Originalets titel: Che Guevara and the Cuban Trotskyites. Ur The Militant (New York), Vol. 26, No. 15, 9 april 1962, s. 3.
Översättning: Jesper Sydhagen
HTML: Martin Fahlgren
Jag skulle vilja rikta uppmärksamheten mot en intervju med Che Guevara som publicerades i vinterutgåvan av Root and Branch, en ny radikal kvartalstidskrift från västkusten (Box 906, Berkeley, Kalifornien). Intervjun, som gjordes den 14 september 1961 av Maurice Zeitlin, från den sociologiska fakulteten vid Princeton University, behandlar sådana ämnen som Kubas relationer med USA och Sovjetunionen, det planerade bildandet av ett nytt revolutionärt parti på Kuba och frågan om Kubas utveckling i demokratiskt socialistisk riktning.
Bland frågorna och svaren tror jag att följande ordväxling kan vara av särskilt intresse för The Militants läsare:
Zeitlin: Hur kommer andra radikala tendenser – organisationer utöver det revolutionära direktoratet, Kommunistiska partiet och 26 juli-rörelsen, vars medlemmar kommer att förenas i det nya partiet – att inkluderas? Trotskisterna, till exempel? Carleton Beals påpekade nyligen att deras press här hade krossats och att de inte kunde slutföra upptryckningen av Trotskijs Den permanenta revolutionen.
Guevara Det hände. Det var ett misstag. Det var ett misstag som begicks av en underordnad funktionär. De krossade tryckplåtarna. Det borde inte ha gjorts.
Men vi anser att det trotskistiska partiet motarbetar revolutionen. Exempelvis antog de linjen att den revolutionära regeringen är småborgerlig, och uppmanade proletariatet att utöva påtryckningar på regeringen, till och med att genomföra en ny revolution under vilken proletariatet skulle komma till makten. Detta äventyrade den disciplin som krävdes vid denna tidpunkt.
Zeitlin: Det kanske intresserar dig att de amerikanska trotskisterna nästan helt har stått bakom den kubanska revolutionen, och deras senaste officiella uttalande om revolutionen är entusiastiskt positiv.
Guevara: Jag har inga åsikter om trotskister i allmänhet. Men här på Kuba – låt mig ge ett exempel. De har ett av sina viktigaste centra i staden Guantánamo nära den amerikanska basen. Och där agiterade de för att kubanerna skulle marschera mot basen – något som inte kan tillåtas. En annan sak. För ett tag sedan, när vi precis hade skapat arbetarnas tekniska kommittéer, betecknade trotskisterna dem för smulor som gavs till arbetarna eftersom arbetarna krävde en ledning på fabrikerna.
Flera personer har frågat mig samma fråga (om trotskisterna) – men det är ett problem jag betraktar som litet. De har mycket få medlemmar på Kuba.
Zeitlin: Anledningen är inte att vi är särskilt intresserade av trotskisterna – jag är knappast en sådan – utan därför att sättet på hur de behandlas är förmodligen en bra mätare på hur olika politiska tendenser inom revolutionen kommer att behandlas, särskilt grupper som skiljer sig från kommunistiska partiet, vilket alltid har hyst en viss fientlighet gentemot trotskisterna och stämplat alla som inte håller med dem som trotskister – eller värre.
Guevara: Man kan inte vara för revolutionen och vara emot Kubas kommunistiska parti. Revolutionen och kommunistpartiet marscherar tillsammans. Trotskisterna säger att de är emot ”stalinismen”. Men under generalstrejken (1959) [1958?], till exempel, vägrade trotskisterna att samarbeta med kommunistpartiet.
För mig verkar den centrala punkten bland Guevaras anmärkningar vara hans erkännande av att undertryckandet av den trotskistiska pressen på Kuba var ett misstag. Felet – och det är av ännu större betydelse – begicks inte av höga regeringstjänstemän utan av ”en underordnad funktionär”.
Detta var den slutsats vi nådde när vi fick veta detaljerna om förra sommarens händelse. När vi vid denna tidpunkt uttryckte vår protest (se The Militant, den 7 augusti 1961) trodde vi att det kan ha berott på ”splittrande fraktionalism” som kunde tillskrivas funktionärer inom Kubas kommunistiska parti, vilkas inställning till trotskismen fortfarande kan vara påverkad av indoktrinering i den stalinistiska skolan. Oavsett vilken politisk tillhörighet den skyldige underordnade funktionären faktiskt har – Guevara klargör inte detta – är vi glada över att genom intervjun få veta att vi inte hade fel i huvudfrågan. Det är en ny bekräftelse på vår uppfattning att de högsta ledarna för den kubanska revolutionen har ett demokratiskt synsätt och efter bästa förmåga agerar enligt den i grund och botten demokratiska och socialistiska revolutionstendens som de har lett.
Vad gäller Guevaras andra yttranden vill jag ge följande kommentar: Vi har inte sett något material tryckt av de kubanska trotskisterna som uppmanar till en ”marsch” mot Guantánamo. Vid en ungdomskonferens i Havanna sommaren 1960, där denna beskyllning gjordes första gången så vitt jag vet, citerades ett flygblad. Dock innehöll flygbladet i fråga ingenting om detta, utan bara en upprepning av kravet på att USA:s skulle dra sig tillbaka rån Guantánamo.
The Militant har begärt detta av den amerikanska regeringen alltsedan den kubanska revolutionens början, vilket det kubanska folkets alla vänner och anhängare också har gjort.
Vi är naturligtvis överens om, vilket vi även är säkra på att de kubanska trotskisterna är, att det är helt upp till de kubanska ledarna att avgöra hur denna sak ska drivas från kubanskt håll. Medvetna om krigsfaran har de tillämpat beundransvärd återhållsamhet inför den stridslystna hållning som Washington uppvisat under både Eisenhower och Kennedy.
Vad gäller generalstrejken som utropades av Fidel Castro 1958 kunde trotskisterna inte ha spelat en avgörande roll, oavsett vilken deras hållning var. De har varit få till antalet sedan de krossades av Batista i mitten av 1930-talet. Utifrån vad vi fått veta om strejken 1958 verkade den i allt väsentligt handla om hur kommunistpartiets funktionärer och de delar av arbetarrörelsen som stod under deras inflytande svarade på uppmaningen från Sierra Maestra.
Beträffande statens beskaffenhet anser vi att det kubanska folket nu har en arbetarstat och att de kubanska trotskisterna håller med om det. Ändå började de viktigaste revolutionsledarna – de har ofta erkänt det – faktiskt som ”småborgerliga”. Trots denna bakgrund tvekade inte Castro och hans medarbetare att nationalisera industrin, införa planekonomi och genomföra många andra proletära åtgärder. Detta helt deras förtjänst. Den regering som de upprättade, vad den än var från början, representerar absolut arbetarnas intressen i dag.
Slutligen vill jag klargöra att vi inte är överens med de kubanska trotskisterna i vissa frågor. Till exempel anser vi att de hade fel när det trodde att det var som svar på ”press underifrån” som regeringen inrättade arbetarnas tekniska kommittéer. Överlag upplever vi att de kubanska trotskisterna har varit alltför kritiska.
Sådan kritik skadar dock inte en revolution. Kritiken kan även spela en roll för att stärka den genom att inspirera till mer ingående diskussioner och förklaringar. Bortsett från detta vittnar det faktum att sådana åsikter kan uttryckas fritt om den kubanska revolutionens sundhet och det löfte som den förespeglar om arbetardemokratins utvidgning. Vi tror att den kubanska revolutionen allteftersom den utvecklas kan ge världen ett exempel på demokrati i handling som den inte har sett sedan Lenins och Trotskijs dagar.