Originalets titel: "Labor and Monopoly Capital".
Översättning: Nils Kjellström
Digitalisering: Jonas Holmgren
Denn die einen sind im Dunkeln
Und die andern sind im Licht
Und man siehet die im Lichte
Die im Dunkeln sieht man nicht.[1*]
Bertolt Brecht
Tolvskillingsoperan
När jag i tankarna började syssla med denna bok åsyftade jag knappast något annat än att göra en undersökning om de yrkesmässiga förändringarna i USA. Vad som intresserade mig var arbetskraftens struktur och det sätt på vilket den hade förvandlats. Det föreföll uppenbart att den andel av befolkningen som är sysselsatt inom tillverkningsindustrin och angränsande branscher, alltså den s.k. industriella arbetarklassen, sedan någon tid är i sjunkande, om inte i absoluta tal så i varje fall i relation till den totala arbetskraften. Eftersom vissa detaljer i denna process tedde sig dunkla för mig, särskilt frågan om dess historiska vändpunkt och om utgestaltningen av de nya sysselsättningar som skulle ersätta de gamla, beslöt jag mig för att ta reda på litet mera om dem. Jag upptäckte snart att dessa spörsmål aldrig blivit klarlagda på ett begripligt sätt och drog då den slutsatsen att det fanns behov av en mera substantiell historisk beskrivning och analys av de yrkesmässiga förändringarna än vad som hittills fanns tillgängligt i tryck.
Ju mera jag läste i facklitteraturen om yrken och sysselsättningar, desto mera medveten blev jag om hur motsägelsefull denna litteratur är. Å ena sidan understryker den att modernt arbete till följd av den tekniskt-vetenskapliga revolutionen och "automationen" kräver en allt högre utbildningsnivå och specialisering hos de anställda, liksom större intelligens och mentala ansträngningar överhuvudtaget. Å andra sidan sägs det, ibland av samma personer som hävdar den förstnämnda ståndpunkten, att jobben numera har brutits ner till begränsade arbetsmoment som inte kan vidmakthålla det arbetsintresse och det engagemang som den mänskliga kapaciteten med nuvarande utbildningsnivå skulle vara i stånd till. Splittringen av arbetsuppgifterna förutsätter i verkligheten allt mindre utbildning och yrkesskicklighet, och detta leder till stigande missnöje med arbetsvillkoren i såväl industriellt arbete som kontorsarbete. Jobbets "meningslöshet" och "andefattigdom" och den moderna trenden mot "byråkratisering" leder till att allt större delar av den arbetande befolkningen känner främlingskap inför arbetet. De blir, som termen lyder, "alienerade".
Med sina generaliseringar är dessa båda synsätt naturligtvis inte lätta att förena. Jag har inte heller varit i stånd att i den omfattande litteraturen hitta ett enda försök att bringa dem till överensstämmelse genom en noggrann specifikation av de olika sätt på vilka skilda sysselsättningar har utvecklats, ibland kanske i motsatta riktningar.
Mitt intresseområde började alltså vidgas för att omsider omfatta inte bara arbetets förändringar med hänsyn till sysselsättningsområden utan också arbetsprocessernas utveckling inom de olika sysselsättningarna. Efter hand som dessa båda olika slag av förändringar gradvis klarnade för mig började jag forska efter orsakerna till dem, efter själva den dynamik som ligger bakom den oupphörliga omvandlingen av arbetet i vår moderna tid. Detta i sin tur fick mig att i min undersökning inkludera teknologins och organisationsledningens utveckling, liksom även förändringar i det sociala livet. Det dröjde på det här sättet inte länge innan jag fann att vad jag i grund och botten höll på med var en undersökning av det kapitalistiska produktionssystemets utveckling under de senaste hundra åren.
Den litteratur som till tjänst för vanliga läsare presenterar och tolkar den teknologiska utvecklingen och de stora trenderna på organisationsledningsteknikens område består huvudsakligen av två slag: Den är antingen journalistik eller samhällsvetenskap. Efterhand som jag plöjde igenom rätt ansenliga delar av denna litteratur blev jag alltmera slagen av hur vagt och allmänt hållen den är och hur ofta den gör sig skyldig till grova felaktigheter även vid återgivandet av fakta. Det föreföll mig att många av dess allmänt accepterade slutsatser var grundade på otillräcklig information och antingen utgjorde förenklingar eller också rena misstolkningar av den komplicerade verkligheten. Eftersom åtskilligt i min fortsatta framställning kommer att stå i strid med den konventionella bild som den nämnda litteraturen ger av arbete och arbetarbefolkning är jag skyldig läsaren en redogörelse för min egen bakgrund så långt den har betydelse för utformningen av denna bok. Ty trots att boken lagt beslag på det mesta av min fritid under de senaste fyra åren går mitt intresse för många av de ämnen den behandlar mycket längre tillbaka i tiden.
Mitt arbetsliv tog sin början med en fyraårig lärlingstid i kopparslagaryrket, följd av sammanlagt sju års arbete som utlärd kopparslagare. Under dessa sju år hade jag plats på ett skeppsvarv, den typ av industriföretag som då representerade den mest kompletta produkten av tvåhundra års industriell revolution. Nästan alla de mekaniska yrken som tillkommit under dessa tvåhundra år - och av vilka många i likhet med mitt eget yrke har sina rötter i den klassiska antikens hantverk eller ännu djupare ner - var företrädda i skeppsvarven och utövades i nära samverkan med varandra. På grund av denna nära släktskap mellan de olika yrkena, deras sammanflätade arbetsprocesser samt det förhållandet att lärlingarna från samtliga yrken samlades till gemensamma kurser i hantverksskolor, kom jag inte bara att lära mig mitt eget yrke utan jag fick också kunskap om de flesta av de angränsande yrkena.
De mycket begränsade arbetstillfällena inom mitt yrke och dess snabba förfall i mån som nya material och nya tillverkningsprocesser ersatte det traditionella kopparslageriet gjorde det svårt för mig att flytta till andra arbetsplatser och andra landsändar. Men eftersom kopparslageri ingick som grundelement i åtskilliga andra yrken kunde jag alltid hitta jobb på något av dessa andra sysselsättningsområden, t.ex. rörledningsarbeten, plåtslageriarbeten, anläggningsarbeten. Under de två följande åren sysslade jag huvudsakligen med sådana arbeten, bl.a. i en järnvägsverkstad, ett plåtmanufakturföretag och framför allt i två stora industrier som tillverkade tung stålplåt respektive konstruktionsstål för t.ex. masugnar i stålindustrin.
Denna yrkesbakgrund kan måhända förleda en del läsare till slutsatsen att den här boken påverkats av sin författares känslomässiga bindning till gammaldags arbetsvillkor och gammalmodiga arbetsmetoder. Jag har haft den risken klar för mig, men jag har hela tiden strävat efter att hålla min framställning och mina slutsatser fria från den sortens romantik. På det hela taget tror jag mig ha lyckats på den punkten och jag anser inte att kritik av den nu antydda arten är befogad. Det är visserligen sant att jag alltid tyckt om att arbeta som hantverkare, men eftersom jag växte upp under år präglade av snabba förändringar inom de mekaniska yrkena vande jag mig snart vid tanken på den vetenskapliga teknologins obönhörliga frammarsch. Det bör kanske också tilläggas att jag i mitt tänkande kring dessa frågor och under mina många diskussioner om "gammalmodigt" och "modernt" i arbetslivet ständigt har företrätt "modernismen". Jag har alltid varit av den uppfattningen att det inte bara är oundvikligt utan nödvändigt att arbetsprocesserna blir vetenskapligt grundade i stället för att bygga på tradition om framåtskridandet skall kunna tryggas och mänskligheten bli befriad från hunger och nöd. Viktigare ändå är att jag under alla dessa år varit aktivt verksam i den socialistiska rörelsen och att jag tidigt anslöt mig till den marxistiska synen på vetenskapen och teknologin; de bör inte uppfattas som "fiender till mänskligheten" annat än i den mån de utnyttjas som redskap för förtryck och till att skapa, vidmakthålla och fördjupa klasskillnaderna i samhället.
Jag har också under mina praktiskt verksamma år fått tillfälle att skaffa mig förstahandskunskaper om inte bara de industriella processernas omvandling utan också om deras reorganisering, vilken inneburit att arbetaren systematiskt berövats sitt hantverksarv utan att något annat satts i dess ställe. Liksom alla hantverkare, även de som saknar förmåga att ge uttryck för sina känslor, har jag alltid harmats över denna utveckling. När jag nu läser om dessa sidor finner jag att jag här och där gett uttryck för social upprördhet och vrede, och jag tillstår villigt att det skett avsiktligt. Men jag finner också formuleringar som kan te sig förestavade av känslan att jag personligen blivit förorättad. Om det förhåller sig så har det skett oavsiktligt. Jag tror emellertid inte att det vållar någon nämnvärd skada. Hur som helst hoppas jag att ingen läsare drar slutsatsen att mina synpunkter på arbetet och arbetets organisation bottnar i något slags hemlängtan till svunna tider. Om det finns spår av "hemlängtan" i min syn på arbetet så riktar det sig mot en tid som ännu inte har inträtt, en tid då arbetstillfredsställelse skall härröra ur arbetarens medvetande om att han behärskar arbetsprocessen sådan den förbättrats genom vetenskapliga och tekniska landvinningar samt ur hans förvissning om att arbetets frukter i någon utsträckning tillfaller alla och envar.
Under senare år har jag fått möjlighet att skaffa mig erfarenhet även av kontorsarbetets olika processer, och detta vid en tidpunkt då de genomgått stora förändringar. Några års sysslande med socialistisk journalistik förde mig in på förlagsverksamhet och jag fick anställning som förlagsredaktör. Detta i sin tur ledde till att jag under ett dussintal år kom att arbeta som verkställande chef i två stora förlagshus. Härunder fick jag insyn i de administrativa processer som är förbundna med modern marknadsföring, distribution och bokföring, och jag var med om att utveckla ett par sådana system. Vid två tillfällen innebar det en övergång från konventionellt till datorstyrt arbete. Jag vill inte påstå att dessa erfarenheter gjorde mig till expert på området, men de gav mig i alla fall en på konkreta fakta byggd förståelse för de specifika arbetsprocesserna på den moderna kontorsorganisationens område.
Som läsaren kommer att finna i de tillämpliga kapitlen har jag i denna bok försökt utnyttja de skiftande erfarenheterna från mitt arbetsliv. Jag har också haft stor hjälp av de många samtal kring dessa ämnen som jag fört med vänner och arbetskamrater och även med främlingar som jag mött i umgängeslivet och på resor. Många av dem kommer, om de råkar läsa den här boken, att förstå varför jag ständigt visade mig så nyfiken på deras egna erfarenheter av arbete och arbetsorganisation - så nyfiken att jag ibland måste ha förefallit dem påflugen. Jag vill emellertid understryka, att hur nyttiga dessa resonemang och åsiktsbyten än varit så bygger ingenting i denna bok på personliga meddelanden och hågkomster. Jag lägger inte fram något faktamaterial utan att hänvisa till en källa som kan kontrolleras av läsaren, så som regeln bjuder när det gäller varje vetenskapligt arbete.
Under materialinsamlingen och arbetet på bokens disposition rådgjorde jag med många vänner som tålmodigt offrade tid och intresse på att diskutera mina uppslag. När manuskriptet förelåg i utkast lästes det av många arbetskamrater och andra intresserade. Jag tackar dem för värdefulla råd som varit till gagn för framställningen och räddat mig från en del begreppsmässiga och uttrycksmässiga misstag som lätt uppkommer vid behandlingen av ett delvis mycket komplicerat ämne. Särskilt betygar jag min tacksamhetsskuld till Paul Sweezy och Harry Magdoff, som lett mig in på forskningsspår som jag kanske eljest skulle ha lämnat obeaktade. Framför allt står jag i skuld till dem därför att de framstår som exempel på marxistiska forskare som försöker få ett grepp om den moderna tidens sociala verklighet.
De tryckta arbeten som haft särskild betydelse för tillkomsten av denna bok redovisas i text och fotnoter. Men det dominerande intellektuella inflytandet härrör från Marx själv, och föga av vad som skrivits om arbetsprocessen efter Marx' dagar har spelat en direkt roll för utformningen av de kapitel som handlar om dithörande problem. Detta förhållande måste jag nu försöka förklara.
I första delen av Marx' "Kapitalet" intas den centrala platsen av problemet om arbetsprocessen sådan den äger rum under kapitalets kontroll. Undertiteln på detta första band beskriver korrekt innehållet som en "kritisk analys av det kapitalistiska produktionssystemet". I denna del, den enda av det planerade verket som Marx blev i stånd att själv fullborda, visar författaren hur produktionsprocesserna i det kapitalistiska samhället oupphörligt omvandlas under påverkan av den starkaste drivkraften i detta samhälle: kapitalackumulationen. För den arbetande befolkningen manifesterar sig denna omvandling först som en kontinuerlig förändring av arbetsprocesserna inom de olika branscherna och därefter som en omfördelning av arbetet mellan olika industrier och sysselsättningar.
Marx färdigställde denna första del i mitten av 1860-talet. Den dynamik han där beskriver har sedan under de därefter förflutna hundra åren blivit långt starkare än den var under Marx' egen livstid. Men det var på de samtida sparsamma yttringarna av omvandlingen som Marx måste grunda sin kritiska granskning av den kapitalistiska produktionen. Inte desto mindre är det ett faktum, och ett högst anmärkningsvärt faktum, att Marx' efterföljare, alltså de som vi numera kallar "marxister", har lämnat få om ens några nya egna tillskott till Marx' insatser på detta område. Efter Marx' död har inga förändringar i vare sig produktionsprocessen eller arbetskraftens struktur under hela detta århundrade av kapitalism och monopolkapitalism underkastats någon sammanhängande analys. Det är av detta skäl som jag inte kan tillskriva några andra marxister än Marx själv något intellektuellt inflytande på föreliggande studie. Det existerar helt enkelt ingen litteratur grundad på marxistisk tradition som sysslar med det kapitalistiska produktionssättet så som Marx behandlade det i första delen av "Kapitalet". Eftersom detta förhållande måste vara av vitalt intresse bör vi fråga oss hur det kunnat uppkomma.
Ett första svar på den frågan får man genom att hänvisa till den utomordentliga grundlighet och den enorma fond av vetande som präglar Marx' behandling av ämnet. Han granskade arbetsprocesserna och deras utveckling i den mest kunskapsrika och systematiska undersökning som någonsin genomförts. Han gjorde det med en sådan förståelse för det kapitalistiska produktionssättets inriktning och tendenser och med en sådan precision i de allmänna slutsatserna - som han ju måste grunda på sin egen tids magra åskådningsmaterial - att hans analys under de årtionden som följde föreföll täcka allt som var väsentligt för arbetsprocessens problem och troget speglade det kapitalistiska produktionsförloppet i dess helhet. På så sätt kom själva den profetiska styrkan i Marx' analys att söva intresset för arbetsprocessens problem bland hans efterföljare; fabrikssystemets utveckling under de efterföljande decennierna föreföll bekräfta Marx' teser i varje detalj och överflödiggöra all vidare forskning i ämnet. Varför skulle man försöka göra på nytt vad Marx redan gjort?
Det är sant att början av 1900-talet medförde en stark tillväxt av antalet sysselsatta i kommersiellt, administrativt och tekniskt arbete och att denna tillväxt tycktes skära rakt igenom den bipolära klasstruktur som Marx laborerade med. Därigenom infördes ett komplicerande element, som gav upphov till en debatt i Andra internationalen, särskilt inom dess tyska sektion. Men denna debatt kom av sig redan i inledningsskedet, delvis därför att de nya tendenserna och konsekvenserna därav ännu inte hunnit avteckna sig fullt tydligt. Debatten tynade bort innan den hunnit avsätta några resultat. Men själva problemet växte under tiden i omfattning och betydelse.
De jordskredsliknande händelserna under 1900-talets första hälft - de två världskrigen, fascismen, den successiva upplösningen och därpå återställandet av de kapitalistiska ekonomierna, den stora depressionen på 30-talet, de proletära och nationalistiska revolutionerna - allt detta kom att dominera den samtida marxistiska analysen. De centrala konflikterna rörde sig kring monopolismen, militarismen, imperialismen, nationalismen, kriserna och sammanbrottstendenserna inom det kapitalistiska systemet, den revolutionära strategin och de frågor som hängde samman med övergången från kapitalism till socialism.
Den snabba utvecklingen av vetenskap och teknologi, av arbetsproduktiviteten och i viss utsträckning också av konsumtionsförmågan hos arbetarbefolkningen har, som ofta påpekats, under detta århundrade haft en djupgående inverkan på arbetarrörelsen i sin helhet. Den fackföreningsanslutna arbetarklassen har, skrämd av den kapitalistiska produktionens väldiga omfång och komplexitet och försvagad i sin ursprungliga revolutionära glöd till följd av den standardförbättring som den ökade produktiviteten medgav, förlorat alltmera av sin vilja och ambition att rycka kontrollen över produktionen ur kapitalisternas händer. I stället har den mer och mer övergått till att förhandla sig fram till förbättringar i fråga om arbetets andel av nationalprodukten i förhållande till kapitalets andel. Det var inom denna arbetarrörelse som marxismen hade att verka och marxisterna måste anpassa sig efter den. Denna anpassning tog sig många olika former, och i dag står det klart att åtskilliga av dem var ideologiskt förödande. Marxismens vardagsfilosofi - i motsats till dess helgdagsförkunnelse - kom alltmer att inrikta sig på kapitalismens konjunkturmässiga verkningar och dess kriser i stället för att koncentrera sig på att klarlägga kapitalismens inre natur och arbetarens ställning i det kapitalistiska systemet. Kritiken av det kapitalistiska produktionssättet fick ge vika för en kritik av kapitalismen som fördelningssystem. Påverkade och måhända övermåttan imponerade av den kapitalistiska arbetsprocessens enorma produktivitet, förvirrade av dess intrikata vetenskaplighet och dessutom ständigt inblandade i kampen för att förbättra arbetarnas löner, arbetstid och allmänna villkor anpassade sig marxisterna till det moderna fabrikssystemet som en oundviklig om än förbättringsbar organisationsform för arbetsprocessen. Inom socialdemokratin, förkrigstidens socialistiska rörelse, gick utvecklingen av fackföreningarna och de marxistiska partierna hand i hand, och som två delar av samma enhet drev de hän i riktning mot en i grunden icke-revolutionär samhällssyn.
Den ryska revolutionen och den därmed följande pånyttfödelsen av den revolutionära marxismen inom den kommunistiska rörelsen hejdade den reformistiska utvecklingen på många andra områden, men i det här avseendet kom den i själva verket i stället att stärka den. Genom en historiens nyck hade kommunisterna kommit att överta makten i Ryssland på ett för den klassiska marxismen oväntat sätt. Det skedde ju i ett samhälle som knappast kunde kallas kapitalistiskt och där teknologin, produktionen och till och med de organiserade arbetsprocesserna var svagt utvecklade, utom i några få industriella centra. Under dessa förhållanden hotades den nya Sovjetstaten av katastrof för så vitt den inte kunde förmå Rysslands bondebefolkning att överge gamla traditioner och vänja sig vid socialt arbete för att därigenom utveckla en på industriella metoder baserad produktion. I denna situation var det naturligt att den även bland marxister bestående respekten för det utvecklade kapitalistiska produktionssystemet skulle ytterligare ökas och beundran för dess organiserade och regelmässiga arbetsprocesser fördjupas. Om den gamla socialdemokratin var benägen att se på det kapitalistiska produktionssystemet som ett oändligt mäktigt och framgångsrikt företag med vilket man var tvungen att kompromissa, så kom Sovjets kommunister att med samma respektfulla vördnad betrakta detta system som något man måste efterlikna och lära av, om Sovjetunionen skulle kunna inhämta dess försprång och bli i stånd att lägga grunden för socialismen.
Man behöver bara erinra om att Lenin själv upprepade gånger rekommenderade ett flitigt studium av Frederick W. Taylors The principles of scientific management[2*] med tanke på dess användbarhet i sovjetrysk industri. Taylors system är, förklarade han, "i likhet med alla kapitalistiska framsteg en blandning av raffinerad brutalitet i den borgerliga exploateringens tjänst och en mängd utomordentliga vetenskapliga metoder för att analysera de mekaniska muskelrörelser som ingår i olika arbetsuppgifter, i syfte att undvika tunga och besvärliga insatser av kroppsarbete, utveckla riktiga arbetssätt och införa bästa tänkbara kontroll och redovisningssystem. Sovjetrepubliken måste till varje pris ta tillvara de vetenskapliga och teknologiska rön som görs på detta område. Våra möjligheter att bygga socialismen beror just på vår förmåga att kombinera sovjetisk styrka och sovjetisk administration med de färskaste kapitalistiska landvinningarna. Vi måste organisera studiet och tillämpningen av Taylorsystemet här i Ryssland och systematiskt pröva och anpassa det för våra egna syften."[1]
I praktiken imiterade den sovjetryska industrialiseringen den kapitalistiska modellen, och efterhand som denna industrialisering fortskred miste den sin karaktär av provisorium. Arbetsorganisationen i Sovjetunionen kom endast ifråga om detaljer att skilja sig från de kapitalistiska staternas. Därmed kom Sovjets arbetarbefolkning att bära alla de stigma som är typiska för Västerlandets arbetarklasser. De ideologiska konsekvenserna av denna sovjetiska anpassningsprocess gjorde sig märkbara i hela den marxistiska världen. Kapitalismens teknologi, som Marx betraktat med försiktig skepsis, och kapitalismens arbetsorganisation och arbetsadministration, som han behandlat med lidelsefull fientlighet, blev nu relativt acceptabla. Att genomföra revolutionen mot kapitalismen blev i allt högre grad liktydigt med att befria det högproduktiva kapitalistiska systemet från vissa "sjukliga utväxter", att förbättra arbetsvillkoren och förse fabriksorganisationen med en formell påbyggnad av "arbetarkontroll", samt slutligen att ersätta de kapitalistiska mekanismerna för ackumulation och distribution med en socialistisk planhushållning.
På detta sätt kom kritiken av det kapitalistiska produktionssättet, som dittills varit marxismens effektivaste vapen, att gradvis mista sin egg eftersom den marxistiska analysen av samhällets klasstruktur inte lyckades hålla takten med de snabba förändringar som ägde rum. Det har numera blivit ett vanligt påstående att marxismen är tillämplig som definition enbart på "industriproletariatet", och att den, i varje fall på den punkten, blev "förlegad" i samma mån som detta proletariat krympte både i fråga om relativ storlek och social betydelse. Som en följd av denna okorrigerade "gammalmodighet" blev marxismen svagast på just den punkt där den ursprungligen varit starkast.
Under det senaste årtiondet har man inom vänstern kunnat konstatera ett nyvaknat intresse för arbetsprocesserna och de olika sätt på vilka de är organiserade. Detta har många orsaker. Den ohejdade kapitalackumulationen, som i stort sett fått fortgå utan kontroll i hela Västeuropa, USA och Japan alltsedan andra världskrigets slut, har avvänt de radikalas uppmärksamhet från sådana begrepp som "kapitalismens upplösning" och "kapitalismens sammanbrott"; det var sådana begrepp som dominerade det radikala tänkandet under årtiondena efter första världskriget. Sovjetkommunismens ideologiska bankrutt har öppnat vägen för en "nymarxism", som försökt aptera nya grepp på kapitalismens och socialismens problem. Särskilt debatten om arbetets organisation i Kuba under mitten av 60-talet och kulturrevolutionen i Kina kort därefter gick långt utöver frågan om samhällsproduktens "jämlika" fördelning och satte i centrum idén om en revolution av den samhälleliga produktionen. Slutligen har den nya radikala vågen animerats av sina egna speciella och i vissa avseenden exempellösa problem. Eftersom missnöjet bland ungdomen, de intellektuella, feministerna, ghettobefolkningarna o.s.v. inte orsakats av en kapitalism i färd att bryta samman utan av en kapitalism som - för att tala idrottsspråk - arbetade på toppen av sin formkurva, kom upprorets brännpunkt att bli en annan än förr i världen. Missnöjet kom, åtminstone delvis, att koncentrera sig mindre på kapitalismens oförmåga att skaffa fram jobb än på dess oförmåga att skaffa fram rätta jobb, mindre på produktionsprocessernas kollaps än på de motbjudande effekter de ger upphov till när kapitalismen arbetar som mest "framgångsrikt". Det förhåller sig inte så att trycket av fattigdom, arbetslöshet och nöd har avlägsnats utan snarare så att dessa orosanledningar har kompletterats med ett missnöje som inte kan botas genom att samhället skaffar fram mera välstånd och flera jobb, eftersom det är just dessa ting som ligger på botten av missnöjet.
I denna bok kommer vi uteslutande att syssla med produktionsprocessernas och överhuvudtaget arbetsprocessernas utveckling i kapitalistiska samhällen. Då reser sig frågan vilken plats länderna inom Sovjetblocket intar i förhållande till denna analys. Jag har redan i korthet nämnt att enligt min uppfattning arbetsorganisationen i Sovjetunionen[3*] skiljer sig föga från arbetsorganisationen i de kapitalistiska länderna. Den franske sociologen Georges Friedmann, som ägnat en livslång forskning åt arbetets anatomi, har kommenterat den sidan av sovjetiskt liv på följande sätt:
"... det framgår att planekonomier av Sovjettyp, inklusive folkdemokratierna i Östeuropa och i växande utsträckning det kommunistiska Kina,[4*] innehåller betydande sektorer där de tekniska framstegen mångfaldigat arbetsförenklingarna och ökat antalet hårt rutiniserade jobb ... och på detta sätt öppnat och nu håller på att vidga klyftan mellan arbetsplanering och arbetsutförande, en klyfta som i våra dagar tycks vara en gemensam nämnare för alla industrisamhällen. Denna gemensamma nämnare länkar dem samman, hur olika de än må vara med hänsyn till befolkning och struktur."[2]
En amerikansk sociolog rapporterar att "Sovjetryska ekonomer och samhällsvetare som jag mött i Moskva ... understryker med skärpa att undersökningar om arbetstillfredsställelse är meningslösa i ett samhälle där arbetarna äger produktionsmedlen."[3] Samtidigt kan man iakttaga hur det i Sovjetunionen kommer fram en växande, av västerländska synsätt påverkad litteratur kring sociologiska problem och företagsledningsfrågor, en litteratur som försöker klargöra den skuld som sovjetsamhället har till kapitalismens industriella praxis.[5*] Denna skuld behöver emellertid knappast demonstreras eftersom den beskrivande och apologetiska litteraturen om själva sovjetsamhället, samtidigt som den förklarar att detta samhälle är överlägset det kapitalistiska när det gäller sådana saker som äganderätten till produktionsmedlen, hälso- och trygghetsfrågorna, den rationella planeringen m.m., dock hävdar att någon väsentlig skillnad mellan kommunistisk och kapitalistisk praxis inte existerar ifråga om arbetets organisation och fördelning.
Likheten mellan sovjetisk och traditionell kapitalistisk praxis innebär naturligtvis ett starkt stöd för slutsatsen att det inte finns något annat sätt på vilket man kan organisera modern industri. Denna slutsats har redan blivit tillräckligt uppmuntrad genom den moderna samhällsvetenskapens tendens att acceptera allt som är verkligt såsom nödvändigt. Allt som existerar är ofrånkomligt, och följaktligen är det nuvarande produktionssättet evigt. I sin mest kompletta form ter sig denna tes som ren och skär teknologisk determinism: det moderna samhällets attribut betraktas som direkt härledda från fabriksskorstenar, verktygsmaskiner och datorer. Vi ställs med andra ord inför en teori om societas ex machina, d.v.s. inte rätt och slätt en maskinens determinism utan en maskinens despotism. I en bok av fyra samhällsvetare (bland dem Clark Kerr) kan man läsa: "Industrialiseringen i skilda länder utvecklar många gemensamma drag. Industrialiserade länder är därför mera lika varandra - hur varierande de än må vara - än de är lika en ekonomi baserad på handel eller på jordbruk eller på jakt och fiske ... Ett av de centrala dragen i ett industrialiserat land är den oundvikliga och eviga klyftan mellan styrande och styrda."[5]
Detta lämnar ingenting övrigt åt fantasin. De antagonistiska relationerna inom produktionen är inte bara oundvikliga; vi får också veta, i nästan religiösa ordalag, att de är eviga.[6*]
Det problem som härigenom framträder är uppenbart av betydelse för en studie som den föreliggande. Det är tvivelaktigt om det kan belysas - och långt mindre lösas - av halsbrytande slutsatser som bara kan erhålla trovärdighet genom att bejaka existerande fakta. Man kan, förefaller det mig, angripa problemet på ett fruktbart sätt endast genom en konkret och historiskt specificerad analys av å ena sidan tillgänglig teknologi och maskinutrustning, å andra sidan bestående sociala relationer samt av det sätt på vilket dessa båda faktorer framträder tillsammans i existerande samhällen. En sådan analys skulle kunna utgå ifrån att det nuvarande sättet att organisera och kontrollera arbete uppkom i ett kapitalistiskt samhälle av skäl som var specifika för detta samhälle, och att det sedan överfördes till sovjetsamhället och imiterades där av skäl som hade att göra med den specifika naturen hos detta samhälle. Då man måste förutsätta att det existerar mycket få "eviga" eller "oundvikliga" drag i en mänsklig social organisation skulle analysen kunna gå vidare och nå fram till förståelse för den historiska evolution som alstrar moderna sociala former. Det viktigaste är att en sådan analys inte accepterar vad maskinernas konstruktörer, ägare och övervakare berättar om maskinerna, utan den måste göra en självständig utvärdering av den moderna industrin och dess maskineri, i verkstaden och på kontoret.
Innan jag övergår till några ytterligare kommentarer kring sovjetsystemet måste jag ägna ett par sidor åt en diskussion om Marx' syn på förhållandet mellan teknologi och samhälle. Ett klarläggande på den punkten är nödvändigt därför att den ortodoxa samhällsvetenskapen, trots att den, som vi nyss sett, är benägen att lägga i dagen den mest vulgära och ytliga teknologiska determinism ofta missförstår Marx i detta avseende och anklagar honom just för att synda på den punkten.
Den essay där Marx först skisserade sin syn på historien och samhället skrevs under åren 1846-1847 och utgjorde en kritik av Proudhon. Den hade titeln "Filosofiens elände", och Marx skrev där på ett ställe:
"M. Proudhon, ekonomen, förstår mycket väl att det är människor som gör kläder, linne och sidentyger i enlighet med vissa bestämda produktionsrelationer. Men vad han inte förstår är att dessa sociala relationer i lika hög grad som kläder och tyger produceras av människor. Efterhand som de förvärvar sig nya produktivkrafter förändrar de produktionssättet och sättet att skaffa sig sitt uppehälle och därmed alla sina sociala relationer. Handkvarnen skapar samhället med feodalherren; ångkvarnen samhället med industribaronen."[7]
Den sista satsen har den exakta formulering och breda historiska giltighet som är karaktäristisk för Marx' bästa aforismer. Dessvärre har den en annan egenskap, den att te sig som en färdig formel. Just som färdig formel har den tilldragit sig uppmärksamhet från de många som gärna begagnar den som en ersättare för det oerhörda forsknings- och analysarbete som Marx lade ner på problem av detta slag. Några få sidor längre fram i "Filosofiens elände" säger Marx om Proudhon: "Vetenskap är för honom reducerad till formelns magra mått; han är mannen på jakt efter formler."[8] Trots denna och andra liknande varningar envisas många med att försöka framställa Marx som en leverantör av formler, och på det sättet har de lyckats förse honom med etiketten "teknologisk determinist".
Marx tillmätte förvisso "produktionsmedlen" särskild betydelse i den sociala evolutionen. Men han betraktade aldrig produktionsmedlen som en enkel och ensidigt determinerande faktor som "orsakar" ett visst produktionssätt, vilket automatiskt uppkommer ur en specifik teknologi. Den sortens determinism är alltid falsk när den tillämpas på den allmänna historien, men den blir särskilt vilseledande när den får gälla för sådana revolutionära övergångsepoker som Marx främst sysslade med. Under sådana epoker kommer samhället självfallet att uppvisa en mångfald varierande sociala relationer som består sida vid sida på grundval av en i det väsentliga likartad teknologi. Hos Marx får övergångsproblemet sin lösning genom den syn Marx anlägger på produktivkrafternas utveckling inom ett givet system av sociala relationer. Enligt Marx fortsätter produktivkrafterna att utvecklas tills de når en punkt där de råkar i konflikt med de bestående produktionsförhållandena och spränger deras gränser. Detta får två viktiga konsekvenser som kolliderar med uppfattningen av Marx som en teknologisk determinist och formeltänkare. Å ena sidan innebär det att samma produktivkrafter som karakteriserar slutet av en samhällsepok också karakteriserar början av den efterföljande epoken; på annat sätt kan det givetvis inte förhålla sig eftersom sociala och politiska revolutioner, trots att de tillkommer genom den gradvisa utvecklingen av produktivkrafterna, givetvis inte dagen efter förser det efterföljande samhället med en splitterny teknologi. Å andra sidan innebär det att nya produktivkrafter uppkommer och tillväxer inom det samhälle som efterträtt det föregående, ett drag som är karakteristiskt för alla sociala system men särskilt för kapitalismens. Om t.ex. ångkraften "ger oss" den industrielle kapitalisten, så "ger oss" industrikapitalismen i sin tur elektrisk kraft, förbränningsmotorns kraft och atomkraft.
Med det förlopp som här skisserats borde vi alltså kunna vänta oss att den tidiga kapitalismen skulle stå mycket närmare den sena feodala epoken och den sena kapitalismen mycket närmare den tidiga socialismen än vad de står varandra. Så förhåller det sig naturligtvis också, och detta klargör på ett elementärt sätt det faktum att relationerna mellan teknologi och samhälle ligger långt bortom varje enkelspårig "determinism". Växelverkan mellan produktivkrafterna och vad Marx kallade produktionsrelationerna, d.v.s. de sociala villkoren i ett samhälle, sysselsatte Marx i nästan hela hans historiska skriftställarskap, och medan det inte kan råda något tvivel om att han gav produktivkrafterna företrädet i det långsiktiga historiska perspektivet så föll det honom aldrig in att på ett formalistiskt sätt applicera samma synsätt i sin dag för dag-analys av det historiska skeendet.[7*]
De som enbart känner till Marx' historiska metod genom några få spridda aforismer skulle göra klokt i att studera "Kapitalet" och se hur han behandlar sambandet mellan kapitalet som social företeelse och det kapitalistiska produktionssättet som en teknisk organisation. I det kapitalistiska samhället produceras teknologin enligt Marx av den sociala relation som representeras av kapitalet. Det är alltså inte på det viset att teknologin rätt och slätt producerar sociala relationer. Det kapitalistiska produktionssättet spåras av Marx tillbaka till dess upprinnelse, "då det i dessa tidiga stadier knappast kan skiljas från skråtidens hantverk annat än genom det mycket större antal arbetande som sysselsätts samtidigt av samma individuella kapital".[10] Han går vidare till hemindustrin, manufakturerna med deras arbetsfördelning, maskinutrustning och relativt moderna tillverkning för att komma fram till fabrikssystemet, i vilket det kapitalistiska produktionssättet till sist blir fullt utvecklat och arbetets inneboende sociala natur "för första gången får teknisk och påtaglig verklighet".[11] Från denna synpunkt kan första delen av "Kapitalet" betraktas som en beskrivning av hur varan i en adekvat social och teknisk omgivning mognar till kapital och hur detta samhälleliga kapital för att uppfylla villkoret för sin existens drivs till ständig ackumulering och totalt omvandlar teknologin.[8*]
I denna analys är den ofta citerade aforismens förhållanden omkastade. Marx var aldrig det minsta besvärad av detta rollbyte mellan samhällsformerna och de materiella produktionsprocesserna, tvärtom, han rörde sig bekvämt mellan dem. Det kunde han göra delvis till följd av sitt dialektiska geni men framför allt därför att han aldrig anlade en formalistisk syn på historien, aldrig lekte med enkla motsatsförhållanden, med "antingen-eller-problem" och olyckligt valda korrelationer och liknande svagsinta försök att bemästra det historiska skeendet med hjälp av våldsamma förenklingar. Den sociala bestämmelsen saknar den kemiska reagensens stabilitet, den är en historisk process. Varje konkret och bestämd samhällsform är naturligtvis "determinerad" i den meningen att den inte är tillfällig, men den bestämmelsen uppkommer genom en tråd-för-tråd-vävning av historiens mönster och inte till följd av utifrån påtvingade formler.
Dessa observationers tillämplighet på den här bokens ämne kan enkelt anges på följande sätt:
Som läsaren redan förstått kommer jag att göra gällande att det "produktionssätt" som vi har och det sätt på vilket arbetsprocessen är organiserad och genomförd är "produkten" av de sociala relationer, den samhällsordning som vi betecknar som kapitalistisk. Men vårt samhälle är inte, lika litet som varje annat givet samhälle, någon momentan skapelse av "lagar" som alstrar just det samhället "på stället" och inför våra ögon. Kapitalismen som samhällsform, när den existerar i tid, rum, befolkning och historia, väver av myriader trådar sina existensvillkors komplexa nätverk, där varje enskilt nätverk förutsätter en mångfald andra. Det är på grund av denna dess solida och påtagliga existens, dess av historien skapade konkreta form, som inte kan förändras med hjälp av konstlade hypoteser utan att man gör våld på dess sanna existens - det är just därför som kapitalismen för oss ter sig "naturlig", "oundviklig", "evig". Det är bara om man betraktar den på detta sätt, som ett mönster vävt under århundraden, som man kan säga att kapitalismen "skapat" det nuvarande kapitalistiska produktionssättet. Därmed har man kommit ett långt stycke bort ifrån en förhandsfabricerad formel som sätter oss i stånd att från en given teknologi sluta oss till en given social organisation.
Vad som nu sagts om kapitalismen kan också sägas om "socialismen" - som i den klassiska marxismens mening ännu inte existerar någonstans. Ryssland genomförde en revolution, men det skedde under specifika sociala förhållanden. Nästan allt i dess efterföljande historia uppvisar den egenheten att kombinera teknologiska och materiella framsteg med reträtter från de ursprungliga revolutionära målen. Denna speciella kombination kräver sin egen mycket specifika analys.
I sovjetsamhället fick världen det första åskådliga exemplet på en övergångsepok. Den kan mycket väl komma att bestå i århundraden, och den kommer utan tvivel att uppvisa många motsägande och komplicerade övergångsformer. Vilken syn man än må ha på Sovjetunionens industrialisering kan man inte med gott samvete och inte ens under dess tidigaste och mest revolutionära skeden tolka den som ett försök att skapa nya arbetsprocesser som i grunden skiljer sig från kapitalismens. Det skulle bli mycket svårt att finna belägg för att någon av Sovjets olika ledningar någonsin krävt att ett sådant försök skulle göras.[9*] (På denna punkt föreligger en väldig skillnad mellan den sovjetiska politiken och den kinesiska. Chrusjtjov förlöjligade den kinesiska planen att bygga in kommunismen i själva industrialiseringsprocessen och karakteriserade den som ett försök att "äta soppa med en syl". Lustigheten kunde ha giltighet inom gränserna för den ortodoxa syn på kommunismen som går tillbaka till Lenin och t.o.m. ännu längre, men den har blivit mindre rolig sedan kineserna gjort sin märkliga tanke klarare.)
Om det förhåller sig så att en social förändring inte omedelbart resulterar i en förändring av produktionssättet borde en hybridbildning som Sovjetunionen inte te sig som en överraskning. Det tog hundratals år för kapitalismen att utveckla sitt produktionssätt, och detta håller, som vi skall se längre fram, fortfarande på att utvecklas. Socialismen som produktionssätt växer inte fram "automatiskt" på samma sätt som kapitalismen växte fram som svar på blinda, organiska marknadskrafter. Socialismen måste åstadkommas genom målmedvetna kollektiva ansträngningar, och den måste grunda sig på en ändamålsenlig teknologi. Dessa ansträngningar måste övervinna inte bara det tidigare produktionssättets invanda mönster utan också de hinder som klassamhällen av alla slag haft att kämpa med i årtusenden och kommer att få kämpa med tills kapitalismen har krossats. Ty i och med kapitalismens fall har vi sett slutet inte bara på en enstaka samhällsform utan på "den sista antagonistiska formen av den sociala produktionsprocessen" och kan skriva "de prehistoriska samhällenas slutkapitel",[14] för att nu tala med Marx. Från den synpunkten förefaller mig tanken att man enbart genom att hänvisa till Sovjetexemplet skulle kunna diskutera arbetsprocesserna utan att ta hänsyn till deras kapitalistiska karaktär som den värsta form av automatvetenskap.
Hur som helst är syftet med denna bok att studera arbetsprocesserna i kapitalistiska samhällen och det specifika sätt på vilka dessa processer har utformats under kapitalistiska ägandeförhållanden. Jag kan inte tillhandahålla någon parallell studie om det sätt på vilket denna struktur kopierats av hybridsamhällena inom Sovjetblocket. Det är ett helt annat forskningsobjekt som har sitt eget oerhörda intresse. Men eftersom det produktionssätt som idag består i industriländerna har skapats av kapitalismen och inte av den återspeglande, imiterande och förhoppningsvis övergående sovjetismen måste denna undersökning om arbetsprocessen börja med kapitalismen.
Begreppet "arbetarklass" har aldrig, rätt förstått, varit avsett att exakt beteckna en viss grupp av befolkningen utan har snarare stått som uttryck för en pågående social process. Inte desto mindre har folkmeningen under långa tider uppfattat det som benämningen på en tämligen väldefinierad del av befolkningen i kapitalistiska länder. Genom stora förändringar i sysselsättningen - vilka kommer att beskrivas i efterföljande kapitel - och genom en under senare årtionden växande insikt om dessa förändringar har emellertid termen förlorat mycket av sin beskrivande karaktär. Jag kan därför förstå de läsare som gärna skulle se att jag började min framställning med en koncis up-to-date-definition av begreppet "arbetarklass". Utan tvivel skulle en sådan definition kunna vara nyttig både för författaren och läsaren, men jag kan inte värja mig för tanken att försöket från början skulle ge upphov till mera förvirring än klarhet. Man sysslar ju härvid inte med de statiska storheterna i en algebraisk ekvation, där man bara har att fylla i siffrorna, utan med en dynamisk process vars kännetecken är just förändringen av skilda befolkningssektorer. Var dessa sektorer hör hemma i klassdefinitionen kan ibland vara svårt att fastställa. I varje fall är det en fråga på vilken man inte kan ge svar förrän åtskilliga okända storheter retts ut och analysens normer har klarlagts.
För att göra saken mera konkret kan följande sägas: Jag har ingenting att invända mot en definition som säger att arbetarklassen är den klass som inte äger eller eljest har egendomsrättslig tillgång till arbetsmedlen och därför är tvingad att sälja sin arbetskraft till dem som är i besittning av dem. En sådan definition siktar på arbetarklassens "förhållande till produktionsmedlen", men i nuvarande läge, då nästan hela den arbetande befolkningen kommer att omfattas av en sådan definition, blir det inte definitionen i sig utan dess tillämpning som får betydelse. På denna punkt kan jag bara säga, att jag hoppas att den föreliggande undersökningen skall ge en rimlig och användbar beskrivning av arbetarklassens struktur. Om läsarna vill ha överseende med mig i det här stycket tror jag att de skall få klart för sig nödvändigheten av detta tillvägagångssätt efterhand som mina slutsatser kommer att framgå under framställningens förlopp.[10*]
För klarhetens skull vill jag emellertid redan nu framhålla en sak. Trots att jag kommer att beskriva enorma förändringar i arbetarklassens sammansättning under de gångna hundra åren, kan jag inte acceptera det godtyckliga begreppet "den nya arbetarklassen", som utvecklats av en del skribenter under det senaste årtiondet. Enligt förespråkarna för detta synsätt skulle "den nya arbetarklassen" omfatta de sysselsättningsområden som förutsätter specialiserade kunskaper om produktion och administration, och den skulle alltså representeras av yrkesutövare som ingenjörer, tekniker, lägre chefspersoner, administrativ personal, utredningsexperter, lärare o.s.v. Analytikerna av denna skola har vid sina forskningar valt ut en viss del av den totala arbetskraften och det samlade sysselsättningsområdet och koncentrerat hela sin uppmärksamhet på denna del, i stället för att undersöka hela den arbetande befolkningen och ta reda på hur den har förändrats, vilka sektorer av den som uppvisar tillväxt och vilka som företer stagnation eller deklination. Vad som i analytikernas egna ögon räddar deras metod från att bli komplett godtycklig är att de begagnar ordet "nya" i två betydelser: dels hänför det sig till nyskapade eller "utvidgade" arbetsuppgifter, dels refererar det till sysselsättningar som förmenas vara mera avancerade och överlägsna de äldre.
Undersökningar som grundas på sådana postulat måste leda till resultat som innehålls i den valda definitionen. "Den nya arbetarklassen" blir lika med den bättre utbildade, den bättre betalda, den på ett eller annat sätt privilegierade arbetarklassen. Enligt en sådan definition representerar kroppsarbetet "den gamla arbetarklassen", alldeles bortsett från i vilken riktning utvecklingen av de skilda jobben och sysselsättningsområdena i verkligheten går och oberoende av de olika yrkeskategoriernas varierande tillväxt. De forskare som laborerar med den sortens definition har t.ex. hittills inte lagt märke till att ingenjörsyrket och portvaktsyrket i USA alltsedan sekelskiftet uppvisar samma tillväxtkurva. Båda startade från en nivå på mellan 50.000 och 100.000 jobb år 1900 och steg till ca 1.250.000 år 1970. De tillhör nu de största yrkesområdena i Förenta staterna, och bådas utveckling har bestämts av den industriella och den kommersiella expansionen samt av urbaniseringen. Varför skulle det ena av dessa sysselsättningsområden tillhöra "den nya arbetarklassen" och det andra "den gamla"? Att de här bägge exemplen inte är slumpmässiga står klart för var och en som studerar de långsiktiga sysselsättningstrenderna i kapitalistländerna. Dessa trender som tog sin början under 1800-talets sista decennier - om man nu över huvud taget skall fixera en startpunkt för något som i själva verket är en kontinuerlig process - ger vid handen att det är klassen som helhet man måste undersöka, inte en viss godtyckligt vald del av den.
Efter att på detta sätt ha vidgat ramen för en undersökning om arbetarklassens struktur skyndar jag mig nu att kraftigt begränsa den i ett annat avseende. Jag kommer nämligen inte att göra något försök att studera den moderna arbetarklassen med hänsyn till dess klassmedvetande, organisation och aktiviteter. Min bok är en bok om arbetarklassen som klass i sig själv, inte som klass för sig själv. Jag är på det klara med att många läsare kommer att förebrå mig för att jag på detta sätt utelämnar vad de anser vara den angelägnaste delen av problemområdet. Det finns nämligen många som hoppas, att de i en studie av det här slaget snabbt och behändigt skall hitta en ersättare för kroppsarbetarklassen som "vehikel för social förändring", som den populära frasen lyder. För min del vill jag rakt på sak beteckna ett sådant tilltag, begånget i vetenskapliga sammanhang, som ett försök att spänna vagnen framför hästen. Jag har försökt att bannlysa alla tankar i den riktningen från mitt medvetande, eftersom jag menar att vad man framför allt behöver är att få fram en bild av arbetarklassen sådan den existerar i verkligheten och sådan den utformats av kapitalackumulationen.[11*]
Denna självpålagda begränsning av det objektiva innehållet i begreppet "klass" och detta förbigående av den subjektiva viljan kommer, fruktar jag, att hopplöst kompromettera den här studien i ögonen på dem som är vana vid att driva fram i den konventionella samhällsvetenskapens strömfåra. Genom lång vana och envis teoretisk fixering har de kommit att betrakta begreppet "klass" som något som inte existerar utanför dess subjektiva manifestationer. Begrepp sådana som "klass", "status", "socialskiktning" och t.o.m. den käpphäst som under senare år fått beteckningen "alienation"[12*] - alla dessa begrepp är för den borgerliga samhällsvetenskapen produkter av det mänskliga medvetandet och de kan studeras endast i den mån de manifesterar sig i den berörda befolkningens sinnestillstånd. Minst två generationer av akademiska sociologer har så till den grad gjort detta synsätt till en dogm att få finner det nödvändigt att bevisa den. Dogmen i sig själv förutsätter en skiktning av olika samhällslager med hjälp av sociologiska intervjuformulär som gör det möjligt för de utfrågade att själva välja sin klasstillhörighet, varigenom sociologerna befrias från den skyldigheten. Resultaten har blivit utomordentligt växlande. Bland den mängd opinionsundersökningar som gjorts - av Gallup, Fortune o.s.v. - har befolkningen enligt W. Lloyd Warners metod indelats i en övre, en mellan och en undre klass med ett antal undergrupper, och resultatet har som man kunde förutse blivit att upp till 90 procent av de intervjuade placerat sig själva i medelklassen. Men när Richard Centers gjorde den obetydliga ändringen i frågeformuläret att han till det möjliga valet av klasser fogade "arbetarklass", kom denna kategori att utgöra majoriteten bland de tillfrågade.[16] Vi kan alltså konstatera att vad sociologerna mäter är deras eget medvetande, inte folkets medvetande. Men intervjumetodens överlägsenhet som medel att mäta sociala fenomen förblir en trosartikel. Den franske sociologen Michel Crozier säger i en kritik av C. Wright Mills bok White Collar:
"Olyckligtvis är Mills verk inte en vetenskaplig studie. Vad som intresserar honom är inte den känsla av främlingskap som plågar butiksflickan eller textförfattaren på en annonsbyrå utan den objektiva alienation som kan rekonstrueras genom en analys av de krafter som utövar tryck på subjekten. Denna inställning gör anspråk på att vara mera vetenskaplig än en opinionsundersökning, men så förhåller det sig endast skenbart."[18]
Om Mills inställning vore grundad, hävdar Crozier vidare, "skulle socialt liv utan alienation vara omöjligt" därför att "individen alltid begränsas av sin plats i den sociala strukturen". Detta är ett vänligt sätt att säga samma sak som Robert Blauner uttryckt mera bryskt: "Den genomsnittlige arbetaren är i stånd att anpassa sig till ett jobb som för en intellektuell ter sig som ett koncentrat av leda och långtråkighet."[19] Ett sådant resonemang innebär i själva verket ett erkännande från sociologins sida att moderna arbetsprocesser faktiskt är degraderande, en förhandskunskap som sociologerna delar med företagsledarna, med vilka de också delar övertygelsen att detta sätt att utforma arbetsprocessen är "nödvändigt" och "oundvikligt". Detta lämnar övrigt åt sociologin den enda funktionen - som den delar med den vetenskap som kallas "personaladministration" - att utforska inte arbetets natur utan arbetarnas anpassningsförmåga. För industrisociologen ligger problemet uppenbarligen inte i arbetets degradering utan i de tecken till öppet missnöje som framträder hos arbetaren. Från hans synpunkt sett är det enda viktiga, det enda som är värt att studera, inte arbetet självt utan arbetarens sätt att reagera på det. I det hänseendet kan man ju säga att sociologin har ett förnuftigt syfte.
Med dessa kommentarer avser jag inte att nedvärdera vikten av att utforska arbetarklassens medvetande, eftersom det är först genom detta medvetande som en klass kan framträda som aktör på historiens skådebana. Inte heller tror jag att de klena resultat som sociologins attitydundersökningar gett innebär att arbetarklassens medvetande är outforskbart utan bara att den intervjumetod som begagnas är ytlig, verklighetsfrämmande och mekanistisk. Klassmedvetande är den känsla av social samhörighet som kommer till uttryck i tanke och handling inom en klass eller en del av en klass. Dess absoluta uttryck är en hela klassen genomträngande, varaktig syn på dess egen ställning i samhället. Dess långsiktiga relativa uttryck kommer till synes i klassens långsamt förändrade traditioner, erfarenheter, utbildning och organisation. Dess kortsiktiga relativa uttryck framträder som ett dynamiskt komplex av känslor och stämningar påverkade av yttre omständigheter och växlande med dem, ibland när konflikterna är många och trycket hårt nästan från dag till dag. Dessa tre uttryck för klassmedvetande är inbördes förbundna: känsloskiftningarna och lynneskasten hämtar näring från och ger uttryck för underliggande, djupt rotade klassattityder.
Det står alltså klart att en samhällsklass inte kan existera utan att i viss utsträckning ge uttryck för ett medvetande om sig själv som en grupp med gemensamma problem, intressen, förväntningar och utsikter, även om dessa uttryck under långa perioder kan vara svaga, förvirrade och föremål för manipulationer från andra klasser. Tolkning av arbetarklassens opinioner, känslor och sinnesförändringar görs bäst av erfarna, närstående observatörer eller klassmedlemmar som känner en viss enskild grupps historia och är väl förtrogna med dess villkor, bakgrund och relationer till andra delar av klassen och som bygger sina slutsatser och värderingar på intima kontakter och detaljerad information. De mest skarpsinniga uttolkarna av de ordlösa stämningarna hos undertryckta klasser är därför i allmänhet fackföreningsledare, agitatorer, erfarna revolutionärer - och polisspioner. I sådana kretsar finns det alltid ett visst antal fantaster och narrar med dåligt omdöme men också dugliga och aktiva personer som tack vare lång praktik och tränad iakttagelseförmåga kan förutse opinionsväxlingar och stämningskast och skilja det bestående från det efemära på ett helt annat sätt än vad sociologins tabelluppställningar förmår. Det skall dock erkännas att det finns sociologer som inte nöjer sig med sifferlek utan söker sig ut till arbetsplatserna, lyssnar till arbetarna, skaffar sig insikt om deras miljö och upprättar förtroendefulla kontakter med dem - och ofta t.o.m. skriver hederliga och trovärdiga rapporter om sina erfarenheter.
Under de år som gått sedan denna bok påbörjades har man talat mycket om arbetsmissnöje eller bristande arbetstillfredsställelse. Det har blivit ett slags modeproblem. Nästan varje betydande amerikansk tidskrift har under denna tid publicerat artiklar om kroppsarbetarnas melankoliska blues och manschettarbetarnas dystra litanior. Undersökningar har inletts, konferenser har organiserats och experiment har genomförts för att klarlägga problemet. Sociologerna har fångat upp vinden i sina segel, omtolkat sin intervjubaserade statistik och alarmerats av den andel missnöjda arbetare som bara för ett par år sedan betraktades som behagligt låg. En speciell expertgrupp tillsatt av ministern för hälsovård, utbildning och välfärd har nyligen publicerat en rapport kallad Work in America, där det konstateras att "ett betydande antal amerikanska arbetare är missnöjda med arbetslivets kvalitet". Rapportörerna skriver:
"Som ett resultat härav är arbetarnas produktivitet låg, ett förhållande som återspeglas i hög frånvaro och personalomsättning, vilda strejker och brist på engagemang i jobbet från arbetarnas sida. En växande mängd forskningsrön ger vid handen att ökade arbetsproblem medför sämre fysisk och mental hälsa, svagare familjesammanhållning, en passiv inställning till allmänna angelägenheter, mindre social samhörighetskänsla och mindre 'balanserade' sociala och politiska attityder. Samtidigt ökar drogmissbruket och alkoholismen, våldet och brottsligheten."
Ett avsnitt av rapporten sysslar med vad den kallar "arbetsproblemens effekt på olika segment av det amerikanska samhället":
"Här finner vi hur arbetarnas liksom tjänstemännens och arbetsledarnas växande opposition är förknippad med deras missnöje med sina jobb. Inom alla yrken och på alla nivåer känner sig många anställda låsta och i avsaknad av avancemangsmöjligheter. Deras jobb ger dem inga tillfällen till utveckling, de innehåller ingen stimulans och sporrar dem inte till ökade prestationer. De yngre arbetarna förefaller i och för sig lika engagerade i arbetet som institution som deras äldre kamrater var en gång i tiden, men många av dem gör uppror mot de otidsenliga auktoritära relationerna på arbetsplatsen. Folkminoriteternas arbetare betraktar de stränga arbetsföreskrifterna som ett samhällets svek mot de demokratiska idealen. Kvinnorna som börjat betrakta arbetet som en källa till ökad självkänsla är besvikna över den rådande arbetsmarknadsstrukturen som tvingar dem att ta jobb som känns kränkande för deras självrespekt. De gamla arbetarna är de som plågas allra mest av otillfredsställelse i arbetet. De förvägras meningsfulla jobb även om de lagt i dagen stor yrkesskicklighet och är fysiskt kapabla till produktivt arbete."[20]
Frånvaron och den höga personalomsättningen, som rapporten nämner som bevis för en "ny arbetarattityd", tycks variera med tillgången på jobb och kan delvis ha reflekterat den nedgång i arbetslösheten som inträffade i slutet av 1960-talet. Men i det missnöjesklimat som rådde tolkades företeelsen - otvivelaktigt med en viss rätt - som ett tecken på ett nytt motstånd mot vissa slag av arbeten. Bilfabrikerna och särskilt deras transportband framhölls som det främsta exemplet, så t.ex. i en rapport i tidskriften Fortune år 1970:
"I företagsledningens ögon framträder det verkligt skrämmande beviset på de nya arbetarattityderna i de sjunkande arbetsprestationerna. Frånvaron har ökat brant och har i verkligheten fördubblats under de senaste tio åren hos både General Motors och Ford. Hos GM är 5 procent av den dagliga arbetsstyrkan frånvarande varje dag utan att ange skäl ... Vissa dagar, särskilt fredagar och måndagar, stiger siffran ända till 10 procent. För sen ankomst noteras oftare och gör det ännu svårare att starta produktionslinjerna när ett nytt skift går på, eftersom det kan ske först sedan arbetsledaren jagat runt på arbetsplatsen för att hitta ersättare för de frånvarande arbetarna. Klagomålen på produktkvaliteten är talrika. Det förekommer flera tvister mellan arbetare och arbetsledare, mera kritik mot den stränga arbetsdisciplinen och övertiden. Personalomsättningen stiger, hos Ford låg den det senaste året på 25,2 procent ... Somliga arbetare vid sammansättningsbandet är så utleda på jobbet att de, till företagsledningens förvåning, sticker i väg från arbetsplatsen mitt under ett skift och sedan inte kommer tillbaka ens för att lyfta den lön som de har tjänat in."[21]
Vid Chryslers fabrik vid Jefferson Avenue i Detroit inregistrerades i mitten av år 1970 en årlig genomsnittlig personalomsättning på nära 30 procent. Under avtalsförhandlingarna med fackförbundet det året meddelade Chryslers ledning att nästan hälften av företagets arbetare inte stannat kvar i sitt jobb ens ett helt kvartal år 1969. Under samma år hade Fords sammansättningsfabrik i Wixom i Detroits utkanter en avgång bland personalen på 8 procent varje månad. För att hålla arbetsstyrkan på en konstant nivå av 5.000 personer måste denna Fordenhet anställa 4.800 nya arbetare. Inom bilindustrin i sin helhet fördubblades frånvaron under andra hälften av 60-talet, och personalomsättningen steg lika mycket.[13*] Först genom den ökade arbetslösheten fr.o.m. 1971 och framöver stabiliserades läget i viss utsträckning.[23]
En mycket omtalad strejk vid General Motors fabrik i Lordstown, Ohio, i januari 1972 gav omvärlden en första glimt av villkoren i denna "den mest avancerade" av alla den amerikanska bilindustrins anläggningar, av GM själv betraktad som framtidens mönsterfabrik. Enligt produktionsprogrammet skulle det löpande bandet i Lordstown leverera 100 Vegabilar i timmen, vilket gav varje arbetare 30 sekunder för att fullborda sitt arbete på varje vagn och bereda sig på att ta emot den nästa. Den omedelbara anledningen till strejken var den ökade arbetstakt vid sammansättningsbandet som beslutats sistlidna oktober månad. Företagsledningen fick genom konflikten besked om att arbetarna inte bara önskade att gå tillbaka till den arbetstakt som gällt före oktoberbeslutet utan också att något skulle göras åt den enformiga och tröttsamma arbetsprocessen vid transportbandet. Om man inte fann metoder för att göra detta rutinjobb mindre trist skulle oron i fabriken aldrig kunna stillas. En arbetarrepresentant som följde förhandlingarna yttrade i en tidningsartikel: "Vad de säger är att något måste göras åt saken. Jag vet inte vad, men något måste göras ..."[24]
Skildringar av det här slaget är inte begränsade enbart till arbetet vid sammansättningsbandet eller ens till arbetet i fabriken. Den förut nämnda speciella expertgruppen sammanfattar sina rön om kontorsarbetet på följande sätt:
"Bilindustrin är arbetsmissnöjets locus classicus; sammansättningsbandet är dess kvintessens. Men vad som slår en är i hur hög grad missnöjet vid transportbandet och över huvud taget bland kollektivarbetarna har sin motsvarighet bland de lägre tjänstemännen och t.o.m. bland chefspersoner på vissa nivåer. Dagens kontorsmiljö är i dag ofta en verkstadsmiljö med auktoritärt klimat och sönderbrutna arbetsuppgifter. Hålkortsoperationer och rutinen i en skrivcentral har mycket gemensamt med jobbet vid det löpande bandet i en bilfabrik. På ett växande antal sysselsättningsområden är det i dag föga som skiljer kollektivarbetare från tjänstemän, frånsett att de förra alltjämt oftare bär overall och de senare krage och slips.
Förr i världen var kontorister, sekreterare och vad man brukar kalla byråkrater tacksamma för att ha undsluppit fabrikens människofientliga miljö. Tjänstemannajobben var relativt sällsynta och hade högre status än kroppsarbetarnas jobb. Men i dag är det kontoristen, inte mannen vid transportbandet som är den typiske amerikanske arbetaren. En sådan position har föga att ge ifråga om prestige.
Traditionellt har tjänstemannaposter på lägre nivåer i både statliga och enskilda företag innehafts av personer med läroverksutbildning. I dag går dessa jobb i växande utsträckning till personer som genomgått colleges. Men inte ens kraven på högre akademiska meriter har ökat dessa befattningars prestige, status och löner, liksom naturligtvis inte heller minskat deras svårighetsgrad. År 1969 låg den genomsnittliga veckolönen för kontorsarbetare på 105 dollars, medan den för arbetare i produktionen var 130 dollars. Under dessa förhållanden var det inte överraskande att utredningen om arbetsvillkoren i USA kunde konstatera en anhopning av arbetsmissnöjet här i landet till unga, välutbildade anställda placerade i lågavlönade, tråkiga, rutinmässiga kontorsjobb med begränsade arbetsuppgifter. Andra tecken på arbetsolusten inom dessa grupper var en årlig personalomsättning på hela 30 procent och en 46-procentig ökning av tillströmningen till tjänstemännens fackliga organisationer mellan åren 1958 och 1968 ... Attitydförändringar av denna art ... kan komma att påverka dessa arbetsgruppers produktivitet: en tvärsnittsundersökning bland kontorsanställda, gjord av en grupp organisationskonsulter, gav vid handen att deras arbetsinsats utgjorde endast 55 procent av deras potentiella kapacitet. Bland skälen härtill nämndes ledan vid rutinjobb."[25]
Det påtagligt ökade aktiva missnöjet har tillskrivits en mängd orsaker, av vilka en del har att göra med förändringar i arbetskraften - fler yngre arbetare med längre skolutbildning o.s.v. - andra med förändringar av själva arbetet. En observatör nämner som tänkbar förklaring att "den amerikanska industrin i vissa fall kan ha drivit den tekniska fulländningen för långt och berövat jobben de sista resterna av nödvändig yrkesskicklighet för att fullgöra dem och därigenom nått en punkt, där människan reser sig till motstånd mot mekaniseringen och automationen". Han citerar en organisationskonsult vid Case Western Reserve University som vid ett tillfälle med avväpnande uppriktighet yttrade: "Vi har kanske skapat alltför många dumma jobb för att antalet dumma människor ska räcka till att fylla dem."[26]
Olika botemedel och reformförslag har lagts fram och en del av dem har prövats på små grupper av arbetare i företag med särskilt pressande problem. Bland sådana föreslagna botemedel kan nämnas arbetsberikning, arbetsrotation, arbetsgrupper, arbetarinflytande på jobbens utformning, vinstandelssystem, gruppbonus, stopp för löpandebandstekniken, avlägsnande av tidtagarur och "I AM"-planer ("I AM" förkortning för "I AM Manager of My Job", i svensk översättning: "Jag är min egen boss").
Bakom "flugigheten" i sådana här förslag spårar man en djup och allvarlig oro vars skäl är uppenbara. De styrande "etablissemangen" i Västeuropa och Förenta staterna har just genomlidit en tid då de känt sig alarmerade och t.o.m. skakade av den studerande ungdomens glödande revolt och av Tredje världens nationalism som flyttats in över deras egna gränser. De har tvingats fråga sig själva vad som skulle hända om till all denna oro fogades en veritabel revolt mot arbetsvillkoren på arbetsplatserna. Ängslan inför detta perspektiv gav upphov till en diskussion om "arbetslivets kvalitet" som delvis hade till syfte att reda ut om missnöjet bland arbetarna såsom ett ofrånkomligt inslag i tillvaron under kapitalismen var "normalt" och höll sig på sedvanlig nivå eller om det nu hade nått en "onormal" och hotfull omfattning. Delvis avsåg debatten att uppmuntra reformer som kunde förebygga ytterligare utbrott av missnöje. Men som alla diskussioner om viktiga politiska problem hade också denna drag av ihålighet och overklighet, och den återspeglade den klyfta som består mellan kapitalisten som politiker och statsman och kapitalisten som ledare av privata affärsföretag.
Problemet sådant det presenterade sig för företagsledare inom industri, handel och finans skilde sig starkt från problemet sådant det presenterade sig för massmedia och för universitetsvärlden. Företagsledningar är vana vid att driva arbetsprocesserna vidare i en omgivning präglad av sociala motsättningar: i verkligheten har de aldrig arbetat under andra villkor. De kan inte heller hoppas på eller förvänta sig att dessa villkor skall förändras. De inriktar sig på att ingripa mot de antagonistiska krafterna endast när de hotar att störa den regelmässiga ordningen i deras fabriker, kontor, varuhus och lageranläggningar. För företagsledningarna är det hela ett kostnads- och kontrollproblem, inte ett problem om att "göra arbetet människovärdigt". I den sistnämnda formen tilltvingar sig problemet deras uppmärksamhet endast därför att det ger upphov till arbetsfrånvaro, hög personalomsättning och produktivitetsbekymmer, och de enda lösningar företagsledningarna kan acceptera är sådana som sänker arbetskraftskostnaderna och förbättrar företagens konkurrenskraft på hemmamarknaden och världsmarknaden.
Det är intressant att notera att medan diskussionen kring arbetsberikning och liknande ting startade på verkstadsplanet så har de flesta praktiska tillämpningarna genomförts på kontoren - upp till 75 procent, uppger Roy H. Walters, en organisationskonsult och expert på företagsrationalisering.[27] De tunga investeringarna i maskiner och produktionsprocesser är resultatet av en lång utveckling och de har från begynnelsen varit inriktade på att hålla arbetskraftskostnaderna nere på ett minimum. På kontoren och i de tjänsteproducerande företagen har inte ens de senaste årens massinflöde av arbetskraft gett upphov till tillnärmelsevis samma kraftiga satsning på rationalisering och mekanisering som i verkstäder och fabriker, även om en sådan utveckling nu är på väg. Av dessa skäl har företagsledningarna på den senaste tiden blivit mera benägna att satsa tid och pengar på att omorganisera arbetsprocesserna på kontoren, medan motsvarande åtgärder på verkstadsplanet numera verkställs endast om de bedöms vara absolut nödvändiga. Dagens företagsledare är helt övertygade om att det är utanför verkstäderna och fabrikerna, alltså på kontoren, som lönekontona är för feta och produktiviteten för mager och att det följaktligen är på kontorsrationalisering de måste satsa.
Under den senaste tiden har lösenordet för denna kontorsrationalisering varit: "Arbetsberikning och arbetshumanisering." Av denna dubbelriktade kampanj ville Wall Street Journal ge essensen i en artikelserie på våren och sommaren 1972, publicerad under rubriken "The Quality of Work". Vid närmare påsyn visade sig emellertid artiklarna syssla uteslutande med frågor om kostnadsbesparingar, produktivitetskampanjer och personalreduceringar i banker, försäkringsbolag och mäklarföretag.[28] Som typiskt för rationaliseringen i sådana företag refererade Wall Street Journal med gillande ett exempel där en bankkassör fick syssla med annat rutinarbete, t.ex. sortering av returcheckar, då kön framför hans kassalucka hade expedierats och han blivit sysslolös för ett tag. En sådan "rationalisering" har satts i system av The First National Bank of Richmond i Indiana. Konsultfirman som anlitats för uppdraget kunde rapportera att "det första årets besparingsvinst överskred konsultarvodet med nästan 40 procent", att bankpersonalen reducerades från 123 till 104 personer och att bland de kvarvarande anställda åtskilliga placerades på deltidsjobb. Det "humana" inslaget i den här sortens rationalisering kan ju knappast sägas vara påfallande, och när konsultrapporten pliktskyldigt skulle redovisa det fick den nöja sig med att citera ett yttrande av en av de anställda: "Numera har man aldrig en tråkig stund. Jobbet har blivit mycket intressantare."[29]
Åtskilliga konsultföretag i USA har gjort den här sortens rationaliseringar till sin specialitet och de arbetar hårt med att truga på företagen sina planer för att "göra arbetet människovärdigt". Vilken fraseologi de än begagnar så har dessa konsultinsatser en och samma funktion: att pressa ned kostnaderna, att öka "effektiviteten" och att höja produktiviteten i det rationaliserade företaget. Några andra argument har konsulterna ingen användning för i sina överläggningar med företagsledningarna. Konsulterna förfogar över ett för dem mycket värdefullt "varulager", nämligen vetskap om att principen om arbetsfördelning i många stora kontor, banker, försäkringsbolag, detaljhandelskedjor och serviceinrättningar tillämpats med en sådan fanatism att olika slags arbeten brutits ner till fragment av fragment som splittrat det ursprungliga jobbet på ett otal rutinmässiga moment. Konsulterna har därvidlag ett trumfkort i rockärmen. De vet att en del av de där småbitarna på nytt kan fogas ihop till ett helt jobb av någorlunda samma slag som det ursprungliga, utan att detta stör den nu praktiserade arbetsprocessen men samtidigt ger företaget en viss vinst i form av inbesparade arbetskraftskostnader. Det osminkade sätt varpå detta trick praktiseras av konsultföretagen och det godtrogna sätt på vilket organisationsledningarna hälsat denna patetiska "arbetsberikning", som ju bara består i att man återför två, tre eller flera rutiner till en enda, är intressanta att notera för kontrastens skull.
Eftersom den nu pågående diskussionen om arbetsprocessen är ägnad att rikta uppmärksamheten på sådana här länge förbisedda avigsidor i det kapitalistiska samhället kan den inte undgå att vara nyttig, hur magra dess direkta resultat än må vara. Men i likhet med så många andra diskussioner i vilka grundläggande karakteristiska drag i vårt samhälle "avslöjas" och lättvindiga "lösningar" presenteras för att sedan glömmas bort, så har inte heller denna ens börjat röra vid själva roten till det onda. Vi sysslar ju här med saker som är fundamentala för det kapitalistiska samhället, och därmed är det sagt att även om små obetydliga förbättringar accepteras av företagen så kommer kapitalismens struktur och funktionssätt att fortsättningsvis alstra samma arbetsprocesser som hittills men bara tusenfaldigt snabbare, mera massivt och mera omfattande.
De reformer som man föreslår i dag är inte heller nya; de har sedan en generation tillbaka varit populära i vissa företag - t.ex. IBM - och bland vissa teoretiker på managementforskningens område. De representerar en ny företagsledarstil snarare än en verklig förändring av arbetarens ställning. De presenteras på ett utstuderat pretentiöst sätt som "medbestämmande" för arbetarna, vilket med anslående liberalitet innebär att arbetarna tillåts att själva justera en maskin, att själva byta ut en sorts glödlampa mot en annan sorts glödlampa, att gå från ett söndersplittrat jobb till ett annat lika söndersplittrat, o.s.v. Över huvud taget avser "medbestämmanderätten" att skapa en illusion av att arbetaren själv fattar beslut, men i verkligheten består detta beslutsfattande i att han får fritt välja mellan ett antal bestämda och begränsade alternativ fastställda av företagsledningen på ett sådant sätt att de avsiktligt gör de oväsentliga tingen till föremål för arbetarnas s.k. medbestämmande. Denna form av medbestämmande kan bäst jämföras med den marknadsföringsstrategi som går ut på att skapa en känsla hos konsumenten att det är han eller hon - företrädesvis hon - som gör den avgörande insatsen.
En av pionjärerna för arbetsberikning, Peter F. Drucker, skrev år 1954 i en kritisk granskning av begreppet rationell arbetsledning - scientific management -: "Den i analysen av arbetsprocessen genomförda skilsmässan mellan planerare och verkställare av arbete leder inte automatiskt till slutsatsen att planeraren och verkställaren måste vara två skilda personer. Den leder inte heller till slutsatsen att den industriella världen måste vara uppdelad i två klasser av folk: å ena sidan de få som bestämmer vad som skall göras, på vilket sätt, i vilken rytm och med hjälp av vilka rörelser det skall ske, och å andra sidan de många som gör vad de blir tillsagda att göra." Detta är djärva ord, särskilt för att komma från en organisationskonsult, men de reformförslag som Drucker framlägger på grundval av dem är inte fullt så djärva. Han skriver: "... även de lägsta mänskliga arbeten måste planeras, men det får då bli fråga om en mycket enkel planering och det får inte förekomma för mycket av den".[30] Just den linjen följde redan Adam Smith då han en gång i tiden rekommenderade att man skulle ge folk uppfostran och utbildning för att förhindra deras fullständiga förfall i ett system av långt driven arbetsfördelning. Men denna uppfostran skulle - som Marx uttryckte saken i en kommentar - ske "försiktigt och i homeopatiska doser".[31]
Den mycket omfattande litteratur, som Braverman refererar till och som redovisas i notapparaten i slutet av boken, avser nästan uteslutande verk som inte finns översatta till svenska. Läsaren kan följaktligen inte hänvisas till svenska utgåvor, utan måste gå till originalen om han eller hon vill kontrollera författarens referenser eller fördjupa sina studier i det föreliggande ämnet. Det viktigaste undantaget från den regeln utgör Marx' Kapitalet, som ju finns i två svenska versioner, dels Richard Sandlers översättning från år 1930-1931, dels Ivan Bohmans från år 1969. De talrika citat, som Braverman hämtar från Marx' huvudverk, har därför i översättningens noter försetts med sidhänvisningar till även den svenska texten, och härvid har Ivan Bohmans översättning följts. Exempel: Not 10, Karl Marx, Capital, vol. I, Moscow, p 305 (I. B., s 280). (ö.a.).
[1] V. I. Lenin, "The Immediate Tasks of the Soviet Government" (1918), Collected Works, vol. 27 (Moscow, 1965), p. 259.
[2] Georges Friedmann, The Anatomy of Work (London, 1961, and Glencoe, Ill., 1964), Foreword.
[3] Harold L. Sheppard and Neal Q. Herrick, Where Have All the Robots Gone? Worker Dissatisfaction in the '70s (New York and London, 1972), p. 96.
[4] D. Gvishiani, Organisation and Management: A Sociological Analysis of Western Theories (Moscow, 1972), pp. 144-46.
[5] Clark Kerr, John T. Dunlop, Fredrick Harbison, and Charles A. Myers, Industrialism and Industrial Man (Cambridge, Mass., 1960), p. 15.
[6] Frederick Engels, "On Authority", in Karl Marx and Frederick Engels, Selected Works, vol. II (Moscow, 1969), p. 377.
[7] Karl Marx, The Poverty of Philosophy (New York), p. 92. (Svensk översättning Filosofiens elände, 1929.)
[8] Ibid., p. 107.
[9] Karl Marx, A Contribution to the Critique of Political Economy (Chicago, 1904), p. 309.
[10] Karl Marx, Capital, vol. I (Moscow, n.d.), p. 305. (I. B., s 280.)
[11] Ibid.,p. 399. (I. B., s. 367.)
[12] William L. Zwerman, New Perspectives on Organization Theory: An Empirical Reconsideration of the Marxian and Classical Analyses (Westport, Conn., 1970), p. 1.
[13] Stephen A. Marglin, "What Do Bosses Do? The Origins and Functions of Hierarchy in Capitalist Production", mimeographed (Cambridge, Mass., Harvard University Department of Economics).
[14] Marx, A Contribution to the Critique of Political Economy, p. 13.
[15] Eden and Cedar Paul, Translators' Preface to Capital (London and New York, 1930), p. xxxiv.
[16] Alfred Schmidt, The Concept of Nature in Marx (London, 1971), pp. 129, 228.
[17] See Joseph A. Kahl, The American Class Structure (New York, 1957), chapter VI.
[18] Michel Crozier, The World of the Office Worker (Chicago and London, 1971), pp. 27-28.
[19] Robert Blauner, Alienation and Freedom: The Factory Worker and His Industry (Chicago, 1964), p. 117.
[20] Special Task Force to the Secretary of Health, Education, and Welfare, Work in America (Cambridge, Mass., 1973), pp. xvi-xvii.
[21] Judson Gooding, "Blue-Collar Blues on the Assembly Line", Fortune (July 1970), p. 70.
[22] New York Times, August 23, 1972.
[23] Wall Street Journal, July 16, 1971; New York Times, April 2, 1972.
[24] New York Times, February 3, 1972.
[25] Special Task Force, Work in America, pp. 38-40.
[26] New York Times, April 2, 1972.
[27] Wall Street Journal, August 21, 1972.
[28] Ibid.
[29] Ibid., April 25, 1972.
[30] Peter F. Drucker, The Practice of Management (New York, 1954), pp. 284, 296.
[31] Marx, Capital, vol. I, p. 342. (I. B., s 316.)
[1*] Vissa måste gå i mörker / Andra de får gå i ljus / Man ser bara dem ljuset / Dem i mörkret ser man ej.
[2*] Utgiven 1911, svensk översättning 1913: "Rationell arbetsledning."
[3*] För bekvämlighetens skull begagnar jag ordet Sovjetunionen som beteckning även för samtliga länder inom Sovjetblocket eftersom samma karakteristika återfinns i alla stater där de kapitalistiska äganderättsförhållandena kastats över ända.
[4*] Friedmann skrev detta på 1950-talet, innan Kina hade brutit med Sovjetunionen och innan den kinesiska kulturrevolutionen brutit ut.
[5*] Se t.ex. en nyutkommen, mycket spridd och uppskattad bok av en rysk författare, Organization and Management, A Sociological Analysis of Western Theories. Författaren tar till utgångspunkt Lenins inställning till Taylorsystemet (som Lenin fördömde om det begagnas som medel till "borgerlig exploatering" men som han rekommenderade för studium och tillämpning i dess värdefulla delar). Försedd med denna auktoritativa och bekväma borgen fäller författaren pliktskyldigast de förväntade fördömelserna över taylorismen, men bokens hela anda visar hur starkt han är engagerad i västerländsk företagsledningsteori och hur fascinerad han är av dess administrativa sidor och manipuleringsmöjligheter. Inte bara andan utan också språket är hämtat från anglosachsisk managementlitteratur. Marx' undersökning av det kapitalistiska samhället blir för den entusiastiske författaren "ett lysande exempel på systemanalys" och man får veta att Marx "när han skapade den dialektiska materialismen även lade grunden för systemanalysen".[4]
[6*] I en polemik mot anarkismen, kallad "Om auktoritet", skrev Friedrich Engels år 1873: "Om människan, i kraft av sina kunskaper och sin uppfinningsförmåga, har övervunnit naturkrafterna, så har dessa sistnämnda hämnats genom att, i den mån hon begagnar sig av dem, tvinga henne in under en sannskyldig despotism helt oberoende av all social organisation. Att vilja avskaffa auktoriteten i en storindustri är liktydigt med att avskaffa industrin själv, att vilja förstöra maskinvävstolen betyder en återgång till spinnrocken."[6] Man kan helhjärtat hålla med Engels om att mänskligheten genom att bemästra naturkrafterna och utnyttja dem för samhällelig produktion har förändrat villkoren för sitt sociala liv och uppställt organisatoriska gränser för den enskilde tillverkarens fria och individuella aktiviteter. Men när han postulerar en "sannskyldig despotism" och gör denna "oberoende av all social organisation" har han låtit den polemiska ivern föra honom för långt och han gör sig skyldig till terminologiska generaliseringar som eljest är främmande både för hans eget och särskilt för Marx' skrivsätt. Särskilt hans sätt att begagna termen "auktoritet" som ett slags superhistoriskt begrepp, oberoende av de skilda former den kan ta sig - individuell eller kollektiv, antagonistisk eller harmonisk, lämnad över i främmande händer eller kvarlämnad i händerna på de direkt producerande - inbjuder till förvirring.
[7*] Marx skrev en "Inledning till Kritik av den politiska ekonomin" som inte fullbordades och aldrig offentliggjordes men som av Kautsky karakteriserades som "ett fragmentariskt utkast till en avhandling avsedd att tjäna som introduktion till hans huvudverk". Till bruk för färdigställandet av denna "Inledning" skrev Marx ner åtta paragrafer som han kallade "anmärkningar om punkter som måste nämnas här och som inte får utelämnas". Den femte av dessa paragrafer löd: "Dialektiken i begreppen produktivkrafter (produktionsmedel) och produktionsrelationer, en dialektik som har gränser vilka måste bestämmas och som inte undanröjer den konkreta skillnaden mellan de bägge begreppen."[9]
Hans utveckling av detta tema skulle ha varit av betydande intresse i det här sammanhanget.
[8*] Den borgerliga samhällsvetenskapens återupptäckt av Marx har tillfört denne vänner som knappast är till större gagn än hans fiender. I en bok om teknologi och "organisationsteori" summerar William I Zwerman den marxistiska uppfattningen på följande sätt: "Marxisterna förutsätter att den industriella teknologin spelar den främsta rollen och de behandlar de sociala relationerna (i första hand det individuella företaget självt) som sekundära och tillhörande samhällets överbyggnad."[12] Detta försöker han i fortsättningen tillämpa på den kapitalistiska firman, alltså på just det område där det har föga relevans och där i själva verket förhållandet är omkastat: i en kapitalistisk firma är det de sociala relationerna som bestämmer teknologin, inte tvärtom. Zwerman går tillväga på samma sätt som en nydarwinist som på en given social utveckling applicerar biologiska termer vilka i det sammanhanget förlorat sin giltighet.
[9*] I en uppsats om hierarkins ursprung och funktion i kapitalistisk produktion skriver Stephen A. Marglin: "Sovjetunionen har genom att ge företräde åt kapitalackumulationen upprepat kapitalismens historia, åtminstone i vad angår männens och kvinnornas förhållande till sitt arbete ... Medvetet och avsiktligt anslöt sig Sovjet till det kapitalistiska produktionssättet ... Men, ack, nu har Sovjet att kämpa med problemet att hinna fatt och gå förbi USA, och att göra detta kräver förmodligen en lika genomgripande revolution av arbetsorganisationen som den som varit nödvändig i de västerländska samhällena."[13]
[10*] I Everymans utgåva av Kapitalet kommenterar översättarna Marx' egen inställning till definitionsfrågan på ett mycket intressant sätt, särskilt för dem som är nybörjare i studiet av marxismen. De skriver: "Trots sin utomordentliga precision var Marx inte särskilt angelägen att formulera sitt ställningstagande i klara ordalag. Den föreliggande avhandlingen om den kapitalistiska produktionen innehåller t.ex. inte någon formell definition av begreppet 'kapital' ... Faktum är att hela boken utgör Marx' definition."[15] Vad översättarna säger är, utan alla jämförelser i övrigt, tillämpligt på min egen undersökning. Den måste i sin helhet utgöra definitionen på begreppet "arbetarklass" om man vill nå utöver de elementa som redan är kända för flertalet av dem som studerar marxismen.
[11*] Denna kritik av teorin om "den nya arbetarklassen" och av sökandet efter en "vehikel för social förändring" avser inte att förringa det värdefulla material som hopbringats av de europeiska och amerikanska forskare som arbetar efter dessa linjer och vilkas verk varit mig till hjälp vid utarbetandet av denna bok. Dessa skribenter har på ett förtjänstfullt sätt fäst uppmärksamheten på tjänstemannakretsar och på vissa speciella drag i upprorsrörelserna bland ghettobefolkningarna, bland unga arbetare och i kvinnolägret. Medan min egen undersökning inte har bedrivits i enlighet med sådana sektoriella överväganden, så tror jag dock det kommer att bli uppenbart hur väl dessa överväganden stämmer med min analys sett i stort.
[12*] Alfred Schmidt har noterat att Marx avstod från att begagna ord som "alienation", "självförverkligande" etc. så snart han märkte att de införlivats i småborgerliga författares ideologiska pladder i stället för att tjäna som verktyg vid studiet av omvärlden och dess förändringar. Schmidt tillfogar att Marx' avståndstagande från dessa termer inte betydde att han i fortsättningen avstod från att utforska de materiella villkor som de utgör en benämning av.[17]
[13*] Ett stort antal europeiska rapporter ger vid handen att USA inte var det enda land som drabbades av dessa olägenheter. Läget var detsamma på många håll i Europa. Så t.ex. meddelade en rapport från Rom att Fiat, Italiens största privatföretag med mer än 180.000 anställda, varav 147.000 verkstadsarbetare, en måndag hade 21.000 anställda frånvarande och en genomsnittlig daglig frånvaro av 14.000. I hela det italienska näringslivet med en arbetskraft på ca 20 miljoner uppgick den genomsnittliga dagliga frånvaron till 800.000 personer, enligt uppgifter från en italiensk arbetsgivarorganisation. Företeelsen tillskrevs "de yngre arbetarnas leda vid sammansättningsbandets disciplin samt den växande invandringen av outbildad syditaliensk arbetskraft till de norditalienska fabrikerna".[22]