Originalets titel: Stalin’s Stake in Mao’s Army. Publicerades i The Reporter 13 maj 1952
Översättning: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
När denna artikel skrevs pågick fortfarande Koreakriget – se lästipsen nedan.
Den ryska och kinesiska statsmaktens samverkan befinner sig fortfarande i sina inledande stadier, och det är svårt att förutse hur långt den kommer att utvecklas; men den gör sig redan djupt känd i Ryssland, Kina och utanför.
Den starkaste impulsen till samverkan har varit Moskvas och Pekings gemensamma intresse i Koreakriget, vilket har överskuggat de faktiska och potentiella skillnaderna mellan de två regeringarna. För två år sedan var de kinesiska kommunisterna fortfarande avundsjuka på det fotfäste som ryssarna hade fått i Manchuriet genom Stalins fördrag med Chiang Kai-shek 1945. I februari 1950 återvände Mao från Moskva med en ny vänskapspakt och med löfte om ett ryskt tillbakadragande från Manchuriet.
Ryssarna har sedan dess delvis infriat detta löfte. Den kinesiska östra järnvägen är åter under kinesisk kontroll. Vissa industrianläggningar och strategiska positioner, som Port Arthur,[1] har också återlämnats. Det ryska inflytandet är dock fortfarande starkt i Manchuriet. Men Maos regering verkar nu välkomna det snarare än ogilla det. Denna attitydförändring har dikterats mer av maktberäkningar än av ideologisk solidaritet. Mao är övertygad om att så länge ryssarna har en andel i Manchuriet är de engagerade i försvaret av hela Kinas nordöstra utkant och kommer inte att göra någon uppgörelse med väst på bekostnad av sina kinesiska allierade.
Sedan Kina ingrep i Koreakriget har den nuvarande röda kinesiska regimen blivit alltmer beroende av Ryssland, trots att den uppstod oberoende av Ryssland och trots att Stalin motsatte sig Maos självsäkra revolutionära strategi.
Ekonomisk uppbyggnad: Det finns många aspekter av detta nya beroende. Den sovjetiska diplomatin fungerar som språkrör för sin unge och bojkottade bror. Det är med rysk hjälp som det kommunistiska Kina har brutit den ekonomiska blockad som väst påtvingat landet. Förra året kom, enligt kommunistiska siffror, 70 procent av all kinesisk import från Ryssland och det ryska blocket, och 78 procent av Kinas export gick till dessa länder.
Ett blandat rysk-kinesiskt företag har börjat utveckla den civila luftfarten i Kina, och två sådana blandade företag verkar i Sinkiang och koncentrerar sig på att utveckla lokala mineraltillgångar, bland annat olja och uran. Rysk tung industriutrustning anländer till Kina och spelar roll i inledningen av en ambitiös industrialiseringssatsning. Det är sant att Ryssland inte kan avvara mycket utrustning. Men det man kan och vill avvara är precis lika mycket som Kina, med sin begränsade industriella kompetens och arbetskraft, omedelbart kan införliva och tillgodogöra sig. Samtidigt utbildar ryska vetenskapsmän, ingenjörer och lärare kineserna i industriella och administrativa jobb. Denna form av hjälp är inte mycket värd med amerikanska eller europeiska mått mätt, men är ganska imponerande med asiatiska mått mätt. Både ryska och kinesiska propagandister uppehåller sig vid kontrasten mellan Rysslands ekonomiska hjälpsamhet och hur västvärlden behandlade, när dess inflytande dominerade.
Det är svårt att bedöma den verkliga omfattningen av detta ekonomiska samarbete, och man misstänker att det handlar om en hel del spel för gallerierna. För att bara nämna ett exempel: vi får veta att 70 procent av den kinesiska importen kom från Sovjetblocket 1951, men ingen uppgift ges om handelns volym, och vi får gissa vad procentsiffran, även om den är korrekt, betyder.
Militär samverkan: Det är emellertid inte på det ekonomiska området som samverkan mellan rysk och kinesisk statsmakt har gjort de mest betydande framstegen. Eftersom den omedelbara impulsen till den har varit av militär natur, har processen varit mest avancerad på det militära och strategiska området. Om denna aspekt av problemet har Peking och Moskva varit tysta, men konturerna framgår ganska tydligt av oberoende rapporter.
När kineserna beslöt sig för att ingripa i Korea betraktades detta med stor skepsis i Moskva.[2] Politbyrån var inte säker på vilken bild kineserna skulle ge av sig själva under strider mot välledda västliga trupper med överlägsna vapen. Kreml var inte heller övertygat om att Mao skulle kunna behålla fullständig kontroll över sina ”frivilliga”. Kremls skepticism har sedan dess skingrats. De kinesiska avdelningarna i Korea har visat sig duktiga, och Mao och hans generaler har visat sin förmåga att hålla moralen uppe och upprätthålla disciplinen. Av detta har Kreml dragit slutsatsen att det ur rysk synvinkel är värt att ge kineserna den tunga moderna utrustning och de flygplan, inklusive jetplan, som Kreml tidigare hade vägrat att leverera till nordkoreanerna. Dessa vapen har radikalt förändrat striderna i Korea.
Rekognoseringsoperation: Striderna i Korea har för ryssarna blivit ett slags spaningsoperation, mot bakgrund av vilken de tycks ha fattat vissa beslut som rör hela förhållandet mellan den ryska och den kinesiska krigsmakten.
Under loppet av nästan två decennier skildes de ryska truppernas organisation i Fjärran Östern helt från organisationen av dess styrkor i väst. Åtskillnaden inleddes på marskalk Michail N Tuchatjevskijs inrådan 1932, när den mäktiga japanska Kwantungarmén dök upp i Manchu–riet och hotade Rysslands sibiriska gräns. General (senare marskalk) Vasilij K Blücher, som fick befälet över Fjärran östern-armén, organiserade den utifrån principen om fullständig självförsörjning av arbetskraft, förnödenheter och vapenproduktion. Under hela 1930-talet räknade politbyrån med sannolikheten att Ryssland skulle bli tvunget att kämpa samtidigt mot Tyskland och Japan. Eftersom de två fronterna skulle skiljas åt med cirka 6 000 mil och endast förbindas av den transsibiriska järnvägen, gjordes allt för att göra Fjärran Östern-armén oberoende av förstärkningar från väst.
Ungefär en fjärdedel av Rysslands militära potential investerades i de sibiriska gränsområdena. Trettio divisioner med starka pansarelement och ett självständigt flygvapen konfronterade Kwantungarmén 1941. Under kriget tvingades dock det sovjetiska överkommandot att använda sig av Fjärran Östern-armén för att kompensera för förlusterna på den tyska fronten. Slaget vid Stalingrad utkämpades huvudsakligen av enheter som ursprungligen hade tillhört Fjärran Östern-armén. Under kriget var planen att denna armé skulle bestå av 60 divisioner. Stalin byggde upp den till denna styrka innan han förklarade krig mot Japan 1945.
Det kommunistiska Kinas framväxt lovade att undanröja alla faror från Rysslands kinesiska gräns och därmed göra Fjärran Östern-armén praktiskt taget överflödig. Ur rysk synvinkel var det dock riskabelt att dra denna slutsats så länge Mao inte hade konsoliderat sin makt och inte helt hade klargjort sin inställning till Stalin. Förekomsten av en ”ovänlig” regim i Sydkorea och möjligheten att Sydkorea skulle kunna användas som språngbräda av fientliga västmakter underströk för ryssarna det fortsatta behovet av en stor och självförsörjande styrka i Fjärran Östern. Detta förklarar, till en viss gräns, den extrema sparsamhet med vilken ryssarna utrustade nordkoreanerna under Koreakrigets första skede. Ammunition till koreanerna (och till kineserna) kunde bara komma från Fjärran Östern-arméns arsenaler, och dessa verkade politbyrån och den ryska generalstaben inte vilja tömma.
Varifrån jetplanen kommer: Den lärdom som politbyrån och generalstaben tycks ha dragit av Koreafälttåget är att de har råd att anförtro de kinesiska arméerna den roll som hittills spelats av den ryska Fjärran Östern-armén. Med all sannolikhet håller den armén på att monteras ned, även om det kanske finns en kärna kvar. En stor del av dess förråd verkar ha ställts till kinesernas förfogande, vilket förklarar det stora antal ryska stridsvagnar och flygplan som har dykt upp i Korea och Kina under det senaste året. Militära observatörer tycks vara överens om att de ryska leveranserna inte har bestått av föråldrad materiel. Med tanke på den relativa knappheten på ryska industriella resurser skulle ryssarna inte ha varit i stånd att förse sina allierade med moderna vapen i betydande kvantiteter, om de inte genom att göra det hade uppnått en viktig besparing i sin egen militära styrka. Vad de sparar är nästan en fjärdedel av sin arbetskraft, som nu går till att tillhandahålla reserver för deras europeiska arméer. Kombinationen av Rysslands arsenaler i Fjärran Östern och kinesisk arbetskraft kommer därför sannolikt att få en omedelbar effekt på den militära styrkebalansen i Europa.
Den begränsande faktorn i detta partnerskap är Kinas teknologiska efterblivenhet. Pekingregeringen är inte ens i stånd att införa fullskalig värnplikt, av det enkla skälet att den inte skulle kunna beväpna en sådan styrka ens med gevär. Mao saknar också officerare, kaserner och annan utrustning som behövs för en sådan numerär.
För tillfället är militärtjänsten i Kina, åtminstone officiellt, frivillig. Fyrahundratusen män rapporteras få regelbunden träning. Den gradvisa expansionen av utbildningskadrer och uppbyggnaden av en inhemsk vapenindustri kan dock med tiden möjliggöra tillväxten av en verkligt formidabel styrka.
Utsikterna för den ryska och kinesiska statsmaktens samverkan beror huvudsakligen på om den nuvarande vänskapen mellan Moskva och Peking förblir oförstörd. Stalin förlitar sig uppenbarligen på att den västerländska politiken, som har gjort så mycket för att åstadkomma denna vänskap, skall arbeta för att den skall bestå.
”Efter dig, min käre Mao”: Å andra sidan verkar Stalin i Kina tillämpa en läxa som han lärt sig av sin konflikt med Tito. Han försöker skona kinesernas nationella känslighet och gör en enorm uppvisning i att behandla Kina som Rysslands jämlike. Han har gått så långt som att med god vilja acceptera det ”oförskämda” propagandapåståendet att Mao för de kommunistiska revolutionerna i ”koloniala och halvkoloniala länder” har spelat en roll jämförbar med Lenins och Stalins under de sovjetiska revolutionerna i Ryssland och Europa. I detta sammanhang är följande händelse anmärkningsvärd: Indiens kommunistiska parti vägrade fram till nyligen att acceptera Maos anspråk och bekände sig till ren stalinism. Men Moskva har skarpt tillrättavisat de indiska kommunistledarna och sagt åt dem att böja sig för den nya ideologiska auktoriteten i Peking. Denna gest från Stalins sida har fått gamla Komintern–medlemmar att gnugga ögonen i vantro: det är nästan som om påven hade erkänt ett annat ofelbart överhuvud för kyrkan.
Ryska och kinesiska källor gör också mycket väsen av den ”generositet” som präglar de handelsvillkor som Ryssland har erbjudit Kina. Det sägs att de priser som kineserna betalar för ryska varor ligger 20 procent under världsmarknadspriserna och att Ryssland betalar högre priser för kinesiska varor än någon annan köpare. Man bör komma ihåg att konflikten om handelsvillkoren angavs som ett av de främsta motiven till fejden mellan Tito och Stalin. All denna ”generositet” kan naturligtvis vara ett fantasifoster från propagandisterna. Men det kan ligga något mer bakom. Insatserna i det rysk-kinesiska spelet är så höga att handelsbalansen mellan de två länderna i jämförelse med dem är en mindre angelägenhet. Ryssarna kan mycket väl vara beredda att betala några kopek mer för kinesiskt te eller ris om kinesisk arbetskraft kan skydda Sibirien.
De som är bekanta med den brutalitet som stalinismen har visat i behandlingen av sina mindre besittningar måste undra hur långt detta spel kommer att drivas. För närvarande försöker diplomaten i Stalin desperat att undertrycka mobbaren. Men kommer inte mobbaren att åter hävda sig och förr eller senare förstöra spelet?
Mer av Deutscher om Koreakriget: Stalin, Mao and Korea (1950) och Mao och Stalin: Hästhandel (januari 1953).
Som vi nu vet så gnisslade det en hel del i relationerna mellan Kina och Sovjet redan under Stalins sista tid, men det var först efter hans död som ”den sino-sovjetiska konflikten” bröt ut på allvar. Se avdelningen Sino-sovjetiska konflikten om detta.
Se även Mao, KKP och frågan om Stalin, som visar att kineserna tidigt, redan innan revolutionens seger, var kritiska till Stalin och den sovjetiska politiken.
[1 Port Arthur heter numera Lüshunkou. Denna kinesiska stad har en brokig historia. 1894 erövrades den av japanerna som dock återlämnade den till Kina året därefter. 1898 arrenderades den av Ryssland, men japanerna intog den i slutet av 1904 (under rysk-japanska kriget, se Lenin: Port Arthurs fall) och övertog arrendet. I slutet av 2:a världskriget ockuperade Sovjetunionen staden och gjorde den på nytt till en flottbas. Efter den kinesiska revolutionens seger 1949 krävde Stalin att få behålla flottbasen, och enligt det kinesisk-sovjetiska fördrag som slöts i februari 1950 skulle staden användas gemensamt som en marinbas. De ryska trupperna lämnade staden 1955, och kineserna återfick full kontroll över staden. Ö anm.
[2 Här har Deutscher fel: Den kinesiska interventionen kom till efter förhandlingar mellan Sovjet och Kina. Chrusjtjov berättar om det i Chrusjtjov minns, se Koreakriget, och efter öppnandet av sovjetiska arkiv är det fullkomligt klarlagt, se artikelsamlingen Om Koreakriget på marxistarkiv.se.