Charles Bettelheim

Klasstriderna i Sovjetunionen
Andra perioden 1923-1930

1977


Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxičme période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren


Innehållsförteckning:


KAPITEL 3:
ÄGANDEFORMERNA INOM DEN
STATLIGA SEKTORN OCH DEN OMEDELBARA
PRODUKTIONSPROCESSENS STRUKTUR

Mot slutet av NEP består den statliga industrisektorn främst av gamla industriföretag som nationaliserats efter Oktoberrevolutionen. Därtill kommer ett litet antal nya företag. Det är främst storindustrin som är statlig och i huvudsak lyder de statliga företagen direkt under sovjetstatens centrala ekonomiska organ, i praktiken VSNCh (Högsta rådet för nationalhushållningen)[1]. Bara ett litet antal statliga industriföretag drivs i republikernas regi eller på lokal och regional nivå. Under år 1926/27 står således den industri, som planeras direkt av VSNCh, för 7 % av det värde som storindustrin producerar.[2]

Försäljningen av produkterna sker till stor del genom en statlig handelskedja (och genom officiellt erkända kooperativ) som står oberoende i förhållande till industriföretagen. Under NEP utvecklar emellertid den statliga industrin även sina egna försäljningsorganisationer för grossistvaror och ibland även för detaljhandeln. Dessa förvaltas för det mesta på företagsnivå, av de sovjetiska trusterna eller av organ som trusterna eller företagen bildar tillsammans. Dessa organ utgör vad man kallar ”försäljningsföreningar”.[3]

Mot slutet av NEP skiljs industrins försäljningsorgan efterhand från industriföretagen och förs in under en särskild administration, som liksom företagen lyder under folkkommissariaten. Det är framförallt försäljningen av produkter till de slutliga konsumenterna som i allt större utsträckning sköts av statliga handelsorgan som är fristående från industrin. Dessa handelsorgan verkar både på grossistvarornas, halvfabrikatens och de färdiga produkternas område. Denna åtskillnad ger de centrala statliga organen bättre möjlighet att kontrollera affärerna. De viktigaste handelsorganen lyder under Narkomtorg (Folkkommissariatet för handel), andra lyder under republiker, provinser eller till och med kommuner.[4] Förekomsten av dessa olika organ och varucirkulationen mellan dem belyser produktionens och cirkulationens marknadsmässiga karaktär.

Som Lenin ofta understrukit, speciellt i sina utläggningar om den statliga kapitalismen,[5] är inte statsegendom liktydigt med socialistisk egendom. Ett förstatligande under proletariatets diktatur möjliggör en kamp för produktionens socialisering, för en verkligt socialistisk omvandling av produktionsförhållandena. Under proletariatets diktatur kan statlig egendom vara en form av socialistisk egendom, men den kan inte förbli det annat än om det förs en kamp utifrån de konkreta klassförhållandena för en socialistisk omvandling av produktionsförhållandena. Så länge denna omvandling inte är slutförd antar den statliga egendomen en dubbel karaktär. På grund av statens klasskaraktär utgör den en statlig egendomsform och samtidigt utgör den en statskapitalistisk ägandeform på grund av att rådande produktionsförhållanden till en del är av kapitalistisk natur och på grund av de begränsade ramarna för omvandlingen av produktions- och reproduktionsprocessen. Om man inte håller detta i minnet, reducerar man egendomsbegreppet till dess juridiska innebörd och bortser från de faktiska sociala konsekvenserna av den juridiska egendomsformen vilken bara kan förstås genom en analys av produktionsförhållandena.[6]

Utgångspunkten för denna analys är att den omedelbara produktionsprocessens struktur måste klarläggas. För detta ändamål kan man undersöka hur ledning, disciplin, samarbete och organisation av arbetet fungerar.

 

1. Företagsledningens former i de statliga företagen

Vad gäller typen av företagsledning inom de statliga företagen bör det påpekas att de åtgärder som vidtogs under våren 1918 fortfarande är i kraft. Då infördes ett system med personligt ledarskap. Företagsledaren utnämndes av de centrala organen och underställdes inte arbetarnas kontroll.[7] När dessa åtgärder antogs menade man att de skulle vara provisoriska. De skulle enligt Lenins uttryck vara till för att bekämpa ”den proletära maktens upplösningstillstånd i det praktiska livet”.[8]

Under 1926 övervinns de ursprungliga svårigheterna inom företagsförvaltningen, men den typ av företagsledning som inrättats på grund av dessa svårigheter, avskaffas inte. Denna form av företagsledning är inte socialistisk, utan bygger på att det förekommer kapitalistiska element till och med på den omedelbara produktionsprocessens nivå. År 1918 tvekade Lenin inte att erkänna detta faktum öppet. Han definierade anammandet av principen om högre löner till företagsledarna som ”ett steg bakåt”, som skulle förstärka kapitalet. Ty, säger han, ”kapitalet består inte av en penningsumma, utan av bestämda sociala förhållanden”.[9] Detta ”steg bakåt” förstärker produktionsförhållandenas ”statskapitalistiska” karaktär.

På tal om inrättandet av en ”personlig diktatorisk makt” (i form av det personliga ledarskapet) understryker Lenin att denna åtgärd är viktig för ”tidpunktens specifika uppgifter”. Han framhåller att det är nödvändigt med disciplin och tvång och säger att ”formen för detta tvång bestäms av den revolutionära klassens utvecklingsgrad....” Ju svagare denna utveckling är, desto mer tenderar disciplinen i fabrikerna att anta drag av kapitalistisk disciplin.[10]

Man måste naturligtvis fråga sig varför bolsjevikpartiet håller fast vid bruket att ge företagsledarna höga löner och vid det personliga ledarskapet som togs i bruk några månader efter oktoberrevolutionen, trots att skälen till dessa åtgärder inte längre finns kvar.

Bibehållandet av det personliga ledarskapet beror naturligtvis på klasskampens förlopp, på industriledarnas kamp för att bibehålla och rentav stärka sin auktoritet och sina privilegier. Det sätt varpå denna kamp utvecklas och resultatet av denna kamp måste emellertid sättas i samband med kännetecknen för bolsjevikernas ideologi eller för omvandlingen av den. Dessa kännetecken leder just till att organisations- och egendomsformer tillmäts en avgörande roll och till att man försummar den dialektiska analys som skulle klargöra verklighetens motsägelsefulla karaktär.

I Lärobok för politisk ekonomi företräder Lapidus och Ostrovitianov på ett systematiskt sätt en odialektisk uppfattning om de sociala förhållanden som karakteriserar det sovjetiska samhället mot slutet av tjugotalet. Vi får anledning att återkomma till skilda aspekter av denna uppfattning om Sovjetunionens sociala och ekonomiska realiteter. För tillfället begränsar jag mig till att fästa uppmärksamhet vid följande formulering: ”Den grundläggande principen för våra studier av den sovjetiska ekonomins problem är att produktionsrelationerna mellan de två väsentliga sektorerna inom vår ekonomi, den förstatligade socialistiska sektorn och bondesektorn, i grunden inte är kapitalistiska relationer”.[11] Författarna förnekar inte att det vid den här tiden (år 1928) förekommer ”statskapitalistiska och kapitalistiska element”,[12] men förekomsten av dessa hänför de till enbart de privatkapitalistiska företagen. De avstår således från att analysera den statliga sektorns inre motsättningar. En så förenklad föreställning om produktionsförhållandena utgör ett hinder för en korrekt behandling av motsättningarna och för den socialistiska omvandlingen av de statliga företagens produktionsförhållanden. Detta hinder är desto allvarligare som denna förenklade uppfattning är allmänt utbredd inom bolsjevikpartiet mot slutet av NEP. Från och med år 1926 framställer man inte längre de statliga företagen som delar av en ”statlig sektor” vars motsägelsefulla egenskaper måste analyseras, utan som delar av en ”socialistisk sektor”, vars produktionsförhållanden inte skulle rymma några motsättningar.

Vi står här inför en aspekt av den bolsjevikiska ideologins omvandling. Denna omvandling hänger samman med de statliga industriledarnas kamp för att stärka sin auktoritet och öka betydelsen av sin politiska och sociala roll. Något som också spelar in här är att det faktum att allt fler industriledare har ett proletärt ursprung ofta likställs med utvecklandet av proletariatets ledande roll som klass. Detta trots att industriledarnas klassursprung inte utgör någon garanti för deras klasståndpunkt och givetvis inte kan förändra den klassmässiga karaktären hos de existerande samhälleliga produktionsförhållandena.

Den typ av sociala relationer som återskapas på den omedelbara arbetsprocessens nivå får inte bara effekter för arbetsledningens karaktär. Det inverkar också på det sätt varpå arbetsnormerna fastställs, den disciplin som råder på fabriken och de motsättningar som växer fram i samband därmed.

 

2. Fastställandet av normer uppifrån

Arbetarnas respekt för arbetsnormerna uppnås allt oftare med hjälp av lönevariationer, framförallt efter det att man utökar ackordsarbetet i enlighet med en resolution från centralkommittén av den 19 augusti 1924.[13]

Från och med år 1926 verkställs resolutionen i stor skala. Detta sker i samband med den industriella planens fordringar och mot bakgrund av lönernas tendens att öka snabbare än produktionen växer. I augusti tar industriledarna och VSNCh (Högsta rådet för nationalhushållningen) upp problemet med revideringen av normerna, och konstaterar då att lönerna ökar i snabbare takt än arbetsproduktiviteten.[14] I oktober 1926 slår femtonde partikonferensen fast att det är nödvändigt att höja produktionsnormerna. Den uppmanar också till en fastare arbetsdisciplin i syfte att råda bot på motståndet från ”vissa arbetargrupper” mot en höjning av normerna och för att bättre komma tillrätta med frånvaron och den nonchalanta inställningen till arbetet.[15]

På fackföreningarnas sjunde kongress i december 1926 klagar flera delegater på att industriledarna till det yttersta utnyttjar resolutioner som antagits för att intensifiera arbetet. Även om fackföreningsledarna tar avstånd från ett missbruk av resolutionerna som leder till ”en försämring av arbetarnas materiella situation”[16] lägger de framförallt tyngdpunkten på nödvändigheten av att öka produktionen.

Under 1927 vinner linjen att normerna ska höjas efter direktiv uppifrån allt fler anhängare. Detta tar sig främst uttryck i att centralkommittén den 24 mars 1927 antar en resolution angående ”rationaliseringen”.[17] Resolutionen används av företagsledare och ekonomiska organ för att höja arbetsnormerna mer och mer. Normerna fastställs utifrån specialisters studier och beräkningar av arbetstiden.

Detta tillvägagångssätt inskränker betydelsen av ett kollektivt politiskt arbete inom arbetarklassen och gynnar arbetsnormer som utarbetats av ”tekniker”. Motståndet mot detta tillvägagångssätt förklarar varför Kujbychev under sommaren 1927 tvingas anhålla om att VSNCh (där han är ordförande) engagerar sig mer aktivt i revideringen av normer och inte tvekar att avskeda ”överflödiga” arbetare.[18]

Mot slutet av 1927 fortlöpor revideringen av arbetsnormer i snabb takt. I början av 1928 klagar fackföreningarna över att ”de ekonomiska organen i de flesta fall kräver en fullständig revidering av normerna inom alla företag, något som leder till lönesänkningar”.[19]

Frågan om arbetsnormer och deras fastställande är nära förbunden med frågan om arbetsdisciplinen och relationerna mellan arbetarna och företagens ledande personal. Ända från NEP:s början ger denna fråga upphov till en kamp mellan två inriktningar.

Det är en mycket förvirrad kamp eftersom den verkliga tvistefrågan, produktionsförhållandenas karaktär inom de statliga företagen, inte skönjes klart. Denna förvirring förklarar varför bolsjevikpartiet för en motsägelsefull politisk linje i detta avseende.

En analys av partilinjen visar att den består av två helt och hållet sammanflätade inriktningar: den ena kan leda till en omvandling av produktionsförhållandena genom en utveckling av massornas initiativ, den andra tenderar att upprätthålla och förstärka arbetsdisciplinens hierarkiska former under motiveringen att produktionen går först. Från och med maj 1928 förstärks den sistnämnda inriktningen. I april 1929 tar den definitivt överhanden i och med det officiella antagandet av den första femårsplanens maximivariant. För tydlighetens skull måste de två sammanflätade inriktningarna undersökas var för sig.

 

3. Klasskampen och kampen för att
omvandla produktionsförhållandena

Första gången partiledningen talar för att förändra de konkreta relationerna mellan företagsledningarna och arbetarmassorna är i en resolution som antas av trettonde partikonferensen i januari 1924. För att förstå resolutionens innebörd är det lämpligt att gå tillbaka något och undersöka i vilka termer dessa problem angripits tidigare.

a) ledningen inom företag och fackföreningar

De problem som tas upp gäller i första hand fabriksledningens respektive fackföreningens roll inom företaget. Det är på detta område som elfte partikongressen (1922) intar en rad ståndpunkter, isynnerhet genom att anta en resolution som ansluter sig till de uppfattningar Lenin tidigare fört fram i sin text ”fackföreningens funktion och uppgifter”.[20]

I denna text behandlas fackföreningens roll inom företagsförvaltning och ekonomi. Man kan urskilja en huvudlinje som anknyter till den ”aktuella situationen” i Sovjetryssland och en sekundär aspekt (i betydelsen att den inte brådskar) som gäller framtiden.

Lenin understryker att det i den aktuella situationen är nödvändigt att så snabbt som möjligt ta itu med ”ödeläggelsen, hungersnöden och förstörelsen efter kriget”. Han slår fast att man ”snabbt måste återupprätta storindustrin och göra den så stabil som möjligt för att arbetet ska kunna befrias från kapitalets ok”. Vidare säger han: ”Givet Rysslands aktuella situation (CB:s understrykning) kräver ett sådant återupprättande i sin tur att all makt koncentreras hos företagsledningen”,[21] därav följande slutsats: ”All direkt facklig inblandning i företagsledningen måste under dessa omständigheter betraktas som helt otillåtna och ödesdigra.”[22] Det står klart att Lenintexten avser den aktuella situationen och hans sätt att behandla problemen visar att när den här situationen inte längre är förhanden är de ovan framställda principerna inte längre tillämpbara. Den ”aktuella situationen” kännetecknas alltså av att det råder hungersnöd och en misär som partiet försöker befria landet från så fort som möjligt. Därför låter man ett visst antal kapitalistiska relationer bestå som ett provisorium.

Den resolution om fackföreningarna som tas av elfte partikongressen varnar emellertid för att ens i det rådande läget ställa fackföreningarna helt utanför förvaltningen. Det kongressen vill förhindra är en ”direkt inblandning”, och man säger rentav att ”det skulle vara helt felaktigt att härav dra slutsatsen att fackföreningarna inte borde delta i den socialistiska organiseringen av industrin och i den statliga industrins förvaltning”.[23]

Man preciserar för övrigt vilka former ett sådant deltagande bör anta. Fackföreningarna bör delta i alla organ för förvaltning och ekonomisk organisation och man bör anställa administratörer som har sitt ursprung i arbetarklassen och bland de arbetande massorna. Fackföreningen bör vara med i statens planeringsorgan, vid upprättandet av ekonomiska planer och program, etc.[24]

Här anges också klart och tydligt att detta är former som bör tas i bruk inom en ”nära framtid[25], vilket innebär att andra former kan utvecklas längre fram, därav följande uppgift: ”att medvetet och bestämt bedriva ett opinionsbildande utbildningsarbete, konkret och på lång sikt, för att lära arbetarna att förvalta hela landets ekonomi i praktiken”.[26]

b) produktionskonferenserna

Ståndpunkterna från elfte kongressen ger ett bestämt innehåll åt den resolution som antas av trettonde partikonferensen i januari 1924. Resolutionen är ett första steg på vägen mot ett ökat inflytande för arbetarna vid de statliga företagen över fastställandet av produktionsuppgifter och arbetsvillkoren.

I resolutionen rekommenderas regelbundna ”produktionskonferenser” där löpande frågor tas upp, produktionsresultat undersöks och där tillfällen till utbyte av erfarenheter ges. Man slår fast att ”såväl representanter för ekonomiska organ och fackföreningen som partianslutna och partilösa arbetare” ska delta i dessa konferenser.[27] Detta beslut innebär alltså att företagsledningen inte längre enbart är underställd högre instansers kontroll, utan även en kontroll från fackföreningen och såväl partianslutna som partilösa arbetare.

På fackföreningarnas sjätte kongress (september 1924) och på fjortonde partikonferensen (april 1925) bekräftas denna linje. Genomförandet stöter emellertid på hårt motstånd framförallt från de ekonomiska organen och från ledarna inom företag och truster.

Den femtonde maj 1925 antar partiets centralkommitté en resolution som säger att framväxten av produktionskonferenser inte försiggått på ett tillfredsställande sätt, att de inte förmått samla ”stora arbetarskikt”.[28] Centralkommittén ger instruktioner för en förändring av detta sakernas tillstånd. I själva verket är 1925 ett år då det råder ekonomiska spänningar och då den fackliga auktoriteten minskar.

Vid den fjortonde partikongressen (december 1925) tar Tomskij, ordförande i fackföreningarnas centralråd, upp produktionskonferensernas svårigheter som beror på företagsledarnas fiendskap. Molotov konstaterar att det i Moskva och Leningrad hållits mindre än 600 konferenser vilka samlat omkring 70 000 arbetare. En resolution om det fackliga arbetet som partiets centralkommitté antar i oktober 1925 ger uttryck för en tvetydig ståndpunkt som speglar det starka tryck som merparten av företagsledare och deras anhängare inom partiet utövar vid den här tiden. Alltmedan man bekräftar nödvändigheten av att utveckla ”produktionsmötena”, varnar man för en ”avvikande förvaltning” bestående i en ”direkt och inkompetent inblandning” i företagsledning och företagsadministration.[29] I texten refereras flera gånger till en resolution som elfte partikongressen antog, vilken nu har nästan fyra år på nacken och inte avsåg att hindra fackföreningarnas och arbetarnas direkta inblandning i företagsförvaltningen annat än i den ”aktuella situationen”, medan den situation som råder i slutet av 1925 är helt annorlunda.[30]

I en resolution som antas av fjortonde partikonferensen i december år 1925 intar man en mycket försiktig hållning visavi produktionskonferenserna, men påminner om att det slutliga målet är ”att i praktiken lära arbetarna att förvalta hela landets ekonomi”.[31]

I början av år 1926 får den linje som syftar till att ge arbetarna större inflytande över produktionens inriktning nytt vatten på sin kvarn. När Stalin den trettonde april redogör för centralkommitténs sammanträde i början av månaden understryker han nödvändigheten av en masslinje för att lösa industrialiseringens problem. I sin rapport betonar han att man i görligaste mån måste minska de improduktiva utgifterna. Rapporten vänder sig således mot företagsledarnas uppfattning att intensifiering av arbetet, höjning av normerna, lönesänkningar och införandet av hårdare arbetsdisciplin uppifrån skulle vara viktigast.

Det Stalin säger i detta ämne hänger nära samman med viljan att få industrin att utvecklas med hjälp av egna krafter, vilka i första hand utgörs av arbetarna själva. Ur denna synvinkel är vissa avsnitt i rapporten från den trettonde april 1926 mycket betydelsefulla. Efter att ha granskat några av huvudproblemen med industrins utveckling frågar Stalin: ”kan dessa problem lösas utan arbetarklassens medverkan och direkta stöd?” Han ger själv svaret: ”Nej, de kan de inte. Få industrin att gå framåt, öka produktiviteten, skapa nya yrkesmän som kan bygga industrin, upprätthålla en sparsam ekonomi, inskränka statsapparaten, förbilliga statsapparaten och rensa ut de slaggprodukter och det avfall som hopat sig under uppbyggnaden av statsapparaten, föra en systematisk kamp mot tjuvar och förslösare av statlig egendom. Allt detta är uppgifter som inte något parti kan utföra utan arbetarklassens och de breda massornas direkta och systematiska stöd. Vår uppgift är att dra med de stora massorna av partilösa arbetare i allt vårt uppbyggnadsarbete.

Varje arbetare och varje ärlig bonde måste hjälpa partiet och regeringen att införa en sparbudget, bekämpa försnillning och förskingring av statsreserverna. De måste hjälpa partiet att på något sätt göra sig kvitt tjuvar och bedragare, vilken förklädnad de än antar och att göra vår statsapparat sundare och mindre besvärlig. I detta avseende borde produktionskonferenserna kunna bistå med ovärderliga tjänster. Vi måste till varje pris ingjuta nytt liv i produktionskonferenserna. Deras program måste utvidgas. Huvudfrågorna för uppbyggnaden av industrin måste ställas där. Bara på det sättet är det möjligt att öka arbetarmassornas aktivitet och få dem att medverka medvetet i industrins uppbyggnad.”[32]

Detta inlägg från Stalin åtföljs av en ny undersökning av problemet med produktionskonferenserna. Såväl fackföreningarnas centralråd som VSNCh (där Dzerjinskij fortfarande är ordförande) undersöker frågan. I ett meddelande som Dzerjinskij. lämnar den 22 juni 1926, alltså några dagar före sin död, tvekar han inte att slå fast att produktionskonferensernas brist på framgång beror på ”våra direktörer som hittills inte visat prov på god vilja i denna angelägenhet”.[33]

Efter detta meddelande antar fackföreningarnas centralkommitté och VSNCh en gemensam resolution som kräver att det i alla stora fabriker bildas produktionskommissioner vilka får till uppgift att utarbeta förslag och dagordning till produktionskonferenserna.[34]

Under andra hälften av år 1926 och under början av 1927 förefaller det som om kampen hårdnar mellan en linje som strävar efter massornas deltagande i förvaltningen, och en annan linje som tenderar att befästa företagsledarnas dominerande ställning ifråga om förvaltning, ekonomi, upprätthållandet av arbetsdisciplin, etc. Varken den ena eller den andra linjens anhängare tar emellertid öppen strid utan allt uttrycks i nyanser så att om ett ord ersätts av ett annat kan detta få en rent politisk innebörd. Femtonde partikonferensen (oktober 1926) antar två resolutioner där man ännu en gång understryker produktionskonferensernas betydelse.[35]

I dessa texter förutses en fördjupning av produktionsmötenas aktivitet och en utökning av deras kompetensområde både när det gäller helhetsfrågor och när det gäller detaljproblem, för att på så sätt förverkliga en ”form av direkt arbetardeltagande i organiseringen av produktionen”.[36] För detta ändamål tänker man sig att det skapas ”tillfälliga arbetarkommissioner som handhar kontrollen över vissa företag”. Kommissionernas funktion bör definieras av fackföreningarnas centralråd och VSNCh.[37]

I resolutionen om landets ekonomiska situation fördöms den linje som de ekonomiska organen har följt. De anklagas för att ha ”förvanskat partidirektiven” vilket lett till ”försök att förverkliga ekonomiska målsättningar till förfång för arbetarklassens sanna intressen”.[38] Resolutionen kräver att antalet tjänstemän inom de ekonomiska organen reduceras och att de administrativa utgifterna minskas. Man säger också att ledning och beslutsfattande måste ske på ett rationellare sätt och att en kamp mot byråkratin måste initieras.

Den femtonde konferensen tar upp problemet med ökningen av arbetsproduktiviteten och understryker i samband med det ”produktionsmötenas stora betydelse”. I den antagna resolutionen heter det: ”Utan arbetarklassens aktiva medverkan kan inte kampen för en ökad arbetsdisciplin röna fullständig framgång. Utan arbetarmassornas deltagande kan man inte heller lösa alla de problem och svårigheter man möter under det att man bygger socialismen med framgång.”[39]

Antagandet av dessa resolutioner stöter på hårt motstånd. Direktörerna fruktar att ”arbetarkontrollen” från oktober 1917 ska återinföras och en del klagar över den ”omåttliga” kontroll som redan tynger dem.[40]

Under de två månader som följer på den femtonde konferensen ser det ut som om företagsledarna och VSNCh befäster sina positioner. Fackföreningarnas sjunde kongress som hålls i december behandlar frågan om produktionskonferenser och kontrollkommissioner med försiktighet. I kongressens viktigaste resolution sägs det till och med att ”skapandet av arbetarkommissioner inte under några omständigheter får ses som en inblandning i företagsförvaltningens ekonomiska eller administrativa funktioner.”[41] ”De tillfälliga kontrollkommissioner som utses av produktionsmötena består i allmänhet av fem till sju yrkesarbetare. De ägnar sig åt relativt begränsade frågor såsom analyser av orsakerna till produktionskostnadernas höga nivå, brister i utnyttjandet av arbetskraften och bekämpandet av slöseriet.[42] Som en tillämpning av de resolutioner som togs på femtonde partikonferensen fattar VSNCh och fackföreningarnas centralråd gemensamt beslut om att inrätta tillfälliga kontrollkommissioner, men händelseutvecklingen visar att kommissionernas arbete under år 1927 inte får någon större omfattning. På femtonde partikongressen (december 1927) pekar man på fabriksdirektörernas och de ekonomiska ledarnas negativa attityd som förklaring till detta. När fackföreningarnas centralråd sammanträder i april 1928 görs även den fackliga kadern ansvarig för produktionsmötenas dåliga organisation, låga mötesfrekvens och det brist på intresse som många arbetare visar dem.[43]

I april 1928 spelar produktionskonferenserna under alla omständigheter inte den roll som angetts i de tidigare antagna resolutionerna.

c) 1928 års kritikrörelse

När centralkommittén sammanträder i april 1928 tar den upp samma problem. I sin redogörelse från den trettonde april[44] insisterar Stalin på att man måste utveckla en kritik och en självkritik som verkligen är av masskaraktär.[45] Det han tar upp i detta ämne rör framförallt företagsledarna, ingenjörerna och teknikerna: ”Vi måste se till att arbetarklassens vaksamhet inte försvagas utan stimuleras, att hundratusentals och miljoner arbetare engagerar sig i den allmänna uppgiften att bygga socialismen, se till att hundratusentals och miljoner arbetare och bönder, och inte bara några dussin ledare, uppmärksamt vakar över framgångarna med uppbyggnadsarbetet, att de lägger märke till våra fel och drar fram dem i ljuset (...) . För att åstadkomma detta måste vi utveckla en kritik av våra brister som utgår från basen, vi måste göra kritiken till en massornas angelägenhet (...). Om arbetarna drar fördel av möjligheterna att kritisera bristerna i vårt arbete på ett ärligt och rättframt sätt i syfte att förbättra och föra vårt arbete framåt, vad innebär då det? Det innebär att arbetarna aktivt deltar i styret av landet, ekonomin och industrin. Och detta måste leda till att arbetarna utvecklar en känsla av att de är landets herrar. Det måste leda till att arbetarnas vaksamhet och kultur utvecklas... ”Det är detta som i förbigående sagt utgör orsaken till att kulturrevolutionen är så angelägen för oss”.[46]

I denna text binds alltså temat om nödvändigheten av en klasskritik som utgår från basen samman med temat om en kulturrevolution och arbetarnas aktiva deltagande i landets ekonomiska styre.

Det sätt varpå Stalin utvecklar ovannämnda teman avslöjar att motsättningen mellan kraven från den etapp som föregår NEP (då industrin återuppbyggs och de första stegen mot en industriell utveckling tas) och kraven från den nya etappen (då industrialiseringen accelererar) i högsta grad skärps objektivt sett. Industrin kan inte längre utvecklas ”av egen kraft” om inte arbetarna angriper de handlingsmönster och de sociala relationer som utmärkte den föregående etappen. Om något sådant angrepp inte äger rum, om inte arbetarna gör uppror mot rådande handlingsmönster och sociala relationer, och om detta uppror inte genomförs på rätt sätt utan splittras upp på sekundära ”målsättningar”, så kommer motsättningarna att öka och hindra industrin från att utvecklas av egen kraft. Detta måste antingen leda till en kris för industrialiseringen eller till en form av industriell utveckling som är helt annorlunda än den som bolsjevikpartiet vill slå in på efter sin femtonde kongress.

År 1928 kännetecknas av en verklig utveckling av arbetarnas kamp, men också av en uppsplittring av målsättningen för denna kamp. Detta beror på bolsjevikpartiets oförmåga att inrikta kampen på det väsentliga, nämligen på omvandlingen av produktionsförhållandena. Ur denna synvinkel är det som händer på våren detta år speciellt kännetecknande.

Början av år 1928 präglas av att det seglar upp ett antal ”affärer” vilka allvarligt rubbar auktoriteten hos företagsledare, ingenjörer, specialister och även hos partikadern på lokal och regional nivå. Två av dessa ”affärer” får en speciell betydelse, nämligen Chakty- och Smolenskaffärerna. Stalin anspelar uttryckligen på en av dem i sin rapport från trettonde april 1928[47] som redan citerats och i sitt tal inför Komsomols åttonde kongress den sextonde maj.[48]

Den förstnämnda affären ger upphov till en rättegång som håller på från början av maj till början av juli 1928.[49] Inför rätta står ett antal specialister med borgerligt ursprung vilka besitter ledande poster i Ukrainas kolgruvor. De åtalas för sabotage och kontrarevolutionär verksamhet i förbund med utländska krafter. De ådöms hårda straff.

Den andra affären har större politisk betydelse, eftersom partikadrer på landsbygden är inblandade. När affären utspelar sig i början av 1928 ger den upphov till en undersökning från Bolsjevikpartiets centrala kontrollkommissions (CKK) sida, vars slutsatser publiceras i Pravda den 18 maj 1928. Enligt dessa har ett stort antal partiansvariga i provinsen Smolensk försjunkit i korruption och djupaste fördärv. Resultaten av undersökningen underställs ett möte med 1100 partimedlemmar, varav 40% är arbetare anställda i produktionen . Undersökningsrapporten och debatten bland de 1100 partimedlemmarna avslöjar att sextio personer arresterats på begäran av politiskt ansvariga på landsbygden, utan att de åtalats för någon kriminell gärning.

Den visar också på självmord bland arbetarna, vars omedelbara behov bemötts med likgiltighet från de styrandes sida. Till följd av dessa avslöjanden skiljs cirka 60% av kadern på alla nivåer i Smolensk från sina uppdrag och ersätts huvudsakligen av aktiva arbetare. Den gamla kadern drabbas emellertid inte av några stränga straff, vilket arbetare på basnivån beklagar sig över.[50]

Smolenskaffären är inte unik, utan liknande företeelser förekommer också på andra ställen på landsbygden, men det är utifrån Smolenskaffären som Stalin utvecklar viktiga teman som möter starkt gensvar inom arbetarklassen. Huvuddelen av innehållet i dessa teman framställs i det redan citerade talet inför Komsomols åttonde kongress. I detta tal understryker Stalin att klasskampen fortsätter, och att arbetarklassen för att möta sina klassfiender måste utveckla sin ”vaksamhet, sin revolutionära anda, sin handlingsberedskap”.[51] Han återvänder också till nödvändigheten av att ”organisera en masskontroll utifrån basen”.[52] Det som är särskilt betecknande för detta tal, är att han inte bara talar för en kontroll nerifrån av specialister och ingenjörer med borgerligt ursprung, utan även för en kontroll av själva partikadern och av ingenjörerna med rötter i arbetarklassen. Han avvisar uppfattningen om att den gamla byråkratin utgör en fara. Om så vore säger han, vore det enkelt. Han tillägger: ”Det rör sig om nya byråkrater, om byråkrater som sympatiserar med sovjetregimen (och slutligen) om kommunistiska byråkrater.”[53]

Stalin tar sedan upp ”Smolenskaffären” och några liknande fall. Han frågar sig hur sådana skamliga fall av korruption och moraliskt fördärv kunnat uppstå i en del partiorganisationer. Han ger följande förklaring: ”Det faktum att partimonopolet drivits in i absurdum, att rösterna från basen kvävts, att partiets interna demokrati upphävts och att byråkratin fått växa...”. Han vill råda bot på detta förhållande på följande sätt: ”Jag tror inte det finns något annat sätt än att utveckla den interna partidemokratin och skapa en kontroll som utgår från basen, och som utförs av massorna inom partiet.”[54]

Längre fram säger Stalin att det inte enbart rör sig om de massor som gått med i partiet, utan om de arbetande massorna i sin helhet och då framförallt om arbetarklassen. ”Vi har produktionsmötena i fabrikerna. Vi har fackföreningarnas provisoriska kontrollkommissioner. Det åligger dessa organisationer att stimulera massorna, ådagalägga våra brister och anvisa vägen för att förbättra vårt uppbyggnadsarbete (...). Är det inte uppenbart att det är byråkratin inom fackföreningarna i kombination med byråkratin inom partiorganisationerna som utgör ett hinder för utvecklingen av dessa för arbetarklassen så oerhört viktiga organisationer?

Till sist våra ekonomiska organisationer, vem skulle förneka att våra ekonomiska organisationer lider av byråkrati? Det finns bara ett sätt att få ett slut på byråkratin inom dessa organisationer och det är att organisera en kontroll som utgår från basnivån, att organisera kritiken av byråkratin inom våra institutioner, av deras brister och fel utifrån arbetarklassens massor. Bara genom att få till stånd ett dubbelt tryck, uppifrån och nerifrån, och genom att lägga tyngdpunkten på kritiken nerifrån, kan vi räkna med att gå segrande ur kampen mot byråkratin.

De breda arbetarmassor som är med och bygger upp vår industri, berikar sin erfarenhet varje dag (...). För att massornas erfarenhet inte ska gå förlorad utan tas med i beräkningen och omsättas i praktiken, behöver vi den kritik och den kontroll som massorna utövar från basnivån.

I konsekvens därmed är det partiets omedelbara uppgift att sätta igång en oförsonlig kamp mot byråkratin, organisera en masskritik från basnivå och att med hjälp av denna kritik undanröja våra brister.[55]

Samtidigt som uttalandena från våren 1928 tas i förlängningen av tidigare förslag, innebär de ett viktigt steg framåt i förhållande till vad som tidigare sagts (framförallt på femtonde kongressen). De visar på en förskjutning av tonvikten[56] som är av stor betydelse. De är tecken på en ny etapp i klasskampen och på dess inverkan på partiets linje.

d) ifrågasättandet av rådande former av ledning och av sättet att utbilda ingenjörer och tekniker

Samstämmigheten mellan dessa och ett antal andra uttalanden visar att det nu håller på att växa fram nya slutsatser om de rådande samhällsförhållandenas natur och om de former av klasskamp som fordras för att omdana dem (även om frågan om omvandlingen av de sociala förhållandena inte uttryckligen ställs).

I sin rapport från den trettonde april 1928 ifrågasätter Stalin gällande förordningar för direktörens funktioner, framförallt då cirkulär nr 33 från 29 mars 1926 om ”organiseringen av industriföretagens ledning”.[57] Han säger att detta cirkulär ”tilldelar den tekniska direktören praktiskt taget alla rättigheter” och att det kommit att utgöra ett hinder för en företagsledning som består av kommunister sprungna ur arbetarklassen.[58]

I samma rapport tar Stalin också upp problemet med de ekonomiska ledare som är partimedlemmar och stammar från arbetarklassen, vilka enligt Stalin börjat ”fördärvas och degenereras och som visar tecken på att identifiera sig med de borgerliga experterna genom sitt sätt att leva”,[59] dvs. de ”blir helt enkelt en förlängning” av de borgerliga experterna.

Här förekommer formuleringar som antyder att det inom själva partiet skulle kunna bildas ett nytt borgerskap i förlängningen av det gamla och som skulle utgöra en ”kommunistisk byråkrati”. Dessa formuleringar utvecklas emellertid inte och tas heller inte upp på nytt med samma tydlighet. Det står icke desto mindre klart att de formuleringar som här återges speglar framväxten av skärpta motsättningar såväl inom de ekonomiska apparaterna som inom parti- och statsapparaterna.

Man kan också lägga märke till att Stalin i nämnda rapport från trettonde april 1928 tar upp problemet med utbildandet av ”röda experter”. Han konstaterar att deras undervisning är dålig, att den inte är anpassad för industrin, att den är alltför inriktad på boklig lärdom och står skild från produktionen och den praktiska erfarenheten.

Han konstaterar att de experter som utbildas på detta sätt ”inte vill smutsa ner sina händer i fabriken”. Han observerar att de sällan välkomnas av arbetarna och att de är oförmögna att skaffa sig övertaget över de borgerliga experterna. För att förändra denna situation föreslår Stalin att utbildningen av unga experter ska ske på annat sätt,”i ständig kontakt med produktionen, fabrikerna, gruvorna, etc.”[60]

Här rör det sig återigen om ett steg framåt i förhållande till det sätt varpå dessa problem behandlades tidigare. Man ser hur en kritik av det borgerliga sättet att utbilda tekniker och ingenjörer tar form, och man ser också hur sökandet efter en annorlunda utbildningsform påbörjas.

En analys av dessa och andra texter ger vid handen att nya och viktiga formuleringar håller på att komma fram under våren 1928. 1 ljuset av erfarenheterna från Kina och då speciellt från den proletära kulturrevolutionen, kan man idag inte låta bli att tänka att dessa reflexioner, om de fördjupats och systematiserats, skulle kunna lett till ett mera djupgående ifrågasättande av industrins rådande organisation, av relationerna mellan företagsledare, ingenjörer och tjänstemän å ena sidan och arbetarna å andra sidan, av förhållandet mellan undervisning och praktik och slutligen av klasskampens praktik. Emellertid sker det inte någon sådan fördjupning och systematisering i Sovjetunionen, på grund av den vändning som klasskampen tar under senare hälften av 1928.

Under detta år sker i själva verket en vändpunkt i betingelserna för klasskampen. Första halvåret präglas av en verklig stegring av initiativen och kritiken från basnivån där man vänder sig mot det auktoritära sätt varpå många ledare fullföljer sina uppgifter. Mot slutet av 1928 ebbar initiativen från basnivån ut. Låt oss granska detta förhållande närmare.

e) uppkomsten av en massrörelse

Under de första månaderna av år 1928 börjar allt fler arbetare kritisera direktörer och ingenjörer för deras attityder och beslut. Kritiken gäller att dessa under förevändning att öka arbetstakten, går så långt att de bryter mot arbetsrätt och säkerhetsbestämmelser.[61] Före 1928 framfördes sådan kritik sällan öppet, av fruktan för repressalier. Uppmaningen till en masskritik bidrar till att förändra situationen.

Här är det lämpligt att tillfoga några ord om orsakerna till det ökade missnöjet inom arbetarklassen i början av 1928. Det som särskilt bör nämnas i sammanhanget är att trycket uppifrån för att fastställa högre arbetsnormer fortsätter samt att det råder brist på livsmedel. Också det sätt varpå företagsledningar inför treskift är en nagel i ögat. Den sista punkten kräver ett klargörande.

Den sextonde oktober 1927 publiceras ett partimanifest[62] som stipulerar en successiv övergång till sju timmars arbetsdag (istället för åtta) med bibehållen dagslön, detta under förutsättning att produktiviteten per arbetsdag upprätthålls eller ökas. Detta beslut ger underlag för en övergång till treskift, något som VSNCh förordat sedan en tid tillbaka. Motiveringen är att treskift skulle möjliggöra ett mer intensivt utnyttjande av maskinparken och därmed också en ökning av antalet anställda.

Det konkreta genomförandet av treskift skulle ske på basis av överenskommelser mellan fackföreningarna och de ekonomiska organisationerna. I praktiken tar företagsledarna saken i egna händer och organiserar det hela så att det passar dem. Trots fackföreningarnas protester påtvingar således de flesta textilföretag sina arbetare två halvskift på tre timmar per dag. Detta splittrar upp arbetarnas tillvaro. I pressen från den här tiden finner man många protester mot det sätt varpå skiftarbetet införs[63] och mot nattarbetets konsekvenser för de unga och för gravida kvinnor.[64]

På det här sättet uppstår en ny källa till missnöje för arbetarna, vilket får dem att ytterligare ifrågasätta en del av företagsledningarnas beslut.

Inför protesterna mot företagsledarnas och ingenjörernas makt vägrar många av dessa att gå med på att de arbetare för vilka deras auktoritet dittills varit gällande skulle få kritisera deras beslut och deras förhållningssätt. De tar till nya åtgärder för att gendriva protesterna på individuell eller kollektiv nivå, vilket enbart leder till att spänningarna ökar.

Från och med maj 1928 klagar företagsledarna alltmer på att ”arbetsdisciplinen” försämras. Dessa klagomål kommer i första hand från den tunga industrin och från kolgruvorna. De gäller framförallt sänkning av arbetsproduktiviteten, minskad produktion och kostnadsökningar, dålig underhållning av maskinparken och omåttlig frånvaro[65].

Mellan april och juni är antalet uppehåll i arbetet (som i och för sig kan ha tekniska orsaker) större än under motsvarande period föregående år. Det är dock svårt att säga vilka som är de faktiska orsakerna. Det kan faktiskt röra sig om uppehåll som direktörer och ingenjörer orsakat genom att de organiserat tillförseln av råvaror och halvfabrikat till fabrikerna dåligt, eller också kanske de försöker bevisa att allt som hotar deras auktoritet också hotar produktionen. Uppehållen kan vara rätt allmänt förekommande. I företagsledarnas rapporter överdrivs säkert de framväxande spänningarnas inverkan på produktionen. Samtidigt ökar industriproduktionen fortfarande i snabb takt.[66]

Under denna period sker för övrigt ett uppsving för den socialistiska tävlan som troligen stimuleras av den kritik som massorna utvecklar när produktionsmötena blir allt fler, och kritik och klagomål ibland tar sig öppet uttryck.

Trots detta reagerar ledarna för de ekonomiska organen aggressivt på framväxten av en massrörelse som ifrågasätter deras ”auktoritet”. De tidningar som är språkrör för direktörerna och de ekonomiska organisationerna utvecklar en veritabel kampanj mot arbetarna, där de talar om arbetarnas ”tekniska och kulturella efterblivenhet” och om den ”låga kulturella nivå” som arbetarna med bondeursprung befinner sig på. Detta är ett sätt att säga att den kritik eller de förslag som kommer från arbetarna inte kan tas i beaktande.

I företagsledarnas tidning framställs principen om personligt ledarskap som någonting okränkbart och inte som en åtgärd som vidtagits vid en given tidpunkt för att komma tillrätta med den speciella situation som rådde vid detta tillfälle. Följande står att läsa i nämnda tidning: ”De sovjetiska principerna för företagsledning och produktion håller på att ersättas av valprincipen och i praktiken av väljarnas ansvar”.[67]

I VSNCh:s och de ekonomiska organens tidningar kommer allt fler artiklar som innehåller anklagelser mot arbetarna. Dessa gäller inte bara bristande disciplin och hög frånvaro, utan även plundring, stöld, fylleri under arbetet, förolämpningar och fysisk aggression gentemot specialister och administratörer. Sådana saker har säkert inträffat. Det visar på den förbittring som delar av arbetarklassen känner inför företagsledarnas motstånd mot de förändringar i produktionens organisering som arbetarna föreslår, liksom på arbetarnas avsky för den uppifrån beslutade höjningen av arbetsnormerna.

Inför den stigande kritiken från arbetarklassen, och reaktionen från företagsledare och partiets kader på mellannivå, visar man allt större tvekan ifråga om vilken linje man ska följa. Stalins text ”Mot vulgariseringen av slagordet självkritik”[68] uttrycker klart denna tvekan.

Kärnpunkten i denna artikel är en uppmaning till uppföljning av massornas kritik. Detta kommer igen på flera ställen, som t.ex. här: ”Med ännu större uthållighet måste vi uppmana de stora arbetar- och bondemassorna att ägna sig åt uppgiften att framföra kritik från basnivån, utöva kontroll från basnivån för att på detta sätt frambringa det verksammaste motgiftet mot byråkratin.”[69] Och vidare: ”Man kan inte förneka att våra ekonomiska ledare gör framsteg tack vare självkritiken, att de blir mer vaksamma och tar de ekonomiska frågorna på större allvar under det att kadern inom partiet, sovjeterna, fackföreningarna, etc. blir mer mottagliga från massornas krav och mer benägna att tillmötesgå dessa.

Man kan visserligen inte säga att partiets interna demokrati eller arbetardemokratin i allmänhet är helt etablerad inom arbetarklassens massorganisationer. Men det finns heller inte någon orsak att betvivla att nya framsteg kommer att göras inom detta område allteftersom kampanjen utvecklas.”[70]

Sådana formuleringar uppmanar alltså till fullföljandet av den kritiska rörelse som utgår från basen. Målsättningen för denna rörelse förblir emellertid ambivalent. Således formulerar Stalin sig på följande sätt ifråga om disciplinproblemet: ”Självkritiken behövs, inte för att rubba arbetsdisciplinen, utan för att stärka den, så att man får en medveten arbetsdisciplin, som kan stå emot en småborgerlig låt-gå-anda.”[71]

På ett sätt är detta uttalande ett svar till företagsledarna som klagar på ”disciplinupplösningen”, men det är inte något fullständigt svar, eftersom det inte anger att den medvetna disciplinen innebär nya former av disciplin. Bristen på precisering skapar här en lucka i riktlinjerna för massrörelsen.

Även när det gäller problemen med ledningen förblir uttalandena tvetydiga. Ett exempel: ”Självkritiken är nödvändig, inte för att minska ledningen, utan för att stärka den, så att den ledning som bara finns på pappret och som saknar auktoritet i verkligheten, förvandlas till en stark ledning med reell auktoritet.[72]

I uttalandet sägs det inte något om huruvida formerna för ledningen ska omvandlas eller inte, vem som ska styra eller vilka grundvalar ledningens auktoritet ska utgå ifrån. Utöver dessa tvetydigheter innehåller denna text från juni 1928 ett antal påpekanden som massrörelsens motståndare kommer att utnyttja, påpekanden som uttrycker tvekan och fruktan inför rörelsens omfång. Ett påpekande utgör en varning för viss ”destruktiv” kritik som inte syftar till någon förbättring av uppbyggnadsarbetet.[73] Den lokala kadern och företagsledarna är inte sena att ta till sig dessa uttalanden för att avfärda den kritik och de förslag som de vill avfärda såsom destruktiva.

Ett annat påpekande får mera omedelbara konsekvenser för framtiden och för massrörelsens utveckling. Det lyder som följer: ”Man måste lägga märke till ... att det i många av våra organisationer förekommer en tendens till att omvandla självkritiken till en häxjakt på våra ekonomiska ledare (...). Det är ett faktum att vissa lokalorganisationer i Ukraina och centrala Ryssland har bedrivit en sann häxjakt mot en del av våra bästa ekonomiska ledare (...). Hur skulle vi annars tolka lokalorganisationernas beslut att avskeda dessa ledare från deras poster, beslut som inte har någon som helst giltighet och som uppenbarligen är avsedda att misskreditera de berörda?”[74]

Detta påpekande visar vilken omfattning rörelsen har fått och klargör också var gränsen går för att den ska accepteras. När denna gräns nu håller på att överskridas blir frågan: ska man fortsätta att stödja rörelsen eller ska den bromsas? Under en del av senare hälften av 1928 fortsätter rörelsen att utvecklas och antar en omfattning som alltmer oroar partiledningen.

I november 1928 betecknar således Kujbychev den rådande situationen på följande sätt i ett yttrande till VSNCh:s sammanträde: ”Formuleringen ’den allmänna opinionen är mot honom’ har redan blivit gängse (och han förtydligar att när det förhåller sig på det sättet har en företags- eller trustledare bara att ge sig iväg, att fly från sin post).”[75]

Detta uttalande utgör en varning för fullföljandet av en rörelse som inte frambringar nya former för organisering, disciplin och ledning bara för att den får stor omfattning. I brist på verklig ledning förmår i själva verket den kritiska rörelse som utgår från basnivån inte organisera sig eller åstadkomma någon verklig omvandling av sociala relationer och handlingsmönster.

f) massrörelsens tillbakagång

Under dessa betingelser börjar massrörelsen gå tillbaka mot slutet av 1928. De redogörelser som finns att tillgå (vilka i allmänhet uppvisar en negativ inställning till verklig omvandling) ger intryck av att arbetarnas missnöje splittras upp på individuella aktioner såsom angrepp från en handfull arbetare, ofta unga, ibland ungkommunister, mot ingenjörer, tekniker och direktörer etc. Situationen är emellertid den att dessa mer eller mindre isolerade handlingar vinner gillande från såväl de arbetare som känner till dem som från en del partimedlemmar.

Rörelsen dör emellertid ut då den inte får något stöd och inte heller förmår gå in i en ny fas. Mot slutet av 1928 antar visserligen fackföreningarnas åttonde kongress en resolution som stipulerar en utvidgning av produktionsmöten och tillfälliga kontrollkommissioner.[76] Emellertid spelar kommissionerna inte någon större roll, utan tenderar rentav att försvinna under 1929. Produktionsmötena äger visserligen rum någorlunda regelbundet, men där utförs bara rutinmässigt arbete.

Under år 1929 tar alltså kampen för befästandet av rådande förhållanden överhanden.

Den snabba tillbakagången för basnivåns kritiska rörelse kan verka överraskande. Orsaken tycks ligga i kombinationen av en rad faktorer. Partiets basorganisationer upphör att stödja rörelsen. Istället läggs tyngdpunkten åter på disciplinen i fabrikerna, och de fackliga basorganisationerna tvekar också i allt större utsträckning att stödja initiativ som inte gillas av partiet. Som vi ska se får företagsledarna samtidigt nya maktbefogenheter. De bereds större möjlighet att ”upprätthålla disciplinen” och uppmanas att använda sin makt. Slutligen utvecklas den ”kritiska rörelsen” mycket ojämnt. Den delas och splittras när den inte längre erhåller något stöd från bolsjevikpartiet.

 

4. Kampen för att befästa rådande förhållanden och
för en arbetsdisciplin som påtvingas uppifrån

De upplysningar jag tidigare givit rörande sättet att behandla problemet med att fastställa normer visar att det parallellt med kampen för att omvandla rådande förhållanden pågår en kamp för att bevara och befästa samma förhållanden. Från och med februari 1929 är det denna kamp som spelar huvudrollen.

Den 21 februari för CK ut en uppmaning till alla partiorganisationer att koncentrera all sin energi på befästandet av arbetsdisciplinen.[77] Den sjätte mars 1929 ökar Folkkommissariernas råd företags- och fabriksledarnas disciplinära befogenheter.[78] Dessa tillsägs att i större utsträckning vidta sanktioner när förordningarna inte efterlevs och att strängt straffa de arbetare som inte rättar sig efter order från ledande personal. Respekten för disciplinen på företaget blir ett villkor för arbetarna att uppnå sociala fördelar, inklusive rätten att erhålla eller bo kvar i en lägenhet. Företagsledningens auktoritet ökas ytterligare genom att partiorganisationer och fackföreningar förbjuds att ingripa i frågor som rör företagens ledning och förvaltning.

Framväxten av en kamp för en disciplin som fastställs uppifrån och mot all ”inblandning” i företagsledningarnas förehavanden hänger klart samman med beslutet att öka industrialiseringstakten. En sådan ökning betraktas som enda utvägen ur svårigheterna med jordbruket, svårigheter som partiet i allt större utsträckning vill lösa genom mekanisering och kollektivisering Denna kamp hänger också samman med det faktum att denna typ av industrialisering innebär att arbetare som kommer från bondeklassen träder in i arbetarklassen. Mot dessa arbetare hyser bolsjevikpartiet samma misstro som mot bönder i allmänhet.

De ord som används i cirkuläret från den 21 februari är mycket tydliga. Där fastslås att arbetsdisciplinen försämras till följd av ”uppkomsten av nya arbetarskikt inom produktionsenheterna, bland vilka de flesta har anknytning till landsbygden. Därför intar de ofta attityder som hör hemma i livet på landsbygden och låter sig intas av egoistiska ekonomiska överväganden”.[79]

Den 26 april öppnas den sextonde partikonferensen. En av de viktigaste punkterna på dagordningen är antagandet av den första femårsplanen (som konferensen i själva verket antar i dess ”optimala”, dvs. maximala variant). Kujbysjev, en av de tre föredraganden på denna punkt på dagordningen, är språkrör för partilinjen. En viktig aspekt av hans rapport utgör de klara uttalandena för en förstärkning av arbetsdisciplinen,[80] där man tar upp citat från texter som Lenin redigerat år 1918 under helt andra omständigheter.

Den hårdnande arbetsdisciplinen fordrar djupgående omflyttningar bland den fackliga personalen, varav många under 1928 anslutit sig till kampen mot företagsledningarnas envälde. Dessa åtgärder är desto nödvändigare som en stor del av den fackliga kadern, däribland Tomskij, ordförande för fackföreningarnas centralråd, är kritiska mot industrialiseringsplanen. I deras ögon kan den inte genomföras utan att man påtvingar arbetarna en oacceptabel intensifiering av arbetstakten och en reallönesänkning.

Under de sista månaderna av år 1928 angriper partiledningen de ställningstaganden som somliga personer gjort emot höjningen av arbetsnormerna uppifrån. På fackföreningarnas åttonde kongress i december 1928 försätts dessa (däribland Tomskij) i minoritet. Kaganovitj, som är anhängare av en förstärkt arbetsdisciplin, kommer med i centralrådet där han representerar partisekretariatet. Tomskij vill då avgå från partiets centralkommitté men han förvägras detta.[81]

Mellan januari 1929 och maj 1929 byts personerna i fackföreningarna i de viktigaste städerna ut. I maj 1929 utesluts Tomskij och hans närmaste anhängare från den centrala fackliga ledningen, vilket innebär att hälften byts ut. Under de månader som följer byts personalen ut också i de viktigaste fackförbunden och sedan i de fackliga basorganisationerna.

Under loppet av 1929 syftar partiets aktivitet på industrins område huvudsakligen till att stärka arbetsdisciplinen och upprätthålla företagsledningarnas auktoritet. Slagordet självkritik har naturligtvis inte försvunnit, men hädanefter förknippas det hela tiden med slagordet tävlan och får en i huvudsak produktivistisk innebörd (vi återkommer till detta). I början av december tar CK ett beslut avsett att säkra en strikt tillämpning av det personliga ledarskapet genom att se till att partiorganisationen och fackföreningen inte längre blandar sig i ledningens problem. Direktören och administrationen betraktas som ensamt ansvariga för förverkligandet av industri- och finansplanen och för fullföljandet av produktionsuppgifterna. För detta ändamål läggs all makt i deras händer. Partiorganisationer och fackföreningar uppmanas att befästa företagsledningarnas auktoritet. Politiska diskussioner under arbetstid förbjuds, företagen får inte omvandlas till ”parlament”.[82]

I början av december 1929 genomförs förändringar av industrins organisering. Alla kommersiella och administrativa funktioner koncentreras i stora ”industrienheter” i syfte att stärka systemet med personligt ledarskap på fabriks- och verkstadsnivå.[83]

På så sätt sluts cirkeln. Nu sätts det punkt för det ifrågasättande av det personliga ledarskapet som följde med uppsvinget för rörelsen för kritik och självkritik under år 1928. Kraven på genomförandet av en industrialiseringsplan får gå före omvandlingen av produktionsförhållandena.

 

5. Taylorism och socialistisk tävlan

Uppsvinget för rörelsen för kritik och självkritik under år 1928 inom ramen för produktionskonferenserna är det viktigaste exemplet på en kamp mot reproduktion av kapitalistiska produktionsförhållanden på den omedelbara produktionsprocessens nivå under loppet av NEP. Men vi har sett att denna rörelse bara kunde utvecklas fram till en viss gräns. Ungefär samma sak kan sägas om den rörelse som syftar till utvecklandet av en form av ”sovjetisk taylorism”.

a) försöket att utveckla en ”sovjetisk taylorism”

Kärnpunkten i den omedelbara produktionsprocessen består i att varje arbetare som tillhör en produktionsenhet utför bestämda uppgifter som sammanfogas med bestämda uppgifter som andra utför. Förutsättningen för att produktionsenheten ska fungera regelbundet är att samtliga utför ett regelbundet arbete.

Under kapitalismens utveckling sätter kapitalet in olika metoder för att varje arbetare ska tilldelas en avgränsad uppgift och för att han ska utföra denna uppgift på kortast möjliga tid. Sådana metoder har en tendens att successivt beröva arbetarna allt initiativ och reducera dem till kuggar i kapitalets maskineri.

Marx avslöjade denna kapitalets inneboende tendens, som syftar till en fullständig underordning av lönearbetet och till en ökad utsugning av arbetskraften. I Kapitalet skriver han: ”Det är inte bara arbetet som delas och åter delas och därefter fördelas mellan olika individer, också individen själv slits i bitar och förvandlas till en automatisk drivfjäder i ett begränsat arbetsmoment (...). De kunskaper, den intelligens och den vilja som oberoende bönder och hantverkare utvecklar i liten skala (...) förvärvas hädanefter bara av verkstaden som enhet. Produktionens intellektuella kapacitet utvecklas bara på ett håll, därför att den går förlorad för alla andra. Det som de uppdelade arbetarna förlorar koncentreras hos kapitalet.”[84]

”Arbetets vetenskapliga organisering” som påfanns av den amerikanske ingenjören Taylor och går under beteckningen ”taylorismen”, svarar i början av 1900-talet mot den kapitalistiska arbetsprocessens mest utvecklade form.[85] Sovjetmakten konfronteras under de första åren, och i ännu högre grad under NEP, med frågan om arbetets organisationsformer och med frågan om en omvandlad ”taylorism”, som skulle anta en ny innebörd och bli till en ”sovjetisk taylorism”.[86]

Långt före oktoberrevolutionen framkallar Lenin en bild av en sorts ”socialistisk taylorism”. Således skriver han: ”Utan författarnas vetskap och vilja förbereder taylorsystemet den tid då proletariatet tar produktionen i egna händer och väljer sina egna uppdrag, då proletariatet utser arbetarkommissioner som ansvarar för en förnuftig fördelning och reglering av det samhälleliga arbetet. Storindustrin, maskinerna, järnvägen, telefonen, allt detta innefattar tusen möjligheter till en fyrfaldig reducering av de organiserade arbetarnas arbetstid, vilka därmed säkras ett välstånd som är fyra gånger större än nu.”[87]

Här framträder föreställningen om en upp-och-ner-vändning av taylorismens klasseffekter. När kapitalet har makten säkrar taylorismen arbetarnas underkastelse och exproprieringen av deras kunskaper. Under sovjetregimen blir taylorismen i händerna på arbetarna ett medel för dem att återvinna en kunskap som de kan utnyttja kollektivt så att de tillsammans behärskar produktionsprocessen.[88]

I de texter där Lenin mellan 1918 och 1922 tar upp taylorsystemet återkommer ständigt två föreställningar. Den ena är arbetarnas behärskande av tekniken och av ”arbetets vetenskap” som ger dem makt över produktionsprocessen i och med att de lär sig ”arbeta bättre”. Den andra rör förkortningen av arbetstiden som möjliggörs genom ökningen av arbetsproduktiviteten och som skapar förutsättningar för arbetarna att konkret ta hand om statens affärer.

Försöken att omvandla taylorismen till ett ”sovjetiskt” system misslyckas. Ett ytligt betraktelsesätt ger vid handen att misslyckandet beror på formerna för arbetsdisciplinen och på att ledningen över produktionsprocessen och dess organisering behållits av direktören och specialisterna. På ett djupare plan ligger emellertid orsaken till misslyckandet i ”taylorismens” natur som befäster uppdelningen i manuellt och intellektuellt arbete (i enlighet med det kapitalistiska produktionssättets tendenser) och alltså inte förmår häva denna uppdelning. Ett sådant upphävande förutsätter en kollektiv insats för att ständigt omvandla produktionsprocessen. Det räcker inte att tillägna sig en ”kunskap” som bildas på basis av åtskillnader mellan manuellt och intellektuellt arbete.

Att den sovjetiska taylorismen ”misslyckas” innebär emellertid inte att Sovjetunionen inte får vidkännas upprepade försök från skilda organ att sätta taylorsystemet eller delar därav i verket. Dessa försök härrör ofta från ledningarna inom de stora industrierna som låter utföra undersökningar av rörelser och tid. ”På basis av undersökningarna fastställer de normer för utförandet av olika uppgifter och förändrar arbetets organisering (vi återkommer längre fram till problemet med fastställandat av arbetsnormer, vilket inte helt och hållet kan likställas med taylorismen).”

Föreställningen om en "sovjetisk taylorism" under kontroll av arbetarna eller deras organisationer försvinner fördenskull inte under NEP. Mot slutet av år 1922 bildar sålunda Fackföreningarnas centralråd Centrala arbetsinstitutet med uppgift att popularisera ”arbetets vetenskapliga organisation” (eller N0T som den ryska förkortningen lyder efter Naoutchnaīa Organizatsia Truda). En av ledarna för Institutet, Gastev, har tidigare varit aktiv i Proletkult.[89]

Kerjentsev, en annan av Proletkults gamla medlemmar, fördömer Institutets verksamhet kort tid efter det att det har bildats. Han ser det som ett instrument för att förtrycka alla arbetare. Kerjentsev grundar nu ”Tidsgruppen” som också placeras under NOT:s överhöghet men som får i uppdrag att inom själva arbetarklassen utveckla en rörelse för ett ”mer rationellt” utnyttjande av tiden. ”Tidsgruppen” förebrår Centrala arbetsinstitutet för att vilja ”civilisera” arbetarna ”uppifrån” och skapa ”en arbetarklassens aristokrati” som skulle bli NOT:s överstepräster.[90]

På partiledningens begäran slås de två rörelserna ihop 1924, men inte ens då lyckas de spela någon betydande roll. Verksamheten inriktas mycket mer på att få till stånd en snabb yrkesutbildning än på organiseringen av arbetet och upprättandet av ”arbetsnormer”.

Centrala arbetsinstitutet säger sig kunna utbilda en ”yrkesarbetare” på tre månader istället för tolv som är den tid det tar på fabrikernas yrkesskolor. Den 11 mars 1926 tillstyrker partiets centralkommitté ICT:s metoder.[91] Utifrån den snabba industrialiseringens perspektiv snabbutbildar man ”yrkesarbetare” som inte får någon helhetssyn på tekniken.

I början av 1928 bekräftar Gastev, som fortfarande leder ICT, denna inriktning när han skriver: ”Den tid är förbi då man kunde tala om arbetarens frihet i förhållande till maskinen, och detta gäller i ännu högre grad arbetarens förhållande till företaget i dess helhet (...). Fastställda gester och koncentrerad uppmärksamhet, händernas rörelser och kroppens ställning är de elementära faktorer som bildar hörnstenen. Här har vi nyckeln till den nya arbetskulturen, nyckeln till en sann kulturrevolution.”[92]

N. Chaplin, Komsomols språkrör, angriper ICT:s teorier.[93] Han slår fast att Institutet vill göra arbetaren till ”ett bihang till maskinen istället för en skapare av socialistisk produktion” och att Gastevas uppfattning inte kan särskiljas från Fords, den amerikanska bilindustrins ledare.[94]

Till följd av trycket från den industrialiseringsprocess som pågår förblir emellertid ICT:s teorier de gällande .De antas i stort av centralkommittén i november 1928.[95] Under den sextonde partikonferensen i april 1929, då femårsplanen antas, förekommer det bara sporadisk kritik av ICT:s teorier.

I själva verket förblir ICT:s betydelse för arbetets organisation och för fastställandet av normer minimal. I Lärobok i politisk ekonomi som utges av Lapidus och Ostrovitianov nämns den roll som Institutet skulle kunna spela för att öka arbetets avkastning, emedan ”arbetarnas arbetsmetoder ofta är föråldrade (och eftersom) arbetets avkastning blir lidande på att den enskilde arbetaren utför flera olika typer av arbeten, eftersom tidsförluster uppstår vid byte av verktyg och material och när maskinerna ska anpassas till nya arbetsuppgifter”.[96]

Under tiden före övergivandet av NEP är föreställningen om en ”sovjetisk taylorism” ännu inte helt övergiven, men den har inte förverkligats någonstans. Det som kommit att gälla är ett lönesystem baserat på normer som företagsledningarna och planeringsorganen upprättat under mycket varierande betingelser. Detta lönesystem består i en ackordslön som ofta åtföljs av premier.

b) ackordslöner och arbetsnormer

Frågan om ackordslöner undersöks här som ett element i den omedelbara produktionsprocessen och som ett sätt att underkasta produktionens aktörer en viss rytm och en viss arbetsintensitet.

Det allmänna problemet med löneförhållandena och dess plats i ett marknadssystem samt detta systems effekter på de allmänna betingelserna för den sociala reproduktionen ska jag undersöka i de kapitel som följer.

Under hösten 1921 antas de första rambestämmelserna för den reglering av ackordslöner som kommer att gälla under större delen av NEP. Den tionde september detta år kommer ett dekret som säger att lönerna ska fastställas genom förhandlingar mellan arbetare och företag.[97] Detta beslut hänger samman med införandet av ”ekonomisk självständighet” för företagen (eller chozrastjot), vilket jag ska ta upp senare. Det uttalade syftet är att koppla samman den lön som den enskilde arbetaren uppbär med värdet av det han producerar. I lönesammanhang räknar man inte med någonting som har karaktären av ”social hjälp” (det tillkommer staten och inte företagen att besörja). Den statliga lönereglering som förekom under ”krigskommunismen” överges således, och den enda reglering som kvarstår är den minimilön som staten fastställer.

Löneförhandlingarna ger upphov till individuella lönekontrakt, men från november 1921 kommer också kollektiva avtal till stånd mellan fackföreningarna å ena sidan och företagsledningen och den ekonomiska administrationen å andra sidan.[98]

De bestämmelser som träder i kraft ger således företagsledningen och den ekonomiska administrationen rätt att variera antalet anställda efter den volym man avser att producera. De får också rätt att sätta löner och arbetsnormer så att företagen förmår täcka sina kostnader med hänsyn tagen till inköps- och försäljningspriser.[99] Fackföreningarnas ingripande förmår inte alltid begränsa effekterna av företagens rätt att variera löner och normer.

Det tryck som företagsledningarna utövar för att få till stånd en höjning av normerna (och på så sätt en reducering av reallönerna för de arbetare som uppfyller de nya normerna mindre väl) gör sig gällande ett flertal gånger under NEP, till och med innan man beslutar om att genomföra en snabb industrialisering.

Från och med 1924 intar bolsjevikpartiet en positiv hållning till en systematisk utökning av ackordslönesystemet. I en resolution som centralkommittén antar i augusti månad framhålles att arbetsproduktiviteten måste ökas. CK kräver där periodvisa revideringar av arbetsnormer och ackord. Dessutom anser centralkommittén att rådande begränsningar av utbetalning av belöning för överskridandet av normerna ska avföras.[100] Fackföreningarna som hittills intagit en reserverad hållning till ackordslönesystemet, ställer sig nu allt mer positiva till att materiell stimulans tillgripes i stor utsträckning.[101]

Under de månader som följer beslutar företagsledningarna att genomföra en allmän revidering av arbetsnormerna. Detta sker utan att maskiner och verktyg förbättras och utan att arbetets organisering förändras i någon större utsträckning. Under 1924/25 ökar arbetsproduktiviteten per man och dag med 46%.102[102]

Trycket för att öka arbetsproduktiviteten (egentligen främst arbetsintensiteten) medför en avsevärd ökning av arbetsolyckorna. I gruvorna ökar andelen olyckor från 1095 på 10 000 arbetare år 1923/24 till 1524 under år 1924/25.[103] Utökningen av ackordslönesystemet och företagsledningarnas höjning av arbetsnormerna möter hårt motstånd från arbetarnas sida. Mot slutet av 1925 konstaterar fjortonde partikongressen att mass-strejker genomförts utan att fackföreningarna, partiorganisationerna eller de ekonomiska organen informerats. ”Fackföreningarnas bristande omsorg om arbetarna” fördöms, liksom det naturstridiga sammangåendet av fackföreningar, parti och ”röda direktörer”.[104] Arbetarnas motstånd mot revidering av normerna utmynnar framförallt i lönehöjningar. Höjningarna stiger från 10 till 30% under 1924/25. I september 1925 uppgår den reella månadslönen i genomsnitt till 51 rubler, vilket betyder att den överstiger den genomsnittslön som Gosplan beräknat skulle gälla för september 1926, det vill säga 48 rubler.[105] Detta är ett mycket viktigt faktum som visar att den faktiska lönenivån är mer beroende av hur arbetarnas kamp förlöper än av de ekonomiska organens beslut.

Dessa löneökningar framstår i själva verket som det pris företagsledningarna måste betala för att få igenom det som är väsentligt för dem, nämligen att arbetsnormer och ackordslöner blir allmänt gällande. Så sker också successivt. Under 1925 arbetar 50 till 60% av storindustrins och gruvornas arbetare på ackord.[106] En undersökning som utförs år 1928 vid ett antal storföretag ger vid handen att andelen ackordslöner nu ligger på ungefär 90%.[107] Förekomsten av ackordslöner stöter också på ett visst motstånd inom partiet. Först på basnivå, där kommunister deltar i ”vilda strejker” och hotas av uteslutning,[108] och sedan också på högre nivå, och där även bland dem som stöder bolsjevikpartiets majoritetslinje. På fjortonde partikongressen i slutet av 1925 klassificerar A. Andrejev ackordslönesystemet som en kapitalistisk metod som måste betraktas som ett provisorium som man tar till ”på grund av en tekniskt ofullgången utrustning”. Han stöder emellertid den aktuella resolutionen om ackordslönerna.[109]

Under hela NEP betraktas i själva verket tillgripandet av ackordslöner som en tillfällig åtgärd, påtvingad av omständigheterna.

Ännu år 1928 förs denna ståndpunkt fram klart och tydligt. Lapidus och Ostrovitianov skriver då följande: ”De sovjetiska organen har (i samråd med fackföreningarna) tvingats tänka ut ett sätt att i löneformen baka in en stimulans åt arbetaren. Det är mot den bakgrunden man måste se förekomsten av produktionsnormer och ackordsarbete i Sovjetunionen. Till skillnad från vad som är fallet under en kapitalistisk regim, är dessa åtgärder hos oss bara av provisorisk art. Produktionsnormer och ackordarbete blir överflödiga i takt med att den socialistiska uppfostran av arbetaren undanröjer hans gamla individualistiska vanor.”[110]

Betydelsen av normsystem och ackordslöner varierar naturligtvis med de konkreta betingelserna för deras fastställande. Ur denna synvinkel har år 1926, ”återuppbyggnadsperiodens” första år och det år då man beslutade öka industrialiseringstakten, en avgörande betydelse.

Dittills har normer och löner huvudsakligen reglerats genom kollektiva avtal (på bransch, region, trust- eller företagsnivå). De har inte orsakat mycken debatt mellan de ekonomiska organen och fackföreningarna. Ledningen har varit tvungen att ta hänsyn till arbetarnas reaktioner och ibland rådfråga dem, framförallt på produktionskonferenserna. Fastställandet av normer och löner påverkades alltså inom vissa gränser av de konkreta betingelserna för de olika företagsenheternas verksamhet och av de ståndpunkter arbetarna företrädde inom respektive företagsenheter. Trots detta har de ekonomiska organen, åt vilka partiet uppdragit att sänka produktionskostnaderna, långtifrån uppfyllt arbetarnas krav. Dessa krav har för övrigt bara delvis tagits upp av fackföreningarna. Det förekommer att normerna höjs så mycket att arbetarnas månadslöner minskar. Så förhåller det sig 1926 när partiet i ett uttalande från den sextonde augusti pekar på ”de förklädda lönesänkningar” som på så sätt åstadkommits.[111]

Partiet beslutar nu att ta hand om huvuddelen av fastställandat av lönerna. Arbetsnormer och löner blir hädanefter ett resultat av beslut som fattas på högsta nivå, vilket avsevärt minskar de kollektiva avtalens betydelse.

Från och med september 1926 är den formella proceduren följande: efter diskussion med VSNCh och fackföreningarna beslutar bolsjevikpartiet om produktionsökning och lönehöjningar för det kommande året. Dessa beslut införlivas med den ekonomiska planen. Först därefter kommer de kollektiva avtalen in. De sluts mellan industritrusterna och motsvarande fackliga organisationer. Hänsyn tas där till planens målsättningar och avtalen rör inte såsom tidigare enbart lönerna, utan även produktiviteten och produktionsnormerna.

Denna procedur innebär att normerna i allt högre utsträckning fastställs oberoende av de konkreta betingelserna för företagens verksamhet och oberoende av deras organisation. De tenderar att utgöra ett tvång som pådyvlas produktionsprocessens aktörer uppifrån. De kollektiva avtalen blir bara ett sätt att bekräfta och specificera de allmänna mål som planeringsorganen fastställer.

Under de sista månaderna av år 1926 publicerar den fackliga pressen ett antal artiklar som uttrycker farhågan att de kollektiva avtalen ska förvandlas till instrument för att bekräfta de löner, normer och arbetsvillkor som i de ekonomiska planerna fastslagit utan diskussion.[112]

Under 1926, den industriella återuppbyggnadens första år, kan man i själva verket se en process ta form, vari fackföreningarnas och företagens facklig, kommittéers funktion alltmer begränsas till lönernas och arbetsmiljöns område. Under 1927 uppstår det konflikter rörande detta ämne mellan fackföreningarna och VSNCh. Konflikterna biläggs av Kommissariatet för arbete. I oktober 1927 betygar VSNCh och fackföreningarnas centralråd sin vilja att gemensamt lösa problemen med de olika roller som planen respektive de kollektiva avtalen spelar när löner och normer ska fastställas. De kollektiva avtalen diskuteras också fortsättningsvis i fabrikerna, men på möten som är av informationskaraktär och som inte har beslutsrätt.

Under år 1927/28 utövar dessa arbetarmöten ett visst inflytande över de kollektiva avtalens innehåll. Detta inflytande minskar emellertid från och med hösten 1928, dä det personliga ledarskapets princip åter befästs. Under hösten 1928 bekräftar Gosplan och Kommissariatet för arbete att planen ska ges företräde framför de kollektiva avtalen. Diskussionen om normer och löner inför de kollektiva avtalen spelar hädanefter bara en sekundär roll.[113] Fackföreningarnas och de kollektiva avtalens minskade betydelse för fastställandet av normer och löner betyder emellertid inte att planeringsorganen behärskar lönesättning och produktionsökning. De arbetare som inte anmodats att delta konkret i fastställandet av löner och arbetsnormer, motsätter sig fram till en viss punkt de ökningar av produktionstakten som framstår som oacceptabla för dem och ofta lyckas de uppnå högre löner än vad planen anvisat.

Gapet mellan planens ”målsättningar” och den faktiska produktions- och löneutvecklingen gör det möjligt att förstå en aspekt av arbetarnas kamp. Gapet beror på brister i produktionens organisering och försörjningen av företagen, och på att en del av de uppgifter som ska utföras enligt planen är orealistiska och saknar förankring i massdiskussioner inom företagen.

Målet snabb industrialisering som utformats centralt inom statens tekniska organ och det sätt varpå produktionsnormerna fastställs mot slutet av NEP gynnar varken planens förverkligande eller de arbetande massornas uppslutning kring de löne- och produktionsresultat som satts upp som mål. Denna situation skapar blockeringar, blir en källa till obalans inom industrin och gör att planerna på att minska industrins kostnader inte uppfylls.[114] Därmed ökar motsättningarna mellan industri och jordbruk och mellan industrins finansiella behov och ackumulationsförmåga. Dessa faktorer förvärrar NEP:s slutliga kris. Det faktum att man tillgriper ackordslöner, materiella förmåner och löneskillnader medverkar dessutom till att återskapa interna motsättningar inom arbetskollektivet. Det gör också att individualismen befästs och lägger grunden för krav på löneökningar, då de sämst betalda arbetarnas situation blir desto mer oacceptabel som högre löner samtidigt delas ut åt andra.

c) splittringen inom arbetarkollektivet och löneskillnaderna

De löneskillnader som förekommer under NEP hänger inte bara samman med införandet av ackordslöner, utan även på ett djupare plan med arbetarkollektivets hierarkiska struktur. Med själva formerna för arbetsprocessen, med det sätt varpå det sker en differentiering av produktionens aktörer.

Denna differentiering har historiska rötter (arbetsprocessens form i de tidigare kapitalistiska företagen och dess effekter på arbetarklassens struktur) men de reproduceras och omvandlas i klasskampen. Arbetsprocessens historiskt givna struktur förändras eller befästes i klasskampen. Då informationen om omvandlingen (eller bristen på omvandling) av arbetsprocessen är bristfällig, kan en undersökning av lönedifferentieringens utveckling ge värdefulla upplysningar i detta avseende.

Min första observation är att genomförandet av NEP och återtagandet av industriproduktionen åtföljs av ökande lönedifferenser; varmed man tenderar att efterlikna förkrigstidens lönesystem.

Medan en yrkesarbetare under år 1920 (ett år då industrin nästan var paralyserad) i medeltal bara tjänar 4 % mer än en okvalificerad arbetare, ligger gapet mellan respektive inkomster på 65% år 1922.[115] Under 1924 tjänar yrkesarbetarna i genomsnitt dubbelt så mycket som de okvalificerade arbetarna.[116] Dessa totalsiffror kan illustreras med en undersökning som utfördes i mars 1924 i ett metallföretag i Moskva. Undersökningen visar att en okvalificerad arbetare tjänar 16,40 rubler i månaden, medan en gjutare tjänar 31,95. I samma företag tjänar en avdelningschef 79,67 rubler i månaden och direktören 116,08 rubler.[117] Därutöver erhåller företagsledarna speciella förmåner, dvs. procentuella andelar av vinsten och naturaförmåner. Under den här tiden är löneskalan i allmänhet sjuttongradig och skillnaden mellan den lägsta och den högsta lönen förhåller sig som ett till fem, i vissa fall till och med som ett till åtta. Högst lön erhåller den administrativa och tekniska personalen.[118]

Från 1924 till 1926 tenderar löneskillnaderna att öka, och de skärps för övrigt av systemet med ackordslöner och premier. En kamp utvecklas mellan dem som är för en reducering av skillnaderna och dem som anser att skillnaderna är ”nödvändiga”. På Komsomols sjunde kongress i mars 1926 uttalar sig således en av organisationens ledare på följande sätt: ”Bland ungdomen (...) finns en högt utvecklad strävan efter jämlikhet, efter att jämställa kvalificerade och okvalificerade arbetare. Stämningen är sådan att unga arbetare kommer till oss och säger att vi inte har några statliga företag, inte några företag som är konsekvent socialistiska; enligt Lenins definition, utan det vi har är utsugning.[119]

Enligt en undersökning som utfördes 1926 ligger arbetarnas månadslöner ofta i storleksordningen 13 till 20 rubler, under det att en direktör kan tjäna ända upp till 400 rubler (plus diverse materiella förmåner såsom lägenhet, bil, etc.). Denna situation är dock ovanlig, genomsnittslönen för direktörerna ligger på 187,9 rubler.[120]

På fackföreningarnas sjunde kongress (december 1926) avspeglar sig de mindre kvalificerade arbetarnas missnöje. Tomskij, ordförande i fackföreningarnas centralråd gör följande uttalande: ”I framtiden måste vi inrikta oss på att minska löneskillnaden mellan yrkesarbetaren och den vanlige arbetaren.”[121]

Man kommer dock inte fram till någon klar linje i den här frågan. Medan fackföreningarna och sovjeternas kongress under 1927 intar en positiv hållning till en reducering av löneskillnaderna, fördömer Komsomols femte kongress de ”egalitära strävandena” hos ”efterblivna fraktioner bland arbetarrungdomen”.[122]

Mot slutet av NEP utgör löneskillnaderna inom arbetarklassen en källa till splittring och missnöje, framförallt bland ungdomen. På Komsomols åttonde kongress tvekar en delegat inte att säga att vissa arbetare ”kråmar sig som påfåglar'' medan andra nästan är tiggare”.[123] Mot slutet av 1928 försöker fackföreningarnas åttonde kongress åter ta upp problemet, men partiet som alltmer upptas av sina försök att få fler arbetare att yrkesutbilda sig fördömer deras attityd. Vi vet att den fackliga ledning som utsågs på åttonde kongressen fråntas sina positioner under år 1929. Några år senare blir ställningstagandena från fackföreningarnas åttonde kongress betraktade som tecken på en ”en långt driven utveckling av en småborgerlig egalitärism”.[124]

Trots de motsägelsefulla strömningar som främst hänger samman med påtryckningarna från arbetarklassens mest missgynnade skikt, är det tendensen till löneskillnadernas befästande som tar överhanden under NEP. Denna tendens hänger samman med återskapandet av den omedelbara produktionsprocessens hierarkiska struktur. Denna förstärks av ett antal ideologiska föreställningar, varav två antar särskild betydelse.

Den ena består i den distinktion som ofta görs mellan å ena sidan de arbetare som sedan länge befinner sig inom industrin och som har erhållit en utbildning och å andra sidan de som mer eller mindre är ”tillfällighetsarbetare”, arbetskraft som nyligen kommit från landsbygden och som ofta är inställd på att återvända dit och som förblir genomsyrade av ”bondementaliteten”. Det är huvudsakligen de förstnämnda som partiet och fackföreningarna betraktar som det sanna proletariatet vilkas materiella intressen (alltså relativt höga löner) bör försvaras. De utgör sovjetmaktens pålitligaste bas. De andra arbetarna framställs ofta som halvproletärer, vars materiella intressen visserligen ska tillgodoses, men snarare för den sociala rättvisans skull än av strikt politiska skäl.

Den andra består i en tendens att framställa en relativt stor lönedifferentiering bland arbetarna som ”nödvändig”. Denna differentiering betraktas ofta som en följd av den tekniska nivån. Man ser den som en konsekvens av yrkesarbetarnas avgörande betydelse i en produktionsprocess som ännu är till hälften hantverksmässig och där maskinen och mekaniseringen bara ingår i begränsad omfattning. Denna föreställning förs till exempel fram av Tomskij på fackföreningarnas sjunde kongress.

Efter att ha konstaterat att löneskillnaderna i Sovjetunionen är ”kolossala och saknar motsvarighet i Västeuropa”, tillägger han: ”En av orsakerna till denna situation är att vår tekniska utrustning ännu är allt för efterbliven. Den personliga skickligheten, yrkestraditionen etc. spelar fortfarande en alltför stor roll. Maskiner som förenklar arbetet och introducerar automatiska metoder används i allt för liten utsträckning.”[125]

Den avgörande faktorn i förklaringen av de stora löneskillnaderna är alltså av ”teknisk natur”. En reducering av löneskillnaderna framstår således som i första hand avhängig av ”produktivkrafternas utveckling”.

d) socialistisk tävlan

Även om NEP präglas av en stark tendens till återskapande av rådande former för produktionsprocessen, växer det fram skilda rörelser som på olika nivåer ifrågasätter dessa former och som till och med förefaller vara i stånd att ändra dem. Detta är en innebörd man kan ge försöken att utveckla en ”sovjetisk taylorism”[126] och ännu mer åt kampen under de första månaderna 1928 som syftar till att genomföra en viss omvandling av produktionsförhållandena.

Under någon tid verkar också framväxten av en socialistisk tävlan kunna leda till ett ifrågasättande av produktionsprocessens rådande former, åtminstone från 1926 fram till mitten av 1928. Denna utveckling är värd en hastig granskning; särskilt som misslyckandet för utvecklingens revolutionära sidor hänger nära samman med NEP:s slutliga kris.

Rörelsen för en socialistisk tävlan är ursprungligen ett försök från avancerade delar av arbetarklassen att ta över vissa delar av produktionsprocessen i syfte att åstadkomma en snabbare ökning av produktionsprocessen. Rörelsen har givetvis en produktivistisk sida, men samtidigt ifrågasätter den på ett indirekt sätt direktörernas och teknikernas ledande roll.[127] Ursprungligen är det frågan om en rörelse som tillkommer på initiativ från en del av arbetarungdomen och som uppmuntras av Konsomol. Sådan är situationen under hösten 1926.[128]

Under loppet av 1927 ser de ledande ekonomiska organen, och då framförallt VSNCh, i denna rörelse ett medel att öka arbetsproduktiviteten och samtidigt hålla kostnaderna för de investeringar som skisseras i femårsplanens båda varianter inom rimliga gränser. Det rör sig framförallt om att få arbetarna att öka arbetsintensiteten, men dessutom rör det sig om att ”rationalisera produktionsprocessen”. Man går här in i den period under vilken produktionskonferenserna utvecklar ett aktivt arbete.

Under hösten 1927 tenderar emellertid den socialistiska tävlans kännetecken att förändras. Initiativen från arbetare på basnivå trängs alltmer tillbaka till förmån för ett systematiskt ingripande från de centrala ekonomiska organen vilka manar till en tävlan mellanföretagsledare, truster, etc.[129] På så sätt organiseras en tävlan på nationell och lokal nivå samtidigt. Komsomol fortsätter att gynna en socialistisk tävlan som framförallt tar formen av ”kommunistiska lördagar” vilket innebär oavlönade arbetstimmar och insatser som syftar till att öka produktionen eller utföra speciella uppgifter. Insatserna utförs ofta av arbetslag eller brigader av ”stödarbetare” (udarniki).

I den rörelse som växer fram under 1928 är det mycket svårt att skilja mellan den del som står för en verklig entusiasm och ibland för en protest mot företagsledarnas auktoritet, och den del som enbart anpassar sig till den produktionskampanj som organiseras uppifrån och som arbetarna känner sig mer eller mindre tvungna att sluta upp bakom.

Under sommaren 1927 får rörelsen i viss mån en institutionell prägel i och med dekretet från 27 juli som skapar ”arbetets hjälte”. Det rör sig inte bara om en titel utan materiella förmåner medföljer som skattebefrielse, förtur i bostadskön, pension, etc.[130]

Glidningen mot en mera ”styrd” form av tävlan är skönjbar i dekretet från fjortonde juni 1928 som ger företaget 25 till 50% av de besparingar som uppnåtts tack vare tävlan och som uppdrar åt direktören att använda dessa medel enligt vissa regler, framförallt i syfte att ”rationalisera” produktionen och förbättra arbetsvillkoren.[131]

I september 1928 instiftas en orden som bär namnet Arbetets röda fana. Den tilldelas inte bara individer utan även företag, institutioner och arbetarkollektiv.[132]

Strax före det officiella antagandet av den första femårsplanen, och framförallt efter det att femårsplanen antagits, antar den socialistiska tävlan en allt mer produktivistisk karaktär. Publiceringen av en dittills outgiven text av Lenin (som han skrev i januari 1918 men vägrade publicera vid tidpunkten för Brest-Litovsk) i Pravda den 20 januari 1929 under titeln: Hur man organiserar tävlan bildar utgångspunkten för en omfattande kampanj under vilken man bildar chockbrigader och strävar efter att överskrida normerna. Efter det engagerar ett stort antal gruvor och fabriker sig i tävlan. Kampanjen kombineras med de åtgärder som vidtas från slutet av 1928 för att stärka arbetsdisciplinen.

Att rörelsen för en socialistisk tävlan har två sidor återspeglas klart i en artikel av Stalin som publiceras i Pravda 22 maj 1929. Han visar där att den socialistiska tävlan måste grunda sig på de arbetande massornas entusiasm, på ”massornas energi, initiativ och självständiga handlingar” och att den syftar till att frigöra ”de kolossala reserver som finns inneboende i vårt system”[133]. Stalin påpekar emellertid också i artikeln att rörelsen hotas av sådana som vill ”styra” den, ”centralisera” den, frånta den dess viktigaste kännetecken, nämligen ”massornas initiativ”.[134]

Den ”centralistiska” sidan tar i själva verket överhanden över ”massornas initiativ”. Basaktiviteten bromsas upp av principen om personligt ledarskap, de uppifrån fastställda målen och ingenjörernas tekniska regler.

Efterhand tenderar tävlan att ställa arbetargrupper, ja även individuella arbetare mot varandra. De ”bästa resultaten utnyttjas av företagsledarna för att höja arbetsnormen och öka arbetsintensiteten. Den sovjetiska pressen från den här tiden tar upp sådana fall för att fördöma dem,[135] men icke desto mindre upprepas de. Varningarna från fackföreningarnas centralråd[136] skapar inte heller något hinder för denna tendens, då de ledande ekonomiska organen uppmanar företagen att ”överskrida planen”.

Produktionen ökar, men fackföreningarnas centralråd konstaterar att det sker till priset av ”brott mot arbetslagarna och de kollektiva avtalen och en försämring av arbetarklassens situationen”.[137]

Mot slutet av 1929 skapar deformeringen av ”den socialistiska tävlan” ett ökande missnöje inom arbetarklassen. Höjningen av normerna innebär minskade inkomster för dem som inte förmår uppfylla normerna, samtidigt som ”produktionsåtaganden” som görs utan att massorna tillfrågas tvingar företagsledningarna att slopa fridagarna under flera veckor.[138]

Rapporter från Smolenskarkivet visar att från och med maj 1929 mångdubblas arbetarnas missnöjesyttringar inför ”produktionsåtagandena” och de normhöjningar som företagsledningarna ensidigt beslutat om. Detta missnöje ger till och med upphov till strejker, framförallt i gruvorna.[139] En helhetsstudie ”Om arbetarklassens situation i östra regionen” visar att arbetarna ofta inte ens känner till produktionsåtagandena eller de ”utmaningar” som deras företag antagit. De vet inte vad som förväntas av dem, men de konstaterar att normerna ökar utan att lönerna ökar och de intar följaktligen en negativ attityd.[140]

I samma rapport dras följande slutsats: ”Sådana attityder kan i första hand tillskrivas arbetare som står i kontakt med jordbruket och som endast arbetat kort tid på fabrik. De deltar absolut inte i ansträngningarna att producera och de utövar ett visst inflytande på de tveksamma. För närvarande kan man säga att ifråga om den socialistiska tävlan som organiseras inom företagen av de ekonomiska instanserna och av administrationen, härskar det på många ställen en osedvanlig håglöshet och nonchalans.[141]

Den ovan beskrivna situationen gäller för de flesta regioner mot slutet av år 1929. Denna situation hänger nära samman med att fastställandet av målsättningar för produktionen alltmer blivit en ”angelägenhet för de styrande”. Dessa ger sig in i någon sorts ”jakt på målsättningar” som utvecklas utan kontakt med verkstädernas, byggarbetsplatsernas och gruvornas verklighet, vilket skapar en uppsjö av orealistiska mål. Under den här tiden höjs en rad av produktionsmålen och planerna revideras. För stålproduktionen som enligt den ursprungliga planen skulle uppgå till 10 miljoner ton vid slutet av femårsperioden fastställs istället ett mål på 17 miljoner ton.[142]

För de arbetare som känner till produktionens realiteter är en sådan målsättning som gripen ur luften. Målet uppnås inte heller.[143]

Fastställandet av ogenomförbara målsättningar har en negativ inverkan på arbetarmajoritetens entusiasm. Endast hos en minoritet som är kapabel till kraftansträngningar och som därför slår produktionsrekord, finns entusiasmen kvar. Det är emellertid inte tillräckligt för att en verklig tävlan ska växa fram på massbasis.

Den rörelse för socialistisk tävlan som i början utgick från en verklig omvandling av arbetsprocessen utvecklas definitivt inte i en sådan riktning. Den blir inte ”en kommunistisk metod för att bygga socialismen på basis av de breda massorna maximala aktivitet” som Stalin avsåg i sin artikel från 22 maj 1929,[144] och skapar inte nya produktivkrafter i stor skala.

Rörelsens socialistiska sida utplånas undan för undan eftersom man inte satt upp en radikal omvandling av produktionsförhållandena som mål. Efterhand sker därför en inriktning mot kvantitativa produktionsförbättringar och rörelsen tas över av företagsledningar och ekonomiska apparater. Dessa brukar rörelsen framförallt som ett medel att höja produktionsnormerna. Den blir således ett medel att öka arbetsproduktiviteten. Det är detta som ligger bakom den likgiltighet och ibland till och med avsky som en del arbetare visar inför en rörelse som i grund och botten inte är deras.[145]

Orsakerna till att rörelsen inte antar någon masskaraktär är många. Den viktigaste orsaken är att rörelsen i allmänhet får en ensidigt produktivistisk inriktning. Detta leder till att rörelsen underordnas rådande hierarkiska och disciplinära förhållanden. Dessa förhållanden förstärks till och med från slutet av 1928. Ett annat betydande hinder för att den socialistiska rörelsen ska utvecklas till en verklig massrörelse är den inre splittringen mellan olika arbetarkollektiv. Mellan minoriteten yrkesarbetare som åtnjuter auktoritet, får ta ansvar och har inkomster som ligger klart över andra arbetares, och en majoritet av icke specialiserade arbetare som ofta betraktas med misstro på grund av deras bondeursprung och som förvisas till dåligt betalda detaljarbeten. Denna splittring mellan arbetarkollektiven hänger för övrigt nära samman med företagens hierarkiska struktur och med ingenjörernas och direktörernas roll.

Rörelsen för en socialistisk tävlan utmynnar alltså inte i en socialistisk omvandling av produktivkrafterna. Det formuleras heller aldrig någon klar teori om en sådan omvandling vid den här tiden, även om tanken väcks när till exempel Stalin talar om ”de enorma reserver som finns inneboende i vårt system”.[146]

Under sådana betingelser kommer det inte till stånd någon revolutionär omvandling av produktionsförhållanden och produktivkrafter. Industriproduktionens tillväxt blir i grunden beroende av de nya produktionsmedlens ackumulation, av en modernisering av maskiner och verktyg, av upprätthållandet och utvecklandet av materiell stimulans (ackordslöner, premier, etc.). Allt detta leder till att man antar en investeringsplan för industrin som är alltför betungande och som industrin inte förmår finansiera med egna medel. På så sätt växer de bördor som den ekonomiska politiken lägger på böndernas skuldror och de motsättningar mellan stad och landsbygd som präglar NEP:s slutliga kris blir allt större.

För att nå en djupare förståelse av de specifika formerna för de förvärrade motsättningarna inom själva industrisektorn, är det lämpligt att analysera det sätt varpå den statliga industrin är en del av hela den process där produktionens betingelser reproduceras.

 

<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->

 


NOTER

[1] Se ovan.

[2] Beräkningarna är gjorda utifrån KT, 1929/30, op.cit. s. 422–423.

[3] Se nedan.

[4] Se M Dobb, Soviet Economic Development, op.cit. s. 143.

[5] Se del 1, framförallt s. 390 ff.

[6] Se Marx, Filosofins elände, där han förebrår Proudhon för att denne tillmäter egendomens juridiska form den största betydelsen.

[7] Se del 1, s. 126 ff.

[8] Se texten Sovjetmaktens omedelbara uppgifter, i OC, band 27, s. 268.

[9] Ibid. s. 257.

[10] I. Lapidus och K.Ostrovitianov, Précis d'économie politique, op.cit. s. 410.

[11] Ibid. s. 410.

[12] VKP(b) v Rezoljutsijach, Moskva, 1941, s. 626–629, citerat av E.H. Carr, Socialism, op.cit. del 1 s. 387.

[13] Se TPG 23–26 augusti 1926.

[14] KPSS, op.cit. band 2, s. 315–316, 320. Arbetarnas motstånd mot revideringen av normerna leder till arbetsnedläggelser och till strejker som inte är godkända av fackföreningarna.

[15] VII-yj Sezd Professionalnych Sojuzov SSSR, Moskva, 1927, s. 467, 745.

[16] Se Direktivy KPSS i Sovetskogo Pravitelstva po Choziajstvennym Voprosam, Moskva, 1957, band 1, s. 666–672 samt E.H. Carr & R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1, s. 341–342, 492.

[17] TPG, 18 augusti 1927.

[18] Se Trud, 6 januari 1928.

[19] Se Lenin, OC, band 33, s. 185 ff.

[20] Ibid. s. 190.

[21] Den franska översättningen är gjord utifrån en rysk text där uttrycket ”under dessa betingelser” (dvs. i den rådande situationen) förekommer, ett uttryck som är mycket mer precist än ”dåförtiden” som det står i översättningen i band 33 av OC av Lenin (se KPSS, op.cit. band 1, s. 607).

[22] Lenin, OC, band 33, s. 190.

[23] Ibid. s. 191–192.

[24] Ibid. s. 191.

[25] Ibid. s. 193.

[26] KPSS, op.cit. band 1, s. 792 (kursiverat av Bettelheim).

[27] Se VKP(b) o Profsojuzach, Moskva, 1940, s. 236–240, citerat av E.H. Carr och R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1:II s. 40, not 1.

[28] KPSS, op.cit. band 2, s.65. Uttrycket ”administrativ avvikelse” svarar ungefärligen mot det ryska uttrycket: ”khoziaistvennii ouklon”.

[29] I tidskriften Bolsjeviks nummer från den 15 juli 1926 konstateras att under år 1925 har rörelsen för produktionskonferenser gått tillbaka, och betraktats med misstro såsom utgörande en administrativ avvikelse, s. 45–48.

[30] KPSS, op.cit. s. 99.

[31] Stalin, W, band 8, s. 147–148. Det bör noteras att produktionskonferenserna inte tilldelas några förvaltningsfunktioner. De ska framförallt bestå parti och regering med hjälp och stöd.

[32] Istoritjeskij Archiv, nr 2, 1960, s. 89–90, citerat efter E.H. Carr och R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 2–II, s. 569.

[33] Trud, 18 juli 1926.

[34] Det rör sig om resolutionen ”Om landets ekonomiska situation och partiets uppgifter” (se KPSS, op.cit. del 2, s. 173 ff och då framförallt tredje avdelningen, s. 117–179) samt resolutionen om fackföreningarna (ibid. s. 191 ff) som innehåller relativt utförliga beskrivningar av produktionsmötena (ibid. s. 196–199).

[35] Ibid. s. 179. Uttrycket ”direkt deltagande” är anmärkningsvärt ty det markerar ett brott med resolutionen från den elfte kongressen, se ovan.

[36] Ibid. s. 198.

[37] Ibid. s. 177.

[38] Ibid. s. 190.

[39] Se XV Konferentsija VKP(b), Moskva, 1927, 276–283, 298–299, 317, 346–347, 356, 408–410. Citerat efter E.H. Carr & R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1–II, s. 570 not 1 & 2.

[40] VII-yj Sezd Professionalnych Sojuzov SSSR, Moskva, 1927, s. 58–59.

[41] Konferentsija VKP(b), Moskva, 1962, not. 279, s. 814, citerat efter E.H. Carr & R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 14 not 6, s. 571.

[42] Se resolutionen som antogs av centralkommittén i april 1928 i KPSS; op.cit. del 2 s. 383–384.

[43] Se Stalin, W, s. 30 ff.

[44] Ibid. s. 37.

[45] Ibid. s. 40–41.

[46] Ibid. s. 57 ff.

[47] Ibid. s. 57 ff.

[48] Se E.H. Carr & R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1, s. 580 ff.

[49] Smolenskarkiven gör det möjligt att få en helhetssyn på det som under den tiden kallades ”Smolenskskandalen”. Enligt dessa arkiv utesluts 13,1% av partimedlemmarna i Smolenskprovinsen efter ifrågavarande skandal. De undersökningar som utförs i CKK:s namn avslöjar att bland en del av landsbygdens kader råder korruption, medan andra är hemfallna åt ”dryckenskap” och ”sexuell lössläppthet”. Undersökningen visar att arbetarna i en av provinsens största fabriker måste ”böja sig för förmännens krav” och att sju arbetare från en annan fabrik begått självmord på grund av de partiansvarigas likgiltighet inför deras krav. ”Affären” ger upphov till en undersökning av CKK (Centrala kontrollkommissionen) som håller en mångfald möten i provinsens fabriker (Se Merle Fainsod, Smolensk, ā l’heure de Staline, Paris, Fayard, 1958, s. 65–68).

[50] Se Stalin, W band 2, s. 74.

[51] Ibid. s.75.

[52] Ibid. s.75.

[53] Ibid. s. 75–76 (kursiverat av Bettelheim).

[54] Ibid. s. 76–78 (kursiverat i texten).

[55] Denna förskjutning av tonvikten framstår också klart då man ställer riktlinjerna från våren 1928 angående nödvändigheten av att kritisera kadrer, ingenjörer, administratörer, etc. (inklusive sådan kritik som ”bara innehöll 5–10% sanning”, ibid. s. 36) mot de varningar för att visa misstro mot företagsledningar och ekonomiska organisationer, som utfärdades av Stalin i en rapport från den trettonde april 1926. Han sade där att företagsledarna skulle ”omges av en förtrolig atmosfär” och att man skulle undvika att kritisera dem alltför lättvindigt ty detta var enligt Stalins åsikt vid denna tidpunkt ”en dålig vana som borde överges en gång för alla'' (se Stalin, W, band 8, s. 146).

[56] Se ibid. s. 62 och not 14, s. 376.

[57] En av de resolutioner som antas av CK 6–11 i april 1928 förespråkar en omdaning av företagens förvaltning. Betydelsen av denna omdaning förblir emellertid begränsad (Se KPSS, op.cit. band 2, s. 386, 387).

[58] Stalin, W, band 11, s. 63 (kursiverat av Bettelheim).

[59] Ibid. s. 63–64.

[60] Smolenskundersökningen avslöjar många sådana fall. Undersökningen visar att i gruvorna i Chakty händer det ofta att sextimmarsdagen och vissa säkerhetsbestämmelser inte respekteras (se s. 64).

[61] Manifestet lästes upp den femtonde oktober 1927 av Rykov, dåvarande ordförande i folkkommissariernas råd, inför centrala exekutivkommitténs medlemmar (se Pravda, 16 och 18 oktober 1927).

[62] Arkiven från partikommittén i provinsen Smolensk visar att denna kommitté haft att göra med missnöje från arbetarnas sida under övergången till treskift. Från en av regionens fabriker skickades en delegation till Moskva för att protestera och flera arbetarföreningar krävde att åtgärden skulle rapporteras. Man vet inte vilka följder kraven fick, men man vet att kraven var många (på denna punkt se Merle Fainsod, Smolensk, op.cit. s. 68–69).

[63] Se E.H. Carr & R.W. Davies, Foundations... op.cit. del 1–II, s. 500–504.

[64] Sådana klagomål förs fram i VSNCh:s tidning (TPG) t.ex. i numret från den sextonde oktober 1928 och i den officiella ekonomiska tidningen Ekonomitjeskoje Obozrenije. På denna punkt se E.H. Carr & R.W. Davies, Foundations, op.cit. del 1–II, s. 508–509.

[65] För den industri som lyder under VSNCh ökar produktionen med 16,6% under år 1926/27, med 26,3%under 1927/28 och med 23,7% under 1928/29 (Se KT 1929–1930, s. 422–423, s. 503).

[66] Predprijatije, nr 12, 1928, s.12. Tidningen anspelar på direktörens ”personliga ledarskap” som skulle vara hotat av att ersättas med "väljarnas" ledarskap.

[67] Pravda, 26 juni 1928, se Stalin, W, band 11, s. 133 ff.

[68] Ibid. s. 138.

[69] Ibid. s. 140–141.

[70] Ibid. s. 139 (kursiverat i texten).

[71] Ibid. s. 139 (kursiverat i texten).

[72] Ibid. s. 139–140.

[73] Ibid. s. 143 (kursiverat i texten).

[74] TPG, 30 november 1928.

[75] Vosmoj Sezd Professionalnych Sojuzov SSSR, Moskva, 1929, s. 527–528.

[76] Direktivy... op.cit. Moskva, 1957, del 2, s. 18–19.

[77] Se Rechenia partii i pravitelstva (förkortas Rechenia), s. 125–131, citerat efter R.Lorenz, Das Ende der NEP, op cit. stencilerad avhandling, sMarburg/Lahn 1970, s. 213 och not 3, s. 274. Denne författare citerar också A. Etjin, O edinonatchalii, Moskva, 1930.

[78] Se not 2 föregående sida och även Merle Fainsod, Smolensk..., op.cit., s. 342. Se även R. Linharts anmärkningar angående detta ämne i hans bok: Lénine, les Paysans, Taylor, Paris, Editions du Seuil, not 1, s. 167–168.

[79] Se XVI-taja Konferentsija VKP(b), Moskva, 1962, s. 72–73.

[80] Se nedan.

[81] Se Trud 9 mars, 16 maj, 8, 11 och 20 juni 1929, citerat av S. Schwartz, Les Ouvriers en Union soviétique, Paris, Marcel Rivičre, 1956, s. 503–505.

[82] Se Rechinia..., op.cit. s. 125–131 och R. Lorenz, Das Ende der NEP, op.cit. s. 214.

[83] Se Rechenia, op.cit .s 136–142.

[84] Marx, Le Capital, La Pléiade; op.cit. bok 1, s. 903–904.

[85] Man finner en analys .av taylorsystemet i Harry Bravermans bok Travail et Capitalisme monopoliste, Paris, Maspero, 1976, se framförallt s. 78 ff. Se även svenska översättningen Arbete och monopolkapital, Raben & Sjögren, 1977. Översättning Nils Kjellström.

[86] I sin bok Lenine, Les Paysans, Taylor, op.cit. behandlar R.Linhart ett flertal aspekter på denna fråga (framförallt s. 77 ff).

[87] Lenin, OC, band 20, s. 158, citerat efter R.Linhart, op.cit. s. 86–87.

[88] Se R.Linhart, ibid. s. 102, 110 ff. s. 134 ff.

[89] Se E.H. Carr, The interregnum, London, Macmillan, 1965, not 4, s. 84 samt Socialism..., op.cit. del 1, s. 383.

[90] Se Trud, 20 och 22 februari 1924.

[91] Se Direktivy..., op.cit. del 1 (1957) s. 568–569.

[92] Pravda, 10 februari 1928, citerat av E.H. Carr & R.W. Davies, Foundations..., op cit. del 1, s. 478.

[93] Det bör noteras att anhängarna av dessa teorier kan åberopa sig på vissa formuleringar av Marx och Engels, framförallt i en artikel som Engels skriver vintern 1872/73 betitlad ”Om auktoriteten...”: ”En stor automatiserad och mekaniserad fabrik är mycket mer tyrannisk än vad de små kapitalisterna någonsin varit. När människan med hjälp av sin vetenskap och sin uppfinningsrikedom underkastat sig naturens krafter, hämnas dessa genom att i samma utsträckning låta människan underkastas en sann despotism, oberoende av all social organisation.” Se Marx/Engels, Werke (förkortas MEW), Berlin, Dietz Verlag, band 18, s 307. I en sådan formulering som återspeglar tesen ”Man befaller inte över naturen annat än genom att lyda den” tas det inte någon hänsyn till under vilka former de vetenskapliga kunskaperna brukas i produktionsprocessen. Som Marx ofta påpekar är dock dessa former, liksom den tekniska omvandlingens natur, präglade av de sociala förhållandena.

[94] Se N. Chaplins inlägg på Komsomols åttonde kongress, citerat i Foundations..., s. 479.

[95] Se VKP(b) v Rezoljutsijach, op.cit. band 2, s.305. Senare utgåvor återger inte denna resolution (se E.H. Carr och R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1, not fem, s. 479).

[96] Lapidus och Ostrovitianov, Précis d'économie politigue, op.cit. s. 114–115.

[97] Se E.H. Carr, Ryska Revolutionen, op.cit. del 2, s. 319-320, 359-360.

[98] Ibid. s. 360.

[99] I konsekvens därmed blir lönerna högre i företag som kan sätta höga priser, såsom det för ögonblicket är fallet inom textilindustrin, än inom andra företag, metallindustrin t.ex. (se A.G. Rasjin, Zarabotnaja plata za vostanovitelnyj period choziajstva SSSR, Moskva, 1928).

[100] Angående CK:s resolution om lönesystemet se KPSS, op.cit. del 1, s. 906–911.

[101] Angående fackföreningarnas ställningstagande se Trud, 23 augusti och 17 september 1924 och debatterna från fackföreningarnas sjätte kongress (Sjestoj Sezd Professionalnych Sojuzov SSSR, Moskva, 1925). Debatterna visar att en minoritet av delegaterna fortfarande är motståndare till den oförbehållsamma utvidgningen av ackordslönesystemet. Från februari 1925 (se Trud, fjärde februari 1925) engagerar sig fackföreningen djupt i en kampanj för att ackordslönesystemet ska genomföras i största möjliga utsträckning (se E.H. Carr, Socialism..., op.cit. del 1, not 4, s. 390).

[102] Se PCh, nr 2,1926, s. 54 och YS Rozenfeld, Promychlennaīa Politika SSSR, Moskva, 1926, s. 361, E.H. Carr ibid. del 1, s. 391–392.

[103] Se Leningradskaja Pravda 2 aug 1925, citerat av E.H. Carr, ibid. del 1 s. 392–393.

[104] Se XIV Sezd(b), Moskva, nr 722–729, 785. De strejker som tas upp på fjortonde kongressen är ”vilda strejker”, strejker som inte är erkända av fackföreningarna och som inte tas med i statistiken. Under 1924/25 växer det ”officiella” antalet strejkande föga och förblir lågt: 43 000 under 1925 mot 42 000 under 1924 (VII Sezd Professionalnykh Soyouzov SSSR, Moskva, 1927, s. 90). Antalet bokförda strejker är ringa: 267 under 1924 (varav 151 inom de statliga företagen) och 196 under 1925 (varav 99 i de statliga företagen). För de påföljande åren år tillgången på information om strejkernas antal och betydelse än bristfälligare.

[105] Se PCh, nr 1, 1926, s. 40, citerat av E.H. Carr, Socialism..., op.cit. del 1, s. 395.

[106] Se Sotsialistitjeskoje Stroitelstvo SSSR, Moskva, 1934, s. 337. Enligt en annan källa är andelen arbetare som erhåller ackordslöner följande (i september): 1923=45,7%, 1924=51, 1925=60,1% och 1926 61,3%. Se AG A.Rasjin, Zarabotnaja plata za vostanovitelnyj period choziajstva SSSR, op.cit. s. 33–34, citerat efter E.H. Carr Socialism..., op.cit. del 1, not 2, s. 392.

[107] Se Ekonomitjeskoje Obozrenije, nr 10 1929, s. 148, citerat efter E.H. Carr, Socialism... och R W Davies, Foundations..., op.cit. del 1, not 1, s. 534.

[108] Se till exempel Uglanovs artikel i Pravda från den fjärde oktober 1925.

[109] Se XIV Sezd VKP(b), Moskva, 1926, s. 793 ff.

[110] Se Lapidus och Ostrovitianov, Précis d'économie politigue, op.cit. s. 116 (kursiverat i texten). Tjugosex år senare, år 1954, försäkrar densamme Ostrovitianov, då medarbetare i den officiella tidskriften för politisk ekonomi, att ackordslönesystemet är det som ”är bäst ägnat att öka arbetarens intresse för sitt arbetsresultat” (Se Sovjetiska vetenskapsakademins tidskrift för politisk ekonomi, franska utgåvan, Paris, Editions sociales, 1956, s. 501). Det är inte längre frågan om något provisorium.

[111] Se E.H. Carr och R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1 s. 522.

[112] Se ibid. s. 523–524 och Trud, 10 och 12 oktober 1926.

[113] Se TPG och Trud, 30 oktober 1927, Obzor dejatelnosti NKT SSSR za 1927/28 g., Moskva, 1928, s.71, KT 1928/29, Moskva 1929, s. 21 och E.H. Carr och R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1, s.494, 526–529.

[114] Se tabellen s. 179.

[115] Se Gert Meyer, Studien zur Sozialökonomischen Entwicklung Sowjetrusslands 1921–1923, Köln, Pahl Hugenstein Verlag, 1974, s. 195 som citerar S G Strumilin, Problemy Ekonomiki Truda, Moskva 1964, s. 338.

[116] Ibid. s. 1995 som citerar A. Rasjin, ”K. karakteristike differensiatzia zarabotnoë platy v promychlennosti”, efter Vestnik Truda, nr 2, 1925, s. 50.

[117] Ibid. som citerar samma källa, s. 51.

[118] Ibid. s. 196, där ett flertal sovjetiska källor från den tiden citeras.

[119] VII Sezd VLKSM (Ungkommunisternas kongress), Moskva, 1926, s. 49, citerat av E.H. Carr och R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1, s. 529.

[120] Se A.Rasjin, Zarabotnaja plata za vostanovitelnyj period choziajstva SSSR, Moskva, 1928, s. 126–127, citerat efter E.H. Carr, Socialism..., op.cit. del 1, s. 380–381.

[121] VII Sezd Professionalnykh Soyouzov SSSR, Moskva, 1927, s. 51.

[122] Se E.H. Carr & R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1, s. 529–531.

[123] VIII Vseoyouznyj Sezd VLKSM (Ungkommunisternas kongress), Moskva, 1928, s. 37.

[124] Voprosy Truda, november/december 1932, s. 29.

[125] VII Sezd Professionalnykh Soyouzov SSSR, op.cit. s. 51.

[126] Se ovan.

[127] Se ovan.

[128] Se Rogatjevskaja, Iz istorii rabotjego klassa SSSR, Moskva, 1959, s. 148–150, se också TPG, 28–29 april 1928, citerat av E.H. Carr och R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1, s. 513.

[129] Se TPG, 27 september 1927, Kujbychevs artikel.

[130] Se Sobranije Zakonov, 1927, nr 45 paragraf 456.

[131] Ibid. 1928, nr 42, paragraf 384. Det rör sig om utvidgandet av det som kallas ”direktörens fond” en fond som senare spelar en allt större roll som medel att stimulera produktionen (se E.H. Carr och R.W. Davies, Foundations..., op.cit. del 1, s. 512, 609–610).

[132] Sobranije Zakonov, 192, nr 59, paragraf 523 och 524.

[133] Se Stalin, W, band 12, s. 116.

[134] Ibid. s. 115 (kursiverat i texten).

[135] Se t.ex. Trud från 30 maj, 2 aug och 6 okt 1929, citerat av S. Schwartz, Les Ouvriers en Union sovietigue, op.cit. s. 436, 437.

[136] Se Trud, 25 juli 1929.

[137] Ibid. 2 augusti 1929.

[138] Se Voprosy Truda, nr 12, 1929, s. 47 citerat av R. Lorenz i tidigare angivet arbete s. 230.

[139] Se M.Fainsod, Smolensk. op.cit. s. 345, källa VKP 250, s. 38–47.

[140] Ibid. som citerar VKP 300, s. 48.

[141] VKP 300, s. 49–50 (kursiverat av Bettelheim).

[142] Se Krizjanovskijs uttalanden från början av 1929: ”Den tid har kommit då saker som ingen hade drömt om förverkligas” (Se Internationale Presse-Korrespondanz, nr 112, 1929, s. 2648 samt Mejlauks tal som återges i nr 116, 1929, s. 2728).

[143] Ursprungligen förutsåg man i den första femårsplanen en årlig stålproduktion på 10,4 miljoner ton. År 1932 låg produktionen på 5,9 miljoner ton (se Bettelheim, La Planification... op.cit. s. 288). På alla viktiga områden, jordbruksredskap, traktorer, bilar etc. är gapet mellan målsättningar och faktisk produktion stort mot slutet av år 1929.

[144] Se Stalin, W, band 12, s.115 (kursiverat i texten).

[145] Den allmänna utvecklingen hindrar inte att den socialistiska tävlan under en rad år fortsätter att spela en viktig roll på lokal nivå. Så förhåller det sig framförallt i en del nya produktionsenheter och på stora byggplatser, i järnverkskombinatet i Magnitogorsk till exempel där arbetarungdomen är särskilt flertalig.

[146] Se ovan.