W. F. Haug

Läs Kapitalet!

Introduktion till analysen av värdeformen

1976


Innehållsförteckning


XI. Föreläsningen

Utgångspunkt för den senaste föreläsningen var frågan om det genom "logisk" analys av värdeformen var möjligt att komma det varuproducerande samhällets utvecklingslag på spåren. Motsäger inte Marx' tillvägagångssätt hans materialistiska anspråk? Det visades att Marx implicit besvarar denna fråga, utan att explicit ställa den, genom att härleda värdets form ur de grundläggande förhållanden, som är specifika för denna socialformation. Fastän den är en form för materiell praxis, en form för subjektivt handlande, i vilken individernas sociala umgänge äger rum, så utmärks denna form - och måste utmärkas - av en så att säga utommänsklig, stel, formell logik. Denna dess formalism, undandragen varje subjekts, varje individs direkta inflytande, uttrycker ingenting annat än det faktum, att i en sådan socialformation har individernas medvetande, vilja och handlingskraft ett verksamhetsfält som i allt väsentligt är inskränkt till det enbart privata. Det som i denna samhällsform i grunden är undandraget människornas medvetande och vilja, är just det samhälleliga sammanhanget och den samhälleliga produktionens planmässighet. Människornas aktiviteter och funktioner bestäms av privatprincipen; i enlighet med den hushållar var och en alltid bara för sin egen ficka, och det samhälleliga sammanhanget framställs alltid i efterhand bakom deras ryggar, omedvetet: det blir erfaret som resultat och blind mekanisk nödvändighet, som främmande tinglig makt. Och ändå handlar det endast och allenast om sammanhanget i människornas egna aktiviteter.

I praktiken eftersträvas det samhälleliga sammanhanget och i sig är det också närvarande som bestämning, när var och en i sin verkstad arbetsdelat tillverkar ett särskilt bruksvärde. Såtillvida producerar var och en för samhället och vet naturligtvis också, att detta är hans produkts bestämning. Men detta sammanhang och denna bestämning realiseras alltid först när privatproducenterna för sina produkter till marknaden. Sättet som de realiseras på, är att producenterna erbjuder varandra sina produkter i bytet; i gestalt av en produktrelation möts alltså producenterna i samhälleliga relationer. I denna relation är individernas samhälleliga tillvaro bestämd genom deras varuägande. Här gäller devisen "det du har, det är du". Eller som Marx skriver i 2:a kapitlet (s 74): "Personerna existerar här för varandra endast som representanter för varor och därför som varuägare." Det är som om produkterna skulle ingå samhälleliga relationer, där människorna blir indragna endast som produkternas ägare. Den form som dessa bytesrelationer manifesterar sig i, implicerar allsidig frivillighet och ömsesidigt erkännande. Men det är inte den fria viljan eller individernas spontana önskningar och naturligtvis inte heller en samhällelig ekonomisk plan, som ekonomiskt reglerar de privata varuproducenternas samhälle: nej, detta samhälle regleras av det omedvetna innehållet i denna mångfald korsande bytesrelationer och det uppträder som deras blint mekaniska resultat.

Vad består detta resultat av? Det handlar här inte om någonting annat än det som förstås med begreppet värdelag. Ett av resultaten av bytesprocessen, det vill säga ett omlopp av ting, är det, som Robinson planerar varje morgon och skriver in i sin huvudbok varje kväll: att så och så mycket tid måste avsättas för den ena verksamheten, så och så mycket för den andra och så vidare, och därvid ständigt bevakar, att han inte uppehåller sig för länge med den ena, eftersom han i så fall inte skulle ha tillräcklig tid till förfogande för resten, och så vidare. Ett samhälle av privata varuproducenter måste ju gemensamt, bara i oändligt mycket mer komplexa dimensioner, lösa samma problem som Robinson. Om det förbrukar för mycket av den till buds stående tiden på skomakeri, har det för lite tid kvar till skrädderi, snickeri, jordbruk och så vidare. Alltså: I ett "totalsamhälleligt" perspektiv är det problem, som Robinson hade att lösa, också givet i ett varuproducerande samhälle. Det är bara det, att det inte finns något huvud eller något medvetande som ställer upp en lösning på detta problem och därefter genomför ett planmässigt hushållande i helheten. Detta problem "löses" alltid först i efterhand. Sett ur ett praktiskt ingripande, i förväg planerande förnufts perspektiv, är detta ungefär som att bygga ett hus utan att ha gjort någon statisk beräkning, och bygga på det just så länge, att det inte störtar ihop, och sedan utgå ifrån att det tydligen är riktigt byggt. Ingen byggmästare skulle komma på en så absurd idé, men i det störa hela fungerar detta samhälle precis så absurt, trots de genomgripande modifikationer som hittills skett.

Att varorna bär denna samhälleliga funktion, det vill säga fungerar som "samhälleliga ting", kallar Marx deras fetischkaraktär. Begreppet betecknar alltså ett sakförhållande som inte omedelbart har någonting att göra (eller endast i högsta grad förmedlat) med subjektiva motivationer - så som de inpräglats i individerna av varornas estetik -, eller med "konsumtionsterror" eller något dylikt. På den enkla varuproduktionens nivå existerar allt detta dessutom endast ansatsvis, i groddform.

Det är nyttigt att översätta ordet fetisch. Ordet produkt betyder det gjorda, tillverkade, frambringade. Människorna har tillverkat produkterna. Men genom att de byter produkterna gör sig produkterna självständiga och framkallar genom sin rörelse de lagbundenheter, som sedan genom sin återverkan styr tillverkandet av nya produkter. Med produkterna utvecklas alltså en makt över deras tillverkare; denna makt kommenderar tillverkningen - visserligen dock alltid först i efterhand. Fetischkaraktären kännetecknas av denna det tillverkades makt över tillverkarna. Ordet fetisch kommer från portugisiskan; det härstammar från det latinska factitium som går tillbaka på facere, vilket slutligen återigen betyder "det tillverkade" (tyska: Machwerk); även om betydelsen har anklang av "maktverk" (tyska: Machtwerk) och det portugisiska ordet feitico nu ungefär betyder trolldom. Sin speciella betydelse fick detta begrepp i de portugisiska missionärernas språk i Afrika. Ur en kristen synvinkel betecknar begreppet det faktum, att det finns "primitiva" samhällen, i vilka människorna på allvar tror att föremål, som de därtill ofta gjort med sina egna händers arbete, har makt över dem. Kritiskt-demaskerande kallade missionärerna dessa föremålsgudar för "fetischer".

Nu vänder Marx upp och ned på detta begrepp fetischism, så som det uppkom ur kollisionen mellan den borgerligt-kristna världen och förborgerliga samhällen och så som det utifrån en kristligt-borgerlig ståndpunkt fäller sin dom. Vad är väl denna afrikanska fetischism gentemot den europeiska, som överlåter hela regleringen av den samhälleliga produktionen, den produktion som avgör människornas väl och ve, till produkternas egendynamik, och som yttrar sig i kulten av det "abstrakta machverket", pengarna!

När spanjorerna landstigit i Mellanamerika trodde deras indianska iakttagare att de hade med fetischdyrkare att göra, eftersom allt spanjorerna tänkte på var guld. Därför kunde den unge Marx skriva in privategendomens juridiska och politiska fetischdyrkare i stamboken: "Kubas vildar trodde att guldet var spanjorernas fetisch. Vildarna firade en fest till dess ära, sjöng om det och kastade det därefter i havet." Ty spanjorerna var beredda att mörda hela folk för guld. - Marx gjorde denna anmärkning med anledning av lantdagsdebatten om vedstöldslagen och en lag mot tjuvskytte. I båda fallen gällde det ett överförande av jord och nyttjanderätter - tidigare gemensamma egendomar, allmänningar - till privategendom. Den citerade rapporten från parlamentet slutar: "Om Kubas vildar hade närvarat vid den rhenska lantdagen, skulle de då inte ha trott att veden var Rhenländarnas fetisch? Men en därpå följande sammankomst hade lärt dem, att man förbinder fetischismen med djurdyrkan, och Kubas vildar skulle ha kastat hararna i havet för att rädda människorna." (MEW 1, sid. 147)

När Marx använder det på varan, betecknar begreppet fetischkaraktär i sin kärna ingenting annat än det ödesdigra sakförhållandet, att tingen får sociala regleringsfunktioner, att producenterna avträder sin samhällelighet till varorna. Först i bytets verkställande erkänns ett privat arbete som samhälleligt arbete; fastän varje producent arbetat privat så har han ju ändå arbetat för samhället. Men när de byter behöver de inte tänka på att fullgöra de produktionsförhållanden som varan producerats under. Vad som praktiskt intresserar dem, är "frågan, hur mycket främmande produkter de erhåller för den egna produkten" (s 65), kort sagt, den egna varans värde. Deras arbetsprodukters värdestorlek "växlar oavbrutet, oberoende av den bytandes vilja, förutseende och åtgörande. Deras egen samhälleliga rörelse har för dem formen av en rörelse hos ting, under vilkas kontroll de själva står, i stället för att kontrollera dem." (s 65) Eftersom värdestorlekarna rör sig oberoende av producenternas medvetande och åtgöranden, kan heller inte hänvisningen till det i varorna inneboende arbetet få någon praktisk betydelse för varuutbytet, lika lite som "den sena vetenskapliga upptäckten" av det förkroppsligade arbetet som värdesubstans. Denna praktiska omöjlighet att utgå från arbetet är däremot fundamentalt bestämmande för värdeformen. "Då människorna jämför sina arbetsprodukter som värden, är det alltså inte därför, att varorna för dem endast spelar rollen av yttre skal kring likartat mänskligt arbete. Tvärtom." Värdeformen är formen för ett sådant "omvänt", på sätt och vis bakåtriktat tillvägagångssätt. "Då de i bytet likställer sina olikartade produkter som värden, jämställer de också sina olikartade arbeten som mänskligt arbete. De vet inte om det, men de gör det." (s 64)

Att de "gör det", betecknar denna form som en praxisform. Men vad vet de då, när de handlar på detta sätt? Vad de inte vet, är att de likställer sina olikartade nyttiga och i lika måtto privata arbeten som mänskligt arbete och att de erkänner dess samhälleliga karaktär. De behöver inte veta det eftersom det är utan praktisk relevans för dem. Vad de måste bevaka, är deras varors "värden"; endast detta "intresserar dem praktiskt". För dem "framstår därför deras privatarbetens samhälleliga relationer just så som de är, det vill säga inte som direkt samhälleliga förhållanden mellan personerna i själva deras arbeten, utan snarare som tingliga förhållanden mellan personer och samhälleliga förhållanden mellan tingen." (s 63f)

Men är inte den i denna form givna varukaraktären endast ett "konkret yttre sken" (sid. 65)? - "Quidproquo", "fantasmaform" och just "fetischism" (s 63) är andra uttryck för detta, nämligen att det sakförhållande, som uttrycker sig i "värdet", i denna framträdelseform framkallar ett "bedrägligt", "falskt" eller "förvänt" medvetande om sitt väsen. "Hur mycket en del av ekonomerna låtit vilseleda sig av den fetischism, som vidlåder varuvärlden, eller av det materiella skenet hos arbetets samhälleliga bestämning, bevisas bland annat av den långtradiga och meningslösa trätan om naturens roll, när bytesvärdet bildas. Eftersom bytesvärde är ett visst samhälleligt sätt att uttrycka det arbete som används på ett föremål, kan det inte innehålla mer naturstoff än exempelvis växelkursen." (s 71) Men hur kan då Marx säga, att för producenterna i den privat-arbetsdelade varuproduktionen framträder "deras privatarbetens samhälleliga relationer just så som de är, det vill säga ... som ... samhälleliga förhållanden mellan tingen"? Framträder nu tingen "förvänt" för dem eller "just så, som de är"?

Det hela blir ännu mer invecklat när det inte längre bara handlar om varor, utan om varor och pengar. Ty det är "just denna varuvärldens färdiga form - penningformen - som i sak beslöjar i stället för att avslöja privatarbetenas samhälleliga karaktär och därmed privatarbetarnas samhälleliga förhållanden." (s 66) Om vi närmare granskar detta, skall vi finna att Marx fogar in resultat från formanalysen för att tillspetsa problemet. För att göra det "skenbara" och "förvända" i penningformen möjligt att se, går han tillbaka ett steg i utvecklingen (till den allmänna ekvivalentformen), och sätter linneväven i rollen som allmän ekvivalent (s 66): "Om jag säger, att rockar, stövlar och så vidare förhåller sig till linneväv som den allmängiltiga materialiseringen av abstrakt mänskligt arbete, så är ju tokigheten i ett sådant uttryck iögonfallande." (Ännu tokigare låter det om man ersätter pengar med linneväv i de allsköns ordspråk som handlar om pengar. Till exempel: "Linneväv (pengar) allena gör ingen lycklig." "Tid är linneväv (pengar)." "Linneväv (penningen) regerar världen.") "Men när producenterna av rockar, stövlar och så vidare sätter dessa varor i relation till linneväv - eller till guld och silver, vilket inte förändrar saken - som allmän ekvivalent, så framträder deras privatarbetens förhållande till det samhälleliga totalarbetet för dem i exakt denna tokiga form." (s 66)

Marx sätter här alltså in ett resultat från sin genetiskt-logiska härledning som medel i en distanseringsteknik. Det gäller ju att visa en "normal", självklar praxisform - som är specifik för en bestämd samhällsform och i vilken de verkliga produktionsagenterna känner sig helt som hemma - i ett ljus där dess "tokighet är iögonfallande". Men vad är det nu som är så "tokigt"? Ingenting annat än själva den privata varuproduktionens funktionssätt, som - i stället för genom medveten planering - styrs "bakom ryggen" och "i efterhand" av tingens rörelse i bytet. Tokigt är, att tingen som en följd av detta får prägel av "sociala karaktärer" och att de ingives en "social själ", allt medan människorna kommer "under kontroll av ting", alltså underkastas makten av de lagar som gäller för tingen. I privatmannens relation till varuvärlden är det subjekt-objekt-förhållandet som blir förvänt. De mänskliga subjekten blir - i denna relation, alltså inte precis utan vidare - objektiverade i sitt uppträdande, och de tingliga objekten blir subjektiverade. Den privata varuproduktionen karaktäriseras av "tingliga förhållanden mellan personerna och samhälleliga förhållanden mellan tingen". (s 63f) Det är alltså inte medvetandet som är "förvänt", utan samhället.

Därmed upplöses den skenbara motsägelsen i Marx' yttranden: Omedelbart visar det "förvända medvetandet" tingen "just så, som de är". Detta är, fastän det är förvänt, praktiskt riktigt, eftersom det motsvarar den social-ekonomiska realiteten och ett normalt handlingssätt. Det ter sig som "falskt" först i ljuset av en vetenskaplig analys, som återför värdeformerna på det de "i grund och botten" uttrycker, nämligen de samhälleliga förhållandena. "Först när varuproduktionen är fullt utvecklad, växer en vetenskaplig insikt om dessa förhållanden fram ur själva erfarenheten. Då upptäcker man, att de privatarbeten, som visserligen utförs oberoende av varandra, men som å andra sidan står i ett allsidigt beroendeförhållande till varandra som naturliga länkar i den samhälleliga arbetsdelningen, oupphörligt reduceras till sitt samhälleligt proportionella mått. Samtidigt gör sig den för produktionen nödvändiga arbetstiden våldsamt gällande som en reglerande naturlag i de tillfälliga och alltid varierande bytesförhållandena, ungefär som tyngdlagen verkar, när huset störtar samman över ens huvud. Värdestorlekens bestämmande genom arbetstiden är därför en hemlighet, dold under de relativa varuvärdenas synliga rörelser. Upptäckten av denna hemlighet avlägsnar skenet, att arbetsprodukternas värdestorlek bestäms av tillfälligheter, men upphäver ingalunda arbetsprodukternas tingliga form." (s 65) Det "förvända" är i grund och botten denna "värdets" "tingliga form", i vilken den privata varuproduktionen uttrycker och reglerar sitt arbetssammanhang, - i stället för att uttrycka och reglera det i en medveten samhällelig form.

Den "tingliga formen" är de objektiva förhållandenas rörelseform och är samtidigt, i sin egenskap av praxisform, relevant för de mänskliga subjektens handlingar. När de handlar, ingår människorna i sådana former medvetet i den objektiva processen. Marx kan därför säga (s 66): "Dylika former ... är samhälleligt giltiga, alltså objektiva tankeformer för produktionsförhållandena i detta historiskt bestämda samhälleliga produktionssätt, varuproduktionen." De är samhälleligt giltiga tankeformer, eftersom de samtidigt är former för den samhälleliga tillvaron och former för det medvetna handlandet. Det ena momentet kan överhuvudtaget inte skiljas från det andra. Denna spontana oskiljaktighet mellan den praktiska tillvaron och medvetandet om den, är särskilt tydlig i bytesformen, som ju alltid konstitueras på nytt när människor börjar byta. Men för att nu separat understryka objektiviteten i dessa tankeformer, skall jag ännu en gång förklara strukturen i dem. Hela argumentationen måste väl bli så här: I en privat-arbetsdelad produktion praktiserar människorna den sociala ämnesomsättningen i en form, som ger deras produkter värdeform och gör att människorna kan röra sig i denna värdeforms banor. I uttrycket "i en privat-arbetsdelad produktion praktiserar människorna i en bestämd form ...", är de båda sidorna objektivitet och subjektivitet sammanslutna i en identitet. Man kan således uppfatta dessa former som objektiva sociala företeelser. Oskiljaktigt från detta är de emellertid på samma gång former för medvetandeblivandet om de sociala företeelserna. Formerna bestämmer alltså samtidigt objektet, den samhälleliga tillvaron och medvetandet om denna.

Med stor sannolikhet kommer dock detta att uppenbaras för läsaren då vi betraktar bytesformen eller den enkla värdeformen. Det verkar därför lämpligt att återkomma till exemplet med löneformen. Den sysslade vi ju med redan i den första föreläsningen, när vi gick igenom olika sätt att börja. Vi bläddrar alltså fram till kapitel 17. Det börjar (på s 467) med de formuleringar, som vi ägnade oss åt i det första kapitlets undersökning: "På ytan av det borgerliga samhället framträder arbetarens lön" - det handlar alltså om lönens framträdelseform, och "på ytan av" kan vi omskriva med "vardaglig företeelse, så som den framträder vid en första blick", - arbetarens lön framträder alltså på ytan av det borgerliga samhället "som arbetets pris, en bestämd summa pengar som betalas för en bestämd mängd arbete". Utgående från den vardagliga empiriska företeelsen, från ett trivialvetande, antyder Marx till att börja med ansatsen till detta vetandes spontant teoretiska bearbetning: "Man talar om arbetets värde och detta värde, uttryckt i pengar, kallas arbetets ... pris." Så görs några anmärkningar om värde- och pristeorier för "varan arbete". "Men vad är en varas värde?" - Nu använder Marx den i första kapitlet utvecklade värdeteorin: En varas värde bestäms av den för dess produktion samhälleligt nödvändiga arbetstiden. Den spontana förklaringen av lönen som det påstådda "arbetets värde" leder till absurda teoretiska motsägelser. Följer inte av de båda premisserna (1. lön bestämd av arbetsvärde: 2. värde bestämt av samhälleligt nödvändigt arbete) den meningslösa tautologin, att arbetsdagens värde bestäms av just samma arbetsdag? Och så den andra invändningen (s 467f): "För att kunna säljas som vara ... måste arbetet i varje fall existera, innan det säljs. Men om arbetaren vore i stånd att ge sitt arbete en självständig existens, så skulle han sälja vara och inte arbete." Om ett av dessa båda antaganden skulle inträffa, så skulle det kapitalistiska produktionssättet vara omöjligt, ty det vilar på mervärdet. Alltså kan det inte förhålla sig på detta sätt.

De teoretiska motsägelserna försvinner när Marx i fortsättningen löser upp det som vid en första blick framstår som arbetets pris, i det i sig sammanhängande förhållandet, att lönen är priset för arbetskraft, att arbetskraft köps för sitt bruksvärdes skull, men att dess bruksvärde för köparen är att den - förutom till produktion av bruksvärden - framför allt kan användas till produktion av mer värde, än den själv är "värd". Därvid bestäms detta dess värde åter på samma sätt som för varje annan vara, det vill säga av den för dess produktion genomsnittligt nödvändiga arbetstiden. "Det penningägaren direkt möter på varumarknaden, är i själva verket inte arbetet utan arbetaren. Och denne säljer sin arbetskraft. Så snart arbetet verkligen börjat, tillhör arbetskraften inte längre honom själv, och han kan därför inte längre sälja den." (s 469) (Vi har redan diskuterat det sakförhållande som följande mening formulerar: "Arbetet är värdets substans och inneboende mått, men självt har det inget värde.")

Först genom att vara, pengar, kapital och värdeförmeringsprocess redan analyserats, kan löneformens ytliga motsägelser här upplösas. Dessa enklare kunskaper sammanfogas alltså till en sammanbunden kunskap. Efter att detta skett ägnar sig Marx - precis som i slutet av första kapitlet, efter upplösandet av värdeformens motsägelser - åt en aspekt av löneformen, som den har gemensam med värdeformen, nämligen att vara objektiv tankeform. Till att börja med resumerar han den iakttagna egenarten hos löneformen: "Uttrycket 'arbetets värde' inte bara utplånar värdebegreppet utan förvandlar det till dess direkta motsats. Det är ett fingerat uttryck alldeles som till exempel jordens värde." Dessa "fingerade uttryck" är visserligen irrationella, men de är inte overkliga. De är inga påhitt av teoretiker, utan de kommer "ur själva produktionsförhållandena. De är kategorier för verkliga förhållandens framträdelseformer." (s 469) I slutet av kapitel 17 (s 473) kommer Marx tillbaka till problemet med denna framträdelseform och påvisar i den samma enhet mellan praktiskt varande och medvetande, som han i avsnittet om varans fetischkaraktär gripit med kategorin "objektiv tankeform":

"För övrigt gäller om framträdelseformen 'arbetets värde och pris' eller 'arbetslön', till skillnad från det verkliga förhållande som framträder, det vill säga arbetskraftens värde och pris, samma sak som gäller om alla framträdelseformer och deras förborgade bakgrund; de förra reproduceras direkt och spontant, som sedvanliga tankeformer, medan den senare först måste avtäckas av vetenskapen."

Innan vi går in på vetenskapen och dess uppgift, måste löneformens praktiskt-verkliga karaktär understrykas, så att värderingen av den som en förvänd och enbart fingerad framträdelseform, inte missförstås. På samma sätt som värdeformen är löneformen en samhällelig form. Med löneformen ingår parterna ett bestämt slags socialt förhållande miljon-, ja miljardtals gånger, och reglerar det i avtal eller kontrakt, - nämligen det för den kapitalistiska produktionen grundläggande förhållandet mellan lönearbete och kapital. Vilket innehåll har detta lönearbetesavtal? I första hand reglerar avtalet, att det skall arbetas för en bestämd lön per tidsenhet. Avtalsparternas intressen är i grunden motsatta, och det inte längre bara i form av en "symmetrisk" motsats, som det förhandlas om vid varje försäljning, utan i förhållande av en klassmotsättning mellan utsugare och utsugna. Men en sak är under alla omständigheter väsentlig: För att ingå avtalet (såvida det inte modifierats genom direkt våld) är, liksom vid det enkla bytet, den formella principen av dubbelsidig frivillighet avgörande, alltså även likvärdighetsprincipen. Avtalsparterna måste alltså förena sig i en mitt, även om den förmedlas genom ekonomisk "marknadsmakt"; de måste alltid mötas på en grund, som definieras som "marknadsmässig", och i denna innebörd också som "rättvist" pris för "arbetet".

I denna form på "arbetspriset" reglerar alltså de båda stora klasserna i det kapitalistiska samhället sitt förhållande i praktiken. Löneformen måste därför begripas som det kapitalistiska samhällets grundläggande praxisform eller "livsform". Den är en objektiv form, en praktisk social företeelse och såtillvida ett led i den sociala tillvaron. Samtidigt och oskiljaktigt från detta är den en tankeform, en form för medvetandet om den samhälleliga tillvaron. Den kännetecknar alltså inte bara ett sakförhållande, utan samtidigt ett "principiellt" medvetande, på samma sätt som ekvivalensprincipen: När man köper och säljer må var och en försöka lura och bedraga den andre, men mötespunkten måste vara i enlighet med ekvivalensprincipen; ty ekvivalens är det minsta var och en måste anse sig få för att instämma. Alltså är lönen inte endast något faktiskt, utan något som "inifrån" är tillgängligt för de inblandade klasserna, och Marx kan därför säga (på s 472), att "på denna form vilar både arbetarens och kapitalistens rättsföreställningar" - och dessutom kapitalismens alla vulgärekonomiska försvarstal. I slutet av tredje boken (sid. 735) kommer Marx, efter att han utvecklat formerna för räntan och jordräntan, tillbaka till denna gemensamma aspekt för de tre ekonomiska formerna penningränta, jordränta och arbetslön och säger; det är "naturligt, att de som verkligen agerar i produktionen inom dessa alienerade och irrationella former ... känner sig riktigt hemmastadda, ty det är just i denna skenvärld de rör sig och som de dagligen har att göra med", och det är därför som det yttre skenet bestämmer deras "vardagliga föreställningar".

Men säger inte Marx att producenterna i ett privatproducerande samhälle står "under kontroll av tingen", i stället för att kontrollera dem? Vad menas då med talet om frivillighet och så vidare? Klingar det inte från början till slut som ett rent hån, när det tillämpas på lönearbetarna, som vid massarbetslöshet alltför ofta av nöden tvingas acceptera varje arbete och då till just det pris som erbjuds? Men stopp! "Kontroll av tingen" är inte tillämpligt på ekvivalensen, alltså inte på likvärdighetsprincipen, utan endast på varornas värdestorlek. Över värdet har den enskilde ingen som helst kontroll, däremot kan han ge akt på och kräva att han får det fulla värdet för det "av marknaden dikterade" bytesvärdet på sin vara. Lönearbetaren upplever sin varas värde, nämligen sin egen arbetskraft, "just så, som den är", det vill säga som "ett samhälleligt förhållande mellan ting och ett tingligt förhållande mellan människor". Men man får inte för problemet med värdestorleken försumma problemet med värdeformen - inklusive likvärdighetsprincipen, eftersom värdeformen är formen för ett förhållande mellan två fria viljor - annars kommer man aldrig att förstå, varför inte endast kapitalägarna, utan också lönearbetarna närmast "känner sig riktigt hemmastadda" i dessa former.

Former som löneformen är alltså visserligen fingerade och irrationella, men inte desto mindre är de vardagliga realiteter. Såvida de är objektiva former för tankar är de förvända, men ändå är de det inte. Den som tänker i dessa former, hans tänkande återspeglar omedelbart ett stycke praktisk realitet. Visserligen bara ett stycke. Om vetenskapen upptäcker orsakssammanhanget mellan alla sådana stycken, så visar sig de objektiva tankeformerna vara förvända. Men deras förvändhet är ingenting annat än en direkt spegelbild av den verkliga förvändheten mellan människa och ting, mellan subjekt och objekt. I exemplet varans fetischkaraktär har vi studerat den i dess mest enkla och elementära form. Den objektiva samhälleliga realiteten är alltså "förvänd", och framträdelseformerna, vilka samtidigt är tankeformer, avbildar den förvända realiteten "just så, som den är". Å andra sidan kan man då säga om till exempel löneformen, att den "gör det verkliga förhållandet osynligt och visar dess raka motsats". (s 472) Om dylika former säger nu Marx i avsnittet om varans fetischkaraktär: de "utgör just den borgerliga ekonomins kategorier". (s 66) Eller, som i exemplet med löneformen: "Den klassiska politiska ekonomin lånade utan vidare kritik begreppet "arbetets pris" från vardagslivet för att sedan efteråt ställa frågan: hur bestäms detta pris?" (s 469)

Nu har vi äntligen kommit till den punkt där vi kan fråga, och också svara på frågan: vad innebär nu egentligen Kritik av den politiska ekonomin? Och vad skiljer den från exempelvis den klassiska politiska ekonomin, som utan vidare kritik lånade vissa bestämda kategorier från vardagslivet? Vari består och hur sker då denna "vidare kritik" hos Marx? Detta frågekomplex skall vi ägna oss åt i den sista föreläsningen.

 

Föreläsning X | Föreläsning XII