Marxists Internet Archive

Mullvaden

nr 3 1971 (utdrag)


Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.


Innehåll



För ett socialistiskt Bengalen

Kampen i Östbengalen i dag är till stora delar orsakad av delningen av den indiska subkontinenten 1947. Då grundlades de förhållanden som idag gör det möjligt för den barbariska västpakistanska militärbyråkratin att helt hänsynslöst

löda hundratusentals bengaliska upprorsmän. Mot pilbågsbeväpnade Fattiga bönder sätter den väst-pakistanska armen in ett effektivt militärmaskineri. Artilleri från Bofors och Pentagon, moderna stridsplan från Moskva samt handeldvapen och lastbilar från Peking. Varför skedde då denna delning, en delning som inte bara styckade Bengalen mitt itu, utan som också klöv hela Punjabbäckenet i en västpakistansk och en indisk del.

Varför denna splittring?

Jo, säger historikerna, det var så att de religiösa motsättningarna mellan hinduer och muhammedaner till sist blev så svåra att en uppdelning i två stater var helt nödvändig. När britterna drog sig bort från Indien så kunde de rivaliserande religionerna inte längre hålla sams!

Men historikerna blandar helt och hållet bort sina kort. Det var det brittiska kapitalet som underblåste de religiösa motsättningarna – man söndrade för att kunna härska. Motståndet mot den engelska kolonialmakten kom huvudsakligen från den hinduiska bourgoisin, som trots ett kraftigt beroende av brittiskt kapital lyckats utveckla ett svängrum för en politik, som syftade till att ge den hinduiska kapitalismen en större del av kakan. Under Andra Världskriget kunde denna kapitalistklass leda den nationella kampen utan konkurrens. Det Moskvastyrda kommunistpartiet sumpade ner sig i stalinismens folkfrontspolitik, kalkerade av en redan tvivelaktig politik på indiska förhållanden – där denna politik fick till konsekvens att kommunistpartiet lierade sig politiskt och militärt med britterna. Detta alltså samtidigt som den indiska kapitalismens parti, Congress Party, intensifierade sin kamp mot de brittiska imperialisterna. Den brittiska imperialismens försvagning efter kriget möjliggjorde tillsammans med Congress' kamp ett ”självständigt” Indien. Men detta självständiga Indien skulle komma att helt domineras politiskt av den hinduiska kapitalismen, detta tack vare det förtroende den fått från de indiska massorna genom sin ledande roll i den anti-imperialistiska kampen. Den svagt utvecklade muhammedanska kapitalismen lierad med de nuvarande västpakistanska storgodsägarna kände sina intressen hotade. Den brittiska politiken hade redan skapat en motsättning mellan dessa bägge skikt av den indiska bourgeoisin.

Denna motsättning förstärktes snabbt. Storgodsägarna och kapitalisterna i de muhammedanska delarna av Indien insåg att de behövde en egen statsbildning för att kunna härja fritt med sina egna profitintressen. För att lyckas med detta visade det sig vara tillräckligt att utnyttja de religiösa motsättningarna. Många muhammedanska religiösa ledare satte sig till motvärn med motiveringen att islam är en universell religion och inte något man stänger in i en stat för sig. Men deras fördömanden var förgäves. Ett blodigt religionskrig utbröt som tvingade fram en delning av subkontinenten.

Varför militärbyråkrati?

Oerfaren att organisera sig, politiskt och ekonomiskt svag, kunde inte den västpakistanska kapitalistklassen, i likhet med den indiska, använda sig av ett borgerligt demokratiskt system för sitt förtryck. Lierade med storgodsägarna valde de istället en öppen militärdiktatur. En militärdiktatur som kom att domineras av storgodsägarna genom deras traditionella rekrytering. En militärdiktatur som också ärvde alla feodalismens råa sidor. Att delningen skedde på religiös grund gjorde att den nya statsbildningen fick en enklav i nordöstra Indien-Öst-Pakistan. Ett landområde ungefär lika stort som en tredjedel av Sverige och med en befolkning på omkring 70 milj. När de hinduiska köpmännen och storgodsägarna lämnat Öst-Pakistan efter delningen fanns det så gott som ingen egen inhemsk bourgoisi.

Landet låg helt öppet för en västpakistansk ekonomisk exploatering. Denna exploatering kunde stödja sig på militären som uteslutande rekryterades från Väst-Pakistan. Genom den utländska valuta som te- och juteplantagerna i Öst-Pakistan inbringade, industrialiserades Lahore- och Karacchidistrikten i Väst-Pakistan. Öst-Pakistan förvandlades till en koloni. Redan 1956 hade ekonomerna kommit fram till att över 300 milj. rupier utvanns årligen från Öst-Pakistan. Också kulturellt förtrycktes bengalerna. De förklarades vara små och odugliga som krigare, deras språk bengali fick inte användas i undervisningen trots att det är de största språkgruppen i Pakistan. osv.

Den bengaliska motståndsrörelsen

Det bengaliska folket har en militant tradition. Det stod i spetsen för motståndet mot den brittiska imperialismen. Den befrielsearmé som idag försöker försvara sig mot den västpakistanska interventionen har dock inga möjligheter att på allvar ta upp kampen mot förtrycket. Detta beroende på befrielsearméns politiska ledning. Dvs. det småborgerliga Awamiförbundet under Mujibur Rahmans ledning. En politisk ledning som manat ut obeväpnade människor på gatorna för att på fullaste allvar ta upp kampen mot de västpakistanska legionärerna. Awamiförbundets politik har misslyckats. Den syftade inte längre än till att ge Öst-Bengalens småbourgoisi ekonomiskt och politiskt svängrum. Detta uttrycks kanske allra bäst i Awamiförbundets sexpunktsprogram:

1. Ett federalt regeringssystem, parlamentariskt till sin karaktär och grundat på allmän rösträtt; 2. Den federala regeringen skulle endast handha försvaret och utrikespolitiken. Alla andra områden skulle skötas av den federativa staten; 3 a. Två skilda men fritt växlingsbara valutor för landets båda delar eller b. en valuta för hela landet. I detta fall skulle effektiva åtgärder vidtas för att förhindra kapitalflykt från Öst-Pakistan till Väst-Pakistan; 4. Beskattningen och skatteindrivningen skulle tillkomma de federativa enheterna och inte centralregeringen; 5. Skilda handelskonton för den utländska valuta som förtjänades i landets båda delar, under kontroll av respektive regeringar; 6. Upprättande av en milisstyrka i Öst-Pakistan.

Om inte dessa punkter tillräckligt bra understryker Awamiförbundets klasskaraktär så har Rahman för säkerhets skull tillagt: ”Om inte vårt program går igenom så kommer istället kommunismen att segra i Öst-Pakistan”. Awamiförbundets program gick inte igenom! Kommer då kommunismen att segra?

Den permanenta revolutionens aktualitet

Den revolution som idag kommer att utvecklas i Öst-Bengalen kommer att följa den permanenta revolutionens dynamik. Att tala om ett skede av borgerlig demokrati där kapitalismen skulle hinna med att utveckla sin objektiva mognad är, när det gäller Öst-Bengalen, både löjligt och tragiskt. Kampens förlopp har redan distanserat den veka småbourgoisin. De krav som motståndsrörelsen kräver kommer att gå utöver inte bara de borgerligt demokratiska ramarna, utan också över konstlade nationsgränser. Den väpnade kampen måste reorganiseras i Bengalens djungler   militärbyråkratin kan kontrollera de större städerna. Men där finns bara 5 % av Öst-Bengalens befolkning. Det småborgerliga Awamiförbundet har inga möjligheter att lösa den agrarrevolution som är nödvändig för Bengalens utarmade bondemassor. Det förmår endast en socialistisk revolution. Och denna revolution låter sig inte stängas in bakom statsgränser –den kommer att flyta samman med den revolutionära kampen både i jordbruksområdena och i de industrialiserade zonerna, med dess proletariat, i Västbengalen.

Kinas tragiska roll

Vilket förlopp en bengalisk revolution kommer att få är naturligtvis också beroende på hur arbetarstaterna ställer sig till denna. Och då framför allt det revolutionära Kina. Efter den indiska aggressionen mot Kina 1962 kan man säga att Pakistan och Indien bytte utrikespolitik. Indien drevs av sin egen aggressionspolitik i armarna på USA – ett USA som då snabbt tappade sitt stora intresse för Pakistan. Pakistan å sin sida tog under Zulfikar Ali Bhuttos ledning kontakt med Kina. Detta utan att lämna de amerikanska militärallianserna eller att på något sätt göra sig av med den amerikanska imperialism som exploaterar landet. Som Bhutto själv sa: ”Det gäller att utnyttja motsättningarna mellan det socialistiska och det kapitalistiska blocket”. Kina tog naturligtvis tacksamt emot ett diplomatiskt erkännande samt möjligheter till ekonomiskt utbyte. Men nöjde sig inte med detta!

I tal, tidskriftsartiklar och banketter hyllade man först Ayub Khan och sedan Yahya Khan. Dessa båda militärdiktatorer sades båda leda ett fredsälskande och progressivt kämpande, antiimperialistiskt land. Yahya Khan har sedan dess gång på gång hyllats i översvallande ordalag.

Militärerna har fått vapenhjälp och ekonomiskt stöd från Kina (ett stöd som enligt Jan Myrdal kommer hela folket till godo. Detta därför att det ges villkorslöst! Denna helt otroliga naivism – har månne skriftställaren glömt av att Pakistan är en militärdiktatur? – mosas helt och hållet sönder av verkligheten). Dessa vapen används mot gerillarörelser i nordvästra Pakistan och mot den bengaliska befrielserörelsen. Det är onödigt att rada upp alla kinesiska yttranden om Västpakistans progressivitet, diktatorernas lysande egenskaper, osv. – tragiken är ändå fullkomlig.

Proletär internationalism är oförenlig med en politik som underordnar internationella revolutionära intressen under nationellt statliga. Proletär internationalism måste innebära fullkomlig solidaritet med det bengaliska folket. Det är i dag nödvändigt att alla revolutionära rörelser sluter upp bakom parollerna:

SJÄLVBESTÄMMANDERÄTT FÖR ÖSTPAKISTAN!

FÖR ETT OBEROENDE SOCIALISTISKT ÖSTBENGALEN!

SJÄLVBESTÄMMANDERÄTT FÖR HELA DET BENGALISKA FOLKET!

FÖR EN FÖRENAD SOCIALISTISK BENGALISK REPUBLIK!

GK

Är trotskisterna fiender till FNL?

Trotskister utesluts ur DFFG. Det sägs att vi beljuger FNL, att vi är fiender till Vietnams folk. Det kan därför vara intressant att ta del av vietnamesernas egen uppfattning. Vi publicerar här ett brev från Tham Duong, chef för DRV:s informations- och kulturcentrum i Prag, ställt till redaktionen för The Militant (veckotidning som utges av den amerikanska sektionen av Fjärde Internationalen). Det kan observeras att Tham Duong med sin betoning av sambandet mellan den indokinesiska och den amerikanska kampen knappast skulle undgå att uteslutas ur DFFG.

Brev från DRV:

”Under månader har vi, indirekt genom några vänner i ert land, prenumererat på er tidning. Vi behöver inte påminna om den roll som The Militant spelat och fortfarande spelar, genom kampandan och den höga kvaliteten på informationen, inom den yttersta vänstern och inom anti-krigsrörelsen. Vi räknar den till våra vänner.

Men det tycks oss ”oärligt” att fortsätta att skaffa er tidning på dessa ”avvägar”, allra helst som det också uppstår förseningar. Eftersom vårt folks frihetskamp och kampen för revolutionen i Amerika har ett intimt samband och eftersom det amerikanska aggressionskriget i Vietnam, Laos och Kambodja uppnått en extrem grad av eskalering, skulle ett mer nära samarbete mellan oss ge nya perspektiv, det skulle befästa vår solidaritet i den gemensamma kampen för att tvinga USA-imperialismen att upphöra med sitt aggressionskrig i Indokina.

I detta syfte skickar vi er alla dokument vi förfogar över här och vi hoppas att ni i gengäld skriver in oss i ert prenumerationsregister.”


Skolningsbilaga: Paris-kommunens aktualitet

Det är bra att hundraårsminnet av Pariskommunen infaller 1971 istället för 1961 eller 1951. För tio eller tjugo år sedan hade minnet av denna genomgripande revolutionära explosion måst begravas i de officiella apparaternas krokodiltårar eller fått utstå borgarpackets patologiska besvärjelser.

Idag är läget annorlunda

Hundraårsminnet av Pariskommunen infaller i inledningen till det sjuttital som tenderar att bli en period av revolutionära konfrontationer i de imperialistiska länderna. Reformism och stalinism är i dag inte de enda riktningarna inom arbetarrörelsen. Ända sedan mitten av 60-talet har kapitalismens globala kris framfött ett nytt, av de historiska nederlagen obesmittat, avantgarde, den har skapat ett nytt revolutionärt medvetande inom breda samhällsskikt; den socialistiska revolutionen ter sig idag inte längre som en utopisk dröm, frammanad av en handfull himlastormande revolutionsromantiker, utan som en levande möjlighet, ja som det enda alternativet till det nuvarande systemets allt mer brutala, barbariska förfall.

I en sådan situation är Pariskommunen en fara för det bestående, om inte dess revolutionära energi på något sätt kan avledas, neutraliseras eller deformeras. Den gamla traditionella reaktionära paranojan som i grälla färger utmålade ”de galna hundarnas” upplösning av civilisation, moral och dygd har definitivt blivit urmodig. Idag krävs ett större mått av raffinemang, vilket generationer av socialdemokrater, liberaler och andra parlamentariker så väl lärt sig att utnyttja. Men en sak förblir utom allt tvivel: Pariskommunens realitet, dess spontana utbrott av revolutionär kraft, dess vittnesbörd om ett nytt samhälle, dess revolutionära kampformer kan inte sugas upp och förstöras av kontrarevolutionär propaganda eller borgerligt förtal.

”Se på Pariskommunen. Det var proletariatets diktatur”

Med dessa ord riktar Engels våra ögon på det verkligt nya i Pariskommunen, just det som dagens reformister av alla slag försöker undvika. För Pariskommunen var med Marx' ord ”i allt väsentligt en arbetarklassens regering, resultatet av den producerande klassens kamp mot den tärande, den äntligen upptäckta politiska form i fars hägn man kunde genomförda arbetets ekonomiska frigörelse”. (vår spärr). För att undvika en diskussion och ett närmande till denna ”politiska form” försöker nu vår borgerliga intelligentsia med aldrig sviktande ”realism” och trohet mot ”fakta” beskriva vad man kallar ”mytbildningen” om Pariskommunen. Socialdemokratins krönikör Gunnar Gunnarsson i Ord och Bild, DN:s Bengt Alexandersson och Harald Hamrin osv. — alla försöker de komma tillrätta med ”myten om Pariskommunen”. I det ena fallet gäller det att förneka att Pariskommunen skulle vara den första socialistiska revolutionen, vilket inte kan vara sant med tanke på de sociala reformernas blygsamma omfattning. I det andra fallet slösar man med blått bläck som bevis på att Pariskommunen inte skulle haft något att göra med Lenins statsteori — teorin om sovjeterna, om arbetarråden —, som man f.ö. med sömngångaraktig säkerhet förväxlar med stalinismens karikatyr av den proletära demokratin. Enligt Alexandersson i DN mytologiserar Marx kommunen genom att påstå att den krossade den bestående statsapparaten istället för att överta den, vilket enligt denne firare av Pariskommunen är helt fel eftersom ”den centrala administrationen i Paris följde Thiers till Versailles och tog med sig allt — till och med frimärken” — Kommunen ”krossade” således inte statsapparaten, denna drog bara sig självmant undan till Versailles!

Hela denna ”uppgörelse” med myterna om Pariskommunen inskränks till en samling intetsägande banaliteter. Vem (bortsett från stalinister och liknande begravare av Kommunen) vill påstå att Pariskommunen var en genomförd socialistisk samhällsbildning? — Vem är ovetande om det ohyggliga nederlaget? Vem vill försvara stalinismens karikatyrer av den proletära demokratin? Vem intresserar sig för en semantisk diskussion om innebörden i ordet ”krossa”, när vi, som vi snart skall se, kan fastslå att kommunen var en början till statsapparat av helt nytt slag? Diskussionen blir en skenfäktning med väderkvarnar, just ett sätt att undvika en diskussion om Kommunens reella historiska innebörd, och därmed blir också den pedantiska-banala behandlingen av Kommunen förståelig som en del i den mer raffinerade borgerliga ideologins sätt att undvika de centrala frågorna. En värre myt- eller dimbildning om Pariskommunen än den som vissa artiklar i svensk press om pariskommunens ”myter” uppvisar står knappast att uppbringa!

Pariskommunen kom till stånd i mars 1971 i samband med det II:a kejsardömets sammanbrott till följd av det fransk-tyska kriget. Efter republikens införande den 4 september 1970, manipulerade val till en ultramonarkistisk nationalförsamling i Bordeaux med Thiers i ledningen och undertecknande av ett förnedrande fredsfördrag med tyskarna, växte klyftan mellan den borgerliga nationalförsamlingen och Paris, som alltmer kom att kontrolleras av det proletärt dominerade Nationalgardet. Efter ett misslyckat försök från Thiers sida att avväpna nationalgardets ställningar i Montmartre den 18 mars, reste sig staden för att själv ta på sig ansvaret för den kommande utvecklingen. Nationalgardet besatte de viktigaste strategiska punkterna och dess valda centralkommitté flyttade in i stadshuset samtidigt som bourgeoisin flydde ut till Versailles. Den 28 mars proklamerades Pariskommunen efter allmänna val.

Det är fullständigt omöjligt att förstå den struktur som Kommunen fick och de reformer den påbörjade, och inte minst den otroliga brutalitet varmed den slogs ned, utan att förstå följande: Pariskommunens sociala innehåll var inte längre borgerligt; den stående armén ersattes med en folkmilis, vilket var den grundläggande reform som befäste det omkastade styrkeförhållandet mellan klasserna; tjänstemännen var valda och avsättliga, och hade en lön som inte översteg en vanlig arbetares (högst 6000 francs); Kommunen skulle vara en arbetande församling, samtidigt lagstiftande och verkställande; kyrkan skildes från staten osv. Den byggdes nedifrån på befolkningens organisering i kommittéer och i nationalgardet, vars centralkommitté samexisterade med stadsstyrelsen, dvs. själva kommunen. Detta var en fullkomligt ny form, en form som inte kunde samexistera med bourgeoisins repressiva statsapparat. Den dubbelmakts-situation som var för handen genom den samtidiga existensen av Versaillesregeringen förebådade bara den blodiga konfrontationen dem emellan.

Vad var detta om inte ett ”krossande”, ett ersättande, ett nedbrytande av den kapitalistiska statstypen med sina oavsättliga tjänstemän, sin stränga hierarki, sina repressiva ovanifrån styrda instanser i form av polis, militär, domstolar och indoktrinerande utbildningsinstitutioner?

Kommunens sociala reformer gick alla i riktning mot ett förstärkande av arbetarklassens maktställning och ett frigörande av dess energi: man förbjöd nattarbete i bagerierna, arbetarna skulle överta av kapitalisterna nedlagda fabriker eller verkstäder, undervisningen skulle bli fri för alla. Hur kan det faktum att kommunen slogs ned i ett blodbad, i jämförelse med vilket den stora borgerliga revolutionen hundra år tidigare, framstår som en mild humanism, fördunkla den sociala innebörden i dessa reformer och dess potentiella dynamik? Pariskommunen var, — fick inte tid på sig att vara mer —det i första hand politiska uttrycket för en social revolution, och detta förstods utmärkt väl av tidens borgare, som var utan sinne för intressanta utläggningar om kommunens myter: ”Nu är det slut med socialismen för lång tid framåt”' yttrade Thiers när segern väl var vunnen ...

Och kommunen fick efterföljare: sovjeterna i Petrograd 1905 och 1917, arbetarråden i Turin 1920, så lysande beskrivna av den stora italienska revolutionära marxisten Gramsci i tidningen Ordine Nuovo, de tyska försöken till rådsbildning 1918-1923, sovjeten i Ungern 1919, i Kina under senare delen av 20-talet osv — överallt återuppstår den ”äntligen upptäckta politiska formen” under den våg av mestadels misslyckade revolutioner som framkallades av oktoberrevolutionen. I dem alla var Pariskommunen närvarande, inte som myt, utan som realitet och exempel. Kommunen, sovjeterna, arbetarråden — alla är de former, nya former, för en revolutionär social klass tillkämpade maktställning, och ett ersättande, inte ett överväxande, av den borgerliga statsapparaten med en ny, som motsvarar det möjliga, det kommande socialistiska samhället. Dess nederlag bevisar inte dess myt. Dess nederlag är en ovärderlig källa till erfarenheter för den idag aktuella socialistiska revolutionen.

I den enda lyckade revolutionen under denna period, degraderades det till en början våldsamt dynamiska, demokratiska och frigörande sovjetsystemet till ett enkelt verktyg för den stalinistiska partidiktaturen. Och det är ingen tillfällighet att stalinismen — precis som den socialdemokratiska reformismen — sorgfälligt undviker att konkretisera och propagera proletariatets diktatur som ett rådssystem, byggd på Pariskommunens typ, och istället hänger sig åt antingen ett rent parlamentariskt agerande som i dagens Italien och Frankrike, eller abstrakta fraser om arbetarnas väpnade kamp, proletariatets diktatur, partiets ledande roll ... Det är på grund av den katastrofala stalinistiska dominansen i den kommunistiska rörelsen under 4 decennier som tanken på arbetarråden, tanken på Pariskommunen, så till den grad förträngts, att den idag — 1971 — förefaller helt ny, revolutionerande och ovan. Och ändå fanns Pariskommunen där — för hundra år sedan!! Mao-Tse Tungs egen ”nyupptäckt” av Pariskommunen under den kinesiska Kulturrevolutionen och dess lika snabba försvinnande ur partipressen endast understryker den historiska ironi som ger den mao-stalinistiska propagandan en betänklig slagsida i dess försök att faktiskt reducera den proletära demokratin, bildandet av arbetarråd och av en statlig organisation av Pariskommunens typ till 'trotskistiska påfund”.

Kommunens stora tomrum

Pariskommunen avslutade en revolutionär epok i den franska — och europeiska — arbetarrörelsens historia. I dess ställe kom nästa generation arbetarrörelse, den II:a internationalen med dess parlamentarism och ekonomism, dess Brantingar, Ebertar och Plechanovar. Pariskommunen var ett oerhört nederlag. Men nederlagen är också erfarenheter, källor till kunskap. Vi kan lära av Pariskommunen.

Kommunen var proletär till sin dynamik och sociala bas. Den vätte mot socialismen. Icke desto mindre var den allt annat än rent proletär, rent socialistisk — och vilka levande processer är rena? De ledande riktningarna inom kommunen var proudhonisterna och blankisterna, den tidens ”utopiska”, småborgerliga eller anarkiserande socialister. Dessa hade inte ”gripit” makten genom ett planlagt uppror, utan helt enkelt ”fått” den, i och med bourgeoisins plötsliga utrymning av Paris. De såg sig plötsligt ha en makt i sina händer som de inte fullt ut visste vad de skulle göra av, inte heller hur de skulle försvara. Den väldiga litteraturen om Kommunen är fylld av om och men: om man hade anfallit Versaille direkt efter bourgeoisins flykt dit, så hade segern kunnat säkerställas; om Banque de France hade utnyttjats skulle den ekonomiska situationen kunnat stabiliseras; om inte, så skulle ... Det som saknades, tomrummet, kan dock inskränkas till två centrala problemkomplex. Och det första tomrummet framstår med överväldigande klarhet: avsaknaden av ett revolutionärt, centraliserat parti.

Endast ett sådant parti, som förkroppsligar en enad vilja till revolutionär handling — inte en åderförkalkad och ultra-centraliserad partimaskin — skulle kunnat ”gripa tillfället” istället för att ”vänta och se”, skulle kunnat planera, initiera, vägleda. Detta kan ske, inte som en elitkupp över huvudet på massorna, utan måste ta formen av en ”samordning mellan en omsorgsfullt förberedd handling och en massrörelse” (Trotskij). Hela Kommunledningen uppvisar de drag av tafatthet, obeslutsamhet och eftersläpning, som är typiska för den spontana oplanerade situationen, och som på ett faktiskt genialt sätt, kunde utnyttjas av Thiers, ”denna monstruösa gnom” med Marx' ord. Partiet behövdes för att centralisera massornas utspridda och mångfaldiga aktioner och initiativ till en slagkraftig enhet, det behövdes för att se situationens helhet, dess konkreta ”dialektik”, det behövdes för att koncentrera och kanalisera det enorma energiutsläppet på ett effektivt sätt och förhindra energins förbränning i tusen och en ofruktbara riktningar. Utan parti (eller partier) av centraliserad typ — ingen varaktig revolution. Sovjeten, spontaniteten, massorna, energin fanns där i övermått—det stora tomrummet (men inte alternativet) var avsaknaden av Partiet, den revolutionära ledningen, och det skulle dröja över tre decennier innan detta parti fick en stabil teoretisk underbyggnad i och med Lenins fördjupande och vidareutveckling av den marxska revolutionsteorin

Kommunen, produktivkrafterna, internationalismen

Det andra tomrummet som kan förklara Pariskommunens nederlag är naturligtvis vad som på den marxistiska jargongen brukar kallas ”produktivkrafternas utveckling”. Frankrike var i hög grad ett land av småproduktion vid tiden för Pariskommunen: självägande bönder, hantverkare osv utgjorde den stora massan av befolkningen, och denna situation var naturligtvis av avgörande betydelse för Kommunens möjligheter att fortleva, även om vi förutsätter en närvaro av det revolutionära partiet, och t. o. m. en tillfällig seger över Versailles. Men här måste vi akta oss för den mekaniska materialismens fälla, vilken generationer av marxister hamnat i. Produktivkrafternas utveckling är inte direkt bestämmande för revolutionens möjligheter, utan avgör endast i sista hand. De ryska, kinesiska, kubanska och vietnamesiska revolutionerna har alla segrat i samhällen av låg utvecklingsgrad vad gäller produktivkrafterna. Och i hela Marx' Inbördeskriget i Frankrike, som är hans analys av Pariskommunen, finns ingenting av mekanisk förbindelselänk mellan politisk revolution och produktivkraftsutveckling. Och minst av allt någon som helst föreställning om socialismen som en gradvis övergång från kapitalismen, i takt med teknologins framåtskridande. Hela Marx' skrift är politisk, en analys av den ”äntligen upptäckta formen” och dess möjligheter redan då, och därmed en mördande vederläggning av Gunnarssons försök (Ord & Bild) att i namn av Marx ställa sig på de ”existerande fackliga och politiska arbetarorganisationernas” sida, för att på detta sätt bereda ”vägen för det framtida samhället på grundval av utvecklad storindustri och tillämpad avancerad teknologi, vari Marx såg förutsättningen för socialismens förverkligande”. Det mensjevikiska ekot ringer oss här onekligen i öronen!

Hur det än må förhålla sig med produktivkrafternas utveckling under Pariskommunens 72 dagar 1871, så råder det inte minsta tvivel om att kapitalismen för länge sedan överskridit den gräns, bortom vilken den socialistiska revolutionen kan betecknas som en objektiv omöjlighet. Idag lever vi i en värld där kapitalismen själv medger sin oförmåga att på egen hand utveckla produktivkrafterna och därför alltmer måste ta den kapitalistiska staten till hjälp för att genom rustningar, ”planering”, arbetsmarknads-, finans- och penningpolitik på något sätt stabilisera den kapitalistiska ekonomin. Idag utgörs inte de sociala krafterna till största delen av småproducerande bönder och hantverkare. Deras verksamhet har lemmats in i ett allt mer ”självständigt” teknologiskt maskineri. Det är ”den kollektiva arbetaren” som i sin samverkan och sitt ömsesidiga beroende sätter denna väldiga — och till stor del destruktiva —produktionsapparat i rörelse, och som utgör den överväldigande majoriteten av befolkningen. I dag, slutligen, upplever vi en väldig internationell centralisering och sammanflätning av kapitalet, vilket för världens arbetare allt närmare varandra.

Hela denna väldiga utveckling av produktivkrafterna har kommit i alltmer våldsam motsättning till de ”privata” sociala produktionsförhållandena och medfört att den teknologi som kan frigöra mänskligheten på ett hittills oanat sätt, istället fått en rad destruktiva effekter. Idag hotas människan av sin egen miljö genom anarkin i produktionen. Kapitalismens kris har utvecklats till en ”ekologisk” kris, en kris för själva den mänskliga organismen!

1871 avslutade en revolutionär epok. 1971 är inledningen och fortsättningen på en ny, världsomfattande revolutionär övergångsperiod. Och på något sätt sluter sig här en cirkel, ty revolutionen som stod i centrum i Frankrike 1871, har sedan dess förflyttas österut från Ryssland 1917 till Kina 1949 och Indokina vid mitten av 60-talet. Efter maj 68 har så Frankrike på nytt blivit ett nyckelland för världsrevolutionen, genom sin plats i den socialistiska revolutionen i Europa av idag. Under majrevolten, som var en historisk vändpunkt för klasskampen i de imperialistiska länderna, uppstod ”Kommunformen” i embryonal form på flera håll, varav den mest kända är den s. k. Kommunen i Nantes. Skall Paris få se sin andra Kommun under 1970-talet?

Den avgörande faktorn är nu återigen partiet. Och detta parti måste idag vara internationellt. Enligt Folke Isaksson i sin antologi Pariskommunen. Den första socialistiska revolutionen, hade 1:a internationalen vid tiden för Pariskommunen ca 800 000 medlemmar! Detta antal imponerar, även om sammansättningen var ytterst heterogen. I dag håller en ny International på att växa fram. Den går under beteckningen IV:e Internationalen.

Det är på initiativ av IV Internationalens franska sektion, La Ligue Communiste, som en stor internationell demonstration kommer att anordnas i Paris för att hylla Pariskommunens minne den 15 och 16 maj.

Pariskommunen var och är revolutionär, socialistisk, internationell. Många av dess ledande gestalter, som Dombrowski och Frankel, var utlänningar. Dess hundraårsminne får inte monopoliseras av apparater och akademier. Låt oss visa att den lever idag! Låt oss delta i den internationella manifestationen i Paris!