Marxists Internet Archive

Situationistiska Internationalen

1963


Ur internationale situationniste nr 8, januari 1963.


RESUMÉ AV FÖREGÅENDE DEL: Välfärdsstaten påtvingar oss idag, under bekvämlighetsteknikens former, redskap för att överleva under vilka de flesta människor inte undgår att offra sin energi samtidigt som de hindrar dem från att leva. Fördelningen av vardagslivets materiella utrustning är sådan att det som i sig skulle möjliggöra ett rikt skapande av livet istället bäddar in oss i en fattig lyx och gör alienationen än mer outhärdlig genom att varje komfort, som framstår som en befrielse, samtidigt medför slaveriets bojor. Vi är dömda att slava under det befriande arbetet. För att förstå detta problem är det nödvändigt att se det i belysning av den hierarkiska makten som strålar både natt och dag. Men det räcker kanske inte att påstå att den hierarkiska makten bevarat mänskligheten genom årtusenden på samma sätt som sprit skyddar ett foster från att förruttna eller växa. Man måste påpeka att den hierarkiska makten representerar det högsta stadiet hos det uteslutande tillägnandet och historiskt utgör dess A och O. Vad beträffar det uteslutande tillägnandet kan man definiera det som ett tillägnande av ting genom tillägnandet av varelser, kampen mot den naturliga alienationen ger upphov till den sociala alienationen. Det uteslutande tillägnandet implicerar en organisering av skenbilder där de djupgående motsättningarna upplöses: det vill till att tjänarna uppfattar sig som degraderade avbilder av härskaren vilket, i en illusorisk frihets spegel, förstärker det som ökar deras underkastelse och passivitet; det vill till att härskaren uppfattas som en perfekt och mytisk tjänare åt en gud eller en översinnlighet som inte är något annat än en helig och abstrakt representation av helheten av de varelser och ting över vilka han utövar en makt som är lika mycket verklig och lika lite ifrågasatt som det som universellt skänker förtroende för det dygdesamma hos hans avstående. Exekutörens faktiska offer motsvaras av ledarens mytiska, den ene förnekar sig i den andre, främlingen blir välbekant och vice versa, var och en förverkligar sig i inverterad mening. Ur den gemensamma alienationen föds harmoni, en negativ harmoni där begreppet offer utgör den grundläggande enheten. Det som upprätthåller den objektiva (och perverterade) harmonin är myten, och denna term har använts för att beteckna organiserandet av skenbilder i det unitära samhället, d.v.s. i de samhällen där slaveri-, stam- eller feodalmakten officiellt kröns av en gudomlig auktoritet och där det heliga tillåter makten att förfoga över helheten. Den harmoni som ursprungligen grundats på att "ge av sig själv" innefattar en form av relation som utvecklats, blivit självständig och förstört densamma. Denna relation vilar på det styckvisa utbytet (av varor, pengar, produkter, arbetskraft ...), utbytet av ett stycke av en själv, vilket utgör grunden för det borgerliga frihetsbegreppet. Det utvecklas i samma takt som handel och teknik kommit att dominera de agrara ekonomierna. I och med att borgarklassen kom till makten upplöstes maktens enhet. Det heliga, uteslutande tillägnandet sekulariserades i de kapitalistiska mekanismerna. Befriad ur maktens kvarstad har helheten åter blivit konkret och omedelbar. Splittringens era är inget annat än en fortsatt ansträngning för att erövra en ouppnåelig enhet, att återuppliva en ersättning för det heliga för att så kunna skydda makten. Ett revolutionärt ögonblick uppstår då "allt som verkligheten presenterar" finner sin omedelbara representation. All övrig tid använder den hierarkiska makten, alltmer avlägsen sin magiska och mystiska utrustning, till att få oss att glömma att helheten (som inte är något annat än verkligheten!) utpekar densamma som bedragare.


Grundläggande banaliteter

14

Genom sitt frontalangrepp på den mytiska organiseringen av skenbilder slog de borgerliga revolutionerna, mot sin egen vilja, in sig på den ömma punkten hos den unitära makten och i all synnerhet den hierarkiska makten i vilken form det vara må. Förklarar detta oundvikliga misstag det skuldkomplex som är ett så utmärkande drag hos den borgerliga mentaliteten? Vad som är bortom allt tvivel är att det rör sig om ett oundvikligt misstag.

Ett misstag framför allt därför att när väl de ogenomskinliga lögner som dolt det uteslutande tillägnandet smulats sönder så har också myten gått i bitar och lämnat ett tomrum som bara kan fyllas av berusad frihet och storslagen poesi. Hittills har förstås inte den orgiastiska poesin förmått slå ner makten. Den har av lättförklarliga skäl inte lyckats; men de tvetydiga tecken som förebådar slagen rispar på samma gång djupa sår. För övrigt räcker det – om vi lämnar åt historiker och esteter att pyssla med sina samlingar – att skrapa på minnets sårskorpa för att de tidigare skriken, orden och handlingarna ska få makten att blöda igen över hela kroppen. Inget organiserande av minnenas överlevnad kan hindra att de glöms bort och utplånas: i den utsträckning de blir levande börjar de också upplösas; och detta med samma intensitet som vårt överlevande då vi själva börjar skapa vårt vardagsliv.

En oundviklig process: som Marx har visat innebär bytesvärdet och dess symboliska substitut pengar en djup och latent kris i den unitära världens hjärta. Handelsvaran skänker åt de mänskliga relationerna en universell karaktär (en tusenlapp representerar allt man kan skaffa för den) och en egalitär karaktär (det rör sig om byte av likvärdiga ting). Denna "egalitära universalitet" undflyr i någon mån både exploatör och exploaterad men båda uppfattar sig själva i den. De finner sig stå ansikte mot ansikte, inte längre konfronterade i en gudomlig födslo- och arvsrätts mystik, som var fallet för adeln, utan i en begriplig översinnlighet, som är Logos, en uppsättning lagar som alla kan fatta, även om denna uppfattning ligger inbäddad i ett mysterium. Ett mysterium som av sina invigda, framför allt prästerna, kräver att bevara Logos i den gudomliga mystikens limbus och så småningom överlåta åt filosofer och tekniker sin heliga mission. Från Platons republik till den cybernetiska staten.

Under trycket av bytesvärdet och tekniken (som man skulle kunna kalla gör-det-självförmedling) sekulariseras sålunda myten långsamt. Två fakta är värda att notera:

a) Logos som lösgör sig från den mystiska enheten bekräftar sig på samma gång inom den som mot den. Ovanpå magiska och analoga strukturer lägger den rationella och logiska som på samma gång förnekar och bevarar de förra (matematik, poetik, ekonomi, estetik, psykologi etc.).

b) Varje gång Logos eller "organiserandet av begripliga skenbilder" vinner i självständighet tenderar det att avskära sig från det heliga och splittras. Och detta på ett sådant sätt att det utgör en dubbel fara för den unitära makten. Vi vet redan att det heliga innebär att makten håller sitt grepp över helheten och att var och en som vill ha tillträde till helheten måste passera genom maktens förmedling; förbuden mot mystiker, alkemister och gnostiker utgör tillräckligt bevis. Detta förklarar också varför den nuvarande makten "beskyddar" specialisterna i vilka den konfyst ser ett återhelgat Logos' missionärer utan att för den skull skänka dessa sitt fulla förtroende. De historiska tecken, som vittnar om fullbordade ansträngningar att inom den mystiska, unitära makten grunda en rivaliserande makt, hävdar sin enhet med Logos: så framstår den kristna synkretismen, som förklarar Gud psykologiskt, renässansen, reformationen och upplysningstiden.

Genom att bemöda sig om att upprätthålla Logos enhet, visar sig alla härskare väl medvetna om att endast enheten stabiliserar makten. Betraktar man det hela lite närmare, har deras ansträngningar inte varit så förgäves som Logos' uppsplittring under 1800- och 1900-talet tycks visa. I den allmänna atomiseringsrörelsen har Logos vittrat sönder till specialiserade tekniker (fysik, biologi, sociologi, papyrologi etc.), men samtidigt gör återvändandet till helheten sig gällande med allt större kraft. För att inte glömma det, räcker det att en teknokratiskt allsmäktig makt sätter i verket en planering av helheten för att Logos skulle efterträda myten och upprätthålla en framtida, unitär makt (cybernetisk) över helheten. I ett sådant perspektiv framstår encyklopedisternas drömmar (ett obegränsat, strängt rationellt framåtskridande) som förverkligade efter endast tvåhundra års fördröjning. Det är i denna anda stalino-cybernetikerna förbereder framtiden. Det är i detta perspektiv man måste förstå att den fredliga samexistensen är början på en totalitär enhet. Det är hög tid att var och en inser att det är mot just denna vi redan gör motstånd.

15

Vi känner slagfältet. Det gäller att förbereda slaget innan det politiska partnerskapet mellan patafysikern med sin helhet utan teknik och cybernetikern med sin teknik utan helhet har blivit vederbörligen registrerat.

Från den hierarkiska maktens synpunkt är det inte tillrådligt att avhelga myten med mindre än att Logos återhelgas, eller åtminstone dess avhelgade delar. Att attackera det heliga innebär på samma gång att befria helheten och således rasera makten. Den borgerliga makten, som är så söndersmulad, futtig och ständigt ifrågasatt, upprätthåller en relativ jämvikt genom att stödja sig på denna tvetydighet: tekniken som objektivt avhelgar framstår subjektivt son ett befrielseelement. Inte en verklig befrielse, som bara ett avhelgande tillåter, det vill säga slut på skådespelet, utan en karikatyr, ett surrogat, en framkallad provokation. Det som den unitära uppfattningen om världen förlade till ett "ovan där" (bilden av himmelsfärden) placerar den uppstyckade makten i en underbar framtid (bilden av projektet) som gal på nutidens gödselhög men som inte är något annat än det nuvarande multiplicerat med antalet prylar som kommer att tillverkas. Från slagordet "lev i Gud" har vi hamnat i en humanistisk variant: "överlev ålderdomen" eller "lev ung, lev länge".

Den avhelgade och splittrade myten förlorar sin storslagenhet och sin andlighet. Den antar en torftig form, behåller sina tidigare egenskaper men presenterar dem på ett konkret och brutalt sätt. Gud har lämnat regissörsstolen och i väntan på att Logos skall ersätta honom med sin teknik och sin vetenskap, visar sig alienationens spöken överallt och utsår oordning. Håll ögonen öppna: de är en framtida ordnings budbärare. Hädanefter gäller det för oss att leka om vi vill undvika att framtiden ska gå i överlevandets tecken, eller rentav att överlevandet blir omöjligt (hypotesen om mänsklighetens självmord) och därmed följaktligen varje försök att fritt skapa vårt vardagsliv. De vitala målen för ett fritt skapande av vardagslivet är varje hierarkisk makts ömma punkter. Att skapa det ena är att förstöra det andra. De element, som fångade i avhelgandets och återhelgandets virvelströmmar, mot vilka vi i första hand inriktar oss, är: organiserandet av skenbilder i ett skådespel i vilket alla förnekar sig själva; uppdelningen som ligger till grund för det utarmade livet, därför att det är den plats där den objektiva uppdelningen mellan ägare och egendomslös upplevs och återkastas på varje plan; och offret. Dessa tre är sammanhängande precis som sina motsatser: deltagande, kommunikation, förverkligande. Samma gäller för deras kontext: icke-helheten (en bristfällig värld eller kontrollerad helhet) och helheten.

16

De mänskliga relationerna som fordom upplöstes i en gudomlig översinnlighet (annorlunda uttryckt: helheten smyckad och utstyrd av det heliga) stöptes och stelnade så snart det heliga inte längre tjänade som katalysator. Deras materiella natur avslöjades och bakom gudarnas makt började människors makt framträda i takt med att Försynen ersattes av nyckfulla ekonomiska lagar. Mot den således mytiska roll som var och en tidigare spelade i det gudomliga strålkastarljuset svarar idag en hel uppsättning roller vilkas masker, som ju utgörs av mänskliga ansikten, lika förbannat kräver av både skådespelare och statist att dessa förnekar sitt verkliga liv i enlighet med dialektiken hos det mytiska och det verkliga offret. Skådespelet är ingenting annat än den avhelgade och splittrade myten. Det utgör en skyddshjälm åt en makt (som man också kan kalla en väsentlig förmedling) som blivit känslig för varje slag sedan den inte lyckas dölja sin egenskap av uteslutande tillägnande i den kakofoni där alla skrik tar ut varandra och harmoniseras. Och inte heller den olycka den åt alla bär i mer eller mindre starka doser.

Rollerna har utarmats inom ramen för den fragmenterade makt som fräts sönder genom avhelgande; på samma vis som skådespelet innebär ett utarmande i förhållande till myten. De avslöjar sin mekaniska konstgjordhet så uppenbart att makten än mer braskande är tvungen att, för att förhindra ett folkligt förkastande av skådespelet, själv ta initiativet till ett sådant förkastande genom att byta ut några skådespelare eller ministrar eller anställa förföljelser mot inbillade eller prefabricerade anstiftare (Moskva-agenter, Wall Street, judokratin, de trehundra familjerna). Detta betyder också att varje livets skådespelare eller statist mot sin vilja spelar med i en buskis där maneren ersatt stilen.

Myten som oföränderlig helhet insvepte rörelsen (som exempelvis pilgrimsfärderna som utgör ett fullföljande och ett äventyr inom orörligheten). Å ena sidan kan skådespelet inte uppfatta helheten som annat än fragment eller spår av fragment (psykologiska, sociologiska, biologiska, filologiska, mytologiska världsåskådningar), men å andra sidan befinner det sig där avhelgandet och försöken till återhelgande flyter samman. Således kan det bara påtvinga sin orörlighet inuti den verkliga rörelse som förändrar det trots dess motstånd. I den fragmenterade eran utgör organiserandet av skenbilder en linjär följd av orörliga ögonblick (detta hackvisa framåtskridande illustreras perfekt av den stalinistiska "dialektiska materialismen"). Inom ramen för det som vi kallar "det koloniserade vardagslivet" finns inga förändringar annat än byten av fragmentariska roller. Enligt en mer eller mindre påtvingad konvenans är man efter vartannat: medborgare, familjefar, kärlekspartner, specialist, yrkesman, producent, konsument. Och följaktligen: vilken ledare känner sig inte ledd? Följande ordspråk gäller för alla: den som slår ibland blir ändå ständigt slagen.

Den fragmenterade epoken lämnar åtminstone inget tvivel på denna punkt: det är vardagslivet som är det slagfält där kampen mellan helheten och makten utspelas, där makten använder all sin energi för att kontrollera helheten. Det som vi gör anspråk på genom att kräva makt över vardagslivet gentemot den hierarkiska makten, det är allt. Vi befinner oss i den förallmänligade konflikt som sträcker sig från familjegräl till revolutionära krig, och vi har satsat på livsviljan. Detta betyder att vi måste överleva som anti-överlevande. Vi intresserar oss väsentligen för de ögonblick då livet bryter fram genom överlevandets isvallar (antingen dessa ögonblick är omedvetna eller teoretiserade, historiska – som revolutionen – eller personliga). Men det är uppenbart att också vi är förhindrade att fritt fullfölja sådana ögonblick (med undantag för revolutionen själv) likaväl på grund av maktens allmänna förtryck som av vår kamps nödvändigheter, vår taktik etc. Det är därför lika viktigt att hitta metoder för att kompensera denna "felprocent" genom att utvidga dessa ögonblick och påvisa deras kvalitativa egenskaper. Det som omöjliggör att vad vi säger om skapandet av vardagslivet återerövras av kulturen och halv-kulturen (Arguments, "tänkare" med betald semester), det är just att varje situationistisk idé inte är något annat än en trogen förlängning av de utkast till handlingar vilka massor av människor i varje ögonblick utför för att förhindra att varje dag blir till 24 timmar av bortkastat liv. Är vi ett avantgarde? I så fall betyder det att marschera i takt med verkligheten.

17

Vi gör inte anspråk på att ha monopol på intelligens, men väl på dess användning. Vår position är strategisk, vi är mitt i varje konflikt vilken den än är. Det kvalitativa är vår slagstyrka. Den som slänger denna tidskrift i soporna för att den är motbjudande, utför en mycket vackrare handling än den som läser den, förstår lite grann och ber oss om en förklarande handledning med vilken han kan visa för sig själv att han är en intelligent och kultiverad person, det vill säga en imbecill. Förr eller senare måste det stå klart att de ord och fraser vi använder fortfarande släpar efter verkligheten. Med andra ord att det förvrängda och klumpiga sätt som vi uttrycker oss på (som en man med smak inte helt felaktigt kallade "en ganska irriterande, hermetisk terrorism") härrör från vår centrala position vid den förvirrade front där den oändligt komplexa striden förs mellan det språk som beslagtagits av makten (betingelse) och det fria språket (poesin). Framför dem som följer på några stegs avstånd, föredrar vi dem som förkastar oss av otålighet över att vårt språk ännu inte är autentisk poesi, det vill säga ett fritt skapande av vardagslivet.

Allt som berör tänkandet berör också skådespelet. De flesta människor lever i fruktan över att vakna upp till sig själva, en fruktan som makten skickligt underblåser. Betingelsen, som är maktens specialpoesi, har utsträckt sitt inflytande så långt (all materiell utrustning finns där till dess förfogande: press, TV, stereotyper, magi, tradition, ekonomi, teknik – det som vi kallar det beslagtagna språket) att den nästan lyckats upplösa det som Marx kallade den icke-behärskade sektorn för att ersätta den med en annan (se längre fram vårt porträtt av "den överlevande"). Men det upplevda låter sig inte så lätt reduceras till en följd av tomma gestalter. Motståndet mot den främmande organiseringen av livet, det vill säga organiserandet av livet som överlevnad, innehåller mer poesi än allt som hittills har publicerats i form av dikter och prosa, och poeten, i ordets bokstavliga betydelse, är den som åtminstone har förstått eller erfarit detta. Men en sådan poesi lever farligt. Denna poesi i situationistisk mening är helt klart oförsonlig och omöjlig för makten att fånga in (så snart en handling fångas in blir den till stereotyp, betingelse, maktens språk). Det hindrar inte att den är omringad av makten. Det är genom isolering makten omringar och håller fast det som är okuvligt. Men isoleringen är inte särskilt hållbar. Tångens ena käft är hotet om sönderfall (vansinne, sjukdom, elände, självmord), den andra är fjärrstyrda terapier. Den ena leder till döden, den andra till överlevande och inget mer (tom kommunikation, familje- eller vänskapsband, psykoanalys i tjänst hos alienationen, medicinsk vård, jagterapi). S.I. måste förr eller senare definiera sig som terapeutisk: vi är beredda att försvara den poesi som skapas av alla gentemot den falska poesi som den ensamma makten anordnar (betingelsen). Det är viktigt att läkare och psykoanalytiker inser att dom en vacker dag tillsammans med arkitekter och andra överlevandets apostlar kommer att få lida av konsekvenserna av sitt handlande.

18

Alla motsättningar som inte löses och passeras försvagas. Dessa motsättningar kan inte utvecklas annat än som fångar i tidigare, oöverskridna former (som till exempel den anti-kulturella konsten i det kulturella skådespelet). All radikal opposition som inte är framgångsrik eller endast delvis framgångsrik (vilket går på ett ut) tynar steg för steg bort i reformistisk opposition. De uppstyckade oppositionerna är som kuggarna på ett kugghjul: de griper in i varandra och håller maskineriet igång, skådespelets och maktens maskineri.

Myten upprätthåller alla motsättningar i manikeismens arketyp. Var kan man hitta en arketyp i ett uppsplittrat samhälle? I själva verket framstår idag minnet av tidigare motsättningar i deras betydelseberövade och icke-aggressiva form som ett sista försök till sammanhang i organiserandet av skenbilder, i så hög grad har skådespelet har blivit förvirringens och likvärdighetens skådespel. Vi är beredda att utplåna varje spår av dessa minnen genom att i en radikal kamp samla ihop all den energi som ligger innesluten i de tidigare motsättningarna. Ur alla de källor som makten har murat igen kommer att spruta en flod som förändrar hela världen.

Makten, denna karikatyr på motsättningar, väntar sig att var och en är antingen för eller emot Brigitte Bardot, den nya romanen, Citroën 4, spaghetti, meskalin, kortkort, FN, klassikerna, förstatligande, kärnvapenkrig, liftning. Man frågar alla efter deras åsikt om varje detalj för att behändigt hindra dem från att ha en om helheten. Hur klumpig manövern än är, kunde den lyckas bara inte de handelsresande som knackar dörr börjar inse sin egen alienation. Till den passivitet som påtvingats de egendomslösa massorna läggs nu en växande passivitet bland ledare och skådespelare som är underkastade marknadens och skådespelets abstrakta lagar och som njuter en allt mindre, verklig makt över världen. Redan kan man se tecken till revolt bland skådespelarna, berömdheter som försöker undfly publicitet eller ledare som kritiserar sin egen makt, B.B. eller Fidel Castro. Maktens instrument börjar bli slitna, man måste räkna med dem i den mån de som instrument gör anspråk på att bli fria.

19

I det ögonblick, då slavarnas revolt hotade att kasta omkull maktstrukturen och avslöja förbindelsen mellan det översinnliga och det uteslutande tillägnandets mekanism, fanns kristendomen där för att utveckla en storstilad reformism vars centrala, demokratiska krav bestod i att slavarna skulle uppnå, inte ett mänskligt livs verklighet – vilket skulle ha varit omöjligt utan att förkasta tillägnandet som ett uteslutande ingrepp – men väl overkligheten hos en existens i vilken källan till lycka är mytisk (efterliknandet av Jesus som priset för ett liv efter detta). Vad har förändrats? Väntan på livet efter detta har ersatts av väntan på en bättre morgondag; offrandet av det verkliga och omedelbara livet är priset för ett skenlivs illusoriska frihet. Skådespelet är den lögn i vilken tvångsarbetet framställs som frivilligt offer. Inget är mer misstänkt än slagordet "åt var och en efter hans arbete" i en värld där arbete är utpressning; för att inte tala om slagordet "åt var och en efter behov" i en värld där behoven bestäms av makten. Varje skapelse som strävar att definiera sig autonomt, och därmed fragmenterat, och inte tar med i räkningen att det som definierar den i själva verket är den negativitet i vilken allting är upphängt, hamnar i det reformistiska projektet. Den bygger på lösan sand som om det vore ett betongfundament. Ringaktning och okunnighet om det sammanhang som den hierarkiska makten slagit fast leder bara till en förstärkning av detta sammanhang. Å andra sidan: de spontana handlingar som vi kan se ta form överallt mot makten och dess skådespel måste vara medvetna om hindren och räkna med motståndarens styrka och medel till återanpassning. Den taktik som vi avser att popularisera är détournement.

20

Offret måste löna sig. I utbyte mot sitt verkliga offer erhåller arbetarna verktygen för sin egen befrielse (komfort, prylar), men det är en rent fiktiv befrielse eftersom makten undanhåller alla bruksanvisningar; makten använder både verktygen och dem som använder dem för sina egna syften. De kristna och borgerliga revolutionerna har demokratiserat det mytiska offret eller "härskarens offer". I dag är de invigda legio som samlar sina smulor av makt genom att ställa hela sitt partiella kunnande i allas tjänst. De kallas inte längre "invigda" och ännu inte "Logos präster" utan bara specialister.

På skådespelets nivå kan deras makt inte ifrågasättas: deltagaren i Kvitt eller dubbelt och posttjänstemannen, som utbreder sig över finesserna hos sin bil, identifierar sig båda med specialisten; vi vet också att produktionschefer använder en liknande identifikation för att tämja sina tempoarbetare. Teknokraternas verkliga mission kunde framför allt bestå i att förena Logos om de inte – genom en av den uppsplittrade maktens motsättningar – vore så förskansade i en löjlig isolering. Alienerade som de är genom sin ömsesidiga påverkan känner de till allt om någon del men allt förverkligande undgår dem. Vilken reell kontroll kan atomteknikern, strategen, den politiske specialisten utöva över kärnvapen? Vilken absolut kontroll kan makten hoppas påtvinga alla de handlingar som uppreses mot den? Scenen är så överfull att endast kaos råder. "Ordning härskar men regerar inte." (Redaktionella notiser i I.S. nr 6).

I den mån specialisten deltar i utformningen av de instrument som betingar och omformar världen, påbörjar han de privilegierades revolt. Hittills har en sådan revolt kallats fascism. Den är väsentligen en operamässig revolt – såg inte Nietzsche i Wagner en föregångare? – där skådespelare, som länge varit avsides och känt sig allt mindre fria, plötsligt kräver att få spela huvudrollerna. Kliniskt talat är fascismen den skådespelsmässiga världens hysteri driven till paroxysmer. Det är i dessa paroxysmer som skådespelet tillfälligt återställer sin enhet men samtidigt avslöjar sin djupa omänsklighet. I fascismen och stalinismen, som utgör dess romantiska kriser, uppenbarar skådespelet sin sanna natur: det är en sjukdom.

Vi är förgiftade av skådespelet. Allt som behövs för en avgiftning (det vill säga att själva skapa vårt vardagsliv) befinner sig i händerna på specialisterna. Därför är vi högeligen intresserade av dessa, från en eller annan synpunkt. Det finns visserligen hopplösa fall: vi tänker inte försöka visa maktspecialister och ledare utbredningen hos deras delirium. Men vi är beredda att räkna med bitterheten hos de specialister som är fångade i trånga, löjliga eller motbjudande roller. Fast vi måste medge att vårt överseende inte är utan gräns. Om de, trots våra ansträngningar, trilsket fortsätter att ställa sitt dåliga samvete och sin bitterhet i maktens tjänst genom att producera den betingelse som koloniserar deras eget vardagsliv, om de föredrar en illusorisk representation i hierarkin framför ett sant förverkligande, om de skrytsamt viftar med sin specialitet (sina målningar, sina romaner, sina ekvationer, sin sociometri, sin psykoanalys, sin kunskap inom ballistik); slutligen, om de mycket väl vet – och snart är det omöjligt att inte veta – att bara SI och makten har en nyckel till hur deras specialisering kan användas, om de då väljer att fortsätta tjäna makten bara för att makten utvalt dem för deras tröghet, i så fall: åt helvete med dem! Generösare kan man inte vara. De bör förstå detta och framför allt att hädanefter är de maktlösa skådespelarnas revolt förknippad med revolten mot skådespelet (se I.S. och makten).

21

Det kraftiga fördömande som drabbat trasproletariatet härrör från det sätt på vilket bourgeoisien använt sig av det: dels som ett sätt att reglera makten och dessutom som leverantör av ordningens mer dubiösa styrkor: snutar, tjallare, revolvermän, konstnärer... Dess kritik av arbetets samhälle är ändå anmärkningsvärt radikal. Det uttalade föraktet för både herrar och tjänare innehåller en giltig kritik av arbetet som alienation, en kritik som hittills inte tagits på allvar, dels för att trasproletariatet är ett tvetydigt samhällsskikt, men också för att kampen mot den naturliga alienationen och produktionen av välstånd under 1800-talet och början av 1900-talet fortfarande framstod som giltiga förevändningar för arbete.

Så snart överflödet av konsumtionsvaror framstår som enbart baksidan av den alienation produktionen skapar, uppnår trasproletariatet en ny dimension; det släpper lös sin kritik av organiserat arbete, som steg för steg i välfärdsstaten antar formen av ett krav som numera bara ledarna vägrar erkänna. Trots de ständiga försöken till återanpassning från maktens sida, tar sig varje försök att erövra vardagslivet, det vill säga att skapa det (en illegal verksamhet alltsedan feodalmaktens fall där den var begränsad och förbehållen ett fåtal), uttryck i en kritik av det alienerande arbetet och vägran att underkasta sig tvångsarbete. Och detta i sådan omfattning att det nya proletariatet tenderar att definiera sig negativt som en "Front mot tvångsarbete" där alla de samlas som motsätter sig att återanpassas av makten. Det är här vi har vårt aktionsfält, det är här vi spelar ut historiens list gentemot maktens list. Det är här vi satsar för arbetaren (metallare eller konstnär) som – medvetet eller omedvetet – förkastar organiserat arbete och liv, och mot den som – medvetet eller ej – accepterar att arbeta på maktens order. I detta perspektiv är det inte orimligt att förutse en övergångsperiod där automationen och det nya proletariatets inställning överlåter arbetet åt enbart specialister och reducerar direktörer och byråkrater till rangen av tillfälliga slavar. I en allmän automatisering skulle "arbetarna" i stället för att övervaka maskinerna hålla kollen på de cybernetiska specialisterna vars enda uppgift skulle vara att öka produktionen, en produktion som inte längre är den viktigaste sektorn utan där en omkastning av makten och perspektivet gett livet företräde framför överlevandet.

22

Den unitära makten strävade efter att upplösa den individuella existensen i ett kollektivt medvetande så att varje social enhet subjektivt definierade sig som en partikel med bestämd massa svävande i olja. Det ville till att var och en kände sig överväldigad av detta bevis på att det var Guds hand – som skakade mottagaren – som endast använde allt för sina egna syften, som naturligtvis översteg varje mänsklig varelses fattningsförmåga och som utbredde sig som en högre vilja och gav mening åt varje förändring. (Varje svallvåg sågs som en uppåt- eller nedåtgående väg mot harmoni: De fyra makterna, lyckohjulet, gudarnas prövningar). Man kan tala om ett kollektivt medvetande i den meningen att det var samtidigt för alla: medvetandet om myten och medvetandet om en egen existens-i-myten. Illusionen är så stark att det autentiskt upplevda livet hämtar sin betydelse hos det som det inte är; härur följer det prästerliga förkastandet av livet, uppfattningen av livet som en ren tillfällighet, som smutsig materialitet, som fåfängt sken och som den lägsta form av översinnlighet som degraderats sedan den undflytt den mytiska organisationen.

Gud var den som garanterade tid och rum vilkas koordinater i sin tur definierade det unitära samhället. Han var den referenspunkt som var gemensam för alla människor; i honom återförenades tid och rum; liksom varelserna i honom förenades med sitt öde. I fragmenteringens tidevarv slits människan mellan en tid och ett rum som ingen översinnlighet förenar genom en centraliserad makts förmedling. Vi lever i en sönderdelad rum-tid, berövade varje referenspunkt och alla koordinater, som om vi aldrig skulle komma i kontakt med oss själva trots att allt inbjuder oss därtill.

Det finns en plats där man skapar sig själv och en tid där man leker sig själv. Vardagslivets rum, där man faktiskt förverkligar sig, är kringgärdat av all betingelse. Vårt faktiska förverkligandes trånga rum är det som formar oss och ändå ser vi oss själva i skådespelets tid. Eller åter: vårt medvetande är inte längre ett medvetande om myten och om ett särskilt varande-i-myten utan i stället ett medvetande om skådespelet och om en särskild roll-i-skådespelet (jag har tidigare nämnt förbindelsen mellan varje ontologi och en unitär makt, här kan man komma ihåg att ontologins kris uppstår med tendensen till uppstyckning). Eller, för att uttrycka det annorlunda ännu en gång: i rum-tiden där allt och alla befinner sig har tiden blivit imaginär (identifikationernas utrymme); det är rummet som definierar oss även om vi definierar oss själva i det imaginära och även om det imaginära definierar oss såsom subjektiviteter.

Vår frihet är den hos en abstrakt tidslighet där vi benämns på maktens språk (dessa namn är de roller som tilldelas oss) och ges friheten att pröva officiellt erkända synonymer för dessa benämningar. Däremot härskar tystnaden över det rum där vårt förverkligande sker (vårt vardagslivs rum). Det finns inga benämningar på den upplevda erfarenhetens rum utom i poesin, i det språk som kastat av sig maktens bojor.

23

Då bourgeoisien avhelgade och styckade upp myten gjorde den medvetandets oberoende till sitt främsta krav (jämför kraven på tankefrihet, pressfrihet, forskningens frihet, förkastandet av dogmer). Medvetandet upphörde därmed mer eller mindre att vara en medvetandereflex av myten. Det blev till ett medvetande om successivt utförda roller i skådespelet. Det som bourgeoisien framför allt har krävt, det är frihet åt aktörer och statister i ett skådespel som styrs, inte av Gud, hans snutar och präster, utan av naturlagar och ekonomiska lagar, "godtyckliga och obevekliga lagar", i vilkas tjänst vi åter finner snutar och specialister.

Gud har kastats bort som ett värdelöst bandage och såret gapar vidöppet. Bandaget kanske hindrade såret från att läkas men det gav berättigande åt lidandet, gav det en mening som väl motsvarade några morfinsprutor. Men lidandet har inte längre något berättigande och morfin är dyrt. Brytningen har blivit konkret. Var och en kan sätta fingret på den och som botemedel är det enda det cybernetiska samhället har att erbjuda oss att bli åskådare till fördärvet och förruttnelsen, åskådare till skådespelet.

Medvetandets drama, som Hegel pratade om, är snarare medvetandet om dramat. Romantiken ekar som skriket från en själ som slits ur kroppen, ett lidande som är desto mer outhärdligt som var och en finner sig isolerad inför den heliga helhetens och alla Usher-hus' undergång.

24

Helheten är den objektiva verklighet där subjektivitet bara kan förekomma som förverkligande. Allt det som inte är förverkligande av vardagslivet övergår till skådespelet där överlevandet fryses ner (övervintring) och serveras i skivor. Autentiskt förverkligande finns bara i den objektiva verkligheten, i helheten. Allt annat är en karikatyr. Det objektiva förverkligande som äger rum inom skådespelets mekanismer är bara maktmanipulerade objekts framgångar (det är kända artisters, filmstjärnors, personers i "Vem är vem" "objektiva förverkligande i subjektivitet"). På de iscensatta skenbildernas nivå blåses varje framgång – och för den delen även varje misslyckande – upp till en stereotyp och vulgariseras av informationen som om det rörde sig om den enda möjliga framgången eller misslyckandet. Hittills har makten funnit sig vara den enda domaren även om dess domslut har varit föremål för påtryckningar. Dess kriterier är de enda giltiga för dem som accepterar skådespelet och nöjer sig med att där spela en roll. Det finns inte längre några artister på scenen, bara statister.

25

Det försakande livets rum-tid harmoniserades i mytens rum-tid. Fouriers universella harmoni är ett svar på denna perverterade harmoni. Från det att myten upphör att omfatta det individuella och det partiella i en helhet som domineras av det heliga, uppreser sig varje fragment till en helhet. I själva verket är ett fragment som utropar sig till en helhet detsamma som det totalitära. I den splittrade rum-tid som formar det försakande livet förstärker tiden, som blivit något absolut i namn av en abstrakt frihet som är skådespelets frihet, genom själva sin sönderdelning det rumsligt absoluta hos det försakande livet, dess isolering och inskränkthet. Det alienerande skådespelets mekanism utövar en sådan makt att ett utarmat liv har kommit att betyda ett som berövats skådespel; att undgå skådespelsmässiga kategorier och roller uppfattas som en ytterligare utarmning, som en sjukdom som makten tar till förevändning för att reducera vardagslivet till betydelselösa gester (att sätta sig, tvätta sig, öppna en dörr).

26

Skådespelet, som påtvingar den upplevda erfarenheten sina normer, uppstår självt ur den upplevda erfarenheten. Skådespelets tid, som upplevs i form av successiva roller, gör det autentiskt upplevdas rum till platsen för den objektiva vanmakten, medan den objektiva vanmakten, som härrör ur det uteslutande tillägnandets betingelse, samtidigt gör skådespelet till den möjliga frihetens absoluta.

De element som föds ur den upplevda erfarenheten kan bara erkännas på skådespelets nivå där de uttrycks i form av stereotyper även om varje sådant uttryck ständigt ifrågasätts och förkastas i den upplevda erfarenheten och av det autentiskt upplevda. De överlevandes fingerade porträtt – dessa som Nietzsche kallade "de små" eller "de sista människorna" – kan bara utformas inom dialektiken hos det möjliga och det omöjliga enligt följande:

a) det möjliga på skådespelets nivå (mängden abstrakta roller) förstärker omöjligheten på den autentiska erfarenhetens nivå;

b) det omöjliga (det vill säga de gränser som det uteslutande tillägnandet påtvingar den verkliga erfarenheten) bestämmer de abstrakta möjligheternas område.

Överlevandet har två dimensioner. Vilka är de krafter, som gentemot en sådan inskränkning kan lägga tonvikten på det som utgör allas vardagliga problem: dialektiken hos överlevandet och livet? Antingen kommer just de krafter som SI har räknat med att möjliggöra ett överskridande av denna motsats och återförena tid och rum i ett skapande av vardagslivet; eller så kommer liv och överlevande att stelna i en avslagen antagonism som leder till fullständig förvirring och misär.

27

Den upplevda verkligheten bryts sönder och etiketteras skådespelsmässigt i kategorier som biologisk, sociologisk eller andra och som har med det kommunicerbara att göra men som aldrig kommunicerar annat än fakta tömda på sitt autentiskt upplevda innehåll. Det är så den hierarkiska makten, som fångar var och en i det uteslutande tillägnandets objektiva mekanismer (tillträde/uteslutning, se punkt 3), också härskar över subjektiviteten. Det är som härskare över subjektiviteten den med skiftande framgång söker få varje individuell subjektivitet att objektifiera sig, det vill säga förvandla sig till ett manipulerbart objekt. Här har vi en ytterligt intressant dialektik som det vore lämpligt att analysera ytterligare (jfr det objektiva förverkligandet i subjektiviteten – som är maktens förverkligande – och det objektiva förverkligandet i objektiviteten – som hör hemma i skapandet av vardagslivet och förstörandet av makten).

Fakta berövas sitt innehåll i det kommunicerbaras namn, eller i namn av en abstrakt universalitet, i namn av en pervers harmoni där var och en förverkligar sig i inverterad mening. I ett sådant perspektiv befinner sig SI på samma oppositionella linje som Sade, Fourier, Lewis Caroll, Lautréamont, surrealisterna, lettrismen – åtminstone i dessas mindre kända yttringar som också är de mest extrema.

Inom ett fragment som upprests till helhet är varje del själv totalitär. Individualismen behandlade sensibiliteten, begäret, viljan, intelligensen, den goda smaken, det undermedvetna och alla andra jagets kategorier som absoluter. Sociologin har nu berikat de psykologiska kategorierna men den variation som tillförts rollerna understryker bara monotonin i identifikationsreflexen ytterligare. "Den överlevandes" frihet består i att lägga sig till med den abstrakta beståndsdel som han har "valt" att reducera sig själv till. Så snart varje verkligt förverkligande sorterats bort, återstår bara en psykosociologisk dramaturgi där det inre tjänar som malpåse för de kostymer man dragit på sig under dagens uppvisning. Överlevandet blir till det sista stadiet av ett liv organiserat som en mekanisk reproduktion av hågkomster.

28

Hittills har inställningen till helheten förfalskats. Makten bryter sig parasitärt in som en oundgänglig förmedlare mellan människan och naturen. Men förhållandet mellan människan och naturen grundar sig endast på praxis. Den bryter ständigt igenom den fernissa av lögner med vilken myten och dess surrogat försöker framställa ett sammanhang. Praxis, även om den är alienerad, är det som upprätthåller kontakt med helheten. Genom att avslöja sin fragmentariska karaktär, avslöjar praxis på samma gång den verkliga helheten (verkligheten), den är helheten som förverkligar sig genom sin motsats, fragmentet.

I praxis' perspektiv är varje fragment helhet. I maktens perspektiv (den som alienerar praxis) är varje fragment totalitärt. Detta borde räcka för att omintetgöra de försök den cybernetiska makten kommer att göra för att svepa in praxis i mystik, även om man inte får underskatta dessa ansträngningar.

All praxis ingår i vårt projekt, den ingår med sin alienation, förorenad av makten; det ankommer på oss att rena den. Vi ska sätta ljuset på styrkan och renheten hos upprorshandlingar liksom på manövrer som syftar till underkastelse, inte i en manikeisk vision utan som ett sätt att med vår egen strategi utveckla denna kamp där motståndarna överallt och i varje ögonblick söker varandra och krockar utan metod i mörker och obotlig förvirring.

29

Vardagslivet har alltid tömts på innehåll till förmån för skenlivet och skenet, i sitt mytiska sammanhang, har varit tillräckligt starkt för att vardagslivet aldrig skulle komma på tal. Skådespelets tomhet och misär, som lyser igenom varje variant av kapitalism och borgerlighet, har uppenbarat existensen av ett vardagsliv (ett skyddat liv, men skyddat mot vad?) och fattigdomen hos detta liv. I takt med att reifikationen och byråkratiseringen blivit starkare, har skådespelets och vardagslivets svaghet blivit det enda självklara. Konflikten mellan det mänskliga och det omänskliga har också överförts till skenbildernas nivå. Från det att marxismen blivit en ideologi har den kamp som Marx förde mot ideologin i namn av livets rikedom tagit formen av en anti-ideologisk ideologi, ett anti-skådespels-skådespel (precis som i avantgardekulturen är det anti-skådespelsmässiga skådespelets olycka är att förbli begränsat till skådespelarna själva, liksom att den anti-konstnärliga konsten bara utförs och förstås av konstnärer; man borde begrunda sambandet mellan denna anti-ideologiska ideologi och den professionelle revolutionärens roll i leninismen). Sålunda har manikeismen återuppväckts för någon tid. Varför bekämpade S:t Augustinus manikéerna med sådan beslutsamhet? Han insåg faran av en myt som erbjöd endast en lösning: det godas seger över det onda. Han förstod att en sådan omöjlighet riskerade att provocera fram de mytiska strukturernas sönderfall i deras helhet och fästa all uppmärksamhet på motsättningen mellan mytiskt liv och autentiskt. Kristendomen erbjöd en tredje väg: den heliga förvirringen. Det kristendomen åstadkom med mytens makt, åstadkommes idag med hjälp av ting. Det kan inte längre finnas någon antagonism mellan sovjetiska arbetare och arbetare i den kapitalistiska världen. Det kan inte längre finnas någon antagonism mellan stalinistiska byråkraters bomb och icke-stalinistiska. Det kan bara finnas reifierade varelsers förening i förvirring.

Vem är ansvarig? Vem ska skjutas? Det är ett system som härskar, en abstrakt form. Graden av mänsklighet och omänsklighet mäts enbart i rent kvantitativa variationer av passivitet. Kvalitativt är allt likadant: vi är alla proletariserade eller på väg att bli det. Vad gör de traditionella "revolutionärerna"? De utjämnar skillnader och ser till att ingen är mer proletär än någon annan. Men vilket parti har på sitt program att avskaffa proletariatet?

Överlevandets perspektiv går inte längre att tolerera. Vad vi utsätts för är tyngden av ting i vakuum. Detta är reifikationen: allt och alla faller med samma hastighet, allt och alla bär sitt lika värde som en tara. Likvärdighetens herravälde har förverkligat det kristna projektet men utan kristendomen (såsom Pascal antog det) och framför allt över Guds döda kropp, tvärtemot Pascals förväntningar.

Skådespelet och vardagslivet samexisterar under likvärdighetens herravälde. Varelser och ting är utbytbara. Reifikationens värld är en värld utan centrum, liksom de nya städer som utgör dess dekor. Det nuvarande utplånar sig självt inför löftet om en evig framtid som inte är något annat är en mekanisk upprepning av det förflutna. Tiden själv är berövad ett centrum. I detta koncentrationsläger till universum, där offer och plågoandar bär samma masker, är det endast tortyrens verklighet som är autentisk. Ingen ny ideologi kommer att kunna lindra plågorna, varken helhetens (Logos) eller nihilismen – dessa det cybernetiska samhällets kryckor. Lidandet förkastar varje hierarkisk makt, hur fördold och välorganiserad den än är. Den antagonism som SI ska återuppliva är världens äldsta, det är den radikala antagonism som plockar upp allt väsentligt som upprorsrörelserna och de stora personligheterna lämnat efter sig under historiens gång.

30

Det finns många andra banaliteter att ta upp och studera. Det bästa tar aldrig slut. Innan man läser om det föregående, som även den mest mediokra själ kan förstå efter tredje försöket, finns det anledning att ägna den följande texten största uppmärksamhet eftersom dessa anteckningar, lika fragmentariska som de övriga, måste diskuteras och preciseras. Det rör sig om en central fråga: SI och den revolutionära makten.

I beaktande av både masspartiernas och eliternas kris, måste SI betrakta sig som ett överskridande av den bolsjevikiska centralkommittén (överskridande av masspartiet) och av det nietzscheanska projektet (överskridande av intelligentian).

a) Varje gång en makt har utropat sig som ledare för den revolutionära viljan, har den a priori undergrävt revolutionens makt. Bolsjevikernas centralkommitté betraktade sig samtidigt som både koncentration och representation. Koncentration av en makt fientlig mot den borgerliga makten, och representation av massornas vilja. Denna dubbla karaktär gjorde att den snart bara var en urholkad makt, en tom representations makt, tvingad att ansluta sig till den borgerliga makten i en gemensam form (byråkratin) och underkastad en liknande utveckling. Förutsättningarna för en maktkoncentration och mass-representation finns latenta i SI när den utger sig för att återupprätta det kvalitativa och hävdar att alla bär på dess idéer. Vi avvisar emellertid varje tanke på maktkoncentration och representationsrätt medvetna om att vi hädanefter anlägger den enda offentliga attityd (vi kan inte undvika en viss skådespelsmässig ryktbarhet) som kan skänka en revolutionär makt åt dem som finner sig stå på vår teoretiska och praktiska position, en makt utan förmedling, en makt som bygger på allas direkta aktion. Vår förebild kunde vara Durrutti-kolonnen som drar från by till by, likviderar de borgerliga elementen och lämnar åt arbetarna att själva organisera sina angelägenheter.

b) Intelligentian är maktens spegelhall. I sin opposition mot makten erbjuder de bara en katarsisk identifikation åt passiviteten hos dem vars varje handling antyder en verklig opposition. Den radikalism – i handling och inte i teorin, förstås – som man kunde skymta i "De 121:s manifest" har emellertid visat på några andra möjligheter. Vi är kapabla att påskynda denna kris men det kan vi bara göra genom att ansluta oss som en makt till intelligentian (och mot den). Denna fas – som måste föregå den som beskrivs i punkt a) och innefattas av den – placerar oss i det nietzscheanska projektets perspektiv. Vi kommer att bilda en liten experimentell, nästan alkemisk, grupp där förverkligandet av den totala människan kan ta sin början. Nietzsche kunde bara föreställa sig ett sådant företag inom ramen för den hierarkiska principen. Och det är faktiskt inom en sådan ram vi befinner oss. Det är därför av yttersta vikt att vi presenterar oss själva utan minsta tvetydighet (på gruppens nivå tycks nu renandet av kärnan vara avslutad och bottensatsen bortkastad). Vi accepterar bara den hierarkiska ramen för att med otålighet avskaffa dem som vi dominerar och som vi bara kan dominera på grund av vårt kriterium för erkännande.

c) På det taktiska planet måste vår kommunikation vara en utstrålning från ett mer eller mindre hemligt centrum. Vi upprättar nätverk (direkta, episodiska relationer, kontakter utan band, vaga förbindelser av sympati och förståelse, på samma sätt som röda agitatorer inför den revolutionära arméns ankomst). Radikala handlingar (aktioner, texter, politiska attityder, arbeten) betraktar vi som våra i det vi analyserar dem, och våra egna handlingar och analyser tar vi för givet att det stora flertalet gör anspråk på.

På samma sätt som Gud utgjorde referenspunkten i det förgångna, unitära samhället, förbereder vi att tillhandahålla den centrala referenspunkten för det unitära samhälle som nu är möjligt. Men denna punkt kan inte vara en fast punkt. Mot den ständigt förnyade förvirring som det cybernetiska samhället öser ur omänsklighetens förgångna, står den för alla människors lek, "framtidens rörliga ordning".

Raoul VANEIGEM