Originalets titel: "La Société du spectacle"
Översättning: Bengt Ericson
HTML: Jonas Holmgren
"Självmedvetandet existerar i sig och för sig i det
att, och därigenom att, det existerar i sig och för sig för ett annat
självmedvetande, det vill säga: det existerar endast som något erkänt."
(Hegel, Phänomenologie des Geistes)
Ideologin är grunden för tänkandet i ett klassamhälle under historiens konfliktfyllda gång. Ideologiska föreställningar har aldrig varit rena fantasifoster utan ett förvrängt medvetande om realiteter, och som sådant har de varit verkliga faktorer som i sin tur utövat en faktisk förvrängning, desto mer som ideologins förkroppsligande, som följer av den självständiggjorda ekonomiska produktionens konkreta framgång som skådespel, i praktiken blandar ihop den sociala verkligheten med en ideologi som har kunnat sy om allt verkligt efter sitt eget mönster.
När ideologin, som är det allmängiltigas abstrakta vilja och illusion, legitimeras av den allmänna abstraktionen och av illusionens faktiska diktatur i det moderna samhället, är den inte längre en det partiellas voluntaristiska kamp utan dess segertåg. Då uppnår de ideologiska anspråken en slags slätstruken positivistisk exakthet; de är inte längre historiska val utan självklarheter. I denna bekräftelse har ideologiernas olika namn spårlöst försvunnit. Det egentliga ideologiska arbetet i systemets tjänst uppfattas inte längre som något annat än ett erkännande av en "epistemologisk plattform" hinsides varje ideologiskt fenomen. Den förkroppsligade ideologin är utan namn, liksom den är utan ett historiskt program som går att uttala. Det vill säga att ideologiernas historia är avslutad.
Ideologin, vars hela inre logik leder till den "totala ideologin" i Mannheims mening, är en fragmentets despotism som påtvingar sig som pseudovetande om ett stelnat allt, som ett totalitärt synsätt. Den fullbordas nu i icke historiens förlamade skådespel. Dess fullbordan innebär också dess upplösning i samhället som helhet. Med den praktiska upplösningen av detta samhälle är ideologin dömd att försvinna, detta det sista vanvett som står i vägen för ett historiskt liv.
Skådespelet är ideologin par excellence, ty det ådagalägger i sin helhet varje ideologiskt systems natur: utarmning, förslavning och negation av det verkliga livet. Materiellt är skådespelet "uttryck för uppdelning och förfrämligande mellan människor". Den "nya potens för ömsesidigt bedrägeri" som där är koncentrerad har sin grundval i den produktion genom vilken "med mängden av föremål växer ... de främmande väsendenas maktsfär där människan är en slav". Skådespelet är högsta stadiet i en utvidgning som har vänt behoven mot livet. "Behovet av penningar är därför det sanna, av nationalekonomin producerade, behovet och det enda behov den producerar" (Ekonomisk-filosofiska manuskripten). Skådespelet utbreder till hela samhällslivet den princip som Hegel i Jenaer Realphilosophie förstod som pengarnas; det är "livet hos det som är dött och som rör på sig".
I motsats till det projekt som sammanfattats i Teser om Feuerbach (att förverkliga filosofin i den praktik som överskrider motsättningen mellan idealism och materialism) bevarar skådespelet på en och samma gång materialismens och idealismens ideologiska kännetecken, och påbjuder dem genom det skenbart konkreta hos sin värld. Den gamla materialismens kontemplativa sida, som förstod världen som representation och inte som verksamhet - och som när allt kommer omkring idealiserar materien - fullbordas i skådespelet, där konkreta föremål automatiskt blir herrar över samhällslivet. Idealismens drömda verksamhet går å sin sida likaledes i uppfyllelse i skådespelet genom en teknisk förmedling av tecken och signaler - som i sista hand materialiserar ett abstrakt ideal.
Den likhet mellan ideologi och schizofreni som Gabel har påvisat i La fausse conscience måste ses i samband med den ekonomiska process som ideologins förkroppsligande utgör. Samhället har blivit vad ideologin redan var. Bortkoppling av praktiken, och det antidialektiska falska medvetande som följer av detta, är vad som ständigt påtvingas det vardagsliv som är underkastat skådespelet, som måste förstås som en systematiskt organiserad "försvagning av förmågan att mötas" där mötet ersätts med en hallucinatorisk social handling: ett falskt medvetande om möte, "illusionen av ett möte". I ett samhälle där ingen längre känns igen och erkänns av andra blir varje individ oförmögen att känna igen sin egen verklighet. Ideologin är som hemma: dess värld bygger på separation.
"I den kliniska bilden av schizofreni", skriver Gabel, "tycks ett förfall i helhetens dialektik (vars extrema form är personlighetsklyvning) förenas med ett förfall i vardandets dialektik (med katatoni som extrem form)." Åskådarens medvetande, instängt som det är i en tillplattad värld, begränsad av skådespelets skärm bortom vilken det egna livet är deporterat, känner inte längre till andra än fiktiva samtalspartners som talar till det om sina varor och om sina varors politik. Medvetandets "tecken från spegeln" utgörs av skådespelet i hela dess vidd. Här iscensätts en falsk sorti ur den förallmänligade autismen.
Skådespelet, som utplånar gränserna mellan jaget och världen genom att krossa det jag som ansätts av världens samtidiga närvaro och frånvaro, suddar likaledes ut gränserna mellan sant och falskt genom att sopa undan all upplevd sanning under den falskhetens verkliga närvaro som det organiserade skenet garanterar. Den som passivt finner sig i sitt främmande dagliga öde drivs således till ett vansinne i vilket han illusoriskt reagerar på detta öde genom att tillgripa magiska tekniker. Att känna igen och konsumera varor är det centrala i detta falska svar på en kommunikation som inte går att besvara. Behovet att imitera, som hemsöker konsumenten, är just det infantila behov som betingats av alla aspekter av hans fullständiga utarmning. I termer som Gabel använder på en helt annan patologisk nivå, "kompenserar här det abnorma behovet av att föreställa något den plågsamma känslan av att befinna sig i tillvarons utkant".
Om det falska medvetandets logik inte kan förstå sig självt sanningsenligt, så måste sökandet efter den kritiska sanningen om skådespelet också vara en sann kritik. Den måste praktiskt kämpa tillsammans med skådespelets oförsonliga fiender, och tåla att vara frånvarande där dessa inte är tillstädes. Den abstrakta viljan till omedelbar verkan erkänner bara det förhärskande tänkandets lagar, aktualitetens uteslutande synsätt, vare sig den ger sig hän åt reformistiska kompromisser eller åt gemensam aktion med pseudorevolutionära kvarlevor. Härigenom återuppstår deliriet inom själva det läger som utger sig för att bekämpa det. Den kritik som sträcker sig bortom skådespelet måste däremot veta att bida sin tid.
Att frigöra sig från den inverterade sanningens materiella grundval - se där vad självemancipation innebär i vår tid. Den "historiska uppgiften att upprätta sanningen i världen" kan fullgöras varken av den isolerade individen eller av den atomiserade manipulerade massan, utan nu som alltid av den klass som förmår upplösa alla klasser genom att återföra all makt till den förverkligade demokratins desalienerande form, till Rådet där den praktiska teorin kontrollerar sig själv och ser sin handling. Endast där som individerna är "direkt förbundna med världshistorien"; endast där som dialogen har beväpnat sig för att segra.