Ur internationale situationniste nr 7, april 1962.
"Terrorbalansen" mellan två rivaliserande grupper av stater, som är det mest påtagliga i dagens världspolitik, innebär också en resignationsbalans: för var och en av antagonisterna inför den andres fortbestånd, och inom deras gränser befolkningens resignation inför ett öde som undflyr den så kapitalt att själva planetens fortbestånd utgör en osäker förmån som är avhängig outgrundliga strategers klokhet och skicklighet. Detta medför en allmän resignation inför det bestående, inför de samexisterande makter av specialister som organiserar detta öde. Dessa finner en ytterligare fördel i denna balans genom att den tillåter dem att snabbt slå ner varje frigörelseförsök som poppar upp i utkanterna av deras system, framför allt den aktuella rörelsen i de underutvecklade länderna. Det är genom denna neutralisering av ett hot med ett annat – vem än den tillfällige vinnaren må vara – som den revolutionära hänförelsen i Kongo krossades av FN:s tillsända expeditionsstyrkor (två dagar efter sin ankomst i början av juli 1960 bidrog trupperna från Ghana, som var de första att anlända, till att bryta transportstrejken i Leopoldville). På Kuba krossades den i och med bildandet av en enpartistat (i mars 1962 utnämndes general Lister, vars roll i krossandet av den spanska revolutionen är känd, till vice stabschef i den kubanska armén).
De två lägren förbereder i själva verket inte krig utan ett ändlöst bevarande av denna jämvikt som också ingår i deras bild av sin egen, interna makts stabilitet. Det säger sig självt att detta kräver enorma resurser eftersom det hela tiden är nödvändigt att trappa upp det skådespel som möjligheten av ett krig utgör. Sålunda tillkännagav Barry Commoner, som ledde den vetenskapliga kommitté som USA:s regering tillsatt för att uppskatta den förstörelse ett termonukleärt krig skulle medföra, att efter en timmas krig skulle 80 miljoner amerikaner ha dött och de överlevande skulle inte ha något hopp om att kunna leva normalt därefter. Stabscheferna, som numera bara räknar i megabodies (en miljon lik), medger att det är fåfängt att försöka kalkylera för längre tid än tolv timmar eftersom man saknar de experimentella fakta som skulle behövas för denna yttersta planering. Enligt Nicolas Vichney i Le Monde den femte januari 1962 finns det en radikal tendens i den amerikanska försvarsdoktrinen som hävdar att "det bästa avskräckningsvapnet skulle vara en enorm termonukleär bomb nergrävd i marken. Om fienden anfaller utlöses bomben och Jorden rämnar".
"Domedagssystemets" teoretiker har verkligen funnit det perfekta redskapet för underkastelse; de kan för första gången översätta förkastandet av historien i precisa, tekniska storheter. Men dessa doktrinärers stela logik tillfredsställer bara en aspekt av det alienerade samhällets motsägelsefyllda behov: att förhindra människorna att leva genom att organisera deras överlevande. Sålunda kan domedagssystemet på grund av sitt förakt för överlevandet – som ändå är ett ofrånkomligt villkor för all nutida och framtida exploatering av mänskligt arbete – bara tjäna som yttersta tillflykt för de härskande byråkratierna och paradoxalt nog utgöra en garanti för att dessa menar allvar. Men för att vara effektivt och tjäna sina grundläggande syften måste skådespelet om det kommande kriget på det hela taget vara det som formar vårt nuvarande tillstånd av fred.
I detta avseende är den utomordentliga utvecklingen av skyddsrum under loppet av 1961 säkerligen en avgörande vändpunkt i det kalla kriget, ett kvalitativt språng som senare kommer att visa sig ha haft en enorm inverkan på utvecklingen mot ett cybernetiskt, totalitärt samhälle i planetär skala. Denna rörelse startade i Förenta staterna i januari då Kennedy i sitt budskap om tillståndet i unionen redan kunde försäkra kongressen: "Det första allvarliga programmet för skyddsrum för civilförsvaret håller på att verkställas genom att femtio miljoner anläggningar utplaceras och utrustas; och jag ber er godkänna det stöd som givit federala myndigheter möjlighet att bygga skyddsrum mot atomvapen i skolor, sjukhus och liknande anläggningar." Denna statliga överlevnadsorganisation har snabbt spridit sig till övriga länder inom de två lägren, mer eller mindre hemligt. Västtyskland har till exempel främst intresserat sig för kansler Adenauers och hans stabs överlevnad; avslöjandet av dessa planer ledde till att tidningen Quick i München beslagtogs. Sverige och Schweiz har börjat bygga kollektiva skyddsrum i sina berg där arbetare instängda med sina fabriker ska kunna fortsätta att producera ända till domedagen. Men basen för civilförsvarspolitiken finns ändå i USA där ett antal blomstrande företag gör reklam för och installerar en mängd individuella skyddsrum för privatpersoner som vill tillförsäkra den egna familjen överlevnad. Här finner vi till exempel Peace O'Mind Shelter Company i Texas, American Survival Products Corporation i Maryland, Fox Hole Shelter Inc i Kalifornien, Bee Safe Manufacturing Company i Ohio. Det sägs att en ny tolkning av den religiösa moralen utvecklas i takt med detta mode; vissa präster menar att det är en plikt att vägra både vänner och okända tillträde till dessa skyddsrum, om det så ska ske med vapen, för att säkerställa den egna familjens frälsning. I själva verket har moralen här fått anpassa sig för att medverka till att den konformismens terrorism, som ligger bakom all den moderna kapitalismens reklam, bringas till sin fulländning. Det är redan svårt inför familj och grannar att inte ha den bilmodell som ens lönenivå tillåter en att köpa på avbetalning; (lönenivån går alltid att avläsa i de stora amerikanska villaområdena eftersom lönen avgör var man bor). Det kommer att bli ännu svårare att inte garantera de sina en överlevnadsstatus i enlighet med vad marknaden erbjuder.
Det uppfattas allmänt att den relativa mättnaden i efterfrågan på kapitalvaror sedan 1955 i USA har lett till en minskning av den konsumtion som är nödvändig för att stimulera en ekonomisk expansion. Man kan här lätt förstå betydelsen av alla de prylar som utgör en smidig utvidgning av sektorn "halvkapitalvaror". I detta perspektiv innebär skyddsrummen en nödvändig kick för expansionen. Skyddsrummen och allt som de för med sig innebär att allt måste upprepas under jord. Utrustningen i hemmet måste ses över – nu i dubbel skala. Det rör sig verkligen om att installera en ny kapitalvara i en ny dimension. Dessa underjordiska investeringar i skikt, som hittills lämnats i fred av överflödssamhället, trissar upp försäljningen av prylar som redan används på ytan; som den ökande efterfrågan på konserver, som varje skyddsrum måste ha ett stort lager av och specialprylar som till exempel plastsäckar att lägga de avlidna i, de som naturligtvis måste stanna kvar hos de överlevande.
Utan tvivel är det lätt att konstatera att dessa individuella skyddsrum, som börjat hopas överallt, inte är effektiva utan uppvisar grova tekniska brister som till exempel avsaknad av syretillförsel och att även de mest perfekta av de kollektiva skyddsrummen inte erbjuder skuggan av en chans om ett kärnvapenkrig skulle släppas lös av misstag. Men som i allt lurendrejeri är skyddet här bara en förevändning. Skyddsrummens uppgift är att mäta – och därmed förstärka – befolkningens undergivenhet och manipulera denna undergivenhet på ett sätt som är fördelaktigt för det förhärskande samhället. Skyddsrummet, som exempel på en ny vara att konsumera i överflödssamhället, visar tydligare än någon tidigare vara att människan kan fås att arbeta för att tillfredsställa behov som är ytterligt konstgjorda, behov som helt klart "förblir behov utan att ha varit önskningar" (jfr Préliminaires du 20 juillet 1960) och som aldrig riskerar att bli det. Det här samhällets styrka, dess fruktansvärda automatiska genius, kan mätas med detta extrema fall. Den dag det här samhället helt frankt proklamerar att det faktiskt påtvingar var och en ett tomt och hopplöst liv i en sådan grad att det bästa vore att alla hängde sig, skulle det fortfarande driva en sund och räntabel verksamhet genom att producera standardiserade rep. Men mitt i den kapitalistiska rikedomen betyder begreppet överlevande bara ett fördröjt självmord genom utmattning, ett dagligt avstående från livet. Mängden av skyddsrum – som inte är avsedda att användas i krig utan just nu – ger en fortfarande överdriven och karikatyrartad bild av livet under den byråkratiska kapitalismen driven till sin perfektion. Nykristendomen ställer upp sitt ideal av försakelse: en ödmjukhet som är samstämmig med industrins senaste uppsving. Skyddsrummens värld utgör en luftkonditionerad jämmerdal. Koalitionen av företagsledare och präster av alla slag kan enas under slagordet: maktkramp plus överkonsumtion.
Överlevandet som motsats till livet gör sig påmint på alla nivåer i kampen mot alienationen, även om det sällan får ett så klart stöd som av dem som köpte skyddsrum 1961. I den gamla uppfattningen av konsten lägger man tonvikten på att överleva genom sitt verk, som en bekännelse till att avstå från livet, som ursäkt och tröst (huvudsakligen sedan estetikens borgerliga epok, detta sekulära substitut för religionens "andra sidan"). Det kommer lika mycket till uttryck bland de mest grundläggande behov, nödvändigheten av föda och bostad, där "nyttighetens utpressning", som förkastas av det "elementära programmet för unitär urbanism" i IS nr 6, avfärdar varje mänsklig kritik av miljön "med det enkla argumentet att alla behöver tak över huvudet".
De bostadsområden som nu växer fram är väsentligen inte skilda från skyddsrumsarkitekturen. De representerar bara en lägre nivå av denna. Båda påminner om varandra och övergången från det ena till det andra förefaller kunna ske utan avbrott i kontinuiteten. Det första exemplet i Frankrike är ett bostadsområde som nu byggs i Nice där källarvåningen utformas som atomskyddsrum för hyresgästerna. Den koncentrationslägerliknande omgivningen är bara det normala tillståndet hos ett samhälle i vardande vars underjordiska variant är en patologisk överdrift. Och denna sjukdom är mycket avslöjande för vad som menas med hälsa. Hopplöshetens urbanism är snabbt på väg att bli dominerande på markytan, inte bara i Förenta staternas befolkningscentra utan även i mycket mer efterblivna länder i Europa eller t.o.m. i Algeriet under dess nykoloniala epok som proklamerats i "Konstantin-planen". Vid slutet av 1961 publicerades en första version av en nationell plan för markanvändningen i Frankrike där vissa formuleringar senare tonades ner. I den klagar författarna i avsnittet om parisregionen över att "en inaktiv del av befolkningen trilskas genom att bo kvar i huvudstadens centrum" och detta trots att, som dessa auktoriserade specialister på lycka och vad som är möjligt påpekade, "det är mycket trevligare att bo utanför Paris". De kräver därför att denna penibla irrationalitet avskaffas genom att man "systematiskt försvårar för dessa inaktiva personer att uppehålla sig i Paris".
Eftersom det viktigaste motståndet består i att systematiskt motarbeta och slutligen kullkasta samhällsorganisatörernas planer och eftersom dessa ständigt är mer medvetna än de duperade kadrer som är satta att verkställa dem, upprättar planerarna sitt försvar i varje organisering av miljön. Planeringen av skyddsrum för befolkningen, i sin normala form av ett skydd för alla eller i sin överflödsvariant av en familjegrav att bebo i förebyggande syfte, måste tjäna till att skydda deras egen makt. Härskarna som kontrollerar hur deras undersåtar konserveras och isoleras vet att på samma gång förskansa sig själva för strategiska syften. 1900-talets efterföljare till Hausmann stannar inte vid att utbreda sin förtryckarmakt genom att dela upp äldre, gyttriga stadsdelar i lätthanterliga kvarter. På samma gång som de sprider ut befolkningen över stora ytor i de nya bostadsområdena, som utgör denna uppdelning i sin renaste form (där de avväpnade massorna som är berövade alla kommunikationsmedel befinner sig i klart underläge mot polisen med dess överlägsna teknologi), bygger de huvudstäder utom räckhåll där den härskande byråkratin i större säkerhet kan konstituera hela befolkningen.
Man kan urskilja olika stadier i utvecklingen av dessa regeringsstäder. "Militärzonen" i Tirana är en stadsdel som är avskild från staden och försvarad av militären dit man samlat de albanska härskarnas bostäder, centralkommitténs byggnad liksom skolor, sjukhus, butiker och nöjeslokaler för den självhärskande eliten. Administrationsstaden Rocher Noir byggdes på ett år för att tjäna som huvudstad i Algeriet då det stod klart att de franska myndigheterna inte längre klarade att uppehålla sig normalt i en storstad. Den motsvarar till sin funktion exakt militärzonen i Tirana men höjer sig över rena landsbygden. Slutligen har vi det vassaste exemplet: Brasilia, som luftlandsatts mitt i en vidsträckt öken och vars invigning sammanföll med att president Quadros avsattes av militären och med förebud om ett inbördeskrig. Denna byråkratiska huvudstad påstås också vara en exemplarisk framgång för den funktionella arkitekturen.
I detta sakernas tillstånd har många specialister börjat protestera mot ett antal oroande absurditeter. Detta beror bara på att de inte inser det centrala förnuft (ett sammanhängande deliriums förnuft) som styr dessa partiella, uppenbara absurditeter till vilka deras egen verksamhet kraftigt har bidragit. Deras kritik av det absurda kan således själv bara vara absurd både till form och innehåll. Vad ska man tänka om de niohundra professorer från samtliga universitet och forskningsinstitut i New York och Boston som i New York Herald Tribune den 30 december 1961 högtidligt vände sig till president Kennedy och guvernör Rockefeller – några dagar innan den förre smickrade sig med att ha beslutat om femtio miljoner skyddsrum – för att övertyga dessa om den olycksbringande utvecklingen av civilförsvarsprogrammet. Eller vad ska man anse om de myllrande horder av sociologer, domare, arkitekter, poliser, psykologer, pedagoger, läkare, psykiatriker och journalister som aldrig upphör att samlas till kongresser, i kommittéer och till seminarier av alla slag bara för att söka en brådskande lösning för att humanisera de nya bostadsområdena. En humanisering av bostadsområdena är en mystifikation lika löjlig som en humanisering av kärnvapenkriget och det av samma skäl. Skyddsrummen återför inte kriget utan krigshotet till dess "mänskliga mått" i betydelsen av det som bestämmer människan i den moderna kapitalismen: hennes plikt att konsumera. Denna utforskning kring humanisering syftar bara till att etablera de mest effektiva lögner för att slå ner befolkningens motstånd. Tomhet och avsaknad av socialt liv utmärker de nya förorterna på ett sätt som är lika omedelbart och kännbart som kylan i Verchojansk. Damtidningar väljer att göra reportage om det senaste modet just i dessa förorter, de fotograferar sina modeller i miljön och intervjuar några nöjda människor. Eftersom miljöns fördummande inverkan är mätbar i barnens intellektuella utveckling betonar man istället deras olyckligt nedärvda trångboddhet p.g.a. klassisk fattigdom. Den senaste reformistiska teorin sätter sitt hopp till ett slags kulturcenter, utan att nämna det ordet för att inte skrämma iväg någon. I Seine-arkitekternas planer (se Le Monde den 22 december 1961) presenteras den prefabricerade bistroklubben, som överallt ska humanisera deras verk, som en fyrkantig plastcell (28×18×4m) som innehåller "ett konstant element: bistron där man kan köpa tobak och tidningar men inte alkohol, resten av utrymmet är reserverat för olika konstnärliga och hantverksaktiviteter. Den är ämnad som skyltfönster med all den förförelse det innebär. Det är därför utförandet och materialen valts med omsorg för att ge full effekt både natt och dag. Ljusspelet ska informera om livet i bistroklubben."
Så presenteras alltså, i gravt avslöjande termer, det påhitt som "ska kunna underlätta den sociala anpassningen på en nivå som skänker en känsla av småstad". Alkoholförbudet har knappast någon betydelse: man vet att ungdomsgängen i Frankrike inte behöver alkohol för att hålla igång. Blousons noirs tycks ha brutit med den folkliga alkoholtraditionen, som fortfarande är ett så viktigt inslag i Östeuropas huliganism, utan att, som den amerikanska ungdomen, ha börjat använda marijuana eller tyngre narkotika. Fastän de befinner sig på öde mark – mellan de berusningsmedel som är utmärkande för två skilda historiska stadier – uppvisar även de en betydande aggressivitet som svar på den värld vi beskriver och på det fruktansvärda perspektiv som innebär att de kommer att fylla sin nisch i den. Bortsett från risken för en revolt är arkitekternas projekt sammanhängande: deras glasklubbar tjänar som ett kompletterande kontrollinstrument på vägen till den fullständiga övervakning av produktion och konsumtion som utgör den berömda anpassning de eftersträvar. Den oskuldsfullt erkända tillflykten till skyltfönsterestetiken belyses perfekt av vår teori om skådespelet: i dessa avalkoholiserade barer blir, i brist på andra attraktioner, kunderna själva spektakulära precis som varje annat föremål för konsumtion. Den fullständigt reifierade människan har sin rätta plats i skyltfönstret där hon utgör en eftersträvansvärd bild av reifikationen.
Systemets inneboende svaghet är att det aldrig fullständigt kan reifiera människorna; det måste få dem att handla, det behöver deras deltagande utan vilket den reifierande produktionen och dess konsumtion skulle avstanna. Det förhärskande systemet befinner sig sålunda i konflikt med historien; med sin egen historia som på samma gång är historien om dess förstärkning och dess ifrågasättande.
I dag (efter ett sekels kamp och efter det att den klassiska arbetarrörelsen, som representerade styrkan hos ett allmänt ifrågasättande, mellan de båda världskrigen likviderats av sina egna ledare – traditionella eller av ett nytt slag) framställer sig den förhärskande världen, trots vissa andra tecken, mer än någonsin som definitiv på grundval av ett ökat välstånd och en obegränsad utbredning av en outbytbar modell. Uppfattningen av denna värld kan bara grunda sig på ett ifrågasättande. Och detta ifrågasättande är varken uppriktigt eller realistiskt om det inte utgör ett ifrågasättande av helheten.
Detta förklarar den häpnadsväckande bristen på idéer inom kulturen, politiken, utformningen av livet och allt annat. Och de modernistiska konstruktörernas av funktionella städer sinnessvaghet är bara ett ovanligt utbrett exempel på detta. De intelligenta specialisterna är bara intelligenta i sin roll som specialister; härav denna fega konformism och fullständiga brist på fantasi som får dem att hävda att den eller den produktionen skulle vara nyttig, bra eller nödvändig. Roten till denna avsaknad av fantasi kan inte förstås om man inte uppnår en avsaknadens fantasi, det vill säga om man inte kan uppfatta det som är frånvarande, förbjudet eller fördolt men som ändå är möjligt i det moderna livet.
Det här är ingen teori som saknar förbindelse med det sätt på vilket människorna ser på sina liv. Den är tvärtom verklig i människornas skallar, ännu så länge utan förbindelse med teorin. De som går tillräckligt långt i sitt "samboende med det negativa" i Hegels mening, kommer uttryckligen att uppfatta denna avsaknad som sin främsta styrka och sitt program; de kommer att kunna skapa det enda positiva projekt som kan sopa undan tystnadens murar och överlevandets bojor, domedagsbomberna och arkitekturens megaton.