Marxists Internet Archive

Situationistiska Internationalen

1967


Ur internationale situationniste nr 11, oktober 1967.


Två lokala krig

Kriget mellan Israel och arabstaterna var ett fult spratt som den moderna historien spelade vänsterns goda samvete, den vänster som gosade sig i sin spektakulära protest mot Vietnamkriget. Det falska medvetande, som i FNL såg den "sociala revolutionens" främste förkämpe mot den amerikanska imperialismen, kunde inte annat än trassla in sig och drunkna i sina oöverstigliga motsättningar när det gällde att välja mellan Israel och Nasser. Ändå upphörde det aldrig, under denna burleska polemik, att proklamera att den ena eller andra sidan hade rätt eller rent av företrädde revolutionära perspektiv.

Den revolutionära kampen blev genom sitt inträde i de underutvecklade områdena utsatt för en dubbel alienation: å ena sidan en impotent vänster inför en överutvecklad kapitalism som den på intet sätt var kapabel att utmana, å andra sidan de arbetande massorna i de koloniserade länderna som ärvt spillrorna av en vanställd revolution och förblivit underkastade dess tillkortakommanden. Frånvaron av en revolutionär rörelse i Europa har reducerat vänstern till dess simplaste uppenbarelse: en åskådarmassa som svimmar varje gång koloniernas undersåtar tar till vapen mot sina herrar och som inte kan låta bli att se detta som revolutionens nec plus ultra. På samma sätt har frånvaron av proletariatet i det politiska livet som en klass för sig (och för oss är proletariatet revolutionärt eller inte alls) tillåtit denna vänster att spela Dygdens riddersmän i en värld utan dygd. Men samtidigt som den gråter och beklagar sig över att "världsordningen" inte stämmer överens med dess godhjärtade intentioner och samtidigt som den framhärdar i sina torftiga strävanden gentemot denna ordning, är vänstern i själva verket djupt förbunden med denna och dess väsen; skulle denna ordning berövas den och vänstern finna sig utestängd, så skulle den ha förlorat allt. Den europeiska vänstern är så ömklig att den, likt en törstande i öknen som längtar efter en enda droppe vatten, tycks längta efter att trösta sig med enbart den vaga förnimmelsen av någon abstrakt protest. Lättheten med vilken vänstern låter sig tillfredsställas är ett mått på omfattningen av dess armod. Den är främmande för historien på samma sätt som proletariatet är främmande inför den här världen; det falska medvetandet är dess naturliga tillstånd, skådespelet dess livsluft och den skenbara oppositionen mot olika regimer dess universella referensram: så snart en konflikt uppstår gäller saken det goda mot det onda, den "absoluta revolutionen" mot den "absoluta reaktionen".

Den åskådarmässiga medvetenhetens uppställning för främmande saker förblir irrationell och dess dygdiga protester trasslar in sig i de egna skuldkänslornas labyrint. Merparten av Vietnamkommittéerna i Frankrike splittrades under "sexdagarskriget" och i Förenta staterna lärde några av motståndsgrupperna mot Vietnamkriget känna sin verklighet. "Man kan inte samtidigt vara för Vietnam och mot judarna som hotas av utrotning", skriker några. "Kan man bekämpa amerikanerna i Vietnam då man stöder deras allierade, de sionistiska angriparna?" kontrar andra och så kastar man sig in i bysantinska diskussioner... Sartre har inte hämtat sig ännu. I själva verket bekämpar dessa vackra typer inte det de fördömer och det de stöder äger de ingen kännedom om. Deras opposition mot den amerikanska krigföringen är nästan uteslutande förenad med ett ovillkorligt stöd för Vietkong och alltid och för alla förblir den skådespelsmässig. De som motsatte sig den spanska fascismen åkte för att bekämpa den, men ännu har vi inte sett någon ge sig iväg för att bekriga "yankee-imperialismen". Ett rikt sortiment av flygande mattor erbjuds det illusoriska deltagandets konsumenter: den stalino-gaullistiska nationalismen mot amerikanerna (Humphrys besök var det enda tillfälle då kommunistpartiet demonstrerade med det som ännu återstår av dess trogna anhängare), försäljning av Vietnambulletiner eller propagandabroschyrer från Ho Chi Minh-staten och slutligen pacifistdemonstrationer. Varken Provos (innan de upplöstes) eller studenterna i Berlin har förmått gå utöver denna snäva ram av anti-imperialistisk "aktion".

Krigsmotståndet i Amerika är med ens mycket allvarligare eftersom man där befinner sig öga mot öga med den verklige fienden. En del av ungdomen identifierar sig emellertid mekaniskt med den verklige fiendens synbarliga motståndare och spär på så vis ytterligare på förvirringen hos en arbetarklass, som redan är utsatt för den värsta fördumning och mystifiering, och bidrar till att hålla den kvar i det "reaktionära" tillstånd som används som ett argument mot den.

Viktigare tycks oss Guevaras kritik, eftersom den utgår från en autentisk kamp, men den lider ändå av svåra brister. Che är verkligen en av de sista konsekventa leninisterna i vår tid. Likväl tycks han, liksom Epemenides, ha sovit de senaste femtio åren eftersom han tror att det fortfarande finns ett "progressivt läger" men att det oförklarligt lyser med sin frånvaro. Denne byråkratiske och romantiske revolutionär ser i imperialismen bara kapitalismens högsta stadium som bekämpar ett samhälle som är socialistiskt även om det är behäftat med vissa ofullkomligheter.

Sovjetunionens generande uppenbara brister framstår som allt mer "naturliga". Vad beträffar Kina så förblir det enligt en officiell deklaration "berett att underkasta sig alla nationella uppoffringar för att stödja Nordvietnam mot USA (i stället för arbetarna i Hong Kong) och det utgör den mest solida och säkra eftertruppen till det vietnamesiska folket i dess kamp mot imperialismen". Ingen tvivlar i själva verket på att Maos byråkratiska Kina är intakt den dag den siste vietnamesen har dödats. (Enligt Izvestia har Kina och Förenta staterna slutit en ömsesidig noninterventionspakt). Varken den dygdiga vänsterns manikeiska medvetande eller byråkratin är kapabla att uppfatta den rådande världens djupa enhet. Dialektiken är deras gemensamma fiende. Den revolutionära kritiken, å sin sida, tar avstamp bortom gott och ont; den har sina rötter i historien och verkar på den existerande världens helhet. Den kan aldrig applådera en krigförande stat eller stödja byråkratin hos en exploaterande stat i vardande. Den måste framför allt avslöja vad som verkligen döljer sig bakom de aktuella konflikterna genom att återknyta till deras historia och blotta de dolda avsikterna hos de makter som officiellt befinner sig i strid. Kritikens vapen är ett förspel till den beväpnade kritiken.

De borgerliga och byråkratiska lögnernas fredliga samexistens tog slut genom att den utsattes för det lögnaktiga hos deras konfrontation; terrorbalansen upphörde 1962 i och med ryssarnas vilda flykt från Kuba. Sedan dess är den amerikanska imperialismen världens obestridde härskare. Och den kan bara så förbli genom aggression eftersom de utblottade i denna värld mycket lättare dras till den rysk-kinesiska modellen. Statskapitalism är en naturlig utveckling i de koloniserade länderna där staten i allmänhet konstituerar sig innan klasser har bildats – i denna terms historiska mening. Det dödliga hot som tynger den besuttna klassen i Amerika och dess fria företagsamhet är just att dess kapital och dess varor skulle sopas bort från världsmarknaden. Detta är också nyckeln till dess aggressiva ilska.

Alltsedan den stora krisen 1929 har statens inblandning i marknadsmekanismerna blivit allt mer uppseendeväckande; ekonomin kan inte längre fungera utan saftiga utgifter av staten, denna den främste "konsumenten" av icke-kommersiell produktion (framför allt från vapenindustrin). Detta hindrar den inte från att förbli i kris och att alltid ha behov av att utvidga sin offentliga sektor på bekostnad av den privata. En obönhörlig logik driver systemet mot en kapitalism allt mer kontrollerad av staten och som skapar allvarliga sociala konflikter.

Den djupa krisen hos det amerikanska systemet består i dess oförmåga att skapa tillräcklig profit på den sociala skalan. Det måste därför åstadkomma utomlands vad det inte kan göra hemma det vill säga öka profiten proportionellt mot mängden kapital. Den kapitalägande klassen, som också mer eller mindre äger staten, litar till sina imperialistiska företag för att förverkliga denna sin sinnessvaga dröm. För denna klass betyder statskapitalism döden, precis som kommunismen gör det; det är därför den väsentligen inte kan se någon skillnad mellan dessa båda företeelser.

Monopolekonomins konstlade funktion som "krigsekonomi" tillförsäkrar för ögonblicket den styrande klassens politik ett välvilligt stöd från arbetarna, som åtnjuter full sysselsättning och ett spektakulärt överflöd. "För närvarande utgör den andel av arbetskraften som har anknytning till försvaret 5,2% jämfört med 3,9% för två år sedan ... Antalet civila jobb inom försvarssektorn har ökat från 3 till 4,1 miljoner under samma tid." (Le Monde, 17 sep 67). Under tiden uppfattar marknadskapitalismen vagt att den genom att utöka sitt territoriella inflytande skulle åstadkomma en accelererande expansion som kunde balansera den icke profitgivande produktionens ständigt växande krav. Det lidelsefulla försvaret av de delar av den "fria världen" där dess intressen ofta är obetydliga (1959 uppgick de amerikanska investeringarna i Sydvietnam till mindre än 50 miljoner dollar) ingår i en strategi som på lång sikt syftar till att omvandla militärutgifterna till rena utvecklingskostnader för att tillförsäkra Förenta staterna inte bara en marknad utan även en monopolistisk kontroll över produktionsmedlen i större delen av världen. Men allt motarbetar ett sådant projekt. Å ena sidan privatkapitalismens interna motsättningar: det finns särintressen som motverkar den ägande klassens allmänna intressen, såsom de som snabbt gör sig förmögna på beställningar från staten (framför allt då vapenindustrin) eller de monopolföretag som vägrar investera i underutvecklade länder där produktiviteten är mycket låg fastän arbetskraften är billig och föredrar att göra det i världens avancerade områden – framför allt i Europa som alltid är mer räntabelt än det mättade Amerika. Å andra sidan stöter det genast på motstånd från de utblottade massorna, vars första steg alltid måste vara att kasta ut sina egna utsugande skikt, som i sin tur är de enda som kan tillförsäkra USA någon som helst infiltration. Vietnam är för ögonblicket, enligt utrikesdepartementets "tillväxtexpert" Rostow, bara ett första försöksområde för denna omfattande strategi, som för att upprätta en utsugning i fred måste inledas med ett förstörelsekrig som inte har några större möjligheter att lyckas. Den amerikanska imperialismens aggression är alltså inte något misstag av en dålig regering utan en nödvändighet för privatkapitalismens klassrelationer, som – om en revolutionär rörelse inte gör slut på den – obönhörligt utvecklas mot en teknokratisk statskapitalism. Den ännu inte dominerade världsekonomin är den ram inom vilken vår tids alienerade strider måste ses.

Det koloniala inträngandets ödeläggelse av de gamla "asiatiska" strukturerna har medfört å ena sidan uppkomsten av ett nytt urbant samhällsskikt och, å den andra, att stora delar av den redan superexploaterade bondeklassen har utsatts för tilltagande utarmning. Det är föreningen av dessa två krafter som utgjort drivkraften för hela den vietnamesiska rörelsen. Det var bland de urbana lagren – småborgare och bourgeoisie – som de första nationalistiska kärnorna bildades och det nätverk som från 1930 skulle komma att bli Indokinas kommunistiska parti. Dess anslutning till bolsjevismen (i dess stalinistiska version) tillförde det rent nationalistiska programmet ett väsentligen agrart inslag, som tillät partiet att ta ledningen över den anti-koloniala kampen och samla upp den stora massan av spontant revolterande bönder. "Bonde-sovjeterna" av 1930 var denna rörelses första manifestation. Men genom att länka sitt öde till Tredje internationalen underkastade sig IKP alla den stalinistiska diplomatins växlingar och den ryska byråkratins skiftande nationella och statliga intressen. I och med Kominterns sjunde kongress i augusti 1935 försvann "kampen mot den franska imperialismen" från programmet och ersattes snart med kampen mot det mäktiga trotskistpartiet. "Vad beträffar trotskisterna: inget samarbete, inga eftergifter; de måste avslöjas som det de är: fascismens agenter." (Rapport från Ho Chi Minh till Komintern i juli 1939). Stalin-Hitlerpakten och förbjudandet av kommunistpartiet i Frankrike och dess kolonier tillät IKP att byta kurs: "Vårt parti finner att det är en fråga om liv och död... att kämpa mot det imperialistiska kriget och mot den franska imperialismens piratpolitik och massakrer (läs: mot Nazi-tyskland)... men vi kommer på samma gång att bekämpa den japanska fascismens aggressiva syften."

Med amerikanernas effektiva hjälp kontrollerade Vietminh mot slutet av andra världskriget större delen av territoriet och erkändes av Frankrike som Indokinas enda representant. Det var i detta läge Ho föredrog att "sniffa en smula på den franska skiten i stället för att käka den kinesiska resten av livet" och undertecknade – för att underlätta för sina kamrater/härskare – den monstruösa kompromissen av mars 1946 som betecknar Vietnam som en "fri stat" men samtidigt som "en del av den franska unionens indokinesiska federation". Denna kompromiss möjliggjorde för Frankrike att återerövra en del av landet och att, samtidigt som stalinisterna förlorade sin del av den borgerliga makten i Frankrike, föra ett krig som varade i åtta år, varefter Vietminh överlämnade Syd åt de mest reaktionära krafterna i det vietnamesiska samhället och åt deras beskyddare amerikanerna och definitivt lade beslag på Nord för egen del. Efter att systematiskt ha utrotat de kvarvarande revolutionärerna (den siste trotskistledaren, Ta Tu Thau, mördades 1946) inrättade Vietminhs byråkrati sin totalitära makt över bönderna och började industrialisera landet inom ramen för en statskapitalism. De förbättringar som bönderna hade uppnått genom sina erövringar under det långa befrielsekriget måste, enligt den byråkratiska logiken, underställas denna stat i vardande: högre produktivitet över vilken staten är den suveräne härskaren. Det auktoritära införandet av jordreformen gav 1956 upphov till våldsamma uppror och en blodig repression (särskilt i Ho Chi Minhs egen provins). Bönderna som fört byråkratin till makten fann sig vara dess första offer. Under flera år sökte man stryka över detta "allvarliga misstag" genom en "orgie i självkritik".

Men samma Genève-avtal tillät Diem att söder om 17:e breddgraden upprätta en byråkratisk, feodal och teokratisk stat i tjänst hos jordägarna och komprador-bourgeoisien. Med några lämpliga "jordreformer" avskaffade denna stat på några år allt det som bönderna hade tillkämpat sig och dessa, av vilka en del aldrig lät sig avväpnas, hamnade åter under förtryck och överexploatering. Nu utspelas det andra Vietnamkriget. Massan av upproriska bönder, som tar till vapen mot samma fiende, finner sig åter stå under samma gamla ledare. Nationella befrielsefronten efterträder Vietminh och har ärvt dennas kvaliteter och allvarliga brister. Genom att ta ledningen över den nationella kampen och bondekriget erövrade FNL redan från början landsbygden och gjorde denna till den viktigaste basen för det väpnade motståndet. Det är dess upprepade segrar över den reguljära arm‚n som har framtvingat amerikanernas alltmer massiva inblandning så att konflikten övergått till ett regelrätt kolonialkrig där vietnameserna finner sig stå gentemot en invasionsarmé. Rörelsens huvudsakliga förtjänster är dess beslutsamhet i kampen, dess klart antifeodala program och dess förenande perspektiv. Å andra sidan överskrider FNL:s kamp inte den klassiska ramen för ett nationellt befrielsekrig och dess program bygger på en bred kompromiss av en koalition av samhällsklasser dominerad av det enda målet att göra slut på den amerikanska aggressionen. Det är ingen tillfällighet att man avvisar beteckningen Vietcong, som ju betyder vietnamesiska kommunister, för att understryka sin nationella karaktär. Dess struktur är den hos en stat i vardande: i de zoner den kontrollerar tar den redan upp skatt och har infört allmän värnplikt.

Dessa minimikvaliteter hos kampen, de mål och de sociala intressen som kommer till uttryck i den, lyser helt med sin frånvaro i konflikten mellan Israel och arabstaterna. De speciella motsättningarna inom sionismen och inom den splittrade arabvärlden spär ytterligare på den allmänna förvirringen.

Från första början har den sionistiska rörelsen utgjort raka motsatsen till en revolutionär lösning av det man kallade judeproblemet. Som en ren produkt av den europeiska kapitalismen strävade den aldrig efter att kullkasta det samhälle som var i behov av judeförföljelser, utan istället efter att upprätta en nationell, judisk enhet som skulle vara skyddad mot den dekadenta kapitalismens antisemitiska utbrott; inte att avskaffa orättvisorna utan att omfördela dem. Sionismens arvssynd är att den alltid har betraktat Palestina som en öde ö. Den revolutionära arbetarrörelsen såg lösningen av den judiska frågan inom den proletära gemensamheten, det vill säga i avskaffandet av kapitalismen och "dess religion, judendomen"; judarnas frigörelse var omöjlig utanför hela mänsklighetens frigörelse. Sionismen utgick från den motsatta hypotesen. Visst har det senaste halvseklets kontrarevolutionära utveckling givit den rätt, men bara på samma sätt som den europeiska kapitalismens utveckling har givit rätt åt Bernsteins reformistiska teser. Sionismens framgångar, och med dem upprättandet av staten Israel, är bara en obetydlig biprodukt av den världsomspännande kontrarevolutionens triumf. Till slagordet "socialism i ett land" fogades "rättvisa åt ett folk" och "jämlikhet i en kibbutz". Koloniseringen av Palestina genomfördes med Rothschilds kapital och de första kibbutzerna upprättades med europeiskt mervärde. Judarna upprättade allt det som de själva varit offer för: fanatism och segregation. De som lidit av att på sin höjd tolereras i sitt samhälle kämpade nu för att i ett annat land besitta rätten att tolerera andra. Kibbutzen innebar aldrig ett revolutionärt överskridande av den palestinska "feodaliteten" utan var en mutualistisk form för arbetarnas/kolonisatörernas självförsvar gentemot den judiska agenturens kapitalistiska exploaterings-tendenser. Eftersom den var den största, judiska ägaren i Palestina, betraktade den sionistiska organisationen sig som den enda representanten för "Den judiska statens" övergripande intressen. Om den till sist har gått med på ett visst självbestämmande är det bara för att detta bygger på att de arabiska bönderna systematiskt skall drivas undan.

Vad beträffar Histradut var den redan från sitt bildande 1920 underkastad världs-sionismens auktoritet, det vill säga själva motsatsen till arbetarnas frigörelse. De arabiska arbetarna var redan i stadgarna uteslutna från den, och dess verksamhet bestod ofta i att förbjuda judiska företag att anställa dessa. Triangelstriden mellan araber, sionister och engelsmän utvecklades till förmån för sionisterna. Tack vare amerikanernas aktiva stöd (från och med andra världskriget) och Stalins välsignelse (han såg i Israel den första "socialistiska" bastionen i Mellanöstern, men också en möjlighet att göra sig av med ett antal besvärande judar) kunde Herzls dröm snart förverkligas och den judiska staten godtyckligt proklameras. Sedan alla former av "progressiv" social organisation sugits upp och integrerats i det sionistiska idealet kunde till och med de mest "revolutionära" med gott samvete arbeta för uppbyggandet av den borgerliga, militaristiska och rabbinska stat som det moderna Israel blivit. Den proletära internationalismens långa sömn har än en gång frambringat ett monster. Den fundamentala orättvisa som begåtts mot de palestinska araberna riktade sig strax även mot judarna själva: det utvalda folkets stat var bara ett vanligt klassamhälle med alla det gamla samhällets missförhållanden (hierarkiska uppdelningar, etniska motsättningar mellan ashkener och sefarder, rasistisk förföljelse mot den arabiska minoriteten etc.). Landsorganisationen återfann sin normala uppgift i att integrera arbetarna i en kapitalistisk ekonomi där den själv hade blivit den störste ägaren. Den har fler anställda än staten själv. Den utgör för närvarande ett brohuvud för den unga israeliska kapitalismens imperialistiska expansion ("Solel Boneh", Histraduts mäktiga byggnadsföretag, har investerat 180 miljoner dollar i Afrika och Asien under 1960-66 och anställer för närvarande 12000 afrikanska arbetare).

Och på samma sätt som den här staten aldrig hade sett dagens ljus utan den angloamerikanska imperialismens direkta intervention och det judiska finanskapitalets massiva stöd kan den idag inte balansera sin artificiella ekonomi utan hjälp från de krafter som har skapat den. Betalningsunderskottet uppgår till 600 miljoner dollar, vilket fördelat på varje israel motsvarar en arabisk arbetares medellön. Alltsedan de första immigrantkolonierna bildades har judarna utgjort ett modernt samhälle av europeiskt snitt parallellt med det socialt och ekonomiskt efterblivna arabiska samhället. Utropandet av staten Israel innebar bara att denna utveckling fullbordades genom att man helt sonika kastade ut de efterblivna elementen. Israel utgör alltsedan sitt bildande en Europas bastion i hjärtat av en afro-asiatisk värld. Sålunda är denna stat dubbelt främmande: för den arabiska befolkningen som dömts till permanent flyktingskap eller till att utgöra en koloniserad minoritet, och för den judiska befolkning som i den såg det jordiska förverkligandet av alla jämlikhetsideologier.

Men detta beror inte på motsättningarna enbart i Israel. Sedan begynnelsen har situationen ständigt förvärrats genom arabstaternas sätt att vidmakthålla den; dessa har hittills varit oförmögna att bidra med något som kunde åstadkomma en effektiv lösning.

Redan från det brittiska mandatets början behärskades det arabiska motståndet i Palestina helt och hållet av den ägande klassen, det vill säga de dåvarande härskande, arabiska klasserna och deras brittiska beskyddare. Sykes-Picotöverenskommelsen stäckte den spirande, arabiska nationalismens alla förhoppningar och överlät den sakkunnigt uppstyckade regionen till ett främmande herravälde som långt ifrån har upphört. Samma samhällsskikt som hade garanterat det ottomanska riket de arabiska massornas lydnad, övergick nu till att betjäna den brittiska ockupationsmakten och blev den sionistiska kolonisationens medbrottslingar genom att sälja sina jordegendomar till upptrissade priser. Det arabiska samhällets efterblivenhet var ingen grogrund för nya, framsynta ledare och de spontana, folkliga resningarna fann sig varje gång stå inför samma förrädare: de "feodal-borgerliga" notabiliteterna och den vara de kränger: den nationella enheten.

Det väpnade upproret 1936-39 och den sex månader långa generalstrejken (den längsta i historien) beslutades och genomfördes trots motstånd från alla de "nationalistiska" partiernas ledningar. Spontant organiserade fick de en vid utbredning; detta tvingade den härskande klassen att förena sig med dem och med en kupp ta ledningen över rörelsen. Och detta bara för att hejda den, leda den till förhandlingsbordet och till reaktionära kompromisser. Endast en seger för denna resning i dess yttersta konsekvenser hade på samma gång gjort slut på det brittiska mandatet och det sionistiska projektet att upprätta en judisk stat. Dess nederlag signalerade, a contrario, de katastrofer som skulle komma och i sista hand nederlaget 1948.

Detta senare innebar att klockan klämtade för "feodalbourgeoisien" som den arabiska rörelsens härskande klass. I stället fick småborgerskapet tillfälle att ta makten och tillsammans med den besegrade arm‚ns kadrer utgöra motor i den aktuella rörelsen. Dess program var enkelt: enighet, en viss socialistisk ideologi och befrielsen av Palestina (återkomsten). Den trehövdade aggressionen 1956 utgjorde ett utsökt tillfälle för den att konsolidera sig i egenskap av härskande klass och finna en ledare och ett program i Nassers person, uthängd att beundras av de fullständigt utblottade arabmassorna. Han var deras religion och deras opium. Men den nya utsugarklassen hade sina egna intressen och särskilda ambitioner. Slagorden, på vilka den byråkratiska och militaristiska regimen i Egypten byggde sin popularitet, var dåliga från början och gick naturligtvis inte att förverkliga. Den arabiska enheten och Israels förstörelse (framställd som avskaffandet av inkräktarstaten eller som utkastandet i havet av dess befolkning) utgjorde kärnan i denna propagandaideologi.

Det som framför allt framkallade det arabiska småborgerskapets och dess byråkratiska makts förfall var dess egna inre motsättningar och ytligheten hos dess ställningstaganden (Nasser, Baas-partiet, Kassem och de partier som kallar sig kommunistiska har aldrig upphört att bekämpa varandra eller att kompromissa eller samarbeta med de mest obskyra krafter).

Tjugo år efter det första palestina-kriget demonstrerar denna nya klass sin fullständiga oförmåga att lösa det palestinska problemet. Den har levt på sina vansinniga överbud, för bara genom att ständigt framhålla den israeliska förevändningen har den kunnat överleva – någon som helst radikal lösning på de otaliga egna problemen har den inte lyckats presentera. Palestinaproblemet förblir nyckeln till de arabiska omvälvningarna. Det är kring det som konflikterna roterar och kring det som alla kan samlas. Det är grunden för den objektiva solidariteten mellan alla arabiska regimer. Det förverkligar den "heliga alliansen" mellan Nasser och Hussein, Fayçal och Boumedienne, Aref och Baaspartiet.

Det senaste kriget har krossat alla illusioner. Den "arabiska ideologins" absoluta stränghet har malts ner av en lika hård som bestående verklighet. De som talade sig varma för krig ville inte kriga och förberedde sig inte för krig; de som bara talade om försvar förberedde i själva verket en offensiv. Vart och ett av de båda lägren följde sin egen böjelse; den arabiska byråkratin: lögnen och demagogin, härskarna i Israel: den imperialistiska expansionen. Det är i negativ mening som sexdagarskriget har en avgörande betydelse genom att det avslöjat alla svagheter och hemliga skavanker hos det som man velat presentera som den "arabiska revolutionen". Den "mäktiga" militära byråkratin i Egypten rasade ihop på två dagar och avslöjade med ens vad den verkligen åstadkommit: den axel kring vilken den genomfört alla sina socio-ekonomiska förändringar, arm‚n, hade väsentligen förblivit densamma. Å ena sidan utgav den sig för att förändra allt i Egypten (och rent av i hela arabvärlden), å andra sidan gjorde den allt för att inte förändra något i sitt eget sköte, av sina värderingar och vanor. Nassers Egypten behärskas fortfarande av för-nasseristiska krafter, dess byråkrati är ett osammanhängande konglomerat utan klassmedvetande som bara hålls samman av utsugning och av att man delar på det samhälleliga mervärdet.

Vad beträffar den politiskt-militära apparat som regerar det baasistiska Syrien så stänger den sig allt mer inne i extremismen hos sin egen ideologi. Men dess fraseologi lurar inte längre någon. Alla vet att den inte har fört något krig, att den gav upp fronten utan motstånd eftersom den hade samlat sina bästa trupper i Damaskus för att försvara sin egen makt. De som förbrukat 65% av den syriska budgeten för att försvara landet har för alltid avslöjat sin cyniska lögn.

Slutligen har kriget för de fortfarande fåkunniga visat att en helig allians med en sån som Hussein bara kan leda till katastrof. Arablegionen (det vill säga den jordanska arm‚n) retirerade redan från första dagen och lämnade åt den palestinska befolkningen, som i tjugo år lidit under sina plågoandars polisterror, att obeväpnad och oorganiserad möta ockupationsstyrkorna. Den hachemitiska tronen delade sedan 1948 koloniseringen av palestinierna med den sionistiska staten. Då den övergav Västbanken överlämnade den också till israelerna polisens arkiv över alla revolutionära element. Men palestinierna har alltid vetat att det inte är någon större skillnad mellan de två koloniseringarna, och de känner sig idag mer lättade i sitt motstånd mot den nya ockupationen.

Israel har för sin del blivit vad araberna före kriget anklagade det att vara: en imperialistisk stat som uppträder som en klassisk ockupationsmakt (polisterror, sprängning av bostadshus, permanenta undantagslagar etc.). Och inom landet utvecklas ett kollektivt delirium, lett av rabbinerna, för "Israels oomtvistliga rätt till de bibliska gränserna". Kriget har bromsat upp den proteströrelse som motsättningarna i detta artificiella samhälle skapar (1966 förekom dussintals upplopp och året innan inte mindre än 277 strejker) och provocerat fram en enhällig uppslutning kring den härskande klassens målsättning och extrema ideologi. Kriget har också tjänat till att förstärka alla de arabregimer som inte varit inblandade i striderna. Boumedienne kunde således i lugn och ro, 500 mil från skådeplatsen, bidra till överbuden och låta sitt namn applåderas av den algeriska massa inför vilken han dagen innan inte hade vågat visa sig, och inhösta stöd från det fullständigt staliniserade ORP ("för sin antiimperialistiska politik"). Fayçal uppnådde med några miljoner dollar ett tillbakadragande från Nordjemen och en konsolidering av sin tron. Och så håller det på.

Som alltid fryser kriget ner den sociala revolutionens process (om det inte är fråga om inbördeskrig). I Nordvietnam har det framkallat bondemassornas tidigare undanhållna stöd för den byråkrati som suger ut dem. I Israel har det för lång tid framåt avskaffat all kritik mot sionismen och i arabstaterna tillfälligt stärkt de mest reaktionära skikten. Här finns ingenting de revolutionära strömningarna kan ställa upp på. Deras uppgift befinner sig vid den aktuella rörelsens motsatta pol, ty de måste utgöra dennas absoluta negation.

Det är i dag uppenbarligen omöjligt att söka en revolutionär lösning på Vietnamkriget. Det rör sig framför allt om att sätta stopp för den amerikanska aggressionen för att låta den verkliga, sociala kampen i Vietnam utvecklas på ett naturligt sätt, det vill säga överlåta åt de vietnamesiska arbetarna att återupptäcka sina nära fiender: byråkratin i Nord och de ägande och härskande skikten i Syd. Amerikanernas reträtt betyder att den stalinistiska riktningen omedelbart tar över hela landet, det är den oundvikliga lösningen. Ty inkräktarna kan inte förlänga sin aggression i det oändliga; sedan Talleyrand vet vi att man kan göra allt med bajonetter utom att sitta på dem. Det rör sig således inte om att ovillkorligt (eller ens kritiskt) stödja Vietkong, men om att konsekvent och utan eftergifter bekämpa den amerikanska imperialismen. Den mest betydelsefulla rollen spelar här de amerikanska revolutionärerna som förespråkar och praktiserar olydnad i stor skala (det franska motståndet mot Algerietkriget var rena barnleken mot detta). Roten till Vietnamkriget finns i USA och det är där den måste dras upp.

Till skillnad från det amerikanska kriget har Palestinafrågan ingen omedelbart synlig lösning. Någon kortsiktig lösning är inte genomförbar. Arabregimerna kan inte annat än rasa ihop under tyngden av sina egna motsättningar och Israel blir i allt högre grad fånge i sin koloniala logik. Varje kompromiss som stormakterna och deras respektive allierade försöker lappa ihop kan bara vara kontrarevolutionär. Detta hybrida status quo – varken fred eller krig – kommer troligen att dominera under en lång period, under vilken arabregimerna kommer att gå samma öde till mötes som sina föregångare 1948 (och till att börja med troligen till fördel för de öppet reaktionära krafterna). Arabvärlden, som har kläckt fram alla slags härskande klasser, karikatyrer av alla historiskt kända klasser, måste nu frambringa de krafter som bär på dess totala omvälvning. Den föregivet nationella bourgeoisien och den arabiska byråkratin har ärvt dessa båda klassers brister utan att någonsin ha upplevt samma historiska förverkligande som i andra samhällen. De framtida arabiska revolutionära krafterna, som måste uppstå ur ruinerna efter nederlaget i juni 1967, kommer att vara klara över att de inte har något gemensamt med någon existerande arabregim och inte heller något att beundra hos de etablerade makter som dominerar dagens värld. Det är hos sig själva och i den revolutionära historiens undertryckta erfarenheter som de kommer att finna sin stil. Den palestinska frågan är alltför allvarlig för att överlåtas åt stater, det vill säga åt överstar. Den hör alltför intimt samman med två av den moderna revolutionens fundamentala begrepp, nämligen internationalismen och staten, för att någon existerande makt ska kunna åstadkomma en adekvat lösning. Endast en revolutionär, arabisk rörelse som är resolut internationalistisk och antistatlig kan på samma gång upplösa staten Israel och vinna dess exploaterade massor för sin sak. Endast en sådan rörelse kan upplösa alla de existerande arabstaterna och möjliggöra en arabisk enhet genom rådsmakten.