Originalets titel: "Les luttes de classes en URSS - Deuxième période, 1923-1930"
Översättning: Ulrika Jakobsson, 1978
Digitalisering och redigering: för Marxists Internet Archive Ulrika Jakobsson, 2014
HTML: Jonas Holmgren
Under NEP är det partiledningen (partikongresser och partikonferenser och i ännu högre grad centralkommittén, politbyrån och partisekretariatet) som utgör den huvudsakliga politiska förgrunden. Regeringen och exekutivkommittén kommer först på andra plats. Genom en rad strider kan man relativt klart skönja den process vari partiledningen utarbetar en politisk linje och formar teorier som åberopas som stöd för denna linje.
Uttrycket ”förgrund” använder jag för att visa på att den politiska linjen inte utarbetas i ett slutet rum av en enväldig politisk instans. Såväl den oorganiserade som den organiserade samhälleliga kampen påverkar direkt eller indirekt partiets analyser och dess arbete med partilinjen. Partiet eller partiledningen är inte någon ”demiurg” som står ”ovanför” motsättningarna och på något sätt agerar ”utanför” dessa.
Vilka uppgifter bolsjevikpartiet tar itu med avgörs av de rådande objektiva motsättningarna. Definitionen av uppgifterna och valet av medel för att genomföra dem beror emellertid på partiets uppfattning om motsättningarna. Den beror på typen av analys, på de medel man förfogar över för att åtgärda motsättningarna och på hur möjligheten att agera med hjälp av dessa medel bedöms.
Partiets analyser och slutsatser är alltså inte enbart avhängiga av den objektiva situationen, utan även av de ideologiska formerna för stridigheterna inom partiet. Tillsammantagna bildar dessa ideologiska former vad man kan kalla bolsjevikernas ideologi (egentligen bolsjevikernas ideologiska formation). Denna ideologi är ett historiskt resultat av partiets systematiserade erfarenheter. I vidare bemärkelse är den ett resultat av den internationella arbetarrörelsens erfarenheter av och genomförandet av marxismen och leninismens idéer; och av föreställningar som betraktas som förenliga med marxismen och leninismen. Liksom allt annat rymmer bolsjevikernas ideologi inre motsättningar. Under loppet av NEP omvandlas ideologin under inflytande av klasstriderna och den ”förvärvade erfarenheten”, dvs. under påverkan av partiets tolkning av den dittills förda politiska linjens framgångar och motgångar.
Den faktiska politiska linjen är aldrig identisk med den principiella politiska linjen. Gapet mellan dem, som tenderar att öka mot slutet av NEP, avgörs av en rad faktorer, framförallt av hur pass riktiga slutsatser bolsjevikpartiet drar av analysen av motsättningarna och hur riktiga bedömningar de gör av vilka medel som ska sättas in för att lösa motsättningarna. Hur stort gapet mellan den faktiska politiska linjen och den principiella linjen är, avgörs också av vilket stöd och vilket motstånd de olika klasskrafterna ger den principiella partilinjen.
I de interna partistriderna under NEP ser man hur vissa ledare befäster sina positioner, medan de som försvarat teorier som förkastats av ledande partiinstanser får se sin auktoritet försvagas. Denna process tillspetsas mot slutet av NEP. I motsats till vad som var fallet under Lenins tid, avlägsnas de ledare vars idéer förkastas allt oftare från ledningen. Ibland utesluts de till och med ur partiet. På detta sätt begränsas den interna partidemokratin. Om den demokratiska centralismen ska fungera måste olika åsikter få göra sig gällande och partimedlemmarna måste ges tillfälle att delta i verkliga diskussioner. Sålunda förändras den politiska och ideologiska kampen inom partiet.
De problem partiet står inför strax före ”den stora vändpunkten” är många och sammanflätade med varandra. I grunden är problemen desamma som under 1923/24,[1] men de framställs i något annorlunda termer.
Det avgörande problemet under loppet av dessa år, är enandet av folkmassorna i syfte att utverka deras aktiva stöd åt sovjetmakten. Kärnpunkten i detta problem är befästandet av förbundet mellan arbetare och bönder.
Möjligheten till en radikal omvandling av en del av de rådande samhällsförhållandena beror på hur detta problem löses. En sådan omvandling står ständigt på dagordningen under NEP. Den rör framförallt politiska förhållanden, eftersom det gäller att förstöra den statsapparat man ärvt efter tsarismen, att gjuta nytt liv i sovjeterna och utveckla den demokratiska centralismen, vilket förutsätter utvecklandet av en massdemokrati. Problemet med en radikal omvandling gäller också de omedelbara produktionsförhållandenas nivå, och framförallt handlar det om att förändra arbetsrelationerna inom de statliga företagen. Huruvida sådana problem kan lösas beror på partiets förmåga att åstadkomma verkliga massaktioner.
Industrialiseringen av landet och jordbrukets omvandling är problem som är närvarande under hela NEP-perioden och som antar alltmer tillspetsade former. Det sätt varpå industrialiseringen och omvandlingen av jordbruket sker beror på typen av förändringar inom de omedelbara produktionsförhållandena och inom de politiska och klassmässiga förhållandena.
Alla dessa problem kommer i själva verket upp under den debatt som förs i partiet under dessa år, i mer eller mindre uttalad form allt efter omständigheterna. Partiets försök till problemlösningar varierar emellertid. Detta beror dels på att problemen framställs i mer eller mindre nya termer, dels på att analysen förändras i och med omvandlingen av bolsjevikernas ideologi.
När man betraktar åren 1924 till 1929, slås man av det faktum att partiet aldrig på ett klart sätt definierar situationens kärnpunkt, aldrig säger vilken fråga man i första hand måste angripa för att få herravälde över motsättningarna. Icke desto mindre kan man säga att de beslut som de ledande partiinstanserna fattar mellan 1924 och 1927 mer eller mindre domineras av problemställningen alliansen mellan arbetare och bönder. På detta problem koncentrerar bolsjevikpartiet huvuddelen av sina krafter, även om det inte behandlar problemet på rätt sätt och inte förmår framkalla någon massrörelse bland bönderna.
Förbundet mellan arbetare och bönder utgör i själva verket kärnpunkten, det är detta område som måste prioriteras för att proletariatets diktatur ska kunna befästas. De olika oppositioner som utkristalliseras inom partiet under åren 1924–1927 varseblir inte denna kärnfråga eller vänder ryggen åt den. Även om vissa av oppositionens formuleringar visar sig vara riktiga (framförallt när de kräver att frågorna ska diskuteras mer öppet och djupgående och att man ska utveckla en sann demokratisk centralism) så är den allmänna politiska linje som de förespråkar falsk därför att den inte tar hänsyn till det väsentliga, nämligen befästandet av förbundet mellan arbetare och bönder.
Från och med 1928, och även tidigare om man tar hänsyn till en rad praktiska beslut, tenderar partiet att inte längre lägga sin huvudsakliga kraft på förbundet mellan arbetare och bönder, Detta förbund är dock långt ifrån konsoliderat och befästandet av förbundet förblir ett huvudproblem. Partiet agerar i allt större utsträckning som om industrialiseringen av landet medförde lösningen på alla andra problem. Så formas betingelserna för genomförandet av ”den stora vändpunkten” mot slutet av 1929. ”Högeroppositionen försöker förhindra denna vändpunkt som varken partiet eller bönderna, är riktigt förberedda på. Men den förmår inte formulera en politisk linje som kan hindra kulakerna från att få en växande andel av mellanbönderna att sluta upp bakom sig. Därför är oppositionen dömd att misslyckas alltmedan partiet slår in på en kollektiviserings- och industrialiseringsväg som det inte behärskar.
För att förstå den politiska och ideologiska omvandling som leder fram till ”den stora vändpunkten” är det nödvändigt att undersöka betingelserna för kampen för alliansen mellan arbetare och bönder och för industrialiseringen inom partiet. En sådan undersökning utgör en oundgänglig utgångspunkt för analysen av den bolsjevikiska ideologins huvuddrag och av den process vari denna ideologi omvandlas.
<- föregående | innehållsförteckning | nästa ->
[1] På denna punkt, se del 1, s. 425.