Originalets titel: Analyzing the Surplus.
Publicering: Monthly Review, januari 1967.
Översättning: Martin Fahlgren
HTML: Martin Fahlgren
I denna artikel diskuterar David Horowitz frågan om ekonomiskt överskott med utgångspunkt från boken Monopolkapitalet av Paul A. Baran och Paul M. Sweezy..
Att inom en enda ram förstå de komplexa fenomen som utgör den sociala och ekonomiska ordning som råder i USA och dessutom förklara dess utveckling som system är en uppgift av svindlande dimensioner för samhällsteorin. Att författarna till denna efterlängtade bok har lyckats lägga grunden till ett sådant ramverk måste betraktas som en stor teoretisk bedrift. Det är faktiskt inte överdrivet att säga att inget seriöst försök att förstå dagens kapitalistiska samhällens karaktär och utveckling kan bortse från de argument som Baran och Sweezy framför eller undvika att förhålla sig till deras analys.
Analysen i Monopokapitalet är imponerande och övertygande av ännu ett skäl. Den markerar nämligen också en ny fas i den återupplivning av den marxistiska teorin som Baran och Sweezy i tysthet har arbetat med under de senaste två och ett halvt årtiondena. På en nivå kommer detta till uttryck i det sätt på vilket de placerar monopolet i ”själva centrum för den analytiska ansträngningen” och formellt överger Kapitalets föråldrade mikroekonomiska antaganden och de makroekonomiska lagar (t.ex. den fallande profitkvoten) som bygger på dem. På en annan, och viktigare nivå, är framstegen i deras tillvägagångssätt tydliga i deras eleganta användning av begreppet ekonomiskt överskott som ett verktyg för att analysera både systemets rent ekonomiska funktion och för att ”sammanbinda systemets ekonomiska grundvalar med vad Marx kallar dess politiska, kulturella och ideologiska överbyggnad”.
Det ekonomiska överskottet, eller kort sagt ”skillnaden mellan vad samhället producerar och kostnaderna för att producera detta”, omfattar de materiella investeringarna i samhällets ekonomiska och sociala framtid, de inkomster som samhällets egendomsägande grupper får, och därmed den ekonomiska makten; hela statens utgifter, dvs. den planerade fördelningen av samhällsresurser till hälsa, utbildning, kultur, samhällsutveckling och rustningar; samt en stor del av de utgifter (främst till den gigantiska försäljningsinsatsen, men också till fastighetsbranschen, börsmäklare och liknande) som är nödvändiga för ett kapitalistiskt systems funktion men onödiga och slösaktiga ur ett större samhällsperspektiv.
Författarnas analys av monopolkapitalismen utgår från det uppenbara och obestridliga faktum att storföretagen dominerar den politiska ekonomin som helhet. De mikroekonomiska effekterna av denna dominans, i synnerhet monopolistiska företags styrning av resurser, har studerats ingående av ortodoxa ekonomer. Vad de dock i allmänhet har förbisett, och det som främst intresserar Baran och Sweezy, är de makro-ekonomiska konsekvenserna av ett sådant system.
Som Baran och Sweezy påpekar leder den oförminskade konkurrensen, och det därav följande obevekliga trycket på kostnadsminskningar, inom ramen för en monopolistisk marknad (dvs. där priskonkurrens i allmänhet är utesluten) till stadigt stigande vinstmarginaler och därmed till ”att de totala vinsterna inte bara ökar absolut utan också som en andel av nationalprodukten”. Genom att preliminärt likställa det ekonomiska överskottet med den samlade vinsten kommer Baran och Sweezy fram till en grundläggande lag för monopolkapitalismen: tendensen att överskottet ökar.
Författarna fortsätter med att hävda att de gigantiska företagens pris-, utdelnings- och investeringspolitik inte bara leder till stigande vinster, utan också till företagsbesparingar, det vill säga att en allt större del av överskottet söker efter investeringar som inte kan täckas av de vinstdrivande institutionernas och individernas normala konsumtion och investeringar. Således hamnar det monopolistiska kapitalistiska systemet i en allt djupare återvändsgränd. Om det inte uppstår nya avsättningsmöjligheter i tillräcklig takt för att suga upp det stigande överskottet kommer, som Keynes visade, klyftan mellan potentiell och faktisk produktion att öka, systemet kommer gradvis att stagnera och spåren av det icke uppsugna överskottet kommer att registreras i statistiken i form av arbetslöshet och outnyttjad kapacitet.
Det blir därför en fråga om liv och död för systemet att hitta dessa avsättningsmarknader eller att skapa dem (t.ex. genom att stimulera artificiell efterfrågan) där de inte redan finns. Hela den monopolkapitalistiska samhällsordningens utformning och utveckling bestäms av dessa avsättningsmarknaders karaktär och av systemets förmåga att utvidga dem i erforderlig takt.
När det gäller hur fort överskottet sugs upp antyder författarna starkt att systemet är på väg att förlora och att en djup och kronisk stagnation av det slag som upplevdes under 1930-talet (om än inte nödvändigtvis lika djup) är ett allt mer sannolikt scenario i den monopolkapitalistiska framtiden. I en diskussion om den ekonomiska historien för den amerikanska monopolkapitalismen beskriver författarna systemet som att det omkring 1907 gick in i en fas av kronisk stagnation (det vill säga en utvecklingsfas där stagnation blir normen som systemet alltid tenderar att sträva mot, i precis samma mening som neoklassisk ekonomi betraktade full sysselsättning som en sådan norm). Endast allvarliga yttre chocker har hindrat systemet från att återgå till sin ”naturliga” jämvikt, utom under perioderna 1907–1914 och 1929–1939. Författarna specificerar dessa chocker som krig och deras efterverkningar samt ”epokgörande innovationer”, av vilka det bara har funnits tre i hela kapitalismens historia (ångmaskinen, järnvägen och bilen), och endast en som kom till användning under den period som undersöks (bilen). Författarna betraktar den ihållande arbetslösheten och överkapaciteten som särskilt betydande tecken på en grundläggande strukturell stagnation , även vid uppsvinget för den längsta expansiva konjunkturuppgången i USA:s fredstida historia på 1960-talet.
Denna formulering av stagnationsteorin är visserligen inspirerad av Keynes och Hansens ursprungliga hypotes, men härrör mer direkt från Kaleckis och Steindls verk och skiljer sig från den ortodoxa versionen, som bygger på yttre faktorer, genom att den lokaliserar källan till de tendenser till stagnation som finns i själva monopoliseringen av ekonomin. Detta ligger mycket nära Mandans ursprungliga långsiktiga perspektiv på kapitalismen, men är formulerat i termer som bör vara lättbegripliga för dagens ortodoxa ekonomer. Tesen väntar fortfarande på att bedömas av experter i den mån den försöker förklara det ekonomiska förflutna, och den måste prövas mot erfarenheten i den mån den erbjuder ett perspektiv för kapitalismens nästa utvecklingsfas.
Av mer omedelbart, men inte mindre viktigt intresse är författarnas diskussion om mönstret för att suga upp och skapa överskott. Det är nämligen i dynamiken i denna process som källan till de karakteristiska dragen i det monopolkapitalistiska samhället finns. Författarna visar att maktstrukturen är en integrerad och nödvändig del av monopolkapitalismen, och att den avgör hur överskottet utnyttjas, vilka ändamål det används till, ”är strängt begränsat ... och att de med tiden blir mer och mer oförnuftiga och destruktiva”, att samhällets rikedom (överskottet uppgår nu till cirka 56 procent av BNP), på grund av sin natur, inte kan användas för att bygga en human, anständig social ordning, rik på mänskliga och inte bara monetära värden.
Ett rationellt sätt att hantera stigande investeringsöverskott i en fullt industrialiserad ekonomi skulle vara att sänka priserna, vilket skulle öka de reala inkomsterna för arbetare och andra konsumenter och därmed leda till en förskjutning från investeringar till konsumtion. Men företagens monopolistiska prissättningsmakt förhindrar en sådan utveckling (med andra ord hindras den stora majoriteten av befolkningen att tillgodogöra sig fördelarna med kostnadsreducerande innovationer) och avgör alternativet: en massiv och artificiell stimulering av efterfrågan genom försäljningsinsatser. Den viktigaste poängen som författarna gör, i motsats till den överväldigande majoriteten av litteraturen i ämnet, är att försäljningsinsatserna med alla sina skadliga sociala effekter inte på något sätt är en ren utväxt på den kapitalistiska ekonomin, utan avgörande för dess överlevnad.
I sin analys av försäljningsinsatserna går de dessutom längre än att bara diskutera dess relation till det som i denna recension kallas överskottets ”investeringssökande” komponent, och diskuterar istället vad som skulle kunna kallas dess ”slöseri-komponent”.[1] Författarna omdefinierar ”överskott” som skillnaden mellan produktion och socialt nödvändiga produktionskostnader. De erkänner att det finns en inneboende svårighet i att definiera vad som är ”socialt nödvändigt”, men anser att problemen inte är oöverstigliga och att begreppet utgör ett viktigt verktyg för att analysera fördelningen av sociala resurser under monopolkapitalismen. De pekar på en akademisk studie av kostnaderna för förändringar av bilmodeller som bevis för att ett sådant begrepp kan beräknas. Sådana stilförändringar, liksom hela försäljningsinsatsen, redovisas i kapitalistiska räkenskaper som produktionskostnader och utgör därför inte avsättningsmöjligheter för investeringssökande överskott. Trots att de framstår som nödvändiga kostnader ur ett begränsat kapitalistiskt perspektiv måste sådana utgifter ur ett socialt perspektiv betraktas som slöseri. Betydelsen av sådant slöseri för den sociala utvecklingen kan mätas utifrån det faktum att utgifterna för förändringar av bilmodeller ensamma uppgår till mer än vad den federala regeringen varje år spenderar på hälsa, utbildning och välfärd.
Det är givetvis regeringen som är den som främst suger upp och genererar överskott, och som författarna med lätthet visar, är det inte social välfärd som den monopolkapitalistiska staten främst använder detta överskott till, utan krigföring och krigsförberedelser. I detta avseende framför de två argument. För det första att de offentliga utgifterna måste öka både absolut och relativt på grund av den endogent inducerade stagnationen i den ”privata” ekonomin, och för det andra att mönstret för de offentliga utgifterna kommer att återspegla det makt- och intressemönster som dominerar i det monopolkapitalistiska samhället, intressen som författarna hävdar ”står i skarp motsättning till tillfredsställandet av de sociala behoven”.
På empiriska grunder går det inte att på allvar ifrågasätta argumentet att kapitalistiska staters utgiftsmönster inom ganska snäva gränser kommer att återspegla företagens makt och intressen i det kapitalistiska samhället, alltså att det inte kommer att vara möjligt att skapa ett humant samhälle inom ramen för monopolkapitalismen i större utsträckning än det var möjligt inom ramen för den klassiska konkurrenskapitalismen. Från Bismarcks första införande av ”välfärdsstaten” på 1880-talet till idag har mönstret varit tydligt: symboliska och marginella förmåner för att avvärja socialistiska påtryckningar, imperialistisk expansion och krigsförberedelser i den omfattning som krävs för att hantera den ekonomiska nedgången. Det har aldrig varit annorlunda (trots olika kapitalistiska och socialdemokratiska regeringars bästa avsikter) och ingen reformteoretiker har någonsin visat varför det skulle vara så.
De recensenter[2] av Monopokapitalet som har åberopat de brittiska erfarenheterna som ett motbevis mot författarnas tes om möjligheterna till reformer inom en kapitalistisk ram, skulle göra klokt i att titta på fakta. I Storbritannien äger fortfarande 5 procent av befolkningen 75 procent av den nationella förmögenheten, medan välfärdsstatens sociala förmåner helt finansieras av de låginkomsttagare som är mottagare av dem, snarare än genom någon omfördelning av inkomsterna. Som ett resultat av detta är de socialpolitiska åtgärder som så väl behövs i Storbritannien, precis som i USA, av bedrövligt liten omfattning. För att nämna ett talande exempel: 40 procent av Storbritanniens sjukhus byggdes före boerkriget och 20 procent före Krimkriget.
Med tanke på den imponerande faktagrunden bakom författarnas analys – det vill säga bakom den klassiska revolutionära marxismens tes – måste man säga att deras teoretiska förklaring av systemets grundläggande och djupgående (och historiskt bekräftade) stelhet fortfarande är otillfredsställande. Den faktor som de anger som den yttersta orsaken till denna stelhet, nämligen monopolkapitalets klassmakt och intressen, är utan tvekan den rätta. Men deras diskussion om de mekanismer genom vilka den styrande företagsklassen utövar sin makt och kontrollerar staten är kraftigt förenklad och till och med otillräcklig. Den utgör en svag länk i själva kärnan av deras analys och har med rätta kritiserats från flera håll.[3]
Baran och Sweezy beskriver kapitalismens politiska system i klassiska marxistiska termer som ”borgerlig demokrati”:
”Antalet röster är den nominella källan till politisk makt och pengarna är den reella … de politiska aktiviteter och funktioner som kan sägas utgöra systemets väsentliga kännetecken – indoktrinering av och propaganda riktad till den röstande allmänheten, organiserande och upprätthållande av politiska partier, drivande av valkampanjer – kan utföras endast med tillgång till pengar, massor av pengar… systemet är med andra ord demokratiskt till sin form och plutokratiskt till sitt innehåll.” Denna motsättning mellan form och innehåll leder till tvetydigheter och flexibilitet i systemets funktion, men i slutändan är det den plutokratiska grunden för den politiska makten som gör sig gällande.
Det finns naturligtvis mycket sanning i denna förenklade formulering (säkert mycket mer än i alla ursäktande teorier om så kallad ”pluralistisk demokrati”), men som en fungerande formulering för en teori om monopolkapitalistisk politik är den inte riktigt tillräcklig. I England, till exempel, kontrolleras visserligen massmedvetandet av de egendomsägande intressena (och där denna kontroll inte kan utövas direkt upprätthålls den genom ett fortfarande livskraftigt klassystem inom utbildningen), men det ekonomiska stödet till det parti som nu är vid makten kommer inte från företagskapitalet. Det kommer från fackföreningarna. Det är arbetarklassen som står för sex av sju röster för Labourpartiet och lejonparten av dess ekonomiska stöd. Trots detta har Labourregeringen sedan den tillträdde fört en konsekvent anti-Labourpolitik (enligt definitionen i dess eget valprogram!). Labourpartiets ledare har av utländska och inhemska bankirer tvingats föra just den politik som de i oppositionen fördömde som irrationell och orättvis. Kan det finnas någon mer talande bekräftelse på den ekonomiska härskande klassens politiska makt? Och ändå ligger förklaringen till Labourregeringens kapitulation till stor del utanför det härskande klassbegrepp som Baran och Sweezy presenterar i denna bok.
För att begreppet härskande klass ska vara fullt begripligt i relation till den kapitalistiska demokratin måste det knytas direkt till samhällets finansiella process och ackumulationsprocess, dvs. till processen för att generera överskott. Det avgörande är att kapitalets inhemska och utländska ägare har makt att bromsa investeringstakten och/eller skapa finansiell panik. Således bestäms den ”välfärd” som väljarkåren bygger på av det spekulativa ”förtroendet” hos dem som kontrollerar kapitalet: pengar och produktionsmedel. ”Detta innebär tyvärr”, som Keynes konstaterade, ”att den ekonomiska välfärden är alltför beroende av en politisk och social atmosfär som är gynnsam för den genomsnittlige affärsmannen”. Situationen kan inte beskrivas mer träffande: så länge produktionsmedlen är i privata händer måste regeringen föra en politik som är ”gynnsam” för företagens förtroende, eller riskera att produktionen och sysselsättningen minskar, vilket bara kan få förödande konsekvenser för alla regeringsprogram och regeringens framtidsutsikter i valen. Här ligger den yttersta grunden för det välkända mönstret av överskottsutnyttjande i kapitalistiska stater, liksom för det faktum att valet mellan olika förändringsstrategier under kapitalismen framstår som ett val mellan minimala reformer eller en drastisk revolution av hela samhällsordningen.
Även av denna korta diskussion framgår det tydligt att det organiska sambandet mellan en klassmodell baserad på produktionsförhållandena[4] och en modell för kapitalackumulation är av avgörande betydelse för Marx’ teori om kapitalistisk och monopolkapitalistisk utveckling (omvänt är det ingen slump att sambandet mellan dessa modeller aldrig diskuteras av kritiker som är fientliga mot Marx teori). Det är därför olyckligt, och faktiskt den största bristen i den teoretiska modell som Baran och Sweezy presenterar, att den inte innehåller någon klassmodell som är direkt och uttryckligen kopplad till den modell som byggts upp kring det ekonomiska överskottet.
En sådan klassmodell är naturligtvis underförstådd i deras resonemang. Att den inte görs explicit, att man inte analyserar förhållandet mellan klassinkomster och intressen och överskottsbildningen, leder dock först till att deras resonemang försvagas (som påpekats ovan), och sedan till en avgörande lucka i själva teorin och slutligen till en blindhet för vissa tendenser som verkar under monopolkapitalismens yta och som i framtiden kan få djupgående konsekvenser för klassmaktförhållandena.
Den teoretiska lucka som uppstår genom författarnas underlåtenhet att knyta inkomster till överskottet är tydlig i deras insiktsfulla analys av rasrelationer. I det kapitalistiska samhället finns det, som de helt riktigt observerar, alltid en polarisering av klasserna i utsugare och utsugna. Historiskt sett har den amerikanska kapitalismens utsugna nedre del fyllts av vågor av billig invandrad arbetskraft (ungefär som efterkrigstidens boom i Västeuropa har drivits på av invandrad arbetskraft från kontinentens halv-koloniala södra regioner). När nya invandrargrupper anlände kunde äldre invandrare klättra upp på den sociala och ekonomiska stegen. Därefter minskade invandringen drastiskt på grund av krig och lagstiftning. Resultatet blev att en inhemsk migration av svarta från landsbygden i söder till städerna började. Men efter att ha hamnat längst ner i den urbana ekonomin blev de svarta, till skillnad från tidigare grupper, dömda att stanna där. Det kapitalistiska systemet har nämligen ”två poler: rikedom, privilegier och makt å ena sidan, fattigdom, deprivation och maktlöshet å andra sidan”.
Idag är negrerna på botten och det finns varken någon plats högre upp eller någon som är redo att ta deras plats. Sålunda kan bara individer stiga uppåt, inte gruppen som sådan: reformer hjälper de få, inte de många. För de många kan ingenting mindre än en fullständig förändring av hela systemet – avskaffandet av båda polerna och ersättandet av det nuvarande systemet med ett samhälle i vilket rikedom och makt delas av alla – förändra deras situation.
Detta argument upprepas och förstärks i författarnas mer allmänna diskussion om fattigdom:
… som Marx påpekade i Kapitalet och som det påföljande århundradets erfarenheter av kapitalistisk utveckling har bekräftat om och om igen, rikedom vid den ena polen och fattigdom vid den andra. Denna den kapitalistiska utvecklingens lag …är lika tillämplig på de mest framskridna metropoler som på de mest efterblivna kolonier …
Den nedre polens existens förklaras på följande sätt:
Vid roten av den kapitalistiska fattigdomen finner man alltid arbetslöshet och undersysselsättning – det som Marx kallade den industriella reservarmén – vilka direkt berövar sina offer deras inkomst och undergräver tryggheten och förhandlingsstyrkan för dem med vilka de arbetslösa konkurrerar om de knappa arbetstillfällena.
Författarna förklarar den relativa förbättringen av levnadsstandarden för de fattiga i USA under 40-talet och början av 50-talet som en följd av krigsekonomin och dess efterverkningar, dvs. av en situation där den kapitalistiska ekonomin inte fungerar som en kapitalistisk ekonomi. Fattigdomens återkomst som ett stort problem mitt i välståndet (och trots omfattande militär upprustning) är ett talande bevis på lagens kraft under normala kapitalistiska förhållanden. Men vad är denna ”lag” som ligger till grund för så mycket av författarnas analys, och i synnerhet, hur förhåller den sig till överskottet? I själva verket fastställs inget uttryckligt samband mellan författarnas modell, deras egen ”lag” (om överskottets tendens att öka) och Marx allmänna lag om kapitalistisk ackumulation.
Det finns dock ingen inneboende anledning till att denna lucka skulle existera, och den skulle inte heller finnas om författarna hade analyserat de delar av överskottet som utgör inkomstkomponenter för de olika klasserna, i synnerhet de två stora antagonistiska ekonomiska klasserna: löntagare, produktiva (mervärdesproducerande) arbetare och vinstdrivande ägare (som tillägnar sig mervärde) och kontrollerar kapitalet. (Det borde naturligtvis också göras en grundlig analys av de allt fler klassgrupperingar som lever av överskottet men inte direkt tillägnar sig det, nämligen de nya medelklasserna. Grunden för ackumulationslagen är reservarmén, vars funktion i systemet är att göra det möjligt för kapitalistklassen att behålla sin kontroll över arbetskraften, att förhindra att lönerna äter upp vinsterna och på så sätt kväver överskottet. Med andra ord är det inkomstkomponenten i det ekonomiska överskottet som leder till en förståelse av de två polerna i den kapitalistiska ackumulationen, liksom den underliggande grunden (men inte nödvändigtvis mönstret) för dess klasskrafter.
Slutligen leder misslyckandet med att formulera överskottsmodellen enligt de föreslagna riktlinjerna (att särskilja dess klasskomponenter) också till att författarna avskiljer sin analys från arbetarklassens situation i monopolkapitalistiska samhällen och därmed helt avfärdar den som en revolutionär social kraft. Hur lite en sådan sammanfattande procedur kan motiveras framgår av en artikel skriven av Sweezy och Huberman i kölvattnet av den stora stålstrejken 1959–1960 (”The Steel Strike in Perspective”, Monthly Review, februari 1960).
I denna artikel framförs en förklaring till den relativa klassharmonin i efterkrigstidens USA som har direkt samband med skapandet av det ekonomiska överskottet i det monopolkapitalistiska samhället. Stål är urtypen för en monopolistisk industri, och historien om de administrerade prisökningarna behandlas i detalj i Monopolkapitalet. I boken tittar författarna dock endast på vilken effekt dessa företags prispolitik hade på det ökande ekonomiska överskottet, och abstraherar bort inkomstkomponenten i detta överskott och bortser därmed från politikens inverkan på ekonomiska klasser och klassintressen. Konsekvenserna av denna försummelse visar sig i analysen i artikeln.
I artikeln påpekar författarna nämligen att de prisökningar som stålföretagen genomförde inte bara gjorde det möjligt för dem att närma sig monopolpriset, utan också att kompensera sina arbetare med de högsta industriarbetarlönerna i USA. Dessa höga löner kom inte från stålvinsterna, utan liksom vinsterna själva från de mindre monopolistiska, mindre organiserade sektorerna av ekonomin. Med andra ord gör den monopolistiska prissättningsprocessen det möjligt för hela den monopoliserade sektorn (inklusive både den klass som baseras på överskottet och den klass vars inkomst framträder som en produktionskostnad) att utnyttja de mer konkurrenskraftiga och svagare sektorerna av ekonomin. (Något liknande fungerar också på internationell nivå.) Det faktum att de starkaste fackföreningarna tenderar att vara koncentrerade till den monopolistiska sektorn understryker den enorma betydelsen, i termer av social jämvikt, av de stora företagens förmåga att befästa sin allians med de mest organiserade sektorerna av arbetarklassen genom kontrollerad inflation. (Den politiska faktorn kalla kriget har naturligtvis haft en lika sammanhållande inverkan.) Som författarna till artikeln påpekar, har denna allians "varit avgörande för upprätthållandet av den sociopolitiska jämvikten, och ... denna underliggande inre jämvikt har varit en absolut nödvändig förutsättning för den typ av utrikespolitik som varje administration och båda politiska partierna ihärdigt har fört” under kalla kriget.
Frågan som då uppstår är om denna ordning i sig är stabil, om det finns några gränser för den kontrollerade inflationen under vilken de monopolistiska företagen kan maximera sina vinster och samtidigt upprätthålla alliansen med den organiserade arbetarklassen, som så mycket är beroende av.[5] Sådana gränser finns (vilket strejken i sig visar), men de härrör från en faktor som Baran och Sweezy försummar i sin analys av det stigande överskottet, nämligen den internationella konkurrensen. Här spelar nämligen priskonkurrensen fortfarande en viktig roll och utgör ett verkligt hinder för en smygande inflation som harmoniserande social mekanism, även för de mäktigaste internationella konkurrenterna, som USA. Alla tecken på senare tid (oro över betalningsbalanskriser, försök att införa lönekontroller och riktlinjer samt antagandet av deflationsåtgärder i de svagare kapitalistiska ekonomierna) tyder på att kapitalismen står inför en period av intensivare klasskonflikter än vad vi hittills sett under efterkrigstiden. Rötterna till denna konflikt förblir dock helt dolda i författarnas modell..
Sammanfattningsvis är den grundläggande kritiken mot författarnas modell att de inte lyckas formulera överskottsbegreppet på ett mer fullständigt sätt, bryta ner det i sina beståndsdelar och, i synnerhet, göra en klassanalys som är direkt kopplad till ackumulationsprocessen. Det finns också en tendens i texten att förlita sig alltför mycket på USA som urtypen för ett monopolkapitalistiskt samhälle och ignorera det internationella systemets ömsesidiga beroenden. Abstraktionen från klass och från de organiska sammankopplingarna i den kapitalistiska världsutvecklingen leder författarna till att underskatta den industriella arbetarklassens revolutionära potential, särskilt i Europa. Även i USA, som alltid måste betraktas som ett specialfall, skulle en splittring av klassfronten få djupgående revolutionära konsekvenser för de svagare länkarna i den kapitalistiska världskedjan. Den revolutionära processen är kumulativ, progressiv, ömsesidigt beroende och framför allt internationell. Författarna är medvetna om detta och har betonat det på andra ställen. Men deras nuvarande modell, med sin överdrivna koncentration på det mäktigaste monopolkapitalistiska landet och sin abstraktion från klasskrafterna, tenderar att dölja dessa fakta.
Trots all kritik mot modellen representerar den fortfarande ett teoretiskt genombrott av stor betydelse, som förtjänar största uppmärksamhet från alla som vill förstå den samtida kapitalismen. Begreppet ekonomiskt överskott, helt bortsett från den viktiga och oberoende tes som författarna framför om dess tendens att öka under monopolkapitalismen, kommer som ett resultat av denna bok säkert vinna erkännande som ett oumbärligt samhällsanalytiskt verktyg. I begreppet ekonomiskt överskott kan man, som författarna så briljant visar, se konturerna av det integrerade socioekonomiska systemet, dess dynamik och utveckling. Överskottet som begrepp överskrider den gamla uppdelningen mellan bas och överbyggnad, med dess olyckliga deterministiska implikationer, och avslöjar på en gång hur maktförhållanden baserade på lagligt sanktionerad och bevarad kontroll över produktionsapparaten (därav fördelningsmekanismen) i själva verket är avgörande för hela det sociala systemets form, men inte nödvändigtvis för dess specifika egenskaper. Överskottsbegreppet gör det möjligt att direkt använda den keynesianska inkomstanalysen och den marxistiska klassanalysen och (utan att byta ramverk) se hur de krafter som analyseras på detta sätt direkt påverkar och påverkas av utnyttjandet av sociala resurser, vilket avgör hela den sociokulturella miljön. Här finns tveklöst ett teoretiskt verktyg med fantastiska möjligheter, och det är bara en av fördelarna med Monopokapitalet att ha visat just detta.
Upptäckten av guld- och silverfyndigheter i Amerika, utrotningen och förslavandet av den infödda befolkningen, som levande begravdes i gruvorna, den begynnande erövringen och utplundringen av Ostindien, Afrikas förvandling till en jaktmark för handel med negerslavar – allt detta kan betecknas som den kapitalistiska produktionsperiodens morgonrodnad. Dessa idylliska tilldragelser utgör en väsentlig del av den ursprungliga ackumulationen.
—Karl Marx, Kapitalet, band 1, kapitel 24, ”Den så kallade ursprungliga ackumulationen”.
Jag ställer mig aldrig upp för att tala inför en färgad publik utan att skämmas över min egen hudfärg, skämmas över att identifieras med en ras som har begått så mycket orätt.
—William Lloyd Garrison
David Horowitz: Argument för en ny-marxistisk teori (1967)
Ernest Mandel: Överskottskapital och realisering av mervärdet (1966) och Arbetsvärdeteorin och Monopolkapitalet (1967)
[1] Författarna uppmärksammar dock inte skillnaden mellan överskottets investeringssökande och slösaktiga komponenter, som båda ökar, vilket kan leda till förvirring hos den oinvigde läsaren.
[2] T.ex. Robert L. Heilbroner, ”A Marxist America” i The New York Review of Books, 26 maj 1966. Sammantaget är detta en generös och rättvis recension, som i det avseendet är mycket lovvärd.
[3] T.ex. den redan citerade recensionen av Heilbroner.
[4] I motsats till en modell baserad på marknadssituationer, såsom Max Webers.
[5] För en intressant tidig diskussion, se Martin Bronfenbrenner, ”Some Neglected Implications of Secular Inflation”, i Kurihara, Post-Keynesian Economics.