelska borgerliga historieskrivningen den vanliga benämningen på statskuppen 1688, som konsoliderade den konstitutionella monarkin i England, det hela ett resultat av en kompromiss mellan godsägaradeln och bourgeoisin.
[167] Den licinska lagen - Denna lag antogs i antikens Rom år 367 f.Kr. och stadgade en viss inskränkning i besittningen av allmänningsjord för personligt nyttjande samt innehöll dessutom en rad bestämmelser till förmån för gäldenärer. Lagen riktades därmed mot storegendomarnas fortsatta tillväxt och mot patriciernas privilegier och innebar en viss förstärkning av plebejernas politiska och ekonomiska positioner. Enligt traditionen går denna lag tillbaka till folktribunerna Gajus Licinius Stolo och Sextius Lateranus.
[168] Tronpretendentens sista resning. - Genom sitt uppror 1745/46 hoppades Stuartarnas anhängare kunna framtvinga den s.k. "unge pretendenten" Charles Edwards utnämning till kung i England. Samtidigt återspeglade upproret de skotska och engelska folkmassornas protest mot exploateringen genom godsägarna och fördrivandet av stora mängder småbrukare. När upproret slogs ned, blev följden att det skotska klansystemet fullständigt förintades, och bortjagandet av bönderna från deras jord fullföljdes ännu intensivare än förut.
[169] "Taksmen" kallades under klansystemets tid i Skottland de äldste eller bisittare, som var närmast underställda klanhövdingen eller the laird (den "store mannen"). The laird fördelade det land (tak), som förblev hela klanens egendom, bland hövdingarna (the taksmen). Själv blev han tilldelad en mindre tribut, varigenom hans överhöghet bekräftades. Dessa taksmen hade i sin tur lägre ämbetsmän under sig, vilka stod i spetsen för var sin by och var ledare för bönderna i området. I och med klansystemets upplösning förvandlades the lairds till godsägare och the taksmen blev ett slags kapitalistiska arrendatorer. I stället för de tidigare tributerna fick de betala jordränta. - Marx berättar om den roll, som dessa taksmen spelade i klansystemet, i sin artikel "Wahlen - Trübe Finanzlage - Die Herzogin von Sutherland und die Sklaverei". (Se Marx-Engels, Werke, bd 8, s. 499-505.)
[170] Petty Sessions (små domstolssammanträden) - de engelska fredsdomarnas domstolssammanträden, varvid mindre rättsfall avgjordes under förenklade former.
[171] Skräckväldet - jakobinerdiktaturen juni 1793-juni 1794 under den franska revolutionen.
[172] James Steuart: "An inquiry into the principles of political economy", bd 1, Dublin 1770, bok 1, kap. 16.
[173] G. von Gülich: "Geschichtliche Darstellung des Handels, der Gewerbe und der Ackerbaus der bedeutendsten handeltreibenden Staaten unsrer Zeit", bd 1. Jena 1830, s. 371.
[174] Asiento - beteckning för de fördrag, enligt vilka Spanien från 1500- till 1700-talet lämnade tillstånd åt utländska stater och privatpersoner att sälja afrikanska negerslavar till de spanska besittningarna i Amerika.
[175] Tantae molis erat! (Så mycket besvär behövdes!) - Marx använder här ett uttalande ur Vergilius' "Aeneiden", bok 1, vers 33. Där heter det: "Tantae molis erat Romanam condere gentem" ("Så mycket besvär behövdes för att grunda det romerska släktet").
[176] C. Pecqueur: "Théorie nouvelle d'économie sociale et politique", Paris 1842, s. 435.
[177] Den Peelska banklagen - För att övervinna svårigheterna vid växling av banksedlar i guld beslöt den engelska regeringen år 1844 på Robert Peels initiativ en lag om en reform av Bank of England. Enligt denna lag skulle banken delas i två fullständigt självständiga avdelningar med skilda kontantfonder: Banking-Department, som skulle ombesörja rena bankaffärer, och Issue-Department, som skulle ha hand om utgivningen av banksedlar. Dessa sedlar måste ha en solid täckning i form av en speciell guldfond, som ständigt måste stå till förfogande. Den sedelstock, som inte hade täckning i guld, begränsades till 14 milj. p.st. Mängden av löpande banksedlar hängde dock tvärtemot 1844 års banklag i själva verket inte på täckningsfonden utan på efterfrågan i cirkulationens sfär. Under de ekonomiska kriser, då bristen på guld var särskilt svår, satte den engelska regeringen tidvis 1844 års banklag ur kraft och höjde det belopp i sedlar, som inte behövde ha täckning i guld.
[1*] Detta har synts mig så mycket nödvändigare, som t.o.m. F. Lassalles skrift mot Schulze-Delitzsch, i det avsnitt där han förklarar sig ge "den andliga kvintessensen" av min framställning över detta ämne, innehåller betydande missförstånd. I förbigående sagt: Utan tvivel har det varit i propagandasyfte, som F. Lassalle ur mina skrifter - och detta utan att ange källan - nästan ordagrant och med den av mig skapade terminologin hämtat samtliga teoretiska satser i sina ekonomiska arbeten, t.ex. satserna om kapitalets historiska karaktär, om sammanhanget mellan produktionsförhållanden och produktionssätt etc., etc. Jag talar givetvis inte om detaljerna i hans framställning eller hans praktiska tillämpningar, vilka jag saknar anledning att befatta mig med.
[2*] Mera i "Till kritiken av den politiska ekonomin", sv. uppl. Sthlm 1943, s. 53.
[3*] Den tyska vulgärekonomins grötmyndiga pratmakare (breimäuligen Faselhänse) klandrar min skrift för dess stil och disposition. De litterära bristerna i "Kapitalet" kan ingen bedöma strängare än jag själv. Dock vill jag här, till gagn och glädje för dessa herrar och deras publik, citera ett engelskt och ett ryskt utlåtande. "Saturday Review", som är avgjort antipatisk mot mina åsikter, skrev i sin recension av den första tyska upplagan: Framställningen "förlänar t.o.m. de torraste ekonomiska frågor en egen charm". Och "S.-P. Vjedomosti" (St. Petersburger Zeitung) påpekar i sitt nummer av den 20 april 1872 bland annat: "Med undantag för några få speciella fall utmärker sig framställningen genom allmänfattlighet och klarhet samt, trots ämnets vetenskapliga nivå, en osedvanlig livfullhet. I detta avseende har författaren ... inte den avlägsnaste likhet med flertalet tyska lärda, vilka ... skriver sina böcker så svårbegripligt och torrt, att det (vid läsningen) knakar i huvudet på vanliga dödliga." För läsaren av den tidstypiska tyska national-liberala akademilitteraturen knakar det däremot på något helt annat ställe än i huvudet.
[4*] "Le Capital. Par Karl Marx" etc. Denna översättning innehåller speciellt i bokens sista del väsentliga ändringar och tillägg till texten i andra tyska upplagan.
[5*] Vid det kvartalssammanträde med Manchesters Handelskammare, som hölls i eftermiddags, uppstod en livlig diskussion om frihandelsfrågan. En resolution framlades, som förfäktade, att "man i 40 år förgäves har väntat på att andra nationer skulle följa det engelska exemplet med frihandel, och Kammaren ansåg nu tiden kommen att ändra denna ståndpunkt". Resolutionen blev avslagen med endast en rösts övervikt, röstproportionerna var 21 för och 22 mot. ("Evening Standard", 1 nov. 1886.)
[6*] "Så står det till med rikedomen här i landet. Jag skulle för min del med bekymmer och smärta betrakta denna berusande ökning av rikedom och makt, om jag ansåge den begränsad till de välbärgade klasserna. Det har inte tagits någon notis om den arbetande befolkningen. Den ökning, som jag har beskrivit, är helt och hållet begränsad till de besuttna klasserna."
[7*] se detta band sid. 575-576
[8*] Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. Sthlm 1943, s. 13.
[9*] "Begär inbegriper behov; det är den andliga aptiten, lika naturlig som hungern för kroppen ... De flesta tings värde består däri, att de tillfredsställer andliga behov." (Nicholas Barbon: "A Discourse on coining the new money lighter. In answer to Mr Locke's Considerations etc.", London 1696, s. 2, 3).
[10*] "Tingen har ett inneboende intrinsick vertue" (en hos Barbon speciell beteckning för bruksvärde), "som överallt är detsamma liksom magnetens egenskap att dra till sig järnet". (N. Barbon, a.a., s. 16). Magnetens egenskap att attrahera järn blev nyttig, först då man med dess hjälp hade upptäckt den magnetiska polariteten.
[11*] "Det naturliga värdet (worth) av varje ting består i att det är ägnat att tillfredsställa det mänskliga livets nödvändiga behov eller bekvämlighet." (John Locke: "Some Considerations on the Consequences of the Lowering of Interest. 1691" i "Works, ed. London 1777", vol. II, s. 28). På 1600-talet finner man ännu ofta hos engelska skriftställare "worth" för bruksvärde och "value" för bytesvärde, helt i det språks anda, som älskar att beteckna det konkreta tinget germanskt och det abstrakta romanskt.
[12*] I det borgerliga samhället härskar den fictio juris, att varje människa såsom varuköpare besitter en encyklopedisk varukännedom.
[13*] "Värdet består i det förhållande, i vilket ett ting bytes mot ett annat, en bestämd mängd av en produkt mot en bestämd mängd av en annan." (Le Trosne: "De l'Intérêt Social. Physiocrates, ed. Daire, Paris 1846", s. 889).
[14*] "Ingenting kan ha ett inre bytesvärde." (N. Barbon, a.a., s. 16) eller som Butler säger:
"The value of a thing
is just as much as it will bring."
(Ett ting är värt så
mycket som det inbringar.) [19]
[15*] One sort of wares are as good as another, if the value be equal. There is no difference or distinction in things of equal value." - Barbon fortsätter: "Bly eller järn för 100 p.st. har samma bytesvärde som silver eller guld för samma belopp." (a.a., s. 53 o. 7).
[16*] Not till 2:a upplagan: "The value of them (the necessaries of life) when they are exchanged the one for another, is regulated by the quantity of labour required, and commonly taken in producing them." ("Värdet av bruksföremål, då de utbytes mot varann, är bestämt genom mängden av för deras produktion nödvändigt krävt och i allmänhet använt arbete.") - ("Some Thoughts on the Interest of Money in general, and particularly in the Public Funds etc.", London, s. 36, 37). Denna märkliga anonyma skrift från förra århundradet är odaterad. Av innehållet framgår dock, att den utkommit under Georg II, omkring 1739 eller 1740.
[17*] "Alla produkter av samma art bildar egentligen blott en enda massa, vars pris bestäms generellt och utan hänsyn till de speciella omständigheterna." (Le Trosne, a.a., s. 893).
[18*] Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s. 17. (Citatet uteslutet ur franska upplagan. I sv. uppl. står bytesvärde. I.B.)
[18a*] Jag skjuter in denna parentes för att undanröja ett ofta förekommande missförstånd, nämligen att varje produkt, som konsumeras av någon annan än producenten, för Marx skulle gälla som vara. F. E.
[19*] Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s. 47 ff.
[20*] "Alla världsalltets företeelser, de må vara framkallade av människohand eller av de allmänna naturlagarna, utgör inte en verklig nyskapelse utan enbart ett omformande av stoffet. Sammanfoga och åtskilja är de enda element, som människoanden alltid återfinner, om den analyserar reproduktionens begrepp; och på samma sätt är det med reproduktionen av värde" (bruksvärde, ehuru Verri här i sin polemik mot fysiokraterna själv inte riktigt vet, vilket slags värde han talar om) "och av rikedom, då jord, luft och vatten på fältet förvandlas till säd, eller då under människans hand en insekts avsöndring förvandlas till siden eller några metallstycken sammanfogas till ett repeterur."[XV*] (Pietro Verri: "Meditazioni sulla Economia Politica", först tryckt 1773 i utgåvan av italienska ekonomer av Custodi, Parte Moderna, vol. XV, s. 22).
[21*] Jämför Hegel: "Philosophie des Rechts", Berlin 1840, s. 250, § 190.
[22*] Läsaren måste komma ihåg, att här inte är tal om lön eller om det värde, som arbetaren får t.ex. för en arbetsdag, utan om det varuvärde, vari hans arbetsdag materialiseras. Arbetslönens kategori existerar överhuvud inte på detta stadium av vår framställning.
[23*] Not till 2:a upplagan: För att bevisa, "att arbetet ensamt är det slutgiltiga och reella mått, vari alla varors värde i alla tider kan värderas och jämföras", säger A. Smith: "Lika kvantiteter arbete måste i alla tider och på alla orter ha samma värde för arbetaren själv. I sitt normala tillstånd av hälsa, kraft och aktivitet och med den genomsnittsgrad av skicklighet, som han må äga, måste han alltid offra lika mycket av sin vila, sin frihet och sitt välbefinnande." ("Wealth of Nations", bd I, kap. 5). Å ena sidan förväxlar A. Smith här (inte överallt) värdets bestämmande genom det för varans produktion förbrukade arbetskvantum med bestämmandet av varuvärdet genom arbetets värde och söker därför påvisa, att samma kvantiteter arbete alltid har samma värde. Å andra sidan anar han, att arbetet, såvitt det är representerat i varornas värde, gäller endast som förbrukning av arbetskraft, men uppfattar denna förbrukning endast som ett offer av vila, frihet och välbefinnande, inte därjämte som normal livsfunktion. Han har ändå den moderne lönarbetaren för ögonen. - Mycket mera träffande säger den i not 9 citerade anonyme föregångaren till A. Smith: "En man har använt en vecka till att framställa ett bruksföremål ... och den, som ger honom ett annat i utbyte, kan inte göra uppskattningen av vad som verkligen är likvärdigt efter någon bättre måttstock, än då han beräknar, vilket föremål som kostar honom precis lika mycket arbete (labour) och tid. Detta går i verkligheten ut på att det arbete, som den ene under en viss tid lagt ner i sin produkt, utbytes mot det arbete, som den andre under samma tid använt på ett annat föremål." (Some Thoughts on the Interest of money in general etc.", s. 39).
(Engels anmärker härtill i en fotnot till den engelska upplagan av "Kapitalet", bd I, s. 14: "Det engelska språket har den fördelen att äga två olika termer för dessa två olika sidor av arbetet. Det arbete, som skapar bruksvärde och är kvalitativt bestämt, heter work, i motsats till labour; det arbete, som skapar värde och endast mätes kvantitativt, heter labour, i motsats till work." - Må man härmed jämföra not 4 om det engelska språkets anda. - Kautskys anm.)
[24*] De få ekonomer, som i likhet med Bailey har sysslat med analysen av värdeformen, kunde inte komma till något resultat, dels emedan de förväxlar värdeform och värde, dels emedan de under det primitiva inflytandet av den praktiske borgaren från första början tar sikte på den kvantitativa bestämdheten. "Förfogandet över kvantiteter ... är det som gör värdet." ("Money and its Vicissitudes", London 1837, s. 11. Författare S. Bailey.)
[24a*] Not till 2:a upplagan: En av de första ekonomer, som efter William Petty genomskådat värdets natur, den berömde Franklin, säger: "Då handeln överhuvud inte är något annat än utbytet av ett arbete mot ett annat arbete, taxeras alla tings värde riktigast i arbete." ("The Works of B. Franklin etc.", utg. av Sparks, Boston, 1836, vol. II, s. 267). Franklin är inte medveten om att då han taxerar alla tings värde "i arbete", så abstraherar han olikheten i de utbytta arbetena - och reducerar dem sålunda till lika mänskligt arbete. Vad han inte vet, säger han dock. Han talar först om "det ena arbetet", sedan om "det andra arbetet", slutligen om "arbete" utan vidare beteckning som substans i alla tings värde.
[25*] På visst sätt går det människan som varan. Då hon varken kommer med en spegel till världen eller som en Fichtefilosof: Jag är jag, speglar sig människan först i en annan människa. Först genom relationen till människan Pål, sin like, träder människan Per i relation till sig själv som människa. Men därmed gäller också för honom människan Pål med hull och hår som uppenbarelseformen av släktet människa.
[26*] Uttrycket "värde" användes här, såsom redan tidigare i förbigående skett, för kvantitativt bestämt värde, alltså för värdestorlek.
[27*] Not till 2:a upplagan: Denna inkongruens mellan värdestorleken och dess relativa uttryck har av vulgärekonomin med sedvanligt skarpsinne utnyttjats. Till exempel: "Medge bara, att A faller, emedan B, varmed det utväxlas, stiger, ehuru under tiden inte mindre arbete nedlägges i A, och er allmänna värdeprincip faller till marken ... Om det medges, att, emedan värdet av A relativt till B stiger, värdet av B relativt till A faller, så är grunden ryckt undan fötterna på Ricardos sats, att värdet av en vara alltid är bestämt av mängden däri nedlagt arbete, ty om en förändring i A:s kostnad inte bara förändrar dess eget värde i förhållande till B, som den utbytes mot, utan också värdet av B relativt till A, ehuru ingen förändring skett i den för produktion av B behövliga arbetsmängden, då faller inte bara den tesen till marken, som försäkrar, att den på en artikel förbrukade kvantiteten arbete reglerar dess värde, utan också tesen, att en artikels produktionskostnader reglerar dess värde." (J. Broadhurst: "Political Economy", London 1842, s. 11, 14).
Herr Broadhurst kunde lika gärna säga: Må man betrakta talförhållandena 10/20, 10/50, 10/100 o.s.v. Talet 10 förblir oförändrat, och ändå avtar dess proportionella storlek, dess storlek i relation till nämnarna 20, 50, 100 ständigt. Alltså faller den stora principen till marken, att storleken av ett helt tal, t.ex. 10, "regleras" genom antalet däri innehållna enheter.
[28*] Det är överhuvud något egenartat med sådana reflexionsbestämningar. En människa är till exempel konung, endast emedan andra människor förhåller sig som undersåtar till honom. Omvänt tror de sig vara undersåtar, emedan han är konung.
[29*] Not till 2:a upplagan: F.C. A. Ferrier (underinspektör i tullen): "Du Gouvernement considéré dans ses rapports avec le commerce", Paris 1805, och Charles Ganilh: "Des Systèmes de l'Economie Politique" 2 ed. Paris 1821.
[29a*] Not till 2:a upplagan: Hos Homeros t.ex. uttrycktes ett tings värde i en rad olikartade ting.
[30*] Man talar därför om linnevävens rockvärde, när man uttrycker dess värde i rockar, om dess spannmålsvärde, när man uttrycker det i spannmål o.s.v. Varje sådant uttryck innebär, att det är dess värde, som kommer till synes i bruksvärdet rock, spannmål o.s.v. "Enär värdet av varje vara uttrycker dess förhållande vid utbytet, kan vi tala om den som om dess ... spannmåls- eller tygvärde, alltefter den vara, med vilken den jämföres, och på så sätt får man tusentals olika slags värden, lika många som det finns varor, och alla är lika verkliga och lika teoretiska." ("A Critical Dissertation on the Nature, Measure and Causes of Value; chiefly in reference to the writings of Mr Ricardo and his followers. By the Author of Essays on the Formation etc. of Opinions", London 1825, s. 39). S. Bailey, författaren till denna anonyma skrift, som på sin tid åstadkom mycket ståhej i England, menar sig med denna hänvisning till ett och samma varuvärdes mångskiftande uttryck ha förintat all begreppsbestämning av värdet. Att han för övrigt, trots sin egen inskränkthet, hade träffat ömma punkter i Ricardos teori, visar den stingslighet, varmed Ricardos skola angrep honom, t.ex. i "Westminster Review".
[31*] I själva verket kan man alls inte av formen allmän omedelbar utbytbarhet se, att den är en motsatsfylld varuform, lika oskiljaktig från formen icke omedelbar utbytbarhet som en magnetpols positiva egenskap från den andra polens negativa. Man kan ju inbilla sig, att man kunde förse alla varor med en stämpel av omedelbar utbytbarhet, liksom man kan inbilla sig, att alla katoliker kunde göras till påvar. För småborgaren, som i varuproduktionen ser något nec plus ultra av mänsklig frihet och individuellt oberoende, vore det givetvis högst önskvärt att vara höjd över de missförhållanden, som är förbundna med denna form, särskilt då varornas icke omedelbara utbytbarhet. Denna filisterutopiska skönmålning utgör Proudhons socialism, vilken - som jag visat på annat ställe [26] - inte ens har förtjänsten att vara originell utan långt före honom betydligt bättre hade utvecklats av Gray, Bray och andra. Detta hindrar inte, att sådan visdom nu för tiden grasserar i vissa kretsar under namn av "vetenskap". Aldrig har en skola så som den Proudhonska svängt sig med ordet vetenskap, ty "där tanken sviker, står ett ord på vakt". [27] (V. Rydbergs övers. IB.)
[32*] Man erinrar sig, att Kina och borden började dansa, då den övriga världen tycktes stå stilla - pour encourager les autres [28].
[33*] Not till 2:a upplagan: Hos de gamla germanerna beräknades storleken av en morgen jord efter en dags arbete, och en morgen kallades därför också dagsverke (Tagwerk, Tagwanne, jurnale eller jurnalis, terra jurnalis, jornalis eller diornalis), Mannwerk, Mannskraft, Mannsmaad, Mannshauet o.s.v. Se Georg Ludwig v. Maurer: "Einleitung zur Geschichte der Mark-, Hof- usw. Verfassung", München 1854, s. 129 f.
Beteckningen "journal" för en ytenhet jord, ungef. en morgen, förekommer alltjämt i vissa delar av Frankrike. K/RS.
[34*] Not till 2:a upplagan: Om därför Galiani säger: Värdet är ett förhållande mellan två personer - "La Richessa è una ragione tra due persone" - så borde han ha tillagt: ett förhållande, dolt under ett hölje av ting. (Galiani: "Della Moneta", s. 220, vol. III i Custodis samling "Scrittori Classici Italiani di Economia Politica". Parte Moderna, Milano 1803).
[35*] "Vad skall man tänka om en lag, som endast kan genomdrivas medelst periodiska revolutioner? Den är inget annat än en naturlag, som grundar sig på bristande medvetande hos de berörda." (Friedrich Engels: "Umrisse zu einer Kritik der Nationalökonomie" i "Deutsch-Französische Jahrbücher", utg. av Arnold Ruge o. Karl Marx, Paris 1844).
[36*] Not till 2:a upplagan: Inte heller Ricardo är utan sin robinsonad. "Urtidens fiskare och jägare låter han genast som varuägare utbyta fisk och villebråd i proportion till den i dessa bytesvärden förkroppsligade arbetstiden. I detta sammanhang förfaller han till den anakronismen att antaga, att urtidens fiskare och jägare för att värdera sina arbetsinstrument rådfrågar de annuitetstabeller som gällde på Londonbörsen år 1817. 'Herr Owens parallellogrammer' [29] tycks vara den enda samhällsform, som han känt utom den borgerliga." (Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s. 53).
[37*] Not till 2:a upplagan: "Det är en löjlig fördom, som funnit spridning under sista tiden, att den ursprungliga gemensamhetsegendomens form skulle vara en specifikt slavisk eller rentav uteslutande rysk form. Den är den urform, som vi kan påvisa hos romare, germaner, kelter, men av vilken man fortfarande finner en hel provkarta med rikhaltiga prover hos indierna, om också delvis endast som stympade kvarlevor. Ett noggrannare studium av de asiatiska, speciellt de indiska formerna av gemensamhetsegendom skulle visa, hur ur de olika formerna av den ursprungliga gemensamhetsegendomen framgår olika former av dennas upplösning. Sålunda låter t.ex. de olika originaltyperna av romersk och germansk privategendom härleda sig ur olika former av indisk samegendom." (Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl., fotnot s. 21).
[38*] Som redan anmärkts (s. 45), säger Benjamin Franklin: "Då handeln inte är något annat än utbyte av ett arbete mot ett annat, uppskattas alla tings värde riktigast i arbete." ("The Works of Benj. Franklin, etc., ed. by Sparks", Boston 1836, vol. II, s. 267). Franklin finner det lika naturligt, att tingen har värde som att kroppar har tyngd. Från hans ståndpunkt gäller det helt enkelt att fundera ut, hur detta värde skall kunna mätas så noga som möjligt. Han märker inte ens, att han med tesen, att man riktigast uppskattar alla tings värde i arbete, abstraherar de utbytta arbetenas olikhet och reducerar dem till likartat mänskligt arbete. Annars borde han ha sagt: Då utbytet av skor och stövlar mot bord inte är något annat än utbyte av skomakeriarbete mot snickeriarbete mäter man genom snickeriarbete noggrannast värdet av stövlar! I det han begagnar ordet "arbete" i allmänhet, abstraherar han nyttighetskaraktären och den konkreta formen hos de olika arbetena.[XXV*] Det otillräckliga i Ricardos analys av värdestorleken - och den är den bästa - skall man se av denna skrifts tredje och fjärde bok. Vad beträffar värdet överhuvud, så skiljer den klassiska politiska ekonomin ingenstans uttryckligen och klart medvetet mellan det arbete, som framträder i produktens värde, och samma arbete, när det framträder i produktens bruksvärde. Naturligtvis gör den en faktisk åtskillnad, då den betraktar arbetet ena gången kvantitativt, andra gången kvalitativt. Men dessa ekonomer kan inte tänka sig, att en rent kvantitativ skillnad mellan arbetena förutsätter deras kvalitativa enhet eller likhet, alltså deras reduktion till abstrakt mänskligt arbete. Ricardo t.ex. förklarar sig ense med Destutt de Tracy, när denne säger: "Då det är fullt klart, att våra fysiska och psykiska färdigheter är vår enda ursprungliga rikedom, så är användningen av dessa färdigheter, arbete av något slag, vår ursprungliga skatt, och genom denna användning tillkommer alla de ting som vi kallar rikedom ... Dessutom är det säkert, att alla dessa ting endast representerar det arbete som skapat dem, och om de har ett värde eller kanske t.o.m. två olika värden, så kan dessa värden endast härleda sig från det arbete som skapat dem." (Destutt de Tracy: "Éléments d'idéologie", del 4 o. 5, Paris 1826, s. 35, 36, citerat hos Ricardo: "The Principles of Political Economy", 3:e uppl. London 1821, s. 334). Vi antyder bara, att Ricardo i Destutt's åsikt lägger in sin egen djupare mening. Destutt säger i själva verket visserligen å ena sidan, att alla ting som bildar rikedomen "representerar arbetet som har skapat dem", men å andra sidan att de får sina "två olika värden" (bruksvärde och bytesvärde) från "arbetets värde". Därmed faller han offer för vulgärekonomins plattityder, som förutsätter värdet av en vara (här arbetet) för att därigenom i efterhand bestämma värdet av andra varor. Ricardo tolkar honom så, att arbete (inte arbetets värde) förverkligas i såväl bruksvärde som bytesvärde. Själv särskiljer han dock så föga arbetets dubbeltydiga karaktär, att han i hela kapitlet "Värde och rikedom, deras olika egenskaper" knogar på med banaliteterna hos en J. B. Say. Till slut blir han också häpen över att Destutt visserligen är ense med honom själv om arbetet som värdekälla men å andra sidan likafullt är ense med Say beträffande värdebegreppet.
[39*] Det är ett kardinalfel hos de klassiska politiska ekonomerna, att de aldrig har lyckats att ur sin analys av varan och speciellt ur varans värde härleda den form, under vilken varan blir bytesvärde. Det är just deras bästa representanter, såsom Adam Smith och Ricardo, vilka behandlar värdeformen som någonting helt likgiltigt eller som främmande för varans egen natur. Orsaken ligger inte endast däri, att analysen av värdestorleken helt har absorberat deras uppmärksamhet. Den ligger djupare. Arbetsproduktens värdeform är den mest abstrakta men också den mest allmängiltiga formen för det borgerliga produktionssättet, vilket härigenom erhåller sin historiska karaktär som ett speciellt slags samhällelig produktion. Om man betraktar varuformen som den samhälleliga produktionens eviga naturform, så förbiser man med nödvändighet värdeformens, alltså även varuformens säregenheter och på en högre utvecklingsnivå också det säregna hos penningformen, kapitalformen o.s.v. Man finner därför de mest skiftande och motsägelsefulla idéer om pengar, d.v.s. den allmänna ekvivalenten i slutgiltig form, och detta hos ekonomer som är helt överens om att mäta värdemängden genom arbetstidens längd. Detta visar sig på ett slående sätt vid behandlingen av bankväsendet, då de vanliga schablonmässiga penningdefinitionerna inte längre är tillräckliga. I motsättning härtill uppkom därför ett uppfräschat merkantilsystem (Ganilh o. andra), vilket i värdet endast ser den samhälleliga formen eller snarare endast dess tomma skal. - Jag vill en gång för alla påpeka, att jag med klassisk politisk ekonomi menar all ekonomi efter William Petty, vilken utforskar de borgerliga produktionsförhållandenas inre sammanhang, detta i motsats till vulgärekonomin, som endast rör sig på företeelsernas yta för att söka en plausibel förklaring på de så att säga grövsta fenomenen, samtidigt som man ideligen tuggar om det material som den vetenskapliga ekonomin för länge sedan har levererat färdigt, och serverar det för borgerligt husbehov. I övrigt begränsar sig vulgärekonomin till att pedantiskt sätta i system och som eviga sanningar proklamera de illusioner, varmed borgaren älskar att befolka sin egen lilla värld, den bästa av alla.
[40*] "Ekonomerna beter sig på ett besynnerligt sätt. För dem finns det bara två slags institutioner, konstlade och naturliga. Feodalismens institutioner är konstlade, bourgeoisins naturliga. De liknar i detta avseende teologerna, som också skiljer på två slags religioner. Varje religion, som inte är deras egen, är en uppfinning av människorna, medan deras egen religion är en uppenbarelse av Gud ... På så sätt har det funnits en historia, men det finns inte längre någon." (Karl Marx: Filosofins elände. Svar på Proudhons "Eländets filosofi", sv. uppl., Sthlm 1949, s. 128). Verkligt komisk är herr Bastiat, som inbillar sig att de gamla grekerna och romarna levde endast av röveri. Om man emellertid flera sekler igenom lever på röveri, måste dock något att röva beständigt finnas eller oupphörligt på nytt produceras. Det förefaller därför, som om både greker och romare hade en produktionsprocess, alltså en ekonomi, som bildade det materiella underlaget för deras värld, alldeles som den borgerliga ekonomin för våra dagars värld. Eller menar Bastiat måhända, att ett produktionssätt som baseras på slavarbete vilar på ett rovsystem? Då råkar han i en farlig situation. Om Aristoteles, en jätte i tankens värld, tog fel i sin värdesättning av slavarbetet, varför skulle en dvärgekonom som Bastiat vara på rätt spår i sin värdesättning av lönarbetet? - Jag begagnar detta tillfälle att kort avvisa en invändning som riktats mot mig av ett tysk-amerikanskt blad, då min skrift "Till kritiken av den politiska ekonomin" år 1859 utkom. Tidningen skrev, att min åsikt, att det bestämda produktionssättet och de produktionsförhållanden, som vid varje tidpunkt motsvarade detsamma, korteligen "samhällets ekonomiska struktur" vore "den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet", att "det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget"[XXVI*] - att allt detta visserligen är riktigt i vår tid, där de materiella intressena härskar, men varken för medeltiden, då katolicismen dominerade, eller för Aten och Rom, där politiken härskade. Till att börja med är det förvånande, att någon behagar förutsätta att dessa världsbekanta talesätt om medeltiden och antiken hade förblivit obekanta för någon. Så mycket är klart, att medeltiden inte kunde leva av katolicism och den antika världen inte av politik. De sätt varpå de fick sitt livsuppehälle förklarar omvänt, varför i ena fallet politiken, i andra fallet katolicismen spelade huvudrollen. Det tarvas f.ö. inte mycken kunskap i t.ex. den romerska republikens historia för att inse, att jordegendomens historia utgör dess osynliga historia. Å andra sidan har redan Don Quixote fått sona den villfarelsen, att den farande riddaren hade lika lätt att komma överens med alla ekonomiska samhällsformer.
[41*] "Value is a property of things, riches of man. Value, in this sense, necessarily implies exchanges, riches do not." ("Observations on some verbal disputes in Political Economy, particularly relating to value and to supply and demand", London 1821, s. 16).
[42*] "Riches are the attribute of man, value is the attribute of commodities. A man or a community is rich, a pearl or a diamond is valuable ... A pearl or a diamond is valuable as a pearl or diamond." (S. Bailey: a.a., s. 165).
[43*] Författaren till "Observations" och S. Bailey beskyller Ricardo för att ha förvandlat bytesvärdet från något endast relativt till något absolut. Tvärtom. Han har reducerat den skenbara relativitet som dessa ting, diamanter och pärlor t.ex., äger som bytesvärden, till det bakom skenet dolda sanna förhållandet, till deras relativitet som rena uttryck för mänskligt arbete. Om Ricardos anhängare svarar Bailey med grovheter men utan slående argument, så beror det endast på att de hos Ricardo själv inte fann någon förklaring på det inre sammanhanget mellan värde och värdeform eller bytesvärde.
[44*] Under 12:e århundradet, så berömt för sin fromhet, förekommer bland dessa varor ofta mycket delikata ting. Sålunda uppräknar en fransk diktare från denna tid bland de varor som fanns på marknaden i Landit [32] vid sidan av tyger, skor, läder, jordbruksredskap, hudar o.s.v. även "femmes folies de leur corps".[XXVIII*]
[45*] Proudhon hämtar sitt ideal av justice éternelle närmast ur de rättsförhållanden som motsvarar varuproduktionen, varigenom, i förbigående anmärkt, också det för alla brackor så trösterika beviset levereras, att varuproduktionens form är lika evig som rättvisan. Omvänt vill han sedan omvandla den verkliga varuproduktionen och den motsvarande verkliga rättsordningen enligt detta ideal. Vad skulle man tänka om en kemist, som i stället för att studera de kemiska reaktionernas verkliga lagar och på basis därav lösa bestämda uppgifter ville omvandla de kemiska förloppen genom de "eviga idéerna", "naturalité" och "affinité"? Vet man kanske mer om "ockret",, om man säger att det strider mot "justice éternelle", "equité éternelle", "mutualité éternelle" och andra "vérités éternelles", än kyrkofäderna visste när de sade, att det strider mot "grâce éternelle", mot "foi éternelle", mot "volonté éternelle de dieu"?
[46*] "Ty tvåfaldigt är bruket av varje nyttighet. - Det ena är karakteristiskt för tinget som sådant, det andra inte, liksom en sandal dels är fotbeklädnad, dels är utbytbar. I bägge fallen gäller det bruksvärden hos sandalen, ty även den som byter ut sandalen mot något som fattas honom, t.ex. föda, använder sandalen som sandal. Men inte i dess naturliga användningssätt. Ty den är inte till för utbytes skull." (Aristoteles: "De Republica", I: 9).
[47*] Därefter må man bedöma den småborgerliga socialismens fiffighet, då den vill föreviga varuproduktionen och tillika "motsatsen mellan pengar och vara", alltså penningen själv, ty den existerar endast i denna motsats. Man kunde lika gärna avskaffa påven och låta katolicismen bestå. Närmare härom i min skrift "Till kritiken av den politiska ekonomin". (Sv. uppl. s. 169 ff).
[48*] Så länge ännu inte två bruksföremål bytes mot varandra utan en kaotisk blandning av ting bjuds som ekvivalent för ett tredje, som ofta är fallet hos vildar, har man endast hunnit till det omedelbara produktutbytets förstadium.
[49*] Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s. 166. "De värdefulla metallerna ... är av naturen pengar." (Galiani: "Della Moneta" i Custodis samling. Parte moderna, vol. III, s. 72.)
[50*] Närmare därom i min nyss citerade skrift, avd. "De ädla metallerna". (Sv. upp. s. 163 ff).
[51*] "Penningen är den allmänna varan." (Verri: a.a. s. 16.)
[52*] "Silver och guld i och för sig, vilka vi kan beteckna med det allmänna namnet ädelmetall, är ... varor ... som stiger och faller i värde. Man kan tillerkänna ädelmetallen ett högre värde, då en mindre viktmängd därav utbytes mot en större mängd produkter eller varor i ett land o.s.v." ("Discourse of the General Notions of Money, Trade, and Exchange, as they stand in relations to each other. By a Merchant", London 1695, s. 7). "Om också guld och silver, myntat eller omyntat, brukas till måttstock för alla andra ting, är de dock inte mindre varor än vin, olja, tobak, kläder eller tyg." ("A Discourse concerning Trade, and that in particular of the East-Indies etc.", London 1689, s. 2). "Strängt taget kan inte endast pengarna anses som konungarikets (Englands) rikedom och förmögenhet, och inte heller kan man förneka guldets och silvrets varukaraktär." ("The East India Trade a most Profitable Trade", London 1677, s. 4).
[53*] "Guld och silver har sitt värde som metaller, innan de ännu blivit pengar." (Galiani: a.a. s. 72). Locke säger: "Genom människornas allmänna överenskommelse fick silvret ett imaginärt värde, emedan dess egenskaper gjorde det lämpligt till pengar." Däremot Law: "Hur kunde olika nationer tillmäta någon sak ett imaginärt värde ... eller hur hade detta imaginära värde kunnat vidmakthållas?" Så här föga förstod han dock själv av saken: "Silvret utbyttes efter det bruksvärde som det hade, alltså efter sitt verkliga värde; genom sin roll som pengar fick det ett tillskottsvärde (une valeur additionelle)." (Jean Law: "Considérations sur le numéraire et le commerce" i E. Daires ed. "Economistes Financiers du XVIII siècle", s. 470.)
[54*] "Penningen är symbolen därför (för varor)." (V. de Forbonnais: "Éléments du Commerce", Nouv. Édit. Leyde 1766, vol. II, s. 143). "Som symbol attraheras den av varorna" (a.a. s. 155). "Penningen är symbol för en sak och företräder den." (Montesquieu: "Esprit de Lois", Oeuvres, London 1767, vol. II, s. 2). "Penningen är inte bara en symbol, ty den är själv rikedom; den representerar inte värdena, den är själv värde." (Le Trosne: a.a. s. 910). "Betraktar man värdets begrepp, så blir saken själv ansedd endast som en symbol, och den gäller inte som sig själv utan som vad den är värd." (Hegel: a.a. s. 100). Långt före ekonomerna spred juristerna föreställningen om penningen som endast symbol, i lakejtjänst hos den kungliga makten, vars myntförfalskningsrätt de under hela medeltiden stödde på traditionerna från romerska kejsarriket och penningbegreppet i pandekterna [35]. "Ingen kan och får betvivla", säger deras läraktige elev Philipp av Valois (fransk konung under namnet Filip VI) i ett dekret av 1346, "att det tillkommer oss och vårt kungliga majestät allena ... att göra affärer med, prägla, bestämma över tillstånd, förråd och varje förordning rörande mynten, att sätta dem i omlopp och bestämma deras värde, som det oss synes och behagar." Det var en romersk rättsdogm, att kejsaren skulle dekretera penningvärdet, och det var uttryckligen förbjudet att behandla penningen som en vara. "Att handla med pengar skall inte vara tillåtet för någon; ty vad som är avsett för offentligt bruk får inte bli vara." En god tolkning härav har G. F. Pagnini: "Saggio sopra il giusto pregio delle cose", 1751, hos Custodi, Parte Moderna, vol. II. Särskilt i andra delen av sin skrift polemiserar Pagnini mot herrar jurister.
[55*] "Om någon kunde föra ett uns silver från bergverken i Peru till London på samma tid, som han skulle behöva för att producera en bushel spannmål, då är det ena det andras naturliga pris; om nu nya, mer givande bergverk tas i bruk och till följd därav två uns silver erhålles med samma möda som förut ett, kommer spannmålen att vid ett pris av 10 shilling pr bushel vara lika billig som förut vid ett pris av 5 shilling, om övriga omständigheter förblivit oförändrade." (William Petty: "A Treatise on Taxes and Contributions." London 1667, s .31).
[56*] Sedan professor Roscher undervisat oss: "De falska definitionerna på pengar kan uppdelas på två huvudgrupper: de som håller penningen för mer och de som håller den för mindre än en vara", följer en brokig katalog på skrifter över penningväsendet, i vilka inte ens den avlägsnaste insikt i teorins verkliga historia skiner igenom, och så kommer moralen: "Det går för övrigt inte att bestrida, att de flesta nyare nationalekonomer inte har tillräckligt klart för sig, vilka säregenheter som skiljer penningen från andra varor" (alltså i alla fall mer eller mindre som vara?) ... "Såtillvida är Ganilhs halvmerkantilistiska reaktion inte alldeles ogrundad." (William Roscher: "Die Grundlagen der Nationalökonomie", 3:e uppl., 1858, s. 207-210). Mer - mindre - inte tillräckligt - såtillvida - inte alldeles! Vilka begreppsbestämningar! Och ett dylikt eklektiskt professorstrams döper herr Roscher anspråkslöst till den politiska ekonomins "anatomisk-fysiologiska metod"! En upptäckt har man dock att tacka honom för, nämligen att penningen är "en angenäm vara".
[57*] Frågan, varför penningen inte omedelbart representerar själva arbetstiden, så att t.ex. en penningsedel föreställer x arbetstimmar, sammanhänger med frågan, varför på grundval av varuproduktionen arbetsprodukterna måste uppträda som varor, ty rollen som vara inbegriper dess fördubbling i vara och penningvara. Eller frågan, varför inte privatarbetet kan behandlas som allmänt samhälleligt arbete, alltså som sin egen motsats. På annat ställe har jag dryftat den ytliga utopismen i "arbetspenningen" på grundval av varuproduktionen. ("Till kritiken av den politiska ekonomin", sv. uppl. s. 83 f). Här må tillfogas, att t.ex. Owens "arbetspengar" lika litet är pengar som exempelvis en teaterbiljetts kontramärke. Owen utgår från omedelbart samhälleligt arbete, en produktionsform diametralt motsatt varuproduktionens. En arbetssedel endast konstaterar producentens individuella andel i det gemensamma arbetet och hans individuella anspråk på den del av den gemensamma produkten, som bestämts för konsumtion. Men det faller inte Owen in att förutsätta varuproduktionen och försöka kringgå dess nödvändiga betingelser genom något penningfusk.
[58*] Vilden eller halvvilden begagnar tungan annorlunda. Kapten Parry anmärker t.ex. om folket på Baffin Bays västkust: "I detta fall (vid produktbytet)... slickade de det (bytesobjektet) två gånger med tungan, varmed de syntes betrakta affären som tillfredsställande avslutad." [36] Bland osteskimåerna slickade likaså mottagaren vid ett byte alltid artikeln, när han tog emot den. Om tungan alltså i norr tjänar som ett organ för tillägnande, så är det inte underligt att i söder magen tjänstgör som organ för den hopsamlade egendomen, och att kaffern uppskattar en mans rikedom efter hans isterbuk. Kaffrerna är knipsluga karlar, ty medan den officiella brittiska hälsovårdsrapporten av år 1864 beklagar, att en stor del av arbetarklassen lider brist på fettbildande ämnen, gjorde en viss doktor Harvey, som dock inte upptäckt blodomloppet, samma år stor lycka med ett kvacksalvarrecept, som lovade befria borgarna och adeln från deras överflödiga fetma.
[59*] Se Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, "Teorier om cirkulationsmedel och pengar", sv. uppl. s. 169 f.
[60*] Not till 2:a upplagan: "Där silver och guld därför lagligt består vid sidan av varandra som pengar, d.v.s. som värdemätare, har man ständigt förgäves försökt att behandla dem som en och samma materia. Om man antar, att samma arbetstid oföränderligt förkroppsligas i lika proportioner av silver och guld, så antar man faktiskt, att silver och guld är samma materia, och att silver, den mindre värdefulla metallen, är en oföränderlig bråkdel av guld. Från Edward III:s regering och fram till Georg II:s tid förlöper det engelska penningväsendets historia i en oavbruten rad av störningar, framkallade av kollisionen mellan det lagliga fastställandet av värdeförhållandet mellan guld och silver och deras verkliga värdevariationer. Än värderades guldet för högt, än silvret. Den för lågt värderade metallen drogs ur cirkulationen, smältes om och exporterades. De båda metallernas värdeförhållanden förändrades så på nytt genom lagar, men det nya nominalvärdet kom snart i samma konflikt med det verkliga värdeförhållandet som det gamla. I våra dagar har det synnerligen svagt och övergående fallande värdet på guld i förhållande till silver, till följd av den indisk-kinesiska efterfrågan på silver, åstadkommit samma fenomen i största skala i Frankrike, export av silver och dess fördrivande ur cirkulationen genom guld. Under åren 1855, 1856, 1857 översteg guldimporten till Frankrike guldexporten från Frankrike med 41.580.000 pund sterling, under det att silverexporten översteg silverimporten med 14.704.000 pund sterling. I länder som Frankrike - där båda metallerna är laglig värdemätare och båda måste tas emot som betalning, men där var och en kan betala som han vill i den ena eller andra metallen - har faktiskt den i värde stigande metallen ett agio och mäter liksom varje annan vara sitt pris i den övervägande metallen, under det att den sistnämnda metallen ensam tjänar som värdemätare. All historisk erfarenhet på detta område reducerar sig helt enkelt till att där, varest lagligt två varor sköter funktionen som värdemätare, behåller faktiskt alltid blott en av dem rollen som värdemätare." (Karl Marx: "Till kritiken av den politiska ekonomin", sv. uppl. s. 70-71.)
[61*] Not till 2:a upplagan: Det säregna, att ett uns guld, som är penningmåttstockens enhet i England, inte är indelat i alikvota delar, förklaras sålunda: "Vårt myntsystem var ursprungligen avpassat uteslutande för användning av silver, och därför kan ett uns silver alltid präglas i ett bestämt motsvarande antal myntstycken; men då guldet först i senare tid infördes i myntsystemet, medan myntfoten var anpassad till silvret, kan ett uns guld inte präglas i ett motsvarande antal myntstycken." (Maclaren: "History of the Currency", London 1858, s. 16.)
[62*] Not till 2:a upplagan: I engelska skrifter är förvirringen i fråga om värdemått (measure of value) och prismåttstock (standard of value) obeskrivlig. Funktionerna och därmed deras namn förväxlas ständigt.
[62a*] "Penningen kan permanent variera i värde och ändå fungera som värdemätare, som om den förbleve fullständigt oförändrad." (Bailey: "Money and its Vicissitudes". London 1837, s. 11.) K.
[63*] Den har f.ö. inte heller allmän historisk giltighet.
[64*] Not till 2:a upplagan: "Dessa myntsorter, vilkas namn idag endast är abstrakta, är de äldsta hos alla folk. Alla var en gång av reell natur, och just därför tjänade de som räknepengar." (Galiani: a.a., s .153.)
[65*] Not till 2:a upplagan: Så betecknar det engelska pundet mindre än 1/3 av sin ursprungliga vikt, det skotska pundet före unionen [38] endast 1/36, den franska livren 1/74, den spanska maravedin mindre än 1/1000, den portugisiska reien en ännu mindre proportion.
[66*] Not till 2:a upplagan: Herr David Urquhart anmärker i sina "Familiar Words" på det ohyggliga (!), att nu för tiden ett pund (p.st.), enheten för Englands penningmåttstock, är lika med ungefär 1/4 uns guld: "Det är ju att förfalska en måttstock, inte att uppställa en måttstock." Han finner i denna "falska benämning" liksom överallt civilisationens förfalskande hand.
[67*] "Då man frågade Anacharsis, vartill hellenerna behövde pengar, svarade han: För att räkna." (Athenaeus: "Deipnosophistai", 1.IV. 49 v. 2:a ed. Schweighäuser 1802.)
[68*] Not till 2:a upplagan: "Emedan guldet som måttstock för priserna framträder i samma räknenamn som varupriserna - alltså t.ex. ett uns guld likaväl som ett ton järn uttryckes i 3 pund sterling 17 shilling 10½ pence - har man kallat dessa guldets räknenamn för guldets myntpris. Därav uppkom den underliga föreställningen, att guld uppskattades i sitt eget material och till skillnad från alla andra varar erhöll ett fixt pris av staten. Fixerandet av räknenamn blandade man ihop med fixerandet av värdet på dessa viktmängder. (Karl Marx: "Till kritiken av den Politiska ekonomin", sv. uppl., s. 69.)
[69*] Jämför "Teorier om pengarnas måttenhet" i "Till kritiken etc." sv. uppl. s. 71 ff. De fantasier om höjning eller sänkning av "myntpriset", som består däri att man genom statsingripanden använder de lagliga penningnamnen för lagligt fixerade viktdelar guld eller silver på större eller mindre viktdelar än tidigare och sålunda framdeles kanske utmyntar 1/4 uns guld till 40 shilling i stället för som nu 20 shilling - dessa fantasier har Petty, försåvitt de syftar på ekonomiska "underkurer" och inte klumpiga finanskupper mot stats- eller privatborgenärer, behandlat så uttömmande, att redan hans omedelbara efterföljare, Sir Dudley North och John Locke, för att inte tala om de senare, endast förmådde banalisera honom. "Om en nations rikedom", säger han bland annat, "kan fördubblas genom en kunglig förordning, är det besynnerligt, att inte sådana förordningar för länge sen utfärdats av våra regeringar." (Petty: "Quantulumcunque concerning Money. To the Lord Marquis of Halifax", 1682, s .36).
[70*] "Eller man måste besluta sig för att säga, att en miljon i pengar är värd mera än samma värde i varor", (Le Trosne: a.a., s. 922), alltså "att ett värde är mera värt än ett annat lika värde."
[71*] Om Hieronymus i sin ungdom hade en svår kamp att utstå med det fysiska köttet, såsom hans kamp i öknen med sköna kvinnobilder visar, så hade han på sin ålderdom en hård brottning med sin andliga människa. "Jag trodde", säger han t.ex., "att jag stod framför världsdomaren." "Vem är du?" frågade en röst. "Jag är en kristen." "Du ljuger!" dånade världsdomarens stämma. "Du är bara en ciceronian!" [39]
[72*] "Enligt Heraklit uppstår allt genom omvandling ur ... elden och elden ur allt, såsom guld förvandlas till varor och varorna åter till guld." (F. Lassalle: "Die Philosophie Herakleitos des Dunkeln", Berlin 1858, vol. I, s. 222). Lassalles not till detta ställe, s. 224, n. 3, karakteriserar oriktigt guldet som blott och bart ett värdetecken.
[73*] "All försäljning är köp." (Dr Quesnay: "Dialogues sur le Commerce et les Travaux des Artisans." "Physiocrates", ed. Daire, I. part., Paris 1846, s. 170), eller som Quesnay säger i sina 'Maximes Générales": "Sälja är köpa." [42]
[74*] "Priset för en vara kan endast betalas med priset för en annan vara." (Mercier de la Rivière: "L'Ordre naturel et essentiel des sociétés politiques", "Physiocrates", ed. Daire, II. part., s. 554.)
[75*] "För att få dessa pengar måste man ha sålt (något)." (M de la Rivière: a.a., s. 543.)
[76*] "Undantag bildar, som förut påpekats, guld- resp. silverproducenten, som utbyter sin produkt utan att förut ha sålt den."
[77*] "Om pengarna i våra händer föreställer de ting, som vi vill köpa, så föreställer de samtidigt också de ting, som vi har sålt för dessa pengar." (Bägge noterna: M. de la Rivière, a.a., s. 586.)
[78*] "Det finns följaktligen fyra ändpunkter och tre kontrahenter, av vilka den ene uppträder två gånger." (Le Trosne: a.a., s. 908.)
[79*] Not till 2:a upplagan: Hur påtaglig denna företeelse än är, så förbises den i allmänhet av politiska ekonomer, i synnerhet av typen vulgära frihandlare. (Noten finns inte i franska upplagan. RS.)
[80*] Jämför mina anmärkningar till James Mill i "Till kritiken av den politiska ekonomin", (sv. uppl. s. 195-199). Två punkter är här karakteristiska för den ekonomistiska apologetikens metod. För det första identifieringen av varucirkulation och direkt produktbyte genom enkel abstraktion av det skiljaktiga. För det andra försöket att eliminera den kapitalistiska produktionsprocessens motsägelser genom att upplösa förhållandet mellan dess produktionsagenter i de enkla relationer som varucirkulationen medför. Men varuproduktion och varucirkulation är fenomen, som tillhör de mest olika produktionssätt, om också i olika omfång och räckvidd. Man vet alltså ingenting om dessa produktionssätts differentia specifica och kan därför inte bedöma dem, om man bara känner de abstrakta kategorier i varucirkulationen, som de har gemensamt. I ingen annan vetenskap än den politiska ekonomin förekommer ett sådant snobberi med elementära banaliteter. Så tillåter sig t.ex. J. B. Say att uttala sig om kriserna, emedan han vet att varan är en produkt.
[81*] Även om varan om och om igen blir såld, ett skeende som här ännu inte är aktuellt för oss, faller den i och med den sista definitiva försäljningen bort ur cirkulationens krets och går in i konsumtionens för att där tjäna som livsmedel eller produktionsmedel. (Noten saknas i franska upplagan. RS).
[82*] "Den" (penningen) "har ingen annan rörelse än den som den lånar av produkterna." (Le Trosne: a.a., s. 885.)
[83*] "Det är produkterna, som sätter den" (penningen) "i rörelse och bringar den att cirkulera ... Pengarnas omloppshastighet ersätter deras mängd. Vid behov flyttar de sig från hand till hand utan att ett ögonblick vara stilla." (Le Trosne: a.a., s. 915, 916.)
[84*] "Då penningen ... är det vanliga måttet vid köp och försäljning, tror envar, som har något att sälja men inte finner köpare, att brist på pengar i landet eller trakten är orsaken till att varorna blir liggande osålda, och så blir 'penningbristen' den allmänna klagan; men den beror på en stor villfarelse. Vad är det de människor i verkligheten behöver, som ropar efter mer pengar? ... Arrendatorn klagar ... han tror att han skulle kunna sälja sina produkter till goda priser, bara det funnes mer pengar i landet ... Vad han tydligen behöver, är inte pengar utan ett bra pris för sin spannmål och sina kreatur, som han ville men inte kan sälja ... Varför får han då inte ett sådant pris? Antingen finns det 1) för mycket spannmål och kreatur i landet, så att de flesta på marknaden liksom han själv vill sälja och bara några få köpa, eller 2) har det blivit stockning i marknadens vanliga avlastning genom export ... eller 3) går konsumtionen tillbaka, om befolkningen t.ex. på grund av fattigdom inte ger ut så mycket som förut för hushållet. Alltså är det inte en ökning av pengarna, som kunde hjälpa arrendatorn att få sälja sina produkter, utan avlägsnandet av någon av de nämnda tre orsakerna, vilka i själva verket trycker marknaden ... Köpmannen och krämaren behöver pengar på samma sätt, d.v.s. vad de saknar är avsättning för de varor de driver handel med, men marknaden har råkat i stockning ... En nation mår aldrig bättre, än när rikedomarna så snabbt som möjligt byter ägare." (Sir Dudley North: "Discourses upon Trade", London 1691, s. 11-15 f.). Herrenschwands humbugsmakerier går alla ut på att de motsägelser, som härrör ur varans natur och därför framträder i varucirkulationen, skulle kunna avlägsnas genom ökning av cirkulationsmedlen. Visst är det en illusion, när folk i allmänhet tror, att varje stockning i produktionen och omsättningen beror på brist på cirkulationsmedel, men därav följer ingalunda omvänt, att verklig brist på cirkulationsmedel, t.ex. som följd av officiellt fusk med "regulation of currency", inte å sin sida kan framkalla dylika stockningar.
[85*] "Det behövs ett bestämt mått av pengar för att hålla en nations handel i gång. En större eller mindre mängd skulle vålla avbräck. Det är precis på samma sätt som i en detaljhandel, där en viss mängd kopparmynt behövs för att växla silvermynt och utföra sådana betalningar, som inte kan ske med de minsta silvermynten ... Liksom antalet i butiken nödvändiga kopparmynt är beroende av antalet köpare och deras köpfrekvens, liksom också väsentligen av det minsta silvermyntets värde, så är på liknande sätt mängden av metalliska pengar (myntat guld och silver) som handeln behöver, beroende av bytenas antal och de enskilda beloppens storlek." (William Petty: "A Treatise on Taxes and Contributions", London 1667, s. 17). - Den Humeska teorin, att priserna beror på penningmängden, försvarades mot J. Steuart o. a. av A. Young i hans "Political Aritmetic", London 1774, där det finns ett särskilt kapitel: "Prices depend on quantity of money", s. 122 o. följ. Jag anmärker i "Till kritiken av den politiska ekonomin", (sv. uppl. s. 182): "Frågan om de cirkulerande myntens kvantitet skjuter han" (A. Smith) "stillatigande åt sidan, i det han helt felaktigt behandlar pengarna som enbart vara." Detta gäller endast, när A. Smith ex officio behandlar penningen. Emellanåt, t.ex. i kritiken av tidigare system av politisk ekonomi, uttalar han det riktiga: "Mängden av myntade Pengar rättar sig i varje land efter värdet av de varor, som därmed sättes i omlopp ... Värdet av de i ett land årligen köpta och sålda varorna fordrar en viss mängd pengar, som sätter varorna i omlopp och fördelar dem bland de egentliga förbrukarna; men mer är inte användbart. Omloppskanalen drar till sig en summa, tillräcklig för att fylla den, och släpper aldrig fram mer." ("Wealth of Nations", bd IV, kap. 1). På liknande sätt inleder A. Smith ex officio sitt verk med ett förhärligande av arbetsfördelningen. Efteråt, i sista boken om källorna till statsinkomsten, återger han i förbigående sin lärare A. Fergusons kritik över arbetsdelningen.
[86*] "Varornas priser kommer säkerligen att stiga i varje land, i samma grad som mängden av guld och silver ökar hos folket; där tvärtom mängden av guld och silver minskar, måste följaktligen priserna sjunka i relation till denna minskning." (Jacob Vanderlint: "Money answers all Things", London 1734, s. 5). En närmare jämförelse mellan Vanderlint och Humes "Essays" lämnar mig inte i minsta tvivel om att Hume kände till Vanderlints för övrigt betydande skrift och begagnade den. Åsikten att cirkulationsmedlens mängd bestämmer priserna, finns även hos Barbon och ännu äldre skriftställare. "Obehindrad handel", säger Vanderlint, "kan inte bringa skada utan endast stor fördel ... Ty om en nations kontantförråd därigenom minskar, vilket skyddstullar och importförbud skall förhindra, så kommer de nationer, som får kontanterna, snart att erfara att alla priser stiger ... Och våra manufakturprodukter och alla andra varor kommer att sjunka så mycket i pris, att handelsbalansen åter vändes till vår fördel, så att vi därigenom kan hämta tillbaka pengarna igen." (a.a., s. 44.)
[87*] Att varje enskilt varuslag är ett element i alla cirkulerande varors prissumma, är självklart. Men huru sinsemellan ojämförbara bruksvärden totalt skulle kunna utbytas mot ett lands guld- och silvermängd, är fullständigt obegripligt. Trollar man in hela varuvärlden i en enda totalvara, där varje vara utgör endast en bestämd del, får man fram detta sköna räkneexempel: Totalvaran = x ton guld. Vara A = en bestämd del av totalvaran = samma bestämda del av x ton guld. Montesquieu säger detta öppet: "Om man jämför den guld- och silvermängd, som finns i världen, med summan av de varor som finns, så är det säkert, att varje enskild produkt eller vara kan sättas lika med en bestämd del av ädelmetallens massa.[XXXIII*] Om vi nu antar, att det bara finns en enda vara i världen, eller att bara en enda är till salu, och att denna är delbar på samma sätt som pengar, så skulle en bestämd del av varan motsvara en lika stor del av penningförrådet, hälften av totalvaran hälften av penningförrådet o.s.v. ... Varupriserna bestämmes i själva verket alltid av förhållandet mellan varornas totalmängd och mynttecknens totalsumma." (Montesquieu: a.a., vol. III, s. 12, 13). Om den vidare utvecklingen av denna teori hos Ricardo, hans lärjunge James Mill, Lord Overstone o.s.v. se "Till kritiken av den politiska ekonomin" (sv. uppl. s. 177 ff.) Herr J. St. Mill lyckas med sin vanliga eklektiska logik att samtidigt förfäkta sin faders åsikt och den motsatta. Om man jämför texten i hans lärobok, "Principles of Political Economy", med företalet (i första upplagan), där han presenterar sig som nutidens Adam Smith, så vet man inte vad man skall beundra mest: naiviteten hos mannen eller hos publiken, som i god tro tog honom på köpet som en Adam Smith, till vilken han förhåller sig ungefär som general William Kars av Kars till hertigen av Wellington. Herr J. St. Mills varken omfångs- eller innehållsrika originalforskningar på den politiska ekonomins område finns alla uppställda i ordnade led i hans år 1844 utkomna lilla skrift: "Some unsettled Questions of Political Economy." - Locke påvisar direkt sammanhanget mellan guldets och silvrets värdelöshet och deras värdebestämning genom kvantiteten. "Då man har kommit överens om att förläna guld och silver ett fingerat värde ... så är det inre värde, som man kan finna i dessa metaller, ingenting annat än deras kvantitet." ("Some Considerations etc.", i "Works", ed. 1777, vol. II, s. 15).
[88*] Det ligger naturligtvis vid sidan av mitt ämne att behandla sådana detaljer som slagskatten.[XXXIV*] Men gentemot den romantiske sykofanten Adam Muller, som beundrar "den storartade liberalitet, varmed den engelska regeringen präglar mynt avgiftsfritt", [44] må följande omdöme av Sir Dudley North anföras: "Silver och guld har liksom andra varor sin ebb och flod. Då fartygslaster därav kommer från Spanien, förs de till Towern och myntas. Strax därefter behöver man guld eller silver i tackor för exportändamål. Om nu inga tackor finns, utan alltsammans är utmyntat, vad sker då? Man måste smälta ned. Detta innebär ingen förlust för ägaren, ty präglingen kostar honom ingenting. Men nationen får betala kalaset och binda kransar till åsneföda. Om köpmannen" (North var själv en av de största köpmännen på Karl II:s tid) "måste betala slagskatt, så skickade han inte utan särskilda skäl sitt silver till Towern, och myntade pengar skulle alltid ha ett högre värde än omyntat silver." (North: a.a., s. 18.)
[89*] "Om mängden av silvermynt aldrig överstiger vad som behövs för mindre betalningar, kan de inte hopas i sådana mängder, att de räcker till för större betalningar ... Användningen av guld vid större betalningar leder med nödvändighet även till dess användning i detaljhandeln. De som har guldmynt använder dem vid mindre inköp och får då silvermynt tillbaka som växelpengar. På detta sätt dras det överskott av silvermynt, som eljest skulle belasta detaljhandlaren, bort från honom och går ut i den allmänna cirkulationen. Men om det finns så mycket silver, att de små betalningarna sker utan tillskott av guld, kommer detaljisten att få in silver vid sina småförsäljningar, och då måste silver nödvändigtvis anhopas hos honom." (David Buchanan: "Inquiry into the Taxation and Commercial Policy of Great Britain", Edinburgh 1844, s. 248, 249.)
[90*] Finansmandarinen Wan Mao-in fick en dag idén att underställa Himmelens son ett projekt, vilket i hemlighet gick ut på att förvandla de kinesiska riksassignaterna till konvertibla banksedlar. I assignatkommitténs berättelse av april 1854 blir han grundligt tilltvålad. Huruvida han även fick den obligatoriska trakteringen med bambukäppar, omförmäles inte. "Kommittén", heter det i slutet av berättelsen, "har uppmärksamt övervägt hans projekt och finner, att det hela går ut på köpmännens fördel, och att ingenting är fördelaktigt för kronan." ("Arbeiten der Kaiserlich Russischen Gesandtschaft zu Peking über China. Aus dem Russischen von Dr K. Abel und F. A. Mecklenburg", Berlin 1858, bd I, s. 47 f.) Om guldmyntens ständiga metallförlust i cirkulationen säger, en "governor" för Bank of England såsom vittne inför House of Lords' Committee (om "Bankacts"): "Varje år blir en ny grupp av suveräner" (ordet ej taget i politisk mening: ett pund sterling heter sovereign [45]) "för lätt. Den grupp, som ena året passerar fullviktig, förlorar genom slitningen tillräckligt för att nästa år få vågskålens utslag mot sig." (House of Lords' Committee 1848, nr 429.)
[91*] Not till 2:a upplagan: Hur oklart även de bästa skriftställare, som behandlar penningväsendet, uppfattar penningens olika funktioner, visar t.ex. följande citat från Fullarton: "Vad beträffar vårt inhemska varuutbyte, så kan alla penningfunktioner, som vanligen ombesörjes av guld- och silvermynt, med samma verkan utföras av oinlösbara sedlar, som inte äger annat värde än det konstlade och konventionella som lagen ger dem. Detta är ett faktum, som enligt min mening ingen kan ifrågasätta. Ett värde av detta slag kunde tillgodose alla behov, som nu fylles av fullvärdiga mynt, ja, det kunde t.o.m. överta funktionen som måttstock för värde och pris, under förutsättning att sedelutgivningen hålles inom rimliga gränser." (Fullarton: "Regulation of Currencies", 2:a ed., London 1845, s. 21.) Alltså: eftersom penningvaran kan ersättas av värdesymboler i cirkulationen, är den överflödig som värdemätare och måttstock för priset!
[92*] Ur det faktum, att guld och silver såsom mynt eller i sin funktion uteslutande som cirkulationsmedel blir symboler för sig själva, härleder Nicholas Barbon regeringarnas rätt "to raise money",[XXXVI*] d.v.s. att t.ex. ge ett kvantum silver, benämnt groschen, namnet för ett större silverkvantum, såsom taler, och på så sätt betala borgenärerna groschen i stället för taler. "Penningen nöts och blir lättare, då den går genom flera händer ... Det är benämningen och präglingen och inte halten, som man tar hänsyn till vid handeln ... Det är regeringens auktoritet, som gör ett stycke metall till pengar." (N. Barbon: a.a., s. 29, 30, 45.)
[93*] "Rikedom på pengar är ingenting annat än ... rikedom på produkter, som förvandlats i pengar." (Mercier de la Rivière: a.a., s. 557). "Ett värde, som har uttryckts i produkter, har endast växlat form." (ibid. s. 486.)
[94*] "Genom detta förfarande håller de priserna på alla sina förnödenheter och varor så låga." (Vanderlint: a.a., s. 95, 96).
[95*] "Penningen är ... en pant." (John Bellers: "Essays about the Poor, Manufactures, Trade, Plantations, and Immortality", London 1699, s. 13.)
[96*] Köp i egentlig mening förutsätter nämligen, att varorna betalas med guld eller silver, som redan är varor i förvandlat skick eller resultat av försäljning.
[97*] Henrik III, aller kristligaste konung av Frankrike, rövade relikerna från klostren för att smälta ner silvret i dem. Man vet, vilken roll rovet av de delfiska tempelskatterna genom fokerna spelade i den grekiska historien. Hos de gamle tjänade som bekant templen som hemvist för varornas gud. De var "heliga banker". För fenicierna, ett handelsfolk par excellence, gällde penningen som alla tings förvandlade gestalt. Det var därför helt naturligt, att jungfrurna, som vid festerna för kärleksgudinnan låg med främlingar, offrade den som lön erhållna slanten åt gudinnan.
[98*] Guld? Röda, dyra guldet? Nej, I gudar! Jag bad på allvar. Rötter, klara himlar! Ej mer än så gör svart till vitt, fult fagert, ont gott, dum klok, feg tapper, lågsint ädel. Ha, gudar! Varför detta? Varför? Sådant bortlockar prästerna ur edra tempel, drar bolstret undan döende, som kry sig. Ja, denna röda slaven sliter lätt de helga band han knutit; signar satar, gör spetälsk man till Gud, befordrar tjuvar och ger dem knäfall, rang och värdighet med stadens senatorer; det är sådant som skaffar högtbedrövad änka man och kryddar henne, åt vars leda sällskap ett kurhus skulle kräkas, med sin balsam till majfrisk ros igen. - Fördömda slagg, du mänskosläktets gatunymf, som väcker bland folken uppror, ned i jorden med dig, där är din plats. - (Shakespeare: Timon av Aten, III: 3. Hagbergs övers.)
[99*] Ty ingen så fördärvlig sak har kommit upp bland människor som guldet; det slår städer kull; det jagar innebyggarna från hus och hem, det undervisar mästerligt och stämmer om ett dygdigt sinne till att öva snöda dåd, det öppnat människornas väg till allsköns brott och lett dem in på idel samvetslöshets värv. (Sophokles: Antigone, v. 295-301. Bernh. Risbergs övers.)
[100*] "Girigheten hoppas kunna dra fram själve Pluto ur jordens inre." (Athenaeus: "Deipnosophistai.")
[101*] "Att såvitt möjligt öka antalet säljare av varje vara, att så långt möjligt minska antalet köpare, det är kärnpunkterna, kring vilka den politiska ekonomins alla åtgöranden rör sig." (Verri: a.a., s. 52, 53.)
[102*] "För att driva handel behöver varje nation en viss summa kontanter, som fluktuerar och ibland är större, ibland mindre alltefter omständigheterna ... Dess svängningar, denna penningens ebb och flod, anpassar sig utan politikernas inblandning till de växlande situationerna ... De bägge skoporna arbetar växelvis: är det ont om pengar, utmyntas tackor; är det ont om tackor, smälter man ner mynt." (Sir D. North: a.a., efterskr. s. 3.) John Stuart Mill, en längre tid tjänsteman i Ostindiska kompaniet [47], bekräftar att i Indien silversmycken direkt nyttjas som skatt. "Silversmyckena tas ut till nedsmältning, när räntefoten är hög, och de vandrar tillbaka, när räntefoten sjunker." (J. St. Mill: "Evidence Reports on Bankacts", 1857, n. 2084, 2101.) Enligt en parlamentsrapport av 1864 angående den indiska importen och exporten av guld och silver [48] översteg år 1863 importen av guld och silver exporten med 19.367.764 p.st. Under de sista åtta åren före 1864 var importöverskottet av ädla metaller 109.652.917 p.st. Under detta sekel utmyntades i Indien mer än 200.000.000 p.st.
[103*] Luther skiljer på pengar som köpmedel och pengar som betalningsmedel. "Gör mig en tvilling[XL*] från Schadewacht, så att jag här inte kan betala och där inte köpa." (Martin Luther: "An die Pfarrherrn, wider den Wucher zu predigen", Wittenberg 1540.) [49]
[104*] Angående förhållandet mellan gäldenär och borgenär bland engelska handelsmän i början av 18:e årh.: "Här i England härskar bland köpmännen en anda av grymhet, som i inget annat samhällsskikt och i inget annat land i världen är att finna." ("An Essay on Credit and the Bankrupt Act", London 1707, s. 2.)
[105*] Not till 2:a upplagan: Av följande citat, hämtat ur min 1859 utkomna skrift, kan man se, varför jag i texten inte tar hänsyn till den motsatta formen: "Omvänt kan i processen P - V pengarna som verkligt köpemedel avyttras och varupriset sålunda realiseras, innan pengarnas bruksvärde realiseras eller varan avyttras. Detta äger t.ex. rum i prenumerationens alldagliga form. Eller i den form, i vilken den engelska regeringen köper opium av ryoterna i Indien ... På så sätt verkar emellertid pengarna blott i den redan bekanta formen av köpemedel ... Kapital avanceras (satsas) naturligtvis också i form av pengar ... men denna synpunkt faller inte inom den enkla cirkulationens horisont." (Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl., s. 147-148.)
[106*] Den penningkris, som omtalas i texten, och som är en speciell sida av varje produktions- och handelskris, måste noga skiljas från det speciella slag av kris, som också kallas penningkris, men som kan uppträda självständigt och som endast indirekt påverkar handel och industri. Penningkapitalet är rörelsecentrum för dessa kriser, och bankerna, börsen och finansvärlden är deras naturliga miljö. (Marx' not till 3:e upplagan.)
[107*] "Att kreditsystemet plötsligt slår över i monetärsystemet fogar den teoretiska förskräckelsen till den praktiska paniken, och cirkulationsagenterna ryser inför sina egna förhållandens ogenomträngliga hemlighet." (Karl Marx: "Till kritiken av den politiska ekonomin", sv. uppl., s. 155.) "De fattiga är arbetslösa, emedan de rika inte har de pengar som behövs för att ge dem arbete, trots att de är i besittning av samma jord och samma arbetskraft som förut för att producera livsmedel och kläder, detta som dock utgör en nations verkliga rikedom, inte pengarna." (John Bellers: "Proposals for raising a College of Industri", London 1696, s. 3.)
[108*] Exempel på hur sådana moment utnyttjas av "amis du commerce" ("handelns vänner"): "Vid ett visst tillfälle" (1839) "lyfte en gammal sniken bankir" (i City) "på pulpetlocket i sitt privatkontor och visade en vän rullar av banksedlar samt nämnde innerligt förnöjd, att det var 600.000 p.st. i sedlar, som han höll inne med för att framkalla penningknapphet. Efter kl. 3 på e.m. ämnade han släppa ut dem i marknaden." (The Theory of Exchanges. The Bank Charter Act of 1844", London 1864, s. 81.) Det halvofficiella organet "The Observer" anmärker den 24 april 1864: 'En del mycket underliga rykten är i omlopp om de medel som användes för att framkalla penningknapphet ... Hur tvivelaktigt det än må verka, att sådana knep kommit till användning, så är ryktena härom så utbredda, att de förtjänar ett omnämnande."
[109*] "Storleken av de försäljningar eller avtal, som avslutas under loppet av en dag, har inget inflytande på den penningmängd, som är i omlopp samma dag, men kommer i övervägande grad till uttryck i de mest olikartade växlar å penningsummor, som skall komma i omlopp i en mer eller mindre avlägsen framtid ... Växlar, som utställes idag, eller krediter, som öppnas idag, behöver inte ha någon likhet varken ifråga om antal, belopp eller löptid med de växlar som utställes eller krediter som öppnas imorgon eller nästa dag. Många av dagens växlar och krediter utjämnas snarare av en mängd förbindelser, vars ursprung fördelar sig på en hel rad tidigare terminer. Ofta sammanträffar växlar på 12, 6, 3 eller 1 månader just en viss dag och höjer på så sätt mängden av de förbindelser, som förfaller denna dag." (The Currency Question Reviewed; a letter to the Scotch people. By a Banker in England", Edinburgh 1845, s. 29, 30 f.)
[110*] Som exempel på hur föga verkliga pengar ingår i egentliga handelsoperationer, följer här en uppställning över ett av de största handelshusens i London (Morrison, Dillon Co.) penninginkomster och betalningar under ett år. Dess transaktioner år 1856, som omfattade flera miljoner p.st., är här reducerade till en miljon.
| Inkomster | p.st. | Utgifter | p.st. | |
|---|---|---|---|---|
| Växlar från banker och köp- män, betalbara a dato |
533.596 | Växlar, betalbara a dato | 302.674 | |
| Checker fr. d:o a vista | 357.715 | Checker på Londonbankirer | 663.672 | |
| Bank of Englands sedlar | 68.554 | Bank of Englands sedlar | 22.743 | |
| Andra banksedlar | 9.627 | Guld | 9.427 | |
| Guld | 28.089 | Silver och koppar | 1.484 | |
| Silver och koppar | 1.486 | |||
| Postanvisningar | 933 | Totalsumma | 1.000.000 | |
| Totalsumma | 1.000.000 | |||
| ("Report from the Select Committee on the Bankacts", juli 1858, s. LXXI.) | ||||
[111*] "Affärsrörelsens karaktär har ändrats sålunda, att i stället för utbyte av varor mot varor eller i stället för leverans och mottagande har kommit försäljning och köp och alla affärstransaktioner framstår nu som rena penningaffärer." (D. Defoe i "An Essay upon Public Credit", 3:e ed. London 1710, s. 8.)
[112*] "Penningen har blivit alla tings bödel." Finanskonsten är den "retort, i vilken en fruktansvärd mängd gods och varor bringas att avdunsta för att åstadkomma denna ödesdigra fällning." "Penningen förklarar krig mot mänskligheten." (Boisguillebert: "Dissertation sur la nature des richesses, de l'argent et des tributs", ed. Daire, "Économistes financiers", Paris 1843, vol. I, s. 413, 419, 417, 418.)
[113*] "Annandag pingst 1824", meddelar herr Craig den parlamentariska undersökningskommittén av 1826, "rådde en så oerhörd efterfrågan på banksedlar i Edinburgh, att bankerna kl. 11 inte hade en enda sedel kvar. Man skickade bud till olika banker för att köpa men kunde inte erhålla några, och många transaktioner kunde endast ordnas genom papperslappar. Men redan kl. 3 hade alla sedlar återvänt till bankerna, som de hade utgått ifrån. De hade bara gått ur hand i hand." Ehuru den sedelmängd, som genomsnittligt är i omlopp i Skottland, uppgår till mindre än 3 milj. p.st., blir ändå varje sedel som finns i bankerna, inalles ca 7 milj. p.st., satta i omlopp under vissa betalningsterminer. Vid dessa tillfällen har sedlarna en enda speciell uppgift att fylla, och så snart den är uppfylld, strömmar sedlarna tillbaka till de olika banker, som de kommer ifrån. (John Fullarton: "Regulation of Currencies", 2:a ed. London 1845, s. 86, not.) Som förklaring må tillfogas, att på Fullartons tid i Skottland sedlar och inte checker användes för depositioner.
[114*] På frågan, "om samma 6 miljoner skulle räcka till för cirkulationen, ifall 40 miljoner årligen omsattes i affärsrörelsen", svarar Petty med sitt vanliga mästerskap: "Jag svarar ja, ty om omsättningen sker i så korta terminer, vecka för vecka, som i affärer mellan fattiga hantverkare och lönarbetare, som får avlöning varje lördag, då skulle ju redan 40/52 miljoner täcka behovet av kontanter för en omsättning på 40 miljoner. Om däremot omsättningen sker kvartalsvis som hos oss ifråga om arrenden och skatter, så är 10 miljoner erforderliga. Om vi alltså antar, att omloppstiden ligger mellan 1 och 13 veckor, så får man ta ett medeltal och addera 10 med 40/52 miljoner, varav hälften utgör cirka 5½ miljoner. Detta belopp borde alltså vara tillräckligt." (William Petty: "Political Anatomy of Ireland 1672", ed. London 1691, s. 13, 14. [50].)
[115*] Därför är varje lagstiftning meningslös, som ålägger nationalbankerna att bilda reserver endast av den ädelmetall, som inom landet fungerar som pengar. Dylika "kära besvär" har t.ex. Bank of England många erfarenheter av. Angående de stora historiska epokerna ifråga om den relativa värdeförändringen mellan guld och silver se Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl., s. 166 f.
Tillägg till 2:a upplagan. Sir Robert Peel sökte i sin bankakt av år 1844 avlägsna olägenheten på så sätt, att han tillät Bank of England att ge ut sedlar på basis av silvertackor, dock under förbehåll att silverreserven inte fick överskrida 1/4 av guldreserven. Silvrets värde fastställdes i enlighet med dess värde i guld på Londonbörsen.
Engels' anmärkning till 4:e upplagan: "Vi befinner oss åter i en period av stark värdeförändring mellan guld och silver. För ungefär 25 år sen var relationen mellan guld och silver 15½: 1. Nu (1890) är det ungefär 22:1, och silvret fortsätter alltjämt att falla. Detta är väsentligen en följd av förändringar i de bägge metallernas produktionssätt. Tidigare utvann man guld nästan uteslutande genom vaskning av guldhaltiga alluvialskikt, förvittringsprodukter av guldförande bergarter. Nu är denna metod otillräcklig och har trängts i bakgrunden till förmån för bearbetandet av själva de guldförande kvartsgångarna, en metod som tidigare endast bedrevs i andra hand, även om den är gammal och välkänd (Diodor, III 12-14). Å andra sidan gjordes nya, väldiga silverfynd i Klippiga bergen, och för både dessa och de mexikanska gruvorna ökade järnvägarna möjligheterna för tillförseln av moderna maskiner och bränsle och därmed för silverproduktion i större skala och med mindre omkostnader än förut. Men de bägge metallerna förekommer på mycket olika sätt i berget. Guldet är mest gediget men insprängt i försvinnande små mängder i kvartsen, varför hela gångbergarten måste krossas och guldet spolas ut eller dras ut med kvicksilver. På 1 miljon gram kvarts kommer då ofta knappt 1 till 3, mycket sällan 30 till 60 gram guld. Silver förekommer sällan gediget men i stället i särskilda malmer, som lätt kan skiljas från gångbergarten, och dessa malmer håller oftast från 40 till 90% silver. Eller också förekommer det i mindre mängder i koppar- och blymalm, som i och för sig är lönande att bearbeta. Redan härav framgår, att guldets produktionsarbete snarast har ökats, medan silvrets avgjort har minskats, varför det senares värdefall är helt naturligt. Detta värdefall skulle resultera i ännu större prisfall, om inte silverpriset ännu hölles uppe med konstlade medel. De amerikanska silverfyndigheterna har emellertid hittills endast till en mindre del gjorts tillgängliga, varför silvervärdet ännu en längre tid kommer att fortsätta att falla. Härtill måste än mer bidra den relativa minskningen av silverbehovet för bruks- och lyxändamål, där silvret ersättes av pläterade varor, aluminium etc. Härav får man ett begrepp om det utopiska i den bimetallistiska föreställningen, att man medelst en internationell tvångskurs skulle kunna skruva upp silvervärdet till den gamla proportionen 1:15½. Snarare kommer silvret att också på världsmarknaden alltmer förlora sin penningkvalitet."
[Denna förmodan, som Engels uttalade 1890, har sen dess alltmer gått i uppfyllelse, ehuru under tiden även guldproduktionen revolutionerats genom cyanidprocessen och man nu inte längre kan tala om att "guldets produktionsarbete snarast ökats". Värdeproportionen mellan silver och guld, som Engels ännu kunde ange till 1:22½, utgjorde redan 1902 1:39½, sjönk fram till 1906 till 30,1 för att 1909 åter stiga till 39,7. - K.]
[116*] Motståndarna till merkantilsystemet, vilket betraktade handelsbalansens utjämning genom guld och silver såsom världshandelns syfte, felbedömde å sin sida fullständigt världspengarnas funktion. Med utgångspunkt från Ricardo har jag utförligt påvisat, att den felaktiga uppfattningen angående de ädla metallernas internationella rörelse endast återspeglar den felaktiga uppfattningen av de lagar, som avgör cirkulationsmedlets mängd. ("Till kritiken av den politiska ekonomin", sv. uppl., s. 183 f.) Hans falska lärosats: "En ogynnsam handelsbalans är alltid endast följden av penningöverflöd ... Utförseln av metalliska pengar förorsakas av deras värdeminskning och är inte följden av utan orsaken till en ogynnsam handelsbalans", [51] finner man därför redan hos Barbon. "Handelsbalansen, om en sådan överhuvud förekommer, är inte orsaken till att pengar exporteras ur landet. Denna export är snarare följden av ädelmetallernas olika värde i de olika länderna." (N. Barbon. "A Discourse etc.", London 1696, s. 59, 60.) MacCulloch berömmer Barbon för denna antecipation, i "The Litterature of Political Economy, a classified catalogue", London 1845, men aktar sig visligen för att ens omnämna de naiva former, i vilka hos B. de absurda förutsättningarna för "currency principle" [52] ännu framträder. Kritiklösheten, ja oärligheten i denna katalog kulminerar i avsnitten om penningteorins historia, där MacCulloch svansviftar som en sykofant för Lord Overstone (exbankir Lloyd), som han kallar "facile princeps argentariorum" (bankirernas furste).
[117*] Så till exempel kan värdet krävas just i penningform vid subsidier, penninglån till krigföring eller till återupptagande av bankernas kontantbetalningar o.s.v.
[117a*] Not till 2:a upplagan: "Jag kunde verkligen inte önska ett mera övertygande bevis för att anhopningen av mynt i ett land med metallmyntfot är tillräcklig för att ombesörja varje internationell penningreglering, utan märkbart understöd från den allmänna omsättningen, än den lätthet varmed Frankrike, samtidigt som det led under följderna av en ödeläggande fientlig invasion, under loppet av knappt 27 månader betalade nästan 20 miljoner (p.st.) i krigsskadestånd, en avsevärd del därav därtill i metallmynt, till de allierade, utan märkbar minskning av den inhemska penningcirkulationen och utan oroväckande svängningar i växelkursen." (Fullarton: a.a., s. 141.) - Till 4:e upplagan tillfogade Engels: "Ett än mer slående bevis har vi i den lätthet, varmed samma Frankrike åren 1871-1873 på 30 månader var i stånd att erlägga en mer än tio gånger större krigsskadeersättning, likaledes till betydande del i metallpengar."
[118*] "Pengarna fördelar sig på nationerna i förhållande till deras behov ... i och med att de alltid attraheras av varorna." (Le Trosne: a.a., s. 916.) "Gruvorna, som ständigt skaffar fram guld och silver, levererar tillräckligt för att varje nation skall få den nödvändiga mängden." (Vanderlint: a.a., s. 40.)
[119*] "Växelkurserna stiger och faller varje vecka; vid en viss tid på året är de ogynnsamma för en viss nation, vid en annan tidpunkt under samma år är förhållandet omvänt." (N. Barbon: a.a., s. 39.)
[120*] Dessa olika funktioner kan råka i en farlig inbördes konflikt, så snart guld- och silverreserverna skall tjäna till inlösning av penningsedlar.
[121*] "Det guld som finns utöver vad den inhemska rörelsen behöver, utgör ett dött förråd och bringar ingen vinst för det land som äger det, utom om det självt exporteras eller importeras." (John Bellers: "Essays etc.", s. 13.) "Vad är att göra, om vi har för mycket myntade pengar? Vi kan smälta ned de bästa och göra om dem till praktfulla bordsserviser, fat och husgeråd av guld eller silver, eller vi kan exportera dem som varor till orter, där behov och efterfrågan finns, eller vi kan låna ut dem mot ränta på platser med hög räntefot." (Petty: "Quantulumcunque", s. 39.) "Penningen är endast statskroppens fett. Ett överflöd därav hindrar lika ofta dess rörelse, som en brist gör den sjuk ... Liksom fett underlättar musklernas spel, ger kroppen näring, om inga livsmedel finns tillhands, fyller ut ojämnheter och förskönar hela kroppen, så underlättar penningen statens rörelseförmåga, skaffar livsmedel från utlandet, om landet lider brist därpå, den utjämnar skuldfordringar ... och förskönar det hela; visserligen", avslutar han ironiskt, "mest dem, som redan har ganska mycket därav." (Petty: "Political Anatomy of Ireland", 1672, s. 14, 15 [50]).
[122*] Motsatsen mellan den på personligt dräng- och herreförhållande baserade jordegendomsmakten och penningens opersonliga makt är klart formulerad i två franska ordstäv: "Nulle terre sans seigneur"[XLIV*] och "L'argent n'a pas de maître"[XLV*].
[123*] "Med pengar köper man vara, och med vara köper man pengar." (Mercier de la Rivière: "L'ordre naturel et essentiel des sociétés politiques." Physiocrates, ed. Daire II, s. 543.)
[124*] "En summa som användes för att köpa varor i syfte att åter sälja dem, kallas förskotterad, men om den användes till köp utan återförsäljningssyfte, kan man säga att den är utgiven." (James Steuart. "Works etc., ed. by General Sir James Steuart, his son", London 1801, vol. I, s. 274.)
[125*] "Man byter inte pengar mot pengar", förmanar Mercier de la Rivière merkantilisterna. (a.a., s. 486.) I ett verk, som uttryckligen anges handla om "handel" och "spekulation", läser man: "All handel består i utbyte av olika slags ting; och fördelen" (för köpmannen?) "beror just på denna olikhet. Att byta ut ett pund bröd mot ett pund bröd vore utan varje fördel ... därav den fördelaktiga kontrasten mellan handel och spel, vilket består i att bara byta pengar mot pengar." (Th. Corbet: "An Inquiry into the Causes and Modes of the Wealth of Individuals; or the Principles of Trade and Speculation explained", London 1841, s. 5.) Ehuru Corbet inte ser, att P-P, byta pengar mot pengar, är den karakteristiska cirkulationsformen, inte bara för handelskapitalet utan för allt kapital, medger han åtminstone, att denna form av handel, spekulationen, är gemensam med spelets. Men sedan kommer MacCulloch och finner, att köpa för att sälja, det är att spekulera, och skillnaden mellan spekulation och handel faller alltså bort. "Varje affär, då någon köper en produkt för att åter sälja den, är i verkligheten en spekulation." (MacCulloch: "A Dictionary, practical etc. of Commerce", London 1847, s. 1009.) Betydligt naivare säger Pinto, Amsterdambörsens Pindaros: "Handeln är ett spel" (satsen lånad från Locke) "och på tiggare vinner man ingenting. Om man så småningom vinner allt från alla, måste man frivilligt återlämna större delen av vinsten, ifall man vill börja spelet på nytt." (Pinto: Traité de la Circulation et du Crédit", Amsterdam 1771, s. 231.)
[126*] "Kapitalet delar sig ... i det ursprungliga kapitalet och profiten, kapitalets tillväxt ... även om denna profit i praktiken genast slås ihop med kapitalet och deltar i dess rörelse." (F. Engels. "Umrisse zu einer Kritik der Nationalökonomie" i "Deutsch-Französische Jahrbücher, herausgegeben von Arnold Ruge und Karl Marx", Paris 1844, s. 99.)
[127*] Aristoteles ställer chrematistik gentemot ekonomi. Han utgår från ekonomin. I den mån den är förvärvskonst, inskränker den sig till att anskaffa de ting, som är nödvändiga för livet eller nyttiga för hushållet och staten. "Den sanna rikedomen (ό άληθινός πλούτος) består av sådana bruksvärden; ty den mängd av detta slags ägodelar, som behövs för ett gott liv, är inte obegränsad. Men det finns ett annat slags förvärvskonst, som vanligen och med rätta kallas chrematistik, för vilken inga gränser för rikedom och ägande tycks existera. Varuhandeln ("ή καπηλική" betyder ordagrant kramhandel, och Aristoteles väljer denna form, emedan bruksvärdet är det huvudsakliga däri) tillhör av naturen inte chrematistiken, ty varuhandeln befattar sig endast med vad som är nödvändigt för köparen och säljaren." Därför, säger han vidare, var också varuhandelns ursprungliga form byteshandeln, men när den utvidgades, uppkom nödvändigtvis penningen. Med penningens uppfinning måste byteshandeln nödvändigt utvecklas till καπηλική, till varuhandel, och i motsats till sin ursprungliga tendens utvecklade sig denna till konsten att göra pengar, till chrematistik. Denna skiljer sig från ekonomin därigenom, att "för den är cirkulationen källan till rikedom (ποιητική χρημάτων ... διά χρημάτων μεταβολής). Och den tycks handla om pengar, ty penningen är början och slut i detta slags utbyte (τό γάρ νόμιδμα δτοιχείον καί πέρας της άλλαής έδτίν). Därför är också rikedomen, som chrematistiken eftersträvar den, obegränsad. Varje konst, som i sitt mål inte ser ett medel utan betraktar det som ett slutmål, är obegränsad i sin strävan, ty den söker alltid komma närmare detta slutmål, medan andra konster, vilkas omedelbara mål endast är medel som skall tjäna andra mål, inte är obegränsade, eftersom själva slutmålet sätter gränser för dem. Därför känner chrematistiken inga gränser för sitt mål, utan målet är det absoluta berikandet. Ekonomin men inte chrematistiken har en gräns ... den förra syftar till något som är skilt från penningen, den senare till dess tillväxt ... Förväxlingen av dessa båda former, som övergår i varandra, föranleder några att som ekonomins slutmål betrakta penningens förvärvande och tillväxt i det oändliga." (Aristoteles: "De Republica", ed. Bekker, lib. I, c. 8, 9 f.)
[128*] "Varor" (här i betydelsen bruksvärden) "är för den affärsdrivande kapitalisten inte slutmålet ... hans slutmål är pengar." (Th. Chalmers: "On Political Economy etc." 2:a ed. London 1832, s. 165, 166.)
[129*] "Även om köpmannen inte ringaktar den redan erhållna vinsten, så är hans blick dock alltid riktad mot framtiden." (A. Genovesi: "Lezioni di Economia Civile", 1765. Italienska ekonomer, Custodi, Parte moderna, vol. VIII, s. 139.)
[130*] "Den outsläckliga lidelsen efter profiten, die auri sacra fames,[XLVI*] behärskar alltid kapitalisten." (MacCulloch: "The Principles of Political Economy", London 1830, s. 179.) Denna insikt hindrar naturligtvis inte, att samme MacCulloch et consortes, när de råkar i teoretiska svårigheter, t.ex. beträffande överproduktionen, förvandlar samme kapitalist till en god borgare, för vilken det bara handlar om bruksvärdet, och som lider av en veritabel vargahunger efter stövlar, hattar, ägg och bomullstyg och andra högst vardagliga slag av bruksvärden.
[131*] "Σώζω" (ordagrant "rädda") är ett av grekernas karakteristiska uttryck för skattbildningen. Det engelska to save betyder både "rädda" och "spara".
[131a*] "Det oändliga, som inte finns i tingens framåtskridande, finns i deras kretslopp." (Galiani.)
[132*] "Det är inte föremålen utan föremålens värde, som utgör kapitalet." (J. B. Say: "Traité d'Economie Politique", 3:e ed. vol. I, s. 428.)
[133*] "Pengar i omlopp (currency!), som används till produktiva ändamål, är kapital." (Macleod: "The Theory and Practice of Banking", London 1855, vol. I, kap. 1, s. 55.) "Kapital är detsamma som varor." (James Mill: "Elements of Political Economy", London 1821, s. 74.)
[134*]"Kapital ... värde som bevaras och mångfaldigas." (Sismondi: "Nouveaux Principes d'Économie Politique", vol. I, s. 89.)
[135*] "L'échange est une transaction admirable dans laquelle les deux contractants gagnent - toujours (!)."[XLVII*] (Destutt de Tracy: "Traité de la Volonté et de ses effets", Paris 1826, s. 68.) Samma arbete utkom senare under titeln "Traité d'Economie Politique".
[136*] Mercier de la Rivière: a.a., s. 544.
[137*] "Det är i och för sig fullkomligt likgiltigt, om ett av dessa värden består av pengar, eller om bägge är vanliga varor." (ibid. s. 543.)
[138*] "Det är inte kontrahenterna som bestämmer värdet; detta är bestämt före avtalets ingående." (Le Trosne: a.a., s. 906.)
[139*] "Dove è egualità non é lucro." (Galiani: "Della Moneta", i Custodi: Parte Moderna, vol. IV, s. 244.)
[140*] "Varubytet blir ofördelaktigt för en av parterna, om obehöriga omständigheter sänker eller höjer priset. Då är likheten rubbad, men rubbningen beror då på dessa omständigheter och ligger inte i själva utbytet." (Le Trosne: a.a., s. 904.)
[141*] "Efter sin natur är varubytet ett avtal på lika villkor och sker mellan lika värden. Det är därför inget medel att bli rik, ty man ger lika mycket som man erhåller." (ibid. s. 903.)
[142*] Condillac: "Le Commerce et le Gouvernement" (1776), ed. Daire & Molinari i "Mélanges d'Économie Politique", Paris 1847, s. 267.
[143*] Le Trosne svarar därför sin vän Condillac mycket riktigt: "I det utvecklade samhället finns överhuvud inte något överflödigt." Dessutom tillägger han retsamt, att "om båda parterna får lika mycket mer för lika mycket mindre, så får ju bägge lika mycket." Eftersom Condillac ännu inte har den ringaste aning om bytesvärdets natur, så passar det bra för prof. Wilhelm Roscher att åberopa honom till stöd för sina egna naiva åsikter. Se hans "Die Grundlagen der Nationalökonomie", 3:e uppl., 1858. [Så citerar han t.ex. med förtjusning i § 147 följande visdomsord av Condillac: "Ett ting har inte värde, därför att det kostar något, utan det kostar (arbete eller pengar) emedan det har värde." - K.]
[144*] S. P. Newman: "Elements of Political Economy", Andover o. Newyork 1835, s. 175.
[145*] "Ökningen av produktens nominella värde ... gör inte säljarna rikare ... ty vad de vinner som säljare, förlorar de i sin egenskap av köpare." ("The Essential Principles of the Wealth of Nations etc.", London 1797, s. 66.)
[146*] "Om man är tvungen att sälja en varumängd, som är värd 24 livres, för 18 livres, så får man, när man senare skall använda samma pengar för inköp, köpa varor för 18 livres, som är värda 24 livres." (Le Trosne: a.a., s. 897.)
[147*] "Ingen säljare kan ständigt fördyra sina varor utan att på samma sätt få lov att betala andra säljares varor dyrare, och av samma orsak kan ingen konsument ständigt köpa billigare utan att också ständigt få lämna ifrån sig de varor han säljer billigare." (Mercier de la Rivière: a.a., s. 555.)
[148*] R. Torrens: "An Essay on the Production of Wealth", London 1821, s. 349.
[149*] "Föreställningen, att konsumenterna betalar profiterna, är säkerligen alldeles oriktig. Vilka är då konsumenterna?" (G. Ramsay: "An Essay on the Distribution of Wealth", Edinburgh 1836, s. 184.)
[150*] "Om någon inte finner avsättning för sina varor, råder Malthus honom då att ge en annan person pengar, för att denne skall kunna köpa varorna av honom?" tillfrågas Malthus av en upprörd ricardian, när Malthus liksom sin lärjunge prästen Chalmers förhärligar köparna eller konsumenterna som en klass för sig. Se "An Inquiry into those principles respecting the Nature of Demand and the Necessity of Consumption, lately advocated by Mr Malthus etc.", London 1821, s. 55.
[151*] Destutt de Tracy var av motsatt åsikt, ehuru - eller kanske emedan - han var medlem av institutet [53]. De industriella kapitalisterna, säger han, får sin profit genom att "de säljer allting dyrare än det kostat att producera det. Och vem säljer de till? I främsta rummet till varandra." (de Tracy: a.a., s. 239.)
[152*] "Byte av två lika värden varken ökar eller minskar summan av de värden som finns i ett samhälle. Byte av två olika värden ... förändrar inte heller summan av de samhälleliga värdena, även om den enes egendom därvid ökar lika mycket som den andres egendom minskar." (J. B. Say: a.a., vol. II, s. 443, 444.) Say, som naturligtvis är helt obekymrad inför konsekvenserna av denna förkunnelse, lånar satsen tämligen ordagrant från fysiokraterna. Det sätt, varpå han har utnyttjat deras på den tiden glömda skrifter för att öka sitt eget "värde", visar följande exempel. Monsieur Say's mest "berömda" sats: "Man kan blott med produkter köpa produkter" (a.a., vol. II, s. 438) lyder i fysiokratiskt original: "Produkterna kan endast betalas med produkter." (Le Trosne: a.a., s. 899.)
[153*] "Varubytet överför inga som helst värden till produkterna." (F. Wayland: "The Elements of Political Economy", Boston 1853, s. 168.)
[154*] "Under ett herravälde av oföränderliga ekvivalenter vore handeln omöjlig." (G. Opdyke: "A Treatise on Political Economy", Newyork 1851, s. 66-69.) "Skillnaden mellan realvärde och bytesvärde grundas på ett faktum - nämligen att värdet av en sak är något annat än den s.k. ekvivalenten, som ges i handeln, d.v.s. att denna ekvivalent inte är någon ekvivalent." (F. Engels, a.a., s. 95, 96.)
[155*] Benjamin Franklin: "Works", vol. II, ed. Sparks i "Positions to be examined concerning National Wealth".
[156*] Aristoteles: "De Republica", lib. I, c. 10.
[157*] "Under vanliga marknadsförhållanden skapas inte profit genom varubyte. Om den inte funnes redan på förhand, kunde den inte heller finnas efteråt." (Ramsay: a.a., s. 184.)
[158*] Efter denna utförliga förklaring förstår läsaren, att detta endast betyder: Kapitalbildning måste vara möjlig, även när varupriset är lika med varuvärdet. Den kan inte förklaras med att varupriserna avviker från varuvärdena. Om så verkligen sker, måste man reducera priserna till värdena, d.v.s. man måste bortse från avvikelserna som tillfälligheter för att kunna ställa frågan om kapitalbildning med hjälp av varubyte i sin renhet och utan att förvirras av störande och för det egentliga förloppet främmande biomständigheter. Man vet för övrigt, att denna reduktion av priserna till värdena inte alls är någon rent vetenskaplig abstraktion. Marknadsprisernas ständiga växlingar, deras stigande och fallande, kompenserar varandra och reduceras till genomsnittspriset såsom deras inre regel. Detta utgör ledstjärnan for köpmannen och industriidkaren i varje företag som omfattar en längre tidsrymd. Han vet alltså, att under en längre period, betraktad som helhet, säljes varorna varken under eller över genomsnittspriset, men just till genomsnittspriset. Hade han överhuvud intresse för onyttigt tänkande, måste han ställa kapitalbildningens problem sålunda: Hur kan kapital uppstå genom att priserna regleras efter genomsnittspriserna, d.v.s. i sista instans av varans värde? Jag säger "i sista instans", emedan genomsnittspriserna inte direkt sammanfaller med varornas värdestorlek, vilket A. Smith, Ricardo m.fl. tror.
[159*] "I penningens gestalt ... producerar kapitalet ingen profit." (Ricardo: "Principles of Political Economy", s. 267.)
[160*] I uppslagsböcker om den klassiska forntiden kan man få läsa sådana tokigheter, som att i den antika världen kapitalet var fullt utvecklat, "utom att den frie arbetaren och kreditväsendet fattades". Även Herr Mommsen råkar i sin "Römische Geschichte" ut för den ena förväxlingen efter den andra.
[161*] Lagstiftningen i olika länder fastställer därför en maximitid för arbetsavtalen. I alla samhällen med fria arbetare finns bestämda regler för uppsägning av arbetskontrakten. I åtskilliga länder, särskilt Mexico (före det amerikanska inbördeskriget även i de från Mexico erövrade territorierna, och enligt sakens natur ända till Kusas omvälvning [55] i Donauprovinserna), döljes slaveriet under formen av peonage. Genom förskott, som skall återbetalas med arbete, och som nedärves från generation till generation, blir inte bara den enskilde arbetaren utan också hans familj i verkligheten andra personers och deras familjers egendom. Juarez avskaffade peonaget. Den s.k. kejsar Maximilian återinförde det genom ett dekret, som av representanthuset i Washington träffande brännmärktes som ett dekret om slaveriets återinförande i Mexico. "För en begränsad tid kan jag sälja till andra mina olika lekamliga och andliga färdigheter och mina möjligheter till verksamhet, ty tack vare denna begränsning i tid fortsätter de att vara ett yttre förhållande till min personlighet. Genom att sälja hela den tid jag kan arbeta och summan av min produktion skulle jag göra det som finns bakom allt detta, min allmänna verksamhet och verklighet, min personlighet, till en annans egendom." (Hegel: "Philosophie des Rechts", Berlin 1840, s. 104, § 67.)
[162*] Det som alltså karakteriserar den kapitalistiska epoken är, att arbetskraften för arbetaren själv antar formen av en vara som tillhör honom, och att hans arbete därför blir lönarbete. Å andra sidan generaliseras först från denna tidpunkt arbetsprodukternas varuform.
[163*] "En mans värde är, i likhet med alla andra ting, hans pris, d.v.s. så mycket som betalas för bruket av hans arbetskraft." (Th. Hobbes: "Leviathan", i "Works", ed. Molesworth, London 1839-1844, vol. III, s. 76.)
[164*] Den gammalromerske Villicus, förman för jordbruksslavarna, fick därför "en mindre ranson än dessa, emedan han hade ett lättare arbete." (Th. Mommsen: "Römische Geschichte", 1856, s. 810.)
[165*] W. Th. Thornton ger intressanta belägg härför i sin skrift: "Over-Population and its Remedy", London 1846.
[166*] Petty.
[167*] "Dess" (arbetets) "naturliga pris ... består av ett kvantum livs- och njutningsmedel, som efter landets klimat och levnadsvanor är nödvändigt för att underhålla arbetaren och göra det möjligt för honom att försörja en familj, som ställer ett oförändrat utbud av arbete till förfogande på marknaden." (R. Torrens: "An Essay on the external Corn Trade", London 1815, s. 62.) Ordet arbete står här felaktigt i stället för arbetskraft.
[168*] Rossi: "Cours d'Économie Politique", Bruxelles 1843, s. 370, 371.
[169*] Sismondi: "Nouveaux Principes d'Économie Politique", vol. I, s. 113.
[170*] "Varje arbete betalas först sedan det är avslutat." ("An Inquiry into those Principles respecting the Nature of Demand etc.", London 1821, s. 104.) "Handelskrediten börjar i det ögonblick då arbetaren, produktionens första upphovsman, tack vare sina besparingar är i stånd att vänta på avlöningen en vecka, 14 dagar, en månad, ett kvartal." (Ch Ganilh: "Des Systèmes de l'Économie Politique", 2 ed. Paris 1821, vol. II, s. 150.)
[171*] "Arbetaren lånar ut sin flit", men, tillfogar Storch slugt, han "riskerar ingenting" utom "att förlora sin lön ... arbetaren släpper inte till något materiellt." (Storch: "Cours d'Économie Politique", Petersburg 1815, vol. II, s. 37.)
[172*] Ett exempel. I London finns två slags bagare, "fullpriced", som säljer brödet till dess fulla värde, och "undersellers", som säljer det under värdet. Den senare gruppen utgör mer än tre fjärdedelar av hela bagarkåren. (s. XXXII i "Report" av regeringskommissarien H. S. Tremenheere om "Grievances complained of by the journeymen bakers etc.", London 1862.) Dessa undersellers säljer nästan undantagslöst bröd, som är förfalskat genom tillsats av alun, såpa, pottaska, kalk, stenmjöl från Derbyshire och dylika angenäma, närande och hälsosamma ingredienser. (Se den ovan citerade blåboken, ävenså rapporten från "Committee of 1855 on the Adulteration of Bread" och dr Hassalls "Adulterations Detected", 2 ed. London 1862.) Sir John Gordon förklarade inför kommittén av 1855, att "på grund av dessa förfalskningar den fattige, som lever på två pund bröd om dagen, i verkligheten inte erhåller fjärdedelen av näringsmängden, bortsett från de skadliga verkningarna på hans hälsa." Såsom orsak till att "en mycket stor del av arbetarklassen", ehuru väl medveten om dessa förfalskningar, ändå tar alun, stenmjöl etc. med på köpet, anför Tremenheere (i den förut nämnda rapporten, s. XLVIII), att det "är nödvändigt för dem att ta brödet från bagaren eller butiken i det skick man behagar tillhandahålla det." Enär arbetarna får sin lön först i slutet av veckan, kan de "först mot slutet av veckan betala det bröd familjen förbrukar"; och, tillägger Tremenheere med stöd av vittnesutsagor: "det är allmänt bekant, att bröd, blandat med dessa mixturer, tillverkas speciellt för denna kundkrets." "I många engelska jordbruksdistrikt" (men ännu mer i skotska) "utbetalas arbetslönen var fjortonde dag eller t.o.m. pr månad. Med så långa löneterminer måste jordbruksarbetaren handla på kredit ... Han får betala högre priser och är faktiskt bunden vid den butik som pungslår honom. Så kostar t.ex. i Horningsham i Wilts, där lönen betalas pr månad, samma mjöl 2 sh. 4 pence pr stone [14 pund] som på andra platser kostar 1 sh. 10 pence." ("Sixth Report" on "Public Health" by "The Medical Officer of the Privy Council etc.", 1864, s. 264.) "Kattunhandtryckarna i Paisley och Kilmarnock (Västskottland) genomdrev 1853 genom strejk förkortning av löneterminen från en månad till 14 dagar." ("Reports of the Inspectors of Factories for 31st October 1853", s. 34.) Som en annan småtrevlig utveckling av den kredit, som arbetaren ger kapitalisten, kan man betrakta den metod som praktiseras av många engelska kolgruveägare, nämligen att utbetala lönen först vid månadens slut och under tiden lämna förskott, ofta i varor, som måste betalas högre än marknadspriset (trucksystem). "Det är vanligt hos kolgruvornas arbetsgivare att betala ut lönen pr månad. Under mellanperioden lämnar de förskott i slutet av varje vecka. Detta förskott utbetalas i butiken" (den tommy-shop, som tillhör gruvägaren), "och folket tar emot pengarna vid en disk och ger ut dem vid en annan." ("Children's Employment Commission, III Report", London 1864, s. 38, n. 192.)
[172a*] Jeremy Bentham (1748-1832), engelsk filosof, företrädde den s.k. nyttighetsfilosofin (utilitarismen). Det personliga intresset är för honom drivkraften till allt handlande. Men alla intressen står i en inre harmoni, om de uppfattas rätt. Den enskildes lättbegripliga intresse är också samhällets. Den engelska liberalismen behärskades av denna lära i lika hög grad som av den "vulgära", d.v.s. efter den borgerliga pöbelns behov förflackade frihandeln. - K.
[173*] Not till franska upplagan: Ordet "process", som betecknar en utveckling, sedd i totalomfattningen av sina reella betingelser, har länge tillhört det vetenskapliga språket i hela Europa. I Frankrike infördes det först helt försiktigt i sin latinska form, processus. Sedan har det befriats från denna pedantiska förklädnad och införts i kemisk, fysiologisk och liknande litteratur samt i åtskilliga metafysiska arbeten. Det kommer till sist att bli helt naturaliserat. I dagligt tal användes ordet i sin juridiska betydelse av både fransmän och tyskar.
[173a*] "Jordens naturliga produkter, som förekommer i ringa mängder och helt oberoende av människans arbete, tycks oss vara givna av naturen i samma syfte, som då man ger en ung man ett litet kapital för att hjälpa honom in på flitens och framgångens väg." (James Steuart: "Principles of Political Economy", ed. Dublin 1770, vol. I, s. 116.)
[174*] "Förnuftet är lika listigt som mäktigt. Listen består överhuvud i den förmedlande verksamhet som låter tingen bearbeta varandra och påverka varandra enligt deras egen natur utan någon direkt inblandning i processen, medan den samtidigt endast fullbordar sitt eget ändamål." (Hegel: "Enzyklopädie, Erster Teil, Die Logik." Berlin 1840, s. 382.)
[175*] I den för övrigt undermåliga skriften "Théorie de l'Économie Politique" (Paris 1815) räknar Ganilh i polemik mot fysiokraterna fyndigt upp den långa raden av arbetsprocesser, som utgör förutsättning för det egentliga jordbruket.
[176*] I "Réflexions sur la Formation et la Distribution des Richesses" (1766, Oeuvres, ed. Daire, vol. I) redogör Turgot utmärkt för husdjurens betydelse för de äldsta kulturformerna.
[177*] Av alla varor har de egentliga lyxvarorna den minsta betydelsen för den teknologiska jämförelsen mellan olika produktionsepoker.
[177a*] Not till 2:a upplagan: Även om historieskrivningen hittills föga känner den materiella produktionens utveckling, alltså grundvalen för allt samhällsliv och därmed för all verklig historia, så har man åtminstone delat upp den förhistoriska tiden på grundval av naturvetenskapliga, inte s.k. historiska forskningar, efter verktygens och vapnens material i stenålder, bronsålder och järnålder.
[178*] Det verkar paradoxalt att kalla den fisk, som ännu inte är fångad, för ett produktionsmedel för fisket. Men ännu har ingen uppfunnit konsten att fånga fisk, där ingen fisk finns.
[179*] Denna definition av produktivt arbete har sin utgångspunkt i den enkla arbetsprocessen men är alldeles otillräcklig för den kapitalistiska produktionsprocessen.
[180*] Storch skiljer på egentligt råmaterial, "matière", och biämnen, "matériaux": [56] Cherbuliez betecknar biämnena som "matières instrumentales". [57]
[181*] Det är väl på denna högst logiska grund, som överste Torrens i vildens stenredskap upptäcker - ursprunget till kapitalet. "I den första sten vilden kastar på villebrådet, som han förföljer, i den första käpp han griper för att få ner frukt, som han inte når med händerna, ser vi hur ett föremål användes för tillägnande av ett annat, och vi upptäcker så - ursprunget till kapitalet." (R. Torrens: "An Essay on the Production of Wealth etc.", Edinburgh 1836, s. 70, 71.) Denna första käpp [på tyska Stock] är sannolikt också förklaringen till att stock på engelska betyder kapital.
[182*] "Produkterna är approprierade,[LV*] innan de förvandlas till kapital; denna förvandling utesluter inte appropriationen." (Cherbuliez: "Richesse ou Pauvreté", ed. Paris 1841, s. 54.) "Då proletären säljer sitt arbete för ett visst kvantum livsmedel (approvisionnement), avstår han helt från varje anspråk på produkten. Produktens appropriation förändras inte på något sätt av denna överenskommelse. Produkten tillhör uteslutande kapitalisten, som har tillhandahållit råvara och livsmedel. Detta är en sträng följd av appropriationens lag, vars grundprincip var raka motsatsen, nämligen varje arbetares uteslutande äganderätt till sin produkt." (Ibid., s. 58.) "Om arbetarna arbetar för lön, är kapitalisten ägare inte bara av kapitalet" (här menas produktionsmedlen) "utan även av arbetet. Om man, som är brukligt, innefattar arbetslönen i begreppet kapital, är det absurt att tala om arbetet skilt från kapitalet. Ordet kapital i denna mening innefattar både kapital och arbete." (James Mill: "Elements of Political Economy etc.", London 1821, s. 70, 71.)
[183*] "Inte endast det arbete, som omedelbart nedlägges på en vara, är av betydelse för dess värde, utan även det arbete som har nedlagts på redskap, verktyg och byggnader, som arbetet betjänar sig av." (Ricardo: a.a., s. 16.)
[184*] Siffrorna är här helt godtyckliga.
[185*] Detta är den grundläggande sats, varpå fysiokraternas lära vilar, att allt arbete med undantag av jordbruk är improduktivt, och denna sats kan inte rubbas av ekonomer - av facket. "Denna metod att till en vara överföra värdet av diverse andra varor (som t.ex. att i linneväven inräkna värdet av vävarens livsmedel) alltså så att säga hopa olika värden skikt på skikt på en varas värde, bringar detta att växa i motsvarande grad ... Uttrycket addition anger mycket träffande, hur arbetsprodukternas pris bildas; detta pris är endast summan av de förbrukade och sammanräknade värdena. Men att addera är inte att multiplicera." (Mercier de la Rivière: a.a., s. 599.)
[186*] Åren 1844-47 drog kapitalisterna bort en del av sitt kapital från produktiv verksamhet för att spekulera bort det i järnvägsaktier. Under det amerikanska inbördeskriget stängde de fabrikerna, kastade ut arbetarna på gatan och började spekulera på Liverpools bomullsbörs.
[187*] "Låt dig berömma, smycka och pynta ... Men den som mer eller bättre tar" (än han ger) "det är ocker och kallas icke tjänst utan skada mot sin nästa som när man stjäl eller rövar. Allt är icke tjänst och välgärning mot nästan, som kallas tjänst och välgärning. Ty en äktenskapsbrytare och äktenskapsbryterska göra varandra stor tjänst och välbehag. En ryttare gör en mordbrännare stor tjänst, som hjälper honom att röva på vägarna och bekriga land och folk. Papisterna göra de våra stor tjänst, som icke dränka, bränna, mörda, låta ruttna i fängelserna allihopa utan dock låta några leva och förjaga dem eller taga ifrån dem det de hava. Djävulen gör de sina stor omätlig tjänst ... Summa, världen är full av stor, förträfflig tjänst och välgärningar." (Martin Luther: "An die Pfarrherrn, wider den Wucher zu predigen etc.", Wittenberg 1540.) [49]
[188*] Jag anmärker härom i "Till kritiken av den politiska ekonomin" bl.a.: "Man förstår, vilken 'tjänst' begreppet 'tjänst' (service) måste göra ekonomer av typen J. B. Say och F. Bastiat."
[189*] Detta är en av de omständigheter, som fördyrar den produktion som grundas på slaveri. Arbetaren skiljer sig då, enligt de gamles träffande uttryck, bara som ett instrumentum vocale[LXIII*] från djuret som ett instrumentum semivocale[LXIV*] och det döda arbetsverktyget som instrumentum mutum.[LXV*] Men själv låter han både djur och arbetsverktyg märka, att han inte är deras like utan en människa. Han skaffar sig den självkänsla som skillnaden ger honom, genom att misshandla och förstora dem av hjärtans lust. Vid detta produktionssätt är det därför en ekonomisk princip att endast använda de grövsta och tyngsta arbetsverktyg, vilka just på grund av den ohanterliga klumpigheten är svåra att förstöra. Ända till inbördeskrigets utbrott fann man därför i slavstaterna vid Mexikanska viken plogar av gammalkinesisk konstruktion, som bökar upp jorden som svin eller mullvadar men inte klyver och vänder den. Jfr J. E. Cairnes: "The Slave Power", London 1862, s. 46 ff. I sin "Sea Board Slave States" berättar Olmsted bl.a.: "Man visade mig här redskap, som ingen förnuftig människa hos oss skulle plåga en lönarbetare med. Jag skulle tro, att redskapens klumpighet och tyngd försvårar arbetet med minst 10% mot vad som är vanligt hos oss. Men man har försäkrat mig, att slavarna använder redskapen på ett så vårdslöst och klumpigt sätt, att det inte skulle löna sig att skaffa dem lättare och smidigare verktyg, och att sådana redskap som vi alltid håller våra arbetare med och som vi finner att det lönar sig att använda, inte skulle hålla en enda dag i ett majsfält i Virginia - och detta trots att jorden här är lättare att bearbeta och mera fri från sten än vår. Då jag frågade, varför man i allmänhet använde mulåsnor i stället för hästar på farmerna, fick jag till svar, att den väsentligaste orsaken var, att hästarna inte tål den behandling som negrerna utsätter dem för. Negrerna hetsar dem eller slår dem fördärvade. Mulorna däremot tål prygel och oregelbunden utfodring utan att lida någon väsentlig skada, och de blir inte heller förkylda och sjuka, även om de vanvårdas eller överanstränges. Jag behöver för resten bara gå till fönstret i mitt rum för att få se kreaturen behandlas på ett sätt, som i nordstaterna skulle medföra, att nästan varenda farmare skulle jaga bort dylika arbetare på fläcken."
[190*] Skillnaden mellan kvalificerat och okvalificerat arbete, mellan "skilled" och "unskilled labour", beror delvis på rent självbedrägeri eller i varje fall på olikheter som för längesen upphört att ha någon verklig betydelse och endast lever kvar på grund av traditionell konvention, delvis också på den hjälplösa ställning vissa arbetsgrupper befinner sig i och som hindrar dem att tilltvinga sig värdet av sin arbetskraft. Tillfälliga omständigheter spelar därvid så stor roll, att samma slags arbete kan ha olika placering. Där t.ex. arbetarklassens fysiska kraft är försvagad och relativt uttömd, som i alla länder med utvecklad kapitalistisk produktion, intar i allmänhet tungt arbete, som kräver stor muskelkraft, en högre ställning än långt finare arbete, som sjunker ned till enkelt arbete. Så står t.ex. i England en bricklayers (murares) arbete högre än en damastarbetares. Å andra sidan räknas en fustian cutters (bomullssammetsskärares) som "enkelt arbete", fastän det kräver stor fysisk ansträngning och dessutom är mycket ohälsosamt. För övrigt skall man inte inbilla sig, att s.k. "skilled labour" utgör någon mera betydande del av nationalarbetet. Laing beräknar, att i England (och Wales) över 11 miljoner människor lever av enkelt arbete. Sedan han räknat bort 1 miljon aristokrater och 1½ miljon fattighjon, landstrykare, förbrytare, prostituerade o.s.v. från invånareantalet, som på hans tid utgjorde 18 miljoner, återstår en medelklass på 4.650.000, där mindre rentierer, tjänstemän, skriftställare, konstnärer, lärare o.s.v. är inräknade. För att få ihop dessa 42/3 miljoner räknar han till medelklassens arbetande del, utom bankirer och dylika, alla bättre betalda "fabriksarbetare"! Inte heller murarna saknas bland dessa "potentierade arbetare". Så får han då kvar de nämnda 11 miljonerna. (S. Laing: "National Distress etc.", London 1844.) "Den stora klass, som ingenting annat har att bjuda ut för sitt livsuppehälle än vanligt arbete, utgör den stora massan av folket." (James Mill i art. "Colony", "Supplement to the Encyclopedia Britannica", 1831.)
[191*] "När man talar om arbetet som värdemätare, menar man nödvändigtvis arbete av ett bestämt slag ... förhållandet mellan detta och andra arbeten är sedan lätt att bestämma." ("Outlines of Political Economy", London 1832, s. 22, 23.)
[192*] "Arbetet ger nyskapade ting i stället för de förintade." ("An Essay on the Political Economy of Nations", London 1821, s. 13.)
[193*] Det är här inte fråga om reparationer av arbetsmedel, maskiner, byggnader o.s.v. En maskin som repareras fungerar inte som arbetsmedel utan som arbetsmaterial. Det arbetas inte med hjälp av den, utan den blir själv bearbetad för att få bruksvärdet återställt. Sådana reparationsarbeten kan man i studiesyfte alltid tänka sig inneslutna i det arbete, som behövs för produktion av arbetsmedel. I texten handlar det om den förslitning som ingen doktor kan kurera och som småningom leder till döden, om "det slags utnötning som inte tid efter annan kan repareras och som slutligen gör t.ex. en kniv sådan, att skärsliparen inte längre finner den värd att slipas". I texten har vi sett, att en maskin helt ingår i varje enskild arbetsprocess men endast delvis i den samtidiga värdeökningsprocessen (Verwertung). Därav kan följande begreppsförvirring bedömas: "Ricardo talar om den arbetsmängd, som förbrukas vid byggande av en strumpstickningsmaskin", som innesluten i värdet av ett par strumpor. "Men hela det arbete, som har framställt varje par strumpor ... inbegriper maskinarbetarens hela arbete, inte bara en del; ty en maskin producerar många par, men inte ett enda par hade kunnat produceras utan hela maskinen." ("Observations on certain verbal disputes in Political Economy, particularly relating to Value, and to Demand and Supply", London 1821, s. 54.) Författaren, en ogement självbelåten "wiseacre",[LXVI*] har i sin förvirring och därmed också i sin polemik endast rätt i så måtto, att varken Ricardo eller någon annan ekonom, före eller efter honom, noga har skilt på arbetets båda sidor, ännu mindre analyserat deras olika roll i värdebildningen.
[194*] Man förstår därav, hur klumpig och banal J. B. Say är, när han vill härleda mervärdet (ränta, profit, jordränta) ur de "services productifs",[LXIX*] som produktionsmedlen, jord, verktyg, material etc., presterar genom sina bruksvärden i arbetsprocessen. Herr Wilhelm Roscher, som sällan avstår från att fästa sina apologetiska snilleblixtar på papperet, utbrister: "Mycket riktigt anmärker J. B. Say ('Traité', vol. I, kap. 4), att det i en oljekvarn efter avdrag för alla kostnader frambragta värdet dock är något nytt, väsentligen skilt från det arbete, som skapat själva oljeslageriet." (a.a., s. 82, not.) Mycket riktigt! Den i oljeslageriet producerade oljan är något mycket annorlunda än det arbete byggandet av oljeslageriet kostat. Och med "värde" menar herr Roscher sådant som "olja", då "olja" har värde, medan "i naturen" finns bergolja, om också relativt inte "så mycket", varpå väl hans andra anmärkning hänsyftar: "Bytesvärden frambringar den" (naturen!) "nästan inte alls." Herr Roschers natur erinrar om den dåraktiga jungfrun, som erkände, att hon hade ett barn, men att det "var så litet." Samme "lärde" ("savant sérieux")[LXX*] anmärker också vid nyssnämnda tillfälle: "Ricardos skola plägar också subsumera kapitalet under begreppet arbete som 'uppsparat arbete'. Detta är oskickligt (!) emedan (!) ju (!) kapitalägaren (!) dock (!) gjort mer (!) än blotta (?!) frambringandet (?) och (??) uppehållandet av densamma (av vad?); just (?!?) avhållsamheten från egen förbrukning, för vilket han till exempel (!!) fordrar ränta." (ibid.) Hur "skicklig"! är inte denna "anatomisk-fysiologiska metod" för den politiska ekonomin, som av blotta "fordrandet" ändå utvecklar "värde".
[194a*] "Av alla hjälpmedel i jordbruket ... är bonden mest hänvisad till den mänskliga arbetskraften för att få tillbaka sitt kapital. De båda andra - dragdjur och ... kärror, plogar, spadar o.s.v. - är värdelösa utan en viss mängd av den förra." (Edmund Burke: "Thoughts and Details on Scarcity, originally presented to the Right Hon. W. Pitt in the Month of November 1795". ed. London 1800, s. 10.)
[195*] En fabrikant, vars spinneri sysselsätter 800 arbetare och pr vecka i medeltal förbrukar 150 balar ostindiskt eller omkring 130 balar amerikansk bomull, skriver i "Times" den 26 nov. 1862 och jämrar sig inför allmänheten över de årliga omkostnader som drabbar honom, när hans fabrik står stilla. Han beräknar dem till 6.000 p.st. Bland dessa omkostnader finns många, som här inte angår oss, såsom jordränta, skatter, försäkringspremier, löner till årsanställda, direktör, bokhållare, ingenjör o.s.v. Men dessutom beräknar han för 150 p.st. kol för att hålla fabriken uppvärmd och vid behov sätta igång ångmaskinen, dessutom löner till arbetare, som genom tillfälligt arbete håller maskineriet i stånd. Slutligen 1.200 p.st. för värdeminskning på maskineriet, då "väder och vind och förstörelsens naturlagar inte inställer sina verkningar, för att ångmaskinen inställer sin rörelse". Han betonar särskilt, att denna summa är så lågt tilltagen, emedan maskineriet redan befinner sig i ett mycket slitet skick.
[196*] "Produktiv konsumtion: då konsumtionen av en vara utgör en del av produktionsprocessen ... I dessa fall konsumeras inget värde." (S. P, Newman: a.a., s. 296.)
[197*] I en nordamerikansk lärobok, som kanske har utgått i 20 upplagor, läser man: "Det är likgiltigt, i vilka former kapitalet uppträder." Efter en pratsjuk uppräkning av alla möjliga beståndsdelar i produktionen heter det till slut: "De olika slags mat, kläder och husrum, som är nödvändiga för människornas liv och bekvämlighet, förändras också. De förbrukas, allteftersom tiden går, och deras värde framträder på nytt i den kraft som de ger kropp och själ och frambringar så nytt kapital till ny användning i produktionsprocessen." (F. Wayland: a.a., s. 31, 32.) Bortsett från alla andra underligheter, så är det t.ex. inte brödets pris som återuppstår i den förnyade kraften, utan i stället dess näringsvärde. Det som däremot återuppstår som denna krafts värde, är inte näringsmedlen utan näringsmedlens värde. Samma livsmedel producerar lika mycket muskler, ben o.s.v., även om priset sjunker till hälften, alltså samma arbetskraft men inte arbetskraft av samma värde. Förvandlingen av "värde" till "kraft" och hela den fariseiska oklarheten i framställningen döljer det visserligen fåfänga försöket att bevisa, att mervärde kan uppkomma genom att tillskjutna värden återuppstår i produktens värde.
[198*] "Alla produkter av ett bestämt slag bildar egentligen endast en massa, vars pris bestämmes i allmänhet och utan hänsyn till de närmare omständigheterna i varje enskilt fall." (Le Trosne: a.a., s. 893.)
[198a*] "Om vi räknar värdet av det fasta kapitalet som en del av det satsade kapitalet, så måste vi räkna värdet av den del av det fasta kapitalet, som återstår vid årets slut, som en del av årsinkomsten." (Malthus: "Principles of Political Economy", 2 ed., London 1836, s. 269.)
[199*] Not till 2:a upplagan: Det är självklart, som Lucretius säger: "nil posse creari de nihilo." Av intet blir intet. [61] "Värdeskapande" är att omsätta arbetskraft i arbete. Arbetskraften å sin sida är framförallt natursubstans, som blivit omsatt i den mänskliga organismen.
[200*] På samma sätt som engelsmännen begagnar "rate of profits", "rate of interest" o.s.v. I tredje boken skall visas, att profitkvoten är lätt att förstå, då man känner lagarna för mervärdet. På den motsatta vägen begriper man ni l'un, ni l'autre.[LXXI*]
[200a*] [Not till 3:e upplagan: Författaren använder här det gängse ekonomiska språket. Man bör komma ihåg, att det å sid. 137[LXXII*] påvisats, att det inte är kapitalisten som ger arbetaren förskott, utan tvärtom arbetaren som ger kapitalisten förskott. - FE]
[201*] Vi har hittills i denna skrift använt "nödvändig arbetstid" som beteckning för den arbetstid, som överhuvud är samhälleligt nödvändig för en varas produktion. I fortsättningen använder vi termen även för den arbetstid, som är nödvändig för den specifika varan arbetskraft. Att använda samma facktermer i olika betydelser är vanskligt men kan inte helt undvikas i någon vetenskap. Man kan t.ex. jämföra den högre och den lägre matematiken.
[202*] Med en Gottscheds verkliga skarpsinne [62] upptäcker herr Wilhelm Thukydides Roscher [63], att mervärde eller merprodukt och den därmed förbundna ackumulationen nu för tiden uppkommer på grund av kapitalistens "sparsamhet", som denne i gengäld "begär t.ex. ränta" för, medan däremot "på de lägsta kulturstadierna ... de svagare tvingades till sparsamhet av de starkare". ("Die Grundlagen der Nationalökonomie", 3 uppl. 1858, s. 82, 78.) Tvingades de svagare att spara på arbete? Eller på ännu inte framställda produkter? Vid sidan av verklig okunnighet tvingas också Roscher et consortes av fruktan för följderna av en samvetsgrann vetenskaplig analys av värde och mervärde och av risken för resultat, som kunde reta överheten, att förvränga kapitalisternas mer eller mindre plausibla rättfärdigande av att de tillägnar sig det redan skapade mervärdet, till en av grunderna för mervärdets uppkomst.
[202a*] Not till 2:a upplagan: Ehuru ett exakt uttryck för arbetskraftens exploateringsgrad, är mervärdekvoten inget uttryck för exploateringens absoluta storlek. Om t.ex. nödvändigt arbete är = 5 timmar och merarbete = 5 timmar, är exploateringsgraden = 100%. Men om det nödvändiga arbetet är = 6 timmar och merarbetet = 6 timmar, så förblir exploateringsgraden oförändrat 100%, medan exploateringens storlek ökar med 20%, från 5 till 6 timmar.
[203*] Not till 2:a upplagan: Det i första upplagan återgivna exemplet från ett spinneri för år 1860 innehöll en del felaktiga uppgifter. De exakta data, som var angivna i texten, hade lämnats mig av en fabrikant i Manchester. - Det är att märka, att i England beräknades den gamla hästkraften efter cylinderns diameter, medan den nya beräknas efter den verkliga kraft som indikatorn utvisar.
[203a*] Beräkningarna är endast avsedda som illustration. Det förutsättes nämligen, att priserna är lika med värdena. I bok III skall vi se, att ett sådant likhetsförhållande inte kan uppställas på detta enkla sätt, inte ens när det gäller genomsnittspriserna.
[204*] Senior i ovan anförda skrift, s. 12, 13. Vi går inte in på de många kuriositeter, som saknar betydelse för vårt ändamål, som t.ex. påståendet att fabrikanterna räknar ersättningen för maskineriets slitage, alltså en kapitalbeståndsdel, till vinsten, brutto eller netto, smutsig eller ren. Inte heller på sifferuppgifternas riktighet eller falskhet. Att de inte är mer värda än den s.k. "analysen", bevisade Leonard Horner i "A Letter to Mr Senior etc.", London 1837. Horner, en av medlemmarna i kommissionen för undersökning av fabriksförhållandena 1833 och fabriksinspektör, i själva verket fabrikscensor, till 1859, har gjort den engelska arbetarklassen ovärderliga tjänster. Han förde en livslång kamp, inte endast mot de förbittrade fabrikanterna utan även mot regeringen, som ansåg det vara betydligt viktigare att räkna fabriksherrarnas röster i underhuset än arbetarnas arbetstimmar i fabriken.
Tillägg till not 32. Seniors framställning är virrig, alldeles bortsett från innehållets falskhet. Vad han egentligen ville säga, är detta: Fabrikanten sysselsätter arbetarna dagligen 11½ eller 23/2 timmar. Liksom varje arbetsdag består även årsarbetet av 11½ eller 23/2 timmar (gånger antalet arbetsdagar under året). Under denna förutsättning producerar de 23/2 arbetstimmarna årsprodukten av 115.000 p.st., 1/2 arbetstimme producerar 1/23 × 115.000 p.st., 20/2 arbetstimmar producerar 20/23 × 115.000 p.st. = 100.000 p.st., d.v.s. de ersätter endast det satsade kapitalet. Återstår 3/2 arbetstimmar, som producerar 3/23 × 115.000= 15.000 p.st., d.v.s. bruttovinsten. Av dessa 3/2 arbetstimmar producerar 1/2 arbetstimme 1/23 × 115.000 p.st. = 5.000 p.st., d.v.s. den producerar endast ersättning för slitage av fabrik och maskineri. De sista två halva arbetstimmarna, d.v.s. den sista arbetstimmen, producerar 2/23 × 115.000 p.st., d.v.s. nettoprofiten. I texten förvandlar Senior de sista 2/23 av produkten till delar av själva arbetsdagen.
[204a*] Senior bevisade, att fabrikanternas nettovinst, den engelska bomullsindustrins existens och Englands ställning på världsmarknaden hängde på "den sista arbetstimmen". Dr Andrew Ure [67] bevisade till på köpet, att fabriksbarn och ungdomar under 18 år riskerar sin själs salighet genom lättja och laster, om man inte dagligen under 12 timmar stänger in dem i fabrikslokalernas varma och rena moralluft utan släpper ut dem en timme tidigare i den förhärdade och lättsinniga yttervärlden. Från år 1848 är fabriksinspektörerna outtröttliga att i sina halvårsrapporter gyckla med fabrikanterna för "den sista timmen", "ödestimmen". Så säger Mr Howell i sin fabriksrapport den 31 maj 1855: "Om följande skarpsinniga beräkning" (han citerar Senior) "vore riktig, så skulle varenda bomullsfabrik i hela riket ha gått med förlust sedan 1850." ("Reports of the Inspection of Factories for the half year ending 30th April 1855", s. 19, 20.) Då lagen om 10-timmarsdag år 1848 behandlades i parlamentet, tvingade fabrikanterna några enkla arbetare i de linspinnerier, som ligger spridda på landsbygden mellan grevskapen Dorset och Somerset, att sända in en motpetition, i vilken det bl.a. heter: "Petitionärerna anser som föräldrar, att ytterligare en ledig timme inte kan leda till något annat än att demoralisera deras barn, ty sysslolöshet är alla lasters moder." Härtill anmärker fabriksrapporten av den 31 okt. 1848: "Luften i linspinnerierna, där barnen till dessa dygdiga och kärleksfulla föräldrar arbetar, är så bemängd med otaliga stoft- och fiberpartiklar från råmaterialet, att det är ytterst obehagligt att tillbringa ens 10 minuter i spinnsalarna. Man har en pinsam förnimmelse av att ögon, öron, näsa och mun genast fylles med moln av lindamm, som det är omöjligt att undslippa. Själva arbetet kräver rastlös energi och påpasslighet och en aldrig slappnande uppmärksamhet på grund av maskinernas höga hastighet, och det verkar ganska hårt, när föräldrarna använder uttryck som 'lättjefullhet' om sina egna barn, vilka i 10 hela timmar, måltider frånräknade, är fastkedjade vid ett dylikt arbete i en sådan luft ... Dessa barn har längre arbetsdag än bonddrängarna i grannbyarna ... Sådant hjärtlöst vrövel om 'lättja och laster' måste brännmärkas som rent struntprat och skamlöst hyckleri ... Allmänheten, som för ungefär tolv år sedan häpnade över den säkerhet, med vilken man offentligt, på fullaste allvar och med den högsta auktoritetens sanktion proklamerade, att fabrikantens hela nettovinst skapas under den 'sista arbetstimmen', och att hela nettovinsten alltså skulle försvinna, om arbetsdagen förkortades med en timme - denna allmänhet, säger vi, skall knappast tro sina egna ögon, när den nu ser, att upptäckten av "den sista timmens" förträffliga egenskaper numera har förbättrats, så att denna sista timme nu innefattar inte bara 'profiten' utan också 'moralen'; alltså, om barnens arbetsdag förkortas till 10 timmar, så går deras moral tillspillo samtidigt med fabrikanternas profit, eftersom bägge delarna är beroende av denna sista ödestimme." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1848", s. 101.) Samma fabriksrapport ger sedan exempel på dessa herrar fabrikanters "moral" och "dygd", om de smygvägar, knep, lockelser, hotelser och falska uppgifter, som de använde för att få dessa petitioner undertecknade av några förkomna arbetare och sedan låta dem gälla inför parlamentet som petitioner från en hel industrigren eller från ett helt grevskap. - Det är synnerligen karakteristiskt för den s.k. ekonomiska vetenskapens nivå, att varken Senior själv, som senare till sin heder energiskt understödde fabrikslagarna, eller hans tidigare eller senare vedersakare förstod att påvisa det felaktiga i det resonemang, som ledde till denna "originella upptäckt". De hänvisade till den praktiska erfarenheten. Men varför och huru förblev ett mysterium.
[205*] Emellertid hade herr professorn dock haft något utbyte av sitt besök i Manchester! I "Letters on the Factory Act" hänger hela nettovinsten, "profit" och "ränta" och t.o.m. "något mer" på en obetalad arbetstimme! Ett år tidigare hade han skrivit "Outlines of Political Economy", avsedd för Oxfordstudenterna och de bildade filistrarna, och i denna skrift hade han i polemik mot Ricardos värdebestämning genom arbetstiden "upptäckt", att profiten härstammar från kapitalistens arbete och räntan från hans asketiska livsföring, hans "abstinens". Själva klyschan var gammal men glosan "abstinens" ny. Herr Roscher förtyskade den fullt riktigt till "Enthaltung" (avhållsamhet). Hans med latinet mindre förtrogna landsmän, Wirtar, Schulzar och andra micklar, har förvanskat den till "Entsagung" (försakelse).
[206*] "För en man med ett kapital på 20.000 p.st., vars profit årligen uppgår till 2.000 p.st., skulle det vara fullkomligt likgiltigt om hans kapital sysselsätter 100 eller 1.000 arbetare, om de producerade varorna säljes för 10.000 eller 20.000 p.st., förutsatt att hans profit inte understiger 2.000 p.st. Är inte en nations verkliga intresse precis detsamma? Under förutsättning att dess verkliga nettoinkomster, dess räntor och profiter förblir desamma, så spelar det inte den minsta roll, om nationen består av 10 eller 12 miljoner invånare." (Ricardo: a.a., s. 416.) Långt före Ricardo gjorde merproduktens fanatiske försvarare Arthur Young, f.ö. en pratsjuk och kritiklös skriftställare, vars rykte står i omvänd proportion till hans förtjänst, bl.a. detta uttalande: "Till vilken nytta vore i ett modernt kungarike en hel provins av små självständiga bönder, som på gammalromerskt sätt odlade sin jord, om än aldrig så väl? Vilket ändamål skulle tjänas, utom det att producera människor (the mere purpose of breeding men), vilket i och för sig inte är något ändamål (is a most useless purpose). (Arthur Young: "Political Arithmetic etc.", London 1774, s. 47.)
Tillägg till not 34. Hopkins gör den riktiga anmärkningen: "Märklig är den starka böjelsen att framställa nettovinsten (net wealth) som fördelaktig för arbetarklassen. Därvid är det dock uppenbart, att denna inte är fördelaktig, emedan den är netto." (Th. Hopkins: "On rent of Land etc.", London 1823, s. 126.)
[207*] "En arbetsdag är en obestämd storhet, den kan vara kort eller lång." ("An Essay on Trade and Commerce, containing Observations on Taxation etc.", London 1770, s. 73.)
[208*] Detta spörsmål är oändligt viktigare än Sir Robert Peels berömda fråga till Birminghams handelskammare: "Vad är ett pund (sterling)?" - en fråga som endast kunde ställas emedan Peel var lika oklar över penningens väsen som "the little shilling men" [68] i Birmingham.
[209*] "Det är kapitalistens uppgift att med det satsade kapitalet ta ut största möjliga mängd arbete." (J. G. Courcelle-Seneuil: "Traité théorique et pratique des entreprises industrielies", 2 ed. Paris 1857, s. 62.)
[210*] "Förlusten av en arbetstimme pr dag är till oerhörd skada för en handelsstat." "Bland de arbetande fattiga i detta kungarike är konsumtionen av lyxartiklar mycket stor, i synnerhet bland fabrikspöbeln. Därvid förbrukar de också sin tid - det mest ödesdigra av allt slöseri." ("An Essay on Trade and Commerce etc.", London 1770, s. 47, 153.)
[211*] "Om den frie arbetaren vilar sig ett ögonblick, påstår den girige ekonomen, som följer honom med oroliga ögon, att det är stöld." (N. Linguet: "Théorie des Loix Civiles etc.", London 1767, del II, s. 466.)
[212*] Under den stora byggnadsarbetarstrejken i London 1860-61 för förkortning av arbetsdagen till 9 timmar offentliggjorde deras kommitté en förklaring, som delvis innehåller vår arbetares argument. Förklaringen anspelar inte utan ironi på att den mest profithungrige byggmästaren - en viss Sir M. Peto - hade rykte om sig att vara en from man. (Tillägg till 2:a upplagan: Samme Peto blev sedermera känd genom sin jättekonkurs.)
[213*] "De som arbetar ... underhåller i verkligheten både de pensionärer, som kallas de rika, och sig själva." (Edmund Burke: a.a., s. 2, 3.)
[214*] Niebuhr anmärker mycket naivt i sin "Römische Geschichte": "Man kan inte fördölja, att sådana verk som de etruskiska, vilka ännu i sina ruiner imponerar på oss, i små (!) stater förutsätter länsherrar och livegna." Med betydligt djupare insikt säger Sismondi, att Brysselspetsar förutsätter lönherrar och lönslavar.
[215*] "Man kan inte se dessa olyckliga (i guldgruvorna i Egypten, Etiopien och Arabien), "som inte ens håller sig rena eller kan täcka sin nakenhet, utan att beklaga deras jämmerliga öde. Ty där finns ingen vård och ingen skonsamhet för sjuka, bräckliga och gamla eller för kvinnlig svaghet. Alla måste fortsätta att arbeta, drivna av hugg och slag, tills döden gör slut på deras kval och elände." (Diodorus Siculus: "Historische Bibliothek", bok 3, kap. 13.)
[216*] Det efterföljande äger tillämpning på förhållandena i de rumänska provinserna, såsom de gestaltat sig före omvälvningen [55] efter Krimkriget.
[216a*] [Not till 3:e upplagan: Detta gäller även för Tyskland, speciellt för Preussen öster om Elbe. Under 15:e århundradet var den tyske bonden underkastad vissa prestationer i produkter och arbete men i övrigt nästan överallt, åtminstone i praktiken, en fri man. De tyska kolonisterna i Brandenburg, Pommern, Schlesien och Ostpreussen hade t.o.m. lagfäst frihet. Adelns seger i bondekriget gjorde slut på detta förhållande. Inte bara de besegrade sydtyska bönderna blev åter livegna. Redan från mitten av 16:e århundradet blev de ostpreussiska, brandenburgska, pommerska och schlesiska, snart därefter även de schleswig-holsteinska fria bönderna livegna. (Maurer: "Geschichte der Fronhöfe, der Bauernhöfe und der Hofverfassung in Deutschland", Erlangen 1862-63, bd IV. - Meitzen: "Der Boden und die landwirtschaftlichen Verhältnisse des preussischen Staates nach dem Gebietsumfange von 1866", Berlin 1873. - Hanssen: "Leibeigenschaft in Schleswig-Holstein.") - FE.] - Med den sistnämnda skriften menar väl Engels G. Hanssen: "Die Aufhebung der Leibeigenschaft und die Umgestaltung der gutsherlich bäuerlichen Verhältnisse überhaupt in den Herzogtümern Schleswig und Holstein", Petersburg 1861. - K.
[217*] Vidare detaljer finner man i É. Regnault: "Histoire politique et sociale des Principautés Danubiennes", Paris 1855.
[218*] "I allmänhet är det inom vissa gränser ett tecken på välbefinnande, när levande organismer överskrider sin arts medelmått. För människans vidkommande minskar kroppslängden, om hennes livsvillkor försämras av fysiska eller sociala orsaker. I alla europeiska länder, som har allmän värnplikt, har de vuxna männens genomsnittliga kroppslängd minskat och i övrigt deras duglighet för krigstjänst avtagit, sedan värnplikten infördes. Före revolutionen (1786) var minimilängden för infanterister i Frankrike 165 centimeter, 1818 (lag av d. 10 mars) 157, enligt lag av d. 21 mars 1832 156 centimeter; i genomsnitt blir i Frankrike mer än hälften kasserade på grund av otillräcklig kroppslängd eller andra fel. Militärmåttet var i Sachsen 1780 178 centimeter men är nu 155. I Preussen är det 157. Enligt uppgift i Bayerische Zeitung den 9 maj 1862 av dr Meyer framgår av ett nioårsgenomsnitt, att i Preussen av 1.000 inskrivna 716 är odugliga till militärtjänst, 317 på grund av otillräcklig kroppslängd och 399 på grund av någon skavank ... Berlin kunde år 1858 inte ställa upp sin kontingent reservmanskap, det fattades 156 man." (J. v. Liebig: "Die Chemie in ihrer Anwendung auf Agrikultur und Physiologie", 7 uppl. 1862, bd I, s. 117, 118.)
[219*] Historien om fabrikslagen av 1850 följer längre fram i detta kapitel.
[220*] Perioden från storindustrins början i England och fram till 1845 behandlar jag endast här och där och hänvisar i övrigt läsaren till "Die Lage der arbeitenden Klasse in England, von Friedrich Engels", Leipzig 1845. Hur grundligt Engels hade förstått det kapitalistiska produktionssättets anda, visar de rapporter från fabriks- och gruvinspektörer m.fl., som utkommit sedan 1845, och hur beundransvärt noga han i detalj skildrade tillståndet, visar redan en ytlig jämförelse mellan hans skrift och de officiella rapporter från kommissionen för undersökning av barnarbetet ("Children's Employment Commission"), som utkom 18-20 år senare. Dessa handlar nämligen om industrigrenar, i vilka fabrikslagstiftningen ännu år 1862 inte var införd och delvis inte ännu är införd. I de av Engels skildrade förhållandena har alltså inga större eller mindre ändringar framtvingats utifrån. Mina exempel hämtar jag huvudsakligen från frihandelsperioden efter 1848, denna paradisiska tid, om vilken våra lika storordiga som vetenskapligt luggslitna frihandelskrämare brukar skrodera så mycket inför tyskar. - För övrigt ställes England här i förgrunden, endast emedan det är den klassiska representanten för kapitalistisk produktion och är det enda land som äger en fortlöpande officiell statistik över de förhållanden, som behandlas.
[221*] "Suggestions etc. by Mr L. Horner, Inspector of Factories", i "Factories Regulation Act. Ordered by the House of Commons to be printed 9 August 1859", s. 4, 5.
[222*] "Reports of the Insp. of Fact, for the half year ending October 1856", s. 9.
[223*] "Reports etc. 30th April 1858", s. 9.
[224*] ibid. s. 43.
[225*] ibid. s. 25.
[226*] "Reports etc. for the half year ending 30th April 1861." Se Appendix nr 2; "Reports etc. 31st October 1862", s. 7, 52, 53. Överskridandena ökar åter under sista halvåret 1863. Jfr "Reports etc. ending 31st October 1863", s. 7.
[227*] "Reports etc. 31st October 1860", s. 23. Med vilken fanatism, enligt fabrikanternas vittnesutsagor, de anställda motsätter sig varje avbrott i fabriksarbetet, visar följande kuriosum. I början av juni 1836 ingick anmälningar till magistraten i Dewsbury (Yorkshire), att ägarna till åtta stora fabriker i närheten av Batley hade överträtt fabrikslagen. Några av dessa herrar anklagades för att ha låtit fem pojkar i åldern 12-15 år arbeta från kl. 6 på fredagsmorgonen till kl. 4 e.m. följande lördag utan andra avbrott än för måltider och en timmes sömn vid midnatt. Och dessa minderåriga fick utföra sitt rastlösa 30-timmarsarbete i "shoddy-hole", som dessa hålor kallas, där yllelump rispas upp, och där ett moln av damm och avfall tvingar vuxna arbetare att binda näsdukar för munnen till skydd för lungorna! Herrar anklagade försäkrade på heder och samvete - såsom skrupulöst religiösa kväkare var de förhindrade att avlägga ed - att de i sin stora barmhärtighet hade tillåtit de stackars barnen fyra timmars sömn, men de tjurskalliga ungarna ville absolut inte gå till sängs! Dessa herrar kväkare dömdes att böta 20 p.st. Dryden hade sina misstankar om dessa kväkare:
"Fox full fraught in seeming sanctity,
That feared an oath, but like the devil would lie,
That look'd like Lent, and had the holy leer,
And durst not sin! before he said his prayer!" [70]
(En räv av skenhelighet full
som ej går ed men som djävulen ljuger,
som visar
from uppsyn men åt sidan skelar och ej törs synda,
förrän efter böndags). -
RS.
[228*] "Reports etc. for 31st October 1856", s. 34.
[229*] ibid. s. 35.
[230*] ibid. s. 48.
[231*] ibid.
[232*] ibid.
[233*] ibid.
[234*] "Moments are the elements of profit." ("Reports of the Insp. etc. 30th April 1860", s. 56.)
[235*] Uttrycket har officiell hemortsrätt både i fabriksrapporterna och i fabrikerna.
[236*] "Fabriksägarnas girighet och grymhet under jakten efter vinst överträffas knappast av spanjorernas framfart i jakten efter guld under erövringen av Amerika." (John Wade: "History of the Middle and Working Classes", 3 ed. London 1835, s. 114.) Den teoretiska delen av denna bok, ett slags grundlinjer i politisk ekonomi, innehåller åtskilligt för sin tid originellt, t.ex. om handelskriserna. Den historiska delen vanprydes av ett fräckt plagierande ur Sir M. Edens "The State of the Poor", London 1797.
[237*] London "Daily Telegraph" 17 januari 1860.
[238*] Jfr Engels: "Lage der arbeitenden Klasse in England", Leipzig 1845, s. 249-251.
[239*] "Children's Employment Commission, 1st Report etc.", 1863, Appendix s. 16, 19, 18.
[240*] "Public Health, 3rd Report etc.", s. 102, 104, 105.
[241*] "Children's Employment Commission", s. 24, 22, XI.
[242*] ibid. s. XLVII
[243*] ibid. s. LIV
[244*] Detta är inte överskottsarbete i vår mening. Dessa herrar betraktar 10½ timmars arbetsdag som en normalarbetsdag, som alltså innefattar det normala merarbetet. Sedan kommer övertiden, som betalas något bättre. Men längre fram skall vi se, att arbetskraftens användning under den s.k. normaldagen betalas under sitt värde, varför "övertiden" är ett rent kapitalistpåfund för att pressa ut mera "merarbete", vilket f.ö. sker, även om den under "normaldagen" utnyttjade arbetskraften verkligen betalades fullt.
[245*] "Children's Employment Commission", 1863, Appendix s. 123, 124, 125, 140, LXIV.
[246*] Fint malen alun eller alun, blandad med salt, är en vanlig handelsvara, som har det betecknande namnet "baker's stuff" - bagarmaterial.
[247*] Sot är som bekant kolstoff i mycket kraftig form och utgör ett gödningsämne, som kapitalistiska skorstensfejare säljer till engelska arrendatorer. Under en process år 1862 skulle en brittisk jury avgöra, huruvida sot, som utan köparens vetskap till 90 % blandats med stoft och sand, är "verkligt" sot i "kommersiell" betydelse eller "förfalskat" sot i "juridisk" mening. I sitt utslag avgjorde "handelns vänner", att det är "verkligt" kommersiellt sot, och avvisade den klagande arrendatorn, som till på köpet måste betala rättegångskostnaderna.
[248*] I en avhandling om "sophistications" (förfalskningar) av varor uppräknar den franske kemisten Chevalier 10, 20, 30 olika sätt, varpå många av de 600 varor, som han låter passera revy, förfalskas. Han tillfogar, att han inte känner alla metoder och inte nämner alla han känner. För socker finns 6 förfalskningsmetoder, för olivolja 9, för smör 10, för salt 12, för mjölk 19, för bröd 20, för brännvin 23, för mjöl 24, för choklad 28, för vin 30, för kaffe 32 etc. Inte ens Vår herre undgår detta öde. Se Ronard de Card: "De la falsification des substances sacramentelles", Paris 1856.
[249*] "Report etc. relating to the Grievances complained of by the Journeyman Bakers etc.", London 1862 och "2nd Report etc.", London 1863.
[250*] ibid. "1st Report etc." s. VI.
[251*] ibid. s. LXXI.
[252*] George Read: "History of Baking", London 1848, s. 16.
[253*] "First Report etc." Evidence. Vittnesmål av "full priced baker", Cheesman, s. 108.
[254*] George Read, a.a.: I slutet av 17:e och början av 18:e århundradet blev de agenter, som trängde sig in i alla möjliga yrken, ännu officiellt betecknade som anstiftare av ofog ("Public Nuisances"). Så gjorde t.ex. "Grand Jury" [74] vid fredsdomarnas kvartalsmöte i grevskapet Somerset en framställning, "presentment", till underhuset, vari det bl.a. heter: "... att dessa agenter från Blackwell Hall är till allmän förargelse och till skada för textilyrket och såsom skadliga borde avlägsnas." ("The Case of our English Wool etc.", London 1865, s. 6, 7.)
[255*] "First Report etc.", s. VIII.
[256*] "Report of Committee on the Baking Trade in Ireland for 1861."
[257*] ibid.
[258*] Offentligt möte med lantarbetare i Lasswade nära Glasgow den 5 jan. 1866. (Se "Workman's Advocate" 13 jan. 1866.) Bildandet av en fackförening bland lantarbetarna i Skottland från slutet av 1865 är en historisk händelse. I Buckinghamshire, ett av de mest förslavade jordbruksdistrikten i England, organiserade lönarbetarna i mars 1867 en stor strejk för att få veckolönen höjd från 9 à 10 till 12 shilling - (Av ovanstående kan man se, att rörelsen bland det engelska jordbruksproletariatet alldeles bröt samman efter det våldsamma undertryckandet av demonstrationerna 1830 och särskilt efter den nya fattiglagens införande, för att åter komma igång på 60-talet, tills den äntligen slog igenom år 1872. I andra bandet återkommer jag till denna fråga och till de blåböcker om den engelske lantarbetarens läge, som utkommit sedan 1867. - Tillägg till 2:a upplagan.)
[258a*] "Stora juryn", en domstol av 24 edsvurna, som skall avgöra om en anklagelse är befogad, och om den anklagade skall ställas inför rätta (i detta fall inför brottmålsdomstolen). - K/IB.
[259*] "Reynolds' Paper", 21 jan. 1866. Vecka efter vecka publicerar samma veckoblad notiser under sensationsrubriker: "Fruktansvärda dödsolyckor", "Hemska tragedier" o.s.v. en hel lista över nya järnvägskatastrofer. Därpå svarar en arbetare från North Staffordlinjen: "Var och en inser följderna av att lokförarens eller eldarens vaksamhet för ett ögonblick slappas. Och hur skulle något annat vara möjligt med denna omåttliga förlängning av arbetstiden, i det sämsta väder,[LXXXVI*] utan raster och vila? Ta som ett dagligen förekommande exempel följande fall. Förra måndagen började en eldare sitt dagsverke mycket tidigt och arbetade 14 timmar 50 minuter. Innan han ens hade hunnit dricka sitt te, kallades han åter till arbete ... Denna gång varade arbetet 14 timmar 25 minuter. Han hade alltså utan avbrott måst arbeta 29 timmar 15 minuter. Veckans övriga dagar arbetade han: onsdag 15 timmar, torsdag 15 timmar 35 minuter, fredag 14½ timmar, lördag 14 timmar 10 minuter, sammanlagt för hela veckan 88 timmar 40 minuter. Och ni kan föreställa er hans häpnad, när han bara fick betalt för 6 arbetsdagar. Mannen var nyanställd och frågade, vad man menar med ett dagsverke. Svaret blev: 13 timmar, alltså 78 timmar i veckan. Men betalningen för de överskjutande 10 timmar 40 minuter? Efter mycket gräl fick han en gottgörelse på 10 pence." ("Reynolds' Paper" 4 febr. 1866.)
[260*] Jfr Engels: "Die Lage der arbeitenden Klasse in England."
[261*] Dr Letheby, tjänstgörande läkare vid hälsovårdsministeriet, förklarade då: "I sovrum för vuxna borde minimum vara 300 kubikfot och i boningsrum 500 kubikfot luft." Och dr Richardson, överläkare vid ett Londonsjukhus: "Sömmerskor av alla kategorier, modister, klänningssömmerskor och vanliga sömmerskor, lider av ett tredubbelt elände: överarbete, brist på luft och näringsbrist eller matsmältningsbesvär. I det stora hela passar detta arbete under alla förhållanden bättre för kvinnor än för män. Men olyckan med denna bransch är, att den, i synnerhet i huvudstaden, är monopoliserad av 26 förenade kapitalister, vilka genom maktmedel, som grundas på kapitalet (that spring from capital), framtvingar profit ur arbetet (force economy out of labour; han menar: sparar utgifter genom att slösa med arbetskraft). Deras makt är märkbar inom hela denna kategori av arbeterskor. Om en klänningssömmerska kan vinna en liten krets av kunder, så tvingas hon av konkurrensen att arbeta ihjäl sig för att behålla den, och med samma överarbete måste hon också driva på sina anställda. Om affären går omkull eller om hon inte kan etablera sig som egen företagare, så vänder hon sig till ett etablissemang, där arbetet inte är mindre men inkomsten säker. Så blir hon rätt och slätt en slavinna, som slungas hit och dit av samhällets vågrörelser, än sittande hemma i ett litet rum och nära att svälta ihjäl, än på en arbetsplats med 15, 16 och t.o.m. 18 av dygnets timmar i en luft som knappt kan uthärdas, och med en näring som, även när den är god, inte kan tillgodogöras på grund av bristen på frisk luft. Bland dessa offer frodas lungsoten, som inte är något annat än en sjukdom på grund av dålig luft." (Dr Richardson: "Work and Overwork" i "Social Science Review", 18 juli 1863.)
[262*] "Morning Star", 23 juni 1863. "Times" begagnade händelsen till försvar för de amerikanska slavägarna gentemot Bright m.fl. "Många av oss menar", skrev tidningen, "att så länge vi arbetar ihjäl våra egna unga kvinnor och använder hungerns gissel i stället för piskan, har vi knappast någon rätt att predika korståg mot familjer, som är födda som slavägare och som åtminstone ger sina slavar mat och låter dem arbeta måttligt." (Times 2 juli 1863.) På samma sätt läste torybladet Standard" lagen för pastor Newman Hall: "Han bannlyser slavägarna men läser böner med de förträffliga män, som låter Londons kuskar och omnibusförare arbeta 16 timmar om dagen för en hundlön." Slutligen talade oraklet, Thomas Carlyle, om vilken jag redan 1850 skrev: [75] "Geniet har gått åt helvete, men kulten är kvar." I en kort liknelse reducerar han tidens enda stora händelse, det amerikanska inbördeskriget, till att Nordstats-Petter vill slå in skallen på Sydstats-Pål, för att Petter vill leja sina arbetare "för dag", medan Pål vill leja dem "på livstid" ("Macmillan's Magazine", Ilias Americana in Nuce, aug.-häftet 1863). Så brast då till sist denna såpbubbla, torys sympatier för städernas arbetare - men förvisso inte för landsbygdens! Innehållet visade sig vara - slaveri!
[263*] Dr Richardson: a.a.
[264*] "Children's Employment Commission. 3rd Report", London 1864, s. IV, V, VI.
[265*] "I både Staffordshire och Sydwales arbetar unga flickor och kvinnor i kolgruvorna och på kokshögarna, inte bara på dagen utan även på natten. I rapporterna till parlamentet påpekas ofta de stora och uppenbara missförhållanden, som detta medför. Dessa kvinnor, som arbetar tillsammans med männen, kan knappast skiljas från dem ifråga om klädedräkten, och nersmutsade och nedrökta, som kvinnorna blir, mister de sin självaktning och demoraliseras, en nästan ofrånkomlig följd av detta okvinnliga arbete." (ibid. 194, s. XXVI. Jfr "4th Report", 1865, 61, s. XIII.) Samma förhållanden i glasbruken.
[266*] En stålfabrikant, som själv använder barn i nattarbete, yttrade: "Det förefaller naturligt, att de pojkar som arbetar på natten inte sover på dagen och inte får någon ordentlig vila utan i stället löper omkring nästa dag." (ibid. 63, s. XIII.) Om solljusets betydelse för hälsan och den fysiska utvecklingen påpekar en läkare bl.a.: "Ljus verkar också direkt på kroppens vävnader, vilka det ger fasthet och spänst. Musklerna på djur, som hindras från att få normal ljusmängd, blir lösa och svampiga, nerverna förlorar sin spänstighet genom brist på retning, och allt växande hämmas i sin utveckling ... För barn är riklig tillgång på dagsljus och direkt solstrålning, åtminstone under en del av dagen, helt avgörande för hälsan. Ljuset bidrar till att bereda näringsämnen till friskt blod och härdar muskelfibrerna. Det verkar även som retningsmedel på synorganen och framkallar härigenom livligare verksamhet i åtskilliga hjärnfunktioner." Mr W. Strange, överläkare vid Worchester General Hospital, ur vars skrift om "Hälsan" (1864) [76] detta citat är hämtat, skriver i ett brev till en av undersökningskommissarierna, Mr White: "Jag har tidigare i Lancashire haft tillfälle att studera nattarbetets verkningar på fabriksbarn, och i motsats till vad somliga arbetsgivare försäkrar, förklarar jag bestämt, att barnens hälsa börjar lida därav." ("Children's Employment Commission, 4th Report", 284, s. 55.) Att sådana saker överhuvud kan bli föremål för allvarliga kontroverser, visar bäst, hur den kapitalistiska produktionen påverkar kapitalisternas och deras lakejers "hjärnfunktioner".
[267*] ibid. 57, s. XII.
[268*] ibid. ("4th Report", 1865) 58, s. XII.
[269*] ibid.
[270*] ibid. s. XIII. Bildningsnivån hos dessa "arbetskrafter" måste givetvis bli sådan, som den avspeglas i följande samtal med en av undersökningskommissarierna. Jeremiah Haynes, 12 år gammal: "... Fyra gånger fyra är åtta, men fyra fyror (4 fours) är 16 ... En kung är en sån som äger allt guld och alla pengar. Vi har en kung, dom säjer det är en drottning, dom kallar henne prinsessan Alexandra. Dom säjer att hon har gift sej med drottningens son. En prinsessa är en karl." Wm. Turner, 12 år: "Bor inte i England. Tänker att det finns ett sånt land, men visste inget om det förut." John Morris, 14 år: "Har hört dom säja att Gud gjorde världen, och att alla folk har drunknat, utom en. Har hört att det var en liten fågel." William Smith, 15 år: "Gud gjorde mannen, och mannen gjorde kvinnan." Edward Taylor, 15 år: "Vet inget om London." Henry Matthewman, 17 år: "Går i kyrkan ibland ... Ett namn som dom predikar om, är nån som heter Jesus Kristus, men jag vet inga andra namn, och jag kan inte berätta nåt om honom. Han vart inte mördad utan dog som andra folk. Han var på sätt och vis inte som andra folk, för han var på sätt och vis relischös, och det är inte dom andra. (He was not the same as other people in some ways, because he was religious in some ways, and others isn't.") (Ibid. 74, s. XV.) "Djävulen är en bra karl. Jag vet inte var han bor. Kristus var en dålig karl." ("The devil is a good person. I don't know where he lives. Christ was a wicked man.") "Denna flicka (10 år) stavade God (Gud) Dog och kände inte drottningens namn." ("Children's Employment Commission, 5th Report", 1866, s. 55, n. 278.) Samma system som i de nämnda metallfabrikerna tillämpas också i glas- och pappersbruken. I de pappersbruk, där tillverkningen sker med maskiner, är nattarbete praxis för alla arbeten utom lumpsorteringen. I vissa fall fortsätter nattarbetet i skift hela veckan igenom, vanligen från söndagsnatten till kl. 12 på natten följande lördag. Dagskiftet arbetar 12 timmar 5 dagar och 18 timmar en dag, nattskiftet 12 timmar 5 nätter och 6 timmar en natt. I andra fall arbetar varje skift 24 timmar i sträck och skiftar från dygn till dygn. Ett skift arbetar 6 timmar på måndagen och 18 timmar på lördagen för att fylla ut de 24 timmarna. I ytterligare andra fall användes ett blandat system, varvid alla som arbetar vid pappersmaskinerna arbetar varje veckodag 15-16 timmar. Detta system, säger undersökningskommissarie Lord, synes förena alla 12-timmarsavlösningens och 24-timmarsavlösningens olägenheter. Barn under 13 år, ungdomar under 18 år och kvinnor arbetar under detta nattsystem. Ofta måste de som har 12-timmarsskift göra dubbelskift, alltså 24 timmar, emedan avlösningen uteblir. Vittnesmålen bevisar, att pojkar och flickor ofta måste arbeta på övertid, som inte sällan medför upp till 24, ja t.o.m. 36 timmars oavbrutet arbete. I glasbrukens "kontinuerliga och konstanta" arbetsprocess finner man flickor på 12 år, som hela månaden igenom arbetar 14 timmar om dagen "utan någon regelbunden vila eller rast utom 2 eller högst 3 halvtimmesraster för måltider". I några fabriker, där man helt gått ifrån det reguljära nattarbetet, arbetas i stället oerhört mycket på övertid och detta "ofta i de smutsigaste, hetaste och enformigaste arbetsprocesserna". ("Children's Employment Commission, 4th Report", 1865, s. XXXVIII och XXXIX).
[271*] "Fourth Report etc.", 1865, 79, s. XVI.
[272*] a.a., 80, s. XVI.
[273*] a.a., 82, s. XVII.
[274*] "I vår reflekterande och resonerande tid kan ingen komma långt, som inte förmår prestera goda skäl för allting, även för det sämsta och mest bakvända. Allt, som har blivit fördärvat här i världen, har fördärvats på goda grunder." (Hegel: "Encyklopedie. Erster Teil: Die Logik", Berlin 1840, s. 249.)
[275*] "Children's Employment Commission, 4th Report etc.", 1865, 85, s. XVII. I motsats till Ure, Senior o.s.v. och deras småskurna tyska imitatörer, Roscher o. andra, blev undersökningskommissarie White alls inte rörd av kapitalisternas "avhållsamhet", "försakelse" och "sparsamhet" i förbrukningen av pengar och av deras Timur-Tamerlanska[LXXXVIII*] "slöseri" med människoliv, då herrar glasfabrikanter gav uttryck för liknande finkänsliga betänkligheter, i det de fann det omöjligt att ge barnen regelbundna måltidsraster, emedan den värme som utstrålar från ugnarna då skulle bli "ren förlust" eller "gå tillspillo". White svarade: "Det må vara hänt, att regelbundna måltidsraster för arbetarna kanske skulle medföra en viss värmeförbrukning utöver den nuvarande. Men även omräknat i pengar är detta ingenting i jämförelse med det slöseri med livskraft (the waste of animal power) som nu pågår i landet, när de barn i uppväxtåren, som nu arbetar i glashyttorna, inte ens får möjlighet att i lugn och ro inta sina måltider och smälta maten." (a.a., s. XLV.) Och detta sker i "framstegsåret" 1865! Ett barn, som arbetar i en hytta, där man tillverkar flaskor och flintglas, tillryggalägger 15 à 20 engelska mil under 6 timmars oavbrutet arbete, och härtill kommer energiförbrukningen, när glasvarorna skall lyftas och bäras. Och arbetet varar ofta 14 à 15 timmar! I många av dessa hyttor tillämpas samma 6-timmars skiftsystem som i spinnerierna i Moskva. "Under veckans arbetstid är 6 timmar den längsta oavbrutna viloperioden, och därifrån måste borträknas den tid det tar att gå till och från fabriken, att tvätta sig, klä sig och äta, vilket allt ju också kräver sin tid. En ytterst kort tid återstår då för vila. Det blir ingen tid för lek och frisk luft, utom på bekostnad av sömnen, vilken är oumbärlig för barn med ett så ansträngande arbete i en så hög temperatur ... T.o.m. den korta sömnen avbrytes därigenom, att barnen måste väcka sig själva på natten, och under dagen blir de lätt väckta av bullret runt omkring." Mr White nämner fall, då en minderårig arbetat 36 timmar i sträck; andra, då pojkar på 12 år fått träla till kl. 2 på natten och sedan sova i hyttan till kl. 5 på morgonen (3 timmar) för att så på nytt börja sitt dagsverke! "Det är en otrolig mängd arbete, som pojkar, flickor och kvinnor måste utföra under sitt dagliga eller nattliga arbetsskift (spell of labour)", säger Tremenheere och Tufnell, som redigerat den officiella rapporten. (a.a., s. XLIII och XLIV.) Samtidigt raglar kanske en afton den "försakande" glaskapitalisten portvinsberusad hemåt från sin klubb, fånigt gnolande för sig själv: "Britons never, never shall be slaves!"[LXXXIX*]
[276*] I England t.ex. blir alltjämt då och då någon arbetare på landsbygden ådömd fängelsestraff för sabbatsbrott, då han arbetat i täppan utanför stugan. Samma arbetare straffas för avtalsbrott, om han en söndag uteblir från arbetet i verkstaden, Pappersbruket eller glasbruket, även om frånvaron skulle motiveras med religiösa skrupler. Det ortodoxa parlamentet har inget sinne för det vanhelgande av sabbaten, som ingår i kapitalets "värdeökningsprocess". I en inlaga (aug 1863), vari arbetarna i Londons fisk- och viltbutiker kräver avskaffandet av söndagsarbetet, heter det, att de under de första 6 veckodagarna arbetar i medeltal 15 timmar om dagen och på söndagen 8-10 timmar. Av inlagan framgår även, att detta söndagsarbete särskilt får stöd hos de kräsna finsmakarna bland Exeter Halls [77] skenheliga aristokrater. Dessa "heliga", så ivriga "in cute curanda",[XC*] ådagalägger sin kristendom genom att undergivet tolerera andras överarbete, umbäranden och hunger. Obsequium ventris istis perniciosius est.[XCI*]
[277*] "I våra tidigare rapporter har vi återgivit flera erfarna fabrikanters utsagor, vilka bestyrker, att övertidsarbete ... säkerligen medför faran av att arbetarens arbetskraft blir uttömd i förtid." (a.a., 64, s. XIII.)
[278*] J. E. Cairnes: "The Slave Power", London 1862, s. 110, 111.
[279*] John Ward: "History of the Borough of Stoke-upon-Trent", London 1843, s. 42.
[280*] Ferrands tal i underhuset 27 april 1863.
[281*] "That the manufacturers would absorb it and use it up. Those were the very words used by the cotton manufacturers." (a.a.)
[282*] Ibid. - Villiers var, trots bästa vilja, i det läget att han "lagligen" måste avslå fabrikanternas begäran. Herrarna nådde dock sitt syfte genom de lokala fattigvårdsmyndigheternas medgörlighet. Mr A. Redgrave, fabriksinspektör, försäkrar, att systemet att låta fattigt folks änkor och barn "lagligen" gälla som apprentices (lärlingar) denna gång "inte åtföljdes av de tidigare missförhållandena" (angående dessa missförhållanden jfr Engels: "Die Lage etc."), ehuru visserligen i ett fall "missbruk förekommit med systemet, ifråga om flickor och unga kvinnor, som förts till Lancashire och Cheshire från Skottlands jordbruksdistrikt." Enligt detta "system" upprättar fabrikanten ett kontrakt med fattighusmyndigheterna för bestämda perioder. Han ger barnen kost, logi och kläder samt ett litet tillskott i pengar. Året 1860 intar en särställning t.o.m. under den engelska bomullsindustrins högkonjunktur. Arbetslönerna låg högt, ty den stora efterfrågan på arbetskraft sammanföll med avfolkningen på Irland och samtidigt med en exempellös utvandring från engelska och skotska jordbruksdistrikt till Australien och Amerika och med befolkningsminskning i vissa engelska jordbruksdistrikt på grund av en lyckligt och väl genomförd ödeläggelse av befolkningens livskraft och till följd av den tidigare bottenskrapningen genom handeln med människokött. När man betänker allt detta, verkar följande uttalande av Mr Redgrave onekligen något besynnerligt: "Detta slags arbete" (fattighusbarnens) "efterfrågas dock endast, när inget annat står att få, ty detta är dyra arbetare (high-priced labour). Den vanliga arbetslönen för en 13 års pojke är ungefär 4 shilling i veckan; men att föda, kläda och inhysa 50 à 100 sådana pojkar, ge dem läkarvård och lämplig tillsyn och därtill fickpengar, det är ogörligt inom ramen av 4 shilling pr vecka och pojke!" ("Reports of Insp. of Fact. 30th April 1860", s. 27.) Mr Redgrave glömmer att tala om, hur arbetaren skall kunna klara detta för 4 shilling i arbetslön, då fabrikanten inte kan det för 50 à 100 barn, som får kost och logi samt tillsyn kollektivt. För att undvika, att någon drar falska slutsatser ur texten, måste jag här anmärka, att den engelska bomullsindustrin, sedan fabrikslagarna tillkom 1850 med reglering av arbetstiden o.s.v., måste betraktas som den engelska mönsterindustrin. Den engelske bomullsarbetaren står i varje hänseende högre än sin olycksbroder på kontinenten. "Den preussiske fabriksarbetaren arbetar minst 10 timmar mer pr vecka än hans engelska kollega, och när han arbetar vid sin egen vävstol i hemmet, bortfaller även denna gräns för hans arbetstid." ("Rep. of Insp. of Fact. 31st Oct. 1855", s. 103.) Den ovannämnde inspektör Redgrave reste efter utställningen 1851 på kontinenten, speciellt i Frankrike och Preussen, för att studera fabriksförhållandena där. Han säger om den preussiske fabriksarbetaren: "Han får en lön, som räcker till en enkel kost och de få bekvämligheter i livet, som han är van och nöjd med ... Han lever sämre och arbetar hårdare än den engelske arbetaren." ("Rep. of Insp. of Fact. 31st Oct. 1853", s. 85.)
[283*] "De överansträngda dör förvånansvärt tidigt, men de dödas platser fylles genast, och denna ständiga växling av människor ändrar ingenting på scenen." ("England and America", London 1833, vol. I, s. 55. - Författare: E. G. Wakefield.)
[284*] Se "Public Health, 6th Report of the Medical Officer of the Privy Council, 1863". Publicerad i London 1864. Denna rapport behandlar speciellt jordbruksarbetarna. "Man har framställt grevskapet Sutherland som ett särdeles välbeställt grevskap, men en nyligen företagen undersökning visar, att här, i områden som en gång var berömda för sina ståtliga män och tappra soldater, har befolkningen numera degenererats till en klent byggd och förkrympt ras. T.o.m. i de sundaste områdena, på kullarnas sluttningar mot havet, är barnens ansikten så magra och bleka, som endast brukar vara fallet i den förskämda luften på Londons bakgator." (Thornton: "Overpopulation and its Remedy", London 1846, s. 74, 75.) De liknar i själva verket de 30.000 "gallant highlanders"[XCVIII*] som i Glasgows gränder och kyffen inlogeras tillsammans med prostituerade och tjuvar.
[285*] "Ehuru folkhälsan utgör en så viktig del av det nationella kapitalet, fruktar vi att det måste utsägas, att kapitalisterna inte alls är angelägna att bevara och till fullo värdesätta denna tillgång ... Man har måst tvinga fabrikanterna att ta hänsyn till arbetarnas hälsa." ("Times" 5 nov. 1861.) "Männen från West Riding blev mänsklighetens tygvävare ... arbetarbefolkningens hälsa offrades, och på ett par generationer skulle rasen ha degenerat, men en reaktion inträdde. Barnens arbetstid begränsades o.s.v." ("Twenty-second annual Report of the Registrar-General", 1861.)
[286*] Vi finner därför t.ex., att 26 företag, som äger stora lervarufabriker i Staffordshire, däribland även J. Wedgwood & Söner, i början av år 1863 i en inlaga begär "tvångsingripande från statens sida". "Konkurrensen med andra kapitalister" tillåter dem ingen "frivillig" begränsning av barnens arbetstid o.s.v. "Hur mycket vi än beklagar de nämnda missförhållandena, skulle det vara omöjligt att förhindra dem genom något slags överenskommelse mellan fabrikanterna ... I betraktande av allt detta har vi kommit till den övertygelsen, att en lagstiftning är behövlig." ("Children's Employment Commission, 1st Report 1863", s. 322.)
Tillägg i 2:a upplagan till not 114. Den senaste tiden kan uppvisa ett ännu mera slående exempel. En höjning av bomullspriserna under en period av feberaktig affärsverksamhet ledde till att ägarna av bomullsspinnerierna i Blackburn gemensamt kom överens om att för en viss tid förkorta arbetstiden i sina fabriker, en period som utlöpte i slutet av november (1871). Emellertid utnyttjade de rikare fabrikanterna, som ägde både spinnerier och väverier, den nedgång i produktionen, som denna överenskommelse medförde, till att utvidga sina egna fabriker och inhösta profit på de små företagarnas bekostnad. Dessa vände sig nu i sin nöd till - fabriksarbetarna och uppmanade dem att på allvar agitera för 9-timmarsdagen samt lovade dem penningbidrag för detta ändamål!
[287*] Dessa arbetarlagar, som man vid samma tid också kan finna i Frankrike, Nederländerna m.fl. länder, blev formellt upphävda i England först år 1813, sedan Produktionsförhållandena för länge sedan satt dem ur funktion.
[288*] Inget barn under 12 år får sysselsättas i något fabriksarbete längre än 10 timmar pr dag." ("General Statutes of Massachusetts", kap. 60, § 3. - Dessa lagar utkom åren 1836-1858.) "En arbetstid av 10 timmar dagligen skall räknas som laglig arbetsdag i alla företag inom bomulls-, ylle-, siden-, pappers-, glas- och linneindustrin. Dessutom föreskrives, att framdeles ingen minderårig, som arbetar i någon fabriksanläggning, får hållas i arbete mer än 10 timmar pr dag eller 60 timmar pr vecka, och att ingen minderårig under 10 år hädanefter får anställas som fabriksarbetare i denna stat." ("State of New Jersey. An act to limit the hours of labour etc.", § 1 och 2. Lag av 18 mars 1851.) "Ingen minderårig i åldern 12-15 år får sysselsättas i fabriksarbete längre än 11 timmar pr dag eller före kl. 5 på morgonen eller efter kl. 7½ på kvällen." ("Revised Statutes of the State of Rhode Island etc.", kap. 139, § 23, 1 juli 1857.)
[288a*] En av parlamentet beslutad lag kallas i England Statute eller Act. Ett lagförslag kallas Bill. De lagar, som beslutas under en parlamentssession, numreras fortlöpande samt med regentens namn och regeringsår. "23, Edward III" betyder alltså en lag utkommen under Edward III:s 23 regeringsår. - K/RS.
[289*] "Sophisms of Free Trade" (förf. J. B. Byles), 7 ed., London 1850, s. 205. Samme toryförf. medger f.ö.: "Parlamentslagar, som reglerade arbetslönerna till fördel för arbetsgivarna och nackdel för arbetarna, gällde inte mindre än 464 år. Befolkningen växte, och lagarna blev nu överflödiga och besvärande." (ibid. s. 206.)
[290*] J. Wade anmärker med rätta om denna lag: "Av 1496 års lag framgår, att maten ansågs motsvara en tredjedel av en hantverkares inkomst och hälften av en jordbruksarbetares, och detta visar att arbetarna då var mera oberoende än nu, då maten för både jordbruks- och industriarbetare utgör en mycket större del av lönen." (J. Wade: a.a., s. 24, 25, 577.) Uppfattningen, att denna differens skulle bero på en prisskillnad mellan kläder och föda då och nu, håller inte streck, vilket även en flyktig genomläsning av biskop Fleetwoods "Chronicon Pretiosum etc." visar (1 ed. London 1707, 2 ed. London 1745).
[291*] Petty: "Political Anatomy of Ireland 1672, Verbum Sapienti", ed. 1691, s. 10. [50]
[292*] "A Discourse on the Necessity of Encouraging Mechanic Industry", London 1689, s. 13. Macaulay, som har förfalskat den engelska historien i whigs och bourgeoisins intresse, deklamerar så här: "Att sätta barn i arbete för tidigt var en praxis, som under 17:e århundradet härskade i en för industrins dåvarande tillstånd nästan otrolig grad. I Norwich, ylleindustrins huvudort, ansågs ett barn arbetsdugligt vid 6 års ålder. Åtskilliga skriftställare från den tiden, däribland flera som räknades som mycket varmhjärtade, nämner med 'exultation' (förtjusning) det faktum, att pojkar och flickor i denna stad ensamma skapar en rikedom på 12.000 p.st. årligen, deras eget underhåll oräknat. Ju mera noggrant vi studerar gångna tiders historia, desto större orsak får vi att förkasta deras åsikt, som betraktar vår tid som bärare av nya sociala missförhållanden. Det nya är intelligensen, som avslöjar det onda, och humaniteten, som botar det." ("History of England", vol. I, s. 419.) Macaulay kunde vidare ha berättat, att "mycket varmhjärtade" amis du commerce[XCIX*] under 17:e århundradet med "exultation" omtalar, hur i ett fattighus i Holland ett barn på 4 år användes i arbete, och att detta exempel har gällt som "vertu mise en pratique"[C*] i alla humanitära skrifter i Macaulays stil ända till Adam Smiths tid. Det är riktigt, att då industrin avlöste hantverket, visade sig spår av en barnexploatering, som av ålder i viss utsträckning förekommit inom jordbruket, i större skala, när lantmannen haft ett tyngre ok att bära. Kapitalets tendens kan man inte ta miste på, men själva fakta är ännu lika sällsynta som barn med två huvuden. Av förutseende "amis du commerce" blev de därför med "exultation" upptecknade och rekommenderade till efterföljd för nutid och framtid. Macaulay, denne skotske sykofant och skönmålare, säger: "Man hör nu för tiden endast om tillbakagång och ser endast framsteg." Vilka ögon och i synnerhet vilka öron!
[293*] Den ursinnigaste bland arbetarnas anklagare är den i texten nämnda anonyme författaren till "An Essay on Trade and Commerce, containing Observations on Taxation etc.", London 1770, likaså hans tidigare skrift "Considerations on Taxes", London 1765. Även Polonius Arthur Young, denne obeskrivlige statistiske pratmakare, följer samma linje. Bland arbetarnas försvarare märkes främst: Jacob Vanderlint i "Money answers all things", London 1734, Reverend Nathaniel Forster, D.D., i "An Enquiry into the Causes of the Present Price of Provisions", London 1766, dr Price och i synnerhet även Postlethwayt, både i ett supplement till sin "Universal Dictionary of Trade and Commerce" och i "Great Britains Commercial Interest explained and improved", 2 ed., London 1755. Själva fakta finns redovisade hos många andra samtida skriftställare, bl.a. hos Josiah Tucker.
[294*] Postlethwayt: a.a., "First Preliminary Discourse", s. 14.
[295*] "An Essay etc." Han berättar själv å sid. 96, vari redan år 1770 de engelska lantarbetarnas "lycka" bestod: "Deras arbetsförmåga (their working powers) är alltid spänd till det yttersta (on the stretch); de kan inte leva billigare än de gör (they cannot live cheaper than they do), eller arbeta hårdare (nor work harder)."
[296*] Redan genom att förvandla alla traditionella helgdagar till arbetsdagar spelar protestantismen en viktig roll i kapitalets uppkomst.
[297*] "An Essay etc.", s. 15, 41, 96, 97, 55, 57, 69.
[298*] ibid. s. 69. - Jacob Vanderlint förklarade redan 1734, att orsaken till klagovisorna över arbetarnas lättja helt enkelt vore, att kapitalisterna för samma lön gjorde anspråk på 6 i stället för 4 arbetsdagar.
[299*] ibid. s. 242: "Ett sådant idealt arbetshus måste göras till ett 'skräckens hus' och får inte bli en tillflyktsort, där de fattiga får riklig föda, varma, sköna kläder och bara behöver utföra föga arbete."
[300*] "In this ideal workhouse the poor shall work 14 hours in a day allowing proper time for meals, in such manner that there shall remain 12 hours of net labour." (ibid.) "Fransmännen", säger han, "skrattar åt våra entusiastiska frihetsidéer." (ibid. s. 78.)
[301*] "De motsatte sig att arbeta längre än 12 timmar, framförallt emedan den lag som fastställde denna arbetstid, vore det enda goda de hade i behåll av republikens lagstiftning." ("Reports of Insp. of Fact. 31st Oct. 1856", s. 80.) Den franska 12-timmarslagen av 5 sept. 1850, en förborgerligad upplaga av provisoriska regeringens dekret av 2 mars 1848, gäller alla arbetsställen utan undantag. Innan dess var arbetstiden i Frankrike obegränsad. I fabrikerna utgjorde den 14-15 timmar och mer. Se "Des classes ouvrières en France, pendant l'année 1848, par M. Blanqui". Hr Blanqui, ekonomen, ej revolutionären, hade regeringens uppdrag att utreda arbetsförhållandena.
[302*] Även Belgien hävdar med hänsyn till arbetsdagens reglering sin ställning som borgerlig mönsterstat. Lord Howard de Welden, engelskt sändebud i Brüssel, rapporterar till utrikesministeriet 12 maj 1862: "Minister Rogier förklarade för mig, att varken någon allmän lag eller några lokala föreskrifter inskränker barnarbetet; att regeringen under de tre sista årens parlamentsessioner övervägt lagförslag i ämnet men alltid mött oöverstigliga hinder i den avundsjuka motviljan mot varje lagstiftning, som strede mot principen om arbetets fullständiga frihet!"
[303*] "Det är givetvis mycket beklagligt, att någon samhällsklass skall behöva träla 12 timmar om dagen. Medräknas matrasterna och gångtiden till och från arbetet, så blir det i själva verket 14 timmar av dygnets 24 ... Även om man bortser från frågan om hälsan, hoppas jag ingen skall förneka att ett så fullständigt utnyttjande av arbetarklassens tid, utan avbrott, från 13-årsåldern och i 'fria' industrigrenar ännu tidigare, måste vara oerhört skadligt och fördärvbringande ... I den allmänna moralens intresse, för att uppfostra en präktig befolkning och för att ge folkets flertal ett rimligt mått av livsglädje är det synnerligen önskvärt, att alla näringsgrenar måtte reservera någon del av arbetsdagen för vila och vederkvickelse." (Leonhard Horner i "Rep. of the Insp. of Fact. for 31st Dec. 1841.")
[304*] Se "Judgment of Mr J. H. Otway, Belfast, Hilary Sessions, County Antrim 1860."
[305*] Det är mycket karakteristiskt för borgarkungen Louis Philippes regim, att den enda fabrikslag, av den 22 mars 1841, som utkom under hans regering, aldrig blev genomförd. Och denna lag gäller endast barnarbetet. Den stadgar 8 timmar för barn mellan 8 och 12 år, 12 timmar för barn i åldern 12-16 år o.s.v. med en mängd undantag som tillåter nattarbete t.o.m. för 8-åringar. I detta land, där varenda råtta står under polisuppsikt, överläts åt den goda viljan hos "les amis du commerce" att övervaka och genomföra lagen. Först från år 1853 finns i ett enda departement, Département du Nord, en avlönad regeringsinspektör. Inte mindre karakteristiskt för det franska samhällets utveckling överhuvud är det, att i den franska allting insnärjande lagfloran Louis-Philippes lag fram till revolutionen 1848 framstod såsom något enastående!
[306*] "Reports of Insp. of Fact. for 30th April 1860", s. 51.
[307*] "Legislation is equally necessary for the prevention of death, in any form in which it can be prematurely inflicted, and certainly this must be viewed as a most cruel mode of inflicting it." [84]
[308*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1849", s. 6.
[309*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1848", s. 98.
[310*] För övrigt använder Leonard Horner officiellt uttrycket "nefarious practices". ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1859", s. 7.)
[311*] "Reports etc. for 30th Sept. 1844", s. 15.
[312*] Lagen tillåter användning av barn i 10 timmar, om de inte arbetar dag efter dag utan bara varannan dag. I det stora hela blev denna bestämmelse verkningslös.
[313*] "Då en inskränkning av deras arbetstid borde framkalla en stark efterfrågan" (på barn), "antog man att nytillskottet av barn i åldern 8-9 år skulle fylla behovet." ("Reports etc. 30th Sept. 1844", s. 13.)
[314*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1848", s. 16.)
[315*] "Jag fann, att man för folk som hade 10 shillings i veckolön, drog av 1 shilling för den allmänna lönesänkningen på 10 % och ytterligare 1 shilling 6 pence för arbetstidsbegränsningen, inalles 2 shillings 6 pence, men likväl höll flertalet fast vid 10-timmarslagen." (ibid.)
[316*] "Då jag undertecknade petitionen, förklarade jag samtidigt att jag gjorde något galet. - Varför skrev ni under då? - För att jag hade blivit kastad på gatan, om jag hade vägrat. - Petitionären kände sig verkligen 'förtryckt' men inte av fabrikslagen." (ibid. s. 102.)
[317*] Ibid. s. 17. I Horners distrikt blev sålunda 10.270 vuxna manliga arbetare i 181 fabriker förhörda. Deras vittnesmål finns i bilagan till fabriksinspektörens berättelse för det halvår som slutar i okt. 1848. Dessa vittnesförhör ger också i andra hänseenden ett värdefullt material.
[318*] Ibid. Se de av Horner själv insamlade vittnesmålen nr 69, 70, 71, 72, 92, 93 och de av underinspektör A insamlade nr 51, 52, 58, 59, 62, 70 i bihanget. En fabrikant gav också klara besked. Se nr 14 och 265 i rapporten.
[319*] "Reports etc. for 31st Oct. 1848", s. 133, 134.
[320*] "Reports etc. for 30th April 1848", s. 47.
[321*] "Reports etc. for 31st Oct. 1848", s. 130.
[322*] Ibid. s. 142.
[323*] "Reports etc. for 31st Oct. 1850", s. 5, 6.
[324*] Kapitalets natur är densamma i dess outvecklade som i dess utvecklade former. I den lagbok, som slavägarna kort före det amerikanska inbördeskrigets utbrott påtvingade territoriet New Mexico, heter det: Arbetaren, vars arbetskraft kapitalisten köpt, "är hans (kapitalistens) pengar". ["The labourer is his (the capitalist's) money."] Samma uppfattning var vanlig bland de romerska patricierna. De pengar, som man lånade ut till den plebejiske gäldenären, förvandlades genom livsmedlen till dennes kött och blod. Detta "kött och blod" var därför "deras pengar". Härav Shylocks lagtavla med de tio buden! [91] Linguets hypotes, [92] att de patriciska kreditorerna då och då anordnade festmåltider på gäldenärstek, må lämnas därhän, liksom även Daumers hypotes om den kristna nattvarden. [93]
[325*] "Reports etc. for 30th April 1848", s. 28.
[326*] Så gjorde bland andra filantropen Asworth i ett kväkaraktigt, vidrigt brev till Leonard Horner. ("Reports etc. April 1849", s. 4.)
[327*] "Reports etc. for 30th April 1848", s. 134.
[328*] Ibid. s. 140.
[329*] Dessa "county magistrates", de "stora obetalda" ("great unpaid"), som W. Cobbett kallar dem, är ett slags oavlönade fredsdomare, rekryterade ur grevskapens överklass. De utgör i själva verket de härskande klassernas patrimonialdomstolar.
[330*] "Reports etc. for 30th April 1849", s. 21, 22. Jfr liknande ex. ibid. s. 4, 5.
[331*] I en lag, känd som Sir John Hobhouse's fabrikslag, stadgas att ingen ägare av bomullsspinneri eller -väveri, ej heller far, son eller bror till ägaren, får fungera som fredsdomare i frågor som rör fabrikslagen.
[332*] "Reports etc. for 30th April 1849", s. 22.
[333*] Ibid. s. 5.
[334*] "Reports etc. for 31st Oct. 1849", s. 6.
[335*] "Reports etc. for 30th April 1849", s. 21.
[336*] "Reports etc. for 1st Dec. 1848", s. 95.
[337*] Se "Reports etc. for 30th April 1849", s. 6, och den utförliga diskussionen om "shifting system" mellan fabriksinspektörerna Howell och Saunders i "Reports etc. for 31st Oct. 1848". Se även klagoskriften till drottningen [Victoria] från prästerskapet i Ashton med omnejd våren 1849 mot detta "shift system".
[338*] Jfr t.ex. R. H. Greg: "The Factory Question and the Ten Hours Bill", London 1837.
[339*] F. Engels: "Die englische Zehnstundenbill" (i den av mig utgivna "Neue Rheinische Zeitung, Politisch-ökonomische Revue", aprilhäftet 1850, s. 13). Samma höga" domstol upptäckte också under det amerikanska inbördeskriget ett sätt att vränga orden, så att lagen mot utrustning av piratskepp vändes i sin motsats.
[340*] "Reports etc. for 30th April 1850."
[341*] Om vintern kan det i stället bli 7 f.m. - 7 e.m.
[342*] "Den nuvarande lagen" (av 1850) "är en kompromiss, i det arbetarna avstod från 10-timmarsdagens fördelar för att uppnå en gemensam tid för arbetets början och slut för dem som hade begränsad arbetstid." ("Reports etc. for 30th April 1852", s. 140.)
[343*] "Reports etc. for 30th Sept. 1844", s. 130.
[344*] Ibid.
[345*] Ibid. s. 20.
[346*] "Reports etc. for 31st Oct. 1860", s. 26.
[347*] Ibid. s. 27. I allmänhet har det fysiska tillståndet förbättrats betydligt för den arbetarbefolkning, som är underställd fabrikslagen. Alla medicinska vittnesbörd är ense härom, och mina personliga iakttagelser vid skilda tidpunkter har övertygat mig om att det är så. Men trots detta och även bortsett från den höga dödlighetsprocenten för barn under första levnadsåret, så visar dr Greenhows officiella rapporter, hur dåligt hälsotillståndet är i industridistrikten jämfört med "jordbruksdistrikt med normalt hälsotillstånd". Som bevis tjänar bl.a. följande tabell ur hans rapport för år 1861:
| Distriktets namn | Procent av i industrin sysselsatta vuxna män |
Dödstal i lungsjuk- domar pr 100.000 män |
Procent av i industrin sys- selsatta vuxna kvinnor |
Dödstal i lungsjukdomar pr 100.000 kvinnor |
Arten av kvinno- arbetet |
||||
| Wigan | 14,9 | 598 | 18,0 | 644 | bomull | ||||
| Blackburn | 42,6 | 708 | 34,9 | 734 | bomull | ||||
| Halifax | 37,3 | 547 | 20,4 | 564 | kamgarn | ||||
| Bradford | 41,9 | 611 | 30,0 | 603 | kamgarn | ||||
| Macclesfield | 31,0 | 691 | 26,0 | 804 | siden | ||||
| Leek | 14,9 | 588 | 17,2 | 705 | siden | ||||
| Stoke-upon-Trent | 36,6 | 721 | 19,3 | 665 | lervaror | ||||
| Woolstaton | 30,4 | 726 | 13,9 | 727 | lervaror | ||||
| 8 sunda jordbruks- distrikt |
- | 305 | - | 340 | - | ||||
[348*] Man vet ju, hur motsträvigt de engelska "frihandlarna" släppte skyddstullen på sidenvaror. I stället för skydd mot import från Frankrike har man nu fått de engelska fabriksbarnens skyddslöshet. [Lagen 37 o. 38 Victorna av 1874, kap. 44, upphävde undantagsbestämmelserna för sidenindustrin med 2 års övergångstid. - K.]
[349*] "Reports etc. for 30th April 1853", s. 31.
[350*] Under den engelska bomullsindustrins högkonjunktur 1859-60 sökte några fabrikanter att med höga övertidslöner som lockbete förmå de vuxna manliga spinnarna att förlänga arbetsdagen. Arbetarna satte p för detta försök genom en skrivelse till arbetsgivarna, i vilken det bl.a. heter: "Rent ut sagt, livet är oss en börda, och så länge vi är bundna vid arbetet nästan två dagar" (20 timmar) "i veckan längre än andra arbetare, känner vi oss nästan som slavar i detta land och förebrår oss själva, för att vi permanentar ett system, som skadar oss själva och våra efterkommande både fysiskt och moraliskt ... Därför meddelar vi härmed vördsamt, att vi från nyåret inte ämnar arbeta en minut längre än 60 timmar i veckan, från kl. 6 till 6, med avdrag för lagliga matraster om 1½ timme." ("Reports etc. for 30th April 1860", s. 30.)
[351*] Om de möjligheter till överträdelse, som lagens avfattning inrymde, se parlamentsrapporten: "Factory Regulations Acts" (6 aug. 1859) och däri Leonard Horner: "Suggestions for Amending the Factory Act to enable the Inspectors to prevent illegal working, now become very prevalent."
[352*] "Barn i 8-årsåldern och däröver har i själva verket utnyttjats från kl. 6 f.m. till 9 e.m. under sista halvåret" (1857) "i mitt distrikt". ("Reports etc. for 31st Oct. 1857", s. 39.)
[353*] "Lagen om kattuntryckerierna måste betecknas som ett felgrepp, med hänsyn till både det skydd och den fostran den skulle ge." ("Reports etc. for 31st Oct. 1862", s. 52.)
[354*] Så t.ex. E. Potter i ett brev till "Times" den 24 mars 1863. "Times" påminner honom om fabrikanternas revolt mot 10-timmarslagen.
[355*] Så bl.a. W. Newmarch, medarbetare i och utgivare av Tookes "History of Prices". Är det ett vetenskapligt framsteg att göra fega eftergifter åt den allmänna opinionen?
[356*] 1860 års lag om blekerier och färgerier stadgar, att arbetsdagen den 1 aug. 1861 provisoriskt reduceras till 12, den 1 aug. 1862 definitivt till 10 timmar, d.v.s. 7½ timmar för lördagen och 10½ timmar för veckans övriga vardagar. Under det dåliga året 1862 upprepades det gamla gyckelspelet. Herrar fabrikanter begärde att parlamentet bara ytterligare ett år skulle tolerera 12-timmarsarbetet för ungdom och kvinnor ... "I näringslivets nuvarande läge" (1862 rådde brist på bomull) "vore det en stor fördel för arbetarna att få arbeta 12 timmar om dagen och få ut så stor arbetslön som möjligt ... Man hade redan lyckats få ett lagförslag i detta syfte framlagt i underhuset. Det föll igenom på grund av de skotska blekeriarbetarnas agitation." ("Reports etc. for 31st Oct. 1862", s. 14, 15.) Sålunda omkullröstat av de arbetare, vilkas talan det påstod sig föra, upptäckte kapitalet nu, med hjälp av juridiska spetsfundigheter, att lagen av 1860 i likhet med alla parlamentsbeslut "till skydd för arbetet" var så oklart formulerad, att man fick en förevändning att från tillämpningen utesluta "calenderers" och "finishers".[CXI*] Det engelska rättsväsendet, som alltid kapitalets trogne tjänare, fastställde genom "Court of Common Pleas"[CXII*] denna spetsfundiga tolkning. "Det har framkallat starkt missnöje bland arbetarna, och det är mycket beklagligt att lagstiftningens klara avsikter förfelas på grund av brister i formuleringen." (ibid s. 18.)
[356a*] Genom lagen av 25 juli 1864 om fabrikslagstiftningens utvidgning. - K.
[357*] "Blekarna i det fria" hade undandragit sig lagen av 1860 om "blekerierna" med den osanningen, att de inte lät kvinnor arbeta på nätterna. Denna lögn avslöjades av fabriksinspektörerna, och genom arbetarpetitioner berövades parlamentet samtidigt sina idylliska föreställningar om "blekning i fria luften". I ett dylikt luftblekeri begagnas torkrum med en temperatur av 32-38°C, och där arbetar huvudsakligen flickor. "Cooling" (avkylning) är facktermen för att tillfälligt smita ut ur torkrummet i det fria. "Femton unga flickor i torkrummen. En hetta på 27-32° för linne, 38° och mera för batist. Tolv flickor stryker och lägger fram (batist o.d.) i ett litet rum ungefär 3 meter i kvadrat, med en tillstängd ugn i mitten. Flickorna står runt om ugnen, som utstrålar en förfärlig hetta och snabbt torkar batisten för strykerskorna. Timantalet för dessa arbeterskor är obegränsat. Om det är mycket att göra, arbetar de till kl. 9 på kvällen eller 12 på natten flera dagar i rad." ("Reports etc. for 31st Oct. 1862", s. 56.) En läkare förklarar: "Det är inte tillåtet att ta rast för att svalka sig, men då temperaturen blir outhärdlig eller flickorna blir smutsiga om händerna av svetten, kan de få gå ut ett par minuter ... Mina erfarenheter vid behandlingen av dessa arbeterskors sjukdomar tvingar mig att konstatera, att deras hälsotillstånd är betydligt sämre än bomullsspinnerskornas" (medan kapitalet i sina petitioner till parlamentet hade utmålat dem som sunda och frodiga i bästa Rubensstil!) "De sjukdomar, som i synnerhet drabbar dem, är phtisis, bronchitis, underlivssjukdomar, hysteri i vedervärdigaste form samt reumatism. Allt detta beror enligt min åsikt direkt eller indirekt på den överhettade luften i deras arbetsrum och bristen på tillräckligt varma kläder som skydd mot den råkalla luften, när de går hem vintertid." (ibid. s. 56, 57.) Beträffande lagen av 1863, som "blekarna i det fria" tvingade igenom, säger fabriksinspektörerna: "Denna lag är förfelad inte bara i fråga om det skydd den skulle ge arbetarna ... den är så illa formulerad, att skyddet först träder i kraft, om man ertappar barn och kvinnor i arbete efter kl. 8 e.m., och t.o.m. då är bevisningen så tillkrånglad, att någon bestraffning knappast kan bli följden." (ibid. s. 52.) "Som en lag med humana och pedagogiska syften är den totalt förfelad. Man kan väl knappast kalla det humant att tillåta eller, vilket strängt taget är samma sak, tvinga kvinnor och barn att arbeta 14 timmar om dagen, med eller utan matraster, allt efter omständigheterna, och kanske ännu längre, utan åldersgräns, utan hänsyn till kön och utan hänsyn till de sociala sedvänjorna hos familjerna i blekeriernas omgivning." ("Reports etc. for 30th April 1863", s. 49.)
[357a*] Not till 2:a upplagan: Sedan 1866, då jag skrev det som står i texten, har åter en reaktion inträtt. (Kapitalisterna i de industrigrenar, som hotades med att underställas lagen, har mobiliserat sitt parlamentariska inflytande för att skydda sin "medborgerliga rätt" att oinskränkt exploatera arbetskraften. Naturligtvis fann de i Gladstones liberala ministär en villig tjänare.)
[Dessa satser inom parentes skrev Marx i den franska upplagan 1873. Men denna reaktion var endast av övergående natur. Redan fabriks- och verkstadslagen 1878 (41 Victoria, kap. 16) uppfyllde ovan uttalade förväntan och "berövade alla viktiga engelska industrigrenar friheten", åtminstone i den mån de använde kvinnor och barn. Detta skedde visserligen inte under Gladstones regering utan under den konservativa regeringen Disraeli, som satt från 1874 till 1880. Sedan dess har de konservativa grundligt förändrats. Om lagen av 1878 ger Engels längre fram en notis i fotnot 322. - K.]
[358*] "Hur var och en av dessa klasser" (kapitalister och arbetare) "har uppfört sig, har varit resultatet av de relationer i vilka de har stått till varandra." ("Reports etc. for 31st Oct. 1848", s. 113.)
[359*] "De hanteringar, som inskränkningarna gällde, drevs med ånga eller vattenkraft och hade förbindelse med fabrikation av textilvaror. En rörelse måste uppfylla två betingelser för att underkastas inspektion: användning av ånga eller vattenkraft och bearbetning av vissa bestämda fibrer." ("Reports etc. for 31st Oct. 1864", s. 8.)
[360*] Om den s.k. hemindustrins tillstånd finns ett mycket rikhaltigt material i de sista rapporterna från "Children's Employment Commission".
[361*] "Lagarna från sista parlamentssessionen" (1864) "... omfattar olika arbetsområden med vitt skilda sedvänjor. Förbrukningen av mekanisk kraft hör inte nu längre till de nödvändiga förutsättningarna för att lagligen beteckna en driftsenhet som fabrik." ("Reports etc. for 31st Oct. 1864", s. 80.)
[362*] Belgien, den kontinentala liberalismens paradis, visar inte heller något spår av denna rörelse. T.o.m. i kol- och malmgruvorna utnyttjas arbetare av bägge könen och alla åldrar med fullständig "frihet" från varje begränsning med hänsyn till tiden och arbetsdagens längd. På varje 1.000-tal arbetare kommer 733 män, 88 kvinnor, 135 pojkar och 44 flickor under 16 år. Vid smältugnarna o.s.v. kommer på varje 1000-tal: 668 män, 149 kvinnor, 98 pojkar och 85 flickor under 16 år. Härtill kommer usla löner och enorm utsugning av både mogen och omogen arbetskraft, i medeltal pr dag 2 sh. 8 d. för män, 1 sh. 8 d. för kvinnor, 1 sh. 2½ d. för pojkar. Men så har också Belgien åren 1850-1863 nästan fördubblat sin export av kol, järn o.s.v.
[363*] När Robert Owen i början av detta århundrade inte bara teoretiskt hävdade nödvändigheten att förkorta arbetsdagen utan också verkligen införde 10-timmarsdagen i sin fabrik i New Lanark, sökte man förlöjliga hans åtgärd som en kommunistisk utopi, på samma sätt som skedde med hans "kombination av produktivt arbete och barnuppfostran" och med de av honom skapade kooperativa företagen. Nu är den första utopin upphöjd till lag, den andra figurerar som officiell fras i alla fabrikslagar, och den tredje fungerar redan som täckmantel för reaktionära svindlerier.
[364*] Ure (fransk övers.): "Philosophie des Manufactures." Paris 1836, vol. II, s. 39, 40, 67, 77 etc.
[365*] I redogörelsen för Internationella statistiska kongressen i Paris 1855 heter det bl.a.: "Den franska lagen, som begränsar det dagliga arbetet i fabriker och verkstäder till 12 timmar, begränsar inte detta arbete till vissa fixerade timmar (tidsperioder), i det att endast för barnarbetet bestämmes att det skall äga rum mellan kl. 5 f.m. och 9 e.m. Därför utnyttjar vissa fabrikanter den rätt, som lagens brister ger dem, till att dag ut och dag in, möjligen med undantag för söndagarna, låta arbetet gå utan avbrott. De använder två olika arbetslag, varav ingetdera tillbringar mer än 12 timmar i verkstaden, medan fabriken är i gång dygnet runt. Lagens bud är uppfyllt, men hur är det med humanitetens?" Förutom "nattarbetets ödesdigra inverkan på den mänskliga organismen" betonas också "det fördärvliga inflytandet av att arbetare av bägge könen nattetid är tillsammans i dåligt upplysta verkstäder."
[366*] "I mitt distrikt t.ex. är i samma fabrikslokal en och samma fabrikant såsom blekare och färgare lydande under "blekeri- och färgerilagen", såsom tryckare under "Printworks Act" och såsom appretör under "fabrikslagen ..." (Rapport av mr Baker i "Reports etc. for 31st Oct. 1861", s. 20.) Efter att ha uppräknat dessa lagars olika bestämmelser och därav följande komplikationer säger mr Baker: "Man kan förstå hur svårt det måste vara att säkra tillämpningen av dessa tre lagar, om fabriksägaren vill kringgå dem." Men vad som alltid säkras åt juristerna därigenom, är processerna.
[367*] Så vågar sig äntligen fabriksinspektörerna på att säga: "Dessa invändningar" (kapitalets emot arbetstidens lagliga begränsning) "måste vika för den viktiga principen om arbetets rätt ... Det finns en tidpunkt, då arbetsgivarens rätt till arbetarens arbete upphör och denne själv blir herre över sin tid, även om han inte är totalt utmattad." ("Reports etc. for 31st Oct. 1862", s. 54.)
[368*] "Vi arbetare i Dunkirk förklarar, att den arbetstid som krävs under nuvarande system är för lång. Den ger inte arbetaren någon tid över för rekreation och utveckling utan trycker i stället ner honom i ett tillstånd av träldom som är föga bättre än slaveri (a condition of servitude but little better than slavery). Därför beslöt vi att 8 timmar skulle vara nog för en arbetsdag och borde i lag erkännas som tillräckligt. Därför kallar vi pressen till hjälp, denna mäktiga hävstång ... och betraktar alla som vägrar hjälpa oss, som fiender till arbetsreformer och arbetarnas rättigheter." (Resolution, utfärdad av arbetarna i Dunkirk, staten New York, 1866.)
[369*] "Reports etc. for 31st Oct. 1848", s. 112.
[370*] "Dessa manipulationer" (kapitalets manövrer t.ex. 1848-1850) "har f.ö. oemotsägligt bevisat, att det är ett falskt påstående, när man så ofta säger att arbetarna inte behöver något skydd utan borde vara fullständigt fria att förfoga över sin enda egendom: händernas arbete och pannornas svett." ("Reports etc. for 30th April 1850", s. 45.) "Fritt arbete, om det nu kan betecknas så, behöver t.o.m. i ett fritt land skyddas av lagens starka arm." ("Reports etc. for 31st Oct. 1864", s. 34.) "Att tillåta, vilket är liktydigt med att tvinga ... någon att arbeta 14 timmar om dagen med eller utan matraster o.s.v." ("Reports etc. for 30th April 1863", s. 40.)
[371*] Friedrich Engels: "Die englische Zehnstundenbill", s. 5.
[372*] Tiotimmarslagen i England har i de industrigrenar som den berör "räddat arbetarna från fullständig degeneration och skyddat deras hälsa." ("Reports etc. for 31st Oct. 1859", s. 47.) "Kapitalet" (i fabrikerna) "kan aldrig hålla maskineriet i gång mer än en viss tid utan att skada de sysselsatta arbetarna fysiskt och moraliskt, och arbetarna är inte i det läget att de kan skydda sig själva." (ibid. s. 8.)
[373*] "En ännu större välgärning består däri, att en klar gräns äntligen är dragen mellan den del av arbetarens tid som tillhör honom själv, och den del som tillhör hans arbetsgivare. Arbetaren vet nu, när den tid tar slut som han säljer, och när den tid börjar som han själv äger, och då han vet detta i förväg kan han i förväg planera hur han skall använda sina egna minuter." (ibid. s. 52.) "Genom att de" (fabrikslagarna) "gör dessa" (arbetarna) "till herrar över sin egen tid, har de gett dem den moraliska styrka, som förbereder dem för ett eventuellt övertagande av den politiska makten." (ibid. s. 47.) Fabriksinspektörerna antyder, med dold ironi och i försiktiga ordalag, att 10-timmarslagen också i någon mån befriar kapitalisten från en del av den naturliga brutalitet, som förkroppsligas av kapitalet, och ger honom möjlighet att tillägna sig en smula "bildning". Tidigare "var arbetsgivarna uteslutande upptagna med penningaffärer, arbetarna uteslutande med arbete." (ibid. s. 48.)
[373a*] Följande exempel kan illustrera dessa formler: Om vi antar, att det mervärde m, som den enskilde arbetaren levererar pr dag, uppgår till 2 shillings, det variabla kapital, som dagligen satsas för inköp av den enskilda arbetskraften, arbetslönen v, utgör 3 sh., totalsumman variabelt kapital pr dag vid 100 arbetare 300 sh., så antar formeln M = (m/v) × V detta utseende: M = 2/3 × 300. Mervärdemängden utgör då pr dag 200 sh. Om vi å andra sidan antar, att k, värdet av den enskilda arbetskraften, är = 3 sh., merarbetet a' (om arbetstiden är 10 tim.) uppgår till 4 timmar, den nödvändiga arbetstiden till 6 timmar, vidare att n, antalet använda arbetare, är 100, så kommer formeln M = k × a'/a = n att se ut så här: M =(3 × 4)/(6 × 100) = 1.200 : 6 = 200. Även här utgör mervärdemängden pr dag 200 shillings - K.
[374*] Denna elementära lag synes vara okänd för de herrar vulgärekonomer, vilka inte som Arkimedes tror sig ha funnit en fast punkt, som sätter dem i stånd att ändra jordklotets läge, utan i stället menar sig kunna få världen att stå stilla med hjälp av upptäckten, att arbetets marknadspris bestämmes genom förhållandet mellan tillgång och efterfrågan.
[375*] Närmare härom i "Fjärde boken". [Jfr tredje bandet av Marx' "Theorien über den Mehrwert". - K.]
[376*] "Arbetet, d.v.s. samhällets ekonomiska tid, är en bestämd tidsenhet, låt oss säga 1 miljon människors arbete 10 timmar dagligen eller 10 miljoner arbetstimmar ... Kapitalet har en gräns för sin tillväxt. Denna gräns ligger för varje period i den faktiska utsträckningen av den ekonomiskt använda tiden." ("An Essay on the Political Economy of Nations", London 1821, s. 47, 49.)
[377*] "Arrendatorn kan inte basera jordbruket på sitt eget arbete, och om han gör det, kommer han enligt min mening att förlora därpå. Hans syssla måste bestå i den allmänna uppsikten över det hela: han måste övervaka tröskaren, om inte dennes lön skall utgå till ingen nytta och spannmålen lämnas otröskad; slåtter- och skördefolket måste tillses etc.; han måste kontrollera inhägnaderna; han måste se till, att ingenting försummas, vilket skulle bli följden om han fastnade för något speciellt." ("An Enquiry into the Connection between the Price of Provisions, and the Size of Farms etc. By a Farmer [J. Arbuthnot]", London 1773, s. 12.) Denna skrift är mycket intressant. Man kan där studera uppkomsten av "capitalist farmer" eller "merchant farmer"[CXV*] som han uttryckligen kallas, och hans högmodiga jämförelse med "small farmer"[CXVI*] som bara håller livhanken uppe. "Kapitalistklassen blir först delvis och slutligen helt fri från kroppsarbetets nödvändighet." (Richard Jones: "Textbook of Lectures on the Political Economy of Nations", Hertford 1852, Lect. III, s. 39.)
[377a*] Den i den moderna kemin använda, först av Laurent och Gerhardt vetenskapligt utvecklade molekylarteorin vilar på just denna lag. [Tillägg till 3:e uppl.] - Vi påpekar som förklaring till denna för icke-kemisten tämligen dunkla anmärkning, att författarna här talar om de av C. Gerhardt 1843 först namngivna "homologa serierna" av kolväten, som har var sin algebraiska formel för sammansättningen. Så paraffinserien: CnH2n+2; alkoholerna: CnH2n+2O; de normala fettsyrorna: CnH2nO2 och många andra. I dessa exempel bildas varje gång endast genom kvantitativ tillsats av CH2 till molekylarformen en kvalitativt helt ny kropp. Beträffande Marx' överskattning av Laurents och Gerhardts del i dessa viktiga faktas fastställande jämför Kopp: "Entwicklung der Chemie", München 1873, s. 709 o. 714, och Schorlemmer: "Rise and Progress of Organic Chemistry", London 1879, s. 54. - F. E.
[378*] Sådana företag kallar Martin Luther "Die Gesellschaft Monopolia".
[379*] "Reports of Insp. of Fact. for 30th April 1849", s. 59.
[380*] ibid. s. 60. Fabriksinspektör Stuart, själv skotte och i motsats till de engelska fabriksinspektörerna helt fången i kapitalistiskt tänkesätt, betonar uttryckligen, att detta brev, som han tar med i sin rapport, "är det nyttigaste meddelande som har kommit från någon fabrikant, som använder relaissystemet, och särskilt avsett att undanröja fördomarna och betänkligheterna mot detta system."
[381*] Värdet av den dagliga genomsnittslönen bestämmes av vad arbetaren behöver "för att leva, arbeta och fortplanta sig". (William Petty: "Political Anatomy of Ireland", 1672, s. 64.) "Priset på arbetet bestämmes alltid av priset på livsförnödenheter." Arbetaren får inte en skälig lön, "såvida ... hans arbetslön inte räcker till för att underhålla en så stor familj, som arbetare brukar ha, efter sina egna enkla villkor". (J. Vanderlint: "Money answers all things", s. 15.) "Den vanlige arbetaren, som bara äger sina egna händer och sin arbetsamhet, har ingen annan utväg än att sälja sitt arbete till andra ... Vid varje slags arbete måste det alltså bli så och blir i verkligheten så, att arbetarens lön begränsas till vad som är nödvändigt för att uppehålla livet på honom." (Turgot: "Réflexions etc.", "Oeuvres", ed. Daire, del I, så 10.) "Priset på existensmedel utgör faktiskt arbetets produktionskostnader." (Malthus: "Inquiry into etc. Rent", London 1815, s. 48, not.)
[382*] "När tekniken utvecklas, betyder det inget annat än att nya förfaringssätt blir upptäckta, som gör det möjligt att framställa en produkt med mindre antal arbetskrafter eller (vilket är samma sak) på kortare tid." (Galiani: "Della Moneta", s. 158, 159.) "Att spara produktionskostnader kan inte betyda något annat än att spara på den i produktionen använda arbetsmängden." (Sismondi: "Études etc.", vol. I, s. 22.)
[383*] "Om fabrikanten genom att förbättra maskineriet fördubblar sin produktion ... tjänar han (slutligen) därpå, endast för så vitt han därmed blir i stånd att kläda arbetaren billigare ... med den följd att en mindre del av totalproduktionen tillfaller arbetaren." (Ramsay: "An Essay etc.", s. 168, 169.)
[383a*] "En mans profit beror inte på hans herravälde över produkterna av andras arbete utan på hans herravälde över själva arbetet. Om han kan sälja sina varor till högre pris, medan hans arbetares löner förblir oförändrade, tjänar han uppenbarligen på det ... En mindre del av vad han producerar är tillräckligt för att hålla arbetet igång, och följaktligen blir en större del över åt honom själv." ([J. Cazenove], "Outlines of Political Economy", London 1832, s. 49-50.)
[384*] "Om min granne kan sälja billigt genom att uträtta mycket med litet arbete, så måste jag försöka sälja lika billigt som han. Varje arbetsmetod eller maskin, som utför arbetet med mindre antal arbetare än förut och alltså billigare, framtvingar hos andra ett slags nödvändighet att tävla, antingen genom att använda samma arbetsmetod eller maskin eller att uppfinna något liknande, så att alla kommer på samma nivå och ingen kan bjuda under sin granne." ("The Advantages of the East-India Trade to England", London 1720, s. 67.)
[385*] "I samma förhållande som arbetarens utgifter minskades, skulle också hans lön minska, om restriktionerna gentemot industrin samtidigt toges bort." ("Considerations concerning taking off the Bounty on Corn exported etc.", London 1753, s. 7.) Industrins och handelns intresse kräver, att spannmål och alla livsmedel är så billiga som möjligt, ty det som fördyrar dem fördyrar också lönerna ... I alla länder, där industrins frihet inte är begränsad, måste livsmedelspriserna påverka arbetets pris." (ibid. s. 3.) "Lönerna sjunker i förhållande till produktivkrafternas ökning. Maskinen gör visserligen livsmedlen billigare, men den gör också arbetaren billigare." ("A Prize Essay on the comparative merits of Competition and Cooperation", London 1834, s. 27.)
[386*] "Ils conviennent que on peut, sans préjudice, épargner de frais ou de travaux dispendieux dans la fabrication des ouvrages des artisans, plus cette épargne ets profitable par la diminution des prix de ces ouvrages. Cependant ils croient que la production de richesse que résulte des travaux des artisans consiste dans l'augmentation de la valeur vénale de leurs ouvrages." (Quesnay: "Dialogues sur le Commerce et sur les Travaux des Artisans", s. 188, 189.)
[387*] "Dessa spekulanter, som söker spara så mycket som möjligt på arbetarnas arbete, när de måste betala för det." (J. N. Bidault: "Du Monopole que s'établit dans les arts industriels et le commerce", Paris 1828, s. 13.) "Företagaren kommer alltid att göra sitt bästa för att spara på tid och arbete." (Dugald Stewart: "Works", ed. av Sir W. Hamilton, Edinburgh 1855, vol. III, "Lectures on Political Economy", s. 318.) "Deras" (kapitalisternas) "intresse går ut på att deras arbetares produktivkraft är så hög som möjligt. Hela deras uppmärksamhet är nästan uteslutande inriktad på att stegra denna kraft." (R. Jones: "Textbook of Lectures on the Political Economy of Nations", Hertford 1852, föreläsn. III.)
[388*] "Otvivelaktigt råder stor skillnad mellan värdet av olika människors arbete på grund av olikheter i styrka, skicklighet och noggrannhet. Men mina egna omsorgsfulla iakttagelser har övertygat mig om att varje godtyckligt utvald grupp av 5 män av en bestämd ålder uträttar lika mycket arbete som vilken annan grupp som helst. Det innebär, att av dessa 5 har en alla en god arbetares egenskaper, en annan har en dålig arbetares egenskaper, medan de övriga 3 befinner sig däremellan och mer eller mindre närmar sig den ene eller den andre. Redan i en så liten grupp som 5 arbetare finner man alltså det rätta genomsnittet för 5 män vilka som helst." (E. Burke: "Thoughts and Details on Scarcity", London 1800, s. 16.) Jfr Quételet om genomsnittsindividen.
[389*] Herr professor Roscher tror sig ha upptäckt, att 1 sömmerska, som arbetade 2 dagar hos professorskan, åstadkom mer arbete än 2 sömmerskor, som arbetade tillsammans en dag hos professorskan. [102] Herr professorn borde helst inte företa sina undersökningar av den kapitalistiska produktionsprocessen i barnkammaren och inte heller under sådana omständigheter att huvudpersonen, kapitalisten, kommer bort.
[390*] "Concours de forces" (krafternas samverkan). (Destutt de Tracy: a.a. s. 80.)
[391*] "Det finns många arbetsmoment av så enkelt slag, att de inte kan delas upp i olika avsnitt, men som ändå endast kan utföras genom många armars samverkan. Så t.ex. att lyfta upp en stor timmerstock på en vagn ... kort sagt varje arbete, som inte kan utföras utan att många par händer ömsesidigt och samtidigt understöder varann i samma odelbara arbetsmoment." (E. G. Wakefield: "A View of the Art of Colonisation", London 1849, s. 168.)
[391a*] "Medan 1 man överhuvud inte är i stånd att lyfta en last på 1 ton, och 10 man måste anstränga sig för att klara det, behöver 100 man bara lyfta ett finger var." (John Bellers: "Proposals for raising a colledge of industry", London 1696, s. 21.)
[392*] "Det ligger också" (om samma antal arbetare användes av en arrendator på 300 acres i stället för av 10 arrendatorer på vardera 30 acres) "en fördel i antalet samarbetande arbetare, en fördel som väl endast praktikern inser. Det verkar självklart, att 1 förhåller sig till 4 som 3:12. Men så är det inte i praktiken. Ty vid skördearbetet liksom vid andra brådskande sysslor blir arbetet bättre och snabbare utfört, om många arbetskrafter sammanföres. I skörden t.ex. utför 2 körare, 2 lastare, 2 langare, 2 räfsare och de övriga vid stacken eller ladan tillsammans dubbelt så mycket, som samma antal arbetskrafter skulle uträtta, om de vore fördelade i olika arbetsgrupper på olika gårdar." ([J. Arbuthnot], "An Enquiry into the Connection between the present price of provisions and the size of farms, by a farmer", London 1773, s. 7, 8.)
[393*] Aristoteles' definition innebär egentligen, att människan av naturen är stadsborgare. Denna definition är lika typisk för den klassiska forntiden, som Franklins definition, att människan av naturen är en verktygsarbetare, är typisk för yankees' kulturkrets.
[394*] "Vidare måste man lägga märke till att denna arbetsfördelning även kan förekomma, där alla arbetare håller på med samma arbete. Murare t.ex., som låter teglet gå ur hand i hand upp till en högre våning, utför alla samma slags arbete, men ändå finns det där ett slags arbetsfördelning, som består i att var och en befordrar teglet en viss sträcka, och att alla tillsammans fortare transporterar det till målet, än om var och en skulle bära sitt tegel till den högre våningen." (F. Skarbek: "Théorie des richesses sociales", 2:a ed. Paris 1839, vol. I, s. 97, 98.)
[395*] "När ett komplicerat arbete skall utföras, måste flera saker göras samtidigt. Den ene utför den ena, medan den andra samtidigt gör en annan sak, och alla bidrar till ett resultat, som var och en inte kunnat uppnå. Den ene ror, medan den andre styr och den tredje kastar ut nätet eller harpunerar fisken, och så ger fisket ett resultat, som hade varit omöjligt utan denna samverkan." (Destutt de Tracy: a.a. s. 78.)
[396*] "Att det" (arbetet i jordbruket) "blir utfört i det avgörande ögonblicket, är av sa mycket större betydelse." ([J. Arbuthnot], "An Enquiry into the Connection between the present price etc.", s. 7.) "I jordbruket finns ingen viktigare faktor än tiden." (Liebig: "Über Theorie und Praxis in der Landwirtschaft", 1856, s. 23.)
[397*] "En ytterligare olägenhet, som man knappast skulle vänta att påträffa i ett land, som exporterar mera arbete än något annat i världen, kanske med undantag för Kina och England, är omöjligheten att vid tiden för bomullsskörden uppbringa en tillräcklig mängd arbetskraft. Följden blir, att stora mängder bomull inte blir avplockad, medan en del samlas upp från marken, när den fallit ner och naturligtvis blivit missfärgad och delvis förstörd, så att plantageägaren på grund av bristen på arbetskraft får finna sig i förlusten av en stor del av den bomullsskörd, som England väntar så ivrigt på." ("Bengal Hurkaru. Bi-Monthly Overland Summary of News", 22nd July 1861.)
[398*] "Till följd av odlingsarbetets utveckling blir nu allt det kapital och allt det arbete, som förut varit splittrat på 500 acres jord och kanske mer, utnyttjat till bearbetning av 100 acres." Ehuru "arealen av den uppodlade jorden har minskat i förhållande till det använda kapitalet och arbetet, representerar den dock en utvidgad produktion, jämfört med vad en enskild självägande producent tidigare ägde och bearbetade." (R. Jones: "An Essay on the Distribution of Wealth", "On Rent", London 1831, s. 191, 199.)
[399*] "Den enskildes kraft är obetydlig, men i förening bildar dessa ringa krafter en totalkraft, som är större än summan av de enskilda krafterna. När dessa förenas, kan därför arbetet göras på kortare tid och deras verkningsområde utvidgas." (G. R. Carli, not till P. Verri: "Meditazioni sulla Economia Politica" (först tryckt 1773) i Custodis ed. av de italienska ekonomerna, Parte Moderna, vol. XV, s. 196.) - Tillägg till franska upplagan: "Det gemensamma arbetet uppnår resultat, som den enskildes arbete aldrig skulle kunna åstadkomma. I den mån mänskligheten ökar i antal, kommer produkterna av den samlade yrkesfliten att betydligt överstiga den summa, som man får endast genom addition på grundval av denna ökning ... I mekanisk skicklighet liksom i vetenskapligt arbete kan en människa faktiskt på en dag uträtta mer än en enstaka individ under hela sitt liv. Den matematiska satsen, att det hela är likamed summan av sina delar, stämmer inte längre, om den tillämpas på vårt ämne. Beträffande arbetet, denna stora grundsten för mänsklighetens bestånd, kan man säga, att produkten av förenade ansträngningar betydligt överstiger allt det, som enskilda individers ansträngningar någonsin skulle kunna frambringa." (Th. Sadler: "The Law of Population", London 1850.)
[400*] "Profiten ... är affärsverksamhetens enda syfte." (Vanderlint: "Money answers all Things", London 1734, s. 11.)
[401*] En engelsk borgarblaska "Spectator" för den 26 maj[CXIX*] 1866, berättar om införande av ett slags kompanjonskap mellan kapitalist och arbetare i "Manchester Wirework Co.", att "första resultatet var en snabb minskning av materialslöseriet, eftersom arbetarna inte såg någon orsak till att slösa mera med sin egendom, än andra ägare gjorde, och materialslöseri är väl näst efter osäkra fordringar den största förlustkällan inom industrin." Samma pressalster upptäcker grundfelet i de kooperativa Rochdaleförsöken [103]: "De bevisade, att arbetarorganisationer med framgång kan sköta diverseaffärer, fabriker och nästan alla former av industri, och de har i hög grad förbättrat läget för dessa människor själva, men! det blir ingen plats över åt kapitalisten." Quelle horreur! (Hur hemskt!)
[401a*] Sedan professor Cairnes betecknat "superintendence of labour" [övervakning av arbetet] som ett huvudkaraktärsdrag på slavarbetet i de amerikanska sydstaterna, fortsätter han: "Den självägande bonden" (i norr) "erhåller hela produkten av sin jord,[CXXI*] och han behöver därför ingen annan sporre för att anstränga sig. Övervakning är här fullständigt överflödig." (Cairnes: a.a. s. 48, 49.)
[402*] Sir James Steuart, som överhuvud utmärker sig för sin öppna blick för de karakteristiska sociala olikheterna i olika produktionssätt, anmärker: "Varför tar stora manufakturföretag kål på de små företagen, om inte därför att de stora i fråga om enkelhet närmar sig slavhushållningen?" ("Principles of Political Economy", London 1767, vol. I, s. 167, 168.)
[402a*] Auguste Comte och hans lärjungar skulle därför ha kunnat bevisa feodalherrarnas eviga nödvändighet, på samma sätt som de har gjort för kapitalisternas vidkommande.
[403*] R. Jones: "Text-book of Lectures etc.", Hertford 1852, s. 77, 78. De gammal-assyriska, egyptiska m.fl. samlingarna i London och andra huvudstäder gör oss till ögonvittnen till detta samarbete.
[403a*] Linguet i sin "Théorie des Lois civiles" har kanske inte så orätt, när han förklarar jakten vara den äldsta formen av samarbete och människojakten (kriget) vara en av jaktens första former.
[404*] De små jordbruken och det oberoende hantverket, som bägge dels utgör underlaget för det feodala produktionssättet, dels uppträder vid sidan av de kapitalistiska företagen efter feodalväsendets upplösning, bildar också det ekonomiska underlaget för det klassiska samhället i dess bästa tid, sedan det ursprungliga orientaliska samägandet hade upplösts och innan slaveriet på allvar hade fått herraväldet över produktionen.
[405*] "Är inte kombinationen av skicklighet, flit och tävlan av många i samma verksamhet metoden att föra den framåt? Och hade det varit möjligt för England att på annat sätt föra fram sin ylleindustri till en sådan fulländning?" (Berkeley: "The Querist", London 1750, s. 56, § 521.)
[406*] Följande citat ger ett modernare exempel på detta uppkomstsätt för manufakturen. Sidenspinneriet och -väveriet i Lyon och Nimes "är rent patriarkaliska. De sysselsätter många kvinnor och barn utan att överanstränga dem eller skada deras halsa. De får bo i sina sköna dalar, i Drôme, Var, Isère och Vaucluse, och där odla silkeslarverna och bearbeta kokongerna, och ingenstans är det fråga om egentlig fabriksdrift. Vid närmare påseende visar arbetsdelningens princip här ett säreget drag. Det finns hasplerskor, sidentvinnare, färgare, kättingskärare och även vävare, men de är inte samlade i samma verkstad och inte beroende av samme mästare. Alla är självständiga." (A. Blanqui: "Cours d'Économie industrielie", saml. av A. Blaise, Paris 1838-39, s. 79.) Sedan Blanqui skrev detta, har en del av de oberoende arbetarna sammanförts i fabriker. [Och sedan Marx skrev detta, "har den mekaniska vävstolen införts i dessa fabriker och undantränger snabbt handvävstolen. Sidenindustrin i Krefeld kan också sjunga en visa därom". F. E. i 4:e uppl.]
[407*] "I en mångsidig manufakturgren går produktionen fortare och är förbunden med mindre förluster i tid och arbete, ju mer arbetet fördelas och tilldelas olika delarbetare, varigenom produktionen också förbättras." ("The Advantages of the East India Trade", London 1720, s. 71.)
[408*] "Arbete, som går lätt, är nedärvd skicklighet" (Th. Hodgskin: "Popular Political Economy", London 1827, s. 48.)
[409*] "Även konstfärdigheten har ... i Egypten utvecklats till erforderlig grad av fullkomning. Ty endast i detta land är det så, att hantverkarna absolut inte får blanda sig i sysslor, som tillhör någon annan borgarklass, utan får bara driva det yrke, som enligt lag tillkommer deras stam ... Hos andra folk finner man, att yrkesutövarna delar sin uppmärksamhet på alltför många saker ... Än försöker de sig på jordbruk, än ger de sig in på affärsföretag, än tar de itu med två-tre yrken samtidigt. I fristater håller de för det mesta till i folkförsamlingarna ... I Egypten däremot straffas den hantverkare hårt, som blandar sig i politik eller bedriver flera yrken samtidigt. På det sättet kan ingenting störa deras yrkesflit ... Och liksom de har ärvt många regler från sina förfäder, är de också ivriga att uppfinna nya lättnader i arbetet." (Diodorus Siculus: "Historische Bibliothek", bd I, s. 74.)
[410*] "Historical and descriptive Account of British India etc.", by Hugh Murray, James Wilson etc., Edinburgh 1832, vol. II, s. 449, 450. Den indiska vävstolen är högskaftad, d.v.s. varpen är spänd lodrätt.
[411*] Darwin säger i sitt epokgörande verk "Om arternas uppkomst" beträffande växternas och djurens naturliga organ: "Så länge ett och samma organ skall utföra olika slags uppgifter, beror kanske dess föränderlighet delvis därpå, att varje liten avvikelse i formen mindre noggrant bevaras eller undertryckes, än om organet vore avsett för ett enda ändamål. Knivar, som man skall skära olika saker med, har ju i stort sett samma form, medan ett verktyg som är avsett för ett speciellt ändamål måste ha en speciell utformning för varje särskild användning."
[412*] År 1954 producerade Genève 80.000 ur, mindre än en femtedel av urproduktionen i kantonen Neuchâtel. Chaux-de-Fonds, som man kan betrakta som en enda urmanufaktur, levererar ensamt dubbelt så många ur pr år som Genève. Från 1850 till 1861 levererade Genève 750.000 ur. Se "Report from Geneva on the Watch Trade" i "Reports by H. M.'s Secretaries of Embassy and Legation on the Manufactures, Commerce etc.", nr 6, 1863. Samtidigt som det bristande sammanhanget mellan de arbetsprocesser, av vilka sammansatta produkters tillverkning består, i och för sig försvårar sådana manufakturers förvandling till storindustriell maskindrift, tillkommer dessutom för urtillverkningen ytterligare två hinder, nämligen delarnas litenhet och ömtålighet samt produktens lyxkaraktär och exklusiva utförande, så att t.ex. i de finaste Londonaffärerna på hela året knappast tillverkas ett dussin likadana ur. Urfabriken Vacheron & Constantin, som med framgång använder maskiner, tillverkar också högst tre-fyra sorter, som är olika till storlek och form.
[413*] I urmakeriet, detta klassiska exempel på mekanisk manufaktur, kan man mycket väl studera den ovan nämnda differentieringen och specialiseringen av arbetsverktygen, som beror på den hantverksmässiga verksamhetens upplösning.
[414*] När människor arbetar så nära varandra, måste transporterna nödvändigtvis kräva mindre arbete." ("The Advantages of the East India Trade", s. 106.)
[415*] "Åtskiljandet av de olika produktionsfaser, som produkten genomlöper i manufakturen, på grund av att handarbete användes, ökar produktionskostnaderna oerhört. Förlusten beror huvudsakligen på arbetsprocessernas avstånd från varandra." ("The Industri of Nations", London 1855, del II, s. 200.)
[416*] "Den" (arbetsdelningen) "medför också en tidsbesparing genom att den sönderdelar arbetet i olika avsnitt, som alla kan utföras samtidigt ... Genom att alla de olika arbetsmoment, som en enskild hade måst utföra efter varandra, sker samtidigt, blir det t.ex. möjligt att göra en stor mängd nålar färdiga på samma tid, som förut behövdes för att kapa eller slipa en enstaka nål." (Dugald Stewart: a.a. s. 319.)
[417*] "Ju flera specialarbetare i varje manufaktur ... desto bättre ordning och regelbundenhet blir det i arbetet, som därför kan utföras på kortare tid och med mindre möda." ("The Advantages etc.", s. 68.)
[418*] I åtskilliga branscher uppnår emellertid den manufakturmässiga driften endast i mindre omfattning detta resultat, emedan den inte förmår att med säkerhet kontrollera produktionsprocessens allmänna kemiska och fysikaliska betingelser.
[419*] "Så snart erfarenheten har visat, hur fabrikationen bör uppdelas i specialarbeten på det fördelaktigaste sättet, allt efter produktens speciella karaktär, liksom man utrönt det lämpligaste antalet arbetare, så kommer alla företag, som inte använder en exakt multipel av detta antal, att få vidkännas ökade produktionskostnader ... Detta är en av orsakerna till den kolossala expansionen av industriföretag." (C. Babbage: "On the Economy of Machinery", London 1832, kap. XXI, s. 172, 173.)
[420*] I England är smältugnen skild från glasugnen, vari glaset bearbetas, medan t.ex. i Belgien samma ugn tjänar bägge processerna.
[421*] Detta kan man finna bl.a. hos W. Petty, John Bellers, Andrew Yarranton, "The Advantages of the East-India Trade" och J. Vanderlint.
[422*] I Frankrike använde man ända mot slutet av 16:e århundradet mortel och såll för att krossa och vaska malmen.
[423*] Maskinteknikens hela utveckling kan följas i kvarnarnas historia. Fabrik heter på engelska fortfarande mill (kvarn). I tyska teknologiska skrifter från det 19:e århundradets första decennier finner man ännu termen Mühle (kvarn) inte bara för allt maskineri som drivs med naturkraft, utan t.o.m. för alla manufakturer, som använder maskinella hjälpmedel.
[424*] Som man närmare skall se av detta arbetes fjärde bok, har A. Smith inte uppställt en enda ny tes om arbetsdelningen. Men det som gör honom till manufakturperiodens sammanfattande politiske ekonom, är hans betoning av arbetsdelningen. Den underordnade roll han anvisar maskineriet framkallade i storindustrins början Polemik från Lauderdale och senare från Ure. A. Smith förväxlar också verktygens differentiering, som manufakturens delarbetare i hög grad tog del i, med maskinuppfinning. Det är inte manufakturarbetarna utan vetenskapsmän, hantverkare och t.o.m. bönder (Brindley) o.s.v., som här spelar den viktigaste rollen.
[425*] "I det man uppdelar arbetet i flera olika specialfunktioner, som var och en kräver olika grad av händighet och kraft, kan fabriksägaren skaffa sig just den mängd kraft och händighet som behövs för varje arbetsmoment. Skulle däremot hela arbetet utföras av en och samma arbetare, så måste denne ha nog händighet för de finaste och tillräcklig styrka för de tyngsta förrättningarna." (Ch. Babbage: a.a. kap. XIX.
[426*] T.ex. ensidig muskelutveckling, krokig benbyggnad o.s.v.
[427*] Herr Wm. Marshall, chef för en glasmanufaktur, svarar alldeles riktigt på undersökningskommissariens fråga, hur arbetslusten skall bevaras hos de anställda ungdomarna: "De kan inte gärna försumma sitt arbete. Så snart de väl har börjat, måste de fortsätta, de är ju inte längre något annat än maskindelar." ("Children's Employment Commission, 4th Report 1865", s. 247.)
[428*] Dr Ure har i sina lovsånger över storindustrin klarare blick för manufakturens egendomliga särmärken än äldre ekonomer, som saknade hans polemiska intresse, t.o.m. mera än hans samtida, t.ex. Babbage, som visserligen var honom överlägsen som matematiker och mekaniker men ändå betraktar storindustrin egentligen endast från manufakturens ståndpunkt. Ure säger: "Arbetarens bundenhet till ett bestämt specialarbete är arbetsdelningens kärna." Å andra sidan betecknar han arbetsdelningen som "anpassning av arbetet till människans olika individuella anlag" och karakteriserar slutligen hela manufaktursystemet som "ett system av arbetsgradering efter skicklighet" eller "en delning av arbetet efter olika grad av kunnighet" o.s.v. (Ure: "Philosophy of Manufacture", s. 19-23, passim.)
[429*] "Varje hantverkare, som ... fick tillfälle att genom övning fullkomna sig i en speciell arbetsuppgift ... blev en billigare arbetare." (Ure: a.a. s. 19.)
[430*] "Arbetsdelningen sträcker sig från uppdelningen i de mest olikartade yrkesgrenar till den uppdelning, där flera arbetare delar framställningen av samma produkt mellan sig, såsom i manufakturen." (Storch: "Cours d'Économie Politique", Parisuppl., bd I, s. 173.) "Hos alla folk, som nått en viss grad av civilisation, möter vi tre slags arbetsdelning: den första, som vi kallar arbetsdelning i allmänhet, leder till producenternas uppdelning i lantbrukare, industrifolk och köpmän och motsvarar det nationella arbetets tre huvudgrenar. Det andra slaget, som man kunde kalla speciell arbetsdelning, är varje yrkes förgrening i olika arter ... Det tredje slaget, som kan betecknas som en uppdelning av verksamheten eller en arbetsdelning i snävare mening, är den som sker inom de särskilda hantverken och yrkesgrenarna ... och som där fått fast fot." (Skarbek: a.a., s. 84, 85.)
[430a*] [Not till 3:e uppl.: Vid senare, mycket grundliga studier av det mänskliga urtillståndet kom Marx till den slutsatsen, att det ursprungligen inte är familjen, som utvecklats till stam, utan att stammen tvärtom var den primitiva och omedelbara formen för mänsklig samhällsbildning, medan familjens olika former senare har utvecklats som följd av stamgemenskapens upplösning. - F. E.]
[431*] Den bästa behandlingen av denna punkt kommer från Sir James Steuart. Hur litet hans verk, som utkom 10 år före Adam Smiths "Wealth of Nations", är känt idag, ser man därav att Malthusbeundrarna inte ens vet, att Malthus i första upplagan av sin bok "Principles of Population" (lagen om befolkningstillväxten), bortsett från den rent deklamatoriska delen, nästan bara har skrivit av Steuart - tillsammans med svartrockarna Wallace och Townsend.
[432*] "En viss folktäthet är ändamålsenlig såväl för samfärdseln inom samhället som för detta samspel av krafter, varigenom arbetets produktivitet höjes." (James Mill: a.a. s. 50.) "Efterhand som arbetarnas antal växer, ökar samhällets produktivkraft i samma proportion, multiplicerad med arbetsdelningens verkningar." (Th. Hodgskin: a.a., s. 120.)
[433*] På grund av den stora efterfrågan på bomull efter 1861 utvidgades bomullsproduktionen i några tättbefolkade distrikt i Ostindien på bekostnad av risproduktionen. Därigenom uppstod hungersnöd på många håll, då till följd av bristfälliga samfärdsmedel och även i övrigt dåliga kontakter bristen på ris i ett område inte kunde fyllas genom tillförsel från andra distrikt.
[434*] Så utgjorde fabrikationen av vävskyttlar redan under 17:e århundradet en särskild industrigren i Holland.
[435*] "Är inte Englands ylleindustri uppdelad i olika delar eller grupper, bundna vid bestämda platser, där bara en eller huvudsakligen en specialprodukt framställes: fint kläde i Somersetshire, grova tyger i Yorkshire, dubbelbredd i Exeter, kräpp i Norwich, halvylle i Kendal, täcken i Whitney o.s.v.!" (Berkeley: "The Querist", 1750, § 520.)
[436*] A. Ferguson: "History of Civil Society", Edinburgh 1767, del IV, avd. II, s. 285.
[437*] I den egentliga manufakturen, säger han, verkar arbetsdelningen större, emedan "de i olika arbetsgrenar sysselsatta ofta är tillsammans i samma verkstad och kan samtidigt betraktas av en iakttagare. I dessa stora manufakturer (!) däremot, som skall tillgodose den stora massans väsentliga behov, sysselsätter varje arbetsgren så många arbetare, att det är omöjligt att samla dem i samma arbetslokal ... Delningen är inte på långt när så iögonenfallande." (A. Smith: "Wealth of Nations", bd I, kap. 1.) Den berömda passus i samma kapitel, som börjar med orden: "Man betrakte den vanligaste hantverkares eller daglönares ägodelar i ett civiliserat och blomstrande land o.s.v." och som sedan utmålar hur ett otal mångskiftande yrkesgrenar samverkar för att tillgodose en vanlig arbetares behov, är tämligen ordagrant kopierad ur B. de Mandevilles kommentarer till hans "Fable of the Bees, or Private Vices, Public Benefits." (Första uppl. utan kommentarer 1706, med kommentarer 1714.)
[438*] "Så finns det då ingenting, som vi kan beteckna som den naturliga lönen för en enskilds arbete. Varje arbetare producerar endast en del av ett helt, och då varje del för sig är utan värde och nytta, så finns ingenting som arbetaren kunde lägga sig till med och säga: detta är frukten av mitt arbete, detta vill jag behålla för mig själv." ("Labour defended against the claims of Capital", London 1825, s. 25.) Författare till denna förträffliga skrift är den förut citerade Th. Hodgskin. [Jfr Thomas Hodgskin: "Verteidigung der Arbeit gegen die Ansprüche des Kapitals" i "Hauptwerke des Socialismus und der Sozialpolitik", 10 häft. Leipzig 1909, s. 61 f. - K/RS.]
[438a*] Not till 2:a upplagan: Denna skillnad mellan samhällelig och manufakturmässig arbetsdelning blev praktiskt illustrerad för yankees. En av de nya skatter som man hittade på i Washington under inbördeskriget var en 6-procentig avgift på "alla industriprodukter". Man frågade då: Vad är en industriprodukt? Lagstiftaren svarade: En sak är producerad "då den är förfärdigad" (when it is made), och den är förfärdigad, då den är färdig att användas. Ett exempel ur högen: Manufakturer i New York och Philadelphia hade tidigare "förfärdigat" paraplyer med alla tillbehör. Men ett paraply är ett mixtum compositum av helt olikartade beståndsdelar, och dessa blev så småningom fristående fabrikat och tillverkades på olika platser. Delprodukterna ingick nu som självständiga varor i paraplymanufakturen, som endast satte ihop delarna. Yankees har döpt sådana artiklar till "assembled articles" (hopsamlade artiklar), ett namn som de särskilt gjorde skäl för genom att samla upp skatter. Sålunda uppsamlade paraplyt först 6 % pålägg på var och en av sina smådelar och dessutom 6 % på sitt eget totalpris.
[439*] "Man kan uppställa som allmän regel: ju mindre auktoriteten förstår arbetsdelningen inom samhället, desto mer utvecklar den sig i verkstadens inre och desto mer är den underkastad en enskilds auktoritet. Alltså står auktoriteten i verkstaden och den i samhället beträffande arbetsdelningen i omvänt förhållande till varandra." (Karl Marx: "Filosofins elände", sv. uppl. Sthlm 1949, s. 144.)
[440*] Överstelöjtnant Mark Wilks: "Historical Sketches of the South of India", London 1810-1817, vol. I, s. 118-120. En god beskrivning av den indiska samfällighetens olika former finner man i George Campbell: "Modern India", London 1852.
[441*] "Under dessa enkla former ... har landets invånare levat sedan urminnes tider. Byområdenas gränser har endast sällan ändrats, och trots att byarna upprepade gånger har drabbats av krig, hungersnöd och farsoter och t.o.m. förintats, har samma namn, samma gränser, samma intressen och t.o.m. samma familjer fortlevat genom generationerna. Invånarna bekymrar sig inte om kungarikens undergång eller delning. Så länge byn består odelad, är det dem likgiltigt till vilken makt den avträdes eller vilken härskare den tillhör. Byns inre liv förblir oförändrat." (Th. Stamford Raffles, viceguvernör på Java: "The History of Java", London 1817, vol. I, s. 285.)
[442*] "Det är inte nog, att det för hantverkets ytterligare uppdelning behövliga kapitalet" (borde heta: de behövliga livs- och produktionsmedlen) "finns i samhället; det krävs också, att det är ackumulerat i tillräcklig mängd i företagarnas händer, sa att de kan bedriva arbetet i större skala ... Ju mer arbetsdelningen tilltar, kräver den ständiga sysselsättningen av samma antal arbetare allt större kapital i form av verktyg, råvaror o.s.v." (Storch: "Cours d'Économie Politique", Parisuppl. bd I, s. 250, 251.) "Produktionsredskapens koncentration och arbetsdelningen är lika oskiljaktiga från varandra som centralisationen av de offentliga myndigheterna och privatintressenas fördelning är på politikens område." (Karl Marx: "Filosofins elände", sv. uppl. Sthlm 1949, s. 147.)
[443*] Dugald Stewart kallar manufakturarbetarna "levande automater ... använda som delarbetare". (a.a. s. 318.)
[444*] Hos korallerna utgör varje individ i själva verket en mage för hela gruppen. Men den producerar näring i stället för att - som den romerske överklassaren - bara konsumera näring.
[445*] "Den arbetare, som behärskar ett fack, kan gå vart som helst för att utöva sitt yrke och finna utkomst. Den andre" (manufakturarbetaren) "är bara ett tillbehör och har, skild från sina arbetskamrater, ingen användning och ingen självständighet. Han måste därför foga sig i de lagar som föreskrives honom." (Storch: a.a. Petersb.-uppl. 1815, vol. I, s. 204.)
[446*] A. Ferguson: a.a., s. 281: "Den förste kan ha vunnit, vad den andre förlorat."
[447*] "Vetenskapsmannen och den produktive arbetaren är vitt skilda från varandra, och vetenskapen har nästan överallt vänt sig emot arbetaren i stället för att i hans egen hand öka hans egna produktivkrafter för hans egen räkning ... Kunskapen blir ett verktyg, som kan skiljas från arbetet och ställas emot det." (W. Thompson: "An Inquiry into the Principles of the Distribution of Wealth", London 1824, s. 274.)
[448*] A. Ferguson: a.a. s. 280.
[449*] J. D. Tuckett: "A History of the Past and Present State of the Labouring Population", London 1846, vol. I, s. 149.
[450*] A. Smith: "Wealth of Nations", bd V, kap. 1, avd. II. Som lärjunge till A. Ferguson, som hade påvisat de skadliga följderna av arbetsdelningen, var Smith fullt medveten i denna sak. I början av hans verk, där arbetsdelningen ex professo lovprisas, ger han endast i förbigående en antydan om densamma såsom en källa till sociala olikheter. Först i femte boken, som behandlar statsinkomsterna, citerar han Ferguson. Jag har i "Filosofins elände" sammanställt det historiska förhållandet mellan Ferguson, A. Smith, Lemontey och Say i fråga om deras kritik av arbetsdelningen och på samma ställe också först framställt den manufakturmässiga arbetsdelningen som en specifik form av kapitalistiskt produktionssätt. (Sv. uppl. s. 134 ff.)
[451*] Ferguson säger redan i "History of Civil Society", del IV, avd. I, s. 281: "... och själva tänkandet kan i denna arbetsdelningens tidsålder bli ett särskilt yrke."
[452*] G. Garnier: bd V i hans översättning, s. 4-5.
[453*] Ramazzini, professor i praktisk medicin i Padua, publicerade 1713 sitt verk: "De morbis artificum", år 1781 översatt till franska, vidare avtryckt 1841 i "Encyclopédie des Sciences Médicales, 7ème Discours: Auteurs Classiques." Storindustrins period har givetvis utökat hans katalog över arbetarsjukdomar. Se bl.a. "Hygiène physique et morale de l'ouvrier dans les grandes villes en général, et dans la ville de Lyon en particulier", par le Dr. A. L. Fonterel, Paris 1858, och "Die Krankheiten, welche verschiedenen Ständen, Altern und Geschlechten eigentümlich sind", 6 delar, Ulm 1860. År 1854 tillsatte Society of Arts [106] en kommission, som skulle undersöka industrisjukdomarna. Listan över de dokument som denna kommission hopsamlat finner man i katalog från "Twickenham Economic Museum". Mycket viktiga är de officiella "Reports on Public Health". Se även Eduard Reich, M. D.: "Über die Entartung des Menschen", Erlangen 1868.
[454*] "To subdivide a man is to execute him, if he deserves the sentence, to assassinate him, if he does not ... the subdivision of labour is the assassination of a people. (D. Urquhart: "Familiar Words", London 1855, s. 119.) Hegel hade mycket kätterska åsikter om arbetsdelningen. I sin "Rechtsphilosophie" säger han: "Med bildade människor menar man närmast sådana, som kan göra allt det som andra gör." [107]
[455*] Den barnsliga tron på det uppfinnargeni, som den enskilde kapitalisten a priori| ådagalägger i arbetsdelningen, finner man nu endast hos tyska professorer, såsom t.ex. herr Roscher, som tillerkänner kapitalisten "diverse Arbeitslöhne", som erkänsla för att arbetsdelningen fullt färdig springer fram ur dennes Jupiterhuvud. Den större eller mindre användningen av arbetsdelningen beror på börsens djup, inte på geniets.
[456*] Flera äldre skriftställare, såsom Petty och den anonyme författaren till "Advantages of the East-India Trade" m.fl., har klarare än Smith insett den manufakturmässiga arbetsdelningens kapitalistiska karaktär.
[457*] Enstaka författare från 18:e århundradet, såsom Beccaria och James Harris, vilka i behandlingen av arbetsdelningen endast upprepar forntidens författare, utgör undantag inom den moderna politiska ekonomin. Sålunda säger Beccaria: "Var och en ser av egen erfarenhet, att den som alltid använder sin skicklighet och intelligens till samma slags arbete och till framställning av samma slags produkter, uppnår ett rikare och bättre resultat med mindre arbete, än om var och en skulle vara tvungen att framställa alla de ting han behöver ... På så sätt uppdelas människorna i olika klasser och yrken, till nytta för både samhället och den enskilde." (Cesare Beccaria: "Elementi di Ecconomia Publica", ed. Custodi, Parte Moderna, vol. XI, s. 28.) James Harris, senare Earl of Malmesbury, berömd för sina "Diaries" från sin ambassadörstid i Petersburg, säger t.o.m. i en not till sin "Dialogue concerning Happiness", [109] London 1741, senare avtryckt i "Three Treatises etc.", 3 ed. London 1772: "Hela (den från arbetsdelningen utgående) bevisföringen för att samhället är något naturligt, är lånad från andra delen av Platons Staten."
[458*] Så i Odysséen, 14:e sången, vers 228: "... efter den ene ju glädes av ett och en annan av annat" (Lagerlöfs övers. - IB.), och Archilochos hos Sextus Empiricus: "Var och en vederkvicker sin själ genom andra arbeten." [110]
[459*] "Många arbeten kunde han, dock kunde han alla dåligt"[CXXIV*] [om den komiske Margites i en dikt, som tillskrivs Homeros - K/RS]. - Som varuproducenter kände sig atenarna överlägsna spartanerna, emedan dessa i krig väl kunde skaffa fram människor men inte pengar - som Thukydides låter Perikles säga i det tal vari han uppeggar atenarna till peloponnesiska kriget: "De som producerar för eget bruk för hellre krig med sina kroppar än med pengar." (Thukydides: Peloponnesiska krigets historia, bok I, avd. 141.) Likväl förblev deras ideal, även i den materiella produktionen, αύταρκεία [autarki, "självtillräcklig produktion"], som är raka motsatsen till arbetsdelning, "ty genom den senare garanteras välståndet men genom den förra även självständigheten". Härvid får man komma ihåg, att ännu vid tiden för de 30 tyrannernas störtande [111] fanns det inte 5.000 atenare som saknade jordegendom.
[460*] Platon analyserar arbetsdelningen inom samhället ur behovens mångsidighet och de individuella anlagens ensidighet. Hans huvudsynpunkt är, att arbetaren skall rätta sig efter arbetet, inte arbetet efter arbetaren, vilket vore oundvikligt, om han samtidigt skulle bedriva flera yrken, alltså något av dem som bisyssla. "Det arbete, som skall utföras, brukar inte vänta, även om den som skall utföra det ger sig god tid, utan arbetaren måste hålla sig till arbetet och inte utföra det på en slump." - "Otvivelaktigt." - "Allt kommer då att frambringas bättre, skönare och med mindre möda, om var och en endast utför det som motsvarar hans anlag och gör det i rätt tid, ostörd av andra arbeten." ("Respublica", lib. II, cap. 12.) Likaså hos Thukydides: Peloponnesiska krigets historia, bok I, avd. 142: "Sjöfarten är en konst likaväl som någon annan och kan under inga omständigheter drivas som en bihantering, och inte heller får något annat vara bihantering till sjöfarten." Om verket måste vänta på arbetaren, säger Platon, så passeras ofta produktionens kritiska tidpunkt och arbetet fördärvas, "den rätta tidpunkten för arbetet går förlorad".[CXXV*] Samma platonska idé möter man i de engelska blekeriägarnas protest mot den klausul i fabrikslagen, som fastställer en bestämd måltidsrast för alla arbetarna. Deras företag kan inte rätta sig efter arbetarna, ty "inget av de olika arbetsmomenten tvättning, blekning, mangling, pressning och färgning kan utan risk för skada avbrytas i ett bestämt ögonblick ... Tvånget att ha samma måltidsrast för alla arbetare kan eventuellt medföra, att värdefulla tygstycken lider skada genom ofullständig bearbetning." Le platonisme où va-t-il se nicher![CXXVI*]
[461*] Xenofon berättar, att det inte bara är ärofullt att få äta vid perserkungens bord, utan rätterna där smakar också bättre än andra. "Och detta är inte alls märkligt, ty liksom övriga konster är särskilt fullkomnade i de stora städerna, så blir också de kungliga rätterna tillredda på ett särskilt sätt. I de mindre städerna tillverkar samma hantverkare sängar, dörrar, plogar och bord; ofta bygger han dessutom hus och är nöjd, om han t.o.m. på detta sätt kan finna en för sitt uppehälle tillräckligt stor kundkrets. En människa, som sysslar med så många ting, kan omöjligen göra allt bra. Men i de stora städerna, där det finns många köpare, är ett enda hantverk tillräckligt för att föda sin man. Ja, ofta behövs inte ens ett helt hantverk, utan en kan tillverka mansskodon, en annan kvinnoskodon. En hantverkare lever av att sy skor, en annan av att skära till lädret. En person skär till kläderna, en annan syr ihop styckena. Givetvis är det så, att den som har det enklaste arbetet också gör det bäst. På samma sätt är det med kokkonsten." (Xenofon: "Cyropaedie", lib. VIII, c. 2.) Det är här uteslutande fråga om att förbättra bruksvärdena, ehuru redan Xenofon vet, att arbetsdelningens omfattning är beroende av marknadens omfång.
[462*] "Han" (Busiris) "delade in alla i särskilda kaster ... befallde, att människor med samma benämning alltid skulle bedriva samma yrke, emedan han visste att de som växlar arbete inte blir grundliga i något fack, medan de som ständigt sköter samma syssla utför allt på ett fulländat sätt. Vi skall verkligen också finna, att på konstens och hantverkets område är egypterna sina rivaler ännu mer överlägsna, än den erfarne mästaren vanligen är överlägsen fuskmakaren. Och det sätt varpå de bevarar kungadömet och författningen i övrigt är så förträffligt, att de mest berömda filosofer, som behandlar denna sak, berömmer Egyptens statsförfattning framför alla andra." (Isokrates: "Busiris", c. 8.)
[463*] Jfr Diodorus Siculus.
[464*] Ure: "Philosophy of Manufacture", s. 20.
[465*] Det i texten sagda gäller mer för England än för Frankrike och mer för Frankrike än för Holland.
[466*] "It is questionable, if all the mechanical inventions yet made have lightened the day's toil of any human being." Mill borde ha sagt "för någon människa som inte lever på andras arbete", ty maskinerna har otvivelaktigt i hög grad ökat antalet förnäma dagdrivare.
[467*] Se t.ex. Hutton: "Course of Mathematics."
[468*] "Från denna synpunkt kan också en skarp gräns dras upp mellan verktyg och maskin: spade, hammare, mejsel o.s.v., häv- och skruvverktyg, vilka må vara aldrig så fint konstruerade men ändå drives av mänsklig kraft ... allt detta faller under begreppet verktyg, medan plogen som sättes i rörelse av djurens kraft, väder- och vattenkvarnar räknas till maskinerna." (Wilhelm Schulz: "Die Bewegung der Produktion", Zürich 1843, s. 38.) En i många hänseenden berömvärd skrift.
[469*] Redan före Wyatt blev maskiner, om också mycket primitiva, använda för spinning, troligen först i Italien. En kritisk teknologins historia skulle överhuvud visa, hur sällan någon uppfinning i det 18:e århundradet kan tillskrivas en enskild individ. Hittills existerar inget sådant verk. Darwin har riktat uppmärksamheten på naturens teknologi, d.v.s. på hur växt- och djurorgan utvecklas till produktionsinstrument för växternas och djurens liv. Förtjänar inte historien om utvecklingen av samhällsmänniskans produktiva organ, den materiella basen för varje särskild samhällsorganisation, samma uppmärksamhet? Och skulle den inte vara lättare att åstadkomma, då ju - som Vico säger - människans historia skiljer sig från naturhistorien däri, att vi har frambragt den ena men inte den andra? Teknologin avslöjar människans aktiva förhållande till naturen, hennes livs omedelbara produktionsprocess och därmed också hennes samhälleliga levnadsförhållanden och de ur dessa emanerande (entquellend) andliga föreställningarna. Även religionshistorien är okritisk, när den bortser från denna materiella grundval. Det är i själva verket mycket lättare att analysera fram den jordiska kärnan i de religiösa dimbildningarna än att omvänt ur tidens verkliga livsförhållanden få fram deras i överjordisk dräkt skrudade (verhimmelten) former. Men den sistnämnda är den enda materialistiska och därmed vetenskapliga metoden. Bristerna i den abstrakt naturvetenskapliga materialismen, som ignorerar den historiska utvecklingsprocessen, märker man redan av dess förespråkares abstrakta och ideologiska föreställningar, så snart de vågar sig utanför sitt specialområde.
[470*] Särskilt i den mekaniska vävstolens första former känner man genast igen den gamla handvävstolen. I sina modernare former har den fått ett väsentligt förändrat utseende.
[471*] Först från ungefär 1850 börjar en ständigt växande del av verktygen till arbetsmaskinerna att fabriceras maskinmässigt i England, dock inte av samma fabrikanter som tillverkar själva maskinerna. Maskiner för tillverkning av sådana mekaniska verktyg[CXXVIII*] är t.ex. den automatiska bobbin-maskinen, card-setting-maskinen, maskiner för tillverkning av vävstol och för att smida mule- och throstlespindlar.
[472*] Moses i Egypten säger: "Du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar." [116] De kristliga germanska filantroperna lade däremot en stor träskiva kring halsen på den livegne, som användes som drivkraft i kvarnen, så att han inte skulle kunna föra något mjöl till munnen med handen.
[473*] Dels bristen på naturliga vattenfall, dels kampen mot vattenöverflödet från havet tvang holländarna att använda vinden som drivkraft. Själva väderkvarnen fick de från Tyskland, där denna uppfinning åstadkom ett stilla slagsmål mellan adeln, kyrkan och kejsaren, som gällde vem av de tre som egentligen "ägde" vinden. "Luft macht eigen", hette det i Tyskland, medan vinden gjorde Holland fritt. Vad vinden fångade i Holland, var inte holländarna utan jord och grund för holländarna. Ännu år 1836 användes i Holland 12.000 väderkvarnar på 6.000 hästkrafter för att skydda två tredjedelar av landet från att åter förvandlas till träsk.
[474*] Den blev visserligen mycket förbättrad redan genom Watts första s.k. enkelverkande ångmaskin, men i denna form förblev den endast pumpmaskin för vattenverk och saliner.
[475*] "Kombinationen av alla dessa enkla instrument, satta i rörelse av en enda motor, utgör en maskin." (Babbage: a.a. [s. 136].)
[476*] John C. Morton presenterade i jan. 1861 i Society of Arts en avhandling över ämnet "De krafter som användes i jordbruket". Det heter däri bl.a.: "Varje förbättring, som gör marken mer likformig, ökar ångmaskinens användbarhet för alstring av rent mekanisk kraft ... Hästar behövs, där busksnår och andra hinder sätter stopp för ett likformigt arbete. Dessa hinder försvinner allt mer för varje dag. För arbeten, som kräver mera uppmärksamhet och vilja än materiell kraft, kan endast de krafter användas, som varje ögonblick behärskas av människoanden, med andra ord den mänskliga kraften." Hr Morton omräknar sedan ångkraft, hästkraft och människokraft till den enhet som är vanlig för ångmaskiner, nämligen den kraft som behövs för att lyfta 75 kg 1 meter på 1 sekund, samt beräknar kostnaden för en ånghästkraft beträffande ångmaskinen till 3 pence och beträffande hästen till 5½ pence i timmen. Dessutom kan hästen, om dess hälsa skall bevaras, endast användas 8 timmar om dagen. Minst 3/7 av hästarna skulle kunna inbesparas på den odlade jorden året runt, utan större utgifter för ångmaskiner än vad hästarna kostar i drift de 3-4 månader om året, då de verkligen kommer till användning. I de jordbruksarbeten, där ångkraft kan användas, förbättras dessutom arbetsprodukternas kvalitet i jämförelse med hästkraftens resultat. För att utföra ångmaskinens arbete måste man använda 66 arbetare som tillsammans kostar 15 shillings i timmen, och för att utföra hästens arbete behövs 32 man, som tillsammans kostar 8 sh. pr timme.
[477*] Faulhaber 1625, De Cous 1618.
[478*] Den moderna uppfinningen av turbinen frigör den industriella exploateringen av vattenkraften från många tidigare begränsningar.
[479*] "I textilmanufakturens barndom måste varje fabrik anläggas intill en fors, som kunde leverera tillräcklig kraft för att driva ett vattenhjul. Trots att vattenkvarnarna var början till hemindustrins undergång, hörde de dock snarare hemma på landsbygden än i städerna, eftersom de måste vara belägna vid ett vattenfall och ofta låg på långa avstånd från varandra. Det var först när ångkraften avlöste forsen, som fabrikerna koncentrerades till städer och andra orter, där det kol och vatten fanns i tillräcklig mängd, som behövdes för att alstra ånga. Ångmaskinen är industristädernas moder." (A. Redgrave i "Reports of Insp. of Fact. 30th April 1860", s. 36.)
[480*] Från den manufakturmässiga arbetsdelningens ståndpunkt var vävningen inte något enkelt arbete utan tvärtom en komplicerad hantverksmässig procedur. Därför är den mekaniska vävstolen en maskin, som utför en hel mängd saker. Det ar överhuvud en falsk föreställning, att den moderna maskintekniken har erövrat sådana arbeten, som den manufakturmässiga arbetsdelningen hade förenklat. Spinning och vävning uppdelades under manufakturperioden i nya kategorier, och deras verktyg ändrades och förbättrades, men själva arbetsprocessen delades inte utan förblev hantverksmässig. Det är inte från arbetet utan från arbetsmedlet, som maskinen har sitt ursprung.
[481*] Före storindustrins epok var yllemanufakturen Englands dominerande manufaktur. På det området gjordes därför under 18:e århundradets första hälft de flesta experimenten. Bomullen, vars mekaniska förarbetning kräver mindre mödosam förberedelse, drog fördel av dessa erfarenheter, liksom senare den mekaniska ylleindustrin utvecklas på grundvalen av den mekaniska bomullsindustrin. Enskilda arbetsmoment i yllemanufakturen har först under de senaste årtiondena införlivats med fabrikssystemet, t.ex. ullkardningen. "Användningen av mekanisk kraft vid ullkardningen ... som medför att kardningsmaskiner, särskilt Listers, i stor utsträckning införes ... åstadkom otvivelaktigt arbetslöshet för ett stort antal arbetare. Ullkardningen var förut ett handarbete, som mest utfördes i ullkardarens hem. Nu kardas ullen i allmänhet i fabrik, och handarbetet har blivit överflödigt, med undantag för några speciella arbetsmetoder, där man föredrar handkardad ull. Många av handkardarna fick arbete i fabrikerna, men handkardarens produkt är i jämförelse med maskinens så obetydlig, att ett mycket stort antal kardare förblivit arbetslösa." ("Reports of Insp. of Fact. 31st Oct. 1856", s. 16.)
[482*] "Fabrikssystemets princip består i att uppdela arbetsprocessen i dess enkla beståndsdelar i stället för att fördela arbetet mellan olika hantverkare." (Ure: a.a. s. 20.)
[483*] Den mekaniska vävstolen i sin första form var huvudsakligen tillverkad av trä, medan den förbättrade, moderna är av järn. I hur hög grad produktionsmedlets gamla form i början behärskar den nya formen, visar bl.a. en flyktig jämförelse mellan den moderna ångvävstolen och den gamla, mellan den moderna blästern i ett stålgjuteri och den första klumpiga mekaniska omvandlingen av den vanliga blåsbälgen, och det kanske mest slående av allt: det lokomotiv som försöksvis konstruerades, innan de nutida lokomotiven kom till, ett lokomotiv som hade två fötter som det lyfte växelvis liksom en häst. Först efter en långvarig mekanisk utveckling och samlad praktisk erfarenhet blev formen helt bestämd av mekaniska principer och därmed helt frigjord från det verktyg, som ursprungligen förvandlats till maskin.
[484*] Yankeen Eli Whitneys cotton-gin [bomullsrensningsmaskin] har intill allra sista tiden varit mindre förändrad än någon annan maskin från 18:e århundradet. Först under det senaste decenniet (före 1867) har en annan amerikan, hr Emery från Albany, Newyork, förbättrat Whitneys maskin genom en lika enkel som effektiv förändring.
[485*] "The Industry of Nations", London 1885, avd. II, s. 239. Där heter det just: "Detta tillbehör till svarvstolen må synas enkelt och anspråkslöst, men vi tror inte att man överdriver, om man säger att dess inflytande på maskinens förbättring och utveckling av dess användning har varit lika stort som verkan av Watts förbättring av ångmaskinen. Dess införande tjänade samtidigt till att förbättra alla maskiner, göra dem billigare och stimulera till nya uppfinningar och förbättringar."
[486*] En av dessa maskiner, som i London användes för att smida axlar till skovelhjul, kallas "Thor". Maskinen smider en hjulaxel av 16½ tons vikt lika lätt som smeden gör en hästsko.
[487*] De maskiner, som arbetar i trä och som också kan användas i liten skala, är för det mesta amerikanska uppfinningar.
[488*] Vetenskapen kostar kapitalisten överhuvud "ingenting", vilket dock inte hindrar honom från att exploatera den. Den "främmande" vetenskapen införlivas med kapitalet liksom den främmande arbetskraften. "Kapitalistiskt" tillägnande och "personligt" tillägnande, det må gälla vetenskap eller materiell rikedom, är emellertid vitt skilda ting, som ingenting har att göra med varandra. Dr Ure själv klagade över den grova okunnighet i mekanik, som hans kära fabrikanter visade, trots att de själva använde maskiner, och Liebig kan berätta om de engelska kemiska fabrikanternas hårresande okunnighet i kemi.
[489*] Ricardo fäster ofta i så övervägande grad uppmärksamheten vid detta förhållande - som han för övrigt har utvecklat lika litet som skillnaden mellan arbetsprocess och värdeskapande process i allmänhet - att han ibland glömmer det värde som maskinerna avger till produkten och helt och hållet blandar ihop det med naturkrafterna. Så t.ex.: "Adam Smith underskattar aldrig de tjänster, som maskinerna och naturkrafterna gör oss, men han urskiljer alldeles riktigt naturen av det värde, som de tillför nyttigheterna ... Då de utför sitt verk gratis, ökar deras bistånd inte alls bytesvärdet." (Ricardo: a.a. s. 336, 337.) Ricardos anmärkning är givetvis riktig som polemik mot J. B. Say, som inbillar sig att maskinerna presterar den "tjänsten" att skapa värde, som bildar en del av "profiten".
[489a*] [Not till 3:e upplagan: En "hästkraft" är likamed kraften av 33.000 fotpund i minuten, d.v.s. den kraft som lyfter 33.000 pund på en minut 1 (engelsk) fot eller 1 pund 33.000 fot. Det är den hästkraft som åsyftas härovan. I det vanliga affärsspråket och även här och där i citat i detta arbete skiljes emellertid mellan "nominella" och "kommersiella" eller "indikerade" hästkrafter för samma maskin. Den gamla eller nominella hästkraften beräknas uteslutande ur kolvens höjd och cylinderns diameter och tar inga hänsyn till ångtryck och kolvhastighet. Det betyder i själva verket: Denna ångmaskin har t.ex. 50 hästkrafter, och den drivs med samma låga ångtryck och samma ringa kolvhastighet som på Boultons och Watts tid. Kolvhastighet och ångtryck har emellertid ökat enormt sedan dess. För att mäta den kraft, som en maskin nu för tiden verkligen levererar, uppfann man indikatorn, som visar ångtrycket. Kolvhastigheten är lätt att fastställa. Sålunda är måttet på en maskins "indikerade" eller "kommersiella" hästkrafter en matematisk formel, som på en gång tar hänsyn till cylinderns diameter, kolvslagens längd, kolvhastigheten och ångtrycket och därmed anger, hur många gånger i minuten maskinen verkligen presterar 33.000 fotpund. En nominell hästkraft kan därför i verkligheten betyda 3, 4 t.o.m. 5 indikerade eller verkliga hästkrafter. Detta som förklaring till flera senare citat. - FE] Engels använder här det engelska beräkningssättet. I länder med metersystem gäller som hästkraft en kraft, som på en sekund lyfter 75 kg 1 meter. Den indikerade hästkraften måste skiljas inte bara från den nominella utan också från den verkliga, effektiva. Den indikerade är, som Engels påpekar, den beräknade kraftprestationen, den effektiva däremot den som presteras av maskinen, sedan inre friktion och andra hinder övervunnits. - K/RS.
[490*] Den läsare som är fången i kapitalistiska föreställningar saknar naturligtvis här den "ränta", som maskineriet tillsätter produktvärdet i förhållande till sitt eget kapitalvärde. Det inses dock lätt, att då maskineriet lika litet som någon annan beståndsdel av det konstanta kapitalet kan skapa värde, så kan det inte heller tillsätta värde under namn av "ränta". Det är vidare klart, att då det här är fråga om hur mervärdet produceras, kan man inte förutsätta en del därav som givet under namn av "ränta". Det kapitalistiska beräkningssättet, som vid första påseendet synes absurt och stridande mot värdebildningens lagar, skall få sin förklaring i tredje delen av detta arbete.
[491*] Denna värdebeståndsdel, som maskinen tillsatt, faller absolut och relativt, då den ersätter hästar och överhuvud arbetsdjur, som endast kan användas som rörelsekraft och inte samtidigt i kött- och gödselproduktionen. I förbigående sagt, så ser Descartes på djuren med manufakturperiodens ögon, och han definierar dem också som endast maskiner, i motsats till medeltiden som betraktade djuren som människornas medhjälpare, liksom senare också hr v. Haller i hans "Restauration der Staatswissenschaften". Att Descartes, liksom även Bacon, betraktar varje förändring i produktionssättet och i människans praktiska herravälde över naturen som resultat av det förändrade sättet att tänka, visar hans "Discours sur la Méthode", där det bl.a. heter: "Det är möjligt" (genom den metod han infört i filosofin) "att nå fram till en kunskap som är mycket nyttig för livet och som det går att dra praktiska fördelar av, i motsats till den spekulativa filosofi som man lär i skolorna. Om man känner krafterna och verksamheten hos elden, vattnet, luften, stjärnorna och alla andra föremål som omger oss, lika noggrant som vi känner våra hantverkares sysselsättningar, skulle vi kunna använda dessa forskningsresultat för att främja de syften som de är ägnade att tjäna och göra oss till herrar och ägare av naturen" och på så sätt "bidra till att göra det mänskliga livet fullkomligt." I företalet till Sir Dudley North: "Discourses upon Trade" (1961) heter det, att Descartes' metod, tillämpad på den politiska ekonomin, har börjat befria den från gamla sagor och vidskepliga föreställningar om pengar, handel o.s.v. I allmänhet ansluter sig dock de äldre engelska ekonomerna till Bacon och Hobbes som sina filosofer, medan Locke senare rätt och slätt blev den politiska ekonomins "filosof" för England, Frankrike och Italien.
[492*] Enligt en årsberättelse från Handelskammaren i Essen producerade det Kruppska stålgjuteriet år 1862 13 miljoner pund gjutstål med hjälp av 161 smält-, glöd- och cementugnar, 32 ångmaskiner (vilket år 1800 var det ungefärliga totalantalet av de ångmaskiner som användes i Manchester) och 14 ånghammare om tillsammans 1.236 hästkrafter, 49 smideshärdar, 203 verktygsmaskiner och ca 2.400 arbetare. Här användes mindre än 2 arbetare på varje hästkraft.
[493*] Babbage beräknar, att på Java ökas bomullens värde med 117 % nästan endast genom spinnarbetet. Samtidigt (1832) utgjorde i England det totalvärde, som maskineri och arbete tillförde bomullen i finspinneriet, ungefär 33 % av råmaterialets värde. ("On the Economy of Machinery", s. 165, 166.)
[494*] Vid maskintryckning sparas dessutom färg.
[495*] Jfr "Paper read by Dr. Watson, Reporter on Products to the Government of India, before the Society of Arts", 17 april 1860.
[496*] "Dessa stumma medhjälpare" (maskinerna) "är alltid resultatet av mycket mindre arbete än det de ersätter, t.o.m. om de har samma penningvärde." (Ricardo: a.a. s. 40.)
[496a*] Not till 2:a upplagan: I ett kommunistiskt samhälle skulle därför maskintekniken ha ett helt annat spelrum än i det borgerliga samhället. [Noten finns inte i den franska upplagan. - RS]
[497*] "Arbetsköparna ville inte i onödan behålla två skift med barn under 13 år ... En fabrikantgrupp, de som har ullspinnerier, använder nu faktiskt sällan barn under 13 år, d.v.s. halvtidare. Man har infört förbättrade och nya maskiner, varigenom användningen av barn (under 13 år) blir överflödig. Som ett exempel vill jag nämna en arbetsprocess, där en apparat, benämnd piecing machine (skarvmaskin), anknytes till arbetsmaskinen, varigenom en pojke (över 13 år) kunde utföra 6 eller 4 halvtidares arbete, alltefter arbetsmaskinens beskaffenhet ... 'Halvtidssystemet' stimulerade uppfinningen av skarvmaskinen." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct.
[498*] "Maskiner ... kan ofta inte användas, förrän arbetet" (han menar lönen) "stiger." (Ricardo: a.a. s. 479.)
[499*] Se "Report of the Social Science Congress at Edinburgh. Oct. 1863."
[500*] Dr Edward Smith skickades under den bomullskris, som följde i det amerikanska inbördeskrigets kölvatten, av engelska regeringen till Lancashire, Cheshire o.s.v. för att upprätta en rapport över bomullsarbetarnas hälsotillstånd. Han berättar bl.a.: I hygieniskt avseende har krisen, bortsett från att arbetarna har blivit kvitt fabriksluften, många andra fördelar. Arbetarhustrurna har fått lugn och ro att ge sina barn bröstet i stället för att förgifta dem med Godfrey's Cordial[CXXIX*] (ett opiat). De har fått tid att lära sig laga mat. Tyvärr tillkom denna kokkonst i en tid, då de ingenting hade att äta. Men man ser hur kapitalet har lagt beslag på det för konsumtionen behövliga familjearbetet för sin egen värdeökning. Krisperioden utnyttjades också för att arbetarflickorna i särskilda skolor skulle få lära sig sömnad. Det behövdes en amerikansk revolution och en världskris, för att arbetarflickor, som spinner åt hela världen, skulle få lära sig sy!
[501*] "Antalet arbetare har ökat starkt, emedan kvinnor mer och mer ersätter män, men speciellt ökar antalet barn. Tre flickor i 13-årsåldern med veckolöner från 6 till 8 sh. ersätter en vuxen man som har 18-45 sh. i veckan." (Th. de Quincey: "The Logic of Political Economy", London 1845, s. 147 not.) Då vissa av familjelivets funktioner, t.ex. barnens vård, digivning o.s.v., inte kan helt försummas, måste den familj, som kapitalet har makten över, i större eller mindre utsträckning leja ställföreträdare. De arbeten, som familjens konsumtion medför, såsom sömnad, lappning o.s.v., måste ersättas genom köp av färdiga varor. Det minskade hemarbetet medför alltså ökade penningutgifter. Arbetarfamiljens produktionskostnader ökas sålunda och slukar merinkomsterna. Därtill kommer, att ändamålsenlig användning och tillredning av livsmedlen blir omöjliga. Om dessa fakta, som den officiella politiska ekonomin döljer, finner man rikligt material i fabriksinspektörernas "Reports", i "Children's Employment Commission" och dessutom speciellt i "Reports on Public Health".
[502*] Som kontrast till det väsentliga faktum, att begränsningen av kvinno- och barnarbetet i de engelska fabrikerna påtvingades kapitalisterna av den vuxna manliga befolkningen, finner man ännu i de senaste rapporterna från "Children's Employment Commission" rent upprörande fall, då arbetarföräldrar bedrivit slavhandel med sina barn. Av samma rapport ser man, hur kapitalisterna fördömer denna brutalitet, som de själva har frambragt, som de själva bevarar och exploaterar och kallar "arbetets frihet". "De har använt småbarns arbete ... t.o.m. för att förtjäna sitt eget dagliga bröd. Utan kraft att uthärda ett så omåttligt slit, utan vägledning för sitt framtida liv kastas de ut i en fysiskt och moraliskt förgiftad miljö. Den judiske historiker, som berättar om Jerusalems förstöring genom Titus, säger att det inte var något under, att förstörelsen blev så fruktansvärd, eftersom en omänsklig moder offrade sitt eget spädbarn för att stilla sin gnagande hunger." ("Public Economy Concentrated", Carlisle 1833, s. 66.) [- I "Bulletin de la Société industrielle de Mulhouse" (31 maj 1837) säger dr Perrot: "Eländet föder emellanåt hos familjefäderna en otäck lust att spekulera i sina barn, och företagens ledare blir ofta anmodade att i sina fabriker ta emot barn under den ordinära åldern." - Detta citat endast i den franska upplagan. - RS]
[503*] A. Redgrave i "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1858", s. 40, 41.
[504*] "Children's Employment Commission, 5th Report", London 1866, s. 81, n. 31. [Till 4:e upplagan: Sidenindustrin i Bethnal Green är numera nästan helt nedlagd. - FE]
[505*] "Children's Employment Commission, 3rd Report", London 1864, s. 53, n. 15.
[506*] Ibid. 5th Report, s. XXIII, n. 137.
[507*] "Sixth Report on Public Health", London 1864, s. 34.
I franska arbetarstäder är dödligheten bland arbetarbarn under 1 år 20-22 % (siffran är för Roubaix). I Mulhouse hade den år 1863 nått 33 %. Den ligger alltjämt över 30 %.
I en rapport, framlagd för medicinska akademin, visar M. Devilliers, att medan dödligheten bland barn i välbärgade familjer är 10 %, så är den för spinneriarbetares barn åtminstone 35 %. (Discours de M. Moudet à l'Académie de Médecine, séance du 27 nov. 1866.) - I sin 28:e bulletin konstaterar "Société Industrielie de Mulhouse" det förfärande förfallet hos den uppväxande generationen.
Bägge dessa stycken tillfogade i franska upplagan. - RS.
[508*] "Den" (undersökningen av 1861) "... visade för övrigt, att samtidigt som spädbarn omkom under de förhållanden som vi har beskrivit på grund av den vanvård som berodde på mödrarnas förvärvsarbete, blev också mödrarna å sin sida i förfärande utsträckning likgiltiga för sina barn. Vanligen bekymrar de sig inte om att barnen dör, och ibland händer det ... att de t.o.m. tillgriper åtgärder för att påskynda utgången." (ibid.)
[509*] ibid. s. 454.
[510*] ibid. s. 454-463. "Reports by Dr Henry Julian Hunter on the excessive mortality of infants in some rural districts of England."
[511*] ibid. s. 35, 455, 456.
[512*] ibid. s. 456.
[513*] Liksom i de engelska fabriksdistrikten så breder även i jordbruksområdena opiumförbrukningen dagligen ut sig bland de vuxna arbetarna av bägge könen. "Att främja avsättningen av opiat ... är målet för företagsamma affärsmän. Opiat är droghandlarnas mest gångbara artikel." (Ibid. s. 459.) Spädbarn, som fick opiat, krympte ihop till små dvärgar eller till små apor." (Ibid. s. 460.) Man ser, hur Indien och Kina hämnas på England.
[514*] ibid. s. 37.
[515*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1862", s. 59. Denna fabriksinspektör hade tidigare varit läkare.
[516*] Leonard Horner i "Reports of Insp. of Fact. for 30th June" (?) 1857, s. 17.
[517*] id. i "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1855", s. 18, 19.
[518*] Sir John Kincaid i "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1858", s. 31, 32.
[519*] Leonard Horner i "Reports etc. for 31st Oct. 1857", s. 17, 18.
[520*] Sir J. Kincaid i "Reports etc. for 31st Oct. 1856", s. 66.
[521*] A. Redgrave i "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1857", s. 41, 42. I de industrigrenar, där den egentliga fabrikslagen (alltså inte den här ovan citerade Printworks' Act) sedan längre tid härskar, har motståndet mot den lagstadgade skolgången någorlunda övervunnits under de sista åren. I de industrier, som inte är underställda fabrikslagen, råder ännu i hög grad glasfabrikanten J. Geddes åsikter, som han redovisade för undersökningskommissarien White sålunda: "Så långt jag kan se, är den utökade undervisning, som de senaste åren kommit arbetarklassen till del, till skada. Den är farlig, därför att den gör dem självständiga." ("Children's Employment Commission, 4th Report", London 1865, s. 253.)
[522*] "Herr E., en fabrikant, omtalade för mig, att han uteslutande anställer kvinnor för sina mekaniska vävstolar. Han ger företräde åt gifta kvinnor, i synnerhet sådana som har stor familj att dra försorg om, ty de är mycket mer uppmärksamma och läraktiga än de ogifta och dessutom tvingade att till det yttersta anstränga sina krafter för att tjäna ihop till de nödvändiga existensmedlen. Så blir dygderna, de finaste kvinnliga dygderna, utnyttjade till hennes skada - så blir hennes etiska kvaliteter och vekheten i hennes natur förvandlade till medel att förslava och undertrycka henne." ("Ten Hours' Factory Bill. The Speech of Lord Ashley, 15th March", London 1844, s. 20.)
[523*] "Sedan dyrbara maskiner mera allmänt har införts, tas den mänskliga kraften i anspråk långt utöver sin genomsnittliga prestationsförmåga." (Robert Owen: "Observations on the effects of the manufacturing system", 2:a ed. London 1817.)
[524*] Engelsmännen, som gärna tror, att det sätt, varpå ett fenomen först erfarenhetsmässigt framträder, också är fenomenets orsak, säger ofta att orsaken till fabrikernas långa arbetstid är, att kapitalisterna, när fabrikssystemet infördes, satte sig i besittning av ett totalt viljelöst människomaterial genom ett stort herodiskt barnarov från fattighusen och barnhemmen. Så t.ex. Fielden, själv en engelsk fabrikant: "Utan tvivel beror arbetstidens förlängning på att värnlösa barn från landets alla delar ställdes till företagarnas förfogande i en utsträckning som gjorde dessa oberoende av arbetarna. Och när den långa arbetstiden en gång var införd med hjälp av detta olyckliga människomaterial, blev det så mycket lättare att också påtvinga andra samma arbetstid." (J. Fielden: "The Curse of the Factory System", London 1836, s. 11.) Beträffande kvinnoarbetet säger fabriksinspektör Saunders i fabriksrapporten 1844: "Bland arbeterskorna finns det hustrur som flera veckor i följd, med undantag för några få dagar, arbetar från 6 f.m. till 12 på natten med mindre än 2 timmars måltidsraster, så att under 5 dagar i veckan blir endast 6 av dygnets 24 timmar över att gå från och till hemmet och vila ut i sängen."
[524a*] I Marx' eget exemplar av 1:a upplagan står här följande marginalanmärkning: Detta gäller också om andra utgifter, som tillhör den maskinella utrustningen. Till exempel: "Varje fabrikant vet, att om han skall elda upp ångmaskinen, så kostar det lika mycket att frambringa ånga för 3 som för 4 timmar ... Därav följer (i fråga om järnvägar) en liten inbesparing av bränsle, om stora avstånd tillryggalägges." ("Royal Commission on Railways", London 1867. Evidence, n. 175). - K.
[525*] "Skador på känsliga, rörliga delar i ett metallmaskineri kan bero på overksamhet." (Ure: a.a. s. 281.)
[526*] Den redan tidigare omnämnde "Manchester Spinner" räknar upp kostnader för maskineriet och nämner bl.a. ("Times" 26 nov. 1862): "Den" (nämligen avskrivningen för maskineriets förslitning) "skall också täcka den förlust, som ständigt uppstår därigenom att maskiner, innan de ännu faktiskt är förbrukade, blir utkonkurrerade av nya och bättre konstruktioner."
[527*] "Man beräknar i stort sett så, att det kostar ungefär fem gånger så mycket att bygga det första exemplaret av en nyuppfunnen maskin som att bygga det andra." (Babbage: a.a. s. 211, 212.)
[528*] "Sedan några år har så många och betydande förbättringar gjorts i tyllfabrikationen, att en maskin i gott skick, som kostat 1.200 p.st., några år senare såldes för 60 p.st. ... Förbättringarna följde på varandra så hastigt, att maskiner som var under arbete fick stanna kvar hos tillverkaren, emedan de genom bättre konstruktioner redan blivit föråldrade." I denna Sturm- und Drangperiod utökade därför tyllfabrikanterna snart den ursprungliga arbetstidens 8-timmarsdag med dubbla skift till 24 timmar. (ibid. s. 233.)
[529*] "Det är självklart, att i marknadsförhållandenas ebb och flod, där efterfrågan ständigt ökar och minskar, alltid erbjudes tillfällen då fabrikanten kan använda tillskott till det rörliga kapitalet utan att behöva använda tillskott till det fasta kapitalet ... om nya tillskott av råmaterial kan förarbetas utan extra utlägg för byggnader och maskinutrustning." R. Torrens: "On Wages and Combination", London 1834, s. 63.)
[530*] Det förhållande, som beröres i texten, är här omnämnt endast för fullständighetens skull, eftersom jag först i tredje boken behandlar profitkvoten, d.v.s. förhållandet mellan mervärde och tillskjutet totalkapital.
[531*] Senior: "Letters on the Factory Act", London 1837, s. 13, 14.
[532*] "Det fasta kapitalets stora övervikt i förhållande till det rörliga kapitalet ... gör en lång arbetstid önskvärd." Med den växande omfattningen av maskineri o.s.v. "blir motiven för att förlänga arbetstiden allt starkare, ty förlängd arbetstid är det enda medlet att göra det fasta kapitalets stora massa vinstgivande." (ibid. s. 11-13.) "En fabrik har åtskilliga utgifter som förblir oförändrade, antingen fabriken arbetar längre eller kortare tid, t.ex. räntekostnader för byggnaderna, lokala och allmänna skatter, försäkringspremier, arbetslöner till diverse ständiga arbetare, försämring av maskineriet och en del andra omkostnader, vilkas proportion till profiten avtar i samma förhållande som produktionens omfång tilltar." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1862", s. 19.)
[533*] Varför denna inneboende motsägelse inte når fram till den enskilde kapitalistens medvetande och därför inte heller till de politiska ekonomer, som är fångna i hans åskådningar, skall vi se av de första avdelningarna i tredje boken.
[534*] Det är en av Ricardos stora förtjänster, att han insåg, att maskineriet inte bara producerar varor utan också "redundant population" [överskottsbefolkning].
[535*] F. Biese: "Die Philosophie des Aristoteles", Berlin 1842, bd II, s. 408.
[536*] Jag återger här den Stolbergska översättningen av dikten, emedan den alldeles som de tidigare citaten om arbetsdelningen karakteriserar motsatsen mellan antik och modern åskådning:
"Schonet der mahlenden Hand, o Müllerinnen, und schlafet Sanft! es verkünde der Hahn euch den Morgen umsonst! Däo hat die Arbeit der Mädchen den Nymphen befohlen, Und itzt hüpfen sie leicht über die Räder dahin, Dass die erschütterten Achsen mit ihren Speichen sich wälzen, Und im Kreise die Last drehen des wälzenden Steins, Lasst uns leben das Leben der Väter, und lasst uns der Gaben Arbeitslos uns freun, welche die Göttin uns schenkt."
("Gedichte aus dem Griechischen übersetzt von Christian Graf zu Stolberg", Hamburg 1782.)
"Mjölnerskor, spar era malande händer och slumra i stället! Morgonstunden ger ro, tuppen väcker ej er. Deo befallde att flickornas mödor blev skötta av nymfer. Lekfullt hoppar de nu fram över hjul efter hjul så att axlar och ekrar skakar och dansar med glädje dragande runt bara runt kvarnstenars tyngande last. Så som förfädren lever vi nu och njuter av håvor: arbetslöshetens behag - det är gudinnans present."
[Den svenska texten publicerad med vänligt tillstånd av översättaren, docent Teddy Brunius, Uppsala, som också ger följande, politiskt och historiskt viktiga kommentar: "Kanske skall jag säga att slutraden tillspetsar dikten, eftersom arbetslöshet nu och på Antipaters tid var olika säker." - Ett av det kapitalistiska systemets stora problem i ett nötskal! - IB.]
[537*] Arbetets intensitet är naturligtvis i det stora hela olika i olika produktionsgrenar. Detta utjämnas, som redan A. Smith har påvisat, delvis genom andra säregenheter inom varje arbetsområde. Detta förhållande har emellertid också här endast betydelse för arbetstiden som värdemått, i den mån arbetets intensitet och arbetstiden uppträder som motsatta och varandra uteslutande uttryck för samma arbetsmängd.
[538*] Särskilt genom ackordslönen, en avlöningsform som behandlas i sjätte avdelningen.
[539*] Se "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1865".
[540*] "Reports of Insp. of Fact. for 1844 and the quarter ending 30th April 1845", s. 20, 21.
[541*] ibid. s. 19. Då ackordslönen förblev oförändrad, berodde veckolönens storlek på produktmängden.
[542*] ibid. s. 22.
[543*] ibid. s. 21. Det moraliska elementet spelade en betydande roll i de ovannämnda experimenten. "Vi arbetar", förklarade arbetarna för fabriksinspektören, "med större iver, för vi har alltid den belöningen i minnet, att vi kan gå härifrån tidigare på kvällen, och genom hela fabriken går en anda av dådkraft och arbetsglädje, från den yngste hantlangaren till den äldste arbetaren, och vi kan hjälpa varandra mycket i arbetet." (ibid.)
[544*] John Fielden: a.a. s. 32.
[545*] Lord Ashley: "The Ten Hours' Factory Bill. Speech of the 15th March", London 1844, s. 6-9 f.
[546*] "Reports of Insp. of Fact. for quarter ending 30th Sept. 1844, and from 1st Oct. 1844 to 30th April 1845", s. 20.
[547*] ibid. s. 22.
[548*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1862", s. 62.
[549*] Detta har förändrats genom "Parliamentary Return" av 1862. Här träder de moderna ångmaskinernas och vattenhjulens verkliga ånghästkrafter i stället för de nominella. Dessutom är dublierspindlarna inte längre hopblandade med de egentliga spinnspindlarna (såsom i "Returns" av 1839, 1850 och 1856); dessutom anges antalet "gigs" [ruggningsmaskiner - IB], och man skiljer mellan jute- och hampfabriker å ena sidan, linnefabriker å andra sidan. Slutligen är trikotfabrikerna för första gången upptagna i rapporten.
[550*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1856", s. 11.
[551*] ibid. s. 14, 15.
[552*] ibid. s. 20.
[553*] "Reports etc. for 31st Oct. 1858", s. 9, 10. Jfr "Reports etc. for 30th April 1860", s. 30 f.
[553a*] De här ovan angivna procenttalen är avgjort felaktiga och a priori omöjliga. Det måste föreligga ett tryckfel. Det absoluta antalet aktuella textilfabriker utgjorde enligt inspektörsrapporten av 1862:
| År | Bomull | Ylle | Kamgarn | Linne | Siden | Summa | ||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 1839 | 1.911 | 1.399 | 456 | 403 | 285 | 4.454 | ||||||
| 1850 | 1.932 | 1.497 | 501 | 393 | 277 | 4.600 | ||||||
| 1856 | 2.210 | 1.505 | 525 | 417 | 460 | 5.117 | ||||||
[554*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1862", s. 100, 130.
[555*] Med den moderna ångvävstolen tillverkar en vävare nu under en 60-timmarsvecka på 2 stolar 26 stycken av ett visst slags tyg med bestämd längd och bredd, medan han på den gamla ångvävstolen endast kunde tillverka 4. Arbetskostnaden för ett sådant vävstycke hade redan i början av 1850-talet sjunkit från 2 shillings 9 pence till 51/8 pence.
Tillägg till 2:a upplagan: "För 30 år sedan" (1841) "krävde man, att en bomullsspinnare med 3 biträden skulle sköta endast ett mule-par med 300 till 324 spindlar. Nu" (slutet av 1871) "skall han med 5 biträden övervaka ett antal mules, vilkas spindelantal utgör 2.200, och han producerar nu åtminstone 7 gånger så mycket garn som 1841." (Alexander Redgrave, fabriksinspektör, i "Journal of the Soc. of Arts", 5 jan. 1872.
[556*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1861", s. 25, 26.
[557*] Agitationen för åttatimmarsdagen har nu (1867) börjat bland fabriksarbetarna i Lancashire.
[558*] Följande tabell visar de egentliga "factories" utveckling i Storbritannien och Irland sedan 1848:
| Exportkvantitet | ||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 1848 | 1851 | 1860 | 1865 | |||||
| Bomullsfabriker: | ||||||||
| Bomullsgarn, pund | 135.831.162 | 143.966.106 | 197.343.655 | 103.751.455 | ||||
| Sytråd, pund | 3.728.909 | 4.392.176 | 6.297.554 | 4.648.611 | ||||
| Bomullsväv, yards | 1.096.751.823 | 1.543.161.789 | 2.776.218.427 | 2.015.237.851 | ||||
| Lin- o. hamp- fabriker: |
||||||||
| Garn, pund | 11.722.182 | 18.841.326 | 31.210.612 | 36.777.334 | ||||
| Vävnader, yards | 89.002.431 | 129.106.753 | 143.996.773 | 247.012.529 | ||||
| Sidenfabriker: | ||||||||
| Garn, pund | 194.815 | 462.513 | 897.402 | 812.589 | ||||
| Vävnader, yards | 411.147 | 1.181.455 | 1.080.466 | 2.869.837 | ||||
| Yllefabriker: | ||||||||
| Ull- o. kamgarn, pund |
8.429.152 | 14.670.880 | 27.533.968 | 31.669.267 | ||||
| Vävnader, yards | 84.791.846 | 141.120.973 | 190.381.537 | 278.837.438 | ||||
| Exportvärde, pd. st. | ||||||||
| 1848 | 1851 | 1860 | 1865 | |||||
| Bomullsfabriker: | ||||||||
| Bomullsgarn | 5.927.831 | 6.634.026 | 9.870.875 | 10.351.049 | ||||
| Bomullsvävnader | 16.753.369 | 23.454.810 | 42.141.505 | 46.903.796 | ||||
| Lin- och hamp- fabriker: |
||||||||
| Garn | 493.449 | 951.426 | 1.801.272 | 2.505.497 | ||||
| Vävnader | 2.802.789 | 4.107.396 | 4.804.803 | 9.155.318 | ||||
| Sidenfabriker: | ||||||||
| Garn | 77.780 | 195.380 | 918.342 | 768.067 | ||||
| Vävnader | 410.328 | 1.130.398 | 1.587.303 | 1.409.221 | ||||
| Yllefabriker: | ||||||||
| Ull- o. kamgarn | 776.975 | 1.484.544 | 3.843.450 | 5.424.017 | ||||
| Vävnader | 5.733.828 | 8.377.183 | 12.156.998 | 20.102.529 | ||||
| (Se blåböckerna: "Statistical Abstract for the United Kingdom", nr 8 och 13, London 1861 och 1866.) | ||||||||
I Lancashire ökades antalet fabriker 1839-1850 med endast 4 %, 1850-1856 med 19 %, 1856-1862 med 33 %, medan arbetarantalet ökade absolut och minskade relativt under bägge 11-årsperioderna. Jfr "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1862", s. 63. I Lancashire dominerar bomullsfabrikerna. Men deras proportionella ställning i fabrikationen av garn och vävnader ser man därav, att bomullsfabrikerna ensamma utgör 45,2 % av alla textilfabriker i England, Wales, Skottland och Irland, medan de har 83,3 % av alla spindlar, 81,4 % av alla ångvävstolar, 72,6 % av ångkraften och 58,2 % av arbetarantalet. (ibid. s. 62, 63.)
[559*] Ure: a.a. s. 18.
[560*] ibid. s. 31. Jfr Karl Marx: "Filosofins elände", sv. uppl. Sthlm 1949, s. 139-141.
[561*] Det är typiskt för det statistiska bedrägeriet, vilket även på många andra sätt kan i detalj påvisas, när den engelska fabrikslagstiftningen uttryckligen utesluter de i texten sist nämnda arbetarna från deras arbetsfält såsom inte fabriksarbetare, medan å andra sidan de rapporter som publiceras av parlamentet lika uttryckligt innefattar inte endast ingenjörer, mekaniker o.s.v. utan också fabriksledare, kontorister, springpojkar, vaktmästare, lagerarbetare o.s.v., kort sagt alla utom fabriksägaren själv, i kategorin fabriksarbetare.
[562*] Ure medger detta. Han säger, att "i nödfall" kan arbetarna på chefens order flyttas från den ena maskinen till den andra, och utbrister triumferande: "En sådan växling står i direkt motsats till den gamla rutinen, som delar arbetet och ger den ene uppgiften att forma huvudet på knappnålen, den andre att slipa spetsen." [119] Ure borde snarare ha frågat sig, varför denna gamla rutin "i nödfall" kan frångås i den automatiska fabriken.
[563*] I en krissituation, som t.ex. under det amerikanska inbördeskriget, användes fabriksarbetaren undantagsvis av bourgeoisin till de grövsta arbeten, vägbyggen o.dyl. De engelska "nationalverkstäderna" från år 1862 för de arbetslösa bomullsarbetarna skiljer sig från de franska av 1848 däri, att de sistnämnda utförde improduktivt arbete på statens bekostnad, medan de engelska arbetarna utförde produktivt kommunalt arbete till nytta för bourgeoisin, och det dessutom billigare än de vanliga arbetarna, med vilka de arbetslösa i själva verket konkurrerade. "Bomullsarbetarens fysiska utseende har utan tvivel förbättrats. Detta tillskriver jag - såvitt det gäller männen - sysselsättningen i friska luften vid offentliga arbeten. - Det gäller här fabriksarbetare från Preston, som sysselsattes vid "Preston Moor". ("Reports of Insp. of Fact. for Oct. 1863", s. 59.)
[564*] T.ex. de olika mekaniska apparater, som skulle ersätta barnarbetet, sedan lagen av 1844 införts i yllefabrikerna. Om herrar fabrikanters egna barn också måste genomgå "sin lärotid" som hantlangare i fabriken, skulle detta nästan helt orörda område av mekaniken snart få ett märkligt uppsving. "Den automatiska mulen är kanske en av de farligaste maskiner som finns. De flesta olycksfallen drabbar små barn, när de kryper under maskinerna för att sopa golvet, medan maskinerna är i gång. Flera maskinskötare blev" (av fabriksinspektörerna) "ställda inför rätta och dömda till böter för denna förseelse, men någon märkbar förbättring blev det inte. Om maskinfabrikanterna ville konstruera en automatisk borste, så att barnen sluppe att krypa under maskinerna, så vore detta ett värdefullt bidrag till våra skyddsåtgärder." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1866", s. 63.)
[565*] Ur denna synpunkt må man bedöma Proudhons fantastiska teori, han som konstruerar" maskintekniken inte som en syntes av arbetsmedel utan som en syntes av delarbeten för arbetarna själva. [För övrigt gör han den både historiska och underbara upptäckten, att "maskinernas period utmärkes genom ett särskilt kännetecken, nämligen lönarbetet."] (Meningen inom klammer från Kautsky - IB.)
[566*] F. Engels: "Die Lage der arbeitenden Klasse in England", Berlin 1864, ("Bücherei des Marxismus-Leninismus"), s. 245, not. T.o.m. en helt vanlig, optimistisk frihandlare, herr Molinari, säger: "En man blir fortare uttröttad, om han 15 timmar om dagen skall övervaka en maskins likformiga rörelse, än om han under samma tid använder sin fysiska kraft. Denna verksamhet, som kanske kunde vara en nyttig andlig gymnastik, om den inte drar ut för långt på tiden, förstör på lång sikt, genom sitt övermått både kropp och själ samtidigt." (G. de Molinari: "Études Économiques", Paris 1846.)
[567*] Engels: "Die Lage etc.", s. 244.
[568*] "The Master Spinners' and Manufacturers' Defence Fund. Report of the Committee", Manchester 1854, s. 17. Vi kommer senare att märka, att "mästaren" sjunger en annan visa, då han riskerar att förlora sin "levande" automat.
[569*] Ure: a.a. s. 15. Den som känner Arkwrights levnadshistoria använder aldrig ordet "ädel" om denne påhittige barberare. Av alla stora uppfinnare under det 18:e århundradet var han utan tvivel den störste tjuven av andras uppfinningar och den gemenaste kanaljen.
[570*] "Slaveriet, vari bourgeoisin håller proletariatet fängslat, kommer aldrig tydligare fram än i fabrikssystemet. Här upphör all frihet, juridiskt och faktiskt. Arbetaren måste vara i fabriken kl. ½ 6 på morgonen. Kommer han ett par minuter för sent, blir han bestraffad, och kommer han 10 minuter för sent, blir han inte alls insläppt förrän efter frukostrasten och förlorar då en fjärdedel av sin daglön. Han måste äta, dricka och sova på kommando ... Den tyranniska fabriksklockan tvingar upp honom ur sängen, driver honom från frukost- och middagsbord. Och hur går det sedan till i fabriken? Här är fabrikanten enväldig lagstiftare. Han utfärdar de fabriksbestämmelser som han själv vill, han ändrar dem och gör tillägg till reglerna som det behagar honom, och även om bestämmelserna är aldrig så tokiga, säger domstolarna i alla fall till arbetarna: Då ni frivilligt har godkänt kontraktet, måste ni också följa det ... Dessa arbetare är dömda att från sitt nionde år och intill döden leva under andligt och lekamligt förtryck." (Engels: "Die Lage etc.", s. 245 f.) "Vad domstolarna säger", vill jag belysa med två exempel. Den ena händelsen utspelas i Sheffield i slutet av 1866. Där hade en arbetare tagit plats för 2 år i en metallfabrik. På grund av en tvist med fabrikanten lämnade han fabriken och förklarade, att han absolut inte ville arbeta mer för honom. Han åtalades för kontraktsbrott och dömdes till 2 månaders fängelse. (Om däremot fabrikanten bryter kontraktet, kan han endast anklagas civilrättsligt och riskerar endast böter.) När arbetaren hade avtjänat de 2 månaderna, blev han av fabrikanten beordrad att enligt det gamla kontraktet återvända till fabriken. Han vägrar, ty kontraktsbrottet har han redan sonat. Fabrikanten stämmer honom på nytt, och domstolen dömer honom än en gång. En av domarna, mr Shee, tar dock avstånd från domen, som han offentligt betecknar som en juridisk orimlighet, då den leder till att en man hela sitt liv igenom gång på gång skulle kunna bestraffas för en och samma förseelse resp. förbrytelse. Denna dom fälldes inte av någon av "de stora obetalda" provinsiella fredsdomarna utan av en av de högsta domstolarna i London. [Till 4:e upplagan: Dessa lagar är nu avskaffade. Bortsett från enstaka fall - t.ex. i de offentliga gasverken - är de engelska arbetarna i fråga om kontraktsbrott nu jämställda med företagarna och kan endast civilrättsligt ställas till ansvar. - FE.] Det andra fallet är från Wiltshire, slutet av november 1863. Ett 30-tal väverskor, anställda hos en viss Harrupp, textilfabrikör från Leower's Mill, Westbury Leigh, strejkade, emedan denne Harrupp hade den trevliga vanan att göra avdrag på lönen för försening om morgnarna, 6 pence för 2 minuter, 1 shilling för 3 minuter och 1 shilling 6 pence för 10 minuter. Detta gör, efter 9 shillings pr timme, 4 p.st. 10 sh. pr dag, medan deras genomsnittslön för året aldrig överstiger 10 till 12 sh. pr vecka. Harrupp har dessutom en pojke anställd, som skall signalera fabrikstiden, vilket han ibland gör själv före kl. 6 på morgonen, och om arbetarna inte är där, just då han slutar blåsa i fabrikspipan, stängs portarna och de som är utanför får böta. Eftersom det inte finns någon klocka i byggnaden, är de stackars arbetarna i den av Harrupp instruerade ungdomlige tidväktarens våld. - De strejkande, dels mödrar, dels unga flickor, förklarade att de skulle återgå till arbetet, då tidväktaren ersattes av en klocka och en rimligare straffskala infördes. Harrupp stämde 19 kvinnor och flickor till magistraten för kontraktsbrott. De dömdes var och en till 6 pence i böter och 2 sh. 6 pence i rättegångskostnader, och domen bevittnades av en upprörd åhörarmassa. Harrupp följdes från rättssalen av en visslande folkhop. - En av fabrikanternas favoritmetoder är att straffa arbetarna med löneavdrag för fel i det arbetsmaterial som de tilldelats. Denna metod framkallade år 1866 allmän strejk i de engelska krukmakeridistrikten. Rapporterna från "Children's Employment Commission" (1863 till 1866) anger fall, då arbetaren kom i skuld till sin högborne "mästare" på grund av straffreglementet i stället för att få lön. Den senaste bomullskrisen ger många uppbyggliga exempel på fabriksautokraternas skarpsinne, när det gäller att finna svepskäl för löneavdrag. "Jag fick själv", säger fabriksinspektör R. Baker, "för kort tid sedan anställa rättegång mot en bomullsfabrikant, för att han under dessa svåra och eländiga tider drog av 10 pence för några av sina anställda minderåriga arbetare (över 13 år) för åldersbetyget från läkaren, vilket kostar bara 6 pence, varför lagen endast tillåter honom att dra av 3 pence och praxis ingenting alls ... En annan fabrikant fann ett sätt att nå resultat utan konflikt med rättvisan, i det han av vart och ett av de arma barn, som arbetade åt honom, tog 1 shilling som ersättning för att de fick lära sig den mystiska konsten att spinna, så snart läkarintyget förklarade dem mogna för denna sysselsättning. Det finns alltså underströmmar, som man måste känna till för att kunna förstå hur strejker kunde uppstå vid denna tid." (Det rörde sig om en strejk bland maskinvävarna i fabriken vid Darwen i juni 1863.) ("Reports of Insp. of Fact. for 30th April 1863", s. 50, 51.) - Fabriksrapporterna sträcker sig alltid ett stycke längre än deras officiella datum.
[570a*] Lagarna till skydd mot farliga maskiner har haft goda verkningar. "Men ... i synnerhet maskinernas ökade hastighet har skapat nya olycksrisker, som inte fanns för 20 år sedan. Hjul, valsar, spindlar och vävstolar drivs nu med ständigt ökande hastighet och kraft. Fingrarna måste gripa tag i brustna trådar fortare och säkrare, ty vid tvekan eller oförsiktighet kan det gå illa ... Ett stort antal olycksfall förorsakas av arbetarnas iver att raskt utföra sitt arbete. Man måste komma ihåg, att det är av största betydelse för fabrikanterna att oavbrutet hålla maskineriet i gång, d.v.s. producera garn och vävnader. Varje minuts stillestånd betyder inte bara en förlust i drivkraft utan också en förlust i produktion. Förmannen, som är intresserad för produktmängden, hetsar därför arbetarna att hålla maskinerna i gång, och detta är ännu viktigare för de arbetare som arbetar på ackord. I de flesta fabriker är det formellt förbjudet att rengöra maskinerna under gång, men detta praktiseras ändå allmänt. Enbart denna orsak har under det senaste halvåret föranlett 906 olycksfall ... Rengöringsarbetet försiggår varje dag, men på lördagen sker i regel ett mera grundligt rengöringsarbete, till stor del medan maskineriet är i gång ... Eftersom detta är ett obetalt arbete, söker arbetarna få det undangjort så fort som möjligt. Antalet olycksfall är därför mycket större på fredagar och i synnerhet på lördagar än under veckans övriga dagar. För fredagen överskrides genomsnittet för de fyra första veckodagarna med ungefär 12 %, för lördagen genomsnittet för de fem föregående dagarna med 25 %; men om man tar med i beräkningen, att lördagen har endast 7½ arbetstimmar, övriga veckodagar 10½, så ökar det överskjutande antalet med mer än 65 %." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1866", London 1867, s. 9, 15, 16, 17).
[571*] I tredje bokens första avdelning skall jag berätta om ett fälttåg, som de engelska fabrikanterna nyligen har företagit mot fabrikslagens bestämmelser, som är avsedda att skydda arbetarnas lemmar gentemot livsfarliga maskiner. Här nöjer jag mig med ett citat ur en officiell rapport av fabriksinspektör Leonard Horner: "Jag har hört fabrikanter tala med oförlåtligt lättsinne om några sådana olycksfall, som t.ex. att förlusten av ett finger är en bagatell. En arbetares liv och utkomstmöjligheter beror i så hög grad på hans fingrar, att en sådan förlust för honom är en ytterst allvarlig sak. Då jag hör sådant tanklöst prat, ställer jag frågan: 'Vi antar, att ni behöver anställa en arbetare till, och två anmäler sig, bägge i alla andra hänseenden lika bra, men den ene saknar en tumme eller ett pekfinger - vem skulle ni välja? Ni skulle inte tveka ett ögonblick att bestämma er för den med alla fingrar i behåll ...' Dessa herrar fabrikanter har falska fördomar mot vad de kallar pseudo-filantropisk lagstiftning." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1855.") Dessa herrar är "förståndiga människor", och det var inte utan skäl de svärmade för slavägarnas uppror! [15]
[572*] I de fabriker, som längsta tiden varit underställda fabrikslagen med dess tvångsbegränsning av arbetstiden och övriga stadganden, har många äldre missförhållanden försvunnit. Själva förbättringen av maskineriet kräver på ett visst stadium "en förbättrad konstruktion av fabriksbyggnaderna", en sak som kommer arbetarna till godo. (Jfr "Reports etc. for 31st Oct. 1863", s. 109.)
[573*] Se bl.a. John Houghton: "Husbandry and Trade improved", London, 1727, "The Advantages of the East-India Trade", 1720; John Bellers, a.a. "Mästarna och arbetarna befinner sig tyvärr i ett ständigt krigstillstånd med varandra. De förras beständiga syfte är att erhålla arbetet så billigt som möjligt, och de skyr inga medel för att nå detta mål, medan de senare med samma iver vaktar på varje tillfälle att tvinga sina mästare att gå med på deras högre fordringar." ("An Inquiry into the causes of the Present High Prices of Provisions", 1767, s. 61, 62. - Författare Reverend Nathaniel Forster, helt på arbetarnas sida.)
[574*] Bandkvarnen uppfanns i Tyskland. Den italienske abbén Lancellotti berättar i en skrift, som utkom 1636 i Venedig: "Anton Muller från Danzig skall för ungefär 50 år sen" (detta skrevs 1629) "ha sett en mycket konstig maskin i Danzig, som förfärdigade 4-6 vävar på en gång; då stadens rådmän emellertid fruktade att uppfinningen skulle göra en massa arbetare till tiggare, så hade man undertryckt uppfinningen och i hemlighet låtit sticka ner eller dränka uppfinnaren." [121] I Leyden användes samma maskin första gången år 1629. Bandmakarnas upplopp tvingade först magistraten att förbjuda den; olika förordningar av 1623, 1639 o.s.v., utfärdade av ständerna, skulle begränsa dess användning; genom en förordning 16 dec. 1661 gavs den slutligen fri. "I denna stad", säger Boxhorn om bandkvarnens införande i Leyden, "uppfann några människor för ungefär 20 år sen ett vävredskap, varmed en enda arbetare kan framställa mer väv och med mindre arbete, än eljest flera förmår på samma tid. Därav uppstod oroligheter och klagomål bland vävarna, tills användningen av detta redskap slutligen förbjöds av överheten." (Boxhorn: "Institutiones politicae", Leyden 1663.) Samma maskin förbjöds i Köln 1676, samtidigt som dess införande i England framkallade arbetaroroligheter. Ett kejserligt edikt av 19 febr. 1685 förbjöd dess användning i hela Tyskland. I Hamburg brändes maskinen offentligt på magistratens order. Karl VI förnyade 9 febr. 1719 ediktet av 1685 och i Kursachsen blev maskinen tillåten först 1765. Denna maskin, som ställt till så mycket oväsen, var i själva verket en förelöpare till spinn- och vävmaskinerna, alltså till 18:e århundradets industriella revolution. En i vävning alldeles oerfaren pojke kunde med hjälp av en drivstång sätta hela vävstolen med alla dess skyttlar i rörelse, och den levererade i sin förbättrade form 40 à 50 styck på en gång.
[575*] I gammalmodiga manufakturer yttrar sig någon gång än i dag denna primitiva form av arbetaruppror mot maskinerna. Så t.ex. i Sheffields filfabriker 1865.
[576*] Sir James Steuart uppfattar också maskinteknikens verkningar på detta sätt. "Jag betraktar alltså maskinerna som en metod, varmed man i realiteten ökar de arbetandes antal utan att behöva bekosta uppehälle åt flera ... Vilken skillnad är det mellan verkningarna av en ny maskin och av nya invånare?" ("Principles of Political Economy", franska uppl. bd I, bok 1, kap. XIX.) Petty är betydligt naivare, då han säger att maskineriet ersätter "polygamin". Denna synpunkt kan på sin höjd passa för några områden i Förenta staterna. Däremot skriver Piercy Ravenstone i "Thoughts on the Funding System and its Effects" (London 1824, s. 15): "En maskin kan sällan med fördel användas för att underlätta en enskild mans arbete. Det går åt mera tid för att framställa den än som inbesparas vid användningen. Maskineriet är bara till verklig nytta, när det användes av många, när en enda maskin kan understödja tusendens arbete. Därför finns det mest maskiner i de folktätaste områdena, där arbetslösheten är störst. Maskiner användes inte, för att det är ont om arbetskraft, utan just på grund av den lätthet varmed de kan fås att utföra massor av arbete."
[576a*] [Not till 4:e upplagan: Detta gäller också Tyskland. Där det förekommer storbruk hos oss, alltså i synnerhet i öster, har detta först möjliggjorts genom "Bauernlegen",[CXXXIII*] som gripit omkring sig särskilt sedan 1648. - FE.]
[577*] "Maskineri och arbete konkurrerar ständigt med varandra." (Ricardo: a.a. s. 479.)
[578*] Konkurrensen mellan hand- och maskinväven förlängdes i England före 1833 års fattigvårdslag på så sätt, att man medelst kyrkliga understöd bättrade på de långt under existensminimum liggande lönerna. "Pastor Turner var år 1827 präst i Wilmslow i fabriksdistriktet Cheshire. Emigrationskommitténs frågor och pastor Turners svar visar, på vad sätt det mänskliga arbetet sättes i stånd att konkurrera med maskineriet. Fråga: 'Har inte maskinvävstolen trängt undan handvävstolen?' Svar: Utan tvivel, och det hade skett i ännu större utsträckning, om inte handvävarna hade varit i stånd att finna sig i lönesänkningar.' Fråga: 'Men har inte handvävaren i så fall accepterat en lönesats, som är otillräcklig för hans uppehälle, och måste han inte lita till fattigunderstöd för att klara livsuppehället?' Svar: 'Jo, i själva verket uppehälles hans konkurrensförmåga gentemot maskinvävaren endast genom fattigunderstödet.' Så består de fördelar, som de arbetande kan tacka maskinerna för, i en förnedrande fattigdom eller också tvingas de att emigrera. De förvandlas från respektabla och i viss mån oberoende hantverkare till krypande fattiga satar, som lever på välgörenhetens bittra bröd. Detta är, vad man kallar ett missförhållande 'av tillfällig natur'." ("A Prize Essay on the comparative merits of Competition and Cooperation", London 1834, s. 29.)
[578a*] "Att ända någon in i evigheten" - to launch somebody into eternity - är det eufemistiska uttrycket i engelska tidningar för bödelns höga värv. (Ur franska upplagan.) - RS.
[579*] "Samma orsak, som kan höja landets nettoinkomst" (d.v.s. Ricardo menar jordägarnas och kapitalisternas inkomst, vars rikedom nationalekonomiskt sett är likamed nationens rikedom) "kan samtidigt åstadkomma en befolkningsökning och försämra arbetarnas villkor." (Ricardo: a.a. s. 469.) "Meningen med varje förbättring av mekanismen är i själva verket att göra sig oberoende av mänskligt arbete eller att minska dess pris genom att ersätta vuxna manliga arbetare med kvinno- och barnarbete eller yrkesskickliga arbetare med grovarbetare." (Ure: a.a. s. 23.)
[580*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1858", s. 43.
[581*] "Reports etc. for 31st Oct. 1856", s. 15.
[582*] Ure: "Philosophy of Manufacture", s. 19. "Den stora fördelen med att använda maskiner i tegelbruken ligger däri, att företagaren blir oberoende av yrkesskickliga arbetare." ("Children's Empolyment Commission, 5th Report", London 1866, s. 180, n. 46.)
Tillägg till 2:a upplagan: Herr A. Sturrock, chef för Great Northern Railway's maskinavdelning, förklarar i fråga om byggande av maskiner (lokomotiv o.s.v.): "Dyrbara (expensive) engelska arbetare användes mindre för var dag som går. Produktionen ökas genom användningen av bättre instrument, och dessa instrument betjänas i sin tur av en billigare sorts arbete (a low class of labour) ... Tidigare var det nödvändigt med skickliga arbetare för att producera ångmaskinens alla delar. Samma delar produceras nu medelst mindre skickligt arbete - men med goda instrument ... Med instrument menar jag de maskiner, som används vid maskinbyggeriet." ("Royal Commission on Railways. Minutes of Evidence", n. 17862 och 17863, London 1867.)
[583*] Ure: a.a. s. 20.
[584*] ibid. s. 321.
[585*] ibid. s. 23.
[586*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1863", s. 108 f.
[587*] ibid. s. 109. De snabba förbättringarna av maskineriet under bomullskrisen satte de engelska fabrikanterna i stånd att omedelbart efter det amerikanska inbördeskrigets slut åter översvämma världsmarknaden. Redan under andra halvåret 1866 blev tygerna nästan osäljbara. Därmed började konsignationsaffärer på Kina och Indien, som ytterligare bidrog till att överfylla marknaden. I början av 1867 tog fabrikanterna sin tillflykt till den vanliga utvägen att klara sig: nedsättning av arbetslönerna med 5 %. Arbetarna satte sig emot detta och påpekade, teoretiskt helt riktigt, att enda botemedlet vore förkortad arbetstid, 4 dagar pr vecka. Efter en tids motsträvighet måste de självutnämnda industrikaptenerna gå med på detta, på vissa platser med, på andra platser utan en löneminskning med 5 %.
[588*] "Förhållandet mellan mästare och arbetare i flask- och flintglasbruken är den permanenta strejkens." Detta är orsaken till uppsvinget i tillverkningen av pressat glas, där det mesta arbetet utföres av maskiner. En firma i Newcastle, som tidigare producerade 350.000 pund blåst flintglas pr år, producerar nu 3.000.500 pd pressat glas årligen. ("Children's Employment Commission, 4th Report 1865", s. 262, 263.)
[589*] Gaskell: "The Manufacturing Population of England", London 1833, s. 3, 4.
[590*] Några mycket betydelsefulla konstruktioner av verktygsmaskiner uppfann hr Fairbairn till följd av strejker i hans egen maskinfabrik.
[591*] Ure: a.a. s. 367-370.
[592*] Ure: a.a. s. 368, 7, 370, 280, 321, 281, 475.
[593*] Ricardo delade ursprungligen denna åsikt, men med den vetenskapliga fördomsfrihet och sanningskärlek, som var karakteristisk för honom, återkallade han den senare. Se Ricardo: "Principles of Political Economy", kap. 31.
[594*] Märk väl, att jag återger exemplen på precis samma sätt som de ovannämnda ekonomerna.
[595*] En av Ricardos anhängare anmärker härtill gentemot J. B. Says plattityder: "Vid utvecklad arbetsdelning är arbetarens skicklighet endast användbar i den speciella gren, där den förvärvats, och arbetarna är själva ett slags maskiner. Det är därför absolut meningslöst att pladdra som en papegoja om tingens tendens att finna sin naturliga nivå. Om vi ser oss omkring, märker vi, att de på lång tid inte utjämnas, och att, om så sker, nivån är lägre än vid processens början." ("An Inquiry into those Principles respecting the Nature of Demand etc.", London 1821, s. 72.)
[596*] MacCulloch är en mästare i detta slags pretentiösa idioti. "Om det är fördelaktigt", säger han t.ex. med tillgjord barnslighet, som kunde passa en 8-åring, "att mer och mer utveckla arbetarens skicklighet, så att han blir i stånd att producera en alltjämt ökande varumängd med samma eller mindre arbetsinsats, så måste det också vara till fördel för honom att till sin hjälp använda sådant maskineri, som mest verksamt understöder honom i uppnåendet av detta resultat." (MacCulloch: "Principles of Political Economy", London 1830, s. 182.)
[596a*] "Spinnmaskinens uppfinnare har ruinerat Indien, vilket emellertid föga angår oss." (A. Thiers: "De la Propriété", Paris 1848). Den store statsmannen förväxlar här spinnmaskinen med den mekaniska vävstolen, "vilket emellertid föga angår oss".
[597*] Enligt 1861 års folkräkning (London 1863, bd II) utgjorde antalet i engelska och walesiska kolgruvor sysselsatta arbetare 246.613, varav 73.546 under och 173.067 över 20 år. Bland de förra var 835 i åldern 5-10 år, 30.701 i åldern 10-15 år, 42.010 i åldern 15-19 år. Antalet arbetare i järn-, koppar-, bly-, tenn- och andra metallgruvor var 319.222.
[598*] År 1861 var i England och Wales 60.807 personer sysselsatta i maskinproduktionen, häri medräknade fabrikanterna själva, deras kontorister, agenter och handelsresande. Uteslutna är däremot producenter av mindre maskiner, såsom symaskiner etc., likaså producenter av verktyg för arbetsmaskiner, såsom spindlar o.d. Antalet civilingenjörer var 3.329.
[599*] Då järn är en av de viktigaste råvarorna, kan här nämnas, att år 1861 i England och Wales fanns 125.771 gjutare, varav 123.430 män och 2.341 kvinnor. Av de förra var 30.810 under och 92.620 över 20 år.
[600*] "En bomullsvävarfamilj på 4 vuxna personer med 2 barn som hasplare tjänade i slutet av förra och början av detta århundrade 4 p.st. i veckan med 10 timmars arbetsdag. Om arbetet var mycket brådskande, kunde de tjäna mer ... Tidigare hade de alltid hindrats i arbetet av bristande tillgång på garn." (Gaskell: "The Manufacturing Population of England", London 1833, s. 25-27.)
[601*] F. Engels påvisar i "Die Lage der arbeitenden Klasse in England", under vilka eländiga förhållanden en stor del av dessa lyxindustrins arbetare levde. Massor av nya belägg finns i rapporterna från "Children's Employment Commission".
[602*] År 1861 var 94.665 sjömän sysselsatta i Englands och Wales' handelsflotta.
[603*] Därav endast 177.596 mankön över 13 år.
[604*] Därav 30.501 kvinnokön.
[605*] Därav mankön 137.447. Samtliga dessa 1.208.648 tjänar i privathus. Tillägg till 2:a upplagan: Från 1861 till 1870 har antalet manliga tjänare nästan fördubblats. Det hade ökat till 267.671. År 1847 fanns det 2.694 skogvaktare (för aristokraternas jaktmarker), år 1869 däremot 4.921. - De unga flickor, som var pigor hos Londons borgarbrackor, kallades i folkmun "little slaveys", små slavar. [I Marx' handexemplar av första upplagan är följande citat ur Evening Star för den 11 sept. 1868 infört: "Det sätt varpå helt unga tjänsteflickor överanstränges är en skam för deras husmödrar. Händelsevis känner jag flera av dessa 'slavinnor', som många kallar dem, och jag beklagar dem av hela mitt hjärta. De måste stiga upp tidigt och vara uppe till långt in på natten. De sover i källarrum med ohyra eller i kalla vindskamrar tillsammans med råttorna. De lever av köksavfall. De blir utskällda och skymfade, förföljda av närgångna hemmasöner och pinade av 4-5 barn. De skickas ut i regnet efter öl, mången gång slagna av sina argsinta husmödrar. På hela veckan får de inte tillåtelse att gå i kyrkan. De har uselt betalt, och om de blir sjuka, skickar man dem till deras anhöriga, om de har några, i annat fall till sjukhuset eller fattighuset. Det är inte att undra på att de rentav får avsmak och avsky för anständigt arbete och beslutar sig för att gå 'vart tusan som helst', och att de också ofta gör det, dessa stackars små slavinnor. Hur har jag inte sett dem gråta, då de berättat för mig om sina lidanden, om slagen, om hungern, om kölden, hur de jagades bort från sina 'platser', så snart de blev sjuka, hur de sen levde på att sälja sina kläder, och hur de slutligen, när allt hopp var ute, hamnade i smutsen och sen sjönk allt djupare. Och tyvärr är det endast ett fåtal, som har medlidande med dem." - K/RS.]
[606*] Ganilh anser däremot, att maskindriftens slutresultat blir en absolut minskning av antalet arbetsslavar, på vilkas bekostnad då ett ökat antal "gens honnêtes"[CXXXVI*] kunde parasitera och utveckla sin bekanta "perfectibilité perfectible",[CXXXVII*] som Fourier så hänsynslöst begabbade. Hur föga Ganilh förstår produktionsutvecklingen, känner han åtminstone, att maskintekniken är en skickelsediger inrättning, vars införande förvandlar arbetande människor till fattighjon, medan dess utveckling blåser liv i flera arbetsslavar än den slagit ner. Fnoskigheten i hans egen ståndpunkt uttryckes bäst i hans egna ord: "De klasser, som är dömda att producera och konsumera, förminskas, medan de klasser, som leder arbetet, som bringar hela befolkningen hjälp, tröst och upplysning, förökas ... och tillägnar sig alla fördelar, som beror på arbetskostnadernas minskning, överflödet på varor och konsumtionsvarornas låga pris. Genom denna utveckling höjer sig människosläktet till geniets högsta skapelser, tränger in i religionens hemlighetsfulla djup, förverkligar moralens hälsosamma grundsatser" (som består i att 'tillägna sig alla fördelar etc.'), "lagarna till skydd för friheten" (friheten för 'de klasser, som är dömda att producera'?), "till makt, laglydnad, rättfärdighet, pliktuppfyllelse och humanitet." - Denna rappa-kalja står att läsa i "Des Systèmes d'Économie Politique etc." 2:a uppl., Paris 1821, vol. n, s. 224. Jfr ibid. s. 212.
[607*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1865", s. 58 f. Men samtidigt fanns också resurser för att sysselsätta ett större antal arbetare i 110 nya fabriker med 11.625 ångvävstolar, 628.756 spindlar, 2.695 hästkrafter. (ibid.)
[608*] "Reports etc. for 31st Oct. 1862", s. 79.
Tillägg till 2:a upplagan: I slutet av december 1871 yttrade fabriksinspektör A. Redgrave i ett föredrag i Bradford, i "New Mechanics' Institution", "En sak, som frapperat mig sedan en tid tillbaka, är yllefabrikernas förändrade utseende. Förr var de fyllda med kvinnor och barn, nu ser det ut som om maskinerna gjorde allt arbete. När jag frågade en fabrikant, fick jag följande förklaring: 'Under det gamle systemet sysselsatte jag 63 personer. Efter införandet av förbättrat maskineri reducerades mina anställda till 33, och nyligen har jag till följd av nya stora förändringar sett mig i stånd att klara mig med 13 arbetare.' "
[609*] "Reports etc. for 31st Oct. 1856", s. 16.
[610*] "Handvävarnas sjukledighet (på grund av bomullsdamm och däri blandade ämnen) var föremål för undersökning genom en kungl. kommission, men fastän deras lidande konstaterades och beklagades, överlämnade man förbättringen (!) i deras läge åt slumpen och tidens växlingar, och man får hoppas, att dessa lidanden nu" (20 år senare) "nästan (nearly) har upphört, vartill det omfattande införandet av ångvävstolar utan tvivel har bidragit." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1856", s. 15.)
[611*] Andra metoder, varigenom maskintekniken påverkar råvaruproduktionen, kommer att behandlas i tredje boken.
[612*] Bomullsexport från Indien till Storbritannien: 1846: 34.540.143 pund, 1860: 204.141.168 pund, 1865: 445.947.600 pund. Ullexport från Indien till Storbritannien: 1846: 4.570.581 pund, 1860: 20.214.173 pund, 1865: 20.679.111 pund.
[613*] Ullexport från Godahoppsudden (Kaplandet) till Storbritannien: 1846: 2.958.457 pund, 1860: 16.574.345 pund, 1865: 29.920.623 pund. Ullexport från Australien till Storbritannien: 1846: 21.789.346 pund, 1860: 59.166.616 pund, 1865: 109.734.261 pund.
[614*] Förenta Staternas ekonomiska utveckling är själv en produkt av den europeiska, i synnerhet den engelska storindustrins. I sin nuvarande gestalt (1866) måste USA alltjämt betraktas som ett kolonialland i förhållande till Europa. [Till 4:e upplagan: "Sedermera har landet utvecklats till världens andra industriland utan att därför helt ha förlorat sin karaktär av kolonialland." - FE.] - [Även denna not är numera föråldrad. Förenta Staterna har blivit världens första industriland och har i så hög grad förlorat sin kolonialkaraktär, att landet nu självt bedriver kolonial expansionspolitik. - K/RS.]
Bomullsexport från Förenta Staterna till Storbritannien: 1846: 401.949.393 pd, 1852: 765.630.544 pd, 1859: 961.707.264 pd, 1860: 1.115.890.608 pd. Export av spannmål o.s.v. från Förenta Staterna till Storbritannien (i engelska centner):
| 1850 | 1862 | ||||
|---|---|---|---|---|---|
| Vete | 16.202.312 | 41.033.503 | |||
| Korn | 3.669.653 | 6.624.800 | |||
| Havre | 3.174.801 | 4.426.994 | |||
| Råg | 388.749 | 7.108 | |||
| Vetemjöl | 3.819.440 | 7.207.113 | |||
| Bovete | 1.054 | 19.571 | |||
| Majs | 5.473.161 | 11.694.818 | |||
| Bere eller Bigg (fyrradigt korn) | 2.039 | 7.675 | |||
| Ärter | 811.620 | 1.024.722 | |||
| Bönor | 1.822.972 | 2.037.137 | |||
| Total import | 35.365.801 | 74.083.441 | |||
| Femårsperioder och år 1866 | ||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 1831-35 | 1836-40 | 1841-45 | 1846-50 | 1851-55 | 1856-60 | 1861-65 | 1866 | |||||||||
| Import. Årsgenomsnitt (Quarters) |
1.096.373 | 2.389.729 | 2.843.865 | 8.776.552 | 8.345.237 | 10.912.612 | 15.099.871 | 16.457.340 | ||||||||
| Export. Årsgenomsnitt (Quarters) |
225.363 | 251.770 | 139.056 | 155.461 | 307.491 | 341.150 | 302.754 | 216.318 | ||||||||
| Importöverskott i genomsnitt | 871.010 | 2.137.959 | 2.704.809 | 8.621.091 | 8.037.746 | 10.572.462 | 14.707.117 | 16.241.122 | ||||||||
| Genomsnittligt invånarantal | 24.621.107 | 25.929.507 | 27.262.569 | 27.797.598 | 27.572.923 | 28.391.544 | 29.381.460 | 29.935.404 | ||||||||
| Genomsnittlig förbrukning av spannmål etc. pr invånare, ut- över den inhemska produk- tionen (Quarters) |
0.036 | 0.082 | 0.099 | 0.310 | 0.291 | 0.372 | 0.543[CXL*] | 0.543 | ||||||||
[615*] I ett upprop till "Trade Societies of England" från de arbetare, som skofabrikanterna i Leicester kastat ut på gatan i en lockout, heter det (juli 1866): "Under de senaste 20 åren har en stor förändring skett inom Leicesters skotillverkning, i det att man började pligga skorna i stället för att sy ihop dem. På den tiden kunde man tjäna ihop goda löner. Snart bredde det nya systemet ut sig. Det blev hård konkurrens mellan de olika företagen, när det gällde att leverera de smakfullaste artiklarna. Men sedan uppstod en sämre sorts konkurrens, nämligen den att underbjuda varandra i fråga om priset (undersell). De skadliga följderna visade sig snart i form av lönesänkningar, och lönerna sjönk så fort att många skofabrikanter nu endast betalar hälften av de ursprungliga lönerna. Medan lönerna sjunker allt djupare, verkar det däremot som om profiterna ökade med varje lönesänkning." - T.o.m. dåliga tider för industrin utnyttjas av fabrikanterna för att inhösta stora profiter genom oskäliga lönesänkningar, med andra ord genom direkt stöld av nödvändiga existensmedel från arbetarna. Ett exempel. Det är från krisen i sidenväveriet i Coventry: "Av uppgifter, som jag erhållit från såväl fabrikanter som arbetare, framgår utan tvivel, att lönerna sänkts betydligt mer, än den utländska konkurrensen eller andra omständigheter motiverar. Flertalet vävare arbetar för löner, som har minskats med 30-40 %. Ett stycke sidenband, som vävaren för 5 år sen fick 6 à 7 shillings för, betalas nu bara med 3 sh. 3 d. eller 3 sh. 6 d.; annat arbete som förut inbringade 4 sh. eller 4 sh. 3 d., inbringar nu 2 sh. eller 2 sh. 3 d. Lönesänkningen är större än vad som motiveras av minskad efterfrågan. I flera fall medförde inte lönesänkningen någon motsvarande prissänkning på varan." (Rapport från kommissarien F. D. Longe i "Children's Employment Commission, 5th Report 1866, s. 114, n. 1.)
[615a*] Den "stora brödkakan", som frihandlarna hade förespeglat arbetarna som resultatet av spannmålstullarnas upphävande. - K/RS.
[616*] Jfr "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1862", s. 30.
[617*] ibid. s. 19.
[618*] "Reports etc. for 31st Oct. 1865", s. 41-45.
[619*] "Reports etc. for 31st Oct. 1863", s. 41, 42.
[620*] ibid. s. 51.
[621*] ibid. s. 50, 51.
[622*] ibid. s. 62, 63.
[623*] "Reports etc. for 30th April 1864", s. 27.
[624*] Ur ett brev från Harris, polismästare i Bolton, i "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1865", s. 61, 62.
[625*] I ett upprop från bomullsarbetarna, våren 1863, angående bildandet av en emigrationsförening heter det bl.a.: "Att en stor utvandring av fabriksarbetare nu är absolut nödvändig, förnekas endast av ett fåtal. Men det behövs en kontinuerlig utvandringsström, för att vi under vanliga förhållanden skall kunna bevara vår ställning, och detta bevisas av följande fakta: År 1814 utgjorde det officiella värdet (som endast är en index på kvantiteten) av de exporterade bomullsvarorna 17.665.378 p.st., deras verkliga marknadsvärde 20.070.824 p.st. År 1858 utgjorde de exporterade bomullsvarornas officiella värde 182.221.681 p.st., deras verkliga marknadsvärde endast 43.001.322 p.st., d.v.s. kvantiteten var tiodubblad, medan marknadsvärdet i stort sett endast var fördubblat. Detta resultat, så ogynnsamt för landet i allmänhet och för fabriksarbetarna i synnerhet, beror på åtskilliga samverkande orsaker. En av de mest framträdande är det permanenta överflödet på arbetskraft, oumbärlig för denna bransch, vilken hotas av undergång, om inte avsättningsmarknaden ständigt utvidgas. Våra bomullsfabriker kan stoppas genom den periodiska stagnationen inom affärsvärlden, en stagnation som under nuvarande förhållanden är lika oundviklig som döden själv. Men den mänskliga uppfinningsförmågan bromsas inte av dylika orsaker. Trots att, lågt räknat, 6 miljoner människor har emigrerat från detta land under de senaste 25 åren, är ändå på grund av den mänskliga arbetskraftens utträngande i syfte att förbilliga produkterna en stor procent av vuxna män ur stånd att få sysselsättning av något slag och på några villkor i fabrikerna, inte ens under den mest utpräglade högkonjunktur." ("Reports of Insp. of Fact. for 30th April 1863", s. 51, 52.) Vi skall i ett senare kapitel se, hur herrar fabrikanter under bomullskrisen på alla sätt sökte hindra fabriksarbetarnas emigration, t.o.m. genom statliga ingripanden.
[626*] "Children's Employment Commission, 4th Report 1864", s. 108, n. 447.
[627*] I Förenta Staterna är ett sådant återupplivande av hantverket på maskinteknikens grundval mycket vanligt. Just därför kommer koncentrationen av kapitalet i samband med den oundvikliga övergången till fabriksdrift att där ske i oerhört mycket snabbare tempo än i Europa, t.o.m. snabbare än i England.
[628*] Jfr "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1865", s. 64.
[629*] Herr Gillot startade i Birmingham den första stålpennmanufakturen i stor skala. Den levererade redan 1851 över 180 miljoner pennor och förbrukade årligen 120 ton stålplåt. Birmingham, som nu monopoliserat denna industri i landet, producerar nu årligen miljarder stålpennor. Antalet sysselsatta utgjorde enligt 1861 års statistiska undersökning 1.428, varav 1.268 arbeterskor, som arbetat sedan 5-årsåldern.
[630*] "Children's Employment Commission, 2nd Report 1864", s. LXVIII, n. 415.
[631*] För att inte tala om barnen i Sheffields filfabriker!
[631a*] "Children's Employment Commission, 5th Report 1866", s. 3, n. 24, s. 6, n. 55, 56, s. 7, nr. 59, 60.
[632*] ibid. s. 114, 115, n. 6, 7. Kommissarien anmärker med rätta, att om det i vanliga fall är maskinen, som ersätter människan, så är det här bokstavligen pojken som ersätter maskinen.
[633*] Se rapport över lumphandeln och andra belägg: "Public Health, 8th Report', London 1866, tillägg s. 196-208.
[634*] "Children's Employment Commission, 5th Report 1866", s. XVI, n. 96, 97; s. 130, n. 39, 61. Jfr också ibid. 3rd Report 1864, s. 48, 56.
[635*] "Public Health, 6th Report", London 1864, s. 31.
[636*] ibid. s. 30. Dr Simon påpekar, att dödligheten bland Londons skräddare och typografer i åldern 25-35 år egentligen är mycket större. Mästarna får ett stort antal ungdomar upp till 30 år från landet som "lärlingar". Dessa figurerar i statistiken som Londonbor och sänker dödlighetskvoten för London på så sätt, att en stor del av dem återvänder till hemorten - och detta i synnerhet om de blir svårt sjuka. (ibid.)
[637*] Det gäller här hamrad spik, inte maskinmässigt skuren spik. Se "Children's Employment Commission", 3rd Rep., s. XI, XIX, n. 125-130; s. 53, n. 11; s. 114, n. 487; s. 137, n. 674.
[638*] "Children's Employment Commission, 2nd Rep." s. XXII, n. 166.
[639*] "Children's Employment Commission, 2nd Report 1864", s. XIX, XX, XXI.
[640*] ibid. s. XXI, XXVI.
[641*] ibid. s. XXIX, XXX.
[642*] ibid. s. XL, XLI.
[643*] "Children's Employment Commission, 1st Report 1863", s. 185.
[644*] Millinery har egentligen endast att göra med damhattar, dock även med damkappor och sjalar, medan dressmakers är identiska med våra damskräddare eller sömmerskor.
[645*] Det engelska millinery och dressmaking bedrives mest i företagarnas lokaler, dels av där boende anställda arbeterskor, dels av utanför företaget bosatta kvinnliga daglönare.
[646*] Inspektör White besökte en manufaktur, som tillverkade militärpersedlar, och som sysselsatte 1.000 till 1.200 personer, nästan alla kvinnor, samt en skomanufaktur med 1.300 arbetare, varav nästan hälften var barn och ungdomar o.s.v. ("Children's Employment Commission, 2nd Report", s. XVII, n. 319).
[647*] Ett exempel: Den 26 febr. 1864 upptog veckorapporten om dödligheten från Registrar General [128] 5 fall av svältdöd. Samma dag har Times en notis om ännu ett fall av hungerdöd. Sex dödsfall av svält under loppet av en vecka!
[648*] "Children's Employment Commissions, 2nd Report 1863", s. LXVII, n. 406-409; s. 84, n. 124; s. LXXIII, n. 441; s. 66, n. 6; s. 84, n. 126; s. 78, n. 85; s. 76, n. 69; s. LXXII, n. 483.
[649*] "Hyran för arbetslokalerna synes vara i sista hand avgörande, och därför har det gamla systemet att lämna ut arbete till småföretagare och familjer hållit sig längst kvar i London, och där återvänder man också lättast till denna metod." (ibid. s. 83, n. 123.) Den sista satsen har uteslutande tillämpning på skomakeriet.
[650*] I handskmakerierna, där arbetarnas läge knappast var bättre än fattighjonens, förekom inte detta.
[651*] "Children's Employment Commission, 2nd Rep. 1864", s. 2, nr. 122.
[652*] Enbart i stövel- och skomakarverkstäderna i Leicester, som producerar för grossisternas räkning, var 800 symaskiner i bruk redan 1864.
[653*] "Children's Employment Commission, 2nd Report, 1864", s. 84, n. 124.
[654*] Så har skett t.ex. i arméns persedeldepå i Pimlico i London, i Tillie & Hendersons skjortfabrik i Londonderry, i firman Taits beklädnadsfabrik i Limerick, som använder inemot 1.200 arbetare.
[655*] "Tendensen till fabriksdrift." ("Ch. Empl. Comm. 2nd Rep. 1864", s. LXVII.) "Hela branschen befinner sig nu i ett övergångsstadium och undergår samma förändring som förut skett i spetsindustrin, textilbranschen o.s.v." (ibid. n. 405.) "En fullständig revolution." (ibid. s. XLVI, n. 318.) På "Children's Employment Commission's" tid, år 1840, var all strumptillverkning ännu handarbete. Efter 1846 har flera slags maskiner införts, som nu drivs med ånga. År 1862 var inalles omkring 129.000 personer av bägge könen och i alla åldrar, från 3 år och uppåt, sysselsatta i den engelska strumpfabrikationen. Av dessa sorterade dock, enligt en parlamentsrapport av den 11 febr. 1862, endast 4.063 under fabrikslagen.
[656*] Beträffande lergodsindustrin rapporterar firman Cochrane, tillhörande "Britain Pottery", Glasgow: "För att vidmakthålla vår produktionsförmåga har vi i stor utsträckning övergått till att använda maskiner, som kan skötas av outbildade arbetare, och dagligen märker vi att vi på så sätt kan producera mer än med den gamla metoden." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1865", s. 13.) "Fabrikslagen stimulerar till ytterligare införande av maskiner." (ibid. s. 13, 14.)
[657*] Så blev det efter fabrikslagens tillämpning på krukmakeriet vanligt att införa "power jiggers" i stället för "handmoved jiggers" (maskindrivna drejskivor i stället för handdrivna).
[658*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1865", s. 96, 127.
[659*] Införandet av denna och andra maskiner i tändstickstillverkningen har i ett fall medfört, att 230 unga arbetare ersatts med 32 pojkar och flickor i åldern 14-17 år. Denna inbesparing av arbetskraft fortsattes ytterligare 1865 genom användning av ångkraft.
[660*] "Children's Employment Commission, 2nd Report 1864", s. IX, n. 50.
[661*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1865", s. 22.
[662*] "Dessa nödvändiga förbättringar ... kan i många äldre företag inte genomföras utan kapitalutlägg, som överstiger de nuvarande ägarnas resurser ... En viss oreda är oundviklig i samband med fabrikslagens införande. Denna oreda står i direkt proportion till de missförhållanden, som lagen skall undanröja." (ibid. s. 96, 97.)
[663*] I masugnarna t.ex. "blir arbetsdagen i allmänhet mycket längre mot slutet av veckan, beroende på arbetarnas vana att ta ledigt på måndagen och ibland även tisdagen helt eller delvis". ("Children's Empl. Comm. 3rd Rep.", s. VI.) "De små företagen har vanligen en mycket oregelbunden arbetstid. De förlorar 2 eller 3 dagar, och sen tar de igen förlusten genom nattarbete ... Ägarna använder alltid sina egna barn, om de har några." (ibid. s. VII.) "Oregelbundenheten i arbetstiden uppmuntras av möjligheten och vanan att ta igen det förlorade genom övertid." (ibid. s. XVIII.) "Oerhörd förlust av arbetstid i Birmingham ... omväxlande sysslolöshet och slaveri." (ibid. s. XI.)
[664*] "Children's Employment Commission, 4th Report", s. XXXII, XXXIII.
[665*] ibid. s. XXXV, n. 235, 237
[666*] ibid. s. 127, n. 56.
[667*] "Beträffande de förluster, som uppkommer för handeln genom att beställningar som skall skeppas inte levereras i rätt tid, så erinrar jag mig att detta var fabriksherrarnas huvudargument åren 1832 och 1833. Ingenting, som nu säges i denna fråga, kan spela så stor roll som det gjorde på den tiden, då ångan ännu inte hade minskat alla avstånd till hälften och omskapat hela transportväsendet. Detta argument visade sig redan då vid praktisk prövning sakna all betydelse, och säkerligen skall det gå på samma sätt nu, om det ställes på prov." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1862", s. 54, 55.)
[668*] "Children's Employment Commission, 4th Report", s. XVIII, n. 118.
[669*] John Bellers säger redan 1699: "Modets växlingar ökar med nödvändighet de fattigas lidanden. Dessa växlingar har två stora olägenheter: 1. Arbetarna har det hela vintern eländigt på grund av bristen på arbete, eftersom tyghandlarna och vävmästarna inte vågar satsa kapital på arbetskraft, förrän våren kommer och de får veta, hur det nya modet blir; 2. På våren är det ont om arbetskraft, och vävmästarna måste då anställa flera lärlingar för att på några månader täcka landets behov. Därigenom dras arbetskraft från jordbruket, städerna fylles med bettlare, och många som skäms för att tigga, svälter ihjäl under vintern, då inget arbete finns." ("Essays about the Poor, Manufactures etc.", s. 9.)
[670*] "Children's Employment Commission, 5th Report", s. 171, n. 31.
[671*] Så heter det t.ex. i en vittnesutsaga från Bradfordexportörerna: "Under dessa förhållanden är det klart, att det inte är nödvändigt att låta pojkarna arbeta längre än från 8 f.m. till 7 eller ½ 8 e.m. i varuhusen. Det är bara en fråga om extra utlägg och extra arbetskraft. Pojkarna skulle inte behöva arbeta så långt in på nätterna, om inte vissa företagare vore så profithungriga; en extramaskin kostar bara 16 eller 18 p.st. Till stor del beror övertidsarbetet på otillfredsställande anordningar jämte lokalbrist." (ibid. s. 171, n. 31, 36, 38).
[672*] Ibid. En Londonfabrikant, som f.ö. betraktar den tvångsmässiga regleringen av arbetsdagen som ett skydd för arbetarna mot fabrikanterna och för fabrikanterna själva gentemot grosshandeln, säger: "Det tryckta läget i vår bransch förorsakas av exportörerna, som t.ex. föredrar att sända de varor, som skall fram till bestämmelseorten före säsongens början, med segelfartyg och tillgodogöra sig fraktskillnaden mellan segel- och ångfartyg, eller som försöker få varorna sända med ångfartyg så tidigt som möjligt för att komma före sina konkurrenter på den utländska marknaden."
[673*] "... som hade kunnat förhindras", säger en fabrikant, "till priset av en utvidgning av anläggningarna under hotet om en allmän fabrikslagstiftning." (ibid. s. X, n. 38.)
[674*] Ibid. s. XV, n. 72 f.
[675*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1865", s. 127.
[676*] Det har erfarenhetsmässigt visat sig, att en sund genomsnittsmänniska förbrukar i medeltal 25 kubiktum luft i varje andetag, och att han andas 20 gånger i minuten. Han förbrukar alltså omkring 720.000 kubiktum eller 416 kubikfot luft på 24 timmar. Som bekant kan den utandade luften inte användas på nytt, förrän den renats i naturens stora verkstad. Enligt Valentins och Brunners experiment synes en frisk man utandas ungefär 1.300 kubiktum kolsyra pr timme, vilket motsvarar ungefär 8 ounces kol i fast form pr dygn. "Varje man skulle ha åtminstone 800 kubikfot luft." (Huxley.)
[677*] Enligt den engelska fabrikslagen kan föräldrarna inte skicka barn under 14 år ull de "kontrollerade" fabrikerna utan att samtidigt låta dem få elementär undervisning. Fabrikanten ansvarar för lagens efterlevnad. "Fabriksundervisning är obligatorisk och en betingelse för arbetet." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1863", s. 111.
[678*] Om de nyttiga följderna av att kombinera gymnastik (för pojkar även militärövningar) med obligatorisk undervisning av fabriksbarn och barnhusbarn se N. W. Seniors tal vid den 7:e årliga kongressen med "National Association for the Promotion of Social Science" i "Report of Proceedings etc.", London 1863, s. 63, 64, likaså fabriksinspektörernas rapport för 31 okt. 1865, s. 118, 119, 120, 126 f.
[679*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1865", s. 118. En naiv sidenfabrikant förklarar inför "Children's Employment Commission": "Jag är alldeles övertygad, att den riktiga metoden, när det gäller att få fram duktiga arbetare, är kombinationen av arbete och undervisning i de tidiga barnaåren. Naturligtvis får dock arbetet vara varken för ansträngande eller obehagligt och osunt. Jag skulle önska, att mina egna barn hade arbete och lek som omväxling med skolan." ("Children's Employment Commission, 5th Report", s. 82, n. 36.)
[680*] Senior i "Report of Proceedings" (se not 298). Hur storindustrin på ett visst utvecklingsstadium genom att omskapa det materiella produktionssättet och de samhälleliga produktionsförhållandena också kan omskapa tänkesätten, ser man tydligt vid en jämförelse mellan N. W. Seniors uttalande av 1863 och hans angrepp mot fabrikslagen av 1833. Eller man kan jämföra den nämnda kongressens åsikter med det faktum, att i vissa lantliga avkrokar i England straffas fattiga föräldrar med hot om svältdöd, om de försöker sända sina barn till skolan. Så berättar t.ex. hr Snell, att det är praxis i Somersetshire, att om någon begär fattigvård, så måste han ta sina barn ur skolan. Och hr Wollaston, präst i Feltham, nämner fall, då vissa familjer blivit vägrade allt understöd, "emedan de sänder sina pojkar till skolan"!
[681*] Där hantverksmaskiner, drivna med handkraft, direkt eller indirekt konkurrerar med mera utvecklat maskineri, som drivs mekaniskt, sker en väsentlig förvandling av den arbetare som driver maskinen. Ursprungligen ersatte ångmaskinen denne arbetare, men nu skall han ersätta ångmaskinen. Ansträngningen och förbrukningen av hans arbetskraft blir därför ohygglig, och nu är det t.o.m. minderåriga, som döms till denna tortyr! Så fann kommissarien Longe i Coventry och trakten där omkring, att man använde barn på 10 till 15 år till att driva bandvävstolarna, och att ännu mindre barn användes för att driva mindre vävstolar. "Detta är ett utomordentligt hårt arbete. Pojken är en ren ersättning för ångkraften." ("Children's Employment Commission, 5th Report 1866", s. 114, n. 6.) Om de mördande följderna av detta "slaverisystem", som den officiella rapporten kallar det, berättar rapporten på samma och följande sidor.
[682*] ibid. s. 3, n. 24.
[683*] ibid. s. 7, n. 70.
[684*] "I några byar på skotska höglandet ... såg man enligt statistiken många fårherdar och torpare med hustru och barn gå i skor, som de själva gjort av läder, som de själva garvat, i kläder, som de helt tillverkat själva av material, som de klippt av fåren eller fått av lin som de själva odlat. Knappast några köpta artiklar förekom, med undantag av syl, nål, fingerborg och någon metalldel i vävstolen. Färgerna gjorde de själva av växtämnen o.s.v." (Dugald Stewart i "Works, ed. Hamilton", vol. VIII, s. 327-328.)
[685*] I den berömda "Livre des métiers" (Hantverkets bok) av Etienne Boileau föreskrivs bl.a., att en gesäll vid sitt upptagande bland mästarna måste avlägga en ed "att älska sina bröder med broderlig kärlek, stödja dem i deras yrken och inte frivilligt förråda yrkeshemligheter." Han måste t.o.m. gå ed på "att i allas intresse, inte för att anbefalla sina egna varor, göra köparen uppmärksam på fel i andras arbete."
[686*] "Bourgeoisin kan icke existera utan att alltjämt revolutionera produktionsinstrumenten, d.v.s. produktionsförhållandena, således samtliga samhällsförhållanden. Ett oförändrat bibehållande av det gamla produktionssättet var däremot den första existensbetingelsen för alla tidigare industriella klasser. Den fortgående omvälvningen i produktionen, det oavbrutna skakandet av alla samhälleliga förhållanden, den eviga osäkerheten och rörelsen kännetecknar bourgeoisins epok gentemot alla andra. Alla fasta inrotade förhållanden och dem åtföljande gamla ärevördiga föreställningar och åskådningar upplöses, alla nybildade föråldras innan de hinner bli förbenade. Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon." (F. Engels och Karl Marx: "Det kommunistiska partiets manifest", sv. uppl. Sthlm 1941, s. 26.)
[687*]
"Ni tar mitt liv, när ni tar bort den grund,
som bär mitt hus; ni tar ifrån mig livet,
när ni tar medlen, som jag lever av."
(Shakespeare: Köpmannen i Venedig, IV: 1, K. A. Hagbergs övers.)
[90]
[688*] En fransk arbetare skriver vid sin återkomst från San Francisco: "Jag hade aldrig trott, att jag skulle duga till att arbeta i alla de yrken, som jag prövat på i Kalifornien. Jag var fast övertygad om att jag bara dugde till typograf ... När jag nu hamnat i denna värld av äventyrare, vilka byter jobb lättare än man byter skjorta, gjorde jag, min själ, på samma sätt som alla andra. Då gruvarbetet gav dåligt utbyte, lämnade jag det och flyttade till stan, där jag i tur och ordning jobbade som typograf, taktäckare, blygjutare o.s.v. Som följd av denna erfarenhet att duga till alla slags arbeten känner jag mig nu mindre som mollusk och mer som en människa." (A. Corbon: "De l'enseignement professionnel", 2ème éd. s. 50.)
[689*] John Bellers, ett verkligt fenomen i den politiska ekonomins historia, insåg redan i slutet av 17:e århundradet fullständigt klart nödvändigheten att avskaffa nutidens uppfostran och arbetsdelning, vilka åstadkommer hypertrofi och atrofi i samhällets bägge poler, om också i motsatt riktning. Han säger bl.a. så vackert: "Ett lättjefullt lärande är föga bättre än lärande av lättja ... Kroppsarbetet har Gud själv ursprungligen inrättat ... Arbete är lika nyttigt för kroppens hälsa som mat för dess uppehälle, ty vad man genom sysslolöshet inbesparar i möda, det får man igen i sjukdom ... Arbetet är oljan i livets lampa, tanken tänder den ... En barnsligt enfaldig sysselsättning" (ett varsel om Basedow'are och deras moderna efterapare) "gör barnen enfaldiga." ("Proposals for raising a Colledge of Industry of all useful Trades and Husbandry", London 1696, s. 12, 14, 16, 18.)
[690*] Detta sker f.ö. till stor del även i mindre verkstäder, som vi sett i fråga om spetstillverkning och halmflätning, och kunde också visas i metallmanufakturer i Sheffield, Birmingham o.s.v.
[691*] "Children's Employment Commission, 5th Report", s. XXV, n. 162, och 2nd Rep. s. XXXVIII, n. 285, 289; s. XXXV, n. 191.
[692*] "Fabriksarbete skulle kunna vara lika renligt och trevligt som husligt arbete, ja kanske i ännu högre grad." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1865", s. 127.)
[693*] ibid. s. 27, 32.
[694*] Massor av belägg finns i "Reports of Insp. of Fact."
[695*] "Children's Employment Commission, 5th Report", s. X, n. 35.
[696*] ibid. s. IX, n. 28.
[697*] ibid. s. XXV, n. 165-167. Betr. stordriftens fördelar jämf. med småföretagen, se "Child. Empl. Comm. 3rd Rep.", s. 13, n. 144; s. 25, n. 121; s. 26, n. 125; s. 27, n. 140 o.s.v.
[698*] De industrier som skulle regleras var: spetstillverkning, trikåindustri, halmflätning, beklädnadskonfektion (flera olika slag), tillv. av konstgjorda blommor, sko-, hatt- och handskmakeri, skrädderi, alla metallfabriker från masugnar till nålfabriker o.s.v., pappersbruk, glasbruk, India-Rubber Work (gummi), repslagerier, näsduksväverier, paraply- och parasolltillverkning, fabrikation av spindlar och spolar, boktryckerier, bokbinderier, stationery (skrivmateriel jämte kartonger, kort m.m.), tillv. av gagatsmycken, tegelbruk, handsidenmanufaktur, coventry-väveri, salt-, talgljus- och cementverk, sockerbruk, skorpbagerier, olika trä- och diverse arbeten.
[699*] "Child. Empl. Comm., 5th Rep.", s. XXV, n. 169.
[699a*] "Factory Act's Extension Act" och "Hours of Labour Regulation Act" genomfördes bägge i aug. 1867. I band II återkommer jag till bägge dessa lagar i samband med behandlingen av den nya gruvlagen av 1872 o.s.v.
[700*] Senior: "Social Science Congress", s. 55-58.
[701*] Fabriksinspektionens personal bestod av 2 inspektörer, 2 assistenter och 41 underinspektörer. År 1871 tillsattes ytterligare 8 underinspektörer. Totalkostnaderna för genomförandet av fabrikslagarna i England, Skottland och Irland uppgick 1871-72 till endast 25.347 p.st., ett belopp som också inkluderar rättegångskostnaderna vid processer mot överträdelser av fabrikslagarna.
[702*] Robert Owen, kooperationens fader, tog fabrikssystemet till utgångspunkt inte endast för sina praktiska försök utan också teoretiskt, i det han betraktade fabrikssystemet som den sociala revolutionens utgångspunkt. Han hade dock inte, som redan tidigare har påpekats, samma illusioner som sina efterföljare beträffande dessa isolerade omvandlingselements räckvidd. Hr Vissering, professor i politisk ekonomi vid Leydens universitet, synes också ha sina aningar i den riktningen, då han i sin "Handboek van Praktische Staathuishoudkunde", 1860-1862, som på ett typiskt sätt återger vulgärekonomins plattheter, agiterar för hantverksdriften och mot storindustrin.
[Till 4:e upplagan: Den "nya juridiska råttkungen", som den engelska lagstiftningen varit upphovsman till genom de inbördes motsägande Factory Acts, Factory Act's Extension Act och Workshops' Act, blev till sist outhärdlig, och så kom i Factory and Workshops' Act år 1878 en sammanslagning till stånd av hela det hithörande lagkomplexet. En utförlig kritik av denna nu gällande engelska industrilagstiftning kan givetvis inte ges här. Därför får vi nöja oss med följande notiser: Lagen omfattar 1. Textilfabrikerna. Här förblir allting ungefär vid det gamla: arbetstiden för barn över 10 år högst 5½ timmar om dagen eller 6 timmar och fria lördagar; ungdomar och kvinnor 10 timmar pr dag under 5 dagar, högst 6½ på lördagen. - 2. Andra än textilfabriker. Här har bestämmelserna reviderats till större likheter med dem för nr 1, men alltjämt finns många undantag, som gynnar kapitalisterna, och i många fall kan dessa ytterligare gynnas genom specialtillstånd från inrikesministern. 3. Verkstäder (workshops), definierade ungefär som i den förra lagen; när det gäller där sysselsatta barn, ungdomar och kvinnor, är workshops ganska likställda med icke-textilfabriker, dock med ytterligare lättnader för kapitalisterna i enskilda fall. - 4. Workshops, där inga barn eller ungdomar är sysselsatta, utan personer över 18 år av bägge könen; för denna kategori gäller ytterligare lättnader. - 5. Hemindustri (domestic workshops), där endast familjens medlemmar arbetar i familjens bostad. Här är bestämmelserna ännu mer elastiska och begränsas dessutom av att inspektören inte utan specialtillstånd från regering eller domstol får inspektera sådana lokaler, som inte också begagnas som bostadsrum. Halmflätning, spetsknyppling och handskmakeri inom familjen är helt undantagna från inspektionen. Med alla sina brister är denna lag alltjämt, vid sidan av den schweiziska fabrikslagen av 23 mars 1877, den ojämförligt bästa lagen på detta område. En jämförelse mellan den engelska och den schweiziska lagen är av speciellt intresse, emedan den så klart visar för- och nackdelar i de två lagstiftningsmetoderna - den engelska, "historiska", som ingriper från fall till fall, och den kontinentala, mera generaliserande metoden, som bygger på franska revolutionens traditioner. Tyvärr är den engelska lagstiftningen vad beträffar workshops till stor del fortfarande endast en död bokstav - på grund av otillräcklig inspektionspersonal. - FE.]
[Sedan Engels skrev detta, har ytterligare en rad arbetarskyddslagar utfärdats 1 England, bland vilka den viktigaste är lagen av 1901, som förbjuder sysselsättning av barn under 12 år i fabriker och verkstäder och förkortar textilfabrikernas arbetstid med 1 timme, så att den totala veckoarbetstiden utgör 55½ timmar. - K/RS.]
[703*] Utförligare framställning av den i Englands jordbruk använda maskintekniken finner man i dr W. Hamm: "Die landwirtschaftlichen Geräte und Maschinen Englands", 2:a uppl. 1856. I denna framställning av det engelska jordbrukets utveckling följer hr Hamm alltför okritiskt M. Leonce de Lavergne. [Till 4:e upplagan: Denna anmärkning numera givetvis föråldrad. - FE.]
[704*] "Ni delar folket i två fientliga läger: ett av tölpaktiga bönder och ett av förvekligade dvärgar. Gode Gud! En nation, som är uppdelad i jordbruksintressen och handelsintressen, räknar sig själv såsom sund, ja framställer sig som upplyst och civiliserad, inte bara trots denna ohyggliga och onaturliga uppdelning utan rentav på grund av densamma." (David Urquhart: "Familiar Words", London 1855, s. 119.) Detta ställe visar på en gång styrkan och svagheten hos den kritik, som kan både bedöma och fördöma nutiden men inte förstå den.
[705*] Jämför Liebig: "Die Chemie in ihrer Anwendung auf Agrikultur und Physiologie", 7:e uppl. 1862, särskilt första bandet, "Einleitung in die Naturgesetze des Feldbaues". Det är en av Liebigs odödliga förtjänster, att han har påvisat det moderna jordbrukets negativa sida från naturvetenskaplig ståndpunkt. Även hans kommentarer till agrikulturens historia, vilka inte saknar en del grova misstag, innehåller många snilleblixtar. Det är att beklaga, att han på måfå kan kasta fram påståenden som följande: "Genom en intensivare uppluckring och plöjning blir luftväxlingen i det inre av jordens porösa delar befordrad, och ytan av de delar av jorden, på vilka luften skulle inverka, förstorad och ombytt, men det är lättbegripligt, att jordens avkastning inte ökar i proportion till det nedlagda arbetet utan i betydligt mindre omfattning. Denna lag", tillägger Liebig, "är först av J. St. Mill i hans 'Principles of Political Economy', bd I, s. 17, uttryckt på följande sätt: 'Att jordbrukets produktion vid i övrigt lika förhållanden ökar mindre än antalet använda arbetare' " (Mill återger t.o.m. Ricardos elementarlag i en falsk formel, ty då 'the decrease of the labourers employed', minskningen av antalet använda arbetare, i England alltid hållit jämna steg med jordbrukets framsteg, skulle ju den för och i England konstruerade lagen åtminstone i England inte finna någon tillämpning) " 'är den allmänna lagen för jordbruket' - "märkvärdigt nog, då dess grund var honom obekant." (Liebig i det citerade verket, bd I, s. 143 och not.) Bortsett från den oriktiga tolkningen av ordet "arbetare", varmed Liebig menar något helt annat än den politiska ekonomin, är i varje fall "märkvärdigt nog", att han gör J. St. Mill till förste förkunnare av en teori, som James Anderson publicerade på Adam Smiths tid och i olika skrifter upprepade in på början av 19:e århundradet. Teorin annekterades 1815 av Malthus, en mästare i plagiat (hela hans befolkningsteori är ett skamlöst plagiat). Samma teori utvecklades av West samtidigt med och oberoende av Anderson, och Ricardo bragte den år 1817 i överensstämmelse med den allmänna värdeteorin, varpå den under Ricardos namn gick ut kring världen. Teorin vulgariserades 1820 av James Mill (J. St. Mills fader) och återgavs slutligen av bl.a. J. St. Mill som en redan välkänd skoldogm. Det är obestridligt, att J. St. Mill nästan uteslutande har dylika villfarelser att tacka för sin i varje fall "märkvärdiga auktoritet.
[706*] "Redan blotta existensen av kapitalistiska företagare som en särskild klass år beroende av arbetets produktivitet." (Ramsay: "An Essay on the Distribution of Wealth", London 1821, s. 206.) "Om vars och ens arbete endast räckte till att producera hans eget livsuppehälle, kunde det inte finnas någon egendom." (Ravenstone: "Thoughts on the Funding System", London 1824, s. 14, 15.)
[706a*] Enligt en nyligen gjord beräkning lever ännu enbart i de hittills utforskade delarna av jorden minst 4 miljoner kannibaler.
[707*] "Bland de vilda indianerna i Amerika tillhör nästan allt de arbetande. 99 hundradelar går till dem. I England får arbetarna inte ens 2/3." ("The advantages of the East India Trade etc.", London 1720, s. 72, 73.)
[708*] Diodorus Siculus: "Bibliotheca historica", lib. I, s. 80.
[709*] "Hur förträfflig och fördelaktig den naturliga rikedomen än är, gör den dock människorna sorglösa, stolta och benägna för allehanda utsvävningar; arbetet däremot tvingar till vaksamhet, studium, konstfärdighet och klokhet." ("England's Treasure by Foreign Trade. Or the Balance of our Foreign Trade is the Rule of our Treasure. Written by Thomas Mun, of London, Merchant, and now published for the common good by this son John Mun", London 1669, s. 181, 182). "Inte heller kan jag finna något, som för ett folk vore en värre förbannelse än att hamna på en fläck av landet, där livsmedlen till större delen frambringade sig själva, medan klimatet vore så milt, att inga kläder behövdes ... Det kan visserligen tänkas en motsatt ytterlighet. En jord, som arbetet inte kan avlocka någon frukt, är lika så dålig som en jord, som bär frukt utan arbete." ("An Inquiry into the Present High Prize of Provisions", London 1767, s. 10.)
[710*] Nödvändigheten att beräkna perioderna för Nilens nivåförändringar skapade den egyptiska astronomin och därmed prästernas herravälde såsom ledare av jordbruket. "Vårdagjämningen är den tid på året, då Nilen börjar stiga, och denna tidpunkt måste egypterna uppmärksamt iaktta ... Det var viktigt att fastställa denna årstid och inrätta jordbruksarbetet därefter. De måste därför söka ett säkert tecken på himmelen, som visade dess återkomst." (Cuvier: "Discours sur les revolutions de globe", ed. Hoefer, Paris 1863, s. 141.)
[711*] Regleringen av vattentillförseln var en av de materiella grundvalarna för statens makt över Indiens lösligt förenade små produktionsorganismer. De muhammedanska härskarna i Indien begrep detta bättre än de engelska efterföljarna. Man behöver bara erinra om hungersnöden 1866, som kostade mer än 1 miljon hinduer livet i distriktet Orissa i Bengalen.
[712*] "Det finns inte två länder, som frambringar samma mängd livsmedel med samma mängd arbete. Människornas behov ökar eller minskar med klimatets stränghet eller mildhet, och därför kan mängden av livsavgörande energi inte vara densamma i olika länder. Det är inte heller praktiskt möjligt att bestämma skillnaden närmare än i plus- och minusgrader, och därav kan man dra den allmänna slutsatsen, att den arbetsmängd, som krävs för att underhålla ett visst antal människor, är störst i kallt och minst i varmt klimat. Ty i det förra fallet är det inte endast så, att människorna behöver mera kläder, utan jorden kräver också mer bearbetning än i det varma klimatet." ("An Essay on the Governing Causes of the Naturale Rate of Interest", London 1750, s. 59.) Författare till denna epokgörande anonyma skrift var J. Massey. Härifrån hämtade Hume sin ränteteori.
[713*] "Varje arbetes rätt" (det verkar också vara medborgarens rättigheter och plikter) "måste vara att frambringa ett överskott." (Proudhon). [130]
[714*] F. Schouw: "Die Erde, die Pflanze und der Mensch", 2:a uppl., Leipzig 1854, s. 148.
[714a*] J. St. Mill: "Principles of Political Economy", London 1868, s. 252-253 ff. [Styckena härovan är översatta från den franska upplagan av "Kapitalet". - FE]
[715*] Till denna tredje lag har MacCulloch gjort bl.a. det tokiga tillägget, att mervärdet kan stiga, utan att arbetskraftens värde sjunker, om vissa skatter avskaffas, som förut åvilade kapitalisten. Avskaffandet av sådana skatter ändrar absolut ingenting i mängden av det mervärde, som den industriella kapitalisten suger ut av arbetaren. Det enda som ändras, är proportionen mellan den del av mervärdet, som han stoppar i sin egen ficka, och den del som han måste överlämna åt andra. Det ändrar alltså ingenting i förhållandet mellan arbetskraftens värde och mervärdet. MacCulloch's undantag visar alltså bara, att han missförstått regeln, en malör som händer honom lika ofta, när han vulgariserar Ricardo, som den drabbar J. B. Say, när denne vulgariserar Adam Smith.
[716*] "Om en ändring inträder i industrins produktivitet, så att antingen mer eller mindre produceras med hjälp av en given mängd kapital och arbete, kan den andel, som utbetalas som arbetslön, uppenbarligen variera, medan den mängd produkter, som denna andel representerar, förblir oförändrad, eller också kan mängden variera, medan denna andel förblir oförändrad." ("Outlines of Political Economy etc.", s. 67.)
[717*] "Under i övrigt samma betingelser kan den engelske fabrikanten på en given tid framställa en väsentligt större produktmängd än en utländsk fabrikant, så mycket större att den uppväger skillnaden i arbetsdag, 60 timmar i veckan här och 72-80 timmar i utlandet." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1885", s. 65). Arbetsdagens förkortning genom lagstiftning på kontinenten vore det bästa medlet att utjämna dessa olikheter mellan den kontinentala och den engelska arbetstimmen.
[718*] "Det finns utjämnande omständigheter ... som kommit i dagen vid genomförandet av tiotimmarslagen." ("Reports of Insp. of Fact. for 1st Dec. 1848", s. 7).
[719*] "Den mängd arbete, som en man presterat under 24 timmar, kan ungefärligen utrönas genom en undersökning av de kemiska förändringar, som skett i hans kropp. Ty formförändringar i materien är en måttstock på tidigare anspänningar av kroppskrafterna." (Grove: "On the Correlation of Physical Forces", London 1864.)
[720*] "Spannmål och arbete går sällan" (i fråga om priset) "parallellt med varandra, men det finns uppenbarligen en gräns för hur långt de kan åtskiljas. Under en dyrtid, som åstadkom den" (inför de parlamentariska undersökningskommissionerna 1814-15) "omvittnade lönesänkningen, gjorde de arbetande klasserna utomordentliga ansträngningar, som kan räknas den enskilde till förtjänst och som säkerligen gynnade kapitalets tillväxt. Men ingen person med mänskliga känslor kan önska se dem utövade obegränsat och oavbrutet. De är högst beundransvärda som tillfällig utväg, men om de skulle praktiseras permanent, skulle följden bli ungefär densamma som då ett lands befolkning har växt till den yttersta gränsen för landets näringsresurser." (Malthus: "Inquiry into the Nature and Progress of Rent", London 1815, s. 48 n.) Det länder Malthus till heder, att han lägger vikten på den förlängning av arbetsdagen, som också direkt behandlas på flera ställen i hans skrift, medan Ricardo och andra, ansikte mot ansikte med de mest skriande fakta, lägger arbetsdagens konstanta storlek till grund för alla sina undersökningar. Men de konservativa intressen, som Malthus representerade, hindrade honom att se, att den obegränsade förlängningen av arbetsdagen, maskinteknikens oerhörda utveckling och exploateringen av barn- och kvinnoarbetet måste göra en stor del av arbetarklassen "övertalig", särskilt då krigsefterfrågan och det engelska monopolet på världsmarknaden upphörde. Det var naturligtvis mycket bekvämare och motsvarade bättre intressena hos de härskande klasserna, vilka Malthus på äkta prästmanér fjäskade för, att förklara denna "överbefolkning" utifrån naturens eviga lagar än att söka förklaringen i de historiska naturlagarna för den kapitalistiska produktionen.
[721*] "Huvudorsaken till kapitalets tillväxt under kriget var de ökade ansträngningar och kanske också den större nöd, som arbetarklassen, den talrikaste klassen i varje samhälle, måste uthärda. Nöden tvingade ett ökat antal kvinnor och barn att sälja sin arbetskraft, och arbetarna blev av samma orsak tvingade att använda en större del av sin tid till att öka produktionen." ("Essays on Political Economy in which are illustrated the Principal Causes of the Present National Distress", London 1830, s. 248.)
[721a*] I den auktoriserade franska upplagan sätter Marx den första formeln inom klammer, "emedan begreppet merarbete inte finns tydligt utformat i den borgerliga politiska ekonomin".
[722*] Så t.ex. i "Dritter Brief an v. Kirchmann von Rodbertus. Widerlegung der Ricardoschen Theorie von der Grundrente und Begründung einer neuen Rententheorie", Berlin 1854. - Jag återkommer senare till denna skrift, vilken trots sin felaktiga teori om jordräntan genomskådar den kapitalistiska produktionens väsen. - [Tillägg till 3:e uppl.: Man ser här, hur välvilligt Marx bedömde sina föregångare, så snart han fann hos dem ett verkligt framsteg, en riktig, ny tanke. Numera har publiceringen av Rodbertus' brev till Rud. Meyer i hög grad inskränkt ovanstående erkännande. Det heter där: "Man måste rädda kapitalet inte endast från arbetet utan också från sig själv, och det sker i verkligheten bäst, om man uppfattar den aktive kapitalistens verksamhet som en folk- och statshushållningsfunktion, som har tilldelats honom genom kapitalegendomen, och hans vinst som en form av arvode, emedan vi ännu inte känner någon annan social organisation. Arvoden skall emellertid regleras och måste sänkas, om de tar för mycket från lönerna. Även Marx' inbrott i samhället - så ville jag kalla hans bok - måste avvärjas ... Överhuvud är den marxska boken inte så mycket en analys av kapitalet som en polemik mot den nutida kapitalformen, som han förväxlar med själva kapitalbegreppet, och detta är orsaken till hans misstag." ("Briefe etc. von Dr Rodbertus-Jagetzow, herausgegeben von dr Rud. Meyer", Berlin 1881, bd I, s. 111, 48. Brief von Rodbertus). - I sådana ideologiska klyschor utmynnar de i själva verket djärva ansatserna i Rodbertus' "sociala brev". - FE.]
[723*] Den del av produkten, som endast ersätter det satsade konstanta kapitalet, har i denna kalkyl givetvis fråndragits. - M. L. de Lavergne, en kritiklös beundrare av England, anger snarare en för låg än för hög proportion.
[724*] Då alla former av den kapitalistiska produktionsprocessen är former av samverkan, är naturligtvis inget lättare än att bortse från de inre motsättningar, som kännetecknar den, och på så sätt omdikta dem till fria samarbetsformer, såsom i greve A. de Laborde's "De l'Esprit de l'Association dans tous les intérêts de la Communauté", Paris 1818. Yankeen H. Carey åstadkommer på ett ställe samma konststycke till försvar för slaverisystemet.
[725*] Trots att fysiokraterna inte genomskådade mervärdets hemlighet, så hade de dock klart för sig, att det "är en självständig och disponibel rikedom, som han (ägaren) "inte har köpt och som han säljer". (Turgot: "Réflexions sur la Formation et la Distribution des Richesses", s. 11).
[726*] "Ricardo undviker ganska skickligt en svårighet, som till en början verkar motsäga hans teori, att värdet beror på den i produktionen förbrukade arbetsmängden. Om denna princip skall tillämpas fullt konsekvent, så blir följden, att arbetets värde är beroende på den arbetsmängd, som använts för dess framställning, vilket uppenbarligen saknar mening. Med en skicklig vändning låter därför Ricardo arbetets värde bero på den arbetsmängd, som behövs för att producera lönen eller, för att använda hans eget uttryckssätt, han påstår, att arbetets värde skall mätas efter den arbetsmängd, som erfordras för att producera lönen; därmed menar han arbetsmängden som erfordras för att producera de pengar eller varor, som arbetarna erhåller. Det är detsamma som att påstå, att värdet av ett tyg skall bestämmas, inte efter den arbetsmängd som använts för dess produktion, utan efter den arbetsmängd som använts för att producera det silver, som tyget utbytes mot." ([S. Bailey,] "A Critical Dissertation on the Nature etc. of Value", s. 50, 51.)
[727*] "Om man kallar arbetet för en vara, så liknar det dock inte en vara, som först produceras i utbytessyfte och sedan skickas ut på marknaden, där det måste utbytas i bestämda mängder mot andra varor i enlighet med tillgången på olika varuslag. Arbetet skapas i det ögonblick det föres i marknaden, eller rättare sagt: det föres i marknaden, innan det ännu har skapats." ("Observations on some verbal disputes etc.", s. 75, 76.)
[728*] "Om arbetet betraktas som en vara och kapitalet, som arbetet skapar, också betraktas som en vara, och om värdet av dessa två varor beror på arbetsmängden, så skulle en given mängd arbete ... utbytas mot den kapitalmängd, som har skapats med hjälp av samma mängd arbete. Tidigare utfört arbete skulle ... utbytas mot samma mängd nyutfört arbete. Men arbetets värde, jämfört med värdet av andra varor ... bestämmes inte av lika stora mängder arbete." (E. G. Wakefield: i hans upplaga av A. Smiths "Wealth of Nations", London 1836, bd I, s. 231 n.)
[729*] "Man måste vara överens om (också ett slags 'contrat social'[CLVIII*]), att i varje fall, då utfört arbete skall utbytas mot pågående arbete, den senare" (kapitalisten) "far ut ett större värde än den förre" (arbetaren). (Simonde de Sismondi: "De la Richesse Commerciale", Genève 1803, vol. I, s. 37.)
[730*] "Arbetet, värdets enda måttstock ... skaparen av all rikedom, är ingen vara." (Th. Hodgskin: "Popular Political Economy", s. 186.)
[731*] Att däremot förklara sådana uttryck som licentia poetica, avslöjar bara analysens oförmåga. Proudhon säger: "Man säger om arbetet, att det har ett värde ('valoir'), inte så mycket som egentlig vara utan med hänsyn till de värden, som man antar ligger potentiellt inneslutna däri. Arbetets värde är ett bildligt uttryck o.s.v." Härtill anmärker jag: "Han ser i varan arbete, som är en fruktansvärd realitet, endast en grammatisk omskrivning. På så sätt blir hela det nuvarande, på arbetets varukaraktär grundade samhället från och med nu en grammatikalisk frihet, grundad på ett bildligt uttryck. Om samhället vill 'bortta alla olägenheter', som det lider under, nå, må det då ta bort de anstötliga uttrycken, må det ändra språket; och det behöver för den sakens skull bara vända sig till akademin och av den kräva en ny upplaga av dess ordbok." (K. Marx: "Filosofins elände", sv. uppl., Sthlm 1949, s. 54.) Ännu bekvämare är det naturligtvis att utgå ifrån att arbetets värde i det hela taget inte betyder någonting. Då kan man utan vidare låta det betyda vadsomhelst. Som t.ex. J. B. Say: "Vad är värde?" Svar: "Vad en sak är värd." Fråga: "Vad är pris?" Svar: "Ett tings värde, uttryckt i pengar." Fråga: "Har jorden värde?" Svar: "Ja, för att vi åsätter den ett pris." Värde är alltså, vad en sak är värd, och jorden har "värde", för att man uttrycker dess värde i Pengar. Detta är i varje fall en mycket enkel förklaring till orsakssammanhangen.
[732*] Jfr "Till kritiken av den politiska ekonomin" (sv. uppl. Sthlm 1943), där jag säger (s. 55): "Hur leder produktion på basen av det endast genom arbetstiden bestämda bytesvärdet till det resultatet, att arbetets bytesvärde är mindre än bytesvärdet för dess produkt? Detta problem löser vi genom att undersöka kapitalet."
[733*] "Morning Star", ett av Londons barnsligt naiva frihandelsorgan, bedyrade under det amerikanska inbördeskriget ideligen med all den moraliska upprördhet, som en människa kan åstadkomma, att negrerna i Sydstaterna [131] arbetade alldeles gratis. Tidningen borde ha företagit en jämförelse mellan dagskostnaderna för en av dessa negrer och motsvarande kostnader för t.ex. en fri arbetare i Londons East End.
[734*] Adam Smith hänsyftar endast tillfälligtvis på förändringen av arbetsdagen, när han behandlar ackordslönen.
[734a*] A. Smith: "Wealth of Nations", bok I, kap. 5. - K/RS.
[735*] Penningvärdet förutsättes här alltid vara konstant.
[736*] "Arbetets pris är den summa, som betalas för en bestämd mängd arbete." (Sir Edward West: "Price of Corn and Wages of Labour", London 1826, s. 67). West är författare till den anonyma skriften "Essay on the Application of Capital to Land. By a Fellow of the University College of Oxford", London 1815, en epokgörande skrift i den politiska ekonomins historia.
[737*] "Arbetslönen beror på arbetets pris och det presterade arbetets mängd ... En höjning av arbetslönen betyder inte nödvändigtvis en ökning av arbetets pris. Genom längre arbetstid och större ansträngning kan arbetslönen avsevärt ökas, medan arbetets pris ändå förblir oförändrat." (West: a.a., s. 67, 68, 112.) Huvudfrågan: Hur bestämmes "arbetets pris"? avfärdar West f.ö. med några banala fraser.
[738*] Detta har den mest fanatiske företrädaren för den industriella bourgeoisin i 18:e århundradet, den av oss ofta citerade förf. till "Essay on Trade and Commerce", en riktig känsla av, ehuru hans framställning verkar förvirrad: "Det är arbetets mängd och inte dess pris" (därmed menar han den nominella dag- eller veckolönen), "som bestämmes av priset på existensmedel. Om priserna på existensmedel sjunker kraftigt, så minskar också i proportion därtill arbetsmängden ... Fabrikanterna vet, att det finns olika metoder att höja eller sänka arbetets pris, förutom den att ändra dess nominella storlek." (a.a., s. 48, 61.) I "Three Lectures on the Rate of Wages", London 1830, vari N. W. Senior använder Wests skrift utan att ange källan, säger han bl.a.: "Arbetaren är huvudsakligen intresserad av arbetslönens storlek" (s. 14). Alltså: arbetaren är huvudsakligen intresserad av det han får, det nominella lönebeloppet, inte av det han lämnar i utbyte, arbetsmängden!
[739*] Verkningarna av en sådan onormal minskning av arbetstiden är något helt annat än verkningarna av en allmän, lagligen genomförd förkortning av arbetsdagen. Det förstnämnda har ingenting att göra med arbetsdagens absoluta längd och kan inträffa likaväl vid en 15 timmars arbetsdag som vid en 6 timmars. Arbetets normala pris är beräknat på att arbetaren i första fallet är i arbete 15 timmar, i senare fallet 6 timmar pr dag i genomsnitt. Verkan blir därför densamma, om han i förra fallet arbetar endast 7½ timmar, i senare fallet endast 3 timmar.
[740*] "Övertidstillägget" (i spetsmanufakturen) "är så litet, 1/2 penny o.s.v. pr timme, att det står i pinsam kontrast till de stora olägenheter, som övertidsarbetet medför för arbetarens hälsa och livskraft ... Den lilla extrainkomsten måste till på köpet ofta användas till inköp av extra livsmedel." ("Children's Employment Commission, 2nd Report", s. XVI, n. 117.)
[741*] T.ex. i tapetfabrikerna före den nyligen införda fabrikslagen. "Vi arbetade utan matraster, så att dagsverket om 10½ timmar var slut kl. 4.30 e.m., och allt arbete därefter var övertid, som sällan upphörde före kl. 8 e.m., varför vi i själva verket arbetade övertid året runt." (Mr Smiths Evidence i "Children's Employment Commission, 1st Report", s. 125.)
[742*] T.ex. i de skotska blekerierna. "I vissa delar av Skottland bedrevs denna industri" (före fabrikslagens införande 1862) "efter övertidssystemet, d.v.s. 10 timmar gällde som normal arbetsdag. För denna fick en man 1 sh. 2 pence. Härtill kom emellertid en daglig övertid på 3 à 4 timmar, som betalades med 3 pence pr timme. Följden av detta system blev: en man som endast arbetade den normala tiden tjänade bara 8 sh. i veckan. Utan övertidsarbete kunde han inte existera." ("Report of Insp. of Fact. for 30th April 1863", s. 10). "Extrabetalningen för övertid är en lockelse, som arbetarna inte kan motstå." ("Report of Insp. of Fact. for 30th April 1848", s. 5.) Bokbinderierna i Londons City använder många unga flickor från 14 à 15 år, och de har lärlingskontrakt, som stipulerar bestämda arbetstimmar. Men ändå arbetar de den sista veckan i varje månad till 10, 11, 12 och 1 på natten, tillsammans med de äldre arbetarna i ett mycket blandat sällskap. "Mästarna lockar" (tempt) "dem med extrabetalning och pengar till en god kvällsvard", som de intar på någon krog i grannskapet. Den stora liderlighet, som sålunda uppkommer bland dessa 'young immortals'[CLXI*]) ("Children's Employment Commission, 5th Report", s. 44, n. 191), uppväges därav, att de bl.a. också binder in många biblar och uppbyggelseböcker.
[743*] Se "Report of Insp. of Fact. for 30th April 1863", s. 5. Med alldeles riktig kritik av sakförhållandet förklarade byggnadsarbetarna i London under den stora strejken och lockouten 1860, att de kunde acceptera timlönen endast under två betingelser: 1. att jämte timlönen en normalarbetsdag på resp. 9 och 10 timmar fastställdes, samt att timlönen för 10-timmarsdagen skulle vara högre än för 9-timmarsdagen; 2. att varje timme utöver normalarbetsdagen skulle såsom övertid betalas förhållandevis högre.
[744*] "Det är ett bekant faktum, att där lång arbetstid är regeln, där finner man också de låga lönerna." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1863", s. 9.) "Det arbete, som endast ger svältlön, varar i regel orimligt länge." ("Public Health, 6th Report 1864", s. 15.)
[745*] "Reports of Insp. of Fact. for 30th April 1860", s. 31, 32.
[746*] Spiksmederna i England måste t.ex. på grund av det låga arbetspriset arbeta 15 timmar om dagen för att få ut den torftigaste veckolön. "Dagen har många, många arbetstimmar, och han måste arbeta hårt hela tiden för att få ut 11 pence eller 1 sh., och därifrån avräknas 2½ à 3 pence för verktygsslit, uppvärmning och materialspill." ("Children's Employment Commission, 3rd Rep.", s. 136, n. 671.) Kvinnorna förtjänar med samma arbetstid endast 5 sh. i veckan. (a.a., s. 136, n. 674.)
[747*] Om en fabriksarbetare t.ex. vägrade att arbeta de vanliga många timmarna, "skulle han inom kort ersättas av någon, som vore beredd att arbeta hur länge som helst, och den tredskande skulle alltså kastas på gatan." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1848", Evidence, s. 39, n. 58.) "Om en man arbetar för två, kommer profitkvoten i allmänhet att stiga ... emedan den ökade tillgången på arbete nedsätter dess pris." (Senior: "Three Lectures on the Rate of Wages", s. 14.)
[748*] "Children's Employment Commission, 3rd Report", Evidence, s. 66, n. 22.
[749*] "Report etc. relative to the Grievances complained of by the journeymen bakers", London 1862, s. LII och ibid., Evidence n. 479, 359, 27. Emellertid låter även de bagare, som säljer brödet till fullt pris, sina arbetare "i allmänhet börja arbetet kl. 11 på kvällen eller tidigare, och de får ofta fortsätta till kl. 7 nästa kväll", vilket bagarnas talesman Bennett själv medger, (ibid. s. 22.)
[750*] "Ackordssystemet bildar epok i arbetarens historia. Det bildar ett mellanled mellan ställningen som daglönare, beroende av kapitalistens vilja, och kamratligt samverkande arbetare, som ger hopp om att i en inte alltför avlägsen framtid arbetaren och kapitalisten skall förenas i en person. Ackordsarbetare är i själva verket sina egna mästare, även om de arbetar med företagarens kapital." (John Watts: "Trade Societies and Strikes, Machinery and Cooperative Societies", Manchester 1865, s. 52, 53.) Jag citerar denna lilla skrift, emedan den är en verklig slasktratt, fylld med allehanda, för länge sen ruttnad apologetisk smörja. Samme watts predikade förr owenism och publicerade 1842 en annan liten skrift: "Facts and Fictions of Political Economy", vari han bl.a. karakteriserar egendom som stöld. Men det är redan länge sen.
[751*] T. J. Dunning: "Trades Unions and Strikes", London 1860, s. 22.
[752*] Så här kan en blandning av dessa två former av arbetslön gynna fabrikantens snikenhet: "En fabrik sysselsätter 400 man, varav hälften har stycklön och därmed ett direkt intresse att arbeta övertid. De andra 200 har daglön, arbetar lika länge som de förstnämnda men får inte betalt för övertiden ... Dessa 200 mans arbete under 1/2 timme är värt lika mycket som en persons arbete under 50 timmar eller 5/6 av en mans veckoarbete och ger företagaren en betydlig vinst." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1860", s. 9.) "Alltjämt förekommer övertidsarbete i stor utsträckning, och i de flesta fall skyddas systemet av lagen själv. Jag har i flera tidigare rapporter ... påvisat den orätt som begås mot de arbetare, som inte har ackordslön utan veckolön." (Leonard Horner i "Reports of Insp. of Fact. for 30th April 1859", s. 8, 9.)
[753*] "Lönen kan mätas på två sätt: antingen efter den tid arbetet varar, eller efter dess produkt." ("Abrégé élémentaire des principes de l'Economie Politique", Paris 1796, s. 32.) Författare till denna anonyma skrift var G. Garnier.
[754*] "En viss mängd bomull överlämnas till honom" (spinnaren), "och det åligger honom att efter en viss tid i dess ställe leverera en bestämd mängd twist eller garn av en viss finhetsgrad, varpå hans får så och så mycket för varje pund levererad spunnen vara. Om arbetet är av bristfällig kvalitet, drabbas han av straff; om kvantiteten är mindre än det för en viss arbetstid fastställda minimum, så blir han avskedad och en duktigare arbetare anställes." (Ure: a.a., s. 317.)
[755*] "Om arbetsprodukten genomlöper många händer, som alla skall ha del i vinsten, då får den sista i raden, arbeterskan, som verkligen uträttat arbetet, en orimlig liten betalning för sitt arbete." ("Children's Employment Commission, 2nd Report", s. LXX, n. 424.)
[756*] T.o.m. den apologetiske Watts anmärker: "Det vore en stor förbättring av ackordsystemet, om alla deltagare i ett ackordsarbete slöte sig samman i ett gemensamt avtal och var och en finge lön efter sin arbetsinsats, i stället för att, som nu är fallet, en enskild man drar fördel av att utnyttja sina kamrater." (a.a., s. 53.) Angående ruttenheten i detta system jfr "Children's Employment Commission, 3rd Report", s. 66, n. 22; s. 11, n. 124; s. XI, n. 13, 53, 59 etc.
[756a*] Detta naturliga resultat förbättras ofta med konstlade medel. Inom maskintillverkningen i London är det t.ex. ett vanligt knep, "att kapitalisten väljer ut en man med överlägsen fysisk kraft och färdighet till ledare för en grupp arbetare. Han betalar honom kvartalsvis eller i andra terminer en tilläggslön, på villkor att han skall göra allt för att hetsa sina medarbetare - vilka endast får den vanliga lönen - att göra sitt yttersta ... Detta förklarar utan några som helst kommentarer kapitalisternas jämmer över att 'fackföreningarna förlamar energi, överlägsen skicklighet och arbetsförmåga (stinting the action, superior skill and working power')." (Dunning: "Trades Unions and Strikes", s. 22, 23.) Då förf. själv är arbetare och sekreterare i en fackförening, kunde detta betraktas som en överdrift. Men man kan ju också läsa artikeln "Labourer" i J. Ch. Mortons "högst respektabla" lantbrukslexikon, där denna metod rekommenderas arrendatorn såsom lämplig.
[757*] "Alla som arbetar på ackord ... drar fördel av att överskrida arbetsdagens lagliga gränser. Det har visat sig, att kvinnorna i textilindustrin är särskilt villiga att arbeta på övertid." ("Rep. of Insp. of Fact. for 30th April 1858", s. 9.) "Detta ackordsystem, som är så fördelaktigt för kapitalisterna ... syftar direkt till att hetsa de unga krukmakarna till hårt överarbete under de 4 à 5 år, då de arbetar på ackord men till låga priser. Detta är en av de största orsakerna till krukmakarnas fysiska degeneration." ("Children's Employment Commission, 1st Rep.", s. XIII.)
[758*] "Där arbetet i något yrke betalas pr styck eller efter ackord ... kan lönerna variera i hög grad ... Men vid daglön fastställes i allmänhet en jämn lönenivå, som både arbetare och företagare accepterar som lönenorm för arbetarens genomsnittliga prestationsförmåga i det ifrågavarande yrket." (Dunning: a.a., s. 17.)
[759*] "Hantverksgesällernas arbete betalas pr dag eller pr styck (à la journée ou la pièce) ... Mästarna vet ungefär, hur mycket arbetarna dagligen kan prestera, och betalar dem därför ofta i proportion till det utförda arbetet; därför arbetar dessa gesäller i eget intresse så mycket de förmår och utan vidare uppsikt." (Cantillon: "Essai sur la Nature du Commerce en Général, éd. Amsterdam" 1756, s. 185, 202. Den första uppl. utkom 1755.) Cantillon, ur vars arbete Quesnay, sir James Stewart och Adam Smith har hämtat mycket material, framställer alltså redan här stycklönen som en endast modifierad form av tidlönen. Den franska upplagan presenteras i titeln som en översättning från den engelska, men den engelska upplagan: "The Analysis of Trade, Commerce etc. by Philipp Cantillon, late of the City of London, Merchant", är inte endast av senare datum (från 1759), utan innehållet visar också, att det är en senare bearbetning. Så är t.ex. i den franska upplagan Hume inte nämnd, medan omvänt i den engelska upplagan Petty knappast figurerar. Den engelska upplagan är teoretiskt av mindre intresse men innehåller allehanda speciella uppgifter om engelsk handel, ädelmetallhandel o.s.v., som saknas i den franska upplagan. Den engelska upplagans påstående på titelbladet, att skriften är "taken chiefly from the Manuscript of a very ingenious Gentleman deceased, and adopted etc."[CLXII*] synes därför vara rent uppdiktat, något på den tiden mycket vanligt. [132]
[760*] "Hur ofta har vi inte sett, att man i många verkstäder anställer flera arbetare, än som är behövliga. Ofta anställer man arbetare i väntan på en order, som ännu är alldeles osäker, som kanske existerar bara i fantasin. Då man betalar arbetarna på ackord, menar man att man inte löper någon risk, eftersom alla tidsförluster får bäras av de inte sysselsatta arbetarna." (H. Gregoir: "Les Typographes devant le Tribunal Correctionnel de Bruxelles", Bryssel 1865, s. 9.)
[761*] "Remarks on the Commercial Policy of Great Britain", London 1815, s. 48.
[762*] "A Defence of the Landowners and Farmers of Great Britain", London 1814, s. 4, 5.
[763*] Malthus: "Inquiry into the Nature etc. of Rent", London 1815 [s. 49, not.]
[764*] "De som arbetar på ackord utgör sannolikt fyra femtedelar av alla arbetare i fabrikerna." ("Rep. of Insp. of Fact. for 30th April 1858", s. 9.)
[765*] "Spinnmaskinens produktivkraft kan noggrant mätas, och betalningen för det utförda arbetet avtar, när maskinens produktivkraft ökar, men inte i samma proportion." (Ure: a.a., s. 317.) Det sista idealiserade påståendet upphäver Ure själv. Han medger t.ex., att ett större antal spindlar medför ökat arbete. Arbetet avtar alltså inte i den mån dess produktivitet ökar. Vidare: "Genom denna ökning höjes maskinens produktivkraft med 1/5. Om detta sker, får spinnaren inte längre betalning i samma proportion som förut för det presterade arbetet. Men då hans lön inte minskas i samma proportion, 1/5, höjer förbättringen" (av maskineriet) "hans penninginkomst för varje timme han arbetar" - men, men - "denna framställning kräver en viss korrigering ... Spinnaren måste nu betala något mer till de minderåriga hjälparbetarna av de extra 6 pence som han tjänar, och samtidigt blir en del av de vuxna arbetarna överflödiga" (ibid. s. 321) - vilket ingalunda visar någon tendens till ökning av arbetslönen.
[766*] H. Fawcett: "The Economic Position of the British Labourer", Cambridge o. London 1865, s. 178.
[767*] I Londontidningen "Standard" 26 okt. 1861 finner man en notis om en process, som firma J. Bright & Co öppnat inför Rochdalemagistraten "mot representanter för mattvävarnas fackförening för hotelser. Brights hade infört nya maskiner, som skulle framställa 240 yards mattor på samma tid och med samma arbete" (!) "som tidigare behövdes för att producera 160 yards. Arbetarna hade ingen rätt att kräva någon del av den profit, som uppnåddes genom att företagarens kapital investerades i maskinella nyanskaffningar. Herrarna Bright föreslog därför, att stycklönen skulle sänkas från 1½ pence pr yard till 1 penny, varigenom arbetarnas inkomst skulle förbli oförändrad. Men detta var en nominell lönesänkning, varom arbetarna, såsom det påstås, inte i förväg hade vederbörligen underrättats."
[768*] "Fackföreningarna försöker, i sin iver att hålla arbetslönerna uppe, att få del i profiten av förbättrat maskineri!" (Så gräsligt!) "... De begär högre lön, för att arbetet är förkortat ... med andra ord, de försöker lägga en skatt på industriella förbättringar." ("On Combination of Trades", ny ed. London 1834, s. 42.)
[769*] "Det är felaktigt att påstå, att lönen" (det är här fråga om penninglönen) "har stigit, för att den räcker till att köpa mera av en billigare vara." (David Buchanan i hans utgåva av Adam Smiths "Wealth of Nations", 1814, bd I, s. 417, not.)
[769a*] På annat ställe skall vi undersöka, vilka omständigheter i fråga om produktiviteten som kan modifiera denna lag för enskilda produktionsgrenars vidkommande.
[770*] James Anderson anmärker i polemik mot Adam Smith: "Det förtjänar också observeras, att arbetets pris visserligen skenbart är lägre i fattiga länder, där jordens produkter och särskilt spannmålen är billigare, men att det dock faktiskt i regel är högre där än i andra länder. Ty det är inte daglönen, som utgör arbetets verkliga pris, även om det verkar så. Det verkliga priset är, vad en viss mängd färdig produkt faktiskt kostar företagaren, och ur denna synpunkt är arbetet nästan alltid billigare i rika länder än i fattigare, trots att priset på spannmål och andra livsmedel i regel är betydligt lägre i fattiga än i rika länder ... Arbetslönen pr dag är mycket billigare i Skottland än i England, medan ackordsarbete i allmänhet är billigare i England." (James Anderson: "Observations on the means of exiting a spirit of National Industry etc.", Edinburgh 1777, s. 350, 351.) Omvänt medför å sin sida låga löner en fördyring av arbetet. "Arbetet är dyrare på Irland än i England, trots att eller snarare på grund av att lönerna är så mycket lägre." (Not 2.079 i "Royal Commission on Railways, Minutes", 1867.)
[771*] Essay on the rate of Wages: with an Examination of the Causes of the Differencies in the Conditions of the Labouring Population throughout the World", Philadelphia 1835.
[772*] I fjärde boken skall jag närmare visa, hur ytlig hans vetenskap är. - Noten ej medtagen i franska upplagan. - RS.
[773*] "De rika, som förbrukar andras arbetsprodukter, kan inte skaffa dem på annat sätt än genom att köpa dem. De skulle då tydligen ständigt riskera, ätt deras reserver uttömdes ... Men samhällsordningen har givit rikedomen möjlighet att reproducera sig själv med hjälp av främmande arbete ... Rikedomen frambringar alldeles som arbetet självt och med arbetets hjälp en årlig frukt, som varje år kan förtäras, utan att den rike blir fattigare. Denna frukt är den inkomst, som härflyter från kapitalet." (Sismondi: "Nouveaux Principes d'Économie Politique", vol. I, s. 81, 82.)
[774*] "Lönen är likaväl som profiten att betrakta som en del av den färdiga produkten." (G. Ramsay: "An Essay on the Distribution of Wealth", Edinburgh 1836, s. 142.) "Den andel i produkten, som i form av arbetslön tillkommer arbetaren ..." (James Mill: "Elements of political Economy", fransk övers. av Parissot, Paris 1823, s. 34.)
[774a*] Det variabla kapitalet betraktas här endast som en fond för betalning av lönarbetare. I verkligheten blir det inte variabelt, förrän den inköpta arbetskraften har börjat fungera i produktionsprocessen. - Not i franska upplagan. - RS.
[775*] "Om kapital användes för att förskottera arbetslöner, fogar det ingenting till fonden för arbetets uppehållande." (Cazenove i en not till hans upplaga av Malthus' "Definitions in Political Economy", London 1853, s. 22.)
[776*] "Inte ens på en fjärdedel av jorden förskotterar kapitalisterna arbetarnas existensmedel." (Richard Jones: "Textbook of Lectures on the Political Economy of Nations", Hertford 1852, s. 16.)
[776a*] "Trots att manufakturarbetaren får sin arbetslön förskotterad av mästaren, förorsakas denne dock inga kostnader, eftersom värdet av lönen i allmänhet redan finns tillsammans med profiten i produktens genom arbetet ökade värde." (A. Smith: "Wealth of Nations", bd II, kap. 3.)
[777*] "Detta är en särskilt märklig egenskap hos den produktiva konsumtionen. Det som konsumeras produktivt är kapital, och det blir kapital genom konsumtionen." (James Mill: "Elements d'Économie Politique", Parissots övers., Paris 1823, s. 242.) James Mill har dock inte lyckats upptäcka denna "särskilt märkliga egenskap".
[778*] "Det är faktiskt sant, att en nystartad manufaktur ger arbete åt många fattiga. Men de upphör inte att vara fattiga, och manufakturens fortvaro skapar många nya." ("Reasons for a limited Exportation of Wool", London 1677, s. 19). "Arrendatorn påstår nu mot allt förnuft, att han underhåller de fattiga. I själva verket underhåller han deras elände." ("Reasons for the late Increase of the Poor Rates: or a comparative view of the prices of labour and provisions", London 1777, s. 37.)
[779*] Rossi skulle inte predika så högtravande i detta ämne, om han verkligen hade satt sig in i den "produktiva konsumtionens" hemlighet.
[780*] "Arbetarna i Sydamerikas gruvor, vilkas dagliga arbete (kanske det tyngsta i världen) består i att på ryggen bära upp malmbördor på 180 à 200 pund från 450 fots djup, lever endast på bröd och bönor. Själva skulle de föredra endast bröd som näring, men deras herrar har funnit att de inte kan arbeta så hårt på bara bröd och behandlar dem som hästar samt tvingar dem att äta bönor. Dessa är nämligen rikare på kalciumfosfat." (Liebig: "Die Chemie in ihrer Anwendung auf Agrikultur und Physiologie", 7:e uppl. 1862, del I, s. 194, not.)
[781*] James Mill: a.a., s. 238 f.
[782*] "Om arbetets pris stege så högt, att trots kapitalökning inget mer arbete kunde invändas, så skulle jag säga, att en sådan kapitalökning konsumerades improduktivt." (Ricardo: a.a., s. 163, not.)
[783*] "Den enda produktiva konsumtionen i egentlig mening är konsumtion eller förstöring av rikedom" (han menar förbrukning av produktionsmedel) "genom kapitalister i reproduktionssyfte ... Arbetaren ... är en produktiv konsument för den person, som använder honom, och för staten, men uppriktigt sagt inte för sig själv." (Malthus: "Definitions etc.", s. 30.)
[784*] "Det enda ting, som man kan säga är lagrat och producerat i förväg, är arbetarens skicklighet ... Ackumulation och upplagring av yrkesskickligt arbete, denna den viktigaste av alla operationer, utföres till allra största delen utan någon som helst kapitalinsats." (Hodgskin: "Labour Defended etc.", s. 13.)
[785*] "Detta brev kan betecknas som fabrikanternas manifest." (Ferrand: "Motion om bomullsnöden (cotton famine) i underhuset den 27 april 1863.)
[786*] Vi skall komma ihåg, att kapitalet sjunger en annan visa under vanliga omständigheter, när det gäller att sänka arbetslönen. Då förklarar "mästarna" med en mun (se fjärde avd., not 188): "Det vore hälsosamt för fabriksarbetarna, om de lade på minnet, att deras arbete i själva verket är en mycket enkel sorts yrkesarbete, att inget är lättare att lära sig och med hänsyn till kvaliteten bättre avlönat, att inget kan på så kort tid och i sådan mängd erhållas genom kort undervisning av t.o.m. en oerfaren person. Mästarens maskineri" (vilket, som vi nu hör, kan ersättas på 12 månader) "spelar i själva verket en betydligt viktigare roll i produktionen än arbetarens arbete och skicklighet" (som inte kan ersättas på 30 år) "som inte är märkvärdigare, än att en bondräng kan lära sig den på 6 månader."
[786a*] Under normala tider påstår kapitalisterna tvärtom, att arbetarna inte skulle behöva vara demoraliserade, missnöjda och hungrande, om de hade förstånd att hålla sitt antal nere och på så sätt öka priset på arbete. (Not till franska upplagan.)
[787*] "Times" 24 mars 1863.
[788*] Parlamentet beviljade inte en penny för utvandringen utan utfärdade endast lagar, som ålade kommunerna att hålla arbetarna vid liv, på gränsen till svältdöden, eller att exploatera dem utan att betala normal lön. Men tre år senare, när kreaturspest utbröt, åsidosatte parlamentet gladeligen den parlamentariska tågordningen och beviljade i en handvändning flera miljoner för att hålla de stormrika lantlorderna skadeslösa, medan dessas arrendatorer löste problemet på egen hand genom höjda köttpriser. Godsägarnas djuriska bölande vid parlamentets öppnande 1866 bevisade, att man inte behöver vara hindu för att dyrka kon Sabala eller Jupiter för att förvandlas till en oxe.
[789*] "Arbetaren begärde livsmedel för att leva, arbetsköparen begärde arbete för att berika sig." (Sismondi: "Nouveaux Principes d'Economie Politique", vol. I, s. 91.)
[790*] En lantlig, plump form av denna livegenskap finns i grevskapet Durham. Detta är ett av de få grevskap, där förhållandena inte garanterar arrendatorerna en obetingad äganderätt till lantarbetarna. Gruvindustrin erbjuder dessa en valmöjlighet. Arrendatorn arrenderar därför här, i motsats till den vanliga regeln, endast landområden, där det finns arbetarbostäder. Hyran för bostaden utgör en del av arbetslönen. Dessa bostäder kallas "hind's houses" (drängstugor). De uthyres till arbetarna under vissa feodala förpliktelser genom ett avtal, som kallas "bondage" (träldom, livegenskap), och som ålägger arbetaren t.ex. att om han är sysselsatt på annat håll, ställa sin dotter eller någon annan till förfogande som ersättare.[CLXIX*] Arbetaren själv kallas bondsman (livegen). Detta förhållande visar också arbetarens individuella konsumtion - såsom en konsumtion för kapitalets räkning eller produktiv konsumtion - från en helt ny sida: "Det är märkligt att iaktta, att t.o.m. exkrementerna från dessa lantarbetare är medräknade bland de sportler, som ingår i godsägarnas kalkyler ... Arrendatorn tillåter inte, att i hela grannskapet något annat avträde användes än hans eget, och tål i detta hänseende ingen nedprutning i sina rättigheter." ("Public Health, 7th Rep. 1864", s. 188.)
[791*] Man torde erinra sig, att när det gäller barnarbete o.s.v., försvinner dock själva formaliteten att arbetaren säljer sig själv.
[792*] "Kapitalet förutsätter alltså lönarbetet, lönarbetet förutsätter kapitalet. De betingar varandra ömsesidigt, de alstrar ömsesidigt varandra. Producerar en arbetare i en bomullsfabrik bara bomullstyg? Nej, han producerar kapital. Han producerar värden, som på nytt tjänar till att befalla över hans arbete och att genom detsamma skapa nya värden." (Karl Marx: "Lönarbete och kapital", sv. uppl., Sthlm 1941, s. 35-36. Först publicerat i "Neue Rheinische Zeitung" nr 266, 7 april 1849.) Dessa artiklar är brottstycken av föreläsningar, som jag år 1847 höll över detta tema i Brüssels tyska arbetarförening, [134] och vilkas tryckning avbröts av februarirevolutionen.
[793*] "Ackumulation av kapital: användning av en del av inkomsten som kapital." (Malthus: "Definitions etc.", Cazenoves ed., s. 11.) "Omvandling av avkastningen till kapital." (Malthus: "Principles of Political Economy", 2:a ed., London 1836, s. 319.
[793a*] Vi bortser här från den internationella handeln, som ersätter inhemska varuslag med utländska, och varigenom en nation kan byta ut lyxartiklar mot produktions- eller livsmedel och tvärtom. För att kunna uppfatta undersökningens föremål i dess renhet, fritt från störande biomständigheter, måste vi här betrakta hela handelsvärlden som en nation och förutsätta, att den kapitalistiska produktionen överallt vunnit fotfäste och bemäktigat sig alla produktionsgrenar.
[793b*] Sismondis analys av ackumulationen lider av det stora felet, att han alltför ofta nöjer sig med frasen "förvandling av avkastning till kapital" utan att analysera de materiella betingelserna för denna operation. [135]
[793c*] "Det ursprungliga arbetet, som bildar grunden till hans kapital ..." (Sismondi: a.a., s. 109.)
[794*] "Arbetet skapar kapitalet, innan kapitalet använder arbetet." (E. G. Wakefield: "England and America", London 1833, vol. II, s. 110.)
[795*] Kapitalistens äganderätt till andras arbetsprodukt "är en sträng konsekvens av tillägnandets lag, vars grundprincip tvärtom var varje arbetares uteslutande äganderätt till produkten av det egna arbetet." (Cherbuliez: "Richesse ou Pauvreté",[CLXXI*] Paris 1841, s. 58, där emellertid denna dialektiska omkastning inte framställes korrekt.)
[796*] Sismondi: "Nouveaux Principes d'Economie Politique", vol. I, s. 70.
[796a*] ibid. s. 111.
[796b*] ibid. s. 135.
[797*] "Kapital, d.v.s. ackumulerad rikedom, använd i profitsyfte." (Malthus: "Princ. of Pol. Econ.", s. 262.) "Kapital består av rikedom, som sparats från avkastningen och användes i avsikt att göra profit." (R. Jones: "An Introductory Lecture on Political Economy", London 1833, s. 16.)
[798*] "Ägarna till merprodukt eller kapital." ("The Source and Remedy of the National Difficulties. A Letter to Lord John Russell", London 1821.)
[799*] "Kapitalet, med ränta på ränta på varje sparat öre, växer så fort, att all rikedom i världen, som frambringar intäkter, för längesen har blivit kapitalräntor." ("London Economist" 19 juli 1859.) [Economist är verkligen för blygsam. I dr Prices spår kunde den med noggranna analyser bevisa, att man måste utöka vårt jordklot med andra planeter, om man vill ge kapitalet allt vad som egentligen tillkommer det.] Meningen inom klammer hos Kautsky/Sandler, ej i 4:e uppl. - IB.
[800*] "Ingen politisk ekonom i vår tid kan med sparande mena den rena skattbildningen. Men bortser man från denna inskränkta och olämpliga metod, kan man inte tänka sig någon annan betydelse av uttrycket 'att spara' än att det sparade användes på ett annat sätt än det som förbrukas, och denna olikhet kan i sin tur bero på att olika slags arbete underhålles i de olika fallen." (Malthus: a.a., s. 38, 39.)
[800a*] Hos Balzac, som så grundligt har studerat alla former av girighet, har den gamle ockraren Gobseck börjat gå i barndomen, redan innan han börjar samla skatter genom att lagra varor.
[801*] "Ackumulation av kapital - varubytet upphör - överproduktion." (Th. Corbet: "An inquiry into the Causes and Modes of the Wealth of Individuals", London 1841, s. 14.)
[802*] Ricardo: "Principles of Political Economy", 3:e ed. London 1821, s. 163, n.
[803*] Trots sin "logik" upptäcker J. St. Mill inte ens sådana fel hos sina föregångare, som ligger helt inom den borgerliga synkretsen och fullt i dagen för varje fackman. Överallt återger han som en lydig elev sina mästares tankeförvirring. Även här: "Kapitalet självt upplöses slutligen i löner, och då det ersattes genom produkternas försäljning, förvandlas det åter till löner."
[804*] I många hänseenden gör Adam Smith inga framsteg, utan snarare baksteg, i jämförelse med sina föregångare, särskilt fysiokraterna, i framställningen av reproduktionsprocessen och därmed även av ackumulationen. Den verkligt fabelaktiga läran, som ekonomerna har ärvt från honom och som går ut på att en varas pris består av arbetslön, profit och jordränta, hänger ihop med hans ovannämnda illusion. Från denna utgångspunkt tillstår åtminstone Storch naivt: "Det är omöjligt att upplösa det nödvändiga priset i dess enkla beståndsdelar." (Storch: "Cours d'Economie Politique", ed. Petersburg 1815, del I, s. 140, n.) En skön ekonomisk vetenskap, som förklarar det omöjligt att upplösa varupriset i dess enkla beståndsdelar! Närmare härom kommer i tredje avdelningen av andra och sjunde avdelningen av tredje boken.
[805*] Läsaren torde bemärka, att ordet reveny användes i dubbel mening: 1. för mervärdet såsom en frukt, som periodiskt härrör från kapitalet; 2. för att beteckna den del av denna frukt, som kapitalisten periodiskt förtär eller lägger till sin konsumtionsfond. Jag behåller denna dubbelbetydelse, emedan den harmonierar med språkbruket hos engelska och franska ekonomer.
[806*] I den gammalmodiga, men alltid åter förnyade formen av kapitalist, ockraren, åskådliggör Luther på ett utmärkt sätt maktbegäret som ett element i ha-begäret. [Här ger vi först citatet på 1500-talstyska]: "Die Heiden haben können aus der Vernunft rechnen, dass ein Wucherer sey ein vierfaltiger Dieb und Mörder. Wir Christen aber hatten sie in solchen ehren, dass wir sie schier anbeten umb ihres Geldes willen ... Wer einem andern seine Nahrung aussauget, raubet und stilet, der thut eben so grossen Mord (so viel an jm ligt) als der einen Hungers sterbet und zu Grunde verterbet. Solches thut aber ein Wucherer, und sitzet die weil auf seinem Stuel sicher, so er billicher hangen solt am Galgen, und von soviel Raben gefressen werden, als er gülden gestolen hatte, wo anders so viel fleisches an jm were, dass so viel Raben sich drein stüchen und teilen kündten. Dieweil hanget mandie kleinen Diebe ... Kleine Dieb ligen in Stöchen gefangen, grosse Diebe gehn in gold und seiden prangen ... Also ist auch kein grösser Menschenfeind auff Erden (nach dem Teuffel) denn ein Geithshals und Wucherer, den er will über alle menschen Gott sein. Türcken, Krieger, Tyrannen sind auch böse Menschen, doch müssen sie lassen die Leute leben und bekennen, dass sie Böse und Feinde sind. Und können, ja müssen wol zu weilen sich über etliche erbarmen. Aber ein Wucherer und Geitzwanst, der wilt das alle Welt im müsste in Hunger und Durst, Trauer und Not verderben, so viel an im ist, auff das ers alles allein möcht haben, und jedermann von jm, als von einem Gott empfahen und ewiglich sein Leibeigener sein. Schauben, güldne Kette, Ringe tragen, das maul wischen, sich für einen theuren frommen Mann lassen ansehen und rhümen ... Wucher ist ein gros und ungeheur monstrum, wie ein Beerwolff, der alles wüstet, mehr den kein Cacus, Gerion oder Antäus. Und schmückt sich doch und wil fromm sein, das man nicht sehen sol, wo die Ochsen, die er rücklings in sein Loch zieht, hinkommen. Aber Hercules sol der Ochsen under der gefangenen Geschrey hören und den Cacum suchen auch in Klippen und Felsen, die Ochsen wieder lösen, von dem Bösewicht. Denn Cacus heisst ein Bösewicht, der ein Frommer Wucherer ist, stilet, raubet, frisst alles. Und wils doch nicht getan haben, und sol ja niemand finden, weil die Ochsen rücklings in sein Loch gezogen, schein und fusstapffen geben, als seien sie herausgelassen. Also wil der Wucherer auch die Welt essen, als nütze er und gebe der welt ochsen, so er sie doch zu sich allein reisst und frisst ... Und so man die Strassenräuben, Mörder und Befehder, redert und köpffet, wie viel mehr solt man alle Wucherer redern und edern ... verjagen, verfluchen und köpffen." (Martin Luther: "An die Pfarrherrn, wider den Wucher zu predigen", Wittenberg 1540.)
[I sv. övers.]: "Hedningarna skulle med förnuftets hjälp kunna räkna ut, att ockraren är mångdubbel tjuv och mördare. Vi kristna däremot håller ockrarna i sådan ära, att vi rentav tillber dem för deras pengars skull ... Den som suger ut sin näring av en annan, han begår mord lika mycket som den som låter en annan svälta ihjäl eller driver honom i döden. Det gör en ockrare, och han sitter så säker på sin stol i stället för att rätteligen hänga i galgen och bli uppäten av lika många korpar, som han har stulit gulden, om det då fanns så mycket kött på honom, att så många korpar kunde hacka på honom och dela det. Emellertid hänger man de små tjuvarna. Små tjuvar sitter i kedjor och stock, stora tjuvar prålar i guld och silke. Alltså finns ingen värre människofiende på jorden, näst efter djävulen, än ockraren, ty han vill vara gud över alla. Turkar, krigare och tyranner är också onda människor, dock måste de låta folk leva, och de erkänner att de är onda och fiender. Och de kan, ja de måste väl någon gång förbarma sig över någon. Men en ockrare och girigbuk, han vill att all världen skall förgås i svält och törst, sorg och nöd, så långt det står i hans makt, för att han skall ha allt för egen del, och att alla skall vara beroende av honom som av en gud, och för att alla skall vara hans livegna. Han låter sig beskådas, han har gyllene kedjor och ringar, han torkar sig om munnen, han tar emot beröm som en värdefull och from människa ... Ockraren är ett stort och ohyggligt monstrum, som ödelägger mer än någon Cacus, Gerion eller Antäus. Och likväl smyckar han sig och spelar from, för att man inte skall se, varifrån de oxar kommer, som han håller inspärrade i sina inhägnader. Men Hercules skall höra oxarnas och de fångnas skrik, och han skall uppsöka Cacus i klippor och berg, och han skall åter befria oxarna från skurken. Ty Cacus är namnet på en skurk, en from ockrare, som rövar, stjäl och förtär allt. Och han vill aldrig erkänna, att han har gjort något, och ingen skall kunna upptäcka det, ty han låter oxarna gå baklänges in i fjöset, så att det ser ut på fotspåren, som om de gått ut. Alltså vill ockraren, att det skall se ut för världen, som om han var nyttig och gav världen oxar, trots att han roffar åt sig och förtär allt ... och när man rådbråkar och halshugger stråtrövare, mördare och inbrottstjuvar, hur mycket mer skulle man då inte rådbråka, halshugga, förjaga, förbanna och dräpa alla ockrare."
[807*] John Aikin: "Description of the Country from 30 to 40 miles round Manchester", London 1795, s. 182 f.
[808*] Adam Smith: "Wealth of Nations", bd II, kap. III.
[809*] T.o.m. J. B. Say säger: "De rikas besparingar sker på de fattigas bekostnad." [143] - "Den romerske proletären levde nästan helt på samhällets bekostnad ... Man kunde nästan säga, att det moderna samhället lever på proletärernas bekostnad, av den del av arbetets avkastning, som undandras dem." (Sismondi: "Études etc.", vol. II, s. 24.)
[810*] Malthus: "Principles of Political Economy", s. 319, 320.
[811*] "An Inquiry into those principles respecting the Nature of Demand etc.", s. 67.
[812*] ibid. s. 50.
[813*] Senior: "Principles fondamentaux de l'Économie Politique", trad. Arrivabene, Paris 1836, s. 308. Detta blev ändå lite väl grovt t.o.m. för anhängarna av den gamla klassiska skolan. "Hr Senior ersätter uttrycket arbete och kapital med uttrycket arbete och abstinens ... Abstinens är endast en negation. Det är inte abstinensen utan användningen av det produktiva kapitalet, som är profitens källa." (John Cazenove i förut citerade Malthusutgåvan.) Hr J. St. Mill däremot upprepar å ena sidan Ricardos profitteori och accepterar å andra sidan Seniors "betalning för abstinens". Lika främmande som han är för den hegelska "motsägelsen", all dialektiks källa, lika väl finner han sig tillrätta med alla banala självmotsägelser. - Tillägg till 2:a uppl.: Vulgärekonomen har aldrig märkt det enkla faktum, att varje mänsklig handling kan tolkas som en "abstinens" från sin motsats. Att äta är att avhålla sig från att fasta, arbete avhållsamhet från lättja, lättja avhållsamhet från arbete o.s.v. Herrarna skulle må väl av att betänka Spinozas ord: Determinatio est negatio. [144]
[814*] Senior: ibid. s. 342.
[815*] "Ingen ... sår t.ex. ut sitt vete och låter det ligga 12 månader i jorden eller har vitt vin i åratal i källaren i stället för att genast förtära dessa ting eller annat, som han kunde byta sig till ... om han inte beräknade att uppnå större värde på detta sätt." (Scrope: "Political Economy", ed. Potter, New York 1842, s. 133, 134.) [145]
[816*] "Den försakelse, som kapitalisten pålägger sig, när han lånar ut sina produktionsmedel åt arbetaren i stället för att låta deras värde gå till den egna konsumtionen, i det han förvandlar dem till bruks- eller lyxartiklar." (Ordet låna användes här på det välkända vulgärekonomiska sättet för att likställa den av industrikapitalisten exploaterade lönearbetaren med industrikapitalisten själv, som pumpas av den penningutlånande kapitalisten.) (G. de Molinari: "Études Économiques", Paris 1846, s. 49.)
[817*] Courcelle Seneuil: "Traité théorique et pratique des entreprises industrielles", 2:a ed. Paris 1857, s. 57.
[818*] "De särskilda slag av inkomster, som lämnar det största bidraget till det samhälleliga kapitalets tillväxt, är av olika art i skilda stadier av samhällsutvecklingen och är därför helt olika hos nationer som befinner sig i olika utvecklingsstadier ... I tidigare samhällsstadier är profiten en i jämförelse med lön och jordränta oväsentlig källa till ackumulation ... När samhällets industri har nått en mera avsevärd utveckling, blir profiten av relativt större betydelse som källa till ackumulation." (Richard Jones: "Textbook etc., s. 16, 21.)
[819*] ibid. s. 36 f. [Till 4:e uppl.: Måste vara ett misstag. Citatet har inte kunnat återfinnas. - FE.] Jfr Engels' förord till 4:e uppl. - IB.
[820*] Ricardo säger: "Ackumulationen av kapital eller av medlen till att använda" (läs: exploatera) "arbetskraften är mer eller mindre snabb i samhällenas olika utvecklingsstadier och måste i varje fall bero på arbetets produktivkrafter. Dessa är i allmänhet störst, där överflöd på fruktbar jord råder." Om här "arbetets produktivkrafter" betyder den lilla del av produkten, som tillfaller den, vars kroppsarbete frambragt densamma, så är satsen en tavtologi, eftersom den övriga delen avgör en fond, ur vilken kapital kan ackumuleras, om ägaren så behagar (if the owner pleases). Men detta är i regeln inte fallet, där jorden är som fruktbarast. ("Observations on certain verbal disputes etc.", s. 74, 75.)
[821*] J. St. Mill: "Essays on some unsettled Questions of Political Economy", London 1844, s. 90.
[822*] "An Essay on Trade and Commerce", London 1770, s. 44. Likaså publicerade "Times" i december 1866 och januari 1867 hjärtesuckar från engelska gruvägare, som skildrade de belgiska gruvarbetarnas lyckliga lott. De varken begärde eller fick mer än precis vad de behövde för att kunna leva för sina "masters" (företagare). De belgiska arbetarna tål en hel del, men att behöva figurera som mönsterarbetare i "Times"! I början av februari 1867 kom svaret i och med den belgiska gruvarbetarstrejken, som undertrycktes med kulor och krut (vid Marchienne).
[823*] ibid. s. 44, 46.
[824*] Fabrikanten från Northamptonshire gör sig här skyldig till ett fromt bedrägeri, vilket väl får tillskrivas hans iver. Han påstår sig jämföra engelska och franska manufakturarbetares liv men skildrar, såsom han själv senare på sitt virriga sätt erkänner, i ovan citerade uttalande franska jordbruksarbetare!
[825*] ibid. s. 70, 71.
[826*] Benjamin Thomson: "Essays, political, economical and philosophical etc.", 3 delar, London 1796-1802, del I, s. 288. I sin "The State of the Poor, or an History of the Labouring Classes in England etc." rekommenderar sir F. M. Eden den rumfordska fattigsoppan åt föreståndarna för fattighusen och förmanar och förebrår de engelska arbetarna: "I Skottland finns det många familjer, som i hela månader lever, inte av vete, råg och kött, utan av havregryn och kornmjöl, bara blandat med salt och vatten, och de lever till på köpet behagligt (and that very comfortable too), (a.a., bok II, kap. 2, s. 503). Liknande "fingervisningar" finner man i 19:e århundradet. "De engelska jordbruksarbetarna", heter det t.ex., "vill inte äta några blandningar av sämre spannmålssorter. I Skottland, där uppfostran är bättre, är denna fördom troligen okänd." (Charles H. Parry, M. D.: "The Question of the Necessity of the existing Cornlaws considered", London 1816, s. 69.) Samme Parry klagar dock över att den engelske arbetaren nu (1815) står mycket lågt i jämförelse med arbetaren på Edens tid (1797).
[827*] Av rapporterna från den senaste parlamentariska undersökningskommissionen angående livsmedelsförfalskning finner man, att t.o.m. förfalskning av läkemedel i England inte är något undantag utan snarare regel. Undersökning av 34 opiumprov, köpta på lika många Londonapotek, visade t.ex., att 31 var förfalskade med vallmofrö, vetemjöl, gummimassa, lera, sand o.s.v. Flera av proven innehöll inte ett spår morfin.
[828*] G. L. Newnham (överrättsadvokat): "A Review of the Evidence before the Committees of the two Houses of Parliament on the Cornlaws", London 1815, s. 28, n.)
[829*] ibid. s. 19, 20.
[830*] Ch. H. Parry: a.a., s. 77, 69. Herrar lantlorder å sin sida höll sig inte endast skadeslösa för sina förluster i det antijakobinkrig de förde i Englands namn, utan de berikade sig enormt. "Deras räntor fördubblades, tredubblades, fyrdubblades och i vissa fall t.o.m. sexdubblades på 18 år." (ibid. s. 100, 101.)
[831*] F. Engels: "Die Lage der arbeitenden Klasse in England", Leipzig 1845, s. 20.
[832*] Den klassiska ekonomin har på grund av ofullständig analys av arbets- och värdebildningsprocessen aldrig helt förstått detta viktiga moment i reproduktionen, vilket man t.ex. kan märka hos Ricardo. Han säger t.ex.: Hur än produktivkraften växlar, så "producerar en miljon människor i fabrikerna alltid samma värde". Detta är riktigt, om arbetstiden och arbetets intensitetsgrad är givna. Men det hindrar inte - vilket Ricardo förbiser i vissa slutledningar - att en miljon människor i sitt arbete förvandlar mycket olika mängder produktionsmedel till produkter, när produktivkraften varierar. De produktvärden, som de frambringar, är därför också mycket varierande. Ricardo har, inom parentes sagt, med detta exempel inte lyckats klargöra för J. B. Say skillnaden mellan bruksvärde (som han här kallar wealth, materiell rikedom) och bytesvärde. Say svarar: Vad beträffar den svårighet, som Ricardo hänvisar till, då han säger, att en miljon människor genom att använda fullkomligare metoder kan frambringa två å tre gånger så mycken rikedom utan att därför producera mera värde, så försvinner denna svårighet, när vi, som man bör göra, betraktar produktionen som en byteshandel, vari man ger ifrån sig sitt arbetes produktiva tjänster, sin jord och sitt kapital i utbyte mot produkter. Det är genom dessa produktiva tjänster vi har fått alla produkter, som finns i världen. Alltså ... är vi desto rikare, och våra produktiva tjänster har ett desto större värde, ju större mängd av nyttiga ting som de förmår skaffa oss i det byte vi kallar produktion." (J. B. Say: "Lettres à M. Malthus", Paris 1820, s. 168, 169). Den "svårighet", som Say skall förklara - och det är en svårighet för Say, inte för Ricardo - är denna: Varför ökar inte bruksvärdenas bytesvärde, när deras mängd ökar på grund av arbetets stigande produktivkraft? Svar: Svårigheten löses på det sättet, att man föredrar att kalla bruksvärdet för bytesvärde. Bytesvärde är något, som på ett eller annat sätt har att göra med byte. Om man kallar produktionen ett "utbyte" av arbete och produktionsmedel mot en produkt, så är det klart som dagen, att man får mera bytesvärde, ju mera bruksvärde produktionen lämnar. Med andra ord: Ju mer bruksvärden, t.ex. strumpor, en strumpfabrikant levererar under loppet av en arbetsdag, desto rikare är han på strumpor. Emellertid faller det plötsligt Say in, att "med den större mängden" av strumpor måste deras "pris" (som givetvis ingenting har att göra med bytesvärdet) falla, "emedan konkurrensen tvingar dem" (producenterna) "att sälja produkterna till självkostnadspris". Men varifrån kommer då profiten, om kapitalisten säljer varorna till självkostnadspris? Det spelar ingen roll. Say förklarar, att man till följd av den stegrade produktiviteten nu får två par strumpor för samma pris som tidigare ett par. Det resultat, som han kommer till, är just precis den sats av Ricardo, som han skulle vederlägga. Efter denna väldiga tankeansträngning vänder han sig triumferande till Malthus med orden: 'Detta, min herre, är den verkligt genomtänkta teori, utan vilken, säger jag, det är omöjligt att klara upp de största svårigheterna i den politiska ekonomin och speciellt frågan, hur det kan vara möjligt, att en nation kan bli rikare, medan dess produkter minskar i värde, ehuru rikedomen ju dock består av värden." (ibid. s. 170). En engelsk ekonom påpekar i anledning av liknande konststycken i Say's "Lettres" (brev): "Detta tillgjorda sätt att prata (those affected ways of talking) utgör i det stora hela, vad Say älskar att kalla sin doktrin, och som han lägger Malthus på hjärtat att lära ut i Hertford, liksom det redan sker "i olika delar av Europa". Han säger: "Om ni i dessa satser finner något paradoxalt, sa betrakta tingen, som de förhållanden de är uttryck för, och jag vågar tro, att ni skall finna dem mycket enkla och förnuftiga." Ja, utan tvivel, och dessutom skulle de genom samma procedur framstå som allt annat än originella och väsentliga. ("An Inquiry into those Principles respecting the Nature of Demand, etc.", s. 116, 110).
[833*] MacCulloch tog patent på "lön för förgånget arbete" (wages of past labour) långt före Seniors patent på "lön för abstinens" (wages of abstinence).
[834*] Jfr bl.a. J. Bentham: "Théorie des Peines et des Récompenses", övers. av E. Dumont, 3 ed., Paris 1826, II: 4, kap. 2.
[835*] Jeremias Bentham är ett rent engelskt fenomen. Inte ens om man tar med vår egen filosof Christian Wolf har någon människa någonsin och i något land serverat sådana banaliteter med sådan självbelåtenhet. Nyttighetsprincipen var inte Benthams uppfinning. Han endast upprepade på sitt totalt andefattiga sätt, vad Helvetius och andra fransmän mycket spirituellt hade sagt redan under 18:e århundradet. Om man t.ex. vill veta, vad som är nyttigt för en hund, så måste man först undersöka hundnaturen. Själva hundnaturen kan inte konstrueras fram ur någon "nyttighetsprincip". Om det tillämpas på människorna, om man vill bedöma alla mänskliga gärningar, rörelser, förhållanden o.s.v. efter nyttoprincipen, handlar det först om den mänskliga naturen i allmänhet och vidare om dess förändringar under varje historisk epok. Bentham lägger inte fingrarna emellan. Med sin typiska naivitet och fantasilöshet utgår han från kälkborgaren, speciellt den engelske kälkborgaren, som normalmänniskan. Det som verkar vara nyttigt för detta märkliga typexemplar, det är i och för sig nyttigt. Efter denna måttstock bedömer han sedan forntid, nutid och framtid. Den kristna religionen är t.ex. "nyttig", emedan den religiöst fördömer samma saker, som strafflagen fördömer juridiskt. Konstkritik är "skadlig", emedan den hindrar anständigt folk att njuta av Martin Tupper o.s.v. Med dylik smörja har den duktige mannen, vars valspråk var "nulla dies sine linea"[CLXXX*]), fyllt hela travar av böcker. Om jag hade min vän Heinrich Heines kurage, skulle jag kalla herr Jeremias ett geni i borgerlig dumhet.
[836*] "Politiska ekonomer är för benägna att betrakta en given mängd kapital och ett givet antal arbetare som produktionsredskap av oföränderlig styrka, som verkar med en bestämd oföränderlig intensitet ... De som påstår, att varor är de enda verkande medlen i produktionen, bevisar att produktionen överhuvud inte kan utvidgas, ty det är en oundgänglig betingelse för varje utvidgning av produktionen, att mängden av existensmedel, råmaterial och verktyg redan i förväg är ökad. Påståendet innebär i verkligheten, att ingen ökning av produktionen kan ske, om den inte redan i förväg är utvidgad, eller med andra ord, att varje utvidgning är omöjlig." (S. Bailey: "Money and its Vicissitudes", s. 26, 70.) Bailey kritiserar dogmen huvudsakligen från cirkulationsprocessens ståndpunkt.
[837*] J. St. Mill säger i "Principles of Political Economy" [bd II, kap. I, § 3]: "Arbetsprodukten fördelas idag i omvänd proportion till arbetet - den största delen tillfaller dem som aldrig arbetar, den näst största delen till dem vars arbete är rent formellt, och den minsta delen till dem som har det tyngsta och obehagligaste arbetet ... Ju mera motbjudande ett arbete är, desto säkrare är det att lönen är liten ..." Till undvikande av missförstånd vill jag påpeka, att trots att man måste polemisera mot män sådana som J. St. Mill på grund av motsättningen mellan deras föråldrade ekonomiska dogmer och deras moderna tendenser, skulle det vara fullständigt orätt att blanda ihop dem med de vulgärekonomiska apologeternas anhang.
[838*] H. Fawcett, prof. i pol. ekonomi i Cambridge: "The Economic Position of the British Labourer", London 1865, s. 120.
[839*] Jag vill här erinra läsaren, att begreppen variabelt och konstant kapital är lanserade av mig. Den politiska ekonomin efter A. Smith blandar ihop de realiteter, som dessa uttryck täcker, med de formskillnader, som kommer ur cirkulationsprocessen, och som betecknas som fast och rörligt kapital. Mera härom i andra boken.
[840*] Fawcett: a.a. s. 123, 122.
[841*] Man kunde säga, att inte bara kapital utan också arbetare varje år exporteras från England, de sistnämnda som emigranter. Men i texten säges ingenting om det peculium [147], som utvandrarna tar med sig. Emigranterna är f.ö. till största delen inte kroppsarbetare. Många av dem är söner till arrendatorer. Den del av den årliga kapitalackumulationen, som går till utlandet för att förräntas, är mycket större i förhållande till den årliga totalackumulationen än den årliga utvandringen i proportion till befolkningstillväxten.
[842*] Karl Marx: "Lönarbete och kapital", sv. uppl. Sthlm 1941, s. 36. - "Vid lika förtryck av massorna är ett land rikare, ju flera proletärer det har." (Colins: "L'Économie Politique Source des Révolutions et des Utopies prétendues Socialistes", Paris 1857, Vol. III, s. 331.) Ekonomiskt betyder "proletär" inget annat än en lönarbetare, som producerar och värdeökar "kapital" och kastas på gatan, så snart han är överflödig för värdeökningsbehovet hos "Monsieur Capital", som Pecqueur kallar denne. "Urskogens sjuklige proletär" är en av Roschers sällsamma fantomer. Urskogsmannen är urskogens ägare och behandlar urskogen som sin egendom lika ogenerat som orangutangen. Han är alltså inte proletär. Men detta vore fallet, om urskogen exploaterade honom i stället för tvärtom. Vad hans hälsotillstånd angår, så tål det säkert en jämförelse inte bara med den moderne proletärens utan även med den syfilitiska och skrofulösa "ärbarhetens". Hr Wilhelm Roscher torde dock med urskog mena den artbesläktade Lüneburgerheden.
[843*] John Bellers: "Proposals for raising a Colledge of Industry", London 1696, s. 2.
[844*] B. de Mandeville: "The Fable of the Bees", 5 ed., London 1728, anm. s. 212, 213, 328. "Ett måttligt leverne och ständigt arbete" (han menar så lång arbetsdag som möjligt och minsta möjliga livsmedel) "är för den fattige vägen till materiell lycka och till rikedom för staten" (d.v.s. jordägare, kapitalister och deras politiska pampar och medlöpare). ("An Essay on Trade and Commerce", London 1770, s. 54.)
[845*] Eden skulle ha frågat sig, hur dessa "borgerliga inrättningar" uppkommit. Från den juridiska illusionens ståndpunkt betraktar han inte rättsordningen som en produkt av de materiella produktionsförhållandena utan tvärtom produktionsförhållandena som en produkt av rättsordningen. Linguet [148] tog kål på Montesquieu's fantasifoster "Esprit de Lois" med denna enda sats: L'esprit des lois, c'est la propriété" ("Lagens anda är äganderätten").
[846*] Eden: a.a., bd I, del I, kap. 1, s. 1, 2, förordet s. XX.
[847*] Om läsaren skulle komma att tänka på Malthus, vars "Essay on Population" utkom 1798, vill jag påminna om att denna skrift i sin första form inte är något annat än ett omoget, ytligt och i predikoton framfört plagiat från Defoe, Sir James Stewart, Townsend, Franklin, Wallace m.fl. och inte innehåller en enda självständig tanke. Det rabalder denna pamflett åstadkom, berodde uteslutande på partiintressen. Den franska revolutionen hade fått lidelsefulla försvarare i England. "Befolkningsprincipen", som bit för bit formulerades under loppet av 18:e århundradet, för att sedan under en social kris proklameras med pukor och trumpeter som det ofelbara motgiftet mot Condorcet's och andras läror, hälsades med jubel av den engelska oligarkin som det effektivaste vapnet mot alla tendenser till mänskliga framsteg. Malthus, högeligen förvånad över sin succé, tog sig då för att i den gamla ramen stoppa in en massa gammalt, planlöst sammanrafsat material samt tillfoga en del nytt, som han inte hade utarbetat själv utan "lånat" från andra. - En anmärkning i förbigående: Ehuru Malthus var präst i den engelska högkyrkan, hade han avlagt munklöftet om att leva i celibat. Detta är nämligen ett av villkoren för medlemskap i Cambridges protestantiska universitet. "Vi tillåter inte, att gifta män är medlemmar av kollegierna. Den som gifter sig förlorar genast sitt medlemskap." ("Reports of Cambridge University Commission", s. 172.) I detta avseende skiljer sig Malthus fördelaktigt från de övriga protestantiska prästerna, som gjort sig fria från det katolska prästcelibatet och för egen del tagit i anspråk bibelordet "föröken eder och uppfyllen jorden" i en sådan utsträckning, att de överallt i nästan oanständig grad bidrar till folkökningen, medan de samtidigt predikar "befolkningsprincipen" för arbetarna. Det är typiskt, att det ekonomiskt förklädda syndafallet, adamsäpplet, det "tvingande begäret", de "hämningar som syftar till att avtrubba Cupidos pil", som prästen Townsend så skämtsamt uttrycker sig, att denna delikata historia monopoliserades och monopoliseras av den protestantiska teologin eller snarare kyrkan. Med undantag för den venetianska munken Ortes, en originell och spirituell skriftställare, är de flesta befolkningslärare protestantiska präster. Så t.ex. Bruckner: "Théorie du Système animal", Leyden 1767, vari hela den moderna befolkningsteorin är utförligt behandlad, och vartill förf. fick idéer bl.a. från den tillfälliga tvisten mellan Quesnay och hans lärjunge Mirabeau d.ä. angående samma ämne, vidare prästerna Wallace, Townsend, Malthus och den senares lärjunge, den inbitne teologen Th. Chalmers, att nu inte nämna en rad prästerliga skribenter av mindre format på detta område.
Ursprungligen studerades den politiska ekonomin av filosofer som Hobbes, Locke, Hume, affärsmän och politiker som Thomas More, Temple, Sully, de Witt, North, Law, Vanderlint, Cantillon, Franklin, teoretiskt i synnerhet och med största framgång av läkare som Petty, Barbon, Mandeville och Quesnay. Ännu i mitten av 18:e århundradet ursäktar sig prästmannen Josiah Tucker, för sin tid en betydande ekonom, att han befattar sig med Mammon. Senare, och särskilt i samband med "befolkningsprincipen", kom de protestantiska prästernas tillfälle. Petty, som betraktar befolkningen såsom rikedomens basis och i likhet med Adam Smith är en svuren fiende till prästerskapet, synes ha haft en föraning om denna krämaraktiga förfuskning: "Religionen blomstrar bäst, där prästerna får späka sig, liksom rättstillståndet är bäst, där advokaterna svälter ihjäl." Han råder därför de protestantiska prästerna att, när de nu inte vill följa aposteln Paulus' exempel och döda den gamle Adam i sig med hjälp av celibatet, "åtminstone inte kläcka flera präster" (not to breed more Churchmen), "än de nuvarande pastoraten" (benefices) "kan ta emot; d.v.s. om det bara finns 12.000 pastorat i England och Wales, är det oförståndigt att kläcka 24.000 präster" (it will not be safe to breed 24.000 ministers), "ty då blir 12.000 oförsörjda, och de måste ständigt söka sig ett levebröd, en sak som de inte skulle kunna klara på ett lättvindigare sätt än genom att gå ut och intala människorna, att de 12.000, som har fått pastoraten, förgiftar och uthungrar själarna och leder dem vilse på vägen till himmelen!" (Petty: "A Treatise on Taxes and Contributions", London 1667, s. 57.) Adam Smiths ställning till sin tids protestantiska prästadöme framgår av följande: I "A Letter to A. Smith, LL. D., On the Life, Death and Philosophy of his Friend David Hume. By One of the People called Christians", 4 ed. Oxford 1784, levererar dr Horne, högkyrklig biskop av Norwich, en straffpredikan mot Adam Smith, emedan denne i ett öppet brev till mr Strahan "balsamerar sin vän David" (d.v.s. Hume), emedan han berättar för allmänheten, hur "Hume roade sig på sin dödsbädd med att spela Lucian och whist", och att Smith t.o.m. hade fräckheten att skriva: "Jag har alltid betraktat Hume, såväl under hans liv som efter hans död, som en människa, så nära idealet för en verkligt god och klok man, som den mänskliga naturens skröplighet tillåter." Biskopen utropar upprörd: "Är det rätt av er, min herre, att skildra som fullkomligt vis och dygdig karaktären och vandeln hos en människa, som var besatt av en inrotad motvilja mot allt vad religion heter, och som gjorde sitt yttersta för att vad på honom ankom, t.o.m. utplåna ordet religion ur människornas medvetande?" (ibid. s. 8). "Men förlora inte modet, ni som älskar sanningen - ateismen är kortlivad." (ibid. s. 17.) Adam Smith har "den skändliga gudlösheten" (the atrocious wickedness) "att i landet propagera ateism" (nämligen genom sin "Theory of moral sentiments") ... "Vi känner era knep, hr doktor. Ni menar väl, men denna gång har ni gjort upp räkningen utan värden. Ni vill lära oss av exemplet David Hume Esq., att ateismen är det enda som kan ge styrka" (cordial) "åt en modfälld människa och det enda medlet mot dödsfruktan ... Skratta bara åt Babylon i ruiner och lyckönska bara den förhärdade skurken Farao!" (ibid. s. 21, 22.) En ortodox person bland Smiths föreläsningspublik skrev efter hans död: "Smiths vänskap med Hume hindrade honom från att vara kristen. Han trodde på allt vad Hume sade. Om Hume hade påstått, att månen är en grön ost, så hade han trott det. Han trodde därför också Hume, när denne förklarade, att det inte finns någon gud eller några under ... I sin politiska uppfattning stod han närmast republikanerna." ("The Bee", by James Anderson, 18 delar, Edinburgh 1791-93, vol. III, s. 164, 165.) Prästen Th. Chalmers misstänker, att Adam Smith av ren elakhet har uppfunnit kategorin "improduktiva arbetare" med hänsyftning på de protestantiska prästerna, trots deras välsignelsebringande arbete i Herrens vingårdar.
[848*] Not till 2:a upplagan: "Gränsen för användningen av industriarbetare är densamma som för lantarbetarna, nämligen arbetsköparens möjligheter att utvinna profit av deras arbete. Om lönerna blir så höga, att profiten kommer att ligga under den genomsnittliga profitkvoten, slutar han att använda dem eller kan endast använda dem på det villkoret, att de går med på en löneminskning." (John Wade: "History of The Middle and Working Classes", s. 240.)
[849*] Jfr Karl Marx: "Till kritiken av den politiska ekonomin", sv. uppl. Sthlm 1943, s. 202.
[849a*] "Men om vi nu går tillbaka till vår första undersökning, där det påvisades ... att kapitalet självt endast är en produkt av mänskligt arbete ... så verkar det alldeles obegripligt, att människan råkat under herraväldet av sin egen produkt - kapitalet - och har underordnats detta. Men då detta obestridligen är fallet, så tränger sig ovillkorligen den frågan fram: Hur har det kunnat gå till, att arbetaren från att vara kapitalets behärskare - i egenskap av dess skapare - har blivit förvandlad till dess slav?" (von Thünen: "Der isolierte Staat, zweiter Teil, zweite Abteilung", Rostock 1863, s. 5, 6.) Det är Thünens förtjänst att ha ställt frågan. Hans svar är helt enkelt barnsligt.
[849b*] [Till 4:e upplagan: De nyaste engelska och amerikanska "trusterna" eftersträvar redan detta mål, i det de försöker samla åtminstone alla stora företag i varje industrigren till ett enda stort aktiebolag med praktiskt taget monopol i branschen. - FE.]
[849c*] [I Marx' eget exemplar av boken finns här följande marginalanmärkning: "För efterkommande att märka: Om utvidgningen endast är kvantitativ, förhåller sig profiternas storlek inom samma industrigren till varandra som de satsade kapitalens storlek. Medför utvidgningen även kvalitativ förändring, så stiger samtidigt profitkvoten för det större kapitalet." - FE.]
[850*] Folkräkningen i England och Wales visar bl.a.: Alla i jordbruk sysselsatta personer (hemmansägare, arrendatorer, trädgårdsarbetare, herdar o.s.v. inräknade): år 1851: 2.011.447; 1861: 1.924.110; minus 87.337; kamgarnsmanufaktur: 1851: 102.714; 1861: 79.242; sidentillverkning: 1851: 111.940; 1861: 101.678; kattuntryckare: 1851: 12.098; 1861: 12.556 (en liten ökning i förhållande till den enormt utvidgade rörelsen, och den innebär en stor relativ minskning i antalet sysselsatta arbetare); hattmakare: 1851: 15.957; 1861: 13.814; strå- o. damhattmakare: 1851: 20.393; 1861: 18.176; bryggeriarbetare: 1851: 10.556; 1861: 10.677; ljustillverkning: 1851: 4.949; 1861: 4.686 (minskningen beror delvis på införande av gasbelysning); kammakare: 1851: 2.038; 1861: 1.478; sågverksarbetare: 1851: 30.552; 1861: 31.647 (en liten ökning på grund av maskinsågens uppsving); spikmakare: 1851: 26.940; 1861: 26.130 (minskning på grund av maskinkonkurrens); arbetare i tenn- o. koppargruvor: 1851: 31.360; 1861: 32.041. Men däremot i bomullsspinnerier o. -väverier: 1851: 371.777; 1861: 456.646; kolgruvor: 1851: 183.389; 1861: 246.613. "Ökningen av arbetarantalet sedan 1851 är i regel störst i sådana branscher, där maskiner tidigare inte med framgång använts." ("Census of England and Wales for 1861", vol. III, London 1863, s. 36.)
[851*] Några enstaka utmärkta ekonomer av den klassiska skolan har snarare anat än förstått lagen om den fortgående minskningen av det variabla kapitalets relativa storlek med därav följande inverkan på lönarbetarklassens villkor. Den största förtjänsten härvidlag tillkommer John Barton, fast han som alla andra blandar ihop konstant och fast kapital, variabelt och cirkulerande. Han säger: "Efterfrågan på arbetskraft beror på tillväxten av det cirkulerande och inte på det fasta kapitalets ökning. Vore det riktigt, att förhållandet mellan dessa två slags kapital alltid och under alla omständigheter är detsamma, så skulle därav i verkligheten följa, att antalet sysselsatta arbetare stode i proportion till nationens rikedom. Men ett sådant antagande förefaller knappast sannolikt. Allteftersom naturvetenskapen utvecklas och civilisationen utbreder sig, kommer det fasta kapitalet mer och mer att öka sin tillväxt fortare än det cirkulerande. Den summa fast kapital, som användes vid produktionen av ett stycke engelskt muslin, är åtminstone hundra, kanske tusen gånger större än det fasta kapital, som användes för ett liknande stycke indiskt muslin. Och i proportion därtill är det cirkulerande kapitalet hundra eller tusen gånger mindre ... Om totalbeloppet av de årliga besparingarna lades till det fasta kapitalet, skulle det inte inverka på efterfrågan på arbetskraft." (John Barton: "Observations on the Circumstances which influence the Condition of the Labouring Classes of Society", London 1817, s. 16, 17.) "Samma orsak kan öka ett lands nettointäkter och samtidigt göra en del av befolkningen överflödig och skada arbetarnas ställning." (Ricardo: a.a., s. 469.) När kapitalet växer, "kommer efterfrågan" (på arbetskraft) "att avta". (ibid. s. 480, not.) "Det kapital, som användes för att underhålla arbetarna, kan variera oberoende av varje förändring i kapitalets totalbelopp ... Stora växlingar i efterfrågan på arbetskraft och svåra perioder av nöd kan återkomma oftare, efter hand som kapitalanhopningen blir större." (Richard Jones: "An Introductory Lecture on Political Economy", London 1833, s. 12.) "Efterfrågan" (på arbetskraft) "stiger ... inte i förhållande till det samlade kapitalets ackumulation ... Varje ökning av den nationella rikedomen, som är avsedd för reproduktion, får därför, efter hand som samhället utvecklas, mindre och mindre inflytande på arbetarnas levnadsvillkor." (G. Ramsay: "An Essay on the Distribution of Wealth", s. 90, 91.)
[852*] H. Merivale: "Lectures on Colonization and Colonies", London 1841-42, vol. I, s. 146.
[853*] Malthus: "Principles of Political Economy", s. 254, 319, 320. I detta verk upptäcker Malthus äntligen, med hjälp av Sismondi, den kapitalistiska produktionens sköna treenighet: överproduktion - överbefolkning - överkonsumtion, sannerligen tre älskliga odjur! - Jfr F. Engels: "Umrisse zu einer Kritik der Nationalökonomie" i Deutsch-Französische Jahrbücher, utgivna av Arnold Ruge och Karl Marx, Paris 1844, s. 107 f.
[854*] Harriet Martineau: "The Manchester Strike", 1842, s. 101.
[855*] T.o.m. under bomullskrisen 1863 finner man i ett flygblad, utgivet av bomullsarbetarna i Blackburn, våldsamma angrepp på det överarbete, som på grund av fabrikslagstiftningen endast drabbade vuxna manliga arbetare: "Av de vuxna arbetarna krävdes i denna fabrik en 12-13 timmar lång arbetsdag, samtidigt som 100-tals måste gå arbetslösa men gärna skulle arbeta halvtid för att åtminstone kunna uppehålla sina familjer och samtidigt rädda sina kamrater undan en för tidig död till följd av överarbetet." "Vi vill fråga", heter det vidare, "om denna praxis att ständigt arbeta övertid gör det möjligt att åstadkomma drägliga förhållanden mellan mästare och 'tjänare'. De som arbetar på övertid känner orättvisan lika starkt som de som tvingas till ofrivillig arbetslöshet. I detta distrikt räcker arbetet till att delvis sysselsätta alla, om arbetet fördelades på ett rimligt sätt. Vi begär bara vår rätt, när vi kräver att mästarna inför korttidsarbete, åtminstone så länge det nuvarande tillståndet varar, i stället för att överanstränga en del, medan de övriga på grund av arbetsbrist måste ta sin tillflykt till välgörenheten." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1863", s. 8). - Hur en relativ överbefolkning inverkar på de sysselsatta arbetarna, begriper förf. till "Essay on Trade and Commerce" på grund av sin medfödda borgarinstinkt: "En annan orsak till dagdriveri (idleness) i detta land är bristen på arbetskraft. När det blir brist på arbetare på grund av ovanligt stor efterfrågan på varor, känner arbetarna sin egen betydelse och vill också låta mästarna känna den. Det är förvånansvärt, men dessa karlars sinnelag är så fördärvat, att vid sådana tillfällen grupper av arbetare har gaddat ihop sig för att sätta sina mästare i klämma genom att fira en hel dag." ("An Essay on Trade and Commerce", London 1770, s. 27, 28.) De rysliga karlarna begärde nämligen löneförhöjning!
[856*] "Economist" 21 jan. 1860.
[857*] Under sista halvåret 1866, då 80-90.000 arbetare i London kastades ut från sitt arbete, heter det i fabriksrapporten för samma halvår: "Det förefaller inte stämma riktigt, att efterfrågan alltid framkallar utbud just då det är behövligt. Så har inte varit fallet i fråga om arbete, ty många maskiner har under det senaste året fått stå stilla i brist på arbetare." ("Reports of Insp. of Fact. for 31st Oct. 1866", s. 81.)
[857a*] Hälsningstal vid konferensen för sanitära reformer, Birmingham 15 jan. 1875, av J. Chamberlain, då stadens borgmästare, nu (1883) handelsminister.
[858*] "781 städer" är uppräknade i 1861 års statistik för England och Wales "med 10.960.998 invånare, medan byarna och landskommunerna endast har 9.105.226 ... År 1851 uppvisade statistiken 580 städer, vars befolkning var ungefär lika med befolkningen i de kringliggande landsbygdsdistrikten. Men i de senare ökade befolkningen med endast 1/2 miljon under de följande 10 åren, medan de 580 städerna ökade med 1.554.067 personer. Ökningen i landskommunerna är 6,5 %, i städerna 17,3 %. Skillnaden i tillväxtkvot beror på inflyttning från landet till städerna. 3/4 av den totala ökningen kommer på städerna." ("Census etc.", vol. III, s. 11, 12.)
[859*] "Fattigdom synes befrämja fortplantningen." (Adam Smith [151].) Om man får tro den galante och snillrike abbé Galiani, är detta t.o.m. en särskilt vis gudomlig inrättning: "Gud har ordnat det så, att folk som utför särskilt nödvändigt arbete föder barn i riklig mängd." (Galiani: "Della Moneta", Custodis samling, Parte Moderna, Milano 1801, s. 78.) "Elände ända till yttersta gränsen av hungersnöd och pestilens har en tendens att öka invånarantalet i stället för att minska det." (S. Laing: "National Distress", 1844, s. 69.) Sedan Laing belyst detta påstående med statistik, fortsätter han: "Om hela världen levde i välstånd, så vore jorden snart avfolkad."
[860*] "Dag för dag blir det så klarare att de produktionsförhållanden, som bourgeoisin rör sig i, inte har en enhetlig, enkel karaktär utan en dubbeltydig; att i samma förhållanden, under vilka rikedomen produceras, även fattigdomen frambringas; att i samma förhållanden, vari produktivkrafternas utveckling försiggår, utvecklas också en repressionskraft; att dessa förhållanden alstrar den borgerliga rikedomen, d.v.s. borgarklassens rikedom, endast under ett fortskridande förintande av rikedomen hos denna klass' enskilda medlemmar samt under skapande av ett ständigt växande proletariat." (Karl Marx: "Filosofins elände", sv. uppl. Sthlm 1949, s. 130-131.)
[861*] G. Ortes: "Della Economia Nazionale libri sei", 1777, i Custodis Parte Moderna, vol. XXI, s. 6, 9, 22, 25 etc. Ortes säger i samma verk s. 32: "I stället för att göra utkast till onyttiga system för folkens lycka vill jag begränsa mig till att utforska orsakerna till deras olycka."
[862*] "A Dissertation on the Poor Laws. By a Wellwisher of Mankind (The Reverend Mr J. Townsend)", 1786, ny uppl. London 1817, s. 15, 39, 41. Denne "förfinade" präst, vars just anförda skrift jämte hans reseskildring från Spanien Malthus ofta skriver av sida efter sida, hämtade huvuddelen av sin lära från Sir J. Steuart, som han emellertid förvränger. T.ex. då Steuart säger: "Här var slaveriet den våldsmetod som gjorde människan arbetsam" (för dem som inte arbetar)... "Människorna blev då tvungna att arbeta" (d.v.s. gratis åt andra), "emedan de var andras slavar; människorna är nu tvungna att arbeta" (d.v.s. gratis åt dem som inte arbetar), "för att de är slavar under sina egna behov" [152] - så drar han därav inte samma slutsats som den fete prebendeätaren, att lönarbetarna jämt skall suga på ramarna. Han vill tvärtom öka deras behov och därigenom åstadkomma en sporre för deras arbete åt "de förfinade".
[863*] Storch: "Cours d'Économie Politique", ed. Petersburg 1815, vol. III, s. 223.
[864*] Sismondi: "Nouveaux Principes d'Économie Politique", vol. I, s. 79, 80, 85.
[865*] Destutt de Tracy: "Traité de la Volonté et de ses effets", Paris 1826, s. 231.
[865a*] Detta skrevs i mars 1867.
[866*] "Tenth Report of the Commissioners of H.M's Inland Revenue", London 1866, s. 38.
[867*] ibid.
[868*] Dessa siffror är tillräckliga för vår jämförelse men är egentligen oriktiga, eftersom årligen kanske 100 milj. p.st. i inkomster "förtiges". Klagomålen från finansministeriet över systematiskt skatteskolk, särskilt från affärsmännens och industrikapitalisternas sida, upprepas i varje rapport. Så heter det t.ex.: "Ett aktiebolag uppgav sina beskattningsbara inkomster till 6.000 p.st. Taxeringsmyndigheten upptog dem till 88.000 p.st., och för den summan betalades slutligen skatt. Ett annat bolag uppgav 190.000 p.st., men tvingades tillstå, att det verkliga beloppet var 250.000 p.st." (ibid. s. 42).
[869*] "Census etc.", vol. III, s. 29. John Brigths uppgift, att 150 godsägare äger hälften av Englands och 12 godsherrar hälften av Skottlands jord, har inte blivit vederlagd.
[870*] "Fourth Report etc. of Inland Revenue", London 1860, s. 17.
[871*] Detta är nettoinkomsten, alltså efter vissa lagligen medgivna avdrag.
[872*] Just nu, mars 1867, är den indiska och kinesiska marknaden återigen överfylld av varor från de engelska bomullsfabrikerna. 1866 sänktes bomullsarbetarnas löner med 5 %, och 1867 utbröt på grund av en liknande lönesänkning en strejk i Preston, som omfattade 20.000 man. [Detta var förspelet till den kris, som strax därefter utbröt. - FE.]
[873*] "Census etc.", vol. III, s. 11.
[874*] Gladstone i underhuset 13 febr. 1843. (Times 14/2 1843, Hansard 13/2.)
[875*] Gladstone i underhuset 16 april 1863. (Morning Star 17 april.) - [Angående kritik mot Marx' Gladstonecitat se Engels' förord till 4:e upplagan. - IB.]
[876*] Se de officiella uppgifterna i blåboken: "Miscellaneous Statistics of the United Kingdom, Part VI", London 1866, s. 260-273 passim. I stället för statistiken från barnhemmen kunde regeringsorganens deklamationer i anledning av förslaget om beskattning av kungahusets avkomlingar tjäna som belägg. De höjda livsmedelspriserna blev givetvis inte bortglömda i detta sammanhang.
[877*] Gladstone i underhuset 7 april 1864. - De fortgående, skriande motsägelserna i Gladstones budgettal 1863 och 1864 karakteriseras av en engelsk skriftställare medelst följande citat från Boileau (i 1:a-4:e uppl. Molière):
"Sådan är mänskan; hon hoppar från ett mål till ett annat.
Vad hon på kvällen prisat, hon nästa morgon fördömt.
Besvärlig för andra, hon själv sin svaghet ej orkar bära;
ofta byter hon dräkt, lika ofta växlar hon mening." ("The Theory of Exchanges
etc.", London 1864, s. 135.) - [Övers. fr. 4:e tyska uppl. - IB.]
[878*] H. Fawcett: "The Economic Position of the British Labourer", London 1865, s. 67, 82. Arbetarens ökande beroende av krämaren är en följd av den tilltagande osäkerheten och arbetslösheten.
[878a*] I 1:a o. 2:a upplagan fanns här denna not: "Man får hoppas, att F. Engels snart skall utöka sitt verk om den engelska arbetarklassens läge med perioden efter 1844 eller också utge skildringen därav i ett särskilt andra band". Engels antecknade härtill i sitt eget exemplar: "Detta har Marx själv ombesörjt i detta första band av Kapitalet." I de upplagor av Kapitalet han själv svarat för har han utelämnat Marx' not. - K/RS.
[879*] I England inräknas alltid Wales, i Storbritannien England, Wales och Skottland, i Förenade kungarikena (United Kingdom) dessa tre länder samt Irland.
[880*] Det kastar ett egendomligt ljus över framstegen sedan Adam Smiths tid, att ordet workhouse, som nu är beteckningen för fattighus, för honom ibland är liktydigt med manufactory, fabrik. T.ex. i inledningen till hans kapitel om arbetsdelningen: "those employed in every different branch of the work can often be collected into the same workhouse" (de som arbetar i olika industrigrenar kan ofta samlas i samma arbetshus). [154]
[881*] "Public Health, 6th Report etc. for 1863", London 1864, s. 13.
[882*] ibid. s. 17.
[883*] ibid. s. 13.
[884*] ibid. bilaga, s. 232.
[885*] ibid. s. 232, 233.
[886*] ibid. s. 14, 15.
[887*] "Aldrig har de mänskliga rättigheterna så öppet och skamlöst offrats för egendomens rätt som i fråga om arbetarklassens bostadsförhållanden. Varje stor stad är en offerplats för människor, ett altare, där årligen tusentals människor slaktas åt girighetens Moloch." (S. Laing: "National Distress", 1844, s. 150.)
[888*] "Public Health, 8th Report", London 1866, s. 14 not.
[889*] ibid. s. 89. Beträffande barnen i dessa lägenheter säger dr Hunter: "Vi vet inte, hur barn blev uppfostrade före denna sammanpackning av fattigfolk, och den skulle vara en djärv spåman, som försökte förutsäga, vilket uppförande man kan vänta av barn, som nu växer upp i detta land under obeskrivliga förhållanden och vilkas uppfostran till framtida medlemmar av "samhällsfarliga klasser" nu fullbordas genom att de sitter uppe halva nätterna tillsammans med personer i alla åldrar, druckna, snuskiga och grälsjuka." (ibid. s. 56.)
[890*] ibid. s. 62.
[891*] "Report of the Officer of Health of St. Martin's in the Fields", 1865.
[892*] "Public Health, 8th Rep.", s. 91.
[893*] ibid. s. 88.
[894*] "Public Health, 8th Rep.", s. 89.
[895*] ibid. s. 55, 56.
[896*] ibid. s. 149.
[897*] ibid. s. 50.
[898*] Lista från en agent i ett arbetarförsäkringsbolag i Bradford.
| Vulcan Street nr 122 | 1 | rum | 16 | personer | |
| Lumley Street nr 13 | 1 | ,, | 11 | ,, | |
| Bower Street nr 41 | 1 | ,, | 11 | ,, | |
| Portland Street nr 112 | 1 | ,, | 10 | ,, | |
| Hardy Street nr 17 | 1 | ,, | 10 | ,, | |
| North Street nr 18 | 1 | ,, | 16 | ,, | |
| North Street nr 17 | 1 | ,, | 13 | ,, | |
| Wymer Street nr 19 | 1 | ,, | 8 | vuxna | |
| Jowett Street nr 56 | 1 | ,, | 12 | personer | |
| George Street nr 150 | 1 | ,, | 3 | familjer | |
| Rifle Court, Marygate nr 11 | 1 | ,, | 11 | personer | |
| Marshall Street nr 28 | 1 | ,, | 10 | ,, | |
| Marshall Street nr 49 | 3 | ,, | 3 | familjer | |
| George Street nr 128 | 1 | ,, | 18 | personer | |
| George Street nr 130 | 1 | ,, | 16 | ,, | |
| Edward Street nr 4 | 1 | ,, | 17 | ,, | |
| York Street nr 34 | 1 | ,, | 2 | familjer | |
| Salt Pie Street | 2 | ,, | 26 | personer | |
| Regent Square | 1 | källare | 8 | personer | |
| Acre Street | 1 | ,, | 7 | ,, | |
| Roberfs Court nr 33 | 1 | ,, | 7 | ,, | |
| Back Pratt Street, kopparslagarverkstad | 1 | ,, | 7 | ,, | |
| Ebenezer Street nr 27 | 1 | ,, | 6 | ,, |
(ibid. s. 111.)
[899*] ibid. s. 114.
[900*] ibid. s. 50.
[901*] "Public Health, 7th Rep.", London 1865, s. 18.
[902*] ibid. s. 165.
[903*] ibid. s. 18, not. Fattigvårdsföreståndaren i Chapel-en-le-Frith-Union (i Derbyshire) rapporterar till generalregistratorn [128]: "I Doveholes har man gjort ett antal små grottor i en stor hög med kalkaska. Dessa hålor tjänar som bostäder åt schaktare och andra, som arbetar på ett järnvägsbygge i närheten. Grottorna är trånga, saknar slaskledning och avträde. De har inga ventilationsanordningar, med undantag för ett hål i taket, som samtidigt fungerar som skorsten. Smittkopporna härjar och har redan förorsakat åtskilliga dödsfall" (bland grottmänniskorna). (ibid. not 2.)
[904*] De i 13:e kapitlet upptagna detaljerna berör närmast arbetarna i kolgruvorna. Det ännu sämre tillståndet i metallgruvorna redovisas i den samvetsgranna rapporten av Royal Commission av 1864.
[905*] ibid. s. 180, 182.
[906*] ibid. s. 515, 517.
[907*] ibid. s. 16.
[908*] "Svältdöd i massa bland Londons fattiga! (Wholesale starvation of the London poor!)... Under de senaste dagarna har man på husväggarna i London sett stora plakat med följande märkliga text: 'Feta oxar, hungrande människor! De feta oxarna har lämnat sina palats för att mätta de rika i deras lyxgemak, medan de svältande människorna fördärvas och dör i sina eländiga hålor.' Plakat med denna olycksbringande text klistras ständigt upp på nytt, och knappt har en omgång nedrivits eller överklistrats, så kommer nya på samma eller andra offentliga platser ... Det påminner om de hotande varsel, som förberedde franska folket på händelserna år 1789 ... I detta ögonblick, medan engelska arbetare och deras hustrur och barn dör av köld och hunger, blir engelskt kapital, som skapats av engelska arbetare, till miljonbelopp investerat eller utlånat i Ryssland, Spanien, Italien och andra främmande länder." ("Reynold's Newspaper", 20 jan. 1867.)
[909*] Ducpétiaux: "Budgets économiques des classes ouvriéres en Belgique", Brüssel 1855, s. 151, 154, 155.
[910*] James E. Th. Rogers, Prof. of Political Economy in the University of Oxford: "A History of Agriculture and Prices in England", Oxford 1866, vol. I, s. 690. Detta noggrant utarbetade verk omfattar i de hittills utkomna två banden perioden 1259-1400. Andra bandet innehåller endast statistik. Det är den första tillförlitliga prishistoria vi äger från denna tid.
[911*] "Reasons for the late Increase of the Poorrates; or, a comparative view of the price of labour and provisions", London 1777, s. 5, 11.
[912*] Dr Richard Price: "Observations on Reversionary Payments", 6 ed. av W. Morgan, London 1805, vol. II, s. 158, 159. Price anmärker s. 159: "Det nominella priset på en arbetsdag är nu bara ca 4 eller 5 gånger högre än år 1514. Men spannmålspriset är 7 och priset på kött och kläder ca 15 gånger så högt. Arbetets pris har därför inte alls stigit i proportion till de stigande livsmedelspriserna utan synes tvärtom ha sjunkit till hälften i jämförelse med utgifterna."
[913*] Barton: a.a. s. 26. Betr. slutet av 18:e årh. jfr Eden: "The State and the Poor."
[914*] Parry: "The Question of the Necessity of the existing Cornlaws considered", London 1816, s. 86.
[915*] ibid. s. 213.
[916*] S. Laing: "National Distress", s. 62.
[917*] "England and America", London 1833, vol. I, s. 47.
[918*] "London Economist", 29 mars 1845, s. 290.
| Barn | Antal familje- med- lemmar |
Män- nens vecko- lön |
Veckolön för barn | Hela familjens vecko- inkomst |
Bostads- hyra pr vecka |
Total veckolön efter hyres- avdrag |
Veckolön pr person |
|||||||||||||||
| A | B | C | D | E | F | G | H | |||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| By nr 1 | ||||||||||||||||||||||
| 2 | 4 | 8 | sh. | - | 8 | sh. | 2 | sh. | 6 | sh. | 1 | sh. | 6 | d. | ||||||||
| 3 | 5 | 8 | ,, | - | 8 | ,, | 1 | sh. | 6 | d. | 6 | ,, | 6 | d. | 1 | ,, | 3½ | ,, | ||||
| 2 | 4 | 8 | ,, | - | 8 | ,, | 1 | ,, | 7 | ,, | 1 | ,, | 9 | ,, | ||||||||
| 2 | 4 | 8 | ,, | - | 8 | ,, | 1 | ,, | 7 | ,, | 1 | ,, | 9 | ,, | ||||||||
| 6 | 8 | 7 | ,, | 1 sh. till 1 sh. 6 d. | 10 | ,, | 6 | d. | 2 | ,, | 8 | ,, | 6 | d. | 1 | ,, | 1/4 | ,, | ||||
| 3 | 5 | 7 | ,, | 1 sh. 2 d. | 8 | ,, | 2 | d. | 1 | ,, | 4 | d. | 6 | ,, | 10 | d. | 1 | ,, | 7½ | ,, | ||
| By nr 2 | ||||||||||||||||||||||
| 6 | 8 | 7 | sh. | 1 sh. till 1 sh. 6 d. | 10 | sh. | 1 | sh. | 6 | d. | 8 | sh. | 6 | d. | 1 | sh. | 3/4 | d. | ||||
| 6 | 8 | 7 | ,, | - | 7 | ,, | 1 | ,, | 3½ | d. | 5 | ,, | 8½ | ,, | 8½ | ,, | ||||||
| 8 | 10 | 7 | ,, | - | 7 | ,, | 1 | ,, | 3½ | ,, | 5 | ,, | 8½ | ,, | 7 | ,, | ||||||
| 4 | 6 | 7 | ,, | - | 7 | ,, | 1 | ,, | 6½ | ,, | 5 | ,, | 6½ | ,, | 11 | ,, | ||||||
| 3 | 5 | 7 | ,, | - | 7 | ,, | 1 | ,, | 6½ | ,, | 5 | ,, | 6½ | ,, | 1 | sh. | 1 | ,, | ||||
| By nr 3 | ||||||||||||||||||||||
| 4 | 6 | 7 | sh. | - | 7 | sh. | 1 | sh. | 6 | sh. | 1 | sh. | ||||||||||
| 3 | 5 | 7 | ,, | 1-2 sh. | 11 | ,, | 6 | d. | 10 | d. | 10 | ,, | 8 | d. | 2 | ,, | 1½ | d. | ||||
| - | 2 | 5 | ,, | - | 5 | ,, | 1 | sh. | 4 | ,, | 2 | ,, | ||||||||||
[919*] Godsägararistokratin lånade pengar ur statskassan - naturligtvis genom parlamentsbeslut - till detta ändamål och till mycket låg ränta, vilken arrendatorerna fick betala igen med dubbla beloppet.
[920*] Minskningen i antalet medelstora arrenden märker man särskilt i folkräkningsrubrikerna: "arrendatorns son, måg, bror, kusin, dotter, änka, syster, brorsdotter, systerdotter", kort sagt: de av arrendatorn sysselsatta medlemmarna av hans egen familj. Dessa rubriker upptog år 1851 216.851 personer, år 1861 endast 176.151.
[921*] Antalet fårherdar ökade från 12.517 till 25.559.
[922*] "Census etc.", vol. III, s. 36.
[923*] Rogers: a.a. s. 693. "The peasant has again become a serf". a.a. s. 10. Rogers tillhör den liberala skolan, är personlig vän till Cobden och Bright, alltså ingen laudator temporis acti [157].
[924*] "Public Health, 7th Rep." London, s. 242. Det är därför inget ovanligt, antingen att husägaren höjer hyran för en arbetare, när han hör, att denne förtjänar lite mera, eller att arrendatorn sänker arbetarens lön, "emedan dennes hustru också har arbete". (ibid.)
[925*] ibid. s. 135.
[926*] ibid. s. 134.
[927*] "Report of the Commissioners ... relating to Transportation and Penal Servitude", London 1863, s. 42, 50.
[928*] ibid. s. 77. "Memorandum by the Lord Chief Justice."
[929*] ibid. bd II, Vittnesmål.
[930*] ibid. bd I, bilaga, s. 280.
[930a*] ibid. s. 274, 275.
[931*] "Public Health, 6th Rep.", 1863, s. 238, 249, 261, 262.
[932*] ibid. s. 262.
[933*] ibid. s. 17. Den engelske lantarbetaren får bara en fjärdedel så mycket mjölk och hälften så mycket bröd som den irländske. Den sistnämndes bättre näringsförhållanden påpekades redan av A. Young i hans "Tour through Ireland" i början av 19:e århundradet. Orsaken är helt enkelt den, att de fattiga irländska arrendatorerna är långt mera humana än de rika engelska. Textens uppgifter om Wales gäller inte för dess sydvästra del. "Alla läkare där är överens om att dödlighetskvotens stegring genom tuberkulos, skrofler o.s.v. ökas i intensitet genom försämringen av befolkningens fysiska kondition, och alla tillskriver fattigdomen denna försämring. Lantarbetarens dagliga underhåll uppskattas där till 5 pence, och i många distrikt betalar arrendatorn (som själv lever i fattigdom) ännu lägre lön. En liten bit fläsk eller salt kött, torkat så att det är hårt som trä och som matsmältningen knappt klarar av, får sätta smak på stora mängder soppa av mjöl och lök, som omväxlar med havregröt, och dag efter dag är detta lantarbetarens middagsmål ... Industrins utveckling ledde för hans vidkommande till att det solida hemvävda tyget i detta hårda och fuktiga klimat ersattes av billiga bomullstyger, och att han fick svagt te i stället för starkare drycker ... Efter många timmars arbete i regn och blåst kommer lantarbetaren hem till sin hydda för att sätta sig vid en eld av torv och briketter, gjorda av lera och kolavfall, som utsänder kväljande moln av kol- och svavelsyra. Hyddans väggar består av lera och sten, golvet av bara marken och taket av en massa löst pålagd halm. Varje springa är igenstoppad för värmens bibehållande, och här äter han sitt kvällsmål med hustru och barn i en atmosfär av infernalisk stank, medan hans enda omgång kläder får torka på kroppen. Barnmorskor, som varit tvungna att tillbringa natten i sådana hyddor, berättar hur fötterna sjunker till vristerna i sörjan på golvet, och hur de tvingades (ett lätt arbete!) att borra ett hål i väggen för att skaffa sig en privat nypa luft. Talrika iakttagare ur olika samhällsklasser intygar, att den undernärde (underfed) bonden varje natt är utsatt för dessa och andra hälsovådliga inflytanden, och att resultatet blir ett försvagat och skrofulöst folk, finns det sannerligen bevis för ... Rapporterna från myndigheterna i Caermarthenshire och Cardiganshire vittnar om exakt samma förhållanden. Härtill kommer ett ännu större elände, nämligen att sinnesslöheten griper omkring sig. Och så är det de klimatiska förhållandena. Hårda sydvästvindar blåser genom hela landet under 8 à 9 av årets månader, och i deras följe kommer skyfallsliknande regn, som huvudsakligen forsar fram på kullarnas västra sluttningar. Träd är sällsynta utom på skyddade platser; utan skydd blir de sönderblåsta och missformade. Hyddorna kryper in under något bergsutsprång eller i en klyfta eller ett stenbrott. Endast småväxta får och inhemsk hornboskap kan leva på hedarna ... Ungdomen utvandrar till de östra gruvdistrikten i Glamorgan och Monmouth ... Caermarthenshire är en uppfödningsort för gruvarbetare och samtidigt deras invalidhem ... Befolkningssiffrorna håller sig knappast uppe. Så t.ex. i Cardiganshire:
| 1851 | 1861 | |||
|---|---|---|---|---|
| Mankön | 45.155 | 44.446 | ||
| Kvinnor | 52.459 | 52.955 | ||
| 97.614 | 97.401 | " | ||
(Dr Hunters rapport i "Public Health, 7th Rep.", 1864, London 1865, s. 498-502 passim.)
[934*] 1865 har denna lag i någon mån förbättrats. Man får snart erfara, att dylikt fusk inte hjälper.
[935*] Till belysning av det följande: Close villages (slutna byar) kallas de, vars ägare är en eller ett par stora lantlorder; open villages (öppna byar) delas av många mindre ägare. Det är i de sistnämnda byarna byggspekulanterna kan sätta upp kåkar och hyreshus.
[936*] En sådan skenby ser mycket småtrevlig ut men är lika overklig som de byar Katarina II såg på resan till Krim.[CXCVI*] På sista tiden har även fårherden jagats bort från dessa show-villages. Vid Market Harborough finns t.ex. en fårfarm om 500 acres, som skötes av en enda man. Herden bodde förr i en hydda på farmen för att slippa den långa vandringen över dessa vidsträckta slätter, Leicesters och Northamptons sköna ängar. Nu får han i stället en shilling extra till logi, som han får söka sig långt borta i en av de öppna byarna.
[937*] "Arbetarnas hus" (i de öppna byarna, som naturligtvis alltid är överfyllda) är vanligen byggda i rader, med baksidan på den yttersta markremsan, som byggspekulanten kan kalla sin. Husen har därför ingen tillgång på luft och ljus annat än från framsidan." (Dr Hunter i "Public Health, 7th Rep.", 1864, London 1865, s. 135.) "Mycket ofta är byns handelsman eller värdshusvärd samtidigt hyresvärd. I så fall får lantarbetaren ytterligare en herre vid sidan av arrendatorn. Han måste dessutom var hans kund. Med 10 sh. i veckan, minskat med en årshyra på 4 p.st., måste han köpa sitt nödtorft av te, socker, mjöl, såpa, ljus och öl till handlarens godtyckliga priser." (ibid s. 132.) Dessa öppna byar utgör i själva verket de engelska jordproletärernas "straffkolonier". Många av hyddorna är rena luffarhotell, där traktens alla landstrykare söker sin tillflykt. Lantarbetaren och hans familj, som ofta i förvånansvärt hög grad bevarat sin arbetsduglighet och moral t.o.m. under dessa vedervärdiga förhållanden, dukar här under. De förnäma ockrarna har naturligtvis för vana att fariseiskt rycka på axlarna åt byggspekulanterna, de små husjobbarna och de öppna byarna. De vet mycket väl, att deras "slutna byar" och "skenbyar" utgör bakgrunden till de "öppna byarna" och inte skulle existera utan dessa. "Om inte de små husägarna i de öppna byarna funnes, skulle största delen av lantarbetarna få sova under bar himmel på de gods, där de arbetar." (ibid. s. 135.) Systemet med "öppna" och "slutna" byar råder i alla grevskap i mellersta och östra England.
[938*] "Husvärden" (arrendatorn eller lantlorden) "berikar sig, direkt eller indirekt, genom en mans arbete. Han betalar honom 10 sh. i veckan och plockar sedan av den arme saten 4 eller 5 p.st. i årlig hyra för en kåk, som inte är värd 20 p.st. på öppna marknaden, men vars konstlade pris hålles uppe, för att ägaren har makt att säga: 'Ta mitt hus eller packa dej iväg och skaffa dej arbete nån annanstans utan arbetsbetyg från mej!' ... Om en man vill försöka förbättra sin ställning och bli rallare eller ta arbete i ett stenbrott, så måste han vara beredd på att få beskedet: 'Fortsätt ditt arbete hos mej för denna låga lön, eller packa dej iväg med en veckas uppsägning, och ta grisen med dej, om du har någon, och sälj potatisen som växer i täppan till det pris du kan få för den.' Det händer också, att arrendatorn finner det fördelaktigare att låta arbetaren betala högre hyra som bestraffning för att han försökt lämna sin anställning." (Dr Hunter: ibid. s. 132.)
[939*] "Unga nygifta par utgör inte något lämpligt studieobjekt för vuxna bröder och systrar i samma sovrum, och fast inga exempel må anföras, föreligger tillräckligt material för att motivera den anmärkningen, att följden av blodskam för kvinnans vidkommande alltid blir stort lidande och ofta döden." (Dr Hunter: ibid s. 137.) - En landsortspolis, som tidigare i många år hade varit detektiv i Londons värsta kvarter, säger om flickorna i sin by: "Under alla de år jag tjänstgjort som polis i Londons värsta slumkvarter, har jag aldrig sett maken till fräckhet och skamlöshet i så tidiga åldrar ... De lever som svin. Unga pojkar och flickor, mödrar och fäder, alla sover tillsammans i samma kammare." ("Children's Employment Commission, 6th Rep.", London 1867, bilaga s. 77, not 155.)
[940*] "Public Health, 7th Rep.", 1867, s. 9-14 passim.
[940a*] "Prästen och adelsmannen tycks ha sammansvurit sig för att hetsa dem till döds."
[941*] "Det gudi behagliga arbetet som lantarbetaren utför, förlänar t.o.m. hans ställning värdighet. Han är ingen slav utan en fredens soldat och förtjänt av en familjebostad, som jordägaren borde ha iordningställt åt honom, jordägaren som utkräver tvångsarbete av honom liksom landet av soldaten. Lika litet som soldaten erhåller lantarbetaren marknadspriset för sitt arbete. Liksom soldaten blir han infångad i unga år, medan han i sin okunnighet inte känner till något annat än sitt eget yrke och sin närmaste hembygd. Tidigt giftermål och bostadslagstiftningen betyder för honom, vad värvningen och den militära straffrätten betyder för soldaten." (Dr Hunter i "Public Health, 7th Rep.", 1864, London 1865, s. 132.) Ibland kan någon mera vekhjärtad lantlord vakna till insikt om vilken ödemark han har skapat omkring sig. "Det är vemodigt att sitta ensam på sitt gods", sade lord Leicester, när man gratulerade honom till att ha fått slottet Hookham färdigt. "Jag ser mig omkring och ser inte ett enda hus utom mitt eget. Jag känner mig som jätten i jätteslottet, som har ätit upp alla sina grannar."
[942*] En liknande utveckling har gjort sig gällande även i Frankrike under de senaste årtiondena, i samma utsträckning som den kapitalistiska produktionen har lagt under sig jordbruket och fördrivit den "övertaliga" lantbefolkningen till städerna. Även här försämras bostads- och andra sociala förhållanden i de "övertaligas" ursprungliga hemorter. Om det egendomliga lantproletariatet, som jordlottsystemet har åstadkommit, se bl.a. den förut citerade skriften av Colins: "L'Économie Politique" och Karl Marx: "Louis Bonapartes adertonde Brumaire" (sv. uppl. Sthlm 1939, s. 140 ff.) År 1846 bodde 24,42% av Frankrikes befolkning i städerna, 75,58 % på landsbygden; 1861 var procenttalen 28,26, resp. 71,14, och under de senaste åren har landsbygdens folkminskning fortsatt. Redan 1846 sjöng Pierre Dupont i sin "Ouvriers" (Arbetare):
"Dåligt klädda, bor i hålor,
under takåsen i ruckel
lever vi bland fnask och tjuvar,
vänner av mörkret."
(Övers. fr. 4:e tyska uppl. - IB.)
[943*] Den 6:e och slutliga rapporten från "Children's Employment Commission", publicerad i slutet av mars 1867, behandlar endast gangsystemet i lantarbetet.
[944*] "Children's Employment Commission, 6th Rep.", Vittnesmål, s. 37, not 173.
[945*] Enstaka gängledare har dock arbetat sig upp till arrendatorer av 500 acres jord eller blivit ägare av hela rader hus.
[946*] "Hälften av flickorna i Ludford har blivit förstörda genom gängen." (ibid. appendix, s. 6, not 32.)
[947*] "Gängsystemet har tilltagit i hög grad de senaste åren. På några platser har det först nyligen införts. På andra, där det förekommit tidigare, upptar det ständigt flera och ständigt yngre barn." (ibid. s. 79, not 174.)
[948*] "Små arrendatorer använder inte gängsystemet." "Det användes inte på mager jord utan på jord, som ger 2 p.st. till 2 p.st. 10 sh. pr acre i avkastning." (ibid. s. 17, 14.)
[949*] Profiten smakade en av dessa herrar så väl, att han upprörd förklarade för undersökningskommissionen, att hela ståhejet bara berodde på systemets namn. Om man i stället för "gäng" döpte det till "ungdomens agrikultur-industriella kooperativa självhjälpsorganisation", så skulle allt vara i sin ordning.
[950*] "Gängarbete är billigare än annat arbete, det är därför det användes", säger en förutvarande gängledare. (ibid. s. 17, not 14.) "Gängsystemet är absolut det billigaste för arrendatorn och lika avgjort det fördärvligaste för barnen", säger en arrendator. (ibid. s. 16, not 3.)
[951*] "Utan tvivel utförde män och kvinnor förr många arbeten, som nu utföres av barn i gäng. Där kvinnor och barn utnyttjas, är nu flera män än förr arbetslösa." (ibid. s. 43, n. 202.) Däremot heter det på ett annat ställe: "Efterfrågan på arbetskraft har blivit så stor i många jordbruksdistrikt, särskilt i de spannmålsproducerande områdena, till följd av utvandringen och lättheten att pr järnväg komma till städerna, att jag anser barnarbetet vara alldeles oumbärligt." ("Jag" är en godsägares mäklare.) (ibid. s. 80 n. 180.) Arbetsfrågan gäller nämligen i de engelska jordbruksdistrikten, i motsats till den övriga civiliserade världen, godsägarnas och arrendatorernas stora bekymmer: hur skall man, trots lantbefolkningens oavbrutet ökade avflyttning, kunna behålla en "relativ överbefolkning" och därmed även en "minimal arbetslön" för lantarbetarna?
[952*] "Public Health Report", som jag tidigare har citerat, och som i förbigående behandlar gängsystemet i samband med barnadödligheten, förblev okänd för pressen och därmed också för den engelska allmänheten. Däremot bjöd den sista rapporten från "Children's Employment Commission" på matnyttigt sensationsmaterial för pressen. Den liberala pressen frågade, hur dessa fina gentlemän och ladies och statskyrkoprelater, som det vimlade av i Lincolnshire, kunde tolerera sådana förhållanden på sina gods, mitt framför sina ögon, medan man skickade missionärer till andra sidan jordklotet "för söderhavsvildarnas sedeförbättring". Den finare pressen däremot anställde betraktelser över det gräsliga fördärvet hos denna lantbefolkning, som var i stånd att sälja sina barn till ett sådant slaveri! Med tanke på de avskyvärda förhållanden, som de "finkänsliga" dömt lantarbetaren till, vore det inte alls underligt, om han åte upp sina egna barn. Det märkliga är i själva verket den karaktärsstyrka, som lantarbetarna i stor utsträckning bevarat. De officiella rapporterna bevisar, att föräldrarna t.o.m. i gängdistrikten avskyr gängsystemet. "Det finns mängder av bevis i de vittnesmål som vi samlat in, att föräldrarna i många fall skulle vara tacksamma för en tvångslag, som satte dem i stånd att motstå de lockelser och det tryck, som de ofta är utsatta för. Ibland är det den kommunala myndigheten, ibland arbetsköparen, som hotar dem med avsked, om de inte skickar barnen att arbeta i stället för att gå i skolan ... All den tid och alla de krafter, som förslösas, alla de lidanden som drabbar arbetaren och hans familj genom meningslösa ansträngningar, alla de tillfällen då arbetarna har funnit orsaken till barnens moraliska ruin i trångboddheten och gängsystemets moraliska nedsmittning - allt detta framkallar känslor hos de fattiga arbetarna, som man lätt kan tänka sig, och som det är överflödigt att närmare beskriva. De är medvetna om att de tillfogas mycket andligt och lekamligt lidande genom omständigheter, som de själva inte är ansvariga för, som de aldrig skulle ha tolererat, om de haft något att säga till om, och som de förgäves kämpar emot." (ibid. s. XX, n. 82, s. XXIII, n. 96.)
[953*] Irlands befolkning utgjorde år 1801: 5.319.867 personer, 1811: 6.084.996, 1821: 6.869.544, 1831: 7.828.347 och 1841: 8.222.664.
[954*] Resultatet skulle bli ännu mera negativt, om vi ginge längre tillbaka. Så var antalet får 1865: 3.688.742 men 1856: 3.694.294; svinen 1865: 1.299.893 men 1858: 1.409.883.
[955*] Uppgifterna i texten är sammanställda ur "Agricultural Statistics, Ireland, General Abstracts", Dublin, för åren 1860 och följande och ur "Agricultural Statistics, Ireland. Tables showing the Estimated Average Produce etc.", Dublin 1866. Denna statistik är som bekant officiell och förelägges varje år parlamentet.
Tillägg till 2:a upplagan: Den officiella statistiken visar en minskning av den odlade arealen med 134.914 acres från 1871 till 1872. Det förekom "ökning" i odlingen av grönfoder (foderväxter, rovor o.dyl.), "minskning" i den odlade arealen med 16.000 acres för vete, 14.000 för havre, 4.000 för korn och råg, 66.632 för potatis, 34.667 för lin och 30.000 acres mindre för ängar, klöver, vicker och rovor. Den vetebesådda arealen visar för de sista 5 åren följande avtagande skala: 1868: 285.000 acres, 1869: 280.000 acres, 1870: 259.000 acres, 1871: 244.000 acres, 1872: 228.000 acres. Det sistnämnda året uppvisar i runda tal en ökning med 2.600 hästar, 80.000 nötkreatur och 68.600 får samt en minskning med 236.000 svin.
[956*] "Tenth Report of the Commissioners of Inland Revenue", London 1866.
[957*] Den årliga totalinkomsten under rubrik D avviker här från den förra tabellen på grund av vissa lagligen medgivna avdrag.
[958*] Om också produkten pr acre visar nedgång, så måste man komma ihåg, att engelsmännen i 1½ århundrade indirekt har exporterat Irlands jord utan att ens unna jordbrukarna medel att ersätta jordens beståndsdelar.
[958a*] Innan Th. Sadler publicerade sitt arbete om befolkningsfrågan, utkom hans berömda bok "Ireland, its Evils and their Remedies" (2:a uppl. London 1829), där han genom att jämföra de olika provinsernas statistik, och i varje provins de enskilda grevskapens, påvisar, att fattigdomen på Irland är störst i de provinser, som är glesast befolkade, och att fattigdomen inte alls ökar med befolkningstätheten, som Malthus vill inbilla oss. Då Irland i allmänhet betraktas som "befolkningsprincipens" förlovade land, är dessa fakta av speciellt intresse.
[958b*] Under åren 1851-1874 utvandrade inalles 2.325.922 personer.
[958c*] Enligt en tabell i Murphy: "Ireland, Industrial, Political and Social", 1870, är 94,6 % av arrendena under och 5,4 % över 100 acres.
[958d*] "Reports from the Poor Law Inspectors on the wages of Agricultural Labourers in Dublin", 1870. Jfr även "Agricultural Labourers (Ireland) Return etc. dated 8th March 1861", London 1862.
[959*] ibid. s. 29, 1.
[959b*] ibid. s. 12.
[959c*] ibid s. 25.
[959d*] ibid. s. 27.
[959e*] ibid. s. 26.
[959f*] ibid. s. 1.
[959g*] ibid. s. 32.
[959h*] ibid. s. 25.
[959i*] ibid. s. 21, 13.
[960*] "Reports of Insp. of Fact. for 31st 1866", s. 96. - Inspektör Buhre tillägger: "Hur skall man kunna undgå att jämföra denne skicklige arbetare med sitt sjukliga utseende med puddlarna[CCIII*] i södra Staffordshire, blomstrande och muskulösa, med höga löner men klent utrustade beträffande både förstånd och uppförande." - Detta tillagt i franska upplagan. - RS.
[960a*] Totalarealen innefattar också "torvmossar och impediment" (oduglig mark).
[960b*] I tredje boken av detta verk, i avsnittet om jordegendomen, skall jag utförligt påvisa, huru både de enskilda godsägarna och den engelska lagstiftningen planmässigt utnyttjade hungersnöden och de förhållanden, som den medförde, till att påskynda jordbruksrevolutionen och tunna ut Irlands befolkning till en nivå, som passade lantlordernas intressen. Jag återkommer då också till småarrendatorernas och lantarbetarnas förhållanden. Här endast ett citat. Nassau W. Senior säger bl.a. i sin postuma skrift "Journals, Conversations and Essays relating to Ireland", 2 vol., London 1868, vol. II, s. 282: "Dr G. har gjort den träffande anmärkningen, att vi har vår fattigvårdslag, som är ett kraftigt vapen för att ge segern åt lantlorderna; ett annat är utvandringen. Ingen verklig vän av Irland kan önska, att kriget" (mellan lantlorderna och de keltiska småarrendatorerna) "blir förlängt - än mindre, att det slutar med arrendatorernas seger ... Ju fortare det" (detta krig) "är över, ju fortare Irland blir ett land av betesmark (grazing country) med den relativt ringa folkmängd en betesmark behöver, desto bättre för alla klasser." - 1815 års engelska spannmålslagar gav Irland monopol på fri spannmålsinförsel till Storbritannien och gynnade alltså konstlat spannmålsodlingen. Detta monopol avlägsnades helt plötsligt, när spannmålslagarna upphävdes 1846. Bortsett från alla andra omständigheter var denna händelse tillräcklig för att påskynda förvandlingen av den irländska åkerjorden till betesmark och för att samtidigt påskynda arrendegårdarnas koncentration och småbrukarnas fördrivande. Sedan man från 1815 till 1846 lovordat den irländska jordens bördighet och förklarat, att naturen själv hade bestämt den för veteodling, upptäckte helt plötsligt de engelska agronomerna, ekonomerna och politikerna, att den inte duger till något annat än produktion av grönfoder! M. Léonce de Lavergne har haft bråttom att upprepa detta på andra sidan Kanalen. En man måste vara så "djupsinnig" som M. Lavergne för att bli duperad av dylika barnsligheter.
[961*] I Italien, där den kapitalistiska produktionen tidigast utvecklats, försvann också livegenskapen tidigare än i andra länder. Den livegne blev här fri, innan han ännu hade någon laglig rätt till jorden. Hans befrielse förvandlade honom genast till en rättslös proletär, och de nya herrarna väntade redan i de från romartiden kvarvarande städerna. När revolutionen på världsmarknaden [162] från slutet av 15:e århundradet gjorde slut på den norditalienska handelns herravälde, uppstod en rörelse i motsatt riktning. Städernas arbetare drevs i massor ut på landsbygden, och jordbruket, som här bedrevs lika intensivt som trädgårdsskötsel, fick ett tidigare aldrig skådat uppsving.
[Vi svenskar bör kanske hålla i minnet, att den svenska bondeklassen, trots hårt tryck från adeln, lyckades försvara sin frihet och slippa livegenskapen. - IB.]
[962*] "De små jordägarna, som odlade sin egen mark med egna händer och kunde glädja sig åt ett blygsamt välstånd, bildade på den tiden en viktigare faktor i nationen än nu ... Inte mindre än 160.000 jordbrukare, som med sina familjer måste ha utgjort mer än 1/7 av hela befolkningen, levde av att bruka små freehold-gårdar" (freehold = fullt fri egendom). "Dessa småbrukares genomsnittsinkomst uppskattas till 60 a 70 p.st. om året. Det beräknas, att dessa småbönders antal var större än arrendatorernas." (Macaulay: "History of England", 10:e uppl, London 1854, vol. I, s. 333, 334.) Ännu mot slutet av 17:e århundradet var 4/5 av den engelska befolkningen jordbrukare. (ibid. s. 413.) - Jag citerar Macaulay, emedan han såsom systematisk historieförfalskare så mycket som möjligt "beskär" sådana fakta.
[963*] Man får inte glömma, att t.o.m. den livegne var egendomsägare (visserligen tributpliktig). ty han ägde den jordbit, som hörde till hans hus men var dessutom meddelägare i byns allmänning. "Bonden är här" (i Schlesien) "livegen". Inte desto mindre ägde dessa livegna vissa samfälligheter. "Schlesierna har inte kunnat förmå sig att dela sina allmänningar, medan det i Neumark knappt finns en by, där inte detta med framgång genomförts." (Mirabeau: "De la Monarchie Prussienne", Londres 1788, vol. II, s. 125, 126.
[964*] Japan med sin rent feodala organisation av jordegendomen och sitt utvecklade småbruk ger oss en mycket sannare bild av den europeiska medeltiden än våra historiska läroböcker, som mestadels kännetecknas av borgerliga fördomar. Det är ju så bekvämt att vara "liberal" på medeltidens bekostnad.
[965*] I sin "Utopia" talar Thomas Morus om det underbara land, där "fåren äter upp människorna". ("Utopia", transl. Robinson, ed. Arber, London 1869, s. 41.)
[965a*] Baco klargör sammanhanget mellan ett fritt, välmående bondestånd och ett starkt infanteri. 'Det var utomordentligt viktigt för konungarikets makt och prestige att ha arrendegårdar, stora nog att ge duktiga karlar en god försörjning och lägga en stor del av landets jordbruk i händerna på fria odlare, som intog en mellanställning mellan adeln och småbönderna ... Ty experterna anser allmänt, att en armés huvudstyrka består av infanteriet eller fotfolket. Men för att få ett bra infanteri behöver man folk, som växt upp, inte i slaveri och fattigdom utan i frihet och ett visst välstånd. Om nationen därför mest består av adelsmän och förnämt folk, medan jordbrukarna bara är arbetare och tjänare eller småbrukare, d.v.s. bofasta tiggare, kan väl landet ha ett bra kavalleri men aldrig ett tappert, ståndaktigt fotfolk ... Det kan man se i Frankrike, Italien och några andra länder, där i själva verket alla är antingen adelsmän eller fattigbönder ... i en sådan grad, att man måste använda legosoldater från Schweiz eller andra länder för att sätta upp infanteribataljoner. Detta är orsaken till att dessa nationer har många invånare men få soldater." ("The Reign of Henry VII etc. Verbatim Reprint from Kennet's England", ed. 1179, London 1870, s. 308.)
[966*] Dr Hunter i "Public Health, 7th Rep. 1864", London 1865, s. 134. - "Den areal jord, som" (i de gamla lagarna) "anvisades, skulle man numera betrakta som alltför stor och snarast ägnad att förvandla dem till små arrendatorer." (George Roberts: "The Social History of the People of the Southern Counties of England in past centuries", London 1856, s. 184, 185.)
[967*] "De fattigas rätt till en del av kyrkotiondena är fastslagen genom de gamla lagarnas formuleringar." (J. D. Tucket: "A History of the Past and Present State of the Labouring Population", London 1846, vol. II, s. 804, 805.)
[968*] William Cobbett: "A History of the Protestant Reformation", § 471.
[969*] Det protestantiska sinnelaget visade sig bl.a. i följande. I södra England slog en del godsägare och välmående arrendatorer sina kloka huvuden samman för att finna en riktig tolkning av Elisabeths fattiglag och ställde därför upp tio frågor, som de förelade en på den tiden berömd jurist, Sergeant Snigge (senare domare under Jakob I) för yttrande. Nionde frågan lyder: "Några av kommunens rika arrendatorer har funderat ut ett bra sätt att undgå alla svårigheter vid genomförandet av denna lag. De föreslår, att man bygger ett fängelse i kommunen. Varje fattig, som inte går med på att bli inspärrad i fängelset, vägras understöd. Därpå skall det kungöras i trakten, att den som är villig att ta emot fattiga för kommunens räkning skall inom en bestämd tid inlämna ett förseglat anbud med det lägsta pris, som han kan godta. Förslagsställarna har den uppfattningen, att det i traktens grevskap bör finnas personer, som är ovilliga att själva arbeta men samtidigt saknar de nödvändiga medlen att överta ett arrende eller ett fartyg, så att de kan leva utan att arbeta ('so as to live without labour'), och bland dem bör finnas folk som kan ge kommunen mycket fördelaktiga anbud. Skulle då och då någon fattig råka omkomma hos vårdaren, så har denne ansvaret, eftersom kommunen har gjort sin plikt. Vi fruktar dock, att den nuvarande lagen inte medger försiktighetsmått av detta slag; men ni bör veta att övriga fria bönder i detta och angränsande grevskap kommer att ansluta sig till oss för att pressa sina underhusmedlemmar att motionera om en lag, som tillåter inspärrning och tvångsarbete för fattiga, så att var och en som motsätter sig inspärrningen blir utan understöd. Vi hoppas, att detta skall avhålla de fattiga från att begära understöd ('will prevent persons in distress from wanting relief')." (R. Blakey: "The History of Political Litterature from the earliest times", London 1855, vol. II, s. 84, 85.) - I Skottland blev livegenskapen avskaffad några hundra år senare än i England. Så sent som år 1698 förklarade Fletcher av Saltoun i det skotska parlamentet: "Antalet tiggare i Skottland uppskattas till inte mindre än 200.000. Trots att jag i princip är republikan, har jag inget annat botemedel att föreslå, än att vi återinför livegenskapen och gör alla dem till slavar, som inte kan försörja sig själva." Och Eden skriver i "The State and the Poor", vol. I, kap. 1, s. 60, 61: "Fattigdomen daterar sig från bondens frigörelse ... Manufakturen och handeln är fattigdomens far och mor." Eden, liksom den nyssnämnde principielle republikanen, råkar bara ut för ett litet misstag: det är inte upphävandet av livegenskapen utan upphävandet av jordbrukarens äganderätt till gård och grund, som gjort honom till proletär eller fattighjon. - I Frankrike, där expropriationen av lantarbetarna skedde på annat sätt, finner vi motsvarigheter till den engelska fattiglagstiftningen i Moulinsförordningen 1566 och ediktet 1656.
[970*] Hr Rogers betonar i förordet till sin "History of Agriculture", att reformationen utarmat folkmassorna, detta oaktat han själv vid den tiden var professor i politisk ekonomi vid universitetet i Oxford, den protestantiska ortodoxins högborg.
[971*] "A Letter to Sir I. C. Banbury, Brt.: On the High Price of Provisions. By a Suffolk Gentleman." Ipswich 1795, s. 4. T.o.m. den fanatiske anhängaren av storarrendeväsendet, förf. till "Inquiry into the Connection of large etc.", London 1773, s. 133, säger: "Mest beklagar jag förlusten av vår yeomanry, denna klass, som verkligen upprätthöll vårt folks oavhängighet, och det gör mig ont att se deras jordbitar i händerna på monopoliserande lorder, utarrenderade till småfarmare, vilkas arrendekontrakt stipulerar sådana villkor, att de knappt har det bättre än drängar, som vid varje ogynnsam konjunktur får vara beredda på avsked."
[972*] Om dessa borgerliga stormäns privatmoral kan bl.a. följande noteras: "De betydande landförläningarna till den irländska lady Orkney år 1695 är ett offentligt vittnesbörd om konungens [Wilhelm III Oraniern] kärleksaffärer och denna dams inflytande ... Man antar, att lady Orkney's utsökta tjänster bestått i - foeda labiorum ministeria."[CCIX*] (I Sloane Manuscripte Collection, i British Museum nr 4.224. Manuskriptet har titeln "The character and behaviour of King William, Sunderland etc. as represented in Original Letters to the Duke of Shrewsbury from Somers, Halifax, Oxford, Secretary Vernon etc." Det är fullt av kuriosa.
[973*] "Det olagliga överförandet av kronogods i privat ägo är ett skandalöst kapitel i engelsk historia ... ett oerhört bedrägeri gentemot nationen (gigantic fraud on the nation)." (F. W. Newman: "Lectures on Political Economy", London 1851, s. 129, 130). [Hur de nutida engelska storgodsägarna fick sina besittningar, kan man i detalj studera i "Our old Nobility. By Noblesse Oblige", London 1879. - F. E.]
[974*] Man kan t.ex. läsa E. Burkes pamflett om det hertigliga huset Bedford, vars avkomling är Lord John Russell, "the tomtit of liberalism" ("liberalismens gärdsmyg").
[975*] "Arrendatorerna förbjuder cottagers (torparna) att hålla något som helst levande väsen utom sig själva och sin familj, under förevändningen, att om de hade boskap eller fjäderfä, skulle de stjäla foder ur ladorna. De säger också, att torparna skall hållas i fattigdom, ty då är de flitigast. Men sanningen är nog, att arrendatorerna vill ha allmänningarna helt för sig själva." ("A Political Enquiry into the Consequences of enclosing Waste Lands", London 1785, s. 75).
[976*] Eden: "The State and the Poor", företalet.
[977*] "Capital Farms." ("Two Letters on the Flour Trade and the Dearness of Corn. By a Person in Business", London 1767, s. 19, 20.)
[978*] "Merchant-farms." ("An Inquiry into the Present High Prices of Provisions", London 1767, s. 11 not.) Denna förträffliga skrift, som utkom anonymt, är författad av Rev. Nathaniel Forster.
[979*] Thomas Wright: "A short address to the Public on the Monopoly of large farms", 1779, s. 2, 3.
[980*] Rev. Addington: "Enquiry into the Reasons for or against inclosing open fields", London 1772, s. 37-43 pass.
[981*] Dr R. Price: "Observations on Reversionary Payments, 6th ed. By W. Morgan", London 1805, vol. II, s. 155. - Läs Forster, Addington, Kent, Price och James Anderson och jämför med MacCullochs bedrövliga struntprat i hans katalog, "The Litterature of Political Economy", London 1845.
[982*] ibid. s. 147.
[983*] ibid. s. 159. - Man kommer att tänka på det gamla Rom. "De rika hade bemäktigat sig större delen av de odelade landområdena. De litade på att tidsförhållandena skulle säkra deras besittning av dem, och köpte eller rövade därför jordbitarna från de fattiga i trakten. På så sätt fick de stora lantgods i stället för enstaka fält. De använde slavar som lantarbetare och djurskötare, eftersom de fria männen togs ut till krigstjänst. Att äga slavar var vinstgivande även i så måtto, att dessa inte behövde göra krigstjänst utan var hemma hos familjen, som förökades med en mängd barn. På det sättet drog de mäktige all rikedom till sig, och hela trakten vimlade av slavar. Romarna blev däremot allt färre, ty de decimerades av fattigdom, skatter och krigstjänst. När fredliga tider åter inträdde, var lantarbetarna dömda till fullständig overksamhet, eftersom de rika var i besittning av jorden och använde slavar i stället för fria män i jordbruket." (Appianus: "Römische Bürgerkriege", 1 boken, 1 kap., 7.) Detta ställe hänsyftar på tiden före de licinska lagarna [167]. Krigstjänsten, som i så hög grad påskyndade de romerska plebejernas ruin, var också Karl den stores viktigaste hjälpmedel, när det gällde att förvandla de fria tyska bönderna till livegna.
[984*] "An Inquiry into the Connection between the present Prices of Provisions etc." s. 124, 129. Likaså, men med motsatt tendens: "Arbetarna fördrivs från sina bostäder och jagas in till städerna för att söka arbete där - men därigenom vinnes ett större överskott, och på så sätt förökas kapitalet." ("The Perils of the Nation", 2nd ed. London 1843, s. XIV.)
[985*] F. W. Newman: "Lectures on Political Economy", London 1851, s. 132.
[986*] Steuart säger: "Om man jämför jordräntan för dessa gods med godsens storlek, verkar räntan låg. Men tar man hänsyn till antalet människor, som lever på godset, visar det sig, att ett gods i det skotska höglandet försörjer kanske tio gånger så många människor som ett motsvarande gods i de bördigaste provinserna." (Han gör det misstaget att räkna klanens tribut till hövdingen [169] som jordränta.)
[987*] James Anderson: "Observations on the means of exciting a Spirit of National Industry etc.", Edinburgh 1777.
[988*] År 1860 sändes de exproprierade till Kanada under falska förespeglingar. En del tog sin tillflykt till bergen eller öarna på västkusten. De förföljdes av poliser, och de råkade i handgemäng med dessa men lyckades undkomma.
[989*] "I de skotska högländerna blir de nedärvda äganderättsförhållandena ständigt åsidosatta ... Utan hänsyn till den som ärvt arrendet, bjuder lantlorden ut jorden till den högstbjudande, och om denne är en förbättrare (improver), inför han i regel omedelbart nya odlingsmetoder. Landet var förut tätt befolkat av småbönder eller lantarbetare, allt efter den avkastning jorden gav, men under det nya systemet med bättre odlingsmetoder och högre jordränta gäller det att få ut största möjliga produktmängd med minsta möjliga kostnad. Som följd därav blir överflödiga arbetare avlägsnade, och befolkningens antal reduceras, inte till vad landet kan försörja utan med hänsyn till vad som ger mest profit. De som fördrivits från sin hembygd söker sitt livsuppehälle i fabriksstäderna o.s.v." (David Buchanan: "Observations on etc. A. Smiths Wealth of Nations", Edinburgh 1814, vol. IV, s. 144.) "Den skotska adeln har rensat bort familjer, som man rensar ogräs, de har behandlat byarna och deras befolkning på samma sätt som indianerna, när de hämnas på de vilda djuren i deras hålor. Människan schackras bort för ett fårskinn eller en fårbog eller ännu billigare ... Det är värre än mongolernas framfart, då de trängde in i norra Kina och planmässigt utrotade befolkningen för att förvandla landet till betesmark. Många skotska lantlorder har behandlat sina egna landsmän i sitt eget land på samma sätt." (George Ensor: "An Enquiry concerning the Population of Nations", London 1818, s. 215, 216.)
[990*] När den nuvarande hertiginnan av Sutherland med stor ståt tog emot Harriet Beecher-Stowe, "Onkel Torns" författarinna, för att manifestera sin sympati för den amerikanska republikens negerslavar - vilket hon och de övriga aristokraterna visligen underlät under inbördeskriget, då varje "nobelt" engelskt hjärta slog för slavägarna - publicerade jag i "Newyork Tribune" en skildring av de sutherlandska slavarnas förhållanden. (Delar därav finns i utdrag i Carey: "The Slave Trade", London 1853, s. 202, 203.) Min artikel avtrycktes i en skotsk tidning och åstadkom en underhållande polemik mellan tidningen och huset Sutherlands lakejer.
[991*] Intressanta detaljer om denna fiskhandel finner man i David Urquhart: "Portfolio, new series". - Nassau W. Senior betecknar i sin tidigare citerade postuma skrift "Journals, Conversations and Essays relating to Ireland", London 1868, "proceduren i Sutherlandshire som en av de nyttigaste röjningar (clearings) i mannaminne".
[991a*] "Deer forests" (vildmarkerna) i Skottland kan inte uppvisa ett enda träd. Man driver bort fåren och driver upp hjortar på de kala bergen och kallar det en 'hjortskog'. Alltså inte ens ett försök till skogsdrift!
[992*] Robert Somers: "Letters from the Highlands; or the Famine of 1847", London 1848, s. 12-28 pass. Dessa brev publicerades ursprungligen i Times. De engelska ekonomerna förklarade naturligtvis gaelernas hungersnöd 1847 som en följd av - överbefolkningen. Det är förstås riktigt, att där fanns för många människor och för litet mat. - Röjningen på godsen, "clearing of estates" som det heter på engelska, "Bauernlegen" på tyska, gjorde sig gällande i Tyskland särskilt efter 30-åriga kriget och ledde så sent som år 1790 till bondeuppror i Kursachsen. Röjningssystemet var särskilt vanligt i östra Tyskland. I de flesta preussiska provinser blev böndernas äganderätt säkrad först under Fredrik II [den store]. Efter erövringen av Schlesien tvingade han godsägarna att återuppbygga stugor och ladugårdar och att utrusta bondgårdarna med djur och redskap. Han behövde soldater för sin armé och skattebetalare till statskassan. Av Fredriks beundrare Mirabeau kan man få veta, vilket angenämt liv bonden f.ö. levde under Fredriks finansstyre och hans besynnerliga blandning av despoti, byråkrati och feodalism: "Linodling är en av de nordtyska jordbrukarnas viktigaste inkomstkällor. Till olycka för mänskligheten är det emellertid endast ett hjälpmedel mot eländet och ingen väg till välstånd. De direkta skatterna, dagsverksplikt och tvångsarbete av olika slag pressar den tyske bonden, som dessutom måste betala indirekta skatter på allt han köper ... För att hopa den ena olyckan på den andra så får han inte sälja sina produkter, hur och var han vill, och han får inte köpa vad han behöver hos den handelsman som kan skaffa honom varorna till billigaste pris. Alla dessa förhållanden ruinerar honom så småningom, och han skulle inte kunna betala de direkta skatterna på förfallodagen, om han inte hade spinnrocken att ta till. Den utgör en hjälpkälla, ty den sysselsätter både hans hustru, hans barn, hans drängar och honom själv. Men vilket mödosamt liv, även med dessa hjälpmedel! På sommaren arbetar han som en straffånge vid plogen och med skörden. Han går till vila kl. 9 på kvällen och stiger upp kl. 2 på natten för att hinna med sina sysslor. Under vintern borde han egentligen vila mera för att få nya krafter, men han skulle inte ha någon spannmål kvar till mat och utsäde, om han måste sälja sin skörd för att få pengar till skatterna. För att fylla denna lucka måste han spinna ... och han måste spinna ihärdigt. På vintern går han därför till sängs vid midnatt eller senare och stiger upp kl. 5 eller 6, eller också går han till sängs kl. 9 och stiger upp kl. 2, och efter detta schema är hans liv inrättat alla dagar, söndagen undantagen. Så mycket arbete och så litet sömn sliter ut en människa, och det är orsaken till att män och kvinnor åldras mycket tidigare på landsbygden än i städerna." (Mirabeau: "De la Monarchie Prusienne", Londres 1788, vol. III, s. 212 f.)
Tillägg till 2:a upplagan: I april 1866, 18 år efter publiceringen av ovan citerade skrift av Robert Somers, höll professor Leone Levi ett föredrag i Society of Arts om fårbetenas förvandling till jaktmarker, varvid han skildrade den fortsatta förödelsen i de skotska högländerna. Han sade bl.a.: "Avfolkning och ägornas omläggning till rena fårbeten utgjorde det bekvämaste sättet att få inkomster utan några utlägg ... Att ersätta fårbetet med en hjortskog blev vanligt som omväxling i högländerna. Fåren drevs undan av vilda djur, liksom människorna först hade drivits undan av fåren ... Man kan gå från grevens av Dalhousie gods i Forfarshire till John O'Groaths utan att lämna skogsområdet. - I många" (av dessa skogsområden) "är räv, vildkatt, mård, iller, vessla och fjällhare hemmastadda, medan kaniner, ekorrar och råttor börjat hitta vägen dit. Väldiga landområden, vilka enligt den skotska statistiken omfattar många stora och fruktbara betesmarker, är nu undantagna från varje kultivering och förbättring och tjänar nu uteslutande några få personers jaktnöje - som varar endast en kort period varje år."
I "Economist" den 2 juni 1866 läses: "En skotsk tidning berättar den senaste veckan bland andra nyheter: Ett av de bästa fårarrendena i Sutherlandshire, för vilket nyligen, då den löpande kontraktsperioden gick ut, bjöds ett årsarrende på 1.200 p.st., skall förvandlas till hjortskog!" De feodala instinkterna förnekar sig inte ... liksom inte heller på den tiden, då den normandiske erövraren ... ödelade 36 byar för att skapa New Forest ... Två miljoner acres, som omfattar några av Skottlands fruktbaraste landområden, har helt och hållet lagts öde. De naturliga ängarna i Glen Tilt hörde till de frodigaste i grevskapet Perth. "Hjortskogen" vid Ben Aulder var den bästa betesmarken i det vidsträckta distriktet Badenoch, och Black Mountskogen hade det bästa skotska betet för svartulliga får. Man får en föreställning om utsträckningen av de områden i Skottland, som är ödelagda för jaktsportens skull, när man hör att jaktmarkerna har större yta än hela grevskapet Perth. Och man får en föreställning om förlusterna i avkastning, när man hör, att skogen i Ben Aulder gav bete åt 15.000 får, och att den endast omfattar 1/30 av Skottlands hela jaktmarker ... Alla dessa jaktområden är helt improduktiva ... man hade lika gärna kunnat sänka dem i Nordsjöns vågor. Lagstiftningens starka hand borde göra slut på sådana ödemarker, som skapats av godtycket."
- Den franska upplagan har följande tillägg: I alla fall publicerar samma "Economist" också försvarsskrifter till förmån för denna tillverkning av vildmark. Man bevisar, med stöd av noggranna kalkyler, att lantlordernas reveny därigenom har tillväxt och följaktligen också nationalförmögenheten i Högländerna. - RS.
[993*] Författaren till "Essay on Trade etc." anmärker: "Under Edvard VI:s regeringstid verkar det som om engelsmännen på fullaste allvar hade beslutat uppmuntra manufakturen och skaffa de fattiga arbete. Det framgår bl.a. av en märklig lag, som börjar med orden: 'Alla vagabonder skall brännmärkas.' "
[993a*] Thomas Morus säger i "Utopia": "Så gick det till, när en girigbuk och frossare, en skamfläck för sitt land, fick herraväldet över och inhägnade tusentals acres land, medan jordbrukarna jagades bort från hus och hem. Antingen blev de bortdrivna med lock och pock eller med våld och övergrepp, så att de måste sälja och ge sig av, de arma, eländiga stackarna! Det var män och kvinnor, make, hustru, faderlösa barn, änkor, jämrande mödrar med sina dibarn och hela hushållet - fattigt på medel men rikt på människor, eftersom jordbruket behövde många armar. De måste släpa sig bort från sin välbekanta och kära hembygd utan att finna en viloplats, där de kunde slå sig ner. De måste sälja sina enkla tillhörigheter för en spottstyver, eftersom de så plötsligt blev utkastade från sina hem. Deras ägodelar hade kanske inte så stort penningvärde, men de hade ändå kunnat få lite bättre betalt, om de fått sälja i lugn och ro. Och när de hade vandrat omkring, tills deras tillgångar var förbrukade, hade de inga andra utvägar än att stjäla och bli hängda eller också tigga. Och även då blev de satta i fängelse som vagabonder, eftersom de drev omkring utan att arbeta - dessa som inget arbete kunde få, även om de aldrig så gärna ville." Av dessa arma flyktingar, om vilka Thomas Morus säger, att man tvingade dem till stöld "blev under Henrik VIII:s regering 72.000 stora och små tjuvar hängda". (Hollinshed: "Description of England", vol. I, s. 186.) Under Elisabeth I:s tid blev "landstrykare hängda i rader. Det gick vanligen inte ett år, utan att på den ena eller andra platsen 300 eller 400 hamnade i galgen". (Strype: "Annals of the Reformation and Establishment of Religion, and other Various Occurrences in the Church of England during Queen Elisabeths Happy Reign", 2:a ed. 1725, vol. II.) Enligt samme Strype blev i Somersetshire på ett enda år 40 personer avrättade, 35 brännmärkta, 37 pryglade och 183 "hopplösa uslingar" släppta. Ändå innefattade, säger denne människovän, detta stora antal inte en femtedel av de verkliga förbrytelserna, på grund av fredsdomarnas släpphänthet och folkets sjåpiga medlidande. Han tillfogar, att de andra grevskapen i England inte var i bättre läge än Somersetshire utan många t.o.m. i ett sämre.
[994*] "När lagstiftningen skall slita tvister mellan arbetare och arbetsgivare, fungerar alltid arbetsgivarna som rådgivare", säger A. Smith. "Lagens anda är äganderätten", säger Linguet. [148] [Hur ofta har det hänt, att svenska arbetare har vunnit ett mål i arbetsdomstolen? - frågar IB.]
[995*] [J. B. Byles] "Sophisms of Free Trade. By a Barrister", London 1850, s. 53. Han tillägger spydigt: "Vi var alltid redo att inskrida till förmån för arbetsgivarna. Skulle det inte vara möjligt att nu göra något för arbetarna?"
[996*] Av en klausul i en lag från Jacob I:s tid kan man se, att många textilfabrikanter tog sig före att officiellt såsom fredsdomare bestämma lönetariffen i sina egna fabriker. - Särskilt efter 30-åriga kriget var lagar för att hålla lönerna nere vanliga i Tyskland. "Bristen på tjänstefolk och arbetare i de folktomma områdena var ett besvärligt problem för godsägarna. Det blev förbjudet för byborna att hyra ut kammare till lediga män och kvinnor. Alla sådana inhysingar skulle anmälas för myndigheterna och sättas i häkte, om de inte ville ta tjänst. Detta gällde, även om de arbetat som daglönare hos bönderna eller handlade med pengar och spannmål. ('Kaiserliche Privilegien und Sanctiones für Schlesien' I, 125.) Ett helt århundrade klagas det bittert i furstarnas förordningar över det lata och motvilliga slödder, som inte vill nöja sig med de hårda villkor som bjuds, och som inte vill arbeta för den lagstadgade lönen. Det var förbjudet för den enskilde godsägaren att betala mer än det som var fastställt för landskapet. Och ändå var villkoren bättre omedelbart efter kriget än 100 år senare. I Schlesien fick tjänstefolket ännu 1652 kött två gånger i veckan, medan det i vårt århundrade finns distrikt, där man får kött bara tre gånger om året. Även daglönen var högre omedelbart efter kriget än under de följande århundradena." (G. Freitag).
[996a*] Avskaffat 1875. - K/RS.
[997*] Artikel I i denna lag lyder: "Då upphävandet av alla slags korporationer inom samma stånd och yrke är en av grundvalarna för den franska författningen, är det förbjudet att återinföra dem, under vilken form eller förevändning det vara må." Artikel IV förklarar, att om "medborgare, som tillhör samma hantverk eller yrke, rådslår med varandra och träffar avtal i syfte att vägra arbeta eller att arbeta endast för ett visst pris, skall sådana rådslag och avtal ... förklaras stridande mot författningen och som angrepp mot friheten och människorättsförklaringen o.s.v.", alltså som statsförbrytelser, precis som i de gamla arbetarlagarna. ("Révolutions de Paris", Paris 1791, vol. III, s. 523.)
[997a*] "Révolutions de France", nr LXXVII.
[998*] Buchez et Roux: "Histoire Parlementaire", vol. X, s. 193-195 pass.
[999*] Harrison skriver i "Description of England": "Trots att en jordränta på 4 p.st. kanske ökat till 40 p.st., anser arrendatorn ändå, att han har gjort en dålig affär, om han inte vid kontraktstidens slut, efter 6 eller 7 år, har lagt undan 50 eller 100 p.st."
[1000*] Beträffande penningvärdesförsämringens inverkan på olika samhällsklasser under 16:e århundradet, se: "A Compendious or Briefe Examination of Certaine Ordinary Complaints of Diverse of our Countrymen in these our Days. By W. S., Gentleman." (London 1581.) Denna skrifts dialogform bidrog till att den länge tillskrevs Shakespeare, och ännu 1751 utkom en ny upplaga under hans namn. Dess författare är William Stafford. På ett ställe resonerar riddaren (knight) sålunda: Riddaren: "Ni lantbrukargranne, ni mäster krämare och ni gudfar kopparsmed och övriga hantverkare, ni måste väl se till att tillvarata era intressen. Ty i samma grad som alla ting är dyrare än de var, kan ni höja priserna på de varor och tjänster ni tillhandahåller. Men vi har ingenting att sälja, som vi kan höja priset på för att uppväga de högre priser som vi måste betala." På ett annat ställe frågar riddaren doktorn: "Jag ber er, säg, vilka människor ni menar! Och först och främst: vilka är det som skulle tjäna på det?" - Doktorn: "Jag menar alla dem, som lever på köp och försäljning, ty om de köper dyrare, så säljer de också dyrare." - Riddaren: "Vad är det då för folk, som enligt er mening vinner på affären?" - Doktorn: "Jag menar alla dem, som själva brukar egendomar eller arrendegårdar och betalar den gamla jordräntan men säljer efter de nya normerna, d.v.s. de betalar billigt för jorden men säljer dyrt allt det som växer på den." - Riddaren: "Vad är det då för folk, som enligt er åsikt förlorar mer, än dessa tjänar?" - Doktorn: "Det är alla adelsmän och riddare och alla som antingen lever på en bestämd ränta eller av en fast inkomst, och som inte odlar jorden och inte heller köper och säljer."
[1001*] I Frankrike blir "le régisseur", feodalherrens förvaltare och skatteindrivare, under medeltiden snart en affärsman ("homme d'affaires"), som genom utpressning, bedrägerier o.s.v. svindlar sig upp till kapitalist. Dessa förvaltare var ofta själva förnäma herrar. T.ex. "Detta är de räkenskaper, som herr Jacques de Thoraine, riddare och slottsherre till Besançon, avlägger för hertigens och grevens av Burgund räkenskapsförare i Dijon över de räntor som influtit till nämnda slott från 25 december 1359 till 28 december 1360." (Alexis Monteil: "Histoire des Matériaux manuscrits etc.", s. 244.) Det visar sig redan här, att inom samhällslivets alla områden lejonparten tillfaller mellanhänderna. I affärslivet skummar finansiärer, börshajar, köpmän, småkrämare av grädden på affärerna. I den borgerliga rätten skinnar advokaten parterna. I politiken betyder representanten mer än väljarna, ministern mer än suveränen. I religionen blir Gud trängd i bakgrunden av "medlaren" och denne i sin tur av prästen, som är den oumbärlige förmedlaren mellan den gode herden och hans får. - I Frankrike var de stora feodala godsen uppdelade i en oändlig mängd små gårdsbruk alldeles som i England, men på betydligt sämre villkor för lantbefolkningen. Under 14:e århundradet uppstod arrendena, deras antal ökade ständigt, och snart var de mer än 100.000. De betalade en jordränta kontant eller in natura, som varierade mellan 1/12 och 1/5 av produktvärdet. Dessa arrendegods var län eller underlän o.s.v. allt efter värdet och omfånget av domänerna, av vilka många endast utgjorde några få morgen. Alla dessa länsherrar hade mer eller mindre omfattande domsrätt över invånarna; det fanns fyra grader. Man förstår, vilket tryck lantbefolkningen levde i under alla dessa småtyranner. Monteil säger, att det på den tiden fanns 160.000 domstolar i Frankrike, där det nu räcker med 4.000, fredsdomarna inräknade.
[1002*] I hans "Notions de Philosophie Naturelie", Paris 1838.
[1003*] En sida av saken, som Sir James Steuart kraftigt betonar. [172]
[1003a*] "Travailler pour le roi de Prusse", bokstavligen: "att arbeta för kungen av Preussen" har blivit ett ordstäv, som betyder att arbeta gratis eller för usel betalning. - K/RS.
[1004*] "Jag skall", säger kapitalisten, "låta er få äran att tjäna mig, på villkor att ni ger mig det lilla som ni får över, för den möda jag får utstå med att kommendera er." (J. J. Rousseau: "Discours sur l'Économie Politique", Genève 1760, s. 70.)
[1005*] Mirabeau: "De la Monarchie Prussienne", Londres 1788, vol. III, s. 20-109 pass.
[1006*] "Tjugu pund ull, som en arbetarfamilj i stillhet förvandlar till kläder genom sitt eget arbete på stunder, som blir över i det vanliga slitet, det väcker inget uppseende. Men skicka tyget till marknaden, sänd det till fabrikanten, därifrån till grossisten och därifrån till handlaren - då blir det fråga om stora handelsoperationer och kapitalinvestering till ullens tjugudubbla värde ... Den arbetande klassen exploateras på så sätt för att underhålla ett fabriksproletariat, en parasitklass av jordägare och ett finanssystem, som vilar på en illusion." (David Urquhart: "Familiar Words", London 1855, s. 210.)
[1007*] Cromwells tid utgör ett undantag. Så länge republiken varade, höjde sig de engelska massornas alla skikt ur den förnedring, som de hade sjunkit ned i under furstehusen Tudor och Stuart. [Republiken var en kort episod i Englands historia: åren 1649-1660. - IB.]
[1008*] Tuckett inser, att storindustrin avlöste den egentliga manufakturen på grund av att maskineriet infördes och hemindustrin gick under. (Tuckett: "A History of the Past and Present State of the Labouring Population", London 1846, del I, s. 144.) "Plogen och dragoket var uppfinningar av gudar och hanterades av heroer; är spindeln, spinnrocken och vävstolen av mindre förnäm härkomst? Ni skiljer spinnrocken och plogen, spindeln och oket, och resultatet blir fabriker och fattighus, kredit och kriser, två fientliga läger, jordbrukare och affärsmän." (David Urquhart: "Familiar Words", s. 122.) Men nu kommer Carey och anklagar, säkert inte med orätt, England för att vilja förvandla alla andra länder till jordbruksländer, som England skulle sälja industrivaror till. Han påstår, att Turkiet blivit ruinerat på detta sätt, emedan "jordens ägare och brukare aldrig fick tillåtelse" (av England) "att konsolidera sin ställning genom den naturliga alliansen mellan plogen och vävstolen, hammaren och harven." ("The Slave Trade", s. 125.) Enligt Carey är Urquhart själv en av de huvudansvariga för Turkiets ruin, för att han i engelskt intresse gjort frihandelspropaganda i Turkiet. Till historien hör, att Carey, i förbigående sagt en stor ryssvän, vill förhindra denna skilsmässoprocess genom tullmurar, vilka tvärtom påskyndar den.
[1009*] De filantropiska engelska ekonomerna, såsom Mill, Rogers, Goldwin Smith, Fawcett m.fl., och de liberala fabrikanterna som John Bright et consortes frågar de engelska godsägarna, liksom Gud frågade Kain efter hans broder Abel: Vart har våra tusentals fria bönder tagit vägen? Och varifrån har ni själva då kommit? Ur tillintetgörandet av dessa fria bönder. Varför frågar ni inte vidare, vart de fria vävarna, spinnarna och hantverkarna har tagit vägen?
[1010*] "Industriell" användes här i motsats till "agrikulturell". Som samhällsklass är arrendatorn en industriell kapitalist lika väl som fabrikanten.
[1011*] "The Natural and Artifical Rights of Property Contrasted", London 1832, s. 98, 99. Förf. till den anonyma skriften är Th. Hodgskin.
[1012*] Så sent som år 1794 sände de små tygproducenterna i Leeds en deputation till parlamentet med begäran om en lag, som skulle förbjuda varje köpman att bli fabrikant. (Dr Aikin: "Description of the Country from thirty to forty miles round Manchester", London 1795.)
[1013*] William Howitt: "Colonization and Christianity. A Popular History of the Treatment of the Natives by the Europeans in all their Colonies", London 1838, s. 9. Angående slavarna finns en god framställning hos Charles Comte: "Traité de la Législation", 3:e ed. Bruxelles 1837. Man måste studera detta ämne i detalj för att komma underfund med vad bourgeoisin gör med både sig själv och arbetaren, där den obehindrat kan omskapa världen efter sitt huvud.
[1014*] Thomas Stamford Raffles, tidigare guvernör på Java: "Java and its Dependencies", London 1817.
[1015*] År 1866 dog enbart i provinsen Orissa mer än en miljon hinduer svältdöden. Inte desto mindre sökte man berika den indiska statskassan genom att sälja livsmedel åt de hungrande till höga priser.
[1015a*] William Cobbett anmärker, att i England alla offentliga inrättningar betecknas som "kungliga", medan man i gengäld talar om "statsskulden" (national debt). [En osökt parallell: är det någon, som någonsin hört talas om den "kungliga skulden" i Sverige? - IB.]
[1015b*] "Om tatarerna idag översvämmade Europa, skulle det bli mycket svårt att göra begripligt för dem, vad en finansman hos oss egentligen är för en figur." (Montesquieu: "Esprit des lois", ed. Londres 1769, vol. IV, s. 33.)
[1016*] Mirabeau: "De la Monarchie Prussienne", vol. VI, s. 101.
[1017*] Eden: "The State and the Poor", bd II, kap. 1, s. 421.
[1018*] John Fielden: "The Curse of the Factory System", London 1836, s. 5, 6. Beträffande fabriksväsendets ursprungliga ruskigheter jfr dr Aikin: "Description of the Country from thirty to forty miles round Manchester", London 1795, s. 219, och Gisborne: "Enquiry into the duties of men", 1795, vol. II. - Då ångmaskinen flyttade bort fabrikerna från vattenfallen på landsbygden och placerade dem inne i städerna, fann profitjägaren barnmaterialet tillgängligt, utan att han behövde tillgripa slavtillförsel från arbetshusen. När Sir Robert Peel d.ä. framlade sitt lagförslag till skydd för barnen, 1815, förklarade Francis Horner (myntkommissionens ledande man och intim vän till Ricardo) i underhuset: "Det är allmänt bekant, att i konkursboet efter en fabrikant ett band - om man kan använda ett sådant uttryck - av fabriksbarn offentligt annonserades och såldes på auktion som en del av egendomen. För två år sedan (1813) kom ett avskyvärt fall inför Högsta domstolen. Det handlade om ett antal barn, som en kommun i London hade lämnat ut till en fabrikant, som i sin tur överlät dem till en annan. När de slutligen upptäcktes, befann de sig i ett fullständigt uthungrat tillstånd (absolute famine). Ett annat fall, ännu mer avskyvärt, kom till min kännedom genom en ledamot av den parlamentariska undersökningskommissionen: För några få år sedan slöt en Londonkommun ett avtal med en fabrikant, varvid det bestämdes, att fabrikanten på varje 20-tal friska barn skulle ha en idiot med på köpet."
[1019*] År 1790 gick det i brittiska Västindien 10 slavar på en fri, i franska Västindien 14 på 1, i holländska 23 på 1. (Henry Broughan: "An Inquiry into the Colonial Policy of the European Powers", Edinburgh 1803, vol. II, s. 74.)
[1020*] Uttrycket "arbetande fattiga" (labouring poor) återfinnes i de engelska lagarna från den tid, då lönarbetarna blev så många, att de uppmärksammades. "Arbetande fattiga" användes å ena sidan i motsats till "sysslolösa fattiga" (idle poor) tiggare o.s.v., å andra sidan i motsats till de arbetare, som ännu inte är plockade höns utan fortfarande äger sina arbetsmedel. Från lagstiftningen övertogs uttrycket "arbetande fattiga" av den politiska ekonomin, från Culpeper, J. Child etc. till A. Smith och Eden. Från denna utgångspunkt kan man bedöma tilltron till "the execrable political cantmonger" (den förbannade politiske pratmakaren) Edmund Burke, som förklarar termen "arbetande fattiga" vara en "execrable political cant" (en förbannad politisk fras). Denne sykofant, som var i den engelska överklassens sold men spelade romantiker vis-à-vis den franska revolutionen, liksom han spelade liberal och anhängare till de amerikanska kolonierna vid deras uppror mot den engelska överklassen, var alltigenom en ordinär borgarbracka: "Handelns lagar är naturlagar och alltså Guds lagar." (E. Burke: "Thoughts and Details on Scarcity", ed. London 1800, s. 31, 32.) Inte underligt, att han, själv trogen mot Gud och naturens lagar, alltid sålt sig själv till den högstbjudande. Man finner i Reverend Tuckers skrifter (Tucker var tory och präst men i övrigt en hederlig människa och duktig ekonom) en mycket god karakteristik av Burke under hans liberala period. Med den lumpna karaktärslöshet, som härskar nuförtiden och i krypande underdånighet tror på "handelns lagar", är det en plikt att outtröttligt brännmärka dessa Burke-typer, som bara skiljer sig från sina efterapare på en punkt - talangen.
[1021*] Marie Augier: "Du Crédit Public", [Paris 1842, s. 265.]
[1022*] "Kapital", säger "Quarterly Reviewer", "flyr tumult och strid och är av en ängslig natur. Detta är sant men inte hela sanningen. Kapitalet avskyr frånvaron av profit eller mycket liten profit, alldeles som naturen avskyr tomrum. Med tillräcklig profit blir kapitalet djärvt: 10 % säkrade, och det kan användas överallt. 20 %, och det blir livaktigt. 50 %, positivt våghalsigt. För 100 % trampar det alla mänskliga lagar under fötterna. 300 %, och det tvekar inte för någon förbrytelse och riskerar t.o.m. galgen. Om tumult och strid ger profit, så främjar det bäggedera. Bevis: smugglingen och slavhandeln." (T. J. Dunning: "Trade-Unions and Strikes", London 1860, s. 36.)
[1023*] "Vi lever i fullständigt nya samhällsförhållanden ... Vi strävar efter att skilja varje slags egendom från varje slags arbete." (Sismondi: "Nouveaux Principes de l'Économie Politique", vol. II, s. 434.)
[1024*] "Framstegen i industrin, vars viljelösa och motståndslösa bärare bourgeoisin är, sätter i stället för arbetarnas isolering genom konkurrensen deras revolutionära sammanslutning i föreningar. Med storindustrins utveckling ryckes alltså undan bourgeoisins fötter själva den grundval, på vilken den producerar och tillägnar sig produkterna. Den producerar framför allt sin egen dödgrävare. Dess undergång och proletariatets seger är lika nödvändiga ... Av alla de klasser, som i våra dagar står gentemot bourgeoisin, är blott proletariatet en verkligt revolutionär klass. Alla de andra klasserna förfaller och går under med storindustrin, proletariatet åter är dennas egen produkt ... Medelstånden, den lilla fabrikanten, den lilla köpmannen, hantverkaren, bonden, alla bekämpar bourgeoisin för att skydda sin existens som medelstånd mot undergång. De är alltså icke revolutionära utan konservativa. Än mer, de är reaktionära, ty de söker vända historiens hjul tillbaka." (Karl Marx och Friedrich Engels: "Det kommunistiska partiets manifest", sv. uppl. Stockholm 1941, s. 36, 34.)
[1025*] Det rör sig här om verkliga kolonier, obrukad mark, som koloniseras av fria invandrare. USA är i ekonomiskt avseende ännu en europeisk koloni. För övrigt hör också sådana områden hit, som tidigare blivit odlade, men där slaveriets avskaffande fullständigt ändrat förhållandena.
[1026*] Wakefield har kommit en smula på efterkälken med sina fåtaliga ljusa idéer om koloniernas väsen. Tankegångarna fanns redan hos Mirabeau d.ä., fysiokraten, och ännu tidigare hos engelska 1600-talsekonomer, såsom Culpeper, Child m.fl.
[1027*] Senare blir det tidvis en nödvändighet i den internationella konkurrensen. Men oavsett motivet blir följderna desamma.
[1028*] "En neger är en neger. Först under vissa omständigheter blir han till slav. En bomullsmaskin är en maskin att spinna bomull med. Blott under vissa omständigheter blir den till kapital. Om den ryckes undan dessa omständigheter, är den lika litet kapital som guld i och för sig är pengar eller sockret sockerpriset ... Också kapitalet är ett samhälleligt produktionsförhållande. Det är ett borgerligt produktionsförhållande, ett produktionsförhållande i det borgerliga samhället." (Karl Marx: "Lönarbete och kapital", sv. uppl. Sthlm 1941, s. 31, 32.)
[1029*] E. G. Wakefield: "England and America", London 1833, vol. II, s. 33.
[1030*] ibid. bd. I, s. 17, 18.
[1031*] ibid. s. 18.
[1032*] ibid. s. 42, 43, 44.
[1033*] ibid. bd II, s. 5.
[1034*] "Land, som skall bli ett element i kolonisationen, får inte endast vara obrukat. Det skall dessutom vara offentlig egendom, som kan förvandlas till privategendom." (ibid. bd II, s. 125.)
[1035*] ibid. bd I, s. 247.
[1036*] ibid. s. 21, 22.
[1037*] ibid. bd II, s. 116.
[1038*] ibid. s. 131.
[1039*] ibid. bd II, s. 5.
[1040*] Merivale: "Lectures on Colonization and Colonies", London 1841-42, vol. II, s. 235-314 pass. - T.o.m. den fridsamme frihandlaren och vulgärekonomen Molinari säger: "I kolonierna, där slavarbetet avskaffades utan att ersättas av en motsvarande mängd fritt arbete, utvecklas saker och ting i motsatt riktning mot vad som varje dag utspelas inför våra ögon. Man har där sett, hur de simpla arbetarna å sin sida exploaterar de industriella företagarna, hur de begär löner, som inte står i rimlig proportion till den legitima andel, som tillkommer dem av produkten. Då sockerodlarna inte kunde få ett sockerpris, som höll jämna steg med löneökningen, var de tvungna att utjämna skillnaden först ur sina profiter och sedan ur sitt kapital. Många odlare blev på detta sätt ruinerade, och andra har inställt driften för att undgå den hotande ruinen. Förspillda kapitalanhopningar är utan tvivel att föredra framför förstörda människogenerationer" (hr Molinari är verkligen storsinnad!), "men nog vore det bättre, om varken det ena eller det andra ginge till spillo?" (Molinari: "Etudes Economiques", s. 51, 52.) Herr Molinari, herr Molinari! När den europeiske arbetsgivaren kan ta ifrån arbetaren en del av hans andel, medan den amerikanske arbetaren kan beröva arbetsgivaren en del av hans andel - vad blir det då av de tio budorden, av lagen och profeterna, av lagen om tillgång och efterfrågan? Och - ursäkta mej - vad är denna "legitima andel", som enligt ert medgivande kapitalisten i Europa dagligen smiter ifrån att betala? Det kliar i fingrarna på hr Molinari att få skicka polis att ingripa i kolonierna, där de "simpla" arbetarna har fräckheten att "utsuga" kapitalisterna - för att få lagen om tillgång och efterfrågan att fungera på ett riktigt sätt.
[1041*] Wakefield: "England and America", vol. II, s. 52.
[1042*] ibid. s. 191, 192.
[1043*] ibid. bd. s. 47, 246.
[1044*] "Ni påstår, att det är den privata äganderätten till jord och kapital, som gör det möjligt för en man, som inte äger annat än sina egna händer, att finna arbete och levebröd ... Jag påstår, att det tvärtom är den privata äganderätten till jorden, som är orsaken till att det finns män, som inte äger något annat än sina händer ... Om man stänger in en människa i ett lufttomt rum, så berövas hon den luft hon måste ha. Det är samma sak, när man tar jorden från människan ... Man sätter henne därmed i det lufttomma rummet för att göra hennes liv beroende av andras godtycke." (Colins: "L'Economie Politique Source des Révolutions et des Utopies prétendues Socialistes", Paris 1857, vol. III, s. 268-271 pass.)
[1045*] Wakefield: a.a. vol. II, s. 192.
[1046*] ibid. s. 45.
[1047*] Så snart Australien blev sin egen lagstiftare, utfärdades naturligtvis lagar till fördel för nybyggarna. Men den jordförskingring, som engelsmännen redan hade åstadkommit, står hindrande i vägen. "Den nya jordlagen av år 1862 har först och främst till ändamål att underlätta befolkningens bosättning." ("The Land Law of Victoria, by the Hon. G. Duffy, Minister of Public Lands", London 1862.)
[1048*] Denna recension skrevs den 2-13 mars 1868 och infördes i "Demokratisches Wochenblatt" nr 12 och 13 den 21 och 28 mars 1868. Den publicerades på nytt i "Volksstaat" nr 28 och 29 den 5 och 8 april 1871. - "Demokratisches Wochenblatt" var en arbetartidning, som utgavs i Leipzig från januari 1868 till september 1869 under redaktion av Wilhelm Liebknecht. Från december 1868 var den organ för de tyska arbetarföreningarnas förbund, som stod under ledning av August Bebel. I början stod tidningen i viss utsträckning under folkpartiets småborgerliga inflytande. Men tack vare Marx' och Engels' bemödanden började tidningen senare att ta upp kampen mot lassalleanerna samt propagera för Internationalens idéer och publicera dess viktigaste dokument. När det socialdemokratiska arbetarpartiet bildades, spelade tidningen en betydande roll. På kongressen i Eisenach 1869 blev den erkänd som partiets huvudorgan och döptes om till "Der Volksstaat".
[1049*] Den Nordtyska riksdagen sammanträdde i mars 1869. I generaldebatten om utkastet till yrkeslagstiftning framlade August Bebel för första gången i ett parlament den vetenskapliga ståndpunkten om klassmotsättningen mellan kapital och arbete. Därvid stödde han sig på "Kapitalet" av Marx och den internationella arbetarassociationens "inauguraladress".
[1050*] Denna recension av Engels var bestämd för tidskriften "The Fortnightly Review" men refuserades av tidskriftens redaktion. Artikelmanuskriptet finns bevarat. Som framgår av deras brevväxling, utbytte Marx och Engels upprepade gånger åsikter om denna artikels innehåll och form. Marx gav goda råd, och till vissa avsnitt skrev han också varianter, vilka Engels tog in i texten i komplett skick. Artikeln skulle publiceras med underskrift av Samuel Moore, en av Engels' engelska vänner.
"The Fortnightly Review" - engelsk månadsskrift för historiska, filosofiska och litterära frågor, grundades 1865 av en grupp borgerliga radikaler; tillämpade senare en borgerligt-liberal linje; under ovannämnda titel utkom den i London till 1934. => =>
[1051*] "Currency-män" - anhängare av "currency-principen", en under första hälften av 1800-talet i England vitt utbredd penningteori, som utgick från kvantitetsteorin. Företrädarna för denna teori hävdade, att varupriserna bestämdes av de cirkulerande pengarnas mängd. "Currency-principens" företrädare ville imitera lagarna för metallcirkulationen. Till cirkulationsmedlen räknade de både metallpengar och banksedlar. De trodde, att en stabil penningcirkulation kunde uppnås genom full guldtäckning för banksedlarna; emissionen skulle regleras i överensstämmelse med importen och exporten av ädelmetaller. Den engelska regeringens försök (banklagen av 1844) att tillämpa dessa teorier gav inga som helst resultat och bekräftade endast teoriernas vetenskapliga ohållbarhet och deras fullständiga oduglighet för praktiska ändamål.
[1052*] Vad som här kallas första kapitlet, döpte Marx om i andra upplagan till "första avdelningen", som indelades i tre kapitel.
[1053*] Se "Anmärkningar" [54] - IB.
[1054*] Se "Anmärkningar" [69] - IB.
[1055*] Engelska fabrikslagar - det handlar om lagar för begränsning av arbetstiden, vilka utfärdades under första tredjedelen av 1800-talet. - Lagen av 1802 förbjöd nattarbete för minderåriga lärlingar och begränsade deras arbetstid till 12 timmar pr dag. Denna lag gällde endast bomulls- och ylleindustrin, den krävde ingen kontroll genom fabriksinspektionen, och fabrikanterna struntade i lagen.
Lagen av 1819 förbjöd användning av barn under 9 år i bomullsspinnerier och väverier. För barn och ungdomar mellan 9 och 16 år förbjöds nattarbete, och den dagliga arbetstiden begränsades till 12 timmar utom raster. Då fabrikanterna reglerade arbetspauserna efter sitt eget godtycke, utsträcktes i verkligheten arbetsdagen till 14 timmar och mera.
Lagen av 1825 fastslog, att måltidsrasterna tillsammans inte fick överstiga 1½ timme, varigenom arbetsdagen uppgick till högst 13½ timmar. Lagarna av 1819 och 1825 innehöll inga bestämmelser om kontroll genom fabriksinspektionen, varför fabrikanterna kunde negligera även dessa lagar.
Lagen av 1831 förbjöd nattarbete i bomullsfabrikerna för ungdomar under 21 år och fastställde för alla fabriker en maximiarbetstid för ungdomar under 18 år till 12 timmar om dagen (lördagar 9 timmar). Inte heller dessa bestämmelser blev i nämnvärd grad respekterade.
Först lagen av 1833 tog itu med det värsta eländet. Den förbjöd arbete för barn under 9 år (med undantag för sidenindustrin), fastställde arbetstiden för barn mellan 9 och 13 år till 48 veckotimmar eller högst 9 timmar på en dag, och för ungdomar mellan 14 och 18 år till 69 veckotimmar eller högst 12 timmar på en dag. Den påbjöd vidare minst 1½ timmes uppehåll för måltider och förbjöd nattarbete för alla personer under 18 år. Samtidigt infördes skolplikt för alla barn under 14 år. Utnämningen av fabriksläkare och fabriksinspektörer framtvingade slutligen en bättre - om också inte fullständig - respekt för lagarna.
[1056*] Här åsyftas lagen om utvidgning av fabrikslagarna till att gälla även de nya industrigrenarna, en lag som utfärdades den 15 aug. 1867.
[1057*] Någon ytterligare artikel av Engels över detta tema är inte känd.
[I*] I 3:e och 4:e uppl. står: hoffnungslos (hopplös, ohjälplig).
[II*] Marx använder i regel detta ord enligt engelskt språkbruk, där det endast betyder flygblad eller broschyr, utan bibetydelsen smädeskrift, som ordet har i Tyskland. - K.
[III*] I. I. Kaufman
[IV*] Sv. uppl. Sthlm 1943, s. 6 ff.
[V*] Härtill fogas i den franska upplagan (1875) följande not: Efterskriften till den andra tyska upplagan är daterad 24 jan. 1873, och blott kort tid efter dess publicering utbröt den däri förutsagda krisen i Österrike, Förenta Staterna och Tyskland. Många tror med orätt, att den allmänna krisen blivit så att säga diskonterad genom dessa våldsamma men partiella explosioner. Tvärtom tenderar den mot sin höjdpunkt. England kommer att bli sätet för den centrala explosionen, vars återverkan skall bli märkbar på hela världsmarknaden.
[VI*] Se sid. 7 ff. i detta band
[VII*] i detta band betecknade med klammer [ ] och initialerna FE.
[VIII*] se detta band sid. 575.
[IX*] Hansard var en engelsk boktryckarsläkt, som i flera generationer utgav de engelska parlamentsprotokollen. Dessa kom på så sätt att helt enkelt kallas "Hansard". - IB.
[X*] Shakespearecitatet lyder i C. A. Hagbergs sv. övers.: "Så här låg min klinga, och så här föll jag ut."
[XI*] centner, förk. ctr, förr allmänt använd handelsvikt.
[XII*] bushel, engelskt rymdmått för torra varor = 1/8 quarter.
[XIII*] I 1:a upplagan följer här: Vi känner nu värdets substans. Det är arbetet. Vi känner dess storleksmått. Det är arbetstiden. Dess form, som karakteriserar värdet just som bytesvärde, återstår att analysera. Dessförinnan måste dock de redan funna bestämningarna något närmare klargöras.
[XIV*] substrat, underlag, grundval (jfr näringssubstrat).
[XV*] repeterur, ur som kunde fås att upprepa senaste klockslag, numera föråldrade.
[XVI*] Denna mening är ur franska upplagan. R. S.
[XVII*] Denna mening ur franska upplagan.
[XVIII*] I Hagbergs sv. Shakespeareöversättning kallas hon Madam Rapp.
[XIX*] Detta stycke finns inte i den franska upplagan.
[XX*] quidproquo: ordagrant "något för något", förväxling, förvandling.
[XXI*] Denna mening ur franska upplagan.
[XXII*] Denna mening ur franska upplagan.
[XXIII*] I not till franska upplagan upplyses, att däri alternativt nyttjas termerna "forme monnaie" och "forme argent" för originalets "Geldform". RS.
[XXIV*] Denna mening ur Kautskys folkupplaga.
[XXV*] Detta stycke ur Kautskys folkupplaga.
[XXVI*] Se Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s. 7.
[XXVII*] Här citerat efter Hagbergs Shakespeareövers.
[XXVIII*] glädjeflickor, prostituerade
[XXIX*] Marx anger inte närmare, var detta citat återfinnes. Det är sammansatt ur två olika ställen. Det ena finns i 17:13, det andra i 13:17. K. I 1917 års sv. övers. av NT lyder citatet sålunda: "Dessa hava ett och samma sinne, och de giva sin makt och myndighet åt vilddjuret." "- så att ingen får vare sig köpa eller sälja något, utom den som är märkt med vilddjurets namn eller dess namns tal. - IB.
[XXX*] Fortsättningen av detta stycke är utesluten i franska upplagan. RS.
[XXXI*] "Ytterst noggrant
är myntets skrot och korn nu prövat,
men säg mig, om du har det i din börs?" - IB.
[XXXII*] "medfången, medhängd", talesätt, ungefär = Den som sig i leken ger, får leken tåla. - IB.
[XXXIII*] Kautsky har här "Edelmetallmasse", medan 4:e upplagan har "Menge des Geldes". - IB.
[XXXIV*] slagskatt, även myntaccis, avgift för licensen att ombesörja myntpräglingen. - IB.
[XXXV*] "Det är bara första steget som kostar", ett gammalt ordspråk med vilket Madame du Deffand lär ha svarat kardinal Polignac, när han berättade om martyren Dionysius, som enligt legenden bar sitt avhuggna huvud från Montmartre till klostret S. Denis. - IB.
[XXXVI*] att höja myntvärdet
[XXXVII*] heliga ting, utanför den mänskliga handeln. - IB.
[XXXVIII*] "Låt oss vara rika eller låtsas rika."
[XXXIX*] I Sverige är väl, i synnerhet i våra dagar, förskottshyra vanligast. - IB.
[XL*] ett dåtida tyskt mynt, "Doppelthaler". - IB.
[XLI*] Detta stycke, som både här och hos Sandler följer Kautskys folkupplaga, är betydligt kortare i 4:e tyska upplagan. - IB.
[XLII*] Virement innebar, att skuldförbindelserna mellan bankernas kunder utjämnades inbördes mellan bankerna. - IB.
[XLIII*] Här har Marx antingen en liknelse, hämtad ur Bibeln (Ps. 42: 2): "Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud", eller också är det en dold ordlek, varvid "hjorten" skulle syfta på den tyska finansdynastin Hirsch (Hjort). - IB.
[XLIV*] Ingen mark utan jordägare.
[XLV*] Penningen har ingen herre.
[XLVI*] "Den förbannade hungern efter guld."
[XLVII*] "Bytet är en underbar företeelse, där bägge parterna alltid vinner (!)."
[XLVIII*] Den sista meningen saknas i franska upplagan. - RS.
[XLIX*] Här: Wechselbeziehungen (växelverkan, ömsesidiga relationer). I 3:e o. 4:e uppl. däremot: Warenbeziehungen (varurelationer).
[L*] Efter franska uppl. I den tyska, även folkupplagan, står: "ehuru det först efteråt realiseras såsom hyrespriset för ett hus" - en felaktig analogi. - RS. (Analogin blir givetvis fullt riktig, om hyran betalas i efterskott, vilket faktiskt kunde förekomma på Marx' tid. - IB.)
[LI*] Obehöriga äga ej tillträde.
[LII*] En term, hämtad från den idealistiske filosofen G. W. Leibniz' monadlära. - IB.
[LIII*] "Vilken av eder kan ... lägga en enda aln till sin livslängd?" (Matt. 6: 27.) - IB.
[LIV*] Huvudort, hemort, central. - IB.
[LV*] förvärvade, åtkomna
[LVI*] som man älskar för dess egen skull
[LVII*] benämning på sländan i en spinnmaskin - IB.
[LVIII*] Originalet har här "overlooker" och "manager". - IB.
[LIX*] lat.: "ett villkor, utan vilket inte ..." (här ungefär = en nödvändig förutsättning). - IB.
[LX*] "allt ordnat till det bästa i den bästa av alla tänkbara världar." - IB.
[LXI*] "som om kärlek krupit i kroppen" (V. Rydbergs övers.) - En vanlig men oegentlig översättning är "som om det hade djävulen i kroppen". - IB.
[LXII*] strafflag - IB.
[LXIII*] språkbegåvat verktyg
[LXIV*] röstbegåvat verktyg
[LXV*] stumt verktyg
[LXVI*] förnumstig person, "viktigpetter"
[LXVII*] bomullsdamm (ordagrant: "djävulsdamm")
[LXVIII*] här i betydelsen avfall, avskräde
[LXIX*] produktiva tjänster
[LXX*] allvarlig vetenskapsman
[LXXI*] varken det ena eller det andra
[LXXII*] I detta band sid. 150-151 (n. 50)
[LXXIII*] I Sandlers övers. står här shilling i st.f. pence.
[LXXIV*] "behövde en rejäl avslipning"
[LXXV*] "rent nonsens"
[LXXVI*] Siffran 8 finns inte i franska upplagan. - RS.
[LXXVII*] i originalet "ultima Thule" - IB.
[LXXVIII*] i originalet "Sturm und Drang" - IB.
[LXXIX*] romersk borgare
[LXXX*] "knapra och snåla med matrasten" - IB.
[LXXXI*] "Avslöjande förfalskningar"
[LXXXII*] "till förhindrande av förfalskning av livsmedel och drycker"
[LXXXIII*] Skildringen kan verka överdriven men är det knappast. Ända in på 1900-talet förekom det, att degen knådades på så sätt, att gesällen barfota och med uppkavlade byxben trampade omkring i degtråget. Undertecknad har själv sett detta. Det var i Norrköping våren 1909, och gesällen var vid tillfället arbetarkämpen, senare Brand-redaktören Gustav Samuelsson ("Sammel"). Denne var själv ytterligt renlig, men metoden verkar ändå allt annat än aptitlig. - IB.
[LXXXIV*] Fahrenheit, vilket motsvarar ca 24-32 grader Celsius.
[LXXXV*] North Channel - IB.
[LXXXVI*] Man bör komma ihåg, att den tidens lok saknade inklädd förarhytt. - IB.
[LXXXVII*] Jury, som skall fastställa dödsorsaken vid vissa dödsfall. - IB.
[LXXXVIII*] Timur-lenk, "Timur den lame", även kallad Tamerlan, var en mongolisk erövrare på 1300-talet, beryktad för sin våldsamma framfart med skövlingar och plundringar i hela Centralasien. - IB.
[LXXXIX*] "Britter aldrig, aldrig skall bli slavar!"
[XC*] "i omsorgen om sitt lekamliga välbefinnande."
[XCI*] "frosseri är för dem (arbetarna) mycket mer fördärvligt."
[XCII*] "Under andra namn berättas här om dig."
[XCIII*] Fattigvårdstjänstemän.
[XCIV*] Fattigvårdsdepartementet.
[XCV*] "arbetshus" = fattighus (i Sverige förr benämnt "arbets- och försörjningsinrättning" - i folkmun bara "inrättningen" - IB.)
[XCVI*] "principen om det naturliga urvalet"
[XCVII*] "Efter oss syndafloden!"
[XCVIII*] "präktiga högländare"
[XCIX*] "handelns vänner"
[C*] "dygden omsatt i praktiken"
[CI*] Eckart, "Mäster Eckehart", tysk munk och mystiker (1260-1327), typisk metafysiker, som ville "frigöra själen från det förgängliga och jordiska". - IB.
[CII*] I 3:e och 4:e uppl.: folket
[CIII*] av Talmud, "lära", judarnas viktigaste lagbok (näst bibeln) och samtidigt ett slags vetenskaplig encyklopedi. - IB.
[CIV*] "Dröjsmål innebär fara!"
[CV*] "lagen om de misstänkta"
[CVI*] "My deeds upon my head. I crave the law, / the penalty and forfeit of my bond." - Shakespeare citeras här, liksom hos Sandler, i C. A. Hagbergs övers. - IB.
[CVII*] "Ay, bis breast / so says the bond."
[CVIII*] kommunal fredsdomare
[CIX*] "korta sammanträden"
[CX*] Detta skrevs år 1866. - K.
[CXI*] tygpressare och appretörer
[CXII*] appellationsdomstol
[CXIII*] "Vilken förändring från denna tidpunkt!"
[CXIV*] I den auktoriserade franska upplagan återgavs andra delen av denna mening sålunda: "eller också är den likamed värdet av en arbetskraft multiplicerat med graden av dess exploatering och multiplicerat med antalet samtidigt exploaterade arbetskrafter."
[CXV*] "kapitalistiska bönder" eller "köpmansbönder"
[CXVI*] "småbrukare"
[CXVII*] Originalet har här "Peloton" = pluton - IB.
[CXVIII*] Marx använder den engelska termen kooperation, men då denna numera helt dominerar språkbruket i ett annat sammanhang, har vi ansett lämpligt att här översätta den till svenska. - IB.
[CXIX*] Hos Kautsky (och Sandler): den 3 juni.
[CXX*] "falska utgifter" här = improduktiva utgifter - IB.
[CXXI*] Hos Cairnes: "produkten av sitt arbete"
[CXXII*] Det ovannämnda stilgjuteriet kan tjäna som övningsexempel med sina 4 gjutare, 2 avbrytare och 1 slipare. Om man vill t.ex. tredubbla produktionen, bör man här anställa ytterligare 8 gjutare, 4 avbrytare och 2 slipare. - IB.
[CXXIII*] "bellum omnium contra omnes"
[CXXIV*] "Πολλ' ήπίστατο έργα, κακώς δ'ήπίστατο πάντα".
[CXXV*] "έργον καιρόν διόλλνται"
[CXXVI*] Var skall platonismen hamna nästa gång?
[CXXVII*] lagar om lärlingstid
[CXXVIII*] alltså verktygsmaskiner i ordets egentliga mening - IB.
[CXXIX*] Ett "hjärtstillande" medel, som sövde ner skrikande barnungar. En svensk parallell: På 1800-talet gav man småbarn en bomullstuss, blött i brännvin, att suga på. Effektivt! Skriken tystnade, ungen somnade ... - IB.
[CXXX*] Svenska paralleller finns i mängd från 1800-talets senare hälft. När man behövde mer folk i bruket, skickade brukspatronen bud till skolan, och då var det bara för skolmäster att skicka iväg det begärda antalet pojkar att göra dagsverken i smedjan, i skogen eller på åkern. - IB.
[CXXXI*] "framstående (bomulls)spinnare", "betydande korvmakare" och "inflytelserika grosshandlare i skosmörja". - IB.
[CXXXII*] bagno, plur. bagnos, först slavfängelse i Konstantinopel, senare namn på de franska fängelser, som på 1700-talet ersatte galärerna som straffanstalter för grova förbrytare - IB.
[CXXXIII*] Indragning av bondehemman - IB.
[CXXXIV*] Det är på sin plats att mildra det onda med ord.
[CXXXV*] Det är allt.
[CXXXVI*] "anständiga människor" (d.v.s. "fint" folk!)
[CXXXVII*] "fullkomningsduglig fullkomningsduglighet" (!)
[CXXXVIII*] Den franska upplagan har här följande tillägg: "... och i maskindriftens system växer aldrig antalet absolut utan att avta relativt till storleken av det använda kapitalet och till den producerade varumängden." - RS/IB.
[CXXXIX*] ackumulation = hopande, uppsamlande. - Kapitalets ackumulationsprocess behandlas ingående i 7:e avd. av detta band. - IB.
[CXL*] 0.501 enl. franska uppl. Siffrorna f.ö. olika på flera ställen. - RS.
[CXLI*] Denna indiska bomull fick sitt namn av staden Surat, som förr hade stora bomullsfabriker och var Indiens viktigaste handelsstad. Det brittiska väldet i Indien började faktiskt med att ett handelsfaktori anlades i Surat år 1612. - IB.
[CXLII*] vanl. sv. uttal: skörting, ett förr mycket vanligt, tvåskaft. bomullstyg, som användes till sport- och arbetsskjortor samt till rock- och kappfoder. - IB.
[CXLIII*] Uttrycket innebär givetvis ingen betygssättning av landets hygieniska förhållanden. Det är den dominerande textilindustrin, som levererar väldiga mängder avfall - lump. - IB.
[CXLIV*] Trucksystemet innebar, att lönen utbetalades i varor, vilka anskaffades och prissattes av arbetsgivaren! Systemet hade sin motsvarighet på vissa håll i Sverige i de s.k. bruksbodarna, som levde kvar länge, i synnerhet i brukssamhällena i Bergslagen. - IB. => =>
[CXLV*] "utlämnad åt nåd och barmhärtighet"
[CXLVI*] "Omöjligt? Låt mig aldrig behöva höra detta dumma ord!"
[CXLVII*] Yrkesskolor
[CXLVIII*] "Skomakare, bli vid din läst!"
[CXLIX*] Fadersmakt, faderlig myndighet
[CL*] En något längre utveckling av detta stycke finns i franska upplagan. - RS.
[CLI*] Styckets sista mening ur Kautskys utgåva. - IB.
[CLII*] I vår ungdom hörde vi en frireligiös schlager, som på sitt naivt-realistiska sätt ger belägg för uttrycket "religionen - ett opium för folket". Vi återger ur minnet: "I mörka stenkolsgruvan satt hela dagen lång den lille Alfred troget för att vakta en dörr, som skulle öppnas och slutas, varje gång en stenkolsvagn drog fram så tyst och sakta. Han hela dagen satt där så nöjd uti sitt sinn', och att sin lott beklaga föll honom aldrig in, ty frid med Gud han ägde i sitt hjärta." - IB
[CLIII*] Tyska: "Streusand drauf!" Uttrycket har ungefär samma betydelse som det ur op. Tiggarstudenten hämtade "Svampen på!", där det syftar på kritskrift på skiffertavlor. "Streusand" användes att strö över bläckskrift före uppfinningen av läskpapperet. - IB.
[CLIV*] Första delen av detta kapitel är starkt förkortad i franska upplagan. - RS.
[CLV*] I ett brev till N. F. Danielson den 28 nov. 1878 föreslog Marx följande formulering av detta avsnitt: Så följer ett glänsande prov på hur Mill behandlar den samhälleliga produktionens olika historiska former: "Jag förutsätter", säger han, "hela tiden det sakernas tillstånd, som med få undantag råder överallt på jorden, där arbetare och kapitalister uppträder gentemot varandra som klasser, nämligen att kapitalisten förskotterar alla utgifter, arbetarens lön inbegripen." Herr Mill vill gärna tro, att det inte är absolut nödvändigt, att det skall vara så - inte ens i det ekonomiska system, i vilket arbetare och kapitalister uppträder gentemot varandra som klasser.
[CLVI*] Denna mening finns hos Kautsky och Sandler men saknas i 4:e uppl. - IB.
[CLVII*] D.v.s. reallönerna. - IB.
[CLVIII*] Samhällsfördrag.
[CLIX*] value of labour
[CLX*] "Jag ger, för att du skall ge; jag ger, för att du skall prestera; jag presterar, för att du skall ge; jag presterar, för att du skall prestera."
[CLXI*] "unga odödliga själar"
[CLXII*] "huvudsakligen hämtad och bearbetad från en mycket spirituell, avliden gentlemans manuskript"
[CLXIII*] Sista meningen finns inte i 4:e upplagan, men den finns hos Sandler (och hos Kautsky). - IB.
[CLXIV*] Meningen finns hos Kautsky och Sandler men saknas i 4:e upplagan. - IB.
[CLXV*] "Fron" är en gammal tysk benämning på dagsverke men kan även betyda träl-göra, slavarbete etc. I sammansättningar ofta svåröversättligt. - IB.
[CLXVI*] Delvis efter franska upplagan - RS.
[CLXVII*] delvis efter franska upplagan - RS.
[CLXVIII*] spirituell tankelek
[CLXIX*] Jfr det svenska statarsystemet - IB.
[CLXX*] Denna mening hos Kautsky/Sandler men ej i 4:e uppl. - IB.
[CLXXI*] "Rikedom eller fattigdom" (4:e uppl.) Kautsky/Sandler har "Riche ou Pauvre" (Rika eller fattiga). - IB.
[CLXXII*] I den franska upplagan är Proudhon utbytt mot "vissa socialistiska skolor". - RS.
[CLXXIII*] Delvis efter franska upplagan, som även har denna not: Det är i denna mening Necker talar om "praktens och flärdens ting, vilkas ackumulation tiden ökat" och som "egendomslagarna har samlat hos en enda samhällsklass". (Verk av M. Necker, Paris o. Lausanne 1789, del II: "De l'Administration des finances de la France", s. 291.) - RS.
[CLXXIV*] Parentesen enligt franska upplagan. - RS.
[CLXXV*] Faustcitatet efter Viktor Rydbergs översättning - IB.
[CLXXVI*] Denna mening ur franska upplagan - RS.
[CLXXVII*] Vishnu, en hinduistisk gudomlighet, mest dyrkad som "uppehållaren" - IB.
[CLXXVIII*] Detta stycke saknas i 4:e upplagan. Finns hos Kautsky, som troligen hämtat det ur den franska upplagan. Även Sandler tog med det. - IB.
[CLXXIX*] Det parti i den franska upplagan, som motsvarar detta och nästa stycke, är i betydande mån omarbetat. - RS. I föreliggande övers. följer vi här konsekvent 4:e upplagan. - IB.
[CLXXX*] "Ingen dag utan ett streck" [146].
[CLXXXI*] I den auktoriserade franska upplagan är här följande inskjutet: "Men först från den tid, då den mekaniska industrin hade slagit så djupa rötter, att den utövade ett avgörande inflytande på den nationella produktionen; då utrikeshandeln genom den började överflygla inrikeshandeln; då nya, väldiga områden i Amerika, Asien och Australien öppnades för världsmarknaden; då slutligen de industrinationer, som konkurrerade med varandra, blivit talrika nog - först från den tiden uppträdde dessa upprepade kretslopp, vilkas på varandra följande faser varar i åratal, och vilka alltid leder till en allmän kris, som avslutar ett kretslopp och påbörjar ett nytt. Hittills har en sådan period brukat omfatta tio till elva år. Men vi har ingen orsak att anse dessa siffror som oföränderliga. Tvärtom ger de lagar för kapitalismen, som här utvecklats, skäl att anta, att talet är föränderligt och kommer att minskas."
[CLXXXII*] Krimkriget [150].
[CLXXXIII*] Den ekonomiske apologeten kallas i den franska upplagan "ekonomisk utopist" - RS.
[CLXXXIV*] improduktiva omkostnader - IB
[CLXXXV*] Enligt den antika grekiska mytologin skänkte halvguden Prometeus elden åt människorna. Gudarna vredgades och straffade honom på så sätt, att Hefaistos, smedernas gud, fick smida fast honom med järnlänkar vid en klippa. - IB.
[CLXXXVI*] verkligen bra!
[CLXXXVII*] De näringsfysiologiska kraven har, som synes, förändrats åtskilligt under de 100 år, som gått sedan dr Smith företog sin undersökning. Numera spelar äggviteämnen, vitaminer, mineralämnen m.m. en avgörande roll för födans sammansättning. Tyvärr medger inte utrymmet någon behandling av sifferuppgifterna. - IB.
[CLXXXVIII*] Det betyder enligt moderna svenska beräkningsgrunder ca 140.000 personer pr kvadratkilometer eller, annorlunda uttryckt, att varje person hade 7 kvadratmeter till sitt förfogande! - IB.
[CLXXXIX*] I 1900-talets Sverige kallas de anläggningsarbetare med rallarna som en specialgrupp. - IB.
[CXC*] I vår tid heter detta problem tomtpriset. - IB.
[CXCI*] Detta stycke uteslutet ur franska upplagan. - RS.
[CXCII*] 1 pint = 1/8 gallon = 0,568 liter - IB.
[CXCIII*] William Cobbetts benämning på kriget mot franska revolutionen. Förklaring i franska uppl. - RS.
[CXCIV*] "det talande verktyget"
[CXCV*] Jag har ingenting, mig bekymrar ingenting.
[CXCVI*] En vanlig benämning är "Potemkinbyar" efter kejsarinnans gunstling, furst Potemkin, som lär ha låtit sätta upp dessa "kulisser" utmed Volgas stränder. - IB.
[CXCVII*] Originalet har här som på många andra motsvarande ställen "Pfarrei", som ungefär motsvarar det äldre svenska ordet socken. Våra kommuner var ju ursprungligen kyrkliga enheter. - IB.
[CXCVIII*] Skålpund
[CXCIX*] bere, ett slags skotsk råg
[CC*] I franska upplagan användes termen koncentration. - RS. [Det gör även den 4:e tyska upplagan, medan däremot Kautsky, som Sandler i regel följde, har termen centralisation. - IB.]
[CCI*] gammal benämning på Irland, även kallad "den gröna ön" - IB.
[CCII*] appretur, olika slags efterarbeten på tyger efter vävningen - IB.
[CCIII*] puddling, en gammal färskningsmetod för framställning av smidbart järn. - IB.
[CCIV*] "eftersom aptiten kommer, medan man äter"
[CCV*] Fenier (av iriska fiann, kämpe), revolutionära organisationer av irländare, som ville befria Irland från det engelska väldet och skapa en fri irländsk republik. - IB.
[CCVI*] Beträffande styckenas ordningsföljd, som varierar i olika upplagor, har vi här i likhet med Sandler följt Kautsky. I fråga om själva innehållet har vi däremot låtit 4:e tyska uppl. avgöra. - IB.
[CCVII*] "Nationens rikedom"
[CCVIII*] 4:e lagen under Karl I:s 16:e regeringsår.
[CCIX*] Översättningen av dessa "runda" latinska ord varierar. I 4:e tyska upplagan står: "schmutzigen Lippendiensten", Kautsky har "schmutzigen Liebesdiensten", Falks norska upplaga säger rent ut: "samleie hvor kvinnens munn gjør tjeneste istedenfor kjønnsorganene". Sandler föredrar tystnadens slöja. - IB.
[CCX*] Sista meningen ur franska upplagan. - RS.
[CCXI*] I franska upplagan finns en förklaring, att det engelska uttrycket clearing of estates inte betyder någon teknisk jordbruksprocedur; det är en sammanfattning av de våldsdåd, med vars hjälp man gjorde sig kvitt både odlarna och deras stugor, om de befann sig på jord, som var avsedd till storjordbruk eller betesmark. - RS.
[CCXII*] Här vore verkligen den missbrukade termen "strukturförändring" på sin plats! - IB.
[CCXIII*] Parentesen ur franska upplagan. - RS.
[CCXIV*] En lag till komplettering av kriminallagstiftningen mot våldshandlingar, hotelser och störande av allmän ordning."
[CCXV*] Sista meningen från K/RS. - I Sveriges historia finns ett skolexempel i Alströmers anläggningar i Alingsås, som med nöd och näppe klarade sig, trots generösa subventioner från statsmakten. - IB.
[CCXVI*] Denna mening inskjuten i franska upplagan. - RS.
[CCXVII*] "förenade städer, städer i samförstånd"
[CCXVIII*] "smidig handel"
[CCXIX*] lagstiftande församling
[CCXX*] Märk, att det den gången inte var fråga om någon omsättningsskatt i modern mening. - IB.
[CCXXI*] "Så mycket besvär behövdes!"
[CCXXII*] Breven publiceras här endast i utdrag, omfattande de avsnitt som berör "Kapitalet", 1:a boken. Uteslutna delar är markerade [...] - IB.
[CCXXIII*] Bägge brevskrivarna blandar in engelska uttryck i breven. I tyska utgåvor kommer de engelska glosorna först och sedan den tyska översättningen inom parentes. Vi har föredragit att göra tvärtom: först översättningen till svenska, sedan den engelska texten inom parentes. - IB.
[CCXXIV*] Marx led under flera år av besvärliga bölder och utslag, både i ansiktet och på kroppen. Här får de tjänstgöra som symboler för det intryck han gjorde på sina motståndare. - IB.
[CCXXV*] Här åsyftas 1:a uppl. av första bandet, tillägget "Värdeformen".
[CCXXVI*] "Kostenpreis" (eng. cost-price) är en av Marx införd term. - IB.
[CCXXVII*] Vid omarbetningen för 2:a upplagan har Marx följt dessa råd. 4:e kapitlet i 1:a upplagan motsvarar avsnitt IV i 2:a och föreliggande upplaga.
[CCXXVIII*] dykare, dopping - IB.
[CCXXIX*] se personregistret, Faucher, Julius - IB.
[CCXXX*] Jfr sid. 484 och 231-232 i detta band.
[CCXXXI*] // är det matematiska tecknet för "parallell med", men förmodligen använder Marx tecknet för att markera skillnaden mellan c och v å ena sidan och m å den andra.
[CCXXXII*] "pissgubben" - den bekanta fontänfiguren i Bryssel.
[CCXXXIII*] Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Av Karl Marx. Första bandet: Kapitalets produktionsprocess. Hamburg, O. Meissner, 1867.
[CCXXXIV*] Exemplet här försvenskat. Originalet har "en silvertaler mot trettio silvergroschen". - IB.
[CCXXXV*] Marx; se detta band sid. 201-202.
[CCXXXVI*] I "Demokratisches Wochenblatt" felaktigt "geschäftlichen" (ekonomisk, affärsmässig).
[CCXXXVII*] I antikens Aten en bild av gudinnan Pallas Athena, senare symbol för en stads eller en nations fortbestånd. - IB.
[CCXXXVIII*] I "Demokratisches Wochenblatt" felaktigt "Geschäft" (ekonomi, affärsföretag).
[CCXXXIX*] Marx; se detta band sid. 541.
[CCXLI*] Kapitalet. Av Karl Marx. Första bandet. Hamburg, Meissner, 1867.
[CCXLII*] När termen "värde" här användes utan närmare bestämning, betyder den alltid bytesvärde.
[CCXLIII*] Kap. 4: 2, slutet.
[CCXLIV*] Ordet ny fanns i 1:a upplagan men har fallit bort i senare upplagor - en avgjord försämring. - IB.
[CCXLVI*] lat.: "ett villkor, utan vilket inte ..." (= en nödvändig förutsättning). - IB.
[CCXLVII*] Kap. 5: 2. Se även "Anmärkningar" [59] - IB.
[CCXLVIII*] Vi måste komma ihåg, att mervärde inte alls är identiskt med profit.
[CCXLIX*] Kap. 7: 3, Seniors "sista timme".
[CCL*] "som redan påpekats" (wie beretis bemerkt) fanns tydligen i 1:a uppl. men har bortfallit i senare tyska upplagor. - IB.
[CCLI*] romersk borgare.
[CCLII*] Kap. 8: 2, Den omättliga hungern efter merarbete.
[CCLV*] Kap. 8: 5, Kampen om normalarbetsdagen.
[CCLVI*] "Efter oss syndafloden!" Se även "Anmärkningar" [79] - IB.
[CCLVIII*] Kap. 8, sista stycket. Se även "Anmärkningar" [98] - IB.
[CCLXII*] Randanmärkningarna till Adolph Wagner är Marx' sista ekonomiska arbete. Det återfinnes i ett excerpthäfte från åren 1881/82, som har titeln "Ökonomisches en général (X)" [Ekonomiskt i allmänhet]. [...] Den exakta titeln på Wagners bok lyder: Adolph Wagner, "Allgemeine oder theoretische Volkswirtschaftslehre. Erster Teil. Grundlegung. Grundlagen der Volkswirtschaft. Volkswirtschaft und Recht, besonders Vermögensrecht", 2:a, betydligt förbättrade och starkt utökade upplagan, Leipzig och Heidelberg 1879. Den är utgiven som band I av "Lehrbuch der politischen Ökonomie, in einzelnen selbständigen Abteilungen, bearbeitet von A. Wagner und E. Natze".
[CCLXIII*] varefter (wonach) borde här uppenbarligen ha strukits, vilket förbisetts.
[CCLXIV*] "Kapitalet", kap. 1: 1.
[CCLXV*] ordet mänskligt struket i originalet
[CCLXVI*] Marx visar här, att hans värdeteori i själva verket är en "kostnadsteori", om man med "kostnader" menar varans "verkliga kostnader", d.v.s. det arbete som nedlagts i den. "Varans kapitalistiska kostnader mätes medelst det utgivna kapitalet, varans verkliga kostnader mätes medelst det utgivna arbetet." ("Kapitalet", tredje boken, kap. 1.)
[CCLXVII*] Hos Wagner: nutidens fria varubyte.
[CCLXVIII*] Skrivfel; ordet med skulle ha strukits.
[CCLXIX*] I originalet spannmålspriset, tydligen ett skrivfel.
[CCLXX*] I Marx' original är ordet borgerliga tillagt.
[CCLXXI*] Jfr kap. 1, avd. 1: "Varans två faktorer".
[CCLXXII*] I manuskriptet felaktigt produkt.
[CCLXXIII*] Se kap. 1: 1, sista stycket.
[CCLXXIV*] Här följer i originalet de överstrukna orden in der Warenproduktion selbs[t].
[CCLXXV*] Tyska originalet lyder: "mit Worten lässt sich trefflich streiten/, mit Worten ein System bereiten". - IB.
[CCLXXVI*] Ordet smör (ty. Butter) betyder egentligen smörja, salva. - IB.
[CCLXXVII*] Marx utnyttjar här det tyska språket till en ironisk ordlek. "Halt" och "lön" heter båda "Gehalt".
[CCLXXVIII*] förr titeln på vissa statsråd i Danmark, Ryssland och Tyskland. - IB.
[CCLXXIX*] Marx menar, att herr Wagner står i samma förhållande till Rodbertus som Wagner till Faust i Goethes skådespel.
[CCLXXX*] Här kräver andemeningen, att orden hos arbetsprocessen infogas.
[CCLXXXI*] förk. för Tysklands Socialistiska Enhetspartis centralkommitté - IB.
[CCLXXXII*] furstetitel i Moldau och Valakiet under turkväldet - IB.