Socialdemokraterna hade deltagit i de "folkriksdagar", som samlats för att föra rösträttsfrågan framåt - både 1893 och 1896. Men inom partiet fanns delade meningar om taktiken i förhållande till liberalerna. Framförallt bröts meningsyttringarna kring frågan om storstrejken som vapen för rösträttens genomförande: Danielsson förordade yttersta moderation, men enighet kunde ej nås och "partiet måste således erbjuda landet skådespelet av ett söndrat rike, till hemliga och öppna motståndares stora skadeglädje". Förslaget att arbetarna skulle få fria händer att verka för storstrejken utan att de borgerliga rösträttsvännerna skulle vända sig mot dem föll också igenom - visserligen med knapp majoritet trots liberalernas ovilja mot storstrejksidén. Missnöjet var stort på den fjärde partikongressen, och ett utskott yrkade att socialdemokraterna skulle avvisa all medverkan till en planerad folkriksdag 1899. Kongressens beslut gick emellertid i annan riktning.
Då 1896 års folkriksdag visat sig oförmögen att föra fram rösträttskravet på sådant sätt som den allmänna meningen bland de organiserade arbetarna fordrar, och nu senaste rösträttsmöte ytterligare visat hur litet som numera är att vänta av den speciella rösträttsorganisationen, beslutar kongressen att strax innan valen till nästa folkriksdag skola företagas anställa allmän omröstning inom partiföreningarna för avgörandet om partiet bör eller icke bör deltaga i denna folkriksdag eller valen till densamma.
Kongressen anbefaller partistyrelsen och partiföreningarna att, i överensstämmelse med Göteborgskongressens av 1894 beslut, på allt sätt i agitations- och organisationsarbetet verka för spridandet av tanken på en omfattande arbetsnedläggelse som det mest effektiva påtryckningsmedel till den allmänna rösträttens erövring, samt därvid särskilt framhålla vikten av att starkast möjliga påtryckning sker redan innevarande räkenskapsperiod genom storstrejksidéns spridning och snabb tillväxt av organisationen. Kongressen tager särskilt fasta på det högtidliga löfte Danmarks och Norges organiserade arbetare på den nyss avslutade skandinaviska kongressen givit om sitt kraftigaste moraliska och materiella understöd, när de svenska arbetarna gå till en avgörande kamp för sina medborgerliga rättigheter, och ser i detta bevis för internationell solidaritet en ytterligare sporre till energisk storstrejkspropaganda,
Arbetarnas fackliga och politiska organisationer ha den gemensamma uppgiften att samla arbetarna till kamp för det fullständiga erkännandet av deras människorättigheter, att uppnå de bästa möjliga ekonomiska villkor och den största möjliga politiska frihet under de nu bestående kapitalistiska förhållandena, samt upplysa arbetarna om samhällsutvecklingen och dess verkningar.
För att i största möjliga grad uppnå betryggande förbättringar av arbetarnas ekonomiska existens, skola de fackliga och politiska organisationerna söka öva inflytande på lagstiftningsarbetet genom att verka för att folkrepresentationen behandlar arbetarnas ekonomiska ställning och antager lagar som trygga arbetarna mot hänsynslös utsugning från kapitalisternas sida.
I följd härav böra organisationerna vid alla tillfällen behandla de spörsmål, som enligt sin natur ha betydelse för arbetarna, antingen dessa äro av socialekonomisk eller politisk karaktär.
Arbetarnas fackliga kamp är under de kapitalistiska samhällsförhållandena oundgängligen nödvändig för att inskränka kapitalets övermakt och därigenom förbättra arbetarnas ställning. Utan fackföreningar lyckas det icke att avtvinga kapitalet en anständig arbetslön eller förkortad arbetstid. Men genom denna kamp blir exploateringen blott mildrad, icke avskaffad. Arbetarklassens exploatering upphör först då, när samhället självt tager produktions-, fördelnings- och samfärdsmedlen i besittning.
Kongressen förklarar därför, att arbetarna, i överensstämmelse med de internationella socialistiska kongressernas beslut, må sträva till att uppnå den politiska makten i samhället för att medelst den genomföra produktions-, transport- och fördelningsmedlens socialisering och produktionens organisation under hela samhällets demokratiska kontroll, varigenom arbetarklassen och alla undertryckta befrias från kapitalets herravälde.
(Ur Protokoll över förhandlingarna vid Sveriges Social-
demokratiska Arbetarepartis Fjärde kongress i Stock-
holm den 22, 23 och 24 juli 1897. Stockholm 1898)