Originalets titel: Stalin: Why and How
Publicering: På engelska på MIA, org. på franska i tidskriften Spartacus mars-april 1978
Översättning: Martin Fahlgren.
Digitalisering/HTML: Martin Fahlgren
Den f d ledande kommunisten Boris Souvarine[1] var författare till den första större Stalin-biografin, Stalin. En kritisk studie över bolsjevismen, vars första upplaga kom ut på franska 1935 och i en ny uppdaterad upplaga 1939. Nära 40 år senare skrev han föreliggande artikel, där han kritiskt blickar tillbaka på Stalin och bolsjevismen. [2] Om inget annat sägs så har noterna nedan införts av den engelska översättaren, men har kompletterats av Martin F.
Det finns redan ett stort antal verk om Stalin och hans regim, varav flera är av verkligt värde, men inget ger ett tydligt svar på den fråga som varje uppmärksam läsare ställer sig: varför och hur kunde Stalin etablera sig som ensam härskare över det pseudosovjetiska imperiet, trots de andra ledarna inom enpartistaten och den påstått proletära staten – ledare som enligt allas uppfattning överträffade honom i alla avseenden. När Lenin dog 1924 var det nämligen knappt någon som kände till Stalins namn, utom i de högsta partikretsarna bland professionella revolutionärer. I det dokument som är känt under namnet ”Lenins testamente”[3] utsåg Lenin fem av sina närmaste medarbetare till sina efterträdare: Trotskij, Zinovjev, Kamenev, Bucharin och Pjatakov.[4] Fem år senare hade Stalin avsatt dem alla från makten och väntade på att utrota dem. Varför och hur?
I detta berömda ”testamente”, vars existens kommunisterna förnekade i över trettio år och som de fördömde som en förfalskning när Max Eastman och artikelförfattaren publicerade det 1927,[5] men vars äkthet slutligen erkändes av Chrusjtjov i hans hemliga tal 1956,[6] uttryckte sig Lenin, med stor försiktighet, och sa: ”Efter att ha blivit generalsekreterare har kamrat Stalin i sin hand koncentrerat en gränslös makt, och jag är inte säker på att han alltid kommer att kunna bruka denna makt tillräckligt varsamt”. Han sa inte att Stalin hade ”blivit” generalsekreterare med Lenins välsignelse, inte heller vad dessa enorma maktbefogenheter bestod av, hur denna makt utövades och varför ingenting och ingen kunde begränsa den, än mindre motsätta sig den.
Sedan när har en partisekreterare haft en sådan enorm makt? Han utnämndes för att verkställa ledningsorganets beslut, se till att posten kom fram och skickades iväg, arkivera dokument, skicka ut cirkulär, övervaka arbetet hos sina underordnade osv. I tur och ordning hade Jelena Stasova, sedan Sverdlov, sedan Krestinskij, sedan trion Krestinskij, Preobrazjenskij och Serebrjakov, och sedan trion Molotov, Jaroslavskij och Michailov[7] blygsamt tagit på sig sekreterarfunktioner utan att inkräkta på centralkommitténs auktoritet. Allt detta skulle förändras under en process som skulle ta flera år med Stalin som generalsekreterare och Molotov och Kujbysjev[8] som medhjälpare. Lenins kommentar är därför mycket oklar, utom för de invigda bland de högre kadrerna i partiet och staten, som slogs samman.
Trotskij är för sin del lite mer rättfram, eftersom han vänder sig till en bredare publik som han vill informera, men han förklarar inte heller denna ”enorma” och oemotståndliga makt som generalsekreteraren har. Han beskriver inte hur den fungerar och informerar inte heller om modus operandi för en auktoritet mot vilken alla invändningar, allt motstånd och alla oppositioner måste erkänna att de var maktlösa och i förväg besegrade. I sin bok om Stalin säger han att den senares grepp om ”den politiska maskinen” (apparat på ryska, från tyskan) ”hade blivit formidabel” på mindre än två år.[9] Temat om ”apparatens” makt återkommer många gånger i Trotskijs skrifter i exil. Men varför och hur förvandlade denna apparat, som i princip var partiets verktyg, i praktiken partiet till sitt verktyg? Det är frågan.
Just det som borde ha lyfts fram i ljuset lämnade Trotskij fortfarande kvar i mörkret. Ända sedan han inledde sin kamp sin kamp mot den ledande ”trojkan”,[10] som utgav sig för att vara den enda väktaren av Lenins idéer (1923), hade han hela tiden kritiserat, sedan fördömt och anklagat den kommunistiska byråkratin, byråkratismen, kort sagt apparaten. Eftersom partiet var identiskt med staten hade alla dess medlemmar, eller nästan alla, blivit funktionärer, alltså byråkrater, och därmed en del av apparaten. Följaktligen hade den huvudsakliga splittringen inom partiet, mellan majoriteten och oppositionen, delat upp byråkratin, apparaten. Alla tendenser och fraktioner bestod av funktionärer i ett mycket komplicerat politiskt och ekonomiskt system, vars detaljerade beskrivning skulle kräva en doktorsavhandling. En schematisk skiss räcker här för att komma fram till ”varför och hur” Stalin agerade.
I ett verk som publicerades 1939[11], efter att ha avslöjat omständigheterna under vilka Zinovjev och Kamenev, med Lenins samtycke, placerade Stalin i partiets sekretariat 1922, skrev artikelförfattaren: ”Stalin hade i hemlighet påbörjat en omorganisation utan motstycke i partiets sekretariat. Den ena efter den andra av personalen omplacerades av skäl som ingen annan än generalsekreteraren kände till.” Och vidare: ”I regel var en hänvisning till disciplinen tillräcklig för en utnämning eller en förflyttning.”[12] På de följande sidorna beskrev och kommenterade författaren Stalins uppgång till absolut makt och hans metoder för att krossa allt motstånd. Men vid den tiden, i början av 1930-talet, hade hemligheten bakom Stalins allmakt ännu inte klarlagts med nödvändig precision på grund av bristande information; man kan till och med säga – i sin levande och prosaiska verklighet, i sin bedövande vulgaritet.
Det finns därför skäl att konkretisera det som i detta verk förklarades i följande ordalag: ”Men i ett så vidsträckt land som Ryssland, där kommunikationerna voro dåliga och livet i landsorten ofta var dödande enformigt, betydde några kilometer mer eller mindre åtskilligt. En förflyttning till en viss plats kunde innebära materiella och moraliska fördelar, medan en förflyttning till en annan, närbelägen plats kunde innebära en förvisning. På olika stadier i hierarkin kunde den speciella arten av sysselsättning erbjuda större eller mindre fördelar för ögonblicket och utsikter för framtiden.”[13] Till dessa allmänna konstateranden, som återspeglar en situation som fortfarande var relativt uthärdlig, men som mycket snabbt skulle förvärras, måste man lägga till några detaljer för att ta hänsyn till de hårda förhållanden som Stalin kunde utnyttja för att undertrycka handlingar av olydnad, och till och med enkla tveksamheter, i förhållande till ”partidisciplinen”.
Efter Lenins död kom partiet inom några år att personifieras av sin generalsekreterare, på grund av fel begångna av dem som snart skulle klaga på detta, såsom Trotskij, Zinovjev, Kamenev, Bucharin och andra. Alla ledare som Stalin beslutade att undertrycka var de som hade skapat det ”system” vars ödesdigra skadlighet de alltför sent skulle fördöma, det system vars ultima ratio Chrusjtjov skulle kalla ”köttkvarnen”, den som malde människokött.[14]
Att ta sin tillflykt till oföränderliga idéer, som fastställts en gång för alla från allra första början, är att utesluta varje förståelse av den sovjetiska världen, dess historia och dess institutioner. Under omständigheternas tryck utvecklades i själva verket den orientaliska kommunismens folk och strukturer med oroväckande snabbhet efter oktoberkuppen, för att tvinga sig på en hel befolkning som blev alltmer fientlig till det ”sovjetiska” regimen.
Det parti som grep makten 1917 var fortfarande ett socialdemokratiskt parti: det bytte namn, och inte bara namn, några månader senare. Lenin vid makten var inte densamma som Lenin innan han utövade makten. Fram till nyligen var han en försvarare av demokratin – texterna finns där – men han kom att tillrättavisa sina kamrater som i god socialistisk anda hade avskaffat dödsstraffet (november 1917). Besatt av sina historiska minnen, jakobinismen och Pariskommunen, kom han att förespråka terror. Han och hans närmaste krets krävde högljutt att en konstituerande församling skulle sammankallas, men undertryckte den med ett pennstreck och manu militari [med militära metoder]. Osv. Även Stalin förändrades kraftigt under sina år vid makten.
Allt detta förklarades i de sexhundra sidorna i ovannämnda bok. Här handlar det om att fylla en lucka och avslöja det instrument som gjorde det möjligt för Stalin att identifiera sig med partiet, den yttersta innehavaren av den historiska sanningen enligt Lenin, och enligt hans lärjungar nu och för alltid mänsklighetens ofelbara ledare under dess marsch fram mot guldåldern efter den världsomfattande revolutionen.
Till att börja med är det viktigt att komma ihåg att Stalin samtidigt ingick i partiets centralkommitté, politbyrå och organisationsbyrå, samt var folkkommissarie för nationalitetsfrågor och folkkommissarie för Arbetar- och bondeinspektionen [Rabkrin], när han (som Lenin uttryckte det) ”blev” partiets generalsekreterare. Denna skandalösa ansamling av befattningar väckte stark kritik bland den kommunistiska eliten, och vid partiets elfte kongress 1922 blev Preobrazjenskij deras språkrör när han sa: ”Är det tänkbart att en enda individ kan klara av det arbete som krävs av två kommissariater, och dessutom politbyrån, orgbyrån och tio andra kommissioner inom centralkommittén?” Lenin svarade personligen Preobrazjenskij och motiverade den ”enorma makt” som Stalin hade fått med att ”det fattas folk”.[15] Han hade utan tvekan glömt denna diskussion året därpå när han dikterade sitt ”testamente” som så länge förblev gömt under en skäppa.
Och som om denna ansamling av befattningar inte var nog, tilldelades Stalin också sin mest ”ansvariga” uppgift, enligt dåtidens terminologi, nämligen att företräda politbyrån i GPU:s ”kollegium” – med andra ord den högsta myndigheten när det gällde dödsstraff. Utan minsta skrupler var det han som gav partiet sanktion för de mest extrema, ja faktiskt orättvisa, repressiva åtgärderna, som Lenin och Trotskij betraktade som en beklaglig nödvändighet, men föredrog att inte bli alltför involverade i.
Intellektuella i politbyrån kunde teoretisera om terror, men de behövde en hård, okänslig man för att genomföra den. Hos Stalin, som samarbetade med Dzjerzjinskij,[16] den tekniska experten på polisarbete och blodspillan, fann de en politiker som var lämplig för de uppgifter som äcklade dem. Men detta förklarar fortfarande inte hemligheten som förvandlade ”Lenins och Trotskijs parti”, som det kallades på den tiden, till Stalins parti.
Hemligheten ligger i en av centralkommitténs kommissioner som Preobrazjenskij hänvisade till i sina kommentarer. Det handlar om en kommission, eller sektion, som inte har gått helt obemärkt förbi, eftersom flera mycket kompetenta författare har nämnt den, men vars funktioner fortfarande måste förklaras konkret och vars avgörande roll i den interna kampen måste betonas. I Stalins händer skulle den bli ett viktigt kugghjul i den ”apparat” som höll det med staten sammansmälta partiet i sitt grepp och som kontrollerade varje individs, varje familjs öde och allas framtid. Så var inte fallet i början av den nya regimen, men det blev så under åren efter inbördeskriget, och allt hårdare under Lenins sjukdom och framför allt efter hans död. Det räcker inte att ta med det i en beskrivning av sekretariatets apparat; det är nödvändigt att visa hur det fungerade, i generalsekreterarens tjänst, med de moraliska och mänskliga konsekvenser som följde av det, liksom de politiska resultaten.
I sitt viktiga verk How Russia is Ruled (Cambridge Mass., 1953) ägnade professor Merle Fainsod med rätta flera avsnitt åt ett av sekretariatets organ som hittills hade passerat obemärkt: ”1920 inrättades en särskild avdelning inom sekretariatet – Utjraspred [Учраспред], Registrerings- och distributionsavdelningen – för att kontrollera ’mobilisering, förflyttningar och utnämningar av partimedlemmar’.”[17] Senare: ”Utjraspred koncentrerade sig först på att fylla partiposter. Utnämningar till de högsta partiposterna kom under Orgbyråns jurisdiktion... Utjraspred utvidgade snabbt sin kontroll ned till guvernement- eller provinsnivå. I början av 1923 nådde dess kontroll ujezd- eller länsnivå. Rapporten från Utjraspred till den tolfte partikongressen i april 1923 visade att mer än tiotusen uppdrag hade gjorts under det föregående året. I sin organisationsrapport till kongressen gjorde Stalin inga försök att dölja omfattningen av Utjraspreds verksamhet; han avslöjade tvärtom att dess jurisdiktion höll på att utvidgas till statsapparaten.”[18]
Flera sidor av Merle Fainsods bok borde citeras. Här måste vi dock begränsa oss. Orgraspred, Utjraspreds efterträdare, ”fungerade som ett annat mäktigt kontrollorgan över lokala partiorganisationer. Lazar Kaganovitj,[19] chef för denna avdelning 1922 och 1923, var en av Stalins mest trogna lärjungar”.[20] I ett kapitel om sekretariatet förklaras: ”Den viktigaste avdelningen i centralkommitténs sekretariat var avdelningen för organisation och uppdrag (Orgraspred). Den bildades 1924 genom en sammanslagning av Utjraspred och den gamla avdelningen för organisation och instruktion. Orgraspred fungerade som kaderkontor för den stalinistiska apparaten... Mellan den fjortonde och femtonde kongressen skötte Orgraspred placeringen av 8761 partiarbetare... Vid den sextonde kongressen 1930 meddelade L. Kaganovitj att Orgraspred hade ordnat placeringen av cirka elva tusen partiarbetare under de två föregående åren.”[21] Men beskrivningen av den monstruösa partiapparaten, den centrala apparaten, tar upp cirka tjugofem sidor i Fainsod.[22]
Professor Leonard Schapiro förklarar det mer kortfattat i sin numera klassiska bok The Communist Party of the Soviet Union (London, 1960), med en kategorisk slutsats: ”Sammanslagningen 1924 av utnämningsavdelningen (Utjraspred) och avdelningen för både organisation och utnämningar (Orgraspred) ... blev omedelbart sekretariatets viktigaste avdelning, som koncentrerade hela ledningen av underordnade partiorgan och den ytterst viktiga funktionen att utnämna tjänstemän. Dess historia är historien om Stalins framgångar i att kontrollera partiet.”[23] Den sista meningen är särskilt minnesvärd, men den behöver illustreras.
A. Avtorchanov (Stalin and the Soviet Communist Party, New York, 1959) nämner Kaganovitj som chef för organisations- och instruktionsavdelningen, senare organisations- och fördelningsavdelningen,[24] och det är allt (titlarna Utjraspred och Orgraspred tillåter inte mer exakta översättningar). Professor Robert C. Tucker nämner kort Utjraspred, översatt som ”Register och uppdrag”, utan att lägga någon större vikt vid det (Stalin as Revolutionary, New York, 1973).[25] Adam Ulam och andra biografer passerar de två raspred i tysthet.
I en artikel skriven 1956, med titeln ”Stalins medbrottslingar”, som publicerades i Est et Ouest (nr 171, Paris, 1 april 1957), ställde författaren till denna artikel frågan: ”Hur kunde en man, som vid Lenins död var helt utan prestige, få sådan makt över liv och död för en befolk–ning på cirka tvåhundra miljoner människor, och i synnerhet över sina närmaste politiska kollegor, som var honom intellektuellt överlägsna, och dessutom makten att förnedra dem med tortyr och vanära offren?”
Svaret på frågan var: ”Stalin kom inte till makten helt på egen hand: han hade medbrottslingar.” Bland dessa ”var det, i ordning efter betydelse, Lazar Kaganovitj som från 1922 blev Stalins främste medhjälpare och medbrottsling och den främste arkitekten bakom hans extraordinära politiska framgång. Han kan betraktas som en prototyp för stalinismen och förtjänar därför särskild uppmärksamhet”.
Därefter följde en sammanfattning av denna persons karriär. År 1922 valdes Kaganovitj ”till chef för Centralkommitténs ’Organisations- och instruktionsavdelning’, som efterträdde Utjraspred (redovisnings- och uppdragsavdelningen) och blev Orgraspred, organisations- och uppdragsavdelningen. I denna position, osynlig för de oinvigda och känd endast för dem inom den sovjetiska staten, vars existens och ännu mindre betydelse inte ens misstänktes av någon utanför, skulle han bli det avgörande instrumentet för Stalins ’vilja till makt’.”
I själva verket kontrollerade nämnda sektion av centralkommittén alla partifunktionärernas öde; den placerade, förflyttade och ersatte dem i enlighet med överväganden som disciplinen inte tillät dem att ifrågasätta. Alla i hierarkin var beroende av den, liksom av hur nära eller hur långt bort de befann sig från huvudstaden eller de stora stadscentra. På så sätt kunde Stalin, med stöd av Molotov och hjälp av Kaganovitj, genom förändringar, degraderingar och befordringar, oskadliggöra de män i eliten som stod i hans väg och gynna fogliga medelmåttor som var beredda att följa honom blint. På så sätt ordnade han efter eget behag de ledande kommittéerna, regionala och lokala, och sedan partikonfe–renser och kongresser som successivt besegrade Trotskij och hans anhängare, Zinovjev och Kamenev och deras anhängare, liksom Bucharin och Rykov[26] och deras anhängare, för att överlämna dem till det obarmhärtiga GPU:s godtyckliga makt.” …
På så sätt kontrollerade Stalin, med hjälp av sina många positioner och de till synes lagliga medlen i Utjraspred och sedan Orgraspred, alla kommunisters och deras familjers existensvillkor. Trotskij, som i sin bok Kommunismen och terrorn (1920) rättfärdigade militariseringen av arbetskraften, hade skrivit: ”För oss kan det icke finnas någon annan väg till socialismen än att förfoga på de olika orterna över landets ekonomiska krafter och resurser och att fördela arbetskraften i överensstämmelse med den statliga helhetsplanen. Arbetarstaten anser sig berättigad att ställa varje arbetare på den plats där hans arbete behövs.”[27]
Desto större anledning hade då partiet att ta på sig makten att fördela platsen, arten och villkoren för sina medlemmars liv ... och död. Och om det är sant, enligt det välkända ordspråket, att ”vilken idiot som helst kan styra med undantagstillstånd”, desto lättare kunde Stalin, som var helt utan principer, införa en avgudadyrkan av sin egen onda personlighet, med de monstruösa privilegier som Lenins partistat hade gett honom.
Redan 1920, och därmed under Lenin, protesterade klarsynta och modiga partimedlemmar mot de auktoritära förfarandena som innebar en praxis av ”förvisning genom administrativa medel” för att bli av med besvärliga personer. Vid den nionde partikongressen (1920) förklarade K. Jurenjev: ”En person skickades till Christiania, en annan till Ural och en tredje till Sibirien.”[28] J. Jakovlev vittnade om att: ”Ukraina har blivit en exilplats. Kamrater som av någon anledning är impopulära i Moskva deporteras dit.” [29]
När Rjazanov och Tomskij[30] 1921 fick fackföreningskongressen att anta en icke-konformistisk motion, blev de snart avsatta. Tomskij skickades till Turkestan och Rjazanov på utlandsuppdrag. Listan över personer som avsattes på detta sätt under 1920-talet skulle bli mycket lång. Man tog fortfarande hänsyn till personernas kvalitet, de tjänster de hade gjort och de förmågor som kunde utnyttjas. Men i den kamp som Stalin förde mot alla som stod i hans väg efter Lenins död, och framför allt efter tioårsdagen av oktoberrevolutionen, var det inte längre fråga om någon hänsyn ens mot de mest respekterade kommunisterna. Utjraspred, och sedan Orgraspred, agerade på Stalins order med allt mindre hänsyn och allt större stränghet.
På några år var det slut med de förgyllda exilplatserna – ambassader och olika uppdrag utomlands. Man kunde inte längre tala om Ukraina, eller ens om Ural, som en ”exilplats”. Hotet om att förflyttas till Sibirien, hur lagligt det än var, gav anledning till eftertanke för dem som kanske var de mest uppriktiga oppositionella, men som var föga benägna att offra sig i onödan. För det fanns Sibirien och Sibirien – beboeliga platser och fattiga regioner där en vistelse för civiliserade européer var liktydig med en långsam död.
Utj-ras-pred ... Org-ras-pred ... De tre stavelserna var laddade med en avskräckande och övertygande kraft som inte kunde motverkas av några argument från vänster eller höger, åtminstone inte när det gällde majoriteten av mellankadern, som dessutom inte kunde förstå varför deras traditionella ledare hade blivit ovärdiga att axla sina tidigare ansvarigheter och plötsligt befann sig degraderade, till slut vanärade och bestraffade, och om nödvändigt överlämnade till den sekulära makten.[31] Uteslutning ur partiet, efter en till synes laglig förföljelse, var liktydigt med att hamna i GPU:s händer, det vill säga i händerna på en godtycklig makt utan gränser.
Detta var en process som sträckte sig över flera år och var knuten till regimens inre historia, som doldes av högljudda polemiker och fåfänga pseudodoktrinära kontroverser som fördes med hjälp av citat från Marx och Lenin. Det var en process som inte kan sammanfattas i några få rader. Stalins tålmodiga och mångfacetterade operationer utspelade sig på flera plan och under olika förevändningar för att förverkliga en unik plan: att omvandla den leninistiska oligarkin till en stalinistisk oligarki, bestående av uppkomlingar som var personligt skyldiga Stalin för sin befordran inom apparaten, för sina chanser att nå de högsta nivåerna i hierarkin inom den nya sociala eliten, den nya klassen av utsugare, privilegierade och profitörer.
Utöver den ”enorma makt” han fick av Lenin, som störde denne alltför lite och alltför sent, hade Stalin en benägenhet för ”polismentalitet”, som Trotskij uttryckte det, som försåg hans hämndlystna minne med ett veritabelt kortregister över alla politiska och administrativa personer som hade något inflytande. Han kunde använda och missbruka det enligt sina mest smutsiga beräkningar, utan att behöva ta minsta hänsyn av de ”kontrollmekanismer” som det demokratiska systemet i Nordamerika är så stolt över. Detta kortregister innehöll all information, alla förseelser, svagheter, angivelser, skvaller, farliga förbindelser och komprometterande relationer hos medlemmarna i partiet ”som inte hade någon jämlike” (som Stalin skulle säga lite senare). Med ett organ som Orgraspred var det möjligt att påverka och manipulera bevisade eller potentiella meningsmotståndare i partidisciplinens namn, som alla per definition hade gått med på att underkasta sig.
Under flera år var Stalin tvungen att agera under täckmantel av partilagligheten och ta hand om alla motsträviga med hjälp av de två raspred. Detaljerna i dessa planer skulle kräva en alltför lång och dessutom alltför tråkig redogörelse. Från en viss punkt behövde ”folkets fader” ingen täckmantel längre, Orgraspred förlorade den dolda delen av sitt existensberättigande och den hemliga polisen agerade på muntliga eller skriftliga instruktioner från Stalin eller hans maffia, ibland på grundval av ett telefonsamtal (Svetlana Allilujeva har gett ett slående exempel).[32] Men under övergångsfasen till det absoluta enväldet var det Orgraspred som hade till uppgift att översätta visdom och vilja från det allvetande partiet, som hade en medfödd kunskap om var och hur varje kommunist måste underkasta sig för att tjäna den nya avguden, den pseudoproletära stat som förkroppsligades i Stalin.
Bortsett från de texter som citerats ovan, särskilt de av Merle Fainsod och Leonard Schapiro, har de två raspred-ernas avgörande roll passerat obemärkt för författare som ägnat sig åt att dechiffrera ”Stalins gåta”. De har också förklarat hans uppgång och allsmäktighet genom att tillskriva honom olika inbillade talanger, utan att kunna se att han framför allt praktiserade ”allt är tillåtet”, som Dostojevskij[33] på förhand befarade. Berövad alla de ”karismatiska” egenskaper som krävs för att ge en diktator prestige, överträffade Stalin alla sina rivaler i sina lägsta egenskaper, i sitt bedrägeri, sina intriger, sin lögnaktighet, sin grymhet, sitt inneboende moraliska förfall och sin totala brist på principer och moral. Hans styrka låg också i hans absoluta förakt för den officiella doktrin som hans motståndare fortfarande höll fast vid. Han var medvetet skrupelfri och kunde utnyttja den apparat han hade ärvt av Lenin och visste hur han skulle underkasta den sin rent personliga ambition med hjälp av det oemotståndliga instrument som Orgraspred blev i hans händer, vars effektivitet det är dags att visa på annat sätt än med abstrakta begrepp.
Låt oss föreställa oss en medelrankad partifunktionär, Ivanov, misstänkt för felaktigt tänkande, vars typiska fall gör det möjligt för oss att avslöja den dolda verklighet som ett torrt organisationsschema inte skulle visa. Han är gift och har ett eller två barn. Han har överlevt inbördeskriget, vill ha vila och det har tagit honom år att äntligen få en lägenhet för sig själv och sin familj (bostadskrisen på 1920- och 1930-talen är ofattbar). Av någon anledning, eller kanske utan någon anledning alls, har Orgraspred skickat honom till Turuchansk, längst upp i norra Sibirien, där marken aldrig tinar och termometern sjunker till -40 °C på vintern. Det finns inget att diskutera. Partiet, som är förkroppsligandet av den gudomliga historien, behöver Ivanov i Turuchansk. Han måste ge sig av, bryta alla band till familj och vänner och leda sin fru och sina barn till ett eländigt liv nära polcirkeln, berövade minsta bekvämlighet, relationer och intellektuella resurser. Detta är nästan likvärdigt med de hårdaste deportationerna under den gamla regimen.
Låt oss föreställa oss Ivanovs sinnesstämning. Han undrar vad meningen är med hans olycka. Han tänker på sin hustrus, sina barns och kanske sina föräldrars sorgliga öde, separerade från sina nära och kära. I vilket fall som helst kan han inte göra något för att ändra det som har hänt honom. Oppositionsledarna kritiserar Stalin för en gruvarbetarstrejk i Storbritannien och den revolutionära rörelsen i Kina.[34] Partimedlemmarna förstår ingenting av detta. Hur kan Ivanov i Turuchansk hjälpa de brittiska gruvarbetarna eller kuliarbetarna i Shanghai? Vore det inte bättre att visa sitt stöd för ledningen och erkänna Stalins visdom, i väntan på bättre tider?
Sådana bittra tankar plågar alla som landsförvisats av politiska skäl. De flesta dissidenterna kommer att ”kapitulera” (det var uttrycket på den tiden). Hade inte Trotskij dessutom sagt vid partiets femtonde konferens 1926: ”Stalin är den främste mannen i vårt parti, den viktigaste medlemmen; utan honom skulle vi inte kunna bilda politbyrån”? Ivanov känner att hans övertygelse sviktar. Snart kommer oppositionsledarna, en efter en, att ansluta sig till den officiella ”linjen” i partiets högsta intresse. Vi vet hur det slutar. Det blir hundraprocentig partienhet. Men det kommer inte att hindra Stalin från att, när han anser att tiden är mogen, utrota nästan alla medlemmar i Lenins parti.
Det finns många varianter av denna schematiska översikt. Exilplatser, i alla möjliga, saknas inte i Sovjetunionens vidsträckta landskap, där naturen erbjuder Orgraspred ett oändligt utbud av medel för att sätta press på sin flock. Transport till Tadzjikistan är att föredra framför en vistelse i Altai. Ofta ingriper goda kamrater för att förhandla fram en underkastelse som till synes är hedervärd. Ett litet antal svårhanterliga håller stånd, särskilt de som inte är gifta. Många exempel kan nämnas som modifierar bilden. Men slutresultatet förblir detsamma: vi såg Stalin ”väljas” till Högsta sovjet med mer än hundra procent av rösterna. Mer än hundra procent...
Genom systemets logik, i kombination med Stalins mordiska raseri, ersatte GPU gradvis Orgraspred, och ultima ratio var ”kvarnen”, särskilt efter mordet på Kirov[35] 1934 och de fasor som följde. Men Roy Medvedev informerar oss om att Jezjov redan 1930 utnämndes till chef för Orgraspred, vilket säger mycket om vad denna organisation, som redan hade formats av Kaganovitj, hade lyckats åstadkomma. När han efterträdde Jagoda som chef för säkerhetspolisen 1936 överträffade Jezjov alla tidigare grymheter innan han i sin tur ”likviderades”, och Stalin hade cynismen att säga till flygkonstruktören A.S. Jakovlev: ”Jezjov var en råtta; 1938 dödade han många oskyldiga människor. Vi sköt honom för det” (citat från A.S. Jakovlev av Michael Heller och Roy Medvedev).[36] Givetvis var Jezjov bara Stalins lydiga redskap, precis som hans föregångare och efterträdare.[37]
Sovjetstaten, som förenade partiet och administrationen, bildade en gigantisk pyramid av olika celler och flera byråer under lokala och regionala verkställande kommittéer, rangordnade enligt en minutiöst detaljerad hierarki från toppen till botten under den övergripande auktoriteten av ett enda centrum, partiets centralkommitté, vars politbyrå och sekretariat i princip var de verkställande organen. Men som George Bernard Shaw en gång sa, bekräftades Stalin som sekreterare i en kommitté vars alla medlemmar han själv hade utsett så att de kunde utse honom till generalsekreterare.
Under partiets dominerande struktur tillkom och sammanflätades flera parallella strukturer, pseudosovjeterna, pseudofackföreningarna, kommunistiska ungdomsförbunden, de ekonomiska institutionerna och polisorganisationerna. Dessa olika strukturer passade ihop och var sammanflätade i en till synes oupplöslig labyrint, men en labyrint där sekretariatet, dess Orgbyrå och dess Orgraspred (medan den fortfarande fanns) höll i Ariadnes tråd.[38] Alla nivåer i detta byråkratiska nätverk åtnjöt privilegier av alla slag, framför allt materiella fördelar som uppmuntrade interna rivaliteter, socialt klättrande och öppen korruption (bostadsförhållanden, bilar, semester, ”gåvor” och specialbutiker som var förbjudna för folket men reserverade för ”nomenklaturan”, sic). En osannolik men verklig överlagring av kom (kommittéer) upprätthöll systemet på gott och ont, dvs. från toppen till botten av skalan var överflödet av kom (av platser, distrikt, städer, provinser och regioner) och ispolkom (verkställande kommittéer) underordnade många överordnade kom som hängde över en oligarki som Lenin talade ganska öppet om.
Detta var det faktiska resultatet av arbetet hos den man som i Stat och revolution 1917 hade hävdat att staten måste börja vissna bort dagen efter den socialistiska revolutionen.[39] Den hade skapats i etapper för att införliva en motsträvig befolkning och underkasta den den nya regimen. För även den minoritet som hade röstat på bolsjevikerna i valet till den konstituerande församlingen hade inte röstat för tjekan och terrorn, eller ens för kommunismen; de trodde att de röstade för fred, för fördelning av mark och för fria sovjeter. Denna monstruösa etatistiska konstruktion motsvarades av en avvikande ideologi, en verbal pseudomarxism, förenklad och karikatyrmässig, som Lenin var både den teoretiska och praktiska skaparen av. Stalin drog bara ut det som Lenin hade uppfunnit till sin spets, även om den senare var uppriktig i sina socialistiska avsikter, som hans epigoner inte brydde sig något om.
Trotskij, som var angelägen om att utplåna sina tidigare meningsskiljaktigheter med Lenin, ryggade tillbaka inför den förrädiska misstanken om ”bonapartism” och hemsöktes av det historiska precedensfallet ”Termidor”. Han var tvungen att konkurrera med sina motståndares så kallade ”bolsjevik-leninistiska” ortodoxi, samtidigt som han med rätta fördömde ”apparatens terrorsystem” i starka ordalag, men under omständigheter då denna apparat, som han själv var en del av, nu var kapabel att kväva alla dissidentröster och skoningslöst straffa varje tendens till avvikelse.
Tillsammans med Lenin hade Trotskij bidragit till att skapa den olycksbådande myten om partiets ofelbarhet, i strid med Marx verkliga idéer, som åberopades urskillningslöst. Båda två, var berusade av sina doktrinära övertygelser och högt uppe i den byråkratiska sovjetpyramiden, och okunniga om vad som utarbetades på de lägre nivåerna, vilket visade på en bristande medvetenhet som överlämnade alla maktmedel till Stalin.
Så ser, i en hastig och nödvändigtvis mycket kortfattad skiss, orsaken till och förloppet av Stalins gåtfulla karriär ut. Det är en sammanfattning som inte tillåter oss att, som alltför många är benägna att göra, identifiera grundaren av den så kallade sovjetstaten med dess arvtagare, som var så olika i karaktär och motiv, för att inte tala om alla andra. När Victor Adler[40] retade Plechanov[41] och sa till honom: ”Lenin är din son”, svarade denne med samma mynt: ”Om han är min son, är han en oäkta son”. Lenin kunde ha sagt samma sak om Stalin. För den senare var inte en annan Lenin. De som tror det bedrar sig själva. Men det är en annan historia.
[1] Souvarine var en av grundarna av det franska kommunistpartiet, och innehade ledande positioner i både partiet och Kommunistiska internationalen. Mer om honom, se engelska Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Boris_Souvarine / MF
[2] Artikeln publicerades under rubriken ”Staline, pourquoi et comment”, i tidskriften Spartacus mars-april 1978.
[3] Lenins ”testamente” är det namn som vanligtvis ges till de två dokument som publicerades som tillägg till hans ”Brev till kongressen” den 24 december 1922 och den 4 januari 1923. Se Brev till kongressen m m
[4] Grigorij Zinovjev (1883–1936) var president för Kommunistiska internationalen fram tills han avsattes 1926. Han och Lev Kamenev (1883–1936) var tillsammans med Trotskij ledare för den Förenade vänsteroppositionen, men kapitulerade för Stalin 1927. Båda sköts efter den första Moskvarättegången. Nikolaj Bucharin (1888–1938) var författare till verk om marxistisk teori och ledare för Komintern efter Stalin avsatt Zinovjev. Han var huvudåtalad i den tredje Moskvarättegången. Jurij Pjatakov (1890–1937) var ekonom och chef för den regionala regeringen i Ukraina. Han var en av de åtalade i den andra Moskvarättegången.
[5] Lenins testamente publicerades faktiskt först i New York Times i oktober 1926. Om Eastmans och Souvarines roll i spridningen av testamentet utomlands, se Alfred Rosmer, Trotsky and Trotskyism, London, 2001. Enligt ett brev från Eastman hade ”testamentet” överlämnats till Souvarine som uppmanade Eastman att publicera det (Den avväpnade profeten, kapitel 5, ”Den avgörande drabbningen 1926-1927”)
[7] Jelena Stasova (1893–1966) var sekreterare i centralkommittén 1917–1920. Jakov Sverdlov (1885–1919) var ordförande i sovjeternas verkställande utskott och de facto partisekreterare. Nikolaj Krestinskij (1883–1938) var partisekreterare 1921 och åtalad i den tredje Moskvarättegången. Jevgenij Preobrazjenskij (1886–1937), författare till flera verk om marxistisk ekonomi, var partisekreterare 1919. Leonid Serebrjakov (1890–1937) var medlem av bolsjevikernas sekretariat 1919–1920 och därefter biträdande kommissarie för kommunikation. Han var åtalad i den andra Moskvarättegången. Vjatjeslav Molotov (1890–1986) var en av Stalins äldsta och närmaste allierade. Jemeljan Jaroslavskij (1878–1943), också en allierad till Stalin, var som medlem av presidiet för Kommunistiska internationalens exekutivkommitté med och iscensatte Trotskijs uteslutning 1927. Vasilij Michailov (1894–1937) var sekreterare i centralkommittén 1921–1922.
[8] Valerian Kujbysjev (1888–1935) gick med i Ryska socialdemokratiska arbetarpartiet 1903. Som en tidig Stalin anhängare var han kommissarie för Arbetar- och bondeinspektionen 1923–1926, vilket ledde till hård kritik från Lenin.
[9] Leo Trotskij, Stalin, del 2, s. 70. (på marxistarkiv.se)
[10] ”Trojka” var det namn som vanligtvis användes för alliansen mellan Stalin, Zinovjev och Kamenev mot Trotskij under åren 1923–1925. Det översätts ibland med ”triumviratet” eller ”triumvirerna”, en hånfull anspelning på dem som delade makten i Rom efter mordet på Julius Caesar. För mer info om detta, se kapitel 2. ”Anatemat” i Deutschers Den avväpnade profeten.
[11] B. Souvarine, Stalin. En kritisk studie över bolsjevismen, kap. VI ”Sovjetrepubliken”.
[12] Samma.
[13] Samma.
[14] Chrusjtjov minns, kap. 3, Skräckvälde.
[15] Lenin, Slutord den 28 mars om RKP(b):s CK:s politiska verksamhetsberättelse, 28 mars 1922 under RKP(b):s elfte kongress den 27 mars-2 april 1922. Här ett lite längre citat ur Lenins tal om detta problem:
”… det fattas folk! Här har Preobrazjenskij lättvindigt kastat ur sig att Stalin sitter i två kommissariat. Men vem av oss är utan synd? Vem har inte tagit på sig flera åligganden på en och samma gång? Hur skulle det förresten kunna göras på annat sätt? Vad kan vi nu göra för att bevara den rådande situationen i folkkommissariatet för nationalitetsfrågor, för att sätta oss in i alla turkestanska, kaukasiska och övriga frågor? Allt detta är ju politiska frågor! Och dessa frågor måste lösas, det är frågor som i hundratals år sysselsatt de europeiska staterna och som i försvinnande liten utsträckning har lösts i de demokratiska republikerna. Vi håller på att lösa dem, och vi behöver en man, till vilken vem som helst av nationaliteternas representanter kan komma och utförligt berätta om vad saken gäller. Var skall vi hitta en sådan man? Jag tror att inte heller Preobrazjenskij skulle kunna nämna någon annan kandidat än kamrat Stalin.” [ Fast Lenin skulle ändra uppfattning om Stalin, särskilt när det gällde nationalitetsfrågan – se t ex Lenins sista strid, s 26ff (kapitlet ”Stalin, Trotskij och georgierna” och resten av boken.]
[16] Felix Dzjerzjinskij (1877-1926), en polsk aristokrat, var chef för Tjekan, den ryska säkerhetspolisen.
[17] Merle Fainsod, How Russia is Ruled, Cambridge, Mass., 1963, s. 181.
[18] Op. cit., s. 182. Stalin tal som hölls 17 april 1923 ingår i hans Works, vol. 5. Se ”The Organisational Report of the Central Committee of the R.C.P.(B.)” i The Twelfth Congress of the R.C.P.(B.), Utjraspred som där kallas ”Registration and Distribution Department”.
[19] Lazar Kaganovitj (1893–1991) var partisekreterare i Moskva och sedan i Ukraina, där han genomförde en blodig utrensning.
[20] Op. cit., n.15 ovan, s. 182.
[21] Op. cit., s. 190-2.
[22] De två titlarna är en förkortning av följande benämningar, som är svåra att översätta: Utjotno-raspredelitelnyi otdiel (idén om bokföring, ansvarsskyldighet, utnämningar, nomineringar) och Organizatsionno-raspredelitelnyi otdiel (idéer om organisation, avgränsning och utnämningar); otdiel = sektion (författarens anmärkning).
[23] Leonard Schapiro, The Communist Party of the Soviet Union, London, 1960, s. 315.
[24] Abdurakhman Avtorkhanov, Stalin and the Soviet Communist Party, London, 1959, s. 286.
[25] Robert C. Tucker, Stalin as Revolutionary, 1879-1928: A Study in History and Personality, New York, 1973, s. 215-21.
[26] Alexej Rykov (1881-1938) var ordförande i Folkkommissariernas råd efter Lenins död, anhängare av Bucharin och, liksom denne, åtalad i den tredje Moskvarättegången.
[27] Leo Trotskij, Kommunismen och terrorn, s. 68-69
[28] Konstantin Jurjenev (1888–1938) var anhängare till Bucharin och senare ambassadör i Japan. Han sköts efter den tredje Moskvarättegången. Hans kommentar gjordes vid den nionde partikongressen 1920: jfr V.I. Lenin, ”Reply to the Discussion On the Report of the Central Committee”, 30 mars 1920 [The Twelfth Congress of the R.C.P.(B.)], Collected Works, vol. 30, s. 466–467, 469.
[29] Jakov Jakovlev (1896–1939) var en ukrainsk kommunist och senare jordbrukskommissarie under den tvångskollektiviseringen. Även detta var en kommentar som gjordes vid den nionde partikongressen: se Protokolij: Deviatij Sjezd RKP(B), Moskva, 1934, s. 62.
[30] David Rjazanov (1870–1938) var Rysslands främste marxistiske forskare. Mikhail Tomskij (1880–1936) var en allierad till Bucharin och chef för de sovjetiska fackföreningarna. Han begick självmord innan han kunde ställas inför rätta.
[31] När medeltida inkvisitionen eller andra kyrkliga domstolar ville döma någon till döden, vilket ansågs olämpligt för kyrkan, överlämnade de fången till de sekulära myndigheterna för avrättning, vanligtvis genom bränning.
[32] Förmodligen en hänvisning till Tjugo brev till en vän. (1967), minnena av Stalins dotter Svetlana Allilujeva. Souvarine anspelar möjligen på Stalins användning av säkerhetspolisen för att sätta dit och fängsla en av hans tonårsdotters flickvänner som han ogillade.
[33] Fjodor Dostojevskij (1821–1881) var en av Rysslands främsta romanförfattare, författare till Brott och straff, Idioten m.fl.
[34] Vänsteroppositionen kritiserade Stalin för hans hantering av den brittiska generalstrejken 1926 och den andra kinesiska revolutionen 1927. Se Trotskij: Om Storbritannien och Victor Serge: The Class Struggle in the Chinese Revolution (ur Revolutionary History, vol. 5, nr 3, hösten 1994).
[35] Mordet på Leningrads partisekreterare Sergej Kirov (1886–1934) följdes av en våg av repressalier mot tidigare oppositionella, särskilt Zinovjev och Kamenev, som ansågs ansvariga för Kirovs död, fängslades och senare avrättades. (efter 1:a Moskvarättegången)
[36] Roy Medvedev, Let History Judge, Nottingham, 1976, s. 293; citerat från A.S. Jakovlev, Tsell' zhizni; zapiski konstruktora, Moskva, 1966, s. 179.
[37] Syftar på Jagoda resp. Berija. / MF
[38] Ariadne var kvinnan i grekisk mytologi som gav Theseus tråden för att hitta vägen genom labyrinten och döda Minotauren.
[39] V.I. Lenin, Staten och revolutionen, augusti-september 1917
[40] Victor Adler (1852–1918) var en framstående österrikisk socialdemokrat.
[41] Georgij Plechanov (1856–1918) var marxismens pionjär i Ryssland.