Originalets titel: Declaration en vue du XVIe congres du P.C.U.S. [Statement for the 16th Congress of the Communist Party of the Soviet Union]
Källor: Uttalandet från Cahiers Leon Trotsky, Specialnummer 1980, s 90-103. Trotskijs inledning är från Trotsky Writings 1930-31.
Lenin’s Foreign Policy. Publicerad i The Times Literary Supplement, 5 juni 1953.
Översättning: Göran Källqvist /från franska och engelska)
HTML: Martin Fahlgren
Det ryska originalet kommer från Harvard College Library, 17118, med tillstånd av Harvard College. En första fransk översättning gjordes för publicering i La Lutte de Classes, men har reviderats och korrigerats. Texten som finns i exilpapperen är endast daterad april, men datumet ”12 april” används flera gånger i korrespondensen mellan de deporterade och det är därför vi har valt det (CLT-red.).
Efter förseningar har vi till slut fått kamraterna Rakovskijs,[1] Muralovs, Kosiors och Kasparovas deklaration, som dessa kamrater riktade till partiet kort innan den sextonde kongressen. Tyvärr beslagtogs de kopior av deklarationen som skickades till oss. Trots denna långa försening har det dokument som vi publicerar kvar sin betydelse. Trots de korthuggna formuleringarna för dokumentet fram tydliga bedömningar av de ekonomiska och politiska processerna, och nämner de annalkande farorna vid sitt rätta namn.
Denna deklaration är nära förknippad med den deklaration som Rakovskij gjorde vid den tidpunkt då centrismens vänstersväng fortfarande hade kvar sin fräschör och inte var tillräckligt prövad av erfarenheterna. Ändå är dessa två dokument olika som två steg vid olika skeden på samma väg. Den första deklarationen återgav ledarskapets sväng i den riktning som oppositionen hade försvarat under de senaste åren. Samtidigt varnade den för möjliga faror på den nya vägen, krävde att partiet skulle ingripa för att övervinna dessa faror, och ställde oppositionens styrkor till partiets förfogande. Detta sätt att ställa frågan – i enhetsfrontens anda – förföll för vissa vara en ”kapitulation”, eller åtminstone en halv kapitulation. Dessa anklagelser kom förvisso inte från någon särskilt seriös källa.[2]
På den tiden poängterade vi att politik inte består av att helt enkelt upprepa formuleringar som kan fungera i livets alla situationer. Rakovskij hade inte minsta illusion om centrismens politiska linje vid tiden för vänstersvängen. I sina teser som skrevs samtidigt med den första deklarationen utvecklade han klart och öppet sin analys av centrismen.
Men uppgiften var inte bara att i deklarationen upprepa det som sades i teserna, utan att hjälpa partiet, till och med en liten del av det, att tillgodogöra sig allt eller åtminstone delar av det som presenterades i dessa teser. Att Sovjetunionens kommunistiska parti har kvävts gör det mycket svårt att avgöra de omedelbara återverkningar som den första deklarationen fick bland medlemmarna. Men tveklöst var Rakovskijs deklaration, som bröt igenom den mur av lögner och förtal som stalinisterna hade byggt upp, ett av skälen till att den rabiata kampen mot vänsteroppositionen återupptogs inför kongressen. Men vi har en annan bekräftelse av denna fråga, utanför Sovjetunionen. En av den nya italienska oppositionens ledare, kamrat Feroci, har i en artikel rapporterat om det starka intryck som Rakovskijs deklaration gjorde på det italienska kommunistpartiets centralkommitté, och i synnerhet dess vänsterflygel. Så Rakovskijs deklaration ledde inte till att någon kapitulerade, utan blev tvärtom en av faktorerna bakom bildandet av den nya italienska oppositionen.
Den nya deklaration som vi nu publicerar för första gången gör en balansräkning över vänstersvängens politik just när det genomförs en halv sväng åt höger. Hela denna utveckling analyseras klart i dokumentet och det finns inte mycket att tillägga idag. Vi anser det bara nödvändigt att betona två punkter.
I deklarationen nämns att det stalinistiska ledarskapet visserligen förbjöd bildandet av Fattigböndernas förbund, men ändå tolererar denna organisation i Ukraina. Om Stalin-Bucharin-Rykov-Kamenevs försök att förbjuda organiseringen av de ukrainska fattigbönderna 1924-1924 inte lyckades, så var det helt och hållet tack vare det ukrainska partiets hårda motstånd under kamrat Rakovskijs ledning.
Den andra punkten vi vill ta upp här handlar om kapitulanterna. Deklarationen slår med rätta och obevekligt fast att sådana personer har förlorat ”all som helst rätt till förtroende från partiet och arbetarklassen”. I linje med detta upprepar deklarationen att förföljelser aldrig kommer att hindra den leninistiska oppositionen från att fullfölja sin plikt ända till slutet.
22 oktober 1930
L. Trotskij
I sitt uttalande till Centralkommittén och Centrala kontrollkommissionen den 4 oktober förra året[3] protesterade den bolsjevik-leninistiska oppositionen mot de extraordinära administrativa åtgärderna på landsbygden, eftersom de får negativa politiska konsekvenser.
Vi protesterade också mot den ytterst skadliga teorin om möjligheten att bygga ett socialistiskt samhälle i ett enda land, en teori som bara kunde uppstå i fantasin hos en byråkrati som var övertygad om apparatens allmakt, en teori som framfördes av Stalin och Bucharin efter Lenins död. Vi har skrivit att denna teori skapar mycket farliga illusioner, leder till en underskattning av de enorma svårigheter som uppstår på vägen mot uppbygget av socialismen och därmed lämnar partiet och proletariatet oförberedda på att övervinna dem. I vårt uttalande har vi också påpekat att de i princip riktiga teserna från partiets 16:e konferens om industrialisering och kollektivisering, under byråkratisk ledning, det vill säga när klassen ersätts av de tjänstemän som har blivit en separat härskande kast, inte leder till utveckling utan till ett stopp för det socialistiska uppbygget.
Vi har påpekat att återupprättandet och förstärkandet av parti- och arbetardemokratin är den första förutsättningen för att undanröja girighet, ansvarslöshet och despotism inom apparaten, vars baksida är fördumning, underkastelse och berövande av arbetarklassens rättigheter.
Riktigheten i denna linje har prövats av erfarenheterna i det förflutna, och har fått en ny bekräftelse i den ekonomiska och politiska kris som har orsakats av den fullständiga kollektiviseringspolitiken och dess beklagliga och spektakulära sammanbrott, vars konsekvenser ännu inte är över. Genom Stalins artikel av den 2 mars och hans uppmaning den 15 mars har centralkommittén själv bekräftat vår kritik.[4] Försöket att skylla den fullständiga kollektiviseringens misslyckande på apparatens principlöshet och politiska oförmåga är också ett erkännande av ledningens eget misslyckande, eftersom det är den som bär ansvaret för apparatens kvalitet. En fråga uppstår: varför sa inte centralkommittén i sin resolution i november ett ord om att fördöma användningen av våld mot mellan- och fattigbönder? Varför gjorde den inte det senare, när dessa skandaler och detta våld fördömdes från alla håll, och varför väntade den på det redan synliga misslyckandet med sådderna för att fördöma dem?
Centralkommittén anklagar apparaten för att ha byggt upp kommuner och inte arteler, för att ha kollektiviserat alla produktionsmedel och inte bara de som har med produktionen av bröd och vete att göra. Varför gav då CK i sin resolution i november inte detta direktiv, utan krävde att det skulle byggas upp gigantiska kolchoser, som jordbrukskommissariatet idag protesterar mot, och varför antydde man att man måste bygga upp kommuner? Det som bara var en antydan i centralkommitténs resolution blev ett tydligt direktiv i den första kolchosstadgan. Man måste dra slutsatsen, att om den fullständiga kollektiviseringen hade lyckats, skulle det varken ha funnits någon artikel den 3 mars eller någon uppmaning den 15 mars! Den som utför arbetet har rätt när han säger: ”Vi har genomfört partiets direktiv på rätt sätt, och det är inte vårt fel att det har ändrat kurs” (Krasnij Altai, 31 mars 1930).
Allt som just har sagts gäller frågan om centralkommitténs formella ansvar. Men centralkommittén har också ett politiskt ansvar. Den har gett ett direktiv som i sig är en grov avvikelse från socialismen. Parollen om fullständig kollektivisering – oavsett om det handlar om en tidsfrist på femton år, som man sa i början, eller ett år, som man sa senare – är i sig en fullständig ekonomisk absurditet. Vi är marxister och vi vet att en ny ägandeform kan uppstå på grundval av nya produktionsförhållanden. Men dessa nya produktionsförhållanden finns ännu inte.
I hela unionen finns det bara 50 000 traktorer, för att inte tala om andra maskiner. De flesta traktorerna tillhör kolchoserna och tillsammans kan de inte ens sköta 5 % av den odlade arealen. Utan att det skapas en utvecklad teknisk bas är även kolchoserna, som trots sin utvecklade bondeklasskaraktär främst organiserats med statliga krediter, dömda att splittras. Det är också ekonomiskt absurt att förorda likvidation av kulakerna som klass och slutet på NEP. Även i sin mest utvecklade form (kommunerna), är kolchoserna en övergångsform mellan individuell ekonomi och socialism. Från kolchoserna kan man stiga högre, mot den socialistiska formen. Men från kolchoserna kan man också tvärtom sjunka, vilket ofta sker, mot en form av individuell ekonomi. Varken status eller dekret kan undanröja de motsättningar som överlever i form av ekonomiska faktorer, som rester av det beteende som omger kolchoserna eller som tränger in i dem. Okunnigheten om denna ekonomiska sanning har lett till 1) användning av våld, 2) misslyckande med uppbygget av kolchoserna. Centralkommitténs uppmaning från den 15 mars är ett nederlag för fattigbonden och lantarbetaren, ett nederlag för det socialistiska uppbygget, ett nederlag för partiet och kommunismen. Varken partiet eller kommunismen bär ansvaret för detta, eftersom den fullständiga kollektiviseringen genomfördes i strid med partiets program och utan hänsyn till Lenins mest elementära varningar om frågorna om kollektivisering, mellanbönderna och NEP. Men resultatet av den centristiska ultravänsterpolitiken har gett partiet och kommunismen en mycket hård läxa.
Partiet står inför frågan: vad ska man göra för att reträtten inte ska förvandlas till en kaotisk flykt, till en katastrof? Situationen är allvarligare än någonsin tidigare, sedan inbördeskrigets slut. Varje partimedlem känner det, men ledningen förnekar det. Partipressen lugnar partiet med en helt obefogad optimism. Den enorma fara som vi varnar partiet för består i att ledningen, för att dölja de allvarliga misstag som begåtts, gör både valen till partikongressen och själva kongressen till en sedvanlig byråkratisk parad. Ska kongressen bara tjäna till att stärka ledningen, och besluten om de allra allvarligaste problemen fattas med de metoder som Lenin kallade ”hemliga, byråkratiska och idiotiska”? Det betyder att man, för att radera tidigare misstag, kommer att begå nya. Partiet får inte längre acceptera att det hålls utanför lösningen av frågor som rör själva den proletära diktaturen utveckling. Det är dags att göra slut på ”hemlighetspolitiken”. Partiet måste kräva att alla programfrågor ska diskuteras.
Det finns bara en väg kvar, nämligen att mobilisera partiet, arbetarklassen och fattigbönderna kring en tydlig leninistisk linje. Apparaten är inte i stånd att kontrollera de småborgerliga element som växer som en lavin. De småborgerliga bönderna har tillgång till säkra medel för att reagera mot partiledningen som att minska såddarealen, vilket objektivt sett kan motiveras av att hälften av dragdjuren har omkommit. Som alltid kommer apparaten att släpa efter händelserna och som alltid kommer den att dra partiledningen med sig.
Det går inte att mobilisera partiet utan att det känner till orsakerna till den aktuella krisen. Det behöver veta exakt hur stor del av ansvaret för krisen som vilar på den nuvarande ledningen och hur stor del som vilar på center-högerblocket.
Den centristiska ledningen försöker skapa sig vad man i juridisk terminologi kallar ett alibi. I sitt tal inför marxisterna på landsbygden hävdar Stalin att den politik som bolsjevik-leninisterna förespråkar också skulle leda till att kulakerna likviderades som klass, men utan de försiktighetsåtgärder som den centristiska ledningen vidtar. Det är helt sant. I denna fråga, liksom i andra, är skillnaderna mellan oss av strategisk natur. Genom att kämpa för att begränsa exploateringen av kulakerna med hjälp av ett förbund av fattigbönder kämpade den bolsjevik-leninistiska oppositionen samtidigt, och inte mindre framgångsrikt, mot den opportunistiska byråkratiska teorin om möjligheten att bygga ett socialistiskt samhälle i ett enda land. Denna teori innehöll fröna till idén om fullständig kollektivisering.
Så snart informationen om fullständig kollektivisering dök upp i pressen visade vi, bolsjevik-leninisterna, däribland L. D. Trotskij, redan i december 1928 och januari 1929 på hur fördärvlig och skadlig denna paroll var. Vi såg den bara som ett språng från ultravänstern till höger. Även här har händelserna bekräftat våra förutsägelser, snabbare än vi hade väntat oss.
Hur kom det sig att den centristiska ledningen gav sig in på det ultravänsteristiska äventyret med fullständig kollektivisering? För att försvara detta nya steg framför de centristiska krafterna två förklaringar som utesluter varandra. Den ena hävdar att fullständig kollektivisering är en naturlig fortsättning på delvis kollektivisering, en seger för planeringens princip över den småborgerliga anarkin. Så lyder bedömningen i centralkommitténs resolution från november 1929. Av detta följer att en fullständig kollektivisering är en åtgärd som partiledningen absolut önskar. Detta har under fyra månader varit ledmotivet i partiets och sovjeternas press. Men samtidigt kom en annan förklaring: fullständig kollektivisering var ett försök som omständigheterna tvingade fram för att ta sig ur nuvarande och framtida livsmedelskriser. ”Vi har gått in i den (’antikulakrevolutionen’) genom undantagsåtgärder och den blixtsnabba utvecklingen av vetekrisen”, skrev Bucharin. Antingen fullständig kollektivisering eller jordbrukskapitalism, det finns ingen tredje väg: ungefär så lyder den andra ståndpunkten.
Vi bolsjevik-leninister har förkastat dessa båda ståndpunkter som teoretiskt felaktiga och praktiskt taget ödesdigra. Vi har redan talat om den första ståndpunktens inkonsekvens. Den andra ståndpunktens inkonsekvens framträder så snart man försöker tyda den. Av denna ståndpunkt följer att det idag, efter att den fullständiga kollektiviseringen har brutit samman, bara är vägen mot jordbrukskapitalism som står öppen. Det framgår således – särskilt nu när levnadsvillkoren har försämrats till följd av landets försämrade ekonomiska och politiska situation – att ultravänstersvängarna bara har bidragit till att säkra jordbrukskapitalismens seger. Den ”fullständiga” socialismen var bara nödvändig för att bana väg för den fullständiga kapitalismen.
Det måste sägas att Bucharin strategi, som Pravdas redaktion har anslutit sig till, sammanfaller med SR:s, mensjevikernas, kadeternas och Smiena Vechs[5] ”utveckling”. Nyligen publicerades följande schema över vårt ekonomiska system i den sovjetiska ekonomipressen: 1. Misslyckad insamling av vete. 2. Tillämpning av extraordinära åtgärder på handelsområdet. 3. Minskning av såddarealen och förvärrad vetekris. 4. Extraordinära åtgärder på produktionsområdet (fullständig tvångskollektivisering). Det återstår bara att återgå till utgångspunkten, utvidgning av NEP, väntrummet till en öppen och fri kapitalism.
Partiet får inte acceptera att ställas inför detta alternativ, som i sista hand är det alternativ som klassfienden ställer. Fullständig kollektivisering var inte nödvändig, inte mer än utvidgningen av NEP. Politiskt var den endast möjlig med högern och mitten vid makten, precis som neo-NEP kan bli oundviklig om samma opportunistiska politik fortsätter. I denna fråga skiljer sig högern och mitten åt i fråga om takten: högern förespråkar en konsekvent högerpolitik, medan mitten förespråkar samma politik med perioder av ultravänsterism.
Det särskilda med den tidigare ekonomiska krisen var att industrin inte kunde tillgodose den ökade efterfrågan från jordbrukssektorn. Det särskilda med den nuvarande krisen är den snabba nedgången i efterfrågan från jordbrukssektorn och den inte bara relativa utan också absoluta minskningen av mängden jordbruksprodukter. Det bröd vi har är desto mer otillräckligt eftersom det måste ersätta kött, fett, grönsaker, frukt och socker, som saknas. Det kommer att ta år att återställa antalet dragdjur, mjölkproducenter och småboskap. Enligt våra uppgifter har 50 % av boskapen utrotats i vissa regioner i Kazakstan, även i sovchoserna. I vissa regioner i Sibirien har varje enskild gård som gått med i kolchoserna idag kvar 1/10 av grisarna och 8/10 av korna, och detta gäller den sibiriska landsbygden, som är känd för sin stora mjölkproduktion. Förvärringen av livsmedelskrisen ligger fortfarande framför oss. Den kommer troligen att märkas under de kommande veckorna och månaderna: den kommer att förbli aktuell under flera år.
Den minskade mängden livsmedel som släpps ut på marknaden och den snabba prisökningen leder till en minskning av reallönerna. Till Pravdas stora indignation [...] försämras försörjningen av arbetarna. Lönerna sjunker på olika håll. Enligt tidningarna har flera arbetarkooperativ höjt priserna på kött och mjölk med 38 respektive 30 procent. Centrosoyouz [kooperativcentrumet] har gett direktiv om att sänka priserna. Men på grund av bristen på produkter är detta direktiv lika meningslöst som att sätta plåster på ett träben.
Den livsmedelskris som har hotat industrin sedan februari är enligt industrins indikatorer i stora centra som Leningrad redan påtaglig. Den hotar industrin vid en tidpunkt då den har uttömt alla möjliga och tillåtna medel för att öka arbetsintensiteten och produktiviteten samt sänka självkostnadspriset, och har nått en instabil jämvikt. Det farligaste ögonblicket inträffar när livsmedelskrisen kan omintetgöra alla framgångar och indikatorer inom industrin under det första året av femårsplanen.
Allt detta bekräftar riktigheten i de varningar som den bolsjevik-leninistiska oppositionen gav i sitt uttalande den 4 oktober 1929, där man uttalade sig mot att, i syfte att öka arbetsdisciplinen och rationaliseringen, använda metoder som förkastats av oktoberrevolutionen, såsom 1) utfärda dekret om disciplin som utgör ett direkt brott mot partikongressens fackföreningsresolutioner från 1921, 2) införa kontinuerlig arbetsvecka, vilket medför vissa ekonomiska fördelar, 3) utan arbetarnas samtycke, och inte som en undantagsåtgärd, införa socialistisk tävlan med metoder som liknar dem som användes för att genomföra den fullständiga kollektiviseringen på landsbygden, 4) sänka ackordslönen, 5) höja produktionsnormerna, 6) öka avpersonifieringen av fackföreningarna och 7) minska antalet arbetslösa som får ersättning.
Minskning av rättigheter och försämring av arbetarklassens materiella situation
Efter en tillfällig tillväxt av produktivkrafterna leder allt detta till en nedgång. Istället för de officiellt beräknade 400 miljoner rubel som sänkningen av självkostnadspriserna skulle inbringa under första kvartalet 1930, uppnåddes endast 180 miljoner. Med andra ord uppnåddes målet bara till 45 %. Under de två första månaderna (januari och februari) av andra kvartalet ”finns det ingen märkbar minskning av kostnadsprisernas utveckling” (Pravda). Det är mer troligt att det skett en försämring, om man dömer efter siffrorna för metallindustrin i Ukraina.
I stället för den förväntade sänkningen av kostnadspriset till 11,35 % uppnåddes endast 2,76 %: planen har endast genomförts till 20 %. Det bör betonas att arbetarklassen, som befinner sig i en svår situation, har ansträngt sig maximalt. I februari ökade den individuella dagslönen endast med 1,8 % jämfört med januari, och arbetsproduktiviteten med 4,7 %. Målet för produktionsökningen under genomförandet av de första fem månaderna av femårsplanens andra år har uppnåtts fullt ut inom den lätta industrin, medan det inom den tunga industrin ligger på 34,7 % istället för de planerade 40,7 %, trots att den kontinuerliga arbetsveckan utsträckts till 54 % av arbetarna. Som tidningarna själva påpekar, ”ger dålig kvalitet möjlighet till större produktion”. I januari och februari introducerades nya termer för att beskriva den dåliga kvaliteten, till exempel ”glaspest”. Hur mycket kvantitetsrapporterna är uppblåsta kan man bedöma utifrån följande faktum: produktionen av gummiskor var 1928 48 % högre än 1913 (41,5 miljoner par istället för 28 miljoner). Men om man tar hänsyn till kvalitetsförsämringen uppgår den verkliga produktionen endast till 74 % av den före kriget (Ekonomittjeskoié Obozriénié, oktober 1929). Som om man förberedde sig för att planen för basinvesteringarna inte skulle genomföras, skrev Pravda angående rapporterna om industrin under de senaste månaderna: ”Det finns en mycket oroande risk att man under kampen för att uppnå de uppsatta målen inte ägnar tillräcklig uppmärksamhet åt att förbereda den fortsatta produktionens utveckling.”
Under det första kvartalet av det andra året av femårsplanens genomförande publicerades en serie pressmeddelanden som vittnar om försämrade relationer mellan ledningen och arbetarna i fabrikerna (sabotage, isolerade terroristhandlingar, maskningsaktioner). På senare tid har vi inte sett några sådana meddelanden. Ska vi dra slutsatsen att orsakerna till dessa händelser har undanröjts, eller att man inte rapporterar om dem för att inte kasta en skugga över den allmänna lyckan? Denna fråga kan bara besvaras av de som känner till livet inom vår industri.
Man måste uppmärksamma årets kampanj för kollektivavtal. Genom att industri- och finansplanen har införts i kollektivavtalen har den inskränkts till en ren formalitet. Vi måste uppmärksamma den exceptionella situationen för arbetarna i sovchoserna. Det är de som har lämnats mest åt sitt öde. En undersökning av arbetare- och bondeinspektionen i Nedre Volga av sovchosen Ovtsevod visade att det i denna region har uppstått förhållanden som mer påminner om feodala gods än om sovchoser. ”Arbetarna säger rakt ut: ’Vi är ägarnas livegna’.” (Pravda, 28 mars).
De indirekta skatterna ökar parallellt med prisökningarna på varor. Årets budget föreskriver en ny höjning av skatterna på tobak, tändstickor, socker, konfektyr, vodka, öl osv. Ökningen av arbetarnas andel när statsobligationerna undertecknas, med förbud mot att sälja sin andel under fem år, går i samma riktning. Ökningen av ”frivilliga” donationer för att bygga kolchoser har på flera håll bara lett till att arbetsveckan förlängts från fem till sex dagar, och i Ural har vissa fabriker gått från 8-timmarsdag till 10-timmarsdag. Dessa lagöverträdelser har troligen blivit så vanliga att arbetskommissariatet har utfärdat ett särskilt cirkulär som upphäver dem.
Upptäckten av skandalösa ”bölder” i unionens alla städer och inom den ekonomiska, administrativa och sociala apparatens alla områden å ena sidan[6] och femårsplanen å den andra, har på ett akut sätt aktualiserat frågan om socialistiska kadrer. Denna fråga har nu blivit ännu mer akut efter den fullständiga kollektiviseringens skandalösa misslyckande. Men frågan om kadrerna behandlas på ett felaktigt sätt i vår press. Partiledningen behandlar den ur ett formellt statistiskt perspektiv eller ur ett perspektiv som rör dessa interna byråkratiska mekanismer – deras lämplighet för att styra. Den så kallade kommunistiska vetenskapen, som står till partifunktionärernas tjänst, ställer samma fråga på ett abstrakt och mekaniskt sätt, till exempel på följande sätt: ”Hur mycket vitaminer måste man ta för att vara en bra funktionär?” Den viktigaste aspekten på frågan, nämligen kadrerna och därmed den apparat som rekryteras bland dem, ignoreras helt. Man förstår varför: annars skulle man tvingas konstatera den elementära sanningen att frågan om kadrerna är oupplösligt förbunden med frågan om massornas politiska kontroll, deras politiska nivå och arbetardemokratin i partiet.
I vårt uttalande den 4 oktober skrev vi att vårdslöshet, girighet, dumhet, despotism och godtycke utgör ena sidan av myntet, medan den andra sidan är ödmjukhet, fördumning och berövande av de arbetande massornas rättigheter. Precis som arbetarna på sovchosen Ovtsevod sa: ”Vi är ägarnas livegna”, så sa arbetarna på fabrikerna i Orjutjovo-Znevo: ”Vi måste gå med i kolchoserna, annars kommer vi att kastas ut från fabriken” (Pravda).
När medel- och fattigbönder i ett land där en gigantisk revolution har ägt rum säger: ”Maktens vilja är sådan att man inte kan gå emot makten” (Pravda), så visar det på en inställning hos massorna som är oändligt mycket farligare än tjänstemännens stöld och våld. Termidor och Brumaire stormar in genom de dörrar som massornas politiska likgiltighet öppnar. Vi har alltid satsat på massornas revolutionära initiativ, inte på apparaten. Därför tror vi inte mer på den så kallade upplysta byråkratin än våra borgerliga revolutionära föregångare i slutet av 1700-talet trodde på den så kallade ”upplysta despotismen”.
Hela den centristiska och center-högerledningens politiska visdom består av att kväva massornas känslor av politisk självständighet, mänsklig värdighet och stolthet, och att uppmuntra och organisera apparatens absolutism. Det är för att uppmuntra det senare som den centristiska ledningen, och framför allt generalsekreteraren, har använt och fortfarande använder sin ovanliga uppfinningsrikedom. Partiledningens styrka ligger i dess apparat, men det är också där dess svaghet ligger. Apparattjiken, som försöker gissa vad hans ”chef” i partiet önskar genom att titta honom i ögonen, leder samma ”chef” i en riktning som han inte har valt. Apparattjiken telegraferar att han redan har kollektiviserat 4 146 hästar, medan han i verkligheten inte har kollektiviserat en enda. Men uppblåst av dessa fiktiva uppgifter, proklamerar centralkommittén ”omvandlingen av den partiella kollektiviseringen till fullständig kollektivisering”. Apparattjiken hålls i sin tur i koppel av kulaken. Kulakernas paroll var: ”Låt oss alla gå med i kolchoserna för att spränga dem inifrån.” När apparattjiken tvingade den genomsnittlige bonden att gå med i kolchoserna, agerade han på ”kulakernas direkta uppmaning”, som den officiella pressen nu hävdar. Eftersom ledningen själv styrs av apparattjikerna, agerade den utan att vilja det under kulakernas indirekta inflytande.
Genom att välja minsta motståndets väg upprättar sekreteraren, ordföranden för den lokala sovjeten, spannmålsuppsamlaren, kooperativmedlemmarna, sovchosmedlemmarna, företagsledarna, partimedlemmarna och de partilösa, specialisterna, förmännen ett system av påtryckningar och despotism i våra fabriker – och det är den verkliga makten under den proletära diktatur som vi lever under! Denna etapp kan karakteriseras som herravälde och kamp för de olika byråkratiska gruppernas gemensamma intressen.
Från en proletär stat med byråkratiska deformationer – som Lenin definierade vår stats politiska form – är vi på väg att övergå till en byråkratisk stat med överlevande proletära kommunistiska rester.
Inför våra ögon har det bildats och fortsätter det att bildas en stor klass av styrande med egna interna splittringar, som växer genom ett försiktigt, direkt eller indirekt införlivande (byråkratisk befordran, fiktivt valsystem). Det som förenar denna originella klass är en originell form av privat ägande, nämligen innehavet av statsmakten. ”Byråkratin äger staten som sin privata egendom”, skrev Marx (Kritik av Hegels rättsfilosofi[7]).
Det krävdes en tillfällig konflikt mellan byråkraterna i partiet och fackföreningarna för att läsarna av tidningen Trud skulle få veta att fackföreningarnas budget uppgår till 400 miljoner rubel, varav 80 miljoner går till personalens löner. Hur mycket uppgår lönerna till för de fast anställda inom partiapparaten, kooperativen, kolchoserna, sovchoserna, industrin, administrationen, med alla deras förgreningar? Vi har inga exakta uppgifter om detta, inte ens ungefärliga.
Det är inte svårt att gissa vilka frestelser en fullständig kollektivisering och en påskyndad industrialisering utgör för byråkratin. Det skulle utvidga byråkratins armé, öka dess andel av nationalinkomsten och stärka dess makt över massorna.[8]
Den centristiska ledningen berömmer sig särskilt för sin politik i den nationella frågan. Det är en myt. Det bästa motbeviset är det faktum att man hittills har undanhållit partiet de artiklar som Lenin skrev i början av 1922 om den nationella frågan. Det beror på att de utgör en kritik av de idéer om den nationella frågan som just de personer som står i partiets ledning har. Sanningen är att Sovjetunionens skapande och dess konstitution erövrades under hård kamp mot centristiska och högerorienterade krafter, som förespråkade självständighet för de oberoende sovjetrepublikerna och att de skulle införlivas inom RSFSR:s [Ryska sovjetiska federativa socialistrepubliken] gränser.
Bortsett från några taktiska beslut som var riktiga både ur internationell och inrikespolitisk synvinkel, till exempel bildandet av den oberoende republiken Tadzjikistan, förblir partiledningens strategiska linje i den nationella frågan samma gamla opportunistiska stormaktslinje, dold bakom vänsterfraser. Den kännetecknas av att de nationella republikerna avpersonifieras, deras självständighet och initiativförmåga konfiskeras, den byråkratiska centralismen förstärks, och att det bildas en sorts nationell byråkrat som utan svårighet kan övergå från en kommunistisk till en ultranationalistisk hållning. Byråkratin betraktar både den nationella frågan, och alla andra frågor, ur synvinkeln att den ska underlätta styrandet och ledandet.
Vi anser att den centristiska ledningens utrikespolitik är felaktig, med undantag för några få taktiska åtgärder som är riktiga men isolerade, såsom dess agerande i konflikten med de kinesiska reaktionärerna. Dåligt förutseende, avsaknad av planer, brist på initiativ och aktivitet, samtidigt som det saknas koppling till inrikespolitiken, det helt slumpmässiga valet av medlemmar till utrikeskommissariatet och utrikeshandelskommissariatet, är karakteristiska drag i partiledningens utrikespolitik. Varje partimedlem inser att misslyckandet för den fullständiga kollektiviseringen och den antireligiösa kampanjen inte bara utgör segrar för den inhemska kontrarevolutionen, utan också för den internationella kontrarevolutionen.
Man framkallar på ett konstgjort sätt splittringar inom partiet och utesluter personer som kan komma att motsätta sig den centristiska ledningen (förvisning av oppositionen, isolering, utvisning av L. D. Trotskij).
Hela den centristiska ledningens partipolitik, liksom dess tveksamhet och oförmåga inom den ekonomiska politiken, bidrar till att isolera Sovjetunionen och minska dess auktoritet och inflytande. Man måste bestämt avvisa den absurda teorin att ”framgångarna” för det socialistiska uppbygget inte bara skulle ha stigit partifunktionärerna åt huvudet, utan också hetsat imperialisterna. Den borgerliga kontrarevolutionen använder alla möjliga argument mot oss, inklusive överdrivna lovord om partiledningen. Men kontrarevolutionens praktik bestäms inte av kaffesump, utan av fakta. Skådespelet med vårt förfall förstärker imperialisternas aptit, som har väckts av den akuta ekonomiska krisen.
Överföringen av den centristiska opportunismen till Kommunistiska internationalen, med de höger- och vänsterorienterade överdrifter som finns inneboende i den, och med dess byråkratiska ledningsmetoder, kommer oundvikligen att leda till att Kommunistiska internationalen faller sönder och att dess inflytande över arbetarklassen minskar allt snabbare.
Antalet medlemmar i ungdomsorganisationerna i den Kommunistiska ungdomsinternationalens utländska sektioner minskade med 20 % under året från den 1 augusti 1928 till oktober 1929. I slutet av förra året fanns det enligt officiella uppgifter, som utan tvekan överstiger de verkliga siffrorna, endast 83 063 medlemmar i alla länder (utom Sovjetunionen). En av sekreterarna i Kommunistiska ungdomsinternationalen svarade rapportören från Komintern som meddelade dessa nedslående siffror: ”I Komintern är det samma sak.” Vi har nämligen genom protokollet från partiets senaste konferens i Paris fått veta att partiet och ungdomsorganisationen i Frankrike knappt uppgår till 35 000 medlemmar och att de under de senaste arton månaderna har förlorat en tredjedel av sina medlemmar. De metoder för en omedelbar fullständig kollektivisering som har införts i Komintern, förberedelserna för revolutionen som har förvandlats till retoriska övningar om ”omvandling”, tillämpningen av systemet med program-kalendrar, revolutionära aktioner på beställning, som är känt sedan den revolutionära syndikalismens tid, allt detta misskrediterar den Kommunistiska internationalen samtidigt som det ger de borgerliga regeringarna en förevändning för att skärpa förtrycket mot arbetarklassen. Detta är resultatet av den opportunistiska ideologin och de byråkratiska metoderna inom alla de områden dit vårt partis inflytande och ledning sträcker sig.
Den vändpunkt i partiets politik, som kom till uttryck i resolutionerna från den 16:e konferensen, var endast verbal och ytlig. Man kan tillämpa bedömningen av industriproduktionens tillväxt på hela denna period av centristisk politik: ”Minskad kvalitet skapar kvantitativa framgångar.” Men vid vissa tillfällen kan inte kvaliteten undgå att påverka kvantiteten. Med den fullständiga kollektiviseringens misslyckande inleds en rad kvantitativa nedgångar.
Den fortsatta händelseutvecklingen beror på de maktförhållanden som kommer att uppstå inom partiet och i landet. Dessa två faktorer verkar oberoende av varandra, även om det finns ett visst ömsesidigt samband mellan dem. Inom den revolutionära förtruppen måste den fraktion som representerar proletariatet och de arbetande massorna segra över de småborgerliga elementen och leda massornas kamp på vägen mot proletariatets diktatur.
Hur kommer förhållandet mellan högerfalangen och centristfalangen att se ut under de kommande månaderna? Genom att förhindra en öppen diskussion om faran från höger inom partiet och i landet skyddar centristfalangen inte bara sig själva, utan också högerfalangen. Tillsammans har de under en hel period tagit samma ansvar för apparatens politik. Deras meningsskiljaktigheter var inte djupa. De förkroppsligar två aspekter av samma apparatlinje. Men om det nya blocket, detta block för reträtt, skulle förverkligas, så skulle det inte bli kvar så länge. I och med situationens ökade obalans skulle makten övergå i händerna på de alltmer högerorienterade elementen. Det skulle innebära en gradvis eliminering av den nuvarande ledningen.
Under den senaste perioden har den centristiska ledningens hela uppmärksamhet varit inriktad på att krossa oppositionen (bolsjevik-leninisterna). Alla medel som staten förfogar över har använts för detta ändamål: våld, förtal, korruption. Utvisningen av L. D. Trotskij, den efter Lenin mest populäre och älskade ledaren för proletariatet, var kulmen på denna politik, som banar väg för de småborgerliga elementen.
En del av oppositionen vacklade. En del därför att medelmåttighet och byråkratiskt förfall hade dödat deras revolutionära klassmedvetande, andra därför att de gav efter för centristernas vilseledande paroller om industrialisering och kollektivisering. Alla avsvor sig på ett ovärdigt sätt sina kommunistiska idéer. Därmed har de förlorat all rätt till minsta förtroende från partiets och arbetarklassens sida. Ingen förföljelse och ingen förförelse kan hindra de oppositionella som har förblivit trogna de leninistiska idéerna från att göra sin plikt gentemot partiet och revolutionen.
I sitt uttalande den 4 oktober 1929 till CK och CKK påpekade den bolsjevik-leninistiska oppositionen nödvändigheten att ena alla kommunistiska och revolutionära krafter kring femårsplanen för industrialisering och kampen mot jordbrukskapitalismen och högern. Ett sådant enande, som även omfattar decisterna,[9] på grundval av erkännandet av ett enat parti, är ännu mer nödvändigt nu när det gäller att ställa de stabila proletära leden mot den kommande termidoren. I den mån som förverkligandet av parollen om enande av alla kommunistiska krafter innebär slutet på centristernas politiska monopol, kommer den centristiska byråkratin att bekämpa den med samma hårdhet som tidigare. Parollen om att ena alla revolutionära kommunister kan endast förverkligas av partiets massor och i kamp mot den centristiska byråkratin.
Hur ser klassförhållandena ut i landet? Den politiska situationen kännetecknas av partiets helt berättigade misstro mot sin ledning och den växande, obefogade misstro som arbetar- och bondeklassen hyser mot partiet och den proletära diktaturen. Ledningen har misskrediterat sig genom att på ett slående sätt visa prov på sin principlösa politik, som har ändrats flera gånger på några veckor (exempel: resolutionen från Moskvas partikommitté om avskaffandet av NEP, som själv ”avskaffades” några veckor senare eftersom det, enligt vad vi får veta, var... ett misstag av personen som gjort kopiorna). Partiledningen har misskrediterat partiet och fackföreningarna i arbetarmassornas ögon. Varken det förra eller de senare har kunnat försvara proletariatet mot byråkraterna. Tvärtom verkade partiet och fackföreningarna stödja byråkraterna mot arbetarna.
Fattigbönderna har bemött den fullständiga kollektiviseringen med stor misstro. Fakta talar sitt tydliga språk. Å ena sidan såg de kollektiviseringen som en förlust av de privilegier som de hittills hade åtnjutit i form av skattebefrielser, och å den andra som en fara att underkastas de mellanbönder och kulaker som anslöt sig till kolchoserna (fakta visar att man även i kommunerna satsar på ”bondeägare”). De så kallade grupperna av fattigbönder är bara en fiktion, precis som självkritik, utrensning, beskyddarverksamhet och andra usla byråkratiska ersättningar för demokrati i partiet och sovjetapparaten är för arbetarna.
Lantarbetarna var tvungna att, motvilligt eller inte, gå med i kolchoserna, eftersom det inte fanns någon annan utväg för dem. Under den kommande perioden kommer en särskild roll att spelas av mellanbönderna, som åter blir klasskampens centrala figur. Centristernas (och högeranhängarnas) kärlek till mellanbönderna var ren demagogi, ett sätt att förfölja oppositionella bolsjeviker-leninister. Det som de centristiska och högerorienterade krafterna gav mellanbönderna var en apparat som bestod mer av hot än av ord – som agerade med våld och godtycke – och vilken Lenin sa förödmjukade de sovjetiska medborgare som hade med den att göra.
Mellanbonden betraktade framför allt den fullständiga kollektiviseringen som ett sätt att pressa honom på bröd och andra produkter och förse fattigbönderna med fördelar med hjälp av hans egna levande eller döda tillgångar (redskap, boskap osv.). I stället för det exempel som Lenin talade om, och som vårt partis program talar om – det levande exempel som skulle övertyga och övertala den genomsnittlige bonden om kolchosernas överlägsenhet – erbjuds han en råttfälla. På en sådan kollektivisering har han svarat med sina vanliga metoder, aktiv och passiv strejk, eller gå med i kolchoserna för att spränga dem inifrån genom teknisk avväpning (förstörelse av boskap etc.).
Den politiska uppgift som partiet nu står inför är att återställa det förtroende vars frånvaro underlättar de underjordiska termidorkrafternas arbete. Ingen seriös kamp mot den kapitalistiska offensiven är tänkbar om man inte först har stärkt partiets viktigaste positioner, proletariatet och den fattiga bondebefolkningen.
Detta problem kan teoretiskt sett lösas lätt när det gäller arbetarklassen och lantarbetarna. Det är svårare när det gäller mellanbönderna. Kommer de att nöja sig med att NEP och den revolutionära legaliteten återinförs, eller kommer de att kräva ett nytt NEP och ställa ytterligare krav som är oförenliga med proletariatets diktatur? Hur kan man tillfredsställa mellanbönderna utan att överge kampen mot kulakerna? Det är en fråga som bara kan lösas på ett tydligt sätt i praktiken. Vi kan bara klart konstatera att återupprättandet av demokratin i partiet, i sovjetinstitutionerna och i fattigböndernas förbund, som byråkratin vägrar, ändå är det medel med vilket det är möjligt att hålla mellanböndernas krav inom gränser som är förenliga med den proletära diktaturens grunder. Demokratin i partiet och den sovjetiska demokratin på landsbygden är nära förbundna: mellanbönderna kommer aldrig att tro på att den revolutionära lagligheten kan återupprättas om det inte återupprättas ett fritt system i partiet.
Tiden för politiskt vilseledande ord är nu förbi. Endast en ärlig och samvetsgrann kommunistisk politik kan rädda proletariatets diktatur. Partiets 16:e kongress har en utomordentligt stor betydelse. Det är visserligen troligt att den centristiska ledningen kommer att försöka göra den till den mest obetydliga kongressen någonsin. Trots att vi redan står på tröskeln till kongressen finns det inte minsta antydan om att det behövs en diskussion inom partiet. Partiet kan inte acceptera ett sådant förakt för sina rättigheter. Det får inte acceptera det, särskilt inte i ett så kritiskt ögonblick.
Hela världen har sett hur den center-högerorienterade byråkratin fungerar. Resultaten talar för sig själva. Varje partimedlem ser dem omkring sig. Vi kräver en fri diskussion inom partiet och fria val till kongressen. Alla delar av oppositionen som erkänner principerna om ett enat parti och reformvägen måste delta i diskussionen och valen.
Vi kräver att de fängslade oppositionella friges och att tillämpningen av artikel 58 upphävs. Vi kräver att L. D. Trotskij återkallas från exil och återupptas i partiet.
Vi kräver att centralkommittén publicerar oppositionens dokument från perioden 1927–1930 samt Lenins artiklar om den nationella frågan och hans politiska testamente. Dessa krav är endast preliminära: frågan om partidemokrati och arbetardemokrati måste tas upp i sin helhet inför kongressen själv.
Utan partidemokrati och arbetardemokrati kommer alla korrigeringar oundvikligen att förvandlas till deformationer. Endast massornas revolutionära kontroll kan underordna apparaten under massornas intressen. Vi anser att det är nödvändigt att omorganisera centralkommittén och den centrala kontrollkommissionen och återge kongressen och partiet de rättigheter som formellt och i praktiken har tagits ifrån dem och överförts till centralkommittén och den centrala kontrollkommissionen.
Vi anser det nödvändigt att avskaffa posten som generalsekreterare och begränsa partisekreterarens roll till att utföra tekniska uppgifter, och överföra hans politiska uppgifter till hela politbyrån.
Vi anser det nödvändigt att ändra den nuvarande metoden för arbetsfördelning mellan partimedlemmarna.
Vi kräver en fullständig omorganisation av organisationsbyrån, som idag är det viktigaste stödet för apparatens diktatur.
Vi kräver att det system som finns för val till CK och CKK, det vill säga hemliga omröstningar, utvidgas till att omfatta alla valda organisationer inom partiet.
Vi kräver en avsevärd minskning av partiapparaten och andra apparater – fackföreningar, kooperativ, statliga organ – så att de resurser som därmed sparas kan användas till ytterligare investeringar för att bygga sovchoser och kolchoser och till grundläggande investeringar i industrin.
Vi upprepar våra krav från den 4 oktober förra året: femårsplanens olika delar måste samordnas sinsemellan och med arbetarklassens behov; Revidering av kollektivavtalen i syfte att förbättra arbetarklassens materiella situation. Noggrann granskning av resultaten av den kontinuerliga arbetsveckan, som endast ska betraktas som en tillfällig, exceptionell åtgärd som endast går att genomföra med arbetarnas samtycke. Upprättande av en koppling mellan nominell lön och budgetökning. Återupprättande av en verklig facklig verksamhet.
Partiets politik på landsbygden: formellt avskaffande av den fullständiga kollektiviseringen, sluta med den massiva avkulakiseringen och fördrivningen av kulaker från landsbygden, utom i enskilda fall som föreskrivs i lagen, men utan att återföra de kulaker som redan förvisats.
Staten bör ägna särskild uppmärksamhet åt kolchosrörelsen genom att ge den nödvändig ekonomisk och teknisk hjälp. Bildande av förbund för fattigbönderna. Denna åtgärd är nödvändig för att ge kolchosrörelsen en politisk bas och som politiskt stöd för hela skatte-, kultur- och socialpolitiken på landsbygden.[10]
Partiet står inför uppgiften att lösa problemet med att förse landet med livsmedel och jordbruksprodukter genom att stärka uppbyggnaden av sovchoser, samtidigt som man bibehåller takten i industriutvecklingen.
Det är utan tvekan en tung uppgift, men den kommer att bli en praktisk och till och med teknisk uppgift om de politiska förutsättningarna för att lösa den skapas.
Vi föreslår inte partiet något nytt program, utan kämpar bara för att återupprätta det gamla programmet, som har prövats i hårda strider och ärorika segrar, och det bolsjevikiska kommunistpartiets taktiska linje.
Underskrifter:
Christian G Rakovskij
Vladimir V Kosior
Nikolai I Muralov
Veronika S Kasparova
Medundertecknare:
Otto Ch Aussem[11]
Karl E Grünstein
Pierre Broué kommenterar utförligt deklarationen och de rådande omständigheterna i sin Trotskij-biografi (i slutet av kapitel 40. ”Början till den internationella oppositionen”)
Se även Öppet brev till partiets medlemmar (mars 1930), där Trotskij bl a kritiserar den påbörjade tvångskollektiviseringen.
[1] Deklarationen skrevs av Rakovskij och undertecknades av flera andra.
[2] Den ganska tunna karaktären på denna kritik märktes framför allt av det faktum att namnet Paz stod i dess överskrift, och för denne var anklagelsen om kapitulation mot Rakovskij bara nödvändig för att överge de revolutionära leden, där han bara var en flyttfågel. Men vi får inte glömma att i blocket med Paz mot Rakovskij fanns också kamrat Treint, som trots alla de misstag han begått och fortfarande begår, ännu inte, hoppas vi, är någon tillfällig figur på den revolutionära kampens arena.
[3] Vi har inte tillgång till texten till den deklaration av den 4 oktober 1929 som flera gånger nämns i våra källor, men ett utkast till den, skrivet av Rakovskij, finns på Harvard (T 3491). Uppgifterna i texten ovan ger dock en bild av dess allmänna inriktning och det program den skissade på. Deklarationen från den 4 oktober, som också var Rakovskijs verk, var utan tvekan en eftergift till den kritik som kom från vänster i oppositionen efter deklarationen den 22 augusti. Man kan i alla fall notera att deklarationen från den 12 april, och enligt den även den från den 4 oktober 1929, vände sig mot den ”helt skadliga teorin om möjligheten att bygga ett socialistiskt samhälle i ett enda land”, vilket deklarationen från den 22 augusti 1929 inte hade gjort öppet och tydligt.
[4] Det handlar naturligtvis om Stalins berömda artikel med titeln ”Svindel av framgångarna”. Vid nästa centralkommittémöte i mitten av mars bromsades den överdrivna kollektiviseringen kraftigt, vilket i vissa regioner till och med ledde till en ”våldsam avkollektivisering”.
[5] Smiena Vech var en emigranttidning som gavs ut i Prag och Paris och uttryckte åsikterna hos ”ustrjalovisterna”, som ansåg att NEP erbjöd en ”fredlig” väg till återupprättandet av kapitalismen som man måste ta tillvara genom att samarbeta med ledarna.
[6] Anspelning på skandaler, som den i Smolensk, där höga partikadrer visat sig vara djupt korrumperade.
[7] De två ovanstående styckena skulle komma att väcka en livlig diskussion inom Vänsteroppositionen i Sovjetunionen [SSSR], eftersom Rakovskijs idé om att byråkratin var ”en klass” inte accepterades av många. Det bör noteras att Trotskij inte ville inleda denna diskussion. Leon Sedov nöjde sig med att redogöra för Rakovskijs ståndpunkt och hans kritikers ståndpunkt i en artikel avsedd för den internationella oppositionens press.
[8] Idén att en påskyndad industrialisering skulle ge byråkratin en materiell bas verkar ha formulerats här för första gången.
[9] Termen ”decist” (från initialerna D. C.) användes för att beteckna anhängarna av den så kallade ”demokratiska centralism”-tendensen, som då leddes av T. V. Sapronov och V. M. Smirnov.
[10] Som en parentes kan nämnas att den centristiska ledningen, som inte tolererar förbund för fattigbönder någonstans i (Sovjet)unionen, tvingas erkänna dem i Ukraina och anförtro dem hela kollektiviseringsprojektet. De ukrainska komnezam (sammanslutningar för fattigbönder) har bevarats eftersom de har kunnat försvara sig och inte tillåtit att likvidationsförsöket 1924–25 gick längre än att omvandla dem från halvobligatoriska organisationer till fria organisationer (anmärkning från författarna till deklarationen).
[11] Otto Christianovitj Aussem (1875-1937), son till lärare, socialdemokratisk aktivist 1893, medlem av RSDAP i Kiev 1898, senare organisatör av bolsjevikernas militära apparat, hade samarbetat med Rakovskij i Ukraina, där han varit partisekreterare och arméchef, och i Paris, där han varit generalkonsul.