Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Auguste Blanqui (1805-81) är praktiskt taget okänd hos oss och tarvar kanske en presentation.
Blanqui var den ständigt efterlyste, häktade, dömde, fängslade, det borgerliga samhällets fiende nummer ett decennium efter decennium. Han kallades "Den inspärrade" (L'Enfermé), en vitskäggig man med förtärande blick som tillbringar trettisex år och fem månader i olika fängelser, dessutom ett antal år i landsflykt.
Redan som student var Blanqui politisk aktivist, medlem av hemliga sällskap och barrikadkämpe. Under julirevolutionen 1830 deltog han i gatustrider och arresterades följande år första gången. 1832 hörde Heinrich Heine honom tala i en politisk klubb; det var en anklagelseakt mot borgerligheten han lade fram, "full av must, rättframhet och vrede". Sju år senare sökte Blanqui med femhundra beväpnade revolutionärer att storma stadshuset i Paris, men upprorsförsöket misslyckades och ledaren dömdes till döden. Hans liv skonades. I stället höll Blanqui på att ruttna bort i Mont Saint-Michel, Frankrikes mest mördande fängelse vid denna tid. Han satt i olika fängelser fram till 1848. Under februarirevolutionen agiterade han bland arbetarna i Paris förstäder och tog aktiv del i de därpå följande resningarna, sattes sedan i nya fängelser men förblev genom årtiondena en inspiration för unga revolutionärer.
Under fransk-tyska kriget och Paris belägring var Blanqui återigen politiskt verksam, men nu talade han för borgfred och en outtröttlig kamp mot den yttre fienden. Den 17 mars 1871, dagen före händelserna på Montmartre som bildar upptakten till Pariskommunen, arresterades han av statspolisen. I sin frånvaro utsågs Blanqui till Kommunens hederspresident, och under praktiskt taget hela tiden fram till slutet gjorde de styrande i Paris frenetiska försök att genom ett utbyte med den häktade ärkebiskopen få honom frisläppt. Men Thiers insåg att Auguste Blanqui var värd en armékår och lät inte tala med sig.
Blanqui var den oavlåtliga revolutionens profet i Frankrike, en man begåvad med en envishet som kunde ha förändrat historien, om omständigheterna varit något mera gynnsamma. Han var en jakobin från 1793, en furiös handlingsmänniska som blev något vag, när han skulle beskriva framtidsriket. I vissa avseenden var han före sin tid. Han betecknade religionen som ett opium för folken ("kristendom och opium är två gifter med exakt samma verkan"), han var den förste som myntade begreppet "proletariatets diktatur" (i dess självmotsägande bemärkelse) och han kunde tala om en sann revolutionärs plikter i ordalag som för tanken ända till Che Guevara.
"Instructions pour une prise d'armes" är en ofullbordad text, skriven 1868 och publicerad först efter Pariskommunens nederlag. Liksom exempelvis Trotskij talar Blanqui om behovet av organisation, ett enhetligt kommando, en styrkans politik. Den första delen av uppsatsen är ett negativt scenario; den handlar om hur proletariatet betett sig tidigare, hur arbetarna misslyckats att göra sig fria. Den andra delen är ett recept på revolutionär framgång, praktiska anvisningar. I verkligheten följs den förra delen till punkt och pricka av revolutionärerna; Paris försvarare isolerar sig i sina respektive kvarter och stupar bakom barrikaderna, som de hade gjort 1830, heroiskt och meningslöst.
Följande program är uteslutande militärt, och som detta inte är platsen för politiska och sociala frågor har dessa lämnats helt obeaktade. För övrigt är det ju självklart att revolutionen måste (arbeta mot kapitalets tyranni på ett effektivt sätt, och) återuppbygga samhället på rättvisans grundval.
Ett uppror i Paris enligt den gamla slentrianen skulle i dag inte ha några möjligheter till framgång.
1830 var folkets hänförelse nog för att störta en statsmakt som överrumplades och förskräcktes av den väpnade resningen, en oerhörd händelse som den var helt ur stånd att förutse.
Det gick bra en gång. Men det blev en läxa för regeringen som förblev monarkistisk och kontrarevolutionär, trots att den hade vunnit sin makt genom en revolution. Den började studera gatustridens teknik, och snart återtog konsten och disciplinen sin naturliga överlägsenhet över oerfarenheten och förvirringen.
Emellertid så påstår man att folket 1848 segrade med 1830 års metoder. Det kan tänkas, men låt oss inte ha några illusioner - februarirevolutionens seger var en lycklig slump, ingenting annat. Om Ludvig Filip[1] hade försvarat sig på allvar, skulle de uniformerade ha behållit makten.
Detta bevisas av junidagarna.[2] Det var då man verkligen kunde se hur förödande den förhärskande upprorstekniken - eller bristen på teknik - var. Aldrig hade utsikterna varit mer lysande: tio chanser mot en.
På ena sidan en regering i fullt sammanbrott, med demoraliserade trupper; på den andra en enad arbetarklass som rest sig och kände sig säker på sin seger. Hur kom det sig att de dukade under? Genom brist på organisation. Vill man redogöra för deras nederlag, räcker det att analysera deras strategi.
Resningen bryter ut. Genast kastas barrikader upp i arbetarkvarteren lite här och var och hur som helst.
Fem, tio, tjugo, trettio, femtio män som samlats här av en slump, de flesta utan vapen, börjar välta omkull vagnar och kärror, bryter loss och staplar upp gatstenar för att stänga av huvudgatorna, ibland mitt på gatan, oftast i gatukorsningarna. Många av dessa avspärrningar skulle knappt ens vara ett hinder för ridande trupp. I vissa fall försökte man bygga ut barrikaden till något slags förskansning men lät den sedan stå där och gav sig ut på jakt efter gevär och ammunition.
Under revolten i juni kunde man räkna till mer än sexhundra barrikader. Högst ett trettiotal kom verkligen att fungera som stödjepunkter i striden. Det fanns andra, nitton eller tjugo, där man inte avlossade en enda salva. Sedan kom då dessa stolta bulletiner som braskande beskrev erövrandet av femtio barrikader, bakom vilka det inte befunnit sig en levande själ.
Medan man på detta sätt river upp stenläggningen från gatorna, strövar andra smågrupper omkring på måfå, avväpnar vaktposter och lägger beslag på krut och vapen hos vapenhandlarna. Allt detta sker utan plan eller sammanhang, efter var och ens eget huvud.
Efter hand lockar emellertid vissa bestämda barrikader, som är högre, starkare, mer omsorgsfullt byggda, till sig allt fler försvarare och man samlar sig bakom dem. Det är inte några lugna överväganden utan slumpen som bestämmer platsen för dessa huvudbefästningar; endast några få kontrollerar, genom ett i och för sig begripligt militärt slentriantänkande, de stora gatumynningarna.
Regeringstrupperna å sin sida samlar sig under denna första fas av upproret. Generalerna mottar polisens rapporter och studerar dem. De aktar sig noga för att äventyra sina avdelningar, för att inte riskera ett bakslag som kunde verka demoraliserande på soldaterna. Så snart de har klart för sig hur upprorsmännen är grupperade, koncentrerar de sina regementen till vissa bestämda punkter, vilka sedan fungerar som baser för operationerna.
Soldaterna har marscherat upp. Och nu framträder bristerna i folkets taktik i öppen dager, brister som måste leda till katastrof.
Inget gemensamt kommando, alltså ingen ledning, och ingen samstämmighet de stridande upprorsmännen emellan. Varje barrikad har sin särskilda grupp, mer eller mindre manstark men hela tiden isolerad. Antingen de är tio eller hundra man, så har de inga förbindelser med de övriga posteringarna. Ofta finns det inte ens en anförare som leder försvaret, och har man en sådan, är hans inflytande ofta nästan lika med noll. De kämpande följer helt sitt eget huvud; de kommer och går som de vill; de stannar kvar vid barrikaden, går sin väg och kommer tillbaka igen, helt efter eget gottfinnande. På kvällen går de hem för att sova.
Detta kommande och gående gör att antalet närvarande försvarare växlar oerhört; ibland är halva styrkan borta, i vissa fall tre fjärdedelar. Man kan inte räkna med varandra. Följden blir snart att framgången uteblir och missmodet breder ut sig.
Man är helt okunnig om vad som kan inträffa på andra håll, och man bekymrar sig inte heller något särskilt om det. Rykten går, ibland i mörka färger, ibland i rosenrött. Man lyssnar i godan ro till dånet från kanonerna och skottväxlingen och tar sig samtidigt ett glas vid vinhandlarens disk. Ingen kommer ens på den tanken att man skulle undsätta de mest utsatta ställningarna. "Om var och en håller sin egen ställning, så ordnar sig allt", förklarar de pålitligaste bland kämparna. Detta besynnerliga resonemang beror på att de flesta av de upproriska slåss i sina egna kvarter, ett kardinalfel med katastrofala följder bland annat därför att man kan bli angiven av sina grannar efter nederlaget.
För med ett sådant system är nederlaget ofrånkomligt. Det slutar som regel med att två eller tre regementen stormar barrikaden och tillintetgör de fåtagliga försvararna. Hela uppgörelsen blir en enformig upprepning av detta händelseförlopp. Medan rebellerna röker sina pipor bakom högarna av gatsten, sätter fienden in alla sina styrkor mot en punkt och sedan mot en annan, en tredje, en fjärde etc. och krossar på detta sätt upproret bit för bit.
Folket aktar sig för att motarbeta detta angenäma bestyr. Varje grupp inväntar filosofiskt sin tur och funderar inte ett ögonblick på att komma till grannens hjälp. Absolut inte! "Man försvarar sin postering, man får inte lämna sin post."
Och på så sätt stupar man helt meningslöst.
När den stora revolten i Paris år 1848 på grund av sådana här svåra försummelser krossades som glas av den bedrövligaste bland regeringar, vilken katastrof skulle man då inte kunna frukta, ifall man om igen gjorde samma dumheter, nu när man har att möta en grym militärmakt som har till sitt förfogande vetenskapens och teknikens oerhörda landvinningar, järnvägarna, den elektriska telegrafen, räfflade kanoner och chassepotgeväret![3]
Däremot är det en av motståndarens många nya fördelar som man kan bortse från, och det är de strategiska genomfartsleder som nu genomdrar staden i alla riktningar. Man fruktar dem, men utan skäl. De är faktiskt ingenting att oroa sig för. I stället för att, som så många tror, innebära ännu en fara för revoltörerna, erbjuder de en blandning av nackdelar och fördelar för bägge parter. För även om militären kan ta sig fram där med stor lätthet, så är de samtidigt mycket mer oskyddade där.
Sådana gator är omöjliga att ta sig fram på under eldgivning. Dessutom ger balkongerna, bastioner i miniatyr, möjligheter till flankerande eld, vilket vanliga fönster inte medger. Slutligen förtjänar dessa långa, rätlinjiga avenyer verkligen den benämning man givit dem, boulevarder.[4] De bildar nämligen veritabla bålverk och framstår som naturliga försvarslinjer av en betydande styrka.
Det överlägsna vapnet vid gatustrider är geväret. Kanonen skäller värre än den bits. Artilleriet kan inte sättas in på allvar på grund av risken för bränder.[5] Och om en sådan skändlighet trots allt utövades systematiskt och i stor skala, skulle det snart straffa sig och bli ödesdigert för förövarna.
Handgranaten, som man felaktigt börjat kalla för "bomb", är ett andra klassens vapen med en mängd nackdelar. Det går åt mycket krut till den, med föga effekt, och den är mycket farlig att handskas med, har kort räckvidd och bör endast användas mot fönster. En gatsten kan göra nästan lika mycket skada och kostar mindre. Arbetarna har inga pengar att avvara.
För kampen inomhus är revolvern det bästa vapnet, vidare olika blanka vapen, bajonett, värja, sabel och dolk. Vid en sammandrabbning man mot man brukar piken eller den åtta fot långa bardisanen triumfera över bajonetten.
Armén har bara två verkliga trumfkort i kampen mot folket, nämligen chassepotgeväret och sin egen organisation. Särskilt den sistnämnda är ett fantastiskt, oemotståndligt vapen. Lyckligtvis kan man avvända det, och i så fall övergår initiativet till insurgenterna.
Under inbördeskrig går soldaterna, utom i enstaka undantagsfall, högst motvilligt i strid, under tvång och i berusat tillstånd. De skulle mycket hellre vilja vara någon annanstans och ser hellre bakåt än framåt. Men man håller dem fast med järnhand. Förslavade som de är, offer för en obeveklig disciplin och utan sympati för de makthavande, lyder de enbart av rädsla och är ur stånd att själva ta något initiativ. Detta innebär att en omringad avdelning är en slagen avdelning. Befälet, som inte är okunnigt om det förhållandet, är framför allt angeläget om att upprätthålla förbindelserna inom hela styrkan. Detta behov berövar dem en del av deras slagkraft.
I folkets led har man inga sådana problem. Där slåss man för en idé. Samtidigt som man är motståndaren överlägsen i hängivelse för den goda saken, är man honom ännu mer överlägsen i omdömesförmåga. Folkets soldater överträffar motståndarna i stridsmoral och sinnesnärvaro, genom sin övertygelse, energi, initiativförmåga, sin vitalitet till kropp och själ. De kämpar med huvudet och med hjärtat. Ingen krigsmakt i världen kan mäta sig med en sådan elit.
Vad är det då som fattas dem för att hemföra segern? Det som folkets styrkor saknar är den enighet och sammanhållning vilken eldar och befäster när de går till storms mot samma mål, alla de goda egenskaper som i avskildhet förlorar sin kraft. De saknar en organisation, och utan organisation har de ingen chans. Organisationen, det är segern; sprider man ut styrkorna, betyder det död och nederlag.
Junihändelserna 1848 bevisade sanningen i detta påstående. Och hur skulle det egentligen gå i dag? Om man gjorde uppror enligt det gamla schemat, skulle hela folket krossas, ifall militären stod fast, och det kommer den att göra om den bara ställs inför oordnade styrkor utan ledning. Däremot skulle synen av en välordnad parisisk armé som anföll enligt krigskonstens alla regler slå soldaterna med häpnad och kullkasta deras motstånd.
Att åstadkomma en militär organisation är emellertid ingen småsak för vår grupp, speciellt eftersom det gäller att improvisera fram den på slagfältet. Den förutsätter en överbefälhavare och, i varje fall i viss utsträckning, den vanliga raden av officerare med olika grader. Varifrån skall man hämta denna personal? Revolutionärer och socialister ur borgarklassen är sällsynta, och det lilla fåtal som finns har inte fört krig annat än med pennan. De där herrarna vänder upp och ned på hela världen med sina böcker och sina tidningar, och de har i sexton års tid klottrat ner papper så långt ögat når, utan att låta sig förtröttas av de missräkningar som har drabbat dem. De lider och uthärdar med en åkarkamps tålamod betslet, sadeln och ridspöet, och de sparkar aldrig bakut. Tvi vale! Slå tillbaka? Det är dränggöra.
Dessa skrivbordets hjältar uttalar samma avsmak för svärdet som militärerna hyser för deras långrandiga artiklar. De tycks inte inse att styrkan är frihetens enda garant, att det land är förslavat där medborgarna inte vet att handskas med vapen utan överlämnar detta privilegium till en särskild kast eller kår.
I antikens republiker, hos grekerna och romarna, behärskade och utövade alla krigets konst. Yrkessoldaten var en okänd sorts människa. Cicero var general, Caesar advokat. Vem som helst kunde, när han bytt ut togan mot uniformen, fungera som överste eller kapten och var hemma i hanteringen. Så länge det inte är på detta sätt i Frankrike, kommer vi att förbli civilister utlämnade åt sabelbärarnas nåd eller onåd.
Tusentals unga män med skolbildning, arbetare och borgarsöner, darrar under det hatade oket. Men funderar de på att gripa till svärdet för att bryta sönder det? Ingalunda! Pennan, alltid pennan, ingenting annat än pennan! Varför inser de inte att det är en republikans plikt att välja bådadera? I en tyrannisk tid är det nog bra att skriva, men det är bättre att slåss än att föra en penna som förblir maktlös. Nej, det kommer inte i fråga! Man skriver en dagbok, man går i fängelse och ingen tänker på att öppna en militär instruktionsbok, för att så på tjugofyra timmar slå i sig det hantverk som är grunden till våra förtryckares styrka och vilket i vår egen hand skulle ge oss hämnd och dem tuktan.
Men vad är det för mening med att klaga! Det är vår tids ynkliga sedvana att gnälla i stället för att slå tillbaka. Jeremiader är på modet. Jeremia poserar i alla möjliga ställningar. Han gråter, han gisslar sig, han docerar, han undervisar, han domderar, ett plågoris bland de andra landsplågorna. Låt oss strunta i dessa elegins ljusmanschetter, dess frihetens dödgrävare. Revolutionärens plikt är att kämpa, att kämpa mot alla odds, att kämpa in i döden.
Skulle vi sakna de kadrer som behövs för att skapa en armé? Nåväl, då får man improvisera på platsen, mitt under stridens hetta! Befolkningen i Paris kan bestå materialet, gamla soldater, avdankade nationalgardister. Det faktum att de är så få tvingar oss att hålla antalet officerare och underofficerare vid ett minimum. Det gör ingenting, för de frivilligas iver, glöd och goda omdöme väger upp den bristen.
Det viktiga är att vi organiserar oss, till vilket pris som helst. Det måste bli ett slut på dessa tumultuariska resningar, utkämpade av tiotusen isolerade individer, som alla handlar på en slump, utan någon ordning, utan någon tanke på samverkan, var och en där han finner det bäst och efter sitt eget skön! Det måste bli ett slut på dessa barrikader kors och tvärs över gatorna, som innebär ett sådant slöseri med tid, som spärrar vägen och hindrar de förflyttningar som är lika nödvändiga för de egna som för motparten. Republikanen skall ha sin rörelsefrihet lika väl som trupperna. Låt oss göra slut på alla de onödiga utflykterna, villervallan och gapandet! Varje minut, varje steg är dyrbara. Framför allt får vi inte stänga oss inne i vårt eget kvarter, så som de upproriska till sin egen skada alltid har gjort. Denna fixa idé har först förorsakat nederlaget och sedan underlättat arresteringarna. Vi måste kurera oss från denna sjuka, annars är katastrofen återigen över oss.
Vidare läsning:
De blanquistiska Kommunflyktingarnas program.
[1] "borgarkungen", Frankrikes monark från julirevolutionen 1830 till februarirevolutionen 1848.
[2] Efter revolutionen i februari 1848 följde i juni ett arbetaruppror i Paris, vilket krossades av general Cavaignac. I december förlorade denne presidentvalet mot Louis Napoléon, senare Napoleon III, kejsare av Frankrike.
[3] bakladdare, konstruerad av A. A. Chassepot. Antagen 1866 som franskt armégevär.
[4] ord med ursprunglig betydelse av befästning, bålverk.
[5] Både under preussarnas belägring av Paris 1870-71 och under Pariskommunens strider med regeringen i Versailles spelade artilleriet en avgörande roll och sattes in utan hänsyn till människoliv eller byggnader.