Originalets titel: Address at the United Nations
Källa: Gorbatjovs självbiografi: Som jag minns det (2013).
Översättning: Staffan Skott
HTML/Redigering: Martin Fahlgren
Detta är ett utdrag ur Gorbatjovs internationellt mest kända tal. Hela talet finns på engelska (på MIA): Address at the United Nations.
För en videoupptagning av talet (som är nästan en timme långt, se (Youtube) President Mikhail Gorbachev's first address to the UN General Assembly där talet simultantolkas på engelska.
Den värld som vi i dag lever i skiljer sig på ett grundläggande sätt från hur den var i början eller rent av vid mitten av detta århundrade. Och den fortsätter att förändra sig i alla sina beståndsdelar.
Tillkomsten av kärnvapen har bara på ett tragiskt vis understrukit den fundamentala karaktären i dessa förändringar. Den har som en materiell symbol och bärare av absolut militär makt samtidigt blottlagt de absoluta gränserna för denna makt.
Problemet med att överleva, mänsklighetens självbevarelse, är uppenbart. Det är djupgående sociala förändringar som äger rum. I historiens förgrund, om så i öst eller syd, i väst eller norr, har hundratals miljoner trätt fram, nya nationer och stater, nya rörelser i samhället och ideologier.
På många skilda plan och med många motsättningar kommer en strävan efter självständighet, demokrati och social rättvisa till uttryck, i omfattande, inte sällan sällsynt engagerade folkliga rörelser. Idén med demokratisering av hela världsordningen har förvandlats till en mäktig social och politisk kraft.
Många problem — förknippade med ekonomi, livsmedel, energi, ekologi, information och demografi — som vi för alls inte länge sedan såg som nationella och regionala har den vetenskapliga och tekniska revolutionen förvandlat till globala.
Världen har blivit liksom synligare och påtagligare för alla på rund av de nya formerna av kommunikationer, massmedier och trafik. Det internationella umgänget har förenklats på ett otroligt ätt. Man kan i dag knappast bevara några som helst "slutna" samhällen. Detta kräver en beslutsam revidering av hur man uppfattar hela mängden av problem inom det internationella samarbetet som den synnerligen viktiga beståndsdel den är för den allmänna säkerheten.
Det aktualiserar nödvändigheten av att det utarbetas en principiellt ny mekanism för hur världsekonomin ska fungera och en ny struktur på den internationella arbetsfördelningen.
Samtidigt blottar tillväxten i världsekonomin motsättningarna och gränserna för traditionell industrialisering. Dess vidare utbredning "på bredden och på djupet" kan leda till en ekologisk katastrof.
Men det finns fortfarande många länder där industrin inte är tillräckligt utvecklad, och några som ännu inte lämnat det förindustriella stadiet. Skall deras ekonomiska utveckling följa de gamla tekniska modellerna eller kan de ansluta sig till sökandet efter ekologiskt ren produktion — det är ett av de stora problemen.
Ett annat problem är att klyftan inte minskar mellan de utvecklade länderna och merparten av utvecklingsländerna utan blir ett allt allvarligare hot av global omfattning.
Detta gör det nödvändigt att söka efter en industriutveckling av principiellt nytt slag — en som skulle svara mot intressena hos alla folk och stater.
Kort sagt, de nya realiteterna förändrar hela världsläget. Skillnader och motsättningar som ärvts från det förflutna försvagas eller försvinner. Men det kommer nya. Vissa gamla meningsskiljaktigheter och tvister förlorar sin betydelse. I deras ställe kommer konflikter av ett nytt slag.
Vi har kommit till en gräns där en oordnat spontan utveckling leder in i en återvändsgränd. Världssamfundet blir tvunget att utforma och inrikta utvecklingen så att civilisationen bevaras och blir säker för alla och ger bättre förutsättningar för en normal tillvaro. Det handlar om samarbete, som det vore riktigare att kalla samarbete och samutveckling.
Om vi vill ta hänsyn till lärdomarna från det förflutna och i det nuvarande, om det är så att vi måste ta hänsyn till den objektiva logiken i världsutvecklingen, måste vi söka — och söka gemensamt — efter metoder att få världsläget att tillfriskna och bygga en ny värld. I denna situation är det klokt att komma överens också om de grundläggande, verkligt universella förutsättningarna och principerna för en sådan verksamhet.
Det är till exempel uppenbart att makt och hot inte längre kan eller får vara redskap för utrikespolitik. Detta hänför sig framförallt till kärnvapnen, men inte bara dem. Det krävs av alla, och framför allt de starkare, att begränsa sig och helt utesluta användning av makt.
Sådan är den främsta och viktigaste beståndsdelen i en värld utan våld, såsom vi och Indien i Delhideklarationen förkunnade det som ett ideal, och som vi manar andra att instämma i. Det är dessutom redan i dag uppenbart att ingen stat blir allsmäktig av att öka sin militära makt. Mer än så, ensidig inriktning på militär makt försvagar i slutänden de övriga beståndsdelarna i den nationella säkerheten.
Det är för oss också klart att man måste följa principen om fria val. Om den inte erkänns kan det leda till de allvarligaste följder för hela världen.
Den tilltagande mångfalden i samhällsutvecklingen i skilda länder gör sig alltmer kännbar. När världens många olika variationer gör sig gällande blir försök att se ned på andra och lära dem "sin" demokrati ohållbara. För att inte tala om att demokratiska värden ofta blir värdelösa i "exportvariant':
Avideologisering av de mellanstatliga förbindelserna är ett krav i den nya etappen. Vi tar inte avstånd från våra övertygelser, vår filosofi eller våra traditioner och vi uppmanar ingen att ta avstånd från sina. Det skulle leda till andlig utarmning, ty det skulle innebära att avstå från en så mäktig källa till utveckling som allt det originella som varje nation skapar på egen hand. Under detta utbyte må var och en söka bevisa hur vederbörandes samhälle, livsstil och värden är överlägsna — men inte bara i ord och propaganda, utan i handling.
Så är våra tankar om lagbundenheterna i världen på tröskeln till det tjugoförsta århundradet.
Vi är självfallet långt ifrån anspråk på att besitta en ovedersäglig sanning. Men efter noggranna analyser av tidigare och återkommande realiteter har vi kommit till slutsatsen, att just med sådana metoder gäller det att tillsammans söka vägar för det allmänmänskliga tänkandets överlägsenhet över otaliga centrifugala krafter, till att bevara livsdugligheten hos civilisationen, som kanske är den enda i universum.
Ligger det inte en viss romantik i detta, är det inte att överdriva möjligheterna och samhällenas mognad här i världen? Vi hör sådana tvivel och frågor både hemma i vårt land och från somliga partner i väst.
Jag är övertygad att vi inte är verklighetsfrämmande. Det har redan uppstått sådana krafter i världen som på ett eller annat sätt manar till att börja en fredlig era. Folkens breda lager önskar verkligen innerligt en förändring av tingens ordning till det bättre, vill lära sig samarbeta.
Vad följer av detta på det praktiska planet? Det är naturligt och förståndigt att inte avstå från det positiva som redan uppnåtts, att arbeta för allt det positiva som uppnåtts under de senaste åren och som skapats med gemensamma krafter.
Jag tänker på de förhandlingar som pågår om kärnvapenproblemen, om vanliga rustningar och kemiska vapen, och på arbetet på att finna vägar att få slut på regionala konflikter. Och naturligtvis i första hand en politisk dialog, mer intensiv, mer öppen, inriktad på problemens kärna, och inte på konfrontation, på utbyte inte av anklagelser utan av konstruktiva resonemang. Förhandlingar fungerar inte utan en politisk dialog.
Jag är för en dynamisk utveckling av den politiska dialogen, för att den ska ha innehåll, för att de politiska förutsättningar stärks som är nödvändiga för en förbättring av den internationella atmosfären. Det underlättar också den praktiska lösningen av många problem. Det är en svår uppgift, men man måste gå just den vägen.
Alla måste delta i en utveckling mot att världen blir mer enhetlig. Det är särskilt viktigt just nu. Ty det är ett mycket ansvarsfullt inslag när frågan kommer upp på dagordningen om hur man ska åstadkomma solidaritet i världen och stabilitet och en dynamisk karaktär i de internationella relationerna.
Om vi är delar, i och för sig olika, av en och samma civilisation, om vi inser hur inbördes beroenden kännetecknar den moderna världen, då måste detta alltmer vara närvarande både i politiken och i praktiska ansträngningar för att harmonisera de internationella relationerna. Kanske passar inte termen "perestrojka" in så bra i detta fall, men jag uttalar mig verkligen för nya internationella relationer.
Jag är övertygad att tiden och den moderna världens realiteter kräver att vi satsar på en internationalisering av dialogen och förhandlingarna. Detta är den viktigaste generella slutsats som vi kommit fram till när vi studerat den utveckling i världen som på senare tid ökat i styrka och när vi deltagit i världspolitiken.
I denna konkreta historiska situation inställer sig frågan också om en ny roll för Förenta nationerna.
Vi tycker att det är nödvändigt att staterna omformulerar sina relationer till ett så unikt redskap som Förenta nationerna, utan vilket man i dag inte kan föreställa sig världspolitiken.
FN:s fredsskapande roll har under senare år aktiverats och på nytt demonstrerat organisationens förmåga att hjälpa sina medlemsländer att övervinna tidens hotfulla utmaningar och slå in på en bana av humaniserade relationer.
Förenta nationerna inrymmer i sig olika staters intressen. Det är den enda organisation som är i stånd att i en gemensam fåra förena deras ansträngningar — bilaterala, regionala och allomfattande. Det är nya möjligheter som öppnar sig inför FN i alla de sfärer som omfattas av FN:s kompetens: den militärpolitiska, ekonomiska, vetenskapliga och tekniska, ekologiska och humanitära.
Ta till exempel problemet med utvecklingen. Det är ett i sanning allmänmänskligt problem. De levnadsförhållanden som gäller för tiotals miljoner människor i en rad områden av "tredje världen" håller på att utvecklas till direkt farliga för hela mänskligheten. Inga som helst slutna bildningar, inte ens regionala samfund av stater, är, trots deras betydelse, i stånd att lösa de viktiga knutar som bildats längs de grundläggande axlarna i världsekonomins relationer: nord—syd, öst—väst, syd—syd, syd—öst, öst—öst. Det krävs i detta fall att ansträngningarna förenas och att intressena för alla grupper av länder tas med i beräkningen. Och bara en organisation som FN är i stånd att ordna det.
Det mest brännande av problemen är den internationella skuldsättningen. Låt oss inte glömma att under den koloniala epoken bidrog utvecklingsländerna till priset av otaliga förluster och offer till blomstringen hos en liten del av världssamfundet. Tiden är inne att kompensera de umbäranden som var en del av denna historiska och tragiska insats i den materiella utvecklingen i världen. Vi är övertygade att lösningen också finns i en internationalisering av tillvägagångssättet.
Sovjetunionen stöder en bedömning i detalj vid många multinationella forum av hur skuldkrisen ska regleras, inklusive konsultationer under FN:s egid med regeringschefer i olika länder — skuldsatta och långivande.
En internationell ekonomisk säkerhet förutsätter både nedrustning och att man övervinner det världsomfattande ekologiska hotet. Den ekologiska situationen är förskräckande i en rad regioner. Jag skulle här också vilja understryka de möjligheter som öppnar sig för ekologiskt tillfrisknande inom ramarna för nedrustning, framför allt då naturligtvis av kärnvapnen.
Låt oss också tänka efter: borde man inte vid FN bilda ett centrum för snabb ekologisk hjälp? Dess arbete skulle bestå i att aktivt till områden med skadad ekologi sända internationella specialistgrupper.
Sovjetunionen är beredd att också samarbeta kring tillkomsten av ett internationellt rymdlaboratorium eller en bemannad rymdstation som skulle ägna sig uteslutande åt kontroll av tillståndet i naturen.
I erövringen av rymden blir det allt tydligare hur en kommande rymdindustri är på väg.
Hela världen uppskattar FN:s och generalsekreterare Pérez de Cuéllars och hans medarbetares arbete på att lösa regionala problem.
Låt mig fortsätta lite i det ämnet. För att bygga vidare på den dikt av en engelsk skald som Hemingway inledde sin berömda roman med, säger jag så här: klockan i varje regional konflikt klämtar för oss alla.
Det är desto mera sant som dessa konflikter äger rum i "tredje världen", som redan det förutan har många olyckor och problem av sådan omfattning att det inte kan annat än oroa oss alla.
Året 1988 har i samband med våra gemensamma ansträngningar inneburit en glimt av hopp som rört nästan alla regionala kriser, och på sina ställen finns det utveckling. Vi gläds åt det och har allt efter våra möjligheter sökt bidra till detta.
Idén om allomfattande internationell säkerhet grundar sig på principerna i FN-stadgan och utgår från förpliktelserna för alla stater i den internationella rätten.
Vi uttrycker vårt stöd för demilitarisering av internationella förbindelser och vill att politiska och juridiska metoder får råda när uppståndna problem ska lösas.
Vårt ideal är ett världssamfund med rättsstater som även rättar sin utrikespolitiska verksamhet efter lag och rätt.
En sådan utveckling skulle gynna överenskommelserna inom FN:s ramar om enhetlig uppfattning av principerna och normerna inom den internationella rätten och deras kodifiering, med hänsyn tagen till nya förhållanden, och även utarbetande av rättsnormer för nya samarbetsområden. I atomåldern måste den internationella rättens verkan stödja sig inte på tillämpning framkallad av tvång, utan av normer som återspeglar intressebalansen mellan staterna. Detta skulle tillsammans med ett allt större medvetande om det objektivt gemensamma i vårt öde skapa ett uppriktigt intresse hos varje stat av att följa internationell rätt i sitt eget handlande.
Demokratisering av de internationella relationerna är inte bara att alla medlemmar av världssamfundet utvecklar en maximal internationalisering av hur problem kan lösas. Det är också en humanisering av dessa relationer. De internationella relationerna kan bara fullt ut återspegla folkens genuina intressen och pålitligt vara till gagn för deras gemensamma säkerhet när det är människan som står i centrum, hennes uppgifter, rättigheter och frihet.
I detta sammanhang skulle jag vilja foga mitt lands röst till den höga uppskattningen av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som antogs för fyrtio år sedan, den 10 december 1948 . Detta dokument är aktuellt även i dag. I den kom till uttryck också FN:s universella karaktär när det gäller dess uppgifter och mål.
Den lämpligaste metoden för stater att högtidlighålla fyrtioårsjubileet är att hemma hos sig förbättra villkoren för att skydda och försvara sina medborgares rättigheter.
Innan jag berättar för er exakt vad det är som vi har uträttat i detta avseende på sista tiden vill jag säga följande.
Vårt land upplever en verklig revolutionär uppgång. Perestrojkan får alltmer fart och omfattning. Vi började med att formulera en teoretisk grund för perestrojkan. Det gäller att få grepp om problemens art och omfattning, rätt värdera lärdomarna från det förflutna och uttrycka detta i politiska slutsatser och program. Detta har nu gjorts.
Det teoretiska arbetet, omvärderingen av det som pågår, den vidare bearbetningen, kompletteringen och korrigeringen av de politiska ståndpunkterna är icke färdiga. Arbetet fortsätter. Men det var principiellt viktigt att inleda just med de allmänna idéerna, vilka, som nu också erfarenheten från de gångna åren har bekräftat, har varit som helhet riktiga, och några alternativ har det inte funnits. Det har krävts en demokratisering i handling för att få med samhället i förverkligandet av perestrojkans planer. Perestrojkan har nu under demokratiseringens ban& kommit att omfatta både politik och ekonomi, liksom det andliga livet, ideologin.
Vi har inlett en radikal ekonomisk reform. Samlat erfarenheter. Och från nyåret ska vi omvandla hela landets ekonomi till nya arbetsformer och metoder.
Vi har på ett grundläggande och omfattande sätt börjat bygga ett socialistiskt rättssamhälle. En hel serie nya lagar är förberedda eller närmar sig det stadiet. Många träder i kraft redan under 1989 och vi räknar med att leva upp till de högsta tänkbara nivåerna när det gäller att trygga de enskilda fri- och rättigheterna.
Den sovjetiska demokratin får grundläggande normer. Det handlar om sådana ting som lagar om samvetsfrihet, offentlighet och föreningar och sammanslutningar och mycket annat.
Det finns inte längre några människor inspärrade för politiska och religiösa övertygelser. I förslag till nya lagar förutsätts det att kompletterande garantier införs som utesluter alla former av förföljelser på sådana grunder. Problem rörande in- och utresa avgörs i human anda, även när det gäller resor till utlandet för att återförenas med släktingar.
Vi har för avsikt att utvidga Sovjetunionens deltagande i kontrollmekanismer hos FN och inom ramarna för den gemensamma europeiska utvecklingen rörande de mänskliga rättigheterna. Vi anser att Internationella domstolens i Haag jurisdiktion bör vara gällande för alla stater i uttolkningen och tillämpningen av överenskommelser om de mänskliga rättigheterna.
Inom ramarna för Helsingforsavtalet granskar vi också ett avlägsnande av alla hinder för utländska radiostationer att sända till Sovjetunionen.
Över huvud taget är vårt credo som följer: politiska problem kan bara lösas med politiska medel, mänskliga bara med mänskliga.
Nu om det allra viktigaste, utan vilket inga problem för nästa århundrade kan lösas — om nedrustning.
Den internationella utvecklingen och umgänget är vanställda av rustningskapplöpningen och militariseringen av tänkandet.
Sovjetunionen framförde som bekant den 15 januari 1986 ett program för inrättande av en kärnvapenfri värld. Förverkligandet av detta program i verkliga förhandlingspositioner har redan givit konkreta resultat. I morgon blir det första årsdagen av undertecknandet av avtalet om avskaffande av medel- och kortdistansraketer.
Jag kan tala med ännu större tillfredsställelse om hur detta avtal förverkligas, att raketerna skrotas och detta försiggår under ordnade former, sakligt och förtroendefullt.
En bräsch har slagits i den mur av misstänksamhet och fientlighet som verkade ogenomtränglig. Inför ögonen på oss uppstår en ny historisk realitet — man överger principen om rustning långt över det nödvändiga för en princip om tillräcklig försvarskapacitet. Vi upplever de första glimtarna av hur en ny modell för säkerhet utformas — inte med ökad rustning, som det nästan alltid varit, utan genom att rustningarna minskas genom kompromisslösningar. Den sovjetiska ledningen har beslutat att ännu en gång demonstrera sin beredvillighet att befästa denna sunda utveckling inte bara i ord utan även i handling.
Jag kan i dag meddela er följande. Sovjetunionen har fattat ett beslut om att minska sina väpnade styrkor. Under de närmaste två åren kommer dess personal att minskas med femhundratusen man och omfattningen av konventionella rustningar ska minskas i avsevärd omfattning. Dessa nedskärningar genomförs i unilateral form, utan samband med Wienförhandlingarna.
Vi har fattat ett beslut, tillsammans med våra bundsförvanter i Warszawapakten, att till 1991 från DDR, Tjeckoslovakien och Ungern dra tillbaka sex stridsvagnsdivisioner och upplösa dem. Från de sovjetiska trupper som är förlagda i dessa länder kommer också fallskärmsjägarförband och en rad andra enheter att dras tillbaka, inklusive attackförband med flodforceringskapacitet, med beväpning och övrig teknisk utrustning. De sovjetiska trupper som är förlagda i dessa länder kommer att minskas med femtiotusen man och femtusen stridsvagnar.
Alla sovjetiska divisioner som finns på våra allierades territorium omorganiseras. De får en helt annan struktur, rent defensiv, när så många stridsvagnar avlägsnats.
Samtidigt minskar vi vapenarsenalen och den militära personalen i den europeiska delen av Sovjetunionen. Allt som allt kommer i denna del av vårt land och på våra europeiska allierades territorium de sovjetiska väpnade styrkorna att minskas med tiotusen stridsvagnar, åttatusen femhundra artillerisystem och åttahundra stridsflygplan.
Under dessa två år ska vi också avsevärt minska våra väpnade styrkor i den asiatiska delen av landet. Enligt avtal med Mongoliska folkrepublikens regering ska en ansenlig del av de sovjetiska trupper som tillfälligt befinner sig där återvända hem. Den sovjetiska ledningen som har fattat dessa principiellt viktiga beslut har därmed givit uttryck för viljan hos sitt folk, som är inbegripet i en djupgående förnyelse av hela sitt socialistiska samhälle.
Vi kommer att upprätthålla en förnuftig, pålitlig och fullt tillräcklig försvarskapacitet, så att ingen ska hemfalla åt någon frestelse att angripa Sovjetunionens och dess allierades trygghet.
I denna aktion, liksom i all vår verksamhet för att demilitarisera de internationella relationerna, skulle vi också vilja fästa världssamfundets uppmärksamhet vid ett annat aktuellt problem — en övergång från rustningsekonomi till en nedrustningsekonomi.
Är det realistiskt med en övergång från militär till civil produktion? Jag har kommit att tala om detta ämne tidigare. Vi anser att det är realistiskt.
Till slut. När jag nu befinner mig på amerikansk mark kan jag, och det även av andra skäl, inte annat än ta upp ämnet om våra relationer till detta storslagna land. Jag har redan tidigare kunnat uppskatta dess gästfrihet under mitt minnesrika besök i Washington för jämnt ett år sedan.
Relationerna mellan Sovjetunionen och Amerikas förenta stater är fem och ett halvt årtionde gamla. Världen har förändrats och även dessa relationers karaktär, roll och plats i världspolitiken.
Alltför länge har de utformats i konfrontationens tecken, och ibland i fientlighet — ömsom öppen, ömsom dold. Men under de senaste åren har man i hela världen kunnat dra en suck av lättnad tack vare att relationerna mellan Moskva och Washington förändrats till det bättre, både till innehållet och atmosfären.
Det skulle vara alldeles fel att skriva de positiva förändringarna i det internationella läget bara på Sovjetunionens och USA:s konto. Sovjetunionen sätter stort värde på de socialistiska ländernas stora och unika insats när det gällt att föra det internationella läget i sundare banor. Under förhandlingarna känner vi ständigt närvaron av andra stora stater, kärnvapenmakter eller inte. En ovärderlig och konstruktiv roll spelas av många länder, både mellanstora och mindre, och naturligtvis av Icke-spridningsrörelsen, liksom den interkontinentala gruppen "De sex".
Vi i Moskva är glada att allt fler statsmän, politiker, medlemmar av partier och samhällsaktiva är beredda att dela bördan av det övergripande allomfattande ansvaret, liksom — det vill jag särskilt understryka — vetenskapsmän, kulturpersonligheter, representanter för folkrörelser och olika konfessioner och aktivister i vad som kallats den folkliga demokratin.