Publicerat: mellan 1890-96 som en serie essäer i den brittiska tidskriften
Nineteenth Century; delvis som ett svar till "socialdarwinisterna" och då särskilt Thomas
Huxleys essä "The Struggle for Existence". Ffg i bokform oktober 1902.
Översättning: K.G. Ossian-Nilsson. Moderniserad och bearbetad av Jaak Talvend.
Digitalisering: Jonas Holmgren
När våren kommer tillbaka till den tempererade zonen samlas otaliga fåglar, som lever spridda över den varma södern, och sträcker fulla av kraft och glädje norrut för att häcka. Varenda snår, park, havsklippa och alla sjöar och dammar som är utströdda över Nordamerika, Nordeuropa och Nordasien kan då illustrera vad inbördes hjälp betyder för fåglarna; vilken styrka och vilket skydd den ger varje individ hur svag och oskyddad den än må vara annars. Ta som exempel någon av de ryska och sibiriska stäppsjöarna. Den befolkas då av mängder av vattenfågel av många olika arter. Alla lever i god sämja, alla försvarar varandra.
"Flera hundra meter från stranden är luften fylld av måsar och tärnor som snöflingor en vinterdag. Tusentals strandpipare och sandlöpare springer fram och tillbaka över stranden och letar efter föda, visslar eller bara njuter av tillvaron. På nästan varje väg gungar en and, medan man högre upp ser flockar av roständer. Överallt är det ett myllrande djurliv."[1]
Och här finns också rövarna - de starkaste, slugaste, "idealiskt utrustade för plundring". Och vi hör deras hungriga, arga, hemska skrän, när de i timtal lurar på att få snappa bort en enstaka, värnlös individ ur denna mängd. Men när de närmar sig hörs signaler från dussintals frivilliga vaktposter, och flera hundra måsar och tärnor ger sig ut på jakt efter rövaren. Vild av hunger överger rovfågeln snart sin vanliga försiktighet: han dyker plötsligt in i svärmen, men angripen från alla sidor tvingas han dra sig tillbaka igen. I vild förtvivlan kastar han sig över vildänderna; men de kloka, välorganiserade fåglarna bildar hastigt flock och flyr om rövaren är en havsörn; de dyker i sjön om det är en falk; eller piskar upp en ridå av vattenstänk och förvirrar angriparen om det är en glada.[2] Och medan det myllrande livet på sjön går vidare, flyr rövaren under arga skrän för att nöja sig med ett as eller en fågelunge eller en åkersork som ännu inte lärt sig att ge akt på kamraternas varningar. Mitt uppe i detta överflöd av liv måste den idealiskt utrustade rövaren nöja sig med sådana småsmulor.
Längre norrut bland de arktiska öarna
"kan man segla kilometer efter kilometer längs kusten och se alla bergkanter, skär och klipputsprång från femtio till etthundrafemtio meters höjd bokstavligen täckta av sjöfågel, som med sina vita bröst ser ut som kalkfläckar mot de mörka bergytorna. Runt omkring är luften fylld av fåglar."[3]
Varje sådant "fågelberg" är en levande illustration till inbördes-hjälp-principen, liksom till den oändliga mångfald av individ- och artegenheter, som har utvecklats genom samhällsliv. Strandskatan är känd för sin benägenhet att angripa rovfåglar. "Barken" är känd för sin vaksamhet, och den blir lätt ledare för fridfullare fåglar. Roskarlen är en skygg fågel när han är omgiven av mer framfusiga arter, men vakar över allas säkerhet när han har mindre fåglar omkring sig. Här ser vi de stolta svanarna; där de sällskapliga måsarna bland vilka tvister är sällsynta och övergående; här de charmerande grisslorna som hela tiden smeker varandra; en självisk gåshona som inte velat ta sig an en dödad kamrats överlevande ungar; och vid hennes sida en annan hona som adopterar alla föräldralösa ungar och nu simmar omkring med femtio, sextio småttingar som hon uppfostrar och vårdar som sina egna. Sida vid sida med pingvinerna, som stjäl ägg från varandra, ser vi fjällpiparna, vilkas familjeliv är så "förtjusande och rörande", att tom ivriga jägare tvekar att skjuta en hona bland hennes ungar; eller ejdrarna, hos vilka (liksom hos svärtorna eller savannernas coroyas) flera honor häckar i samma bo; eller lommarna, som i tur och ordning ruvar den gemensamma kullen. Naturen är mångfald och uppvisar en oerhörd variation av egenskaper, från de lägsta till de högsta. Därför kan man inte heller förklara naturföreteelser genom ytliga generaliseringar. Ännu mindre kan man döma naturen från moralistens synpunkt eftersom moralistens åsikter i sig är ett oftast omedvetet resultat av naturiakttagelse.[4]
Att samlas under bosättningstiden är ett så vanligt drag hos de flesta fåglar att det är onödigt att nämna fler exempel. Våra träd kröns av kolonier av kråkbon; våra häckar är fulla av småfågelbon; våra bondgårdar ger skydd åt kolonier av svalor; våra gamla torn är tillflyktsort för hundratals nattfåglar; och man skulle kunna fylla sida efter sida med beskrivningar av den fred och harmoni som råder hos nästan alla dessa sambyggare. Det skydd som svagare fåglar bygger upp genom sina samhällen är påtagligt. Den noggranne iakttagaren dr Couës såg t.ex. de små klippsvalorna bo tätt bredvid präriefalken (Falco Polyargus). Falken hade sitt bo i toppen av en av de lerminareter som är så vanliga i Colorados kanjoner, medan en svalkoloni bodde alldeles inunder. De små fredliga fåglarna var inte alls rädda för sin rovlystne granne; de lät honom aldrig komma i närheten av deras bon. De omringade och drev bort honom så fort han försökte.[5]
Livet i samhällen upphör inte efter häckningstiden; det antar en ny form. Ungarna samlas i speciella samhällen som vanligen omfattar olika arter. Umgängeslivet idkas vid den åldern mest för dess egen skull - till en del för trygghetens, men mest för nöjes skull. Vi kan i våra skogar se nötväckans ungar (Sitta cæsia) sällskapa med mesar, bofinkar, gärdsmygar, trädkrypare eller några hackspettsarter.[6] I Spanien kan man träffa på svalan i sällskap med tornfalkar, flugsnappare och även duvor. I västra delarna av Amerika lever hornlärkans ungar i stora samhällen tillsammans med en annan lärkart (Spragues), ängslärkan, savannsparven och flera sparvarter (gulsparv, lärksparv).[7] Det skulle vara lättare att räkna upp de arter som lever för sig själva än att nämna dem som deltar i ungfåglarnas samhällen på hösten - dessa bildas inte i jakt- eller bosättningssyfte, utan för umgängets skull, för lek och träning, medan endast några få timmar dagligen ägnas åt att leta föda.
Slutligen har vi en storartad yttring av samhörighetskänsla bland fåglarna - flyttningarna - som jag här inte ens vågar mig in på. Det räcker med att erinra om att fåglar som i månader levt spridda över ett vidsträckt område samlas i tusental till ett bestämt ställe, där de uppehåller sig under flera dagar före avfärden, tydligen för att komma överens om hur resan ska äga rum. Några arter gör försöksturer varje eftermiddag före den långa flyttfärden. Alla inväntar försenade släktingar, och slutligen sker uppbrottet i en bestämd, noga uträknad riktning - frukten av mångas samlade erfarenhet - varvid de starkaste flyger i täten och avlöser varandra i denna krävande position. Både stora och små fåglar flyger över haven i väldiga skaror och återvänder nästa vår till samma ställe och oftast var och en till fjolårets bo.[8]
Det här är ett kolossalt omfattande ämne och ändå så föga undersökt; här finns så många slående exempel på inbördes-hjälp-vanor, förutom själva flyttningen - av vilka var och en kunde förtjäna en specialstudie - att jag måste avstå från fler detaljer. Låt mig bara påminna om att fåglarna samlas - liksom före avresan - efter ankomsten till häckningsorterna vid Jenisej eller i Englands nordliga grevskap. Under åtskilliga dagar, ibland en månad i sträck, samlas de en timme varje morgon innan de ger sig iväg ut efter föda — kanske överlägger de om var de ska lägga sina bon.[9] Och om flockarna överraskas av storm under flyttfärden, för de gemensamma prövningarna samman fåglar av de mest skilda arter. Inte bara flyttfåglar, utan även sådana, som efter årstiderna skiftar uppehållsort åt norr eller söder, gör sina strövtåg i flock. I stället för att flytta på sig en och en och på så vis vara säkra på att det finns tillräckligt med föda och skydd för den enskilde individen i det nya området, inväntar de alltid varandra och bildar flock före de periodiska korta flyttningarna.[10]
Hos däggdjuren slår oss genast de sociala arternas numerära övervikt över de få ensamlevande köttätarna. Högslätterna, alptrakterna och gamla och nya världens stäpper flödar över med hjordar av rådjur, antiloper, gaseller, dovhjortar, bufflar, vilda getter och får, som alla är flocklevande djur. När européerna först koloniserade Amerika, fann de landet så översvämmat av bufflar, att nybyggarna måste göra halt, när en avdelning flyttande bufflar korsade deras väg; och den tätt sammanhållna hjordens förbimarsch varade ibland i två, tre dagar. Och när ryssarna besatte Sibirien, var det så befolkat av rådjur, antiloper, ekorrar och andra grupplevande djur, att Sibiriens erövring blev till en jaktexpedition som varade tvåhundra år; medan Östafrikas grässlätter ännu är fyllda av hjordar av zebror, hartebeest och andra antiloparter.
För inte så länge sedan var Nordamerikas och norra Sibiriens mindre floder tillhåll för bäverkolonier, och ända till sextonhundratalet vimlade det av sådana samhällen i norra Ryssland. De fyra stora kontinenternas slättland bebos ännu av otaliga kolonier av möss, jordekorrar, murmeldjur och andra gnagare. På Asiens och Afrikas lägre breddgrader befolkas ännu skogarna av talrika elefant- och noshörningsfamiljer samt mängder av apstammar. Långt i norr bildar renarna hjordar, och ännu längre norrut finner vi myskoxhjordar och polarrävarnas flockar. Säl- och valrossflockar ger liv åt oceankusterna, i dess vatten ser vi valar i stim; och till och med i det inre av Centralasiens stora platå finner vi hjordar av vildhästar, vildåsnor, vildkameler och vilda får. Alla dessa däggdjur lever i flockar och samhällen på ibland upp till hundratusentals exemplar, fast nu efter tre århundraden av gevärscivilisation endast spillrorna finns kvar av forna tiders ofantliga anhopningar av djur. I jämförelse med dem verkar köttätarnas antal försvinnande litet! Och därför har de iakttagare en väldigt skev uppfattning, som i djurvärlden bara ser lejon och hyenor, som sätter sina blodiga tänder i sina offers kött! Man kunde lika gärna föreställa sig människolivet som en serie krigiska blodbad.
Sammanslutning och inbördes hjälp är vanliga drag bland däggdjuren. Sociala vanor finns till och med bland köttätarna, och vi kan endast nämna kattsläktet (lejon, tigrar, leoparder etc.) som exempel på en däggdjursgrupp, vars medlemmar avgjort föredrar ett ensligt liv framför sällskaplighet och sällan träffas på ens i små flockar. Och ändå, även bland lejonen "förekommer det ofta att de jagar i sällskap".[11] Sibetkatternas (Viverridæ) och vesslornas (Mustelidæ) familjer skulle också kunna karakteriseras som ensamlevande, men för ett århundrade sedan levde den vanliga vesslan mer i grupp än nu och påträffades då i större antal i Skottland och i kantonen Unterwalden i Schweiz. Hundsläktet har en särskilt utvecklad social känsla, och jakter i flock är ett kännetecken för dess många arter. Det är välkänt att vargar bildar flock för att jaga, och Tschudi har en utmärkt beskrivning av hur de ordnar sig i halvcirklar, omringar en ko som betar på en bergssluttning och plötsligt rusar fram under högt skall och skrämmer den utför ett stup.[12] Audubon såg på trettiotalet Labradorvargar, som jagade i flock, och en skara, som förföljde en man till hans stuga och dödade hans hundar. Under stränga vintrar blir vargflockarna så stora att de blir en fara i trakter bebodda av människor, som fallet var i Frankrike för omkring fyrtiofem år sedan. På de ryska stäpperna anfaller de aldrig hästar utom i flock, och ändå får de vara beredda på hård strid eftersom hästarna (enligt Kohls uppgift) ibland går till offensiv. I sådana fall riskerar vargarna, om de inte snabbt drar sig tillbaka, att omringas av hästarna och trampas ihjäl. Prärievargarna (Canis latrans) samlas i skaror på tjugo till trettio individer när de jagar en buffel som skilts från hjorden.[13] Schakalerna, som är mycket modiga djur och utgör en av de intelligentaste arterna i hundsläktet, jagar alltid i flock och kan då känna sig helt säkra för större rovdjur.[14] Williamson såg skaror av Asiens vilda hundar (Kolsun) angripa alla större djur utom elefanter och noshörningar och besegra björnar och tigrar. Hyenor lever alltid i grupp och jagar i flock, och den fläckiga hyenans jaktsammanslutningar har gjort starkt intryck på Cumming. Till och med rävar, som vanligen lever ensamma i våra civiliserade länder, har man sett jaga i grupp.[15] Polarräven är - eller rättare sagt var på Stellers tid - ett djur med mycket stark social sammanhållning, och när man läser Stellers skildring av kampen mellan Behrings olyckliga besättning och dessa intelligenta små djur, vet man inte vad man ska förundras över mest, rävarnas utomordentliga klokhet och samarbete när de stal proviant som gömts under ett stenkummel eller satts upp på en stolpe (en räv klättrade upp till toppen av stolpen och kastade ner maten till kamraterna nedanför), eller människans grymhet när hon drivits till förtvivlan av de stora rävflockarna. Det finns till och med några björnar som lever i samhällen i områden där de får vara ifred för människan. Steller såg Kamtjatkas svarta björn i talrika flockar, och isbjörnarna påträffas ibland i små grupper. Inte ens de ointelligenta insektsätarna lever ensamma hela tiden.[16]
Dock är det framför allt bland gnagarna, hov- och klövdjuren samt idisslarna som inbördes hjälp är vanligast. Ekorrarna är i viss mån individualister. Varje ekorre bygger sitt eget bekväma bo och förser det med förråd. De tycker om familjeliv, och Brehm fann att en ekorrfamiljs lycka var som störst när årets båda kullar umgås med föräldrarna i en ostörd del av skogen. Men den uppehåller ändå sociala relationer. De enskilda bonas invånare umgås flitigt, och när kottarna börjar ta slut i den skog där de bor, flyttar de i flock. Den nya världens svarta ekorrar har en stark social sammanhållning. Utom de få timmar på dagen när de samlar föda, tillbringar de livet med att leka i flock. Och när de förökar sig för hastigt i en trakt, samlas de i grupper nästan lika stora som gräshoppssvärmar och flyttar söderut, varvid de ödelägger skogar, fält och trädgårdar; medan rävar, illrar, falkar och nattliga rovfåglar följer dem och livnär sig på de individer som blir efter. Jordekorren - en mycket närstående art - har ännu kraftigare sociala band. Den är samlare och lagrar i sina underjordiska förrådsrum väldiga mängder ätbara rötter och nötter som vanligen under hösten plundras av människan. Enligt några iakttagare måtte den känna något av en girigbuks samlarvurm. Och ändå är den sällskaplig. Den lever i stora byar, och Audubon, som öppnade några jordekorrbon under vintern, fann flera individer i samma rum; de måste ha samlat förråden gemensamt.
Murmeldjurens stora familj, som omfattar de tre släktena Arctomys, Cynomys och Spermophilus, är ännu mer sällskaplig och intelligent. Även de föredrar att bo i eget hus, men de lever i stora byar. Susliken, detta förfärliga hot mot skördarna i södra Ryssland, som enbart människan dödar i tio miljoner exemplar årligen, lever i otaliga kolonier, och medan de ryska provinsialförsamlingarna med djupt allvar diskuterar bästa medlet mot denna samhällsfiende, tillbringar den i stora skaror sitt liv i högönsklig välmåga. Umgängeslivet är så förtjusande, att iakttagaren inte kan låta bli att beundra det och charmas av deras konserter, där hanarnas gälla visslingar blandas med honornas mer melankoliska visslingar, tills han plötsligt erinrar sig sina medborgerliga plikter och börjar uppfinna de mest djävulska medel för att utrota de små plundrarna. Alla slags rovfåglar och rovdjur har visat sig utan effekt, och vetenskapens slutliga lösning av detta är - att ympa in kolera! Präriehundarnas byar i Amerika är en fantastisk syn. Så långt ögat når över prärien, ser man högar av jord och på var och en av dem en präriehund, inbegripen i livligt samspråk med sina grannar genom korta skall. Så fort en varningssignal säger att det finns människor i närheten, försvinner de ögonblickligen in i sina hålor; alla är som borttrollade. Men när faran är över, kommer de snart fram igen. Hela familjer kommer ut ur sina gångar och börjar leka. Ungarna nafsar och retas med varandra eller står på två ben, och de gamla sitter och ser på. De hälsar på hos varandra, och de upptrampade stigar som förbinder jordhögarna vittnar om täta visiter. Med ett ord, framstående naturforskare har med förtjusning skildrat präriehundarnas samhällen i Amerika, gamla världens murmeldjurssamhällen och fjällämlarnas samhällen i fjälltrakterna. Och dock måste jag om murmeldjuren göra samma anmärkning som om bina. De har bibehållit sina krigiska instinkter, och i fångenskap kommer de fram igen. Men i deras stora sammanslutningar i den fria naturen har de osällskapliga instinkterna inget tillfälle att utvecklas, och följden blir fred och samförstånd.
Till och med ogästvänliga djur som råttor, som ständigt slåss i våra källare, är tillräckligt förståndiga att vara sams medan de plundrar våra skafferier, att hjälpas åt på plundringstågen och flyttningarna och att ta hand om orkeslösa individer. Canadas bäverråttor eller myskråttor är ytterst sällskapliga. Audubon var full av beundran över "deras fredliga samhällen, som bara behöver lämnas i fred för att vara lyckliga". Som alla sällskapliga djur är de livliga och lekfulla, de umgås med andra arter och har nått en hög intellektuell utveckling. I deras byar, som alltid är belägna vid sjö- eller flodstränder, tar de hänsyn till det växlande vattenståndet; deras kupolformade hus, som är byggda av lera och säv, har särskilda hörn för organiskt avfall, och deras rum är vinterbonade; de är varma och ändå väl luftade. Bävrarna, vilka som bekant har stark samhörighetskänsla, visar genom sina dammbyggnader och byar, där generation efter generation lever och dör utan att känna till andra fiender än uttern och människan, vad inbördes hjälp betyder för artens trygghet, för sociala vanor och för intelligensens utveckling; deras levnadssätt är också väl känt av alla som är intresserade av djurens liv. Hos bävrarna, myskråttorna och några andra gnagare finner vi redan det drag som också är utmärkande för mänskliga samhällen, d.v.s. gemensamt arbete.
Jag förbigår de två stora familjer, som omfattar springråttan, chinchillan, biscachan och tushkanen eller Sydrysslands underjordiska hare, fast alla dessa små gnagare kunde tjäna som exempel på det välbefinnande ett samhälleligt liv medför.[17] Just välbefinnande - det är nämligen svårt att bestämma anledningen till att djur lever ihop: om det är behovet av skydd eller bara nöjet att vara omgiven av sina artfränder. Det är i varje fall så att våra vanliga harar, som inte bildar samhällen och som inte ens hyser några starka föräldrakänslor, inte kan leva om de inte får samlas till lek. Dietrich de Winckell, som är en auktoritet i fråga om hararnas vanor, beskriver dem som så passionerat lekfulla att en hare lär ha tagit en annalkande räv för en lekkamrat.[18] Kaninen lever i samhällen, och dess familjeliv återspeglar den gamla, patriarkaliska familjen, eftersom ungarna uppfostras till absolut lydnad mot fadern och likaledes farfadern.[19] Här ser vi ett exempel på två närbesläktade arter som inte tål varandra - inte därför att de lever av nästan samma föda, vilket man alltför ofta förklarar sådana fall med, utan högst sannolikt därför att den känslosamma och utpräglat individualistiska haren inte kan bli vän med den tröga, lugna och undergivna kaninen. Deras lynnen är alltför olika.
Att leva i samhällen är det vanligaste också inom hästarnas stora familj, som omfattar Asiens vildhästar och vildåsnor, zebrorna, mustangerna, Pampas cimarrones samt Mongoliets och Sibiriens halvvilda hästar. De lever alla i grupper som var och en består av ett antal ston anförda av en hingst. Dessa otaliga invånare i gamla och nya världen, som på det hela taget är illa rustade både mot fiender och mot klimatet, skulle snart ha försvunnit från jordens yta om de inte haft samhörighetskänslan. När ett rovdjur närmar sig, förenar sig genast flera grupper, slår tillbaka det och jagar det ibland: och varken vargen, björnen eller ens lejonet kan ta någon häst eller zebra så länge den håller sig till hjorden. När torkan far illa fram med präriens gräs, samlas de i hjordar på ibland upp till tiotusen individer och flyttar. Och när en snöstorm rasar på stäppen, sluter sig varje grupp tätt samman och tar sin tillflykt till någon skyddad dalgång. Men om sammanhållningen bryts eller det uppstår panik och hästarna skingras, omkommer de och de överlevande anträffas efter stormen halvdöda av trötthet. Sammanhållning är deras bästa vapen i kampen för tillvaron och människan är deras värste fiende. På grund av människans ökande utbredning har vår tamhästs förfäder (Equus Przewalskii, Polyakoffs benämning) dragit sig undan till Tibets mest otillgängliga högslätter, där de fortfarande lever omgivna av rovdjur och i ett klimat som är föga bättre än de arktiska trakternas, men där de är utom räckhåll för människan.[20]
Många exempel på sociala vanor skulle kunna hämtas från renarnas liv och speciellt från den stora avdelning idisslare som omfattar rådjur, dovhjort, antilop, gasell, stenbock och hela de stora antilop-, get- och fårfamiljerna. Man skulle kunna nämna deras ihärdighet att skydda hjorden mot rovdjur; den ängslan varje individ i en flock stengetter visar, så länge inte alla medlemmarna klarat av en svår klippövergång; adopterandet av moderlösa; gasellens förtvivlan när hennes make eller någon kamrat av samma kön blivit dödad; ungarnas lek och många andra drag. Men det kanske mest överraskande exemplet på inbördes hjälp förekommer under dovhjortens flyttningar, vilket jag själv blev vittne till vid Araur. När jag passerade högplatån och dess randberg Stora Chingan på min resa från Transbajkal till Merghen och sedan färdades över de gräsbevuxna högslätterna på väg till Amur, kunde jag se hur fåtaliga dovhjortarna är i dessa nästan obebodda trakter.[21] Två år senare for jag uppför Amur och nådde i slutet av oktober nedre delen av den vackra klyfta, där Amur bryter genom Dousse-alin (Lilla Chingan) innan den flyter ut i låglandet, där den förenar sig med Sungari. Jag fann kosackerna i denna dalgångs byar ivrigt sysselsatta, eftersom många tusen dovhjortar just höll på att vada över Amur på dess smalaste ställe för att komma över till slättlandet. Flera dagar i sträck var kosackerna längs en sträcka av sex mil utefter floden sysselsatta med att slakta djuren när de försökte ta sig över Amur, där det redan flöt massor av is. Flera tusen dödades varje dag, och vandringen fortsatte alltjämt. Så stora flyttningar har inte ägt rum vare sig förr eller senare, och denna måste ha orsakats av tidiga och tunga snöfall i Stora Chingan, som drivit hjortarna till ett förtvivlat försök att nå slätterna öster om Dousse-bergen. Emellertid var också Dousse-alin några dagar senare täckt av en meter djup snö. När man nu föreställer sig det ofantliga område (nästan lika stort som Storbritannien) från vilket de spridda dovhjortflockarna måste ha samlats för en vandring som företogs på grund av ovanliga omständigheter, och gör klart för sig vilka svårigheter som måste ha övervunnits innan alla hjortarna enat sig om den gemensamma övergången av Amur längre i söder, där floden är smalast, måste man verkligen beundra det prov på social sammanhållning dessa intelligenta djur visat. Vi kan erinra om att Nordamerikas bufflar utvecklat samma samarbetsförmåga. Man har sett dem beta i stort antal på slätterna, i en mängd små grupper som aldrig blandade sig med varandra. Men när nöden har krävt det, har alla smågrupper samlats, även om de varit spridda över ett ofantligt område, och bildat dessa enorma flockar på hundratusentals individer som jag nämnt tidigare.
Jag borde också säga åtminstone några ord om elefanternas "bland-familjer", deras tillgivenhet mot varandra, deras vana att sätta ut vaktposter och den sammanhållning som skapas av ett sådant liv i gemenskap.[22] Jag kunde erinra om vildsvinens, dessa misskända djurs, sociala vanor och med allt skäl berömma deras samarbete vid angrepp av rovdjur.[23] Flodhästen och noshörningen bör också ha sin givna plats i ett arbete om djurens sociala liv. Många intressanta fakta kunde berättas om sälarnas och valrossarnas samhörighetskänsla och slutligen kunde man nämna de sällskapliga valdjurens samliv. Men jag inskränker mig till att tala om apsamhällena, som har sitt intresse som den förbindelselänk som leder över till de primitiva folkslagens samhällen.
Det är naturligt att de högst utvecklade däggdjuren som mest liknar människan i kroppsbyggnad och intelligens också har de mest utvecklade sociala vanorna. Naturligtvis skiftar levnadsvanorna inom en så stor ordning inom djurriket som omfattar hundratusentals arter. Men totalt sett är social sammanhållning, handlingsgemenskap, gemensamt skydd och en hög utvecklingsgrad när det gäller sådana känslor som är resultatet av ett liv i samhälle, något som är utmärkande för de flesta aparter. Från de minsta arterna till de största är sällskaplighet en regel som har få undantag. Nattapor föredrar enstöringsliv; kapucinerna (Cebus capucinus), monos och vrålaporna lever uteslutande i små familjer; och orangutangerna har enligt A R Wallace aldrig iakttagits annat än i enstaka exemplar eller i mycket små grupper på tre eller fyra individer, medan gorillorna aldrig samlas i grupp. Men hela det övriga apsläktet - schimpanserna, sapajoun, sakin, mandrillerna, babianerna etc. - är i högsta grad grupplevande. De lever i stora flockar, även ihop med andra arter än den egna. De flesta av dem blir otröstliga i ensamhet. En individs nödrop samlar genast hela skaran och de slår tappert tillbaka de flesta angrepp av rovdjur och rovfåglar. Inte ens örnar vågar anfalla dem. Våra fält plundrar de alltid i flock, medan de gamla håller vakt åt gruppen. De små tee-tees, vilkas rara barnansikten Humboldt fäste sig vid, håller om och skyddar varandra när det regnar genom att linda svansen om halsen på någon frysande kamrat. Några arter visar väldig omsorg om sina sårade och överger under flykt aldrig en sårad kamrat förrän de ser att han är död och inte kan väckas till liv igen. James Forbes berättar i sina Oriental Memoirs hur vid ett tillfälle en grupp apor så enträget försökte ta tillbaka kroppen av en död kamrat från ett jaktsällskap, att man förstår att "vittnena till denna scen lovade att aldrig mer skjuta någon individ av apsläktet".[24] Bland några arter samarbetar flera individer om att välta en sten för att leta efter myrägg under den. Mantelbabianerna (Cynocephalus hamadryas) använder sig av vaktposter och har till och med setts bilda kedja för att föra ett byte i säkerhet, och deras mod är väl känt. Brehms skildring av den batalj hans karavan fick utstå, innan babianerna lät den fortsätta sin resa genom Mensadalen i Abessinien, har blivit klassisk.[25] Svansapornas lekfullhet och tillgivenheten inom schimpansfamiljerna är också kända saker för alla läsare. Och även om det bland de högsta aporna finns två arter, orangutangen och gorillan, som är ensamlevande, är det att märka att båda dessa, som finns endast inom mycket små områden, den ena i hjärtat av Afrika och den andra på öarna Borneo och Sumatra, antagligen är de sista kvarlevorna av arter som varit mycket talrikare förr. Gorillan åtminstone verkar ha varit ett grupplevande djur förr i världen, om de i Periplus omtalade aporna verkligen var gorillor.
Vi ser sålunda redan av denna korta översikt, att socialt liv inte hör till undantagen i djurvärlden; det är tvärtom en regel och naturlag och är mest utbrett bland de högre ryggradsdjuren. De arter där individerna lever ensamma eller enbart i små familjer är relativt få, och deras antal är begränsat. Det verkar till och med sannolikt att med få undantag alla fåglar och däggdjur som nu inte är flockbildande levt i samhällen innan människosläktets snabba utbredning decimerade dem eller ryckte undan grunden för deras försörjning. "On ne s'associe pas pour mourir" (Man sluter sig inte samman för att dö) anmärkte Espinas, och Houzeau, som kände djurvärlden i några delar av Amerika som då ännu inte var påverkade av människan, uttryckte sig på liknande sätt.
Sammanhållning kan man träffa på i djurvärlden på alla utvecklingsstadier, och enligt Herbert Spencers storslagna idé, som utvecklats på ett så lysande sätt i Perriers Colonies Animales, är kolonier själva grunden till evolutionen i djurriket. Men ju högre vi stiger på utvecklingsstegen, desto mer medveten blir sammanhållningen. Den förlorar sin rent fysiska karaktär, upphör att vara enbart instinktiv, den blir förnuftsmässig. Hos de högre ryggradsdjuren är den periodisk och har ett bestämt syfte - artens fortplantning, flyttning, jakt eller gemensamma försvar. Den blir också tillfällig, som när fåglar gemensamt vänder sig mot en plundrare eller när däggdjur på grund av speciella omständigheter utvandrar i stora mängder. I detta sista fall är det en frivillig avvikelse från ordinära levnadsvanor. Sammanslutningen sker ibland i två eller fler stadier - först familjen, sedan flocken och slutligen den sammanslagning av flockar, som man kan se under svåra förhållanden bland bisonoxar och andra idisslare. Den antar också högre former, som tryggar individens oberoende utan att beröva honom samhällslivets fördelar. Hos de flesta gnagare har varje individ sin egen bostad, dit han kan bege sig när han vill vara ifred; men bostäderna är samlade i byar eller städer så att alla invånare kan utnyttja samhällets fördelar och nöjen. Och slutligen upprätthåller man samhällsliv hos flera arter, såsom möss, murmeldjur, harar etc., trots individernas argsinta och själviska läggning. Här är alltså sammanhållningen inte, som hos myror och bin, grundad på individernas fysiologiska konstruktion; man lever ihop på grund av fördelarna med inbördes hjälp eller för det nöje den ger. Och naturligtvis förekommer här alla möjliga gradskillnader och individuella såväl som artbundna avvikelser - och just denna variationsrikedom när det gäller formen av socialt liv är en följd av och för oss ett bevis på allmängiltigheten av denna lag.[26]
Sällskapligheten - d.v.s. djurets behov av umgänge med andra inom arten - socialt umgänge för umgängets skull i kombination med "livsglädje" börjar först nu fånga zoologernas uppmärksamhet.[27] Vi vet nu att alla djur, från myrorna till fåglarna och de högsta däggdjuren, tycker om att leka, brottas, retas med varandra, jaga varandra, att de på lek försöker fånga varandra etc. Och medan många lekar är så att säga en inträning av de ungas uppförande som vuxna, är andra, precis som dans och sång, bortsett från nyttighetssynpunkten i sig uttryck för livskraft och "livsglädje" och för lusten att kommunicera med andra individer av samma eller någon annan art - med andra ord uttryck för ren sällskaplighet och betecknande för hela djurriket.[28] Vare sig känslan är rädsla för en annalkande rovfågel eller ett "anfall av uppsluppenhet" som kommer sig av god hälsa och ungdomlighet eller bara en lust att ge utlopp åt ett överskott av intryck och av livskraft, så är behovet att kommunicera, att leka, prata eller bara känna besläktade varelsers närhet något som genomströmmar hela naturen och är, lika mycket som någon annan fysiologisk funktion, ett utmärkande tecken på liv och mottaglighet för intryck. Detta behov är mer utvecklat och tar sig ett vackrare uttryck hos däggdjuren, särskilt de yngre individerna, och ännu mer hos fåglarna; men det finns hos allt levande och har iakttagits av så framstående forskare som Pierre Huber även hos myrorna, och det är tydligen samma instinkt som för samman de stora skaror fjärilar som redan har nämnts.
Bruket bland fåglar att samlas till dans och att utsmycka de ställen där de utför sina danser är naturligtvis bekant från Darwins Människans härstamning (kap XIII). De som har besökt Londons zoologiska trädgård känner också till vävarefågelns bo. Men dansbruket tycks vara mer utbrett än man hittills antagit, och W H Hudson har i sitt mästerverk om La Plata en intressant skildring, som måste läsas i original, av invecklade danser som utförs av en mängd fåglar: ängsknarrar, jakanas, vipor, etc.
Egenskapen att sjunga i kör, som finns hos flera fågelarter, hör till samma kategori av sociala instinkter. Den är mest utvecklad hos tschajan (Chauna chavarria), vilken engelsmännen givit det missvisande namnet "tofsprydda skränaren". Dessa fåglar samlas ibland i enorma flockar, och i sådana fall sjunger ofta alla i kör. W H Hudson stötte en gång på tschajas i oräkneligt antal kring en pampassjö i väl avgränsade flockar med omkring 500 fåglar i varje flock.
"Först", skriver han, "började en flock i min närhet att sjunga och fortsatte med sin kraftiga sång i tre eller fyra minuter; när den tystnade togs melodin upp av nästa flock och därefter av nästa och så vidare, tills tonerna från flockarna på andra sidan åter kom svävande starka och klara över vattnet - och sedan blev svagare och svagare igen, tills ännu en gång ljudet på sin rundvandring närmade sig stället där jag stod."
Vid ett annat tillfälle såg samme författare en hel slätt täckt av ändlösa flockar av tschajas, inte i sluten ordning, utan spridda parvis och i smågrupper. Ungefär klockan nio på aftonen "stämde plötsligt hela fågelskaran, som täckte myren kilometervis omkring, upp en skallande aftonsång... Det var en konsert, som var väl värd att rida ett par hundra kilometer för att höra".[29] Som alla sällskapliga djur blir tschajan lätt tam och fäster sig vid människan. "Dessa fåglar har ett milt lynne och är mycket sällan aggressiva" - berättas det - fast de är försedda med förfärliga vapen. Livet i samhällen gör dessa vapen onödiga.
Att livet i samhällen är det bästa vapnet i kampen för tillvaron i dess mest vidsträckta mening har visats med åtskilliga exempel på de föregående sidorna och skulle kunna belysas med ytterligare material. Samhällslivet ger de svagaste insekter, de svagaste fåglar och de svagaste däggdjur motståndskraft och försvarsmedel mot de förfärligaste rovfåglar och rovdjur; det skänker långt liv; det tillåter arten att uppfostra sin avkomma med minsta möjliga kraftansträngning och att hålla antalet uppe trots låg nativitet; det möjliggör hjorddjurens flyttningar för att söka nya boplatser. Så medan vi instämmer fullständigt med Darwin och Wallace, att styrka, snabbhet, skyddande färger, slughet och motståndskraft mot hunger och köld är egenskaper som gör individen eller arten till den dugligaste under vissa förhållanden, betonar vi att det under alla förhållanden är den sociala sammanhållningen som utgör den största fördelen i kampen för tillvaron. De arter som med eller mot sin vilja har givit upp denna vana är dömda till undergång, medan de arter som har den bästa sociala sammanhållningen har den bästa utsikten att överleva och att utvecklas vidare, de må sedan vara underlägsna andra i alla de egenskaper som räknas upp av Darwin och Wallace, utom i intelligens. De högsta ryggradsdjuren och särskilt människosläktet är det bästa beviset för detta påstående. Liksom varje darwinist instämmer med Darwin om att intelligensen är det bästa vapnet i kampen för tillvaron och den viktigaste faktorn för evolutionen, medger han också att intelligensen avgjort är en socialt betingad förmåga. Språk, härmning och samlad erfarenhet är några av de element som ingår i utvecklingen av intelligensen, vilka det ensamlevande djuret är berövat. Därför ser vi i främsta linjen i var sin djurklass myrorna, papegojorna och aporna, som alla kombinerar starka sociala vanor med en väl utvecklad intelligens. De dugligaste är alltså de sällskapligaste djuren, och sällskaplighet verkar vara utvecklingens huvudfaktor, både direkt, genom att trygga artens välbefinnande med ett minimum av kraftförbrukning, och indirekt, genom att gynna utvecklingen av intelligensen.
Dessutom är det klart, att samhällsliv skulle vara omöjligt utan motsvarande utveckling av sociala känslor och särskilt av en viss kollektiv känsla för rättvisa, som efterhand blir en sedvänja. Om varje individ jämt missbrukade sina personliga fördelar, utan att de andra ingrep till den förorättades förmån, skulle inget samhällsliv vara möjligt. Och känslan för rättvisa utvecklas mer eller mindre hos alla grupplevande djur. Om svalorna eller tranorna har aldrig så lång väg att flyga, återvänder ändå var och en till sitt eget fjolårsbo. Om en lat sparv försöker ta det bo som en kamrat bygger på, eller bara stjäl några grässtrån från det, ingriper flocken mot den late kamraten; och det är helt klart, att utan sådant regelbundet ingripande skulle inga fågelsamhällen kunna existera. Varje pingvinflock har sin speciella viloplats och sitt särskilda fiskeställe och slåss inte om dem. Boskapshjordarna i Australien har särskilda rastställen för varje grupp, och från denna ordning avviker den aldrig, etc.[30] Det finns en mängd direkta iakttagelser om den fred som råder i fågelsamhällena, i gnagarnas byar och bland gräsätarnas hjordar; medan vi å andra sidan känner till få grupplevande djur som är så osams som råttorna i våra källare eller valrossarna som slåss om en solig plats på stranden. Ett socialt levnadssätt innebär således en minskning av den fysiska kampen och gynnar uppkomsten av bättre känslor. Den högt utvecklade föräldrakärleken hos alla klasser av djur, även lejon och tigrar, är väl känd. Fågel- och däggdjursungar som umgås regelbundet utvecklar sympatikänslor, inte kärlek. Utan att nämna alla rörande exempel på tillgivenhet och medlidande mellan husdjur och djur i fångenskap har vi en mängd konstaterade exempel på medlidande mellan vilda djur i fritt tillstånd. Max Perty och L Büchner räknar upp en mängd sådana.[31] J C Woods berättelse om en vessla som letade upp och förde bort en sårad kamrat har fått en välförtjänt popularitet.[32] Likaså kapten Stansburys iakttagelse under sin resa till Utah som citerats av Darwin; han såg en blind pelikan som matades och matades rikligt av andra pelikaner med fisk som måste hämtas närmare femtio kilometer därifrån.[33] Och H A Wedell såg mer än en gång under sin resa i Bolivia och Peru att när en vikunjahjord (Auchenia vicunno) förföljdes av jägare, täckte de starka hanarna hjordens flykt och skyddade den genom att själva släpa efter. Och fall av medömkan med sårade kamrater nämns av alla zoologer. Sådana fall är mycket vanliga. Medkänsla är en nödvändig följd av samhällsliv. Men medkänsla betyder också ett stort framsteg i allmän intelligens och mottaglighet för intryck.
Det är första steget mot utveckling av högre moraliska känslor. Det är i sin tur en väsentlig faktor för vidare utveckling.
Om de på föregående sidor presenterade åsikterna är riktiga, uppstår med nödvändighet frågan i vilken mån de stämmer överens med teorin om kampen för tillvaron, så som den har framställts av Darwin, Wallace och deras efterföljare, och jag tänker i korthet besvara denna viktiga fråga. Först och främst betvivlar ingen naturvetenskapsman att uppfattningen om kampen för tillvaron såsom något genomgående i den organiska naturen är vårt sekels största generalisering. Livet är kamp, och i denna kamp överlever de dugligaste. Men svaren på frågorna "med vilka vapen förs denna kamp huvudsakligen?" och "vilka är de dugligaste i kampen?" blir väldigt varierande allt efter den betydelse man tillmäter kampens båda ingående element: den direkta kampen mellan individerna om föda och trygghet och å andra sidan den kamp som Darwin kallade "metaforisk" - den mycket ofta kollektiva kampen mot svåra förhållanden. Ingen förnekar att det inom arten förekommer en viss faktisk konkurrens om födan - åtminstone under vissa perioder. Men frågan är om konkurrensen har den omfattning som Darwin eller Wallace påstod; och om denna konkurrens har spelat den roll i djurrikets utveckling som man har velat tillskriva den.
Den uppfattning som ständigt återkommer i Darwins verk är att det inom varje djurgrupp råder konkurrens om föda, trygghet och möjlighet att efterlämna avkomma. Han talar ofta om trakter som är överfulla av liv, och från denna överbefolkning drar han slutsatser om nödvändigheten av konkurrens. Men när vi letar i hans verk efter verkliga bevis på sådan konkurrens, måste vi erkänna att vi inte blir övertygade. Om vi slår upp rubriken "Kampen för tillvaron hårdast mellan individer av samma art", så finns där inte alls sådana mängder av bevis och exempel som i allt annat Darwin skrivit. Kampen mellan individer av samma art är i det kapitlet inte illustrerat med ett enda fall: den uppfattas som given; och konkurrensen mellan närbesläktade djurarter illustreras av endast fem exempel, av vilka åtminstone ett (beträffande de två trastarterna) nu förefaller tvivelaktigt.[34] Men när vi letar efter fler detaljer för att konstatera i vilken mån en arts försvinnande orsakas av en annan arts tillväxt, säger oss Darwin med sin vanliga ärlighet:
"Vi kan till en viss grad förstå, varför konkurrensen måste bli ytterst hård mellan besläktade former, vilka upptar nästan samma plats i naturen; men vi kan antagligen i inget fall bestämt säga, varför en art segrat över en annan i livets stora strid."
Wallace, som citerar samma fall under en något ändrad rubrik ("Kampen för tillvaron ofta hårdast mellan närbesläktade djur och växter"), gör följande anmärkning (kursiveringarna är mina), som ger en helt annan syn på det som nämnts ovan. Han säger:
"I några fall förekommer ett verkligt krig mellan de båda, där den starkare dödar den svagare; men det är inte alls säkert att så sker och det kan förekomma fall, där den fysiskt svagare arten får överhanden genom snabbare förökning, bättre förmåga att motstå klimatväxlingar eller större list när det gäller att undgå gemensamma fienders angrepp."
I sådana fall är det som man kallat konkurrens inte alls någon konkurrens. En art dukar under, inte därför att den utrotas eller svälts ut av den andra arten, utan därför att den inte kan anpassa sig till nya förhållanden, vilket den andra kan. Uttrycket "kampen för tillvaron" används åter i dess "metaforiska" betydelse och kan här inte ha någon annan. Angående den konkurrens mellan individer av samma art, som på ett annat ställe exemplifieras med boskap i Sydamerika under torka, så är exemplets värde tveksamt därför att det behandlar husdjur. Bisonoxar utvandrar i liknande fall för att undvika konkurrens. Hur hård än kampen mellan växterna är - och detta är fullt bevisat - kan vi bara upprepa Wallaces anmärkning, att "växter lever där de kan", medan djur i stor utsträckning har möjlighet att välja sin uppehållsort. Vi måste alltså upprepa frågan: i vilken mån finns det egentligen konkurrens inom varje djurart? Vad är detta antagande grundat på?
Samma anmärkning måste göras gentemot det indirekta beviset på hård konkurrens och kamp för tillvaron inom varje art, som kan härledas från den av Darwin så ofta omnämnda "utrotningen av övergångsarterna". Det är känt att Darwin länge brottades med den svårighet han såg i frånvaron av en lång kedja mellanformer mellan närbesläktade arter, och att han fann lösningen i antagandet att övergångsformerna utrotats.[35] Emellertid förstår man snart vid en uppmärksam genomläsning av de olika kapitel där Darwin och Wallace talar om detta ämne, att ordet "utrotning" inte betyder verklig utrotning; samma inskränkning som Darwin gjort beträffande uttrycket "kampen för tillvaron", gäller tydligen även ordet "utrotning". Det bör inte tas i bokstavlig mening, utan måste fattas i sin "metaforiska betydelse".
Utgår vi från antagandet att ett område är överfullt av liv och att det råder skarp konkurrens om existensmedlen mellan alla dess invånare - att varje djur tvingas kämpa mot alla sina släktingar om den dagliga födan - då skulle det faktum att det uppträder en ny och framgångsrik varietet i många fall (men inte alltid) betyda att det uppträder individer, som förmår tillägna sig mer än deras rättmätiga andel av existensmedlen; och följden skulle bli att dessa individer skulle svälta ut både fäderneformen, som inte äger variationen, och mellanformerna, som inte äger den i samma grad. Det är möjligt att Darwin i början uppfattat nya arters uppträdande på det viset; åtminstone leder det ofta begagnade ordet "utrotning" till ett sådant antagande. Men både han och Wallace kände naturen för väl för att bortse från att detta inte alls är det enda möjliga och nödvändiga förloppet.
Om man konstant håller de fysiska och biologiska förutsättningarna i ett givet område, den yta en art upptar där, samt vanorna hos artens medlemmar - då kunde det plötsliga uppträdandet av en ny art betyda utsvältning och utrotning av alla individer som inte i tillräcklig grad var utrustade med den nya varietetens särmärke. Men en sådan oföränderlighet är något som vi aldrig hittar i naturen. Varje art strävar hela tiden efter att utvidga sitt område: flyttning till nya boplatser är lika vanlig bland de långsammaste sniglarna som bland de snabbaste fåglarna; fysiska förändringar försiggår jämt på varje givet ställe; och nya varieteter bland djur yttrar sig i en mängd fall - kanske de flesta - inte i att det uppkommer nya vapen för att röva födan ur släktingarnas mun - föda är bara ett av de hundratals livsvillkoren - utan, som Wallace själv visar i ett förtjusande avsnitt om "egenskapernas olikhet" (Darwinism, s 107), i att det skapas nya vanor, att man flyttar till nya boplatser och intar nya sorter av föda. I alla sådana fall sker ingen utrotning, inte ens någon konkurrens - och den nya anpassningen är en befrielse från konkurrens, om en sådan överhuvudtaget existerat; och dock kommer efter en tid de förmedlande länkarna att saknas på grund av att de överlever som bäst passar i de nya förhållandena - lika säkert som under antagandet om fäderneformens utrotning. Det behöver knappt tilläggas att om vi som Spencer, alla Lamarcks anhängare och Darwin själv erkänner miljöns förändrande inflytande på arten, blir det i ännu mindre grad någon nödvändighet att mellanformerna utrotas.
Vikten av flyttning och därmed isolering av djurgrupper när det gäller uppkomsten av nya varieteter och i sista hand av nya arter, vilken påpekats av Moritz Wagner, erkändes fullständigt av Darwin själv. Senare undersökningar har ytterligare klargjort betydelsen av denna faktor och visat hur storleken av det område en art tar upp - som Darwin med full rätt ansåg viktig för uppträdandet av nya varieteter - kan sättas i samband med isolering av delar av arten genom lokala geologiska förändringar eller genom lokala geografiska hinder. Det är omöjligt att här gå in på detta stora ämne, men man kan ändå med ett par exempel visa samverkan mellan dessa faktorer. Som bekant går ofta delar av en art över till annan föda. Ekorrarna t.ex. flyttar till furuskogar när det är ont om kottar i lärkträdsskogarna, och denna ändring i födan har vissa välkända fysiologiska verkningar på ekorrarna. Om ändringen är kortvarig - om det nästa år blir gott om kottar i lärkträdsskogarna - uppstår tydligen ingen ny varietet på grund av detta. Men om det område ekorrarna bor i delvis börjar förändra sin fysiska beskaffenhet till följd av t.ex. mildare klimat eller uttorkning, som båda medför en tillväxt av furuskogarna i förhållande till lärkträden, och om några andra förändringar tvingar ekorrarna att bo i utkanten av det område som drabbats av torka, uppstår det snart, utan någon slags utrotning, en ny varietet bland ekorrarna, d.v.s. en ny ekorrart på framväxt. En allt större mängd ekorrar av den nya, bättre lämpade varieteten överlever för varje år, och mellanlänkarna dör ut med tiden, utan att svältas ut av malthusianska medtävlare. Detta är precis vad vi kan iaktta under de stora fysiska förändringar som försiggår över stora områden i Centralasien på grund av den alltsedan istiden pågående uttorkningen.
För att ta ett annat exempel har det bevisats av geologer att den nuvarande vildhästen (Equus Przewalskii) så småningom utvecklats under senare delen av tertiär- och kvartärperioderna, men att dess förfäder under hela denna tid inte alls var begränsade till någon speciell del av jorden. De vandrade över både nya och gamla världen och kom sannolikt efter en tid tillbaka till betesmarker som de tidigare passerat under sina vandringar.[36] Om vi alltså idag inte i Asien kan träffa på alla mellanlänkar mellan den nuvarande vildhästen och dess asiatiska sentertiära stamfäder, så har därför inte alla dessa mellanlänkar utrotats. Ingen sådan utrotning har någonsin ägt rum. Inte ens någon ovanligt hög dödlighet behöver ha inträffat bland de tidigare arterna: individerna av mellanliggande varieteter och arter dog enligt naturens vanliga ordning - ofta bland överflöd på föda, och spridda över hela jordklotet.
Kort sagt, om vi tänker efter noga och noggrant på nytt läser vad Darwin själv skrivit i ämnet, förstår vi att om ordet "utrotning" överhuvudtaget ska användas i samband med övergångsvarieteter, bör det användas i sin metaforiska betydelse. Även ordet "konkurrens" används ständigt av Darwin (se t.ex. avsnittet "Om utrotning") som en bild eller ett talesätt snarare än för att beteckna en kamp om existensmedlen mellan två grenar av samma art. Hur som helst är frånvaron av mellanformer inget bevis för dess existens.
Huvudbeviset för en hård konkurrens om existensmedlen inom varje art är emellertid, för att citera professor Geddes, "det aritmetiska beviset", lånat från Malthus.
Men detta bevis säger ingenting alls. Lika gärna kunde man ta fram fakta om ett antal byar i sydöstra Ryssland, vilkas invånare har gott om föda men inga som helst sanitära anordningar, och dra slutsatsen att eftersom under de senaste åttio åren nativiteten har varit sextio per tusen invånare, medan befolkningssiffran fortfarande är densamma som för åttio år sedan, måste det ha förekommit en väldig konkurrens mellan invånarna. Men sanningen är att befolkningssiffran har förblivit densamma år efter år därför att en tredjedel av de nyfödda dött knappt sex månader gamla, hälften av dem inom de närmaste fyra åren, och att av hundra födda endast omkring sjutton uppnått tjugo års ålder. Nykomlingarna har dött innan de vuxit upp till medtävlare. Och är detta fallet med människor, är det ännu mer så med djuren. I fågelvärlden går förstöringen av ägg så långt att ägg utgör huvudfödan för flera arter under försommaren, för att inte tala om stormar, översvämningar som förstör miljontals bon i Amerika, och plötsliga klimatväxlingar som är så ödesdigra för däggdjursungarna. Varje storm, varje översvämning, varje besök av en råtta i ett fågelbo, varje plötslig temperaturförändring reducerar de i teorin så farliga medtävlarna.
Den hastiga ökningen av hästar och boskap i Amerika, av svin och kaniner på Nya Zeeland och även av vilda djur som förts ut från Europa (där deras antal hålls nere av människan, inte av konkurrensen) verkar snarare motsäga överbefolkningsteorin. Om hästar och boskap kunnat föröka sig så hastigt i Amerika, bevisar det helt enkelt att trots att det fanns oräkneliga bufflar och andra idisslare på den tiden i nya världen, så var ändå den gräsätande populationen långt mindre än vad prärierna kunnat rymma. Om miljoner inkräktare fann tillräcklig föda utan att svälta ut präriernas tidigare invånare, måste vi snarast anta att det dittills varit brist och inte överflöd på gräsätare i Amerika. Antagligen är underbefolkning det vanliga tillståndet över hela världen med få tillfälliga undantag från denna regel. Antalet djur i en viss trakt bestäms inte av hur mycket liv trakten kan föda som mest, utan av hur mycket liv den kan upprätthålla under de ogynnsammaste omständigheterna varje år. Och enbart av det skälet kan konkurrens knappast vara normaltillståndet; men andra orsaker medverkar till att hålla djurstammen till och med under denna låga nivå. De häst- och boskapshjordar t.ex. som hela vintern betar på Transbajkals stäpper är magra och utmattade vid vinterns slut. Men detta är inte på grund av brist på föda, för födan räcker till åt dem alla - gräs växer överallt i överflöd under ett tunt snötäcke - utan på grund av svårigheten att komma åt födan under snön, och denna svårighet är densamma för alla hästar. Dessutom är det vanligt med frostdagar när ett tunt istäcke bildas tidigt om våren, och om det blir flera sådana dagar i rad, blir hästarna ännu mer utmattade. Kommer det sedan en snöstorm som tvingar de försvagade djuren att vara utan föda i flera dagar, dukar de under i stora mängder. Förlusterna under våren är så stora att om årstiden varit svårare än vanligt, hinner de inte ens ersättas av den nya avkomman — så mycket mer som alla hästar är utmattade och de unga fölen som föds är svagare än vanligt. Hästarnas och boskapens antal förblir alltså hela tiden mindre än det kunde vara; under hela året finns det föda för fem eller tio gånger så många djur, och ändå ökar deras antal ytterst sakta. Men så snart burjätägaren lägger ut aldrig så lite hö på stäppen och håller en matplats fri från is under frostdagar eller ymnigare snöfall, ser han genast att hjorden ökar. Nästan alla vilda gräsätare och många gnagare i Asien och Amerika lever under liknande betingelser, och vi kan tryggt säga att deras antal inte hålls nere genom konkurrens, att de inte under någon tid av året behöver kämpa för födan, och att om de aldrig ens kommer i närheten av överbefolkning, så ligger orsaken i klimatet och inte i konkurrens.
Det verkar som om man inte tillräckligt insett betydelsen av naturlig tillväxtbegränsning och särskilt dess inverkan på konkurrensteorin. De begränsande faktorerna, eller rättare sagt några av dem, har blivit uppräknade, men deras verkningssätt har sällan studerats i detalj. Om vi emellertid jämför dessa begränsande faktorers verkningar med effekten av konkurrens, upptäcker vi genast att konkurrensen är ytterst obetydlig i sammanhanget. Bates nämner t.ex. de otaliga mängder flygmyror som omkommer under utvandring. De döda eller halvdöda kropparna av formica de fuego (Myrmica sævissima), som blåsts ut i en flod av en stormby, "låg längs stranden i högar som var mellan två och fem centimeter i höjd och bredd och som fortsatte utan avbrott kilometer efter kilometer".[37] Massor av myror går alltså under i en natur, som skulle kunna livnära hundra gånger så många som i själva verket lever där. Dr Altum, en tysk jägmästare, som skrivit en mycket intressant bok om våra skogars skadedjur, ger också en mängd exempel på effekten av de naturliga begränsande faktorerna. Han säger att en rad stormbyar eller kalla och fuktiga dagar under tallmottens (Bombyx pini) utvandring kräver mängder av liv bland denna insektart, och att under våren 1871 alla dessa mott försvann med ens, antagligen sedan de dukat under för en rad kalla nätter.[38] Många sådana exempel från olika insekters liv skulle kunna tas från skilda delar av Europa. Dr Altum nämner även tallmottens fiender bland fåglarna, och hur rävarna förstör en mängd ägg för den; men han tillägger, att den parasitsvamp som då och då angriper den är en vida farligare fiende än någon fågel, eftersom den så snabbt gör slut på alla mott över stora arealer. På tal om olika råttarter (Mus sylvaticus, Arvicola arvalis och A. agrestis), gör samme författare en lång lista på deras fiender, men han anmärker: "Råttornas farligaste fiender är dock inte andra djur, utan de plötsliga växlingar i vädret, som inträffar nästan varje år." Snabba skiftningar mellan köld och varm väderlek gör att de dör i oräkneliga mängder; "ett enda plötsligt omslag kan minska råttornas antal från flera tusen till ett fåtal individer". Å andra sidan kan en mild vinter eller en vinter som blir gradvis kallare få dem att förökas i hotande proportioner, trots alla fiender; så var fallet 1876 och 1877.[39] Konkurrensen blir alltså, i råttornas fall, en obetydlig faktor i jämförelse med väderleken. Andra liknande exempel kan berättas om ekorrar.
Även fåglarna lider som bekant av de plötsliga omslagen i vädret. Sena snöstormar är lika förgörande för de engelska sumpmarkernas fågelliv, som de är i Sibirien; och Dixon såg moripor så illa däran under några ovanligt stränga vintrar, att de lämnade kärren i mängder, "och man lär sedan ha kunnat fånga dem på Sheffields gator". "Ihållande väta", tillägger han, "är nästan lika katastrofal för dem."
Dessutom går de under på grund av smittsamma sjukdomar som hela tiden hemsöker de flesta djurarter i sådan mängd att förlusterna inte kan ersättas på många år ens bland de djur som förökar sig snabbast. Sålunda försvann för omkring sextio år sedan suslikerna plötsligt från trakten kring Sarepta i sydöstra Ryssland till följd av någon epidemi, och under många år sågs inga susliker i trakten. Det dröjde länge innan de nådde upp till sitt tidigare antal.[40]
Liknande exempel, som alla talar emot den vikt man fäst vid konkurrensen, kan tas fram i mängd.[41] Naturligtvis kan man med Darwins ord svara att inte desto mindre "varje organisk varelse under någon period av sitt liv, under någon tid på året, under varje generation eller med vissa mellanrum måste kämpa för tillvaron och lida stor nöd", och att de dugligaste överlever under sådana perioder av hård kamp för livet. Men om djurrikets utveckling var grundad uteslutande eller huvudsakligen på att de starkaste överlever sådana olycksperioder; om det naturliga urvalet var begränsat till perioder av ovanlig torka eller plötsliga temperaturväxlingar eller översvämningar, skulle tillbakagång vara det vanligaste inom djurriket. De som överlever en svältperiod eller en svår epidemi av kolera, smittkoppor eller difteri, som uppträder i outvecklade länder, är varken de starkaste eller de friskaste eller de intelligentaste. Inget framåtskridande skulle kunna baseras på sådan överlevnad - desto mindre som alla överlevande blir försvagade av sjukdomen, liksom de nyss nämnda transbajkalska hästarna, eller nordpolsbesättningarna, eller en fästningsgarnison som under några månader har varit tvungen att leva på halva ransoner och sedan visar en onormal dödlighet. Allt vad det naturliga urvalet kan åstadkomma i svåra situationer är att skona de individer som har den största förmågan att uthärda alla slags umbäranden. Så är också fallet med de sibiriska hästarna och boskapen. De är härdiga; de kan i nödfall livnära sig av dvärgbjörken; de motstår köld och hunger. Men ingen sibirisk häst orkar ens halva den last som en europeisk häst drar med lätthet; ingen sibirisk ko ger hälften så mycket mjölk som en jerseyko, och inga infödingar i ociviliserade länder kan jämföras med européer. De kan kanske uthärda hunger och köld bättre, men i fråga om fysisk kraft är de långt underlägsna en välfödd europé, och deras intellektuella framsteg är förtvivlat långsamma. "Ont kan inte skapa gott", som Tschernyschevsky skrev i en uppsats om darwinismen som är väl värd att nämnas.[42]
Lyckligt nog är konkurrens inte det normala tillståndet vare sig i djurvärlden eller bland människorna. Hos djuren är den begränsad till vissa speciella perioder, och det naturliga urvalet finner bättre fält för sin verksamhet. Bättre villkor skapas genom eliminering av konkurrensen med inbördes hjälp.[43] I den stora kampen för tillvaron - för största möjliga livskvalitet och livsintensitet med minsta energiuppoffring - söker det naturliga urvalet jämt efter medel att så mycket som möjligt undvika konkurrens. Myrorna sluter sig samman i samhällen och nationer; de samlar sina förråd, de föder sin boskap - och undviker på så vis konkurrens; och det naturliga urvalet väljer ur myrornas familj ut den art, som bäst vet att undvika konkurrens med dess oundvikliga skadliga följder. De flesta av våra fåglar flyttar så småningom söderut när vintern kommer, eller samlas i otaliga samhällen och företar långa resor - och undviker sålunda konkurrens. Många gnagare sjunker i dvala när den tiden kommer då konkurrensen skulle börja, medan andra gnagare samlar föda för vintern och samlas i stora byar för att få det nödvändiga skyddet under sitt arbete. Renarna flyttar till kusten när lavarna torkar i det inre av landet. Bufflarna vandrar över en ofantlig kontinent för att finna föda i tillräcklig mängd. Och när bävrarna blir för många vid en flod, delar de sig i två avdelningar och flyttar, de gamla neråt floden och ungarna uppåt floden - och undviker konkurrens. Och när djuren varken kan gå i ide eller utvandra eller lägga upp förråd eller själva odla födan som myrorna, gör de som talgoxen, vilket Wallace (Darwinism, kap V) skildrat så charmerande: de byter till ett annat slag av föda - och undviker sålunda åter konkurrens.[44]
"Konkurrera inte - konkurrens är alltid skadlig för arten, och du har gott om utvägar att undvika den!" Det är naturens strävan, inte alltid fullt förverkligad, men den finns där alltid. Det är den paroll, som möter oss ur snår, skogar, floder, hav. "Slut er samman, använd er av inbördes hjälp! Det är den säkraste utvägen att trygga vars och ens och allas säkerhet, den bästa garantin för liv och framåtskridande, materiellt, intellektuellt, moraliskt." Det är vad naturen lär oss, och det är vad alla de djur gjort som nått den högsta utvecklingen inom sina respektive klasser. Det är också vad människan - naturmänniskan - har gjort; och det är därför människan nått den ställning hon nu har, vilket vi ska se i följande kapitel som behandlar inbördes hjälp i mänskliga samhällen.
[1] Syevertsoff, Periodiska fenomen, s 251.
[2] Seyfferlitz, citerad av Brehm, IV, 760.
[3] The Arctic Voyages of A.E. Nordenskiöld, London 1879, s 135. Se också skildringen av S:t Kildaöarna av Dixon (citerad av Seebohm) och nästan alla böcker om arktiska färder.
[4] Se Tillägg III.
[5] Elliot Couës i Bulletin U.S. Geol. Survey of Territories, IV, nr 7, ss 556, 579 etc. Bland måsarna (Larus argentatus) såg Polyakoff i ett strandkärr i Nord-Ryssland att rätt många av dessa fåglars boplatser bevakades av en patrullerande hane som varnade kolonin för annalkande fara. Alla fåglar flög då upp och angrep fienden med kraft. Honorna, som hade fem, sex bon tillsammans på varje kulle i träsklandet, lämnade i tur och ordning sina bon för att leta föda. De små ungarna, som annars är mycket oskyddade och lätt blir någon rovfågels byte, lämnades aldrig ensamma. "Vattenfåglars familjeliv" i Proceedings of the Zool. Section of S:t Petersburg Soc. of Nat., 17 dec 1874.
[6] Brehm d ä, citerad av A Brehm, IV, 34 f. Se också White, Natural History of Selborne, Litt. XI.
[7] Dr Couës, Birds of Dakota and Montana, i Bulletin U.S. Survey of Territories, IV, nr 7.
[8] Man har ofta förmodat att större fåglar ibland bär de mindre vid överfarten av Medelhavet; uppgiften är dock obestyrkt. Men säkert är att mindre och större fåglar följs åt under flyttningen. Detta har iakttagits flera gånger och bekräftades nyligen av L Buxbaum i Raunheim. Han såg flera flockar tranor som hade lärkor i sin mitt och på bägge sidor. (Der Zoologische Garten, 1886, s 133.)
[9] H Seebohm och C Dixon nämner båda denna vana.
[10] Beträffande England finns flera exempel i C Dixons Among the Birds in Northern Shires. Bofinkarna anländer under vintern i stora flockar, och samtidigt, i november, kommer flockar av bergfinkar; rödvingetrastar besöker också samma platser i stora sällskap etc. (ss 165, 166).
[11] S W Baker, Wild Beasts, etc., vol I, s 316.
[12] Tschudi, Thierleben der Alpenwelt, s 404.
[13] Houzeau, Études, II, 463.
[14] Om jaktsammanslutningarna se Sir E Tennant, Natural History of Ceylon, citerad i Romanes Animal Intelligence, s 432.
[15] Se Emil Huters brev i Büchners Liebe.
[16] Se Tillägg IV.
[17] Biscachas lever fredligt tillsammans i sina byar, och dessutom besöker hela bysamhällen varandra nattetid. Samhörigheten sträcker sig här över hela arten, inte bara samhället eller stammen som hos myrorna. När lantbrukaren förstör ett biscachabo och begraver invånarna under en jordhög, "kommer andra biscachas" - berättar Hudson - "för att gräva fram de levande begravna" (a a, s 311). Detta är ett allmänt bekant faktum i La Plata som bestyrkts av författaren.
[18] Handbuch für Jäger und Jagdberechtigte, citerad av Brehm, II, 223.
[19] Buffon, Histoire Naturelie.
[20] Kvaggazebran, som aldrig sällskapar med dauwzebran, trivs bra tillsammans med strutsar som är goda vaktposter, gaseller, flera antiloparter och gnu. Aversionen mellan kvaggan och dauwen kan inte förklaras med konkurrens om födan. Kvaggan lever samman med idisslare som äter samma slags gräs, och vi måste alltså anta någon karaktärsolikhet som mellan kaninen och haren. Jfr bl.a. Clive Phillips-Wolley, Big Game Shooting (Badminton Library), som innehåller talrika exempel på samlevande arter i Öst-Afrika.
[21] Vår tungus-jägare, som ämnade gifta sig och därför sökte skaffa sig så mycket pälsverk som möjligt, red hela dagarna längs kullarna för att få upp en hjort, men han lyckades inte få en om dagen, fast han var en utmärkt jägare.
[22] Enligt S W Baker bildar elefanterna flockar som är större än "storfamiljen". "I den del av Ceylon", skrev han, "som bär namnet Park Country, såg jag ofta elefantspår, som säkert åstadkommits av hela hjordar på gemensam flykt från en osäker trakt." (Wild Beasts and their Ways, vol I, s 102.)
[23] Likaså svin som blir angripna av vargar (Hudson, a a.).
[24] Romanes, Animal Intelligence.
[25] Brehm, I, 82; Darwin, Descent of Man, kap III. Kozloff-expeditionen 1899-1901 upplevde en liknande batalj i norra Tibet.
[26] Desto egendomligare är det att i förut nämnda artikel av Huxley läsa följande översättning av ett välkänt ställe hos Rousseau: "De första människorna som ersatte inbördes kamp med inbördes fred - vad motivet än må ha varit - skapade samhället" (Nineteenth Century, feb 1888, s 165). Samhället har inte skapats av människan, det är äldre än hon.
[27] Sådana monografier som kapitlet "Musik och dans i naturen" i Hudsons Naturalist on the La Plata och Carl Gross Djurens lek har redan belyst denna universella naturinstinkt.
[28] Det är inte bara många fågelarter som brukar samlas - ibland på samma ställe - till förströelse och dans, utan enligt W H Hudson roar sig nästan alla däggdjur och fåglar ("antagligen finns inga undantag") med mer eller mindre regelrätta föreställningar med eller utan ljud eller bestående uteslutande av ljud (s 264).
[29] Se Brehm om "apornas körer".
[30] Haygarth, Bush Life in Australia, s 58.
[31] Så t.ex. fördes en sårad tax bort av en annan; råttor har setts mata ett blint par (Seelenleben der Thiere, s 64 f). Brehm själv såg två kråkor i ett ihåligt träd mata en tredje, som var sårad; såret var flera veckor gammalt (Hausfreund, 1874, 715; Büchners Liebe, 203). Blyth såg indiska kråkor mata två eller tre blinda kamrater etc.
[32] Man and Beast, s 344.
[33] L H Morgan, The American Beaver, 1868, s 272; Descent of Man, kap IV.
[34] En svalart påstås ha orsakat en annan svalarts minskning i Amerika; den nuvarande ökningen av dubbeltrastar i Skottland orsakade sångtrastens tillbakagång; den bruna råttan har ersatt svarta råttan i Europa; i Ryssland har en liten kackerlacka fördrivit sin större släkting; och i Australien utrotar kup-biet hastigt det lilla gaddlösa biet. Två andra fall rörande husdjur omnämns i föregående stycke. Angående dessa fall säger A R Wallace i en not till uppgiften om de skotska trastarna: "Professor A Newton meddelar mig att dessa arter inte ingriper på här angivet sätt" (Darwinism, s 34). Den bruna råttan lever i enlighet med sina amfibiska vanor i lägre delar av våra bostäder (källare, kloaker etc.) samt på stränderna av kanaler och floder och företar långa vandringar i otaliga skaror. Den svarta råttan däremot föredrar själva bostäderna, bor under golvet och i våra stall och lador. Den decimeras mera av människan, och vi kan inte med någon säkerhet påstå att den svarta råttan utrotas eller svälts ut av den bruna råttan och inte av människan.
[35] "Men när flera närbesläktade arter bebor samma område, finner vi samtidigt många övergångsformer... Enligt min teori är dessa besläktade arter avkomlingar av en gemensam fader, och under anpassningsprocessen har var och en anpassat sig efter sitt områdes beskaffenhet och trängt undan och utrotat fäderneformen och alla övergångsformer mellan nu och förr." (Origin of Species, sjätte uppl., s 134); även ss 137, 296 (hela avsnittet "Om utrotning").
[36] Enligt Marie Pavloff, som särskilt studerat ämnet, flyttade de från Asien till Afrika, stannade där någon tid och återvände därefter till Asien. Vare sig denna dubbelflyttning är bestyrkt eller inte, kvarstår faktum om hästens stamfäders utbredning över Asien, Afrika och Amerika.
[37] The Naturalist on the River Amazons, II, 85, 95.
[38] Dr B Altum, Waldheschädigungen durch Thiere und Gegenmittel, Berlin 1889, ss 207 f.
[39] Dr B Altum, ibid., ss 13, 187.
[40] A Becker i Bulletin de la Société des Naturalistes de Moscou, 1889, s 625.
[42] Russkaya Mysl, sept 1888: "Teorin om den välgörande effekten av kampen för tillvaron, sådan den inleder många botaniska, zoologiska och antropologiska avhandlingar" av en gammal transformist.
[43] "Ett av de vanligaste sätten varpå det naturliga urvalet går till väga är att anpassa några individer av en art till ett något annorlunda levnadssätt, varigenom de blir i stånd att tillägna sig obesatta platser i naturen" (Origin of Species, s 145) - med andra ord, att undvika konkurrens.
[44] Se Tillägg VI.