Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxième période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
De problem som tas upp i detta kapitel är speciellt omfattande och sammansatta. Därtill kommer att tillgängliga informationskällor i detta ämne i allmänhet är otillräckliga och osäkra. Min avsikt är inte heller att utföra en regelrätt analys, utan att skissera konturerna och ange de viktigaste aspekterna på problemen inom ramen för den kunskap som är tillgänglig. Det är givet att endast ytterligare fördjupade efterforskningar (som bland annat skulle förutsätta att man hade tillgång till de sovjetiska arkiven, vilket för tillfället är en omöjlighet) skulle göra det möjligt att på ett verkligt systematiskt sätt behandla de problem som här bara antytts.
Ur ideologisk och politisk synvinkel karakteriseras situationen på den sovjetiska landsbygden under NEP av bondeklassens bristfälliga integrering i sovjetsystemet och av att de socialistiska idéerna är svagt förankrade i bondeklassen. Detta hänger samman med partiets och sovjeternas ringa aktivitet i byarna och med återskapandet (om än i något förändrade former) av gamla ideologiska förhållanden inom miren, familjen och kyrkan.
Det är känt att förhållandet mellan bönderna och bolsjevikmakten och sovjetmakten är oerhört spänt efter inbördeskriget.[1] En av NEP:s målsättningar är just att minska denna spänning och att på så vis befästa förbundet mellan arbetare och bönder. Det råder inte något tvivel om att NEP under åren 1921–1927 är framgångsrik ifråga om stärkandet av böndernas förtroende för sovjetmakten. Detta gäller framförallt förtroendet för sovjetmaktens förmåga att sätta landets ekonomi på fötter. Från 1923 till 1927 görs avsevärda framsteg i detta avseende, vilka i stor utsträckning sätts på spel under 1928/29 genom att ”exceptionella åtgärder” vidtas så urskillningslöst.
Emellertid är steget långt från böndernas förtroende för den nya regimens förmåga att förvalta ekonomin till ett aktivt stöd åt regimen, och ännu längre är steget till en partianslutning. Men om inte tillräckligt många bönder ansluter sig till partiet, kan partiet inte på ett effektivt sätt verka ideologiskt på landsbygden, och inte heller ta itu med böndernas intressen utifrån en direkt kunskap om deras problem, och därmed inte heller utveckla någon egen teori om bondeklassens plats i sovjetmaktens ekonomi och politik.
Vad gäller böndernas anslutning till bolsjevikpartiet och partiets sätt att fungera på landsbygden, lämnar det mycket övrigt att önska. Under loppet av NEP förblir partiets insteg på landsbygden obetydliga. I sin rapport till fjortonde kongressen uppger Stalin att andelen partimedlemmar på landsbygden ökar från 0,26% av befolkningen i aktiv ålder (18–60 år) vid tiden för den trettonde kongressen till 0,37% vid tiden för den fjortonde kongressen.[2] Dessa låga procenttal står i kontrast till de viktiga uppgifter partiet har att utföra på landsbygden, i detta land som i huvudsak är ett bondesamhälle. Denna organisatoriska situation är delvis ett arv från det förflutna, men även ett uttryck för svagheterna i partiets linje i bondefrågan. I en kommentar till dessa siffror slår Stalin fast: ”Vårt parti växer fruktansvärt långsamt på landsbygden. Jag säger inte att det borde genomgå en språngartad utveckling, men andelen bönder inom partiet är i själva verket försumbar. Vårt parti är ett arbetarparti. Arbetarna kommer alltid att utgöra tyngdpunkten i partiet ... men det står klart att proletariatets diktatur är omöjlig utan en allians med bönderna, och att en viss procentuell andel av partiorganisationerna måste bestå av bondeklassens bästa element. Ur denna synvinkel är saker och ting långt ifrån tillfredsställande.”[3]
Ovannämnda siffror säger för övrigt inte allt om partiets brist på stöd från bönderna, eftersom inte alla medlemmarna i en landsbygdscell är bönder. Enligt centralkommitténs statistik från januari 1927 är mindre än hälften av medlemmarna i landsbygdscellerna bönder i egentlig bemärkelse. De andra är funktionärer vid olika sovjetiska institutioner, anställda på kooperativ, skollärare etc.[4] Bland dessa medlemmar, kan en del ha sitt ursprung i bondeklassen, men de är inte längre bönder. Man måste minska de tidigare angivna medlemstalen till ungefär hälften för att få en uppfattning om partiets förankring i själva bondeklassen under mitten av NEP. Man kan dessutom tillägga att bara 10% av det totala medlemsantalet år 1927 är bönder i egentlig bemärkelse, detta i ett land där bönderna utgör mer än 80% av den totala befolkningen.[5] Partiets förankring på landsbygden förblir oerhört svag under hela NEP. År 1928 räknar man bara 186 000 partimedlemmar i landsbygdscellerna, och år 1929 bara 242 000 medlemmar.[6]
Den kris som landet och partiet genomgår får emellertid en sådan omfattning att den sextonde partikonferensen (23–29 april 1929) finner det nödvändigt att ”rensa ut” medlemmar, då framförallt i cellerna på landsbygden, för att tackla de förestående uppgifterna. Konferensen slår fast att endast en utrensning kan omvandla cellerna till ”partiets kommunistiska stödjepunkter på landsbygden, stärka förtroendet för partiet, få in de bästa kommunistiska elementen i partiets led och genomföra kollektiviseringen av jordbruket”[7].
I själva verket är utrensningen redan igång, och cellerna på landsbygden är ännu inte rekonstruerade när man går in i den massiva kollektiviseringens period. I allmänhet fortgår kollektiviseringen utan att de lokala partiorganisationerna förmår kontrollera deras förlopp.
Mot slutet av NEP lämnar den sociala sammansättningen av landsbygdens particeller mycket övrigt att önska. I själva verket återfinns där en större andel rika och burgna bönder än inom befolkningen på landsbygden[8] i dess helhet. En undersökning utförd år 1929 bland landsbygdens kommunister visar att en fjärdedel av partimedlemmarna i RSFSR förfogar över en förmögenhet värd mer än 800 rubler, medan bara en bonde av sex besitter en sådan förmögenhet. Bland de bönder som ansluter sig till partiet blir många funktionärer. Bortsett från de sistnämnda är det främst mellanbönderna, vilka ibland har lejd arbetskraft på sina gårdar, som förfogar över den tid som krävs för att delta på allvar i partiaktiviteterna.[9]
Landsbygdscellernas kvalitativa brister förklarar till en del den exceptionella omfattningen av utrensningen bland kommunisterna i byarna. Mellan 1929 och 1930 utesluts 16% av medlemmarna i landsbygdens particeller mot 8% i fabrikscellerna.[10] Utrensningarnas omfattning beror emellertid inte bara på att cellerna på landsbygden är kvalitativt svaga. Den låter sig också delvis förklaras av att en del kadrer misstror bönderna. I själva verket slås man av det faktum att utrensningen drivs mycket mindre hårt i de ”icke-produktiva cellerna” (där bara 10% rensas ut), fastän en partiresolution konstaterar att det allvarligaste missbruket förekommer där (utnyttjande av partimedlemmarnas auktoritet för egoistiska ändamål, försnillning, nepotism, karriärism, byråkratiska relationer till massorna)[11], och att det är där olika former av ”daglig förruttnelse” fortgår och de för proletariatet främmande elementen samlas, dvs. de byråkratiserade elementen och de som kommer från andra partier och som behållit sina gamla ideologiska föreställningar.
Den massiva utrensningen inom landsbygdscellerna beror också på en bristande kompetens och ett slentrianmässigt tänkande hos många av de partimedlemmar som arbetar på landsbygden vid den här tiden. Åtskilliga rapporter visar att inte ens politiskt säkra medlemmar, som är hängivna bolsjevikpartiet, befinner sig i nivå med de svåra uppgifter som åläggs dem. De delar ut fler order än förklaringar, och i brist på förankring i böndernas liv förblir deras förklaringar abstrakta, fjärmade från livet, och ofta tangerar de inte ens de konkreta problemen. För det mesta förmår de inte övertyga eller också godtas inte deras ålägganden av bönderna, utan framkallar missnöje.[12] Emellertid är de främsta grunderna för uteslutning korruption och nepotism, eller en personlig livsföring som är oförenlig med partitillhörighet.[13]
De kvantitativa och kvalitativa förutsättningarna för att partiet ska kunna fungera på landsbygden är definitivt inte uppfyllda. Bland medlemmarna i landsbygdens celler finns i själva verket bara omkring 0,1% av bönderna representerade (om man räknar bort de partimedlemmar som inte är bönder i egentlig bemärkelse). Det är alltså bara med stor svårighet som partiet kan fylla sin roll som verktyg för proletariatets diktatur på landsbygden, som en apparat som kan medverka till att de proletära idéerna tas upp av bondeklassen, och som utgör ett band mellan sovjetmakten och massorna. Denna svaghet hos partiet får återverkningar på förutsättningarna för att de lantliga sovjeterna ska fungera, och att dessa fungerar dåligt får i sin tur ett negativt inflytande på själva partiet.
I början av NEP, då bondeupproren från 1921 ännu ligger nära i tiden och missnöjesrörelser inom bondeklassen inte sällan förekommer, har landsbygdens sovjeter knappast någon förankring bland massorna. Deras sammansättning härrör ofta från partibeslut, stadfästa genom val i vilka bara en minoritet av bönderna deltagit. Sovjeterna på landsbygden är inga klassorganisationer. 1924 ger bolsjevikpartiet sig särskilt i kast med problemet med sovjeterna på landsbygden. Den 26 oktober framför Stalin ett tal inför centralkommittén ägnat ”partiets uppgifter på landsbygden”[14]. Han fäster uppmärksamheten på böndernas misstro mot städerna, det missnöje som ännu härskar i många jordbruksbygder, det faktum att det rentav finns risk för bonderevolter och på nödvändigheten av att utveckla sovjeterna på landsbygden. Han sätter också denna nödvändighet i samband med floran av icke-partiorganisationer som förekommer under detta skede: bondekommittéer, kooperativ, den kommunistiska ungdomens organisationer.[15] I hans ögon medför denna ymniga förekomst en fara att dessa organisationer undflyr partiets ledning, medan en utveckling av sovjeterna borde göra det möjligt att helt och hållet säkra arbetarklassens ledning över bönderna.[16]
Redan några dagar senare, den 22 oktober, tar Stalin upp dessa frågor på en konferens för sekreterarna från partiets landsbygdsenheter.[17] Han insisterar då särskilt på att man måste ingjuta nytt liv i sovjeterna. Efter att ha tagit upp de revolter som förekommit på många håll i Georgien, tillägger han: ”Det som hänt i Georgien kan upprepas varsomhelst i Ryssland, om vi inte radikalt förändrar våra relationer till bönderna, om vi inte skapar en atmosfär av fullständigt förtroende mellan partiet och dem som inte är medlemmar av partiet, om vi inte fäster uppmärksamheten på vad de partilösa har att säga, och slutligen om vi inte reaktiverar sovjeterna i syfte att kanalisera de arbetande bondemassornas politiska aktivitet.”[18]
Reaktiveringen av sovjeterna framstår som ett medel att skapa en kärna av aktivister, som partiet kan rekrytera folk ifrån, samtidigt som bönderna lär sig att sköta sina egna affärer. För att denna uppgift ska genomföras, måste det enligt Stalin ske en radikal förändring av det sätt varpå partiet behandlar bondeproblemen. ”Det är nödvändigt, säger han, att partiet upphör att befalla och att det skapas en atmosfär av förtroende mellan partimedlemmar och partilösa. Det är också nödvändigt att ge landsbygdens sovjeter en materiell bas, genom att ge dem en budget och bemyndiga dem att ta upp skatt.”[19]
Trots att de riktlinjer som uttryckts i dessa olika tal stadfästs av centralkommittén,[20] och trots att de är avsedda att omsättas i praktiken, får de ytterst ojämna resultat. Dessa riktlinjer förnyas gång på gång ända till slutet av NEP. Sålunda finner Stalin sig föranledd att repetera det han sade 1924, på fjortonde partikonferensen i maj 1925 med tillägg av en del preciseringar. När Stalin inför en samling medlemmar ur Moskvas partiorganisation sammanfattar de uppgifter som fjortonde partikonferensen ställt, uttrycker han sig på följande sätt: ”Den andra uppgiften består i att gradvis, men på ett kontinuerligt sätt, undanröja landsbygdens gamla metoder för administration och ledning, i en reaktivering av sovjeterna, i en omvandling av sovjeterna till valda organ i egentlig bemärkelse, i verkställandet av den sovjetiska demokratins principer på landsbygden.”[21]
Partikadern på landsbygden gör stort motstånd mot utvidgningen av den sovjetiska demokratin. Det framgår av några meningar från ovannämnda rapport där Stalin kritiserar kaderns arbetsstil och samtidigt pekar på att bönderna börjat intressera sig för det politiska livet. Stalin börjar med att redogöra för en distriktssekreterares uppförande och han sammanfattar dennes attityd på följande vis: ”Vad ska vi med tidningar till? Utan dem går allt lättare och bättre. Om bönderna börjar läsa tidningar, kommer de att ställa alla möjliga sorters frågor och vi kan få jämt sjå med dem.”
Därefter tillägger han: ”Och denna sekreterare kallar sig kommunist! Man behöver inte några bevis för att förstå att han inte är en kommunist utan en landsplåga.”[22]
Det är allt annat än självklart att dessa ställningstaganden och resolutioner får några djupgående effekter, vilket framgår av att de upprepas om och om igen ända fram till slutet av NEP. Icke desto mindre sker det förändringar. Sålunda ökar till exempel böndernas valdeltagande. År 1923 låg det bara på 39%, 1925 uppnåddes siffran 45% och under senare hälften av tjugotalet ökar deltagandet så att det omfattar en dryg majoritet av böndernas valkår.[23]
Betydelsen av sådana siffror bör emellertid inte överskattas. Det ökade valdeltagandet beror till en del på att en viss press utövas mot bönderna. Det tar sig emellertid inte alltid uttryck i en samtidig ökning av sovjeternas verksamhet på landsbygden, inte heller i en ökning av böndernas intresse för denna verksamhet.
Ett hinder för framväxten av en verklig sovjetmakt på landsbygden är kulakernas inflytande över delar av bondemassorna under NEP. Ett annat hinder är bysovjeternas bristfälliga penningresurser, som hindrar dem från att utveckla en verkligt fruktbar verksamhet så länge bondeklassens traditionella organisationsformer består. De traditionella organisationerna är i allmänhet försedda med materiella och finansiella medel,[24] som sovjeterna på landsbygden inte förfogar över. På så sätt framstår de som mer ”effektiva” än de sistnämnda, men de domineras ofta av rikebönder.
Slutligen bidrar den auktoritära attityden hos den lokala partikadern och de sovjetiska funktionärerna till att bromsa upp aktiviteten inom byarnas och distriktens sovjeter. Den auktoritära attityden härrör inte från funktionärernas ”psykologiska konstitution” utan från en klassattityd.
De sovjetiska apparaternas funktionärer (vilka ofta är före detta funktionärer inom tsarens administration) samlar i stor utsträckning den reella lokala makten i sina händer och intar därmed en dominerande politisk ställning. Eftersom de inte är några revolutionära aktivister, är de inte spontant beredda på att berövas sin makt, att underställa sig massornas kontroll eller att låta bönderna sköta sina egna affärer. Endast bondemassornas klasskamp kan förändra deras förhållningssätt, men den kampen utvecklas trögt på grund av partiets bristfälliga förankring i bondeklassen och böndernas tendens att reglera sina affärer med hjälp av traditionella organisationer som schoden (byförsamlingen).
I sina inlägg vid Sverdlovuniversitetet i juni 1925 konstaterar Stalin att situationen bland sovjeterna på landsbygden lämnar mycket övrigt att önska. Han slår fast: ”Ända tills nu har situationen varit den att ett stort antal landsbygdsdistrikt styrts av ett litet antal människor, som i högre utsträckning varit knutna till områdets och provinsens administration än till landsbygdsbefolkningen. Det gjorde att de som styrde landsbygdsdistrikten mera såg uppåt än neråt mot basen, mot landsbygdsbefolkningen (...). De kände sig inte ansvariga inför byarna, utan inför områdets och provinsens administration (...). Detta resulterade å ena sidan i tyranni och okontrollerat godtycke från de styrandes sida, å andra sidan i missnöje och motbeskyllningar på landsbygden. Vi är i färd med att sätta punkt för detta sakernas tillstånd.”[25]
Stalin konstaterar att valen till sovjeterna på landsbygden ofta inte är några verkliga val, utan en byråkratisk procedur som gör det möjligt att ”smuggla in representanter” med hjälp av allsköns trick och påtryckningar från små ledande grupper som är rädda att mista makten”.[26]
På grund av den ovan beskrivna situationen organiseras nya val under år 1925 och 1926. För att bekämpa de tillvägagångssätt som tidigare brukats vid valen utvidgas rösträtten till nya kategorier av landsbygdsbefolkningen.[27] Med de ideologiska och politiska styrkeförhållanden som råder på landsbygden är det i själva verket så att de rika bönderna ofta lyckas komma med i sovjeterna på landsbygden, vilket givetvis inte ökar sovjeternas förmåga att tillgodose bondemassornas verkliga behov. Några artiklar som publicerades i den sovjetiska pressen avslöjar hur kulakerna tränger sig in i sovjeterna. I en av artiklarna görs följande iakttagelse: ”Sedan sovjeterna började delta i byns liv, har kulakerna ökat sina ansträngningar att vinna inflytande i sovjeterna. Även om partiorganisationerna agerat med större styrka under de senaste valen (1926 års val) än under tidigare val, har direktiven om att inte utöva påtryckning (mot väljarna) och att undvika administrativa åtgärder, tolkats som att partiet inte skulle blanda sig i valkampanjen.”[28]
Detta leder till att rika bönder eller deras ”representanter” tar plats i sovjeterna, något som hänger samman med de burgna böndernas ideologiska inflytande över mellanbönderna vid den här tiden. I början av 1925 konstaterar Stalin att ett sådant inflytande förekommer i många landsbygdsdistrikt,[29] detta under ett skede då han samtidigt varnar för frestelsen att underblåsa kampen mot kulakerna.[30]
Infiltrationen av kulaker i landsbygdens sovjeter har också att göra med den ekonomiska press som de rika bönderna utövar mot de fattiga skikten och mellanskikten inom bondeklassen. Denna press möjliggörs av kulakernas ställning inom byarnas ekonomiska liv, av det faktum att de arrenderar ut jord, att de hyr ut jordbruksredskap (plogar, hästar etc.), att de är fordringsägare för en del fattig- och mellanbönder. Detta beroende av de rika bondeskikten återverkar på landsbygdssovjeternas sammansättning och aktiviteter.
För att ingjuta nytt liv i sovjeterna får particellerna på landsbygden direktiv om att göra allt för att bondemassorna ska frigöra sig från de burgna bondeskiktens inflytande och ta sina angelägenheter i egna händer. Det faktum att dessa direktiv finns kvar på dagordningen under hela NEP visar att problemet återstår att lösa. Kalinin uttrycker sig på följande sätt i sitt inlägg inför RSFSR:s exekutivkommitté: ”Vår huvuduppgift är att dra med de stora massorna i uppbyggnaden av sovjeterna, att reaktivera sovjeterna”.[31]
I början av 1929 är bysovjeternas aktivitet fortfarande helt otillräcklig. Bönderna betraktar bysovjeten som ”en konstgjord skapelse som varken åtnjuter den gamla traditionella bygemenskapens, mirens, prestige eller besitter dessa effektivitet”.[32] Under detta skede finns det något mer än 72 000 sovjeter på landsbygden, vilka var och en svarar mot flera byar eller boplatser, i genomsnitt åtta. En sovjet på landsbygden räknar i medeltal arton medlemmar, men i allmänhet deltar enbart fem till sju personer. Mötena hålls mycket oregelbundet och det är rentav vanligt att det bara förekommer ett eller två allmänna möten per år, medan arbetet i sovjeten utföres av ordföranden och sekreteraren, vilka valts av sovjeten. Dessa funktionärer erhåller en ringa ersättning, som bara är ett komplement till den ordinarie inkomsten. Många lämnar sin post för en anställning som ger bättre betalt. I många fall har sovjetens ordföranden svårt för att läsa, och följaktligen svårt att tillgodogöra sig de texter som tillsänds honom från central nivå eller från sovjeterna på distriktsnivå och provinsnivå.[33]
Sammanfattningsvis ligger det en rad hinder i vägen för en verklig förnyelse av sovjeterna på landsbygden under senare hälften av NEP. Till den roll som de rika bönderna spelar, kommer att partiet är svagt på landsbygden, att kadern ofta är misstänksam mot bönderna och att böndernas ideologi är motsägelsefull. Den sistnämnda kan endast omvandlas med hjälp av en aktiv politik från partiets sida, där man sätter som mål att stärka de revolutionära idéerna inflytande och får till stånd en snabbare utveckling mot socialismen, genom att samordna fattig- och mellanböndernas initiativ och genom att förändra jordföreningarnas och byförsamlingarnas sätt att fungera.
Eftersom bönderna ingår i olika klasser, mellan vilka det pågår en kamp, är ”bondeklassens ideologi” djupt splittrad. En rad inbördes motsägelsefulla föreställningar formar den ideologiska sfär som bönderna är underkastade, och i vars namn de för sina strider och bejakar eller förkastar bolsjevikpartiets handlande.
De religiösa föreställningar som återskapas av den ortodoxa kyrkan, av de religiösa sekterna och av bondefamiljen, utgör en oerhört stark, konserverande samhällskraft gentemot vilken bolsjevikpartiet ofta inte vet hur det ska agera. Ofta försöker partimedlemmarna gå till frontalattack mot denna konserverande samhällskraft istället för att omringa den och förbereda en utveckling av den religiösa ideologins inre motsättningar.
Men sådana frontalattacker ändar för det mesta i nederlag. I sitt tal i oktober 1924 angående partiets omedelbart förestående uppgifter på landsbygden, angriper Stalin detta problem i följande termer: ”För tillfället är vissa kamrater böjda att betrakta bönderna som materialistiska filosofer, och de anser att det räcker att genomföra en naturvetenskaplig konferens för att övertyga bonden om att Gud inte existerar. Ofta inser de inte att bonden betraktar Gud på ett praktiskt sätt, ibland skulle han gärna vända ryggen åt Gud, men grips ofta av tvivel. Vem vet, när allt kommer omkring, kanske det finns en Gud. Är det inte bäst att tillmötesgå både kommunisterna och Gud, är inte det säkrast? Den som inte tar med denna mentalitet hos bonden i beräkningen, förstår inte vilka relationer som bör förevara mellan partimedlemmar och partilösa, han förstår inte att man måste gå försiktigt fram med den antireligiösa propagandan.”[34]
I början av NEP tar regimen inte någon öppen strid med religionen. Under den här tiden utgör inte heller de religiösa föreställningarna något större hinder för partiets handlande. Mot slutet av NEP förs en annan politik. Man går då till frontalattack mot religionen, vilket mestadels får negativa konsekvenser. Ett stort antal bönder fylkas nu åter kring rikebönderna och religionens försvarare.
Föreställningen om en bondeklass som står självständig gentemot städerna och staten är också en ståndpunkt som kommer från bondeklassens ideologi. Denna uppfattning hämtar näring från existensen av miren (som förvandlats till jordförening) och böndernas byförsamlingar.
Vi står här inför en ideologisk apparat av stor betydelse. Den medverkar till att försvaga byarnas sovjeter och utgör ett stöd för motståndet mot förbundet mellan arbetare och bönder, aktioner som kulakerna drar nytta av.
Vi drar oss till minnes att den sovjetiska jordbrukslagen av år 1922 betraktade ”bygemenskapen” eller ”jordföreningen” som legal. Nämnda organisation kan sägas vara den gamla bygemenskapens eller mirens efterträdare. Denna jordförening förvaltas i princip av böndernas byförsamling eller schoden. Paragraf 54 i jordbrukslagen definierar varje jordförening som en juridisk person. Den besitter den allmänna egendom som traditionellt tillhörde miren och förfogar på så sätt över materiella och finansiella medel som sovjeten saknar. Dessa medel kommer framförallt från avgifter som erläggs för att nyttja gemensamma jordar, skogar och vatten.[35] Jordföreningen kan också beskatta sina medlemmar och den betraktas som ägare till de smedjor, sågverk etc. som tillhör byn.
Byförsamlingens (schodens) auktoritet accepteras av majoriteten av bönderna, och även miren (och dess ukrainska eller andra former) åtnjuter mycket större inflytande än vad bysovjeten gör. Byförsamlingen domineras ofta av kulakerna, något som ger upphov till de rapporter som 1926 läggs fram inför kommunistiska akademien. Ofta tycker fattigbönderna inte ens att det är lönt att delta i byförsamlingens sammankomster, man lyssnar knappast på dem där och ibland blir de rentav utvisade därifrån. På sovjeternas fjortonde kongress som hålls 1927, klagar en del representanter på att endast 10–15% av de bönder som har rätt att bevista byförsamlingens möten, gör detta, och att dessa 10–15% framförallt består av burgna element.[36]
I december 1927 angriper partiets femtonde kongress de problem som uppstår i och med förekomsten av schoden och andra traditionella bondeorganisationer som spelar en likvärdig roll. I en rapport konstateras att nämnda organisationers sammanlagda årliga budget vid ett tillfälle uppgick till mellan 80 och 100 miljoner rubler, medan byarnas sovjeter bara förfogade över 16 miljoner rubler.[37] I ett dokument som år 1927 färdigställts för Orgbyrån kommer institutet för sovjeternas uppbyggnad vid den kommunistiska Akademien fram till följande: ”Jordföreningen som är ekonomiskt oundgänglig utövar sitt förmynderskap över bysovjeten. Det faktum att bysovjeten materiellt sett är beroende av jordföreningen verkar bromsande på bysovjetens utveckling och reaktivering. På så sätt läggs grunden för att byförsamlingen ska kunna lägga vantarna på bysovjetens aktivitet.”[38]
Under den femtonde partikongressen som hålls i december 1927 pekar några representanter på existensen av en ”dubbelmakt” på landsbygden: sovjetens makt och schodens (som tidigare sagts väger fattigbönderna och de mindre burgna mellanbönderna lätt i byförsamlingen).[39]
I en resolution från kongressen kräver man ”en förbättring av relationerna mellan sovjeterna och jordföreningarna som syftar till att säkra sovjeternas ledande roll”.[40] Men i praktiken får resolutionen inte någon effekt. Sovjeternas allryska kongress som samlas ett och ett halvt år senare, i maj 1929, får lyssna till en officiell rapport där följande slås fast: ”Bysovjeterna är fortfarande beroende av jordföreningarna, från vilka de erhåller betydande anslag.”[41] Trots de materiella resultat som uppnås i och med att sovjeterna på landsbygden får finansiellt stöd,[42] förblir kampen för att stärka sovjeterna i byarna i det stora hela en ojämn kamp, där schoden rentav ofta lyckas öka sin styrka och kan konstituera sig som ”valkommitté, och i vissa fall går det ända därhän att den upprättar vallängd åt sovjeten.”[43]
När det är på det sättet har relationen mellan sovjeten och schoden kastats som och det blir den sistnämnda som dominerar den förstnämnda politiskt, liksom den ofta dominerar på det ekonomiska planet, till exempel genom att stå för lönen åt sovjetens sekreterare. De traditionella organisationernas dominans får betydande ideologiska konsekvenser. Det handlingsmönster som byförsamlingen upprätthåller utgör grundvalen för reproduktionen av en samling motsägelsefulla ideologiska och politiska förhållanden. Det rör sig framförallt om föreställningar om byns självständighet och om jämlikhet och solidaritet inom miren.
Det faktum att miren och byförsamlingen förfogar över jord, skogar, smedjor, kvarnar etc. frambringar en illusorisk föreställning om byarnas oberoende, om byn som existerar i en värld för sig och är sig själv nog.[44] Denna uppfattning ställer svåra hinder i vägen för andra apparater än miren att ingripa i byarnas liv. Tendensen att sovjeten underordnas byförsamlingen är i linje med mirens ideologi, även om de burgna bönderna dominerar politiskt inom schoden. Denna tendens kan inte bekämpas annat än genom speciella former av klasstrider.
Föreställningen om byns oberoende skapar också en relativ likgiltighet inför skillnaderna i levnadsnivå mellan stad och by. Det rör sig om ”skilda världar” vilka saknar gemensam måttstock. Att åstadkomma likvärdiga levnadsnivåer utifrån dessa ”skilda världars” existensvillkor framstår lätt som ett förnekande av bylivets speciella karaktär. Inom vissa gränser upplevs bristen på jämlikhet mellan stad och land som en oundviklig följd av byns ”oberoende”.
Detta synsätt utesluter givetvis inte att bönderna ställer ”ekonomiska krav”, men dessa ställs inte i termer av ”minskning av klyftorna”. Tendensen till ökade skillnader mellan stadens och byns levnadsvillkor ger inte i sig själv upphov till någon kamp under NEP. Detta måste tas med i beräkningen, när man analyserar de faktorer som förklarar hur denna tendens kunnat utvecklas utan att stöta på något större motstånd.
I ett flertal byar utgör föreställningen om varje bys oberoende ett hinder för en eventuell ”allians” med bönderna. Den medverkar till att skapa en situation där förvärrandet av den bristande jämlikheten mellan stadsbor och landsortsbor inte ger upphov till något spontant motstånd.
Fattig- och mellanböndernas kamp för att förbättra sina levnadsförhållanden genom gynnsammare bytesvillkor blir under dessa omständigheter svag. Det relativa oberoende som byn faktiskt åtnjuter och städernas beroende av landsbygden (vilket vid den här tiden är större än bybornas beroende av städerna) framstår paradoxalt nog i allmänhet inte som ett ”vapen” byborna skulle kunna använda för att uppnå bättre bytesvillkor eller en ökad tillförsel av industriprodukter.
Återskapandet av ideologin om byns autonomi spelar sålunda en negativ roll för bolsjevikpartiets försök att organisera fattigböndernas och mellanböndernas kamp för bättre existensvillkor. Givetvis är denna roll relativ och inte absolut. Föreställningen om oberoende bär samtidigt fram uppfattningen om en utveckling med hjälp av egna krafter, men bolsjevikpartiet har knappast lagt tyngdpunkten på en sådan utveckling.
För att avsluta denna punkt är det kanske lämpligt att förklara bruket av ordet ”illusion” om föreställningen om ”byns oberoende”. Det rör sig om en illusion eftersom byn under NEP-epoken är beroende av städernas aktiviteter för att överleva och utvecklas ekonomiskt; den är beroende av staden för sina metaller, för en del av sina verktyg, för det speciellt utvalda utsädet vars användning börjar sprida sig, etc. Icke desto mindre förblir detta beroende rätt sekundärt, liksom illusionen ifråga har en viss täckning i den materiella och sociala verklighet från vilken den hämtar sin styrka. Denna illusion tenderar alltså, om den inte bekämpas effektivt genom partiets politiska och ideologiska arbete, att stå hindrande i vägen för en verklig allians mellan arbetare och bönder, en allians förutan vilken massorna av fattigbönder och mellanbönder inte kan bekämpa de rika böndernas dominans.[45]
En av komponenterna i den ideologi som byförsamlingen reproducerar är föreställningen om böndernas ”jämlikhet” inom miren. Den materiella basen för denna föreställning, det man åberopar, är schodens regelbundet återkommande jordfördelning.[46]
Denna ”jämlikhet” är emellertid mer illusorisk än någonsin. Vi har tidigare sett att innehavet av andra produktionsmedel än jord, liksom av finansiella medel, utgör en källa till faktiska olikheter, vars effekter förstärks av de politiska skillnader som uppstår som en konsekvens därav. Sålunda återfinner man i allmänhet rika eller burgna familjer i spetsen för miren. Detta gäller isynnerhet en av posterna, starosten (”doyen”), som i praktiken spelar en ledande roll inom byförsamlingen . Med en jordfördelning utan åtföljande fördelning av arbetsredskap, och med den ockerränta som tas ut för de enklaste redskap består ofta de rika böndernas sociala och politiska styrka, och i en del fall ökar den rentav.[47]
Kommunens sätt att fungera medverkar till att upprätthålla illusionen om jämlikhet. I själva verket är det så att om återfördelningen av jorden gynnar de rika bönderna, ger den också mellanbönderna möjlighet att stärka sin ställning i enlighet med den speciella sociala differentieringsprocess som fortgår under NEP-epoken.
De undersökningar som utförs under NEP visar att byförsamlingen i huvudsak fortsätter att fungera på samma sätt som under den förrevolutionära epoken, mötena sammankallas och leds av samma familjer som förr i tiden, av starostarna och deras ättlingar.[48]
Ifall föreställningen om jämlikhet inom miren fungerar som en illusion, skulle ändå dess existens inom bondeklassen kunna utgöra ett vapen i händerna på bolsjevikpartiet för att omforma miren eller schoden inifrån, och kämpa för att fattig- och mellanbönderna kom i åtnjutande av alla de rättigheter som i princip är deras. Exemplen på en sådan kamp är emellertid få. Partiet anstränger sig framförallt, utan större framgång, att reaktivera sovjeterna på landsbygden, eftersom miren i deras ögon framstår som en ålderdomlig institution, som är dömd att tyna bort och inom vars ramar revolutionära handlingar inte kan utföras . Denna attityd har delvis en ideologisk bakgrund,[49] men de svaga rötterna bland bönderna gör det också svårare för partiet att ingripa i schoden (en ren bondeförsamling) än i sovjeterna, där arbetare, bönder och tjänstemän samtliga är företrädda.
Det måste tilläggas att bolsjevikpartiet mycket snabbt visar en tendens att behandla alla jämlikhetstankar med misstänksamhet. Det beror antagligen på en ensidig tolkning av Marx formuleringar om jämlikhetskravens begränsningar och hans beskrivning av hur föreställningen om ”lika rätt” införlivas med den ”borgerliga rätten”.[50] Denna ensidiga tolkning saknar inte samband med det ideologiska tryck som utövas av de högavlönade specialisterna, ingenjörerna etc. I detta fall skapar tolkningen en viss oförmåga att dra med de småborgerliga föreställningarna i den proletära ideologins kölvatten, det vill säga att omvandla dem.
Schodens och mirens ideologi, och de handlingsmönster som dessa ideologiska apparater återskapar, ger näring åt två motsägelsefulla och med varandra förbundna föreställningar. Dels den om gårdens och familjens självständighet, dels föreställningen om solidariteten inom miren.
Den första tar sig uttryck i omfördelningen av kommunens jord mellan familjerna. Denna omfördelning bygger på att gården utgör en ”oberoende” ekonomisk enhet. Gården representerar den materiella basen för den patriarkaliska familjens reproduktion med dess relationer av dominans och underordning, de gamlas dominans över de unga, för i familjerna är det i praktiken ”familjeöverhuvudena” och inte individerna, som tilldelas jord.
Föreställningen om solidaritet inom miren tar sig uttryck i de olika skyldigheter som åläggs medlemmarna av jordföreningen och i de former för ”ömsesidig hjälp” som medlemmarna hänvisas till. Det är med utgångspunkt i den ”ömsesidiga hjälpen” som ytterst tar sig uttryck i en vägran att acceptera omfördelningen, som bildandet av jordbrukskommuner för att bruka jorden gemensamt (vilket för övrigt förutsågs i 1922 års lag) och en kamp för socialistiska arbetsformer och produktionsformer inom schoden är möjlig.
Det finns i själva verket relativt många exempel på att kollektiva arbetsformer och produktionsformer utvecklas på fattigböndernas och mellanböndernas initiativ, just genom att en del av bönderna avskiljer sig från den gamla kommunen i avsikt att grunda en kollektiv brukningsenhet.[51]
På det hela taget når emellertid denna rörelse en begränsad vidd. Det är inte förrän mot slutet av 1927 som bolsjevikpartiet verkligen börjar understödja den, och då med tvekan eftersom den inte resulterar i några stora brukningsenheter, vilket partiet föredrar såväl av principiella skäl, som för att sådana lämpar sig bättre för en mekanisering.
Slutligen drar bolsjevikpartiet inte alls fördel av de motsättningar som präglar bondeklassens ideologi under NEP-epoken. Det försöker framförallt fördjupa motsättningen mellan fattig- och mellanbönder å ena sidan och rikebönderna å andra sidan, men uppnår bara begränsade resultat. Det låter de traditionella organisationsformerna bestå, och när dessa brister är det bara undantagsvis för att ge plats åt nya kollektiva former. Därför fortlever ”traditionella” ideologiska apparater i hart när oförändrad form: den patriarkaliska familjen, kyrkan och de religiösa sekterna. Vad mera är: den sovjetiska skolan förändras och visar nu mera öppet upp ett borgerligt ansikte.
På bynivå är det folkskolan som är det viktigaste forumet för reproduktionen/omvandlingen av skolapparatens ideologi. Under sovjetmaktens första år blir skolan föremål för ambitiösa förslag till en revolutionär omdaning.[52] I brist på medel och på grund av lärarnas motstånd, avsätter dessa föreslagna projekt praktiskt taget inte några spår i verkligheten.
År 1923, två år efter NEP:s början, begravs dessa förslag som aldrig förverkligats annat än som experiment. Som Kalajnikov skriver: ”De första årens romantiska yra har kanaliserats: stöpts om till verklighetsanpassad praktik”.[53]
Det är med andra ord kraven på ekonomins återupprättande och på en borgerligt demokratisk revolution på landsbygden som tar överhanden. Om det i städerna pågår ”experimentreformer” i lekskolor, på lågstadiet och på mellanstadiet,[54] är det återgången till den ”seriösa skolan” som dominerar på landsbygden efter påtryckningar från de rika bönderna, mellanbönderna och en del av fattigbönderna. Det är återgången till en skola ”som tillämpar social selektion på tävlandets grundval (betyg, examina etc.) och som leder till en pedagogisk pånyttfödelse av en skola som reproducerar en borgerlig ideologi”.[55] Det är för övrigt en sådan skola som ”nepmännen” och större delen av de ekonomiska och administrativa apparaternas tjänstemän förespråkar. Denna skola i är också i linje med ideologin hos massan av lärare.
I återskapandet av konservativa idéer inom den nepska byn, spelar skolan som fått nytt liv sin roll[56] bredvid familjen, kyrkan, miren och schoden, alla organisationer vilka genomsyras av borgerliga element.
De föreställningar som dominerar den sovjetiska byn vid den här tiden omfattas förvisso inte av alla bönder (en del av fattig- och mellanbönderna ansluter sig till socialismens idéer, även om de inte blir medlemmar av partiet). Icke desto mindre utgör de en garant för de rika och mäktiga böndernas ”auktoritet” och för byns sociala ”hierarki”. Jordmånen är också relativt gynnsam för småborgerliga idéer,[57] eftersom bolsjevikpartiet i brist på en korrekt behandling av problemen inom bondeklassen utvecklar sin förankring på landsbygden i mycket långsam takt. Slutligen står sovjetmakten från och med 1928 ansikte mot ansikte med motsättningar som det inte lyckas bemästra, och som tillspetsas på grund av den specifika form av industrialisering som landet i allt högre grad involverats i. Från denna tidpunkt är förutsättningarna mogna för att NEP:s slutliga kris ska bryta ut. Krisens utlösande faktorer återfinns emellertid inte på landsbygden utan härrör från motsättningarna i städerna och från det sätt varpå man bemöter dem.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] Se del 1, s. 300.
[2] Se Stalin, W, band 7, s. 356.
[3] Ibid., s. 356–357.
[4] Se E. H. Carr och R. W. Davies, Foundations..., op.cit. del 2, s. 481.
[5] Se ibid., s. 481 och T. H. Rigby, Communist Party Membership, s. 52 och s. 162. Om man ser till klassursprunget istället för nuvarande tillhörighet kan man konstatera att bara 20 % av partimedlemmarna kommer från bondeklassen (ibid.).
[6] Se T. H. Rigby, ibid., s. 189.
[7] Se KPSS, op.cit. del 2, s. 489.
[8] T. H. Rigby, Communist Party... op.cit. s. 170.
[9] Se A. Gaister och A. Levin ” Partiorganisationens sammansättning på landsbygden”, på ryska i Bolsjevik nr. 9/10, 1929, s. 75–90 och T. H. Rigby, Communist Party.., op.cit. s.170, 171.
[10] T. H. Rigby, ibid., s. 181.
[11] KPSS, op.cit. del 2, s. 489–490.
[12] I Smolenskarkiven (som föll i tyska arméns händer, och sedan togs av USA-militären och överfördes till USA, där de finns arkiverade och tillgängliga i Nationalarkiven, nr T 87, Washington DC) finner man en mångfald upplysningar om hur partiet fungerar i städerna och på landsbygden och om de olika problem som uppstår i regionen Smolensk mellan 1917 och 1941. Här finner man även undersökningsresultat och redovisningar som visar på bolsjevikpartiets situation under NEP. I Smolensk a l'heure de Staline, återger Merle Painsod en liten del av denna dokumentation. Angående det som sagts här, se framförallt s. 162 ff.
[13] Uteslutningsstatistiken från 1929/30 för partiet i sin helhet, visar att det vanligaste motivet för utrensningarna (22% av fallen) är ”brister i den personliga livsföringen”, för 17% av de uteslutna är orsaken ”passivitet”, i 17% av fallen rörde det sig om ”fientliga element eller om medlemmar som hade förbindelser med fientliga element”. Ett ”brottsligt beteende” ger upphov till 12% av uteslutningarna, ”brott mot partidisciplinen likaså till 12%. I 22% av fallen har orsakerna inte angetts (Se E. H. Carr & S. W. Davies, Foundations.... op.cit. del 2, s. 475).
[14] Stalin, W, band 6, s. 327 ff.
[15] Många av dessa landsbygdsorganisationer leds i själva verket inte av partimedlemmar vid den här tiden, och det förekommer att de understöder uppfattningar eller krav, som partiet tar avstånd ifrån.
[16] Stalin, W, s. 333–335.
[17] Ibid., s. 315 ff.
[18] Ibid., s 322.
[19] Ibid., s. 324–325.
[20] Se resolutionen om ”de omedelbara uppgifterna i landsbygdsarbetet” som antogs av centralkommittén 25–27 oktober 1924, i KPSS, op.cit. del 1, s. 906 ff.
[21] Se Stalin, W, band 7, s. 127.
[22] Ibid., s. 129.
[23] Se ”Iz Istorii partinogo stroïtelstva” i Partijnaja Zjizn, nr 20,
1957, s. 80–96, citerat av O. Narkiewicz, i The Making of the Soviet State Apparatus, s. 69 och not 16, s. 76.
[24] Se ovan.
[25] Stalin, W, band 7, s. 185–186.
[26] Ibid., s 186.
[27] Se I. Gogovoj, ”Perevybory Sovetov v derevne i rassjirenije demokratii”, i Bolsjevik, nr 9/10, 1926, s. 38–44, citerat efter O. Markiewicz, The Making..., op.cit. s. 69.
[28] Saknas i originalöversättningen.
[29] Se Stalin, W, band 7, s. 193.
[30] Ibid., s. 179.
[31] Citerat efter E. H. Carr och R. W. Davies, Foundations..., op.cit. del 2, s. 220.
[32] E. H. Carr & R.W. Davies, Foundations.., op.cit. del 2, s. 250. Om miren, se del 1, s. 61, 66, 174 ff, 193 ff, 370, 434.
[33] Se E. H. Carr & R. V. Davies, ibid., s. 250–251.
[34] Stalin, W, band 6, s. 323.
[35] De vatten och skogar som nationaliserats tillhör i juridisk mening staten, men jordföreningarna fortfar att förfoga över dem. De förfogar också över de gamla jordägarnas egendomar. Jordföreningarna delar ut jorden till familjer som brukar dem. Skogar och jordar som inte brukas, delas inte ut, utan nyttjas fritt inom ramar som fastställs av byförsamlingen.
[36] På dessa punkter, se noterna 3 och 7, s. 224 i E. H. Carr och E. W. Davies, Foundations..., op.cit. del 2.
[37] Ibid., s. 246.
[38] Se M. Rezunov, Selskije sovety i zemelnyje Obsjtjestva, Moskva, 1928, s. 33–34, liksom E. H. Carr & R. W. Davies, Foundations..., op.cit. del 2, s. 247.
[39] Se 15 Sezd VKP (b), del 2, 1962, s. 1281 och E. H. Carr & R. W. Davies, ibid., s. 255.
[40] Se KPSS, op.cit. del 2, s. 366–367.
[41] XIV Vserossiskij Sezd Sovetov, nr 15, Moskva, 1929, s. 14 och E. H. Carr & R. W. Davies, ibid., del 2 s. 247.
[42] Det ska visa sig att fyra år efter det att Stalin slår fast att sovjeterna på landsbygden måste stärkas ekonomiskt, har nästan inga resultat uppnåtts i den här frågan. I maj 1929 kräver den fjortonde allryska sovjetkongressen att bysovjeterna förses med en budget (Se E. H. Carr och R. W. Davies, ibid., del 2, s. 250).
[43] Ibid., s. 247 som citerar Sovetskoe Stroïtelstvo, nr 12 (29) december 1928, s. 100.
[44] Ordet mir som betecknar bygemenskapen framkallar ofta associationer till ordet mir som betyder ”värld”, och trots att de båda orden har olika etymologiska ursprung blandas de ofta ihop.
[45] Man vet att Lenin insisterade i denna fråga, isynnerhet under förberedelserna till Kominterns andra kongress. Se första utkastet till teser om bondefrågan, i Lenin, L'alliance de la classe ouvrière et de la paysannerie, Moskva, 1957, s. 726 ff.
[46] Ifråga om de juridiska grundvalarna för byförsamlingens aktivitet, se del 1.
[47] Se Y. Taniuchi, The Village Gathering in Russia in the mid 1920's, Birmingham, 1968, framförallt s. 21–22 samt O. Narkiewicz, The Making of the Soviet State Apparatus, Manchester University Press, 1970, s. 125.
[48] Y. Taniuchi, The Village.., op.cit. s. 27 och S. Jdanovitch ”Selskie Soviety i Zemelnye Obchestva”, i Bolsjevik, nr 6, 1928.
[49] Se del 1, framförallt s. 176–178.
[50] Critique du programme de Gotha, i Marx/Engels, 0. Ch, band 2, Moskva,1955 s. 16–17.
[51] Se ovan citerade Jdanovitch och 0. Narkievicz, The making..., op.cit. s. 127.
[52] På denna punkt se del 1, s. 137–139.
[53] Citerat efter D. Lindenberg, L’Internationale communiste et 1'Ecole de classe, Paris, Maspero, 1972, s. 293.
[54] Man tvekar alltså inte att låna ideologiska recept från Dewey, Decroly, Kerschensteiner, som under denna epok har sina sovjetiska lärjungar, vilka också inspirerats av tyska socialdemokratiska erfarenheter (ibid., s. 295).
[55] Ibid., s. 295.
[56] I samband med offensiven mot kulakerna och lösenordet ”kulturrevolution” som lanseras då under 1928 och 1929, förekommer livlig kritik av den nepska skolan. Man antar till och med resolutioner som fördömer den. Men resolutionerna stannar på papperet., från och med 1930/31 tar den ”ekonomiska uppbyggnadens ”uppgifter överhanden, och det dröjer inte länge förrän även de pedagogiska experimenten överges. Man faller tillbaka i en helt traditionell borgerlig skolform.
[57] År 1926 förekommer det fortfarande i en del regioner, särskilt i Smolensk, att affischer som framstår som inspirerade av socialrevolutionärer sätts upp i hemlighet, detta samtidigt som böndernas allmänna attityd gentemot sovjetmakten anses vara ”positiv”. (Se Merle Painsod, Smolensk, op.cit. s. 146–147, där arkiven VKP 249, s. 203 citeras).