Originalets titel: Marxism in Our Time
Översättning: Göran Källqvist
Digitalisering: Martin Fahlgren
Annan version: Finns i pdf-format på marxistarkiv.se – direktlänk
Denna text är en redigerad utskrift av en föreläsning som hölls i februari 1965 på London School of Economics. Den publicerades i den första samlingen av Isaac Deutschers skrifter som gavs ut efter författarens död, Marxism in Our Time, redigerad av Tamara Deutscher, London: Jonathan Cape, 1971. Senare återutgiven i Marxism, Wars and Revolutions: Essays from Four Decades, London: Verso, 1984.
Vad är vår tid för en marxist och för marxismen? Är det en period av uppgång för marxismen? Eller är det en period av nedgång för marxismen? I de länder där marxismen antas vara den förhärskande läran är det officiella svaret givetvis att det är en period av tidigare okänd, exempellös, aldrig tidigare upplevd blomstring för marxismen, både i teori och praktik. Här i väst, i synnerhet i våra anglosaxiska länder, får vi dag ut och dag in, från Gud vet hur många akademiska och andra tribuner, höra att marxismen inte bara är på nedgång utan att den är ovidkommande – att den inte har något med vår tids problem att göra. Från mitt hemland, Polen, hörs rösten från en lysande ung filosof, men mycket dålig politisk analytiker, som berättar för oss att det inte är någon idé att diskutera marxismen längre, eftersom den redan har erövrat det mänskliga sinnet i sådan omfattning att den har blivit en organisk del av det mänskliga tänkandet. Denna unge filosof bodde i Warszawa efter en period av stalinism, då han och hans generation identifierade stalinismen med marxismen. De kände bara till marxismen i dess stalinistiska form, de serverades, och accepterade, den officiella marxismen som stalinism och stalinismen som marxism. Nu vill de bli av med stalinismen, och eftersom de likställde stalinism och marxism innebär det för dem att bli av med marxismen. På mig förefaller det – och det är vår tids bittra dialektik – att marxismen på samma gång är på uppgång och nedgång.
Jag har varit marxist sedan början av mitt vuxna liv (det vill säga sedan mer än 40 år), och jag har aldrig för ett ögonblick tvivlat i min – jag skulle inte säga lojalitet, för det handlar inte om ”lojalitet” – jag har aldrig tvivlat i min marxistiska Weltanschauung [världsåskådning]. Jag kan inte tänka annat än i marxistiska termer. Döda mig, men jag kan det inte. Jag kan försöka, men kan bara inte. Marxismen har blivit en del av min existens. Eftersom jag har denna sorts ”lojalitet” mot marxismen vill jag inte ge någon av er, som kanske gjorde bekantskap med marxismen alldeles nyligen, uppfattningen att detta är en av den marxistiska lärans guldåldrar. Långt därifrån. Det är en period av seger för marxismen enbart i den mån som det är en revolutionär tidsperiod som utvecklar ett antikapitalistiskt, en sorts postkapitalistiskt samhälle. Men det är också en period av förfall för det marxistiska tänkandet och intellektuell nedgång för arbetarrörelsen i stort. Just på grund av att den moderna arbetarrörelsen inte kan hitta någon annan kreativ och fruktbar lära utom marxismen, så sjunker dess intellektuella nivå katastrofalt närhelst och varhelst marxismen förstenas. Vi ser en utvidgning av den marxistiska praktiken och en nedgång och förfall för det marxistiska tänkandet. Det finns en djup klyfta mellan revolutionens praktiska erfarenheter och de marxistiska teoretiska ramar inom vilka man har föreställt sig denna revolution, och inom vilka denna revolution har rättfärdigats på filosofisk, historisk, ekonomisk, politisk, och om ni så önskar till och med moralisk grund.
För någon som studerat filosofiska eller historiska skolor och läror är inte detta något märkvärdigt uttalande. Nästan varje verkligt stor meningsinriktning som dominerat generationers tänkande har upplevt perioder av stor utbredning, uppvaknande och utveckling, och perioder av förfall och nedgång. I denna mening är den enda andra meningsinriktning jag kommer på den aristoteliska skolan, som dominerade människans tänkande under nästan tvåtusen år. Under loppet av denna rad av epoker genomgick den olika faser av stora kreativa tolkningar och kreativt inflytande, och även epoker där den segrade som en parodi på sig själv. Det var i den medeltida katolska skolastiken, som trots att den grundade sig på den aristoteliska filosofin hade samma förhållande till den som en karikatyr har till den verkliga bilden av det ursprungliga objektet. Inte ens på medeltiden berövades den aristoteliska filosofin sitt existensberättigande, sina kreativa faser, sina drivfjädrar som fortfarande existerade och senare hjälpte det medeltida Europa att besegra det skolastiska förfallet. I detta avseende kan marxismen jämföras med den aristoteliska filosofin som ett tänkesätt som kortfattat skildrar och generaliserar världens alla sociala, ekonomiska och i viss mån politiska erfarenheter under kapitalismen, och påvisar den inre dynamiken hos den historiska utveckling som måste leda från kapitalismen till en annan postkapitalistisk samhällsordning, som vi har kommit överens om att beskriva som en socialistisk samhällsordning.
Marxismen är inte ett intellektuellt, estetiskt eller filosofiskt mode, oavsett vad modeskaparna inbillar sig. Efter att ha varit bedårad av den under en säsong eller två kanske de kommer och förklarar att den är omodern. Marxismen är ett sätt att tänka, en generalisering som vuxit fram ur en ofantlig historisk utveckling, och så länge vi inte har lämnat den historiska period vi lever under långt bakom oss, så kan läran visa sig ha fel om en del detaljer eller sekundära saker, men ingenting har berövat den, och inget ser ut att beröva den, dess innersta väsens tillämplighet, giltighet och betydelse för framtiden. Men samtidigt står vi inför problemet med förfallet inom det marxistiska tänkandet. Vi har det faktum att teori och praktik skiljts åt, och vi har en slående, och för en marxist ofta förödmjukande, kontrast mellan vad jag kallar den klassiska marxismen – det vill säga den samling teorier som utvecklats av Marx, Engels, deras samtida, och efter dem av Kautsky, Plechanov, Lenin, Trotskij, Rosa Luxemburg – och den vulgära marxismen, de olika europeiska socialdemokraternas, reformisternas, stalinisternas, chrusjtjeviternas och andras pseudomarxism. Här talar jag om en kontrast mellan klassisk och vulgär marxism i likhet med hur Marx talade om klassisk och vulgär ekonomi. Ni vet att för Marx har begreppet ”klassisk ekonomi” en annan betydelse än den i era läroböcker på London School of Economics. Enligt era läroböcker varar, om jag inte misstar mig, den klassiska ekonomin fram till slutet av 1800- och till och med början av 1900-talet, och Marshall utgör fortfarande en del av den. För Karl Marx tar den klassiska ekonomin praktiskt taget slut med Ricardo. Allt som kommer efter honom är för Marx borgarklassens vulgära ekonomi, och det av ett mycket gott skäl. Marx såg den klassiska ekonomin, Ricardo och Smith, som de viktiga delar utifrån vilka han utvecklade sin egen teori, i synnerhet arbetsvärdesteorin – att värde har sin bas i mänskligt arbete. Det var den klassiska borgerliga politiska ekonomins revolutionära del. Senare hade borgarklassen ingen användning för denna revolutionära del, och var dessutom rädd för den. Den postricardianska ekonomin vill härleda värde från allt utom mänskligt arbete. Senare skolor inom den vulgära ekonomin härleder värdet från cirkulationen, ännu senare ”avfärdar” de värde helt och hållet och bygger upp en politisk ekonomi utan det, eftersom uppfattningen om att värde skapas av mänskligt arbete innehöll ett revolutionärt frö. Och det borgerliga tänkandet ryggade instinktivt för det och vände sig skrämt åt andra håll. Marx hävdade att den klassiska ekonomin, Smiths och Ricardos ekonomiska tänkande, hade givit insikter i hur kapitalismen fungerade som vida översteg borgarklassens praktiska behov.
Ricardo förstod kapitalismen mycket väl, och han visste att borgarklassen varken ville eller kunde tillåta sig att förstå sitt eget systems inre funktionssätt, och därför först och främst var tvungen att undvika arbetsvärdesteorin. Detta fenomen att en lära och en teori erbjuder insikter i hur ett samhällssystem fungerar som är mycket större än vad den samhällsklass för vilket den är menad har praktiska behov av – detta fenomen uppträder ibland i historien. Och det har hänt med marxismen. Kärnan i det klassiska marxistiska tänkandet gav sådana djupgående, storartade och än idag outtömda och outforskade insikter att arbetarklassen inte verkade behöva dem för sina praktiska syften. Denna tanke uttrycktes en gång av Rosa Luxemburg, när andra och tredje bandet av Kapitalet publicerades. Hon sa att den socialdemokratiska rörelsen i Europa under 30-40 år hade genomfört sin propaganda och agitation på grundval av Kapitalets första band – det vill säga på grundval av en liten del, ett fragment, av Marx’ ekonomiska teori. Sedan kom andra och tredje bandet och en enorm byggnad reste sig framför våra ögon – men ändå ansåg arbetarrörelsen att den genomförde sin praktiska och teoretiska verksamhet på en tillräcklig grund: det intellektuella innehållet till och med i detta fragment av Kapitalet räckte så att säga för att hålla liv i arbetarrörelsen intellektuellt under flera decennier.
Marx skapade en samling teorier som vida översteg de snäva praktiska behoven hos den rörelse som han tänkte sig att hans verk skulle tjäna. Sedan kom en banalisering som stod i skarp motsättning till den ursprungliga läran, men som återspeglade behoven hos de arbetarrörelser och de revolutioner som ställde sig under marxismens fana. Jag hoppas att jag har förklarat i vilken betydelse jag använder dessa begrepp – klassisk marxism och vulgär marxism. Jag kanske ska sammanfatta mitt resonemang: den klassiska marxismen erbjuder djupgående historiska insikter i hur kapitalismen fungerar, i framtidsperspektivet på kapitalismens sammanbrott, och i ännu vidare mening, i människans förhållande till andra människor, till sin egen klass och andra klasser, under detta system, hennes förhållande och inställning till sin periods teknologi. Den vulgära marxismen behöver inte alls dessa insikter, den är fullständigt nöjd med en liten del av denna förståelse, som den placerar inom den ytterst begränsade sfären av praktiska behov, praktiska strävanden och praktiska uppgifter. Vi har här en historiskt överdriven förstoring av praktiken och en tillbakagång för tänkandet. Ibland är praktiken fiende till tänkandet, och ibland lider teorin av att ha kontakter med praktiken. Här har vi dialektiken i utkristalliserad form: i grund och botten kan tänkandet bara existera med hjälp av kontakterna med praktiken, och i det långa loppet kan inte praktiken ignorera teorin. Icke desto mindre finns dessa tillfälliga, övergående perioder av olösta spänningar mellan teori och praktik, och under de senaste årtiondena ha vi levt under en sådan period. Dessa olösta spänningar påverkar hela den marxistiska tankebyggnaden.
Den klassiska marxismens intellektuella struktur grundade sig helt och hållet på antagandet att den socialistiska revolutionen skulle äga rum i ett moget kapitalistiskt borgerligt samhälle. Vår tids vulgära marxism, med vilket jag menar den marxism som kommer från den postkapitalistiska tredjedelen av världen, grundar sig helt och hållet på det faktum att revolutionerna ägde rum i underutvecklade samhällen. Men hur påverkar detta den marxistiska tankebyggnaden?
Om en revolution äger rum i ett moget borgerligt samhälle så skulle man först och främst förvänta sig, och faktiskt få, ett materiellt överflöd, ett överflöd av varor, ett överflöd av produktionsmedel och ett relativt eller till och med absolut överflöd av konsumtionsmedel, ett överflöd av mänskliga färdigheter, av verktyg, förmågor, erfarenheter, resurser, ett överflöd av kultur. Om revolutionen äger rum i underutvecklade samhällen då blir vi tvungna att räkna med att den grundläggande, avgörande och bestämmande faktorn är övergripande brist: brist på produktionsmedel, konsumtionsmedel, färdigheter, förmågor, skolor, brist på civilisation och kultur – generell brist – bara ett överflöd eller enormt överflöd av revolutionära element. Om överflöd är grunden för hela revolutionens struktur och hela det marxistiska tänkandet inom revolutionen, så är politisk frihet en beståndsdel som man tar för given. Även om en revolution för med sig inbördeskrig och proletariatets diktatur, så betraktas det som en övergångsfas under vilken diktaturen bara ska tjäna ett omedelbart syfte: att knäcka de tidigare besuttna klassernas väpnade motstånd, men inte att tukta eller tvinga de arbetande klasserna och inte ens medelklasserna i ens eget samhälle till lydnad. Marx talade sällan, om ens någonsin, om ”politisk frihet”. Just på grund av att han utgick från en revolution mitt under ett moget borgerligt samhälles överflöd, så ansåg han politisk frihet vara så givet att han så att säga bara diskuterade frihetens högre matematik, de förbättringar till verklig frihet som bara ett socialistiskt samhälle kunde genomföra. På grundval av överflödet skulle det inte finnas något behov av starkt differentierade löneskalor, stachanovism,[1] eller andra system eller knep som leder till att upprörande ojämlikhet återuppstår. En sådan ojämlikhet var oundviklig i ett samhälle som det ryska där – som jag brukade resonera förr i tiden – femtio miljoner skor producerades för ett land med 160 miljoner invånare. Det var mitt gamla argument och gamla skämt, men det är på ett eller annat sätt fortfarande giltigt om det tillämpas på alla underutvecklade länder.
Under en revolution som äger rum under ett överflöd och ökande jämlikhet, så är det inte frågan om ofrihet i kulturella frågor. Detta tvång och denna ofrihet framställs för er som proletär kultur, som socialistisk kultur. Ofrihet på det kulturella området kommer inte från något annat än politisk rädsla. Censorer beslagtar dikter eftersom de är rädda för att dessa dikter kan bli politiska manifest. När censorer kallar romaner för ”socialrealism” så strider de förebyggande mot politiska motstånds- eller revolutionsmanifest som kanske inte ens kommer från poeter utan från ytterst vanliga unga människor någonstans i fabrikerna eller på universiteten. Intellektuell ofrihet kommer tillsammans med politisk ofrihet, med brist, med ojämlikhet.
Den klassiska marxismen tänkte sig aldrig ”socialism i ett enda land” – i Tyskland, Frankrike eller England. Grunden till den var alltid Europa, åtminstone Västeuropa. Den hade alltid en internationell åskådning, men under den faktiska historiska utvecklingen kom den att bli nationell till sin omfattning. Den blev nationell i den mening där Stalin såg socialismen inom ramen för en enda stat på grundval av ekonomisk och till och med kulturell självförsörjning. Det var en djupt antimarxistisk ståndpunkt. Det återspeglade den isolerade ryska revolutionens felaktiga medvetenhet. Än idag formas hela sättet att tänka i öst – i Ryssland, i Kina, bland Östeuropas främsta stalinister – av traditionen, slutsatserna och det underförstådda antagandet om ”socialism i ett enda land”, det vill säga en självförsörjande socialism som var sluten i sig själv. Och när man har brist, bristande frihet, ojämlikhet, kulturell och intellektuell ofrihet, och socialism i nationell skala och följaktligen en förnyad nationalistisk kamp, så får man en ny form av det som, efter den unge Marx, nu är på modet att kalla alienation. Det är en ny sorts alienation, människan känner sig fjärmad från samhället, hon är leksak för något som ser ut som blinda samhällskrafter. Hon utgör själv en del av dessa krafter som hon själv har skapat och ändå är offer för. För Marx var detta fjärmande från samhället otänkbart i ett socialistiskt samhälle, ett samhälle som skulle växa fram ur den mogna kapitalistiska civilisationens bördiga jord. Men tvärtemot Marx’ förväntningar utvecklades inte revolutionen i Europa, i länder som vi tycker om att kalla den västliga civilisationens vagga, utan i öst. Och där, i öst, gick det inte att bygga Marx’ socialism. Hur skulle man det om det inte fanns någon materiell grund för den? Folk där kunde bara påbörja den primitiva ackumulationen av socialismens nödvändiga förutsättningar, och det uppnår de. Låt oss inte bli övermodiga och låt oss inte förminska deras enorma uppgift och deras enorma landvinningar. Efter ett långt dröjsmål är de på väg att lära sig det som länderna i Västeuropa hade lärt sig flera generationer tidigare, men de vet också något som länderna i väst aldrig lärde sig. Utvecklingen är kombinerad. Det finns underutveckling och det finns enorma framsteg – det vore orealistiskt att lämna någon av dessa motsägelsefulla sidor hos historien ur sikte.
”Varför svarade då inte väst på marxismens lockrop?”, kommer ni att fråga mig. Revolutionen segrade första gången 1917 i ett land som var underutvecklat och på efterkälken, med hela den sociala strukturen underutvecklad och på efterkälken trots sina lysande och fantastiska konstnärliga och litterära bedrifter. Hela byggnaden reste sig på instabila, sjuka grundvalar och verkade under denna process ha anpassat sig till den existerande underutvecklingen. Fulla av galghumor brukade gamla kommunister sucka: ”Kunde inte Gud ha hjälpt oss att starta upproret i ett lämpligare land än i bondelandet Ryssland?” NEJ, Gud hjälpte inte till. Därav följer den bristande överensstämmelsen mellan en modern revolution mot bakgrund av dystra, urgamla traditioner. Det fick en negativ inverkan på möjligheterna för en revolutionär utveckling i väst. Revolutionen i ett förkapitalistiskt samhälle som icke desto mindre strävade efter att uppnå socialismen skapade en blandning som i många avseenden såg ut som en parodi på socialismen. Även om arbetarna i väst verkade vara opolitiska så följde de händelserna noggrant och var fullt medvetna om svälten, hungern och de försakelser som folket i Ryssland drabbats av efter revolutionen, de var medvetna om terrorn och förföljelserna de utsattes för. Och även om de var enkla människor så undrade de brittiska arbetarna, de tyska arbetarna och till och med de franska arbetarna: är detta socialism? Har vi kanske under vår sekelgamla lojalitet mot socialismen följt ett farligt bländverk? Arbetare har ställt sig själva dessa frågor. Osäkra, tvekande har Västeuropas arbetare föredragit att vänta och se. Den ryska revolutionen har verkat avskräckande på revolutionen i väst.
På det hela taget måste vi betrakta utvecklingen i väst och marxismens förhållande till klasskampens förlopp i väst som ett krig som har varat i generationer – i ett och ett halvt sekel. Och detta klasskrig har haft sina upp- och nedgångar, sina avbrott, sina fältslag, sina långa uppehåll mellan strider och fälttåg. Under en paus mellan två fältslag kan vem som helst säga: ”Ack, er Marx sa att historien är historien om klasskamp, och så är det ingen klasskamp!” När Marx skrev i Kommunistiska Manifestet att mänsklighetens historia är historien om klasskrig så visste han mycket väl att det fanns perioder då kriget mellan klasserna hade en mycket låg nivå, var nästan stillastående. Churchill skrev en gång att mänsklighetens historia är historien om krig – kanske ett omedvetet plagiat av Marx? Skillnaden är förstås att för Marx är det historien om klasskrig och för Churchill är det kort och gott historien om krig. Men Churchill visste också att krig inte utkämpas oupphörligt, och Marx visste också att klasskrig har perioder av vapenvila, av öppen kamp, dold kamp, stiltje och avbrott.
Vi har haft ett krig mot kapitalismen som har varat i många generationer. Vi har 1848, 1870, 1905, 1917-1918, 1945-1946: de var alla stora strider som slutade med en delseger för revolutionen i öst, och med svåra nederlag för revolutionen i väst. Marx utlovade aldrig seger för revolutionen på något bestämt datum. Det enda han förutspådde var att det skulle bli kamp, en hård och ibland blodig kamp, mellan klasser och folk, en kamp som skulle pågå i generationer och som – om inte civilisationen under tiden förföll till barbari – skulle leda till att kapitalismen avvecklades och socialismen uppstod. Och jämsides med detta har också kontrarevolutionens alla krafter mobiliserats. De som idag tycker om att tala om Marx ouppfyllda profetior – inbillar de sig, hur ska jag uttrycka det, inbillar de sig att Marx var lika ytlig som sina kritiker och såg vägen framåt mot socialismen som en väg utan kontrarevolutionära hinder? Kontrarevolutionen har mobiliserats över hela världen i alla sina olika former, från fascism till den mest raffinerade socialdemokratiska reformism, alla mobiliserade till försvar av den existerande samhällsordningen. Dessa krafter har gynnats av alla svårigheter, alla sår som socialismens fått. Aldrig hittills, utom under extraordinära tillfällen som Pariskommunen, har arbetarklassen mobiliserat sig ens med en liten del av den intensitet och styrka med vilken de besuttna och härskande klasserna har upprätthållit sin mobilisering på nästan permanent basis. Inte ens under Kommunen mobiliserade sig upprorsmakarna egentligen för en kamp på liv och död – vi har en hel massa beskrivningar som visar på deras lättsinne, deras gladlynta och godlynta optimism.
När jag talar om den klassiska marxismen och dess giltighet, så tänker jag på det som är grundläggande hos Marx. Marx var politiskt aktiv 1847-1848, 1868 och 1878. Han skrev brev till sina vänner och till Engels där han uttryckte sin förhoppning om att arbetarrörelsen kanske skulle få ett revolutionärt uppsving om ett, två eller tre år. Och sedan skrev Engels, efter sin väns död, till hans lärjungar – och det fanns många av dem i Västeuropa – och upplyste dem om att han fortfarande hoppades leva länge nog för att se arbetarna i Storbritannien och Frankrike och Tyskland komma samman. Det var bara naturligt att de hade alla dessa optimistiska förväntningar, men de var också tänkare som kunde ta ett steg tillbaka från sina omedelbara och taktiska engagemang och titta på de historiska perspektiven. Det fanns en Marx som lade grunden till Första internationalen och hoppades att den snart, mycket snart, skulle kunna orsaka någon stor omvälvning. Men det fanns också en Marx som skrev Kapitalet, och i detta ytterst vetenskapliga och historiska arbete band han sig inte till några framtidsutsikter eller profetior, förutom den slutsats som följde ur hans djupgående, detaljerade och noggranna analys av kapitalismen – slutsatsen att detta system måste falla samman på grund av sina inre motsättningar som inte skulle tillåta det att fungera i det långa loppet. Han gick aldrig in på när den skulle försvinna och falla sönder, inte på grund av att han (som så många av hans smarta kritiker påstår) var så smart, utan på grund av att han hade ansvarskänsla. En politiker kanske måste lita på att vissa händelser ska hända inom en viss tid. Han kan samla sin egen och sina vänners och anhängares kraft för kommande strider. Historiska tänkare kan inte göra det, och inte heller kan de förutse historiens förvecklingar eller staka ut dess exakta väg.
Jag sa att jag skulle koncentrera mig på vad som är grundläggande hos Marx men har halkat in på det som inte är grundläggande, så tillåt mig beröra ännu ett problem som är perifert, nämligen frågan om arbetarklassen är dömd till absolut utarmning under kapitalismen. Det har sedan länge diskuterats intensivt inom de europeiska kommunistpartierna, speciellt det franska. Tja, man kan hitta en del stöd för en sådan teori hos Marx och man kan hitta en del motargument mot den. Marx’ tänkande var alltför rikt och komplicerat för att leka med snäva formuleringar. På Marx’ tid fanns det förvisso en del empiriska fakta som pekade på en successiv och absolut utarmning.
Men låt oss återvända till själva grunddragen i den marxistiska kritiken av kapitalismen. När folk säger att marxismen var en lära som var mycket väl genomtänkt och realistisk för 1800-talet, men som nu är föråldrad, så kan vi fråga: föråldrad i vilket avseende? I sina grunddrag? Det finns en, bara en, grundläggande beståndsdel i marxismens kritik av kapitalismen. Den är mycket enkel och mycket lättfattlig, men i den koncentreras alla de mångfasetterade analyserna av den kapitalistiska samhällsordningen. Den är följande: det finns en slående motsättning mellan produktionsprocessens alltmer samhälleliga karaktär och det kapitalistiska ägandets antisociala karaktär. Vårt levnadssätt, hela produktionssättet, blir alltmer samhälleligt i den meningen att de gamla fria producenterna inte längre kan producera oberoende av varandra, från generation till generation, som de gjorde i det förkapitalistiska systemet. Varje beståndsdel, varje liten del, varje pyttelitet organ i vårt samhälle är beroende av alla de andra. Hela produktionsprocessen blir en enda samhällelig produktionsprocess – och inte bara en nationell utan en internationell produktionsprocess. Samtidigt har vi en sorts antisocialt ägande, privat ägande. Denna motsättning mellan egendomens antisociala karaktär och produktionens samhälleliga karaktär är källan till kapitalismens anarki och irrationella egenskaper.
Denna motsättning går inte att förlika sig med hur länge som helst. Det måste ske en kollision. Det var det enda Marx sa. Nå, har denna grundläggande kritik av kapitalismen blivit föråldrad? Vi får höra att den har blivit det, att kapitalismen sedan Keynes känner till hur den ska planera ekonomin. Under 80 år antogs planering vara Marx’ fixa idé. Nu har denna idé nästan förhöjts till att vara gudomlig, och vi får höra att kapitalismen också kan planera. Har den någonsin planerat utom för krigssyften? Om den har det så har jag ännu inte hört om något sådant exempel. Men anta att den kan det. Är planering ägnad för kapitalismen? En del kapitalistiska företag drevs trots allt på feodal grund. Man kan också, antar jag, skapa en efterapning av socialismen på en kapitalistisk grundval. Men är det något som passar för kapitalismen? Och kan kapitalismen, även när den planerar, uppnå den tillväxttakt som planering i en verkligt offentligt ägd ekonomi har uppnått? Givetvis inte, ty om det existerar nationell eller internationell planering, så vore de lämpligaste och naturliga förutsättningarna för denna planering ett nationellt och internationellt ägande och organisering. Man kan givetvis införa planering i kapitalismen, men det är nästan som att sätta in en motor i en hästdragen droska. Och kan kapitalismen skapa internationella samhällen? Ni kommer att säga: men ryssarna och kineserna då? Har de skapat ett internationellt samhälle? Givetvis inte. Ryssarna och kineserna sköter sina affärer på ett sätt som fortfarande är en återspegling av ett kapitalistiskt sätt att tänka. Men där är det en återspegling av kapitalismen, en projektion av kapitalismen i en postkapitalistisk samhällsstruktur, medan det här är historiskt inneboende i hela den kapitalistiska samhällsordningens funktionssätt. Närhelst kapitalismen försöker bryta sig ut ur sitt nationella skal så gör den alltid det på ett katastrofalt sätt, genom att organisera världskrig, genom att svälja mindre och svagare länder eller konkurrenter.
Om man tittar på de nära två decennierna av kapitalistisk blomstring efter kriget, vad ser man då? En vederläggning av marxismen? Det är inte första gången i historien som vi har sett 20 år passera utan den sortens gamla låg- och högkonjunkturer som har kännetecknat kapitalismen från åtminstone 1825 fram till Andra världskriget. Efter det fransk-preussiska kriget 1870-1871 gick det 25 år av kolossal industrialisering i Tyskland, av kapitalistisk utveckling utan någon verklig kris. I slutet av dessa 25 år klev revisionisterna, Marx’ och Engels’ vänner och lärjungar, fram och sa: ”Våra lärofäder måste ha haft fel. De sa att det skulle bli ett sammanbrott, kriser, lågkonjunkturer. Det är inga lågkonjunkturer. Från och med nu kommer kapitalismen att utvecklas lugnt och stilla på ett evolutionärt sätt.” Och efter bara några få år, 1907, kom det våldsamma sammanbrottet. Och nästa lågkonjunktur ledde till Första världskriget.
Jag vill inte vara någon olycksprofet, men jag kan inte påstå att jag har någon tilltro till att kapitalismen i väst kommer att fortsätta att utvecklas på ett lugnt, evolutionärt sätt, eller att dess så kallade blomstring kommer att fortsätta. Vad ser vi i samhället i väst efter dessa 20 år av blomstring? Vi ser en intensifiering av alla de trender som Karl Marx diagnostiserade som trender som skulle leda till en fortsatt utveckling av kapitalismen och till dess undergång. I hela västvärlden ser vi hur de medelklasser som antogs utgöra kapitalismens konservativa grundvalar håller på att försvinna, nämligen småbönderna med små egendomar. De bönder som var den franska konservatismens stöttepelare dör bort, och Frankrike har upphört att vara ett bondeland. Det har de flesta länderna i Västeuropa gjort. USA har inga bönder och bara en liten procentuell andel av befolkningen håller på med lantbruk. Det var vad Marx förutsade: att det som kommer att bli kvar är borgarklassen och den egendomslösa arbetarklassen. I flera årtionden verkade det som om denna speciella prognos inte besannades. Karl Kautsky skrev en mycket lärd och omfattande bok om jordbruksfrågan, där han förklarade varför det inte skedde samma koncentration av kapitalet inom jordbruket som inom industrin. Icke desto mindre, hävdade han, var den marxistiska prognosen riktig. Lenin godtog Kautskys resonemang och pekade på att bönderna fanns kvar även om de blev alltmer utarmade. Nu håller dessa bönder på att försvinna! Proletariatet ökar i antal. Proletariseringen, denna borgarklassens fasa, ökar med varje år av blomstring, med varje år av välfärdsstat. Produktionsprocesserna blir allt större i omfattning, centraliserade, samhälleliga till sin karaktär, och ropar på allt större social kontroll, samhälleligt ägande. Våra länders produktivkrafter protesterar högljutt mot den nationella självtillräcklighet inom vilken traditionerna och de härskande klasserna har hållit dem. Det är det marxistiska infernot som nästan osynligt, nästan obemärkt, framträder mitt i välfärdsstatens paradis.
Samtidigt känns det som om hela klasskampens utveckling här i väst har bromsats upp ett tag, och väntar på att ett antal stora kapitel ska avslutas. Det finns en mäktig tendens i den historiska utvecklingen som ger löfte om – men bara ett löfte – att vända på hela marxismens och socialismens förlopp: produktivkrafternas tillväxt i Sovjetunionen och därmed i de andra postkapitalistiska länderna. Den primitiva socialistiska ackumulationen, som på ett så våldsamt sätt har förvrängt marxismens intellektuella och moraliska struktur, har inte långt kvar att gå. Jag vet inte om det rör sig om ett decennium till eller två, men utvecklingens cirkel kommer att slutas när Ryssland, detta underutvecklade och efterblivna land, och med det de andra länderna, till slut helt och hållet kommer att förvandlas till moderna industriländer – när de utbildade länderna (med en socialistisk tradition som trots allt överlever i dem) förverkligar de förutsättningar för socialismen som Marx och Engels och generationer av socialister hade drömt om: ett materiellt och kulturellt överflöd, ett slut på ofrihet inom politiken och kulturen, ökande jämlikhet, ökande internationalism.
Trots de väldigt otrevliga uppträdena mellan Moskva och Beijing tvivlar jag inte på att samhällssystemen i dessa länder är intelligentare och mer progressiva än sina ledare. Även om ledarna är de mest chauvinistiska idioterna under solen kommer samhällssystemen att tvinga dem till internationalism. De kommer att pressa och fösa dem åt sidan och föra fram nya människor som kommer att kunna följa den uppmaning till internationalism som idag kommer från hela mänskligheten. Och när det händer kommer utvecklingen i dessa länder inte bara komma ikapp den klassiska marxismen utan troligen gå förbi den. Så även om det inte är omedelbart överhängande tror jag att vi med tillförsikt kan se fram mot en framtidsutsikt av att teorin och praktiken inom marxismen kommer att hitta varann igen. Ni och folk i er generation bör helhjärtat se fram mot detta perspektiv, då marxismen inte längre kommer att vara den marxism som vi tvingats leva med – en marxism som projicerats genom underutvecklingens, de underutvecklade civilisationernas och ländernas, förvrängande prisma. Jag hoppas att er generation kommer att få se detta nya uppsving, detta nya inflytande för en marxism som är ofördunklad av intellektuellt förfall.
Marxismen och socialismen har skapats i Västeuropa. De har lämnat Västeuropa för att erövra världen och har tappat mark i Västeuropa. När kommer de att komma tillbaka? I det medeltida Europa var det Italien som lärde resten av Europa kapitalismens konster. De italienska städerna, de italienska ekonomerna, de italienska bankirerna var de främsta i Europa. Och sedan, på 1800-talet, när nästan hela Europa redan hade blivit borgerligt hade Italien ännu inte uppnått sin egen kapitalism. Kapitalismen kom tillbaka till Italien först sent, efter att hela Europa hade anammat den. Kommer Västeuropa att bli socialismens Italien? Ska vi vänta tills marxismen och socialismen har erövrat världen, och sedan stå här sist i kön och vänta på att de ska återvända till oss? Eller ska vi rädda oss själva från vår allt större och förskräckliga efterblivenhet?
[1] Ett sovjetiskt system för att stimulera arbetare, namngivet efter gruvarbetaren Alexej Stachanov, som uppfann det 1935 – red.