Marxist Internet Archive

Nikita Chrusjtjov

Till det socialistiska paradisets försvar


Första gången publicerat i USA 1970.


Det är någonting oerhört att vi har fått uppleva att Sovjetunionen numera med hänsyn till ekonomiska resurser placeras på andra plats bland världens stater. Macmillan sade en gång till mig: "Vad är England i dag? England är inte vad det var på den tid då det härskade på haven och hade ett avgörande inflytande över världspolitiken. Nu för tiden är det USA och ni, det vill säga Sovjetunionen, som avgör allting." Frankrikes president de Gaulle sade mig en gång detsamma, nästan med samma ord - och han är en nyktert tänkande människa. "Ja, monsieur Chrusjtjov, i dag är Förenta Staterna och Sovjetunionen de två stormakterna. Frankrike har inte den styrka och det inflytande det en gång hade." Ni finner alltså att både Macmillan och de Gaulle utan tvekan erkände vår betydelse på världsscenen.

Under årens lopp har Sovjetunionen vunnit stort anseende bland alla de människor som kämpar för fred, framåtskridande och frihet från kolonialismen. Vår utrikespolitiks mål har inte varit att göra vår stat rikare på andra staters bekostnad; vi har alltid avvisat exploateringssystemet, vare sig det utövas av en människa mot en annan eller av en stat mot en annan stat. I stället har vi både i vår offentligt deklarerade politik och i vårt handlande understött folkens önskan att få njuta frukterna av sitt eget arbete. Vi har hjälpt andra länder inte bara med de råd vi har givit dem och genom de exempel vi har satt; vi har också skänkt dem materiell hjälp utan att ta betalt för det eller sålt varor och utrustning till dem till reducerat pris. Vår utrikespolitik är grundad på vår övertygelse att den väg som Lenin utstakade åt oss är framtidens väg icke blott för Sovjetunionen utan för världens alla länder och världens alla folk.

Ta t.ex. vår hållning till Afghanistan! Jag besökte detta land tillsammans med Bulganin, som var chef för vår delegation, då vi befann oss på återväg från Indien {1955}. Kungen av Afghanistan bjöd oss att stanna ett tag i Kabul. Samtalen med kungen och hans ministrar medförde att vi fick en ganska klar uppfattning av vilket från ekonomisk synpunkt efterblivet land Afghanistan är. Vi insåg att afghanerna ivrigt sökte efter en utväg ur sina svårigheter.

Det var också tydligt att Förenta Staterna lade an på Afghanistan. Under sina försök att inringa oss med militärbaser kastar sig Förenta Staterna utan vidare över ett land som Afghanistan, under sken av att vilja ge landet ekonomisk hjälp men i verkligheten mycket mera intresserat av att tilltvinga sig politiska fördelar. Nordamerikaner startade på egen bekostnad alla möjliga projekt - de byggde vägar, gav krediter och så vidare. Men deras erbjudande om hjälp förestavades inte av den rikes av medlidande och kärlek framsprungna önskan att hjälpa den fattige. Nej, Förenta Staternas så kallade program för utlandshjälp är i verkligheten en del av en kampanj som syftar till att dra fördel av de betydliga ekonomiska svårigheter som ett land som Afghanistan kämpar med. Och nordamerikanerna bryr sig inte ens om att dölja sina verkliga mål; de ids knappt sätta ett fikonlöv över sina egoistiska, militaristiska motiv. Vi har redan sett vad som hände, när nordamerikanska kapitalister, imperialister, monopolister och militarister - hela horden - stack näsan i de asiatiska ländernas angelägenheter. Det brukar börja med att de erbjuder alla möjliga slag av ekonomisk hjälp, och det slutar med att de får ytterligare en signatur under SEATO-fördraget. Pakistan anslöt sig till SEATO, och Förenta Staterna försökte få Indien att göra detsamma. Men tack vare Nehrus framstegsvänliga ledarskap blev det avslag; Indien stod fast som ett av alla militära block oberoende land.

När vi besökte Indien stod det klart för oss att USA höll på att infiltrera Afghanistan i tydlig avsikt att där anlägga en militärbas. Vi däremot byggde ett bageri, en järnväg samt utbildningsinstitutioner; vi har ombesörjt anläggandet av flera hundra kilometer landsväg. Denna väg har i dag mycket stor politisk och ekonomisk betydelse, emedan den går nära Afghanistans gräns till Persien.

Jag är övertygad om att det kapital som vi har investerat i Afghanistan inte är förlorat. Vi har vunnit afghanernas förtroende och vänskap, och landet har inte fallit i USA:s fälla. Det har inte fastnat på någon med amerikanska pengar agnad krok. Det rader inget tvivel om att nordamerikanerna, om afghanerna inte hade blivit våra vänner, skulle ha förstått att göra sig behagliga hos dessa med sin "humanitära hjälp", som de kallar det. Det belopp som vi spenderade på kostnadsfri hjälp till Afghanistan är en droppe i havet jämförd med vad vi skulle ha fått betala för att parera det hot som en nordamerikansk militärbas på afghanskt territorium skulle h. inneburit. Tänk bara på de summor som vi skulle ha nödgats lägga ut för att finansiera en gruppering av våra egna militära resurser längs vår sida av den afghanska gränsen! Det skulle ha blivit en utgift som hade sugit musten ur vårt folk utan att med ett vitten öka våra produktionsmedel.

Jag anser att vår utrikespolitik delvis bör baseras på en gammal folksed som jag minns från min barndom. Om en husmor gick till en annan by för att besöka vänner och släktingar tog hon alltid med sig en påse med kakor - i Kursk-provinsen i stället ett dussin ägg - som gåva till värdfolket. Jag anser att en stat bör tillämpa detta bruk under sina kontakter med en annan. Men det bör naturligtvis tillämpas på ett förnuftigt och måttligt sätt. Det behövs inte mycken intelligens eller skicklighet för att vinna rykte som vänligt sinnad farbror som slösar pengar på gåvor till andra familjer men inte ser till att hans egen familj får tillräckligt med pengar för inköp av livsmedel. Detta är uppenbart en ytterlighet som bör undvikas. Taktiken att ge presenter till andra måste tillämpas på ett klokt och upplyst sätt, så att vår givmildhet alltid betalar sig både ekonomiskt och politiskt.

Vi måste ständigt hålla i minnet att våra fiender oavbrutet arbetar emot oss och att de utan uppehåll söker ett tillfälle att utnyttja något misstag som vi har begått. En strid utkämpas i världen om vem som skall råda: skall arbetarklassen eller borgarna vinna överhanden? Arbetarklassen är övertygad om att borgarna har uttömt sina krafter, under det att borgarna själva tror att de kan fortsätta att regera för all framtid. Varje rättänkande människa kan klart se att den grundläggande ideologiska frågan kan lösas endast med kamp, endast så att den ena läran segrar över den andra.

Vi kommunister, vi leninister-marxister tror att framåtskridandet gynnar oss och att segern naturnödvändigt måste tillfalla oss. Likväl vägrar kapitalisterna att vika en tum, och de svär att de skall kämpa ända till slutet. Hur skall vi under sådana förhållanden kunna tala om fredlig samlevnad med den kapitalistiska ideologin? Olika styrelsesystem kan leva i fred med varandra men artskilda ideologier kan inte göra det. Vi skulle svika vårt partis grundläggande principer om vi satte tro till möjligheten av en fredlig samlevnad mellan den marxistisk-leninistiska ideologin å den ena sidan och den borgerliga å den andra.

Vi har alltid hävdat detta. Under den tid då ledningen av vår politik i det stora hela åvilade mig behandlade jag stundom detta ämne på presskonferenser, och jag sade då alltid att någonting sådant som fredlig samlevnad mellan olika ideologier inte kan existera. Jag underströk alltid att vi måste kämpa ända till slutet och att vi var säkra om att till sist segra.

Därför tillät jag mig en gång att forma frasen: "Vi kommer att begrava revolutionens fiender." Jag syftade naturligtvis på Förenta Staterna. Den fientliga propagandan tog fasta på denna fras och blåste upp den till orimliga proportioner. "Chrusjtjov säger att sovjetfolket hoppas få begrava Förenta Staternas folk", hette det. Jag hade inte sagt någonting sådant. Våra fiender förvrängde och utnyttjade ett uttryck som jag hade råkat använda. Under de presskonferenser som jag senare höll gav jag ett klarare och mera utarbetat uttryck åt vad jag menade. Det var inte så att vi, alltså Sovjetunionen, skulle komma att begrava någon; men Förenta Staternas arbetarklass skulle komma att begrava sin fiende Förenta Staternas bourgeoisie. Min fras hade hänfört sig till en inre fråga, som varje land kommer att avgöra på egen hand - nämligen på vilken kurs och med vilka metoder ett visst lands arbetarklass kommer att vinna seger över borgerligheten.

När jag var i New York, en stad som Gorkij en gång kallade Gula djävulens stad, iakttog jag det som framförallt kännetecknar den kapitalistiska Västern, nämligen att det inte är människan utan dollarn som räknas. Alla funderar över hur de skall kunna förtjäna pengar, hur de skall kunna få flera dollar. Vinsten, jakten efter kapital, inte folket, står där i centrum för människornas uppmärksamhet.

De som styr och ställer i Förenta Staterna beskriver det så kallade amerikanska levnadssättet som förebildligt för "den fria världen". Men vilken sorts frihet är det fråga om? Är det friheten att exploatera, friheten att röva, friheten att dö av svält mitt i överflödet, friheten att vara arbetslös, när produktionsapparaten står still? I Förenta Staterna betyder frihet monopolkapitalets frihet att förtrycka arbetande människor, att med ett tvåpartisystem som verktyg föra folket bakom ljuset, att tvinga sin vilja på andra stater med vilka Förenta Staterna har militärblock. Ett sådant samhälle banar väg för krig mellan länderna, emedan tendensen till reaktion inom landet och tendensen mot expansion och aggression utåt kännetecknar monopolkapitalismen och imperialismen.

Det kapitalistiska systemets likvidering är samhällsutvecklingens avgörande fråga. Sedan arbetarklassen, de arbetande jordbrukarna och den arbetande intelligensen har segrat kommer det inte att i något land finnas vare sig sociala, nationella eller några andra orsaker att börja krig. Men detta kommer att inträffa först när det socialistiska, det kommunistiska systemet fullständigt dominerar hela världen. Mänskligheten kommer då att vara förenad i ett verkligt samvälde av jämlika folk. Detta sades redan för länge sedan och har vetenskapligt styrkts av marxismen-leninismens grundare.

Den avgörande striden blir därför en inom varje särskilt land förd kamp mellan dess eget borgerskap och dess eget proletariat. Detta förhållande har viss relevans för frågan hur stor stående arme som Sovjetunionen bör hålla på sitt eget territorium och på de socialistiska broderländernas territorier. Mina egna funderingar över detta ämne har utvecklats avsevärt under årens gång.

Kort efter Stalins död befann jag mig i Rumänien och talade då med den rumänske krigsministern kamrat Bodnaras (not 1). Han var god vän till Sovjetunionen, en gammal bolsjevik som hade tillbragt en viss tid i rumänska fängelser och från vår sida möttes med fullständig tillit och respekt. Utan att i förväg varsko tog han upp frågan: "Hur ställer ni er till tanken att dra tillbaka era trupper från Rumänien?"

Jag måste erkänna att min första reaktion på Bodnaras' förslag inte var vidare förnuftig. Jag skall till och med erkänna att jag blev arg. "Vad är det ni säger? Hur kan ni ställa en sådan fråga?"

"Jo", förklarade Bodnaras, "Rumänien har gemensamma gränser endast med andra socialistiska stater, och på andra sidan Svarta havet från Rumänien räknat finns bara turkar."

"Hur är det då med turkarna?" frågade jag.

"Jo, det är så att vi har er inom räckhåll. Om det visar sig nödvändigt kan ni alltid komma och hjälpa oss."

"Det är inte bara turkarna jag tänker på. De behärskar Bosporen och Dardanellerna. En fiende skulle därför när som helst kunna invadera Rumänien genom att föra in en landstigningsstyrka i Svarta havet."

Rumänerna växlade blickar. Det var tydligt att de redan hade diskuterat denna sak med varandra. "All right", sade de, "om ni ser saken på det här sättet tar vi tillbaka frågan. Vi ville bara hindra er att tro att vi står fast vid våra socialistiska positioner, bara därför att ni håller trupper på vårt territorium. Vi står fast, därför att vi vill bygga socialism och följa den marxistisk-leninistiska linjen och därför att vårt folk erkänner oss som sina ledare och ger oss sitt stöd fullt ut."

Jag blev mer än tillfredsställd av denna utläggning av varför rumänerna hade föreslagit oss att dra bort våra trupper från deras territorium. Jag är övertygad om att de rumänska kamraterna var uppriktiga, då de åter försäkrade oss att de var uppriktigt hängivna tanken på att bygga upp socialismen.

Några år senare reducerade vi faktiskt sovjetarmen. Vi skar ner den till ungefär hälften av den styrka den hade haft under Stalin. Inom centralkommittens ledning diskuterade vi saken, och vi kom då till slutsatsen att vi skulle kunna dra tillbaka våra trupper från Polen, Ungern och Rumänien. Vi höll inga styrkor i Tjeckoslovakien eller Bulgarien (not 2). Vi höll kvar trupper endast i Tyskland. Det stod fullkomligt klart för var och en att vi skulle nödgas hålla kvar våra trupper i Östtyskland, ända tills våra bundsförvanter - som hade byggt upp NATO - gick med på att ett fredsfördrag slöts.

Det var många skäl som föranledde vårt beslut att dra tillbaka våra trupper från broderländerna. Ett skäl var politiskt. Vi ville inte att någon människa skulle tro att vi inte litade på de polska, ungerska och rumänska folken. De var våra bundsförvanter. De byggde upp socialism i sina länder, därför att det låg i deras intresse att göra det, inte därför att sovjettrupper var kasernerade mitt ibland dem. Marxistisk-leninistisk internationalism har mer än någonting annat fört samman och enat de andra socialistiska ländernas folk. Det går inte att driva in människor i paradiset med hotelser och sedan ställa soldater framför grindarna. Folk måste välja ett bättre liv på eget initiativ, och när de väl har fått möjlighet till det gör de det. Vi ville därför plocka bort ett trumfkort från motståndarpropagandans hand. Vi ville påvisa den bristande sanningshalten i fiendens insinuation att de ungerska, polska och rumänska folken knuffades fram på socialismens väg av sovjettruppernas bajonetter.

Naturligtvis fanns det, bortsett från det politiska skälet även ett ekonomiskt skäl för att ta hem våra trupper från broderländerna. Att hålla en armsfördelning utanför Sovjetunionens gränser, på ett annat socialistiskt lands territorium, kostar dubbelt så mycket som att hålla samma truppstyrka på vårt eget område. Vi var tvungna att minska de kostnader som vår stående här drog såväl hemma som utomlands. Vi skar ner våra militärutgifter mycket kraftigt, särskilt vad gällde personalkostnader. Sedan jag drog mig tillbaka från mina ämbeten som partiets förstesekreterare och ordförande i ministerrådet har jag försport yttringar av missnöje från människor som tillskriver mig beslutet om sänkning av lönerna inom Sovjetunionens arme. Jag bestrider inte att lönerna faktiskt skars ner, medan jag tillhörde ledningen; men det skedde faktiskt på marskalk Zjukovs förslag. Jag stödde honom alldeles avgjort, ty på det område som han hade berört fanns uppenbart åtskilliga alltför höga utgiftsposter som måste reduceras. Dessa åtgärder verkställdes medan Zjukov var försvarsminister och sedan Malinovskij hade efterträtt honom. Jag måste ge Zjukov vad som tillkommer honom. Han insåg nödvändigheten av att reducera våra utgifter för armen och tog själv initiativet härtill genom att ta bort umbärlig personal från staberna och befallde att vissa kategorier av officerare skulle få sina löner sänkta.

Jag vet att det finns människor, särskilt militärer, som berättar för vem som helst att vårt beslut att skära ner Sovjetunionens väpnade styrkor var ett misstag. De säger att det imperialistiska lägret under många år har drömt om att förinta Sovjetunionen och att det enda som håller angriparna tillbaka är vår väpnade styrka. Men de som säger så har fel. Tidigare betydde det mycket, hur många män, hur många gevär och hur många bajonetter ett land disponerade. Men vi lever i dag i en annan värld. Antalet soldater och gevär och bajonetter är inte längre avgörande. Vad som i dag betyder någonting är vårt kärnvapens kvantitet och kvalitet. Vårt lands försvar liksom vår förmåga att hålla tillbaka en imperalistisk aggression beror på vårt atom- och vätevapens kapacitet (not 3).

Inte ens de hederliga människor som önskar undvika bruket av atom- och vätebombsvapen kan bortse från problemet, hur många vapen av detta slag som vi kommer att ha tillgång till, om ett nytt världskrig bryter ut. Därför måste vi vara realister, när vi beslutar om prioritering vid anvisandet av penningmedel.

Medan jag var ledare för partiet och regeringen blev jag övertygad om att vi var tvungna att drastiskt skära ner utgifterna för bostadsbyggandet, för uppförandet av nya kommunala serviceinrättningar, till och med för jordbrukets upphjälpande, för att vi skulle kunna stärka vårt försvar. Jag lät till och med avbryta byggandet av tunnelbanor i Kiev, Baku och Tiflis, så att vi skulle kunna allokera de för dessa ändamål reserverade medlen till stärkan det av våra försvars- och anfallsvapen. Vi byggde också färre idrottsplatser, swimmingpools och kulturella inrättningar. Jag anser att det var rätt att vi koncentrerade oss på militära utgifter, trots att detta måste ske på bekostnad av de nära nog allra viktigaste investeringarna på andra områden. Om jag inte hade skänkt våra militära behov en så hög prioritet skulle vi inte ha klarat oss. Jag ägnade all min kraft åt vårt lands upprustning. Det var ett svårt och viktigt skede av vårt liv. Nu i dag, när jag nästan bara har mina minnen att sällskapa med, tänker jag ofta tillbaka på denna period då vi återupprustade vår Sovjetunion i en framvällande, skapande våg. Jag är stolt över hedern att ha fått övervaka vår övergång till den modernaste vapenutrustningen, som tillkom mig i min egenskap av ordförande i ministerrådet och förstesekreterare i partiets centralkommitte.

Vår potentiella fiende - som också var vår viktigaste, mäktigaste och farligaste fiende - befann sig på ett så stort avstånd att vi inte skulle ha kunnat nå honom med vårt flygvapen. Endast genom att bygga upp ett kärnvapenutrustat robotvapen kunde vi avhålla fienden från att börja krig mot oss. Livet har redan bekräftat att om vi hade släppt efter, skulle Dulles under sin utrikesministertid ha förklarat oss krig. Men vi var de första som sände ut raketer i rymden; vi har också sprängt de kraftigaste kärnladdningarna. Vi uppnådde dessa resultat först, alltså före Förenta Staterna, England och Frankrike. Våra prestationer och vår uppenbara maktposition verkade tillnyktrande på de angreppslystna krafter som finns i Förenta Staterna, England, Frankrike och givetvis inom Bonn-regeringen. De insåg att de hade förlorat den sista chansen att drabba oss tungt, utan risker för dem själva.

När det nu i dag förhåller sig så att det är storleken på våra robotars kapacitet och inte vår armes storlek som har den avgörande betydelsen, anser jag att vår arme bör reduceras till ett absolut minimum. Jag är helt övertygad om att vi nu har nått det stadium då en sådan åtgärd blir möjlig. När jag stod i spetsen för regeringen och hade det högsta ansvaret för anvisandet av medel till försvaret, beräknade våra teoretiker att vår kärnvapenkapacitet skulle räcka till för att förvandla våra fienders städer till grushögar; och sedan dess har vår kärnvapenkapacitet i hög grad tilltagit. Under den tid då jag var ordförande i ministerrådet lagrade vi tillräckligt med vapen för att förstöra Förenta Staternas viktigaste städer - för att inte nämna våra fiender i Europa.

Jag minns att president Kennedy en gång i ett tal eller under en presskonferens yttrade att Förenta Staternas kärnvapenkapacitet räckte till för att utplåna Sovjetunionen två gånger om, under det att Sovjetunionen ägde tillräckligt många kärnvapenladdade robotar för att kunna utplåna Förenta Staterna endast en gång. När några journalister bad mig att kommentera Kennedys uttalande, svarade jag på skämt: "Jag vet ju vad Kennedy påstår sig vara i stånd till, och han har alldeles rätt. Men jag klagar inte, så länge presidenten inser att även om han är i stånd att utplåna oss två gånger är vi faktiskt i stånd att utplåna Förenta Staterna, om det så bara är en enda gång. Jag är tacksam mot presidenten för att han erkänner detta. Vi är inte något blodtörstigt folk. Det räcker för oss om vi kan utplåna Förenta Staterna en gång för alla. En gång är alldeles tillräckligt för oss. Vad skall det tjäna till att förstöra ett land två gånger?" Dessa ord framkallade en del leenden.

I detta sammanhang måste jag ge vår bortgångne motståndare Adenauer en eloge för hans klarsynthet. Närhelst journalister angrep honom och anklagade Västtyskland för att vara en potentiell angriparstat som beredde sig att släppa lös ännu ett krig, försökte Adenauer alltid att uppträda som en riktig liten Jesus. "Jag förstår inte vad ni talar om", brukade han säga. "Om ett nytt världskrig bryter ut blir Västtyskland det land som först går under." Jag tyckte om att höra detta, och Adenauer hade fullkomligt rätt i vad han yttrade. Det var till fördel för oss att han offentligt uttalade sig på detta sätt. Vi höll tillbaka vår fiende nr i, och Adenauer hjälpte oss att hålla tillbaka våra andra fiender också.

Jag har alltid varit motståndare till krig, men samtidigt har jag också insett att ett lands försvar kan lamslås, om dess ledare hemfaller åt fruktan för kärnvapenkrig. Och om ett lands försvar paralyseras blir krig oundvikligt; fienden kan nämligen inte undgå att upptäcka landets svaghet, och han kommer att utnyttja den. Jag hade alltid till ledstjärna att vara emot krig men inte vara rädd för det. Ibland måste man dra sig tillbaka, men en reträtt kan också vara början till slutet av det motstånd man förmår bjuda. När fienden följer varje rörelse man gör måste man bereda sig att med jämnmod se även döden i vitögat. Och om fienden börjar krig mot oss, då är det vår plikt att göra allt vad vi förmår för att kunna uthärda detta krig och för att till sist hemföra segern.

Vi får inte sänka garden. Under inga förhållanden bör vi låta vår robotstyrka sjunka under den vederbörliga nivån. Det finns också andra vapen som vi för alla eventualiteter måste hålla oss med, nämligen de kemiska och bakteriologiska. Lyckligtvis kom det andra världskriget att utkämpas utan att dessa vapen kom till användning, men de begagnades i första världskriget. Vår arme skulle råka i ett eländigt läge, om vår fiende började använda kemiska och bakteriologiska stridsmedel mot oss och vi inte själva disponerade några sådana. Så länge som två system finns, vilka står i motsättning till varandra, kommer vi att vara tvungna att hålla lager av alla möjliga slags stridsmedel. Jag understryker detta därför att jag önskar att alla skall ha full vetskap om min tro på betydelsen av vaksamhet och av medel som effektivt kan avskräcka från imperialistisk aggression.

Vi måste emellertid också göra klart för oss hur alla de imperialister, kapitalister, monopolister och militarister är funtade, som är ivriga att slå mynt av den politiska spänning som råder mellan staterna. Vi måste se till att vi inte blir invecklade i en vanvettig tävlan med Västern rörande militäranslag. Om vi försöker tävla med Förenta Staterna på något område utanför den strikt nödvändiga militära beredskapens, kommer vi att göra två skadliga saker. För det första kommer vi att ytterligare berika de förmögna och aggressiva kapitalistkretsar i Förenta Staterna vilka begagnar vår egen militära apparat som förevändning för en överbelastning av sitt eget lands rustningsbudget. För det andra kommer vi att uttömma våra egna materiella resurser utan att vårt folks levnadsstandard samtidigt höjs. Vi måste göra klart för oss att ju färre karlar vi har i armen, desto flera blir disponibla för andra, mera produktiva arbeten. Insikten härom borde ge världens framstegsvänliga krafter en bra utgångspunkt åt deras kamp för fredlig samlevnad. Om den ena sidan minskar takten i hopandet av stridsmedel blir det lättare för den andra sidan att göra detsamma. Vi måste vara beredda att slå tillbaka mot vår fiende. Men vi måste också fråga: Vad skall denna kapprustningsspiral mynna ut i?

Jag vet av erfarenhet att de väpnade styrkornas ledare kan vara mycket envisa, när de begär att få sin andel av de tillgängliga medel som skall anvisas för olika ändamål. Varje försvarsgrenschef visar sig i besittning av mycket övertygande argument för att visa, varför just han skall få mer än någon annan. Olyckligtvis finns bland militära ledare en böjelse för girighet och egennytta. När som helst kan man få höra dem kasta en i ansiktet: "Om ni försöker spara på landets försvar i dag, kommer ni att få betala med blod när kriget inom kort bryter ut." Jag förnekar inte att dessa män bär ett tungt ansvar, och jag bestrider inte deras moraliska kvaliteter. Men faktum kvarstår att ett folks levnadsstandard drabbas, när budgeten får ge utrymme åt alltför många anslag till improduktiva slag av konsumtion. Och i dag liksom i går är det mest improduktiva av alla anslag de som går till de väpnade styrkorna. Därför anser jag att höga militärer inte för ofta kan påminnas om att det är regeringen som anslår medel och att det är regeringen som skall bestämma hur mycket de väpnade styrkorna får spendera.

Kontrollen över militärutgifterna tycks vara ett universellt problem. Jag erinrar mig ett samtal som jag en gång hade med president Eisenhower, medan jag besökte honom i hans datja Camp David. Vi gjorde promenader tillsammans och hade flera nyttiga informella samtal. Under ett av dessa samtal frågade han mig: "Säg mig, ministerpresident Chrusjtjov, hur avgör ni hur mycket som skall anslås åt militära ändamål?" Innan jag hade fått tid att svara tillfogade han: "Kanske jag först skall tala om för er hur det går till hos oss?"

"Gör det! Hur går det till hos er?"

Han smålog, och jag log tillbaka. Jag trodde mig veta vad han skulle säga. "Så här är det. Militärcheferna besöker mig och säger: 'Herr President, vi behöver så och så mycket pengar för det eller det programmet.' Jag svarar: 'Jag är mycket ledsen, men vi har inte så mycket pengar disponibla.' Då säger de: "'Vi har mottagit pålitliga informationer som går ut på att Sovjetunionen redan har anslagit medel för sitt eget program. Om vi inte får de medel som vi har begärt kommer vi att sacka efter Sovjetunionen.' Då ger jag vika. Det är på det sättet de pressar ur mig pengar. Sen försöker de kapa åt sig ännu mera, och jag fortsätter att ge efter. Berätta nu för mig, hur det går till hos er!"

"Det går till likadant. Några representanter för vårt försvarsdepartement kommer till mig och säger. 'Kamrat Chrusjtjov - hör på! USA håller på att utveckla det eller det systemet. Vi skulle kunna frambringa samma system, men det skulle kosta så och så mycket.' Jag talar om för dem att det inte finns några pengar och att allt redan har delats ut. Då säger de: 'Om vi inte får de pengar som vi behöver och det blir krig, kommer vår fiende att visa sig starkare än vi.' Så diskuterar vi saken litet mera, och det slutar med att jag ger dem de pengar som de har bett om."

"Ja", sa Eisenhower, "jag tänkte just det. Ni och jag skulle faktiskt ingå något slags avtal i syfte att hejda denna ofruktbara och fördärvliga tävlan."

"Jag är gärna med om det. Ett av de skäl som föranledde mig att komma hit var just att utröna om dessa möten och samtal kan utmynna i något slags avtal."

Men vi kom inte överens då, och vi kommer inte överens i dag. Jag är mycket osäker. Kanske kan dessa två makter över huvud taget inte samsas.

Mot bakgrunden av allt vad jag själv har upplevat måste jag säga att det avgjort är mycket svårt. Men även om ett bilateralt sovjet-amerikanskt avtal om reducering av försvarsutgifterna inte kan komma till stånd, återkommer jag till min åsikt att vi bör fortsätta den väg vi har slagit in på och kraftigt skära ner våra egna utgifter unilateralt. Om vår fiende vill fortsätta med att låta sina militärutgifter svälla genom att kasta ut pengar till vänster och höger på alla möjliga meningslösa saker, kommer han säkert att sänka sitt eget folks levnadsstandard. Genom att göra detta stärker han de kommunistiska och framstegsvänliga krafter som finns inom hans gränser och sätter dem i stånd att protestera ännu skarpare mot monopolkapitalets reaktionära krafter.

Så förhåller det sig. Det är kärnan i min övertygelse, och jag tror den har ett visst värde. Min tid kom - och gick. Numera kan jag inte göra någonting annat än dela mina erfarenheter med vem som helst som har lust att höra på och hoppas att det finns någon som vill ägna uppmärksamhet åt vad jag säger. Den tid är förbi, då jag kunde handla. Alla dessa iakttagelser har tecknats ner av en man som inte längre arbetar. Men från min position som pensionär kan jag inte undgå att observera att den sparsamhetspolitik som vi inledde nu tycks ha bytts ut mot sin motsats, att pengar nu slösas bort på onödiga ändamål och fack och att denna nya tendens till övergödning av militärbudgeten stryper några av de viktigaste men fortfarande finansiellt inte tillräckligt tillgodosedda områdena av vårt lands liv.

Medan jag var ledare för regeringen gifte sig den unge pianisten Asjenazij (not 4) med en engelska som hade studerat vid ett av våra konservatorier. De fick ett barn och reste till England för att hälsa på fruns föräldrar. Kort därefter rapporterade Gromyko till mig att vår ambassadör i London hade telegraferat följande,

Asijkenazij hade infunnit sig på vår ambassad i London och sagt, att hans fru vägrade att resa tillbaka till Sovjetunionen. Han var varmt fäst vid henne och frågade ambassaden vad han skulle göra. Jag bör nämna att jag hade hört Asijkenazij spela och att jag personligen hade gratulerat honom till hans förstapris i en Tjajkovskij-tävling. Han är en utomordentlig pianist, och jag hör honom ofta i radio. Jag konsulterade mina kolleger och föreslog dem:

"Låt oss ge Asijkenazij tillstånd att bo i England så länge han vill! På det sättet kommer han alltid att ha kvar möjligheten att återvända till Sovjetunionen. Vi har faktiskt inget alternativ. Om vi bestämt kräver att han överger sin fru och återvänder hem kommer han att vägra. Han är inte antisovjetiskt inställd, men vi kunde göra honom till det, om vi satte honom i den situationen att han nödgades välja mellan att förbli hos sin fru eller lyda sin regering. Han skulle i så fall genast råka ut för emigranter och andra individer, som skulle börja bearbeta honom genom att dunka i honom alla möjliga ideer. Vi vill inte att detta skall ske. Det gör väl ingenting att han bor i London med bevarat sovjetmedborgarskap? Han kan återvända till Moskva när som helst för att ge konserter. Han är ju i alla fall, när allt kommer omkring, musiker - och det är ett fritt yrke."

Alla gav mig rätt. Mitt förslag accepterades.

Nu för tiden hör jag mycket på radio. Min transistor är alltid min ledsagare, när jag går ut på en promenad. Den ger mig både information och förströelse. Jag tycker mycket om folkmusik och folksånger. Jag tycker också om en viss sorts nutida musik, men jag måste erkänna att en man i min ålder är mera böjd att värdesätta det som fanns i hans ungdom. Många radioprogram är ganska bra, men det finns också en viss sorts skval som bara smutsar ner etern. Jag blir alltid mycket belåten, när jag har satt på radion och får höra att Asijkenazij har kommit till Moskva för att ge en konsert. Jag är glad över att vi skyddade hans goda namn som stor sovjetpianist och samtidigt räddade hans familjeliv. Kanske kommer en tid då Asijkenazij och hans hustru önskar återvända för att för alltid slå sig ner i Moskva. Eller kanske de stannar i London. Jag utesluter inte den möjligheten. Men vad gör det? Låt dem bo var de vill! Jag anser det nu på tiden att vi låter alla sovjetmedborgare göra ett sådant val. Om Asijkenazij vill lämna vårt land och bo någon annanstans ett tag så varför inte? Vi bör ge honom tillfälle till det. För mig är det obegripligt att ännu efter femtio år av sovjetmakt paradiset skall hållas stängt med lås och boms

Vi kommunister tror att kapitalismen är ett helvete, där de arbetande människorna är hänvisade till slaveri. Vi bygger socialism. Vi har redan varit framgångsrika i många avseenden, och vi kommer att vara ännu framgångsrikare längre fram i tiden. Vårt levnadssätt är utan tvivel det mest progressiva som världen känner på mänsklighetens nuvarande utvecklingsstadium. Med användande av Bibelns språk kan man säga att vårt levnadssätt är ett mänsklighetens paradis. Det är inte ett paradis i den meningen att ymnighetens horn flödar över eller så att vi bara behöver öppna mun för att bli mättade. Nej, det är inte ett sådant paradis vi har - i varje fall inte ännu. Jag vet inte om vi någonsin kommer att få ett sådant. Men allting är relativt, som man säger. Och jämfört med den kapitalistiska världen är vårt levnadssätt en stor prestation. Vi har åstadkommit många ting, och vi har förutsättningar för ännu större framgångar.

Därför bör vi inte göra oss skyldiga till motsägelser. Varför möjliggör vi ett gott liv för vårt folk för att sen spärra vår gräns med sju insegel? Ibland säger sovjetmedborgarna på skämt: "Jaså, ni tänker driva in oss i paradiset med klubba?" Medan tvångskollektiviseringen och andra kampanjer var i gång fanns det många som klagade på det sättet. Jag anser nu stunden kommen att visa världen att vårt folk är fritt och att det arbetar utan tvång. Att det bygger socialism på grund av inre övertygelse, inte därför att det inte finns något annat val.

Jag är övertygad om att det är både praktiskt och teoretiskt möjligt för oss att öppna våra gränser. Om det inte var möjligt - vilken frihet skulle vi då ha? Jag vet naturligtvis att en del människor skulle invända: "Vårt samhälle är klassuppdelat, och vi kan inte låta proletariatets klassfiender komma och gå som de vill." Tänkande människor associerar emellertid samhällsklasserna med ett tidigare skede av vår existens. Vi likviderade de fientliga samhällsklasserna för femtio år sedan, och argument som bygger på klassfiendernas spöke i Sovjetunionen vädjar endast till dårar.

Jag erinrar mig också från den tid då jag satt i ledningen en annan episod som belyser hur vi kan göra oss av med detta de stängda gränsernas nesliga arv, vilket håller sovjetstatens medvetande i kedjor. Vår prima ballerina Maja Plisetskaja var inte bara Sovjetunionens utan hela världens främsta dansös men fick likväl inte vara med i Bolsjojteaterns ensemble, när denna begav sig utomlands. Enligt de rapporter som jag mottog kunde man inte lita på Plisetskaja; hon skulle måhända inte återvända hem. För min del kände jag henne inte personligen; jag hade inte ens talat med henne; jag hade inte en aning om vilka åsikter hon hade. Givet är att det skulle ha varit mycket otrevligt, om en person med Plisetskajas anseende plötsligt övergav Sovjetunionen. Hennes avvikande skulle ha blivit mycket brukbart för Västerns anti-sovjetpropaganda, och vi skulle ha drabbats av ett kännbart slag.

En dag när balettensemblen just beredde sig att resa utomlands mottog jag ett brev från Maja Plisetskaja. Det var adresserat till mig i min egenskap av centralkommittens sekreterare. Det var ett långt och rättframt brev. Ballerinan berättade att hon var fosterlandsvän och att hon kände sig sårad och förolämpad av den misstro som visades henne. Jag tog flera kopior av brevet och lät dessa cirkulera bland presidiets övriga medlemmar. Sen tog jag upp frågan vad vi borde göra och föreslog att Plisetskaja skulle tillåtas delta i turnen. Några sade sig tro att hon inte skulle återvända. "Kanske hon inte gör det", sade jag, "en sådan möjlighet får man räkna med. Men jag hyser förtroende för Plisetskaja, trots att jag inte personligen känner henne. Man kan inte leva utan att hysa förtroende för andra människor. Om Plisetskaja inte var uppriktig, när hon skrev detta brev, om hon bara försöker lura oss att ge henne ett tillfälle att komma i väg, ja, då gör vi en stor och mycket besvärande förlust. Men vi kommer att överleva den."

Maja Plisetskaja kom med på turnen, och de lysande föreställningar hon gav utomlands gav mig rik belöning för min insats. Sovjetbaletten och sovjetkulturen vann tack vare henne ett högre anseende i världens ögon. Och hon återvände till Sovjetunionen. Detta var den belöning vi fick för det arbete vi hade investerat i byggandet av ett socialistiskt samhälle, som Plisetskaja var stolt att som medborgare tillhöra.

Men om vi nu i stället hade fortsatt att tillämpa vår politik att inte meddela utresetillstånd? Om vi hade fortsatt att hålla Plisetskaja inlåst? Troligen skulle vi på så sätt ha psykiskt stympat henne och även gjort henne anti-sovjetiskt sinnad. Människoanden är fruktansvärt bräcklig. Den måste behandlas med yttersta hänsyn. En enda oförsiktig rörelse kan få den att på ett ödesdigert sätt tappa balansen. Jag är stolt över mitt beslut att låta Maja Plisetskaja resa utomlands, och jag är glad över att hon vederbörligen uppskattade att vi betygade vårt förtroende för henne.

Om vi öppnade våra gränser, är det då troligt att vårt förtroende för vårt folk i vissa fall skulle svikas? Visst är det det. Bland 240 miljoner människor måste det finnas en del smutsiga element. Och de orena kommer att stiga upp till ytan, precis som de lättaste och lösaste elementen i en vätska alltid gör. Må alltså avfall, drägg och slödder flyta upp till ytan, och låt gärna vågorna föra bort det långt från våra kuster! Vad jag här säger är fullkomligt samstämmigt med den hållning Lenin intog under revolutionens första skede: han brukade då sända vår stats fiender i landsflykt utomlands. Ingen av dem som ville ge sig av mötte något hinder i sin väg. "Jaså, ni vill resa utomlands?" brukade vi säga till dem. "Utmärkt! Packa kappsäcken och ge er av bara!" Och så reste de.

I dag, femtio år senare, måste vi sluta med att se en smitare i var och en. Vi måste sluta med att låta vår gränspolitik bestämmas av önskan att hålla kvar drägg och pack inom landet. Vi måste börja tänka på människor som inte förtjänar att kallas pöbel utan som kanske tillfälligt har bragts att vackla i sin övertygelse eller som skulle vilja pröva på det kapitalistiska helvetet, som för de minst pålitliga elementen i vårt land fortfarande må synas tilldragande. Vi kan inte fortsätta med att hålla dessa människor inhägnade. Vi måste ge dem en chans att på egen hand ta reda på hur världen ser ut.

Om vi inte förändrar vår hållning på denna punkt är jag rädd att vi sviker de marxistisk-leninistiska ideal på vilka vårt sovjetiska levnadssätt grundar sig.

Översättarens noter

Not 1 Bodnaras började sin bana som artilleriofficer vid den rumänska armen. Han blev kommunist och deserterade 1932 till Sovjetunionen. Efter skiftande öden begärde och erhöll han sovjetmedborgarskap och undergick därefter utbildning vid hemliga polisens skola i Moskva. Återkommen till Rumänien efter andra världskriget medverkade han aktivt och verksamt i kommunisternas med sovjetiska bajonetter understödda undertryckande av alla icke-kommunistiska partier. Han blev i december 1947 minister för det nationella försvaret i Grozas medresenärsregering och placerade armen under kommunistkontroll i samma ögonblick som Rumänien blev folkrepublik. Han blev en allt mäktigare person.

Not 2 Under den tid då Chrusjtjov satt vid makten reducerades faktiskt Sovjetunionens arme mycket starkt. Stalin ansåg det inte nödvändigt att hålla trupper i Tjeckoslovakien: det ankom senare på Brezjnev att rätta till detta förbiseende. Men sovjettrupperna i Ungern, Polen och Rumänien fick stanna kvar.

Not 3 Chrusjtjov utsattes för mycket hård kritik med anledning av sitt beslut att reducerade konventionella styrkorna och i stället lita till kärnvapen som avskräckningsmedel. Denna kritik var en av de omständigheter som i oktober 1964 vållade hans fall.

Not 4 I augusti 1969 utpekade sovjetdiplomater Asijkenazij som ett exempel på att sovjetartister fritt kan resa in i Sovjetunionen och ut igen. Asijkenazij betecknade i ett offentligt uttalande detta påstående som osant. Han sade: "En officiell sovjettalesman har sagt att jag förflyttar mig fullt fritt mellan Ryssland och Västern. Jag önskar jag kunde göra det. Påståendet innebär en grov och lömsk förvanskning av sanningen."