Detta kapitel och det närmast följande hänger nära samman. I det här kapitlet kommer jag att diskutera vissa antaganden och motiveringar för den leninistiska partimodellen. Därvid kommer jag in på frågan om leninismens förhållande till klass, massa och sovjeter. I kapitel 7 företar jag en granskning av Lenins Staten och revolutionen. Den brukar betraktas som Lenins mest "anarkistiska" text. Jag försöker visa att han inte ens i denna text intar en otvetydig hållning till socialism som självstyre. Rakt igenom lovorden till kommunformen bryter fasthållandet vid den étatistiska modell som dominerar Lenins övriga teori och praktik.
För att återvända till det här kapitlet: Jag vill här 1) redovisa vissa antaganden och motiveringar för den leninistiska partimodellen, 2) visa att en del av dessa motiveringar, som inte sällan framställs som "självklarheter", är felaktiga eller problematiska, 3) antyda vilken typ av diskussion som måste föras för att vissa av de problematiska antagandena skall kunna specificeras, preciseras och undersökas.
Det bör understrykas att jag här inte kan gå in på någon utförlig eller särskilt komplicerad diskussion. I noterna till detta kapitel och i själva resonemangen kommer jag därför att peka på intressanta framställningar.[1]
Det finns två svårigheter med en diskussion av den leninistiska partimodellen som genast bör nämnas. En första svårighet är att olika framställningar av den (liksom motiveringar) ofta rör sig på vitt skilda nivåer. Vi kan således finna diskussioner och rekommendationer (liksom kritik) på en mycket hög abstraktionsnivå: Man rör sig inom ramen för en sofistikerad, abstrakt samhällsteori eller inom ramen för regelrätt kunskapsteori. Å andra sidan förs många diskussioner med hjälp av enklare historiska generaliseringar eller helt enkelt med triviala common sense-argument.
När man t.ex. talar om det leninistiska partiets nödvändighet kan uttrycket få en rad olika innebörder. Nödvändigheten kan knytas till en föreställning om hur kunskap och praktik förenas i historien, en historiefilosofi med kunskapsteoretiska förutsättningar, eller tvärtom.[2] Nödvändigheten kan bestämmas utifrån en föreställning om bestämda uppgifter som partiet har i det förrevolutionära kapitalistiska samhället. Nödvändigheten kan motiveras med den "historiska erfarenhetens" bevis, vilket företrädesvis brukar vara den ryska revolutionen (tolkningar av ryska revolutionen blir då relevanta för bedömningen av partiet).
En andra svårighet gäller tolkningen av vad modellen "egentligen" säger. Detta kan exemplifieras med frågan om den demokratiska centralismen. När byråkratiseringen av olika kommunistpartier i världen, vare sig de sitter vid makten eller ej, förs på tal sägs det ofta att det är fråga om en urartning som modellen inte skall lastas för. Man har tillämpat modellen felaktigt, betonat centralismen och försummat demokratin.[3]
Emellertid kan det också heta att frånvaron av demokrati inom partiet inte är något allvarligt problem ja, rentav att frågeställningen är "småborgerlig". Ty det avgörande är inte "demokratismen" utan "klassinnehållet i ledarskapet".[4]
Just beträffande demokratin dyker denna motsägelse ständigt upp i diskussioner om socialism: Än ursäktas frånvaron av demokrati med hänvisning till svåra yttre omständigheter (t.ex. i Sovjet), än avvisas själva kravet på demokrati som småborgerligt.
Avgörande för dessa "motsägelser" är, tror jag, dels försöken att finna nya motiveringar när modellen utsätts för kritik, dels en genuin missuppfattning hos personer som menar sig acceptera leninismen. För personer som inte haft lust eller möjlighet att rota i historiska frågor, men har ett starkt praktiskt intresse för socialism, framstår inte sällan den ryska revolutionen som oproblematisk. Det leninistiska partiet segrade och införde socialismen. För dessa personer är vidare demokrati något självklart gott. Det faller dem därför inte in, att det parti som "skapade" socialismen skulle kunna ha en organisationsform som är odemokratisk. Leninismen är någonting gott och demokrati är någonting gott, alltså hör de ihop.
I en organisation som är uppbyggd på ett odemokratiskt sätt och betraktar sig som leninistisk behöver inte heller det odemokratiska draget bli synligt för alla medlemmar. Om man är intresserad av vissa praktiska uppgifter och, som det brukar heta, "inte har tid och möjlighet att sätta sig in i alla frågor", så kommer en eventuell brist på demokrati inte att utgöra något problem inom organisationen. Man kan således länge verka i en struktur som är klart odemokratisk utan att själv bli varse det.[5]
Vissa svårigheter beträffande tolkningen av modellens innehåll kommer jag att beröra under framställningens gång. Till att börja med skall jag emellertid ange vad jag menar med den leninistiska partimodellen.
Jag kommer att med denna term avse två fenomen: Dels den organisationsform som förespråkas för det revolutionära kamporganet, partiet, dels den "institutionella" struktur som rekommenderas för det socialistiska samhället.
Skälet till att sammanföra dessa två former är att de är intimt förbundna med varandra. De utgör former med samma struktur och bygger på samma grundtankar. I den konkreta verkligheten antas de dessutom ha delvis identiska personuppsättningar. Före revolutionen anförs och leds massorna av partiet, enkannerligen dess topp, som utgör arbetarklassens avantgarde. Det är här fråga om en elit i ordets egentliga bemärkelse, som i kraft av sin kunskap och ideologiska medvetenhet anses kunna göra anspråk på rätten till ledning. Efter revolutionen är det samma parti som bör ha ledningen. Ytterst styrs samhället av partiets översta organ som brukar kallas politbyrån och centralkommittén.
Lennart Berntsson och Göran Therborn betonar i sin artikel "Lenin om parti och revolution" att "centralisering, disciplin och restriktivt medlemskap" felaktigt kommit att framstå som a och o i Lenins partiteori. Icke desto mindre vill jag påstå att den hårda centraliseringen, strikta disciplinen och hierarkiskt utformade maktstrukturen är kännetecknande för den leninistiska partimodellen (i teori och praktik). Berntssons och Therborns argument på denna punkt kommer jag att ta upp längre fram.[6]
Disciplinen och hierarkin får sin särskilda innebörd genom att partiet och dess ledning inte är valda i traditionell mening. Efter revolutionen tillkommer det partiet att leda arbetarna (eller folket). Det bör då bruka statliga maktmedel för att bekämpa olika former av opposition som enligt ledarnas mening kan vara skadlig för det socialistiska systemet.
Åtgärderna kan innesluta inskränkningar i en rad demokratiska rättigheter: Upphävande av pressfrihet, åsiktsfrihet o.s.v. Omfattande terror tillhör de rimliga medlen. I Sovjet kom alla dessa medel till användning och det långt före Stalins tid.
Ytterst avgör partiets topp vilka åtgärder som är rimliga att vidta, den är inte bunden av demokratiska regler inom organisationen. Den kan välja att tillåta demokrati eller att inte göra det, beroende på de historiska omständigheterna. I praktiken har detta ofta gått längre när man t.ex. föranstaltat om val och fastställt en viss valordning för att annullera valresultatet när det gått partiets önskan emot.[7] Helt oavsett detta kan det sägas att demokrati inte är ett konstituerande drag i modellen.[8]
Det odemokratiska grunddraget i modellen ifrågasätts i själva verket inte heller av leninister som protesterar mot sådant som de uppfattar som maktmissbruk, felaktig tillämpning av modellen, åsidosättande av massorna, sättande av teorin över praktiken, otillräcklig demokrati o.s.v. Det torde framgå av en rad citat i den här boken. Speciellt vill jag hänvisa till C. Bettelheims kritik av stalinismen som berörts i kap. 3, avsnitt 5. Bettelheim talar för att man skall lyssna på massorna, tillåta deras fullständiga frihet att uttrycka sin mening och att ta miste. Men Bettelheim refererar hela tiden detta till ett osynligt men närvarande maktcentrum som har att ge dessa "tillåtelser". Detta maktcentrum är partiet.
Bettelheims positiva alternativ till den stalinistiska urartningen är, förutom Lenin och bolsjevikerna själva, Mao Tse-tung och Kinas Kommunistiska Parti. Men oavsett Kinas uppenbart många positiva sidor kan man knappast säga att particentralismens princip ruckats på. De många positiva dragen syns emellertid ha lett till att många marxist-leninister flyttat över sin allt förhärligande och underdåniga attityd från Sovjet till Kina. Ett välkänt fenomen dyker upp: Dess ledares ord om systemet blir lika med sanningen om systemet, vilket får till konsekvens egendomliga och plötsliga åsiktsförändringar i partier eller organisationer i Väst i enlighet med Maos senaste ord.[9][10]
Kulturrevolutionen är i enlighet härmed självklart en gigantisk antibyråkratisk och proletär åtgärd. Enkla frågor som borde vara självklara för en socialist ställs inte: Kan det finnas skäl på ekonomins eller produktionens nivå till dessa åtgärder? Vilka grundläggande strukturer rubbas av denna rörelse? Finns det maktcentra, individer eller "klasser" som inte berörs? Det borde ju inte vara särskilt osannolikt att det ligger till med detta som med de hundra blommorna: De får blomma, bara inte för fritt eller för länge.[11]
Någon kanske menar att min inledande bestämning av den leninistiska partimodellen är tendentiös till modellens nackdel. Jag har avsett att ge en rättvisande bild (som kommer att kompletteras efter hand), men det är självklart att bestämningen utesluter en rad moment. För det första tar den fasta på gentemot en rad andra organisationsmodeller särskiljande drag. Det är ju förekomsten av sådana som motiverar den här diskussionen. För det andra finns det, som tidigare sagts, olika typer av skäl för modellens utformning. Vissa av dessa kommer jag att diskutera. För det tredje finns det ju, som jag själv sagt, olika uppfattningar om modellens innehåll. Jag skall peka på några sådana och också ange varför jag finner dem ohållbara. Ett skäl kan anges generellt: Många tolkningar gör modellen helt ospecifik.
På den första punkten skall jag genast komplettera. Lenins Vad bör göras? från år 1902, som är grundstenen för partimodellen, innehåller resonemang kring problem som varje organisation ställs inför. Många av de uppgifter som Lenin tilldelar partiet är uppgifter, som organisationer inom helt andra traditioner också ställer sig. Det gäller teoretiskt arbete, spridande av kunskap, kritik av orättvisor i det borgerliga samhället, samordning o.s.v. (Detta har redan framgått av den tidigare framställningen av några av Anton Pannekoeks idéer.) Olika organisationer kan sedan skilja sig åt (i teori och praktik) beträffande prioritering av det ena eller andra elementet i den konkreta historiska och sociala situation, som de befinner sig i.
Dessa skillnader baseras dock inte på principiellt skilda synsätt i organisationsfrågan. Efter diskussioner med företrädare för en leninistisk syn tror jag att detta bör betonas.
En efter en har jag fått tillbakavisa åsikter, som jag antagits hysa, eftersom jag inte ställt mig positiv till den leninistiska modellen: Menar jag då att information och propaganda inte skall förekomma, menar jag då att det är fel att utveckla planer, menar jag då att intellektuella inte har en roll att spela i den socialistiska kampen, menar jag då att organisation är någonting skadligt, är det inte viktigt att partiet arbetar för socialismen även efter en revolution? Och om jag inte menar detta, hur kan jag då invända mot partiet?
Om "partiet" endast vore detta så vore frågan mindre problematisk. Det är ju partiets faktiska funktion som är avgörande, inte om det kallas leninistiskt eller ej. Men min första motfråga brukar snabbt göra harmonin mindre fullständig: Var den spanska anarkosyndikalistiska organisationen CNT, som verkade före och under spanska inbördeskriget, ett leninistiskt parti eftersom dessa punkter accepterades i teori och praktik? Finns det kanske i själva verket inte någon väsentlig motsättning mellan anarkosyndikalism och leninism?
Den leninistiska modellen brukar efter detta få en skarpare profil. Idéerna om det anförande avantgardet, den demokratiska centralismen (där det demokratiska elementet efter partitoppens omdöme kan upphävas), partiet som med hjälp av statsapparatens tvångsmedel håller kontrarevolutionen i schack träder fram på nytt. Dess arbete för socialismen efter revolutionen skall ske med utgångspunkt i dess institutionella makt.
De mer komplicerade teoretiska framställningarna av den leninistiska modellen finns det inte möjlighet att diskutera här. Det är naturligtvis viktigt att diskutera dessa. Men det finns också risker med att diskutera dem på deras "egen" nivå. Jag skall kort peka på några problem med dessa typer av framställningar.
Dessa framställningar representerar ofta en sentida utveckling av det marxistiska teoretiserandet. De kan därför ses som svar på frågor som den historiska utvecklingen tvingat fram. Som sådana vidhäftas de av den tvetydighet, som jag påtalat i kapitlet om "den vetenskapliga socialismen" (kap. 4). Gränsen mellan teoretisk vidareutveckling och ideologisk legitimering i negativ mening är hårfin. De utgår också gärna från mycket speciella Marx-tolkningar med starka vetenskaplighetsanspråk som de knappast kan bära.
Utgångspunkten för dessa abstrakta teorier torde i allmänhet vara att partimodellen är nödvändig eller bra. Den teoretiska utläggningen grundas på ett ställningstagande som föregår den men som förblir oredovisat: Partimodellens nödvändighet motiveras av skäl på en "lägre" nivå, eventuellt någon typ av "historiskt bevis". Det är med denna (oredovisade) utgångspunkt som man går till verket med att visa dess samhällsteoretiska och kunskapsteoretiska struktur och förutsättningar.
Effekterna av ett sådant "teoretiserande" av modellen kan för modellens del vara positiva eller negativa: I bästa fall integreras den i ett mer omfattande - och välgrundat - teoretiskt system eller ges goda motiveringar (oavsett vilka motiveringar dess upphovsman hade). I sämsta - och dessvärre, enligt min mening, vanliga - fall åstadkommer man en abstrakt verbal påbyggnad, ett slags överbyggnad i marxistisk mening. De egentliga skälen döljs och resonemangen förlänas vetenskaplighet och djupsinne. Jag kan här inte utförligt demonstrera detta men skall försöka exemplifiera det.
Inte sällan dyker påståendet upp att den leninistiska modellen förespråkar och förverkligar en dialektisk relation mellan parti och klass (olika klassorgan). Det kan därför inte råda någon motsatsställning mellan dem och har aldrig gjort det. Olika s.k. "spontanistiska" ideologier (spontanistiska, därför att de tror på arbetarens möjlighet att "spontant" utveckla socialistiskt medvetande och insikt) är däremot odialektiska genom att alltför starkt betona den ena polen i det dialektiska paret, d.v.s. klassen och klassens "spontana" kampformer.
Nu kan detta fattas som ett mer trivialt påstående om behovet att parti och klass samverkar, ömsesidigt påverkar varandra o.s.v. Som sådant kan det undersökas genom att man dels ser på ideologin, dels på den historiska praktik som utvecklats. Resultatet torde då bli att man får en bild mindre av en dialektisk relation än av partiets överhöghet. O. Anweilers Die Rätebewegung in Russland 1905-1921 ger mycket starka skäl för en sådan uppfattning. Jag skall ge ett exempel att fundera på från dennes framställning. Det gäller 1905 års Petersburgsovjet:
"Den i spalterna i deras (bolsjevikernas) tidning Novaja Zizn förda diskussionen gällde framförallt frågan i vilket förhållande sovjeten som 'partilös organisation' stod till Socialdemokratiska Partiet. Bolsjevikernas kritik riktade sig i första hand mot arbetardeputerades råds strävan att uppträda som en över partierna stående politisk organisation för proletariatet. Petersburgsbolsjevikerna var övertygade att 'endast ett strängt klassmässigt parti kan leda proletariatets politiska rörelse och bevara dess lösningars renhet, inte en sådan politisk röra, en sådan obestämd och vacklande politisk organisation, som arbetarrådet fungerade som och måste fungera som'. I överensstämmelse härmed företräddes åsikten, att en parallell existens för arbetardeputerades råd och partiet i längden vore omöjlig. I namn av en grupp bolsjevikiska agitatorer och propagandister fordrade P. Mendeleev entydigt: 'Arbetardeputerades råd får inte existera som politisk organisation, och socialdemokraterna måste utträda ur det, då dess existens inverkar skadligt på den socialdemokratiska rörelsens utveckling. Arbetardeputerades råd kan bestå som fackorganisation eller bör inte alls bestå. Som fackorganisation kan den vinna stor betydelse, då den sammanfattar alla arbetare i en organisation, agiterar för bildandet av förbundskassor på fabrikerna och fungerar som strejkkommitté under strejken.' I enlighet härmed föreslog författaren en trefastaktik för partiet gentemot Sovjeten: 1. Bolsjevikerna skulle försöka åstadkomma att arbetarrådet själv begränsade sig till fackliga frågor. 2. Om detta misslyckades skulle Sovjeten avge en grundläggande förklaring om sitt underordnande under RSDAP:s ledning (ryska socialdem. partiet). 3. Därpå skulle den snabbast möjligt raskt upplösas, då dess vidare existens som socialdemokratisk organisation vid sidan av partiet var överflödig.
...
Petersburgbolsjevikernas avvisande hållning gentemot arbetarråden växte fram ur fruktan att den valda sovjetorganisationen kunde tillbakatränga partikommittén och därmed leda till 'underordnande av medvetenheten under spontaneiteten' ". (S. 95-96; källhänvisningar till ryska källor utelämnade här.)
Detta vore kanske inte lika intressant om det inte svarade mot den generella tendensen i den bolsjevikiska teorin och praktiken. Jag tycker också det är anmärkningsvärt att samtida leninisters påståenden om den leninistiska ideologins och praktikens förhållande till klass, massa och arbetarråd i så oerhört liten utsträckning anför empiriska stöd för sina tolkningar. Resonemangen baseras nästan alltid på citat från Lenins s.k. Aprilteser, Staten och revolutionen plus några ytterligare texter.
Citatet kastar också ett intressant ljus över den leninistiska tanken att arbetarklassen aldrig kan komma utöver ett s.k. tradeunionistiskt medvetande. Är det här inte snarare så att man motarbetar arbetarklassens utvecklande av ett självständigt politiskt medvetande av doktrinära skäl? Samma tendenser påvisas för övrigt av M. Brinton och Voline i Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen respektive La révolution inconnue.
Nu kan det emellertid sägas att citatet just visar på en dialektisk syn på parti och klass. Partiet har således den politiska uppgiften medan arbetarnas "spontana" organ har fackliga uppgifter. Därigenom kompletterar de varandra. (Ibland är tolkningsmöjligheterna verkligen oändliga.) Men också en sådan relation håller sig på ett empiriskt prövbart plan. Och det är inte en sådan jag vill exemplifiera.
Man kan nu mena att man med en dialektisk relation inte syftar på sådana enkla empiriska förhållanden. Men om man inte avser sådana empiriskt prövbara påståenden om förhållandet mellan parti och klass så har man inte sagt så mycket genom att kalla relationen dialektisk. Man har endast åstadkommit en formell bestämning av två element, parti och klass, samt påstått att relationen dem emellan är dialektisk. Varför konstituerar just dessa enheter elementen i den dialektiska relationen? Vad är det som gör denna relation dialektisk och inte tvärtom odialektisk? Det blir särskilt problematiskt när olika teoretiker anger helt olika konkreta relationer, sociala och institutionella förhållanden, som dialektiska respektive odialektiska. D.v.s. de ger motstridiga exempel på dialektiska relationer.
Så kan kritiken mot partistyrning och byråkrati avvisas med att förhållandena kanske inte är idealiska men att man får komma ihåg att någon verklig klyvnad mellan parti och klass inte kan förekomma (rent logiskt) eftersom förhållandet mellan parti och klass är dialektiskt (d.v.s. den sorts resonemang som jag diskuterat ovan kap. 3, avsnitt 5, 6, 7). Detta kan tillämpas på Sovjet under Stalin. Andra hävdar att felet med systemet under Stalin bland annat var att Stalin själv såg förhållande mellan parti och klass odialektiskt och att (följaktligen?) partiet sattes över klassen, teorin över praktiken.
Dessa problem har i sin tur att göra med att det är så oklart hur de dialektiska kategorierna skall tillämpas. Som jag påtalat tidigare (not 3, kap. 5) är de så allmänna att de låter sig förenas med snart sagt vilken typ av analys som helst, bara man ordnar de i analysen ingående elementen på rätt sätt.
Det är också oklart vad det betyder att använda dialektiken normativt, d.v.s. för att ange hur saker och ting bör vara (till exempel förhållandet mellan parti och klass). Dialektiken sägs innehålla kategorier och lagar, som gäller all social (och enligt somliga, naturlig) existens. Den är därför tillämplig likväl på situationer och förhållanden som vi betraktar som felaktiga eller icke önskvärda som på de motsatta.
Det faktum att det råder en dialektisk relation mellan parti och klass säger för övrigt inte det bittersta i frågan om en möjlig motsättning mellan parti och massa. Relationen mellan kapital och arbete, mellan bourgeoisie och proletariat sägs också vara dialektisk. Det hindrar inte att det råder den skarpaste motsättning mellan dem samt att denna motsättning anses lämplig att eliminera. Därvid försvinner proletariatet som klass definierad i relation till bourgeoisin. Däremot försvinner inte arbetet eller de arbetande individerna.
För att bara peka på några konsekvenser av detta resonemang: det återstår att visa att förhållandet mellan parti och klass verkligen är dialektiskt, att det i så fall inte råder en motsättning mellan dem och slutligen att det i så fall inte är önskvärt att upphäva den ena polen.
I vissa teoretiska diskussioner om det leninistiska partiet kan resultatet sägas bli ganska nedslående. Som exempel vill jag nämna D. Bensaids Om organisationsfrågan hos Lenin och Luxemburg, som jag något behandlat i kapitel 3.
Bensaid rycker ut med en pampig teoretisk begreppsapparat som han har stora svårigheter att hantera. Frågan är om inte hans text på många punkter bäst kan ses som ett slags monumentalt uppiffande av vissa enkla - men därför inte ointressanta - resonemang hos Lenin. I stället för teoretisk fördjupning ter sig vissa avsnitt av texten som en dekorering med hjälp av krångliga termer. Hans idé om det teoretiska subjektet som behöver ett politiskt subjekt för att få tillträde till politiken, är den så mycket mer än Lenins idé att arbetarklassen behöver partikärnan, de mest medvetna socialisterna, för att nå utöver ett fackföreningsmedvetande?
Bensaids text illustrerar ett annat problem som aktualiseras av många texter. Hans formuleringar kan ge vid handen att Lenins förespråkande av en viss partimodell gjorts utifrån den teori (och kunskapsteori) som Bensaid anammat. I denna och andra framställningar kan man få intrycket att revolutionsstrategin härletts ur marxistisk kunskapsteori. Glädjande nog för respektive teoretiker har Lenin alltid samma kunskapsteori som den de själva uppfattar som den genuint marxistiska.
Skämt åsido, är detta egentligen ett problem? Ty är det för det första inte helt rimligt att man, när man anger skäl för en viss modell, anför de för dagen rimligaste, oavsett om de omfattades av modellens upphovsman? Och är det för det andra inte så att, för att använda L. Althussers uttryck, en avancerad teori kan finnas "i praktisk form" trots att den inte uttryckligen formulerats?
Detta kan vara riktigt men innebär nog en förenkling av problemen. Min första - och minst intressanta - anmärkning är att man, när man redovisar Lenins syn på olika frågor, alltför lätt ersätter den med sin egen syn på vad Lenin borde ha menat. Min andra anmärkning är att detta kan leda till en tvivelaktig bedömning av modellen. Jag skall försöka förklara hur.
Lenins partimodell har historiskt väldigt ofta "reducerats till en serie organisationsprinciper"[12] samt till en rad antaganden om arbetarklassens inneboende karaktär, nödvändigheten av ledning o.s.v. Som sådana har de också tillämpats i teori och praktik i en lång tradition av kommunistiskt arbete. I en oerhörd mängd fall har det då visat sig att partierna "urartat" och blivit "byråkratiskt centralistiska", att de vare sig de suttit vid makten eller ej format en ny härskande klass eller byråkratiskt skikt (val av term avhängigt av teoretisk orientering).
Utifrån ett - också för marxister - vanligt antagande att en sådan utveckling, en sådan praktik säger någonting om själva organisationsformen blir det följaktligen rimligt att diskutera denna forms avigsidor. (Detta görs på motsvarande sätt när det är fråga om andra organisationsformer, t.ex. anarkosyndikalistiska.) Men om man nu hävdar att dessa tolkningar är en missuppfattning av det väsentliga i partimodellen och/eller att den felaktigt tillämpas så blir en sådan diskussion felaktig.
Resultatet av detta är tvåfaldigt. För det första får den leninistiska partimodellen en allt mer översinnlig karaktär, den blir ett rent väsende som aldrig fått komma till uttryck i historien. För det andra: Om det nu trots allt är så att dessa tolkningar och praktiker verkligen har någonting att göra med den leninistiska modellen, riskerar vi då inte att upprepa exakt samma misstag som tidigare genom att acceptera samma grundläggande principer medan vi samtidigt påstår att tyngdpunkten inte ligger i dessa principer?
Tanken om en teori som föreligger "i praktisk form" är, slutligen, rimlig, men mot bakgrund av vad som tidigare skådats av althusserianskt teoretiserande bör man kanske vara en aning försiktig. Ty utgångspunkten är att här finns en kunskap som uppfyller de krav som Althusser ställer på denna redan innan den dragits fram och granskats.
Vi står sannolikt inför en undersökning som företas med ett icke redovisat antagande och resultaten bör kunna bli slående. Utgående från att Lenins teori och praktik "i praktisk form" innehåller proletariatets sanna teori och politiska strategi söker man utvinna de dolda teoretiska kategorierna. Utrustade med dessa kan man sedan avvisa andra strategier som "ovetenskapliga" eller "ideologiska". Genom en perfekt cirkel kan då den leninistiska politiken på ett exklusivt sätt visa sig vara den vetenskapliga marxismens politiska teori.
En speciell typ av förvirring uppstår genom att man talar om hur det leninistiska partiet skall fungera utan att diskutera dels huruvida partimodellen gör det sannolikt att partiet kommer att fungera så (alternativt: att det har fungerat så i historiska sammanhang), dels hur det skall komma att fungera så. Det kan illustreras med två passager ur L. Berntssons & G. Therborns "Lenin om parti och revolution":
"Lenins parti är inte en konspirativ politisk grupp utan en bestämd klass' parti, arbetarklassens. Detta är nu ingenting som kan proklameras rakt ut eller som direkt följer av att partiet anammar den marxistiska teorin. Det är en klass som ska göra revolution och inte en politisk grupp som ska göra det åt den. Detta betyder konkret att partiet måste vara intimt förenat med arbetarklassen. Det är mot denna bakgrund som Lenin, bl.a. i Radikalismen, men också i striden mot 'vänster'-bolsjevikerna efter 1905, vänder sig mot föreställningen att partiet inte skall delta i olika icke-revolutionära och ofta rent borgerliga institutioner som parlamentsval, fackföreningar o.s.v. Partiet ska använda varje möjlighet att agitera och propagera bland, att organisera och leda massorna och inte isolera sig från dem" (s. 15-16).
"Lenin gör en sträng åtskillnad mellan partiet och arbetarrörelsen, ett betydligt vidare begrepp av olika organisationsformer med olika närhet till partiet. Partiet sätter sig inte i stället för arbetarklassen och arbetarrörelsen utan dess uppgift är att vara de senares drivande kraft. Det är därför helt naturligt att det i Staten och revolutionen (som huvudsakligen handlar bara om staten) knappast finns några hänvisningar alls till partiet. Eftersom partiet inte är identiskt med arbetarklassen, spelar partiet en helt underordnad roll i diskussionen om statens klasskaraktär. Partiets politiska ledning är nödvändig också efter revolutionen, men den nya staten ska vara ett uttryck för hela arbetarklassens makt, den socialistiska demokratin och ska inte göras identisk med partiet" (s. 16).
I synnerhet det sista citatet illustrerar dessa svårigheter väl. Om partiet sägs att det inte sätter sig i stället för arbetarklassen, utan dess uppgift är... Att Berntsson och Therborn tilldelar partiet denna uppgift eller att partiet själv tilldelar sig denna uppgift är inte ointressant eller betydelselöst. Men här finns allvarliga luckor i resonemanget.[13]
För det första frågar man sig naturligtvis om det historiskt varit så att partier som utgått från leninismen inte satt sig i stället för arbetarklassen. Och om det faktiskt inträffat att de satt sig i stället för arbetarklassen, innebär det att de givit sig denna uppgift? Denna fråga hänger ihop med nästa.
Ty för det andra sägs det att staten skall vara ett uttryck för hela arbetarklassens makt och inte göras identisk med partiet men att partiets politiska ledning är nödvändig också efter revolutionen. Men hur skall denna ledning konkret utövas? Vilken institutionell form skall den ha? Skall den förbindas med en speciell maktposition? Och om partiets ledning helt enkelt inte är lika med rådgivning - vilket är osannolikt - kan den då inte komma i konflikt med kravet på socialistisk demokrati samt att staten inte helt ska domineras av partiet?
Berntssons och Therborns artikel illustrerar ytterligare en vanlig svårighet i samband med framställningar av den leninistiska partimodellen. Genom att de - sannolikt - utgår från att Lenins syn är riktig gör de referat av Lenins ståndpunkter som samtidigt i stort sett utan argument får gälla för riktiga ståndpunkter. I det sista stycket i deras uppsats inleder de med att mot bakgrund av framställningen betrakta förhållandena i Sverige idag. Men detta betraktande "mot bakgrund av" gör de uppenbarligen också till sin egen ståndpunkt.
Detta är inte i och för sig problematiskt. Men betrakta det första citatet ovan från orden "Detta betyder ...". För det första är det mycket allmänt formulerat och på ett sätt som gör att man kan tro sig läsa självklarheter. Vem vill ställa sig upp och säga att man skall isolera sig från massorna till exempel? Vem vill ställa sig upp och säga att man inte skall använda varje möjlighet att agitera och propagera?
Men detta är nog inga självklarheter och de var det knappast för Lenin själv. Det låter sig sägas att man skall använda varje möjlighet att agitera och propagera. Ju mer, dess effektivare, dess bättre. Olyckligtvis låter sig inte alla problem ställas så. Det kan finnas situationer där en "möjlighet" är tvetydig: Den rymmer också en rad tänkbara negativa konsekvenser. Partiet ställs inför prioriteringsproblem o.s.v. Det var ju bland annat sådant som "vänsterradikalisterna" diskuterade. Berntsson och Therborn torde knappast vara omedvetna om den s.k. folkfrontsproblematiken: Allians med alla krafter, som i en bestämd politisk fråga delar ens uppfattning, med fördelen styrka, bredd, kontakt med "massorna", med nackdelen risk att det ideologiska innehållet urvattnas eller till och med förvrängs.
Nedan kommer jag att ställa upp och diskutera ett antal "teser" om den leninistiska partimodellen. Det är fråga om teser som ofta dyker upp i samband med diskussioner eller framställningar av modellen. De gäller tre olika förhållanden. Under romersk etta kommer jag att ta upp teser om det "egentliga" innehållet i Lenins doktrin eller om Lenins uppfattning. Under romersk tvåa allmänna skäl - på olika generalitetsnivåer - för partiet. Under romersk trea olika former av historiska bevis, positiva eller negativa. Det finns givetvis samband mellan dessa punkter. Resonemang om en typ av förhållanden har därför ibland betydelse för bedömningen av en annan typ.
För att förkorta framställningen har jag inte utförligt refererat Lenins två centrala texter om partiet, Vad bör göras? från 1902 och Ett steg framåt, två steg tillbaka från 1906. För den som vill läsa dessa texter rekommenderar jag att som kommentar, förutom litteratur nämnd i not 1, läsa Y. Bourdets långa analys i La délivrance de Prométhée jämt kapitlet "Partiets utveckling" i E. Sandstedt et al., Ryska revolutionen.
I.1. Lenins modell var utformad efter ryska förhållanden och måste bedömas som sådan.
Denna tes kan utvecklas vidare med hänvisning till en rad förhållanden i Ryssland vid tiden för Lenins utformning av modellen. Man har framhållit produktionens halvfeodala karaktär, den allmänt låga bildningsnivån, bristen på formell demokrati o.s.v.
Den allmänt låga bildningsnivån skulle då förklara nödvändigheten att betona intelligentsians fostrande och ledande roll före och efter revolutionen. Bristen på formell demokrati, partiets illegalitet, skulle förklara nödvändigheten att arbeta till en del efter mönster från hemliga sekter.
Detta och mycket annat av samma slag kan vara fullt riktigt. Men frågan är för vad det är ett argument. När det dyker upp i en diskussion är det i allmänhet ett tecken på att den ursprungliga frågeställningen förskjutits. Man har övergått från att diskutera frågan om den leninistiska partimodellens fördelar för oss idag till att rättfärdiga Lenins insats och Lenins tänkande.
Ju mer det specifika i den ryska situationen framhålls som skäl för den leninistiska modellen, desto svagare står den naturligtvis som grund för socialistisk strategi i Sverige idag. I själva verket är ju detta förhållanden som brukar framhållas av motståndare till modellen.
Här finns emellertid ett problem om frågan gäller Lenins egen bedömning av generaliteten hos hans tankar. Lenin refererar uttryckligen vissa av sina förslag till den ryska situationen. Det gäller t.ex. på s. 274 och 303 i Vad bör göras?. På sidan 303 skriver han: "Men om vi utgår från de konkreta förhållanden som idag råder i Ryssland ..." I andra sammanhang framstår hans uttalanden som mer principiellt avsedda.
Frågan om vad som är situationsbestämt i Lenins politiska analyser, samt till vilken typ av situation de rätteligen kan hänföras blir som bekant ofta ett ämne för motsättningar mellan olika kommunistiska grupper som med stöd i olika tolkningar och olika passager hos Lenin omväxlande anklagar varandra för opportunism och vänsterradikalism.
Intressant i detta sammanhang är motsättningarna mellan Lenin och "vänsterradikalisterna" som ju bland annat gällde frågan om möjligheten att överföra strategi och erfarenheter från den ryska revolutionen till Västeuropa. Gorters tidigare anförda öppna brev med anledning av Lenins Vänsterradikalismen - kommunismens barnsjukdom var ett inlägg i denna diskussion.
När det nu gäller de s.k. organisationsprinciperna kan det sägas att analysen i E. Sandstedt et al., Ryska revolutionen, Y. Bourdets, K. Papaiouannous texter m.fl. tyder på att de trots allt utgör element i en tämligen sammanhängande totalsyn på socialism och socialistisk strategi som inte avsågs begränsad till Ryssland (se också punkt II.2.b nedan).
Som ett apropå till denna diskussion vill jag slutligen citera ur en hyllningsartikel till leninismen som verkar starkt präglad av Stalins "Till leninismens frågor". Vid läsningen bör man hålla i minnet att oktoberrevolutionen ägde rum i Ryssland under första kvartsseklet. Till författarens rättvisa måste dock sägas, dels att han betonar att vi ännu lever i imperialismens epok, dels att han hävdar att en del av vad Lenin skrivit är bundet till specifika förhållanden i dåtidens Ryssland.
"... att leninismen gick segrande ur striden berodde inte på Lenins begåvning eller lysande penna i och för sig utan just på att hans idéer överensstämde med verkligheten. Däri ligger beviset på överlägsenheten i Lenins liksom övriga ledande marxisters teorier ...
Häri ligger själva knuten till förståelse av leninismen. De som inte är marxister tror att den är en teori bland andra och begränsad till förhållandena i Ryssland under det första kvartsseklet. De fattar inte att den är en vetenskaplig teori om den proletära revolutionens villkor i imperialismens epok. Oktoberrevolutionen, världens första socialistiska revolution, står som det mest lysande beviset på teorins riktighet."[14]
I.2. Organisationsprinciperna är inte det viktiga i Lenins modell, ty
Detta framhålls bland annat i Berntsson & Therborns flera gånger anförda artikel. De skriver bland annat:
"Så vitt vi kunnat förstå finns exempelvis termen 'demokratisk centralism' inte på något ställe i Lenins texter om partiet. Begreppet infördes i partistadgarna för det bolsjevikiska partiet i juli 1917 på 6:e partikongressen, avhållen i ett läge av extrem terror och förföljelse av bolsjevikerna" (s. 14).
Detta resonemang är i vissa avseenden tvivelaktigt och i vissa avseenden helt felaktigt.
För det första är det nödvändigt att skilja på termen "demokratisk centralism" och begreppet. Lenin kan ju ha omhuldat principerna för vad som senare kommit att benämnas demokratisk centralism utan att dessa namngivits.
För det andra förekommer termen i de partistadgar som utformades på den s.k. "försoningskongressen" mellan bolsjeviker och mensjeviker i Stockholm 1906. I § 2 fastställdes att "Partiets alla organisationer är uppbyggda på demokratiska centralismens grund". Sandstedt et al., Ryska revolutionen, som bland annat stöder sig på G. Brunners Das Parteistatut der KPdSU 1903-1961, skriver:
"Enligt Brunner skulle detta vara en kompromissformulering, och han ställer sig tveksam till om den fick någon praktisk betydelse. I varje fall var statuterna från 1906 något mer demokratiska genom mensjevikernas påtryckningar, än de från 1905. Mensjevikerna gick nu med på att Lenins formulering av § 1 skulle skrivas in i stadgarna.
Innebörden av 'demokratisk centralism' tycktes inte vara helt klar inom partiet. I en artikel 1906 kritiserade Lenin den formulering partiets centralkommitté gav åt begreppet."[15]
Den kompromiss som här talas om gäller införandet av termen "demokratisk" i samband med centralismen. Såtillvida kan man ge Berntsson & Therborn rätt att det inte var enbart bolsjeviker som stod för dessa stadgar.
För det tredje verkar det knappast berättigat att hävda att "centralisering, disciplin och restriktivt medlemskap" inte skulle ha en central plats i Lenins modell. (Det kan tilläggas att andra förespråkare för modellen framhåller detta som säreget för den men hävdar att dessa principer är nödvändiga.) De betonas oupphörligen i Lenins skrifter om partiet, där "demokratism", "autonomism", organisering "nedifrån och upp" klart avvisas till förmån för kaderelitens centralistiska styre. Ett exempel:
"Byråkratism versus demokratism, det är just centralism versus autonomism, det är just den revolutionära socialdemokratins organisationsprincip gentemot organisationsprincipen hos socialdemokratiska opportunister. Den senares principer strävar efter att gå nedifrån och uppåt och försvarar därför överallt där det är möjligt och i den mån det är möjligt autonomismen, 'demokratismen' som ... går ända till anarkism. Den första principen strävar att utgå uppifrån och försvara utvidgandet av centrums rättigheter och fullmakter gentemot delen."[16]
Lenins egen praktik, i form av reaktioner på händelser, förslag till åtgärder, organisation o.s.v. i olika sammanhang tyder på samma sak. Jag skall emellertid inte orda vidare om denna sak utan endast hävda att det, som en rad andra författare menat, verkligen varit så att Lenin varit angelägen om organisationens centralism och i mindre grad dess demokrati, beroende på att partiet(-s ledning) av honom sattes i främsta rummet.[17]
Beträffande Lenins egen syn på organisationsprinciperna anför Berntsson och Therborn Lenins kommentar till Rysslands Socialdemokratiska arbetarpartis andra kongress 1903 där han hävdar att den enda meningsskiljaktigheten objektivt gällde de centrala instansernas personsammansättning. Vidare anför de som exempel på att Lenin betraktade organisationsprinciperna som en teoretisk och politisk andrarangsfråga att han aldrig klargjorde skillnaden mellan sin egen och den klassiska socialdemokratins partiteori och inte heller använder denna som "förklaring till deras förräderi 1914".
Men Lenins formuleringar om vad som var den objektiva meningsskiljaktigheten vid kongressen motsäger inte möjligheten att organisationsprinciperna objektivt var viktiga för Lenin, bedömda i ljuset av helheten av hans teori och praktik. Personsammansättningen är inte heller oberoende av åsiktsskillnader. Slutligen betyder inte omhuldandet av en viss organisationsmodell att man alltid måste förklara organisationers misslyckande med hänvisning till avsaknaden av denna organisationsform.
Jag vill inte låta påskina att Berntsson och Therborn inte skulle inse det. Deras resonemang är snarare ett tecken på i vilket ljus de vill betrakta frågan. Slutligen säger de ju dessutom att "Lenin betraktade organisationsprinciperna som en teoretisk och politisk andrarangsfråga - om än av stor betydelse - ..." (s. 7, KH:s kursivering).
b. Organisationsprinciperna måste i en eller annan form återfinnas i varje organisation.
Även detta framhålls av Berntsson och Therborn. Det är dock knappast av en slump som de just använder uttrycket "i en eller annan form". Poängen med argumentet skulle då vara att de leninistiska organisationsprinciperna är sådana att varje organisation som skall fungera måste uppfylla dem. Detta kan man sedan göra till en definitionsfråga eller en empirisk fråga. Väljer man det första så finns ingenting att diskutera (mer än möjligen lämpligheten eller olämpligheten av en sådan definition): Som organisation betraktar man det och bara det som uppfyller principerna.
Väljer man det andra, så blir det hela mer komplicerat. Hur skall man bedöma det anarkosyndikalistiska CNT, som enligt till exempel Korsch inte kunde betraktas som ett leninistiskt parti men som också enligt honom på ett överlägset sätt löste problemet med förhållandet elit-massa? Kan inte organisationer tillåta större eller mindre grad av autonomi för sina undergrupper? Kan inte den centrala ledningen utrustas med större eller mindre institutionell makt? O.s.v.
c. Organisationsprinciperna är avhängiga av revolutionsteorin.
Detta är ytterligare en av Berntsson och Therborns punkter. Jag uppfattar den som helt riktig om man med det menar att idén om organisationen är knuten till föreställningar om revolutionens sannolika betingelser, klassernas karaktär o.s.v. Den sakliga frågan på denna punkt återkommer jag till. Däremot vill jag också peka på den risk, som jag tidigare berört, att man härleder Lenins idéer ur sin egen revolutionsteori och därefter antar att Lenin måste ha härlett den på samma sätt.
I.3. Lenins partimodell är demokratisk.
"Kritikerna av modellen glömmer bort att det är fråga om demokratisk centralism. De talar bara om den centralistiska sidan." Detta argument dyker ofta upp i diskussioner. Inte sällan anförs också att demokratin blommade under revolutionens första år samt att Lenin själv var mycket demokratisk.
Mot detta kan anföras en rad skäl. Det enklaste är att Lenin själv avvisar sådana saker som allmän rösträtt och proportionell representation. Han gör det såvitt jag förstår dels på grunder som gäller den speciella ryska situationen, arbete under illegalitet, dels på principiella grunder.
Den ryska situationen tillåter inte, enligt Lenin, full offentlighet, det måste finnas en kärntrupp av yrkesrevolutionärer som arbetar i hemlighet. Därmed är en av förutsättningarna för demokratin upphävd. Därför heter det i Vad bör göras?:
"Den enda allvarliga organisationsprincipen för funktionärerna i vår rörelse måste vara: den strängaste illegalitet, det strängaste urval av medlemmar och utbildning av yrkesrevolutionärer. Om allt detta är förhanden, så är också någonting mer än 'demokrati' tryggat, nämligen fullständig kamratlig tillit mellan revolutionärerna. Och detta 'någonting mer' är absolut nödvändigt för oss, ty här i Ryssland kan det inte vara tal om att ersätta det med en allmän demokratisk kontroll. Det skulle vara ett stort fel att tro, att medlemmarna i den revolutionära organisationen inte kan kontrolleras därför att det är omöjligt att det upprättas en verkligt 'demokratisk kontroll'. De har inte tid att tänka på någon leksaksdemokrati (demokrati inom en intim grupp av kamrater, som har fullständigt förtroende för varandra), men de har en levande känsla av sitt ansvar och vet dessutom av erfarenhet, att en organisation, som består av verkliga revolutionärer, inte kommer att sky några medel för att befria sig från en olämplig medlem. Dessutom finns det ju en tämligen utvecklad allmän opinion i de ryska (och internationella) revolutionära kretsarna, som har en lång historia bakom sig och som med skoningslös stränghet straffar varje avsteg från kamratskapets plikter (och 'demokratin', den verkliga och inte leksaksdemokratin, ingår ju i detta kamratskapsbegrepp som ett led i det hela!). Tag allt detta i betraktande, och ni skall märka att detta prat och dessa resolutioner om 'antidemokratiska tendenser' sprider en unken lukt av den lek att vara generaler, som man sysselsätter sig med utomlands" (s. 308)!
Lenin inleder här med en hänvisning till den ryska situationen men glider långsamt över till ett mer principiellt resonemang. Det visar sig vara kontrollen inom den lilla "konspirativa" gruppen, liksom deras "ansvar", som är det yttersta demokratiska kännetecknet.
Att resonemanget blir principiellt framgår av därpå följande sida, där han refererar till makarna Webbs redogörelse för de engelska arbetarnas misslyckanden med "primitiv demokrati":
"... inte nog med att alla frågor avgjordes genom omröstning bland samtliga medlemmar, utan funktionerna fullgjordes också i tur och ordning av alla medlemmar ... Först sedan flera fall av bankrutt för fackföreningskassor inträffat blev det klart för arbetarna, att frågan om proportionen mellan kontingenter och bidrag inte kan avgöras enbart genom en demokratisk omröstning utan också kräver handledning av en specialist i försäkringsfrågor" (s. 309).
Lenin hänvisar vidare till Kautsky som avvisat dem som kräver att "folkliga tidningar skall redigeras direkt av folket" ... och som angripit dem som "förhärligar den direkta lagstiftningen av folket själva och inte begriper att den högst relativt kan tillämpas i det moderna samhället".
För att börja med det första citatet. Här torde det bli ganska klart att Lenins partimodell i vissa avseenden måste ses som helt jakobinsk eller blankistisk. I Unsere politische Aufgaben skriven av Trotskij 1904 i polemik mot Vad bör göras? diskuteras bland annat detta ingående. Det är givet att också konspirativa (och odemokratiska) grupper kan förlita sig på kontrollen inom den egna utvalda gruppen, "generalstaben", liksom att de menat sig ha, och kanske många gånger haft, en levande känsla av ansvar. Poängen med Lenins argument kan därför knappast sägas vara att organisationen skulle vara demokratisk i någon vanlig mening av ordet, utan att den trots avsaknad av sådan demokrati kommer att vara det bästa organet för den socialistiska kampen.
Några av Trotskijs ord förefaller på denna punkt träffande:
"... jag säger bara att ni förefaller mig uttrycka samma idé, som den salige Abbé Sieyès uppställde som grund för sin författning: 'Förtroendet måste komma underifrån (decentralisering av ansvaret) men makten uppifrån (centralisering av ledningen).' Det betyder att ... när man lägger ihop ... Lenins 'organisationsprinciper' får man en komplicerad centraliserad kooperation som konspirativt arbetar för några politiska mål vilka de nu må vara" (s. 77).
En invändning mot den leninistiska organisationsmodellen behöver inte alls grundas på uppfattningen om demokratins absoluta värde. Den kan grundas på antagandet att demokratisk kontroll är nödvändig eller lämplig med hänsyn till de mål man vill uppnå (jämför kapitel 5 i denna bok). Den kan vidare, omvänt, grundas på antagandet att den föreslagna organisationsmodellen rymmer väsentliga risker. Risken att den ansvarsfyllda gruppen, sina goda avsikter till trots, genom sin position förvandlas till en egensinnig elit med institutionella maktbefogenheter.
I Trotskijs redan citerade skrift, som inom parentes sagt brukar avvisas av samtida trotskister, karakteriserar denne den arbetsmetod som den leninistiska modellen innebär som "ett övertagande av tänkandet från proletariatet, ett politiskt ersättande av proletariatet" (s. 68). Han kontrasterar den mot en arbetsmetod som innebär "politisk uppfostran av proletariatet, dess politiska mobilisering för ändamålsenlig påtryckning på alla politiska grupper och partier" (s. 68).
Trotskij kommer så fram till vad han tror kommer att bli resultatet av principerna:
"I partiets inre politik leder dess metoder, som vi skall se, till att partiorganisationen ersätter partiet självt, centralkommittén partiorganisationen och slutligen en diktator centralkommittén ..." (s. 73).[18]
Bland andra kritiker kommer Rosa Luxemburg samma år till ungefär liknande slutsatser. Hennes uppfattning om "Lenins tes" svarar väl mot senare bolsjevikisk teori och praktik:
"Lenins tes är att partiets centralkommitté måste få privilegiet att utnämna alla lokala partikommittéer. Den ska ha rätt att förordna verkställande organ i alla lokalavdelningar från Genève till Liége från Tomsk till Irkutsk. Den ska också ha rätt att döma i sådana frågor som upplösning och bildande av lokala organisationer utan att någon kan överklaga besluten. På detta sätt skulle centralkommittén efter behag kunna bestämma sammansättningen av både partiets centrala organ och partikongressen. Centralkommittén skulle bli den enda tänkande delen i partiet. Alla andra grupperingar skulle bli dess lydiga lemmar."[19]
Rosa Luxemburg fick anledning att återkomma till frågan om demokratin, även efter revolutionen.[20] Trots all hennes entusiasm inför den ryska revolutionen tyckte hon sig 1918 se hur Sovjet förvandlades till en partistyrd stat där massornas demokrati snarare förkvävdes än uppmuntrades.
Lenins argument från makarna Webb och från Kautsky säger också en hel del om den verkliga innebörden i hans förslag. Lenins argument bygger i själva verket här på en glidning i resonemanget. För det första gällde de engelska arbetarnas problem, enligt Lenins eget referat, fullständig rotation av funktionerna, alltså en långt mer avancerad demokratisk princip än röstning och representation. Omöjligheten av en så avancerad demokratisk princip - en omöjlighet vars orsaker kunde diskuteras - innebär inte omöjligheten av mindre avancerade.
För det andra gäller Lenins exempel beträffande omröstningsprincipen ett tekniskt problem. För att Lenins argument här skall hålla måste man förutsätta att de politiska problemen är av den karaktären att det finns en och endast en lösning och att denna endast kan avgöras av experterna.
Det senare torde i själva verket vara Lenins uppfattning, d.v.s. den uppfattning som går ut på att proletariatets vetenskapliga förnuft inkarneras i en liten kader yrkesrevolutionärer, och att detta förnuft därför leder revolutionen. Ur denna synvinkel har partiet alltid rätt och frågan om kontroll blir inte problematisk:
"Men om vi måste åtaga oss att organisera verkligt folkomfattande avslöjanden av regeringen vari skall då vår rörelses klasskaraktär komma till uttryck - kommer den alltför ivriga beundraren av 'nära organisk förbindelse med den proletära kampen' att fråga oss och frågar redan. Den kommer till uttryck just däri, att det är vi socialdemokrater som organiserar dessa folkomfattande avslöjanden, att alla de frågor som reses genom agitationen kommer att belysas i konsekvent socialdemokratisk anda utan några som helst eftergifter åt medvetna och omedvetna förvrängningar av marxismen, att denna allsidiga politiska agitation kommer att föras av ett parti som i ett oupplösligt helt förenar anstormen mot regeringen i hela folkets namn, proletariatets revolutionära fostran med bevarande av dess politiska självständighet, ledningen av arbetarklassens ekonomiska kamp samt utnyttjandet av de spontana sammandrabbningar mellan den och dess utsugare som reser ständigt nya skikt av proletariatet och drar dem över till vårt läger!" (Vad bör göras? s. 249-50, KH:s kursivering.)
Problematiken får sin belysning i Trotskijs Kommunismen och terrorn 16 år senare:
"Man har ofta förebrått oss att ha kommit endast med en förespegling om sovjetdiktatur men i verkligheten ha genomfört vårt partis diktatur. Men då kan med full rätt sägas, att sovjetdiktaturen endast är möjlig medelst partiets diktatur: tack vare klarheten i teoretisk insikt och fast revolutionär organisation betryggade partiet arbetarrådens möjlighet att utveckla sig från ett oformligt arbetarparlament till en arbetarnas maktapparat ... Kommunisterna ger uttryck åt arbetarklassens grundläggande intressen ...
'Men var har ni garantin för', frågar några vise män, 'att just ert parti ger uttryck åt den historiska utvecklingens intressen? I det ni utplånat eller åsidosatt de andra partierna har ni ju frånkopplat er politiska rival och alltså berövat er själv möjligheten att pröva era riktlinjer.'
Detta argument är dikterat av en rent liberal föreställning om revolutionens gång. På en tid då alla motsättningar träder i dagen och den politiska kampen snabbt övergår i inbördeskrig förfogar det härskande partiet över ett tillräckligt stort bevismaterial för prövning av sin 'riktlinje', oavsett den mensjevikiska pressen. Noske går löst på kommunisterna, men de växer i antal. Vi har krossat mensjevikerna och socialistrevolutionärerna - de finns inte mer. Det är oss bevis nog. I alla händelser består vår uppgift icke i att vart ögonblick göra en statistik över olika riktlinjer utan i att betrygga segern för vår egen linje, som är den revolutionära diktaturens. Och vid tillämpningen av denna diktatur ligger i dess meningsbrytningar tillräckliga bevis för att självprövning föreligger" (s. 148-150).
Kanske är denna strip-tease ett exempel på att kommunister "hänvisar till den revolutionära marxistiska praktikens egna kriterier"?[21]
Lenins andra argument från Kautsky behöver jag knappast kommentera med tanke på det övriga innehållet i den här boken.
Partiets roll är på samma sätt problematisk när det gäller det efterrevolutionära proletariatets diktatur. Även här förefaller i själva verket den grundläggande tanken vara att partiet, som är organiserat efter den leninistiska centralismens princip, utan "några som helst eftergifter åt medvetna och omedvetna förvrängningar av marxismen" (Lenin cit. ovan) med "klarheten i teoretisk insikt" (Trotskij cit. ovan) styr folket i dess eget bästa intresse.
Med föregripande av de mer sakbetonade frågorna vill jag här anföra några punkter ur Fritz Beers uppsats "Prag på vägen till en ny socialism", som skrivits med anledning av händelserna i Tjeckoslovakien 1968. Fritz Beer kommenterar bland annat det tjeckoslovakiska kommunistpartiets aktionsprogram från den 10 april 1968. Han påpekar att det uppenbarligen med hänsyn till de fem kritiska Warzawapaktländerna behandlade vissa problem ytterst försiktigt men att det ändå var ett beaktansvärt kommunistiskt dokument:
"Det innebar i grunden, utan att uttrycka det i exakta ord, att klasskampen var slut och att socialismen nu kunde byggas på folkets enhet. Det kommunistiska partiet hade visserligen inte avsikten, att ge upp sin 'ledande roll', alltså makten, men i framtiden skulle det tvingas göra sig förtjänt av den rollen. Det skulle inte längre få kommendera, utan endast råda, övertyga, leda genom exempel och argument.
... Som viktigaste maktkontroll skulle rätten till fria meningsyttringar garanteras. Parti- och statsapparat måste tydligt åtskiljas och de valda organen för folkrepresentation skulle få en äkta oavhängig roll" (s. 90).
"Men om man inte ville tillåta ett fullfjädrat oppositionsparti övervägde man dock att införa äkta pluralistiska element: till exempel, att vid valen i självförvaltningsorganen tillåta verkligt oavhängiga kandidater från massorganisationerna - fackförbund, studenter, författare, kollektivbönder o.s.v. - alltså inte bara förklädda företrädare för den kommunistiska minoriteten i dessa organisationer; och framförallt att säkra rätten till opposition inom det kommunistiska partiet.
På papperet finns sådana rättigheter i alla kommunistiska länders författningar och i alla kommunistiska partiers författningar. Bresjnev, Gomulka och Ulbricht, som inte kunde förbli 24 timmar i tjänst, om denna frihet verkligen fanns i deras länder, kunde inte offentligt förebrå Prags partiledare, att de tog demokratiska åtgärder på allvar, till vilka ju varje kommunistisk regering, till och med den albanska, avlägger en läpparnas bekännelse" (s. 92).
Med dessa citat vill jag illustrera två saker. För det första skillnaden mellan partiets ledande roll och en allmänt rådgivande funktion. Att partiet har en ledande roll har ytterst sällan av kommunister med leninistisk orientering tolkats som att det enbart skulle ha en rådgivande funktion. Men därmed reses problemen med dess demokratiska sida. Det aktualiserar den fråga som jag tidigare ställt i samband med L. Berntssons och G. Therborns uppsats. Hur skall partiet leda, d.v.s. ha institutionell (eller strukturell) makt, utan att det samtidigt blir det avgörande statliga maktcentrum?
För det andra den generella tendensen - i praktiken - till en motsättning mellan de kommunistiska partiernas demokratiska författningar å ena sidan och deras svårigheter och ovilja att uppfylla dessa å den andra. Det är min tro att denna svårighet bland annat kan hänga samman med deras leninistiskt inspirerade partisyn, som innebär att man utgår från "centrums rättigheter". (Lenins uttryck.) En sådan utgångspunkt är svårförenlig med demokrati i vanlig mening.
Beträffande frågan om det demokratiska i den demokratiska centralismen vill jag slutligen anföra vad som sagts ovan, nämligen att den demokratiska centralismens principer från början inte alls utformades som demokratiska, utan som centralistiska.
Tanken att demokratin under revolutionens första år blommade i Sovjet eller i det kommunistiska partiet torde knappast vara välgrundad. Det är helt riktigt, som det ofta sagts, att det förekom allvarliga diskussioner inom partiet i en rad frågor. Men det måste sägas att dessa diskussioner ofta berörde en liten och sluten krets. Någon särskilt livaktig eller bred demokrati torde man inte kunna tala om.
Vad slutligen gäller Lenin själv, så är detta någonting som faller utanför frågeställningen, försåvitt man inte menar att Lenins oerhörda hängivenhet för demokratin skulle vara ett tecken på att också hans partimodell måste tolkas demokratiskt. Beträffande organisationsfrågan har jag redan anfört citat som strider mot detta. Beträffande Lenin själv finns det en rad helt andra uppfattningar som inte saknar sakligt stöd. Många har framhållit auktoritära tendenser hos Lenin.[22] Hans demagogiska tendenser framgår väl av hans skrifter. Louis Fischer hävdar i sin stora biografi, Lenin, att denne som person fungerade bäst i små grupper förenade genom lydnad (s. 49). Frågan må vara intressant men är inte väsentlig för den här framställningen.[23]
I Socialismens stora vändpunkt anför R. Garaudy en rad citat från Lenin där denne uttalar sig om nödvändigheten av de partilösa massornas kontroll, hävdar att "massornas levande, skapande aktivitet är den viktigaste faktorn i det nya offentliga livet", att socialismen inte skall skapas genom direktiv uppifrån, att införandet av arbetarkontrollen visar att endast en väg erkändes, nämligen omdaning nerifrån där arbetarna själva utarbetar de nya principerna för det ekonomiska systemet, att bara den är socialist i praktiken som förlitar sig på de arbetande massornas erfarenheter och instinkter när han griper sig an med den.
Detta förändrades emellertid enligt Garaudy under Stalin:
"Under stalinismen försköts målsättningarna: socialismens yttersta mål sköts i bakgrunden när betingelserna för den skapades.
Socialismens kärna så som Marx och Lenin fattade den var arbetarnas frigörelse. Det var därför Lenin i så hög grad fruktade systemets byråkratisering och oavlåtligt kämpade för att utveckla massornas historiska initiativ.
Utgångspunkten för den stalinistiska snedvridningen var att man bara såg en aspekt, den accelererade utvecklingen av produktivkrafterna, och trodde att det målet bara kunde nås genom att statens maktbefogenheter utvidgades.
Därmed börjar partiets och statens urartning som kodifierades av Stalin i 'Leninismens grundfrågor'.
Vad partiet beträffar behåller Stalin som dess enda grundval Kautskys tes om medvetenheten som 'tillförs arbetarklassen utifrån' en tes som Lenin tog upp 1902 i 'Vad göra?'. Hos Lenin var detta bara en av komponenterna i hans teori: efter revolutionen 1905 berikar han den genom att inte längre inskränka 'det subjektiva momentet' i den revolutionära kampen till partiet. För honom liksom för Marx finns det en annan avgörande komponent: massornas historiska initiativ.
När man bara behåller ett av de 'subjektiva momenten' i den revolutionära kampen: partiet, som 'utifrån' ingjuter revolutionär medvetenhet i arbetarklassen, börjar den första farliga glidningen: partiet ersätter klassen och beslutar ensamt i dess namn. Partiet i sin tur reduceras till partiapparaten och apparaten till ledarna. Till sist tänker och beslutar en enda ledare för alla" (s. 64).
Garaudys framställning innehåller många intressanta synpunkter och väsentliga påpekanden. Beträffande Lenin menar jag dock att han dels ger en alltför idealiserad bild, dels missar en del av poängen med kritiken mot leninismens partisyn.
Det brukar sägas om leninismens kritiker att de gör det lätt för sig genom att rycka loss ett citat här och var som kastar ett "dåligt" ljus över Lenins ståndpunkter. Om Garaudy och många andra av dem som framställer Lenin som förkämpen för massinitiativ och arbetarråd vill jag hävda att de gör just en sådan operation men med annat ljus.
I texter av Anweiler, Brinton, Bourdet, Buber och Papaiouannou, Sandstedt et al. finns en oerhörd mängd citat samlade som i stället talar om en fundamental misstro mot massornas spontaneitet och ett förhärligande av det ledande partiet. Det fjärde kapitlet i O. Anweilers Die Rätebewegung in Russland 1905-1917 (s. 180-259) innehåller t.ex. en grundlig genomgång av Lenins och bolsjevikernas förhållande till arbetarråd och masspontaneitet som tar med också de många positiva saker som Lenin sagt om dessa. Men helheten av denna genomgång gör bilden av Lenin som vän av massinitiativ och arbetarråd synnerligen tvivelaktig. Med referens till Staten och revolutionen (som analyseras i närmast följande kapitel) påpekar Anweiler:
"För att förstå rådens verkliga plats i bolsjevismen, får man inte nöja sig med den idealiserade framställningen av sovjeterna i Lenins statsteori. Först granskandet av de faktiska förhållandena mellan bolsjeviker och sovjeter i loppet av revolutionen möjliggör det riktiga förståendet av förhållandet mellan bolsjevismen och råden" (s. 201-202).
Denna helhet gäller alltså inte bara teoretiska uttalanden. När Garaudy citerar Lenin från 1917: "Idag är en av de viktigaste uppgifterna att så mycket som möjligt utveckla arbetarnas och alla exploaterades fria initiativ när det gäller arbetets organisation" (s. 67 ur Lenins Hur skall den socialistiska tävlingen organiseras?) så bör detta sättas i relation till exempel till Maurice Brintons (Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen) eller Volines (La révolution inconnue) rapporter om hur detta kunde tolkas i praktiken.
Nu kunde det sägas att praktiken i detta fall utgjorde nödvändiga avsteg från i och för sig riktiga målsättningar, avsteg som betingades av det svåra läget. Detta är till en del rimligt men knappast tillräckligt som förklaring. Ty den helhet, som jag ovan talade om, är inte bara en helhet av spridda ståndpunkter, utan helheten av en doktrin. Det finns också en riskabel tendens vid bedömningen av Lenin att på ett självklart sätt utgå från doktrinens riktighet: Varje element som man ogillar förklarar man då med hänvisning till speciella yttre omständigheter medan de element som man gillar utgör doktrinens självklara kärna.
Garaudy må ha rätt i att tesen om medvetenheten som tillförs arbetarklassen utifrån bara är en av komponenterna i Lenins organisationsmodell från 1902.[24] Men det torde för det första vara obestridligt att det är en mycket väsentlig tes. För det andra kan man efter Anweilers studie knappast dra så stora växlar på antagna förändringar i Lenins doktrin under påverkan av 1905 års revolution.
Poängen med kritiken mot den leninistiska modellen är nu inte att Lenin inte skulle ha välkomnat "enorma, spontana utbrott av masstrejker och demonstrationer lika entusiastiskt och uttryckligt som Rosa Luxemburg och Trotskij", utan att dess grundläggande principer, dess syn på förhållandet mellan parti och klass, medvetenhet och spontaneitet i praktiken blir lika med att partiet "sätter sig över klassen".[25]
Utan att vilja förneka de väsentliga skillnaderna mellan Lenin och Stalin, respektive regimerna under deras tid, kan jag därför inte heller se att Garaudys påstående om Stalins "förvrängning" av leninismen i "Leninismens grundfrågor" är självklart riktig. Det finns ställen, där Stalin hårdrar uttalanden från Lenin, men på många punkter har han uppenbarligen ett gott stöd i Lenins skrifter. Garaudy pekar t.ex. på Stalins tal om fackföreningarna som "transmissionsremmar", men tycks glömma bort att uttrycket kommer från Lenin.
I Om leninismen framhåller E. Mandel att "skillnaden mellan den leninistiska organisationsteorin och den så kallade teorin om spontaneiteten - som kan tillskrivas Luxemburg bara med viktiga reservationer - finns sålunda inte i en underskattning av massinitiativet, utan i en förståelse av dess begränsning". Jag skulle vilja anknyta till detta och säga att kritiken av den leninistiska organisationsteorin inte går ut på att Lenin skulle vara motståndare till spontana massrörelser, utan att leninismens principer innebär det politiska underordnandet av massan under partiet.
Om det senare är en rimlig hypotes kan då avgöras dels genom en analys av doktrinens teoretiska förutsättningar och innehåll, dels dess faktiska historiska effekter och funktion. På den senare punkten kan vi åberopa Lenins princip om så önskas: "Om de verkligen står på den proletära klasskampens grund är en fråga som slutgiltigt och oåterkalleligt kan avgöras endast genom den historiska erfarenheten".[26]
Jag finner därför inte heller slutorden i Mandels inledning till antologin Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre särskilt övertygande. Han skriver där:
"De som förkastar nödvändigheten av ett revolutionärt förtruppsparti, i namn av massornas spontanitet, eller som vill förbjuda skapandet av ett sådant i namn av rådens suveränitet apar i verkligheten efter de stalinistiska anhängarna av enpartisystemet, vilka förkastar arbetarrådens suveränitet i namn av en påstådd universell vishet, som partiet automatiskt skulle förkroppsliga, för båda finns det en motsägelse mellan förtruppens uppgift att övertyga och leda politiskt och de organiserade massornas aktivitet" (s. 48).
I en längre recension i tidskriften Autogestion har Y. Bourdet beträffande detta resonemang bland annat påpekat följande.[27]
1. Mandels djupsinniga upptäckt om likheten mellan stalinister och "spontanister", att de ser en motsättning mellan förtruppspartiet och massorna, är en ytlig formalism. Man kan på liknande sätt bevisa att mördaren och den mördade i grunden liknar varandra: en dödar, den andra blir dödad, samma verb med olika böjning, utan offer ingen mördare och omvänt etc.
2. Stalinisterna hävdar inte mer än trotskisterna att partiet har rätt gentemot massan ... Stalinisterna påstår likaväl som andra att de lyssnar på massan och överskrider motsättningen mellan massa och parti genom den "berömda (dimmiga) dialektiken".[28] Bourdet påpekar hur Trotskij 1920 som chef för transporten stötte ut fackets valda representanter till förmån för andra som var benägna att följa hans vilja, hur han 1921 avvisade arbetaroppositionen med följande ord:
"... Det har placerat rätten för arbetarna att välja sina representanter över partiet. Som om partiet inte skulle ha rätt att hävda sin diktatur, även om denna diktatur tillfälligtvis vore i konflikt med de växlande stämningarna för arbetardemokratin!"[29]
Bourdet pekar också på de avslutande orden i Mandels inledning, där denne citerar några rader ur Kommunistiska Manifestet och säger att ingenting finns att tillfoga. Dels framhåller Bourdet att Marx och Engels själva däremot funnit det angeläget med vissa tillrättalägganden. (Se härom kapitel 7, avsnitt 8.) Dels pekar han på något som kanske bör tillfogas för att citatet skall bli riktigt rättvisande.
Mandels citat börjar med orden "Kommunisterna har inga intressen som skiljer dem från proletariatet i helhet ..." Det kommunistiska partiets manifest börjar emellertid "Kommunisterna utgör inget särskilt parti gentemot de andra arbetarpartierna. De har inga från proletariatets intressen skilda intressen." Jag följer här den svenska översättningen. Sats två svarar alltså mot Mandels inledande sats.
En svårighet som gäller den leninistiska uppfattningen om arbetarråden har skapats av att man inte klart skilt på olika funktioner hos råden. Mycken skendiskussion om Lenins syn på arbetarråden har följt av detta.
Råd eller liknande institutioner kan uppfattas som möjliga basenheter för ett självstyrt socialistiskt samhälle. De uppfattas på detta sätt i den rådssocialistiska ideologin. För Lenin torde emellertid inte råden ha haft denna funktion. Han såg dem som kampenheter samt som möjliga basenheter i den övergående borgerligt-demokratiska fasen av den ryska revolutionen.[30] Om man inte skiljer på dessa sätt att betrakta råden kan man komma att på ett meningslöst sätt i det oändliga debattera om Lenin var för råden eller ej: den ene tänker då på råden som kamporgan, den andre som grundenheter i det självstyrda samhället.
I Staten och revolutionen har Lenin däremot talat för kommunformen, vilken ju också i idealiserad form tjänar som ett slags förebild för rådssocialister. I följande kapitel skall jag emellertid försöka påvisa, att Lenin inte ens i denna text är otvetydig i frågan om självstyret.
Slutligen vill jag peka på att de resonemang som här förts i samma utsträckning är tillämpliga på en viss typ av ofta förekommande "bevis" för att leninismen inte kan ha någon väsentlig betydelse för byråkratins framväxt i Sovjet. Dessa "bevis" består i andragandet av en mängd starka uttalanden från Lenins sida gentemot byråkrati och byråkratism. Som sådana kan dessa uttalanden på sin höjd "bevisa" att Lenin inte önskade byråkratism, byråkrati eller en byråkratiskt deformerad stat. Men det var ju inte detta frågan gällde.
I.5. Lenins partimodell och dess riktighet kan inte förstås om man inte praktiserat den.
Detta argument nämner jag bara därför att jag ganska ofta stött på det i diskussioner. Det handlar ju egentligen om ett försök att utnyttja praktikbegreppet för att avvisa kritik och diskussion.
Är det då den egna upplevelsen av modellens riktighet som är det enda avgörande? Hur skall vi betrakta deras erfarenhet som lämnat leninistiska organisationer i upplevelse av att de utgår från tvivelaktiga principer? Hur kan den som endast verkat i en leninistisk organisation uttala sig om andra organisationsformer?
Med detta vill jag inte förneka vare sig att teoretiska diskussioner ibland kan urarta till meningslöst abstrakt spekulerande (en kritik, som jag på flera ställen i denna bok riktat mot olika resonemang) eller att praktisk kontakt med vissa förhållanden ibland kan sopa undan viktiga teoretiska tvivel och med rätta. Olyckligtvis är det just sådant som många avfällingar från kommunismen redovisat efter många års försök att acceptera arbetsstilen i partiet eller efter att ha konfronterats med de socialistiska systemen i praktiken.
Tanken att arbetarna av egen kraft endast kan komma till ett fackföreningsmedvetande men inte till en "socialdemokratisk" politik är en av de grundläggande förutsättningarna för Lenins organisationsmodell. Han kritiserar tron på det "spontana" medvetandet, d.v.s. det medvetande som arbetarna får genom sitt vardagliga liv, sin plats i produktionsprocessen.
Mandel betonar i Om leninismen att leninismens poäng är dess förståelse för massinitiativets begränsning (s. 22). Han framhåller vidare, som jag själv gjort ovan i kap. 1, att man svårligen kan tala om någon "ren" spontaneitet.
Lenin låter en rad olika fenomen sortera under termen "spontaneitet". Detta kunde vara en teoretisk finess, förutsatt att Lenin blottlagt grundläggande likheter mellan dessa fenomen. Tills jag haft möjlighet att själv göra en mer detaljerad analys får Y. Bourdets uppfattning gälla som den rimligaste: att Lenin åstadkommer sammanförandet av ganska olikartade fenomen under samma term genom demagogiska glidningar i resonemanget.[31]
Trots dessa svårigheter skall jag försöka ange vad jag uppfattar som huvudargumentet i frågan. För detta stöder sig Lenin på Kautsky, som kritiserat den "revisionistiska" idén, att den ekonomiska utvecklingen och klasskampen inte endast skapade förutsättningarna för den socialistiska produktionen utan också direkt medvetandet.[32] Kritiker har invänt "att landet med den högsta kapitalistiska utvecklingen, England, är mer fjärran från detta medvetande än alla andra moderna länder". Kautsky - som Lenin citerar - fortsätter med att påpeka att:
"Som lära har socialismen givetvis sin rot i de nuvarande ekonomiska förhållandena på samma sätt som proletariatets klasskamp och framgår precis som denna ur kampen mot det armod och elände bland massorna som kapitalismen skapar ... Det moderna socialistiska medvetandet kan uppstå endast på grundvalen av djupgående vetenskaplig insikt. ... Men vetenskapens bärare är inte proletariatet utan den borgerliga intelligentsian." (Vad bör göras? s. 191.)
Lenin hävdar några sidor tidigare att:
"Alla länders historia vittnar om att arbetarklassen med enbart sina egna krafter kan utforma endast en tradeunionistisk medvetenhet, d.v.s. övertygelse om nödvändigheten av att sammansluta sig i förbund, att föra kamp mot arbetsgivarna, att kräva av regeringen att den utfärdar en eller annan lag, som är nödvändig för arbetarna o.s.v. Socialismens lära växte däremot fram ur de filosofiska, historiska och ekonomiska teorier, som utarbetades av bildade representanter för de besittande klasserna, av intellektuella. ... Precis på samma sätt uppstod också i Ryssland socialdemokratins teoretiska lära helt oberoende av arbetarrörelsens spontana tillväxt, den uppstod som ett naturligt och oundvikligt resultat av tankeutvecklingen bland de revolutionärt-socialistiska intellektuella" (s. 181).
Nu förefaller det som om Lenin skärper Kautskys teser. Kautsky talar om att vetenskapen och klasskampen har samma rötter medan Lenin gör socialismens lära till en idésfärernas angelägenhet. Han fick också snabbt kritik för detta av ortodoxa marxister.
Det är inte helt klart vad tillförandet av medvetandet utifrån skall innebära. Ibland förefaller det nämligen som om det vore fråga om tillförandet av en avancerad teori. Berntsson och Therborn skriver:
"Socialismen är alltså inte synlig för blotta ögat på klassamhällets undertryckta. Dess förutsättningar och nödvändighet är härledda ur en vetenskaplig samhällsanalys. Marxismen är inte en ideologi eller världsåskådning utan en vetenskap. Vetenskaplig kunskap kräver en särskild form av praktik, en annan än det vanliga lönearbetet. I den meningen måste socialismen tillföras arbetarklassen 'utifrån' " (s. 12).
Här kan man få intrycket att det är marxismen som skall göra revolution. Men om här bara avses att intellektuella arbetar med analyser, teorier och planer så är väl detta riktigt. Jag har dock svårt att se varför det a priori skulle vara något speciellt orimligt att arbetarklassen genom sin specifika ställning i produktionsprocessen upplever behovet av ett annat system än det kapitalistiska och därvid kan anamma olika modeller som föreslagits av intellektuella.[33] Att vara medveten om behovet av ett socialistiskt system samt känna till några av dess grundprinciper behöver därför inte vara detsamma som att ha vetenskaplig kunskap om alla den historiska utvecklingens djupmekanismer.
För partifrågans del är det därför inte självklart, att man av Lenins-Kautskys resonemang måste dra slutsatsen att ett leninistiskt parti är nödvändigt. De funktioner som måste uppfyllas borde rimligtvis kunna knytas till helt andra organisationsformer. Som flera gånger tidigare framhållits: Expertrådgivning är inte detsamma som att experterna skall ha institutionell makt. Berntssons och Therborns argument tyder för övrigt här på att de tänker sig socialismens frågor som exklusivt vetenskapliga avgöranden där önskemål och tyckanden inte spelar någon roll.
Väl medveten om Mandels påpekanden att leninismen framför allt utmärks av förståelse för massinitiativets begränsning vill jag peka på att Lenin trots allt indirekt medger möjligheten av ett slags spontan medvetenhet:
"Även de primitiva revolterna var uttryck för ett visst uppvaknande av medvetenheten: arbetarna förlorade den urgamla tron på orubbligheten hos det system som tryckte dem, de började - jag vill inte säga förstå, men dock känna nödvändigheten av kollektivt motstånd och bröt beslutsamt med det slaviska kryperiet för överheten." (Vad bör göras? s. 180.)
Den empiriska frågan om spontaneitetens gränser får också sin belysning av Lenins s.k. Aprilteser, där det bland annat heter:
"Republiken av arbetar-, soldat-, bonde- och andra deputerades sovjeter, förenade genom en allrysk konstituerande församling av folkrepresentanter eller genom ett sovjeternas råd eller dylikt - det är vad som redan håller på att förverkligas hos oss nu, i detta ögonblick, på initiativ av det mångmiljonhövdade folket, som spontant bygger upp demokratin på sitt eget vis, utan att vänta till dess ... den småborgerliga 'socialdemokratins' pedanter och vaneträlar i stil med hr Plechanov eller Kautsky upphör med att förvränga marxismens lära om staten" (s. 31).
Det kan tilläggas att Garaudys tidigare tes om att Lenin modifierade sin uppfattning om partiet år 1905 just syftar på de oväntade politiska initiativ som då togs av arbetarna. (För övrigt mer mensjevikiskt än bolsjevikiskt inspirerade.) Anweiler, som utförligt diskuterar räckvidden av 1905 års sovjeters politiska ambitioner, framhåller bland annat den starka demokratiska skolning som de innebar (helt i linje för övrigt med Marx spontanistiska tankegångar i Det kommunistiska manifestet).
Sedan 1905 och 1917 har det också förekommit en rad resningar i andra länder där arbetarrådens betydelse varit stor. I många fall har de också haft en mycket långtgående politisk karaktär och gällt hela samhällssystemets karaktär. Som ett exempel kan nämnas Ungern.[34] Allt detta nödvändiggör, såvitt jag förstår, att spontaneitetsdiskussioner måste föras med nya premisser och framför allt inte reduceras till ett kunskapsteoretiskt problem.[35]
Slutligen vill jag bara ställa frågan vilka konsekvenser den leninistiska synen på spontaneitet och medvetenhet kan tänkas få i det praktiska förhållandet till massinitiativ. Är inte risken stor att man - helt konsekvent eftersom spontaneiteten antas lika med borgerlig ideologi - kommer att motarbeta denna när så är möjligt?[36] Jämför vad som här tidigare anförts om bolsjevikernas reaktion på 1905 års sovjeter i Ryssland, Trotskijs svar till arbetaroppositionen och Kadars till de ungerska arbetarna.
II.2. Det leninistiska partiet behövs på grund av revolutionens ständiga aktualitet.
Denna punkt, som jag finner vara en av leninismens starkaste, betonas av Berntsson och Therborn.
För att något förenkla deras resonemang: genom det kapitalistiska systemets inneboende motsättningar kan de allmänna förutsättningarna för en socialistisk revolution föreligga. Men dessa allmänna förutsättningar är inte detsamma som att det föreligger en revolutionär situation. En revolutionär situation "karakteriseras av att de omedelbara villkoren för en revolution föreligger ..." Denna situation är "alltid ett konkret, historiskt sett högst originellt tillfälle. Konkret därför att den bestäms av de aktuella och akuta konflikterna inom en given samhällsformation. Originell därför att den skiljer sig från ordinära perioder genom motsättningarnas sammansättning och intensitet" (allt citat från s. 9).
Berntsson och Therborn citerar Lenin och anför därpå Althusser:
"Då revolutionen segrade så snabbt och så - till det yttre, vid det första ytliga påseendet - radikalt, så var det endast därför, att fullständigt olika strömningar, fullständigt heterogena klassintressen, fullständigt motsatta politiska och sociala strävanden till följd av en utomordentligt originell historisk situation smälte samman och uppträdde synnerligen 'vänskapligt'."
Exempel på alla de olika strömningar eller motsättningar som 1917 smälte samman i Ryssland har getts av Althusser:
"Motsättningen mellan kapitalismen i städerna och feodalismen på landsbygden, mellan högt utvecklad arbetarklass och efterbliven bondeklass, motsättningar skapade av de koloniala krig som påtvingats folket, skärpning av kampen mellan alla klasser 1917; andra säregna omständigheter var den ryska revolutionära kaderns avancerade nivå, generalrepetitionen 1905 som skapade sovjeterna etc." (s. 10).
Huruvida detta är en särskilt originell teori eller särskilt avancerad kunskap (trots talet om "motsättningar" och "sammansmältande") kan diskuteras. Dess konsekvens blir emellertid enligt Berntsson och Therborn att partiet får uppgiften att teoretiskt förstå och aktivt utnyttja den revolutionära situationens alla möjligheter.
Denna tanke har jag tagit upp redan i kapitel 1. Jag pekade där på att den får stöd av sådana händelser som den tyska revolutionen 1918 och den franska s.k. majrevolten 1968.
Tanken om ett avantgarde som arbetar för utvidgandet av de politiska kraven och utvecklar katalyserande funktioner har bland annat tagits upp av samtida franska anarkistgrupper. "L'équipe de Tribune Anarchiste Communiste" diskuterar i "Les conditions d'une révolution autogestionnaire" å ena sidan klassiska anarkistiska metoder, å andra sidan leninismens. Man avvisar de klassiska anarkistiska som alltför "anspråkslösa" men menar å andra sidan att den leninistiska avantgardemodellen också visat sig utgöra ett misslyckande.
Deras slutliga formulering som ansluter sig till P. Archinoffs slutsatser av sin historik över den ukrainska Makhnorörelsen är emellertid vag. Avantgardet sägs böra "utöva en 'ideologisk ledning' som består i att kämpa mot allt det som hindrar direkt styre och att skapa villkor för dess förverkligande".
I artikeln framhålls att den leninistiska partiteorin utvecklats i ett étatistiskt perspektiv. Detta är naturligtvis viktigt och det kunde innebära en väsentlig skillnad med ett "avant-garde" som inte arbetar för att själv få institutionell makt i det efterrevolutionära samhället.
Jag tror emellertid att det finns anledning att fundera närmare över vad det är som avantgardet skall göra. Berntsson och Therborn trycker väldigt hårt på den vetenskapliga sidan av kampen. De citerar Lenins yttrande att "Politiken är en vetenskap och en konst, som ej faller ned från himlen och ej erhålles gratis", och fortsätter sedan:
"Vetenskapen består dels i ett tillgodogörande av andra länders erfarenhet och en riktig överföring av dessa till det egna landets egenartade förhållanden, dels i en beräkning av samhällets alla klasskrafter, partier och grupper, deras inbördes förhållanden och styrka. Speciellt viktigt är förmågan att fastställa det tillfälle då kampen vänder till arbetarklassens fördel eller det ögonblick då det avgörande slaget kan utdelas ... Konsten utgörs av att rätt anpassa sig till och utnyttja varje enskild situation" (s. 13).
Deras slutsatser blir därför:
"För att vår rörelse i detta läge ska kunna avancera krävs starkare tonvikt vid ett par inriktningar. Först krävs en ökad kunskap om den revolutionära praktikens teori - marxismen; ett grundligt och omfattande studium av såväl klassiker som modern marxism samt noggranna försök till analys av förhållandena i det svenska samhället. I hög grad förknippat med detta är nödvändigheten att utbilda en duglig kader och en skicklig ledning för den revolutionära rörelsen, som i sin praktik vägleds av dessa teoretiska insikter" (s. 16).
Intrycket att det är den marxistiska teorin som skall göra revolution blir här mycket starkt. Jag tror dock att man gör sig en falsk bild av teorins möjligheter. Jag har svårt att se det som rimligt att studera och utveckla marxismens teori till något slags revolutionens teknologi, med vars hjälp man "beräknar" det rätta ögonblicket för den ena eller andra handlingen.
Det är inte heller marxismens teori som varit avgörande i en mängd lyckade eller misslyckade revolutioner. Det gäller Ryssland likaväl som Frankrike att krisen tagit de marxistiska teoretikerna på sängen, att massan legat långt före avantgardet - någonting som också Lenin påpekat beträffande Ryssland - samt slutligen att de marxistiska teoretikerna visat stor förvirring.
Det må vara riktigt, som Althusser hävdar, att den revolutionära kadern i Ryssland var på avancerad nivå. Men om man därmed vill se skedet från februari till oktober som något slags målmedvetet och rätlinjigt agerande i riktning mot revolutionen har man nog fallit offer för den idealiserande historieskrivning som den Stalinredigerade officiella SUKP(b):s historia ger uttryck för.[37] Korschs jämförelse mellan CNT-arbetarna och bolsjevikerna, som anförts i kapitel 1, är nog vida mer rättvisande.[38]
I Frankrike har vi från marxist-leninistiskt orienterat håll sett prov på de mest skiftande reaktioner alltifrån direkt avvisande, över tvekan och villrådighet, till entusiasm och försök att ta initiativ i syfte att driva revolutionen vidare. Hur man teoretiskt skulle tolka krisen rådde oenighet om i dess början, under krisens gång och efteråt.[39]
Intressant nog var det dessutom diverse "spontanistiskt" betonande och "ovetenskapliga" grupper som snabbt verkar ha sett situationens möjligheter: anarkister av olika typer, situationister o.s.v.
Nu kunde det sägas att just detta visar behovet av en bättre utvecklad teori med vars hjälp man kan bedöma situationen bättre. Utan att vilja avvisa arbetet på bättre teoretiska instrument ställer jag mig ändå starkt tvivlande till receptet. Är det då inte bättre teori som har behövts ända sedan Vad bör göras? och är det i så fall den dåliga teoriutvecklingen som bär skulden till alla misslyckanden? Har de avancerade teoretikerna visat sig bedöma situationen bättre än andra?[40]
Jag hävdade inledningsvis att tanken om revolutionens aktualitet var ett av de skäl för leninismen som jag finner starkast. Men jag såg då partiets uppgift som betydligt enklare. Nämligen att genom sin målmedvetenhet - medvetenhet om målet - och allmänna kunskap ta på sig ansvaret för att vissa viktiga aktioner utförs. Till dessa kan höra att neutralisera maktcentra som kan komma att utgöra ett hot mot de övriga sociala och politiska erövringar som folket gör.
Man kan tänka sig detta som någonting som en mindre kader gör. Men man bör naturligtvis inte arbeta för att just en kader skall ha dessa uppgifter. Tvärtom bör arbetet inriktas på att en så bred majoritet som möjligt är medveten om de politiska aktioner som kan bli nödvändiga för att skapa en bättre struktur samt att framför allt de som geografiskt och funktionellt befinner sig i ett visst sammanhang tar ansvaret där.
Den andra väsentliga uppgiften är att bidra till människors tro på sig själva, på att det är de som skall gestalta det sociala livet. I motsvarande grad bör man då utså misstro mot grupper som vill agera i deras namn eller som försöker beröva dem den grad av kollektivt självstyre som de eventuellt uppnått. Det gäller alltså att arbeta ideologiskt med den målsättning som Den Anarkokommunistiska Tribunen talar för (cit. ovan).
Att detta inte bara är en vacker "humanistisk" idé utan betydelse för det praktiska livet visar händelserna i Spanien 1936. Det finns som nämnts i kapitel 1 en rad problem i samband med det anarkosyndikalistiska CNT:s agerande. Men så mycket kan sägas som att den delgruppernas autonomi som fanns inom CNT, liksom den väl spridda ideologi som betonade arbetarnas självverksamhet var en väsentlig faktor för en rad snabba motaktioner mot de fascistiska kuppmakarna. Det var inte någon centralkommitté som stod för dessa.
När det gäller självverksamheten blir naturligtvis brytningen med leninismen ofrånkomlig försåvitt den uppträder med partielitistiska eller étatistiska anspråk. Utifrån teorin om "revolutionens aktualitet" kan inte ett "ledande parti" motiveras också efter revolutionen. Här krävs i så fall snarare en teori om "kontrarevolutionens aktualitet". Sådana argument skall jag ta upp längre fram.
II.3. Det krävs en stabil ledarkader av yrkesrevolutionärer, som upprätthåller kontinuiteten.
Man bör här hålla i minnet att frågan fortfarande gäller ett parti som skall leda och anföra arbetarklassen (eller folket) i den socialistiska revolutionen samt i övergångssamhället. Ty om man bara menade att det var viktigt att det fanns folk som teoretiskt och praktiskt kontinuerligt ägnade sig åt socialismens frågor så skulle säkert få socialistiska rörelser ha något att invända.
Argumentet kan fattas på flera sätt och jag kan bara kort beröra några av dessa. En sida av det gäller organisationens sårbarhet för angrepp från den härskande regimen. Det kan förefalla självklart att en ledarkader av yrkesrevolutionärer innebär maximal styrka för organisationen. Men det är knappast självklart. Ju större betydelse denna ledande elit har, dels beträffande kunskap av olika slag, dels beträffande position i en ordergivningshierarki, desto mer kännbara för organisationen blir förändringar i toppen. I så måtto blir organisationen osedvanligt sårbar.
Många av Lenins argument på denna punkt refererar till den svåra situationen under tsaren där partiet arbetade illegalt. Den lilla centralt dirigerade kadern skulle då utgöra det mest effektiva skyddet mot spioneri. I själva verket lyckades tsarens agenter lista sig in i själva partikärnan vid flera tillfällen. Jag hänvisar till not 49 i kapitel 1, där episoden med Malinovskij refereras. Bland andra remarkabla händelser av samma slag kan nämnas den bolsjevikkonferens i Prag 1912 som sammankallades av Lenin. Röstande deltagare var fjorton av honom själv utvalda. Två av dem var polisagenter i tsarens sold.[41]
Detta kan kanske sägas gälla endast en sida av den fasta kaderns verksamhet, den som gäller nödvändigheten att kadern behåller information av olika slag inom sina begränsade led för att inte denna skall komma i orätta händer. Yvon Bourdet har beträffande detta påpekat att konsekvensen kan bli att de närmast berörda, arbetarklassen eller folket, inte kommer att ha tillgång till information som deras fiender har. Ty vem har de bästa resurserna för effektivt spioneri?
Men bortsett från den konspirativa sidan och frågan om spioneri kan ändå kaderorganisationen just i kraft av sin exklusivitet ha en rad nackdelar. Kontinuiteten kan också innebära dogmatism, ett arbete i syfte att hålla läran ren, där den konkreta arbetarklassen alltmer förlorar mark för arbetarklassens Idé. Jag hänvisar här till citat från Lenin och Trotskij som anförts ovan i punkt I.3.
Det är klart att det kan finnas en rad praktiska, inte minst psykologiska, fördelar med en kader av yrkesrevolutionärer som inte tröttas ut genom andra uppgifter. Men dessa fördelar rymmer också hela tiden nackdelar som härrör just ur den ställning som yrkesrevolutionärerna kommer att få. Generellt kan det knappast vara önskvärt för en socialistisk organisation att ha målsättningen att upprätthålla en stabil ledarkader. Viktigare måste vara att göra en eventuell ledarkader så obehövlig som möjligt.
II.4. Det behövs strikt disciplin och hård centralisering för att garantera effektiviteten.
Detta argument förutsätter också två tvivelaktiga "självklarheter": Strikt disciplin är effektiv liksom hård centralisering.
En viss typ av disciplin kan förvisso bidra till effektivitet, men om denna innebär centrums rättigheter att inte ta hänsyn till delen så är den eventuella effektiviteten en tvivelaktig vinst på längre sikt.
Disciplinkravet i samband med den demokratiska centralismen tycks ha en allmän tendens att urarta. Detta är förklarligt med tanke på den helhetsram i vilken disciplinkravet ingår. Om man har en hierarkisk struktur, strikt centralisering, samt idén att kunskapen om den sanna revolutionära teorin finns hos en elit av teoretiskt avancerade samhällsteoretiker är det självklart att den demokratiska centralismen oerhört lätt glider över i en auktoritär centralism.
Den fria diskussionen avsomnar och allvarliga frågor kan efter hand inte resas beträffande organisationens linje. Ty organisationens linje är fastslagen och enligt den demokratiska centralismens princip så måste den accepteras. Vänder man sig mot den så betyder det att man är vänsteravvikare, högeravvikare eller någon annan typ av förrädare.
Politiska förändringar måste initieras från toppen. I kombination med idén att man utåt måste försvara organisationens linje får detta ibland märkliga konsekvenser i de lägre hierarkierna. Den som i går med näbbar och klor försvarade linje A i en viss fråga försvarar i morgon med samma fermitet linje B som på vissa punkter är rakt motsatt A. Däremellan har partiets linje förändrats och som partiets lydiga redskap gör denna medlem automatiskt ståndpunkten till sin.
Det kan sägas dels att denna bild är förenklad, dels att dessa problem gäller alla organisationer. Det är riktigt att bilden är förenklad, men det finns nu tillräckligt mycket erfarenhet av en sådan här utveckling att man kan se det som en "inneboende" tendens i organisationsformen (huruvida detta sedan beror på andra mer grundläggande förhållanden är en fråga som jag återkommer till längre fram).[42] Jag är också ganska säker på att många läsare själva antingen har direkt erfarenhet av detta eller sett exempel i sin närhet.
Det är också riktigt att problemet visar sig också i samband med andra organisationsformer. En organisation kan ju inte gärna vara hur diffus som helst åsiktsmässigt. Men min poäng är att dess problem accentueras och får mycket allvarligare konsekvenser i en organisation utformad enligt den leninistiska modellens förutsättningar.
Centraliseringsargumentet har jag på olika plan berört tidigare: Dels i samband med modellen för socialistiskt självstyre, dels i punkt II.2. ovan. Kort kan sägas att centralisering inte alls är effektiv under alla omständigheter samt att den under vissa omständigheter har en rad negativa konsekvenser.
Frågan om centraliseringens effektivitet kräver en preciserad diskussion som jag här inte har möjlighet att gå in på. När centraliseringsargumentet förs fram finns det dock vissa frågor som man till att börja med kan ställa sig. För vilka uppgifter antas centraliseringen effektiv? I vilken utsträckning är den effektiv? Har den andra negativa effekter i förhållande till det allmänna mål som man arbetar för?
Några ord av E. Mandel kan avslutningsvis få antyda arten av problematik:
"En proletär revolutionärs uppgift är inte att 'gripa makten' till varje pris, och under vilka förhållanden som helst; den består i att gripa makten för att genomföra ett socialistiskt program."[43]
II.6. Det ledande partiet behövs efter revolutionen, därför att vi skall göra revolution med de människor som finns idag.[44]
II.5. och II.6. har här sammanförts, dels av det uppenbara skälet, att de båda gäller situationen efter revolutionen, dels därför att de bygger på likartade principiella förutsättningar.
Båda teserna skall motivera behovet av ett parti, som i det efterrevolutionära samhället har en ledande ställning. Med den terminologi som jag tidigare några gånger använt kan det sägas att de förespråkar institutionell makt åt partiet i en étatistisk struktur.
II.6. är framför allt ett argument som brukar användas mot idén om självstyre och långt driven massdemokrati. Det förbinds nästan alltid med försvaret av en efterrevolutionär stat och har som sådant använts bland annat mot anarkisterna som ju antas tro att "staten kan avskaffas från idag till i morgon". Inget av allt detta sägs nu vara möjligt eftersom de människor som skall verka i det nya samhället inte är "mogna" för det. Jag skall börja med att diskutera punkt II.6.
Argumentet kan dels utgå från förutsättningar som varierar i olika samhällen, dels från mer allmänna sådana. Till de förra hör sådant som de allmänna produktionsbetingelserna, den breda folkmajoritetens kunskap o.s.v.
Teknologins och produktionsapparatens utvecklingsgrad är således väsentlig i detta sammanhang. För Rysslands del finner vi en rad hänvisningar till detta hos Lenin varav jag citerat några i kapitel 2. Som ett slags sammanfattande formel för detta finner vi kravet på "elektrifiering" av Ryssland (taget i bokstavlig mening).[45]
Detsamma gäller sådant som majoritetens utbildningsgrad, existensen av olika mer eller mindre effektivt verkande demokratiska institutioner, möjligheter till fri åsiktsbildning o.s.v. Också på dessa punkter fanns det allvarliga svårigheter för den ryska revolutionen. Man kan nöja sig med att nämna analfabetismens omfattning, frånvaron av varje form av demokrati.[46]
Man kan diskutera om dessa omständigheter till fullo kunde motivera bolsjevikpartiets sätt att förhålla sig till exempel till olika former av massinitiativ. Voline hävdar t.ex. i La révolution inconnue att möjligheterna till ett arbetarnas direkta övertagande av produktionen var större än Lenin och bolsjevikerna ville göra den till. Men detta problem kan vi här bortse från. Ty vi kan lätt konstatera att dessa skäl för partistyrning saknas i dagens Sverige.
Man bör hålla i minnet att det här var fråga om skäl för den leninistiska modellen. Frågan om skälen får inte förväxlas med frågan huruvida de faktorer som här nämnts ökade riskerna för att partiet eller revolutionen skulle urarta. Ty frågan om urartning av revolution eller parti förutsätter redan att partiet fanns, alternativt att man (i framtiden) väljer det som organisationsform.
De mer allmänna förutsättningarna gäller det faktum att de som skall fungera i det nya samhället är samma människor som under lång tid existerat i det borgerliga samhället. De är därför präglade av detta samhälle, dess ideologi har blivit en del av deras psykologi. Det krävs, som Lenin säger i Staten och revolutionen, att människorna för att kunna leva socialistiskt vänjer sig vid att iaktta de regler för samliv som utkristalliserats under den mänskliga civilisationens utveckling.[47]
Dessa allmänna förutsättningar rymmer dock specifika komponenter som trots allt sannolikt varierar i tid och rum. De kan också förändras beroende på olika former av revolutionär praktik.
För det första kan man diskutera huruvida till exempel arbetarklassens ställning i produktionen enbart eller ens i huvudsak innebär ett accepterande av ett slags underkastelse- och lydnadsideologi, en tillvänjning till förhållanden av "över- och underordnande", för att använda Lenins ord, samt en oförmåga till utnyttjande av demokratiska rättigheter och utövande av självstyre. Dels är det ju faktiskt i denna praktiska situation som revoltbehovet uppstår, önskan om en annan och bättre ordning. Dels finns det inom produktionen en rad motverkande tendenser som består i ett samtidigt krav på underordnande och blind orderlydnad å ena sidan och självständigt initiativ å den andra. I Modern Capitalism and Revolution har Paul Cardan till och med drivit tesen att huvudmotsättningen i det kapitalistiska systemet - d.v.s. den motsättning som pekar mot dess upplösning - ligger här.
Marcuses diskussioner om den senkapitalistiska utvecklingens negativa effekter på arbetarklassen som revolutionär potential svarar i så fall bättre mot de i argumentet förutsatta allmänna förutsättningarna. Försåvitt man inte finner dennes teser självklart riktiga tror jag inte att man kan betrakta arbetarklassens (eller folkmajoritetens) situation med avseende på demokrati- och självstyrelsetendenser entydigt negativt.
Inbyggt i argumentet ligger också en psykologi som förefaller starkt förenklad. Jag vill här citera från Wilhelm Reichs diskussion kring arbetarnas stöd åt fascismen i 30-talets Tyskland. I Massenpsychologie des Faschismus skriver han:
"... att han (d.v.s. arbetaren) varken är entydigt revolutionär eller entydigt borgerlig, utan står i en konflikt: hans psykiska struktur stammar å ena sidan ur hans klassposition, vilken banar väg för revolutionära attityder, å andra sidan ur helhetsatmosfären i det borgerliga samhället, vilket innebär en motsättning" (s. 37).
Motsättningen går således enligt Reich mellan attityder grundade i individens klassläge å ena sidan och attityder grundade i den borgerliga ideologins dominans å den andra.
Om man accepterar ett sådant tänkesätt bör man också kunna tänka sig att förhållandet mellan dessa tendenser under olika betingelser kan variera så att än den ena än den andra tendensen tar överhanden.
För det andra kan man också säga att bilden av arbetarklassen eller folkmajoriteten är alltför statisk. Själva den revolutionära kampen brukar i sig utlösa initiativkraft, solidaritet, demokratiska strävanden och praktiker, något som senast visade sig i 1968 års "ofullbordade" majrevolution i Frankrike. Detsamma gäller i stor utsträckning revolutionen i Sovjet. Det blir därför av största vikt att det efterrevolutionära samhällets struktur och institutioner tar vara på dessa tendenser, utvecklar och förstärker dem och inte tvärtom uppmuntrar och förstärker negativa egenskaper från det borgerliga samhället.
Kan man då säga att det partistyrda, icke självstyrande samhället uppmuntrar dessa positiva tendenser? Det kan man såvitt jag kan se knappast. Ännu mindre gäller detta naturligtvis om man uppmuntrar konkurrensmentalitet och skiktbildning (Stachanovitsystemet) eller utvecklar produktionen efter kapitalistiska principer. Om nu detta var en nödvändighet i Sovjet beroende på dess "låga utvecklingsgrad" så bör man därför inte förvandla nödvändigheten till framtidsmodell.
För det tredje reser detta frågan om den förrevolutionära organisationsformen, en fråga om förhållandet mellan mål och medel. Man kan om den partilösa verksamheten säga å ena sidan att den kanske aldrig klart formulerar socialistiska målsättningar (att detta skulle vara omöjligt är, som framgår av tidigare resonemang, knappast självklart), å andra sidan att t.ex. deltagande i ett arbetarråd, strejkmöten, strejkkommittéer o.s.v. utan partistyrning hör till det väsentligaste som kan ske av socialistisk skolning. Kanske ökar i själva verket betingelserna för en väl utvecklad socialism mer härigenom än genom aldrig så mycket partiarbete.
Man kan här inte heller säga att parti och "spontana" kamporgan kompletterar varandra. Ty det kännetecknande för den typ av parti som jag här diskuterar är ju dess önskan att kontrollera de "spontana" organens inre liv. De leninistiska partiernas historia ger gott vittnesbörd om detta.
Själva den partistruktur som det leninistiska partiet uppvisar kännetecknas i här berörda avseenden av klart negativa drag. Här betonas strikt hierarki, strikt disciplin, centrums överordnande gentemot delen, avvisande av delens autonomi, "expertmakt". En stor del av den auktoritetsstruktur som socialister kämpar mot i det borgerliga samhället reproduceras inom partiet. Likheten framhålls också av partianhängare när man anger att man mot kapitalismens i staten centraliserade styrka måste sätta det centraliserade proletära partiets.
För det fjärde avslöjar resonemangen om klassen kontra partiet en märklig självsyn hos dem som anser sig utgöra avantgardet. För arbetarklassen antar man glatt en rad påverkningar från den dominerande borgerliga ideologin som ställer dem i behov av ledning från partiet. Partiets elit, som till viss del antas rekryterad från "småborgerliga" intellektuella, förefaller däremot med klart huvud, oanfäktad av sin ursprungsmiljö och sin aktuella situation kunna gå raka vägen mot socialismen.
Med detta vill jag inte alls komma med den vanliga kritiken att dessa intellektuella för att de är intellektuella skulle vara omöjliga i kampen för socialismen. Jag vill bara säga att den typ av "psykologiska" och sociologiska resonemang som tillämpas på arbetarklassen också bör kunna tillämpas på partiets ledning.
I själva verket tror jag att man här stöter på de mer allmänna kunskapsteoretiska eller historiefilosofiska förutsättningar som jag undvikit att diskutera. Den "progressiva" (mot det framtida samhället inriktade) materiella kraften i det kapitalistiska samhället utgörs av arbetarklassen som genom sin ställning i produktionsprocessen kommer att fungera som subjekt i den revolutionära krisen. Denna krafts mest framskridna medvetande finns emellertid inte hos denna klass själv (hos dess medlemmar) utan hos de ledande marxistiska teoretikerna som befolkar partiets topp. Medvetandet kan inte vara identiskt med den materiella kraften men står inte heller i motsättning till den (märkligt nog, ur ortodoxt bas-överbyggnad-perspektiv så går tänkandet här före den materiella praktiken och leder den).
Om man nu mer trivialt tillämpar liknande resonemang på partitoppen som man tillämpar på arbetarklassen när man avvisar självstyrelseidén så borde rimligtvis riskerna för partiets urartning vara stora. Partitoppen kommer att befinna sig i en extrem maktsituation som innebär en rad möjliga materiella fördelar. Likaväl som nu arbetarna antas utnyttja och missbruka möjligheterna i ett självstyrt system borde partitoppen kunna visa sådan benägenhet.[48] Risken för maktfullkomlighet blir stor.
Jag vill understryka att det också i de mest "demokratiska" framställningar av partimodellen heter att partiet skall lyssna på kritik från folket men att partiet sedan avgör om kritiken var riktig eller felaktig. Jag vill också på nytt framhålla det tidigare citatet från Lenin om kriteriet på partiets klassinnehåll, liksom Trotskijs resonemang om detsamma.
Dessa resonemang leder oss över i argument II.5. som gällde partiet som väktare mot kontrarevolutionen.
Kontrarevolutionen har flera sidor. Det som man ögonblickligen kommer att tänka på är olika former av väpnade motaktioner, utifrån eller inifrån. Den ryska revolutionen uppvisar här exempel.
Men det finns också ett annat "inre" hot. För Sovjets del har man till exempel talat om medlemmar ur bestämda skikt eller klasser som tidigt "nästlade sig in i" parti och statsapparat och inifrån förvandlade den (jfr diskussionen kring Vargas Den ryska vägen till socialismen i kap. 3, avsnitt 14). Bo Gustafsson (kap. 3.14.) talar om "män", som "hade vuxit sig starka under Stalins egen tid". Enligt Bo Gustafsson har detta haft så pass allvarliga konsekvenser som att en ny form av kapitalism upprättats i Ryssland.
Charles Bettelheim talar i "Zur Analyse neuer Gesellschaftsformationen" (behandlad i kap. 3.9.) mer teoretiskt om kontrarevolutionens möjlighet när han skriver:
"En svårighet kommer av det, att under en i hög grad församhälleligad produktions betingelser producenternas makt över sina existensbetingelser kräver utvecklandet av helt nya samhälleliga förhållanden och att, så länge dessa inte utvecklats, de gamla förhållandena, som möjliggör exploatering och klassherravälde, fortfar att reproduceras. Upprättandet av proletariatets diktatur möjliggör för arbetarklassen, att genomföra vissa proletära förhållanden genom sin förtrupp (über ihre Vorhut).
Emellertid betyder reproduktionen av de gamla samhälleliga förhållandena de borgerliga förhållanden på företagets nivå, i de olika politiska och ideologiska apparaterna, att agenterna för reproduktion av dessa förhållanden, som representerar samhällets borgerliga krafter ... alltjämt är förhanden.
Just denna omständighet nödvändiggör proletariatets diktatur, ty klasskampen går vidare. Ett av de möjliga resultaten av denna kamp är återvändandet av borgerliga samhällskrafter till makten, under former, som inte omedelbart kan igenkännas som borgerliga. Det sker när representanterna för dessa krafter övertar ledningen av staten och det ledande partiet" (s. 2-3).
Det klassiska leninistiska argumentet är nu att arbetarklassen behöver statsapparaten för att kunna bekämpa kontrarevolutionen. Men detta betyder inte att arbetarklassens medlemmar skall kontrollera de väsentligaste funktionerna direkt. Detta skall i stället partiet göra.
Det blir återigen klart att partiet i kraft av sin vetenskapliga insikt skall rädda revolutionen undan hotande blindskär. Det finns emellertid fyra punkter där man måste sätta allvarliga frågetecken för detta resonemang. Det gäller 1. Kaderns historiska utveckling, 2. Kaderns aktuella position, 3. Partiets och statens struktur, 4. Klassens kontroll.
Beträffande kaderns psykologi har jag redan tagit upp en rad problem i samband med punkt II.6. Jag vill här emellertid tillägga att själva den socialistiska kampen förd utifrån den leninistiska modellen kan medföra allvarliga svårigheter för kadern att verka i ett demokratiskt system.
Den jugoslaviske marxisten Svetozar Stojanovic har i sin bok Socialismens framtid ägnat ett kapitel åt problemet med "Den socialistiska revolutionens karaktärsbana". Jag hänvisar läsaren till detta kapitel men skall antyda arten av problem. Stojanovic pekar t.ex. på behovet av en obegränsad och fanatisk hängivenhet för de revolutionära målen och rörelsen. Denna är en styrka men har en baksida som innebär "långtgående självtillit, exklusivitet, misstänksamhet och intolerans mot andra uppskattningar" (s. 173).
Den "baksida" som Stojanovic här talar om kan naturligtvis gälla många typer av revolutionära rörelser. Men i den leninistiska modellen har den fått en principiell legitimering. Den leninistiska praktiken och senare tiders marxist-leninistiska grupper visar också ofta prov på detta.
Den risk som Stojanovic diskuterar är risken för målförskjutning. I detta fall att den negativa sidan eller aspekten av en handling, ideologi eller rörelse tar överhanden och dominerar. Det intressanta är nu att denna målförskjutning inte bara mystiskt antas uppkomma ur intet utan i stället ses som ett möjligt resultat av en rad förhållanden i den konkreta kampsituationen.
Målförskjutningsfrågan har jag tidigare berört i kapitlet om mål och medel. I stället för att på nytt ta upp en diskussion vill jag därför hänvisa läsaren till avsnitt 3 av detta kapitel, där Giuliano Pontaras hypoteser om det revolutionära våldet refereras. Många av dessa hypoteser är tillämpliga på det leninistiska partiet och det efterrevolutionära samhället format efter leninistiska principer.
Med detta kommer vi in på kaderns aktuella position, d.v.s. den position som den har i det nya samhället. Det är uppenbart att den befinner sig i en säregen situation och att den i viss mening utgör en kropp som står över samhället i övrigt. Den har redan tidigare vant sig vid agerande på egen hand med motivering i dess större teoretiska insikt. Risken bör rimligtvis vara stor att denna kader, om den är utrustad med institutionell makt, fortsätter att betrakta sig som massans ledare och inte söker efter möjligheterna att göra sig själv obehövlig.
Anweiler andrar en episod från 1905 som kan vara belysande. På den bolsjevikiska partidagen i april 1905 krävde Lenin ett utökande av partikommittéerna med arbetare från fabrikerna. Kommittéerna behärskades nu av "intelligentsian". Därvid stötte han på motstånd från de yrkesrevolutionärer som satt i kommittéerna vilka hävdade att det inte fanns några lämpliga arbetare.
Anweiler kommenterar att tendenser till en "byråkratisering" av partiet visade sig redan här, ett problem som Lenin till sin död gick emot, men som "i sista hand kunde återföras på hans uppfattning om elitpartiet och hans misstro mot 'spontaneiteten' " (s. 93).
Frågan om den struktur som ett efterrevolutionärt samhälle av den aktuella typen utgör behöver jag här knappast ta upp eftersom den berörts ett otal gånger tidigare i boken. Jag vill bara peka på två saker.
Den första gäller Vargas trasproletariat som nästlade sig in i partiet och förstörde det inifrån samt Bo Gustafssons män som växte sig starka under Stalin. Att Bo Gustafsson undviker att ställa vissa frågor som gäller partiets struktur och funktion under Stalin har jag redan tidigare visat. Beträffande Varga kan nu tillfogas att hans diskussion av trasproletariatets, framtidens brutala politikers uppåtstigande i partiet nästan helt saknar sociologiska inslag. Vad i denna struktur var tilldragande för dem? Varför kunde deras uppåtstigande inte kontrolleras?
Om man som Varga har åsikten att dessa "deklasserade element" verkligen "infiltrerade" den nya statsapparaten så bör man enligt min mening tillägga hypotesen att den aktuella statens struktur gjorde detta möjligt. För det första därför att den med sin hierarki och position utgjorde en klar avancemangsmöjlighet, för det andra därför att den med sin centraliserade struktur (frånvaro av självstyre) hade ytterligt dåliga möjligheter att kontrollera vilka det var som "steg". Man kan kontrastera mot den kontroll som förekommer när en delegat väljs inom en arbetsenhet där alla känner varandra mer eller mindre väl.
Man kan då också fråga sig hur denna struktur förhåller sig till Bettelheims "borgerliga krafter" som återvänder till makten. Det torde vara ganska klart att den i en rad avseenden "på företagets nivå, i de olika politiska och ideologiska apparaterna" reproducerar många av det borgerliga samhällets drag. Om man accepterar Bettelheims resonemang skulle man därför kunna säga att den ökar risken för att borgerliga krafter återvänder till makten.
Jag vill slutligen på denna punkt också anföra Mandel, som i polemik med Krasso i boken Trotskijs marxism skriver:
"Redan 1871 förklarade Marx att förekomsten av en byråkrati som tenderar att monopolisera utövandet av den politiska makten och administrationen av den sociala överskottsproduktionen och som därför har en benägenhet att dominera det sociala livets alla områden var en potentiell fara för det samhälle som växer fram efter det att kapitalismen störtats ..." (s. 114).
Men Mandel fortsätter:
"Byråkratin uppstår ur den sociala arbetsdelning, som ännu inte övervunnits, som ett resultat av produktivkrafternas otillräckliga utveckling och av att arbetarklassen står på en otillräcklig teknisk och kulturell nivå. Därför kan den, lika lite som varuproduktionen, penningen eller staten, 'upplösas' genom ett påbud. Dessa fenomen kan endast dö bort under processen av att bygga det klasslösa samhället" (s. 114).
Mandel polemiserar här mot tanken att byråkrati skulle vara en fråga om allt eller intet. Min invändning mot hans resonemang kan därför vara irrelevant. Jag vill emellertid peka på Mandels formuleringar. Byråkratin kan inte mer än staten "upplösas" genom ett påbud (vem har någonsin påstått att den kan). Däremot kan den "dö bort under processen av att bygga det klasslösa samhället". Men om vad handlar detta byggande? Består inte byggandet också i att upprätta strukturer, sociala institutioner, som just upplöser den gamla statsapparaten? Och är det då inte riktigare att säga att staten avskaffas än att den dör bort? Eller är staten någonting utanför och bortom revolutionär praxis?
Frågan om klassens kontroll slutligen torde ha fått sin belysning både i några av resonemangen ovan och i boken i sin helhet.
Sammanfattningsvis kan jag knappast se att den leninistiska modellen har viktiga fördelar när det gäller motståndet mot den inre kontrarevolutionen. Detta gäller heller inte i fråga om rent militära uppgifter. En parti-étatistisk struktur torde i stället i sig inrymma väsentliga möjligheter till att utvecklas till en smygande inre kontrarevolution. Om en sådan utvecklas inom apparaten besitter den i själva verket osedvanligt stora möjligheter. Partiet har ju monopol på kommunikationsmedel, ideologi och maktapparater i enlighet med idén om förtruppens ledande roll.
Frågan om det yttre hotet och behovet av statlig centralisering för sådana uppgifter skall jag här inte ta upp. Jag nöjer mig med att peka på att det här också finns problematiska förutsättningar som betraktas som självklarheter. Är centralisering alltid styrka? På vilket sätt och för vilka uppgifter? Jämför guerillakrigföring eller CNT-militanternas reaktion på fascistkuppen i Spanien 1936.
Slutligen vill jag framhålla att argument för behovet av den starka partistyrda staten som kan ha en viss grad av rimlighet ofta utsträcks till att gälla en rad förhållanden för vilka de inte är rimliga argument. De senare kommer med liksom på köpet. Stojanovic diskuterar i den tidigare nämnda boken Stalins motiveringar för stärkandet av staten i det socialistiska samhället:
"Stalin vill visa, att den sovjetiska staten inte behöver försvagas i någon av sina funktioner (1. ordningens skydd från yttre och inre fiender; 2. den ekonomiskt-organisatoriska och 3. kulturelit-fostrande funktionen), och som skäl anför han existensen av den kapitalistiska inringningen. Men detta är endast ett bra skäl för att bevara den första funktionen men inte alls för att behålla de övriga. Följer verkligen av premissen, att Sovjetunionen vid denna tid var det enda socialistiska landet och att en fara från de kapitalistiska staterna hotade, att det var oundgängligen nödvändigt att stärka staten (i stället för att utveckla den samhälleliga självstyrelsen) inom ekonomi, undervisning och kultur?!" (s. 71)
III.1. Den historiska praktiken bevisar partiets nödvändighet.
Denna tes kan naturligtvis knytas till punkter som jag redan tidigare behandlat. Så kan den t.ex. fattas negativt - frånvaron av ett parti av leninistisk typ har i en rad historiska situationer inneburit att en revolutionär situation inte kunnat utnyttjas.
Dessa frågor skall jag inte ta upp på nytt. Här syftar jag dessutom på en mer positiv och ofta allmänt formulerad tes: Att det leninistiska partiet lyckosamt genomförde den första socialistiska revolutionen bevisar modellens riktighet. Det är alltså frågan om ett praktikens bevis, där praktik fattas pragmatiskt.
Men detta argument är knepigt på åtminstone två sätt. För det första har vi problemet med vad som i mer kritisk belysning egentligen åstadkommits i Ryssland. För det andra problemet med partiets faktiska agerande före revolutionen.
Det första problemet har redan en mångfald gånger fått sin belysning i den här boken. Sammanfattningsvis kan det sägas att om det system som utvecklades efter revolutionen verkligen skall kallas socialistiskt, så var det fråga om en mycket säregen form av socialism.
Man behöver inte tillgripa antileninistiska källor för att finna stöd för en sådan syn. Lenin själv talar upprepade gånger om systemet under hans tid som en form av statskapitalism.[49] En mängd olika socialistiska rörelser ser systemet under Stalin som i många avseenden motsatsen till ett socialistiskt system. Bo Gustafsson och andra menar att Sovjet efter Chrusjtjevs makttillträde utvecklats till en säregen form av kapitalism.
Om man samtidigt omfattar Lenins syn på det dåvarande systemet och Bo Gustafssons på det nuvarande får man till konsekvens att det genuint socialistiska systemet måste ha förelegat under Stalins tid. Problemet blir då att förklara detta systems urartning. Om man omfattar Lenins syn, men inte ser systemet under Stalins tid som modellen för socialism, så blir problemet att ange när socialistiska tendenser dominerade samt när och varför de upphörde att dominera.
Vi finner också i litteraturen en rad olika försök till dateringar och förklaringar av urartningen. Det är här intressant att se hur Kenth-Åke Andersson, knuten till den svenska trotskistiska rörelsen, i inledningen till A. Rosmers Moskva under Lenin för samma resonemang beträffande Lenin/Stalin som Bo Gustafsson beträffande Stalin/Chrusjtjev:
"Efter decennier av stalinistisk historieförfalskning och borgerligt empiristiska 'analyser' ter sig stalinismen för många många som den enda konsekvensen av leninismen. Rosmer visar oss att det inte är så, att det finns ett reellt brott i kontinuiteten mellan Lenins epok och Stalins. Naturligtvis inte i den vulgära meningen att byråkratin föddes vid Lenins dödsbädd. Nej, Rosmer visar att problemet med byråkratin fanns tidigare. Men den centrala skillnaden får inte skymmas undan. Under Lenins tid fanns det en kamp mot byråkratin, under Stalins en kamp för byråkratin ... Denna Stalins kamp ... måste föras under en märklig hybrid av ideologiserad leninism. Det gällde att i ord dölja brytningen, söka visa en slags kontinuitet mellan Lenin och Stalin (s. 9)."[50]
Förklaringarna till urartningen varierar sedan, men i stort sett går de alla tillbaka på de extremt svåra betingelser under vilka revolutionen ägde rum. Ibland har man framhållit den relativt sett oerhörda litenheten av arbetarklass över huvud taget.
Med hänvisning till sådana förhållanden har man därför också ofta sagt att revolutionens urartning inte hade någonting med den leninistiska modellen att göra. På grund av alla de försvårande omständigheterna kan den inte sägas visa modellens brister.
Men detta argument är riskabelt om man har syftet att förespråka den leninistiska modellen. Ty om revolutionens utveckling inte principiellt kan säga någonting om modellens olämplighet så kan den inte heller säga någonting om dess lämplighet. Utvecklingen var helt enkelt någonting som berodde på andra faktorer.
Detta dilemma kan man då komma ifrån genom att överge det globala "beviset" att revolutionen bevisat partimodellens riktighet för att övergå till diskussion om specifika mekanismer och förhållanden. Man hamnar då bland annat i argument av den typ, som jag diskuterat under punkterna I. och II. ovan.
Jag vill emellertid framhålla att detta ofta är en typisk reträttmanöver och att ett vanligt förhållande är att man på ett ganska ospecifikt sätt tillskriver partiet och partimodellen alla framgångar medan de olika "omständigheterna" tillskrivs de negativa resultaten.
Jag vill också framhålla att en förskjutning av diskussionen från de svepande historiska "bevisens" nivå kräver samma förskjutning i förhållande till andra modeller. I konsekvensens namn kan inte heller dessa avvisas med globala påståenden om deras historiska misslyckande.
De förklaringar och "ursäkter" för partiets och revolutionens urartning som bygger på hänvisning till t.ex. produktivkrafternas låga utvecklingsgrad, arbetarklassens relativa litenhet o.s.v. problematiserar i själva verket hela den leninistiska modellen på ett mycket allvarligare sätt. Ty om dessa betingelser - omvänt, frånvaron av andra betingelser - var förhanden, så borde det ur marxistisk synvinkel framstå som problematiskt om den leninistiska modellen över huvud taget kan ses som ett uttryck för den uppåtstigande arbetarklassens ambitioner.
Ta t.ex. Serge Mallets analys av det ryska systemet, som utmynnar i att det utgör en säregen form av produktionssätt, det byråkratiska, som inom ramen för en socialistisk ideologi genomgår en för alla samhällen nödvändig ackumulationsfas. En rimlig hypotes utifrån marxistiska utgångspunkter borde vara att den leninistiska modellen således är modellen för en sådan byråkratisk revolution. Att Marx sedan i sin uppräkning av "progressiva epoker" inte nämnt detta produktionssätt borde inte vara något problem: den historiska utvecklingen tvingar oss ju att revidera, korrigera eller förkasta våra kategorier och teorier.
Ta Svetozar Stojanovics tes att kapitalismen kan följas av socialism eller étatism och att Sovjet är exempel på ett étatistiskt system. En rimlig hypotes blir då att leninismens modell är étatismens modell.
Med en sådan utgångspunkt kan resonemanget drivas vidare. Leninismen framstår då som ideologin för en ny härskande klass inom ett exploateringssystem av en säregen typ. Om man då antar att uppträdandet av denna härskande klass och detta nya exploateringssystem framför allt är knuten till halvfeodala, halvkoloniserade, lågt utvecklade länder så framstår dess relevans för ett högt utvecklat industriland som ringa.
Om man däremot antar att detta också skulle vara tillämpligt på utvecklade, kapitalistiska länder så återstår en rad tolkningsmöjligheter. Vill man t.ex. tolka det som en nödvändig fas i den historiska utvecklingen? Vill man - som Stojanovic - tolka det som en bland alternativa möjligheter? Om det senare: vilken betydelse har då den revolutionära strategi som man utvecklar? Rimligtvis bör denna inte - om man vill undvika étatism - modelleras efter de strategier som föregått ett sådant system.
Jag vill i detta sammanhang peka på Claude Leforts resonemang i Eléments d'une critique de la bureaucratie som tidigare anförts: Han föreställer sig att det leninistiska partiets möjlighet att dominera sammanhänger med proletariatets låga utvecklingsgrad. Ett liknande resonemang förs, enligt referat av D. Bensaid (Om organisationsfrågan hos Lenin och Luxemburg) av Arthur Rosenberg i dennes History of Bolshevism. Denne föreställer sig proletariatets utveckling i faser där den tredje och slutliga fasen är den där proletariatet genom sina strider utvecklats till en revolutionär klass och där partiet inte längre kan göra anspråk på ledningen.
Det intressanta är nu Bensaids invändningar mot detta, som går ut på att detta resonemang bygger på en hegeliansk problematik med "i sig" och "för sig": Revolutionernas teoretiska subjekt skulle tendera till att sammanfalla med dess politiska subjekt (jämför resonemangen kring Bensaids text i kap. 3. avsnitt 5, 6, 7). Bensaid hänvisar till Poulantzas som skall ha kallat detta för en historie-genetisk tolkning av Marx. Klassen uppfattas som historiens praktiska subjekt och den historiska självutvecklingen av klassmedvetandet upphäver partiets roll.
Jag har svårt att se denna invändning som väsentlig i sakfrågan. Ty Rosenbergs resonemang borde kunna omformuleras så att det blir förenligt med Bensaids kunskapsteoretiska utgångspunkter. Fasutvecklingen behöver då inte uppfattas som ett hegelianskt subjekts tilltagande medvetande om sig själv. Förändringen i förhållandet mellan proletariatets aktuella klassexistens å ena sidan och dess ideologiska medvetenhet och politiska aktionsvilja å den andra kan ses som ett resultat eller en effekt av förändringar i den totala samhälleliga strukturen.
Man skulle alltså kunna framställa fasteorin som ett exempel på en strukturell förändring där proletariatet endast blir bärare (agenter) av andra mer djupliggande mekanismer. Därmed inte sagt att en sådan formulering nödvändigtvis skulle bli bättre eller fri från problem. Jämför gärna Bettelheims svårigheter med formuleringarna i det citat som finns i diskussionen kring punkt II.4. ovan. Hans något krystade formuleringar förefaller ha att göra med just att han försöker undvika referens till konkreta handlande subjekt för att i stället tala om "krafter" av olika slag.
Det andra problemet med den historiska praktikens bevis för den leninistiska modellens riktighet och nödvändighet gällde partiets faktiska agerande. Här finns en mytbildning som inte minst uppammats av den officiella sovjetiska historieskrivningen under Stalins tid. I denna myt framstår partiet som en välorganiserad enhet, som från första början (ibland ända från 1902) ledde proletariatet och småbönderna mot kulmen: Upprättandet av den första socialistiska staten.
Jag har redan tidigare pekat på felaktigheten av detta i två avseenden. För det första var utbrottet av revolutionen framförallt en "spontan" händelse. Massorna tenderade dessutom under lång tid att ligga långt "före" bolsjevikpartiet, något som ju också erkänns av Lenin i de s.k. Aprilteserna.[51] För det andra rådde det mycket länge stor förvirring bland bolsjevikerna både ideologiskt och organisatoriskt. Sett över en längre förrevolutionär period och huvuddelen av den direkta kampfasen kan man inte tala om att bolsjevikpartiet ledde revolutionen.
Om man här skall tala om dess styrka, så skulle det vara i samband med den senare fasen, där inte minst Lenins egen taktiska klarsyn var av väsentlig betydelse, samt i konsolideringsfasen, där det étatistiska systemet utvecklades.
Men hur är det då med andra revolutioner som ägt rum? Generellt kan det sägas att de ägt rum under ytterst skiftande betingelser och att de utlösande faktorerna liksom arten av "ledning" varierat starkt. Tänk till exempel på Kuba, Nordvietnam eller Tjeckoslovakien så framstår svårigheten att bringa revolutionens strategi och förlopp under en formel.
Det ryska exemplet var mycket länge beviset med stort B för det leninistiska partiets nödvändighet. På senare tid har intresset alltmer kommit att förskjutas till Kina. Men också Kinas "bevis" är problematiskt. De betingelser under vilka revolutionen ägde rum är sådana att man inte utan stora svårigheter kan överföra erfarenheterna till Sverige. Detta är en trivialitet också ur strikt teoretisk marxistisk utgångspunkt - jag tänker på själva produktionsformen och klassammansättningen.
Därtill kommer den speciella uppgift som kommunistpartiet hade, nämligen att utkämpa ett långvarigt befrielsekrig. Här är det sannerligen inte fråga om något slags revolutionens aktualitet på samma sätt som i Ryssland 1917 och Frankrike 1969 där det verkligen uppstod temporära och plötsliga samhällskriser.
Exemplet Kina, samt andra revolutioner i koloniala eller halvkoloniala länder, har haft märkliga konsekvenser för terminologin och de teoretiska modellerna hos en del grupper i vårt land. Deras resonemang kring partiet och partiets uppgifter ger ibland intrycket av att en svensk revolution skall utkämpas som ett långvarigt befrielsekrig där folket av partiet - som formar en militär stab - leds att kasta av sig feodalismens ok.
Det är i själva verket slående att de revolutioner som båda betytt mest som modeller, den ryska och den kinesiska, båda haft till förutsättning en utvecklingsnivå inom produktionen, liksom en klassammansättning som dels ligger långt från dem som utgjorde idealbilden i den klassiska marxismen, dels ligger långt från dem som föreligger i till exempel ett land som Sverige.[52]
III.2. Urartningen av parti och revolution kan inte skyllas på partiet, ty
a. Partiet har haft dåliga ledare eller
b. Man har bara betonat centralismen i enheten demokrati-centralism.
c. Utvecklingen bestäms av samspelet mellan de sociala och politiska krafter som olika historiska konjunkturer vilar på.
Punkt b har jag redan diskuterat tidigare i samband med frågan om den demokratiska centralismens innebörd. Som ett intressant exempel vill jag peka på Roger Garaudy, som i Hela sanningen bland annat angriper en rad öst- och västeuropeiska kommunistpartier. Hans poäng är emellertid - i varje fall i de artiklar som samlats i bokens första halva - att detta inte säger någonting om de grundläggande principerna för organisation. I stället gäller det att, som han skriver om aktionsprogrammen för förändringarna i Tjeckoslovakien 1968, "återställa det riktiga dialektiska förhållandet mellan centralismen och demokratin".
Problemet med partiernas urartning, deras "mekaniska tillämpning" av den demokratiska centralismen, framställs på flera ställen i boken som en effekt av två saker: Dels de problem som Sovjet ställts inför vid socialismens uppbyggande och som inneburit vissa nödvändiga avvikelser från den ideala modellen, dels en rad partiledares upphöjande av dessa nödvändiga och som tillfälliga avsedda avvikelser till dogm.
Sovjetinterventionen i Tjeckoslovakien innebar således ett återfall i stalinistisk teori och praktik och det tillkommer Sovjetunionens kommunister att dra konsekvenserna av denna händelse "för att deras parti åter skall bli värdigt det som varit Lenins parti ..." (s. 53).
Garaudy frågar också retoriskt om det inte är "vi, partiets ledare, som är ansvariga ..." (s. 58) för urartningen av socialismens principer genom att ha accepterat postulatet om Sovjetunionens ofelbarhet och blundat för stalinismens brott.
Garaudy förordar en allvarlig diskussion som skall göra det möjligt att återvända till den vetenskapliga socialismens källor, återuppta den politiska analys som partiet alltför snabbt lämnade efter avslöjandena om Stalin-tiden på Sovjetunionens Kommunistiska Partis 20:e kongress.
Garaudys förord till Hela sanningen är nu intressant på den här punkten, ty där beskriver han sina svårigheter att få till stånd en allvarlig och bred diskussion om de frågor han finner angelägna:
"Mina ansträngningar har varit fåfänga, därför att partiets inre mekanismer är sådana att min protest inte kunnat tränga ut ur politiska byrån eller centralkommittén.
Genom filtreringen av informationerna i partipressen och en systematisk förvrängning av mina åsikter har man, bland massorna av militanta medlemmar som fallit offer för denna desinformation, skapat ett misstroende och en vrede mot mig som gjort det möjligt att samla en kongress för att fördöma mig och just därigenom kringgå den avgörande fråga som jag ställt" (s. 12).
Efter att ytterligare ha beskrivit mekanismerna bakom detta skeende tillägger Garaudy i en not:
"Utmärkta kamrater har skrivit till mig: 'Jag är överens med dig om de problem som du ställer och till och med om de svar som du föreslår. Men jag beklagar att du för att sprida dem anlitat borgerliga förläggare och televisionen.' Jag beklagar i likhet med dessa kamrater att jag varit tvungen att anlita dessa medel. Men jag tillåter mig att till envar av dem ställa frågan: 'Hur skulle du ha vetat att dessa problem ställts och dessa svar föreslagits om dessa media inte utnyttjats, eftersom annars ingenting skulle ha trängt utanför den politiska byråns och centralkommitténs stängda dörrar?' "
Men Garaudys fråga pekar här i själva verket på vad som kunde kallas den klassiska rävsaxen inom den demokratiska centralismen. Hur man än vänder sig så blir det fel. Den diskussion som centralkommittén har rätt att avvisa skulle ha förts inom partiet, heter det. Men om man rört sig endast inom partiets ram så skulle denna diskussion inte ha tillåtits. Mot bakgrund av Garaudys erfarenheter och hans samtidiga ovilja att här kritisera själva organisationsprinciperna, kan det vara intressant att notera den procedurordning som han själv anbefaller i ett brev till kommunistpartiets politiska byrå 2 september 1968:
"Därför önskar jag livligt, i partiets intresse, och för att återuppresningen skall bli partiets kollektiva verk, att vi diskuterar detta inom politiska byrån, sedan inom centralkommittén och slutligen på kongressen" (s. 60).
Med detta har vi också kommit in på punkten om partiets dåliga ledare. De dåliga ledarna, deras brist på demokratiskt sinnelag och marxistiskt vetande är i själva verket en ofta återkommande förklaring till partiers och revolutioners urartning. Botemedlet blir därför att finna bättre ledare med bättre kunskap. I Paul Cardans Socialismens mening finns ett belysande exempel. Han tar här upp ett nummer av Labour Review där Cliff Slaughter diskuterar frågan "Vad är revolutionär ledning?". Där talas om "nödvändigheten av ett stålsatt ledarskap". Cardan hävdar också att Slaughters huvudförklaring till de senaste fyrtio årens svårigheter är "krisen i det revolutionära ledarskapet". Cardan kommenterar:
"Inte för ett ögonblick frågar vår författare efter orsakerna till denna kris. Om partiet kan lösa den och detta 'måste byggas av dem som begriper den historiska processen teoretiskt', varför har då inte de insiktsfulla trotskisterna på trettio år varit i stånd att bygga det? Varför har de trotskistiska organisationerna gått mot upplösning även i länder där de en gång hade en viss styrka? Slaughters 'tillbakavisande' av antibyråkratiska föreställningar grundas på argumentet att medvetenhet är nödvändig för att störta kapitalismen. Medvetenhet identifieras då, helt naivt, med partiledarnas medvetenhet" (s. 16).
De två huvudtyper av förklaring till partiernas urartning som brukar förekomma är av två slag. Den ena hänvisar just till brister i ledarskapet, där utbyte av personer blir botemedlet för framtiden. Den andra hänvisar till mer djupliggande krafter som bestämmer den allmänna sociala utvecklingen. Frågan om partiernas organisation och principer blir därför ointressant och att söka någon del av förklaringen till utvecklingen i partiets organisation är att hemfalla till idealism.
Som försvar för den leninistiska partimodellen blir detta senare argument tveeggat. Ty endera kan man då säga att frågan om partiets principer är likgiltig eftersom de i så liten utsträckning betyder någonting för revolutionens utveckling. Endera kan man anföra den typ av resonemang som jag redovisat under punkt III.1., som säger att de leninistiska partiernas dominans under vissa förhållanden just sammanhänger med att de svarar mot ett bestämt samhälleligt (strukturelit-historiskt) tillstånd som inte är socialismens. Och återigen gäller om båda dessa förklaringstyper att de också får konsekvenser för hur man ser på andra revolutionsmodeller. Kanske beror också deras misslyckanden på dåliga ledare eller på historiska konjunkturer.
Men en sådan behandling av andra modeller hör inte till vanligheten. Deras misslyckanden antas i stället säga någonting om modellernas och organisationsformernas väsen, eventuellt deras i grunden småborgerliga klasskaraktär.
<- Kapitel 5 | Kapitel 7 ->
Innehåll
[1] Den kanske intressantaste framställning jag sett är E. Mandels Om leninismen, som en vidare diskussion bör behandla. Vidare kan nämnas L. Berntssons och G. Therborns uppsats "Lenin om parti och revolution" som försöker knyta samman partitanken med en revolutionsmodell. H. Lefebvres Lenins tänkande har jag inte tagit del av, men efter ytligt genombläddrande förefaller den relevant. Man bör naturligtvis också ta del av Lenins egna Vad bör göras? och Ett steg framåt, två steg tillbaka.
[2] Se t.ex. H. C. Hartens "Kritik der politischen Ökonomie als System?" där en kunskapsteoretisk kritik mot Lenins "identitetsfilosofiska" antagande kritiseras. Denna "identitetsfilosofi" innebär att parti och klass i grunden betraktas som samma fenomen, men där partiet bara uttrycker klassens medvetande om sig själv. Jämför diskussionen i kap. 3 denna bok. I synnerhet i den tyska debatten förs ofta den marxistiska diskussionen på en mycket abstrakt, kunskapsteoretisk nivå. Det förefaller mig emellertid ofta som om den inte kommer så långt i sina praktiska slutsatser: Till sist hamnar diskussionen i resonemang kring grundläggande verklighetskategorier av så subtil art att diskussionen förefaller kunna bli oändlig.
[3] De första kapitlen i R. Garaudys Hela sanningen hävdar detta beträffande Sovjet under Stalin, det franska och det tjeckiska kommunistpartiet.
[4] Uttrycket från L. Isaksson, KFML (nuv. SKP)-medlem, i diskussion med G. West, SAC. "Behövs starka ledare?" Arbetaren 3 1973.
[5] Man blir varse det när man börjar ifrågasätta. Ofta sker utbrytningarna sedan med buller och bång. R. Garaudys förord till Hela sanningen är ett intressant exempel på effekten av en sådan struktur. Detta exempel kommer jag att ta upp längre fram i kapitlet.
[6] K. Papaiouannou karakteriserar partiet bland annat på följande sätt i "Classe et parti": "Det andra specifika draget hos partiet av leninistisk typ, ett drag som skiljer det från alla andra politiska partier (utom de fascistiska, till stor del skapade som dess avbild) är dess interna struktur, som till det extrema reducerar dess politiska karaktär (i ordets klassiska mening) och närmar det till kyrkan (genom sin dogmatiserade ideologi) den byråkratiska apparaten (genom sin centraliserade och hierarkiserade struktur) och till armén (genom den monolitiska lydnad som den kräver av medlemmar vid basen)" (s. 214).
[7] För exempel se t.ex. M. Brinton, Fabrikskommittéerna i ryska revolutionen och E. Sandstedt et al., Ryska revolutionen.
[8] Detta påvisas klart i E. Sandstedt et al., Ryska revolutionen, kap. "Partiets utveckling". Detsamma sägs indirekt i L. Berntssons och G. Therborns apologi för den leninistiska modellen i "Lenin om parti och revolution". Deras poäng är där en annan: Nämligen att "centralisering, disciplin och restriktivt medlemskap" felaktigt kommit att framhävas som a och o i Lenins partiteori. Se fortsättningen av detta kapitel.
[9] Beroendet av Kinas Kommunistiska Partis ställningstaganden dokumenteras bland annat i F. Charlier, Är Sovjetunionen kapitalistiskt?
[10] Den trotskistiska rörelsen förefaller här att ha arbetat på att skilja sanning från ideologisk legitimering i de kinesiska ledarnas uttalanden. Se den trotskistiska 9:e världskongressens resolution om "kulturrevolutionen" i Fjärde Internationalen 2 s. 41-48.
[11] Det är kanske bäst att framhålla att med detta ingenting sagts om de förbättrade ekonomiska och sociala levnadsvillkoren i Kina jämfört med före revolutionen och jämfört med andra länder som inte genomgått en liknande revolution. Ingenting heller om revolutionens önskvärdhet, om det kinesiska folkets kamp för att avskaffa godsägarnas förtryck o.s.v. o.s.v.
[12] Uttrycket från L. Berntsson och G. Therborn, a.a.
[13] Jag skulle gissa att varken L. Berntsson eller G. Therborn idag skulle acceptera denna problemställning, som de formulerat 1969. De har båda i ännu högre grad än här anammat ett althusserianskt synsätt. Sannolikt skulle de kunna stämma in i N. Krassos kritik av Trotskijs invändningar mot Lenins partimodell: "... förhållandet mellan parti och klass inte kan behandlas vetenskapligt med begreppen 'substitution' och dess underförstådda motsats 'identitet'. Parti och klass tillhör olika nivåer i den sociala strukturen och förhållandet mellan dem har alltid karaktären av artikulation. Ingen utväxling ('substitution') är möjlig mellan dem precis som ingen identitet är möjlig - för de är med nödvändighet olika fall i en skiktad social enhet, inte jämförbara eller jämställda uttryck för en given nivå i denna" (N. Krasso & E. Mandel, Trotskijs marxism s. 19-20).
Men det jag här diskuterar är inte individerna Lennart Berntssons och Göran Therborns ståndpunkt, utan ett synsätt som uttryckts av dessa i uppsatsen "Lenin om parti och revolution". Att en bestämd individ som väl formulerat en ståndpunkt överger den betyder ju inte att ståndpunkten var ointressant. Vi kan ju till och med finna anledning att ibland hävda att någon enligt vår mening "felaktigt" övergivit en ståndpunkt. Slutligen vill jag med tanke på utbredningen av althusserianska synsätt göra förutsägelsen att Krassos typ av argument snart kommer att sägas vara den ståndpunkt som Lenin egentligen intog, medan andra tolkningar inneburit att man bara sett till ytan.
[14] G. Bylin, "Leve leninismen" s. 161. Jämför Stalins "Leninismens grunder" i Leninismens problem s. 161.
[15] A. a. kap. 3 s. 48.
[16] Ett steg framåt, två steg tillbaka s. 600.
[17] Jämför K. Papaiouannou, "Classe et parti", där denne försöker visa hur Lenin i konkreta frågor formulerar argument i termer av om partiet kommer att ha kontroll eller inte.
[18] Det är detta resonemang som N. Krasso kritiserar i Trotskijs marxism. Se not 13.
[19] Marxism eller leninism s. 5.
[20] I Den ryska revolutionen.
[21] Uttrycket från G. Therborn, "Louis Althusser - marxist-leninistisk filosof" s. 44.
[22] Innan tidskriften Zenit ännu blivit marxist-leninistisk-althusseriansk kunde ett nummer om "Oktober i dokument" bland annat innehålla följande rader i inledningen: "I vilken mån får Lenin hållas ansvarig för stalinismen? I vissa avseenden var politiken under den tid Lenin var i ledningen för partiet auktoritär" (nr 4 1967 s. 5).
[23] I The revolutionary personality: Lenin, Trotsky, Gandhi försöker sig V. Wolfenstein på en personlighetspsykologisk analys av den "revolutionära personligheten". Jag har inte tagit del av den, utan vill bara peka på den för eventuellt intresserade.
[24] Ur Marx-ortodoxins synvinkel kan man jämföra Lenins formuleringar med följande rader ur Det kommunistiska partiets manifest: "Kommunisternas läror vilar ingalunda på idéer och principer som uttänkts eller upptäckts av den ena eller andra världsförbättraren. De är blott allmänna uttryck för de faktiska förhållandena inom en pågående klasskamp, en inför våra ögon försiggående historisk rörelse" (s. 29).
[25] Uttrycken om spontaneiteten återfinns i Mandels Om leninismen s. 22. Det Mandel säger om Lenins entusiastiska välkomnande av spontana rörelser torde dock inte vara riktigt. Jämför Anweilers diskussion av Lenins reaktioner på 1905 års sovjeter.
[26] Vad bör göras? s. 160. Idén om oåterkalleligheten av historiens dom har jag tidigare satt frågetecken för.
[27] Autogestion 16-17 1971 s. 206-213.
[28] Bourdet gör här en ordlek: Han talar om "la fameuse (fumeuse) 'dialectique' ".
[29] Jämför not 49 i kapitel 1.
[30] Detta klarläggs av Anweiler, Buber samt Sandstedt et al.
[31] Y. Bourdet, La délivrance de Prométhée.
[32] Y. Bourdet, a.a., påvisar att denna "revisionistiska" idé i många sammanhang förefaller ha varit Marx egen. Det är också lätt att se att bas-överbyggnad-hypotesen kan tolkas i denna riktning.
I Marx och Engels Den tyska ideologin uttrycks denna "revisionistiska" idé på följande sätt när de beskriver proletariatets framträdande:
"... en klass som utgör majoriteten av alla samhällsmedlemmar och från vilken medvetandet om att en genomgripande revolution är nödvändig, det kommunistiska medvetandet, utgår (detta medvetande kan naturligtvis också medlemmar från andra klasser bilda sig vid åsynen av den ifrågavarande klassens ställning)" (s. 173-174).
[33] Knappast mindre rimligt än att intellektuella på grund av teoretiska överväganden skall komma att intressera sig för utvecklandet av marxismens teori.
[34] Graden och omfattningen av de politiska kraven diskuteras bl.a. i M. Molnar, Budapest 1956.
[35] En sådan reduktion tycker jag mig se hos Bensaid, Organisationsfrågan hos Lenin och Luxemburg. En mer utförlig, akademisk behandling av spontaneitets-medvetenhet-problematiken har jag för avsikt att göra i annat sammanhang.
[36] Lenin skriver: "Eftersom det inte kan bli tal om en självständig ideologi, som utarbetas av arbetarmassorna själva under loppet av deras rörelse, står frågan endast så: borgerlig eller socialistisk ideologi" (Vad bör göras? s. 191).
[37] SUKP(b)s historia = Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikernas) historia.
[38] Jämför också Y. Bourdets diskussion av partiets respektive massans aktiviteter i "Le Parti révolutionnaire et la spontanéité des masses ou les contradictions de Trotsky dans 'L'histoire de la révolution russe' ".
[39] I Les communistes et la révolution avvisar R. Andrieu från franska kommunistpartiet idén att det var en revolutionär situation i betydelsen av en möjlighet att upprätta ett socialistiskt system. I mina resonemang här har jag däremot accepterat Berntsson och Therborns förutsättning att det var en sådan.
[40] Inte minst kan man fråga detta om Althusser, vars viktiga arbeten enligt Berntsson och Therborn till exempel klargjort den viktiga distinktionen mellan produktionssätt och samhällsformation, så viktig att man av allt att döma på dess grund kan sortera marxister i riktiga och dem "som själva kallar sig marxister", a.a. s. 7. Berntsson och Therborn nämner också militanta studentrevolter som exempel på tändande gnistor i enlighet med Lenins revolutionsteori. Men den skepsis med vilken klassiskt skolade marxister betraktade studenternas agerande i revoltens början bör väl inte vara okänd för dem.
Detta är inte avsett som kritik mot vare sig Althusser eller andra marxister, utan mot idén att skolningen i den marxistiska vetenskapen skulle vara något slags a och o för ett lämpligt agerande i revolutionära situationer. Det är förvisso mycket lättare att bedöma en revolutionär situation och vad som borde ha gjorts i efterhand.
[41] L. Fischer, Lenin s. 82.
[42] Se t.ex. diskussionen i Stojanovic, Socialismens framtid, Garaudys Hela sanningen eller Bourdets La délivrance de Promethée. Bourdet refererar bland annat till A. Kriegels analyser av franska kommunistpartiets sätt att fungera (Les communistes français). Ett exempel från svenska smågrupper ges av ett s.k. brytningsmanifest från november 1971, en uppgörelse med KFML(r)/Clarté (ml), där det sägs:
"Det slag av arbetsfördelning som härskar i organisationen - och som är oerhört lik det borgerliga samhällets arbetsfördelning - är det drag som är mest slående. Medlemmarnas osjälvständighet i förhållande till ledningen och den fastslagna linjen är stor. Analyser och politik produceras i ledningen och förs i allmänhet ut som färdiga linjer utan att ens ha diskuterats i baskadern. Medlemmarna får konsumera och marknadsföra den politik som ledningen framställer. Genom att de på detta sätt hämmas i sin politiska utveckling och därför inte kan fungera som självständigt arbetande grupper går det värdefulla i specialisering och cellbygge till spillo ...
... gör det nästan omöjligt att ta upp mer grundläggande kritik i organisationen. Den har helt enkelt ingen möjlighet att ta upp sådan kritik till allvarlig behandling. I stället måste kritiken avvisas och stämplas som borgerliga angrepp på 'den riktiga, proletära linjen' " (s. 6).
[43] N. Krasso & E. Mandel, Trotskijs marxism s. 63.
[44] Se resonemanget i Lenin, Staten och revolutionen s. 247.
[45] Se t.ex. Lenin, "Fackföreningarnas roll och uppgifter under NEP", s. 649.
[46] Voline hävdar i La révolution inconnue att svårigheterna beträffande utbildningen väsentligt överdrivits. Hur som helst torde man knappast kunna bestrida att de var betydande.
[47] Jämför s. 293 i Staten och revolutionen. Lenins tanke är här ganska intressant ur den marxistiska teorins synvinkel. Av hans framställning verkar det som om reglerna för samlivet har ett slags evig giltighet och är oberoende av de produktionsförhållanden där de utvecklas.
[48] Jämför argumenten mot syndikalismen som jag tagit upp i kap. 2 och som syns bygga på antaganden om en naturlig egoism hos arbetarklassen.
[49] Till exempel i "Centralkommitténs politiska verksamhetsberättelse på RKP(b):s elfte kongress" den 27 mars 1922.
[50] Med denna jämförelse vill jag inte antyda att Bo Gustafssons resonemang har tillnärmelsevis den grad av rimlighet som Kenth-Åke Anderssons.
[51] Jämför också Bourdets uppsats nämnd i not 38.
[52] I Teser om den kinesiska revolutionen försöker C. Brendel påvisa väsentliga likheter mellan den ryska och kinesiska revolutionen i dessa avseenden. Han ser dem dock ej som socialistiska revolutioner.
Last updated on: 12.31.2009