Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxième période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
NEP utmärks inte enbart av en ohöljd utveckling av marknadsmässiga förhållanden, av att individuella och privatkapitalistiska företag inom vissa gränser ges möjlighet att aktivera sig, och av att de statliga företagen åtnjuter ”finansiell autonomi”. Parallellt med dessa tendenser vidtas åtgärder som syftar till att motverka riskerna för en utveckling längs en ”kapitalistisk väg”. För det ändamålet upprättas organ som åläggs att samordna de olika ekonomiska aktiviteterna och planeringsarbetet.
Detta är dock inte på något sätt tillräckligt för att undanröja riskerna för en kapitalistisk utveckling, utan kan bara ske genom tillämpandet av en korrekt politisk linje. Inom ramarna för NEP kan ändå dessa organ medverka till att skapa de nödvändiga förutsättningarna för en omdaning av den sovjetiska ekonomin i socialistisk riktning. Det är därför Lenin fäster så stor vikt vid deras tillkomst.
Planeringsorganens huvudsakliga funktion är av politisk art. De förbereder och följer upp statsmaktens ingripande i omvandlingen av de materiella och sociala betingelserna för produktionen. De utgör stödjepunkter för en specifik politisk praktik, planeringens praktik. I ett samhälle delat i klasser, som Sovjet under NEP-perioden (och även efter NEP), har planeringen ett klassinnehåll. Den påverkas av klasstriderna och inverkar på deras förlopp. De ingripanden som följer av planeringen är av juridisk-politisk natur. De utförs inom ramen för den samhälleliga reproduktionens motsättningar. De utgör en samlad uppbådning av statsmaktens politiska och ideologiska krafter, vilken syftar till att ge produktionsprocessen en bestämd inriktning och förändra formerna för tillägnande och fördelning.
För att man ska kunna tala om planering, är det nödvändigt att ingreppen i produktion och reproduktion verkligen utförs i praktiken och att de underordnas gemensamma principer. En sådan samordning är det avsedda målet, men det uppnås långtifrån alltid. I brist på en nöjaktig samordning i praktiken kan den samhälleliga produktions- och reproduktionsprocessens faktiska inriktning bli annorlunda än vad de politiska ledarna ”önskat”. Politiskt är det emellertid den faktiska processen som är avgörande, inte den inbillade eller tänkta processen.
De politiska ingripanden som har sin förankring i planeringsarbetet förändrar inte produktionsförhållandenas omedelbara natur, utan enbart förutsättningarna för deras utökade produktion. Den plats produktionens agenter intar i förhållande till varandra och till produktionsmedlen förändras endast indirekt genom planeringen, t.ex. då den ena eller andra produktionsformen främjas (vilket sker ifråga om vissa produktionsmedel), eller då någon produktionsform stäcks genom att helt eller delvis berövas de materiella produktionsmedel eller till och med den arbetskraft som är nödvändig för dess reproduktion.
En verklig omvälvning av agenternas plats i produktionen är emellertid alltid avhängig klasskampen, producenternas handlingar samt de förändrade villkoren för själva produktionen.
De politiska ingrepp som planeringsarbetet leder till och som påverkar reproduktionen av samhällsförhållandena kan vara såväl direkta som indirekta. En typ av indirekt ingripande som är karakteristiskt för NEP (men som inte försvinner med NEP) är de åtgärder som vidtas på prissättningens och penningväsendets område. Framväxten av bytesförhållanden som är till förfång för jordbruket (genom den prissänkning som äger rum för jordbruksprodukterna jämfört med industriprodukterna) innebär till exempel att värden överförs till industrin och till den statliga sektorn. Detta innebär att statens och industrins produktionsmedel, liksom de produktionsförhållanden som är typiska för dessa sektorer, reproduceras i accelererad takt.
Även om sovjetmakten ingriper i reproduktionen av samhällsförhållandena på ett planmässigt sätt, kan inte sådana ingripanden anses liktydiga med en framryckning mot socialismen, utan allt beror här på vilken typ av samhällsomvandling ingreppen tjänar som stöd åt. Tvärtemot vad som ofta påstås är inte all planering med nödvändighet socialistisk. Planering kan förekomma och förekommer ofta under skiftande former av statskapitalism. Planeringens socialistiska karaktär är alltså främst beroende av den politiska maktens klassnatur, men också av innehållet i planerna, av huruvida de förmedlar en vilja att skapa förutsättningar för att arbetarnas makt över den samhälleliga reproduktionen ska växa.
Planeringsorganen inrättas i början av NEP. Det faktum att deras aktivitet intensifieras under tjugotalets andra hälft är ett resultat av just de betingelser under vilka den sovjetiska ekonomin fungerar vid denna tid. Dessa betingelser utövar ett särskilt mäktigt inflytande när industrins återuppbyggnadsperiod löpt till ända (då den gamla utrustningen återställts i användbart skick) och den tekniska rekonstruktionen påbörjas i slutet av 1925.
Från och med denna tidpunkt ställs frågan om fördelningen av det ackumulerade kapitalet på sin spets. I och med den fördelningen avgörs vilka industrier som i första hand ska utvecklas och vilka tekniker de ska använda. Det är alltså ett prioriteringsförfarande som inverkar på arbetsdelningen.
När kapitalet cirkulerar fritt mellan produktionens olika branscher, ”regleras” den ekonomiska utvecklingens ”prioriteringar” och ”tekniska former” av klasstridernas inflytande över lönenivåer och löneskillnader, av strävandet efter högsta möjliga profitkvot, av tendensen till en utjämning av profitkvoten branscherna emellan och av styrkeförhållandena mellan de olika industri- och finansgrupperna. Under inverkan av dessa krafter fördelar sig kapitalet på ett bestämt sätt mellan de olika branscherna och investeras i tekniker som även är beroende av kapitalisternas beräkningar och tillgängliga kapital. Avgörande för den ekonomiska krisens former är det sätt på vilket kapitalisternas beräkningar slår fel, vilket bottnar i själva betingelserna för den kapitalistiska reproduktionens utvidgning under den här tiden.
Förekomsten av en statlig industrisektor förhindrar i stor utsträckning att detta sätt att fördela kapital mellan olika branscher återskapas, men den utgör inte något fullgott hinder. Industrierna inom den statliga sektorn kan i själva verket lämnas ”fria” att låna, antingen av en eller flera investeringsbanker eller på en ”finansmarknad”.[1] Dessutom kan de själva fastställa sina priser, något som delvis blir bestämmande för deras förmåga till självfinansiering och återbetalning av lån. Denna typ av ackumulation undanröjs inte helt under de första NEP-åren eftersom industriföretagen och bankerna åtnjuter finansiell autonomi.
Centraliseringen av den industriella sektorn, koncentrationen av de stora företagen i stora enheter och fruktan för att ”marknadens anarki” med ty åtföljande ekonomiska kriser ska återfödas, utgör emellertid viktiga spärrar mot den formen av ackumulation under tjugotalet.
Framförallt är sovjetmaktens politiska vilja att bygga socialismen inte förenlig med en ackumulationsform som förutsätter en ”autonom” utveckling av olika industrier och en reproduktion av kapitalistiska förvaltningsformer. För att man ska kunna upprätta planeringsorgan som successivt trappar upp sitt arbete (en av deras uppgifter består i att fördela de ackumulerade fonderna) krävs det en statlig industrisektor och en vilja att bygga socialismen.
Under ”krigskommunismen”[2] anstränger sovjetmakten sig att inrikta produktionen efter de prioriteringar som inbördeskriget kräver. VSNCh (Högsta rådet för nationalhushållningen) fungerar då huvudsakligen som ett organ med uppgift att sköta den centrala ledningen av de löpande affärerna. Vid NEP:s början kommer ett nytt organ in i bilden, Statens plankommission eller Gosplan, vars uppgift framförallt är att utföra en långsiktigare planering. Därutöver finns det flera andra organ som tilldelas planeringsuppgifter under NEP-perioden.
Under ”krigskommunismen” sysslar VSNCh (Högsta rådet för nationalhushållningen) framförallt med de löpande arbetsplanerna. En resolution från nionde partikongressen (1920) ger emellertid VSNCh i uppgift att iordningställa en ”enhetlig produktionsplan för hela Sovjetryssland och för de Sovjetrepubliker som är Rysslands vänner”, och denna plan bör täcka ”den närmaste historiska perioden”.[4]
I början av NEP tenderar VSNCh:s betydelse att minska som en följd av att Gosplan skapas,[5] men också därför att företagen får en större finansiell autonomi och på grund av den roll som Gosbank och Narkomfin spelar.
Från år 1925 framstår problemen med industrialiseringen i allt skarpare dager och VSNCh:s betydelse ökar på nytt. VSNCh ingriper nu på ett avgörande sätt i utarbetandet av olika planeringsprojekt samt upprättar en administrativ struktur för att kunna iordningställa planer för ekonomin i dess helhet, jordbruk och kommunikationer inräknade. Till följd av sina nära förbindelser med industriledarna blir VSNCh i själva verket också språkrör för dessa, som ju vill utveckla sina respektive industrisektorer. Utökningen av VSNCh:s planeringsarbeten måste alltså ställas i relation till att industriledarnas betydelse tenderar att öka från år 1925. Det leder till att de hamnar i konflikt med Gosplan, något som bidrar till att skapa förvirring i diskussionerna om industrialiseringen. Mer om detta längre fram.
Gosplan (Statliga Plankommissionen) är i princip det organ som har till uppgift att utarbeta planer. Vid sin tillkomst 22 februari 1921 efterträder Gosplan GOELRO som hade utarbetat en elektrifieringsplan.[6] Gosplan är inte något beslutande organ. Precis som VSNCh har det bara till uppgift att bereda projekt som underställs regeringsorganen, vilka är de enda som har befogenhet att fatta och verkställa beslut. Detta tar sig uttryck i att Gosplan underordnas Sovnarkom och STO (Arbets- och försvarsrådet).
Under NEP hamnar ofta Gosplans aktiviteter i motsättning till VSNCh:s aktiviteter. Medan VSNCh är nära lierat med industriledarna, är Gosplans experter framförallt upptagna med jordbrukets problem och med den totala ekonomiska jämvikten, vilket innebär att de står nära de finansiella organen Gosbank och Narkomfin.
Till en början förfogar Gosplan bara över ett fyrtiotal medarbetare, till största delen ekonomer och statistiker, varav sju eller åtta är partimedlemmar medan de övriga är borgerliga specialister![7] I början av 1927 har Gosplan 550 medarbetare, varav många före detta mensjeviker, men det avgörande ansvaret innehas av partimedlemmar, framförallt av Krizjanovskij som ledde GOELRO.[8]
Under senare hälften av 1925 utarbetar Gosplan en första årsplan för den nationella ekonomin. Planen är inte av obligatorisk karaktär, vilket framgår av uttrycket ”kontrollsiffror”. Den första planen täcker året 1925/26. Det rör sig i själva verket om ett blygsamt dokument på ungefär 100 sidor avsett att vägleda de olika folkkommissarierna i utarbetandet av själva arbetsprogrammen. Gosplans presidium understryker att dokumentet har en preliminär karaktär eftersom man saknat åtskillig information under utarbetandet.
Redan kontrollsiffrorna för 1926/27 är bättre bearbetade, men de antar ännu inte någon obligatorisk karaktär. CDT som har det yttersta ansvaret för de ekonomiska besluten slår emellertid fast att när ett administrativt organs arbetsplaner stämmer överens med kontrollsiffrornas förutsägelser, behöver de inte underställas STO (Arbets- och försvarsrådet) för beslut.
Kontrollsiffrorna för 1927/28 utgör ett detaljerat dokument på 500 sidor. De är utarbetade i intimt samarbete med planeringsorgan på lokal och regional nivå. Ett dekret från åttonde juni 1927 slår fast att det i princip är Gosplan som har nyckelrollen i planeringsarbetet. Ett centralkommittébeslut från augusti 1927 säger att hädanefter ska kontrollsiffrorna sedan de väl bekräftats utgöra verkliga direktiv för utarbetandet av arbetsplaner och statsbudget.[9] Längre fram utarbetas arbetsplanerna samtidigt med kontrollsiffrorna.[10]
Dessa olika upplysningar visar att NEP inte utesluter att man försöker åstadkomna en central styrning och planering av ekonomin, även om det samtidigt sker en utveckling av marknads- och penningrelationer och av finansiell autonomi för de statliga företagen.
I NEP:s bokslut är tvärtom upprättandet av planeringsorgan för att bättre samordna utvecklingen inom olika branscher en viktig del. Den diffusa politiska linje som bolsjevikpartiet för från slutet av år 1925, alltså just när industrialiseringens omfattning och former står på dagordningen, gör att en uppsjö av organ bildas. Dessa utarbetar helt motstridiga ”projekt”. De fungerar i själva verket som ”stödjepunkter” för diverse sociala och politiska tendenser som splittrar partiet. För att konkretisera detta påstående är det lämpligt att här lämna två upplysningar. Å ena sidan finns det en industriell avdelning inom Gosplan som 1926 utarbetar en särskilt omfattande plan för investeringsprojekt. Å andra sidan skapas det inom VSNCh ett speciellt organ, Osvok, som praktiskt taget undflyr VSNCh:s kontroll och som för en tid tjänar som ”stödjepunkt” för den enade oppositionen.[11]
Osvok (Osoboe Sovechtchanie Vostatleniyou Osnovnogo Kapitala, eller Specialkonferensen för det fasta kapitalets återupprättande) inrättas i mars 1925 av VSNCh:s presidium. Osvok förbereder omedelbart sin framställning av femårsplanen genom att bilda egna kommittéer.
Under P. I. Pjatakovs ordförandeskap (en av den samlade oppositionens ledare, som kommer att uteslutas ur partiet 1927 och sedan återkallas efter några månaders deportation) handlar Osvok helt självständigt i förhållande till VSNCh och låter flera ekonomer med mensjevikiskt förflutet och ingenjörer och vetenskapsmän som står utanför partiet delta i sitt arbete.[12]
Eftersom massorna inte deltar i planeringsarbetet i någon nämnvärd utsträckning och eftersom det saknas en klar politisk linje (den tidens många ekonomiska kontroverser och de snabba förändringarna av innehållet i de resolutioner som partiets ledande organ antar är tecken på dessa brister), kommer de dokument som härrör från Gosplan, från VSNCh och från andra berörda organ att innehålla målsättningar som är orealistiska och sinsemellan oförenliga. Man ser där tendenser avspegla sig som blir allt motsägelsefullare. Bolsjevikpartiets analyser av situationen är bristfälliga. Under sådana förhållanden skapar inte de ekonomiska planerna några möjligheter till en förbättrad kontroll av motsättningarna: Eftersom de innehåller motsägelser och felaktiga riktlinjer, leder försöken att till varje pris omsätta planerna till att motsättningarna tvärtom förvärras. Det ska visa sig att den kris som tar sin början 1927/28 inte heller i detta avseende är någon ekonomisk kris utan snarare en politisk kris, ett resultat av motsägelser och brister som i sig är frukten av oerhört sammansatta klasstrider.
Denna situation avtecknar sig framförallt i den ständigt återkommande ”revideringen” av industriprogrammen. ”Revideringen” hänger tydligt samman med de ekonomiska och politiska konjunkturväxlingarna och med partiledningens värderingar av dessa växlingar. Denna aspekt kommer att illustreras av de beräkningar som görs för 1926/27 års industriella investeringar, liksom av partiets beslut i frågan.[13]
Den återkommande ”revideringen” förvärrar den ekonomiska obalansen och låter en allt större del av obalansens konsekvenser tynga bönderna. Detta är ett uttryck för hur man i ökad utsträckning vänder NEP-principerna ryggen på den konkreta praktikens nivå. NEP:s ”allmänna kris” är en konsekvens av sådana företeelser och av den därav följande förvärringen av motsättningarna. Övergivandet av NEP och de uttryck det tar sig måste förklaras. Därtill är det nödvändigt att i ett enhetligt sammanhang analysera de sociala förhållanden och de klassmotsättningar som utvecklas under loppet av tjugotalet.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] Denna består huvudsakligen av statliga företag som kan bevilja lån eller underteckna värdepapper som ges ut av ett eller flera statliga företag. Under NEP står dessa möjligheter öppna för de statliga företagen.
[2] Se del 1, s. 123 ff.
[3] I Friedrich Pollocks bok, Die planwirtschaftliche Versuche in der Sowjetunion 1917–1927 hittar man en mycket bra presentation av de nepska planeringsorganen och deras aktiviteter. Boken publiceras första gången 1929 och en ny upplaga utges 1971 i Frankfurt (Archiv Sozialisticher Literatur).
[4] Ibid., s. 233–234.
[5] Se del 1, s. 123–125.
[6] Se del 1.
[7] Se F. Pollock. Die planwirtschaftliche Versuche..., op.cit. s. 236.
[8] Se PCh, nr 10, 1925, s. 9: Plenum Bjudzjetnoj Komissii TsIK Sojuza SSR, 1927, Moskva, s. 400 samt E. H. Carr & R. W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1:2, s. 802–803.
[9] Se KT från de olika åren, PCh, 1929, nr 11, s. 167–168 samt Sobranije Zakonov, 1927, nr 37, paragraf 373, KPSS, op.cit. del 2, s. 173 ff.
[10] Från och med 1931 blir ett dokument som förberetts på detta vis en ”årsplan”så fort det godkänts (se M. Dobb, Soviet Economic Development since 1917, op.cit. s. 324).
[11] Se nedan, fjärde delen i denna bok.
[12] Se E. H. Carr & R. W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1, s. 844–845.
[13] Se nedan.