Ur Fjärde Internationalen 3/91
Hur ska man förstå att ett kristet parti, ett parti med en majoritet av pingstvänner bland rikdagskandidaterna, om ett par veckor kan komma att ingå i regeringen?
Under det senaste året har kds, kristdemokratiska samhällspartiet, legat högt i opinionsmätningarna — ända upp till tioprocentsnivån.
Nyss fick utvecklingen i Östeuropa, med de framvällande religiösa rörelserna och mysticismen, Sverige att framstå som unikt avkristnat. Ja, mer avkristnat än dessa länder där religionsutövandet varit förbjudet!
Skulle det i själva verket kunna vara samma sak här? Att sekulariseringen gått på ytan, medan religionen levt kvar i djupet och kan komma att kanalisera nya strävanden efter ett bättre liv?
Beror med andra ord kds uppgång i opinionen på en religiös våg?
Nej, det finns egentligen inte belägg för det. Visserligen är det många som talatomen ökad nyandlighet. Den nyaste TV-kanalen sänder ockulta program. Storföretag anlitar astrologer. Kritiker varnar för ”förnuftets kris” och jämför med 20-talets Tyskland, där mystik och spådomskonst florerade.[1]
Men egentligen finns det inte så mycket belägg för att så många människor aktivt engageras av det nyandliga. Kanske är det mer ett fenomen som massmedia valt att blåsa upp.
Det som däremot växer är bokstavs-trogna kristna väckelserörelser, framför allt Livets Ord. Från 1960 och framåt har samtliga stora frikyrkor förlorat i medlemsantal — utom den allra största, pingstkyrkan, som ökade fram till 1987.
Därefter har även pingstkyrkan tappat medlemmar. Orsaken är säkert avhopp till Livets Ord, som bildades 1983.[2]
Till skillnad från de flesta andra kyrkor är inte Livets Ord beroende av statsbidrag och behöver därför inte redovisa sina medlemssiffror. För några år sedan uppgav rörelsens egna företrädare att de olika fristående församlingar som inspireras av kyrkan i Uppsala hade 20 000 – 30 000 medlemmar. Det är en högst osäker siffra.
Livets Ord har förvisso något att göra med kds ökade stöd. I årets val står Livets Ord-medlemmar på kds-listor i Uppsala. Visserligen är kds-ledningen noga med att markera en distans till den fundamentalistiska kristenheten. Men journalisten Erik Lindfeldt visade nyligen i boken Moralpartiet, att det finns vad han kallar en undervegetation av fundamentalism i kds. Samma idéer som de bokstavstrogna driver har förankring även inom Kds. Det gäller synen på skapelseberättelsen, synen på abort o s v.[3]
Men trots allt förblir Sverige ändå ett land, där religionen spelar en marginell roll för människors beteende och livsföring. Andelen av befolkningen per sön-och helgdag som deltar i högmässan ligger kring två procent och fortsätter sakta att sjunka. Andelen ungdomar som konfirmeras är på rekordlåg nivå. Eftersom konfirmationen inte bara uttrycker föräldrars förväntningar och konfirmandernas förhoppningar om olika dyrbara presenter, utan faktiskt också är ett första medvetet eget ställningstagande, är det en viktig siffra.
År 1944 var det 44 procent som lyssnade på morgonandakten i radio, 1979 var det en procent. En procent såg på TV-högmässan.
1947 var det 83 procent som sade sig tro på gud, 1980 hade siffran sjunkit till 50 procent. Vad mera är, en undersökning från 1969 visade att det var 26 procent av kyrkobesökarna som inte trodde på en gud som ingrep i deras liv![4]
Antalet gifta familjer har fortsatt att minska samtidigt som antalet samboförhållanden ökat. Det tycks överhuvudtaget ha upprättats ett familjemönster som inte alls är acceptabelt från kyrklig synpunkt: allt fler lever som sammanboende för att senare gifta sig, kanske när barnen föds.
Och då är det långt ifrån säkert, för att inte säga otroligt, att det är religiösa skäl som driver till vigselförrättaren.
Det belyses av en siffra i senaste Statistisk Årsbok. 1989 steg antalet kyrkliga vigslar dramatiskt, från 28 152 året innan till 61056. Mer än hundra procent! Kanske har Alf Svensson och kds ändå rätt när de talar om en ny syn på familjen?
Kvinnan på Statistiska Centralbyråns informationsavdelning punkterar den villfarelsen. I december 1989 vigdes 64 000 svenska par, mot 2 000 – 8 000 under ”normala” decembermånader. Orsaken var helt enkelt de ändrade reglerna om änkepension, som fick mångårigt sammanboende att (i de flesta fall helt i onödan, visade det sig senare) hasta till vigselförrättaren.
- Hur många vigdes då december 1990?
- 2 799.
En tankeställare för Alf Svensson som ondgör sig så över den ”materialistiska” åskådningens frammarsch? Lite materialism tycks ändå vara ett verksamt instrument för att stärka äktenskapet. Fast effekten tycks bli kortvarig.
Nej, varken Livets Ords medlemmar eller ett ökat allmänt religiöst intresse kan förklara kds uppgång. Den tycks överhuvudtaget inte ha med religion att göra.
Förmodligen har kds-arna själva rätt, när de säger att det som människor frågar efter är deras syn på ”etik och moral”.
Annorlunda uttryckt: det ökade stödet för kds avspeglar krisen i det svenska samhället.
Krisen är i första hand ekonomisk, med omfördelningspolitik och nedskärningar av samhällsservicen. Krisen har också blivit politisk – allt fler vänder ryggen åt de politiker som inte längre bryr sig om arbetande människors villkor.
Krisen blir också moralisk, en kris för värden och värderingar.
Ett extremt tecken på klyftan mellan politiker och väljare är det träsk av skandaler, mygel och skumma affärer som blottlagts under senare år, främst i Palme-utredningens spår. Varje månad kan vi dessutom läsa om nya ”affärer” med politiker, fackföreningsledare och företagare som skattesmiter, går före i bostadsköer eller skor sig på det allmännas bekostnad.
Det är inte en slump att det här moraliska förfallet sammanfaller med ekonomiskt hårdnande tider. Tvärtom.
Det finns ett djupt samband mellan socialdemokratins högerkurs och rättsskandalerna. Socialdemokratins ställningstagande för storföretagens intressen och för en allians med exportindustrin är av gammalt datum – från 1900-talets början.
I 80-talets offensiv från storföretagen och de rika har socialdemokraterna fullföljt det politiska valet. Det har oundvikligen lett till att arbetarväljarna offrats. SAP-ledningen tycks ha valt att bli ett medelklassparti med goda band till borgerligheten och utsikter till koalitionsregerande med liberalerna, även om det innebär att aldrig bli mer än ett 35-procentsparti igen.
I det politiska skiftet är inte arbetarväljarnas förakt längre samma moraliska hämsko för partitoppar, fackbyråkrater och ämbetsmän i förvaltningen.
Det är inte bara socialdemokraterna som berörs av det moraliska raset. Spekulationsekonomins blomstring under 80-talet har fostrat nya värderingar. Det har blivit fint att tjäna pengar. Lyckade klippare har lett mot fotoblixtarna på kvällstidningarnas nöjessidor. Fnysningar om ”avund sjuka” mot dem som kräver rättvisa har avancerat från överklassungars skolgårdsargumentation till etablerade kretsar.
Skiftet har inte varit spontant. SAF har ända sedan sin ”Satsa-på-dig-själv”-kampanj i slutet av 70-talet drivit en medveten miljonsatsning för att stärka högeridéer som passar ihop med det nyliberala ekonomiska budskapet.
Skillnaderna i politisk linje mellan de fem stora partierna har minskat. Det går inte längre att blåsa upp dem till ideologiska skiljelinjer. Ideologilösheten är slående i årets valkampanj. Det blir snarast patetiskt när Carl Bildt försöker blåsa liv i fonddebatten för att få orera om socialiseringshotet i Sverige. Vem tror på det?
Samtidigt reser samhällsförfallet just frågor om ideologi. De flesta känner någon ungdom som går i skolor med trasiga skolböcker. De flesta känner någon gammal människa som sitter instängd hemma i väntan på hemvårdsbiträdets korta besök. Vad är det för samhälle vi bygger, där åldringar och ungdomar sätts på undantag?
Världsutvecklingen väcker också ideologiska frågor. Vinterns krig i Persiska viken, statskuppen i dagarna i Sovjetunionen, svältkatastroferna i Afrika – finns det inget fast att hålla sig till?
Villrådigheten förstärks av att politikerna använder de stora världsfrågorna som redskap för sin politik här hemma. Kriget i Persiska viken användes för att driva igenom EG-anslutningen, som i sin tur blir ett argument för nedskärningar och lönenedpressning.
Låt oss säga att moral i kds tappning är ett kodord för ideologi, för värderingar. En röst på kds är i den bemärkelsen en protest mot samhällsförfallet. En protest mot den ekonomiska krisens konsekvenser. Men en protest som tar sig moraliska uttryck, därför att det är på den nivån den ekonomiska krisen dagligen uttrycker sig för många av oss!
Det är på den moraliska nivån det är lättast att se alternativ. Under Thatchertiden i Storbritannien talade man om budskapet TINA, ”There is no alternative”, ”Det finns inga alternativ”. Det lönar sig inte att protestera, det finns inga politiska utvägar ur samhällskriser.
Att själv utforma alternativa ekonomiska program är svårt. Att försvara offentliga sektorn när alla försäkrar att den är för stor, är tungt. Att resa frågan som ett moraliskt problem, som kan lösas på individuell nivå, genom ändrade attityder, kan då ses som enda utvägen.
Redan i förra valet kunde vi se hur de etablerade politikernas försvagning yttrade sig i två olika, motsatta strömningar. En framgång för högerkrafter, inskränkthet och flyktingfientlighet. Men också en framgång för solidaritetstankar och omtanke om livsmiljön.
Miljöpartiet som blev det valets sensation uttryckte kanske paradoxalt nog bägge dessa strömningar. För inom miljöpartiets ideologiska ram ryms både solidariska miljövänner och internationalister och de som söker sin tillflykt i ett inskränkt lokalsamhälle och i nationalism.
I det här valet ser vi bägge strömningarna på nytt. Det tycks som om kds sugit upp en del av solidaritetsviljan, medan ny demokrati uttrycker nyegoismen i dess prydno. Två logiska reaktioner på samhällsutvecklingen. Två försök att fylla de tomrum som de etablerade partierna lämnat.
Aftonbladet skrev i en ledare 10 juni om kds framgångar även bland (s)-väljare: ”Även socialdemokrater tröttnar på en dagordning föreskriven av regeringen som så till den milda grad domineras av kronor och ören, att inget annat förefaller angeläget.” ”Även socialdemokrater grubblar på existensproblem.”
Men det är inte för att vanligt folk får för mycket kronor och ören, som de börjar efterfråga värderingar. Det är inte så att de kan unna sig lyxen av ”existensproblem”.
I grunden är det den orättvisa fördelningen av kronorna och örena som ställer existensproblemen på dagordningen!
Det paradoxala är att kds samtidigt i sin praktiska politik gått raskt åt höger, i anpassning till de blivande regeringspartnerna. Det gäller partiets ja till Öresundsbron, entusiastiska ja till EG och svängningen vad gäller matmomsen och kärnkraften.
Men om kds nu lyckas fånga upp mångas strävanden med sitt tal om moral, då finns det anledning att granska partiets moraliska anspråk närmare. Vad menas egentligen med moral?
Alf Svensson skriver i sin bok Poletik att det handlar om att söka ”det goda, det rätta, det sanna”.[5]
Underförstått: det vet väl alla vad som är gott och rätt och sant, det är sunt förnuft.
Vet de? Det finns rätt mycket som tyder på att ”det goda, det rätta och det sanna” varierat kraftigt genom historien.
Det gäller att, som Ture Nerman skrev i ett föredrag från 1913, se att all moral är ”människovärk, moraliska kläder som likt de av tyg kan bli trånga och slitna”. Han berättade som ett något kuriöst exempel om ett fylleslag hos diktaren och prästmannen Esaias Tegnér i början av 1800-talet, och drog slutsatsen: ”Ett sådant kalas hos en gudsman vore nog i våra dagars Svärge en omöjlig skandal”. Nermans egen slutsats blev:
”Det rätta, goda och sedliga är i varje tid och hos varje folk det som i den tiden och hos det folket är livsbefrämjande”.[6]
Den ryske revolutionären Leo Trotskij talade om moralen som en ”produkt av den sociala utvecklingen” och tog exemplet med budordet ”Du skall icke dräpa!”
”Under 'normala' förhållanden iakttar en 'normal' människa budet: 'Du skall icke dräpa!' Men om han under exceptionella förhållanden dödar i självförsvar, frikänner juryn honom.”
”Vad angår staten, begränsar den sig i fredstid till legalt mord på individer, men i krigstid förvandlar den det 'obligatoriska' budordet ”Du skall icke dräpa!” till dess motsats. De 'humanaste' regeringar som i fredstid 'avskyr' krig, förklarar under kriget att arméernas högsta plikt är att utrota största antal människor.”[7]
Med andra ord, moralen är ett resultat av historien. På samma sätt som andra av Alf Svensson anbefallna 'eviga' värden och institutioner: äktenskapet, den romantiska kärleken och så vidare.
Ett exempel som de flesta av oss känner till: för kort tid sedan, ja fortfarande när flertalet fyrtioåringar gick i skolan, var det fel med sex utanför äktenskapet. Helt fel, klart omoraliskt. Vilket inte innebär att det inte praktiserades! Idag måste det vara en försvinnande minoritet som har den moraluppfattningen.
Inte bara har moralen förändrats över tiden. Vid en och samma tidpunkt har det gällt olika moralregler för olika samhällsskikt. Äktenskap var normen i borgerligheten och småborgerligheten i Sverige kring 1900, medan en minoritet av industriarbetarna hade råd att gifta sig.[8] I tredje världen idag är likaså klyftan mellan den officiella moralen – de rikas moral – och de verkliga regler som styr de fattigas vardagsliv stor. I ett så starkt katolskt land som Nicaragua, tycks det vara helt tillåtet att leva i utomäktenskapliga, ofta kortvariga, förbindelser. Skälen är lätta att se: samhällsnöden som gör familjebildningarna instabila; arbetslösheten som gör att männen flyr från försörjningsbördan, avsaknaden av en folkbokföring som gör att det på landsbygden inte finns någonstans att registrera äktenskapet!
Varför är det så viktigt att betona att moralen är tillfällig och föränderlig? Därför att Alf Svensson gör ett stort nummer av att det handlar om en strid mellan den kristna etiken och nyttoetiken med ”rötter i materialismen”. I den striden står den kristna etiken för en absolut människosyn, för ”livets okränkbara värde”.[9]
Filosofen Torbjörn Tännsjö visade i en Dagens Nyheter-artikel i våras att inte heller Alf Svenssons moralsyn är så ”absolut”. Han tog synen på abort som exempel, där Svensson själv redogör för hur han ändrat sin inställning till abort av rent taktiska skäl. Eller ”pedagogiska” som den forne läraren Svensson föredrar att kalla dem.
Det går att finna fler exempel: När det gäller genteknik, säger Svensson: ”Vi kan inte säga nej till allt. Gentekniken anses av de främsta experter på området som vårt förnämsta verktyg i sökandet efter cancerns gåta. Det är inte svårt att omnämna rader av folksjukdomar som sannolikt kan botas eller i vart fall åtgärdas med hjälp av genteknik.”[10]
Om det nya abortpillret: Om det lindrar för kvinnorna och om det inte ökar antalet aborter — ja, då är det inhumant att gå emot det.[11] Lite lustigt att göra frågan om rätt eller fel beroende av statistiken!
Livet är okränkbart, men kds stödde kriget i Persiska viken. Ja, när Svensson fick frågan om det militära försvaret i radions telefonväkteri sade han ordagrant: ”Det är inte en vit och en svart ruta att välja mellan.”
Och han beskrev ordrikt och utförligt det moraliska dilemmat för en kristen dansk i naziockupationens Danmark: döda en tysk eller se sin kamrat bli dödad? Den kristne valde att döda tysken.[12]
De flesta känner nog sympati med Svensson i det moraliska valet. Men det torpederar samtidigt hela hans och kds anspråk att stå för en absolut moral.
Moralen är bara absolut ibland, när kds vill. Det gör det extra intressant att granska när den inte är absolut, vad som inte omfattas av moralen. Allt är etik, säger kds, men de mest handfasta etiska påbuden handlar ändå om enskilda människors privatmoral, främst sexualmoral.
Det är den gamla, vanliga visan. Nyligen förklarade läkarförbundets VD Anders Milton i en radiodebatt att läkare bör kunna avskedas om de går till prostituerade (ett extra bekvämt förslag, eftersom det inte är helt lätt att kontrollera), men inte om de skattefuskar.
Övergrepp mot enskilda är mycket mer allvarliga än mot kollektivet, det är sensmoralen. Fokuseringen på det enskilda blir ett satan avföra debatten från de grundläggande frågorna om vem som kontrollerar samhällets rikedomar och om vem som styr.
Kds har således bestämda uppfattningar om aborter, p-piller, barnuppfostran och så vidare. Men när de talar om ”ekonomi med etik” blir det smått patetiskt. Då handlar det om att vi måste ändra vår livsstil, att de ”små naturliga gemenskaperna” ska prioriteras, att makten ska bli mindre centraliserad (utan konkreta förslag), att den enskilda äganderätten ska grundlagsskyddas men givetvis grundas på etik, att miljöförorenarna ska betala kostnaderna o s v.[13]
Det vill säga, etiken reduceras till en fråga om att ändra attityder, att tänka annorlunda.
”Marknadsekonomin kan aldrig byggas på ett etiskt vakuum eller på omoral” förklarar Alf Svensson.[14] Som om den någonsin hade byggts på något annat! Europa byggde sin industrialisering på plundringen av kolonierna. De brittiska härskarna lade grunden för marknadsekonomin genom att fördriva fattigbönder. I dag utgör maffians kriminella kapital en av de främsta pelarna för en framtida marknadsekonomi i Sovjetunionen.
Ändå fäster kds uppmärksamheten på verkliga, brännande samhällsproblem. En del av dem är en utmaning även för vänstermänniskor. Kds sätter fingret på brister i de radikalas argumentering. Men resultatet blir ofta ändå i slutänden ett privatmoraliserande, eller till intet förpliktande. Eller rent omoraliskt med kds egna måttstockar.
Ta till exempel familjepolitiken. Det är förmodligen kds allra viktigaste profilfråga. Det gäller att stärka familjen, den 'naturliga' enheten där det råder 'kravlös kärlek'.
Med den inriktningen tar kds upp ett av de problem som dagligen plågar många människor. Och partiet rör vid de allra flestas drömmar och förhoppningar.
I dag räknar man med att vart fjärde äktenskap i Sverige upplöses. Siffrorna är ännu högre, om än osäkrare, när det gäller samboförhållanden. 17 procent av de vuxna bor ensamma. Inget annat land i världen har så många ensamhushåll.[15] Det fanns 1985 151 000 hushåll med ensamma mödrar med barn och 26000 med ensamma fäder med barn.[16]
Visserligen rapporterar kvällspressen om den nya ”singelkulturen”, om de ensamståendes rika liv och häftiga nöjen på nya singelklubbar.
Det är möjligen behjärtansvärt, även om det vore mindre hycklande att säga att de flesta av singelklubbarna grundats, för att man ska slippa ur sitt ” singeltillstånd”.
Men framför allt är det marginella lösningar för små grupper i storstäderna. I samhällsskala är ensamheten, oavsett om man döper om den på utrikiska, ett jättelikt problem. För de allra flesta är skilsmässorna inte ”lyckliga” utan personliga misslyckanden och ofta inledningen på en social marginalisering. Ensamstående mödrar som jobbar deltid för att klara barnomsorgen tillhör de mest lågavlönade och mest utsatta grupperna i det här samhället. Skilda män löper en avsevärd risk att få alkoholproblem.
De allra flesta vill inte ha det så.
För kds är skilsmässorna en fråga om privatmoral och syn på äktenskapet. Deras åtgärder står i samklang med den synen: Äktenskapet ska upprioriteras. Skilsmässorna ska ”undvikas”.
Familjerådgivningen ska utökas. Föräldrar ska erbjudas föräldrautbildning.
Men det finns samhälleliga orsaker till skilsmässor och ensamhet. Den svenska ensamheten är organiserad av staten. Doktrinen om ”arbetskraftens rörlighet” för att tillfredsställa exportindustrin har lett till en omvandling av det svenska samhället som i takt och omfattning, om än inte i brutalitet, bara kan jämföras med urbaniseringen i tredje världen.
Från ett fullständigt jordbruksdominerat land med liten stadskultur i början av seklet till ett av de mest högindustriella länderna i världen med endast några få procent kvar i lantbruket. Från småorter i skogslänen till miljonprogrammens förortsområden, där ensamheten är inbyggd i arkitekturen. Från arbetsgemenskap i jordbrukshushållet till dubbelarbete i staden, där familjen i värsta fall träffas i luckorna mellan skiften.
Undra på att familjerna utsätts för påfrestningar. Familjen har berövats de flesta av de funktioner den hade i jordbrukssamhället och i stället fått en ny, kompensatorisk. Att läka och hela oss när vi kommer hem från den hårda yttervärlden.[17] Undra på att så många sviktar inför de kraven!
Det är inte alltid vänsterkrafter förstått djupet av dessa förändringar. Det är som om vi levt kvar i vår barndoms Sverige med dess hemmafruideologi. Vi har sett borgerlighetens hårdare kampanj för familjen, och varnat för familjens stärkande.
Vi har kort sagt inte skilt på en skärpt ideologisk kampanj och på kapitalismens samtidiga, ständigt pågående raserande av de ”reellt existerande” familjerna. Inte undra på om våra arbetskamrater inte känt igen sig i propagandan...
Vänsterns förslag på lösningar skulle ändå betyda mer för att förbättra familjernas läge. Kortare arbetsdag, lönelyft för de mest lågavlönade, utbyggda daghem och stopp för flyttlasspolitiken är krav som försvarar familjerna.
Kds svar- kronan i partiets familjepolitik – är förslaget om vårdlön på 35 000 kronor per år för varje förskolebarn. Men det är ett förslag som snarast ökar trycket på familjen, och får den att bågna än mer.
För vårdlönen kommer att innebära sämre social trygghet, lägre sjukpenning och lägre pension. Den kommer att minska valfriheten i praktiken, trots kds ljudliga försäkringar om motsatsen.
Kostnaderna för den kommunala barnomsorgen kommer att öka. Ingen kan leva på 35 000 kronor om året, så den kommer att minska kvinnornas ekonomiska självständighet och göra dem beroende av en makes inkomst eller av bidrag från staten. Kvinnorna kommer också i de flesta fall att bli de som väljer att stanna hemma med barnen, eftersom de har lägst lön och minst att förlora.
Men kan det inte vara värt några uppoffringar att kunna ta hand om sina barn? Jo, det tycker säkert många. Men om man tror att familjegemenskapen och harmonin kan ha något att göra med möjligheten att utforma sin familjesituation så fritt som möjligt, då blir vårdlönen ett steg tillbaka.
Särskilt om den kombineras med den allmänna politik de borgerliga partierna tänker föra. Ökad arbetslöshet med försämrad ersättning, karensdagar i sjukvården, fortsatta skattesänkningar för de rika och lönenedpressning för lågavlönade – det behövs inte mycket fantasi för att förstå att det påverkar familjelivet. Det behövs inte egen erfarenhet, det räcker med att läsa arbetarlitteraturen från början av seklet i vårt land.
Så kds är dåliga försvarare av familjen. Men kanske fordras det också en mer rättfram ideologisk invändning.
Kds utmålar sig som det parti som värnar om de ”små naturliga gemenskaperna”. Man älskar att tala om ”subsidiaritetsprincipen”: problem ska lösas och samhällsuppgifter ska utföras på lägsta möjliga nivå. Principen framställs som ett försvar mot statligt förmynderi.
När det gäller familjen talar kds om barnens ”socialisering” och attackerar ”60-talisterna” som ville avskaffa familjen. Alf Svensson antyder att 60-talisterna bär ansvar för drogproblem, mentala störningar och har lockat in människor i ”tvångsmässig isolering”.[18]
Kritiken av det statliga förmynderiet är riktig. Tusentals människor har dagliga erfarenheter av att förnedras av välbalanserade myndighetspersoner med medelklassbakgrund i de statliga och kommunala institutionerna – antingen det gäller arbetsförmedling, försäkringskassa, socialbyrå eller läkarmottagning.
Alf Svensson skjuter tacksamt in sig på Alva Myrdal, som talat om husmödrar som ”imbecilla, indolenta och ambitionslösa”.[19] Det är utan tvivel så att det inom socialdemokratin – särskilt bland dess intellektuella med borgarbakgrund fanns ett starkt stråk av ”social ingenjörskonst”. En vilja att omdana samhället, parat med ett förakt för de arbetande människor som skulle genomföra förändringarna.
Mellan kds och socialdemokratiska ytterligheter är det viktigt att försvara alternativ till den traditionella familjebildningen, som både är kollektiva och frihetliga.
Kollektiva lösningar behöver inte betyda det trångsynta flertalets diktatur över avvikare. Det behöver inte betyda att alla ska in i fållan.
Senkapitalismen har stängt in problemen i förortslägenheterna och tar hand om de utsipprande oljuden på socialbyrån eller hos familjerådgivaren.
Gentemot den verkligheten är det viktigt att fortfarande försvara visionen av ett samhälle, där familjer aldrig behöver bli så ensamma som de är i dag.
Där barnen aldrig behöver bli så utlämnade åt föräldramakten som de är i dag! För det är ju slående att i kds värld finns inga konflikter inom den idylliska familjen.
Men tusentals barn far illa dagligen i sina familjer, och upplever en fullständig maktlöshet. De barnen behöver ett samhälle, där dörrarna till omvärlden står öppna. Där det finns tillgång till andra vuxna.
Det handlar om utbyggd barnomsorg, om fritidsgårdar, om fungerande bostadsområden med naturliga grannkontakter.
Det handlar om förlängd föräldrapenning, men också om att mödrar ska kunna välja att arbeta.
Det handlar om att kunna välja andra livsformer och samlevnadsformer: att bo ensam utan att bli ensam, att leva som gifta eller sammanboende, att bo tillsammans i homosexuella förhållanden.
Så längt sträcker sig inte kds frihetslängtan. Kds var mot den nuvarande sambolagen, som ger sammanboende ökade juridiska rättigheter. Kds vänder sig helt mot förslag om registrerat partnerskap för homosexuella.
I radions telefonväkteri fick Alf Svensson tala med en kvinna, som påpekade att registrerat partnerskap skulle leda till den ökade familjestabilitet och till de förbättrade villkor för barnen, som kds säger sig sträva efter. Alf Svensson svarade med att samhället bara kan ha en ”rättsfigur”. Med det menade han det heterosexuella äktenskapet. Det är en princip, och det får du nöja dig med, förklarade han för den långtifrån nöjda lyssnerskan.
Vad är det om inte förmynderi? Det är så långt man kan komma från idén att de ”små naturliga gemenskaperna” ska få bestämma över sig själva.
En annan avgörande fråga för kds är abortfrågan. Där har partiet visserligen ändrat framtoning. Av Alf Svenssons bok Poletik framgår klart att ändringen betingades av politiskt, taktiska skäl. Han klagar där över att partiet fick en så tråkig ”nej-sägarprofil”, när allt man ville var att säga ja till livet...
Så nu förespråkar kds en ändring av abortlagen som ska slå fast livets okränkbarhet och att livet börjar vid befruktningen. Men aborter ska inte kriminaliseras. Och när allt kommer till kritan, om nöden inte medger något annat – ja, då ska väl kvinnan få abort, då.
Svängningen (som tycks vara svår att uttolka även för många kdsare) är ett utslag av ren opportunism.
Det hindrar inte att kds fortsätter att driva en kampanj mot aborter. Argumenten är två: att livet börjar vid befruktningen och att fostret inte är en del av moderns kropp. Kds menar att den nuvarande abortlagstiftningen bygger på den senare förutsättningen, och gläds över att den statliga utredningen om det ”ofödda barnet” häromåret slog fast, att det handlar om två skyddsvärda individer.
Bägge påståendena inrymmer sanningar. Bägge påståendena avslöjar svagheterna i abortförsvararnas tidigare ståndpunkter.
Självklart är det biologiskt så att livet börjar och en ny individ ”blir till” vid befruktningen, när arvsmassan från två individer förenas till en ny. När annars?
P C Jersild avvisade nyligen i en Dagens Nyheter-artikel kds argument med att livet pågår hela tiden. Sädesvätskan är också liv, liksom ägget, skrev han. Det är ett nonsensargument, som blir alltmer obegripligt ju längre man tänker på det.
Det är uppenbart att med liv menar de flesta människor som diskuterar moraliska synpunkter på aborter, inte biologiskt levande materia (i motsats till metall eller plast?) utan just en genetiskt fullt utrustad individ.
Självklart utsläcks ett liv vid en abort. Det är synd att de som krävt, drivit igenom och försvarat den fria aborten har känt sig så svaga och hotade, att de förskönat detta faktum, genom luddiga resonemang om att fostret inte egentligen är liv. Synd — därför att verkligheten hinner ifatt den som bygger på halvsanningar. Då blir positionerna ännu svagare.
Givetvis är det också rätt, att fostret inte bara är en del av moderns kropp. Det har sina egna anlag för att utvecklas till en helt självständig individ. Alf Svensson har rätt, när han påpekar att de senaste årens utveckling när det gäller embryo-forskning, provrörsbarn med mera gör detta förhållande tydligare.
Det han däremot glömmer är att fostret också är en del av moderns kropp. Det är både och, och just däri ligger den motsättning som kan uppstå. Livmodern är inte bara ett förvaringsrum för det nya livet. Modern och fostret är sammanvävda ända in i blodomloppet.
Att göra en abort är inte bara ett ingrepp i fostrets kropp, utan också i moderns kropp. Att fullfölja en graviditet, med de medicinska risker det innebär, är också ett ingrepp i kvinnans kropp. Att tvinga henne till det, innebär därför att tvinga henne till ingrepp i den egna organismen. Ett oerhört ingrepp i hennes integritet!
Valsituationen är alltså klar: mellan ett liv som redan levts i decennier, med erfarenheter och minnen, med kroppsliga och sociala förutsättningar — och ett liv som ännu så länge bara är potentiellt!
Om man därtill lägger att det senare livet är beroende av det förra livet, för omvårdnad, kärlek och lycka, tycker de flesta att valet är självklart.
Man måste erkänna att det är ett val mellan två liv! Katolska kyrkan har tidigare dragit den fulla konsekvensen av det valet, när den förespråkat att barnets liv skulle räddas även om modern skulle dö. Då är syftet inte längre att försvara liv. Då handlar det inte om moraliska principer, utan om att hålla nere kvinnan i den sociala rollen som barnaalstrare.
Kds, som inte har den extrema ståndpunkten, skulle förmodligen invända, att moderns liv inte står på spel. Hon riskerar inte att dö, inte i allmänhet. Barnsängsdödligheten är låg i Sverige.
Sant, men kanske kan vi säga att moderns existens, sätt att leva, står på spel i så hög grad att det kan upplevas som jämförbart med att förlora livet!
Ett tecken på det är att miljoner kvinnor riskerar livet varje år för att slippa föda.
Ja, miljoner dör förmodligen varje år i den vanligaste dödsorsaken för unga kvinnor i tredje världen: illegala aborter.[20] Det har aldrig gått att stoppa aborter, oavsett hur vidriga villkoren för deras genomförande har gjorts.
Det är inte ett moraliskt argument. Med samma rätt kunde man förespråka legalisering av mord, eftersom det inte funnits något samhälle utan mord. Men det visar på styrkan i de drivkrafter som får kvinnor att vilja avbryta en graviditet.
Vart tar principerna vägen? Är det inte inhumant, att förespråka att man med öppna ögon skulle välja ett liv framför ett annat?
Det är mycket mer humant än att tvinga kvinnor att föda barn. Det tvånget kommer inte bara att påverka kvinnornas utan också barnens villkor för resten av livet.
Den största förbättringen av barns mänskliga rättigheter i Sverige under efterkrigstiden är förmodligen att de, tack vare preventivmedlen och aborträtten, har större chans att födas önskade!
En jämförelse från ett helt annat område: det är mycket mer humant än att välja en militärklädd ynglings från USA liv framför en irakisk bondpojkes.
När detta är sagt, måste jag ändå hålla med Alf Svensson om att det sker en de-valvering av människors värde i våra dagar. Det gäller sådana frågor som handel med embryon och kroppsorgan, det gäller frågor som väcks av genteknik med mera.
Det är en anledning till att vara skeptisk mot den några år gamla lagen om hjärndöd. Inte därför att hjärtdöden skulle vara ”säkrare”, inte därför att det blir större risk för falska dödförklaringar. Utan därför att hjärndöd slagen i denna värld, där allt som kan bli kommers också missbrukas, öppnar dörrarna för hänsynslösa organhandlare.
Vi kontrollerar inte de kommersiella krafterna. Vi kontrollerar inte forskarna, med deras band till storindustri och ekonomiska intressen.
Frågan ställs därför hela tiden: vem bestämmer om livets värde, om vilka ingrepp som inte öppnar dörren för Frankensteins monster?
Kds tar upp de problemen — men förenklar svaren. Spontant tycks kds förslag om en lag som förbjuder manipulation av arvsmassan hos foster sympatisk, som en skyddsregel mot mörka krafter.
Men tänk ett tag till: genom fosterdiagnostiken ges i dag möjligheten att abortera foster med missbildningar och liknande. Ärftliga sjukdomar kan diagnosticeras redan vid födelsen, och genom speciell behandling kan barnet förbli friskt.
Tänk om forskningen kunde ge möjligheter att bota eller förebygga sjukdomar redan i moderlivet. Det vore väl ingen emot. Tänk om forskningen kunde ge möjlighet att operera bort sjukdomsanlag från kromosomer, utan att skada individen för övrigt. Var ligger den principiella skillnaden?
Ja, men tänk om sådana operationer öppnar för ett auktoritärt samhälle där forskare beslutar vilka egenskaper som är ”normala” och vilka som inte är det, och däri förlängningen staten kan beställa fram de anlag den önskar hos lydiga medborgare...
Hur skyddar man sig för det? Inte utan att ta upp hela frågan om makten över forskningen. Vem bestämmer vad som är ”sjukligt”? Vem kontrollerar forskarna?
Problemet är reellt. Men det går inte att göra som kds försöker och dra en rät linje från skräckvisioner av nazistisk rasbiologi till enskilda kvinnors rätt att fatta ansvariga beslut om sin egen och sina barns framtida lycka. Hoppet från Mengele till aborträtten är för stort, det blir bara demagogisk skräckpropaganda.
Kds kan vinna gehör för sin syn, därför att abortförsvarare tenderat att underskatta problemen med aborter. Det är inte medicinskt banala ingrepp. En operation innebär alltid risker. Dessutom finns en inte försumbar risk för sterilitet. Psykologiskt är aborter ofta en större belastning för kvinnorna än vad vi velat medge.
Inriktningen måste alltid vara att göra aborter onödiga, genom väl utbyggd sexualupplysning och god tillgång på preventivmedel. Inriktningen måste också vara att göra valfriheten större, genom en ekonomisk politik som gör att människor har råd att skaffa barn. Om de vill.
Men kds politik leder i precis motsatt riktning. Tonårsaborterna har ökat i Sverige. En viktig orsak är säkert att den offentliga sjukvården, inklusive preventivmedelsrådgivningen, drabbats av besparingar och personalflykt. En veckas extra kö till preventivmedelsrådgivning-en innebär med nödvändighet ett antal oönskade graviditeter. Den ekonomiska politik kds, tillsammans med de övriga borgerliga partierna, vill föra kommer att innebära ytterligare nedskärningar i offentliga sektorn.
På samma sätt kommer låginkomsttagarfamiljer att få det ännu sämre i kds Sverige. Fler av dem kommer då att välja bort att skaffa barn.
Nyligen föreslog KDU, kds ungdomsförbund, att man skulle införa gratis p-piller. Ett utmärkt förslag, som dessutom troligen skulle minska antalet aborter dramatiskt. Men när Alf Svensson tillfrågades om detta förslag i TV-utfrågningen inför valet, sade han nej. Skäl? ”Det skulle ge fel signaler”.
Tydligare kan det inte sägas: I grunden handlar kds abortmotstånd inte om livets okränkbarhet, utan om att tvinga på människor en annan sexualmoral än den de själva väljer!
Det är möjligt att kds inte kommer att föreslå abortförbud. Men opinionen ska vridas, så att aborter omges med moraliserande och skuldbeläggande, och så att kvinnor pressas att avstå från abort.
Så föreslår kds till exempel obligatoriska kuratorssamtal för abortsökande. Självklart bör vi kräva att sjukvården erbjuder allt slags socialt och psykologiskt stöd åt kvinnor i den krissituationen. Men enda skälet att göra dem obligatoriska är, ifall någon annan ska vara med och besluta. Att det handlar om ytterligare en instans för att övertala kvinnan att inte göra abort.
Den som försvarar aborträtten måste också försvara kvinnors rätt att göra abort på vad andra tycker är dåliga grunder!
Kds bidrar med sin abortsyn till det grumliga kvinnoförakt som trots decennier av jämlikhetsprat fortfarande finns kvar.
Ett slående exempel är massmediadebatten för några veckor sedan om det nya abortpillret. Reaktionen tycktes helt och hållet reflexmässig och instinktiv hos journalister och myndighetspersoner.
- Men blir det inte alldeles för lätt nu att göra abort? frågade den ena reportern efter den andra med bekymrat tonfall.
Representanterna för socialstyrelsen var entydiga i sitt svar, som också tycktes lugna massmedia:
- O nej då, kvinnorna kommer minsann att få lida. De kommer att få ligga hemma och blöda i dagar. Det kommer att göra så ont, så ont!
Vad är detta? Samma flertusenåriga inställning som ligger i de hämndlystna ord någon lagt i gudens mun i Första Moseboken: ”i smärta ska du föda dina barn”. Rent kvinnohat, med andra ord.
Det är sådana vatten kds fiskar i. Och i kölvattnet växer de mer konsekventa, de som vågar dra slutsatsen att aborter också bör förbjudas, sig starkare. Den aggressiva antiabortdemonstrationen i Stockholm i våras dominerades således av Livets Ord.
Vården är den tredje stora moralfrågan för kds. Enligt Aftonbladets väljarundersökning nyligen är det också den valfråga som engagerar flest.
En ruskig berättelse från denna sommar kan belysa varför kds kan vinna gehör i vårdfrågorna.
Den 9 augusti berättade Aftonbladet och Expressen om vårdbiträdet på ett sjukhem i Karlshamn som gripits av ett raseriutbrott och smetat in en gammal, rullstolsbunden patient med hennes egen avföring.
- Jag ville avskräcka henne från att göra på sig igen, förklarade biträdet, enligt Expressen.
Kvinnan blev uppsagd, men kommunalarbetarfacket har nu engagerat sig för att uppsägningen ska ogiltigförklaras och den anställda få ett skadestånd på 50 000 kronor (!).
Fackets förhandlingschef tycker inte att kvinnan ska avskedas om det rör sig om en ”enstaka grej”. Ingen från facket vill uttala sig om det konkreta fallet eftersom förhandlingar pågår.
Handlingen väcker avsky, men kvinnan behöver inte vara ondskefull eller komplett galen. Det går att förstå bakgrunden till hennes tygellösa raseri.
Redan som mycket ung biträdesvikarie i långvården funderade jag över den inbyggda grymheten i vården. Föreställ er frustrationen, för att inte säga det latenta våldet, i en sådan situation, som då du under stark tidspress – mellan morgontvätten och läkarronden – ska tippa i en pipmugg med välling i en gammal människa med svaga svalgreflexer.
Du är maktlös i situationen. Det kommer att gå ut över alla dina arbetskamrater, ifall du inte klarar uppgiften i tid. Irritationen finns strax under ytan. Det finns ingen som arbetar i vården, som inte någon gång låtit en del av den irritationen gå ut över den som är närmast till, patienten. Det kan vara i form av ett snäsigt svar eller en sur suck, när en orolig patient ringer på klockan för tionde gången en kväll. Mina erfarenheter härrör sig från sötebrödsdagarna, i början på sju ttiotalet. Gissningsvis har inte vanmakten och förtvivlan blivit mindre under alla år av nedskärningar.
Men att begripa är inte att acceptera. Självklart måste vi kräva att vårdpersonal inte skadar eller förnedrar patienterna.
Att de har sådana spärrar att de håller sin irritation inom gränserna. Vårdbiträdet i Karlshamn tillhör inte samhällets rika eller mäktiga, men just där, just i den situationen gentemot patienten var hon en makthavare. Och hon missbrukade den makten.
Det borde vara självklart, att hon förverkat rätten att arbeta direkt med människor, som är dagligen beroende av henne. Hur ska någon annars våga lita på sjukvården?
Facket skulle kunna ta upp grundproblemet: vad säger en sådan här katastrof om villkoren i vården? Det skulle kunna ta det som utgångspunkt för en offensiv för mer resurser till sjukvården, för sänkt arbetstid och bättre bemanning.
Men när fackföreningen, vars ledning visat sin flathet mot nedskärnings- och privatiseringsivrarna, inte gör något annat än att försvara vårdbiträdets anställning, sluter det indirekt upp bakom förnedringen av patienter. Det leder oundvikligen till, att människor blir mer cyniska inte bara gentemot facket, utan gentemot kollektiva organisationer och den allmänna samhällsservicen.
En del av de människorna söker sig i dag istället till kds, därför att partiet erkänner den mänskliga misär sjukvårdskrisen leder till.
Kds ställer moralfrågan, som så många människor känner från egen och anhörigas erfarenhet. Men än en gång kan vi konstatera, att kds besvarar frågan med lika lite moral som övriga etablerade partier.
Kds lovar bättre vård. Partiets affischnamn, cancerläkaren Jerzy Einhorn, har dragit slutsatser att det fordras mer pengar. Han har pekat på att befolkningen åldras och sjukvårdsbehovet växer, och att det inte kan klaras med enkla sparåtgärder.
Samtidigt har kds förbundit sig att föra en ekonomisk åtstramningspolitik tillsammans med övriga borgerliga partier. Det innebär bland annat minskade resurser till offentliga sektorn, inklusive vården.
Så det bästa kompromissförslag kds kan komma fram med är förslaget om att tillsätta en kommission för vården! Det är ett sätt att skyla över det motsägelsefulla i den egna politiken till åtminstone efter valet.
Men när Alf Svensson tillfrågats rakt ut om hur vården ska räddas, har han sagt definitivt nej till ökade skatter. Istället har han talat om rationalisering och om privatisering. Ändå visar alla erfarenheter från länder med privatiserad sjukvård, att vården blir ännu sämre för de fattigaste.
Han föreslår också, att ”vi alla” ska betala lite mer för vården. Det handlar, såvitt man kan förstå, dels om ökade patientavgifter och dels om en karensdag. Eller snarare två, eftersom Alf Svensson förklarat, att han är beredd att ge efter för de övriga borgerliga partierna på denna punkt.
Undertonen i hela Svenssons resonemang är att ”det är så lite, vi behöver alla göra en så liten uppoffring, för att vården för de gamla och sjuka ska fungera!”
Men det är inte alls lite! Vid årsskiftet höjdes patientavgiften i Stockholms län till 105 kronor för besök på specialistmottagning. Det talas nu om ytterligare ökning till 150 kronor.
Redan har man märkt en minskning av köerna till specialistvården, en minskning som inte beror på förbättrat hälsoläge! För just de gamla människor som Svensson säger sig värna om, särskilt för de gamla kvinnor som inte får full ATP, är 105 kronor en utgift som inte får plats i budgeten.
Och försämringen i sjukförsäkringen, som ger de sjuka 65 procents ersättning de första dagarna och därefter 80 procent, drabbar till exempel astmatiker och cancersjuka som går på cellgiftsbehandling. Införande av en eller två karensdagar skulle drabba dessa grupper ännu hårdare.
När Alf Svensson bagatelliserar effekten av ökade avgifter eller en karensdag, avspeglar det bara att politikerna i hans parti liksom ide övriga befinner sig ljusår från vanliga människors ekonomiska vardag.
Att kritisera kds innebär inte att förneka, att människor med religiös övertygelse kan ha en viktig plats i arbetet för ett bättre samhälle. Just under de senaste årtiondena har vi sett framväxten av radikala religiösa rörelser runt om i världen, kanske främst i katolska tredjevärlden-länder.
Även häri Sverige samarbetar kristna och vänstermänniskor ofta under kamratliga former i olika rörelser, för solidaritet med tredje världen, mot rasism, för miljöfrågor.
Den marxistiske skriftställaren Michael Löwy har analyserat framväxten av befrielseteologin. Han betonar att det är något nytt av världshistorisk betydelse som inträffar: det är inte bara kristna som deltar i den sociala kampen, utan kristna som i sin religiösa lära lika väl som i sina praktiska handlingar tar ställning för social frigörelse.
Han menar också att de har tillfört den revolutionära socialistiska rörelsen något: ”en moralisk känslighet, erfarenheter av gräsrotsarbete bland folk och en utopisk strävan som berikar dess perspektiv”.[21]
Om det är så, är det synd. Om socialistiska rörelser behöver vända sig till kristna för att förstå vikten av att ställa grundläggande frågor om moral, om rätt och fel, eller för att utveckla sina utopier, visioner — då är det ett torftighetstecken hos de socialistiska rörelserna. Ett torftighetstecken som den stalinistiska blytyngden över vänsterflygeln i arbetarrörelsen kan bidra till att förklara, men inte försvara.
Kds har inget gemensamt med radikala teologiska rörelser. Socialt har kds sin traditionella bas på landsbygden, särskilt i starkt religiösa landsändar som Småland, Tornedalen och Västerbotten, bland äldre väljare och med en övervikt för kvinnor. Basen är snarare lägre tjänstemän än industriarbetare.
Politiskt betonar kds sin samhörighet med den kristdemokratiska rörelsen internationellt. I många europeiska länder, särskilt med katolsk tradition, är kristdemokraterna namnet på borgerlighetens traditionella parti.
I Latinamerika byggdes kristdemokratiska partier upp framförallt som ett resultat av det tidiga 60-talets Framstegsallians. Hotet från ” världskommunismen” i allmänhet och revolutionen i Kuba i synnerhet skulle motas i grind med kontrollerade reformer, ekonomiskt stöd från USA och uppbygget av pålitligt borgerliga partier med varierande grad av folklig förankring.
Några, som i Chile, leder fackföreningar. Andra har lett förtryckssregimer i samverkan med eller under kontroll av militären, som i El Salvador och Guatemala. Det gemensamma är just att det rör sig om samhällsbevarande partier. Det är kds också.
I Poletik erkänner Alf Svensson att han är rädd för att jämföras med abortmotståndarna i USA. Det är sant, ”Moral Majority” är en rörelse långt till höger jämfört med kds. Hela det politiska spektrat i USA ligger långt till höger.
I dag är inte så reaktionära förslag möjliga i Sverige.
Men män som Ulf Ekman i Livets Ord står i kulisserna och väntar på att föra fram dem. Och kds uppgång verkar som en plog för dem. Det gäller att ta kds på orden när de säger att de försvarar den kristna etiken, som en bas för den västerländska civilisationen.
Ja, just det, den västerländska civilisation som med prästernas välsignelse utrotade indianerna i Syd-och Mellanamerika. Som med missionären i trossen till militären och slavhandlaren lade under sig Afrika. Som använt prästerna för att predika mot arbetarnas strejker och välsigna vapnen när det varit dags att gå ut i krig.
Det är den västerländ ska civilisationen kds bekänner sig till. Det är inte särskilt moraliskt.
Kds moraliska anspråk uttrycker ett växande antal människors förtvivlan över samhällsförfallet. Men de leder till en förstärkning av just de orättvisor och den omoral förtvivlan gäller.
Det vore därför fel att låta kds få monopol på etik och moral. Partiets uppgång borde vara en väckarklocka för vänstermänniskor.
Socialister måste ta strid om moralen. Det gäller att mot kds-paketet ställa en mer radikal moral som betonar solidaritet och gemensamma lösningar, och samtidigt försvarar en större individuell frihet att forma sitt liv för det egna bästa och utan att andra kommer till skada.
[1] G. H. von Wright har i boken Vetenskapen och förnuftet från 1987 talat om ”förnuftets kris”. Se också antologin Gud, makt och pengar, Argus 1988.
[2] Siffror från Statistisk Årsbok 1990 samt från Göran Gustafsson, Religionen i Sverige ett sociologiskt perspektiv, Esselte 1981, s 51 ff.
[3] Erik Lindfeldt, Moralpartiet – en bok om kds, Carlssons, 1991, s 72 ff.
[4] Religionen i Sverige, kapitel 1-3.
[5] Alf Svensson, Poletik, Samhällsgemenskaps Förlags AB, 1990, s 49 ff.
[6] Föredraget heter ”Sedlighetshomöopater” och hölls vid en debatt i Sundsvall 7 oktober 1913. Citerad från Ture Nerman, Småskrifter, Ljungbergs förlag, 1930, s 85-86.
[7] Leo Trotskij, Their Morals and Ours, citerat från ett utdrag i antologin, Den Permanenta revolutionens epok, Partisan 1969, s 303. [svensk översättning: <'color:black'><'color:black'>Deras moral och vår ]
[8] Ingrid Hedström & Karin Persson, Kris i familjen – en uppgörelse med familjebehandling, Studentlitteratur, 1976, s 39 ff.
[9] Poletik, s 62.
[10] Poletik, s 23.
[11] Alf Svensson i TV-utfrågningen 19 augusti 1991.
[12] Alf Svensson i radions telefonväkteri 19 augusti 1991.
[13] Kristdemokraternas syn på den ekonomiska politiken, januari 1991, stencilhäfte med kds skrivelse till riksdagens finansutskott.
[14] Poletik, s 51.
[15] Siffror från inslag i P 1-programmet Hela Sveriges radio 20 augusti 1991.
[16] Statistisk Årsbok 1990.
[17] Kris i familjen, s 90 ff, s 102.
[18] Poletik, s 31-32.
[19] Citerat i Poletik, s 30.
[20] I Barbro Davidson & Christina Forsling, Abort förr och nu, Röda Rummet, 1982, uppges att var fjärde graviditet i världen avbryts med abort och att mer än hälften, ca 26 miljoner, görs illegalt.
[21] Michael Löwy, ”Marxism and Liberation Theology”, Notebook for Study and Research, nr 10/88 (IIRE), s 35. Se även Michael Löwys artikel ”Marxism och religion – befrielseteologins utmaning” i Fjärde Internationalen nr 1 1988.