Originalets titel: "La Société du spectacle"
Översättning: Bengt Ericson
HTML: Jonas Holmgren
"En ny livlig polemik på filosofins område utspelar sig i hela
landet kring begreppen 'ett delar sig i två' och 'två förenar sig till ett'.
Denna debatt är en kamp mellan dem som är för och dem som är emot den
materialistiska dialektiken, en kamp mellan två världsuppfattningar: den
proletära och den borgerliga. De som vidhåller att 'ett delar sig i två' är den
grundläggande lagen för sakernas tillstånd håller sig på den materialistiska
dialektikens sida. De som hävdar att den grundläggande lagen är 'två förenas
till ett' är motståndare till den materialistiska dialektiken. De båda sidorna
har dragit upp en skarp gräns mellan sig, och deras argument är diametralt
motsatta. På det ideologiska planet återspeglar denna polemik den tillspetsade
och komplexa klasskamp som utspelar sig i Kina och i hela världen."
(Röda Fanan, Peking, 21 september 1964)
I likhet med det moderna samhället är skådespelet på en gång enat och splittrat. Liksom samhället bygger skådespelet sin enhet på söndring. Men när motsägelsen framträder i skådespelet, motsägs den i sin tur av att dess betydelse kastas om, så att den splittring som visas är enhetlig, medan den visade enheten är splittrad.
Det som målas upp som den officiella motsättningen är konflikten mellan de båda makter som etablerat sig för att förvalta samma samhällsekonomiska system. Men denna konflikt ingår i själva verket i den faktiska enheten; detta på en världsskala såväl som inom varje nation.
De falska skådespelsartade konflikterna mellan den avskilda maktens rivaliserande former är samtidigt verkliga. De är ett uttryck för systemets ojämna och konfliktfyllda utveckling liksom för de relativt motstridiga intressena hos de klasser eller delar av klasser som accepterar systemet och bestämmer deras deltagande i maktutövningen. På samma sätt som den mest avancerade ekonomins utveckling består i att vissa företräden konfronteras med andra, utformas en statsbyråkratis totalitära förvaltning av ekonomin, eller tillståndet i de länder som befinner sig under kolonialt eller halvkolonialt välde, av betydande särdrag i produktionssätt och styrelseskick. I skådespelet kan dessa olika motsättningar, utifrån helt skilda kriterier, framställas som fullständigt olika samhällsskick. Men att de i själva verket utgör skilda sektorer betyder att de kan vara olika bara inom ramen för det universella system de ingår i: den unika rörelse som gjort hela planeten till sitt verksamhetsfält, kapitalismen.
Det samhälle som bär upp skådespelet härskar över de underutvecklade områdena inte bara i kraft av sin ekonomiska hegemoni utan redan i sin egenskap av skådespelssamhälle. Där den materiella grunden fortfarande saknas har det moderna samhället ändå, på alla kontinenter, invaderat samhällets ytskikt med sitt skådespel. Det bestämmer den härskande klassens program och råder över dess etablering. På samma sätt som det lanserar skräp att eftertrakta, erbjuder det falska revolutionsmodeller åt de lokala revolutionärerna. Den byråkratiska makten, som omfattar några industrialiserade länder, har sitt eget skådespel som ingår i det totala skådespelet, som dess allmänna pseudo-motsats och dess stöd. Även om skådespelet i lokala varianter uppvisar en totalitär specialisering i språk och förvaltning, visar sig denna på systemets globala nivå smälta in i en världsomfattande arbetsdelning i skådespelet.
Arbetsdelningen inom skådespelet, som rent allmänt bevarar den existerande ordningen, bevarar framför allt den kurs som bestämmer dess utveckling. Skådespelet har sina rötter i överflödsekonomin och det är ur denna de frukter uppstår som slutligen tenderar att dominera skådespelets marknad, trots polisiära och ideologiska skyddsmurar kring lokala skådespel med anspråk på autarki.
Banaliseringen, som i skådespelets skimrande distraktion över hela världen dominerar det moderna samhället, dominerar det också på varje område där den utvecklade varukonsumtionen till synes ökat antalet roller och ting att välja mellan. Att religionen och familjen - som förblir den viktigaste formen för nedärvning av klassherravälde - lever kvar, och därmed det moraliska förtryck som de garanterar, låter sig väl förenas med det överdrivna bejakandet av denna världs njutningar, den värld som bara frambringas som falska njutningar som inom sig vakar över förtrycket. Till det lycksaliga accepterandet av det bestående kan också fogas den rent skådespelsmässiga revolten: den är ett uttryck för det enkla faktum att själva missnöjet blivit en vara i och med att det ekonomiska överflödet förmår utvidga sin produktion till att bearbeta även en sådan råvara.
Kändisen - som i skådespelet representerar den levande människan - utgör ett koncentrat av denna banalitet genom att i sig samla bilden av en möjlig roll. Kändisskapet utgör en specialisering av det skenbart upplevda, ett identifikationsobjekt för ett skenliv utan djup, som har att kompensera för den verkligt upplevda sönderplottringen inom den specialiserade produktionen. Kändisarna är till för att gestalta olika livsstilar och samhällsuppfattningar, fria att verka över det hela. De framställer det samhälleliga arbetets oåtkomliga resultat genom att imitera de biprodukter som på något magiskt sätt placerats som mål bortom själva arbetet: makten och ledigheten, beslut och konsumtion, början och slut i en odiskutabel process. Än är det regeringsmakten som ges ett ansikte av någon halvkändis; än är det en kändis inom konsumtionssektorn som låter sig väljas till låtsashärskare över upplevelser. Men lika lite som dessa kändisens verksamheter är verkligt allomfattande, lika lite är det något som skiljer dem åt.
Skådespelets agent, som sätts in som kändis, är motsatsen till en individ. Han är fiende till sig själv som individ lika uppenbart som till varje annan. Eftersom han i skådespelet gäller för identifikationsmodell, har han avsagt sig varje självständig egenskap för att själv identifiera sig med den allmänna underkastelsen under tingens gång. Konsumtionens kändis, som till det yttre representerar olika personlighetstyper, visar upp dessas lika tillgång till den totala konsumtionen, och den lycka de likaledes finner i den. Den beslutsfattande kändisen måste besitta hela uppsättningen av det som hålls för mänskliga egenskaper. De officiella olikheterna bland dem upphävs således av den officiella likhet som deras förträfflighet på alla områden förutsätter. För att vara den som avgjorde slaget vid Kursk blev Chrusjtjov general, inte på plats utan tjugo år senare då han redan var statschef. Kennedy framträdde som talare till och med på sin egen begravning, eftersom Theodore Sorensen fortsatt att skriva tal åt hans efterträdare i den stil som var ämnad att vinna erkännande åt den avlidnes personlighet. De beundransvärda människor som personifierar systemet är väl kända för att inte vara det de är; de har blivit stora genom att sänka sig under det torftigaste individuella liv, och det vet alla.
Den falska valmöjligheten i skådespelets överflöd, som utgör en sammanställning av skådespel som på en gång är rivaliserande och avhängiga av varandra, liksom en sammanställning av roller (som framför allt ges betydelse och bärs upp av ting) på samma gång uteslutande och överlappande, utvecklas till en tävlan mellan spöklika kvalitativa egenskaper som är ägnad att öka hängivelsen åt den kvantitativa trivialiteten. Sålunda återuppstår falska och föråldrade motsättningar som regionalism eller rasism för att skänka en inbillad ontologisk överlägsenhet åt simpla positioner inom den hierarkiska konsumtionen. Sålunda arrangeras denna ändlösa följd av löjliga sammandrabbningar som mobiliserar ett intresse för halvdana lekar, alltifrån idrottstävlingar till politiska val. Så snart det uppstår en överflödskonsumtion seglar en allvarlig skådespelsmässig motsättning mellan unga och vuxna upp till första rangen bland bedrägliga roller: ty ingenstans finns en vuxen människa som är herre över sitt liv, och ungdom - i betydelsen förändring av det bestående - är ingalunda en egenskap hos dem som i dag är unga utan i stället hos det ekonomiska systemet, kapitalismens dynamik. Det är ting som härskar och är unga, som jagar bort varandra och tar varandras platser.
Bakom motsättningarna i skådespelet döljer sig eländets enhetlighet. Om olika former av samma alienation bekämpar varandra i den totala valfrihetens förklädnad, är det för att de alla bygger på tillbakahållna, verkliga motsättningar. Skådespelet förekommer i en koncentrerad eller i en utbredd form beroende på det särskilda tillstånd av elände som det förnekar och upprätthåller. I båda fallen är skådespelet bara en bild av lycklig förening omgiven av bedrövelse och skräck i olyckans fridfulla centrum.
Det koncentrerade skådespelet hör väsentligen samman med den byråkratiska kapitalismen, även om det kan införas som statlig härskarteknik över mer efterblivna blandekonomier eller av den avancerade kapitalismen vid vissa kristillfällen. Den byråkratiska äganderätten är nämligen själv koncentrerad i den meningen att den enskilde byråkraten inte har tillgång till den totala ekonomins besittningar annat än genom det byråkratiska kollektivets förmedling, som medlem av detta kollektiv. Vidare ter sig också den mindre utvecklade varuproduktionen koncentrerad till formen; den vara som byråkratin lägger beslag på är det totala samhälleliga arbetet, och vad den sedan bjuder ut är samhällets överlevnad i klump. Den byråkratiska ekonomins diktatur kan inte lämna något nämnvärt utrymme åt den exploaterade massan att själv träffa sina val, ty den har varit tvungen att själv välja ut allt. Varje annat val som träffas utanför den, vare sig det handlar om livsmedel eller musik, innebär således ett val av diktaturens fullständiga undergång. Den måste åtföljas av ständig våldsutövning. Den påtvingade bilden av det goda i diktaturens skådespel samlar i sig allt som officiellt existerar och koncentrerar sig normalt på en enda person som är garant för dess totalitära sammanhållning. Alla måste på ett magiskt sätt identifiera sig med denna absoluta stjärna, eller försvinna, ty det handlar om härskaren över allas icke-konsumtion och om en acceptabel hjältebild av den absoluta exploatering som i själva verket är en ursprunglig ackumulation påskyndad av terror. Om varje kines måste studera Mao, och sålunda vara Mao, så är det för att det inte finns något annat att vara. Där det koncentrerade skådespelet härskar, där härskar också polisen.
Det utbredda skådespelet åtföljer överflödet av varor och den moderna kapitalismens ostörda utveckling. Varje enskild vara rättfärdigas här i namn av storslagenheten hos den totala produktionen av föremål, vars apologetiska katalog skådespelet utgör. Oförenliga bedyranden trängs på scenen till överflödsekonomins förenade skådespel, på samma sätt som olika succévaror samtidigt representerar motstridiga uppfattningar i frågor om samhällsplanering. Bilarnas skådespel vill se en smidig trafik som förstör de gamla stadskärnorna, medan stadens eget skådespel behöver dessa som museikvarter. Den redan problematiska tillfredsställelse som anses följa av att konsumera allt förfuskas alltså genast därigenom att den verklige konsumenten bara kan komma i åtnjutande av en räcka fragment av denna varulycka, fragment som uppenbart saknar den kvalitet som sägs utmärka helheten.
Varje särskild vara kämpar för sig, kan inte erkänna de övriga utan tränger sig på överallt som om den vore den enda. Skådespelet är denna sammandrabbnings sångmö, en drabbning som inget Ilions fall skulle kunna avblåsa. Skådespelet besjunger inte människorna och deras vapen utan varorna och deras lidelser. Det är i denna blinda kamp som varje vara, genom att följa sin passion, omedvetet förverkligar något mera upphöjt: varans förvärldsligande, vilket också betyder att världen förvandlas till vara. Genom varuförnuftets list nöts således det särskilda hos varje vara bort i denna batalj, medan däremot varuformen går mot sitt absoluta förverkligande.
Den tillfredsställelse som överflödets vara inte längre kan skänka genom att användas, står nu istället att söka i ett erkännande av dess värde som just vara: det är bruket av varan som är sig självt nog; för konsumenten är det en religiös utgjutelse inför varans suveräna frihet. Så utbreder sig vågor av entusiasm med stor hastighet kring en given produkt som stöttas och blåses upp av alla medier. Ett klädmode uppstår ur en film, en tidskrift gör reklam för klubbar som i sin tur lanserar olika utstyrslar. Prylen är ett uttryck för att själva det befängda har blivit en särskild vara i en tid då mängden av varor rasar i ett skred mot befängdhet. I de nyckelringar med reklam, till exempel, som inte säljs utan medföljer vid köp av någon statuspryl eller som bara används som bytesobjekt, kan man uppfatta en mystisk uppgivelse inför varans översinnlighet. De som samlar nyckelringar som kommit att tillverkas enbart för att samlas, samlar på varans avlatsbrev, förklarade tecken på dess verkliga närvaro bland sina trogna. Den förtingligade människan visar upp beviset på sitt förtroliga förhållande till varan. Precis som i den tidigare religiösa fetischismens krampaktiga hänförelse och helbrägdagörelse, uppnår man också i varufetischismen ögonblick av frustande upphetsning. Den enda praktiska användning som fortfarande kommer till uttryck är det fundamentala bruket av underkastelse.
De pseudobehov som den moderna konsumtionen påtvingar kan helt visst inte stå i motsats till något autentiskt behov eller begär som självt är format av samhället och dess historia. Men överflödsvaran bryter ändå helt med de samhälleliga behovens organiska utveckling. Dess mekaniska ackumulation släpper lös en obegränsad förkonstling inför vilken det levande begäret står avväpnat. En självständig förkonstlings kumulativa makt leder överallt till en förfalskning av samhällslivet.
I bilden av samhällets lyckliga sammanhållning genom konsumtion är den verkliga splittringen bara uppskjuten till nästa besvikelse över det som konsumeras. Varje särskild produkt, som i sig måste representera hoppet om en snabb genväg till den totala konsumtionens förlovade land, presenteras högtidligt som en avgörande märkvärdighet. Men som fallet är med uppenbart aristokratiska förnamn som plötsligt bärs av nästan alla i samma ålder, kan det föremål hos vilket man förväntar sig denna enastående kraft inte erbjudas åt massornas hängivenhet med mindre än att det framställs i ett så stort antal att det kan masskonsumeras. Denna föga märkvärdiga produkt får sin höga status bara genom att den för en tid placerats i centrum för det samhälleliga livet, som en uppenbarelse av all produktions mystiska mening. Det föremål som har hög status i skådespelet blir vulgärt i samma ögonblick som det träder in hemma hos konsumenten - vilket det gör samtidigt hos alla konsumenter. För sent avslöjar det sin väsentliga torftighet som naturligtvis härrör ur de eländiga förhållanden under vilka det har producerats. Men genast dyker ett annat föremål upp som rättfärdigar systemet och gör anspråk på att erkännas.
Den bedrägliga tillfredsställelsen måste själv ge vika och låta sig ersättas i takt med att produkterna och de allmänna produktionsvillkoren förändras. Vad som med största fräckhet utropat sin egen förträfflighet byts ändå ut överallt, i det utbredda skådespelet men också i det koncentrerade; det är bara själva systemet som måste bestå. Både Stalin och den vara som inte längre är inne förkastas av desamma som en gång påbjudit dem. Varje ny lögn från reklamen är också ett medgivande av de tidigare. Varje sammanbrott för någon av den totalitära maktens figurer avslöjar den illusoriska gemenskap som samfällt har applåderat honom och som inte var något annat än en uppsättning illusionslösa ensamheter.
Det som skådespelet utger för att vara evigt är grundat på förändring och måste förändras med sin grundval. Skådespelet är absolut dogmatiskt men kan på samma gång inte leda till någon solid dogm. För skådespelet rullar allting på; det är skådespelets naturliga tillstånd men likväl det som är mest motsatt dess benägenhet.
Den overkliga enhet som skådespelet utropar döljer den klassuppdelning på vilken den kapitalistiska produktionsordningens verkliga enhet vilar. Det som tvingar producenterna att delta i världens uppbyggnad är också det som skiljer dem från den. Det som sammanför människor befriade från lokala och nationella begränsningar är också vad som fjärmar dem från varandra. Det som tvingar fram en fulländning av det rationella underblåser också det irrationella i form av hierarkisk exploatering och förtryck. Det som skapar den abstrakta makten i samhället åstadkommer också dess konkreta ofrihet.
<- Kapitel 2 | Kapitel 4 ->
Innehåll