Marxists Internet Archive

Mullvaden

nr 19 (3/1973) i utdrag


Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.



Innehåll



Röd enhet 1 maj

Appell från RMFs Politbyrå till alla revolutionära organisationer i Sverige

Kamrater,

Under de senaste åren har den revolutionära rörelsen splittrats upp i olika organisationer. Idag finns det ett flertal grupper som formulerar samma målsättning: att bygga ett kommunistiskt parti som kan leda den svenska arbetarklassen till revolutionen och till socialismen.

Denna splittring är inte onödig. Den är tvärtom ett nödvändigt genomgångsstadium enligt vår uppfattning. De olika grupperna åberopar sig på helt olika traditioner i den kommunistiska världsrörelsen och det finns mycket djupgående skillnader i synen på taktik och strategi och i synen på hur socialismen ska byggas upp. Om några år kommer bilden att klarna. Då kommer praktiken att visa vilken väg som var riktig för att bygga det revolutionära partiet.

Vi är inte för en konstlad enighet. Vi strävar inte efter att idag försöka få de olika grupperna att gå samman i en gemensam organisation. Men likväl hävdar vi att denna splittring i flera fall varit direkt kriminell. Splittringen har inte följts av en medvetenhet om nödvändigheten av aktionsenhet och en proletär enhetsfront. Denna bristande medvetenhet har lett till en djupgående sekterism hos de revolutionära grupperna.

Denna sekterism har inte minst visat sig i de senaste årens 1-majfirande. Denna dag, varje klassmedveten arbetares största högtid, denna dag som symboliserar själva enheten inom arbetarrörelsen, denna dag har befläckats av den skamliga sekterismen. I flera städer har det inte gått ett Röd Front-tåg — utan flera, i vissa fall upp till tre-fyra olika tåg anordnade av revolutionära organisationer. Vid sidan av dem har reformisterna gått, grinande av förtjusning över revolutionärernas sekterism.

Detta ömkliga skådespel får inte upprepas i år. Nu är sekterismens tid förbi. Nu står kampen för den proletära enhetsfronten och aktionsenheten. Nu har vi inte längre råd att låta borgarna utnyttja splittringen till allas vår nackdel.

Ty hurdan är situationen idag?

Över hela Europa har borgerligheten gått till offensiv mot de revolutionära grupperna. I flera europeiska länder råder idag öppet undantagstillstånd. I Italien anordnas skymfliga häxrättegångar, i Tyskland skjuts revolutionärer på öppen gata, i Frankrike riskerar varje tidningsförsäljare att slås ned av fascistiska grupper som samarbetar med polisen. I nästan alla europeiska länder råder idag inreseförbud för framstående

ledare för de revolutionära organisationerna, i nästan alla har man infört svartlistning på arbetsplatserna för att isolera radikala arbetare och revolutionärer. Borgarna fruktar den arbetarkamp som ökat i intensitet under de senaste åren. De har börjat vidta sina motåtgärder. I den situationen har de lyckats utnyttja revolutionärernas splittring. De har isolerat grupperna från varandra och sedan krossat dem en efter en, skivat dem som man skivar en salami.

Också i Sverige märker vi samma tendenser. Här inför regeringen Palme en reaktionär ”terroristlag” som hotar både utländska och svenska revolutionärer. Arbetsköparna erkänner idag öppet att de infört svartlistning på företagen, arbetare som gått i strejk avskedas. Fackföreningarna myser, borgarna grinar av förtjusning.

Också i Sverige har klassfienden utnyttjat sekterismen hos de revolutionära grupperna. Vi måste idag organisera ett gemensamt försvar mot det ökade förtrycket. Under de senaste månaderna har RMF och andra grupper tagit initiativ till aktionsenhet mot terroristlagen. Dessa försök har mötts med framgång och på flera orter har man fått till stånd enhetsmanifestationer. Dessa framgångar gör att vi idag vågar gå ett steg längre för att befästa den proletära enhetsfronten. Vi återupprättar enheten på arbetarrörelsens högtidsdag:

RÖD ENHET 1. MAJ!

Vad innebär denna enhet? Vi hävdar att den måste innebära ett återupplivande av den syn på enhetsfronten som lades fram av Kominterns fjärde kongress 1922.

Varje ingående grupp bevarar sin fullständiga organisatoriska och politiska självständighet. Varje grupp bevarar Sin rätt att föra fram särskiljande paroller och presentera sin egen syn på världsrevolutionen och på strategin. Ingen grupp har rätt att utöva censur mot de andra grupperna. Enheten består i att vi formulerar en grundläggande plattform som vi är överens om och som ingen av de ingående grupperna får bryta mot. Därutöver äger alla grupper en fullständig organisatorisk och politisk självständighet.

Vi menar att denna plattform för 1-majfirandet i år bör vara: KAMP MOT KAPITALISMEN, KAMP FÖR SOCIALISMEN! Vi menar att det idag är viktigast att aktionsenheten profilerar sig mot reformismen och att vi gemensamt möter den borgerliga och socialdemokratiska offensiven. Både den offensiv som viftar med moroten (skenreformer som pumpas upp nu när det är valår i fråga om arbetsmiljö och företagsdemokrati) och den som hotar med piskan (terroristlagen, upprustningen av statsapparaten, den ideologiska åtstramningen och den svartlistning som genomförs med fackföreningarnas aktiva hjälp). Därutöver äger alla grupper rätt att föra fram sina egna paroller anpassade efter sin egen syn på strategin och taktiken, och valda efter de egna prioriteringarna. Varje grupp går i egen kolonn och bär organisationsemblem och organisationsnamn på sina banderoller. Varje grupp har egen demonstrationsvakt, men det blir Enhetskommitténs uppgift att även samordna försvaret av demonstrationen mot befarade angrepp från fascister och högerelement. Vid det avslutande mötet bör en representant från varje ingående organisation ha möjlighet att hålla ett kort tal. Skanderade talparoller bestäms gemensamt av Enhetskommittén.

Så och endast så kan enheten på 1 maj återupprättas. Så och endast så kan sekterismen övervinnas och endast så kan vi försvara oss mot den gemensamma klassfienden. På varje ort där vi planerar 1-majtag kommer vi snarast att ta kontakt med era organisationer för att diskutera möjligheterna att förverkliga det som vi skisserat ovan.

Kamrater,

Vi hoppas ni inser stundens allvar. Låt oss inte längre öppna en bräsch i våra egna led gentemot klassfiendens offensiv. Ansvaret är tungt. En fortsatt sekterism kan få ödesdigra konsekvenser.

Kamrater, vi vädjar:

RÖD ENHET 1 MAJ!

Stockholm den 11 mars 1973 Revolutionära Marxisters Förbund (RMF), Politbyrån. svensk broderorganisation till Fjärde Internationalen.

Detta upprop har sänts till ledningarna för alla revolutionära organisationer i Sverige.

Till dig som läser detta: kräv av ledningen i din organisation att den svarar positivt på vår appell och startar förberedelser för

RÖD ENHET 1 MAJ!

Internationell konferens samordnar Indokina-arbetet

På inbjudan av den franska Front Solidarité Indochine (FSI) hölls en internationell konferens i Paris i början av mars. Dess uppgift var att få till stånd en internationell samordning av solidaritetsarbetet med kampen i Indokina — i första hand i europeisk skala.

I konferensen deltog förutom FSI delegater från den italienska Comitado Vietnam, De Danske Vietnamkommittéer, Indochina Solidarity Conference i England, två organisationer i Tyskland (bl.a. Indokina Solidaritäts-Kommittee), en organisation från Belgien m.fl.

Från Sverige deltog Solidaritetskommittén för Indokina (SKI). DFFG som inbjudits kunde inte skicka någon delegat ”av praktiska skäl”.

Efter kommissionsarbete antog delegaterna en resolution som betecknar avtalet av den 27 januari som en framgång för de vietnamesiska kämparna men samtidigt understryker att kampen för den slutgiltiga segern fortsätter. Där sägs att solidaritetsrörelsen måste bekämpa varje tendens till avmattning i arbetet och oförtröttlig fortsätta solidaritetsarbetet utan avbrott.

Resolutionen lyfter fram en rad viktiga uppgifter:

— att arbeta för de politiska fångarnas frigivande i södra Vietnam och för stöd åt FNL/PRRs kamp för demokratiska fri- och rättigheter för massorna;

— att verka för omedelbart och totalt amerikanskt tillbakadragande från hela Sydostasien, för stöd åt den amerikanska anti-krigsrörelsen och för stöd åt kampen för amnesti åt desertörerna;

— att föra kamp mot andra imperialistiska staters stöd åt USA-imperialismens fortsatta aggression i Indokina etc.

Resolutionen betonar att PRR, DRVs regering och GRUNC måste erkännas som de enda, sanna representanterna för de vietnamesiska och kambodjanska folken.

Konferensen beslöt ställa sig bakom följande förslag:

— att undersöka förutsättningarna för en internationell demonstration i Milano omkring den 10 maj;

— att organisera en internationell kampanj för FORTSATT STÖD åt den FORTSATTA BEFRIELSEKAMPEN mellan 27.3 och 27.4 (60-90 dagar efter överenskommelsens undertecknande), med gemensamma affischer etc.

— att den 27.3 hålla samtidiga presskonferenser i Paris och Milano.

Konferensen diskuterade också en nödplan i händelse av att imperialisterna genomför en ny massiv upptrappning i Indokina.

Ett nytt möte för att fortsätta samordningsarbetet hålls i slutet av mars.

Konferensen innebär en oerhörd framgång för den internationella solidaritetsrörelsen. Den innebär början till en permanent internationell organisering. Den visar också att det är möjligt för antiimperialistiska militanter att genomföra ett gemensamt arbete i internationell skala, oberoende av om de är revolutionära marxister, maoister, anarkister eller vänstersocialdemokrater.

DFFG inbjöds av konferensen att delta i det fortsatta arbetet, tillsammans med SKI. Kommer DFFG att acceptera?

INTERNATIONELL SOLIDARITET INTERNATIONELL KAMPENHET!

TG, BS

Spontanismens återvändsgränd

Strejkvågen 1970-71 gav den svenska arbetarklassen en rad segrar. Något som var möjligt tack vare klasskampens ojämna och sammansatta utveckling. Klasskampen i Sverige har varit ojämn, i förhållande till t.ex. Italien, Frankrike och England, på så sätt att vi här sett en exempellös stiltje i kampen medan det i flera av de viktigaste europeiska länderna pågått en betydligt mer utvecklad kamp. För att förebygga en väntad klasskampsaktivitet från de svenska arbetarna hade socialdemokratin byggt barrikader av lagparagrafer och byråkratiskt centraliserade fackföreningar. All självständig kamp hade olagligförklarats. När de första arbetargrupperna satte sig i rörelse gick de helt fräckt vid sidan av dessa hinder. Arbetsköpare och fackbyråkrater togs på sängen och tvangs att se hur en rad illegala strejker, mer eller mindre fullständigt, kunde ge arbetarklassen vissa kortsiktiga fördelar. Vi menar att arbetarna gick förbi facket och lagparagraferna utan någon större medvetenhet om dessas funktion, de gjorde detta mera av nödvändighet. Den spontana organisering som skedde, demokratiska arbetarförsamlingar som i sin tur valde strejkkommittéer, nådde på ett visst sätt samma nivå som de klassorgan som då och då upprättats i vissa av de europeiska länderna. Det var detta som gjorde klasskampen sammansatt! Det var också denna avancerade kamporganisering som möjliggjorde det första genombrottet. De barrikader som byggts av arbetsköpare och byråkrater hand i hand var inte avsedda för att förhindra strejkkommittéer valda av alla arbetare. De var byggda för att stoppa smärre inomfackliga oppositionsgrupper. Spontaniteten besegrade här klassfienden. Kampen fick en genuin förankring i klassen tack vare sin spontanitet, och kunde undvika dess barrikader genom att rusa in på en sidogränd!

Nederlagsstrejker

Denna första öppning i klasskampen kunde ha använts till att ge klasskampen ett annat förlopp än det som nu blev fallet. Sidogränden blev en återvändsgränd, detta eftersom arbetsköparna och facket snabbt sett faran och spärrat också denna gränd. Detta såg inte den spontana arbetarrörelsen, som i stället gång på gång rusat in i den fälla som gillrats. Inte har det heller blivit bättre av att främst KFML(r) upphetsat stått och tjutit att alla ska springa in i sidogränden, dvs manat på en spontan rörelse. De tydligaste exemplen på detta är Arendal och SAAB.

Arbetsköparnas och fackets nya taktik

Den taktik som arbetsköparna och facket lagt upp går i grova drag ut på följande:

*    SAF kräver lojalitet från alla anslutna företag. Ingen får, som Volvo 1970, göra eftergifter som inte accepterats centralt.
*    SAF vägrar att förhandla med varje form av strejkkommitté, endast med den lokala fackföreningen. Mycket snart drar de upp förhandlingarna på central nivå!
*    SAF skickar centralt ut några ”strejkexperter” för att ge goda råd.
*    SAF använder sig av arbetsdomstolen.
*    SAF låter avskeda alla strejkledare.
*    SAF genomför en omfattande svartlistning av alla kampberedda arbetare.
*    Fackets uppgift för att den nya taktiken skall fungera är att göra följande:
*    LO kräver lojalitet från alla fackföreningar. Alla medel används för att bli av även med vänstersocialdemokrater som Lennart Johnsson.
*    LO vägrar att låta strejkkommittén förhandla.
*    LO ställer sig passiva eller rentav positiva till att kampberedda arbetare avskedas.
*    LO hjälper SAF med svartlistning.
*    LO skickar ut centrala (och strejkerfarna) ombudsmän för att hjälpa till att slå ner strejker.
*    LO använder sig av en öppen splittringstaktik. De vädjar om lojalitet med arbetarrörelsen och kallar all självständig aktivitet för vänsterextremism o.s.v.

Tillsammans hetsar arbetsköpare och fackföreningar i sin mutade press mot varje kamp. Radion förbjuds att ta upp synpunkter från de strejkande. Så var fallet under t ex Stridsbergsstrejken! Mycket tyder också på att de strejkande kommer att brytas ner och isoleras genom att de vägras arbetslöshetsersättning eller socialunderstöd. Så här sa ordföranden i Trollhättans socialnämnd, Rune Andersson, om de avskedade strejkledarna: ”dom har ställt sig utanför arbetets helgd, dom har brutit mot arbetsmarknadens lagar och förordningar, därför ska dom inte ha något socialunderstöd.”

Mot klassfiendens reorganisering av sina trupper har inte den spontana kampen räckt till. För att komma vidare gäller det att förstå de begränsningar som fanns i den första strejkvågen. Den ojämna svenska klasskampen blev sammansatt med den mest avancerade i Europa endast på den organisatoriska nivån. Det var också endast mindre grupper av arbetarklassen som deltog i den öppna kampen. I övrigt så haltade fortfarande kampen här i Sverige efter den som utvecklats av de europeiska klassbröderna. Framförallt är det medvetenheten som släpar efter. En stor och stabil del av den svenska arbetarklassen kontrolleras ideologiskt och politiskt av socialdemokratin. Alla de ombudsmän och partiböcker som SAP prånglat ut har satt sina spår i klassens medvetenhet. Även om SAP har tappat en del styrfart, så går skutan fortfarande. Att tro något annat är att kasta marxismen överbord för att i stället hänge sig åt förhoppningsfulla drömmar.

KFMLr:s skrän i gränden

KFMLr är en drömsk organisation. Relationerna mellan arbetarklassen och SAP har de inte förstått ett dyft av. Så här beskriver KFMLr arbetarklassens förhållande till de socialdemokratiskt kontrollerade fackföreningarna: ”arbetarmassornas erfarenheter av 40 års förräderi från arbetarbyråkratins sida har gradvis fråntagit arbetarna tilltron till fackets vilja och förmåga att tjäna arbetarklassens intressen” (Klasskampen nr 1 -73). I en polemik med MLK uppmanar de denna organisation att ”lyfta blicken från Kominternprotokollen för att istället titta på resultatet från nästa fackliga val eller kolla besöksfrekvensen på fackmöten”. KFML(r) tror att det går att förstå styrkeförhållanden mellan klasser enbart med hjälp av valsiffror eller strejkaktivitet. De ser inte den process söm äger rum under en strejk, där en del, organiseringen, kan vara avancerad, utan att motsvaras av en medvetenhet på samma nivå. I sitt urval av s k konkreta fakta, som ska bekräfta de formella påståendena, sätter KFMLr:s drömmande teoretiker dessutom på sig skygglappar. Det kan vi se bara genom en hastig blick i deras buskorgan Proletären i en artikel om fackvalen på Lindholmen: ”Hur gick det då i valet? Jo, hela 56% bojkottade. Detta betyder att ytterligare några fler procent bojkottade jämfört med då det var val på Lindholmen senast. Naturligtvis kan skälen till bojkott vara många (!), men de höga siffrorna pekar ändå på att allt fler får allt mindre förtroende för facket.”

Varför pekar de höga siffrorna ändå på att allt fler får allt mindre förtroende för facket? Om nu skälen till bojkott kan vara många! Varför inte också ta upp sossarnas rekordval på Byggnads i Stockholm eller de stigande valdeltagande på Volvo eller i Kommunal? Kanske ”bojkottade” en del arbetare valet därför att ingen centerpartist ställde upp? Kanske var en del helt enkelt för trötta för att rösta. Socialdemokratin kan klara sig långt också med ett passivt stöd!

Nej. arbetarklassens förhållande till facket ser vi bäst i en situation av kamp. Varför ställde inte arbetarmajoriteten på Arendal eller SAAB facket åt sidan? Jo, helt enkelt därför att den fortfarande har illusioner om facket. I en valsituation mellan facket och en strejk som leds av en del kommunister, väljer de facket. Det är endast en mindre grupp unga arbetare som ger fan i facket och direkt går ut i öppen kamp. Vad KFML(r) gör är, att likt alla skräniga ekonomister, hänga på denna rörelse, och på så sätt riskera att ge fan inte bara i facket, utan också i arbetarmajoriteten. Arbetsköparna har lyckats med sin fälla. Klassen har splittrats. De yngre arbetarna, därav många finska klassbröder, försöker undvika de hinder som lagts ut genom att rusa in i en sidogränd. Där stöter de på nya hinder: avskedanden, svartlistning, hetspropaganda osv. Då de isolerats från de övriga blir det lätt att kämpa ner dem. I denna situation är det nödvändigt att utforma en taktik som förstått den nya fas som klasskampen befinner sig i. Här räcker det inte med skrän, hug högt det än ekar i den lilla gränden!

Arbetarklassens befrielse kan endast vara dess eget verk!

Den stora arbetarmajoriteten tappar inte sina illusioner genom att några strejksugna studenter säger att de ska skita i facket. Grundvalen för den leninistiska synen på hur massorna tillägnar sig medvetenhet är att det sker genom en kombination av egen erfarenhet och propaganda från den kommunistiska rörelsen. Det gäller att utforma en taktik som tar hänsyn till denna teori, en taktik som idag måste innebära att man utvecklar arbetarmassornas möjlighet att genom egen erfarenhet förstå fackets funktion. En taktik som innebär att kommunisterna istället för att springa med in i gränden måste övertala de mer aggressiva och militanta arbetarna att arbeta för att dra med de mer tveksamma kamraterna. Där gäller det att vinna den stora mängden för krav som inte arbetsköparna, och därmed inte heller facket, kan godta. Dessa krav bör slås fast i en plattform och sedan drivas både inom och utom facket. Var tonvikten läggs beror på hur aktiviteten på den lokala arbetsplatsen ser ut. Kraven bör inte heller begränsas till de ekonomistiska varianter som SKP, Vpk, MLK och KFML(r) driver, utan istället möta också socialdemokratins försök att vinna politiskt på arbetsmiljön, anställningstryggheten, ”medbestämmande” osv. Dessa frågor kan också bli en länk mellan den äldre och yngre arbetskraften! Detta eftersom de äldre arbetarna lider mest av kapitalismens alltmer brutala arbetsvillkor. Att visa att arbetsvillkoren endast kan förändras genom en arbetarnas vetomakt!

Svara klassfienden med en revolutionär taktik

Dessa krav, som slås fast i en plattform, måste sedan drivas så att en majoritet av klassen sätter sig i rörelse för dem. Organiseringen kring en sådan plattform är en taktisk fråga, den beror av lokala förutsättningar (graden av politisering etc.) och syftar till att förbereda för uppkomsten av demokratiska klassorgan. Fackets ovilja och vägran att ta upp kraven måste avslöjas inför alla arbetarna. Genom den egna erfarenhet, som arbetarna då kan dra om fackbyråkratin, blir kommunisternas propaganda meningsfull. Den enighet som byggts upp på detta sätt är mer hållbar än vad som kännetecknar en spontan strejk. Det är en enighet som håller också mot arbetsköparnas och fackets nya taktik. När en majoritet av arbetarna genom egen erfarenhet, inte genom utbölingars skrän i en sidogränd, förstått att facket ger fan i kraven, då kan förslag om en demokratisk kamporganisering av typ strejkkommittéer förstås av de flesta och grunden har lagts till en organisering, som gjort den svenska klasskampen sammansatt också vad det gäller medvetenheten!

De styrkeförhållanden som byggs upp kan krossa klassfiendens motstånd. I stället för att några försöker springa förbi facket kan klassen tillsammans avslöja och avlägsna det. Det är också en medvetenhet och organisering som kan gå långt utöver de krav som ställts upp i kampen! Ekonomismen kan trängas undan för en mer politiserad kamp.

Göte Kildén

Stalinistisk familjepolitik

1936 förbjöd Stalin, i den första femårsplanen, abort under första havandeskapet. Mödrar med många barn belönades med medaljer, diplom, pengar o.s.v.

Hässleholmsredaktionen

1917 lät Lenin utfärda två dekret: ”Om äktenskapets upplösning” och ”Om civiläktenskapet, om barnen och om registrering efter civilstånd”. Dessa två dekret upplöste familjen juridiskt och fråntog mannen härskarställningen i familjen. Familjen skulle upplösas och ersättas med kollektivet, kvinnan skulle få vara fri att bestämma över sitt eget liv. Dessa två lagar kan jämföras med Tsar-rysslands lagstiftning, som i artikel 107 slog fast:

Hustrun är förpliktad att lyda sin man såsom varande familjens överhuvud, att förbliva hos honom i kärlek, vördnad och obegränsad lydnad, samt att såsom hustru visa honom all hörsamhet och tillgivenhet.

Familjen upplöses inte automatiskt genom att produktionsmedlen socialiseras eller för att lagar stiftas. Man kan inte avskaffa familjen, man måste ersätta den, för att citera Trotskij. De band som existerat inom familjen, mellan familjemedlemmarna, måste ersättas. Genom att människorna blir aktiva i samhället, i arbetarråd, organisationer, partier, kommer de redan hårt ansträngda familjebanden att sprängas. Genom att också kvinnan dras in i samhällslivet, kommer hennes medvetande att förändras. Kvinnan skall befrias från sysslor som barnpassning, matlagning, tvätt o.s.v., genom att dessa funktioner kollektiviseras. Hon blir fri och självständig, fri från den patriarkaliska familjens nedtryckande struktur.

Under de första åren efter revolutionen i Sovjet hade arbetarna makten på fabrikerna. Både kvinnor och män drogs in i samhällets aktiviteter, kommittéer, råd o.s.v. Den patriarkaliska familjen höll på att upplösas. Just hur denna upplösning gick till och vad för nya relationer som ersatte de gamla har bl.a. Trotskij och Alexandra Kollontaj skildrat. (Se Schimansky: Kvinnan och revolutionen. BOC-förlag.)

Aborten

Aborterna blev fria efter revolutionen. Bolsjevikerna ville försöka förhindra att kvacksalvare skulle få genomföra aborter. Frågan om abort var och är en brännande fråga om att ha råd. I stället skulle aborter genomföras av utbildade läkare. Ett stort antal läkare for runt i tåg i Sovjet för att nå ut till landsbygden, där kvinnorna hellre gick till byns ”kloka gumma” än till läkare. Bolsjevikerna ansåg också att kvinnorna skulle råda över sin egen kropp, bl.a. alltså om hon skulle ta abort eller inte.

Reaktionen

Reaktionen mot de fria aborterna och mot familjens upplösning blev hård. Äldre konservativa läkare och partibyråkrater förde under slutet av 20-talet och början av 30-talet en hård kamp mot dessa tendenser, som man ansåg vara upplösande för samhället. En dr Kirillovs åsikter, från 1932, kan få belysa situationen:

...vi betraktar abort under första havandeskapet som särskilt riskabelt för kvinnans fortsatta fertilitet (fruktsamhet). Vi anser därför städse vara vår plikt att söka avhålla modern från abort, och samtidigt söka klargöra orsaken till att hon önskar abort... Bland svaren på frågor märker man knappast ett spår av moderlighet eller av någon inre kamp eller av något sökande... Nästan aldrig finner man i svaren ens något tecken på att en familj håller på att ta form, denna samhällets urcell.

Kirillov går vidare och sammanfattar:

1. Den kriminella aborten är ett sedligt ont som har sin grund i vetskapen om abortens olaglighet.

2. Den sociala aborten fungerar alltsomoftast som skydd för den groteska snedvridning av hela det sexuella problemet...

3. Aborten framstår som ett medel till massförstörelse av den mänskliga avkomman. 1 den ingår inte någon avsikt att tjäna modern och samhällsgemenskapen...

1936 förbjöd Stalin, i den första femårsplanen, abort under första havandeskapet. Mödrar med många barn belönades med medaljer, diplom, pengar o.s.v.

Rasen och befolkningen

Det var inte bara i Sovjet som denna reaktionära politik fick fotfäste. Den franska kommunisttidningen Humanité skrev i oktober 1935:

Rädda familjen! Hjälp oss i vår stora satsning för att skydda rätten att älska... Kommunisterna står inför en synnerligen allvarlig situation. Det land där vi skall genomföra revolutionen, den fransktalande världen, står inför risken att förlamas och avfolkas. Den döende kapitalismens ondska, dess omoral, den egoistiska anda den skapar, armodet och de illegala aborter den driver fram, hotar att krossa familjen. Kommunisterna tänker kämpa för den franska familjens fortbestånd... Vi vill träda till makten i ett starkt land med en fruktsam befolkning. Men vid det här la get krävs aktiva, positiva åtgärder om vi skall kunna rädda släktet.”

Av citatet framgår att man var rädda för att befolkningsantalet skulle sjunka. Stalinisterna ville öka befolkningen genom ökad familjebildning och genom att förbjuda aborter. Att sammankoppla den borgerliga familjen med befolkningsökningen är helt ovetenskapligt. Antalet barnfödslar svarar mot ett bestämt samhälleligt behov, mot produktivkrafternas utveckling, d.v.s. behovet av mänsklig arbetskraft. Detta behov regleras genom moralen.

Men detta var inte den reella anledningen till den reaktionära familjepolitiken. 1936 meddelade partitjänstemannen Svetlov sanningen: Staten är för tillfället ur stånd att själv överta familjens uppgifter, och därför är den tvungen att bevara familjen.

Homosexualiteten

Den gamla tsaristiska lagen som förbjöd homosexualitet och incest (samlag mellan t.ex. far och dotter eller syster och bror), ströks efter revolutionen. Då stalinisterna under 30-talet återinförde lagen var de uppenbart inspirerade av fascisterna i Tyskland. Massarresteringar och klappjakt på homosexuella satte igång. Propagandakampanjer startades där man använde argument som: homosexualitet är ett ”tecken på barbarisk okultur”, ett ”svineri som härstammar från halvciviliserade orientaliska folk”, ett utslag av den ”perversa bourgeoisins överförfinade kultur”.

Vad bör göras?

För att vi skall kunna föra en riktig linje i vår kamp för skapandet och uppbyggandet av det socialistiska samhället, måste vi ta lärdom av de erfarenheter som har gjorts angående familjepolitiken. Frågan om familjen och sexualiteten får inte förbises, det är inte bara en ekonomisk revolution vi eftersträvar, utan en social revolution. Människans frigörelse!

Den österrikiske psykoanalytikern Reich formulerade i 7 punkter en principiell ”lösning” av den ovanstående skisserade problematiken. Jag skall citera några av dem:

1. Att bli kvitt alla undanflykter och förljugna förklaringar, exempelvis omsorgen om artens fortbestånd, eller uppfattningen att den materiella nöden är den enda orsaken till abort. Att upphäva skiljelinjen mellan den kvalitativa befolkningspolitiken och den allmänna sexualpolitiken.

2. Att erkänna sexualfunktionen som oberoende av fortplantningen.

3. Att erkänna fortplantningsviljan som en delfunktion av sexualiteten, och viljan att ha barn som ett uttryck för levnadslust. Att erkänna det faktum att glädjen över barnet blir en självklarhet då det materiella och sexuella livet fungerar tillfredsställande, att barnet framgår som en frukt av livsglädjen.

4. Att tillse att alla gudsmän, moralister och andra förklädda sexualneurotiker berövas allt praktiskt inflytande.

5. Skarpast möjliga kontroll över praxis och ideologi hos de reaktionära professorerna i obstetrik (förlossningskonst), med hjälp av sexualpolitiska organ ledda av kvinnor och ungdom. Kamp mot massans stupida vördnad för vetenskap av i dag, som blott sällan är förtjänt av detta namn.

L. Christoffer

DFFG släpper kravet ”Bryt med Saigon”

DFFG har än en gång visat att de inte förstår utvecklingen i Indokina och att de inte förmår analysera klasskampens förlopp; de har åter demonstrerat sin oförmåga att ge ett perspektiv för solidaritetsarbetet.

I ett läge där Saigonjuntan — med USAs aktiva stöd — skärper diktaturen och bygger ut sin förtryckarapparat; i en situation där den försöker kväsa varje självständig oppositionsrörelse, rustar upp fängelser och koncentrationsläger och utarbetar svarta listor på politiska fångar som skall oskadliggöras — då släpper DFFG kravet på att den svenska regeringen skall bryta alla förbindelser med denna förtryckarregim.

DFFGs propagandamaterial från de senaste månaderna — Vietnambulletinen nr 1 1973, uppropet för Vietnamveckan, affischer och flygblad — är helt entydigt på denna punkt. DFFG för helt korrekt fram kravet ”ERKÄNN PRR”. Men de släpper kravet på avbrytande av alla förbindelser med Saigon-juntan — ett krav som rätt använt kan klargöra regeringens och socialdemokratins hycklande Vietnampolitik på ett utmärkt sätt.

Kontentan blir att DFFG vill att regeringen skall erkänna PRR också! !

Det är lätt att förklara varför DFFG handlar på detta sätt. De kan inte se längre än till den nuvarande situationen! De är fångna i sin egen tolkning av avtalet av den 27.1 om Vietnam.

Detta avtal utgår från de rådande styrkeförhållandena — i januari 1973 — internationellt och i Indokina. Det uttrycker existensen av ”två makter, två administrationer och två arméer”. Det grundar sig på det faktum att de revolutionära styrkorna och den revolutionära regeringen ännu inte lyckats erövra den totala makten i södra Vietnam. Det utgår från existensen av en dubbelmakt.

Avtalet av den 27.1 talar om upprättandet av ett råd för nationell endräkt och försoning. Det talar om att detta råd skall organisera allmänna och demokratiska val; att demokratiska fri- och rättigheter skall upprättas etc. Dess formuleringar är vaga. Det talar inte i klartext om hur allt detta skall uppnås — med hänsyn tagen till internationella styrkeförhållanden och klasskrafterna i Indokina.

De oklara formuleringarna får inte överskyla — och framför allt får inte tolkningen av dem överskyla — att dessa val och dessa fri- och rättigheter inte kan upprättas tillsammans med marionettregimen, endast i strid med den och efter dess krossande.

De vietnamesiska revolutionärerna är naturligtvis intensivt medvetna om detta. De har självfallet inte gett upp sin målsättning att eliminera Saigon-juntan, att utsträcka den revolutionära makten till att också omfatta de tätbebyggda områden och kustregioner som fortfarande behärskas av Thieu-regimen,

Under de närmaste månaderna kommer befrielsestyrkorna att koncentrera sina ansträngningar på att återuppbygga de befria. de områdena — efter åratal av terrorbombning — och att parallellt med det utveckla propagandan och agitationen för frigivandet av de politiska fångarna, för att utveckla kampen för demokratiska fri- och rättigheter, etc. De kommer med säkerhet att utnyttja januari-överenskommelsen för det. Avtalet kommer att användas mot Thieu-regimen för att inför massorna förklara att den är den verkliga fienden till massornas självständiga politiska aktivitet.

Man kan anse vad man vill om det effektiva i denna taktik, men den representerar långt ifrån ett godkännande av marionettregimen. Den betecknar inte en anslutning till status quo. Den är ett medel för att utveckla kampen.

Som så ofta förr har DFFG missuppfattat utvecklingen i Vietnam och det revolutionära ledarskapets politik. De rättfärdigar status quo, när det gäller för solidaritetsrörelsen att visa att kampen fortsätter, att hela segern inte är vunnen och att solidaritetsrörelsen inte får låta sig av-mobiliseras utan måste upprätthålla och utvidga arbetet tills den slutgiltiga segern. uppnåtts, tills PRR erövrat den totala makten i södra Vietnam.

T.G.

MLK-oppositionen går till RMF

Hösten 1972 bröt sig en grupp ut ur Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK), Leninistgruppen, vilken främst hade anknytning till Västerbotten. Gruppen har nu beslutat att ansöka om medlemskap i RMF.

Gruppens utveckling kan studeras i de dokumentsamlingar som den gett ut. Den första tar främst upp KKPs utrikespolitik [se Debatt om Kinas utrikespolitik], den andra går igenom synen på den demokratiska centralismen, Röd Front, Komintern osv [se Debatt om strategi och taktik]. Ett tredje är nu under utgivning och det kommer att ta upp ekonomismen, en fördjupad genomgång av Komintern osv. Även en genomgång av bolsjevikernas syn på den revolutionära strategin har annonserats! Dessa dokumentsamlingar har mycket att ge alla de inom ”ml-rörelsen” som börjat ifrågasätta de stalinistiska dogmerna. MLK-oppositionen knyter också hela tiden till sig enskilda och grupper som påbörjat en uppgörelse med stalinismen. Också utanför MLK.

För MLKs ledning gäller det nu att tota ihop en ny kritik av Fjärde Internationalens programmatiska ståndpunkter. Den gamla hade medlemmarna i den nuvarande oppositionen gjort. Mullvaden önskar MLK all lycka i ett sådant försök. Det kanske leder till att RMF vinner hela MLK!

Hår har vi gjort en intervju med tre av de ledande kamraterna i oppositionen: Martin Fahlgren, Tomas Widén och Åke Paulson. De har alla haft ledande poster i MLK.

Hur uppkom motsättningarna inom MLK?

Åke: Motsättningarna i MLK uppkom på olika frågor. För min del, och den grupp jag representerade, var det synen på Stormklockan. Den frågan utvecklades till att gälla frågan om kommunisternas strategi. Med tiden blev det också en annan fråga: synen på den historiska utvecklingen i Sovjetunionen.

Tomas: Det var Kinas utrikespolitik och där kom motsättningarna upp hösten -71. Jag jobbade i Eskilstuna då och blev isolerad på den här frågan, och därför tog jag kontakt med kamraterna häruppe (i Umeå). Sen tog jag del av deras kritik även på andra frågor, men det var Kinas utrikespolitik som var den avgörande frågan

Martin: För min del började motsättningarna då jag bodde uppe i Kiruna. Det var på frågan om inställningen till KFML, där jag menade att man hade en försonlig linje gentemot KFML. Det hänger ihop med den kunskap jag fick om KFMLs agerande uppe i Malmfälten och som sen kom att förstärkas under deras valagerande. I likhet med vad som gällde för Åke uppkom det också kritik mot propagandan och agitationen, dvs Stormklockan i första hand. Dels vilka ämnesområden man tog upp och hur man behandlade dom, dels tyckte jag att man undervärderade kampen mot den övriga vänstern.

Hur utvecklades motsättningarna inom MLK-Västerbotten?

Åke: Frågorna diskuterades i regionen och vi blev ganska ense. Sen fördes det fram till förbundsledningen att det fanns motsättningar på dom här frågorna. Dom försökte skjuta på frågorna, med argument som att motsättningarna inkräktade på förbundets verksamhet. Därför kunde man inte prioritera att ta upp de här motsättningarna. För det innebar, som dom såg det, en förändring av kongressens beslut. För min del så ledde det till att dom uteslöt mig ur förbundsstyrelsen under våren -72, med rent organisatoriska motiv eller argument.

Martin: Det första man gjorde då vi skickat in våra inlägg var att kalla oss till förbundsstyrelsemöte. Vi hoppades ju att man där skulle få igång en diskussion, men därav blev intet, utan man använde förbundsstyrelsesammanträdet till att banka ned oss. Man vägrade att diskutera politik. Man diskuterade bara organisatoriska frågor, försäljning, huruvida vi följde prioriteringarna, om vi hade kontakt på arbetsplatserna osv. Det var det enda man tog upp.

Vi förlorade en del illusioner om att det skulle gå att göra om förbundet. Det fick följden att vi började syna förbundet ännu mer i sömmarna. Det är inte alls så, som förbundsledningen försökte ge sken av, att vi från början skulle ha varit några trotskister – tvärtom faktiskt – utan det var någonting som utvecklades p.g.a. hur motsättningarna behandlades.

Åke: Uteslutningarna här i Västerbotten förbereddes ungefär samtidigt med att jag uteslöts ur förbundsstyrelsen på så sätt att vi undanhölls material om vad andra människor hade skrivit om vad som hände i den här regionen. Man fattade också beslut om att regionen inte skulle få vissa interna dokument. Den rent formella grunden för uteslutningen, det var att man hade hittat vad man kallade fraktionsdokument från RMF, som skulle vara tillställt mej.

På ett möte som vi hade i Umeå med hela regionen skulle ledningen ta ett uttalande om hur regionen såg på det dom kallade för fraktioneringen. På mötet avvisade samtliga kamrater förbundsledningens sätt att ta upp de här frågorna, dvs att sätta dom organisatoriska frågorna i främsta rummet. Dom tog alltså ställning politiskt och ansåg att den linje, som vi stod för, var politiskt rätt. Det ledde till att hela regionen suspenderades.

Martin: Man bör lägga märke till att under våren -72 hade motsättningarna ökat. Vid den tidpunkten gällde det så gott som varenda fråga. Det var frågan om Kinas utrikespolitik, partibygget, demokratisk centralism, den revolutionära strategin och taktiken, arbetet på arbetsplatserna, förhållandet till facket, förhållandet till arbetarnas självständiga kamp, förhållandet till Röd Front och DFFG, frågan om propagandan och studierna, linjen i förhållandet till EEC. Det var också fråga om den historiska utvecklingen i Sovjetunionen, förhållandet Stalin-Trotskij osv.

Vad avgjorde ert definitiva ställningstagande för trotskismen, varför valde ni inte Förbundet Kommunist (FK) t. ex.?

Martin: FKs existens är ju beroende av hela den karaktär som vänstern har idag i Sverige, dvs en dominans av stalinistisk och maoistisk tradition. FK är ett uttryck för den vacklan som uppstår i ett styrkeförhållande där den trotskistiska rörelsen är svag. Man har väldigt svårt att hoppa direkt från maoism till trotskism. Det fordrar mycket mera. Det är betydligt enklare att gå in i en organisation av FKs typ, där man slipper ta ställning i en massa frågor. Man kan ju bara se hur FK har tagit ställning vad beträffar Kinas utrikespolitik. Man har ingen ståndpunkt alls, eller rättare sagt, man har en ståndpunkt som i princip inte skiljer sig från de stalinistiska organisationerna: ”Kinas utrikespolitik är ett uttryck för den svåra situation som Kina är i, det kan i och för sig skapa problem för den revolutionära rörelsen i resten av världen, men den är i huvudsak riktig ändå.”

Denna vacklan ser man i fråga efter fråga. Man t.o.m. skryter med att man är historielös, att man inte bryr sig om de två stora riktningarna inom den kommunistiska arbetarrörelsen, som representeras av stalinismen å ena sidan och å andra av trotskismen. Det finns klara anti-trotskistiska strömningar i FK, som naturligtvis inte är grundade på någon verklig kunskap. Man har heller inte lyckats åstadkomma någon kritik av trotskismen. Det är ett uttryck för en centristisk inställning. Man vill hålla sig väl med den maoistiska rörelsen genom att ligga så nära som möjligt men ändå dra en gräns till KFML(r). I viss mån kan man här jämföra med MLK som lägger sig så nära KFML som möjligt men samtidigt håller en viss distans för att kunna motivera sin egen existens. Vad man i FK gör en väldigt stor sak av idag, det är förhållandet till massrörelsen.

FKs linje är där mindre sekteristisk och mindre farlig än vad KFML(r)s är. Men vad det gäller förhållandet till fackföreningsrörelsen och vad det gäller strategin så är man precis lika strategilös som resten av den maoistiska rörelsen. Man saknar strategi fastän man använder ordet ibland. Man har inte fattat vad det är fråga om.

Vad gäller den trotskistiska rörelsen så står den ju för den proletära internationalismen, vars organisatoriska uttryck just är en International. Men kan inte med det läge vi har idag bara bygga nationella organisationer som FK och KFML(r) och andra gör. Man måste, för att få en sund utveckling, bygga en International samtidigt som man bygger upp de nationella partierna. Den enda rörelse som fattat vikten av detta problem, det är ju den trotskistiska rörelsen och som ju i praktiken också utför ett sådant uppbygge.

Så finns det andra frågor också som är stora och oerhört viktiga för den revolutionära rörelsen idag, frågor som strategin och taktiken i den koloniala världen, där den trotskistiska rörelsen är den enda som konsekvent för fram den permanenta revolutionens teori, som är den enda vägen ut för de koloniala och halvkoloniala länderna ur imperialismens grepp. Fjärde Internationalen är också den enda som konsekvent har arbetat för en revolutionär omvandling av den utvecklade kapitalistiska världen i Europa, i USA, i Japan osv.

En mycket viktig aspekt är ju också förhållandet till de östeuropeiska staterna, där alla rörelser utom den trotskistiska, ja FK vacklar i och för sig betänkligt på den frågan, men alla andra förmår inte urskilja att Sovjetunionen och öststaterna faktiskt är samhällssystem som är ett framsteg i förhållande till de kapitalistiska och imperialistiska staterna.

Fjärde Internationalen har sedan 1933 (då den började byggas) påvisat nödvändigheten av en politisk revolution i de östeuropeiska staterna. I jämförelse med maoisterna, som 1964 plötsligt upptäcker att Sovjetunionen 1954 blev kapitalistiskt. Det är, milt sagt, absurt, för att inte säga löjeväckande med en sådan teori.

Vad anser ni om MLKs och det övriga ”ml”-blockets utveckling?

Martin: Stalinismen befinner sig idag i en kris som tar sig många olika uttryck. Det hänger ihop med att de ställningstaganden som gjordes av den maoistiska rörelsen när den växte fram, idag helt öppet motarbetas av den kinesiska byråkratin. Vi har ju den här senaste högerlinjen och KKPs utrikespolitik. Därmed ökar naturligtvis problemen inom den maoistiska och stalinistiska rörelsen, för man har fortfarande en revolutionär vilja, och det leder till att alla revolutionärer reagerar och börjar ifrågasätta allt mer och mer. I resten av Europa ser man väldigt tydligt vilken kris den maoistiska rörelsen befinner sig i. I Sverige märker man också det och vi är väl ett uttryck för det.

Om man ska klassificera de olika organisationerna inom den revolutionära rörelsen och tar KFML först så anser jag dom knappast för revolutionärer längre. Det är en populistisk rörelse som kommer att existera ett bra tag framåt, men som inte kommer att ha något med revolutionen att göra. Det är en kvarleva som vi kommer att få dras med.

MLK har i stor utsträckning följt efter KFMLs högervridning. Jag vet att krisen inom MLK ökar. Vår kritik har haft en viss genomslagskraft även bland ledande kamrater inom förbundet.

Vad gäller KFML(r) så har denna organisation haft det kanske största uppsvinget. Den taktik som de använder sig av idag kommer att isolera organisationen från ett massinflytande. På sin höjd kan de få en aggressiv, men liten del av den svenska arbetarungdomen bakom sina fanor. En splittring måste börja inom ledningen. Om en opposition uppstår i basen, så isoleras denna mycket snabbt och slängs ut! Men KKPs politik, agerandet på Arendal och SAAB osv. har skapat en tveksamhet hos en stor del av kadern, det ser vi tydligt här i Umeå... Om en opposition utvecklas i organisationens mitt, då kommer en splittring oerhört snabbt. I denna organisation finns inte plats för en politisk lösning av motsättningarna... Allmänt kan man säga att den maoistiska rörelsen uppstod som en reaktion mot moskvapartiernas reformism. I entusiasmen för kulturrevolutionen, som uppfattades som ett principiellt brott med det östeuropeiska ledarskapets reformism. Fr.o.m. nu fanns ett revolutionärt ledarskap i världen och det var KKP. Man gick fram med stormsteg mot kommunismen. Via denna anknytning hamnade man i den stalinistiska traditionen. I Sverige förstärktes ju den anknytningen av att en kärna i den maoistiska rörelsen var erfarna, f.d. medlemmar av det kommunistiska partiet. Sen ledde det här ju relativt snabbt till en kris, där de här gamla SKP-medlemmarna drog med sig den reformistiska flygeln, medan KFML(r) representerade de mer konsekvent revolutionära ungdomarna plus en och annan av Frank Baudes typ. Dom fick givetvis anknyta till Kominterns tredje period. Bara det att vi har två riktningar som med lika stor rätt kan åberopa sig på Kominterntraditionen speglar ju stalinismens kris.

Vad tror du om RMFs och Fjärde Internationalens förmåga att bli ett revolutionärt arbetarparti?

Åke: Fjärde Internationalen bedömer jag som den enda strömning som kan vara ett revolutionärt alternativ. Det är den strömning som också tar på sig den här uppgiften. Anledningen till det, det är att trotskismen är den enda av de två rörelserna inom kommunismen som har en korrekt syn på kampen i världsrevolutionens tre delar. Dels på synen på kampen i östländerna, dels en korrekt syn på kampen i de koloniala länderna, en korrekt syn på kampen i de utvecklade kapitalistiska länderna. Här i de avancerade kapitalistiska länderna kan stalinismen inte vara ett revolutionärt alternativ p.g.a. att dom inte kan utveckla en revolutionär strategi.

Tomas: Det är en nödvändighet, för frågan står: socialism eller barbari. Det behövs ett revolutionärt avantgarde och utvecklas inte Fjärde Internationalen till det, så kommer inte någon annan organisation heller att göra det och då får vi barbari.

Martin: Då vi valde RMF så berodde det inte på att vi ansåg att RMF hade en färdig politik, att man hade en färdig strategi för revolutionen, på att vi tyckte att RMF hade en utomordentlig propaganda och verkade vara en stark organisation och så, utan det byggde på studier av historia, genom studier av läget inom den revolutionära rörelsen i Europa idag och då fann vi, att den enda organisation som har möjligheter överhuvudtaget att utveckla en revolutionär strategi, som ställde problemen på rätt sätt, som har en riktig utgångspunkt för detta, det är Fjärde Internationalen.

För övrigt skulle det vara helt vansinnigt för en revolutionär i dagens läge att välja en organisation efter den styrka som existerar personellt. Som revolutionärer måste vi välja den organisation som har möjlighet att utveckla en strategi och taktik och leda proletariatet framåt mot en socialistisk revolution. Därmed faller också alla barnsliga argument som brukar föras fram från vissa vänstersekter: RMF är så litet och RMF har ingen arbetarförankring. Villkoret för att man ska kunna bygga ett revolutionärt parti är ju att man har en riktig utgångspunkt för att utveckla strategin och taktiken. Därför kommer alla andra organisationer förr eller senare att falla sönder och att falla samman. Dom är dagsländor. Den enda organisation av de som existerar idag som kan lyckas, det är och förblir Fjärde Internationalen! Det innebär naturligtvis inte att vi tror att vägen kommer att vara spikrak. Det kommer utan tvivel att uppstå motsättningar inom den svenska broderorganisationen till Internationalen och även inom Internationalen själv. Men vad vore en revolutionär organisation utan livlig intern debatt? Det är ju själva livsluften.

BYGG PARTIET, BYGG INTERNATIONALEN!

LEVE FJÄRDE INTERNATIONALEN!

LEVE VÄRLDSREVOLUTIONEN!



 Lär av historien! 

”Den som är likgiltig för sin rörelses historia, kan inte vara en klassmedveten arbetare” (Lenin)

Kenth-Åke Andersson

Den spanska revolutionen. Del 1. Upptakten till det spanska inbördeskriget

I. Det spanska samhället

Spanien var i början av 1930-talet Europas i särklass mest efterblivna samhälle. Inget annat land på den europeiska kontinenten kunde uppvisa så låg industrialiseringsnivå, så hög analfabetism, så dålig hygien, så stor allmän fattigdom. 70% av befolkningen levde på landsbygden, där de drog sig fram dag för dag på ett efterblivet jordbruk. Ägandeförhållandena var extrema: en liten skara jordägare kontrollerade nästan hela den spanska landsbygden. Jorden arrenderades ut till bönderna, som endast i undantagsfall själv ägde någon mark. (3/4 av befolkningen på landsbygden var lantarbetare). Jordräntan gick till ägarna i städerna, en gammal förtorkad lantadel, som levde ett luxuöst liv i skarp kontrast till sina slavar på landsbygden. Det kapital de fick in var det enda produktiva kapitalet i det spanska näringslivet. Det var tillräckligt mycket för att jordägarna bekymmerslöst skulle kunna leva glada dagar utan att behöva investera kapitalet i en modernisering av jordbruket, men inte tillräckligt mycket för att kunna bekosta landets industrialisering.

Hela Spanien, tycktes leva på det förflutnas tillgångar. En gång i tiden, i början av övergången från feodalism till kapitalism, hade Spanien stått i främsta ledet. Spanjorerna skapade de första utomeuropeiska kolonierna, de seglade i öst och väst, de upptäckte Amerika, koloniserade den södra delen, förde hem inka- och mayaindianernas enorma rikedomar. Det hade givit landet en förgrundsställning. Under 100 år dominerade Spanien världspolitiken och hade en ledande ställning i Europas ekonomi, politik och (inte minst) kultur. Men nya imperialistiska makter trängde undan Spanien. Den spanska armadan krossades (1588) och 200 år senare frigjorde sig de latinamerikanska kolonierna från sitt ”moder”-land.

Parasitära element

Landet lades i träda. Produktionen minskade. De nya produktivkrafterna infördes aldrig. Spanien stod kvar på renässanstidens nivå med en extremt låg arbetsproduktivitet. Det slogs ut ur världsmarknaden. Situationen blev knappast bättre av att det fanns stora skikt av parasitära element som krävde att få bli försörjda på de få inkomsterna i statskassan. En talrik knappadel vägrade släppa efter på sina privilegier; munkar och nunnor ynglade av sig i fantastisk takt: i början av 1930-talet fanns det ungefär 20.000 munkar, 60.000 nunnor och 30.000 präster i landet, något av ett världsrekord. I armén, landets stolthet, vimlade det av unga adelsmän som krävde att få bli officerare. Också på den punkten slog landet världsrekord: 1930 hade man en officer på sju soldater. Denna överorganisering gjorde knappast statsmakten mer effektiv.

Men de sociala effekterna var mer omedelbara. Kring monarkin flockades spöken ur den förgångna feodaltiden, spöken som krävde att deras privilegier skulle bevaras och att allt skulle bli vid det gamla. De gjorde inga som helst eftergifter, vare sig till bönderna på landsbygden eller till den lilla kärna av progressiva och framåtsträvande borgare som ville ha en revidering av ägandestrukturen. Produktionsförhållanden kvävde produktivkrafternas utveckling. Det fanns ingen kraft som kunde genomföra den borgerliga revolutionen. Spanien gick in i det 20. århundradet med en nästan oförändrad social struktur från renässansepoken.

Urholkad statsmakt

Det innebar inte att statsmakten var stabil. Tvärtom. Ingen grälar och intrigerar så mycket som en klass som förlorat sitt historiska berättigande. Dagdrivarna i Madrids salonger och på officersskolorna kände en allmän otillfredsställelse och sökte stärka sina positioner genom kupper. Militärkupperna avlöste varandra i jämn takt. Det blev en speciellt spansk tradition att armén skulle träda in i politiken och avsätta en ministär som bråkade, liksom det blev en tradition att ministären ifråga sökte kompromisser för att hålla sig kvar mellan de stridande blocken. Det enda som höll samman de centrifugala tendenserna, strävandena till landets sönderfall, var monarkin.

Uppsving i ekonomin

Först det första imperialistiska kriget innebar en förändring av produktivkrafternas utveckling och klanernas inre förhållanden. Genom att kriget splittrade upp världsmarknaden och skapade ny efterfrågan på varor, fick Spanien sin chans att träda in på arenan. Det neutrala Spanien upplevde ett plötsligt uppsving i sin ekonomi. I en hetsig takt industrialiserades landet, plötsligt kom det rörelse i samhället, den gamla strukturen slogs sönder till en del, nya arbetstillfällen dök upp i städerna, urbaniseringen startade. Men detta uppsving upphörde lika snabbt som det börjat. Kriget tog slut, de gamla makterna återhämtade sig, värnade om sin egen marknad, och kastade ut Spanien ur gemenskapen igen.

II. Arbetarrörelsen

Landet blev lika fattigt som förut. Men något hade hänt under uppsvinget under kriget. En arbetarklass hade skapats. Den växte kraftigt och stimulerades till djärva klasstrider tack vare det goda läget. Genom de goda konjunkturerna kunde de ställa krav, ta strid och vinna kampen. Arbetarna skapade sig en militant och energisk tradition – det var arbetare som var medvetna om sin egen styrka.

Situationen förändrades när uppsvinget tog slut under 20-talet. Produktivkrafterna var efterblivna och outvecklade. Det fanns bara ett sätt för arbetsköparna att sänka sina produktionskostnader för att kunna konkurrera med de utländska producenterna: drastiskt sänka arbetarnas löner. En bitter ekonomisk kamp mellan arbetsköpare började.

Socialdemokratin

I den kampen var marginalerna små. Det fanns inget utrymme för förhandlingar. Frågan avgjordes i den direkta kampen, i strejkerna, i upproren, i ockupationerna av företagen. Detta gjorde att det aldrig skapades en objektiv bas för uppkomsten av en stark socialdemokratisk rörelse i Spanien. Arbetarna behövde ledare som kunde och vågade ta strid, borgarna hade å sin sida inte heller användning för några kompromissmakare. Den socialdemokratiska rörelsen, representerad av fackföreningen UGT, blev aldrig den dominerande faktorn i den spanska arbetarrörelsen. Den hade visserligen fått ett visst fotfäste under de goda åren, men under hela 30-talet befann den sig i permanent kris.

Kommunismen

Arbetarna var alltför militanta för ett socialdemokratin skulle kunna rota sig. Men de hade också andra egenskaper, framvuxna ur den objektiva situationen, som var negativa ur klasskampens synpunkt. Arbetarklassen hade skapats snabbt, nästan explosivt. Hela frågan om en politisk uppfostran och en organisatorisk centralisering hade blivit eftersatt. Arbetarklassen rekryterades också fr. a. från bönderna och lantarbetarna, vilket snarare ökade än minskade klassens efterblivenhet båda kulturellt och politiskt. I det läget hade kommunismen mycket stora svårigheter att slå rot. Under hela 20-talet hade kommunistpartiet bara några hundra medlemmar på hela den iberiska halvön. Partiet var så litet att det inte ens kunde hålla en kongress.

Anarkismen

I det läget var det en annan politisk tradition som slog rot och blommade: anarkismen. (som hade rötter tillbaka till Bakunins verksamhet på 1870-talet i landet). Den hade funnit ett verkligt idealiskt klimat för att trivas. Här fanns en stridbar, energisk arbetarklass – det tilltalade anarkismens heroiska sida. Men klassen var också odisciplinerad, spontanistisk, utan någon subjektiv vilja att samordna och effektivisera sina strider – det tilltalade anarkismens parasitära sida. Och det fastlåsta läget var en utmärkt grogrund för ytterligare ett drag i anarkismen – terrorismen.

Spanien blev anarkismens centrum i världen – den enda plats där den dominerade arbetarrörelsen. 1918 hade den anarkistiska fackföreningen CNT 700.000 medlemmar (vid samma tid hade socialdemokraterna, UGT, knappt 200.000), det fanns mer än 200 anarkistiska tidningar och tidskrifter.

Spanien är således det idealiska landet för att testa anarkismens teorier. Och vi kan säga redan nu att facit slutar med ett kraftigt minus. Anarkismen spelar här en ännu ynkligare roll än i den ryska revolutionen. I Ryssland var anarkismen patetisk – i Spanien blev den direkt kontrarevolutionär (det är ett hårt omdöme; jag skall ge täckning för det i nästa nummer).

Så såg läget ut i Spanien i slutet av 20-talet. Låt oss summera de viktigaste dragen, innan vi ser hur klasserna sätts i rörelse efter 1931.

Landet var extremt efterblivet. Produktivkrafterna hade stagnerat. Situationen krävde två saker: en jordreform och en kraftig industrialisering. Eller för att uttrycka det med andra termer: produktionsförhållandenas tvångströja måste bort för att produktivkrafterna skulle kunna utvecklas. Stallet måste rensas.

I samhällets topp satt flaskhalsen. Ett skikt parasitära element som inte fyllde någon samhällelig funktion (”trasbourgeoisi”).

Den egentliga borgarklassen saknades. Dess kapital hade redan från början vuxit samman med den gamla jordägaradeln och kyrkan, vilket gav bourgeoisin en vacklande ställning gentemot de nya problemen. Den identifierade sig med det gamla samhället och kunde inte leda den borgerliga revolutionen. Borgarna var svaga som ekonomisk kraft och helt betydelselösa som politisk kraft.

Arbetarklassen var landets viktigaste sociala kraft. Den stötte överallt på det gamla samhällets murar.

Arbetarklassen dominerades av en felaktig teori om samhället, anarkismen. Detta subjektiva element, som vuxit fram ur vissa samhälleliga förhållanden, kom att bli en återhållande kraft i arbetarklassens kamp. De spanska kommunisterna lyckades aldrig i tid tillföra arbetarna en marxistisk teori. I stället blev kommunisterna en obetydlig sekt (som sedermera kom att fylla en socialdemokratisk funktion). Ledarskapets kris var mer markant i Spanien än i någon annan europeisk revolution.

III. Den spanska republiken

1931 bröt det spanska samhället samman. Den kroniska krisen förstärktes genom den världsomfattande depressionen. Tyngden blev för stark. Alltsammans rasade. Högerdiktaturen störtades, kungen avsattes, republik utropades. Spanien gick mot en ny tidsålder.

Borgerlig revolution

Klasserna kom i rörelse. De gamla feodalklasserna visade nu sin oförmåga att längre styra landet. Det lilla borgerliga skiktet sände upp sina yrkespolitiker. Rent teoretiskt genomgick Spanien nu sin borgerliga revolution. Men de borgerliga politikerna hade inte den nödvändiga sociala basen eller det behövliga politiska manöverutrymmet för att kunna agera. Den spanska republiken blev en ren fars. Den kunde inte genomföra några av de avgörande reformer som behövdes.

Efter många kompromisser och många nattmangling antog regeringen 1932 en lag om jordreform, en lag som redan i sig var helt otillräcklig. Den var, för att tala med den vänstersocialdemokratiske politikern Largo Caballero, ”aspirin mot blindtarmen”. Men inte ens denna blygsamma jordreform genomfördes. Någon expropriation av de stora jordgodsen var det inte ens tal om.

Likafullt var det just jordfrågan som var hela knuten i Spaniens sociala situation: en radikal jordreform skulle inte bara ha löst problemen för lantarbetarna och småbönderna – den skulle också ha frigjort kapital för en intensiv industrialisering av landet och en utveckling av produktivkrafterna. Utan en sådan expropriation fanns det bara ett sätt att förverkliga den primitiva ackumulationen av kapital – sänkning av arbetarnas levnadsstandard, vilket i sin tur innebar att arbetarorganisationerna måste krossas.

Inte heller det andra viktiga elementet i den borgerliga revolutionen – en funktionsduglig demokrati – kunde lösas efter 1931. Landet befann sig i en akut regeringskris med ständiga nyval, omständliga kompromisser, meningslösa tirader i parlamentet. Under åren 1931 till 1936 avlöste 30 regeringar varandra.

Intensiv klasskamp

Republikens fem första år var fyllda av en intensiv klasskamp. Arbetarna och bönderna hade fäst sina förhoppningar vid republiken; de hade trott på politikernas vallöften, de kände behovet av reformer. När borgerligheten konkret visade sin oförmåga att omvandla landet, litade arbetarna och bönderna till sin egen styrka. Omedelbart efter valen 1931 utbröt en strejkvåg över hela landet. När den slagits ned, trädde istället landsbygden fram som centrum. I flera byar ockuperade bönderna och lantarbetarna jorden och proklamerade sig som självständiga anarko-kommunistiska enheter. I Katalonien och Baskien växte starka, nationella självständighetsrörelser fram.

Landet började upplösas. Regeringen tvingades alltmer söka sitt stöd hos högergrupperna. 1934 upphävdes den borgerliga demokratin och de ”svarta åren” (bieno negro) började. Högern tog makten i landet. Detta utlöste ”oktoberrevolutionen” samma år, en våg av proletära uppror över hela landet. Alla krossades omedelbart utom revolten i Asturien där en proletär enhetsfront tog makten. Först efter några veckors heroiska strider kunde regeringen krossa upproret med hjälp av inkallad militär. (Den ansvarige för krossandet var f.ö. generalen Franco). 5.000 arbetare mördades kallblodigt, 30.000 kastades i fängelse. Med hjälp av blodigt förtryck kunde högerregeringen hålla arbetarna och bönderna nere.

Folkfronten bildas

Först i början av 1936 skedde en avgörande förändring av den parlamentariska situationen. Regeringen utlyste nyval och inför valet bildades två block: å ena Folkfronten bestående av borgerliga liberaler och de största arbetarorganisationerna (fronten fick ”kritiskt stöd” t.o.m, från anarkisterna, som normalt inte deltog i valen och från POUM, en centristisk organisation som ”påminner” om Förbundet Kommunist i Sverige idag). Mot denna stod en annan front, Nationella Fronten, bestående av högerpartierna och fascisterna. Folkfronten vann en knapp seger.

Några av de vallöften man gett tvingades man hälla. De politiska fångarna fick amnesti, den gamla jordreformen från 1931 som aldrig genomförts, trädde åter i kraft (men ledde inte till några praktiska resultat). Men mer hände inte – eller snarare: borde inte hända enligt Folkfrontsregeringens planer. Dess program var heltigenom borgerligt liberalt. Det var de borgerliga partierna som ensamma fick makten, och de hamnade åter i skärselden mellan arbetarna och överklassen. Deras program gav inte utrymme för några radikala ingrepp i äganderätten. Folkfronten var inte en socialistisk front, den var inte ens radikal. Den visade bara tänderna för att betslet skulle komma på plats.

Men de massor som mobiliserats bakom Folkfronten hade en annan uppfattning. För dem var programmets bokstav inte det väsentliga. De hade uppfattat Folkfronten som i första hand en proletär front. När den borgerliga regeringen inte handlade, tog den saken i egna händer. Detta var ingenting konstigt. Exakt samme sak hände några månader senare i Frankrike; när Folkfronten kom till makten (strejkvågen juni 1936). Under perioden mars-juli 1936 gick en våldsam strejkvåg över hela Spanien. Arbetarna ockuperade fabrikerna, bönderna tog över jorden. På gatorna härskade ett öppet klasskrig mellan arbetare och fascister.

Fascisterna, generalerna, prelaterna, finansmännen, jordägarna blev desperata. Medan massorna tog över produktionsmedlen, och regeringen var maktlös, började de smida planer för att krossa upproret. I mitten av juli 1936 gick armén till angrepp. Det spanska inbördeskriget hade börjat.

Slutsatser

Spanien var ett klassiskt exempel på den permanenta revolutionens idé. Ett samhälle, där den borgerliga revolutionen försenats till den grad att den växte samman med den socialistiska revolutionen. Det fanns inte längre utrymme för en självständig kapitalistisk utveckling. Borgarklassen var för svag för att kunna hälla i rodret, arbetarklassen var för stark för, att bli ett redskap i dess händer. De borgerligt-demokratiska uppgifterna vilade på arbetarklassen. Om man endast såg situationen ytligt, kunde man dra två felaktiga slutsatser: den ena var att man skulle ”hoppa över” den borgerligt-demokratiska fasen, den andra var att man skulle genomföra den borgerliga revolutionen i en allians mellan den svaga bourgeoisin och arbetarklassen på ett gemensamt minimiprogram.

Det spanska kommunistpartiet drog båda slutsatserna. Vid republikens utropande levde partiet under direktiv från ”tredje periodens” ultravänsterlinje. Man vägrade upprätta en proletär enhetsfront, man tog inte upp några paroller som knöt an till de borgerligt-demokratiska uppgifterna, utan talade bara rent allmänt propagandistiskt om socialismen. När den linjen misslyckats slog man över 180 grader, upprättade en front med den svaga borgarklassen och lät den ta initiativet och bestämma programmet. Därefter såg kommunistpartiet som sin främsta uppgift att se till att arbetarna och bönderna inte gick till överdrifter, inte själva tog över produktionsmedlen eftersom det skulle ”skrämma bort” borgarna.

Hur kunde man ha gjort istället? Man kunde ha mobiliserat arbetarna och bönderna med de demokratiska parollerna som utgångspunkt, och samtidigt hela tiden öppet sagt att endast de själva, i självständig kamp, kunde genomföra dessa borgerligt-demokratiska uppgifter. Därigenom hade man utvecklat arbetarklassens självständiga kamp, organiserat klassen bättre, och mejslat fram en marxistisk ledning som höjt nya paroller för att slutgiltigt krossa feodalklasserna och bourgeoisin och befästa den proletära diktaturen. Detta var den taktiska och strategiska linje man följt i Ryssland 1917. Det var en stor tragedi att man inte följde den i Spanien 1931-36.