Ur internationale situationniste nr 10, mars 1966.
Mellan den 13 och den 16 augusti 1965 revolterade den svarta befolkningen i Los Angeles. En incident med trafikpolis och fotgängare inblandade utvecklades till två dagars spontana upplopp. Trots upprepade förstärkningar var ordningsmakten ur stånd att återta kontrollen över gatorna. På tredje dagen hade de svarta beväpnat sig genom att plundra vapenbutiker och kunde därmed själva öppna eld mot polishelikoptrar. Tusentals soldater och polis, motsvarande en hel infanteridivision med pansarstöd, måste sättas in i striderna för att omringa Watts-kvarteren som kunde återerövras först efter flera dagars gatustrider. Upprorsmakarna genomförde en allmän plundring av varuhus, som också sattes i brand. De officiella siffrorna uppger 32 döda, varav 27 svarta, mer än 800 sårade och 3.000 arresterade. Reaktionen från alla håll utmärktes av denna klarhet som revolutionära händelser alltid har nöjet att förläna sina motståndares olika kommentarer genom det att dessa händelser själva blottlägger de existerande problemen. Polischefen William Parker vägrade helt att delta i de medlingar, som de svartas stora organisationer erbjöd, eftersom han helt korrekt fastslog att "upprorsmakarna har inga ledare". Detta var helt klart sanningens ögonblick för båda parter. Och vad önskade i detta läge en av de sidsteppade ledarna, Roy Wilkins, generalsekreterare i NAACP? Han förklarade att upproret "måste slås ner med allt det våld som är nödvändigt". Och Los Angeles kardinal, McIntyre, som aldrig protesterat mot förtryckarnas våld, vilket man annars skulle ha väntat sig av denne vid tiden för den katolska kyrkans aggiornamento; han protesterade upprörd och högljutt mot "ett överlagt angrepp på nästans rättigheter, på respekten för lagen och ordningens upprätthållande". Han vädjade till katoliker att motsätta sig plundringarna och "de uppenbart oberättigade våldshandlingarna".
Och alla de som skulle ha insett det "uppenbart berättigade" hos de svartas vrede men säkerligen inte dess verkliga berättigande, alla den internationella vänsterns, dess intighets, alla tänkare och "talesmän" beklagade djupt oansvarigheten, oordningen och plundringarna. Framför allt beklagade man att vapen- och spritbutiker var de första som plundrades samt att Watts bensinkastare satte igång 2.000 eldsvådor för att lysa upp sin kamp och sin fest. Men vem har försvarat Los Angeles upprorsmakare i de termer de förtjänar? Det är det vi tänker göra. Låt oss lämna åt ekonomerna att begråta de 27 miljoner dollar som kalaset kostade, och åt stadsplanerarna att gråta över sina vackra varuhus som gick upp i rök. Låt McIntyre begråta sin nedskjutne, biträdande polischef. Låt sociologerna jämra sig över absurditeten och berusningen hos denna revolt. Uppgiften för en revolutionär publikation är inte bara att rättfärdiga Los Angeles revoltörer utan dessutom att bidra till deras egna motiv; att teoretiskt förklara den sanning som deras handlingar uttrycker ett sökande efter.
I det upprop till revolutionärerna i hela världen som situationisterna publicerade i Alger i juli 1965 efter Boumediennes militärkupp framställer de förhållandena i Algeriet och i resten av världen som en helhet och visar bland sina exempel på de svartas rörelse i Amerika som, ifall den "konsekvent kunde bejaka sig själv", skulle avslöja motsättningarna inom den mest avancerade kapitalismen. Fem veckor senare tog sig denna konsekvens uttryck på gatan.
Teoretisk kritik av det moderna samhället i dess senaste yttringar och kritik i handling av detta samhälle existerar nu sida vid sida; fortfarande är de åtskilda men handlar om samma sak och är på väg mot samma mål. Dessa två slag av kritik förklarar varandra ömsesidigt; vart och ett är oförklarligt utan det andra. Vår teori om "överlevandet" och om "skådespelet" belyses och bekräftas av dessa handlingar, som är så obegripliga för det falska, amerikanska medvetandet. En vacker dag kommer vår teori i sin tur att kasta ljus över dessa handlingar.
Fram till nu hade ledarna hållit de svartas demonstrationer för "medborgerliga rättigheter" inom ramen för det legala system, som tolererar det mest fruktansvärda våld från ordningsmaktens och rasisternas sida. Som till exempel i Alabama i mars förra året vid tiden för marschen till Montgomery och likaså den diskreta överenskommelsen efter denna skandal mellan den federala regeringen, guvernör Wallace och pastor King som ledde till att demonstrationståget i Selma den tionde mars stannade upp vid första uppmaningen och blev stående värdigt, försjunket i bön! Den konfrontation som massan av demonstranter hade väntat sig blev alltså bara till en bild av en möjlig konfrontation. I det ögonblicket visade ickevåldet sin ömkliga begränsning: först utsätter man sig för fiendens slag och sedan pressar man sin moraliska storslagenhet så långt att man besparar honom ytterligare våld. Den väsentliga förutsättningen är att rörelsen för medborgerliga rättigheter enbart angripit legala problem genom att den hållit sig innanför lagens råmärken. Det är logiskt att göra en vädjan till lagen på ett legalt sätt. Vad som däremot är irrationellt är att vädja med lagliga medel inför en stadfäst illegalitet – som om denna vore ett tillfälligt misstag, som skulle rättas till genom att man bara pekade ut det. Det är uppenbart att den upprörande illegalitet, som de svarta i många amerikanska stater fortfarande lider under, har sina rötter i en socio-ekonomisk motsättning, som de existerande lagarna helt enkelt inte berör och som ingen framtida juridisk lag kan avskaffa i konflikt med mer grundläggande, kulturella värderingar i det samhälle där de svarta till slut kommer att kräva sin rätt att leva. De svarta i Amerika vill i själva verket omstörta hela samhället eller så vill de ingenting alls. Nödvändigheten av en sådan omstörtning uppstår av sig själv i det ögonblick de svarta övergår till illegala metoder. Detta sker redan på det dagliga livets nivå av rena tillfälligheter och framstår samtidigt som objektivt berättigat. Det här är inte en kris för de svarta i Amerika, det är en kris för Amerika som först och främst tar sig uttryck bland de svarta. Det var heller inte fråga om en raskonflikt: de svarta angrep inte vita som kom i deras väg, bara vita poliser. Den svarta gemenskapen omfattade inte svarta butiksägare, inte ens svarta bilister. Till och med Luther King måste erkänna att gränserna för hans specialistkompetens hade överskridits då han i Paris i oktober förklarade: "Detta var inga rasupplopp, det var klassuppror."
Revolten i Los Angeles var en revolt mot varan, mot en värld av varor och arbetare/konsumenter hierarkiskt underordnade ett värderingssystem grundat på varan. De svarta i Los Angeles tar den moderna kapitalismens propaganda, med dess uppvisning av överflöd, på orden. Precis så som ungdomsbrottslingar i alla avancerade länder gör fast radikalare eftersom de är del av en klass, som globalt är berövad all framtid. De tillhör en sektor av proletariatet som är oförmögen att tro på någon avgörande förändring genom integrering eller befordran. De vill genast besitta allt det som visas upp och görs abstrakt tillgängligt, därför att de vill använda sig av det. Därigenom avvisar de handelsutbytets värderingar, varu-verkligheten, som är dess form och ändamål och som utvalt allt från början. Med stöld och gåvor återfinner de ett användningssätt, som med ens förkastar varornas förslavande regelverk och som får deras inbördes förhållanden och deras tillkomst att framstå som fullständigt godtyckliga och onödiga. Plundringen i Watts utgör det enklaste förverkligandet av den oäkta principen "åt var och en efter falska behov" – behov som bestäms av och skapas av det ekonomiska system som förkastas genom just plundring. Det faktum att överflödet tas på orden och hinns upp i nuet i stället för att jagas i det oändliga genom alienerat arbete och genom stegrade, sociala behov – detta faktum betyder att de verkliga begären kommer till uttryck i fest och lek, i förstörelsens potlatch. En människa som förstör varor visar sin mänskliga överlägsenhet över varorna. Hon förblir inte fånge inom de godtyckliga former som har skymt bilden av hennes behov. Bland lågorna i Watts slutade man konsumera och började förtära. Människor som stjäl kylskåp utan att ha någon ström i sina hem ger den bästa tänkbara bilden av överflödets lögn omvandlad till sanning under lek. När man inte längre betalar för varan ligger den öppen för kritik och modifiering under vilken form den än uppenbarar sig. Bara så länge någon betalar för den med pengar, som en statussymbol i överlevandet, kan den respekteras och beundras som fetisch.
Plundring är det naturliga svaret på överflödssamhället. Överflödet är nämligen på intet sätt naturligt eller mänskligt – det är bara ett överflöd av varor. Plundring, som omedelbart krossar varorna som sådana, avslöjar också varornas ultima ratio: tvångsmakten, det vill säga polisen och övriga specialiserade avdelningar som genom staten har monopol på väpnat våld. Vad är en polis? Han är en varornas aktive tjänare, en människa helt underkastad varorna. Hans uppgift är att se till att en viss produkt av mänskligt arbete förblir en vara, det vill säga ett ting med det magiska anspråket att man måste betala för det, och inte rent allmänt ett kylskåp eller gevär – ett blint, passivt och dött ting som är underkastat den förste som tar sig för att använda det. Bortom förnedringen att vara beroende av polisen, förkastar de svarta förnedringen i att vara beroende av varor. Ungdomarna i Watts, utan framtid i marknadstermer, utvalde en annan kvalitet av nuet. Och budskapet hos detta nu var så oemotståndligt att det satte hela befolkningen i rörelse: kvinnor, barn och t.o.m. socialarbetare som råkade befinna sig i området. En ung, svart sådan, Bobby Hollon, förklarade för Herald Tribune i oktober: "Förr skämdes folk att säga att de var från Watts; de bara mumlade. Nu är de stolta. Killar, som brukade gå omkring med uppknäppta skjortor och kunde ha skurit en i strimlor på en halv sekund, kom hit varje morgon klockan sju och började köra ut matvaror. Naturligtvis hade de stulit maten... Allt det där kristna gurglet har använts för länge mot de svarta. De här människorna kunde hålla på och plundra i tio år utan att få tillbaka hälften av vad som stulits från dem i varuhusen under alla år. Själv är jag bara en liten svart flicka." Bobby Hollon, som svurit att aldrig tvätta bort det blod som fläckade hennes sandaler under upploppen, tillägger: "Hela världens ögon är riktade mot Watts nu."
Hur skapar människor historia utifrån förhållanden som upprättats för att de inte ska ta del i historien? De svarta i Los Angeles har högre löner än någon annanstans i USA. Men det är också här de är som mest utestängda från den maximala rikedom som hopats just i Kalifornien. Hollywood, det universella skådespelets centrum, befinner sig i deras omedelbara närhet. Man lovar att de kommer att få ta del av det amerikanska välståndet, bara de har tålamod. Men de inser att detta välstånd inte är något statiskt tillstånd utan snarare en stege utan slut. Ju högre de klättrar desto längre befinner de sig från toppen. Därför att de inte har en rättvis start, de är mindre kvalificerade och har därför en större andel bland de arbetslösa. Den hierarki som krossar dem är inte grundad enbart på köpkraft som ett rent ekonomiskt faktum: de påtvingas en väsentlig underlägsenhet inom alla delar av vardagslivet genom vanor och fördomar i ett samhälle där all makt är grundad på köpkraft. Så länge de svarta amerikanernas mänskliga tillgångar väcker avsky och betraktas som kriminella, kommer pengar aldrig att göra dem accepterade i det alienerade, amerikanska samhället. Individuell rikedom kan åstadkomma en rik neger, men de svarta som helhet måste representera fattigdomen i ett samhälle av hierarkiskt välstånd. Varje vittne uppfattade ropet på ett allmänt erkännande av resningens innebörd: "Detta är de svartas revolution och vi vill att hela världen skall få veta det." Freedom now är alla historiska revolutioners lösenord. Men för första gången är det inte misären utan det materiella överflödet som man måste göra sig till herre över och underställa nya lagar. Att behärska överflödet innebär inte bara att ändra fördelningen av det utan också att formulera om hela dess inriktning, både till det yttre och på djupet. Detta är första steget i en enorm kamp med obegränsade följdverkningar.
De svarta är inte isolerade i sin kamp. Ett nytt proletärt medvetande (medvetandet om att inte vara herre över sitt liv och sina handlingar) uppstår i Amerika i andra delar av befolkningen, som också förkastar den moderna kapitalismen. Första fasen i den svarta kampen var också signal till en växande oppositionsrörelse. I december 1964 gick studenterna i Berkeley (besvikna som de var över sitt deltagande i medborgarrättsrörelsen) i strejk mot verksamheten på Kaliforniens "multiversitet" och, i dess utvidgning, mot hela det samhälle där de tilldelas en helt passiv roll. Genast avslöjades sprit- och knarkorgier bland studenterna, liksom en upplösning av sexualmoralen, samma saker som de svarta länge har anklagats för. Denna generation av studenter har sedermera utvecklat en första kampform mot det förhärskande skådespelet: teach-in, som också togs upp av studenterna i Edinburgh den 20 oktober i samband med Rhodesia-krisen. Denna metod, som ännu uppenbarligen är primitiv och oklar, innebär att man faktiskt diskuterar problemen utan att akademiskt låta sig begränsas i tiden, att man driver diskussionen till sin spets vilket naturligtvis innebär att den övergår i praktiskt handlande. I oktober klev tiotusentals demonstranter mot kriget i Vietnam ut på gatorna i Berkeley och i New York och upprepade ropen från upprorsmakarna i Watts: "Bort från våra gator och ut ur Vietnam!" De vita, som deltar i denna radikalisering, har redan passerat gränsen för det lagliga: kurser ges i hur man lurar mönstringsnämnden (Le Monde, 19 oktober 1965), inkallelseordrar bränns på bål inför TV-kameror. I överflödets samhälle uttrycks nu förakt för detta överflöd och dess pris. Genom sina självständiga handlingar spottar nu en avancerad samhällssektor på skådespelet och förkastar dess värderingar. Det klassiska proletariatet – till den del det provisoriskt har integrerats i det kapitalistiska systemet – har självt inte integrerat de svarta: flera fackföreningar i Los Angeles vägrade fram till 1959 att låta svarta bli medlemmar. Och nu är de svarta samlingspunkten för alla som vägrar att låta sig integreras i kapitalismen, nec plus ultra av all utlovad integrering. Och komfort är aldrig tillräckligt för dem som söker vad som inte finns på marknaden, det som just marknaden utesluter. Den teknologiska nivå som de mest privilegierade uppnått blir till en förolämpning, som är lättare att uttrycka än den mer grundläggande förolämpning som reifikationen utgör. Revolten i Los Angeles är den första i historien som kunnat urskulda sig med att det under en värmebölja inte fanns tillgång till luftkonditionering.
De svarta har i Amerika sitt eget skådespel, sin press, sina blaskor och sina färgade stjärnor. Det inser de och spyr ut detta bedrägliga skådespel, detta uttryck för deras egen ovärdighet, detta minoritetsskådespel som inget annat är än ett bihang till det allmänna skådespelet. De inser att denna uppvisning av den konsumtion de bör eftersträva bara är en koloni till de vitas uppvisning och just därför genomskådar de snabbare hela lögnen hos det ekonomiskt-kulturella skådespelet. Genom att de vill ta del av överflödet (vilket är en officiell inställning hos alla amerikaner), fast i verkligheten och omedelbart, kräver de att det vardagliga, amerikanska skådespelet förverkligas direkt och jämlikt, att detta skådespels halvt himmelska, halvt jordiska värden prövas. Men det ligger i skådespelets natur att det inte kan förverkligas, varken omedelbart eller jämlikt, och detta inte ens för de vita. I själva verket är de svartas uppgift i skådespelet att tjäna som den perfekta sporren: i jakten efter rikedom stimulerar ojämlikhet ambitionen. Genom att ta kapitalismens skådespel på orden förkastar de svarta själva skådespelet. Skådespelet är ett opium för slavar. Det är inte meningen att det ska uppfattas bokstavligt utan följas på några stegs avstånd. Om det inte vore för detta avstånd skulle rena mystifikationen uppstå. Faktum är att i USA idag är de vita förslavade av varorna medan de svarta förkastar dem. De svarta begär mer än de vita – det är kärnan hos ett olösligt problem, eller snarare ett som bara kan lösas genom att de vitas samhälle upplöses. Det är därför de vita som flyr sitt slaveri måste söka sig till det svarta upproret – uppenbarligen inte av solidaritet grundad på hudfärg utan i ett globalt förkastande av varorna och i sista hand därigenom också av staten. De svartas ekonomiska och psykologiska eftersatthet gentemot de vita tillåter dem att inse vad den vite konsumenten är. Och deras berättigade förakt för de vita är inget annat än förakt för den förslavade konsumenten. De vita som kastar av sig denna roll är chanslösa om de inte knyter sin kamp allt fastare till de svartas, klargör sina gemensamma motiv och stöder dem fullt ut. Om en sådan förening skulle brytas under kampens radikalisering kan resultatet bli en svart nationalism och stridigheter mellan de båda sidorna enligt det rådande systemets modell. En serie ömsesidiga utrotningar kan också bli resultatet av den nuvarande situationen när väl resignationen övervunnits.
Försöken att bygga en svart nationalism (separatistiska och pro-afrikanska som de är) är drömmar som inte ger något svar på förtryckets verklighet. De amerikanska svarta har inget fädernesland. De är i sitt eget Amerika och de är alienerade, precis som alla övriga amerikaner men de är medvetna om det. I den meningen är de inte den mest efterblivna sektorn i samhället utan den mest avancerade. De är negationen i arbete, "den dåliga sida som åstadkommer rörelsen som gör historia genom att den drar igång kampen" (Karl Marx: Filosofins elände). Afrika har ingenting med det att göra.
De amerikanska svarta är en produkt av den moderna industrialismen på samma sätt som elektroniken, reklamen eller cyklotronen. Och de bär dess motsättningar inom sig. De är de människor som skådespelets paradis samtidigt måste integrera och fördriva för att kunna behärska oöverensstämmelsen mellan skådespelet och människornas verkliga liv. Skådespelet är universellt på samma sätt som varan. Men varornas värld är grundad på klasskonflikt och varorna är därför själva hierarkiska. Att varorna (och därmed även skådespelet, vars uppgift det är att informera om varor) är på en gång universella och hierarkiska leder till universell hierarkisering. Men eftersom denna hierarkisering inte får nämnas vid namn uttrycks den i form av absurda hierarkiska värderingar i en värld av rationalisering utan förnuft. Det är denna hierarkisering som överallt skapar rasism: den engelska labourregeringen har just begränsat den färgade invandringen och Europas avancerade industriländer blir åter rasistiska genom att importera sitt lägsta proletariat från medelhavsländerna och utnyttja sina koloniserade inom det egna landets gränser. Ryssland är fortfarande antisemitiskt eftersom det inte har upphört att vara ett hierarkiskt samhälle där arbete köps och säljs som varor. Hierarkin, liksom varan, uppträder ständigt i nya former och breder ut sig; t.ex. mellan fackpampen och arbetaren liksom mellan ägarna till två konstlat olika bilmodeller. Det är varuvärldens arvssynd, det sjuka hos det borgerliga förnuftet, byråkratins medfödda sjukdom. Men den motbjudande absurditeten hos vissa hierarkier och det faktum att hela varuvärldens styrka blint och automatiskt försvarar dem gör att man inser att varje hierarki är absurd.
Den rationella värld som skapats av den industriella revolutionen har befriat människorna från lokala och nationella begränsningar och förenat dem på en global skala. Men den har också irrationellt splittrat dem enligt en dold logik som tar sig uttryck i vansinniga föreställningar och absurda värderingar. Främlingar omger överallt människan som blivit främling i sin egen värld. Barbaren befinner sig inte längre vid världens ände, han är här, gjord till barbar genom sitt påtvingade deltagande i samma hierarkiserade konsumtion. Den humanism som döljer detta är människans motsats, förnekandet av hennes verksamhet och begär; den är varans humanism, varans välvilja gentemot människan som den parasiterar på. För dem som reducerar människorna till ting tycks tingen ha alla mänskliga egenskaper. Och verkligt mänskliga yttringar framstår som djurisk omedvetenhet. "Dom uppförde sig som ett gäng apor på zoo", kunde William Parker säga, humanismens överhuvud i Los Angeles.
När myndigheterna i Kalifornien proklamerade undantagstillstånd, förklarade försäkringsbolagen att de inte kunde täcka riskerna på den nivån, det vill säga bortom överlevandet. De svarta amerikanernas överlevande är i stort sett inte hotat – så länge de håller sig lugna – och kapitalismen har blivit så koncentrerad och inbäddad i staten att den klarar att fördela det allra nödvändigaste åt de fattigaste. Men det faktum att de befinner sig på efterkälken när det gäller förbättringar av det socialt organiserade överlevandet gör att de svarta ställer frågan om själva livet, det är livet självt de gör anspråk på. De svarta har inget eget att försäkra, de måste förstöra alla hittills kända former av säkerhet och försäkring. De framstår som det de verkligen är: oförsonliga fiender, inte till den stora massan av amerikaner, utan till det alienerade livet i hela det moderna samhället. Det industriellt mest avancerade landet visar oss bara den väg som kommer att följas överallt om inte hela systemet kastas över ända.
För att förklara varför de kräver en separat stat, har vissa av den svarta nationalismens extremister påpekat att även om det amerikanska samhället en vacker dag har genomfört fullständig medborgerlig och ekonomisk jämlikhet, så kommer det aldrig att acceptera blandäktenskap. Det är därför detta amerikanska samhälle måste försvinna, i Amerika och i hela världen. Slutet på alla rasfördomar, liksom slutet på så många andra fördomar som utgör hinder för den sexuella friheten, ligger uppenbarligen bortom själva äktenskapet, bortom den borgerliga familjen, som skakas i sina grundvalar bland de svarta amerikanerna, och som är lika förhärskande i Ryssland som i Förenta staterna som en gjutform för hierarkiska relationer och nedärvd makt grundad på pengar och social status. Sedan någon tid hör man ofta om den amerikanska ungdomen, som återuppstått som en ifrågasättande kraft efter trettio års tystnad, att den funnit sitt spanska inbördeskrig i den svarta revolten. Den här gången vill det till att dess Lincoln-bataljoner förstår hela innebörden i den kamp de deltar i och stöder den helhjärtat in i dess universella följder. "Överdrifterna" i Los Angeles var lika lite ett politiskt misstag av de svarta som POUM:s väpnade motstånd i Barcelona var ett förräderi i kriget mot Franco. En revolt mot skådespelet äger rum på helhetens nivå därför att, även om den bara råkar utspelas i Watts, den är en mänsklig protest mot ett omänskligt liv, därför att den börjar på den verkliga, enskilda individens nivå och därför att gemenskapen, som den revolterande individen är skild från, är människans sanna samhälleliga natur, den mänskliga naturen: det positiva överskridandet av skådespelet.
Guy DEBORD