Originalets titel: "La Société du spectacle"
Översättning: Bengt Ericson
HTML: Jonas Holmgren
"Men ... vår tid föredrar bilden framför föremålet, kopian framför
originalet, återgivningen framför verkligheten, skenet framför väsendet ... ty
för den är bara illusionen helig, medan sanningen är
profan. Ja, i dess ögon stiger heligheten i samma utsträckning som sanningen
avtar och illusionen tilltar, så att den högsta grad av illusion för den
också är den högsta grad av helighet."
(Feuerbach, Förord till andra upplagan av Das Wesen des
Christenthums)
I de samhällen där det moderna produktionssättet härskar, ter sig allt liv som en oerhörd anhopning av skådespel. Allt som tidigare upplevdes direkt har fjärmats till en återgivning.
Från varje aspekt av livet lösgör sig bilder som smälter samman i ett gemensamt flöde, där livets enhet inte längre går att återupprätta. Den partiellt betraktade verkligheten visar upp sig i sin egen allmänna enhet - en separat pseudovärld som endast är föremål för kontemplation. Det specialområde som bilder av världen utgör, fulländas i den värld av självständiggjorda bilder, där det bedrägliga beljuger sig självt. Skådespelet i allmänhet, som konkret inversion av livet, är det icke-levandes egenrörelse.
Skådespelet framställer sig på en och samma gång som själva samhället, som en del av samhället och som enande kraft. Som del av samhället är det uttryckligen den sektor som drar åt sig all uppmärksamhet och allt medvetande. Just genom att den är avskild är denna sektor platsen för missriktad uppmärksamhet och falskt medvetande. Och det enande som skådespelet fullföljer är bara ett officiellt språk hos den förallmänligade uppdelningen.
Skådespelet är inte en samling bilder utan ett socialt förhållande mellan människor som förmedlas av bilder.
Skådespelet kan inte förstås som en överdrift hos den värld som bygger på synen, ett resultat av olika tekniker för masspridning av bilder. Det är snarare en Weltanschauung som blivit verklig, som tolkats materiellt. Det är en syn på världen som förtingligats.
Uppfattat i sin helhet är skådespelet ett resultat av det existerande produktionssättet och på samma gång dess syfte. Skådespelet är inte ett tillägg till den verkliga världen, en pålagd dekoration. Det är det verkliga samhällets innersta overklighet. I alla sina speciella former - nyheter eller propaganda, reklam eller direktkonsumerad förströelse - utgör skådespelet den föreliggande modellen för det samhälleligt dominerade livet. Det är den allestädes närvarande bekräftelsen på de val som redan träffats i produktionen och den konsumtion som följer av den. Skådespelets form och innehåll rättfärdigar i sig helt och fullt det existerande systemets villkor och ändamål. Skådespelet utgör också den ständiga närvaron av detta rättfärdigande genom att det ockuperar största delen av den tid som upplevs utanför den moderna produktionen.
Uppdelningen tillhör själv världens enhet, den totala samhälleliga praxis som kluvits i verklighet och bild. Den sociala praktiken, framför vilken det självständiga skådespelet placerar sig, är samtidigt den verkliga helhet som innefattar skådespelet. Men klyvningen vanställer denna helhet dithän att skådespelet framstår som dess mål. Skådespelets språk bildas av den rådande produktionens tecken, vilka samtidigt utgör denna produktions yttersta ändamål.
Man kan inte abstrakt framställa skådespelet och den faktiska samhälleliga verksamheten som motsatser; en sådan tudelning är själv kluven. Skådespelet, som kastar om verkligheten, har verkligen producerats. Samtidigt uppfylls den upplevda verkligheten rent fysiskt av kontemplation inför skådespelet, och tillägnar sig skådespelets ordning genom att skänka den sitt faktiska gillande. Den objektiva verkligheten är tillfinnandes på båda sidor. Varje begrepp som fixerats på detta sätt vilar bara på sin övergång till motsatsen: verkligheten uppstår i skådespelet, och skådespelet är verkligt. Denna ömsesidiga alienation är det existerande samhällets natur och stöttepelare.
I den verkligt uppochnedvända världen är sanningen ett moment av falskheten.
Begreppet skådespel förenar och förklarar den stora variationen hos skenbara fenomen. Deras skillnader och kontraster är sken av det samhälleligt organiserade sken vars allmänna riktighet man är tvingad att erkänna. Uppfattat i enlighet med dess egna termer är skådespelet ett hävdande av skenet och ett hävdande av allt mänskligt liv, det vill säga allt samhälleligt liv, som blott ett sken. Men den kritik som uppnår sanningen om skådespelet avslöjar det som en synlig negation av livet, som en negation av livet som har blivit synlig.
För att beskriva skådespelet, dess uppkomst och dess funktion, liksom de krafter som verkar för dess upplösning, måste man på ett konstlat sätt skilja på oskiljbara beståndsdelar. Då man analyserar skådespelet använder man i någon mån just skådespelets språk, i och med att man rör sig på samma metodologiska område som det samhälle som kommer till uttryck i skådespelet. Men skådespelet är inget annat än meningen med all den verksamhet som äger rum i en viss socioekonomisk formation, dess arbetsordning. Skådespelet är det historiska ögonblick som håller oss tyglade.
Skådespelet framställer sig som något överväldigande otvetydigt - odiskutabelt och otillgängligt. Det säger bara att "vad som framträder är gott, och det som är gott framträder". Den inställning som skådespelet i princip kräver är det passiva samtycke som det i realiteten redan har uppnått genom sitt sätt att framträda utan invändning, genom sitt monopol på att framträda.
Skådespelets i grunden tautologiska natur beror på det enkla faktum att dess medel på samma gång utgör dess mål. Det är den sol som aldrig går ner över den moderna passivitetens rike. Det täcker hela jordens yta och badar evigt i sin egen härlighet.
Det samhälle som bygger på den moderna industrin är inte skådespelsartat av en slump eller bara på ytan, det är fundamentalt skådistiskt. I skådespelet, som är en bild av den förhärskande ekonomin, betyder ändamålen ingenting, utvecklingen är allt. Skådespelet vill inte uppnå något annat än sig självt.
I sin egenskap av oumbärlig utsmyckning åt dagens produkter, som allmän framställning av systemets ändamålsenlighet och som avancerad ekonomisk sektor som direkt formar en växande mängd bildföremål, utgör skådespelet det nuvarande samhällets viktigaste produkt.
Skådespelet lägger under sig de levande människorna i samma utsträckning som dessa är fullständigt underkastade ekonomin. Skådespelet är inget annat än den ekonomi som utvecklas för sin egen skull. Det är en trogen återspegling av produktionen av ting, och ett förvrängt förtingligande av producenterna.
Första fasen i ekonomins herravälde över samhällslivet medförde ett uppenbart förfall från vara till hava i varje bestämning av mänskligt skapande. Den nuvarande fasen, där samhällslivet är fullständigt ockuperat av ekonomins samlade resultat, leder till en allmän förskjutning från hava till synas vara, ur vilket varje verkligt "hava" har att hämta sin omedelbara prestige och yttersta ändamålsenlighet. Samtidigt har varje individuell verklighet blivit social, direkt beroende av samhällsmakten och formad av den. Och det är bara sådan den inte är som den får lov att framträda.
Där som den verkliga världen förvandlas till rena bilder, blir bilderna till verkliga varelser, till effektiva drivkrafter för ett hypnotiskt beteende. Skådespelet, som tenderar att genom olika specialiserade medier ställa till beskådande den värld som inte längre är direkt gripbar, finner naturligt nog i synen det förnämsta av sinnena, en roll som tidigare tillkom känseln. Det mest abstrakta och det mest lättlurade sinnet svarar mot det nuvarande samhällets allmänna abstraktion. Men skådespelet kan inte likställas med det rena tittandet, ens i kombination med lyssnande. Skådespelet är vad som undflyr människornas verksamhet, deras överväganden och försök att rätta till vad de åstadkommit. Skådespelet är motsatsen till dialog. Överallt där det finns oberoende återgivning, där nybildas skådespelet.
Skådespelet har ärvt all svaghet i den västerländska filosofins projekt som grundade en uppfattning av handlandet dominerad av seendets kategorier, liksom det stöder sig på en ständig utbredning av den precisa tekniska rationalitet som detta tänkande utmynnade i. Skådespelet förverkligar inte filosofin, det gör verkligheten till filosofi. Allas konkreta liv har förfallit till ett spekulativt universum.
I egenskap av det avskilda tänkandets makt och den avskilda maktens tänkande har filosofin aldrig av sig själv mäktat överskrida teologin. Skådespelet är en materiell rekonstruktion av den religiösa inbillningen. Skådespelets teknik har alls inte skingrat de religionens dimmoln till vilka människorna förlagt sin egen tappade kraft, den har bara givit dem en jordisk förankring. Så blir även det rena jordelivet grumligt och kväljande. Det förlägger inte längre till himlen sitt bedrägliga paradis, sin absoluta självutplåning, utan bär det med sig. Skådespelet har tekniskt genomfört en förvisning av all mänsklig makt till ett hinsides; det är en fullbordad klyvning i människornas inre.
Allt eftersom det som är nödvändigt, i samhället visar sig vara en dröm, blir det nödvändigt att drömma. Skådespelet är det fjättrade moderna samhällets onda dröm, som till slut bara uttrycker dess önskan att sova. Skådespelet vakar över denna sömn.
Det faktum att det moderna samhällets utövande makt har lösgjort sig från sig själv och upprättat ett självständigt rike i skådespelet, kan bara förklaras av detta andra faktum att denna maktutövning ständigt led brist på sammanhang och förblev i motsättning till sig själv.
Roten till skådespelet är den äldsta specialisering som förekommer i samhället: maktspecialiseringen. Skådespelet är således den specialiserade verksamhet som talar för mängden av de övriga. Det är det hierarkiska samhällets diplomatiska representation hos sig självt, där allt annat företräde är bannlyst. Det mest moderna är här också det mest ålderdomliga.
Skådespelet är ett oavbrutet anförande som den nuvarande ordningen håller om sig själv, dess smickrande monolog. Det är maktens självporträtt vid en tid då denna totalitärt bestämmer levnadsvillkoren. Det fetischistiska skenet av ren objektivitet döljer att skådespelets relationer är förhållanden mellan människor och mellan klasser - en andra natur verkar dominera vår omgivning med sina ödesbestämda lagar. Men skådespelet är inte ett nödvändigt resultat av den tekniska utvecklingen, betraktad som en naturlig utveckling. Skådespelets samhälle är tvärtom en form som väljer sitt eget tekniska innehåll. Om skådespelet uppfattat i sin begränsade betydelse av "masskommunikationsmedel" - som på ytan också är dess mest förkrossande yttring - kan tyckas översvämma samhället som ren och skär apparatur, är denna på intet vis neutral utan just den utrustning som passar dess fullständiga självgående. Om de sociala behoven i den epok under vilken dessa tekniker utvecklats inte kan tillfredsställas annat än genom teknikens förmedling, om samhällets förvaltning såväl som all kontakt mellan människor inte kan äga rum annat än med denna snabbkommunikation, så beror det bara på att "kommunikationen" väsentligen är enkelriktad. Dess koncentration medför en anhopning till det existerande systemets förvaltare av de verktyg som möjliggör för systemet att fullfölja sin förutbestämda bana. Skådespelets allmänna söndring är oskiljaktig från den moderna staten, det vill säga den allmänna formen för all söndring i samhället, ett resultat av den samhälleliga arbetsdelningen och ett redskap för klassherravälde.
Uppdelning är skådespelets A och O. Institutionaliseringen av den samhälleliga arbetsdelningen och uppkomsten av klasser gav upphov till en första helig kontemplation, till en mytisk ordning vari all makt höljt sig sedan tidernas begynnelse. Det heliga rättfärdigade en kosmisk och ontologisk ordning som motsvarade härskarnas intressen, det förklarade och förskönade det som samhället inte var mäktigt. Varje avskild makt har således varit skådespelsartad, men att alla människor bekänner sig till en sådan orörlig bild innebar bara ett gemensamt erkännande av en inbillad förlängning av den torftighet som utmärker det verkliga samhällslivet och som fortfarande uppfattas som en förenande omständighet. Det moderna skådespelet uttrycker däremot vad samhället är mäktigt, men i denna framställning är det tillåtna rakt motsatt det möjliga. Skådespelet bevarar omedvetenheten under det att levnadsvillkoren förändras. Det har skapat sig självt, det har självt skrivit sina regler; det är något pseudoheligt. Det visar vad det är: en avskild makt som utvecklas på egen hand genom den produktivitetsökning som skapas av en ständigt förfinad arbetsdelning, en fragmentering av handlingar som i sin tur styrs av maskinernas oberoende gång; en avskild makt som arbetar för en ständigt utvidgad marknad. All gemenskap och allt kritiskt sinne upplöses längs denna väg på vilken de krafter som kunnat växa genom att åtskiljas ännu inte återfunnit varandra.
Med den allmänna separationen av arbetaren från det han producerar går varje enhetlig överblick över det utförda arbetet förlorad, liksom varje personlig direkt kommunikation mellan producenterna. Som en följd av den stegrade anhopningen av olika produkter och av att produktionen koncentrerats, har enhetlighet och kommunikation blivit attribut förbehållna systemets ledning. Framgångarna för det ekonomiska system som bygger på separation innebär att världen proletariseras.
Genom själva framgången för den uppdelade produktionen, den som producerar just uppdelning, är i systemets främsta utvecklingslinjer den grundmurade erfarenhet, som i primitiva samhällen förknippades med arbetet som det viktigaste, på väg att glida över i icke-arbete, overksamhet. Men overksamheten är på intet sätt frigjord från den producerande verksamheten: den beror av denna. Overksamheten är en ängsligt beundrande underkastelse under produktionens krav och resultat, den är själv ett resultat av dess rationalitet. Det kan inte finnas frihet utanför verksamhet, och inom skådespelets ram förnekas all aktivitet precis på samma sätt som den faktiska verksamheten i sin helhet fångats in för att totalt åstadkomma just detta. Sålunda utgör den aktuella "befrielsen från arbete", ökningen av fritiden, ingalunda någon befrielse i arbetet eller av den värld som formas av detta arbete. Ingen del av den verksamhet som stulits i arbetet kan återfinnas genom underkastelse under dess resultat.
Det ekonomiska system som bygger på isolering är en rundgående isoleringsprocess. Tekniken är grundad på isolering och den tekniska processen isolerar i sin tur. Alla skådespelets utvalda nyttigheter - från bilar till TV - är också dess vapen för att ständigt förstärka "den ensamma massans" tillstånd av isolering. Skådespelet återfinner allt mer konkret sina egna förutsättningar.
Skådespelets ursprung är världens förlust av enhet. Och det moderna skådespelets väldiga utbredning visar hur fullständig denna förlust är: det abstrakta hos varje enskilt arbete och hela produktionens allmänna abstraktion kommer till perfekt uttryck i skådespelet, vars själva sätt att vara konkret just är genom abstraktion. I skådespelet föreställer sig en del av världen för människorna och är dessa överlägsen. Skådespelet är inget annat än det gemensamma språket i denna uppdelning. Det enda som förenar åskådarna är ett irreversibelt förhållande till det centrum som upprätthåller deras isolering. Skådespelet återförenar dem som åtskilts, men endast som åtskilda.
Åskådarens alienation till förmån för det betraktade tinget (som är ett resultat av hans egen omedvetna verksamhet) visar sig så här: ju mer han betraktar desto mindre lever han, ju mer han accepterar att känna igen sig i de förhärskande bilderna av mänskliga behov, desto mindre förstår han sin egen existens och sina egna begär. Att skådespelet är något yttre i förhållande till den strävande människan framgår av att hennes handlingar inte längre är hennes egna, utan tillhör någon annan som återger dem för henne. Det är därför åskådaren inte känner sig hemma någonstans, ty skådespelet finns överallt.
Arbetaren producerar inte sig själv, han producerar en oberoende makt. Denna produktions framgång, dess överflöd, vänder åter till producenten i form av ett överflöd av berövanden. Med anhopningen av hans alienerade produkter har tid och rum i hans värld blivit honom främmande. Skådespelet är kartan över denna nya värld, en karta som precis täcker det landskap den avbildar. Just de krafter som runnit ur oss, visar sig för oss i all sin mäktighet.
Skådespelet i samhället motsvarar en konkret tillverkning av alienation. Den ekonomiska expansionen består huvudsakligen i att just denna industriella produktion breder ut sig. Det som växer med den självgående ekonomin kan bara vara alienationen, som finns med redan i dess linda.
Människan skild från resultatet av sitt arbete producerar själv allt kraftfullare varje detalj i sin värld och finner sig sålunda allt mer skild från sin värld. Ju mer som hennes liv numera är hennes egen produkt, desto mer avskild är hon från sitt eget liv.
Skådespelet är kapital av en sådan ackumulationsgrad att det blir till bild.
<- Förord | Kapitel 2 ->
Innehåll