W. F. Haug

Läs Kapitalet!

Introduktion till analysen av värdeformen

1976


Innehållsförteckning


V. Föreläsningen

Vi har hittills "iakttagit" introducerandet av två innehållsliga begrepp, nämligen det ännu oavslutade "varans" begrepp och det tills vidare avslutade "bruksvärdets" begrepp, vilket introducerades som en av två "bestämningar" till varans begrepp. Vi står nu på tröskeln till det begreppsmässiga utvecklandet av varans andra "funna" bestämning, "bytesvärdet". Fastän vi alltså ännu befinner oss helt i början, så erbjuder det hittills iakttagna redan tillräckligt material, ur vilket vi, åtminstone i provisorisk form, kan lösa ut logiska instrument. Med dessa logiska instrument kan vi sedan arbeta vidare på ett effektivare sätt. Det är framför allt nödvändigt att försöka förstå vad "begreppslig kunskap" måste vara i en materialistisk teori som Kritiken av den politiska ekonomin.

Av vilket slag är alltså den begreppsliga kunskap, som Marx, i enlighet med vår iakttagelse, hittills har introducerat? - Som redan nämnts, gör den begreppsliga kunskapen framför allt anspråk på att ur framträdelsernas mångfald lyfta fram och hålla fast det allmänt karaktäristiska. Detta allmänt karaktäristiska måste på samma gång vara det, som i det mångfaldiga eller föränderliga utgör det lika eller oföränderliga, respektive det det handlar om vid förändringar i det mångfaldiga eller föränderliga. Här är en första ingång till bestämningen av begreppet "begrepp". Innan jag förde fram detta begrepp "begrepp", försökte jag visa, att det är ett helt specifikt sätt att "uppenbara", som Marx använder sig av i sin bevisföring. De olika stegen är inte möjliga att utföra i efterhand på ett godtyckligt sätt, så att man efter egen vilja kan gå med eller inte, utan: Om man överhuvudtaget inlåter sig däri, då är de olika stegen "tvingande". Kunskaperna är "nödvändiga". Och som form för på detta sätt nödvändiga kunskaper skulle just innehållet i begreppet "begrepp" vara bestämt. Denna nödvändiga kunskap kan uttryckas på ett annat sätt; för det första med det som inte är möjligt att utelämna, för det andra med den vid varje tillfälle kortaste vägen från ett som inte är möjligt att utelämna till ett annat. Som icke möjligt att utelämna gäller det som inte kan avlägsnas, utan att kärnan förstörs i det som skall begripas.

Att genom bestämda "kännetecken" bestämma ett begrepp, innebär, om det överhuvud kan betyda något meningsfullt, att ställa krav på det. Vi måste lära oss att begreppslig kunskap inte är något annat än en på ett bestämt sätt "krävande" kunskap. Den som är medveten om detta kommer att underkasta denna kunskap en dubbel kontroll: För det första kommer han att pröva kraven och endast godta sådana krav som härrör från "livet" (om vilket visserligen mycket skulle kunna sägas!), och för det andra kommer han att pröva om kraven som han tillägnat sig blir uppfyllda. - Låt oss i överensstämmelse med detta översätta den hittills givna bestämningen av begreppslig kunskap till ett kontrollspråk!

Låt oss alltså till en början granska själva kraven, så långt som de hittills har utvecklats: Att i saken i första hand hålla fast det allmänna och söka den huvudpunkt, som denna sak handlar om, innebär ju ingenting annat än att koncentrera sig på dess allmänt-praktiska sida, och inte låta sig uppehållas av enskilda omständigheter och tillfälligheter. Motivationen för en sådan bestämning av begreppslig kunskap ligger i öppen dag: Om någon kunskap är en praktisk nödvändighet för livet, då måste den också vara en "nödvändig kunskap" - i motsats till alla godtyckligt ytliga "smaksaker".

Låt oss nu pröva hur dessa krav uppfylls i det hittills föreliggande materialet: Bestämningarna "icke möjligt att utelämna" och "den vid varje tillfälle kortaste vägen" formulerar samtidigt kriterier för en prövning. Med dessa bestämningar kan vi utföra provet i tanken, "tankeprovet". Det första provet är att i efterhand genomgå "introduktionsvägen". Det andra provet består i att försöka utelämna sådant som "inte är möjligt att utelämna" eller att tillfoga ytterligare något. Låt oss alltså pröva om varans eller bruksvärdets begrepp tillåter att något utelämnas eller tillfogas.

Men kan det inte inträffa, att en eller flera kompletterande bestämningar någon gång skulle kunna "dyka upp", bestämningar som vi ju då måste godkänna? Abstrakt sett verkar denna invändning riktig. Men ett åskådliggörande av till exempel bruksvärdesbegreppet, visar på ett "tvingande" sätt, att en sådan invändning mot denna typ av begrepp träffar alldeles fel. Att begripa "bruksvärde" som bestämt moment i den livsnödvändiga ämnesomsättningen människa-natur innebär att på ett abstrakt-allmänt plan ha sagt allt. Varför? Därför att bara det grundläggande, mest allmänna förhållandet står fast, men att detta som förhållande betraktat är "fullständigt". "Tankeprovet", på det sätt som det här gäller att använda det, skulle gå ut på att i förhållandet människa-natur antingen utelämna en av de båda sidorna eller tillfoga en tredje. - På de konkreta enskildheternas och tillfälligheternas plan är däremot denna invändning inte bara tillåten, utan absolut livsnödvändig.

Den som går igenom de föreslagna "tankeproven", kommer åtminstone att utveckla en känsla för de krav, som ställs på den begreppsliga kunskapen. Om man på detta första sätt kan inse, att ett begrepp bildas av en rad bestämningar och att detta "begreppsbildande" sammanhänger just med att ingen av dessa bestämningar är möjlig att utelämna - allt som är möjligt att utelämna är redan borta - och att ingen bestämning låter sig tillfogas - förutom tillämpningsbestämningar av det som redan finns: då kan detta prov - det vill säga försöket att tillfoga eller utelämna något - medföra en "tankeerfarenhet". Genom att tänka har man gjort en erfarenhet med ett begrepp.

Nu förblir dock en sådan tankeerfarenhet begreppslös, så länge som vi inte begripit, vad som ligger till grund för den. Vi frågar alltså: Vad sker egentligen vid detta tankeprov, då vi undersöker om det stämmer att varan har två bestämningar, bruksvärde och bytesvärde, och att ingen jämbördig bestämning kan tillfogas, och att ingen av de båda kan utelämnas? Nu prövar vi det: Om vi utelämnar bytesvärdet så försvinner varan som vara, ty i praktiken skulle förlusten av bytesvärdet innebära att varan blev omöjlig att sälja, ruinerad som vara, och att endast ett vanligt, mer eller mindre nyttigt ting blev kvar; på samma sätt som luft är nyttigt, ja till och med livsnödvändigt, utan att fördenskull vara någon vara. Om vi å andra sidan tar bort bruksvärdet från en vara, så tillintetgörs dess bytesvärde, ty något som är känt som obrukbart är också omöjligt att byta. Båda bestämningarna är alltså nödvändiga för varan som sådan, det vill säga omöjliga att utelämna. Tankeprovet förefaller tvingande. Men varför? Begreppet vara upplöses när någon av dess bestämningar utelämnas, därför att det "helt enkelt" är "självklart" att varan måste "vara" bruksvärde och bytesvärde. Frågan är bara: varför är det självklart? Vi kan inte låta detta bero i ett tillstånd av självklarhet. Och svaret blir: Tankeprovet var ju ingenting annat än ett provhandlande i tankarna. Det vill säga - som man säger i vardagslag - "vi tänkte oss det praktiskt"; och om jag nu inte kan tänka mig det praktiskt, eftersom den tänkta varan ruineras om jag tar bort någon av bestämningarna, den blir alltså inte bara i negativ mening "otänkbar", utan praktiskt positivt ruinerad - varan som "lagersuccé" - ja då betraktar jag beviset såtillvida som genomfört. Tankeprovet är alltså ett provhandlande.[1] - Jag behandlar detta så utförligt, för att ännu en gång ställa kunskapsprocessen på den grund, där den materialistiskt sett endast kan höra hemma, nämligen på den praktiska verklighetens grund, människornas verkliga praxis. (Relevans för det nyss sagda: Bland "intellektuella" inställer sig nästan tvångsmässigt yrkessjukdomen, att den intellektuella verksamheten gör sig oberoende gentemot den samhälleliga verkligheten. I detta uttrycks de "intellektuellas" avskildhet från arbetarna i ett samhälle. Våra försök att reflektera över denna avskildhet innebär att vi åtminstone utvecklar ett samvete mot den.)

I enlighet med de krav Marx ställer utvecklar man på den av honom gångna allmänna vägen kunskaper om de grundläggande sociala sammanhangen, vilka inte längre låter oss vara beroende av att ständigt söka efter nya fakta, nya exempel, och som inte ständigt måste kontrolleras på grund av att de kan vara överflyglade av nya utvecklingar. Sådana kunskaper överflyglas först i det historiska skede, då den kapitalistiska varuproduktionen ersätts av ett annat produktionssätt. Det analysen här kommer fram till är visserligen inte något evigt, oföränderligt eller ahistoriskt; men för den historiska epok som bestäms genom den borgerligt-kapitalistiska samhällsformationen, är dessa grundbestämningar dock ändå oföränderliga, och kan inte sättas ur kraft genom någon utveckling i samhällsformationens grundläggande relationer.

I arbete med frågan - vad är varan?, stöter analysen alltså fram mot den för denna samhällsformation specifika regleringen av förhållandet människa-natur, vilken först kommer att förgå med denna formation. - Genom att bruksvärdet urskiljs som rikedomens bärare i varje möjlig samhällsform, kommer analysen här rentav in på ett område - visserligen till priset av en höggradig abstrakthet - vars bestämningar nu faktiskt äger giltighet så länge det överhuvud taget finns några människor. Redan på Kapitalets första båda sidor betecknar Marx de historiska förändringarnas område inom ramen för detta oföränderliga: Att tillgängliggöra tingens nyttighet, att göra deras materiella egenskaper mätbara, allt det är historiska handlingar och delvis samhällelig konvention, och under alla omständigheter historiskt material. Grundrelationen, att bruksvärdet är ett tings nytta för det mänskliga behovet, att det följaktligen konkretiserar en del av människans ämnesomsättningsrelation, denna grundrelation uppfylls på olika sätt i historien på ständigt nya utvecklingsnivåer, men som grundrelation förändras den aldrig.

För alla någonsin möjliga bruksvärden är de grundbestämningar, som Marx ger, gemensamma. Och genom att han kan framhäva gemensamma bestämningar för alla möjliga bruksvärden i alla historiska epoker, måste han låta dessa gemensamma bestämningar framträda gentemot många i historien sig förändrande, olika förekommande bestämningar. Såtillvida är alltså också här abstraktionsförmågan i arbete, och bruksvärdets begrepp som vetenskapligt begrepp ett resultat av den dubbla processen generalisering och abstraktion. Till skillnad från andra begrepp kan man därför beteckna bruksvärdets begrepp som ett abstrakt-allmänt begrepp.

När vi genomför vår undersökning är det särskilt viktigt, att man för sig själv kan redogöra för den grund, som ett sådant begreppsvinnande måste bygga på. Först när man inser denna grund, kan man kontrollera sådana begrepp och - om de visar sig användbara - själv använda dem på ett skapande sätt.

Nu sade jag om den begreppsliga kunskapen, att den skulle vara en "tvingande" kunskap. Men är då inte "tvång" något som strider mot vår frihet? Varför kan det lovordas så, om det är tvingande? Ingen av oss vill ju utsättas för något tvång. Är det inte en motsägelse? - Men en sådan bindande kunskap - det är kanske ett lämpligare uttryck - visar tvärtom den enda gångbara väg, som erbjuder en teoretisk grund för en samhällelig emancipation, en emancipation som inte längre endast är ett fåtals utan samtligas. På denna bindande kraft hänger det, om denna teori kan vara en praktisk vägledning för inte mindre än "alla" i en bestämd innebörd, nämligen för alla de, som inte är underkastade något särintresse gentemot intresset hos det överväldigande flertalet samhällsmedlemmar. Teorins bindande kraft är bara en annan aspekt på dess allmänt bindande kraft, dess massduglighet, dess "vetenskapligt socialistiska" karaktär; i teorin återspeglas dessa drag i logisk form. Därför måste man mycket noga beakta denna bindande kraft. Det finns i den bindande kraftens "tvång" eller i den bindande kunskapens tvingande karaktär, ingenting som står i motsättning till friheten, utan tvärtom möjliggör först detta friheten. Detta samband har (vilket redan nämnts i den andra föreläsningen) den borgerliga filosofins bästa hjärnor mycket väl genomskådat, och det redan för trehundra år sedan; deras efterkommande har dock sedan länge prisgivit den motsvarande insikten. Denna insikt ledde till en definition som Marx tog upp - det vill säga han bevarade den och vidareutvecklade den samtidigt i sin teori: Frihet är insikt i nödvändigheten. Att vinna en nödvändig kunskap - nu helt i enlighet med Kritiken av den politiska ekonomin - innebär att undergå ett slags maktökning. Den enda frihet, som skulle kunna hämmas av en sådan nödvändighet, är subjektivt godtycke, en förment godtycklig handlingsfrihet för det ena eller andra syftet (för det mesta bara för inbillningar). Detta subjektiva godtycke förblir dock icke-bindande. Samhälleligt sett förblir subjektivt godtycke en angelägenhet för isolerade individer; logiskt sett förblir det ett påstående utan beviskraft.

När nu den marxska kunskapens anspråk att vara nödvändig kunskap på detta sätt har understrukits, måste vi - för att återigen komma tillbaka till den ofta genomgångna cirkelgången - påvisa den väg som ledde till denna nödvändiga kunskap, och det av följande enkla anledning: i sig kan kunskapen på sin höjd på något okontrollerbart sätt fascinera eller göra intryck, även uppenbara. Kontrollerbar, möjlig att motivera blir kunskapen först på den väg, som leder till denna kunskap. Och hur gick denna väg? Den betecknades med begreppet utveckling, det stegvisa framåtskridandet med utgångspunkt i en "trivialitet". Eller, med andra ord utifrån andra aspekter; utveckling uppfattades som explicering av det implicita. Implicit i vad? I den utgångsföreställning som var och en har. Och varför har alla den? Därför att den innehåller samhällets grundläggande praxisrelationer, inom vilka var och en i praktisk verksamhet förmedlar sitt liv.

Detta utvecklings-förfarande kallas, med ett av de namn jag nämnde: Explicering av det implicita. Detta förfarande är utomordentligt viktigt för Marx' metod. För att förtydliga detta avviker jag från tillvägagångssättet i övrigt i denna föreläsning och citerar ur två andra skrifter än Kapitalet.

Det första citatet stammar från Marx, den unge Marx, medutgivaren av Deutsch-Französischen Jahrbücher. Det enda utkomna numret av denna tidskrift hade i stället för utgivarens förord, en brevväxling, där tidskriftens programpunkter formulerades. Jag citerar nu ur ett brev från Marx till Ruge (MEW band 1, sid. 345); där ställs frågan, på vad de kunskaper som skulle publiceras i tidskriften, egentligen kunde baseras. Och Marx svarar:

"Vi bemöter ju inte världen doktrinärt med en ny princip: Här är sanningen, knäfall här! Vi utvecklar världen ur principerna för världen av nya principer. Vi säger er inte: Sluta upp med din kamp, den är nonsens; vi skall skrika kampens sanna paroller åt dig. Vi visar er bara, varför ni egentligen kämpar, och medvetandet om detta är något, som ni måste tillägna er, även om ni inte vill. Reformen av medvetandet består endast i" - och inte som hos några av Marx' dåtida medkämpar (som han stod i snart begrepp att skilja sig från, och som han senare underkastade skarp kritik), i att endast utifrån högdraget predika om "äkta" eller "sann" kunskap; utan medvetandets reform, om man överhuvud får kalla det så, "består endast i, att världen blir medveten om sin medvetenhet, att den väcks upp ur drömmen om sig själv, att man förklarar dess egna aktioner ... Vårt valspråk måste alltså vara: Reform av medvetandet inte genom dogmer, utan genom analys av det mystiska, om sig självt oklara medvetandet, vare sig det uppträder i religiös eller politisk gestalt. Det kommer då att visa sig, att världen sedan länge har närt en dröm om något, som den endast behöver bli medveten om, för att i verkligheten kunna äga."

Kritiken av den politiska ekonomin är ingenting annat än det verk, som omvandlar detta program i handling - i avgörande hänseende det borgerliga samhällets "anatomi". På detta verk kan (och måste) alla särskilda konkreta omvandlingsförsök bygga. Det antidogmatiska kravet, att inte bemöta adressaterna med färdiga principer, utan utveckla det nya "ur deras egna handlingar", ur deras medvetande och principer, detta krav uppfylls i Kapitalets början. Det förverkligas redan i metodens egenart: att börja med ett utgångsvetande, som varje samhällsmedlem har, och att inte göra något annat än att ur detta material och med färdigheter, som varje samhällsmedlem likaså förfogar över (bara inte inlärningsarbetet skrämmer), utveckla den begreppsligt-vetenskapliga kunskapen om de grundläggande samhälleliga förhållandena.

Lenin - det är den andre jag vill citera i detta sammanhang - har med särskilt eftertryck framhållit denna egenart i Kapitalets början och helt enkelt förklarat den som en förebild för ett dialektiskt tillvägagångssätt. Inte som förebild i meningen att i all evighet och gång på gång studera Kapitalet även när kapitalismen sedan länge hamnat på socialmuseum, utan som en paradigm för dialektisk vetenskap. Jag citerar ur Lenins "Werke", band 38 sid. 340:

"Marx analyserar i Kapitalet till att börja med det enklaste, vanligaste, mest grundläggande, vardagliga, miljarder gånger observerade förhållandet i det borgerliga (varu-)samhället: varuutbytet. Analysen avslöjar i denna enklaste framträdelse (i denna det borgerliga samhällets "cell") alla det moderna samhällets motsägelser. Den fortsatta framställningen visar oss utvecklingen" - i dubbel betydelse, det vill säga dels som cellens utveckling till organism och dels som den teoretiska framställningens rörelse, vilken som en regelrätt härledning samtidigt är bevisrörelse - "den fortsatta framställningen visar oss därefter utvecklingen (såväl tillväxten som rörelsen) i dessa motsägelser och detta samhälle i summan av dess enskilda delar, från dess början till dess slut.

Detta sätt måste också vara dialektikens generella framställnings- (respektive forsknings-) metod (ty det borgerliga samhällets dialektik, som Marx framställer den, är bara ett av dialektikens specialfall)."

Här bara så mycket, i syfte att framhäva ett anspråk (vilket Lenin påstår är förebildligt uppfyllt i Kapitalet). Kanske medför detta påpekande att vi mer anspråksfullt och klarare, med mer medvetna krav på Varför? och Hur? griper oss an Kapital-läsningen. Ty så länge frågorna är oklara, förblir svaren inte mindre oklara. Fortsättningen på dessa föreläsningar kommer gång på gång att föra oss tillbaka till hur Marx nu egentligen konkret uppfyller detta krav - att "utveckla" samhällets vetenskapliga begrepp ur det allra mest vardagliga.

Förresten: Efter att jag så ofta och med så starka ord betonat, att Kapitalet börjar med det allra mest vardagliga, för var och en tillgängliga, blir det kanske allt mindre förståeligt, varför detta skulle vara något så speciellt, att så många ord måste fällas därom. Det vardagliga och allmänna har behandlats som det mest triviala, ända tills det blev ovanligt och egendomligt att skänka det en sådan uppmärksamhet.

 

Föreläsning IV | Föreläsning VI

 


Noter:

[1] Denna argumentation kan inte utan vidare avskiljas och generaliseras från den föreliggande tillämpningen, varuanalysen. Naturligtvis måste t.ex. naturvetenskapsmän på vissa områden oundvikligen operera med storheter, som de inte kan "föreställa" sig; visserligen är dock motiven som leder till införandet av sådana "otänkbara" storheter eller förhållanden i sista hand alltid av praktisk natur. I detta fall är det den experimentella praxisens logik, som man "praktiskt föreställer sig". - I vilket fall som helst antyder "provhandlandet" att en praktisk kompetens ligger till grund för det. När det gäller varan är den praktiska kompetensen garanterad genom formen för alla samhällsmedlemmarnas mest allmänna praxis.