Originalets titel: "Theologisch-Politische Fragment".
Publicerat: i Schriften I 1955; titeln är satt av Adorno.
Översättning: Carl-Henning Wijkmark
Digitalisering: Dag Heymar
HTML: Jonas Holmgren
Först Messias själv fullbordar allt historiskt skeende, och han gör det i den meningen att först han förlöser, fullbordar, skapar dess relation till det messianiska som sådant. Därför kan ingenting som hör historien till av egen kraft sträva efter en relation till det messianska. Därför är Guds rike inte telos [mål] för den historiska dynamis [verkande kraft]; det kan inte uppställas som mål. Historiskt sett är det inte mål, utan slut. Därför kan det profanas ordning inte huseras på tanken om gudsriket, därför har teologin ingen politisk, utan enbart en religiös mening. (Att med all intensitet ha förnekat teokratins politiska betydelse är den största förtjänsten hos Blochs "Geist der Utopie".)
Det profanas ordning har att rikta sig efter idén om lyckan. Denna ordnings förhållande till det messianska är ett av historiefilosofins väsentliga lärostycken. Det är nämligen det som utgör utgångspunkten för en mystisk historieuppfattning, vars problematik kan framställas i en bild. Om en pilriktning får beteckna målet för den profana dynamiken, och en annan den messianska intensitetens riktning, så strävar visserligen den fria mänsklighetens sökande efter lycka bort från denna messianska riktning, men liksom en kraft när den söker sig en viss bana är i stånd att verka gynnsamt på en annan vars bana pekar åt motsatt håll, så kan också det profanas profana ordning verka gynnsamt på det messianska rikets ankomst. Det profana är alltså visserligen inte någon kategori av detta rike, men en kategori av dess nästan omärkliga annalkande, och därtill en av de omisskännligaste. Ty i lyckan strävar allt jordiskt mot sin undergång, och bara i lyckan är det förutbestämt att finna undergången. – Medan å andra sidan hjärtats, den inre enskilda människans omedelbara messianska intensitet leder fram genom olyckan i bemärkelsen lidande. Mot den andliga restitutio in integrum, som för in i odödligheten, svarar en världslig, som för in i en undergångens evighet, och rytmen hos detta världsliga som evigt förgår, förgår i sin totalitet, i sin rumsliga men också tidsliga totalitet, rytmen hos den messianska naturen, är lycka. Ty messiansk är naturen genom att den evigt och restlöst förgår. Att sträva mot detta, också på de stadier hos människan som är natur, är uppgiften för den världspolitik vars metod måste betecknas som nihilism.