Harry Braverman

Arbete och monopolkapital

Arbetets degradering i det tjugonde århundradet

1974


Originalets titel: "Labor and Monopoly Capital".
Översättning: Nils Kjellström
Digitalisering: Jonas Holmgren


Innehåll:


III. Monopolkapital

11. Mervärde, merarbete och överskott

Den atomiserade och konkurrensstyrda kapitalism som bestod fram till den sista fjärdedelen av 1800-talet motsvarar inte dagens kapitalistiska modell. I den äldre kapitalismen var den individuelle kapitalägaren och hans familj eller kompanjoner identiska med företaget, och inom varje industrigren var produktionen fördelad på ett tämligen stort antal sådana enskilt ägda företag. Våra dagars kapitalism har en i grunden annorlunda struktur, något som alla ekonomer och samhällsforskare är ense om, även om deras beskrivningar och analyser av den nya strukturen kan vara motstridiga. Detta nya stadium av kapitalism har fått många namn. Marxister kallar det ömsom finanskapitalism, imperialism, neokapitalism och senkapitalism. Men sedan Lenin i en pionjärundersökning på området förklarat att "imperialismens ekonomiska kvintessens är monopolkapitalism", har denna sistnämnda term accepterats och blivit mest begagnad.[1] Bland nyare facklitteratur ger Paul Barans och Paul M. Sweezys bok Monopoly Capital den mest substantiella framställningen av ämnet.[2]

Monopolkapitalet började enligt en numera allmänt omfattad mening framträda under 1800-talets två, tre sista decennier. Koncentrationen och centraliseringen av kapital tog då form i de första trusterna och kartellerna. Därmed fick också den moderna kapitalistiska industrin och de moderna kapitalistiska finansieringssystemen sin första utgestaltning. Den samtidiga snabba koloniseringen av världen med en uppdelning av klotet i inflytelsesfärer, där olika stater försökte tillförsäkra sig ekonomisk dominans, gav upphov till en internationell rivalitet, som ibland urladdades i väpnade konflikter. På så sätt inleddes den moderna imperialistiska eran.

Monopolkapitalismen kommer således att omfatta en mångfald företeelser: monopolistiska företag i vart och ett av de kapitalistiska länderna; internationalisering av kapitalet med mondiala kapitalrörelser; en världsmarknad i detta ords egentliga mening samt strukturella förändringar av statsmakten.

Allt detta skedde exakt vid den tidpunkt då den avgörande utvecklingen av moderna produktionsprocesser inträffade. Monopolkapitalismen och produktionsrevolutionen daterar sig således från samma period. "Scientific management" och hela den rörelse som lade grund för arbetets organisatoriska omvandling är barn av det slutande 1800-talet. Vid samma tid inleddes den tekniska revolution som genom att systematiskt utnyttja vetenskapliga rön påskyndade arbetskraftens omvandling till kapital. Vad vi egentligen gjort i de föregående kapitlen, då vi beskrivit dessa båda utvecklingsaspekter, den organisatoriska och den tekniska, är att vi tecknat bilden av monopolkapitalismens två viktigaste sidor. Både kronologiskt och funktionellt utgör de delar av den kapitalistiska utvecklingen. De har fötts ur monopolkapitalismen och samtidigt gjort monopolkapitalismen möjlig.

Det är av givna skäl onödigt att här referera eller försöka summera den skildring av kapitalismens omvandling som lämnas i Monopoly Capital. Det skulle dessutom vara olämpligt därför att många av de i och för sig ytterst fruktbara synpunkter, som Baran och Sweezy lägger fram, saknar relevans för vår egen framställning. Författarna sysslar nämligen med det kapitalistiska samhället i dess egenskap av producent av ett gigantiskt och ständigt växande ekonomiskt överskott, och de vill visa hur detta överskott utnyttjas eller "absorberas" i ett monopolkapitalistiskt system. Från begynnelsen gör de klart det synsätt som varit vägledande för deras behandling av ämnet:

"Vi gör inte gällande, att en beskrivning av det ekonomiska överskottets alstrande och utnyttjande ger en komplett bild av det kapitalistiska samhället eller av något annat samhälle. Vi är särskilt medvetna om att vårt angreppssätt resulterat i att vi nästan helt försummat den sida av saken som i Marx' undersökning om kapitalet intar den centrala platsen, nämligen arbetsprocessen. Vi understryker visserligen den avgörande roll för monopolkapitalismens utveckling som spelats av de teknologiska förändringarna, men vi gör inga försök att systematiskt undersöka vilka speciella konsekvenser olika slag av teknologiska förändringar, typiska för den monopolkapitalistiska epoken, haft för arbetets natur samt för arbetarklassens sammansättning, organiserande och kamp. Detta är självklart ytterst viktiga frågor som måste behandlas i varje övergripande studie av monopolkapitalismen."[3]

Detta uttalande gör klart att Baran och Sweezy sysslar mindre med produktionens rörelser än med resultaten av dem, d.v.s. med produkternas rörelser. De understryker dock att inte endast teknologiska förändringar utan även produktförändringar för med sig nya och annorlunda arbetsprocesser, en ny och annorlunda sysselsättnings- och yrkesfördelning inom den arbetande befolkningen och följaktligen en annorlunda arbetarklass. Därmed står det också klart att den undersökning som görs här av arbetets omvandling och rörelser endast är en annan form av den undersökning av värdets rörelser som genomförs i boken "Monopolkapitalet".

Den process genom vilken värdets och arbetets förändringar fortskrider parallellt beskrevs av Marx i det avsnitt av Das Kapital som har rubriken "Den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag":

"Med ackumulationen och den utveckling av arbetets produktivkraft, som följer i dess spår, växer kapitalets snabba expansionsförmåga ... Den väldiga samhälleliga rikedom, som åtföljer den ständigt växande ackumulationen, och som förvandlas till nytt kapital, tränger med våldsam kraft in i alla gamla produktionsgrenar, vilkas marknader plötsligt utvidgas, eller in i nya industrigrenar ... I alla sådana fall är det nödvändigt, att stora massor av män[1*] kastas in i en del branscher, utan att därför produktionen inskränks i andra branscher ... Den totala produktionsökning som blir följden åstadkoms genom den enkla process, som ständigt 'friställer' en del av arbetarna genom användning av metoder som minskar arbetarantalet i förhållande till den ökade produktionen."[4]

Om man håller i minnet hur alla mått förstorats under de hundra år, som förflutit sedan Marx skrev dessa rader, ter det sig inte underligt att de friställda människomassor som Marx talar om ytterligare vuxit ofantligt. Amerikanska data, som torde vara typiska för många andra industriländer, visar - som redan framgått - att sysselsättningen i USA:s varuproducerande industrier utanför jordbruket på 1920-talet sjönk från de dittills traditionella 40-50 procenten av landets totala arbetsstyrka till 33 procent år 1970. Men samtidigt minskade den i jordbruket arbetande befolkningen från ungefär 50 procent av totalbefolkningen år 1880 till knappt 4 procent år 1970. Eftersom jordbruksnäringen tillsammans med tillverkningsindustrin, byggnads- och anläggningsindustrin samt råvaruindustrierna år 1880 sysselsatte tre fjärdedelar av befolkningen mot bara tre åttondelar år 1970, är det uppenbart att miljoner arbetstillfällen måste ha skapats inom helt nya sysselsättningsområden. När man skall försöka spåra upp dessa nya jobb får man söka dem inte enbart inom vad Marx kallade nya industrigrenar utan också, som Baran och Sweezy gjort, i nya icke producerande branscher som har till enda funktion att brottas med allokeringsproblemet, d.v.s. att sörja för att det samhälleliga överskottet sprids mellan olika sektorer av kapitalistklassen. Hela den process som nu beskrivits, och under vilken "nytt kapital med våldsam kraft tränger in" på nya investeringsområden, har i grunden förändrat vårt samhälle, skapat en ny sysselsättningsstruktur och därmed nya sociala villkor olika dem som rådde för bara sjuttio, åttio år sedan. Denna kapitalets omättliga verksamhetshunger och rastlösa expansionsdrift fortsätter att dag för dag omvandla det samhälleliga livet, utan hänsyn till att en allt outhärdligare livssituation håller på att skapas.

Det överskott vi här efterforskar är ett överskott av arbete i stället för det överskott av värde som Baran och Sweezy försöker spåra. För deras syfte är det t.ex. helt logiskt att inkludera det ekonomiska överskott, som representeras av det enorma och uppenbarligen oreducerbara militära etablissemanget, vilket kapitalet upprätthåller till stora samhällskostnader. Detta etablissemang erbjuder självfallet ett av de viktigaste medlen att absorbera, dränera och förslösa det överflöd som den moderna produktionen skapar, till gagn för kapitalet men till skada för samhället. Försvarsbeställningar ökar givetvis efterfrågan på tillverkningsindustrins produkter, men den arbetskraft som begagnas för att effektuera denna ökade efterfrågan är redan inräknad i ekonomins tillverkningssektor. Det faktum att en viss del av arbetskraften utnyttjas för att framställa onyttiga eller rent av farliga och skadliga produkter behöver vi inte uppmärksamma i det här sammanhanget; det är det faktum att ett överskott av arbete på detta sätt absorberas av nya, icke produktiva tillverkningsgrenar som har betydelse. Ty det är på det sättet yrkes- och sysselsättningsstrukturen och därmed den arbetande befolkningen har förändrats.

Vi har tidigare beskrivit hur sysselsättningen inom tillverkningsindustrin omorganiserats så att tonvikten numera ligger på det indirekta arbetet, medan den stora massan av arbetare som är direkt sysselsatta med produktion kunnat minskas i fråga om antal och kontrolleras ifråga om sina aktiviteter. Denna förändring har skapat ett begränsat antal kvalificerade tekniska jobb, av vilka flertalet är nära anknutna till företagsledningen. Därutöver har omorganisationen gett upphov till ett mycket stort antal mera rutinbetonade tekniska jobb samt icke-utbildningskrävande kontorsarbeten. I fortsättningen skall vi koncentrera oss på skildringen av dessa nya sysselsättningsområden, i stället för att som hittills syssla med förändringarna inom de traditionella industrierna. Det är inom dessa nya områden som yrkesrörelserna lett till en omvandling av den rådande arbetsdelningen i samhället. Genom att inrikta vår framställning på dessa skeenden blir det möjligt att beskriva hur kapitalet fullföljt och fullföljer sin uppsugning av arbetskraft. För att kunna göra detta blir det nödvändigt att först lämna en kort redogörelse för de övergripande sociala krafter som härvidlag är verksamma och ge en bild av de sociala förändringar de ger upphov till och som i sig själva inte är något annat än resultaten av den monopolistiska erans snabba kapitalackumulation, samtidigt som de ger grunden för en fortsatt sådan ackumulation.

 


12. Det moderna företaget

Den första av de övergripande sociala krafter som här skall behandlas är de strukturförändringar som ägt rum i det kapitalistiska företaget. Marx lade grunden för det monopolistiska företagets teori i det tjugotredje kapitlet av Das Kapital, där han behandlar den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag. Han beskriver där kapitalets allmänna benägenhet att samlas till stora enheter. Detta sker dels genom koncentration av kapital, dels genom centralisation av kapital. Kapitalkoncentrationen karakteriserar han som ett naturligt resultat av ackumulationsprocessen: varje individuellt kapital växer, och därmed läggs grundvalen för produktion i stor skala. Kapitalcentralisationen å andra sidan förändrar fördelningen av de individuella kapitalen, sammanför redan bildade sådana kapital, "upphäver deras individuella självständighet, d.v.s. exproprierar kapitalist genom kapitalist och förvandlar många små kapital till ett fåtal stora kapital ... Kapital anhopas härvid i stora mängder i en hand, därför att många andra kapitalister gjort förluster".[5] Denna kapitalcentralisation kan, skriver Marx vidare, genomföras antingen genom konkurrens eller via kreditsystemet, som ställer många små kapitalägares tillgångar under en och samma kontroll.

Innan den moderna utvecklingen inleddes begränsades det kapitalistiska företagets storlek dels av den otillräckliga mängden tillgängligt kapital, dels av den otillräckliga företagsledningsförmågan hos den enskilde kapitalisten och hans kompanjoner - begränsningar som hade att göra med personliga tillgångar och egenskaper. Först med den monopolistiska erans inbrott övervanns eller reducerades dessa begränsningar; de enskilda individernas kapacitet och förmögenhetsförhållanden blev nu inte längre avgörande. Aktiebolaget som institution krossade den länk som förband kapitalet med den individuelle ägaren, det institutionaliserade företaget blev den grund på vilken monopolkapitalismen byggdes. Stora kapitalanhopningar, som långt överträffade summan av de förmögenheter som företagsägaren och hans associerade själva innehade, kunde hädanefter mobiliseras. Samtidigt överlämnades i allt större utsträckning styrningen av varje enskilt företag till en professionell företagsledning. Eftersom både kapitalinnehavarna och de professionella företagsledarna vanligtvis rekryterades från en och samma samhällsklass, kom kapitalistens två funktioner, att äga och att styra företag, som dittills varit förenade i en och samma person, fortsättningsvis att smälta samman i det nya toppskiktet, bestående av kapitalisten och den professionella företagsledningen. Denna kombination kom följaktligen att representera de bägge kategorierna inom den härskande klassen, kapitalets ägare och dess administratörer.

Gränserna mellan de båda kategorierna är naturligtvis i verkligheten flytande. Inte ens under de nya förhållanden som uppstått genom tillkomsten av en särskild professionell företagsledningskår är kapitalägande och företagsledande totalt skilda från varandra. Båda kategorierna är ju medlemmar av en och samma grupp som är så extremt liten att en komplett separering av egenskaper och funktioner inte är tänkbar. Företagsledare är följaktligen inte som regel i avsaknad av kapital och kapitalägare är inte nödvändigtvis passiva när det gäller företagsledandet. Men i varje modernt företag är den direkta personalunionen mellan ägare och beslutsfattare upplöst. Kapitalet har med andra ord övergått från sin tidigare begränsade och begränsande personliga form till en institutionell form. Detta är ett faktum, även om äganderätten i sista hand förblivit en personlig angelägenhet eller en familjeangelägenhet i kraft av kapitalismens logiska grund och rättsliga struktur.

För att en person skall tillhöra kapitalistklassen krävs det ingenting annat än att han eller hon äger en adekvat förmögenhet; det är i detta fall den enda nödvändiga förutsättningen för klasstillhörighet. Att tillhöra kapitalistklassen i egenskap av organisatör och ledare av ett kapitalistiskt företag är en helt annan sak. När en individ i den meningen blivit "medlem av kapitalistklassen", har han eller hon först måst genomgå en lång urvalsprocess, där vederbörandes kapacitet prövats i avseende på en mängd skiftande kvaliteter, från hänsynslöshet och energi till organisatorisk skicklighet, teknisk kunnighet och, framför allt, marknadsföringstalanger. Trots att ett lands managementkår alltjämt huvudsakligen värvas bland välställt folk med rätt ursprung, rätt familj, rätta förbindelser med kapitalistklassen över huvud taget, så är de företagsledande posterna ingalunda stängda för folk från andra samhällsskikt, förutsatt att de har den rätta ledarbegåvningen och är villiga att ställa den till det kapitalistiska systemets förfogande. I sådana fall kommer kapitalägande att bli en följd av deras företagsledande position, inte tvärtom. Men fall av detta slag är alltjämt undantag, inte främst därför att ledarrekryteringen fortfarande i regel sker inom kapitalistklassen utan därför att ledarskiktet i ett land är av tämligen begränsad storlek.

Titeln "manager" tillerkänns i olika sammanhang ett mycket stort antal befattningshavare, men flertalet av dem har ingenting att göra med kapitalistiskt företagsledande i stora organisationer. Den amerikanska Bureau of the Census betecknar i sin redovisning av år 1970 nästan sex och en halv miljoner personer i en arbetande befolkning på 80 miljoner som "managers och administratörer utanför jordbruket". I siffran 6,5 miljoner ingår emellertid ungefär en miljon butiksföreståndare inom detaljhandel och serviceföretag och ytterligare en miljon självständiga småföretagare i samma branscher. Medräknade är också mängder av försäljare och inköpare, statliga tjänstemän och administratörer på olika nivåer, vidare skol- och sjukhusadministratörer, postmästare och postinspektörer, fartygsbefäl, piloter och pursers, byggnadschefer och byggnadsledare, fackföreningsledare och begravningsentreprenörer. Eftersom den sortens "managers" representerar nästan hälften av de sex och en halv miljonerna, krävs det ingen närmare analys för att konstatera, att vad som i denna framställning kallas företagsledare, d.v.s. exekutiva ledare i större affärsföretag, är en numerärt liten grupp.

Men om denna grupp utgör en tämligen obetydlig del av den totala arbetande befolkningen så ter den sig dock i dag mycket stor jämfört med den som existerade före den monopolkapitalistiska eran. En amerikansk expert på företagsledningens historia, Sidney Pollard, skriver i en undersökning om läget tidigt på 1800-talet: "Den tidens storföretagare höll sig med en mycket begränsad ledarstab, ett ringa antal administratörer och ytterst få kontorister. Han skrev själv sina affärsbrev, han besökte själv sina kunder och han höll själv med hjälp av sin spatserkäpp uppsikt över sina arbetare." Även i de större företagen skötte en minimal kontorspersonal inte bara bokföringen; den vakade också över arbetstiderna, ombesörjde kvalitetskontrollen, ordnade företagsresorna och höll uppsikt över ritkontorets jobb. Uppfinnaren av ångmaskinen, James Watt, gjorde själv enligt Pollard alla sina ritningar under många år. Samme författare meddelar en annan märklig uppgift: Richard Arkwrights[2*] fabriker sysselsatte under åren 1801-1804 inte mindre än 1.063 arbetare, som nästan samtliga var avlönade enligt komplicerade ackordssättningar. För att sköta dessa tusentals lönekonton höll sig Arkwright med tre kontorister.[6]

I fråga om förhållandena i USA berättar industriforskaren Alfred D. Chandler följande: "Före år 1850 var det få amerikanska företag som ansåg sig ha behov av en heltidsanställd administratör, och inget av dem hade en genomförd administrativ organisation. Tidens industriföretag var mycket små jämfört med våra dagars. I allmänhet var de familjeföretag. De två, tre män som bar ansvaret för ett företags öden sörjde själva för alla grundläggande arbetsuppgifter, både administrativa, produktionsmässiga och ledningsmässiga."[7]

Institutionaliseringen av kapitalet och tillkomsten av specialiserade toppledningslag hämtade från kapitalistklassen skedde samtidigt med en väldig breddning av ledningsuppgifterna. Det var inte bara företagen som växte i storlek - detta till den grad att några få koncerner kom att bli dominerande inom var och en av de viktigare industrigrenarna - utan också ledningsfunktionerna expanderade kraftigt. Vi har redan skildrat hur detta gick till på produktionsplanet: när det moderna företaget stod helt färdigorganiserat, fördelades dess olika produktionsområden på skilda funktionella avdelningar, som var och en fick sin speciella "bit" av sitt område att administrera. Det upprättades specialavdelningar för planering, produktionskontroll, inspektion och kvalitetskontroll, industriell utformning, forskning och utveckling, materialanskaffning och materialkontroll, kraftförsörjning, underhåll av byggnader och maskiner, interna och externa transporter, personalärenden och personalutbildning, etc.

Produktionsapparaten var den första av företagsavdelningarna som blev föremål för en sådan systematisk administration. Ifråga om funktionell betydelse kom den dock snart att överskuggas av marknadsföringsapparaten. När de första aktiebolagen framträdde i USA på 1880- och 1890-talet, byggdes de upp med tanke på ett fullständigt nytt grepp på hela marknadsföringsproblemet. Det är ingen överdrift att säga, att denna revolutionerande nya syn på försäljnings- och distributionsfrågorna kom att bli den, efter omorganisationen av själva produktionsarbetet, viktigaste grunden för det monopolkapitalistiska företaget. Det tidigare mönstret för marknadsföringsproceduren hade varit att företaget sålde sin produktion antingen genom grosshandlare eller via kommissionärer. Den vidgade marknad som blev en följd av förbättrade transport- och kommunikationsförhållanden samt av städernas tillväxt efterhand som nya och större industrier kom till, tog sig uttryck inte bara i avsättningsområdenas ökade areal utan också i en geografisk spridning. Den fundamentala företagsuppfinningen på detta fält var inrättandet av nationella marknadsföringsorganisationer i företagens egen regi, som sedan i sin tur utvecklades till internationella organisationer.[8]

Uppbyggandet av ett finmaskigt transportnät gav första impulsen till de industriella jätteföretagens uppblomstring. De stora järnvägs- och kanalbyggena skapade en kraftig efterfrågan på stål och stålvaror, och i de väldiga anläggningsprojektens kölvatten kunde följaktligen stålindustrin forsa fram. Denna industri hade just vid den här tiden börjat bli produktionsmässigt effektiv, och den kunde tack vare bl.a. nya tillverkningsprocesser skaffa fram stål och stålprodukter i kvantiteter och till priser som gjorde hela denna utveckling möjlig.

Livsmedelstransporterna undergick likaså vid denna tid en revolutionerande utveckling. De första kylvagnarna konstruerades och sattes i trafik i USA på 1870-talet. Till en början bestod de helt enkelt av isolerade, iskylda förvaringsrum, som senare gjordes mekaniskt kylda. Därmed blev det möjligt att frakta livsviktiga, ömtåliga födoämnen över, till en början, medellånga avstånd. På så sätt gjordes stadsbefolkningarna oberoende av den lokala marknaden. I stället för den fick man först den nationella och därefter den internationella livsmedelsmarknaden. Omkring mitten av 1870-talet startade en slakteriidkare från Massachusetts vid namn Gustavus Swift ett köttstyckningsföretag i Chicago, som med hjälp av specialkonstruerade frysvagnar per järnväg försåg de östra landsändarna med färska köttvaror från de västra regionerna. Mot slutet av 1800-talet hade hans företag utvecklats till en vertikalt integrerad jättekoncern, som utgjorde ett veritabelt imperium för tillverkning, försäljning och distribution av slakterivaror. Swifts exempel följdes snart av industriidkare i andra livsmedelsbranscher. En av dem var Andrew Preston, som på 1890-talet börjat göra affärer i bananer och som fram emot sekelskiftet lade grunden till vad som skulle bli den multinationella giganten United Fruit Company.

Allmänt sett kan man säga att det var industrialiseringen av livsmedelsframställningen som gav det nödvändiga underlaget för den typ av urbaniserad tillvaro som nu utvecklades. Det var också inom livsmedelsbranschen som de nya marknadsföringsmetoderna, omfattande på en gång försäljning, distribution, reklam och säljfrämjande, bragtes till fullkomning. Konservindustrin t.ex. hade startat redan på 1840-talet, sedan maskiner konstruerats för produktion av plåtburkar på massbasis. Men livsmedelsindustrin kunde dock inte expandera från den nationella till den internationella marknaden förrän på 1870-talet, och detta blev möjligt därför att den tekniska utvecklingen då fört med sig ytterligare nya maskiner och processer, t.ex. roterande tryckkokare och automatisk lödning av plåtburkar. En avgörande roll spelade naturligtvis land- och sjötransporternas snabba utbyggnad.[9] Bland nyheter i övrigt kan från 1890-talet nämnas tillkomsten av automatiska processer för förmalning av säd, vilket möjliggjorde internationell marknadsföring av lokalt producerat mjöl.

Frånsett livsmedelsindustrin uppstod eller expanderade många andra industrier baserade på det nya urbana livsmönstret. Städernas enormt växande efterfrågan på stålkonstruktioner till byggnadsindustrin kom snart att ersätta järnvägsbyggena som stålindustrins största avnämare. Oljeproduktionen var av naturskäl lokaliserad till vissa platser, medan förbrukningen av olja var internationell. Därmed följde väldiga krav på effektiv marknadsföring av denna produkt, och de kom till uttryck i oljeindustrins kraftigt dimensionerade försäljnings- och distributionsapparat. Även på tobaksindustrin ställdes stora marknadsföringskrav, särskilt när det gällde cigarretter. Röka cigarretter var ett bruk som ännu sent på 1800-talet bara förekom i städerna. Den automatiska cigarrettrullningsmaskinen, konstruerad 1881, gav det tekniska underlag som tillät branschens stora koncerner, exempelvis Duke, att bygga upp egna internationella marknadsorganisationer.

Även inom andra branscher skapade storföretag mondiala försäljnings- och distributionsorgan. Två pionjärer på området var Cyrus McCormick, den världsbekante tillverkaren av jordbruksmaskiner, och Singers Manufacturing Company. För dessa företag, liksom för många andra mekaniska och elektrotekniska industrier som kom till under monopolkapitalismens första stadier, var egna marknadsavdelningar ett livsvillkor av två speciella, hittills onämnda skäl. För det första blev deras saluförda produkter mer och mer tekniskt avancerade och komplicerade, vilket medförde nya beställnings- och orderbehandlingsrutiner och nya specifikationer, som i sin tur krävde särskilt utbildade säljare i stånd att samarbeta intimt med företagens produktionsavdelningar. För det andra kunde de nya maskinerna och apparaterna inte säljas om företagen var ur stånd att garantera god service i fråga om reparationer och reservdelsleveranser. Det var svårt för tillverkarna att hålla egna verkstäder och serviceinrättningar på alla platser där de hade kunder. Faktorer av detta slag praktiskt taget tvingade exempelvis den vid den här tiden nya bilindustrin att från begynnelsen bygga upp ett eget finmaskigt marknadsföringsnät.

Sammanfattningsvis kan man säga att marknadsföringsavdelningen blev den näst produktionsavdelningen viktigaste delen av det moderna företaget. Den uppdelades i sin tur på en mångfald funktioner, försäljning, reklam och annonsering, säljfrämjande, marknadsanalys, orderbehandling, etc. Var och en av dessa funktioner ledde till en expansion av managementkåren och dess uppgifter.

Samtidigt med dessa reformer på marknadssidan blev även andra delar av företagens ledningsorganisationer omorganiserade och gjorda till separata enheter. Ekonomiavdelningen, som i regel var en personalmässigt liten avdelning, utvecklades till företagets hjärncentrum och den kom att spela en allt större roll. Till detta organ centraliserades den avgörande funktionen att vaka över företagets kapitalförsörjning och kapitalallokering och handlägga det allt överskuggande problemet om kapitalackumulationen. För att kunna fylla dessa och sina övriga viktiga uppgifter spaltades ekonomidivisionen upp i underavdelningar, var och en med sina specifika bevakningsområden: låne- och kreditfrågor, indrivning av fordringar, kontroll av kassamedel, relationer till aktieägarna, o.s.v. Lika genomorganiserade var de aktiviteter som hade att göra med administrationen av konstruktionsarbetet, fastighetsförvaltningen, pr-verksamheten, personalvården och fackföreningsförbindelserna. Var och en av dessa divisioner måste förfoga över sitt eget administrativa organ, om de skulle kunna fungera smidigt och på sina respektive områden ge en samlad och trogen bild av verksamheten inom hela företaget. Alla måste ha sin egen bokföringsavdelning, vars arbete i en del fall, främst när det gällde tillverkningsdivisionen, kunde innefatta komplicerade kostnadsoperationer. I fråga om andra mindre funktioner kunde det däremot vara fråga om enkla budgeteringsuppgifter. Ofta sörjde varje division även för sin arbetskraftsanskaffning genom en egen personalorganisation, och i åtskilliga fall hade den också ett eget underhålls-, reparations- och städningslag liksom egna väghållnings- och trafikgrupper, egen kontorsledning, egna planerings-, inköps- och korrespondensavdelningar. På så sätt fick var och en av divisionerna karaktären av självständiga företag i det stora företaget med ett eget komplett ledargarnityr.

Bilden blev ännu mer komplicerad genom det moderna företagets tendens att integrera horisontalt och vertikalt.[3*] Vanligen ombesörjs den vertikala integrationen genom företagsköp och fusioner som gör det möjligt för en tillverkningsindustri att t.ex. själv framställa sitt behov av råmaterial, eller att själv sörja för sina transporter eller upprätta mer eller mindre bankmässiga institutioner som sörjer för kapitalmobilisering, krediter o.s.v. Den horisontala integrationen drar samman och finansierar olika varor och tjänster under en och samma kapitalfond, trots att varorna och tjänsterna kanske inte har något annat gemensamt än att samtliga gör tjänst som vinstkälla för företaget.

Bakom detta pyramidbygge låg från begynnelsen, som den amerikanska industriforskaren Alfred D. Chandler påpekat, det moderna storföretagets behov av att decentralisera sin verksamhet. Som pionjärer på området framträdde redan på 1920-talet sådana koncerner som General Motors, Du Pont, Standard Oil of New Jersey och den stora varuhuskedjan Sears, Roebuck & Company. De fick med tiden en mängd efterföljare. Decentraliseringens essens har bäst och kortast formulerats av Alfred P. Sloan, General Motors mångårige verkställande direktör och den man, som mer än någon annan var ansvarig för decentralisering av denna världens största bilindustri. Decentraliseringens metod ställer, skrev han, varje företagsaktivitet på en egen grund och ger den fullt ansvar för sina egna prestationer och bidrag till företagets slutliga resultat. Vad Sloan menade med det slutliga resultatet var självfallet kapitalackumulationen. Varje division inom företaget, skrev han, "för sin egen statistik som korrekt speglar dess nettoavkastning på det investerade kapitalet, det enda sanna måttet på effektiviteten ..." På så sätt "blir företagsledningen i stånd att placera sitt kapitaltillskott i de delar av företaget där det ger den största avkastningen och blir till bäst gagn för verksamheten i dess helhet".[10]

Den snabbskiss av det moderna företagets utveckling, som här lämnats, bör ha visat att det framför allt är i tre avseenden som skeendet får stora konsekvenser för ett lands sysselsättningsstruktur. Det första har att göra med marknadsföringen, det andra med managementstrukturen och det tredje med den samhälleliga samordning som numera utgör en av de väsentliga företagsfunktionerna.

Vad den första punkten angår måste man från början hålla i minnet att all administrativ kontroll - liksom all produktionskontroll - har till övergripande syfte att avlägsna eller åtminstone minska den ovisshet som är förenad med allt vad företagsverksamhet och företagsplanering heter, samt att utöva det tvång som är ofrånkomligt för att företaget skall uppnå det önskade resultatet.[4*] Eftersom marknaden representerar det viktigaste ovisshetsmomentet, inriktar företaget sina ansträngningar på att göra marknadens efterfrågan mindre självständig och mera företagspåverkad. Det betyder att en oerhörd arbetsbörda kommer att läggas på marknadsföringsfunktionen, som följdriktigt blir föremål för de intensivaste utvecklingsansträngningarna och växer så att den blir företagets största avdelning, näst själva produktionsavdelningen. Det bör i sammanhanget nämnas att nya typer av företag numera framträtt som har till uteslutande uppgift att syssla med marknadsföring och alltså inte driver egen tillverkning.

Dessa nya "marknadsföretag" skall sörja för vad Thorbein Veblen kallade ''masstillverkning av kunder". Hans beskrivning av denna uppgift är visserligen klädd i Veblens sedvanliga sardoniska språkdräkt, men den ger inte desto mindre ett exakt uttryck för den moderna marknadsföringsteorin:

"Givetvis existerar det inte någon verklig fabrikation av kunder, dvs. av personer utrustade med en köpkraft ad hoc, och inte heller finns det någon möjlighet att importera sådana kunder från utlandet - lagen tillåter inte detta. Snarare förhåller det sig så, att mängder av kunder gör utflykter från den ena till den andra av de konkurrerande säljarna. Den tillströmning av nya kunder till en viss säljare, som på så sätt uppkommer, kan av denne säljare uppfattas som om han producerat nya köpare, eller han kan kalkylera med den som en underhållskostnad för redan värvade köpare. Denna tillströmning, detta förvärv av nya kunder respektive underhåll av gamla kunder kan mycket väl bokföras på basis av en fast produktionskostnad per enhet. Därmed lånar sig hela operationen till massproduktion."

Veblen driver resonemanget vidare till en punkt där han slår fast att

"fabrikationen av kunder kan fortsättningsvis bedrivas som en rutinoperation helt i den anda vari en mekanisk industri vidmakthåller sin produktion och med samma garantier för kvalitet, volym och tillverkningstakt. Den arbetskraft som begagnas för denna kundtillverkning måste övervakas av tekniskt specialutbildade personer som med full rätt skulle kunna göra anspråk på titeln pr-ingenjörer."[12]

Den nya marknadsföringsfunktionen får andra konsekvenser. Bland annat kommer den avdelning i företaget som sörjer för funktionen i fråga att bli så behärskad av marknadshänsynen att denna inställning ofrånkomligen sprider sig till andra delar av företaget och genomsyrar t.o.m. produktionsavdelningen, som ofta rent av underordnar sig den moderna marknadssynen. Konstruktion, formgivning och förpackning, allt verksamheter som utförs av produktionsfolket, är så präglade av väsentliga marknadskrav att de människor som sysslar med dessa arbetsuppgifter kommer att uppleva kraven som diktat. Det finns en annan för moderna företag väsentlig funktion som fötts av de nya marknadsföringskraven, nämligen funktionen att sörja för avveckling av produkter som blivit förlegade, därför att de i allmänhetens ögon kommit att utseendemässigt eller konstruktionsmässigt te sig omoderna. Detsamma gäller för begreppet "produktcykel", som innebär att marknadsföringsfolket kartlägger en produkts livsförlopp, från dess födelse till dess mognad och omsider till det slutliga bortvissnandet; detta innebär i själva verket ett försök att styra konsumenternas behov efter produktionens behov i stället för tvärtom. På dessa och andra vägar kommer marknadshänsynen att dominera hela företagets aktivitet, påverka själva strukturen på marknadsföringsorganisationen och föra över en massa arbete till den.

När det gäller den moderna företagsutvecklingens andra stora konsekvens för sysselsättningsstrukturen i ett land så avser den, som nämnts, dess effekter på ledarkadern, the management. Vi har tidigare beskrivit hur ledarfunktionerna specialiserats, hur ledningsskiktet, från att ha varit en enkel linjeorganisation med en rak orderkedja från högste verkställande chefen till arbetsledare på olika nivåer, numera förvandlas till en komplicerad stabsorganisation, lämpad för en auktoritetsfördelning bestämd av de varierande specialistfunktionernas betydelse och ansvar. Det bör observeras att detta innebär ett sönderstyckande och en delegering av högste företagschefens funktioner. I stället för att kapitalisten/företagsledaren i det förflutna samlade alla styrande och kontrollerande funktioner i sin hand, har företagen nu fått ett komplex av avdelningar, divisioner, departement som var för sig övertagit någon av de plikter som åvilade det forna enväldiga överhuvudet. Mot dessa omfördelade plikter svarar inte bara en manager eller ens en grupp av managers, utan en organisation av arbetare under kontroll av managers, assisterande managers, arbetsledare etc. På så sätt har själva relationen köp och försäljning av arbetskraft - och därmed av alienerat arbete - blivit en del av själva ledningsapparaten. Om denna apparat är liktydig med företagets administrativa apparat. Management har med andra ord blivit administration, en arbetsprocess med uppgift att upprätthålla kontrollen inom företaget, analog med produktionsprocessen, ehuru den inte producerar något annat än förutsättningarna för verksamhetens vidmakthållande och samordnande. Från denna punkt blir analysen av företagsledningen som institution också en analys av den administrativa processen, vilken inrymmer samma antagonistiska partsrelationer som själva produktionsprocessen.[5*] Effekterna härav kommer att framstå klarare för läsaren när vi i ett följande kapitel övergår till att särskilt granska kontorsarbetet.

Den tredje och sista stora konsekvensen av det moderna företagets utveckling representeras av den företagsfunktion som här kallats samhällelig eller social samordning. Den komplexa arbetsdelning som kapitalismen genomfört under det senaste århundradet, och det koncentrerade urbana samhälle som uppstått och som försöker skapa balans mellan väldiga människomassor, kräver en oerhörd samordning mellan näringsliv och samhälle av en art och omfattning som aldrig tidigare gjort sig gällande. Eftersom det kapitalistiska samhället motsätter sig och i verkligheten inte har möjlighet att utveckla en övergripande planeringsmekanism för en sådan samordning, blir mycket av denna i grunden offentliga funktion en inre angelägenhet för företagen. Ett sådant förhållande har inte någon lagstadgad grund och det kan inte heller stödja sig på och få hjälp av någon administrativ begreppsbildning; det har helt enkelt uppstått "av sig självt" i kraft av de moderna företagens väldiga storlek och deras enorma maktinnehav. Men i själva verket blir denna inre företagsplanering på den sociala samordningens område ett otillräckligt surrogat för en nödvändig samhällelig planering. I USA representerar de enskilda företagen, om man bortser från den federala förvaltningen, landets största arbetsgivare och bildar samtidigt landets största administrativa enheter. De 500 största amerikanska industriföretagen sysselsätter nästan 15 miljoner människor eller tre fjärdedelar av hela den industriella arbetsstyrkan. På den grunden kan man faktiskt säga att dessa storföretags inre planering utgör en samhällelig planering, även om den inte har ett ideellt syfte utan - som Alfred P. Sloan uttryckte saken - grundar sig på strävan att uppnå största möjliga nettovinst på investerat kapital, vilket enligt Sloan är det sanna måttet på effektivitet. Den snabba tillväxten av antalet administrativt sysselsatta i företagen är alltså ett tecken på hur angeläget behovet av social samordning är. Det är också ett tecken på den allmänna frånvaron av en sådan samordning, och den uppkomna luckan fylls endast partiellt och av rent kapitalistiska skäl av företagen. Den expansion som trots allt skett av den statliga sociala samordningsfunktionen under det senaste årtiondet är också den ett uttryck för problemets angelägenhet. Det faktum, att de statliga åtgärderna på området blir lättare att iaktta än företagens har på sina håll lett till den uppfattningen att det är regeringen som svarar för de största insatserna för en effektiv samhällelig kontroll och samordning. Men detta är felaktigt. Så länge företagen fattar investeringsbesluten kommer centrum för kontroll och samordning att vara förlagt till företagen. För statsmakterna återstår endast uppgiften att fylla i de rämnor som uppkommer sedan företagen fattat de primära besluten.

 


13. Den universella marknaden

Det var först sedan det kapitalistiska systemet trätt in i sitt monopolistiska stadium som det övertog individernas och familjernas totala behovstillfredsställelse och gjorde den beroende av marknaden. Därmed kom också dessa behov att svara mot kapitalets behov. Det är omöjligt att förstå den nya yrkes- och sysselsättningsstrukturen i samhället om man inte förstår denna utveckling, genom vilken kapitalismen förvandlat samhället till en gigantisk marknadsplats. Denna process har emellertid blivit föremål för föga forskning, trots att den ger en av nycklarna till den nyare tidens sociala historia.

I industrikapitalismens begynnelse existerade endast ett begränsat sortiment av varor i allmän cirkulation. På hushållsnivån kunde man köpa de grundläggande födoämnena i mer eller mindre bearbetad form, t.ex. mjöl och gryn, fisk och köttvaror, mejeriprodukter, grönsaker, destillerade och jästa drycker, bröd, käx och sirap. Vidare fanns det tillgång till tobak, ljus av olika slag, lampolja, tvål, talg, papper och trycksaker. Klädestillverkningen befann sig i sin barndom, men marknaden för garn, sytråd och stickade varor var väl utvecklad redan tidigt på 1800-talet, liksom handeln med stövlar, tofflor, kängor och skor. Hushållens konsumtion omfattade också sågade och hyvlade varor, järnprodukter, artiklar av sten- och lergods, glasföremål, möbler och annan inredning, tenn- och silverpjäser, knivar och saxar, klockor, ur, musikinstrument samt apoteksvaror och medikamenter.

Råmaterialet till dessa och andra nödvändighetsvaror utgjordes av järn och andra metaller, virke, tjära, beck, terpentin, skinn, hampa, etc. För transporter fanns tillgång till många olika åkdon, kärror, skrindor, landåer, kalescher, droskor och diligenser samt fartyg, båtar, tunnor och fat. I början av 1800-talet hade industrin, som redan sedan länge tillverkat verktyg och redskap som liar, plogar, yxor, hammare o.s.v., börjat fabricera pumpar, ångmaskiner, mekaniska spinn- och väverimaskiner samt de första maskinverktygen.

Under dessa tidiga stadier av industrikapitalism förblev familjen centrum för samhällets produktionsprocesser. Visserligen förberedde sig kapitalismen för att avhända hushållen denna roll, men ännu hade inte dess produkter trängt in i familjens och samfällighetens vardagsliv. Forskare i t.ex. USA:s industriella historia betonar, att hushållstillverkningen ännu vid denna tid var den dominerande. Familjens behov tillfredsställdes praktiskt taget helt av familjemedlemmarna själva. Producenten och konsumenten var praktiskt taget helt identiska. Familjen var den ekonomiska enhet på vilken hela produktionssystemet vilade. Före 1810 var detta fallet inom en mångfald sektorer av ekonomin; efter nämnda tid blev förhållandet mer eller mindre lokalt begränsat.[14]

Så länge huvuddelen av befolkningen levde på bondgårdar, i byar och småstäder stötte varuproduktionen på en barriär som hindrade dess expansion. På en amerikansk farm exempelvis gjordes nästan allting, även husbyggen frånsett stommen, av familjemedlemmarna. Livsmedelstillverkningen, från sådd och skörd till den slutliga beredningen, utgjorde givetvis den viktigaste dagliga aktiviteten, men olika sömnadsarbeten och tillverkning av kläder hade också en framträdande plats bland sysslorna. Arbetsuppgifter som tillverkning av seldon, kvastar, olika slags snickerier, smörkärning, ystning, bakning, brygd och konservering samt ofta spinning och vävning delades mellan husfadern, husmodern och barnen. Flertalet av dessa verksamheter fortsatte att ingå i livsmönstret på stora och små gårdar även sedan urbaniseringen inletts och arbetskraft börjat flytta över från gårdarna till fabrikerna eller till andra stadsnäringar. Migrationen från landsbygd till städer och den pågående samhällsomvandlingens omfattning får en viss belysning av följande arbetarskildring hämtad från sekelskiftets Amerika:

"Om man bortser från de överbefolkade kvarteren i storstäderna, som dock bildade en mycket liten del av stadsbefolkningen, fortsatte de nyinflyttade stadsborna att själva tillverka sina livsmedel. Särskilt i kol- och ståldistrikten tedde sig många av bostadshusen som små bondgårdar. Åtskilliga familjer födde upp höns och kaniner, ibland också grisar och getter, och några höll sig t.o.m. med en ko eller två. Små täppor sörjde för familjens behov av grönsaker och frukt. En undersökning gjord 1890 och omfattande 2.500 familjer ger vid handen, att hälften av dem höll sig med boskap, höns och köksträdgårdar, ibland alla tre sakerna. Nästan en tredjedel av dem köpte aldrig andra grönsaker och rotfrukter än potatis under loppet av ett år."

En forskare, Peter Roberts, beskriver på följande sätt de nyinflyttade gruvarbetarnas förhållanden i Pennsylvanias koldistrikt år 1904:

"Det är intressant att genomströva Schuylkills och Tremonts dalgångar och observera de många små hus, där gruvarbetare vid Philadelphia and Reading Coal and Iron Company driver formliga små lantbruk. Under strejken 1904 kunde de hundratals arbetarna genomföra konflikten endast tack vare produkterna från deras små lantbruk och trädgårdsodlingar.

Endast några få kilometer från centrum i landets största metropol, i Queens County och Brooklyn, var trakten ännu år 1890 till hälften rena bondlandet. Många av de familjer som levde där var för sin utkomst lika beroende av småbruk som av industriellt eller kommersiellt arbete. Vad som numera är New Yorks stadskärna, Manhattan, var mera lantlig än urban, och på 42:a gatan och längs East River kunde man se svin och getter blanda sig med trafiken. Eftersom vid den tiden familjeförsörjarna arbetade tio, tolv timmar sex dagar i veckan, blev det huvudsakligen kvinnorna som fick sköta de lantliga sysslorna i dessa hushåll. Därmed upprätthöll de ju bara en del av traditionen från bondgårdarna.

Det mesta av de födoämnen som hushållen köpte i allmänna handeln tillhandahölls i rå, oberedd och oförpackad form. Majoriteten av husmödrarna hade ett drygt arbete med konservering och syltning i hemmen. Även det mesta brödet bakades hemma; bland 7.000 arbetarfamiljer, som 1889 och 1892 undersöktes av Bureau of Labor, köpte mindre än hälften något bröd alls och samtliga förbrukade genomsnittligt ungefär 500 kilo mjöl per hushåll och år. Även familjer, där mannen var yrkesutbildad och hade större inkomst än flertalet arbetare, hämtade endast en fjärdedel av sitt bröd i butiker, och deras dagliga mjölkonsumtion uppgick till ett kilo per dag året runt.

Ingen respektabel amerikansk arbetarfamilj saknade under åren kring 1890 en flitigt begagnad symaskin i huset. Den var den första 'hushållsmaskin' som såldes enligt avbetalningssystemet. Mannen köpte i allmänhet sina kläder, men kvinnornas och barnens persedlar syddes i hemmet. Husmodern hade dessutom att sörja för tillverkningen av lakan och gardiner, kappor och ylletröjor, liksom för strumpstickningen och den evinnerliga strumpstoppningen. Varje 'riktig' husmor förväntades också själv sörja för i varje fall det första barnets kompletta utstyrsel."[15]

All matlagning skedde vid denna tid i hemmet, vare sig det var frågan om lanthem eller stadshem. Industritillverkade livsmedel och "burkmat" existerade inte. På detta område var industriinsatserna ännu under 1800-talets sista årtionde obetydliga, med givet undantag för livsmedelstransporterna. Under de senaste hundra åren har emellertid som bekant livsmedelsindustrin i växande utsträckning trängt sig in mellan jordbrukarna, d.v.s. producenterna, och hushållen, alltså konsumenterna, och den har övertagit en allt större del av hemmens matlagningsbestyr. Varuutformningen har vidgats till att omfatta även födoämnen, och helt eller till hälften färdiglagade livsmedel har kommit att spela en betydande roll för den moderna familjen. År 1879 tillverkades praktiskt taget allt smör i USA på bondgårdarna, ännu 1899 framställdes nästan tre fjärdedelar av det amerikanska smöret där, men 1939 hade andelen reducerats till något mer än en femtedel. De kommersiella bageriernas förbrukning av mjöl ökade från en sjundedel av totalmängden 1899 till två femtedelar 1939. Under samma period femdubblades den industriella per capitaproduktionen av konserverade grönsaker och produktionen av konserverad frukt tolvdubblades.[16] Även den industriella tillverkningen av kläder och hushållsapparater expanderade snabbt, liksom det industriella husbyggandet.

Industrins erövring av arbetsprocesser som tidigare utförts av hushållen gav naturligtvis kapitalet ett nytt, starkt energitillskott, eftersom dess verksamhetsområde vidgades och den arbetsstyrka det exploaterade svällde. De arbetare som behövdes för de nya tillverknings- och beredningsindustrierna rekryterades från äldre källor, främst från bondebefolkningen och de friställda jordbruksarbetarna, men i betydande utsträckning även bland kvinnorna; husmödrar och s.k. hemmadöttrar blev arbeterskor i allt större omfattning. Genom denna "industrialisering" av både lanthushåll och stadshushåll kom nya arbetarkategorier att bli underställda det kapitalistiska produktionssystemets villkor, med som viktigaste följd att de hädanefter nödgades erlägga tribut till kapitalet i form av sitt merarbete och på så sätt ytterligare förstorade kapitalet.

Det sätt på vilket denna omvandling genomfördes drog med sig en rad inbördes beroende faktorer som är svåra att särskilja från varandra. I första hand kom den ökande massanhopningen av folk i städerna att rasera grunden för det äldre livsmönstret. Stadsmurarna slöt sig, bildligt talat, kring de "landsförvisade" jordbrukarna och gjorde slut på deras tidigare självuppehållande tillvaro. Samtidigt gjorde inkomsterna från de nya jobben det möjligt för dem att köpa medlen till sitt uppehälle från skilda varutillverkande industrier, och därmed minskades tvånget för dem att ta sig an olika former av "hemarbete" - utom naturligtvis i tider av arbetslöshet. Hemarbete blir ofta oekonomiskt jämfört med lönearbete, och detta förhållande i förening med andra omständigheter bidrog till att driva ut kvinnorna från hemmen till industrierna. Bland de avgörande omständigheterna härvidlag måste bl.a. nämnas det sociala tryck som särskilt den yngre generationen blev utsatt för: nya moderiktningar, reklam- och skolinflytelser vande de unga vid att uppfatta allt "hemmagjort" som något att se ned på och allt "köpt" som något att skryta med. Härtill kom den drift som finns hos varje förvärvsmogen individ att skaffa sig en egen inkomst, en drift som utvecklades till nära nog en instinkt sedan samhället börjat omvandlas till en enda gigantisk marknad för arbetskraft och varor. Den egna inkomsten fick naturligtvis en ny och avgörande betydelse sedan källan till status inte längre bestod i förmåga att uträtta saker och ting utan i förmågan att köpa saker och ting.

Industrialiseringen av livsmedel och andra för familjen vitala förnödenheter utgjorde emellertid bara det första steget på vägen till alla samhällslivets och alla mänskliga förhållandens beroende av marknaden. Den växande stadsbefolkningen, som genom skilsmässan mellan land och stad blivit totalt utestängd från den naturliga miljön, blev för att fylla sina skilda behov helt hänvisad till sociala artefakter, som uppträder i varuform. Den nya stadsbefolkningen kunde inte längre, med få undantag, lita till familjen, till vänner, släktingar och grannar för att få sina olika krav och önskningar tillgodosedda. Inte bara när det gällde mat, dryck, kläder och tak över huvudet utan också ifråga om rekreation, nöjen, trygghet, barnavård, åldringsvård, sjukvård och hjälp åt handikappade blev människorna beroende av marknaden. Inte bara de materiella utan också de emotionella behoven kanaliserades till marknaden.

Samtidigt som befolkningen trängts samman allt tätare i de urbaniserade områdena, har splittringen av det sociala livet fortskridit i allt snabbare takt. I sina viktigaste aspekter kan detta ofta påtalade fenomen förklaras enbart av den utveckling som skett ifråga om marknadsförbindelserna, som gjorts till surrogat för förbindelserna mellan individer och samfälligheter. Den sociala struktur, som byggs upp på marknadens grund, blir av sådan art att förbindelserna mellan individer och grupper förlorar sin direkta karaktär och omformas från möten mellan samarbetande parter till affärsmässiga förhandlingar om köp och försäljning. Ju mera det sociala livet utformas till ett nätverk av sammankopplade aktiviteter, där människorna görs helt beroende av varandra, desto mera atomiserad blir deras tillvaro, och de kontakter som består mellan dem kommer att skilja dem från varandra i stället för att närma dem till varandra. Samma förhållande uppstår av likartade skäl inom familjen. Tidigare tjänade familjen, utom rent biologiska funktioner, även som en nyckelinstitution för det sociala livet, för produktionen och konsumtionen. Av dessa tre funktioner lämnar kapitalismen orörd endast den sistnämnda och t.o.m. denna endast i försvagad form, eftersom familjen även i sin egenskap av konsumtionsenhet tenderar att brytas sönder i sina beståndsdelar, med varje del, d.v.s. varje familjemedlem, som en separat konsumtionsenhet. Familjens uppgift att vara så att säga ett kooperativt företag för produktion av gemensamma förnödenheter, en gemensam livsstil, ett bestämt sätt att leva har alltså bragts till sitt slut, och därmed har dess övriga funktioner försvagats allt snabbare.

Denna process utgör endast den ena delen av en mycket komplicerad ekvation. Efterhand som det sociala livet och familjelivet försvagas kommer nya industriella produktionsgrenar att uppstå för att fylla de bristande valmöjligheter som på så sätt uppstår. Nya varor och nya tjänster, förmedlade av marknaden, ger surrogat för de upplevelser och den behovstillfredsställelse av varierande art som de mänskliga förbindelserna tidigare sörjt för. Detta skeende leder å ena sidan till stora ekonomiska och sociala förändringar, å andra sidan till en djupgående omvandling av det psykologiska och emotionella livsmönstret.

Det kapitalistiska samhällets rörelser i denna riktning är på det ekonomiska planet nära förbundna med den kapitalistiska driften att uppfinna nya produkter och nya tjänster och skapa nya industrier. Det överskott som alstras av framför allt de varuproducerade industrierna, och den förmögenhetskoncentration som därmed följer, motsvaras på arbetskraftssidan av en relativt minskad efterfrågan på arbetare inom de nämnda industrierna, efterhand som dessa blir alltmera genommekaniserade. Den strida strömmen av kapital möter den "fria" arbetskraften på marknaden på basis av nya produkter och nya företag. Detta resulterar först av allt - som redan påpekats - i att varje produkt av mänskligt arbete förvandlas till en vara, så att all produktion av nyttigheter sker inom ramen för det kapitalistiska produktionssättet. Därefter kommer nya varor, som skall svara mot stadsmänniskans behov, i omlopp under former dikterade av den kapitalistiska samhällsorganisationen. En uppsjö av trycksaker och annan reklam sörjer för effektiv stimulans till företagens marknadsföring, som ytterligare förstärks genom de mirakelprodukter som det tjugonde århundradet frambringar, t.ex. radio och television. Bilen utvecklas till ett utomordentligt vinstgivande transportmedel, som dock i längden kommer att ödelägga allt transportväsende. I likhet med fabriksmaskineriet blir samhällsmaskineriet ett halsjärn i stället för ett stöd, ett surrogat för kompetens i stället för ett kompetensens hjälpmedel.

I ett samhälle där arbetskraften köps och säljs kommer arbetstiden att bli antagonistiskt avsöndrad från fritiden. På fritiden sätter arbetaren ett utomordentligt högt pris, medan han betraktar arbetstiden som bortkastad och förspilld. Arbete upphör att vara en naturlig funktion och förvandlas till en odräglig, påtvingad aktivitet. Denna antagonism mellan den påtvingade arbetstiden och den oberoende fritiden kommer till uttryck å ena sidan i en trend mot allt kortare arbetsvecka, å andra sidan i ett ökat utbud av arbetsbesparande hushållsmaskiner som blir allt populärare.

Men det sociala livets och de mänskliga kontakternas utarmning plus befolkningens utestängande från den naturliga miljön gör det svårt att fylla fritiden med ett meningsfullt innehåll. Tiden utanför jobbet blir följaktligen också den i hög grad beroende av marknaden, som lägger i dagen en enastående uppfinningsförmåga när det gäller att hitta på passiva förströelser och nya underhållningsformer som passar det insnörda stadslivet. Dessa nya tidsfördriv - i ordets egentligaste mening - förmenas ge människorna ersättning för de livsvärden som gått förlorade för dem. En störtflod av evenemang, arenasporter och hålligångspektakel sköljer fram med enda uppgift att "fylla ut fritiden" för folk. En mångfasetterad nöjesindustri har inte varit sen att med alla till buds stående medel göra denna väldiga underhållningsproduktion till en process för kapitalförmering. Genom själva sin ymnighet är den här sortens underhållning på förhand dömd att vara medioker och vulgär. Den bidrar till folkets smakförskämning, och eftersom den siktar på en massmarknad får den vad man skulle kunna kalla en "lägsta gemensamma nämnare-effekt". Allt vad den typen av evenemang syftar till är att ge arrangörerna största möjliga profit. Och så stor är kapitalets företagsamhet, att om till äventyrs en amatörgrupp eller andra outsiders skulle försöka ge publiken en något mera kvalificerad underhållning, så kommer de kapitalistiska "proffsen" i branschen att mycket snart lägga beslag på deras aktiviteter och anpassa dem för den egna stormarknaden.

Utarmningen av familjelivet, den växande känslan av hemlöshet och bristen på umgänge med vänner och grannar - vilket i äldre tider gav grund för många sociala funktioner - har lämnat efter sig ett gapande tomrum. Det atomiserade samhället kan inte fylla detta tomrum, och det kan inte heller den rest av familjeinstitutionen som ännu finns kvar göra. De vuxna familjemedlemmarna, som kanske tillbringar dagarna på skilda arbetsplatser belägna långt borta från hemmet, får allt mindre tid och krafter över för att ägna sig åt varandra och åt barnen. Gamla vänskapsband blir upplösta därför att de för med sig förpliktelser och ansvar som bara få orkar bära. Den nedslitning av mänskliga känslor som tillvaron i storstadsdjunglerna för med sig, gör att vården om nödlidande och beroende människor måste institutionaliseras, ofta i de mest motbjudande och barbariska former. Nya och ständigt växande skikt av hjälplösa kommer till. Det gäller de gamla och uttjänta, som ökar i antal därför att medicinska framsteg ger dem ett allt längre liv; det gäller de mentalt sjuka, de utvecklingsstörda, de "kriminellt belastade"; det gäller de förkomna varelser som befolkar storstädernas slumdistrikt; det gäller också de allt flera barn som lämnas åt sig själva därför att föräldrarna måste förvärvsarbeta för att kunna hålla huvudet över vattnet och helst också "lyckas" i marknadssamhällets hårda konkurrens. Alla dessa hjälplösa, förkomna, nödställda måste tas om hand och det blir de nya gigantiska vårdinstitutionerna som får sörja för den saken.

Betraktad från den synvinkeln ter sig den väldiga tillväxten av dessa vårdgivande inrättningar inte som ett resultat av medicinska framsteg, av en humanare människosyn eller en effektivare brottsförebyggande verksamhet. Den framstår helt enkelt som konsekvensen av den utrensning som skett och sker att förvisa icke "ekonomiskt nyttiga" individer från den marknadsplats som samhället förvandlats till. Denna utbyggnad av vårdinstitutionerna ger upphov till stora sociala kostnader, men också till stora vinster för de serviceföretag som ibland äger och under alla förhållanden alltid är leverantörer till dem.

Vårdnadssektorns expansion skapar självfallet en mycket stor arbetsmarknad för serviceyrken, en utveckling som påskyndats sedan gamla tiders gästgiverirörelse blivit genomorganiserad och kommersialiserad och gett upphov till inte bara storhotell och restauranger utan motell, kvarterskrogar, gatukök och vad allt det heter. I deras släptåg följer en annan företeelse. Den moderna hotell- och restaurangrörelsen delar med de stora varuhusen och detaljhandelskedjorna den egenheten att de kräver enormt stora golvutrymmen, och detta har i sin tur lett till att vi fått en ny, stor personalkår, nämligen städningspersonalen. Dess enda funktion är att göra rent efter andra, och den uppgiften är, återigen, i regel lagd på kvinnorna. I enlighet med arbetsdelningens principer har således en mängd kvinnor återfått en funktion som de tidigare av tradition fyllt i hemmet. Men nu har de ställts i kapitalets tjänst och tillför detta kapital dagliga profiter genom sitt eget slit.

Det första steget på vägen till den universella marknaden togs då monopolkapitalismen gjorde alla nyttigheter, som produktionen skaffade fram, till varor. Det andra steget på samma väg togs, då även det växande sortimentet av tjänster gavs varans form. Det tredje och hittills sista steget representeras av den uppfinning som fått beteckningen "produktcykel", vars verkliga innebörd är att nya varor och nya tjänster ständigt måste uppfinnas därför att de gamla har sitt förutbestämda, begränsade livsförlopp. Somliga av de nya varorna blir oumbärliga, därför att konsumenterna inte längre ges möjlighet att välja alternativ till dem. På så sätt kommer människorna i det monopolkapitalistiska samhället att bli fångade i ett nät av varor och tjänster, ur vilket de har små möjligheter att göra sig fria om de inte helt vill avstå från det sociala liv som står till buds. Detta tillstånd blir ytterligare markerat genom en annan utveckling, analog med den som ägt rum beträffande arbetarnas förhållande till arbetsprocessen: kompetensen tynar bort. Med eller mot sin vilja kommer människorna i det monopolkapitalistiska samhället att hamna i ett läge, där de inte längre är i stånd att själva göra någonting som inte marknaden kan göra billigare och bekvämare genom någon av sina otaliga nya verksamheter. Från konsumtionssynpunkt innebär detta att individerna blir totalt beroende av marknaden; från arbetssynpunkt betyder det att allt arbete kommer att bedrivas under kapitalets regi och följaktligen blir tributskyldigt till kapitalet, som därigenom ytterligare förökas.

Den universella marknaden lovprisas ständigt som en givmild "serviceekonomi" och den hyllas för sin "ändamålsenlighet", för de "kulturmöjligheter" den erbjuder och för de "vårdnadsplikter" den fyller. Här behöver inte särskilt understrykas att detta innebär ett våldförande på sanningen. Sanningen är nämligen enligt vår uppfattning den, att den universella marknaden och den urbaniserade civilisationen fungerar uselt och rymmer oändligt mycket elände. För denna framställnings syfte är det denna sistnämnda sida av saken som måste uppmärksammas. Vad som behöver belysas är den universella marknadens avhumaniserande effekter och dess förvisning av stora delar av befolkningen till degraderade arbeten. Skulden härtill kan inte, som så ofta sker, läggas på maskinerna utan måste tillskrivas det kapitalistiska produktionssystemets sätt att göra bruk av maskinerna. Analogt är det inte själva försörjningen med tjänster som det är fel på; felet ligger i det kaotiska och orättvisa sätt på vilket den universella marknaden, styrd av kapitalet och dess profitinriktade investeringar, distribuerar de sociala tjänsterna. Den sociala servicen borde göra tillvaron lättare för de vanlottade i samhället och stimulera de bättre ställda till social solidaritet, men sådant systemet är blir effekten den rakt motsatta. Planlösheten får besynnerliga konsekvenser. Samtidigt som t.ex. arbetsbördan i hemmen minskas tack vare nya serviceindustrier och nya maskinella hjälpmedel i hushållen, så urholkas familjelivet, och dess futilitet framstår allt grällare. Medan de enskilda familjemedlemmarna frigörs från vad som alltmer ter sig som tyngande engagemang i varandras angelägenheter, blir kvaliteter som tillgivenhet och ömhet allt sällsyntare. Efterhand som det sociala livsmönstret kompliceras avkläds det sina gemenskapsdrag, och kvar står bara intresset för pengar och materiell standard.

Flertalet av de nya jobb som skapas inom servicesektorn karakteriseras av att de ger mindre möjligheter till teknologiska framsteg än de varuproducerande industrierna. Men medan inom den sistnämnda industrin arbetskraften tenderar att stagnera eller minska, ökar den inom serviceområdena, där ett växande antal företag av föga kapitalintensiv natur håller på att återuppliva en förmonopolistisk konkurrens. Dessa företag skapar ett nytt skikt av låglönearbetare, hårdare exploaterade och mera undertryckta än arbetarna i de mekaniserade tillverkningsindustrierna.

Dessa serviceyrken drar, liksom kontorsarbetet, till sig ett stort antal kvinnor som tidigare varit sysselsatta i hemmen. Enligt statistisk-ekonomiska konventioner betyder en massövergång från hushållsarbete till fabriksarbete, kontorsarbete, sjukhusarbete, butiks- och restaurangarbete en kraftig ökning av bruttonationalprodukten. De varor och tjänster, som alstras i hemmen av den oavlönade kvinnliga arbetskraften, blir inte redovisade i nationalräkenskaperna, men när samma varor och tjänster produceras av avlönad arbetskraft utanför hemmen, blir de storheter som räknas in. Från kapitalistisk synpunkt - och det är den enda som erkänns i de här sammanhangen - är detta sätt att räkna fullt logiskt: trots att en husmors arbete i sak och med hänsyn till resultatet är helt identiskt med ett daghemsbiträdes, en servitris eller en städerskas arbete i en industriell tvättinrättning, så faller det helt utanför det kapitalistiska synfältet. Först när husmodern går ut i förvärvslivet och där fyller någon eller några av de arbetsuppgifter hon tidigare utfört i hemmet och nu uppbär lön, blir hon en produktiv arbetare. Hennes jobb kommer då att berika kapitalet och förtjänar därmed att bokföras i nationalräkenskaperna. Detta är den universella marknadens logik. Vilken roll den spelar för sysselsättningsmönstret och för arbetarklassens sammansättning skall granskas i efterföljande kapitel.

 


14. Statens roll i det monopolkapitalistiska systemet

Metoden att utnyttja statens makt för att främja den kapitalistiska utvecklingen är inte någon ny företeelse, och den är inte specifik för de senaste hundra årens monopolistiska stadier. Från begynnelsen har regeringarna i de kapitalistiska länderna spelat den rollen. Den innebär i sin mest elementära mening att staten uppträder som garant för kapitalismens sociala villkor och för vidmakthållande av den ojämna förmögenhetsfördelning som karakteriserar systemet. I en vidare betydelse har statsmakten överallt utnyttjats som ett medel att berika kapitalistklassen, och den har också utnyttjats av grupper inom denna klass för att berika sig själva. Statsmakternas inflytande över inrikes- och utrikeshandeln, över transporterna, försvaret och den offentliga förvaltningen har fått tjäna syftet att koncentrera rikedom till vissa speciella samhällsgrupper, varvid både legala och illegala medel kommit till användning.

Med monopolkapitalismens tillkomst har emellertid denna statens roll blivit mycket större och fått en mera komplicerad utformning. I vissa länder, särskilt Tyskland och Japan, har monopolkapitalismen på en gång skapat och skapats av en ny, förstärkt statsmakt; i själva verket kan man säga att den moderna statens roll kreerades i dessa länder under monopolkapitalismens första faser. I andra länder, främst USA och Storbritannien, har kapitalistklassen till att börja med sörjt för en viss begränsning av det statliga verksamhetsområdet, och där har statens interventioner på det sociala och ekonomiska planet tidvis rent av kunnat framstå som riktade mot kapitalet. Detta visade sig emellertid vara en illusion. Efterhand som monopolkapitalismen mognade skapades en situation, där direkta statliga ingripanden i de sociala och ekonomiska angelägenheterna inte kunde undvikas. Detta framgår tydligast om man granskar utvecklingen från fyra huvudsynpunkter.

1. Monopolkapitalismen har en tendens att alstra ett större ekonomiskt överskott än systemet kan absorbera. Till följd härav blir den med tiden alltmera sårbar för störningar i sitt allmänna sätt att fungera. Dessa störningar tar sig uttryck i perioder av stagnation och/eller svår depression; med arbetslöshet och outnyttjad produktionskapacitet som konsekvenser.[6*] Den slutliga definitionen på detta förlopp kom att lyda: "Brist på effektiv efterfrågan." Politiker och nationalekonomer blev hädanefter benägna att acceptera långt gående statsingripanden, ökade statliga utgifter och statlig företagsverksamhet som nödvändiga förutsättningar för att man skulle kunna fylla det gap som den bristande efterfrågan lämnade efter sig. Teorin förutsatte att effekten av de ökade regeringsutgifterna, om de täcktes av skatter som höjdes i samma utsträckning, skulle bli endast proportionell men mer än proportionell om utgiftsökningen översteg skattehöjningen.[7*][17] Denna ekonomiska politik, som numera tillämpas i en eller annan form av alla kapitalistiska stater, blev en allmänt erkänd doktrin först på 1930-talet, sedan världen fått erfarenhet av den djupa depression som då inträffade och som hotade att kasta det kapitalistiska systemet överända.

2. Den internationalisering av marknaden, investeringen och materialförsörjningen som kapitalet gav upphov till skapade snart en ekonomisk världskonkurrens, som i sin tur framkallade militära konflikter mellan kapitaliststaterna. Samtidigt spred sig revolutionära rörelser i de länder som dominerades av utländskt kapital, och därigenom blev det ett intresse för alla kapitalistiska stater att påtvinga världen en imperialistisk struktur. I detta läge övergav man den traditionella synen på ett lands militärapparat som en fredsstyrka, vilken endast i kriser skulle mobiliseras för krig, och nu när kriser blev så att säga dagligt bröd för regeringarna förvandlades den till permanent krigsmobilisering. Denna nya internationella situation, kombinerad med den ekonomisk-politiska nödvändigheten för regeringarna att garantera den "effektiva efterfrågan", skapade möjlighet att absorbera ett ekonomiskt överskott av den storlek som kapitalistklassen fann acceptabel.[8*] Pionjär för denna nya metod att låta militärapparaten absorbera det ekonomiska överskottet blev Tyskland, som var föregångsland inom så många andra monopolkapitalistiska aktiviteter och som började tillämpa metoden under den nazistiska eran på 1930-talet. Förenta staterna har gjort bruk av den i stor skala alltsedan andra världskrigets slut.

3. I de kapitalistiska länderna har fattigdom och otrygghet varit mer eller mindre permanenta drag, och de har antagit mått som gjort det omöjligt för den enskilda välgörenheten att handskas med dem. Eländet och missnöjeskällorna är särskilt koncentrerade till de stora städerna, och om de tillåts bestå hotar de själva den sociala strukturen. Regeringarna tvingas därför ingripa för att hålla den värsta nöden borta för de hjälpbehövande befolkningsgrupperna och för att åtminstone lindra deras otrygghet. Åsiktsbrytningarna och diskussionerna inom kapitalistklassen kring dessa problem, om hur och i vilken utsträckning botemedel skall framskaffas, vilka konkreta välfärdsåtgärder som skall vidtagas och vilka samhällsgrupper dessa åtgärder skall komma till godo - allt detta utgör tvisteämnen som lämpar sig för politisk agitation, i vilken självfallet arbetarbefolkningen tar del. Denna agitationsverksamhet blir substitut för revolutionära rörelser som snabbt skulle vinna mark därest de styrande följde den gamla laissez faire-politikens linjer.

4. Med samhällets snabba urbanisering och den ökade utvecklingstakten i dess ekonomiska och sociala yttringar har behovet av offentliga tjänster vuxit. Dessa tjänsters antal och varierande innehåll har mångfaldigats. Främst bland dessa offentliga tjänster kommer utbildningstjänster, som i den monopolkapitalistiska eran tilldelats en alltmera framskjuten plats och kommit att spela en allt större roll. Denna roll kommer att granskas närmare i ett senare kapitel, och här skall vi endast uppehålla oss vid en speciell och mycket viktig sida som berör hela utbildningsväsendet.

Sedan jordbrukssamhällets familjeliv försvunnit som centrum för all barnuppfostran, har ansvaret för omvårdnaden av de unga och deras anpassning till samhällskraven blivit alltmera institutionaliserat. Minimikravet för att vuxna skall kunna fungera både som producenter och konsumenter i en modern, urbaniserad miljö är att förmågan till en sådan anpassning utvecklas hos dem redan som barn, och att detta sker inom en institutionell ram, i stället för som tidigare inom familjens eller samfällighetens ram. Men vad barnen i den moderna stadstillvaron måste lära sig är inte längre en anpassning till ett årstidsbundet, rytmiskt arbete i en naturlig miljö, utan en anpassning till ett snabbgående och komplicerat samhällsmaskineri, som inte är gjort för vanliga människor och långt mindre för udda, avvikande individer. Det är konstruerat för att fylla produktionens, konsumtionens och nöjesindustrins diktat. Hur våra uppfostringssystem än må se ut är det aldrig så mycket fråga om vad barnen lär sig som hur de skall bibringas en riktig inställning till vad som är klokt och rationellt. Skolorna ger barnen besked om vad samhället kommer att kräva av dem som vuxna: en riktig anpassning till gällande rutiner och bästa sättet att ur snabbgående maskiner hämta fram sin försörjning och sin behovstillfredsställelse.[9*]

Det existerande skolsystemet sörjer för dessa och andra former av träning för vuxenlivet. Men det tillhandahåller bara en av de många tjänster som med nödvändighet expanderar i takt med samhällets industrialisering och urbanisering i specifikt kapitalistiska former. Sjukvård, postala tjänster och en mångfald statliga verksamheter växer likaså. Detta gör det ännu svårare att uppnå social jämvikt i ett samhälle som inte har andra möjligheter till planering och koordinering än de som internt förverkligas av monopolföretagen, vilka utgör ryggraden i de moderna ekonomierna. Andra samhälleliga "tjänster", som fångvård, polisuppgifter och socialarbete, undergår också en enorm tillväxt på grund av det bittra och av motsättningar präglade livet i storstäderna.

Statsutgifternas expansion, som var relativt långsam under monopolkapitalismens första halvsekel, har sedan dess fortskridit med oerhörd snabbhet. Följande uppställning, gjord av Baran och Sweezy, belyser detta. Den ger siffrorna både för de statliga utgifternas absoluta storlek och deras andel av bruttonationalprodukten under olika år i USA:[20]


    BNP
(miljarder $)
  Totala
statsutgifter
  Statsutgifter
i proc. av BNP

1903   23,0     1,7     7,4  
1913   40,0     3,1     7,7  
1929   104,4     10,2     9,8  
1939   91,1     17,5     19,2  
1949   258,1     59,5     31,1  
1959   482,1     131,6     27,3  
1961   518,7     149,3     28,8  

Man får emellertid inte föreställa sig att statsutgifternas effekt på sysselsättningsstrukturen i landet är proportionell mot summornas storlek. Mycket av statsutgifterna hamnar hos det enskilda näringslivet och går alltså inte till nya statliga jobb. Så är fallet exempelvis när det gäller de militära beställningarna som placeras hos enskilda vapenindustrier, vidare ifråga om kontrakt på vägbyggen och andra anläggnings- och byggnadsarbeten som går till privata entreprenörföretag, och till sist även när det rör sig om transfereringsbetalningar till individer och affärsföretag. Under t.ex. år 1961, då den amerikanska federala regeringens och delstatsregeringarnas utgifter uppgick till ca 29 procent av bruttonationalprodukten, utgjorde den offentliga sysselsättningen, som finansierades på detta sätt, endast 13 procent av den totala civila sysselsättningen i USA. Men förvisso är detta en tämligen hög siffra, och den ökar stadigt. Man bör också hålla i minnet att när det gäller den federalt finansierade sysselsättningen är denna i hög grad koncentrerad till den civila förvaltningsapparat som är nödvändig för militäretablissemanget, medan delstaternas utgifter - liksom för övrigt de regionala myndigheternas - är koncentrerade till utbildningsväsendet.

->

 


Anmärkningar:

[1] V. I. Lenin, Imperialism, the Highest Stage of Capitalism, in Selected Works, vol. V (New York, n.d.), p. 114.

[2] Paul A. Baran and Paul M. Sweezy, Monopoly Capital (New York 1966). (Svensk översättning Monopolkapitalet, 1970.)

[3] Ibid., pp. 8-9.

[4] Karl Marx, Capital, vol. I (Moscow, n.d.), pp. 592-93. (I. B., ss 558-559.)

[5] Karl Marx, Capital, vol. I (Moscow, n.d.), p. 586. (I. B,, s 552.)

[6] Sidney Pollard, The Genesis of Modern Management (Cambridge, Mass., 1965), pp. 198, 230-31.

[7] Alfred D. Chandler, Jr., Strategy and Structure: Chapters in the History of the Industrial Enterprise (Cambridge, Mass., 1962), p. 19.

[8] Ibid. On this, and for what follows, I am indebted to the first chapter of Chandler's book.

[9] Lewis Corey, Meat and Man: A Study of Monopoly, Unionism, and Food Policy (New York, 1950), pp. 38-39.

[10] Alfred P. Sloan, Jr., My Years With General Motors (New York, 1965), p. 50.

[11] Seymour Melman, "The Rise in Administrative Overhead in the Manufacturing Industries of the United States, 1899-1947", Oxford Economic Papers, new series, no. 3 (1951), p. 92; quoted in George E. Delehanty, Nonproduction Workers in U.S. Manufacturing (Amsterdam, 1968), p. 75.

[12] Thorstein Veblen, Absente Ownership and Business Enterprise in Recent Times (New York, 1923), pp. 305-306.

[13] Donald L. Schon, Technology and Change: The New Heraclitus (New York, 1967), pp. 60-61.

[14] Rolla Milton Tryon, Household Manufactures in the United States: 1640-1860 (Chicago, 1917), pp. 243-44.

[15] Robert W. Smuts, Women and Work in America (1959; paperback ed., New York, 1971), pp. 11-13.

[16] George J. Stigler, Trends in Output and Employment (New York, 1947), pp. 14, 24.

[17] Paul A. Baran and Paul M. Sweezy, Monopoly Capital (New York, 1966), pp. 143-45. (Svensk översättning Monopolkapitalet, 1970.)

[18] Business Week, February 12, 1949.

[19] Thorstein Veblen, The Instinct of Workmanship and the State of the Industrial Arts (New York, 1914), pp. 313-14.

[20] Baran and Sweezy, Monopoly Capital, p. 146. (Svensk översättning Monopolkapitalet.)

 


Noter:

[1*] Marx använder här ordet Menschenmassen, vilket rätteligen borde översättas med "människomassor" eller "massor av folk". Vid överflyttning till andra språk brukar det tyska uttrycket översättas med "massor av män", och jag har som synes inte gjort någon ändring i det bruket eller rättare sagt missbruket av Marx' språk. Eftersom de arbetarskaror som den kapitalistiska industrin tvingar in i nya branscher numera oftast består av flera kvinnor än män, finns det anledning fästa uppmärksamhet på denna språkliga vinkling från de manliga översättarnas sida. Den ligger bakom många andra felaktigheter i Marx' översättningar.

Det bör påpekas, att ingen av de existerande svenska översättningarna av Marx' "Kapitalet" gör sig skyldig till den manliga språksynd som Braverman påtalar. Rickard Sandlers översättning från 1930 av Das Kapital, den första svenska, använder korrekt ordet "människomassor", och i den färskaste svenska översättningen från 1969 begagnar Ivan Bohman uttrycket "stora reserver av människor" (ö.a.).

[2*] Sir Richard Arkwright (1732-1792) engelsk uppfinnare och industriidkare, uppfann vattenspinnmaskinen och grundade och utbredde därmed maskinspinningen. Enligt en del forskare var det i själva verket Arkwright som lade grunden för Englands sekellånga industriella dominans (ö.a.).

[3*] Man talar om horisontal integrering när företag inom samma bransch och samma produktionsled slås ihop, "fusionerar": ett företag som tillverkar bilar köper eller köps upp av ett annat tillverkande bilföretag. Vid vertikal integrering är det fråga om en sammanslagning av företag inom olika produktionsled: ett biltillverkande företag köper exempelvis ett företag som tillverkar bilplåt (ö.a.).

[4*] Seymor Melman skriver i sin bok om den administrativa utvecklingen inom amerikansk tillverkningsindustri, att bakom ökningen av antalet administrativa ledare ligger den tillväxt av sådana aktiviteter inom företagen som i allt högre grad blivit underkastade såväl enskild som offentlig kontroll. Administratörerna har strävat efter att minska de på så sätt skärpta ovisshetsmomenten i företagens planer och framtidutsikter genom att kontrollera alltflera av de faktorer som gynnsamt påverkar dessa planer och utsikter. Administrativa managers har sålunda ökat detaljkontrollen av produktionskostnaderna, av arbetsintensiteten i verkstäder och på kontor, av marknadens efterfrågan av olika produkter och många andra sidor av företagsverksamheten. Den hypotes, som ligger bakom detta beteende, gör gällande att företaget expanderar särskilt kraftigt inom sådana aktiviteter som direkt övervakas av managementgruppen. Resultatet härav blir att managementfunktionerna och därmed de administrativa funktionerna starkt utvidgas, vilket i sin tur leder till att den administrativa personalen sväller kraftigt.[11]

[5*] Det kan i sammanhanget vara lämpligt att citera en annan forskare, Donald L. Schon, som i sin bok Technology and Change, skriver:

"Det moderna företaget är ett samhälle som fullgör sin verksamhet genom arbetsfördelning - ett förhållande som numera ter sig så självklart att man har svårt att tänka sig att det en gång betraktades som en upptäckt. I dagens industriföretag har arbetsfördelningen drivits mycket långt. Det är inte bara de övergripande separata funktionerna, som marknadsföring, produktion, ekonomi, legala frågor, bokföring, teknologi, management som knutits till grupper av individer, utan var och en av dessa separata funktioner har ytterligare fördelats på olika jobb, som vart och ett representerar ett yrke, en karriär. Denna 'funktionalism' byggs upp på en arbetsbeskrivning av var och en av de många inbördes sammanhängande uppgifter, som tillsammans konstituerar ett företags totala aktivitet. Arbetsbeskrivningen blir således en 'instruktionsbok' avsedd att göra ett jobb oberoende av den individ som för tillfället fullgör det. Individerna blir 'personal', 'arbetskraft' ...

I det tjugonde århundradet har vi blivit alltmera medvetna om den industriella funktionalismens tendens att så att säga träda i arbetsprocessens ställe. Det komplexa företagsarbetet styckas upp på en mångfald uppgifter fördelade på en mångfald individer, och uppgifterna görs så enkla och så uniforma att de lämpar sig för en åtminstone partiell mekanisering."[13]

[6*] Detta problem faller utanför ramen för vår framställning, och läsaren hänvisas därför till den utomordentliga analys av ämnet som görs av Baran och Sweezy i Monopoly Capital, särskilt i kap 3 och 8.

[7*] Dessa satser kan sägas vara en populär sammanfattning av innebörden i den stabiliseringsteori som utarbetades av den engelske nationalekonomen John Manyard Keynes kring mitten av 1920-talet och som senare kom att kallas "den nya ekonomiska politiken" (ö.a.).

[8*] I en artikel i Business Week förklarades detta förhållande på följande sätt: "Det är såväl ekonomiskt som socialt stor skillnad på välfärdsutgifter och militärutgifter. Militärutgifter förändrar ingenting i ett lands ekonomiska struktur; de distribueras via reguljära kanaler. För en företagare är en statlig vapenbeställning lik varje annan beställning av samma storlek från en privat kund. Utgifter för offentliga arbeten och för folkets välfärd skapar däremot nya vägar för kapitalets distribution, liksom också nya institutioner. De omfördelar inkomster. De överför efterfrågan från en industri till en annan. De förvandlar ett lands hela ekonomiska mönster."[18]

[9*] Detta sätt att leva kan inte uttryckas bättre och mera exakt än vad Veblen gör när han skriver:

"... av konsumenterna, som medborgarna i detta maskingjorda samhälle kallas, krävs att de skall anpassa sig till den standardiserade varu- och tjänsteefterfrågan. Vad arbets- och nöjesrutinernas ständigt snurrande hjul bjuder ut av livsförnödenheter och rekreationer skall anammas av konsumenterna på bästa sätt. Därför måste de lära sig vad produktionen sysslar med, vilka produkter den skaffar fram i vilka kvantiteter och till vilka priser. De måste vidare vänja sig vid ett beteende, grundat på exakta yrkesfärdigheter och kylig, mekanisk insikt om systemets prekära balans. För att kunna leva detta på maskinmässiga rutiner grundade liv på ett, om inte lätt och bekvämt så åtminstone drägligt sätt krävs en ständig träning i konsten att se på tingen på ett mekanistiskt sätt och att för eget bruk bygga upp en strategi för olika slag av kvantitativa anpassningar och tillvänjningar, särskilt om man måste framleva sina dagar i stora befolkningscentra, där rutinerna blir som mest detaljreglerade.[19]