Marxists Internet Archive

5:e partikongressen

Arbetarrörelsens enhet

1900


"Vid tiotiden söndags förmiddag den 15 juli samlades de med inträdeskort försedda ombuden i Malmö Folkets Hus' stora sal, vilken smyckats med föreningsfanor, flagg- och växtdekorationer. I förgrunden å salens scen voro resta tvenne bautastenar; å den ena av dessa lästes: Medel: politisk och facklig organisation, och å den andra: Mål: Frihet, Jämlikhet, Broderskap..." Dekorationen slog säkerligen an på kongressdeltagarna, som väl inte brydde sig så mycket om de estetiska synpunkterna, men senterade att franska revolutionens - och tidningen Social-Demokratens! - devis lyste med stora begynnelsebokstäver. Den svenska arbetarrörelsen kände sig stå i spetsen för frihetskampen, och i sitt inledningsanförande kunde Hjalmar Branting kosta på sig en varning till de opålitliga vännerna på den borgerliga vänsterkanten:

... Alla motståndarnes lockmedel och idealbilder om en neutral arbetarrörelse skola studsa tillbaka mot det faktum, att arbetarrörelsen ej viker bort från sin väg mot socialdemokratins mål. Man bör ägna en tacksam gärd åt de liberala för det stöd de lämnat under striderna. Men det finns en fraktion bland de liberale, som gjort till sin uppgift att utså tvedräktens frön bland arbetarklassen. Jag vill därför rikta ett varningens ord till de tillfälliga liberala vännerna från 1899 att icke fortsätta en taktik som söker förstöra arbetarrörelsen ...

Annars debatterades flitigt tvångsanslutningen; rösträttsfrågan var ännu lika aktuell och militarismen ställdes i skottgluggen - i ett Sverige, vars försvarsväsen ännu var utpräglat odemokratiskt och uppbyggt efter preussiskt mönster, var det inte någon överdrift då Branting brännmärkte det "kulturfientliga och förråande" i uppträdandet hos "ett ouppfostrat och övermodigt militärt kastväsende".

 

Enhet mellan parti och fackföreningsrörelse

Kongressen, som första gången har tillfälle att å partiets vägnar uttala sig över Landsorganisationens beslut om obligatorisk anslutning av dess föreningar till det socialdemokratiska partiet, ser i detta beslut ett erkännande åt den grundåskådning om arbetarrörelsens enhet, om den fackliga och politiska verksamhetens samarbete till gemensamt mål, vilken kongressen fullt ut gör till sin egen.

Då nämligen den svenska arbetarklassens avsaknad av politisk rösträtt gjort det till en historisk nödvändighet att väsentligen bygga hela arbetarorganisationen på facklig grund, så följer därav enligt kongressens mening en förpliktelse för den fackliga rörelsen i vårt land att hålla intim känning med arbetarklassens politiska intressen.

Beträffande formen, vari enheten uttryckes, hänvisar partikongressen till sitt beslut att bygga partiorganisationen på lokala sammanslutningar av alla partiföreningar, fackliga såväl som politiska, i arbetarekommuner.

Kongressen uttalar sålunda som sin åsikt, att den fackliga landsorganisationen, ehuru icke som sådan en politisk sammanslutning, likväl bör uttryckligen förklara det vara en av sina uppgifter att genom spridande av socialpolitisk upplysning söka inverka på de till densamma sig anslutande fackföreningar i syfte att de, om de icke redan gjort det, må var för sig besluta att genom de resp. arbetarekommunerna också ingå i det socialdemokratiska arbetarepartiet. Och därmed måste i varje förening gälla den demokratiska princip, att minoriteten, i allt som rör föreningens uppträdande som sådan, underordnar sig majoritetens beslut. Denna grundregel för allt föreningsväsen måste i all synnerhet följas inom ett parti, vilket står i ständig kamp för arbetarklassens politiska och sociala intressen och därvid funnit sig hämta en väsentlig del av sin styrka från förmågan att vidmakthålla en fast organisation.

 

Rösträttsfrågan

Kongressen anser, att det läge, vari rösträttsfrågan befinner sig, nödvändiggör en fortsatt energisk och kraftigt bedriven agitation för partiets fordran på allmän, lika och direkt rösträtt.

Kongressen betraktar varje förslag, som eventuellt kan framkomma utan att giva denna rätt åt alla till myndig ålder hunna medborgare, som en halvhetsåtgärd, vilken visserligen kan förtjäna erkännande, såvida förslaget innebär ett verkligt framsteg, men som alltid kommer att innebära en orättvisa mot alla de medborgare som utestängas, men ändå få åtaga sig allt större bördor för landet. Och vidhåller därför kongressen föregående kongressers beslut att göra arbetarna förtrogna med tanken på en erövring av den politiska medborgarrätten, därest de maktägande skulle visa sig sakna vilja och politisk klarsynthet för vikten av denna frågas grundliga lösning.

Dock uppmanas de partimedlemmar, som därtill äga inkomst och förmåga, att genom fullgörande av sina skattinbetalningar sätta sig i stånd att utöva ett så kraftigt inflytande som möjligt på de kommande valrörelserna för att även på så sätt föra fram rösträttskravet, så långt detta låter sig göra.

 

Mot militarismen!

Den svenska socialdemokratin är liksom utlandets broderpartier absolut motståndare till all militarism, men icke till ett folkligt och på demokratisk grund byggt försvarsväsen, t.ex. Schweiz', i den mån ett sådant kan av tidsförhållandena påkallas till värn för nationellt självbestånd, frihet och kultur. Dock betonar kongressen, att den militaristiska andan inom försvarsväsendet måste på det eftertryckligaste bekämpas hur och var den framträder.

Då emellertid kongressen ser den allra första förutsättningen för varje verksamt försvar, i all synnerhet hos ett litet folk, i en kraftfull och offervillig medborgaranda, men medborgaranda är otänkbar utan medborgarrätt, gör kongressen Sveriges överklass ansvarig för att genom sin själviska och kortsynta rösträttsvägran systematiskt vanvårda vårt lands allra främsta försvarsfråga och därmed äventyra vår nationella självständighet.

(Redogörelse över Sveriges Socialdemokratiska Arbetare-
partis Femte Kongress i Malmö 1900. Stockholm 1900.)